Institutet för utvecklings- och fredsstudier (INDEPAZ) / Observatoriet för konflikter och mänskliga rättigheter, januari 2021.
Å ena sidan ser vi en ökad territoriell närvaro genom patrullering eller tillfällig rörlighet och å andra sidan en politisk försvagning och förlust av social bas i samband med ELN:s inträde i andra regioner där de har blivit nyaktiva under de senaste tre åren.
Politisk försvagning och förlust av social bas i samband med inträde i andra regioner där samhällen förkastar väpnade gruppers närvaro.
Samhällen förkastar förekomsten av väpnade grupper och betraktar våldsamma tvister om deras territorier som ett hot.
ELN:s dynamik mellan 2018 och 2020-1 har varit en dynamik av återanpassning, på grund av den starka dispyten mellan narko-paramilitärer, återstående grupper och dissidenter i vissa områden som har konsoliderats (särskilt i Catatumbo, Choco och sydväst).
Denna situation har lett till att trupperna har rört sig för att förstärka sin närvaro, och i många fall har de kommit att ockupera områden som aldrig tidigare har visat tecken på ELN:s närvaro; i sin väg lämnar de kvar flaggor, graffiti och bomber, vilket innebär att det finns specifika åtgärder men ingen kontinuitet i nya regioner i landet: detta är vad som i rapporten kallas för en konsolideringskris och en instabil militär omorganisation.
Denna forskningsrapport är inriktad på att erbjuda ett nytt perspektiv på ELN:s expansion och förstärkning i landet under de senaste tre åren.
Analysen mellan 2018 och 2020-1 visar en återkommande (fortsatt) närvaro i 136 kommuner och undersökningar av expansion eller transitering i 57 nya kommuner.
Under första halvåret 2020 hade ELN någon form av konflikt i 71 kommuner, varav de flesta antingen var tvister med andra grupper eller av proselytisk art. Konfrontationer med säkerhetsstyrkorna stod för 10% och var i huvudsak attacker utförda med sprängmedel.
Under 2019 ökade närvaron i 54 kommuner jämfört med 2018, medan den utökades med tre kommuner under 2019. Dessa siffror kan tyda på att ELN omedelbart efter det att FARC lade ner sina vapen expanderade i angränsande områden, men snabbt nådde en gräns på grund av konflikter och brist på befälhavare.
259 är det totala antalet kommuner där ELN har haft någon form av aktivitet eller tecken på närvaro mellan 2018 och 2020.
I 136 av de 259 kommunerna fortsätter denna grupps verksamhet under de tre analyserade åren, medan 34 kommuner har en enda händelse eller åtgärd under två år och 89 kommuner har endast en viss åtgärd under ett år utan att den återkommer.
De landskap som har det högsta antalet registrerade ELN-händelser vid ett visst datum under 2018, 2019 och 2020 är i tur och ordning: Antioquia, Cauca, Chocó, Norte de Santander och Nariño. Det är i dessa områden som de största konflikterna mellan väpnade grupper äger rum, särskilt i den del som sträcker sig från Catatumbo till Choco och i södra Stilla havet.
Målsättningar ELN haft under perioden:
Upprätta rörlighetskorridorer som gör det möjligt för ELN att ansluta till Magdalena Medio och södra Bolívar.
Skapa processer för att ta kunna ta ut folkliga hyror från företag för t.ex. gruvdrift.
Dominera och/eller kontrollera transitzoner för att kunna ta ut tullavgifter (“gramaje”) för smuggelpassage.
ELN finns förankrade i bergiga kommuner (bl.a. Murindó, Segovia, Remedios, Frontino och Urrao), som genomkorsas av bergskedjor och har olika ekonomiska baser, bland annat guld- och silvergruvor. De har ökat sin närvaro i Bajo Cauca-regionen i Antioquia för att få kontakt med södra Bolívar, där alla typer av ekonomier förekommer. Förbindelsen mellan landskapen Bolívar, Antioquia och Santander var i sin tur nödvändig för att befästa ett upproriskt projekt av nationell betydelse. I kommunen Montecristo har ELN stor kontroll över guldverksamheten, så stor att de kontrollerar in- och utflyttning av gruvmaskiner. Denna kommun, som är en del av Mojana Bolivarense, förbinder landets norra, västra och centrala delar med varandra och kontrollerar viktiga floder som Magdalena och Cauca. ELN kontrollerar också San Lucas-bergen, i byarna El Dorado, El Paraíso och Caribona, genom vilka de går direkt till Santa Rosa del Sur och Bajo Cauca Antioqueño, varifrån de får vapen och taktiskt stöd från Jesús Darío Ramírez Castros krigsfront.
ELN föröker få kontroll över ett område som är en del av det som kallas Orinoco Mining Arc och som innehåller cirka 7.000 ton mineraler[1], såsom bland annat guld, koppar, diamanter, coltan (även kallat svart guld), järn och bauxit.
En löpande affär för ELN är försäljning av säkerhetsutrustning till smugglare (som också beskattas för sin smuggling av främst bensin) som har transitzoner mellan Venezuela och Colombia, vilket de gör genom Arauca-floden, där de passerar i motorbåtar för att försörja pimpineros spå den colombianska sidan. Smuggling av bensin sker annars främst längs vägen från Convención till Tibú och överförs sedan till Aguachica i Cesar, där den saluförs och distribueras till andra landskap.
Både Boyacá och Casanare fungerar, med hänsyn till att deras geografi gör det lätt kan gömma sig och sporadiskt hålla strategiska möten utan att upprätta baser i form av permanenta läger, som transitcentra för ELN. De förvaltar också förbindelsevägar mellan Serranía de Los Motilones och Perijábergen, som anländer från Venezuela och Norte de Santander, samt även ansluter till Catatumbo- och Cesar-regionerna, utan att detta innebär kontroll eller konsolidering i regionen, genom vilka de mobiliserar olika ekonomier.
I Cesar, liksom i andra landskap, förekommer även andra illegala verksamheter, t.ex. stulna nötkreatur, som ofta kommer från Venezuela in genom Serranía del Perijá och passerar genom kommunen Agustín Codazzi. Men terrängen i Cesar tjänar också de olika strukturerna som transitpunkt mellan Catatumbo och La Guajira, främst för transport av narkotika.
ELN vinner, på grund av områdets egenskaper, terräng i Chocó, som inkluderar en utgång till Stilla havet, en förbindelse med Panama för narkotikasändningar och vägar till det inre av landet. Kontrollen över floden Atrato, som förbinder södra och norra delen av landskapet Chocó och dess huvudstad Quibdó, där Manuel Hernández El Boche-fronten och de urbana krigsfronterna finns, säkrar en struktur som har till uppgift att tvätta pengar från illegal guldutvinning och andra illegala verksamheter.
Förbindelsen via Valle del Cauca och landskapet Cauca är särskilt viktig på grund av ett intresse i Buenaventura och ELN har försökt etablera sig i stadsområdet i små grupper, men andra gruppers dominans i staden gör att försöken inte lett till något annat än att området blivit en konflikthärd.
ELN är även lokaliserat i den norra och sydvästra delen av landskapet Nariño, vilket i princip har att göra med vikten av att förvalta gränsen mot Cauca och förbindelsen till Stilla havet. De har kontroll av de områden som den transandinska pipelinen passerar genom. Dessa ingår i en viktig rutt för kokainproducuenternas försörjning (vilket bevisas av de laboratorier som hittats i kommunen Samaniego, som ingår i den västra delen av regionen och där företaget Jaime Toño Obando är verksamt).
I Santa Bárbara de Iscuandé (Nariño) sägs Comuneros del Sur-fronten kontrollera olaglig gruvdrift, vilket är anledningen till att de kontrollerar in- och utförsel av maskiner för utvinning av olika mineraler.
I Cauca-landskapet är deras närvaro inte konsoliderad eller avgörande, även om de har försökt att införa sina regler genom att hota sociala ledare, vilket CRIC och andra ursprungsfolksorganisationer i området har fördömt.
ELN har lagt ut minfält för att försöka upprätta gränser mellan de olika grupperna, en taktik som används flitigt av denna grupp.
Om INDEPAZ: Instituto de Estudios para el Desarrollo y la Paz, INDEPAZ, är en tankesmedja som främjar fred och icke-våldsalternativ och som sedan 1990 har följt alla de aktörer, faktorer, strategier och processer som har varit och är en del av de väpnade, politiska och socioekonomiska konflikterna i Colombia. INDEPAZ har i sitt arbete strävat efter att bygga broar mellan kunskap och erfarenheter i gräsrotsprocesser och kollektiva aktioner, för att på ett effektivt sätt påverka scenarierna för pakter och beslutsfattande. En del av detta arbete har bestått i att utarbeta olika rapporter för att öka medvetenheten om den politiska, sociala, ekonomiska och kulturella situationen i landet, samt att tillhandahålla forum för debatt, såsom akademiska forum och utbildningsmöten, som är nödvändiga och giltiga för dialog, debatt och skapande av alternativ.
Metodik: Triangulering av information
Huvudflöde: • Rapporter eller kommunikéer från försvarsministeriet. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella polisen. • Rapporter eller meddelanden från justitieministeriet. • Rapporter eller meddelanden från den nationella flottan. • Rapporter eller kommunikéer från sociala organisationer. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella armén.
Sidoflöde 1: • Tidiga varningar från ombudsmannens kontor.
Sidoflöde 2: • Nyheter, artiklar och artiklar och journalistiska texter som publicerats av olika nationella och internationella nationella och utländska utländska medier.
Underlaget från ovanstående flöden granskades (minst 1.500 dokument) och därefter genomfördes differentiell analys med hjälp av informationsmatriser.)
Av en händelse kom jag över ett exemplar av Slavoj Žižeks “Varför är Laibach och Neue Slowenische Kunst inte fascister?” från 2006. Jag kan inte vara ensam om att ha noterat att Žižek har radikaliserats de senaste åren och mer och mer kommit att framstå som en blandning av Otto Straßer, Jordan Peterson och Malcolm Kyeyune. Därför var det med extra skeptiska glasögon jag läste hans argumentation. Sedan frågade jag mig om Žižeks radikalisering kom före eller efter han skrivit boken och hittade en essä, skriven av filmvetaren Atene Mendelyte, som försökte besvara frågan om Laibachs politiska ställning. Samma fråga som Žižek försökt besvara.
Slavoj Žižek har radikaliserats de senaste åren. Hurpass trovärdigt är hans påstående att Laibach inte är fascister?
Mendelyte kommer fram till att Laibach överför ansvaret till betraktaren och att deras ståndpunkt inte är ironisk, utan snarare en objektiv spådom (utan andra värderingar än att nyliberalismen oundvikligen kommer att leda till en motreaktion). Växlingarna mellan militanta bildspråk hämtade ur Tredje Riket blandas med texter som antyder fascismens uppgång och fall. För vanguard vänster är Leibachs produktion en signal till ökad vaksamhet mot fascistiska tendenser; för högernationalister är den ett löfte om ett militariserat samhälle; och för marknadsliberaler en väckarklocka om vart bolagiseringen av samhället kommer att leda. Konservativa kapitalister och feodalister reagerar sannolikt bara med att tycka Leibachs avante garde är oväsen.
Här följer min översättning av "Laibach’s Politics without a cause or the unsublated contraction" av Atene Mendelyte för Krisis (tidskrift för samtida filosofi), 2013, nummer 3
Inledning
“Vad är det som är betydelsefullt med Laibach? Att man inte kan identifiera och låsa fast deras ideologiska rötter. Deras uttryck var en abstrakt totalitär symbolik, men en symbolik som alltid gled undan om man ville tränga in och fråga: Vad är det egentligen? Är det auktoritär realsocialism (stalinism)? Är det auktoritär kapitalism (fascism)?”. (Herscher och Žižek 1997: 61), frågar den politiska teoretikern Andrew Herscher i sin intervju med den slovenska tänkaren Slavoj Žižek. Det slovenska industriella bandet Laibach är huvudobjektet för denna diskussion, liksom i ett antal artiklar av Žižek själv[1]. Sedan finns det också gissningar om Žižeks egna kopplingar till Laibach genom att man frågar sig hur mycket av Žižeks Lacan som egentligen är Laibach[2], vilket bara ökar den tidigare nämnda svårigheten att försöka sätta fingret på denna politiska(?)-konstnärliga handling. Man frestas därför att fråga sig hur mycket politisk makt ett sådant band som inte är inblandat i någon partipolitik egentligen har. Detta är en urgammal fråga, som kan spåras åtminstone till Platon och angreppet på teatern utifrån hans antagande att den kan ha en skadlig inverkan på samhällets moral. När det gäller den industriella musikscenen, där Laibach är en av de tidigaste och välkända exponenterna, får denna fråga en särskild relevans. 3. Vad är alltså betydelsefullt med Laibach ur ett kulturellt och politiskt perspektiv?
Bandet grundades i början av 1980-talet, mitt i politisk kamp och kulturellt kaos (Sovjetunionens sista år), och chockade sin publik med sitt val av estetik och symbolik, vilket var ett vanligt inslag i den då framväxande industriscenen[4] i Margaret Thatchers Storbritannien (jfr Throbbing Gristle, Test Dept. etc.) och det forna Jugoslavien (Laibach, Autopsia etc.). Laibach var dessutom ett delprojekt i en större jugoslavisk radikal konströrelse, nämligen Neue Slowenische Kunst (den nya slovenska konsten eller NSK), tillsammans med andra liknande inriktade projekt som konstnärskollektivet IRWIN och Scipion Našice Sisters Theatre. Bandet använde främst nationalistiska och fascistiska bilder – även om stalinism och anarkism inte var ovanliga – allt detta manifesterades i texterna, skivdesignen, kostymerna (uniformerna) samt “konsertspektakel, marknadsföring/propagandamaterial, public relations såsom utfärdande av manifest och iscensättande av happenings” (Herscher och Žižek 1997: 66). Själva valet av bandets och rörelsens namn – Laibach är det tyska namnet på Ljubljana och Neue Slowenische Kunst står för den nya slovenska konsten – signalerar redan på en ytlig nivå en koppling till den tyska nationalsocialismen och på en djupare nivå ett påtvingande av denna (nazistiska) ideologi på en annan nationalistisk (slovensk) ideologi – en uttrycklig överkodning, så att säga.
Allt detta skapade anspelningar på de konstnärliga medlen och teknikerna i avantgardets och futuristernas konst från det tidiga 1900-talet, vilket fick Laibach att döpa sig själva till “det monumentala retro-avantgardet” (qtd. in Monroe 2007: 51). Bandets vision var allomfattande och skapade ett chockerande Gesamtkunstwerk som ett tvetydigt revolutionärt svar på både kapitalism och socialism. Musikaliskt sett använder dessutom “Laibachs låtar rytmer, instrumenteringar och samplingar från både Eurodisco och militärmarscher”, vilket enligt Žižek och Herscher verkar “artikulera var och en av dem som regementala, automatiserande mekanismer” (Herscher och Žižek 1997: 66). Som jag kommer att försöka visa är saken dock långt ifrån så klar, och har att göra med en något reviderad och återanvänt – som visat sig omfatta även de retro-avantgardistiska praktikerna – version av den framstående marxistiska tänkaren Fredric Jamesons begrepp om modernistisk ironi som en sublation/unsublation av två fullständigt motsägelsefulla termer genom att man säger två diametralt motsatta saker samtidigt i stället för att lösa upp deras motsättningar[5]; Detta kommer att vara det viktigaste verktyget för att hjälpa till att lösa Laibachs politisk-estetiska betydelse.
1. Miljön: Hur västvärlden chockades
Det är inte förvånande att bandet har anklagats för fascism till och med av Sloveniens egna kulturkritiker och intellektuella (Herscher och Žižek 1997: 58) på grund av bandets praktik av “överidentifiering”[6], vilket är ett teoretiskt begrepp som används av Laibach och Žižek för att beskriva bandets praxis, vilket gör att den konstnärliga handlingen blir lika estetisk och politisk. “Överidentifiering, […] tar systemet på orden och spelar så nära makten att den inte tål ditt deltagande. På det sättet är du farligare. Det är inte bara en parodi på totalitarismen utan en obsessiv identifiering med den, där man tar den på större allvar än den tar sig själv”. (Parker 2005: 107) Vad detta i praktiken innebar var att “[u]nder 1986-87 utövade [Laibach – A.M.] sin roll överallt, på kaféer, i sociala rum. De var alltid i uniform. Utformningen av uniformen var en konst i sig själv. Detta var mycket viktigt för det urbana, sociala klimatet, eftersom det var en mycket synlig social ritual i ett mycket litet Ljubljana”. (Parker 2005: 108)
Detta markerade också en utvidgning av texten inom gränserna för den egna kroppen samt stadens geografiska och kulturella kropp, vilket skapar en motsättning till mer vanliga kulturella gerillapraktiker från östblocket, som Belgrads underjordiska radiostation B92, som arbetade i tio år med att motsätta sig Slobodan Miloševićs styre. [7] Laibachs positionering av sig själva i synlighetens absoluta centrum i motsats till kulturgerillapraktikers existens i utkanter, luckor och icke-utrymmen är redan en betydelsefull gest, eftersom det innebar att öppet infoga fascistiska anspelningar i centrum av den officiella “antifascistiska” politiken i Jugoslavien och hela Sovjetregionen. För alla invånare i denna region innebar allt “officiellt” i allmänhet inget annat än Orwellskt dubbelspråk, utan någon egentlig politisk eller kulturell betydelse. Laibachs gest kan därför lätt kontextualiseras som en exponering av den ytliga karaktären hos all officiell politik.
Men saken blir ännu mer dyster. År 1986 gjorde Laibach ett antal covers på europeiska hitlåtar – en sådan praxis fortsätter än i dag. En av dessa var Rolling Stones “Sympathy for the Devil”. Vad Laibach gjorde i sin brytning av låten var att betona de fascistiska anspelningar som redan fanns i låten via användningen av Stalin-liknande sång (Laibachs traditionella djupa sångstil) och militära trummor (mycket typiskt för hela den industriella genren i allmänhet). Videoklippet drev dessa anspelningar till det yttersta genom att det visade bandmedlemmarna i sina vanliga uniformer under en nazistisk fest (bankett). Fascismen fanns redan implicit i Rolling Stones’ låt, även om den hade kommit på ett mer “neutraliserat” och mindre synligt/hörbart sätt. Historikern James J. Ward konstaterar att “[d]et är inte förvånande att Rolling Stones, som har gjort sig till rock’n’rollens “bad boys”, under sin höga satanistiska fas (1967-69) inkluderade ett förbigående till fascismen. I den hymniska “Sympathy for the Devil” på albumet Beggars Banquet sjunger Lucifer/Mick Jagger: “Jag körde en stridsvagn med generalens rang / Medan blitzkriget rasade och kropparna stank”. (Ward 1996: 158) Laibach kan då också ses som ett avslöjande av den implicita kryptofascism som är inneboende i populärmusiken och i förlängningen hela musikindustrin.
Ett annat exempel är 1985 års hit “Life is Life” av det österrikiska bandet Opus som Laibach 1986 gav ut ett svar på i sitt album Opus Dei. Vad Laibach gjorde med denna låt var samma förfarande för åternazifiering: “Laibach understryker denna språkliga hegemoni genom att översätta låten tillbaka till tyska. Mer än så, genom att kombinera sången med andra ljudelement lyfter de tydligt fram de latenta fascistiska elementen i originalinspelningen, som redan fanns implicit i sångens uppmaning till enhet: “It’s the feeling of the people / It’s the feeling of the land”” (Goddard 2006: 46). Videoklippet var ännu mer ideologiskt laddat: de uniformerade bandmedlemmarna går runt i de slovenska skogarna och kullarna för att understryka budskapet om “landet”, vilket skapar lager av dubbel betydelse. Lyriskt sett gjorde bandet en liten subversion genom att ändra “everyone gave everything and everyone sings” till “everyone gave everything and perished with the rest” (alla gav allt och alla sjunger), vilket för medieforskaren Michael Goddard är “en tydlig hänvisning till den självmordspolitik för total krigföring som var verksam inom nazistregimen” (Goddard 2006: 46).
Men trots alla de intressanta utläggningstaktikerna som bandet använder sig av är medieforskaren alltför snabb med att förespråka Laibachs kritik av nazistregimen, samtidigt som referensen till denna textuella omstörtning är långt ifrån tydlig. På åttiotalet – när låten och videon släpptes – fanns det en oro och en ökande nationell konflikt inom Socialistiska federala republiken Jugoslavien8, som kulminerade i republikens kollaps i olika mindre stater 1991. Därför är det analytiskt sett inte övertygande att en sådan politiskt medveten handling skulle referera till den nazistiska staten som sådan, vars relevans har avtagit. I samband med det slovenska landskapet, som semiotiskt sett är förenat med andra pastorala motiv “såsom såningsmannen eller den slovenska höstacken […], hjorten” (Monroe 2007: 50), står hänvisningen för den då aktuella politiska situationen, särskilt på grund av att den militära konflikten i Kosovo inleddes (1987) samma år som låten släpptes, och markerar snarare ytterligare en överkodning av den “slovenska” ideologin. Med andra ord gör Goddard i sin analys det som han hävdar att Laibach gör med populära låtar: han omkontextualiserar låten. Man får inte glömma Jamesons berömda diktum: historisera alltid!
2. Subversionen: Lång väg från en vision till en nation
Det är nu dags att ge en närmare titt på, och en läsning av, en av Laibachs låtar i ett försök att dechiffrera betydelsen av bandets användning av de fascistiska och nazistiska referenserna. Det finns en betydande tvetydighet när det gäller bandets inställning till nationalism såväl som fascism, och deras texter (låtar, klipp, konserter) är fulla av motsägelser som försvårar alla försök att ge en slutgiltig tolkning; texterna tycks alltid undkomma sådana kritiska strävanden. Den text som valts ut för denna analys kommer att vara låten och videon “Geburt einer Nation” (“The Birth of a Nation “9) (1987), en remake av Queens låt “One Vision” (1985), eftersom den bidrar till att ytterligare utforska de komplexa frågor om slovenska nationalismen som lyftes fram i det föregående avsnittet.
Återigen översatte Laibach inte bara texten till tyska, utan ändrade den också något. Eftersom bandet inte är tyskt är detta en viktig handling, ännu mer på grund av sångarens starka brytning, som av denna anledning inte kan förväxlas med en tysk medborgares brytning. Med andra ord uppfattas det omedelbart som ett medvetet (ideologiskt) val. Det som var en sång (åtminstone på ytan) om visionens enighet mot rasism och om att överskrida konflikter – Queens retorik påminner inte oavsiktligt om det berömda talet av Martin Luther King – började låta som nazistisk propaganda. Queens “One flesh, one bone / One true religion / One voice, one hope / One real decision” blir till “Ein Fleisch, ein Blut, / ein wahrer Glaube, / Eine Rasse und ein Traum, ein starker Wille” (Ett kött, ett blod, / One true belief, / One race and one dream, one starker Wille), vilket förvandlar det Kingeska till det Hitlereska endast med hjälp av språket och sådana byten som från “one voice” till “one race”.
Betecknande nog utelämnar Laibach hela den direkta anspelning på Kings tal som finns i en av drottningens strofer som börjar med “I had a dream”, vilket skyddar mot feltolkningar det som kommer därefter, nämligen strofen “There’s only one direction, / One world and one nation, / Yeah one vision”. Om man sätter in det i sammanhanget av Kings tal blir det tydligt att texten inte hänvisar till någon av nationalstaterna utan till en idealiserad enhet av nationernas transcendens. Men när Laibach utelämnar strofen och sjunger “Es gibt nur eine Richtung, / eine Erde und ein Volk, / Ein Leitbild” (Det finns bara en riktning, / Ett land och en nation, / En vision) når de helt fram till den ideologiskt motsatta effekten. Den största trans- formation sker i sångens sista rader: “Just gimme / One man, one man, / One bar, one night” blir till “ein Mensch, / ein Mann, / ein Gedanke, / eine Nacht, / einmal. / Jawohl. (en man, / en man, / en tro, / en natt, / en gång till. / Ja, sir!), vilket påminner om den nazistiska (miss)tolkningen av Friedrich Nietzsches begrepp der Übermensch (övermänniskan).
Laibachs sång är en subversion även på ett visuellt plan. I början av Queens klipp visas kameran “gå” ner i korridoren och hitta bandet i en inspelningsstudio. Medan kameran måste leta efter Queen, de mer passiva stjärnorna, marscherar Laibach aktivt mot den och kameran måste dra sig tillbaka – de första bilderna är närbilder på deras arméstövlar som visar deras militära estetik. I denna video uppträder Laibach på en tom teaterscen framför en röd bakgrund medan Queen, typiskt för de populära sångvideorna från 1980-talet, visas i inspelningsstudion, blandat med scener från deras liveframträdanden inför en massiv publik. Laibachs teaterscen betonar föreställningens skådespelaraspekt, som har samband med “den nazistiska estetiken [eftersom den – A.M.] i första hand är en visuell estetik, eftersom den nazistiska propagandans stora triumfer är av spekulativ karaktär”. (Strathausen 1999:10). I denna mening understryker även de ensamma figurerna på den tomma scenen konstverkets performativa aspekt. Detta är särskilt framträdande när soldater mot slutet av klippet höjer sina händer mot himlen eller håller om en döende(?) kamrat, vilket inte bara anspelar på propagandaposterestetiken, utan också indikerar pantomimens och tragikomikens karaktär hos sådana bilder när videon kommer att parodiera själva låten och kommer att betona den överdrivna stilen hos denna symboliska politiska handling.
Intressant nog parodierar Laibachs sångare också Freddy Mercury och skapar på så sätt ett “identitetscollage”: han är i sin arméklädsel men utan skjorta (återigen ett typiskt sartorialval för rockstjärnor) och bär Mercurys ikoniska mustasch. Denna dialog sträcker sig ännu längre då Queen visas spela på ett avslappnat sätt i sina semesterskjortor och solglasögon, vilket kodar uppträdandet som fritid och roligt, medan Laibach i sin tur är i sina stränga uniformer och de två trummisarna slår på sina krigstrummor på ett repetitivt marionett-manér. Detta kodar föreställningen som totalitär, som en regim, som en kontroll: är detta fritidsindustrin som beordrar massorna att njuta? Men vems föreställning är detta exempel på? Vem eller vad är objektet för denna representation?
När man ser Laibachs video och sedan återvänder till Queen’s ses den senare i ett nytt ljus. Man börjar ifrågasätta syftet med de förvrängda och “sataniskt” klingande ljud som läggs in i början av Queens låt och som till synes inte har något estetiskt, stilistiskt eller tematiskt samband med resten av låten. Mercurys framträdande inför en enorm publik och sådana knep som att han sträcker fram handen (en hälsning?) påminner om totalitära ledare och deras taktik för att kontrollera publiken. Till och med Queens till synes oskyldiga budskap om enighet och överskridande av olikheter verkar fascistiskt i sin förbättrande karaktär. Med andra ord tycks Laibach genom att åternazifiera låten avslöja populärkulturens fascistiska karaktär som sådan och den inte så oskyldiga jouissance[10] som lurar bakom den. Genom att använda denna martialiska och chockartade estetik avslöjar de de interpellations- och kontrollmekanismer som är verksamma inom populärkulturen, liksom det faktum att varje konstnärlig handling har ett politiskt omedvetet innehåll.
Dessutom stämmer denna tolkning av estetiken väl överens med kulturteoretikern Theodor Adornos idé om politiskt revolutionär konst: “I sin diskussion om “Nationalsocialismen och konsten” beskriver han som “infantila” de som anser att konsten i en ful värld bör försöka framkalla bilder av skönhet och harmoni. I stället, säger Adorno, bör konsten konfrontera sin publik med det fula […]. Endast i konfrontativ konst kan kopplingen mellan “musik och filosofisk sanning” upprätthållas […]. (Street 2007: 329) Det verkar som om det obehag Laibach skapar tjänar estetiskt till att väcka ett kritiskt medvetande: genom att producera dessa tvetydiga verk förbryllar de lyssnaren/tittaren till att ompröva sin egen tillhörighet och sitt politiska/filosofiska tänkande.
Laibach verkar inte bara uppmuntra till att ta ställning till sin egen musik, utan de tvingar också en att ompröva sitt förhållande till hela den populära musik- och kulturindustrin. Dessa collage och återanvändningar av politiska och kulturella artefakter tjänar sedan till att avlyssna lyssnarens/betraktarens snygga suturering – för att använda en filmteoretisk term – till sångens värld för att se bortom populärkulturens skenbara oskuld. Detta är återigen ett exempel på en marxistisk kritik par excel- lence eftersom den behandlar problemet med subjektets alltför nära inbäddning i sin egen kultur och sitt eget produktionssätt. 11 På grund av effekterna av detta synkrona mättnadsögonblick är man oförmögen att föreställa sig alternativa tankesätt. En sådan tendens är det som måste utmanas av samhällskritiken; det är där den revolutionära och oppositionella handlingen börjar. Detta skulle vara just den Žižekiska tolkningen av Laibachs taktik för överidentifiering, och “Geburt einer Nation” kan ses som ett exempel på detta. Detta är emellertid bara en sida av det ordspråksmässiga myntet.
3. Revolutionärerna: Var har all säkerhet tagit vägen?
Laibachs sång och video är inte unära; de är fulla av inre motsättningar som en närmare analys av utifrån ett jamesoniskt perspektiv[12] kommer att hjälpa oss att förstå varför detta inte bara kan ses som en oskyldig kritik av populär (kapitalistisk) kultur, på samma sätt som det inte bara kan ses som en kritik av den tyska nazismen. Jag kommer därför att ytterligare utvidga min tolkning av det föregående avsnittet för att ge en mer kontextualiserad läsning som behandlar denna symboliska handlings politiska omedvetna. Det är nödvändigt att se hur det politiska fungerar i denna text för att förstå dess betydelse inom ramen för det nuvarande produktionssättet.
För detta ändamål är det högst relevant att det på Laibachs teaterscen dyker upp rekvisita som tre vita hjortar, som inte bara är bandets personliga symboler utan även symboler för Slovenien. Som kulturforskaren Alexei Monroe – som har investerat mycket i studiet av NSK – påpekar, “[o]ver-identifiering diskuteras ofta i termer av ideologi, prestanda eller politik. Men de specifika visuella, ljudmässiga och symboliska motiv som används för att skapa överidentifieringseffekter får ibland mindre uppmärksamhet” (Monroe 2007: 49). Monroe ger alltså en analys av just den sym- bol av den slovenska hjorten som återkommer i bandets bildspråk gång på gång. Han hävdar att “även om den [hjorten – A.M.] ofta används på ett kitschigt/ironiskt sätt kan dess användning fortfarande utlösa undermedvetna eller för- rationella associationer och den bär på en ursprunglig laddning” (Monroe 2007: 50). Tillsammans med sångens ord “ein Volk” (en nation) framhäver hjortarna ett visst överkodat nationalistiskt budskap, inte minst mot bakgrund av årets (1987) händelser. Det komplexa förhållandet till den kapitalistiska kulturen eliminerar inte sångens koppling till nationalism och den fetischistiska fascinationen av de nationalistiska symbolerna.
Till skillnad från vad som gäller för den mesta punkmusiken (Ward 1996) blir sådana symboler inte helt tömda på sin innebörd. Istället återanvänds de för den då aktuella sociokulturella och ekonomiska situationen. Laibach gör alltså flera saker samtidigt i sina texter: de kritiserar det rådande (politiska) läget och avslöjar en ohämmad jouissance i sin transgression samt förmedlar ett nationalistiskt budskap, vilket vidmakthåller en blind och nästan mystisk fascination. Detta innebär två diametralt motsatta rörelser – både ett kritiskt avstånd till och en extrem inbäddning (överidentifiering) i den aktuella kulturen. Det är inte en paradox som bör lösas; det är den mest utmärkande aspekten av Laibachs operativa logik, som fortfarande måste förstås ordentligt. Det är här Jamesons förståelse av modernistisk ironi som en (n) (un)sublation av två motsägelsefulla termer kommer in; den kan utan tvekan ge en tillfredsställande referensram för att förklara bandets politiska omedvetna eftersom Laibach både hånar och omfamnar det politiska utan att kunna, eller ha behov av, att gå bortom motsägelsen.
Detta för mig till frågan om de utopiska impulserna[13], dvs. till en aspekt av det politiska omedvetna i den symboliska politiska handlingen “Geburt einer Nation”. Det är ett tydligt slag mot den kapitalistiska kulturen på grund av de diskuterade intertextuella referenserna och subversionerna. Låten förmedlar också en känsla av överdriven njutning av denna gränsöverskridande, subversiva handling och av fascinationen för allt totalitärt. I kombination med bilderna finns det ett nationalistiskt budskap inskrivet i texten (orden “en nation” inramas av de slovenska symbolerna). Samtidigt som den frigör signifikanterna från deras ursprungliga innebörd (både fascistisk symbolik och Queens sång) lämnas de inte i luften, de kombineras inte om och omformas inte till en ny ideologi, vilket är fallet i den mesta punkmusiken. Men kan man tala om en ny ideologi när texten säger två saker samtidigt, är en kritik av totalitarismen samt en pervers njutning av den? Innehåller den någon glimt, något frö av en framtid, eller är den helt nedsänkt i nuet?
Dessa frågor får en särskild relevans på grund av det aktuella mediet. Som den marxistiske kritikern Jacques Attali hävdar: “Musik är profetia. Dess stilar och organisation ligger före resten av samhället eftersom den utforskar, mycket snabbare än vad den materiella verkligheten kan göra, hela spektrumet av möjligheter inom en given kod. Den gör den nya värld hörbar som gradvis kommer att bli synlig, som kommer att tvinga sig på och reglera tingens ordning; den är inte bara bilden av saker och ting, utan överskrider det vardagliga, är förebudet om framtiden”. (Attali 1985:11) Även om dessa påståenden kan vara lika tillämpliga på konst i allmänhet som en plats för utforskning av möjligheter, verkar musiken vara ett särskilt lämpligt medium för konceptuella experiment på grund av ljudets inneboende tvetydighet. Dessutom påpekar den deleuzianiska forskaren Aden Evans: “Det är så musiken gör skillnad, genom att kräva något av lyssnaren, genom att styra minnet till att konstruera nya hörselobjekt. Detta är musikens ingång till det politiska, sociala och ekonomiska. (Evans 2005: 49) Genom att skapa förutsättningar för att nya tankesätt ska kunna uppstå och hjälpa nya hörande subjekt att bli till är musiken i grunden politisk. På grund av musikens exceptionellt utopiska karaktär är det ännu viktigare att fråga sig hur det utopiska fungerar i en så kontroversiell text som “Geburt einer Nation”.
I en Jamesonsk mening är framtiden eller den utopiska impulsen inte relaterad till att fastställa någon typ av dagordning för framtida politiska och kulturella åtgärder och det efterföljande skapandet av ett samhälle. Den utopiska impulsen omfattar en möjlighet att föreställa sig eller skapa en mörk föregångare – för att använda en deleusisk term – för uppkomsten av det tänkande som är nödvändigt för att överhuvudtaget skapa ett nytt samhälle (Jameson 2005). Även om Laibach kan sägas kritisera den kapitalistiska populärkulturen sker detta i första hand inifrån, utan möjlighet till sublation. De presenterar inte heller en text där ett främmande, ett helt annat tankesätt skulle vara genus, textens logisk-semantiska nivå – vilket med största sannolikhet skulle göra en sådan text oläsbar och inte tolkningsbar. Jouissance i samband med allt militärt, totalitärt och ideologiskt verkar inte motsäga kapitalismens logik.
Detta väcker emellertid en mycket viktig fråga. Hur kan en symbolisk politisk handling från 1980-talets Jugoslavien vara ett uttryck, en kartläggning, av kapitalismens logik? Skulle jag inte anklagas för en dekontextualisering, eftersom det produktionssätt som står på spel är socialismen? Här skulle jag vilja föreslå en till en början något kontroversiell idé: att det aldrig fanns någon socialism som ett egentligt produktionssätt från början. Det som existerade vid den tiden i Jugoslavien var ett förtryck av det kapitalistiska produktionssättet som ständigt dök upp. Den punkt som Jameson understryker i Det politiska omedvetna är att man inte kan få ett annat produktionssätt bara genom att ändra arbetsvillkoren. Tänkandets djupa struktur måste föregå detta, vilket inte var fallet i Jugoslavien.
Dessutom förlorar denna idé sin kontrovers så snart man tittar på den ekonomiska och politiska sidan av saker och ting. I slutet av 1980-talet tvingade Internationella valutafonden de fattiga men mer självständiga Sovjetstaterna att genomgå flera strukturella anpassningar, och strukturanpassningsprogrammet i Jugoslavien innebar en övergång till en mer nyliberal ekonomi genom att införa privatisering av egendom[14]. Ännu viktigare är att det “socialistiska” produktionssättet, som statsvetaren Gal Kirn i sin doktorsavhandling hävdar efter Louis Althusser, inte existerade ens i början av dess genomförande (1960-talet); det har alltid varit en kombination av socialism och kapitalism (Kirn 2012). Därför kan “Geburt einer Nation” utan större motsättning ses som ett avslöjande av den kapitalistiska djupa tankestruktur som låg till grund för den förment socialistiska jugoslaviska samhällsformationen. En sådan djupstruktur är tydligast symptomatiserad av den ironiska osublation, som jag nu ska övergå till.
4. Den osublation: Välj livet. Välj det goda. Eller välj det onda
Osuberationen i Laibachs praktik är kopplad till den dubbelsidiga karaktären hos det budskap som förmedlas. Laibach parasiterar på populärkultur (i det här fallet Queens “One Vision”) och fyller den med fascistisk symbolik, vilket i sin tur avslöjar (eller konstruerar) den tidigare låten som latent fascistisk från början. Men detta gör inte bara att man blir kritisk till sin lyssningsupplevelse och populärkultur; det gör att man ifrågasätter sin känsla av njutning och omedveten anpassning. Om Queen eller Laibach ger en överdriven njutning, vad har denna överdrivna njutning sina rötter i? Kommer det inte från den väsentliga dynamiken mellan makt och underkastelse, som är karakteristisk för totalitära regimer, att vara en del av en större och allsmäktig helhet (kultur, nation, [para]milis)? Denna insikt kan säkert avskräcka en från olika lyssnings- och tittarupplevelser, men den kan också i motsatt riktning leda till en mer medveten anpassning till vissa ideologiska idéer.
När det gäller Laibach är det inte alls klart vilka dessa ideologiska idéer är. Enligt psykoanalytikern Ian Parker “ger upphov till en oroande gåta och en osäkerhet om vad exakt som frammanas, särskilt eftersom Laibach aldrig har varit intresserade av att tala om för publiken vad de ska tänka, vilken den rätta linjen är” (Parker 2006: 106). Detta leder till att ett intressant fenomen i mottagandet av denna musik uppstår: “En av de politiskt störande aspekterna av Laibach-konserter i väst är att vänsterpartister och fascister ibland befinner sig tillsammans nära scenen och funderar över vad det är som den andre finner förenligt med deras politik” (Parker 2006: 109). Det visar alltså att kulturteoretikern Marc James Légers påstående att “publiken i [retro – A.M.] avantgardistiska produktioner tvingas ge upp sina fantasmatiska identifikationer som självuppsättande subjekt” (Léger 2012: 161) i verkligheten inte lever upp till sitt krav eftersom texterna rymmer mer än en (diametralt motsatt) fantasmatisk identifikation i stället för att avlägsna dem. Det är instruktivt att förskjutningen i den sociopolitiska horisonten på samma sätt orsakar en semiotisk förskjutning: inom ramen för det sovjetiska dubbelspråket är Laibachs praktik en kommentar till den statliga politiken, medan den i den västerländska kontexten skapar en mer motsägelsefull effekt.
Denna motsägelsefulla subjekt-effekt/subjekt för hörande som uppstår genom engagemanget i texten härrör från det faktum att motsättningen redan är rotad i textens viktigaste operativa ideologemes (eller teman[15]). Till exempel kan man i texten och videon hitta temat “nationalism är styrka”, men samma tema kan läsas som “nationalism är löjligt”[16]. Denna omformning av innebörden sker på grund av att ironin genomsyrar textens alla (figurativa, narrativa[17], logisk-semantiska) nivåer. Det finns också en instruktiv tvetydighet i de oppositionella paren: den “andra” konstrueras som populär (kapitalistisk) kultur som betecknas som oärlig, totalitär och interpellativ. Men jaget framställs som ärligt, totalitärt och interpellativt, dvs. skillnaden i fråga om subjektifieringen är en öppenhet.
Men som tidigare konstaterats är det inte alls klart vilken typ av interpellation man utsätts för, och därför upphävs semen “ärlighet”. Jaget (Laibach) och den andra (Queen) blir samma sak. Detta är ett överraskande sätt att kodifiera, eftersom det våld som vanligtvis ligger i konstruktionen av binära strukturer är att märkena av likhet mellan jaget och den andre avskaffas. I det här fallet bevittnar man den omvända tendensen, ja, den omvända binära principen. Därefter övergår distanseringen och kritiken i tvetydighet. Sådana textuella motsägelser är sammanflätade med ironins uppkomst (osublation), som i detta sammanhang inte innebär en aspekt av berättarstilen, utan en samexistens av motsatser på textens logisk-semantiska nivå, i den möjliga tankens struktur. Jameson uttrycker det så här: “Det är i ironin som vi kan ha kakan åt båda hållen och förneka det vi bekräftar, samtidigt som vi bekräftar det vi förnekar. Ironin är verkligen den [olösta – A.M.] syntes av motsatser som föreskrivs under den modernistiska perioden” (Jameson 2005: 177-178). Laibach är förespråkare för denna modernistiska ironi eftersom deras ironi avslöjar sina motsättningar som motsättningen, essensen av det nuvarande tillståndet.
Ur marxistisk synvinkel måste man fråga sig om detta innebär att motsättningen är olösbar (en misslyckad utopi), eller om den im- plicerar ett frö, en mörk föregångare till lösbarhet, till ett nytt tankesätt? Jag skulle vilja påstå att det snarare är det första alternativet som en sådan osublation medför. Enligt den jamesiska metoden är en misslyckad utopi inte mindre lärorik än en lyckad: de flesta utopier är oundvikligen dömda att misslyckas på grund av de synkrona tankesätt som är inneboende i det nuvarande, eller vilket som helst, produktionssättet. Vad som är intressant är just karaktären på dess misslyckande och vad det kan säga om hur det politiska omedvetna i en text och i samhället i allmänhet fungerar.
Skapandet av den tvetydiga subjektseffekten och de underliggande motsättningarna i “Geburt einer Nation” lyckas inte innehålla ett frö av en alternativ tanke eller politisk handling. I stället erbjuder den några (oförenliga) subjektiveringar, vilket innebär att den ger en möjlighet att välja. Likvärdigheten av oförenliga alternativ på urvalets axel är ett karakteristiskt drag för det kapitalistiska produktionssättet/tänkandet där allting får nivelleras ner till bytesvärde. Både gott och ont blir bara paradigmatiska val, utan några metafysiska spår. Även om detta påstående kan verka något abstrakt exemplifierar Laibach hur det fungerar i verkligheten. I det här fallet handlar det inte om cirkulationen av pengar utan om möjliga tankar – även om Laibach säljer sin konstnärliga produktion och därför deltar i denna form av utbyte i en mycket bokstavlig mening. För Jameson innebär reifikation inte en övergång från förhållandet mellan människor till förhållandet mellan saker (som Karl Marx skulle ha sagt), utan en abstraktion av sådana förhållanden, där alla förhållanden i kapitalismens sena skede äger rum på en abstrakt, immateriell och opersonlig nivå: digitala pengatransaktioner är ett uttryck för reifikation. Detta innebär att när reifikationen flyttar sig till den abstrakta nivån kommer den också att omfatta moraliska, politiska och filosofiska ståndpunkter: perspektivism och relativ etik uppstår. Detta är den djupa underliggande strukturen hos det möjliga tänkandet som Laibachs sång härrör från. Den rymmer den förändring av innebörden som äger rum när man tolkar Laibachs praktik i den västerländska kontexten i motsats till deras ursprungliga kontextuella horisont. “Geburt einer Nation” kan ses som både en kritik av Sovjetjugoslaviens politik genom att överidentifiera sig med den slovenska nationalismen och omfamna en sådan totalitarism/nationalism. I vilket fall som helst förblir Laibach fast inbäddat i det västerländska kapitalistiska produktionssättet, vilket framgår av en sådan dubbel subjektifiering – det ironiska leder till relativism i betydelsen.
Slutsatser
Laibach överför bevisbördan (och ansvaret) till lyssnaren/tittaren. Deras ståndpunkt är inte ironisk, vilket skulle innebära en redan löst, sublimerad motsägelse; deras ståndpunkt är ett samtidigt stöd för två oförenliga saker, som i Jamesons Ironi – en osublimerad motsägelse. Medan den konstnärliga praktiken i den jugoslaviska kontexten får en mindre ambivalent betydelse i förhållande till aspekter av regimen, skapar den, när den uppfattas ur ett västerländskt perspektiv, motsägelsefulla subjektseffekter och blir en identifikationspunkt för både vänster- och högerpolitiska subjekt. Lyssnaren/betraktaren måste göra ett hopp i tron (och i affekt/omedveten anpassning) genom att välja inte bara innebörden utan också politiken – även om det bara är på ett abstrakt, icke-bindande sätt. Viktigast av allt är att man inte kan undkomma det politiska i båda fallen.
Denna politisering av det estetiska är dock i slutändan ett estetiskt val, eftersom det inte främjar en utopisk impuls eller en revolutionär potential. Därav denna artikels titel, med vilken jag vill betona denna brist på en tydlig politisk orsak. Det vill säga, överidentifiering som “en dialektisk förmedling av politisk och kulturell praktik” (Léger 2012: 135) är inte ett lämpligt begrepp för att beskriva Laibachs agenda. Om man tänker sig det som sådant kommer verken av överidentifiering nästan oundvikligen att vara verk av misslyckad utopisk (politisk) karaktär eftersom “Geburt einer Nation” på ett exemplariskt sätt inte är ett uppror mot vare sig det förflutna eller det nuvarande produktionssättet (skillnaden mellan dessa är långt ifrån tydlig) utan ett sätt att ta dess logik till sina gränser. Vad Laibach gör är inte att föreslå en viss typ av utopi, utan – inte olikt de stora modernistiska konstnärerna – att skapa den ultimata dystopi som är inneboende i det nuvarande produktionssättet genom att exemplifiera logiken för utbytbarhet av mening och ideologi.
Det blir tydligt att det som bandet “överidentifierar” sig med inte så mycket är totalitära regimer eller slovensk nationalism som sådana utan själva den kapitalistiska produktions- och tankelogiken. Även om Laibachs osublicerade ironi är symptomatisk för den kapitalistiska operativa logik som finns i det politiska omedvetna i denna specifika symboliska handling, är det mycket möjligt att den kan tillämpas på andra retro-avantgardistiska och överidentifierande praktiker som Yes Men, Christoph Schlingensief, Janez Janša, Janez Janša, Janez Janša och Janez Janša, Komar & Melamid, Andrea Fraser, Jakob Boeskov, Thomas Hirschhorn, The Colbert Report etc. också. Faktum är att föreställningen om osublicerad ironi som symptomatisk för en estetisk handlings kapitalistiska politiska omedvetna kan bidra till att förklara deras misslyckanden som uttryckligen politiska handlingar (Léger 2012: 135- 136).
Om författaren: Atene Mendelyte är doktorand i filmvetenskap vid Centrum för språk och litteratur, Lunds universitet, Sverige. Dessförinnan har hon studerat vid Amsterdams universitet och varit knuten till Nederländernas institut för kulturanalys. Hon arbetar för närvarande med amerikansk avantgardistisk film i relation till Deleuzian filmfilosofi, mental- och neuroestetik. Tidigare har hon arbetat med Samuel Becketts televi- sionspjäser och hans teateranteckningsböcker och koncentrerat sig på antingen filmfilosofiska eller intermediala aspekter av hans verk.
Referenser
• Attali, J. (1985) [1977] Noise: The Political Economy of Music. B. Massumi (trans.) Minneapolis: University of Minnesota Press.
• Auer, S. (2009) "Public Intellectuals, East and West: Jan Patočka och Václav Havel i konflikt med Maurice Marleu-Ponty och Slavoj Žižek". I C. Fleck et al. (eds.) Intellectuals and their Publics - Perspectives from the Social Sciences. Farnham: Ashgate Publishing Limited, 89-106.
• BAVO (2007) "Introduktion: Kulturell aktivism i dag. Konsten att överidentifiera". I BAVO (red.) Cultural Activism Today: The Art of Over- identification. Rotterdam: Episode Publishers, 6-9.
• Collin, M. (2001) This Is Serbia Calling - Rock'n'Roll Radio and Belgrade's Underground Resistance. London: Serpent's Tail.
• Dragović-Sosso, J. (2002) Saviours of the Nation? Serbia's Intellectual Oppositionand the Revival of Nationalism. Montreal: Montreal: McGill-Queen's University Press.
• Evans, A. (2005) Sound Ideas: Music, Machines, and Experience. Minneapolis: University of Minnesota Press.
• Evans, D. (1996) An Introductory Dictionary of Lacanian Psychoanalysis. London: Routledge.
• Goddard, M. (2006) "We Are Time: Laibach/NSK, Retro-Avant-Gardism, and Machinic Repetition". I Angelaki: Journal of the Theoretical Humanities 11(1): 45-53.
• Hegarty, P. (2007) Noise Music: A History. New York: Continuum.
• Herscher, A., S. Žižek, (1997) "Everything Provokes Fascism/Plečnik avec Laibach". I Assemblage 33: 58-75.
• Jameson, F. (1983) The Political Unconscious: Narrative as a Socially Symbolic Act. London: Routledge.
• Jameson, F. (2005) Archaeologies of the Future: The Desire Called Utopia and Other Science Fictions. London, New York: Verso, 177-178.
• Kirn, G. (2012) Konceptualisering av politik och reproduktion i Louis Althussers verk: Case of Socialist Yugoslavia. Doktorsavhandling, University of Nova Gorica, Slovenien.
• Léger, M. J. (2012) "The Subject Supposed to Over-identify: BAVO och den grundläggande fantasin om ett kulturellt avantgarde". I M. J. Léger Brave New Avant Garde - Essays on Contemporary Art and Politics. Alresford: Zero Books, 133-164.
• Monroe, A. (2007) "The Myth of the Slovene Stag: Neue Slowenische Kunst and the Reprocessing of Traditional Symbolism". I BAVO (red.)
• Kulturell aktivism i dag: The Art of Over-identification. Rotterdam: Episode Publishers, 49-57.
• Parker, I. (2005) "Laibach and Enjoy: Slovenian Theory and Practice". I Psychoanalysis, Culture and Society 10: 105-112.
• Schroeder, J. L. (1998) The Vestal and the Fasces - Hegel, Lacan, Property and the Feminine. Berkeley, Los Angeles, London: University of California Press.
• Strathausen, C. (1999) "Nazistisk estetik". I Renaissance and Modern Studies 42(1): 5-19.
• Street, J. (2007) "Breaking the Silence: Music's Role in Political Thought and Action". I Critical Review of International Social and Political Philos- ophy 10(3): 321-337.
• Wachtel, A. (2002) Making a Nation, Breaking a Nation: Literature and Cultural Politics in Yugoslavia. Stanford: Stanford University Press.
• Ward, J. J. (1996) ''Det här är Tyskland! Det är 1933": Appropriations and Con- structions of "Fascism" in New York Punk/Hardcore in the 1980s''. I Journal of Popular Culture 30: 155-187.
• Žižek, S. (2003) "The Enlightenment in Laibach". I I. Arns (red.) IR- WINRETROPRINCIP: 1983-2003. Frankfurt: Revolver.
• Žižek, S. (2005) "Foreword: They Moved the Underground". I A. Monroe. Interrogation Machine: Laibach and the NSK State. Cambridge MA: MIT Press.
• Žižek, S. (2006) "Varför är Laibach och Neue Slowenische Kunst inte fascister?". I S. Žižek. The Universal Acception. London: Continuum.
Fotnoter
Jfr Žižek 2003, Žižek 2005, Žižek 2006.
Jfr Parker 2005: “Det finns en kuslig överlappning mellan vissa av Laibachs aktiviteter – NSK och Žižeks kulturpolitiska interventioner, och nu råder det viss oenighet mellan de två om vem som påverkade vem (det finns uppsatser om kopplingarna mellan NSK och Žižek på www.nskstate.com).”. (Parker 2005: 107). Detta förslag bör dock tas med en nypa salt eftersom NSK-staten i sig (en imaginär stat som skapats av de konstnärliga handlingar som var/är delar av NSK-rörelsen) snarare är ytterligare en provokation i Laibach-anda. Men Stefan Auer hävdar också att “[l]ike Laibach är Žižek en ärkemanipulator. Precis som Laibach försöker provocera genom att imitera gammal totalitär propaganda, försöker Žižek undergräva sin tids härskande ideologi[.] Mottagare av både Žižeks filosofi och Laibachs musik kan vara förvirrade över den “verkliga politiska innebörden” av dessa verk, budskapet bakom de ironiska gesterna, men deras förvirring är bara det första steget mot att övervinna deras blinda acceptans av den härskande ideologin. (Auer 2009: 93).
Det typiska draget för genren är att på olika direkta och indirekta sätt referera till fas- cism, nazism, kommunism, stalinism, anarkism, kapitalism; det finns en betydande brist på unära betydelser eftersom genren genomsyras av dubbla betydelser och kodningssystem.
Om den industriella genren, dess undergenrer, historia och genealogier, se Hegarty 2007.
Sublation innebär i sig själv redan ett visst mått av osublation eftersom “det alltid finns ett oförmedlat ögonblick, en hård kärna av osublimerad motsägelse, en fantomfjärde [bredvid tes, antites och syntes – A. M], dekonstruktionens spår eller differens, som motstår mediering” (Schroeder 1998: 26). Den egentliga osublation ska dock skiljas från denna “osublifierade rest” inom sublation.
Begreppet togs upp och vidareutvecklades till att omfatta bredare radikala re- sistancepraktiker av det Bryssel- och Rotterdambaserade anti-(neo)liberalistiska kollektivet BAVO. Jfr BAVO 2007 och Léger 2012.
Se Collin 2001.
Olika nationalistiska spänningar återfanns i alla sovjetstater (Slovenien, Serbien, Kroatien). Se Dragović-Sosso 2002 och Wachtel 2002.
Det är ingen tillfällighet att titeln anspelar på D. W. Griffiths ikoniska film The Birth of a Nation (1915) eftersom dess kontroversiella nationalism, rasism och andra aspekter resonerar med Laibachs egen praktik.
Den lacanska jouissance ska inte förväxlas med det psykoanalytiska begreppet njutning, eftersom det är just det som ligger bortom njutningsprincipen: “Resultatet av att överskrida njutningsprincipen är inte mer njutning, utan smärta, eftersom det bara finns en viss mängd njutning som ett subjekt kan bära. Om denna gräns överskrids blir njutningen till smärta, och denna “smärtsamma njutning” är vad Lacan kallar jouissance[…] Termen jouissance uttrycker således väl den paradoxala tillfredsställelse som subjektet får av sitt symptom[…]” (Evans 1996: 92).
Här följer jag Jameson, som i sin tur följer Louis Althusser, genom att förstå produktionssättet som helheten av det ekonomiska, det politiska och det kulturella, vilka är sammanlänkade utan att något av dessa lager kan särskiljas som en direkt eller förmedlande orsak till de andra.
I min analys kommer jag att fortsätta att växla mellan de tre tolkningshorisonter (politisk, social och historisk) som Jameson beskrev i sin Det politiska omedvetna, eftersom de inte är oberoende utan inbördes relaterade och kompletterande. Det är viktigt att betona att i varje horisont konstitueras texten och objektet på olika sätt. Endast på den första nivån är objektet i stort sett identiskt med en enda text (symbolisk handling). På den andra nivån måste det ses i termer av ideologem och klassernas dialogiska kamp. Slutligen, på den tredje nivån, framställs objektet i termer av formens ideologi, i termer av den synkrona och diakrona utvecklingen som är spår eller föregripanden av olika produktionssätt (jfr Fernand Braudels multipla temporaliteter). Jfr Jameson 1983.
Den utopiska impulsen kan förstås som ett spår eller en föregripande av ett produktionssätt och har att göra med den tredje tolkningshorisonten, nämligen den historiska.
Som ekonomiforskaren Catherine Samary hävdar hade Jugoslavien under de fyra decennierna (från 1945 till 1985) “fyra stora produktions- och utbytessystem, fyra olika modaliteter för artikulation av plan och marknad, som från 1950-talet och framåt bildade en självförvaltning som kom att kombineras med olika relationer till den globala marknaden” (Qtd. i Kirn 2012: 238).
Ett tema är till sin natur ett ideologeme, en enhet för ideologiskt tänkande. Till exempel kan man i ett antal böcker och framför allt i tv-sitcoms hitta ett tema “heterosexuell äktenskaplig kärlek leder till lycka”, vilket är ett exempel på den heteronormativa ideologin i arbete. I princip är inget tema opolitiskt.
Bakom min något förenklade formulering ligger ett helt sammanhang som omger och ger upphov till denna tanke. I det första fallet (“nationalism är styrka”) har ideologemet sina rötter i 1800-talets tyska idealism, medan ideologemet i det andra fallet (“nationalism är löjligt”) kan sägas verka inom ramarna för det libertarianska 1700-talstänkandet.
Den narrativa dimensionen i “Geburt einer Nation” manifesterar sig främst som en underförstådd berättelse om en nation. Men innebörden av den berättelse som Laibach berättar är återigen tvetydig. Narrativitet i musik är ett problematiskt område och väcker frågan om huruvida man i musik kan finna något som liknar en berättelse. Jag tenderar dock att förstå narrativ i en mycket bred bemärkelse som varje form av omvandling från ett tillstånd till ett annat. Som sådan förekommer narrativitet i många olika former i musik: som den (underförstådda) berättelsen i texterna, intertextuella omvandlingar (ljudliga/verbala direkta och indirekta citat), det narrativa förloppet i ett konceptalbum eller själva den musikaliska strukturen (början av ett musikaliskt tema, dess omvandling och dess coda), osv. Även om dessa aspekter kan ses som former av narrativitet kan de dock inte utan vidare jämställas med egentliga narrativa texter.
Doktriner, väpnade invasioner, hemliga åtgärder, blockader, embargon, samt annan politisk och finansiell inblandning.
Att tala om USA:s interventioner i Latinamerika är en påtaglig realitet med minst 198 års historia, om vi utgår från Monroe-doktrinen från december 1823 med dess idé om “Amerika för amerikanerna”, även om USA:s expansionistiska praxis i andra territorier föregår detta datum.
Det militära erövrandet av Florida i september 1817, som beordrades av den dåvarande presidenten James Monroe för att konfrontera dem som utnyttjade den spanska svagheten i hela Amerika för att utlysa Republiken Florida, är en fortsättning på en praxis som går tillbaka till själva den amerikanska republikens tillkomst. Thomas Jeffersons åsikt att “vi måste ha ett frihetens imperium” (Brev till James Madison, 27/04/1809) är den vägledning som kommer att rättfärdiga tidigare och framtida åtgärder mot andra kulturer än den de representerar.
Amerikanska urinvånare, franska och spanska bosättare, mexikaner, kubaner, puertoricaner, central- och sydamerikaner och resten av världen kommer att hotas och attackeras av den imperialistiska republikens “moraliska och rättsliga imperativ” som Förenta staternas grundare och deras ättlingar påstår sig förkroppsliga, vilket inte är något annat än försvaret av deras marknader och intressen.
Under den första tredjedelen av 1800-talet tog Monroe-doktrinens “fara för dess (Amerikas) fred och säkerhet” sig uttryck i möjligheten att de europeiska monarkierna, främst Spanien och Frankrike, skulle återfå sina tidigare utomeuropeiska besittningar inom ramen för den heliga alliansen.
I mitten av århundradet, efter kulmen på de spansk-amerikanska frihetskrigen, började man se “hot” i det som man ansåg vara den oordning och instabilitet som rådde i de latinamerikanska staterna. Inför en sådan situation fanns det inget bättre än att “fullfölja det uppenbara ödet att utvidga oss över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre” (1845). Enligt denna utgångspunkt skulle Mexiko förlora hälften av sitt territorium, 2,5 miljoner km2 , i mitten av det århundradet, och Kuba skulle eftertraktas som “den mogna frukt som en dag skulle falla i våra händer”, medan marinkåren utplacerade sin verksamhet över hela kontinenten.
Även om USA:s marinkårs föredragna insatsområde under dessa år begränsades till Centralamerika och Karibien undgick den avlägsna södra konen inte dess närvaro. År 1831 invaderade USA det argentinska territoriet Falklandsöarna och kidnappade sex medborgare som skickades till USA för att ställas inför rätta för sjöröveri. Landstigningar av amerikanska marinkårssoldater i de olika latinamerikanska republikerna för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” skulle vara en ständig praxis. En del av dessa landstigningar varade bara några timmar eller dagar, medan de flesta slutade med att pågå under lång tid, antingen för att stödja en man som de litade på som president i den invaderade republiken, för att direkt styra de invaderades öden, eller för att bekämpa nationalistiska krafter som motsatte sig att landet skulle överlämnas, som Augusto Cesar Sandinos i Nicaragua. I vissa fall var landstigningen av trupper en del av en större plan.
I juni 1898 landade amerikanska trupper på Kuba mitt under det självständighetskrig som höll på att tömma ön på vatten, medan andra fartyg seglade till Puerto Rico, Guamöarna och Filippinerna, som då var spanska kolonier. Tidigare hade president William McKinley förklarat krig mot Spanien och gett landet skulden för sprängningen av slagskeppet Maine i Havannas hamn. Fem år senare visade det sig att det var självförbränningen av det kol som lagrats i de fack som låg nära pannan som orsakade slagskeppets sprängning och de 254 sjömännens död.
Efter kriget mot Spanien tvingade USA Kuba att avstå en del av sitt territorium för att upprätta en militärbas i Guantánamo, som fortfarande finns kvar som ett samvälde, precis som Puerto Rico. I samband med expansionen i Karibien inledde Theodore Roosevelt 1900-talet med sin “Big Stick”-politik (1904), som förvandlade USA till en internationell polisman med möjlighet och förmåga att ingripa direkt i länderna i regionen för att tvinga dem att upphäva sina åtaganden gentemot de europeiska makterna eller, oftare, för att garantera förhållanden som gynnar USA:s ekonomiska intressen.
De politiska omvälvningarna under den första tredjedelen av det nya århundradet — den mexikanska revolutionen och bolsjevikrevolutionen i Ryssland, ledde till att de bytte namn på sina åtgärder för att behålla sin praxis. Från och med då och fram till Berlinmurens fall skulle det nya spöke som skulle ge bränsle åt USA:s interventionspolitik i Latinamerika och resten av världen vara “kommunismens spöke”.
Under nästan ett sekel har de olika amerikanska administrationerna rättfärdigat de mest skiftande öppna eller dolda aggressioner mot de latinamerikanska folken, utan hänsyn till att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har genomfört massakrer på bönder och ursprungsbefolkning för att uppnå sina mål, d.v.s. att besegra det som de kallade “främmande styrkor”, och att de har tvingats försvinna eller att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har främjat en politik med brända jordar.
Efter 1989, efter det att Sovjetblocket försvann, kommer interventionismen att styras av principen om kampen mot narkotikahandeln, trots att Förenta staterna är världens största producent av marijuana och konsument av narkotika, med hela det finansiella systemet till förfogande för penningtvätt. Efter den 11 september 2001 kommer fienden att förkroppsligas av terrorismen, även om detta inte minskar stödet till de allierade regeringar som fortsätter att främja de gamla metoderna med massakrer och försvinnanden av civila, även om de nu gör det under demokratins paraply. På senare tid har USA:s försvars- och underrättelsetjänster lagt till kampen mot “vänsterpopulism” i regionen, dvs. mot demokratiskt valda regeringar som har misslyckats med att leverera sina länder till de transnationella företagens och Internationella valutafondens intressen, på listan över pågående uppgifter.
När en amerikansk administration riktar blicken mot ett visst folk är det, som historien lär oss, för att den planerar att tillämpa en av sina gamla interventionistiska metoder, där desinformation spelar en dominerande roll. Redan 1829 meddelade befriaren Simón Bolívar i ett brev till överste Patricio Campbell, brittisk affärsläkare i Guayaquil, att “Förenta staterna tycks vara ödesbestämda av ödet att plundra Amerika på elände i frihetens namn”. För att förstå detta påstående räcker det med att titta på de latinamerikanska ländernas historia och se hur många händelser som USA har varit inblandat i i sin iver att “öppna marknader och kontrollera underutvecklade folk”. Följande kronologi, som är uppdelad i tjugofyra avsnitt, bekräftar Simón Bolívars föraning. Under 185 år har USA:s regeringar genomfört mer än 159 åtgärder av olika slag och omfattning mot Latinamerika och Västindien, med utgångspunkt i minst tolv doktrinära principer, i syfte att garantera kontrollen över vad de har kallat “sin bakgård”, vilket inte är något annat än den terräng där man i dag, med många skillnader och rytmer, bygger upp förhoppningarna om en demokratisk och solidarisk morgondag med ett mänskligt ansikte.
12. oktober: Día del Respeto
Interventioner i regionen under förevändning av Monroe-doktrinen
1823: Den 2 december utfärdar USA:s president James Monroe Monroe-doktrinen, med frasen “Amerika för amerikanerna”, där USA strävar efter att hålla de europeiska makterna borta från Latinamerika, eftersom det skulle betraktas som “ett hot mot deras inre fred och säkerhet”.
1824: Den 25 november går kommendör David Porter och en grupp på tvåhundra soldater i land och attackerar staden Fajardo i Puerto Rico, som då var spanskt territorium, eftersom staden hyste “pirater” och förolämpade de spanska sjöofficerarna. Porter tvingade regeringen att be om ursäkt.1831: Den 28 december invaderade amerikanska marinkårssoldater från korvetten Lexington med fransk flagg Falklandsöarna och förstörde Puerto Soledad. En grupp landsteg och förstörde bosättningen och tog de flesta av invånarna till fånga.
USA banar väg för annektering av Mexiko
1836: Den 2 mars förklarar amerikanska bosättare i det mexikanska territoriet Texas sitt oberoende och ansöker om att bli införlivade i USA. Målet är att ta över mexikanskt territorium för att utvidga slaveriet.
1842: Den 19 oktober ockuperar den amerikanske kommendörkaptenen T. Jones, som leder en skvadron marinkårssoldater, Monterrey i Mexiko, men drar sig efter några timmar tillbaka för att veckan därpå återockupera San Diego i Kalifornien.
1845: Den 1 mars undertecknar USA:s president John Tyler den lag genom vilken USA annekterar det mexikanska territoriet Texas. Tidigare hade han skickat amerikanska trupper till det mexikanska territoriet för att “skydda livet för de amerikanska medborgare” som bosatte sig där.
1845: Den amerikanske journalisten John O’Sullivan publicerar i United States Magazine and Democratic Review 17, nr 1, juli-augusti, artikeln Annexation där han konstaterar att “uppfyllandet av vårt uppenbara öde är att sträcka sig över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre”. Det är en rättighet, precis som trädets rätt att få den luft och jord som krävs för att dess förmåga ska kunna utvecklas fullt ut och växa som är dess öde.” Denna idé, som fick bränsle av USA:s expansion till mexikanskt territorium i Texas, kom att bli vägledande för USA:s politiska agerande gentemot sina kontinentala grannar.
1846: Den 13 maj förklarade James Polks regering krig mot Mexiko med motiveringen att dess trupper, som var stationerade vid gränsen till Texas, hade attackerats av mexikanerna, vilket utnyttjades för att invadera New Mexico och Kalifornien, där de amerikanska kolonisterna, beväpnade av flottan, hade förklarat sig självständiga.
1847: Den 16 september invaderade amerikanska trupper under ledning av general Winfield Scott Mexico City och året därpå införde de Guadalupe-Hidalgofördraget, som berövade Mexiko halva dess territorium, vilket vissa expansionister ansåg vara oacceptabelt eftersom de ville att det skulle vara “Hela Mexiko!
1859: Den 27 december korsar amerikanska soldater Rio Bravo och invaderar Mexiko i jakten på Juan Nepomuceno Cortina, en mexikansk boskapsskötare som utropat Texas självständighet från USA.
1866: För att “skydda de amerikanska invånarna” i Matamoros, Mexiko, lyckas general Sedgwick och 100 män den 24 november få republikanerna att kapitulera, men tvingas sedan lämna området.
Interventioner i Centralamerika är nyckeln till USA:s expansion
1853: Den 11 mars, mitt i en konflikt mellan liberaler och konservativa i Nicaragua om maktövertagandet, går amerikanska trupper i land för att “skydda sina medborgares intressen”.
1854: Den 9-15 juli, William Walkers filibusters slappnar av, bombarderar och förstör amerikanska fartyg efter slaget vid Granada i Nicaragua San Juan del Norte på Nicaraguas Atlantkust för att hämnas på en förolämpning mot USA:s ambassadör.
1855: Den 13 juni landar den amerikanske filibustern William Walker i El Realejo, Chinandega, för att konfrontera de konservativa på begäran av nicaraguanska liberaler. Efter att ha uppnått sitt ursprungliga mål utropade han sig med hjälp av sina legosoldater till president och erkändes av USA:s utrikesdepartement. År 1857 flydde han från Nicaragua med stöd av den amerikanska flottan.
1856: Den 19 september landar amerikanska trupper i nuvarande Panama för att “skydda medborgarnas intressen” under ett lokalt uppror.
1857: Den 23 november landar William Walker och hans filibusters vid Coloradoflodens mynning i Nicaraguas Atlanten med hjälp av den amerikanska korvetten Saratoga och tar nicaraguaner och costaricaner till fånga.
1867: I Nicaragua ockuperar marinkåren Managua och León.
1894: Den 6 juli landar amerikanska trupper i Bluefields, på Nicaraguas nordkust, under förevändning att “försvara amerikanska intressen” under det konservativa partiets uppror mot José Santos Zelayas liberala regering.
1896: Den 2 maj ockuperar amerikanska marinkårssoldater hamnen i Corinto i Nicaragua för att “skydda amerikanska intressen” under politiska oroligheter.
1898: Den 7 februari landar amerikanska trupper i San Juan del Sur i Nicaragua för att “skydda amerikanska liv och intressen”.
1899: Den 22 februari landar amerikanska marinkårssoldater i hamnarna i Bluefields och San Juan del Norte i Nicaragua för att tvinga president José Santos Zelaya att ingå ett avtal som garanterar “amerikanska rättigheter” vid det eventuella bygget av en interoceanisk kanal över San Juan-floden.
USA:s äventyr i södra konen
1855: Den 25 november landar amerikanska flottstyrkor i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen” under ett folkligt uppror.
1858: Den 2 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv” under ett folkligt uppror.
1859: Den 25 januari koncentrerar sig en expedition med 2 500 amerikanska marinsoldater till Rio de la Plata för att få “rättvis tillfredsställelse” från den paraguayanska regeringen, som tvingas acceptera ett nytt fördrag om vänskap, handel och sjöfart med Förenta staterna (17 februari).
1868: Den 7 februari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, under förevändning att “skydda utländska invånare och tullar” under revolterna mot general Venancio Flores’ andra “färgade” diktatur (1865-1868).
1891: Den 28 augusti landar amerikanska trupper i hamnen i Valparaíso, Chile, för att “skydda det amerikanska konsulatet och de kvinnor och barn” som hade tagit sin tillflykt dit under det brittiskstödda kriget som störtade José Manuel Balmacedas reformistiska regering.
1894: Den 6 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Rio de Janeiro mitt under en konflikt mellan rojalister och republikaner för att “skydda amerikansk handel och amerikanska fartyg” som ligger förankrade i hamnen.
Åtgärder som syftar till att kontrollera en havskanal i Panama eller Centralamerika
1860: Den 27 september landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1865: Den 9 och 10 mars landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1873: Den 7 maj och den 23 september landar amerikanska trupper i Panama under förevändning att skydda “amerikanernas intressen och liv”, och detta under fientligheter mellan lokala grupper som kämpar för att få kontroll över regeringen.
1885: Den 18 januari, mitt under kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Colon, Panama, under förevändning att “garantera den fria transiteringen av människor och varor genom Isthmiska järnvägen”.
1895: Den 8 mars landar marinkårssoldater i Bocas del Toro, i den colombianska provinsen Panama, under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1901: Den 18 november undertecknar USA och Storbritannien, utan de berörda regeringarnas samtycke, Hay-Pauncefotfördraget, genom vilket USA förbehåller sig ensamrätten att bygga en interoceanisk kanal genom Nicaragua, Panama eller Tehuantepec i Mexiko.
1901: Den 20 november, i slutet av det hundra dagar långa kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Panamaprovinsen under förevändning att “skydda amerikansk egendom och hålla järnvägen Colón-Panama öppen”.
1902: Den 16 april landar amerikanska trupper i Bocas del Toro i Panama för att “skydda amerikanska medborgare och egendom”.
1902: Den 17 september landar marinkårssoldater i Panama och ockuperar järnvägssystemet över holmen för att “säkerställa att det fungerar”.
1903: Den 4 november landar amerikanska trupper i Panama för att stödja självständighetsförklaringen som sponsrades av Theodore Roosevelts regering. Den franska affärsmannen Philipe Baneau-Varilla från New York förhandlar för den panamanska oligarkins räkning om ett avtal som ger USA absolut kontroll över den så kallade Panamakanalzonen.
1904: Den 17 november landar amerikanska trupper i Ancon, Panama, för att “skydda kanalbygget” och den regering som invaderarna har tillsatt.
1908: Den 15 maj, efter att ha hotat Panamas regering med trupper om det skulle förekomma våld i den interna valprocessen, ingrep USA officiellt i valprocessen genom att utse valkommissionärer i olika delar av landet, som fick befogenhet att lösa eventuella klagomål.
1912: Den 15 maj ingriper amerikanska tjänstemän i Panamas valkommission, som ansvarar för att organisera kommunal- och presidentvalen, där Taftadministrationen har Belisario Porras som kandidat, och han vinner till slut.
Mexiko igen: från slutet av 1800-talet till den mexikanska revolutionen
1876: Den 18 maj går amerikanska trupper in i staden Matamoros i Mexiko med hänvisning till det “maktvakuum” som skapats av general Porfirio Díaz’ uppror mot Sebastián Lerdo de Tejadas regering.
1906: Den 2 juni hjälper amerikanska trupper under överste Rining den mexikanske diktatorn Porfirio Díaz att slå ner en arbetarstrejk som lamslog verksamheten vid Cananea Consolidated Cooper Company i Sonora, Mexiko, på grund av krav från arbetstagarna.
1913: Den 9 februari firar USA:s ambassadör i Mexiko, Henry Lane Wilson, den statskupp han organiserat mot president Francisco Madero, som han beskriver som “sinnessjuk och som därför borde sitta på ett dårhus”.
1913: Den 22 februari mördas president Madero och hans vicepresident Pino Suárez av anhängare till general Victoriano Huerta, en man som ambassadören litade på och som hade vägrat “bära ansvaret för en sådan handling”.
1913: Den 5 september invaderar amerikanska trupper Claris del Estero i Mexiko för att evakuera “medborgare i USA och andra länder som är i fara” från det fördjupade inbördeskriget i landet.
1914: Den 21 april bombarderar och ockuperar amerikanska krigsfartyg hamnen i Veracruz, Mexiko, där de stannar i sju månader med motiveringen att “den amerikanska värdigheten har kränkts” av att de lokala myndigheterna gripit tio berusade sjömän som orsakat ett upplopp i staden. Under sin vistelse tog de åt sig åtta miljoner dollar som fanns i tullhamnen.
1916: Den 15 mars invaderar ett dussintal tusen amerikanska soldater under ledning av general John Pershing mexikanskt territorium norrifrån under förevändning att “straffa Pancho Villas styrkor” som hade attackerat staden Columbus.
1918: Den 27 augusti drabbade mexikanska trupper samman med amerikanska soldater i staden Nogales, Sonora, som vid två tidigare tillfällen hade gått in på mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditer”.
1919: Den 15 juni invaderade amerikanska soldater mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditen Pancho Villa”, följt av fem andra invasioner under samma förevändning. De strider som följde på dessa invasioner reducerade den militära kapaciteten hos Pancho Villas armé och Yaqui-indianerna under ledning av Mori till ett minimum.
USA:s ockupation av Haiti: på väg mot total förstörelse
1888: Den 20 december blockerar fartyg från den amerikanska flottan Haitis kust för att “övertala den haitiska regeringen att överlämna en amerikansk ångbåt” som tagits tillfånga för att ha brutit mot haitiska lagar.
1891: Den 2 maj blockerar amerikanska krigsfartyg den haitiska ön Navasa, innan marinkårssoldater går ner och krossar en revolt av svarta arbetare. Förevändningen var att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”, även om det verkliga syftet var att installera en flottbas i Molé Bay i Saint Nicholas.
1910: USA:s president William Tafts regering, med stöd av krigsfartyg från flottan, tvingar Haitis president Antoine Simon att ta ett lån från Speyer & Company och National City Bank samt Mac Donald-kontraktet, som innebär att den haitiska staten förlorar sin ekonomiska suveränitet och tillåter amerikanska monopol att tränga in i den lokala ekonomin.
1914: Den 29 januari landar amerikanska marinkårssoldater på haitisk mark under förevändning att “skydda USA:s medborgare” efter ett folkligt uppror, men det verkliga syftet var att tvinga Davilmar Theodores regering att lösa tvister med flera amerikanska monopol till dess fördel och att få kontroll över Molé Saint-Nicholasbukten. Landningarna upprepades i februari och oktober.
1915: Den 27 januari störtar amerikanska marinkårssoldater Haitis president Davilmar Theodore och sätter in general Vilbrum Sam, som flyr till den franska ambassaden efter att ha godkänt mordet på dussintals politiska fångar. Denna handling väckte indignation hos haitierna, som lyckades ta sig in i den franska legationen och med våld föra bort den flyende generalen för att avrätta honom mitt på gatan. Woodrow Wilsons amerikanska regering använde sig av dessa händelser för att stanna kvar på ön fram till 1934, en period som de använde för att krossa det folkliga och bondemässiga motståndet som kallades “tjuvarnas krig”.
1929: Den 5 december bombade amerikanska marinkårssoldater stationerade i Haiti Cayes för att kväsa folkets protester mot att Joseph Borno, den president som USA hade tillsatt 1922, hade ställt in valet som skulle hållas det året. Dagen därpå sköt marinkåren återigen mot en samling bönder i utkanten av byn, med 21 döda och 51 skadade som följd. Dessa händelser är kända som “Cayes-massakern”.
Det kubanska frihetskriget och dess efterdyningar
1898: Den 22 juni ingrep USA i det självständighetskrig som kubanerna hade fört mot den spanska armén sedan 1895 och gav Spanien skulden för att ha sprängt krigsfartyget Maine, som låg förankrat i Havannabukten. Under kriget ockuperar amerikanska trupper Puerto Rico och Filippinerna, spanska kolonier där man också kämpade för självständighet, samt Guamöarna i Stilla havet.
1900: Den 12 april antar Vita huset Foraker-lagen som gör Puerto Rico till en amerikansk koloni.
1901: Den 21 februari inför William McKinleys regering Platt-tillägget i konstitutionen för kubanerna i utbyte mot ett tillbakadragande, vilket gör ön till ett amerikanskt protektorat.
1904: Den 6 december proklamerar USA:s president Theodore Roosevelt Monroe-doktrinen och förklarar att “kronisk misskötsel eller impotens som leder till en allmän uppluckring av det civiliserade samhällets band kan i Amerika (…) kräva ett ingripande av något civiliserat land, och på västra halvklotet kan USA:s anknytning till Monroe-doktrinen tvinga det (…) att utöva internationell polismakt”.
1906: Den 19 september landade amerikanska trupper på Kuba för att “återställa den allmänna ordningen, skydda utlänningar och upprätta en stabil regering”, vilket ledde till att de stannade kvar på ön till 1909. William Taft, som då var USA:s krigsminister, tog över befälet över ön.
1908: Den 25 december anländer kanonbåten Dolphin och kryssaren North Carolina till La Guaira i Venezuela, som skickats av USA:s president Theodore Roosevelt för att stödja statskuppen under ledning av Juan Vicente Gómez.
1912: Den 31 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater på Kuba för att stödja José Miguel Gómez’ liberala regerings brutala förtryck mot anhängare av det färgade folkets oberoende parti som var koncentrerade i Oriente och Havanna.
1917: Den 24 februari går amerikanska trupper stationerade vid marinbasen i Guantánamo in på kubanskt territorium för att stödja omvalet av den konservative Mario García Menocal och slå ner den tidigare liberala presidenten José Miguel Gómez’ uppror.
Centralamerikanska frågor i början av 1900-talet
1903: Den 23 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras för att “skydda konsulatet och ångbåtsbryggan”, mitt i konflikten mellan liberaler och konservativa. De förstnämnda har stöd av United Fruit Company och de sistnämnda av Coyumel Fruit Company och andra amerikanska företag med intressen i landet sedan slutet av 1800-talet.
1905: Den 14 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras under förevändning att “skydda amerikanska intressen”, mitt i ett krig mellan honduraner och nicaraguaner.
1907: Den 18 mars, mitt under kriget mellan Honduras och Nicaragua, ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera städer i båda länderna och tvingar dem att underteckna ett “fredsavtal” ombord på det amerikanska krigsfartyget Chicago.
1909: Den 15 oktober tvingas Nicaraguas liberala president José Santos Zelaya att avgå efter att amerikanska kanonbåtar, som har åkt för att stödja det konservativa upproret, har placerats vid Atlantkusten.
1910: Den 19 maj landar amerikanska trupper i Bluefields, Nicaragua, mitt i en väpnad konflikt under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1911: Den 26 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att “garantera de amerikanska medborgarnas intressen” som hotas av de oroligheter som leder till att den liberala presidenten Miguel Dávila, som försvarade J.P. Morgans finansiella intressen, avgår och ersätts av den konservative Francisco Bertrand Barahona, representant för Coyumel Fruit Company.
1911: Den 9 maj tar Adolfo Díaz, tidigare förvaltare av de amerikanska gruvorna La Luz och Los Angeles, med stöd av USA:s ambassad över Nicaraguas regering och undertecknar omedelbart ett avtal med utrikesminister Philander Knox som innebär att landets framtid är beroende av USA:s intressen.
1912: Den 9 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att skydda “amerikanska medborgares intressen” mitt i ett uppror som leds av general Manuel Bonilla, som återvänder från sin exil i USA för att stärka Coyumel Fruit Company.
1912: Den 14 augusti går 2 500 marinsoldater i land i hamnen i Corinto, Nicaragua, för att försvara president Adolfo Diaz’ regering mot det uppror som leds av generalerna Luis Mena och Benjamin Zeledon, som dog i försvaret av Masaya i händerna på den invaderande armén. Interventionen pågick fram till 1925 under beteckningen “främjare av fred och stabila regeringar”.
1919: Den 8 september invaderar amerikanska trupper Honduras under en lokal revolt för att garantera “amerikanska medborgares liv”.
1919: Den 11 september ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera honduranska hamnar för att “upprätthålla den allmänna ordningen och skapa en neutral zon” under upproret som syftar till att störta den konservative Rafael López Gutiérrez, som är en trogen anhängare av USA:s intressen.
1920: Den 9 april landar amerikanska trupper i Guatemala för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” under det folkliga upproret som störtar Manuel Estrada Cabreras länge styrande pro-imperialistiska tyranni.
1925: Den 19 april landar amerikanska trupper i den honduranska hamnen La Ceiba för att “skydda utlänningar” under konflikten om liberalers och konservativas förkastande av Miguel Paz Barahonas fortsatta styre, som hade vunnit valet nyligen med amerikanskt stöd.
Den långa ockupationen av Dominikanska republiken
1903: Den 30 mars landar amerikanska trupper i Santo Domingo, Dominikanska republiken, mitt under inbördeskriget mellan Sierra- och Bonilla-anhängare, för att “skydda amerikanska intressen”.
1904: Den 2 januari går amerikanska marinkårssoldater ombord i Dominikanska republiken för att stödja den tidigare prästen Carlos Morales Languascos allierade regering.
1905: Den 20 januari ockuperar amerikanska trupper Dominikanska republiken och tvingar president Carlos Morales Languasco att underteckna 1905 års konvention, vilket officiellt innebär att USA:s “finansiella intervention” i landet inleds.
1914: Den 1 juni bombarderar och landar den amerikanska flottan i Puerto Plata, Dominikanska republiken, under förevändning att skapa en neutral zon mitt under inbördeskriget som leder till att flera presidenter störtas.
1916: Den 5 maj landar amerikanska trupper i Dominikanska republiken efter att ha avvisat utnämningen av dr Francisco Henríquez Carvajal till republikens president och ersatts av kapten Knapp, som förklarade sig vara “högsta lagstiftare, domare och verkställande myndighet”. Invasionen pågick fram till 1924, en period då det folkliga motståndet från de så kallade “gavilleros” slogs ner med blod och eld.
1924: Den 27 december undertecknar den dominikanska presidenten general Horacio Vasquez ett nytt avtal med Förenta staterna, genom vilket Dominikanska republiken överlåter den ekonomiska kontrollen över landet till Förenta staterna för de kommande tjugo åren.
Dollardiplomati
1912: Den 3 december betonade president William Howard Taft i sitt meddelande till den amerikanska kongressen att hans “dollardiplomati [skulle] ge allt nödvändigt stöd till amerikanska företag utomlands när han anser dem legitima och lönsamma”. Genom den manipulerades lån och investeringar till regeringar i regionen till förmån för amerikanska företag, vilket kulminerade i militära landstigningar för att “skydda amerikanska medborgares intressen”. Under Taft-administrationen (1909-1913) var investeringar och militära invasioner två sidor av samma mynt.
1921: Den 4 mars anlände slagskeppet Pennsylvania och kryssaren Sacramento den 5 mars till bukten Charco Azul i Panama med instruktioner om att “skydda amerikanska medborgare och intressen” i området, där gränskonflikter, som underblåstes av tvister mellan United Fruit Company och American Banana Company, ställde costaricanska och panamanska trupper mot varandra. Förenta staterna tvingade då båda länderna att upphöra med fientligheterna och dra sig tillbaka från området, och senare införde man den vita domen mot Panama, som innebar att landet avstod en del av sitt territorium i Coto-dalen till grannlandet Costa Rica.
1923: Den 29 augusti förhandlade USA:s president Calvin Coolidges regering med Salvadors president Jorge Meléndez om ett lån för att avskriva skulder till Storbritannien, i utbyte mot att amerikanerna fick kontroll över Salvadors tullar.
1924: Den 18 februari landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar Tegucigalpa, mitt i en konflikt mellan de amerikanska bananföretagen United Fruit Company och Coyumel Fruit om landkoncessioner.
1924: Den 28 april utser Calvin Coolidges amerikanska regering Vicente Tosta Carrasco till provisorisk president vid Amapala-konferensen i Honduras, mot Tiburcio Carías Andino, som stöds av United Fruit Company, Policarpo Bonilla, som stöds av Coyumel Fruit Company, och den oberoende Juan Arias.
1924: Den 10 september landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar flera städer mitt i en konflikt som underblåstes av presidentvalet med argumentet att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen”.
Konsolidering av Panamakanalen
1918: Den 28 juni ockuperade amerikanska trupper med kanton i kanalzonen städerna Panama och Colon för att kontrollera det folkliga missnöjet med den provisoriska presidenten Ciro Luis Urriolas krav på att förlänga sin mandatperiod och för att skydda Chiriqui Land Company, ett dotterbolag till United Fruit Company. Ockupationen varade i två år.
1925: Den 12 februari lyckades Richard O. Marsh, Förenta staternas före detta chargé d’affaires, som 1910 hade försökt få Samuel Lewis att kandidera, få cunaindianerna i Panama att proklamera sin “Deklaration om självständighet och mänskliga rättigheter för Tule de San Blas och Darien” och be om Förenta staternas beskydd.
1925: Den 12 oktober landar 600 marinkårssoldater i Panama för att slå ner “hyresgäststrejken”.
1941: Den 9 oktober genomförde styrkor organiserade av president Franklin Delano Roosevelts administration en statskupp mot Panamas president Arnulfo Arias Madrid för att föra Ricardo de la Guardia till makten, som genast godkände en utvidgning av USA:s militärbaser i kanalzonen. Enligt krigsminister Henry Stimson “var det en lättnad för oss [USA], eftersom Arias var ett stort problem eftersom han var pro-nazistisk”.
1964: Den 9 januari slog polisen och den amerikanska armén, som var stationerade i Panama, ner en studentdemonstration som var på väg till kanalområdet för att hissa den nationella flaggan och följa de avtal som undertecknats två år tidigare och som föreskrev att flaggorna skulle hissas gemensamt på fem offentliga platser i kanalområdet. Resultatet av repressionen var att 22 panamaner dödades och mer än 500 skadades under de fyra dagarna av demonstrationer.
Början av USA:s kamp mot sandinismen i Nicaragua
1926: Den 7 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater i Nicaragua, eftersom president Adolfo Díaz är oförmögen att stå emot “aggressioner från den mexikanska bolsjevismens agenter som äventyrar Förenta staternas intressen”. I sju år försökte inkräktarna, med hjälp av det nybildade nationalgardet, att stoppa de nationalistiska styrkorna som leddes av Augusto Cesar Sandino.
1927: Den 2 januari förklarar USA:s understatssekreterare Robert Olds att “det finns ingen plats för något annat utländskt inflytande än vårt eget i denna region. Centralamerika har hittills förstått att de regeringar som vi erkänner och stöder stannar vid makten, medan de som vi inte erkänner och stöder faller.
1927: Den 16 juli genomför USA den första flygbombningen i Latinamerika genom att attackera byn El Ocotal i Nicaragua, där 300 nicaraguaner dödas. Detta är svaret från den amerikanska kaptenen G. D. Hatfields svar på Augusto Cesar Sandinos vägran att lägga ner sina vapen. Sandino hade skrivit till honom några dagar tidigare att… “Jag kommer inte att ge upp och jag väntar på dig här. Jag vill ha ett fritt land eller dö. Jag är inte rädd för dem, jag räknar med den brinnande patriotismen hos dem som följer med mig”.
1934: Den 21 februari beordrar Anastasio Somoza García, general och chef för det nationalgarde som Förenta staterna skapat i Nicaragua, mordet på Augusto Cesar Sandino, med godkännande av Förenta staternas ambassadör Arthur Bliss Lane.
1936: Den 9 juni stöder president Franklin Delano Roosevelts regering en statskupp mot Nicaraguas president Juan Bautista Sacasa, ledd av nationalgardets chef Anastasio “Tacho” Somoza Gracia.
1937: Den 1 januari tar Anastasio “Tacho” Somoza Gracia, med stöd av Förenta staterna, över Nicaraguas presidentämbete och inleder därmed sin diktatur som varar till 1956, då han mördas av poeten Rigoberto López Pérez.
Förenta staterna stöder hänsynslösa diktatorer i regionen
1930: Den 23 februari genomför Rafael Leonidas Trujillo, som då var chef för det konstibulära gardet som skapats av Förenta staternas armé, en statskupp mot president Horacio Vásquez, en handling som omedelbart helgas av Vita huset och som därmed inledde en av de grymmaste diktaturerna i Västindien.
1931: Den 14 februari tar general Jorge Ubico, med stöd av USA:s ambassadör Sheldon Whitehouse, makten i Guatemala och upprättar en terrorregim som varar i fjorton år.
1932: Den 22 januari inleds ett uppror av bönder i västra El Salvador som leds av kommunistpartiet och som slås ned med tillstånd av president Maximiliano Hernández Martínez och med hjälp av amerikanska fartyg som bevakar El Salvadors Stillahavskust. Som ett resultat av detta dödades mer än trettiotusen människor under de två följande dagarna.
1932: Den 16 november tar general Tiburcio Carias Andino, med stöd av Vita huset, över Honduras presidentposten, som han innehar i sexton år.
1946: Pentagon grundar School of the Americas i Panamakanalzonen, ett militärt utbildningscentrum för kontinentens väpnade styrkor. I dess klassrum utbildas de mest brutala människorättsförbrytarna, däribland de viktigaste diktatorerna som plågade kontinenten under de följande decennierna.
1952: Den 10 mars stöder Vita huset statskuppen mot Carlos Prío Socarrás regering på Kuba för att förhindra att Kubas folkparti segrar. Den sätter general Fulgencio Batista på plats.
1954: Den 4 maj störtar general Alfredo Stroessner, med stöd av USA:s ambassadör, Paraguays president Federico Chávez och inleder en av de längsta, 35 år vid makten, och mest brutala diktaturerna i södra konen.
1957: Den 22 oktober tar François Duvalier över presidentposten i Haiti, med stöd av USA:s ambassadör, efter att valen på ön genomförts på ett bedrägligt sätt.
1960: Den 13 november skickar Dwight Eisenhowers regering krigsfartyg till Guatemalas kust för att stödja general Miguel Ydígoras Fuentes regering, som står inför ett uppror av officerare i arméns mellanklass för att försöka störta honom.
1971: Den 21 april, vid 19 års ålder, tillträder den USA-stödda Jean Claude Duvalier, “Baby Doc”, som Haitis president och förlänger den terrorregim som hans far upprättade 1956 med ytterligare femton år.
1971: Den 21 augusti genomför general Hugo Banzer Suárez, med stöd av USA, en statskupp mot general Juan José Torres, som hade tagit makten året innan med folkligt stöd för att förverkliga de nationalistiska postulaten från 1952 års revolution.
Den självutnämnda politiken för goda grannar
1933: Den 4 mars meddelar USA:s president Franklin Delano Roosevelt vid sin installation att “inom den internationella politiken kommer jag att ägna denna nation åt den goda grannens politik; den granne som respekterar sig själv och därför respekterar andras rättigheter; den granne som respekterar sina skyldigheter och respekterar kvaliteten på sina avtal i och med en värld av grannar”. Politiken för goda grannar kommer att innebära att man ersätter piskan med påtryckningar och hot om våldsanvändning för att upprätthålla dominansen i regionen.
1933: Den 4 september skickade Franklin Delano Roosevelts regering, som stod inför störtandet av sin allierade diktator på Kuba, Gerardo Machado, trettio krigsfartyg till öns kuster för att visa sin styrka och vägrade dessutom att erkänna den nationalistiska Grau San Martíns “100-dagarsregering”.
1934: Den 15 januari ställer USA:s ambassadör i Havanna, Jefferson Cafferey, med stöd av sergeant Fulgencio Baptista, ett ultimatum till Grau San Martín-regeringen, som tvingas avgå till förmån för överste Carlos Mendieta, som undertecknar fördraget som ger USA en obegränsad ockupation av den militära enklaven i Guantánamo.
1935: Den 24 oktober slår det amerikanska nationalgardet ner en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i Rio Piedra, Puerto Rico.
1937: Den 21 mars beskjuter det amerikanska nationalgardet en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i staden Ponce i Puerto Rico.
1940: Den 30 juli godkänner det andra samrådsmötet för utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Havanna, Kuba, den amerikanska kongressens gemensamma resolution om att Förenta staterna inte kommer att erkänna överföringen av något territorium på västra halvklotet “från en icke-amerikansk makt till en annan icke-amerikansk makt”.
1942: Den 30 mars, under det tredje samrådsmötet mellan utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Rio de Janeiro, Brasilien, grundas den interamerikanska försvarsstyrelsen, som består av alla arméer i regionen. I detta sammanhang har nya amerikanska militärbaser upprättats i Brasilien, Ecuador och Dominikanska republiken.
1946: Den 12 februari publicerar USA:s ambassad i Argentina “Blue Book” i ett försök att påverka de lokala valen. Tidigare hade den amerikanska ambassadören organiserat den politiska oppositionen för att förhindra att överste Juan Domingo Perón vann valet. Den peronistiska parollen “Braden eller Perón” var en hänvisning till den amerikanska ambassadören Spruille Bradens uppenbara inblandning i valkampanjen.
1946: Den 21 juli störtades den bolivianska presidenten Gualberto Villarroels nationalistiska regering av den bolivianska gruvoligarkin, med godkännande från Vita huset. Efter att ha mördats och kastats ut på gatan från regeringspalatset hängdes han tillsammans med sina närmaste medarbetare från en gatlykta på torget.
1952: Den 25 juli institutionaliserar Harry Trumans regering det så kallade samväldet och garanterar USA:s koloniala dominans över Puerto Rico.
Förenta staterna pressar Latinamerika under förevändning av kampen mot kommunismen
1947: Den 12 mars tillkännager USA:s president Harry Truman en politik för att förhindra “kommunismens frammarsch i hela världen”. I enlighet med “Truman-doktrinen” undertecknar tjugo regeringar i Latinamerika och Västindien det interamerikanska fördraget om ömsesidigt bistånd (TIAR) i Rio de Janeiro.
1948: Den 30 april grundas Amerikanska staternas organisation, som omedelbart godkänner resolutionen om bevarande och försvar av demokratin i Amerika, som är klart antikommunistisk till sin karaktär.
1948: Den 3 september antogs lagen om permanent försvar av demokratin i den chilenska kongressen på begäran av Gabriel González Videlas regering, som hade utsatts för påtryckningar från USA:s president Harry Trumans administration för att förbjuda kommunistpartiet och förfölja dess militanter. Resultatet blev att två tusen militanta kommunister sattes i koncentrationsläger i den nordliga hamnen i Pisagua under den dåvarande kaptenen Augusto Pinochets överinseende.
1948: Den 24 november störtas Venezuelas president Romulo Gallegos med amerikanskt stöd. USA:s militärattaché, överste Adams, följde de militära rebellerna till presidentpalatset i Miraflores. Några dagar senare hävdade översten att hans närvaro i statskuppens operationscentrum berodde på att han hade gått “för att hämta några fribiljetter som jag hade erbjudits till en tjurfäktning”.
1950: Den 6 december stödde Harry Trumans regering kuppen som förde general Paul Magloire till Haitis president, eftersom hans antikommunism var vad USA behövde.
1954: Den 27 juli störtas Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Arbenz Guzmán med stöd, råd och hjälp från CIA efter att han med stöd av OAS anklagats för att vara kommunist. Den verkliga orsaken till statskuppen var dock att jordbruksreformen tillämpades och att staten återfick mer än sexhundratusen hektar outnyttjad mark i privat ägo, varav mer än hälften tillhörde United Fruit Company, som skulle fördelas till hundra tusen familjer. USA:s dåvarande utrikesminister John Foster Dulles och hans bror Allen, chef för CIA, hade stora intressen i UFCo.
1963: Den 11 juli störtades Ecuadors president Carlos Julio Arosemena av armén, med godkännande av USA:s ambassadör, några timmar efter att han vid en bankett sagt att “USA:s regering utnyttjar Latinamerika och Ecuador”.
1963: Den 24 september störtas Dominikanska republikens första demokratiskt valda president med stöd av USA:s regering efter att ha anklagats för kommunistiska avvikelser. Juan Boschs sju månader långa regeringstid är inriktad på att respektera maktens oberoende, de medborgerliga rättigheterna, en hederlig användning av offentliga medel och att främja lika möjligheter för alla medborgare. Bosch: “Varken levande eller död, varken vid makten eller på gatan, kommer vi att kunna ändra vårt beteende. Vi har motsatt oss och kommer alltid att motsätta oss privilegier, stöld, förföljelse och tortyr.
1964: Den 31 mars störtades Brasiliens konstitutionella president Joao Goulart av armén, med stöd av CIA, med motiveringen att den regionala stabiliteten var i fara på grund av hans “närhet till kommunismen”. För att säkerställa att upproret under ledning av marskalk Humberto Castelo Branco skulle segra levererade Lyndon Johnsons regering vapen till paramilitära grupper som planerade en kupp och beordrade att flottan skulle mobiliseras till Brasiliens kuster samt att en oljetanker från Esso skulle leverera bränsle till kuppmakarna, som Johnson själv uttryckte det: “Jag tror att vi bör vidta alla åtgärder vi kan, vara beredda att göra allt vi behöver göra”.
1965: Den 28 april ingriper amerikanska väpnade styrkor, med stöd av OAS, Interamerikanska försvarsrådet och den brasilianska armén, i Dominikanska republiken för att förhindra att de nationalistiska styrkorna, ledda av överste Francisco Caamaño Deñó, som kräver att den avsatte presidenten Juan Bosch ska återvända, segrar.
1966: Den 28 juni störtas Argentinas konstitutionella president Arturo Umberto Illia med USA:s godkännande.
1973: Den 27 juni tar Juan María Bordaberry, med stöd av Förenta staterna, makten i Uruguay och institutionaliserar politisk förföljelse och statsterrorism.
1979: Den 19 juli tog den sandinistiska nationella befrielsefronten makten i Nicaragua efter att diktator Anastacio Somoza flytt, trots att USA:s administration under president Jimmy Carter i sista minuten försökte förhindra att nationalgardet störtades militärt och att gerillan kom till makten. Varken OAS:s begäran om ingripande, försöket att landsätta trupper eller USA:s begäran om Anastacio Somozas avgång för att bilda en nationell enhetsregering utan FSLN gav några resultat.
1983: Den 25 oktober invaderar amerikanska marinkårssoldater ön Grenada i östra Karibien för att “skydda livet på amerikanska medborgare” som studerar vid medicinska fakulteten, efter att interna meningsskiljaktigheter inom det styrande partiet New Jewel Movement lett till att den socialistiske ledaren Maurice Bishop och några av hans anhängare arresterats och därefter mördats. Operation Urgent Fury” utspelar sig sex dagar efter statskuppen som leds av vice premiärminister Bernard Coard.
1984: Den 4 november ropar Ronald Reagans amerikanska administration “bedrägeri” när den får reda på valresultatet som ger den sandinistiska nationella befrielsefronten segern i det första fria valet i Nicaraguas historia, trots att mer än 400 internationella observatörer bekräftar resultatet. USA:s vägran att erkänna valresultatet motsvarar det ekonomiska och militära stöd som USA ger till “contra” och till de civila talesmännen för oppositionen som är samlade i “Coordinadora Democratica”, vars kandidat, Arturo Cruz, drar sig ur valprocessen flera veckor före valet för att skapa en legitimitetskris för den kommande regeringen.
USA mot den kubanska revolutionen
1960: Den 17 mars ger president Dwight Eisenhowers amerikanska administration CIA i uppdrag att inleda hemliga operationer för att förhindra att den kubanska revolutionen stabiliseras och konsolideras.
1961: Den 15 april går 1 200 CIA-utbildade kubaner i land från amerikanska fartyg i Playa Girón på Kuba med målet att störta den kubanska regeringen, ledd av Fidel Castro.
1962: Den 7 februari inför Kennedyadministrationen ett handelsembargo och ett ekonomiskt och finansiellt embargo mot Kuba i syfte att sätta press på Fidel Castros regering. Embargot, mer känt som en blockad, som förhindrar transaktioner mellan USA och ön, utökades 1999 av dåvarande president Bill Clinton till att förbjuda utländska dotterbolag till amerikanska företag att handla med Kuba för mer än 700 miljoner dollar per år.
1962: Den 22 oktober blockerar USA:s flotta militärt Kuba och hotar med invasion efter att ha upptäckt att flera platser på ön förbereds för sovjetiska kärnvapenmissiler.
1964: Den 26 juli vinner Förenta staterna senatens godkännande vid OAS:s nionde utrikesministermöte i Washington för en resolution som ålägger alla medlemsstater att avbryta de diplomatiska, kommersiella och konsulära förbindelserna med Kuba. Den mexikanska regeringen är den enda som motsätter sig resolutionen.
1967: Den 2 augusti anländer CIA-agenterna Felix Rodriguez och Eduardo Gonzalez till La Paz i Bolivia. De ingår i den amerikanska insatsstyrkan som förföljde Che Guevara. De träffar officer Jim, en annan CIA-agent och en immigrationshandläggare. CIA:s station i La Paz ansvarar John Tilton, som så småningom får sällskap av CIA:s insatsstyrka med anti-Castro-agenten Gustavo Villoldo.
1976: Den 6 oktober spränger CIA-agenter av kubanskt och venezuelanskt ursprung, däribland Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, ett flygplan från Cubana de Aviación med 73 personer ombord. Bland passagerarna fanns öns ungdomslag i fäktning och en grupp guyanesiska pojkar som skulle studera medicin.
1996: Den 12 mars antar USA:s president Bill Clinton Helms-Burton-lagen, som syftar till att skärpa den ekonomiska belägringen av Kuba genom att överväga ekonomiska sanktioner mot de länder och privata företag som upprätthåller handel med ön.
USA utökar sina baser och intensifierar sina militära övningar i regionen
1967: Den 28 april undertecknar den bolivianska generalen Alfredo Ovando Candí och den amerikanska arméns stabschef ett samförståndsavtal om att överväga inrättandet av den bolivianska arméns andra Rangerbataljon, där villkoren för samarbetet mellan de amerikanska och bolivianska väpnade styrkorna i fråga om aktivering, organisering och utbildning av denna enhet tydligt fastställs.
1983: I juni bygger amerikanska trupper flygbasen Palmerola till en kostnad av 30 miljoner dollar. Det rapporterades då att Honduras regering hade begärt att de gemensamma övningarna med de amerikanska styrkorna skulle öka i omfattning och antal för att förbereda sig på risken för att den sandinistiska revolutionen skulle expandera i regionen. Ett år senare inrättades Joint Task Force Bravo på order av US Southern Command. Sedan dess har 500 amerikanska militärer stannat kvar på basen trots att de “hot” som motiverade deras närvaro inte längre existerar.
1989: Amerikanska specialstyrkor ökar sin närvaro i Colombia för att utbilda den lokala armén i kampen mot narkotikaguerillan, inom ramen för det andinska initiativet för narkotikabekämpning som tillkännagavs av president George H. Bush. Annat militärt och polisiärt stöd skickas till Bolivia och Peru.
1992: Den 5 april genomför Perus president Alberto Fujimori en självkupp, upplöser kongressen och avbryter rättsväsendets verksamhet. Förenta staterna förblev tysta inför detta agerande, samtidigt som man stärkte sin militärbas i Santa Lucia, varifrån Sydkommandot opererar, och ökade det väpnade biståndet under förevändning att hjälpa regeringen i kampen mot narkotikahandel och narkoterrorism. De tar inte heller hänsyn till de allt fler kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås av de statliga säkerhetsorganen under ledning av Vladimiro Montesinos och de paramilitära grupper som är knutna till dem.
1998: Efter att på diplomatisk väg ha löst den väpnade konflikten mellan ecuadorianer och peruaner om besittningen av tjugo kilometer av Cordillera del Cóndor, “övertygar” Förenta staterna båda regeringarna om att tillåta att Iquitos militärbas i Peru och den ecuadorianska arméns djungelskola installeras. I båda fallen garanteras de amerikanska truppernas immunitet och deras vistelse på obestämd tid.
1999: Den 16 april ingår USA:s regering ett tioårigt avtal med Nederländerna om att installera två Forward Operating Locations (FOL) på öarna Aruba och Curacao. På Aruba finns basen på Queen Beatrix International Airport och på Curacao på El Hato International Airport.
1999: Den 25 november överlämnade Ecuadors president Jamil Mahuad flygbasen i Manta till USA för installation av en “Forward Operating Location” (FOL), under förevändning att samarbeta i kampen mot narkotika. Avtalet gäller i tio år.2000 Den 30 mars undertecknar Salvadors president Francisco Flores ett avtal med USA:s regering om att tillåta installation av en framskjuten operativ plats (FOL) på Comalapas flygplats.2008: Den 1 juli återaktiverar Pentagon den amerikanska fjärde flottan med uppdraget att genomföra “sjösäkerhetsoperationer i Latinamerika och Karibien till stöd för USA:s mål samt samarbets- och säkerhetsverksamhet för att främja stabilitet och avskräcka från aggressioner tillsammans med de återstående delarna av Southern Command och allierade styrkor”.
2009: Den 3 november undertecknas ett avtal som ger USA:s väpnade styrkor rätt att använda sju colombianska militärbaser och civila internationella flygplatser under en tioårsperiod. Avtalet, som av den colombianska regeringen under president Álvaro Uribe presenterades som en utvidgning av tidigare avtal för att bekämpa narkotikahandel och terrorism, innebär i själva verket att trupper och militär och teknisk utrustning placeras i ett område som anses vara kritiskt för USA:s intressen.
Kondorplanen
1970: Den 11 september, en vecka efter det att resultatet av de chilenska valen blivit känt, vilket gav fördel åt Salvador Allende, kandidat för den folkliga enheten, kontaktade JD Neal på ITT:s vägnar Kissingers kontor på utrikesdepartementet och uttryckte på ITT:s ordförande Geneens vägnar att “vi förväntar oss att Vita huset, Pinochet och Kissinger, utrikesdepartementet osv. kommer att inta en neutral hållning eller att de inte kommer att uppmuntra Chile eller andra i händelse av att de försöker rädda situationen [dvs. förhindra att Allende blir president]”, kommer att inta en neutral hållning eller inte uppmuntra Chile eller andra om de försöker rädda situationen [dvs. förhindra Allendes tillträde till presidentposten]”. I detta syfte erbjöd de sig att “hjälpa till ekonomiskt med belopp på upp till sjusiffriga belopp”.
1973: Den 11 september störtades och mördades Chiles författningsenliga president Salvador Allende med medverkan av det amerikanska utrikesdepartementet, de amerikanska telekommunikations- och kopparmonopolen och med råd och hjälp av CIA. I statskuppen deltog också de traditionella politiska partierna, med kristdemokraterna i spetsen, medierna som finansierades av CIA, transportföretagen och kyrkan samt viktiga delar av medelklassen.
1974: Den 24 mars, med godkännande av USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger, installerades en militärjunta i Argentina med arméchefen general Jorge Videla som ordförande. Den brutalitet med vilken militären agerade ledde till att förtrycksnätverken utvidgades till att omfatta även grannländerna, vars regimer också blev inblandade i förföljelsen och försvinnandet av politiska motståndare inom ramen för den så kallade “Kondorplanen”.
Hotet från CIA
1980: Den 24 mars mördar före detta salvadoranska militärer, utbildade och kopplade till CIA, Monsignor Oscar Arnulfo Romero, som de anser vara en agent för kommunistisk subversion för att han helt enkelt anklagar de väpnade styrkorna för den terrororgie som skakar landet.
1981: Den 11 augusti lyckades CIA med hjälp av den argentinska underrättelsetjänsten att ena de två största nicaraguanska contra-grupperna i Honduras, vilket gav upphov till “Nicaraguan Democratic Force”, som från och med då även kallas “Contra”. De viktigaste baserna, som låg på honduranskt territorium som gränsar till Nicaragua, gjorde det möjligt för “Contras” att lätt infiltrera nicaraguanskt territorium i syfte att angripa bondebefolkningen och sabotera landets grödor och infrastruktur.
1982: Den 23 mars tar general Efraín Ríos Montt, med den amerikanska regeringens medverkan, över makten i Guatemala efter en statskupp som förskjuter general Romeo Lucas García. Ríos Montts sjutton månader som president var de grymmaste i Guatemalas senare historia. Den brända jordens politik ledde till mer än en miljon internflyktingar, en och en halv miljon flyktingar, fyrahundrafyrtio byar som försvann från kartan, tvåhundrafemtiotusen döda och förstörelse av stora delar av landets skogar.
1989: Den 19 december invaderar amerikanska trupper Panama för att leta efter sin tidigare allierade och CIA-agent general Manuel Antonio Noriega och hävdar att “amerikanska medborgares liv är i fara”. Dessutom hävdade George H. Bush-administrationen att “demokratin är i fara” och att dess tidigare allierade var en “narkotikasmugglare”. I “Operation Just Cause” bombade amerikanska flygplan urskillningslöst Panama City, förstörde flera byggnader och kvarteret El Chorrillo, som försvann från kartan, och lämnade mer än tre tusen döda och tusentals skadade och skadade. Medan inkräktarna förstörde staden svors Guillermo Endara in som president på en amerikansk militärbas.
1991: Den 30 september störtas Haitis president Jean Bertrand Aristide med hjälp av den amerikanska regeringens medverkan. Den duvalieristiska generallöjtnanten Raoul Cedras, utbildad vid School of the Americas i Fort Benning, USA, och CIA-agent, får en diktatur som varar i tre år. Under denna tid utövar paramilitära grupper med kopplingar till CIA och narkotikahandeln ett grymt förtryck, som leder till att mer än fyra tusen människor dödas och sextiotusen förvisas.
1994: Den 19 september ockuperar de amerikanska väpnade styrkorna Haiti inom ramen för “Operation Democracy Maintenance” för att uppfylla “FN:s mandat att garantera demokratins återkomst” och den straffrihet som garanteras i avtalet om Governor’s Island för militära människorättsförbrytare, som lämnar landet, en del till Honduras och andra till Panama.
Politisk sabotage genom NED och USAID och ingripanden i nationella val
1990: Den 25 april svors Violeta Barrios de Chamorro in som Nicaraguas president, vars valkampanj finansierades av Förenta staterna, genom National Endowment for Democracy och USAID, med en miljard dollar. Violeta de Chamorro blev visserligen president, men lyckades inte göra det monetära stöd som Vita huset erbjöd för att återställa den nationella ekonomin som förstörts under tio års krig finansierat av Vita huset effektivt, eftersom Nicaragua inte längre var en prioritet för den nationella säkerheten.
2004: Den 7 februari förklarar Roger Noriega, USA:s biträdande biträdande utrikesminister för frågor som rör det västra halvklotet, under ett officiellt besök i El Salvador bara några veckor före presidentvalet där den före detta gerillasoldaten Shafick Handal ställer upp som FMLN:s kandidat, att “vi vill fördjupa våra förbindelser med den salvadoranska regeringen och förhoppningsvis kommer det salvadoranska folket att välja någon som delar våra visioner och värderingar och som är intresserad av att fördjupa och förbättra förbindelserna och partnerskapet mellan våra länder”. Detta hot sammanfaller med hotet från Vita husets särskilda sändebud för Latinamerika, Otto Reich, som förklarade att om FMLN:s kandidat vinner valet kan “överföringar av pengar blockeras och antalet utvisningar av salvadorianer från Förenta staterna öka”.
Konsekvenserna av nyliberalismen
1993: Den 3 juli inför Bill Clintons administration ett avtal med Haitis förre president Jean Bertrand Aristide som garanterar straffrihet för de ansvariga för brott mot de mänskliga rättigheterna, tillämpning av “nyliberala recept” och minskning av hans personliga makt i utbyte mot att han återvänder till landet för att avsluta sin mandatperiod, vilket inte sker förrän året därpå. Avtalet från Governor’s Island, New York, anger riktningen för det som kommer att kallas “doktrin om spridning av demokrati och frihandel”.
USA:s interventioner under förevändning av narkotikabekämpning
1996: Den 11 juli återkallade Bill Clintons amerikanska administration visumet för Colombias president Ernesto Samper inför hans resa till FN i egenskap av ordförande pro tempore för den alliansfria rörelsen, och anklagade honom för att ha kopplingar till drogkarteller. Fyra månader tidigare hade landet “avcertifierats” av Förenta staterna på grund av dess negativa resultat i kampen mot narkotika.
2000: Den 29 augusti är det officiella datumet för starten av Colombiaplanen. Den dagen talar USA:s dåvarande president Bill Clinton, som är på besök i Colombia, till colombianerna i ett nationellt tal för att förklara vikten av planen och biståndspaketet. Planen, som sägs vara colombiansk, utformades och föddes av de amerikanska senatorerna Mike DeWine, Gresley och Coverdell, som presenterade den den 20 oktober 1999 inför den 106:e sessionen av den amerikanska kongressens kommitté för utrikesfrågor. Den ursprungliga titeln var “Plan för fred, välstånd och stärkande av staten”. Det första bidraget uppgick till 1,319 miljarder dollar.
2001: Den 29 november börjar USA:s södra kommando, som en del av Colombiaplanen, att driva den av USA finansierade och administrerade radarn för det gemensamma underrättelsecentret på flygbasen Tres Esquinas, med hänvisning till att man “bekämpar narkotikahandel”.
Förenta staterna mot 2000-talets vänster i Latinamerika
2002: Den 11 april störtades Venezuelas president Hugo Rafael Chávez Frías genom en statskupp. Militären, affärsmännen, fackföreningsmedlemmarna, de religiösa ledarna och medierna, av vilka många hade finansierats, och fortsatte att finansieras under de följande åren, av USA:s utrikesdepartement genom National Endowment for Democracy (NED) och USAID, gratulerades av USA:s ambassadör Sharles Shapiro till erkännandet av diktatorn Pedro Carmona, som bara hade suttit vid makten i 48 timmar. Detta stämmer överens med president George W. Bushs uttalande om att president Chavez är ansvarig för Chavez. Bush, som gav president Chávez skulden för den politiska krisen, men vägrade att kalla den för en statskupp. Enligt Vita husets talesman Ari Fleischer “avgick Chávez”.
2004: Den 29 februari invaderar amerikanska trupper ön Haiti och ockuperar presidentpalatset, där den då konstitutionellt valda presidenten Jean-Bertrand Aristide bodde. Amerikanska specialstyrkor krävde att Aristide skulle avgå, annars skulle han skickas till Miami för att ställas inför rätta för narkotikahandel. Under hot från M-16-gevär och i närvaro av USA:s ambassadör James Foley och Frankrikes ambassadör Thierry Burkard undertecknade president Aristide enligt uppgift den avskedsansökan som de invaderande soldaterna överlämnade till honom.
2006: Den 4 april uppmanar USA:s ambassadör i Nicaragua, Paul Trivelli, i ett offentligt brev oppositionskandidaterna att gå med på att hålla primärval för att utse den person som ska ställa upp mot Daniel Ortega, FSLN:s kandidat i valet i november samma år. Det erbjuder också tekniskt och ekonomiskt stöd för att genomföra oppositionens primärval. Tidigare (25/12/05) hade han redan sagt att “Förenta staterna skulle inte ha några betänkligheter om att leva med en mitten-vänsterregering i Nicaragua, men inte med Daniel Ortega”.
2008: Den 26 augusti utvisade Bolivias president Evo Morales USA:s ambassadör Phillip Goldberg, som hade samarbetat med separatiststyrkor i östra Bolivia. Två dagar tidigare hade ambassadör Goldberg tidigt på morgonen träffat guvernören i Santa Cruz, Rubén Costas, en av de främsta ledarna för den så kallade “media luna”, en separatistorganisation som samlar de mest konservativa sektorerna i östra Bolivia.
2009: Den 28 juni störtade militären, med stöd av ekonomiska grupper, kyrkan, de traditionella politiska partierna och deras företrädare i de olika statliga institutionerna, Honduras konstitutionella president Manuel Zelaya, som av militären tvingades gå ombord på ett plan till Costa Rica. Innan planet flög till San José stannade det dock vid militärbasen Palmerola, som sedan 1983 kontrolleras av den amerikanska militären. Tre dagar tidigare hade USA:s ambassadör Hugo Llorens kallat kuppens aktörer till ett möte i sin bostad, och samma ambassadör anklagade den konstitutionella presidenten för att ha “lämnat” presidentämbetet på dagen för aktionerna. Förenta staterna vägrade att beteckna händelserna som en statskupp.
2009: Den 29 november genomför den honduranska diktaturen under ledning av Roberto Micheletti den valprocess som redan hade fått stöd från Barack Obamas amerikanska regering, trots att de latinamerikanska länderna och det internationella samfundet förkastade den.
2010: I september misslyckades en kupp i Ecuador mot president Rafael Correa av militär- och polisenheter med stöd av ursprungsfolksorganisationerna CONAIE och Pachakutik. USA hade infiltrerat polisen och de väpnade styrkorna, medan NED och USAID finansierade dessa ursprungsfolksorganisationer.
2011: Efter jordbävningen i Haiti 2010, som dödade 200 000 människor, införde utrikesminister Hillary Clinton Michel Martelly som president efter att ha hotat med att avbryta USA:s bistånd till Haiti. Clinton flög till Haiti för att kräva att Martelly skulle utses till en av de två kandidaterna i slutspurten, trots att Martelly inte erkändes av valrådet som en av de kvalificerade kandidaterna. Trots en valbojkott, där mindre än 20 procent av väljarkåren röstade, tillkännagavs Martelly som vinnare av “uttagningen”. En anledning till att de flesta haitier bojkottade var att det mest populära politiska partiet i landet, Fanmi Lavalas, den förre presidenten Jean-Bertrand Aristides parti, uteslöts från valsedeln. Valet i Haiti finansierades av USAID, Kanada, OAS, Europeiska unionen och andra utländska organ.
2012: I Paraguay gjordes president Fernando Lugo till syndabock för en konfrontation mellan campesinos och polisen vid en markockupation som ledde till 17 dödsfall. President Lugo avsattes från sitt ämbete utan möjlighet att försvara sig i en lagkrigskupp.
2013: Efter valet i Venezuela i april, som Nicolas Maduro vann knappt, hävdade Henrique Capriles, den USA-stödda förloraren, att valet var stulet och kallade ut sina anhängare på gatorna i våldsamma protester. På grund av UNASUR-ländernas styrka vid denna tidpunkt kunde USA inte övertyga andra länder att också förkasta Maduros seger.
2014: “La Salida” (Utgången), som leddes av Leopoldo Lopez och Maria Corina Machado i Venezuela, resulterade i 43 dödsfall och syftade till att driva president Maduro från makten. Återigen kunde USA inte få andra latinamerikanska regeringar att fördöma Maduro, varken i UNASUR eller i OAS.
2015: Mellan 2012-2015 gick 30 miljoner dollar från NED till politiska partier, fackföreningar, dissidentrörelser och medier i Ecuador. Bara under 2013 spenderade USAID och NED 24 miljoner dollar i Ecuador. Detta gav resultat 2015 när CONAIE, som tackade USAID för finansieringen, uppmanade till ett uppror lett av ursprungsbefolkningen. De började med marscher i början av augusti och avslutades i Quito för ett uppror och en generalstrejk den 10 augusti. Kuppförsöket misslyckades.
2015: En ny valkupp om presidentposten på Haiti finansierades av USA med 30 miljoner dollar. Både USA och OAS avslog haitiernas krav på att ogiltigförklara valet. Polisen attackerade Anhängare av oppositionspartier sköts med skarpa skott och gummikulor, vilket dödade många. President Michel Martellys utvalda efterträdare Jovenel Moise blev president.
2015: USA iscensatte en kupp mot Guatemalas högerpopulistiska president Otto Perez Molina eftersom han inte var tillräckligt undergiven.
2015: Åklagare Alber Nisman i Argentina framställde falska brottsanklagelser mot president Fernández om att hon skulle varit inblandad i bombningen av ett judiskt församlingshem 1994. Detta användes för att skapa en skandal, avsätta henne och föra nyliberaler tillbaka till makten. Nyliberala krafter och medier använde fallet för att hindra Kirchnerkoalitionen från att vinna ett nytt presidentval. Nisman mördades efter han fullgjort sitt uppdrag att smutskasta Fernández.
2015-2019: El Salvadors högeropposition med stöd av USA försökte destabilisera president Salvador Sánchez Ceréns regering med stöd av Farabundo Martís nationella befrielsefront (FMLN). De konservativa massmedierna inledde en smutskastningskampanj mot regeringen, i samverkan med en ökning av gängstyrda mord som polischefen sade var en del av en kampanj för att öka antalet döda och avsätta FMLN-regeringen. Sanchez Cerén och andra före detta tjänstemän som var medlemmar i FMLN blev senare måltavlor för lawfare, “en strategi som under de senaste åren använts av konservativa grupper vid makten för att försöka demobilisera folkens organisering och motstånd mot nyliberalismen och andra former av dominans”.
2016: USA-stödda högerrörelser inledde en kampanj i Brasilien mot arbetarpartiets president Dilma Rousseff för “korruption”. Med stöd av företagsmedierna organiserade de en rad protester i Brasiliens största städer under hela 2015. I mars 2016 samlade en massiv politisk demonstration mer än 500 000 människor till stöd för att president Rousseff skulle avsättas. Hon åtalades slutligen av kongressen och avsattes från sitt ämbete i en framgångsrik lagkrigskupp.
2017: Våldsamma protester i Venezuela (guarimbas) med 126 dödsoffer som följd, organiserade av USA-finansierade Leopoldo Lopez, försökte avsätta president Maduro. Guarimbas upphörde efter valet till den nationella konstituerande församlingen.
2017: USA stödde en valkupp i Honduras av president Juan Orlando Hernández som innebar omfattande valfusk och att regeringen dödade dussintals människor i protester. USA erkände honom snabbt som president och pressade andra länder att också göra det, trots att OAS självt hade krävt ett nyval.
2018: USA-stödda våldsamma protester i Nicaragua, med stöd av anti-FSLN-medier och desinformationskampanjer i sociala medier, försökte avsätta president Daniel Ortega och sandinisterna från makten. Efter två månader vände sig allmänheten starkt mot de våldsamma protesterna och de upplöstes.
2018: Den tidigare presidenten i Brasilien, Lula de Silva, var den ledande kandidaten för att vinna presidentvalet, men fängslades på grund av en lawfare-operation från USA och Brasiliens höger, med hjälp av falska korruptionsanklagelser. Bolsonario vann valet med hjälp av en storskalig operation med falska nyheter som skickade ut hundratals miljoner WhatsApp-meddelanden till brasilianska väljare.
2019: USA försökte avbryta Kubas stöd till den socialistiske presidenten Nicolás Maduro i Venezuela genom att införa sanktioner mot fyra sjöfartsföretag och fartyg som transporterar venezuelansk olja till Kuba, mitt i en akut bränslebrist på ön som tvingar människor att köa för bensin. Bränslebristen påverkade kollektivtrafiken, bl.a. minskade Havannas busstrafik från 1,1 till 0,6 miljoner passagerare per dag och turerna på ön minskade från 7 till 4 tusen per dag. Kuba tvingades, på grund av energibrist, att avbryta tillverkningen av stål- och cement.
2019: För att minska inflödet av pengar till Kuba förbjöd USA kryssningsresor till Kuba och begränsade hur mycket pengar USA-kubaner kan skicka till sina släktingar på ön, samt stoppade alla transaktioner till Kuba via SWIFT/IBAN från resten av världen. USA-baserade bolag bötfälls från och med september 2019 om de gör affärer med tredje part som har affärer med Kuba.
2019: I januari förklarade Juan Guaido sig själv som Venezuelas president efter att USA:s vicepresident Pence försäkrat honom om USA:s erkännande. Den 30 april floppade Guaido-Leopoldo Lopez planerade uppror utanför en flygbas. Senare misslyckades en legosoldatattack från Colombia med att gripa president Maduro i presidentpalatset.
2019: USA och UK iscensatte tillsammans en kupp mot Evo Morales i Bolivia, delvis genom att använda en kampanj i sociala medier för att göra det falska påståendet att han stulit valet. OAS spelade en nyckelroll för att legitimera kuppen. Den katastrofala kuppregeringen under Jeanine Anez varade i drygt ett år.
2021: CIA orkestrerade tillsammans med Batistas i Florida och finansierade protester mot den kubanska regeringen i juli och november. USA försökte bygga upp en ny generation av kontrarevolutionärt ledarskap genom att skapa ny “oberoende” press och plattformar för sociala medier. Dessa misslyckades mer bedrövligt än protesterna 2003.
2021: I oktober försökte högern organisera en kupp och en generalstrejk i Bolivia och krävde att den tidigare kuppresidenten Anez, som nu satt fängslad för grov brottslighet, skulle släppas. Försöket lyckades endast i Santa Cruz, centrum för Media Luna. Senare ledde massorganisationer en samling, som omfattade 1,5 miljoner, till huvudstaden för att försvara MAS-regeringen.
2021 Högeroligarkin i Peru använde sig utan framgång av lawfare för att avsätta den nya presidenten Castillo, en ledare som kom fram ur den folkliga ursprungsfolksrörelsen, och försökte avsätta honom för att han var “permanent moraliskt oduglig”. Ett nytt rättsfall har dock inletts mot president Castillo angående “korruption”.
2021: USA planerade att upprepa protesterna i Nicaragua 2018, kombinerat med en påhittad kampanj om att Daniel Ortegas regering hade fängslat USA-finansierade oppositionella “förkandidater” före presidentvalet. Detta kuppförsök misslyckades men USA och OAS vägrade att erkänna valresultatet.
av Eduardo Galeano för Monthly Review 1967, återpublicerad 1. nov. 2007
[Eduardo Galeano, som skrev följande essä 1967 som ett svar på mordet på Che, är en radikal uruguayansk journalist och romanförfattare. Han började sin författarkarriär som redaktör för veckotidningen Marcha och senare för dagstidningen Época i Montivedeo. År 1971 skrev han Open Veins of Latin America (Monthly Review Press), hans mest kända verk. I den gör han en översikt över Latinamerikas historia från tiden för den europeiska erövringen och analyserar dess ekonomiska och politiska dominans av den europeiska och senare den amerikanska imperialismen. Boken är fortfarande ett slags antiimperialistisk bibel för nya generationer av unga latinamerikaner och har till och med inspirerat bland annat ett venezuelanskt punkband och argentinska och brasilianska rockgrupper. År 1973 flydde Galeano från en militärkupp till Argentina där han 1976 lades till på en lista som skulle avrättas summariskt av dödspatruller och flydde igen, denna gång till Spanien. Där skrev han en mästerlig berättelse i tre volymer om det västra halvklotets historia, Memory of Fire. Med hjälp av skönlitterära medel är den ändå befolkad av historiens män och kvinnor: politiker, konstnärer, revolutionärer, arbetare, mäktiga och maktlösa, kända och okända. Galeano börjar med ursprungsbefolkningens skapelsemyter och följer den sekellånga historien om individuell kamp och masskamp. Hans arbete jämförs ofta med John Dos Passos och Gabriel García Márquez. Galeano är också författare till Days and Nights of Love and War, som publicerades 1983 av Monthly Review Press.
Denna essä, som först publicerades i Monthly Review i januari 1968, publicerades på spanska i Galeanos Reportajes 1967. Senare ögonvittnesskildringar och forskning har avslöjat mindre avvikelser i texten. Bland dessa finns namnet på Ches bödel, inte "löjtnant Pra" som Galeano skrev då, utan en viss Mario Teran, en sergeant från den bolivianska armén som leddes av den amerikanska arméns specialstyrkor och CIA (se fyllnadsdelen som följer). Eftersom uppsatsens politiska, historiska och känslomässiga insikter består, publiceras den här i sin ursprungliga form, okorrigerad.]
«Jag tror på väpnad kamp som den enda lösningen för folk som kämpar för att befria sig själva, och jag är konsekvent i min övertygelse. Många kommer att kalla mig en äventyrare, och det är jag, men av ett annat slag – av dem som riskerar sitt skinn för att testa sina sanningar. Det kan vara så att detta blir slutet. Jag söker inte det, men det ligger inom den logiska kalkylen av sannolikheter. Om det skulle bli så skickar jag er en sista omfamning. Jag har älskat dig mycket, men jag har inte vetat hur jag ska uttrycka min tillgivenhet; jag är oerhört stel i mina handlingar och jag tror att du ibland inte har förstått mig. Dessutom var det inte lätt att förstå mig, men tro mig bara i dag. Nu kommer ett testamente som jag har polerat med en konstnärs kärleksfulla omsorg att upprätthålla svaga ben och trötta lungor. Jag kommer att göra det….Giv en tanke då och då till denna lilla lyckosoldat från 1900-talet.» [ur Che Guevaras sista brev till sina föräldrar]
När dessa rader, som Che Guevara skickade till sina föräldrar en kort tid efter sitt försvinnande, nådde Buenos Aires var hans mor, Celia, redan död. Hon hade dött utan att ha kunnat kommunicera med sin son. Hon fick inte denna “sista omfamning”, detta avsked som innehöll en föraning om den nyhet som just har skakat hela världen. “I vårt svåra revolutionära arbete är döden en vanlig olycka”, hade han en gång skrivit i samband med en nära väns död; hans brev till Tricontinental slutar med att han hälsar den död som kommer att komma, med förbehållet att den kommer att ge upphov till “nya rop på strid och seger”. Tusen gånger sade han att döden var så mycket möjlig och ändå så mycket obetydlig. Han visste detta mycket väl: när det gäller sina egna successiva dödsfall och uppståndelser hävdade han själv att han hade sju liv.
Det sista tog slut så som han hade föreslagit. Han ställde sig själv i dödens väg utan att be om lov eller ursäkter: han gick den till mötes i Yuros dammiga, sönderslagna land, i spetsen för män som var omringade av armén; hans ben sköts under honom och han fortsatte att kämpa, sittande ett par timmar, tills M-l:n hoppade ur hans händer, förstörd av en fullträff. Trots modet hos den handfull gerillasoldater som kämpade för den skadade mannen från mitten av eftermiddagen till kvällens första skuggor, fångades han levande av de många soldaterna. Kropparna av Ches kamrater, som kämpade i närstrid, skulle senare ställas ut vid hans sida, med huvuden som slagits in av gevärskulor och kroppar fulla av bajonettsår.
Efter slaget, i slutet av en natt och en dag, blev väntan outhärdlig i militärlägret i Higueras hålighet. Löjtnant Pra kunde inte längre stå ut med den utmanande tystnaden från det listiga leendet och den oövervinneliga, lätt melankoliska blicken: han placerade pipan på sin 38-kalibriga pistol mot Ches vänstra sida och stoppade hans hjärta med ett enda skott. Barrientos regering har ännu inte sagt om den kommer att betala den patriotiska löjtnanten de 5 000 dollar som erbjudits som belöning. Några timmar senare bars den fortfarande varma kroppen, fastbunden vid en helikopters landningslöpare, över det ogästvänliga land som solen spruckit sönder till den plats där bergen öppnar sig mot Amazonasflodens delta.
På sjukhuset “Senor Malta” i den lilla staden Vallegrande ställdes Che ut för en grupp tidningsmän och fotografer. Därefter försvann han tillsammans med en tjock, flintskallig man som gav order på engelska. En liter formaldehyd hade injicerats i kadaveret. Barrientos sade att Che hade begravts, medan Ovando förklarade att han hade kremerats – på en plats där det inte finns några tekniska möjligheter att göra det. De meddelade att de hade huggit av hans händer. Till slut fick den bolivianska regeringen två balsamerade fingrar och fotostatkopior av guerrilleros dagbok; kroppens och originaldagbokens öde är en CIA-hemlighet.
Otaliga legender har redan vävts kring livet och döden, så fulla av motsägelser och mysterier, för denna vår tids hjälte: några, mycket få, är frukten av den obegränsade förmågan till skändlighet hos vissa oäktingar som som kråkfåglar flyger över minnet av den döde Che, trots att de skulle ha varit oförmögna att se den levande Che i ögonen; andra, nästan alla, kommer från den folkliga fantasin, som redan hyllar den fallne hjältens odödlighet inför Latinamerikas oändliga, osynliga altare.
“Jag började fundera på det bästa sättet att dö i det ögonblick då allt verkade förlorat. Jag kom ihåg en gammal berättelse av Jack London, där huvudpersonen, lutad mot en trädstam, förbereder sig för att avsluta sitt liv med värdighet.” Så skrev Che, när han mindes ett avgörande ögonblick i den slakt som följde på Granmas landstigning på Oriente-kusten på Kuba. Elva år har gått sedan denna första kontakt med döden. Nu granskar jag en efter en de röntgenbilder som har fångat denna orörliga kropp från alla vinklar, hålen där blyet trängt in i köttet, leendet som på samma gång är ironiskt och ömt, stolt och fullt av medkänsla, vilket en värre än kretin har förväxlat med en grym hånfullhet. Jag stannar kvar med ögonen fästa på guerrilleros ansikte, det magnifika ansiktet hos denna Kristus från Rio Plata, och jag känner för att gratulera den.
På dagen för sitt elddop, på en plats på Kuba som heter Alegria de Pio, fattade Che det beslut som definitivt skulle prägla hans öde: “Jag hade framför mig en ryggsäck full av mediciner och en låda med kulor; tillsammans var de två för tunga att bära. Jag tog lådan med kulor och lämnade ryggsäcken bakom mig när jag korsade gläntan mellan mig och sockerrörsfältet.” I det redan nämnda avskedet till sina föräldrar sade Che: “För nästan tio år sedan skrev jag ett annat avskedsbrev till er. Som jag minns det beklagade jag mig över att jag inte var en bättre soldat och en bättre läkare; det andra intresserar mig inte längre. Jag är inte en så dålig soldat.”
Han valde en post i revolutionens frontlinje, och han valde den för alltid, utan att tillåta sig själv att tvivla eller ändra sig. Detta är det unika fallet av en man som överger en revolution som redan har genomförts av honom och en handfull kamrater för att kasta sig in i en annan. Han levde inte för segern utan för kampen, den ständigt nödvändiga, aldrig sinande kampen mot förnedring och hunger. Han tillät sig inte ens privilegiet att se tillbaka på den vackra eld som steg upp ur de broar han brände bakom sig. Che förlorade aldrig någon tid.
Det berodde inte på astma, som en dagstidning i Buenos Aires trodde, och det var inte heller frukten av den sneda och sofistikerade förbittringen hos en patricier som förlorat sin sociala status, som en tidskrift med stor upplaga insinuerade. Ches lärlingstid i solidaritet kan lätt spåras i hans liv, och ordet solidaritet erbjuder den enda nyckeln till att förstå honom, även om det inte förekommer i Onganias skribenters vokabulär.
Ett oändligt antal möjligheter bredde ut sig framför ögonen på den unge Guevara, som nyligen kommit från bergen i Cordoba till Buenos Aires asfalt. Han arbetade tolv timmar om dagen, sex för att försörja sig själv och sex för att studera; han var en lysande läkarstudent, men samtidigt läste han komplicerade avhandlingar om högre matematik, skrev dikter och företog ambitiösa arkeologiska undersökningar. Vid 17 års ålder började han redigera ett “filosofiskt lexikon”, eftersom han upptäckte att studenterna, och han själv, behövde det.
År 1950 dök en bild på Che, som vid den tiden undertecknade sitt namn med “Ernesto Guevara Serna”, upp i en annons i El Gráfico tillsammans med ett brev som skickades till representanter för “Micron”-cykelmotorer. I brevet berättade Che att han hade rest 4 000 kilometer, dvs. 12 argentinska provinser, och att den lilla motorn hade svarat bra.
Fackföreningsledaren Armando March, en ungdomsvän till Che, har påmint om att när Ernesto var student hade hans mor opererats i bröstet; man fruktade att hon hade en tumör. Ernesto improviserade i sitt hus ett litet laboratorium där han började göra febriga experiment med marsvin, objektglas och oljelösningar i ett försök att rädda hennes liv. Tillsammans med mars hade Che velat åka till Paraguay för att kämpa mot Morínigo. Den unge Ernesto Guevara var intelligent, hade många intressen och en medfödd, förförisk kraft som hans senare liv bara skulle bekräfta och förstärka. Den unge Ernesto Guevara var inte någon bitter dandy, utan en ung man som var öppen för äventyr, utan tydliga politiska idéer och med en uttalad tendens att visa sig själv att han kunde göra det omöjliga: De ständiga astmaattackerna – som under så många år tvingade hans far att sova sittande vid hans säng så att sonen kunde tillbringa natten liggandes på hans bröst – hindrade honom inte från att spela fotboll och rugby, även om hans vänner i slutet av matcherna ofta var tvungna att bära honom av planen. Astma hindrade honom från att gå i skolan efter fjärde året, men det ordnades så att han kunde ta examen på egen hand, och han uppnådde senare ett utmärkt genomsnitt i gymnasiet. Kriget mot astman var det första kriget som Che utkämpade och vann – vann i den meningen att han aldrig lät astman fatta beslut åt honom.
Denna stora latinamerikanska kämpe förklarades olämplig för militärtjänstgöring i den argentinska armén. Che korsade därför Anderna på motorcykel och gick till fots in i Peru, lockad av legenden om Macchu Picchu. Patienterna på ett spetälska sjukhus byggde en flotte åt honom och hans vän Alberto Granados, som tillsammans följde en flod från hjärtat av den brasilianska djungeln till Colombia. I Iquitos var de fotbollstränare. Che deporterades från Bogotá och nådde slutligen Miami i ett flygplan som transporterade kapplöpningshästar.
En andra resa genom Latinamerika tog honom till Bolivia – till La Paz gator där gruvarbetare paraderade i triumf med dynamitpinnar i bältet – och senare till Guatemala. “Vi kunde inte se el Che i Ernesto Guevara”, berättade några guatemalanska revolutionärer som hade känt honom under den tiden för mig år senare. Han var då bara en funktionär i jordbruksreformen, eller en argentinare som var sängbunden i ett pensionat fullt av exilerade från Perus APRA [American Popular Revolutionary Alliance]. Ernesto Guevara upptäckte däremot el Che i Guatemala; han fann sig själv i den guatemalanska revolutionens eufori och nederlag, i segrarna och misstagen i den reformprocess som pågick och i den impotenta ilska med vilken han bevittnade Arbenzregimens fall. Paradoxalt nog var det en båt från United Fruit’s White Fleet som hade fört Guevara till det land där hans definitiva socialistiska passion skulle avslöjas.
Han kunde ha varit en framstående läkare från North End eller en välkänd specialist på blod- eller hudsjukdomar, en professionell politiker eller en bortskämd teknokrat; han kunde ha varit en kaffehuscharlatan, lika briljant som han var hånfull och djärv, eller en äventyrare som njöt av äventyret för dess egen skull. År senare kunde han ha valt att förbli den avgudadyrkade ledaren för en revolution som redan var invigd av framgång.
Högern är alltid angelägen om att knuffa in revolutionärerna på en psykoanalytikers soffa, att diagnostisera upproret genom att reducera det till den kliniska ramen för någon grundläggande frustration, som om militans och engagemang inte var något annat än resultatet av en okanaliserad aggressivitet, produkten av en förvrängd personlighet. Che var det levande exemplet på att revolutionen är den renaste formen av broderskap, men också den mest krävande, den svåraste. Det var inte ett patologiskt utlopp för en ung gentleman från en “god familj” som hade sett bättre dagar, utan en kontinuerlig handling av kärlek och generositet som utfördes utan hänsyn till personliga intressen; mycket få män i vår tids historia har avsagt sig så mycket och så upprepade gånger, i utbyte mot ett eller två förhoppningar och utan att begära någon personlig belöning.
Utan att be om något annat än första plats i offerets och farans stund och sista plats i belöningens och trygghetens stund. Mycket få män i vår tids historia har haft så många alibin att erbjuda sitt samvete: de obevekliga astmaattackerna eller den oerhört viktiga roll han spelade i uppbyggnaden av socialismen på Kuba. Han har själv berättat hur svårt det ibland var för honom att bestiga ett berg under Sierra Maestra-perioden: “Jag minns de ansträngningar som guajiro Crespo gjorde för att hjälpa mig att gå i dessa stunder: när jag inte kunde gå längre och bad om att bli kvarlämnad, sa han, med våra truppers valda vokabulär: ‘Din skit av en argentinare, du kommer att gå eller drivas med av min revolverkolv’.”
Trots den ständiga utmaningen med astman hade Che vetat hur han skulle bli den bästa eleven hos överste Bayo, i Mexiko, när Fidel Castros män tränade sig för revolutionen. På den tiden i Mexiko försörjde sig Che genom att fotografera barn på torgen och sälja små tryck av Jungfrun av Guadalupe. deporterad av regeringen flydde han från flygplatsen och återupptog kontakten med sina kamrater.
Före Mexiko hade han också påbörjat ett annat hemligt krig, kampen mot cynismen och bristen på tro som tycks vara inneboende i den hånfulla andan hos folket i Rio Plata, särskilt de från Buenos Aires. När han på ett kafé i Costa Rica lyssnade på ett gäng högljudda unga kubaner som talade om anfallet på Moncada och om den revolution som skulle göras mot Batista, kommenterade Che: “Varför berättar de inte en annan cowboyhistoria?” I Mexiko presenterade samma ungdomar honom en tid senare för en jätte som nyligen befriats från fängelset på Isle of Pines. Han hette Fidel Castro.
Nyligen, i Buenos Aires, fick jag den oförtjänta förmånen att läsa det brev som Ches mor försökte skicka till honom strax innan hon dog, och som aldrig nådde fram eftersom Guevara redan hade försvunnit för tillfället. Som om hon anade sin förestående död meddelade modern i brevet att hon skulle berätta vad hon hade att säga för honom så naturligt och direkt som möjligt, och hon bad honom att svara på samma sätt: “Jag vet inte om vi har förlorat den uppriktighet med vilken vi brukade behandla varandra eller om vi aldrig har haft den; vi har alltid talat med varandra i den lätt ironiska ton som vi som bor vid La Platas stränder använder, förvärrad av vår egen ännu mer privata familjekod….”. Che måste ha gett henne någon antydan om sitt omedelbara öde, för i ett annat stycke säger Celia: “Ja, du skulle alltid vara en utlänning. Det verkar vara ditt permanenta öde.”
En nära vän till Ches mamma förklarade det så här för mig:
Om man skulle tro dem skulle Ches liv inte ha varit tillräckligt långt för att ge var och en av dem två kyssar i en dörröppning. Men sanningen är att han hade en oerhörd magnetism. Inser ni att denna pojke, som lyssnade på Vivaldi, läste Heidegger och reste över hela kontinenten, frestades av praktiskt taget alla alternativ? Jag tror att det var Trotskij, jag är inte säker, som sade att den mest beundransvärda revolutionären är den som är i stånd att välja något annat, men som föredrar revolutionen. Från och med den tiden blev ensamheten på sätt och vis en skyldighet. Han kunde inte låta något band vara lika starkt som bandet till själva revolutionen. Han hade alltid ett djupt behov av totalitet och renhet.
Och i själva verket blev denne man, för vilken dörrarna till yrkesmässig och världslig framgång stod vidöppna, den mest puritanske av de västerländska revolutionära ledarna. På Kuba var han revolutionens jakobin: “Var försiktiga, Che kommer!” varnade kubanerna, bara halvt på skämt. Detta behov av totalitet och renhet översattes till en oöverkomlig förmåga till personlig uppoffring; han var så obönhörlig mot sig själv att han inte tillät sig en enda svaghet, en enda eftergift, för att ha en solid grund för de stora krav han ställde på andra. Han saknade flexibiliteten hos Fidel Castro, som har gett många bevis på sin skicklighet i att hantera politiska förhandlingar, från det att han gjorde upp med Gud och djävulen på vägen till att vinna makten i bergen och på slätterna. Che tycks ha levt efter parollen “Allt eller inget!” ända sedan han blev gerillakämpe. Det är inte svårt att föreställa sig den bittra kamp som denne förfinade intellektuella var tvungen att föra mot ett medvetande som ofta frestades av tvivel, för att slutligen få denna järnmässiga säkerhet, denna häpnadsväckande ideologiska stringens.
“Han är kanske Latinamerikas mest fascinerande legend sedan El Dorado”, skrev London Times. I Madrid jämförde en falangistisk dagstidning honom med conquistadores, på grund av den hisnande storleken på hans företag, och Azul y Blanco, den argentinska högernationalismens organ, bekräftade att han var “en 1800-talshjälte”. Fidel Castro säger att han aldrig kommer att kunna tala om honom i förfluten tid, och till och med general Ovando erkänner att han var “en hjälte i alla delar av världen”. President René Barrientos, som Che med rätta beskrev som en “idiot” i sin krigsdagbok, förklarar att “en idealist har dött”. Prästen Hernán Benítez, som var Evita Peróns biktfader, upphöjer den fallne hövdingen i dessa ordalag: “Precis som judarna i Gamla testamentet trodde på profeten Elias’ odödlighet, de medeltida spanjorerna på Cid Campeador och walesarna på kung Arthur, är det också möjligt att soldaterna i tredje världen under de kommande åren kommer att tro att de känner Che Guevaras lysande närvaro i gerillastridernas raseri.”
Jag minns en viss fras av Paul Nizan: “Det finns inget stort verk som inte också är en anklagelse mot världen”. Che Guevaras liv, så perfekt bekräftat av hans död, är, som alla stora verk, en anklagelse, i det här fallet av kulor riktade mot en värld, vår värld, som omvandlar majoriteten av människor till lastdjur för minoriteten av människor, och som dömer majoriteten av länder till slaveri och elände för att gynna minoriteten av länder; det är också en anklagelse mot de egoister, fegisar, konformister som inte kastar sig in i äventyret att förändra den.
•••
Kubanska läkare behandlar mannen som dödade Che
Kubanska läkare som arbetar i Bolivia har räddat synen på den man som avrättade revolutionsledaren Che Guevara 1967, rapporterar kubanska officiella medier. Mario Teran, en sergeant i den bolivianska armén, sköt ihjäl Che Guevara efter att han tillfångatogs i Bolivias östra lågland. Kubanska medier rapporterade nyheten om operationen inför 40-årsdagen av Ches död den 9 oktober. Teran fick grå starr bortopererad inom ramen för ett kubanskt program för att erbjuda gratis ögonbehandling i hela Latinamerika. Operationen av Teran ägde rum förra året och avslöjades först när hans son skrev till en boliviansk tidning för att tacka de kubanska läkarna för att de återställt hans fars syn.
Men kubanska medier tog upp historien under helgen när ön förbereder sig för minnesceremonier för att uppmärksamma Che Guevaras död för 40 år sedan. “Fyra decennier efter att Mario Teran försökte förstöra en dröm och en idé återvänder Che för att vinna ännu en strid”, proklamerade kommunistpartiets officiella tidning Granma.
“Nu är han [Teran] en gammal man och kan återigen uppskatta himlens och skogens färger, njuta av sina barnbarns leenden och titta på fotbollsmatcher.”
av Roberto Regalado för Monthly Review den 3. januari 2022.
Trots ett ständigt åtagande att fördubbla sina ansträngningar har den kubanska socialismen inte fullt ut utnyttjat sina egna mänskliga och materiella resurser för att utveckla sina produktivkrafter. Kubas prestationer inom forskning och vetenskaplig utveckling måste med rätta lovordas. Men när det gäller jordbruk, industri och andra sektorer av ekonomin är det en annan historia, en historia som påminner om ett kök som fungerar med vad vi kallar “gatugas”. När “gatugasen” tar slut stängs spisen av. Den kubanska ekonomin “stängdes av” plötsligt när handelsförbindelserna, samarbetet och samverkan upphörde med Sovjetunionen och andra medlemmar av Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd (COMECON). På samma sätt “släcktes” en stor del av ekonomin – men inte hela – när förbindelserna drastiskt begränsades med Venezuela och andra medlemmar av den bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika, liksom med andra latinamerikanska länder som styrs av vänsterpartier och progressiva partier, på grund av att åtta av dessa tio regeringar störtades, besegrades eller direkt förråddes och belägringen av de återstående två skärptes.
Foto: ”Tveeggat lås”, Roberto Regalado, La Tizza, 20. april 2021.
Frågorna är alltså följande: Kommer Kuba att få solidaritet och stöd från andra länder eller grupper av länder, jämförbart med vad det en gång fick från Sovjetblocket och Venezuela? Kommer Kuba den här gången att kunna skapa sin egen “biogasanläggning” för att hålla sina kaminer brinnande oberoende (eller åtminstone mindre beroende) av utländska källor? Skulle det vara långsökt att tro att Förenta staterna skulle kunna bli vår nya “huvudleverantör” om blockaden upphävdes, i kraft av de ekonomiska och handelsmässiga förbindelser som skulle utvecklas, inklusive massturism?
På Kuba har den ekonomiska starten varit svår på grund av en rad faktorer, bland annat dess ringa geografiska storlek och brist på naturresurser, underutveckling till följd av dess koloniala och neokoloniala förflutna, förstörelse som orsakats av väder- och klimathändelser och den orättvisa och ojämlika internationella ekonomiska ordningen; kollapsen av det Sovjet-centrerade euroasiatiska efterkrigsblocket, de nuvarande svårigheterna med Venezuelas bolivarianska revolution, ogynnsamma förändringar på den politiska kartan på kontinenten när det gäller vänster- och progressiva rörelser, och naturligtvis det mest skadliga hindret av alla, den folkmordsartade, ensidiga och extraterritoriella blockad som Förenta staterna har infört. Dessa faktorer, tillsammans med andra, har något gemensamt: de är oundvikliga för Kuba. Vissa ligger utanför Kubas kontroll (t.ex. dess ringa storlek), vissa kan endast lösas på lång sikt (t.ex. underutveckling) och andra är beroende av samverkan med externa krafter (t.ex. normalisering av förbindelserna med Förenta staterna). Alla Kubas problem faller dock inte in i dessa kategorier. Det finns en fjärde kategori – en subjektiv faktor – som innefattar vad vi kunde ha gjort men inte gjorde, liksom vad vi kan göra i dag men inte gör, med våra egna resurser, hur begränsade de än må vara.
Mellan 1960 och 1972 fick Kuba vapen, olja och krediter från Sovjetunionen för att försvara sig mot aggressioner, neutralisera effekterna av USA:s blockad och inleda sina första försök att uppnå ekonomisk utveckling. Mellan 1972 och 1985 upprätthöll Kuba mycket gynnsamma förbindelser med Sovjetunionen och andra medlemmar av COMECON. Mellan 2004 och 2016 upprättade Kuba ömsesidigt fördelaktiga förbindelser med Venezuela – som visade sig vara avgörande för återhämtningen från den särskilda periodens bottenläge – och andra latinamerikanska länder som styrs av vänster- och progressiva partier, även om handeln med Kina ökade och intensifierades. Kuba lyckades dock inte dra nytta av någon av dessa två perioder för att lägga grunden för en endogen ekonomisk och social utveckling. Både när den kubanska staten åtnjöt gynnsamma yttre förbindelser för att bygga upp sina produktivkrafter och när den var utlämnad åt sig själv hade den kubanska staten manöverutrymme att anta och genomföra lämpliga åtgärder. Följaktligen är landets nuvarande ekonomiska och sociala situation inte enbart ett resultat av externa faktorer – Kubas egna handlingar och misstag spelar också roll.
Det är inte otänkbart att USA:s blockad mot Kuba en dag kan upphöra. Man behöver bara påminna om att det har funnits två processer för att normalisera förbindelserna mellan de två länderna, en under Gerald Fords (1974-77) och Jimmy Carters (1977-81) administrationer och den andra under Barack Obamas andra administration (2013-17). Kan upphävandet av blockaden vara en patentlösning på den kubanska ekonomins problem? Frågan väcker med nödvändighet andra frågor: Kan uppnåendet av den kubanska revolutionens historiska mål bero på om den amerikanska regeringen “beslutar” eller “inte beslutar” att häva blockaden, antingen av egenintresse eller på grund av internationella påtryckningar, eller en kombination av dessa och andra faktorer? Vad skulle hända om blockaden aldrig upphör? Skulle det vara omöjligt för den kubanska revolutionen att uppnå sina mål? Skulle den tvingas avstå från dem? Skulle slutet på blockaden innebära slutet på försöken att förstöra revolutionen? Är inte Förenta staternas politik fortfarande fientligt inställd till Kina, trots att de upprättade diplomatiska förbindelser med landet den 1 januari 1979? Är den inte också förföljd av Ryssland, som blev ett kapitalistiskt land den 25 december 1991? Visar förbättringen av förbindelserna mellan USA och Kuba under Obama-administrationen och den efterföljande omsvängningen under Donald Trumps administration att USA:s politik gentemot vårt land inte nödvändigtvis kommer att följa en stabil linje?
Med tanke på dessa frågor är det nödvändigt att skilja mellan vår rätt och skyldighet att kämpa mot blockaden och våra förväntningar på vad man kan och inte kan hoppas på om den hävs.
Den regionala bakgrunden till tvisten mellan Kuba och USA
För Förenta staterna är den kubanska revolutionen samtidigt
1) ett hinder för dess långvariga annekteringsambitioner,
2) en geopolitisk utmaning i vad man anser vara “sin egen bakgård” och
3) en inrikespolitisk fråga, som i stor utsträckning manipuleras av kubansk-amerikanska kontrarevolutionära organisationer, som skapats och främjas i de ultrareaktionära sektorernas intresse av mäktiga amerikanska eliter.
Dessa tre element spelar avgörande roller i USA:s politik gentemot Kuba i allmän mening och skulle naturligtvis forma USA:s ståndpunkt i en eventuell framtida process för normalisering av de bilaterala förbindelserna, precis som de gjort tidigare.
Den kubanska revolutionens triumf den 1 januari 1959 blev ett hinder för förankringen av USA:s dominans på halvklotet vid en tidpunkt då USA trodde att de ideala förutsättningarna fanns på plats för dess imperialistiska planer. Slutet på andra världskriget, som förvandlade Förenta staterna till planetens främsta imperialistiska makt, och utbrottet av det kalla kriget, som instrumentaliserades för att upprätta militärdiktaturer och auktoritära civila regeringar, gjorde det möjligt för Förenta staterna att genomdriva sin hegemoni i hela regionen. Därför använde sig Förenta staterna av störtandet av president Jacobo Arbenz 1954, vilket innebar att den guatemalanska revolutionen från 1944 likviderades, för att påtvinga Amerikanska staternas organisation (OAS) rätten att ingripa och för att undertrycka principen om icke-ingripande, som hade införts i OAS-stadgan under inflytande av de då nyligen skapade Förenta nationerna. Det var kulmen på en lång och ojämn process för att bygga upp ett system för hemisfärisk dominans som inleddes med den första internationella konferensen för amerikanska stater 1889-90.
Under de tidiga efterkrigsåren gick utvidgningen och fördjupningen av USA:s dominans över Latinamerika snabbare framåt på det politiska och militära området än på det ekonomiska. Detta återspeglade den prioritet som gavs åt återuppbyggnaden av ekonomierna hos dess allierade i Europa, inom ramen för det kalla kriget och “begränsningen av kommunismen”. Europa var den främsta exportmarknaden för amerikanskt kapital och amerikanska varor. Även om Washington utnyttjade sin nya globala överlägsenhet för att utvidga och stärka sin hemisfäriska dominans, var resurserna begränsade.
Två faktorer öppnade dörrarna för USA:s ekonomiska penetration i Latinamerika i slutet av 1950-talet. För det första gjorde den framskridande industriella återuppbyggnaden i Västeuropa det möjligt för USA att omorientera och diversifiera sina internationella ekonomiska förbindelser. För det andra var nedgången i världens efterfrågan på råvaror, som hade ökat under kriget och under den första efterkrigstiden, ett fatalt slag mot den utvecklingspolitiska modell som Latinamerika först hade anammat under första världskriget och som intensifierades under den stora depressionen. Å ena sidan var Förenta staterna redan redo att helt och hållet överta rollen som hegemonisk nykolonial makt i Latinamerika, som Storbritannien lämnat ledigt sedan 1929, och å andra sidan hade frustrerade kreolska eliter blivit mer benägna att acceptera detta nya utländska intrång.
I samma ögonblick som Förenta staterna trodde att de hade övervunnit alla hinder för att förverkliga sina “grundlagsfäders” dröm – nämligen att utvidga USA:s herravälde till alla hörn av halvklotet – framträdde den kubanska revolutionen som ett formidabelt motstånd mot dessa ambitioner. Exemplet med latinamerikanska och karibiska folk som skrev sin egen historia utlöste en ny våg av folkliga strider i regionen. Från och med den stunden skulle prioriteringarna i USA:s politik gentemot Latinamerika vara att förstöra den kubanska revolutionära processen och förinta de politiska och sociala krafter i andra länder som då inledde ett nytt skede i den folkliga kampen.
Repertoaren av de kollektiva åtgärder som Washington vidtog för att isolera och blockera Kuba via OAS är omfattande: 1959 utformades “bekräftelsen av det kollektiva stödet för den representativa demokratin”, 1960 kom San José-deklarationen, 1962 uteslöts Kuba ur det interamerikanska systemet och 1964 bröts kollektivt de diplomatiska, konsulära och handelsmässiga förbindelserna. Våldsanvändningen tog vanligtvis två former:
(1) åtgärder för att åstadkomma en omedelbar eller kortsiktig omstörtning, och
(2) hämndmotiverade strypningsåtgärder som hämnd för kubanskt motstånd, som också fungerar som en långsiktig strategi för förstörelse.
Åtgärder i den första kategorin har innefattat: den inledande sabotage- och terroristverksamheten som leddes av en CIA-arbetsgrupp som skapades 1960, invasionen i Grisbukten 1961, Operation Mongoose efter den misslyckade invasionen, att sätta världen på tröskeln till kärnvapenkrig under missilkrisen i oktober 1962 och de kontrarevolutionära banden som verkade fram till sitt slut i slutet av 1960-talet. Strategierna med politisk isolering, ekonomisk krigföring och handelsblockad – som inte bara är bilaterala utan även extraterritoriella – och tillverkningen av “oliktänkande” har upprätthållits fram till i dag, med ständiga försök att göra dem hårdare.
När Förenta staterna i slutet av 1950-talet förväntade sig att fullt ut dra nytta av sitt nyss förankrade neokoloniala herravälde i Latinamerika och Karibien tvingades man ändå ägna tre decennier åt att:
(1) att försöka förinta den revolutionära latinamerikanska generation som skapades i den kubanska revolutionens hetta,
(2) att bryta upp de sociala och politiska allianser som byggdes upp under den utvecklingistiska perioden och
(3) att lägga grunden för att omstrukturera regionen och omvandla dess staters funktion, baserat på nyliberalismens doktrin.
Detta var funktionerna för de stater med “nationell säkerhet” som fördärvade regionen mellan 1964 och 1989.
Washingtons latinamerikanska strategi drabbades av ett nytt bakslag i och med att två inbördes relaterade terminala kriser utvecklades under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet – nämligen den reellt existerande socialismen i det efterkrigstida Sovjetunionen-centrerade euroasiatiska blocket (vilket krävde en omorientering av USA:s imperiala resurser och strategi bort från Latinamerika) och den revolutionära upproret i Latinamerika som ett sätt att erövra statsmakten via vad Antonio Gramsci kallade “manöverkriget”. Båda dessa kriser ledde till att Förenta staterna fick “fila sina tänder” för att – äntligen – kunna njuta av frukterna av sitt hemisfäriska herravälde. Mellan 1989 och 1993 genomförde Washington därför en verkligt stor plan för att omstrukturera det interamerikanska systemet. Ur amerikansk synvinkel visade sig dock resultaten vara kontraproduktiva, eftersom det i själva verket skapades oöverträffade förutsättningar för progressiva sociala reformer och/eller revolutioner genom ett “positionskrig” (Gramscis terminologi).
Varken väpnad kamp som ett sätt att vinna makt eller den sovjetiska modellen med en symbios mellan parti och stat, som den kubanska revolutionen antog efter att ha erövrat makten, är några direkta referenser för de framväxande projekten och processerna i Latinamerika, vare sig de är reformistiska eller omvandlande. Trots dessa nya förhållanden förblir Kuba det mest formidabla hindret för USA:s dominans i regionen, inte bara på grund av sin motståndskraft mot blockaden, utan också på grund av sin förmåga att på grundval av solidaritet och ömsesidig fördel samverka med nya politiska formationer. Detta är avgörande för USA:s politik gentemot Kuba, inklusive vad dess styrande eliter skulle vilja “få”, uttryckligen eller underförstått, av en process för normalisering av de bilaterala förbindelserna.
Den första processen för normalisering av förbindelserna
Jämfört med 1960-talet, före den första processen för normalisering av förbindelserna mellan Förenta staterna och Kuba, hade styrkeförhållandet i Latinamerika förändrats till förmån för vänstern och de progressiva krafterna, på grund av de ståndpunkter som regeringarna i general Juan Velasco Alvarado i Peru (1968-75), överste Omar Torrijos i Panama (1968-81), president Salvador Allende i Chile (1970-73) och president Héctor Cámpora i Argentina (1973) intog. Fyra av dåtidens nyss självständiga engelskspråkiga karibiska nationer – Barbados, Guyana, Jamaica och Trinidad och Tobago – återupptog inte bara förbindelserna med Kuba, i strid med OAS-protokollet 1964, utan krävde också, tillsammans med Mexiko, att just detta OAS-förbud skulle upphävas. Efter förintandet av comandante Ernesto Che Guevaras gerillastyrkor i Bolivia (Che mördades där den 9 oktober 1967) skedde ingen ökning av den väpnade kampen förrän revolutionära krafter tog makten i Granada och Nicaragua, den 13 mars respektive 19 juli 1979, och det efterföljande utbrottet av den s.k. centralamerikanska konflikten – allt detta bidrog till Washingtons förändrade attityd gentemot Kuba.
Som Elier Ramírez Cañedo berättar, sade utrikesminister Henry Kissinger den 12 november 1969, mot slutet av det första året av Richard Nixons administration (1969-73), till presidenten: “Detta utbyte ägde rum när uppviglingen av flygpirateri som ett vapen mot den kubanska revolutionen slog tillbaka mot Förenta staterna, vilket till Nixons missnöje gjorde det nödvändigt att förhandla fram ett avtal med den kubanska regeringen för att utrota flyg- och sjöflygkapningar. Som Ramírez Cañedo skriver: “Den 15 februari 1973, efter många månaders förhandlingar, undertecknade de två länderna via den schweiziska ambassadens goda tjänster i Havanna ett ‘Memorandum of Understanding on Hijacking of Aircraft and Vessels and Other Offences’.”
Under de sista dagarna av den andra Nixonadministrationen (han avgick den 9 augusti 1974 för att undvika att kongressen skulle ställa honom inför rätta), vidtog Kissinger “diskreta åtgärder för ett närmande till Kuba” för att avvärja den amerikanska regeringens diplomatiska isolering i den sannolika händelse, förr eller senare, att OAS skulle rösta för att upphäva sanktionerna från 1964. Med hjälp av komplicerade intriger underlättade hemliga samtal mellan Kissingers sändebud och deras motsvarigheter från den kubanska regeringen att USA:s diplomati inte isolerades vid OAS sextonde samrådsmöte, som hölls i San José, Costa Rica, den 25 juli 1975. I själva verket “röstade Förenta staterna tillsammans med 15 andra nationer för en resolution som tillät medlemsstaterna att om de så önskade avsluta sanktionerna mot Kuba på individuell basis och upprätta vilken typ av förbindelser som helst”. Två solidaritetsåtgärder från Kubas sida – en resolution till förmån för Puerto Ricos självständighet, som lämnades in i augusti 1975 till FN:s särskilda avkoloniseringskommitté, och ankomsten av kubanska trupper till Angola i november samma år – ansågs dock av Ford och Kissinger vara hinder för en fortsatt normalisering av förbindelserna.
Ford förlorade presidentvalet den 2 november 1976 mot den demokratiska kandidaten Jimmy Carter. Ramírez Cañedo sammanfattar de viktigaste faserna i normaliseringsprocessen under Carter-administrationen på följande sätt:
De minst brådskande problemen i de bilaterala förbindelserna förhandlades fram 1977. Från och med 1978 började emellertid processen för “normalisering” av förbindelserna frysa och gick till och med i baklås. I själva verket skulle de svåraste frågorna i förbindelserna mellan USA och Kuba inte kunna lösas med tanke på den demokratiska administrationens alltmer framträdande idé om att framsteg i normaliseringen av förbindelserna skulle villkoras av en “måttfullhet” i Kubas internationella aktivism i de fall då USA:s intressen inom ramen för konflikten mellan öst och väst påverkades, ett kriterium som förespråkades av den nationelle säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski.
Trots att den demokratiska administrationens “normaliseringsprocess” frystes, fortsatte dialogen och samarbetet på vissa områden fram till slutet av 1980, liksom utbytet på kulturellt, akademiskt, vetenskapligt och idrottsligt område. De mest omfattande pågående hemliga samtalen mellan de två länderna ägde rum 1978 (i New York, Washington, Atlanta, Cuernavaca och Havanna).
Dessa diskussioner avbröts 1979, men återupptogs med möten i januari, juni och september 1980, som alla hölls i Havanna.
År 1979 hade emellertid spänningarna i de bilaterala förbindelserna och i det internationella sammanhanget, som präglades av en återgång till en tid av större konfrontation mellan Sovjetunionen och USA, fått Carter att underteckna ett nytt presidentdirektiv om Kuba, som ersatte direktivet från mars 1977, nämligen presidentdirektiv/NSC-52, som utarbetats av Brzezinski och undertecknats av presidenten den 17 oktober 1979. Fyra specifika mål fastställdes i detta direktiv:
(1) att minska och så småningom avlägsna kubanska militära styrkor som är stationerade utomlands,
(2) att undergräva Kubas strävan efter ledarskap i tredje världen,
(3) att få till stånd kubansk återhållsamhet i Puerto Rico-frågan och
(4) att hindra den sovjetiska uppbyggnaden av Kubas väpnade styrkor.
Det är uppenbart att detta direktiv var helt fientligt mot Kuba. Det intressanta är att Carter, trots detta direktivs existens, 1980, mitt under krisen med Marielbåtsbryggan, återgick till att använda hemlig diplomati med Kuba. Genom sändebud som reste till Kuba för privata samtal med överbefälhavare Fidel Castro lovade Carter att om han skulle bli omvald i novembervalet skulle han som aldrig förr gå vidare mot en normalisering av förbindelserna under de första månaderna av sin andra regering.
I en annan artikel drar Ramírez Cañedo helt riktigt slutsatsen: “Även om Carter vägde ett diplomatiskt närmande till Kuba i händelse av att han skulle bli omvald, skulle detta ha åtföljts av militära hot mot ön för att skydda USA:s grundläggande intressen i regionen. Ännu en anledning att med liten optimism betrakta sannolikheten för en överenskommelse mellan USA och Kuba, eftersom den trötta gamla amerikanska politiken med morot och piska inte hade gett några som helst resultat med Kuba.”
Till stöd för denna slutsats skulle jag vilja lägga till följande: Jag tror inte att även om Kuba hade kryssat i rutorna för “gott uppförande” genom att “moderera sin internationella solidaritet”, skulle resultaten av normaliseringsprocessen med Carter-administrationen ha blivit annorlunda.
Influerad av den korta “våg av moralism” som sattes i gång av offentliggörandet av Pentagonpappren (1971), Watergate-skandalen (1972) och avslöjandet att Nixonadministrationen spelade en roll i kuppen i Chile i september 1973, byggde Carter-administrationens politiska plattform för Latinamerika på Linowitz-kommissionens rapporter, som offentliggjordes 1974 och 1976. De mest relevanta rekommendationerna fanns i rapporten med titeln The Americas in a Changing World, eller Linowitz-rapport I. De var följande: att erkänna att USA:s makt i världen håller på att urholkas, att överge det så kallade särskilda förhållandet till Latinamerika, att hålla fast vid doktrinen om icke-ingripande och att anta en global “inriktning” i förbindelserna med länderna i regionen. I Linowitz-rapport I föreslogs att OAS institutionella struktur skulle utnyttjas för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och undvika interregionala konflikter eller medla i dem när de uppstår. I rapporten gick man så långt som att säga att “när det gäller OAS framtid – inklusive dess struktur, ledarskap och lokalisering – bör USA i första hand låta sig styras av latinamerikanernas initiativ och önskemål”.
Rapporten “The United States and Latin America”, som utarbetades på uppdrag av den dåvarande presidenten Carter, hade titeln “The United States and Latin America: Next Steps (mer känd som Linowitz-rapport II) förespråkade ett brådskande slutförande av förhandlingarna om Panamakanalfördragen, gav olika rekommendationer om mänskliga rättigheter, uppmanade Carter-administrationen att “återuppta en process för att normalisera förbindelserna med Kuba”, uppmanade till att minska vapenöverföringarna och undvika kärnvapenspridning i regionen, förespråkade att man skulle se på situationen i Latinamerika och regionens krav genom en lins av “förståelse” och talade för ett närmare kulturellt utbyte mellan Förenta staterna och Latinamerika. Av hela denna agenda lyckades Carter med nöd och näppe få till stånd undertecknandet av Panamakanalfördragen.
Tack vare den nya högeroffensiven mot Carteradministrationen undertecknades Panamakanalfördragen först den 7 september 1977, det vill säga efter stora förseningar och efter att ha infört många betungande villkor för Panama. År 1979 gick dessutom processen för att normalisera förbindelserna med Kuba i baklås. Som ett komplement till vad Ramírez Cañedo skrev om presidentens direktiv/NSC-52 kan man alltså tillägga att Carter beordrade alla amerikanska regeringsorgan att göra en uttömmande analys av förbindelserna med Kuba för att möjliggöra stängningen av eventuella “kryphål” i blockaden som Kuba skulle kunna utnyttja. Den verkställande ordern skulle till och med kunna betraktas som en föregångare till Torricelli- och Helms-Burton-lagarna.
Carters påstådda “icke-intervention” när det gäller att försvara USA:s “nationella intressen” i väpnade konflikter runt om i världen blev en måltavla för attacker från den “nya högern” och den “moraliska majoriteten” med Ronald Reagan i spetsen. Många av dessa attacker riktade sig också mot Kuba, särskilt i samband med öns militära stöd till Etiopien, som inleddes den 25 november 1977, och dess solidaritet med regeringarna i Granada och Nicaragua och med de centralamerikanska revolutionära organisationerna.
Efter att ha övergivit den latinamerikanska politik som rekommenderades av Linowitzkommissionen har Carteradministrationen inte främjat och försvarat “mänskliga rättigheter” och “demokratisering” i Centralamerika, där förtrycket från militärdiktaturerna i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Honduras har förvärrat de politiska, ekonomiska och sociala kriserna. Carter-administrationens tröghet var sådan att den till och med misslyckades med att dra tillbaka sitt stöd till Anastasio Somozas diktatur, som uppenbarligen var på väg in i sin dödskamp. I efterhand kan man konstatera att de fyra åren av Carters enda presidentmandat var en period som elitkretsar i Förenta staterna tillät för att “driva ut” den djävul som Nixon var, varefter de underlättade för en ännu större djävul att komma till makten: Reagan. I verkligheten visade sig de två första åren av Carters administration vara tillräckliga för att fullborda en exorcism som, det behöver inte sägas, var långt ifrån uttömmande.
Gregorio Selser hävdar att Carter hade två uppgifter som var oförenliga med varandra: “I slutet av 1976 fanns det ett behov av att bada i ljust vatten för att rena synder, både kända och mindre kända”. Även om “det var nödvändigt” å ena sidan “att återställa trovärdigheten i det amerikanska politiska systemet, var det också nödvändigt” å andra sidan “att använda våld för att bekräfta Förenta staternas globala överhöghet”. Detta behov av att projicera en duvad bild men genomföra en hökaktig politik fick Selser att konstatera att “Carters utrikespolitik påminde om Janus två ansikten, där Brzezinski representerade ’höken’ och utrikesminister Cyrus Vance den ljust rengjorda ’duvan’”.
Reaganadministrationen införde en politik baserad på våld för att lösa konflikter som gick tvärtemot den strategiska väg som Förenta staterna valt på 1980-talet. Att anta en försonlig inrikespolitik samtidigt som man förde en aggressiv utrikespolitik utgjorde inget problem för Reagan, som upprätthöll en oföränderlig hållning där han privilegierade förtryck och våld. Med Reagan skulle det inte finnas någon “världsmaktsbalans” som Kissinger hade föreslagit flera år tidigare. De allierade skulle tvingas dela kostnaderna – mer än fördelarna – för världsherraväldet. När det gäller Sovjetunionen gick han till och med så långt att han ifrågasatte dess rätt att existera, vilket innebar att doktrinen om att begränsa kommunismen ersattes av en rollback. Dessutom skapades National Endowment for Democracy för att destabilisera och förstöra “fientliga” stater och regeringar.
Det fanns en ultrahögerns motsvarighet till förslagen i Linowitz-rapport I och II (som beskrev de åsidosatta riktlinjerna för Carter-administrationens Latinamerikapolitik): Santa Fe-dokumentet. I detta dokument, som kom att definiera Reaganadministrationens Latinamerikapolitik, krävdes att man skulle förstöra de kubanska, nicaraguanska och grenadiska revolutionerna, intensifiera kriget mot uppror i El Salvador, Guatemala och Colombia, instrumentalisera kampen mot narkotikahandeln som en förevändning för att bygga upp den amerikanska militära närvaron i Latinamerika, kriminalisera vänstern och använda alla typer av påtryckningar för att införa en nyliberal omstrukturering. I detta sammanhang anklagade general Alexander Haig, Reagans förste utrikesminister, Kuba för att vara “källan” till den centralamerikanska konflikten och hotade med att “gå till källan”, det vill säga att inleda en direkt militär aggression. För att underblåsa ett klimat som var gynnsamt för en ytterligare intensifiering av en redan extrem politik av hot, fientlighet, isolering och blockad, skapade administrationen det missriktade Radio Martí och “institutionaliserade” den antikubanska lobbyn. Under de följande tre decennierna har Reagans efterträdare, George H. W. Bush (republikan, 1989-93), William “Bill” Clinton (demokrat, 1993-2001) och George W. Bush (republikan, 2001-09), ständigt trappat upp en politik av fientlighet, politisk isolering och ekonomisk blockad mot Kuba.
Bush Sr. var den förste som utnyttjade kollapsen av efterkrigstidens euroasiatiska block för att försöka strypa den kubanska revolutionen. I detta syfte försökte han återinföra ett status quo som liknade det som rådde på halvklotet under 1960-talet, då Kuba var helt uteslutet från regionens multilaterala rum och ett kollektivt förbud infördes mot bilaterala förbindelser med Kuba. Från och med antagandet av Santiago-åtagandet för demokrati och förnyelse av det interamerikanska systemet (1991) och antagandet av Washingtonprotokollet (1992), som innehöll en “demokratiklausul” som förstås som en “kapitalismklausul”, uppförde Bush ett staket för att utesluta Kuba från latinamerikanska och karibiska multilaterala institutioner och forum. När denna politik, som påminner om sanktionerna från 1962, väl var etablerad, inledde Bush-administrationen en påtryckningskampanj på regionens regeringar för att skada och, om möjligt, bryta sina bilaterala förbindelser med Kuba. I huvudsak försökte Bush vrida tillbaka tiden för att återigen införa politisk isolering och ekonomisk blockad mot Kuba. Bland hans många åtgärder för att täppa till blockadens “kryphål” är undertecknandet av Torricelli-lagen särskilt framträdande. Den stöddes också av Clinton, hans motståndare i valet i november 1992.
I praktiken tillämpade Clinton därefter Torricelli-lagen och, liksom sina föregångare, begränsade han den lagliga invandringen och uppmuntrade olaglig utvandring som ett vapen mot Kuba, särskilt när Kuba genomgick de värsta stunderna av sin särskilda period. Resultatet blev den så kallade balseros-krisen (flottar) 1994. Den mest anmärkningsvärda av Clintonadministrationens åtgärder mot Kuba var antagandet av Helms-Burton-lagen i december 1996. I stället för att ändra blockadens grundläggande karaktär förstärkte denna lag den genom det så kallade Track II – ett tillvägagångssätt som är utformat för att internt urholka, underminera och bryta ner det kubanska samhället. Helms-Burton godkände särskilt utbyte mellan människor och i januari 1999 tillkännagavs en rad åtgärder, bland annat: en utvidgning av de kategorier av personer som får ta emot penningöverföringar från Förenta staterna, fastställande av nya start- och målpunkter för charterflygningar till Kuba, en ökning av akademiska, vetenskapliga och idrottsliga utbyten, en indikation på att man är villig att återupprätta posttjänster och, som svar på påtryckningar från jordbrukslobbyn, godkännande av livsmedelsförsäljning, men med restriktioner.
Bush Jr. ökade påtryckningskampanjen genom att fördöma Kuba i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Bland hans andra åtgärder mot Kuba kan nämnas: inrättandet av kommissionen för bistånd till ett fritt Kuba, som under hans första administration leddes av utrikesminister Colin Powell, som lämnade sin första rapport i maj 2004, och sedan av utrikesminister Condoleezza Rice under hans andra administration (dess andra rapport lämnades i juli 2006), avbrytandet 2004 av samtalen om invandring och införandet av extrema restriktioner för resor och penningöverföringar till Kuba och för utfärdande av visum till kubanska medborgare. Som svar på påtryckningar från jordbrukslobbyn och i kölvattnet av den förödelse som orsakades av orkanen Michelle (som ledde till att USA erbjöd humanitärt bistånd på villkor som avvisades av Kuba), godkändes försäljning av livsmedel till Kuba, men med stränga restriktioner.
För att sätta in Bush senior, Clintons och Bush Jr:s politik mot Kuba i ett hemisfäriskt sammanhang kan vi periodisera den latinamerikanska historien med början 1989:
1. 1989 till 1994. Under Bush Sr:s presidentskap och de två första åren av den första Clintonadministrationen var USA:s dominerande intresse för Latinamerika och Västindien omstruktureringen av det kontinentala dominanssystemet, baserat på införandet av nyliberal demokrati och transnationella mekanismer som är utformade för att kontrollera och bestraffa “överträdelser”.
2. 1994-1998. Under de två sista åren av Clintons första regering och de två första åren av hans andra regering bestod den politiska situationen på kontinenten av två parallella processer: en fördjupning av den latinamerikanska kapitalismens strukturella och funktionella kris, framkallad av den kvalitativa förändringen av dominanssystemet, och framväxten av sociala rörelser som kämpade mot nyliberalismen, av vilka många blev aktiva på den politiska arenan.
3. 1998-2009. Under de två sista åren av Clintons presidentskap och under George W. Bushs båda administrationer valdes progressiva och vänsterregeringar i Latinamerika som framgångsrikt utnyttjade de sociala och politiska effekterna av rikedomskoncentrationen och drog nytta av den borgerliga demokratins formella politiska utrymmen.
Blockaden, som har funnits under hela den kubanska revolutionens historia, trots korta rörelser mot en normalisering, är en produkt av både USA:s kriminella aggression och den kubanska revolutionen själv. För USA, lika mycket som för Kuba, har den alltid varit ett tveeggat svärd, som inte bara återspeglar Washingtons fortsatta fiendskap mot Kuba och den enorma skada som tillfogats det sistnämnda landet, utan också USA:s misslyckande med att tvinga Kuba på knä. Med tanke på det fortsatta kubanska motståndet skulle ett upphörande av blockaden, som analysen här visar, bara vara en återspegling av det amerikanska imperiets fortsatta nedgång och destabilisering och den kubanska revolutionens bestående styrka, en dialektisk process som nu involverar hela världens öde.
ANG TUNAY NA PAGMAHAL AY ANG KUMBINASYON NG MGA ITO: Affectio, Philia, Agape, Eros, Coeus, Fiducia, Respectu
* Affectio – ang umaaliw na Pag-ibig na binubuo ng oras, para sa mga magulang, lolo’t lola, magkakapatid, kasosyo, mga anak, mga apo at mga pangmatagalang tunay na kaibigan
* Philia – ang mainit at magiliw na Pag-ibig na namamahagi at nagagalak
* Agape – ang kapatid na Pag-ibig na mahabagin at naghahai
* Eros – ang nagnanais na katawan Pag-ibig na mainit at kasiya-siya
* Coeus – ang intelektwal na Pag-ibig, na nag-uugnay sa Intelligence at Feel
* Fiducia – upang magtiwala, ang kaalaman na ang ibang tao ay hindi kailanman magpapanumbalik ng iyong mga lihim o gamitin ang mga ito sa anumang paraan nang wala ang iyong kasunduan
* Respectu – naiiba kami sa bawat isa – paggalang na, maging bukas ang loob at hindi humahatol kahit na nagtatanong ka ng isang bagay, ang debate at diskusyon ay kadalasang nangunguna sa isang lugar. Sinusubukang ipatupad ang pagbabago o kahit na mang-insulto sa bawat iba pang mga leads walang pinanggalingan.
PS. Ang tunay na pag-ibig ay ang lahat ng ito ngunit maaari sa isang mas maikling kahulugan ay tinukoy bilang: Pag-ibig, Tiwala, Paggalang at Lust. Ang isang maliit na bit kalabisan, ngunit maliwanag
* Affectio – the comforting Love that builds up with time, for parents, grandparents, siblings, partner, children, grandchildren and long term true friends
* Philia – the warm and friendly Love that shares and joys
* Agape – the brotherly Love that is compassionate and sacrificing
* Eros – the desiring bodily Love that is hot and satisfying
* Coeus – the intellectual Love, that unites Intelligence and Feel
* Fiducia – to trust, the knowledge that the other person will never revile your secrets or use them in any way without your agreement
* Respectu – we are different from each other – respect that, be openminded and don’t judge even if you question something, debate and discussion usually leads somewhere. Trying to enforce change or even insulting each other leads nowhere.
[True love is all of them but can in a shorter definition be defined as: Love, Trust, Respect and Lust. A little bit redundant, but understandable].
![Blockaden [mot Kuba] som ett tveeggat svärd](https://mlez772j96ba.i.optimole.com/w:1200/h:800/q:mauto/ig:avif/f:best/https://cronander.net/wp-content/uploads/2022/01/img_1822.jpg)
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍