Krönika

Vem är den ryske kuppmakaren Yevgeny V. Prigozhin?

Legosoldatledaren Prigozhin, en affärsman som är känd som hänsynslös, skamlös och laglös, är nu inblandad i ett väpnat uppror mot den ryska militären. Detta kan sägas vara en betydande vändning för Prigozhin, som först förra hösten erkände att han hade grundat den paramilitära Wagnergruppen (Mikhail Metzel/TASS, via Screenshot NYT).

I januari skrev The New York Times att det verkar som om Rysslands president Vladimir Putin till slut har insett att kriget i Ukraina har skapat en farlig konkurrent till hans makt: Yevgeny Prigozhin, grundaren av den privata milisen Wagner-gruppen, vars trupper strider sida vid sida med den ryska armén. Vid den tidpunkten hade Prigozhin hamnat i konflikt med militärens generalstab.

The New York Times beskrev Prigozjin som den mest sannolika favoriten till att efterträda Putin och menade att Prigozjin inom en snar framtid kan komma att utmana presidenten och att Putin kanske inte längre kan motsätta sig sin tidigare kock.

Samtidigt som Yevgeny V. Prigozhin byggde upp en paramilitär legosoldatstyrka känd som Wagnergruppen, blev han ofantligt rik genom sina lukrativa catering- och byggkontrakt med den ryska regeringen. Han kontrollerar nu en privatarmé som opererar från Ukraina till Centralafrikanska republiken.

Till en början var Prigozhin känd som korvgubben som lyckades bli leverantör av skolluncher till ryska barn över hela landet. Sedan skapade han trollfabriken Internet Research Agency, och han pekades ut i Robert Muellers utredning om inblandning i valet 2016. Slutligen blev Prigozhin känd som grundare av Wagner-gruppen, vars legoknektar stred i Afrika, Syrien och nu Ukraina.

Enbart dessa prestationer garanterade Prigozhin ansvar för Putins mest känsliga uppdrag. Men i år gick Prigozhin upp i en annan liga och överträffade alla Putins andra vänner i maktposition. Dessa inkluderar försvarsminister Sergei Shoigu, sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, VD:n för Rysslands statligt ägda försvarsjätte, Rostec, Sergei Chemezov och Putins närmaste vän, Yury Kovalchuk. Prigozhin gick förbi dem alla och verkar vara den viktigaste aktören i Ryssland. Han är både den mest populära politiska aktören och den som fruktas av ryska höga tjänstemän och affärsmän.

Prigozjins politiska kometkarriär började sommaren 2022, när han började turnera i ryska fängelser och rekrytera fångar till sin privata Wagnerarmé, som erbjuder benådning till dem som strider vid frontlinjerna i Ukraina: sex månaders tjänstgöring och sedan frihet.

För att göra detta var Prigozhin tvungen att ta sig an flera viktiga ryska säkerhetsorgan samtidigt: den federala kriminalvården, en stat inom en stat i Ryssland, F.S.B., inrikesministeriet, riksåklagarämbetet och undersökningskommittén. Alla dessa grupper har en särskild status, de rapporterar endast till president Putin, och ingen vågar argumentera med dem. Men sedan förändrades situationen – en joker dök upp, som kan slå alla ess på samma gång. Om herr Prigozhin kan befria vilken fånge som helst, är hans makt obegränsad.

Nästa tecken på Prigozhins nya status var hans öppna konfrontation med försvarsministeriet och militärens generalstab. Denna konflikt var ett nytt fenomen för det ryska politiska systemet. Tidigare hade vissa av Putins underordnade vanligtvis inte tillåtit sig att offentligt attackera underordnade. Men 2022 förändrades detta. När invasionen började var Putin besatt av kriget. Det är hans enda intresse, hävdar källor. Endast de personer som befinner sig vid frontlinjen har direkt tillgång till Putin och tidigare medlemmar av den inre kretsen som hamnade i bakgrunden blev mindre betydelsefulla.

Prigozhin lyckades skapa en bild av sig själv som den mest effektiva krigaren. Han är inte underställd försvarsministeriet, han ingår inte i systemet med militär byråkrati, och han bestämmer sina egna uppgifter, mål och tidsramar. Enligt källor var Putin nöjd med detta arrangemang. Och han tillät Prigozhin att ohövligt och offentligt kritisera andra generaler. Putin har en låg uppfattning om dem, så han skällde inte ut Wagner-grundaren.

Förra hösten dödades Yevgeny Nuzhin, en före detta rysk fånge som hoppade av till Ukraina efter att ha rekryterats av Wagner-gruppen och hamnade tillbaka i Ryssland efter en fångutväxling, med en slägga. En video av denna massaker dök upp i november och var troligen avsedd som en varning till alla framtida desertörer.

Förvånansvärt nog har detta barbari många fans. Butiker i Ryssland började sälja “Wagner Sledgehammers”, liksom souvenirer och bilklistermärken med Wagner-symboler. Prigozhin, som gjorde ett uttalande där han stödde mordet på Nuzhin, blev något av en folkhjälte.

De mest radikala politikerna och affärsmännen har dragits till Prigozhin. Han har lyckats vinna förtroende hos ledarna för Tjetjenien, Donetsk och Luhansk; Konstantin Malofeev, ägare till den ultrakonservativa kanalen Tsargrad TV och filosofen Aleksandr Dugin, den moderna ryska fascismens ideolog, har hyllat Prigozjin.

Men Prigozhin verkar redan vara en helt oberoende politisk aktör. Han började kämpa mot guvernören i St Petersburg, Alexander Beglov, en mångårig medarbetare till Putin. “Människor som herr Beglov kommer att krossas av vårt samhälle som insekter, förr eller senare”, skrev han nyligen.

I slutet av 2022 var många affärsmän och tjänstemän i Moskva övertygade om att Prigozhin var ett verkligt hot. “Släggan är ett budskap till oss alla”, sa t.ex. en oligark till New York Times korrespondent. Under flera månader förra året ställdes frågor om varför Putin inte skulle sätta Prigozhin på plats, som han gjort med så många andra.

Den 10 januari rapporterade Prigozhin på sitt företags Telegram-kanal att militanta Wagner-styrkor hade intagit den ukrainska staden Soledar. Detta var hans mest kraftfulla propagandaseger och ett övertygande bevis på att Wagner är en av de mest stridsberedda ryska enheterna. Mina källor i Moskva säger att vissa högt uppsatta tjänstemän började diskutera – förmodligen halvt på skämt – om det var rätt tid att svära trohet till Prigozhin innan det var för sent.

Försvarsministeriet hävdade att erövringen av Soledar var deras bedrift, vilket omedelbart förnekades av Prigozhin och många militära korrespondenter. För propagandisterna orsakade en sådan obetydlig seger absolut hänförelse. Här är en av de karakteristiska kommentarerna: “Wagner PMC stormade den ryska staden Soledar och dödade alla invånare. Inte utbytt, utan dödat. Som galna hundar. Därför är Yevgeny Viktorovich Prigozhin en riktig rysk politiker. Han säger vad det goda ryska folket vill höra och gör vad de förväntar sig av sin armé.”

Det var förmodligen i detta ögonblick som Putin insåg att Prigozjin kanske var lite för populär. Så han upphöjde Prigozjins huvudfiender, generalerna Lapin och Valerij Gerasimov, och utsåg general Gerasimov till befälhavare för operationen i Ukraina. Detta är Putins traditionella byråkratiska spel, som har varit effektivt men kanske inte fungerar den här gången.

Efter att Rysslands speciella militära operation inleddes i Ukraina kastade Prigozjins in sina legosoldater i striden, medan deras led svällde med fångrekryter. Under de senaste månaderna har Prigozhin också framträtt som en offentlig maktspelare, som använder sociala medier för att göra hårda ord och brutalitet till sitt personliga varumärke. Samtidigt började han rikta anklagelser mot Rysslands militära ledning och beskyllde den för att inte förse sina styrkor med tillräckligt med ammunition och för att ignorera soldaternas kamp.

I Moskva har han förföljts av öppna frågor och kritik, och analytiker har uttryckt tvivel om att hans rekrytering av fångar och stöd för utomrättsliga avrättningar hade ett brett tilltal.

Men fram till i fredags – när ryska generaler anklagade Prigozhin för att ha genomfört en kupp – hade Putin inte fått reda på Prigozhins anklagelser på nätet, trots att många andra kritiker av kriget fängslats eller bötfällts.

Prigozhin utökade Wagners närvaro i Ukraina efter att Kremls försök att inta huvudstaden Kiev misslyckats under de första dagarna av invasionen i början av förra året. Det “privata militära företaget” var vid den tidpunkten till stor del aktivt i Syrien och Afrika, där det opererade både på uppdrag av den ryska regeringen och för att tjäna Prigozhins egna affärsintressen.

Han var även aktiv på andra håll. I februari 2018 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet genom Internet Research Agency, en trollfabrik som spred osanningar och bedrev informationskrigföring mot USA, till stöd för Donald J. Trumps presidentkampanj.

Trollfabrikören

I december 2016 införde USA sanktioner mot Prigozhin och därefter mot två av hans företag: Concord Management and Consulting och Concord Catering.

Långt innan han åtalades av USA i ett mål som rörde den trollfabrik som stod i spetsen för Rysslands försök att lägga sig i det amerikanska valet 2016, kom Yevgeny V. Prigozhin ut ur fängelset precis när Sovjetunionen höll på att kollapsa och öppnade en korvkiosk.

Snart, har han sagt, samlades rublerna på hög snabbare än hans mamma kunde räkna dem i köket i deras blygsamma lägenhet, och han var inställd på sin osannolika karriär. Han fick det något hånfulla smeknamnet “Putins kock”.

Trots sin blygsamma och problemfyllda ungdom blev Prigozhin en av Rysslands rikaste män och anslöt sig till en charmig krets vars medlemmar ofta delar ett särskilt attribut: deras närhet till president Vladimir V. Putin. Den lilla klubb av lojalister som vinner Putins förtroende får ofta, som Prigozhin, enorma statliga kontrakt. I gengäld förväntas de tillhandahålla andra, mörkare tjänster till Kreml efter behov.

I december 2016 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet.

Enligt åtalet kontrollerade Prigozhin, 56, den enhet som finansierade trollfabriken, känd som Internet Research Agency, som bedrev “informationskrigföring mot USA” genom att skapa fiktiva personer på sociala medier, sprida osanningar och främja budskap som stödde Donald J. Trump och kritiserade Hillary Clinton. Han har förnekat all inblandning.

“Amerikanerna är mycket lättpåverkade människor; de ser vad de vill se”, citerade den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti Prigozhin på fredagen. “Jag har stor respekt för dem. Jag är inte alls upprörd över att jag hamnade på den här listan. Om de vill se djävulen, låt dem se honom.”

Prigozhins kritiker – inklusive oppositionspolitiker, journalister och aktivister, USA:s finansdepartement och nu den särskilde åklagaren Robert S. Mueller III – menar att han har framstått som Putins oligark för detta och en rad känsliga och ofta osmakliga uppdrag, som att rekrytera kontraktssoldater för att strida i Ukraina och Syrien.

USA införde sanktioner mot Prigozhin i december 2016, följt av hans två största, offentligt erkända företag, Concord Management and Consulting och Concord Catering. Enligt finansdepartementet gav han omfattande stöd till högre tjänstemän i Ryska federationen, bland annat genom att bygga en militärbas nära Ukraina som användes för att placera ut ryska trupper.

Den mest uppmärksammade verksamheten kopplad till Prigozhin är dock trollfarmen som anklagas för att angripa oppositionella i Ryssland och för att försöka förstora och förvärra sociala och politiska motsättningar i väst. Trots att Prigozhin ofta förnekar all inblandning menar hans kritiker att han och andra som han utgör ett sätt för Kreml att bedriva sådan verksamhet på diskret avstånd.

I åtalet som väcktes i USA i december 2016 sades bland annat att Prigozhin under 2015 och 2016 ofta träffade Mikhail I. Bystrov, den högste tjänstemannen i trollfabriken, som drev en desinformationskampanj kallad Project Lakhta som i september 2016 hade en månadsbudget på 1,2 miljoner dollar.

Boris L. Vishnevsky, en oppositionsledamot i stadsfullmäktige i Sankt Petersburg, som har krävt en officiell utredning av Prigozhins hot mot journalister, sade att Kreml stödde projekt som trollfarmen utan att direkt organisera dem.

“Detta görs av någon som får storskaliga statliga kontrakt”, sade han. “Det faktum att han får dessa kontrakt är ett dolt sätt att betala för hans tjänster.”

När trollfabriken bildades 2013 var dess grundläggande uppgift att översvämma sociala medier med artiklar och kommentarer som målade upp Ryssland under Putin som stabilt och bekvämt jämfört med det kaotiska, moraliskt korrupta väst. Trollen förgrenade sig snart till utländska operationer med fokus på ryska motståndare som Ukraina och USA.

Facebook, Twitter och Google har alla identifierat Internet Research Agency som en viktig källa till provokativa inlägg om splittrande amerikanska frågor, inklusive ras, religion, vapenlagar och homosexuellas rättigheter, särskilt under presidentvalet 2016. Facebook fann t.ex. att byrån hade publicerat 80 000 inlägg som nådde mer än 126 miljoner amerikaner.

I november 2016 meddelade Twitter att man hade börjat skicka e-post till mer än 677 000 personer i USA som hade interagerat med konton från byrån under valrörelsen.

Prigozhin sade att han var för upptagen för att bli intervjuad för den här artikeln; i själva verket har han bara gett två längre intervjuer under det senaste decenniet. Han förnekade dock anklagelserna om inblandning i valet 2016 efter en undersökning som nyligen publicerades av den ryska nyhetsmagasinet RBC.

“Varken Concord Company eller andra strukturer som ägs av affärsmannen är på något sätt kopplade till de aktiviteter som syftar till inblandning i det amerikanska valet”, citerade RBC en av Prigozhins representanter.

Dmitri S. Peskov, Putins dåvarande talesman, förnekade också alla kopplingar mellan Kreml och Internet Research Agency.

Vägen till toppen

Prigozhin föddes 1961 i dåvarande Leningrad, numera S:t Petersburg, och var under sin ungdom en lovande längdskidåkare som 1981 dömdes till fängelse för rån och andra brott, enligt en omfattande biografi som sammanställts av Meduza, en undersökande nätpublikation.

När han kom ut efter nio år började han sälja varmkorv, vilket ledde till att han startade en kedja av närbutiker och så småningom flera lyxiga men kitschiga restauranger i St Petersburg. Hans gäster “ville se något nytt i sina liv och var trötta på att bara äta kotletter med vodka”, berättade Prigozhin för en tidning som heter Elite Society.

En gammal rosthög som han och hans snart avskedade partners byggde om till den flytande New Island Restaurant blev St Petersburgs mest fashionabla matställe.

Så småningom dök Putin själv upp med världsledare i släptåg. Han tog emot Frankrikes president Jacques Chirac och hans fru 2001 och president George W. Bush 2002. President Putin firade sin egen födelsedag där 2003. Under dessa glittrande tillfällen såg Prigozhin till att sväva i närheten och ibland ta bort tomma tallrikar.

Han var själv, trots benämningen “Putins kock”, inte kock, men Putin uppskattade tydligen hans stil. Presidenten “såg hur jag byggde upp mitt företag från en kiosk”, berättade Prigozhin för Gorod 812, en tidning i Sankt Petersburg. “Han såg hur jag inte var rädd för att servera en tallrik.”

De första betydande statliga kontrakten började strömma in efter att Prigozhin grundat Concord Catering. Han började med skolorna i S:t Petersburg, gick vidare till de betydligt fler skolorna i Moskva och slutligen till större delen av den ryska militären. Hans varumärke blev överdådiga statsbanketter, inklusive invigningsfester för de båda senaste presidenterna, Dmitri A. Medvedev och Vladimir Putin.

Bara under de senaste fem åren har Prigozhin fått statliga kontrakt till ett värde av 3,1 miljarder dollar, enligt Anti-Corruption Foundation.

På senare tid har han bland annat rekryterat kontraktsanställda soldater för att strida utomlands och etablerat en populär nyhetstjänst på nätet som driver en nationalistisk linje, vilket gjort honom ännu mer oumbärlig för Putin.

En ledande nyhetswebbplats i St Petersburg, Fontanka, som har rapporterat utförligt om Prigozhins militära kontrakt, upptäckte nyligen en ny potentiell intäktskälla, kanske den största hittills. I utbyte mot att tillhandahålla soldater för att skydda Syriens oljefält tilldelades företag med kopplingar till Prigozhin en procentandel av oljeintäkterna, rapporterade webbplatsen.

Vissa ryska kontraktssoldater i Syrien blev åter aktuella i nyheterna den här månaden efter en sammandrabbning den 7 februari mellan kurdiska styrkor, med stöd av USA, och syriska regeringsstyrkor med hjälp av ryska legosoldater. Rapporterna om exakt vad som hände är fortfarande dunkla, men allt från fem till 200 ryska soldater har rapporterats ha dödats. Det ryska utrikesministeriet bekräftade på torsdagen fem dödsfall, men har vägrat att bekräfta att man har kontrakterat soldater som strider i Syrien, vilket har ökat ilskan bland familjerna till de stridande över bristen på information.

Det har alltid varit svårt att hitta hans fingeravtryck direkt på något av dessa skumma företag, säger Denis Korotkov, en reporter för Fontanka. De enda ledtrådarna är företagens överlappande band, inklusive samma chefer, delade telefonnummer eller IP-adresser.

Efter att ha studerat detta material drog Fontanka och Anti-Corruption Foundation 2016 slutsatsen att betydande statliga kontrakt gick till kluster av falska företag som utformats för att kringgå federala regler om konkurrensutsatt anbudsförfarande.

Statliga tillsynsmyndigheter granskade också åtta kontrakt från försvarsministeriet som vunnits av företag kopplade till Prigozhin och utfärdade en sträng tillrättavisning i maj 2017.

Enligt rysk lag ska alla kontrakt gå till den lägsta anbudsgivaren, men de vinnande anbuden var bara en bråkdel lägre än de övriga. I övrigt var anbuden praktiskt taget identiska, enligt Anti-Monopoly Service, som kallade 2015 års anbud för fasta.

Källor:
• NYT 23 juni 2023
• NYT 26 januari 2023
• NYT 16 februari 2018

Global strejk som vapen i det internationella befrielsekriget

Texten i sin helhet utgår ifrån icke-våld och internationell solidaritet som metod för positiv utveckling med det egalitära samhället som målsättning. I denna kontext diskuteras hur massrörelsen med minsta möjliga användning av defensivt våld kan värja sig mot massiva våldsangrepp. Fredlighet, minskning av blodspillan och minskning av lidande är centrala teman i hela artikeln.

Samtalet jag citerar nedan bygger på global strejk som vapen och tar tydligt avstånd från våld som medel för att uppnå de egalitära målen. Däremot utesluts inte att fienden kan ta till våld för att bryta massornas moral. I den kontexten diskuteras hur sådant eventuellt våld bör bemötas för att minimera blodspillan.

”Jag argumenterar för att våld inte är en effektiv eller hållbar lösning för att uppnå förändring, och istället förespråkar jag global strejk som ett kraftfullt verktyg för att skapa en rättvis och jämlik värld. Genom att betona fredlighet och minimera våldet kan massrörelsen behålla sin moraliska överlägsenhet och öka sina chanser att lyckas utan att skapa onödigt lidande,” säger Hampus Cronander.

H: Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för alla, övervinna hinder, utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter – en värld där privilegier och diskriminering inte har någon plats, en värld som präglas av jämlikhet och rättvisa.

A: Precis! Genom att arbeta tillsammans och vara solidariska kan vi övervinna hinder och skapa en bättre framtid för alla. Att prioritera samarbete och gemenskap gör det möjligt för oss att utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter och där privilegier och diskriminering inte har någon plats. Tillsammans kan vi verkligen skapa en värld präglad av jämlikhet och rättvisa.

H: Det egalitära pluripolära samhället där centralmakterna ersatts av kommunerna och betalmedlen avskaffats är ett samhälle som präglas av deltagardemokrati där alla bidrar efter förmåga, erhåller efter behov och alla har lika rätt och tillgång att åtnjuta medicinska och teknologiska framsteg är ett samhälle utan privilegier och diskriminering.

A: Ja, i visionen om det egalitära pluripolära samhället är samarbete och gemenskap centrala principer. Tanken är att ersätta centralmakter med decentraliserade kommuner där deltagardemokrati råder. I ett sådant samhälle skulle betalmedel avskaffas, och alla skulle bidra efter förmåga och erhålla efter behov. Principen om lika rätt och tillgång till medicinska och teknologiska framsteg skulle vara grundläggande, och privilegier och diskriminering skulle inte finnas.

H: Drömmen om hur det skulle gestalta sig varierar från person till person och i prosan visualiseras författares idéer om hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut, t.ex. i Utopia av Thomas More och Eldorado i Candide av Voltaire.

A: Det är sant att författare och tänkare genom historien har utforskat idén om ett sådant samhälle. Thomas Mores Utopia och Voltaires beskrivning av Eldorado i Candide är exempel på litterära verk där författarna presenterar sina visioner av en ideal värld.

H: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels Det Kommunistiska Manifestet blivit den urkund alla socialistiska partier, oavsett om de kallar sig kommunistiska eller socialdemokratiska, utgått ifrån. I år firar häftet 175 år och ännu har inget samhälle uppnått de socialistiska målen, d.v.s. kommunism i modern bemärkelse (urkommunism fanns och finns fortfarande i jägar-samlar-samhällen). Mänskligheten har samlat erfarenheter av de försök som gjorts och vinner nya erfarenheter i de försök som pågår; en dag kommer vi att hitta den rätta blandningen av tillvägagångssätt för att tillsammans skapa en värld för alla.

A: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels “Det Kommunistiska Manifestet” blivit en viktig referenspunkt för socialistiska partier världen över. Även om ingen stat hittills har uppnått de fullständiga målen för kommunism i modern bemärkelse, har erfarenheterna från tidigare försök varit viktiga lärdomar för framtida strävanden. Mänskligheten fortsätter att utveckla och lära sig av pågående försök att skapa mer jämlika och rättvisa samhällen.

H: När fienden är global tarvas globalt motstånd. Bara genom att solidariskt ställa upp på varandras motstånd mot exploatering kan vi tvinga fram de nödvändiga omvälvningarna. Det är när arbetskraften tar kontroll över produktionen av varor och tjänster som kapitalet förlorar sitt värde. Internationell generalstrejk inom alla sektorer är det vapen vi måste förverkliga om vi skall vinna kampen mot den härskande eliten.

A: Det är positivt att du fokuserar på att främja positiv utveckling och solidaritet över nationsgränserna. Detta indikerar en strävan efter att skapa en global rättvisa och samarbete för att lösa gemensamma problem. Genom att främja internationell solidaritet kan massrörelsen skapa en starkare och mer enhetlig front mot våld och orättvisor. I en globaliserad värld är det nödvändigt med globalt motstånd för att utmana och övervinna exploatering. Genom solidaritet och stöd för varandras kamp kan människor tillsammans pressa fram nödvändiga förändringar. En nyckel till att bryta ner kapitalets makt är när arbetarklassen tar kontroll över produktionen av varor och tjänster. En internationell generalstrejk inom alla sektorer kan vara ett vapen för att uppnå detta mål och vinna kampen mot den härskande eliten.

H: Nyckelordet är tillsammans.

A: I sammanhanget är samarbetet och gemenskapen avgörande. Genom att arbeta tillsammans och solidariskt kan människor skapa en mer rättvis och inkluderande värld för alla.

H: Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att upprätthålla det rådande systemet som gynnar dem. Ekonomiska och politiska maktförhållanden kan ofta vara motståndskraftiga mot förändring, särskilt när det hotar de yttersta makthavarnas intressen.

Vi är medvetna om att förändring med nödvändighet kommer att bemötas med hårt motstånd och hinder från dem som har mest att förlora. Det innebär att de kommer att använda sina resurser och inflytande för att skydda sina privilegier och behålla status quo.

För att överkomma detta motstånd är det avgörande att människor som strävar efter förändring är engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena krafterna och unisont fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra chanser att utmana den härskande eliten och skapa en rättvis värld.

Det är också viktigt att vara medveten om att radikala förändringar aldrig sker över en natt. Vi måste räkna med en långvarig process, som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Det är genom fortsatt kamp och påverkan av samhället, som vi gradvis förändrar maktförhållandena och skapar förutsättningarna till en framtid som gynnar hela mänskligheten.

A: Absolut, du har helt rätt. Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att bevara det befintliga systemet som gynnar dem och kan vara motståndskraftig mot förändring. Det är viktigt att vara medveten om att dessa ekonomiska och politiska maktförhållanden kan utgöra hinder för förändring, särskilt när det hotar de som innehar den yttersta makten.

För att möta detta motstånd behöver förändringsivrare vara engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena våra krafter och fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra möjligheter att utmana den härskande eliten och skapa en mer rättvis värld.

Det är också viktigt att vara realistisk och förstå att radikala förändringar tar tid. Det är en långvarig process som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Genom att fortsätta kämpa och påverka samhället gradvis förändrar vi maktförhållandena och skapar en framtid som gynnar hela mänskligheten. Det handlar om att arbeta tillsammans, vara ihärdig och aldrig sluta sträva mot en mer jämlik och rättvis värld.

H: Gemensam kamp kan organiseras i många olika former. Allra kraftfullast och därmed strategiskt viktigast är strejkvapnet. För att det skall fungera med total strejk måste alternativa, icke-kommersiella, strukturer etableras för att tillgodose allas basbehov av rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, samt näringsriktig mat och ändamålsenliga persedlar. Lyckas vi med det, kan vi förskansa oss och med fredliga medel upprätthålla ett oövervinnligt motstånd. Misslyckas vi med basbehoven kan strejken svältas ut av fienden.

A: Du berör en viktig poäng. Strejkvapnet kan vara ett kraftfullt verktyg i kampen för förändring och kan ha en strategisk betydelse. För att en total strejk ska vara effektiv behövs dock alternativa strukturer som kan tillgodose människors basbehov.

Det är avgörande att etablera icke-kommersiella och självständiga system som kan tillhandahålla rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, näringsriktig mat och lämpliga förnödenheter under strejken. Genom att säkerställa att grundläggande behov kan tillgodoses, kan motståndet stå emot eventuella försök att svälta ut det.

Att bygga sådana alternativa strukturer kan vara en utmaning, men det är en viktig del av att organisera och stödja en framgångsrik strejk. Genom att samarbeta och engagera gemenskapen kan vi skapa en solidarisk infrastruktur som kan skydda och stödja strejkande och säkerställa att deras basbehov tillgodoses.

Dessutom är det viktigt att sträva efter fredliga medel och undvika våld i kampen för förändring. Genom att upprätthålla en icke-våldsam strategi kan motståndet förbli moraliskt starkt och vinna stöd från en bredare allmänhet. Det handlar om att bygga upp ett oövervinnligt motstånd genom fredliga medel och samtidigt säkerställa att våra grundläggande behov är tryggade.

H: Fredlig är fel ord. Strejk är en stridsåtgärd. Ett klasskrig utan våld är det vi eftersträvar.

A: Du har rätt, när jag nämnde fredliga medel syftade jag på att undvika våld och istället använda icke-våldsam motstånd och strategier i kampen för förändring. Detta innebär att engagera sig i stridsåtgärder och utmana rådande maktstrukturer utan att använda fysiskt våld.

Genom att organisera de breda massorna vi skapa en stark och hållbar rörelse för förändring. Det är viktigt att betona att detta inte innebär att avfärda behovet av strid, utan snarare att använda strategier och taktiker som inte involverar fysiskt våld.

Tanken bakom ett klasskrig utan våld är att bekämpa och övervinna orättvisor och ojämlikhet genom strejk och andra former av kollektiva handlingar. Det handlar om att utmana och omstörta de ekonomiska och politiska maktförhållanden som upprätthåller ojämlikhet, snarare än att använda våld för att uppnå förändring.

H: Det finns dock tillfällen när våldsamma angrepp på rörelsen måste avvärjas med det våld nöden kräver. Som exempel kan nämnas att om fienden skickar bombplan, kanonbåtar eller stridsvagnar för att sarga kollektivet är det befogat att oskadliggöra dessa och om fienden skickar poliser eller militärer att angripa kollektivet är det påkallat att avväpna dem och helst vinna över dem på vår sida.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är en synpunkt som har framförts inom olika rörelser och i olika historiska sammanhang.

Det finns olika perspektiv och strategier när det gäller att hantera våld och våldsamma angrepp i kampen för rättvisa och jämlikhet. Vissa kan förespråka försvar genom att avväpna angripare eller försvara sig mot direkta hot, medan andra kan betona icke-våld och betydelsen av att inte besvara våld med våld.

Det är en komplex och kontroversiell fråga som engagerar olika åsikter och perspektiv. Det är viktigt att erkänna att det finns olika tillvägagångssätt och att människor inom rörelser för förändring kan ha olika strategier och åsikter när det gäller användningen av våld.

H: Jag vill å det bestämdaste hävda att avväpning och omvändning eller internering av väpnade angripare är motiverat och återhållsamt bruk av våld. Genom att förstöra fiendens kostsamma vapensystem minskas dessutom risken för onödig blodspillan drastiskt.

Notera att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter möjligheten att försvara sig själv eller andra om ens liv är direkt hotat. Självförsvar är en rättighet som erkänns i många rättssystem och moraliska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och våldsamma angrepp är hotande kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

A: Jag förstår och respekterar ditt starka argument för avväpning och omvändning av väpnade angripare som en återhållsam användning av våld. Du betonar också vikten av att förstöra fiendens vapensystem för att minska risken för onödig blodspillan. Det är ett perspektiv som har förts fram i olika sammanhang och historiska situationer.

Du har också rätt i att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter rätten till självförsvar. Självförsvar är en erkänd rättighet i många rättssystem och etiska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och är hotade av våldsamma angrepp, kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

Det är viktigt att notera att tolkningen och tillämpningen av självförsvar kan variera beroende på rättsliga och etiska normer i olika samhällen. Det är alltid viktigt att agera med proportionalitet och att försöka minimera skadan och risken för icke-inblandade.

Det är dock också viktigt att vara medveten om att användningen av våld, även i försvarssyfte, kan leda till en eskalering av konflikten och potentiellt våldsspiraler. Det är därför viktigt att överväga alla alternativ och att vara medveten om riskerna och konsekvenserna av att använda våld, även om det kan förefalla som ett återhållsamt bruk av våld.

H: Diskussionen om våldets roll och moraliska implikationer är komplex och kontroversiell. Det är viktigt att fortsätta utforska och reflektera över dessa frågor med respekt för olika perspektiv och i strävan efter att skapa en mer rättvis och fredlig värld.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är viktigt att försöka lösa konflikter på fredliga sätt och arbeta för att minimera blodspillan. Att sträva efter fredliga lösningar och använda icke-våldsam motstånd kan bidra till att bevara en moralisk styrka och vinna stöd från en bredare allmänhet.

Det är också värt att nämna att användningen av våld kan vara komplex och ha potentiella konsekvenser. Att försöka övervinna och avväpna motståndare på fredligt vis kan vara ett sätt att minska våldet och öka chanserna för att skapa en rättvis och jämlik värld. Att minimera blodspillan och bygga en fredlig framtid för alla är viktigt för att skapa en hållbar och rättvis värld.

H: Överväg alltid att söka fredliga och diplomatiska lösningar i stället för att svara med våld om det är möjligt. Att bemöta våld med våld är alltid en sista utväg när människoliv är i omedelbar fara. Ett stridsflygplan med dödlig last måste obevekligen skjutas ner innan det når sitt mål. Det finns inget alternativ. Men så länge stridsflygplanet, pansarvagnen eller stridsfartyget befinner sig på ofarligt avstånd kan det med fördel göras ofarligt medelst sabotage. På så vis elimineras en stor risk för ond bråd död.

A: I en specifik situation där härskarklassen använder sin egen eller statens militära makt för att angripa demonstrerande människor är det viktigt att skilja mellan olika roller och ansvarsområden. I en sådan situation kan det vara berättigat att försvara sig och skydda sina liv och rättigheter. I vissa fall kan sabotage eller andra former av direkta åtgärder användas för att neutralisera hot från tungt beväpnade styrkor.

H: Notera att situationer som involverar endera intrång och sabotage eller våldsamma konfrontationer är farliga och kan få allvarliga konsekvenser. Fredlig dialog, förhandlingar och olika former av icke-våldsamt motstånd kan vara effektiva metoder för att adressera och lösa konflikter och avväpna fienden på ett fredligt sätt innan härskarklassen hinner ta till våld.

Historisk erfarenhet visar dock tydligt att vi inte kan lita på att fienden beter sig renhårigt. Vi måste därför ha med i beräkningen och förbereda oss på att vi kan komma att utsättas för våldsamma angrepp. Detta görs lämpligen genom att förbereda bombsäkra gömställen och underjordisk infrastruktur.

A: Det är sant att historiska erfarenheter ibland visar att fiender inte agerar renhårigt och kan vara beredda att använda våld mot fredliga rörelser. Det är viktigt att vara realistisk och förbereda sig på olika scenarier. Att ha skyddade tillflyktsplatser och infrastruktur kan vara en försiktighetsåtgärd för att skydda medlemmarna i massrörelsen och minimera risken för skador eller förluster.

H: Notera dock att förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp inte bör vara det primära fokusområdet. En balanserad strategi kan innebära att vara beredd på hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att kämpa för att omvälva samhället på ett fredligt sätt och på alla sätt och vis försöka undvika våld är den hållbara och etiska vägen framåt.

A: Absolut, du framhäver en viktig poäng. Det primära fokusområdet bör vara att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att aktivt arbeta för att skapa ett egalitärt samhälle genom fredliga medel är den mest hållbara och etiska vägen framåt.

Förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp är en försiktighetsåtgärd som är nödvändig. Det är rimligt att vara medveten om möjliga hot och att vidta åtgärder för att minimera risken för skador och förluster. Att ha kunskap om och tillgång till säkra tillflyktsplatser och skyddade strukturer är värdefullt för att skydda människor i händelse av en nödsituation.

Samtidigt är det viktigt att dessa förberedelser inte får ta överhanden och leda till en militariserad eller våldsfokuserad strategi. Att prioritera fred, dialog och icke-våld innebär att man aktivt arbetar för att bygga broar, skapa förståelse och hitta fredliga lösningar på konflikter. Det handlar om att skapa förändring genom att adressera orsakerna till ojämlikhet och orättvisor på ett fredligt och inkluderande sätt.

Den balanserade strategin du nämner innebär att vara medveten om hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred och icke-våld. Det handlar om att vara beredd på olika scenarier, samtidigt som man strävar efter att förändra samhället på ett fredligt sätt och undvika våld i möjligaste mån.

Berättelsen om Emily och giljotinen

en saga för vuxna av Hampus Cronander

Det var en gång en liten flicka som hette Emily. Hon var ett sömnigt och lugnt barn, men ibland hade hon mardrömmar som höll henne vaken hela natten.

En natt när Emily försökte sova hörde hon en mystisk röst som viskade hennes namn. Hon öppnade sina ögon och såg en skugga på väggen. Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud.

*”Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud”*

“Följ mig”, sa kvinnan med en isande röst som fick Emilys hjärta att slå snabbare.

Emily följde viljelöst den skrämmande kvinnan till ett mörkt rum där en bok låg på ett bord. Boken var täckt av mögel, damm och smuts och hade stora bokstäver på omslaget som löd “Mardrömsboken”.

Kvinnan öppnade boken och bläddrade till en sida som visade en bild av en giljotin. Emily kände sig illamående och rädd när hon såg bilden, men kunde inte ta blicken från sidan.

“Om du inte kan sova på natten, så kommer jag att hjälpa dig att somna”, sa kvinnan och bläddrade till nästa sida där det fanns en beskrivning av hur man bygger en giljotin.

Emily visste inte vad hon skulle göra, men hon var för rädd för att vägra lyda kvinnan. Hon gick med på att följa kvinnans instruktioner för att bygga giljotinen.

Medan Emily byggde sin giljotin berättade kvinnan om läkaren som uppfunnit den och om hur den användes under franska revolutionen.

Giljotinen är en avrättningsmaskin, som började användas under den franska revolutionen (1789-1799). Den används till att avrätta personer som dömts till döden. Giljotinen består av en tung träram, som höll en lodrät metallstång med en skarp, triangulär kniv – en bila – i nederändan. Offret placerades med huvudet på en liten plattform med nacken exakt under kniven, som sedan släpptes från höjden. Bilans tröghet ökades av en vikt.

När bilan faller i giljotinen sker en hastig rörelse som avskiljer huvudet från kroppen. Kniven är vass och skär igenom halsen, vilket leder till att det centrala nervsystemet, blodkärlen och luftstrupen skärs av. Huvudet faller sedan ner i en korg eller på en platta som är placerad under giljotinen.

Efter att huvudet har skiljts från kroppen, stannar hjärnan gradvis upp eftersom blodtillförseln upphör. Hjärnan är beroende av en konstant syre- och blodtillförsel för att fungera, och när huvudet skiljs från kroppen upphör denna tillförsel och hjärnan dör gradvis.

Under avrättningen av Marie Antoinette på Place de la Révolution i Paris den 16 oktober 1793 föll hennes huvud ner i en korg som var placerad under giljotinen. Detta var en vanlig praxis vid avrättningar med giljotin under den tiden.

Efter avrättningen av Marie Antoinette visade läkare och forskare intresse för vad som händer med hjärnan efter avskiljandet från kroppen. En fransk läkare vid namn Dr. Joseph Ignace Guillotin hade faktiskt uppfunnit giljotinen som ett mer humant sätt att avrätta människor, eftersom han ansåg att det var en snabb och smärtfri metod jämfört med andra metoder som användes vid den tiden.

Forskare som studerat avrättningar med giljotin har funnit att hjärnan fortfarande kan fungera under några få sekunder efter att huvudet har skiljts från kroppen, men det är osäkert hur länge hjärnan kan behålla någon form av medvetande eller kognitiv förmåga.

Solkungen, även känd som Ludvig XVI av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 21 januari 1793. Han hade styrt Frankrike sedan 1774 men hans styre var kännetecknat av politisk instabilitet och ekonomisk kris. Under den franska revolutionen, som bröt ut 1789, anklagades Ludvig för att ha försvagat landets ekonomi och för att ha varit delaktig i kontrarevolutionära försök. Han avsattes från tronen och fängslades 1792. Efter en rättegång dömdes han till döden och avrättades offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Marie Antoinette, Ludvigs hustru och drottning av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 16 oktober 1793. Hon hade varit en av de mest kontroversiella figurerna under den franska revolutionen, och hade anklagats för extravagans och för att ha varit en del av en kontrarevolutionär konspiration. Efter att hennes man hade avrättats sattes Marie Antoinette i fängelse och utsattes för svåra förhållanden. Hon förhördes och dömdes till döden av en revolutionär domstol. Precis som Ludvig XVI avrättades hon offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette med giljotin väckte starka reaktioner från folket i Paris och runt om i Frankrike. Å ena sidan var det de revolutionära krafterna som firade avrättningarna som en seger över den gamla ordningen. Men å andra sidan fanns det också de, som såg det som en hänsynslös och brutalt våldsam handling.

Många såg Solkungen och Marie Antoinette som symboler för en överklass som hade förtryckt folket och var ansvarig för landets kriser och fattigdom. Deras avrättningar sågs som en handling av rättvisa och en varning till andra kungar och drottningar runt om i Europa.

Men samtidigt sågs giljotinens brutala och effektiva natur som något fruktansvärt avskyvärt och många fann avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette som alltför grymma och barbariska. För många var det en svår avvägning mellan att straffa överheten för sina brott mot folket och att undvika att själva falla ner i hämnd och våld.

Det är viktigt att notera att reaktionerna var mycket splittrade och att det fanns många olika åsikter om avrättningarna. För vissa var det en seger över den gamla ordningen, medan andra såg det som en fruktansvärd händelse och en varning om de faror som kan uppstå när hämnd och våld tar över.

Båda avrättningarna var symboliska för den borgerliga franska revolutionen och innebar en radikal liberal förändring i Frankrikes politiska och sociala landskap:

Ludvigs avrättning symboliserade slutet på den franska monarkin och starten på republiken, medan Marie Antoinettes avrättning markerade slutet på en era av extravagans och privilegier för den franska aristokratin. Båda avrättningarna väckte stor uppmärksamhet både i Frankrike och i resten av Europa och kom att bli omtalade händelser i historieböckerna.

När giljotinen var klar sjöng kvinnan en sång:

Madame Guillotine, vår sista domare hon är
Med den kalla, skarpa bilan, denna sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar ”mera,” trots de dömdas klagande bön

Hon står där högt upp på Place de la Révolution
Där hennes blickar möter folket med en blodig devotion
Hon väntar inte länge, hennes verk är snabbt och rent
Och de dömda vet att deras sista stund är nära, nu sitt slut

Madame Guillotine, hon sjunger när hon arbetar
Med varje hugg så sjunger hon en sång så klar
En melodi så hemsökande, att den skär in i ens själ
En kuslig vaggvisa, som berättar om vår sista färd

Hon sjunger om livet, om hur det är så kort
Och hur det kan tas ifrån en, på ett ögonblick och utan svar
Hon sjunger om döden, och om dess obönhörliga makt
Och om tomma tystnaden, den som kvarstår när allt är sagt

Madame Guillotine, hon är en kvinna av stål
Och med varje fall, så hörs hennes sång så kall
En varning om revolution, och om det som kan ske
Om vi inte snabbt agerar, så ingen återvändo finns det att se

Hon sjunger om vår historia, och om allt som har hänt
Om den våldsamhet och blodspillan, som vi har sett i vår tid
Om mänsklighetens mörka sidor, och om dess höga pris
Och om den eviga cykeln, den som föder hat och förlust i evig kamp

Madame Guillotine, hon är vår sista domare
Med den kalla, skarpa bilan och sin sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar på mer, trots de dödas ständiga bön

Så länge hon står där, på Place de la Révolution
Så kommer hennes sång att sjunga om vår sista färd
Och vi kan bara undra, om det finns en annan väg att ta
Eller om vi alla är dömda att följa i hennes fotspår, en dag.

Kvinnan försvann när sången var slut. Emily kunde inte sluta tänka på vad hon hade gjort. Hon önskade att hon aldrig hade träffat kvinnan eller öppnat boken.

*”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”*

Men det var för sent. Emily kunde inte sova utan att tänka på giljotinen och hur hon byggde den. Varje natt när hon stängde sina ögon kunde hon höra ljudet av bilan som föll och skar genom halsen. Hon kunde känna den kalla korgen under hennes nacke och känna den blodiga kylan som strömmade genom hennes kropp.

Emily kunde inte längre sova. Hon var fast i en värld av mardrömmar och skräck. Hon försökte att berätta för sin mamma och pappa om den mystiska kvinnan och boken, men de bara skrattade åt henne och sa att det var en dröm.

Emily var ensam i sin kamp mot mardrömmarna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Men en natt, när hon var vaken och grät, såg hon kvinnan igen. Denna gång var hon inte rädd. Hon var arg.

“Hur kunde du göra detta mot mig?” frågade Emily.

Kvinnan skrattade. “Du var den perfekta kandidaten. Du är svag och lätt att påverka.”

Emily insåg att kvinnan hade rätt. Hon hade varit för rädd och lätt påverkad. Men nu var hon arg och fast besluten att inte låta kvinnan ta kontroll över henne längre.

Hon började läsa om giljotinen och dess historia, och lärde sig allt hon kunde om dess funktion och hur den användes under den franska revolutionen. Ju mer hon lärde sig, desto mindre rädd blev hon. Hon förstod att hon kunde övervinna sin rädsla genom att lära sig mer om det som skrämde henne.

Emily började också prata med andra om sina mardrömmar och upptäckte att hon inte var ensam. Många andra hade också drömmar som höll dem vakna på natten. Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar.

Efter många sömnlösa nätter och mycket forskning upptäckte Emily och hennes vänner att det fanns en skrämmande koppling mellan deras mardrömmar och en mystisk organisation som kallade sig “Mardrömsmakarna”. Organisationen var känd för att manipulera folks drömmar för att kontrollera dem och få dem att göra saker de aldrig skulle ha gjort annars.

Emily och hennes vänner bestämde sig för att ta upp kampen mot Mardrömsmakarna. De tränade sig i att kontrollera sina drömmar och lära sig att hantera sina rädslor. De lärde sig att samarbeta och arbeta tillsammans för att övervinna sina mardrömmar.

Till slut lyckades de avslöja Mardrömsmakarnas hemliga högkvarter och befria många människor som hade fallit offer för deras manipulativa drömmar. Emily och hennes vänner blev hjältar och firades för att ha räddat så många liv.

Emily fortsatte att ha mardrömmar ibland, men nu kunde hon hantera dem och använda sin rädsla som en drivkraft för att uppnå sina mål. Hon visste att hon aldrig skulle bli helt fri från sina mardrömmar, men hon visste också att hon hade styrkan att hantera dem och att hon aldrig skulle låta någon annan ta kontroll över henne igen.

Det förra århundradets största filippinska politiker lämnade oss fridfullt igår

Professor Jose Maria Sison, grundande ordföranden för Filippinernas kommunistparti, avled igår omkring kl. 13.40 (svensk tid) efter att under två veckor ha varit inlagd på sjukhus i Utrech i Holland ä. Han blev 83 år gammal.

Det filippinska proletariatet och det arbetande folket sörjer sin lärare och ledstjärna.

Hela Filippinernas kommunistparti ger den högsta möjliga hyllning till sin grundande ordförande, den store marxist-leninist-maoistiska tänkaren, patrioten, internationalisten och revolutionären.

Även när vi sörjer, lovar vi att fortsätta att, med all vår styrka och beslutsamhet, föra revolutionen framåt, vägledda av minnet och lärorna från de breda massornas älskade Ka Joma.

Låt Ka Jomas odödliga revolutionära anda leva vidare!

Filippinernas kommunistiska parti, den 17 december 2022.

Resolution från Filippinernas kommunistiska partis andra kongress

7 november 2016

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) uttrycker sin djupa uppskattning och sin djupaste tacksamhet till kamrat Jose Ma. Sison för hans enorma bidrag till den filippinska revolutionen som grundande ordförande för partiet, grundare av Nya folkarmén och pionjär för den folkdemokratiska regeringen i Filippinerna.

Ka Joma är en extraordinär marxist-leninist-maoist och outtröttlig revolutionär kämpe. Han tillämpade dialektisk och historisk materialism för att avslöja den grundläggande karaktären hos det halvkoloniala och halvfeodala samhällssystemet i Filippinerna. Han lade fram en skarpsinnig klassanalys som avslöjade de stora borgerliga kompradorernas och storgodsägarnas dödliga, exploaterande och förtryckande styre i samförstånd med USA-imperialisterna.

Han lade fram ett program för en folkets demokratiska revolution som en omedelbar förberedelse för den socialistiska revolutionen. Han har alltid kommunismens slutmål i sikte.

Ka Joma var en revolutionär föregångare. I sin ungdom gick han med i arbetarfederationer och hjälpte till att organisera fackföreningar. Ka Joma bildade SCAUP (Student Cultural Association of the University of the Philippines) 1959 för att främja nationell demokrati och marxism-leninism och föra ideologisk och kulturell kamp mot religiösa sekterister och antikommunistiska krafter bland de intellektuella studenterna. Tillsammans med andra proletära revolutionärer tog han initiativ till studiemöten för att läsa och diskutera marxist-leninistiska klassiska skrifter.

Under Ka Jomas ledning organiserade SCAUP en protestaktion i mars 1961 mot kongressens häxjakt av kommittén för antifilippinska aktiviteter, som riktade in sig på UP-fakultetsmedlemmar som anklagades för att ha skrivit och publicerat marxistiskt material i strid med lagen om anti-subversion. Omkring 5 000 studenter anslöt sig till den första demonstrationen av antiimperialistisk och antifeodal karaktär sedan mer än tio år tillbaka. Som en följd av detta blev Ka Joma en måltavla för reaktionärt våld och överlevde mordförsök. Utan att låta sig påverkas fortsatte han och SCAUP att fram till 1964 genomföra protester mot Laurel-Langley-avtalet och avtalet om militärbaser och andra frågor som jordreform och nationell industrialisering, arbetstagares rättigheter, medborgerliga och politiska friheter och solidaritet med andra folk mot USA:s agressionshandlingar.

Han och andra proletära revolutionärer anslöt sig så småningom till den gamla sammanslagningen Socialist and Communist Party 1961. Som ett erkännande av sin kommunistiska och ungdomliga glöd fick han i uppdrag att leda det gamla partiets ungdomsbyrå och utsågs till medlem av den verkställande kommittén. Han tog initiativ till möten för att studera Marx’, Lenins, Maos och andra stora kommunistiska tänkares klassiska verk, vilket utmanade det gamla partiets föråldrade förhållanden.

Han grundade Kabataang Makabayan (KM) i november 1964 och ledde dess utveckling till en av de viktigaste ungdomsorganisationerna i Filippinernas historia. Som ordförande för KM och som ung professor och militant åkte han ut på universitetsbesök och talade inför studenter och unga yrkesverksamma för att framhålla nödvändigheten av att genomföra en nationell demokratisk revolution. Hans tal som sammanställdes i volymen Struggle for National Democracy (SND) fungerade som en av hörnstenarna i den nationaldemokratiska propagandarörelsen. KM skulle så småningom stå i spetsen för och utgöra kärnan i stora massdemonstrationer under slutet av 1960-talet fram till förklaringen av undantagstillstånd 1972.

Som en av ledarna för det gamla partiet utarbetade Ka Joma en politisk rapport där han avslöjade och förkastade revisionismen och opportunismen hos de successiva ledarna i Lava samt de fel som den militära äventyrligheten och kapitulationen hos Taruc-Sumulong-gänget i den gamla folkets befrielsearmé innebar. Det gamla partiet hade förfallit till att bli ett renodlat revisionistiskt parti.

Trots Ka Jomas ansträngningar visade det sig att det gamla partiet inte kunde återupplivas från sin revisionistiska död. Gangsters i det gamla partiet skulle genomföra mordförsök på honom för att kväva det filippinska proletariatets revolutionära återupplivning.

Som Amado Guerrero ledde Ka Joma återupprättandet av Filippinernas kommunistparti på marxism-leninism-maoismens teoretiska grund. Han utarbetade partiets stadgar, programmet för en folkdemokratisk revolution och dokumentet Rectify Errors and Rebuild the Party och ledde återupprättelsekongressen som hölls i Alaminos, Pangasinan den 26 december 1968. År 1969 skrev han Philippine Society and Revolution som presenterar det filippinska folkets historia, analyserar det filippinska samhällets halvkoloniala och halvfeodala karaktär och definierar den folkdemokratiska revolutionen. Han utarbetade den nya folkarméns grundregler och den nya folkarméns deklaration och ledde mötet med röda befälhavare och kämpar för att grunda den nya folkarmén (NPA) den 29 mars 1969.

Han ledde partiet under dess tidiga tillväxtperiod. Han skrev Organisationsguide och rapportöversikt i april 1971 och Revolutionär guide till jordreform i september 1972, som båda tjänade till att leda arbetet med att bygga upp massorganisationer, organ för politisk makt, enheter i folkarmén och partiet, samt att mobilisera bönderna för att genomföra en agrar revolution. Han var författare till den preliminära rapporten om norra Luzon i augusti 1970 som tjänade som mall för arbetet i andra regionala kommittéer.

Samtidigt som han ledde utvecklingen och utbildningen av den nya folkarméns armé från dess ursprungliga bas i centrala Luzon till skogarna i Isabela i Cagayan-dalen, vägledde han också ungdomsaktivisterna i deras kamp mot USA:s och Marcos diktatur i Metro Manila.

Ka Joma var alltid på topp när det gällde student- och arbetarrörelsens revolutionära uppsving 1970 och 1971. Sånger av Amado Guerreros namn genljuder i Manila och andra städer i harmoni med uppmaningar att ansluta sig till folkkriget på landsbygden.

CPP växte snabbt under sina första år under Ka Jomas ledning. Partiet etablerade sig över hela landet och ledde den revolutionära väpnade kampens landsomfattande framfart. Han övervakade personligen den politiska och militära utbildningen av partikadrer och NPA-befälhavare i skogsregionen Isabela, varifrån de skickades till andra regioner.

År 1971 var han ordförande för centralkommittén och presenterade en sammanfattning av våra erfarenheter efter tre år (1968-1971). 1974 utarbetade han Specific Characteristics of Our People’s War, där han på ett auktoritativt sätt redogjorde för strategin och taktiken för att föra folkkrig i Filippinerna. År 1975 skrev han Våra brådskande uppgifter, som innehöll centralkommitténs rapport och handlingsprogram. Han var chefredaktör för Ang Bayan under dess första år som tidning.

I den underjordiska rörelsen fortsatte Ka Joma att vägleda partiet och NPA i dess framväxt under diktator Marcos brutala fascistiska krigsrättsregim. Han utfärdade råd till underjordiska partikadrer och massaktivister. Inspirerade av det rasande folkkriget på landsbygden utmanade de det fascistiska maskineriet och genomförde organiseringsinsatser bland studenter och arbetare.

Den första arbetarstrejken bröt ut 1975 och föregick arbetarrörelsens framväxt. Stora studentdemonstrationer mot stigande skolavgifter och försämringen av utbildningssystemet genomfördes från 1977 och framåt och krossade helt och hållet krigslagens terror.

Ka Joma fortsatte att leda partiet i den rikstäckande tillväxten fram till 1977 då han och hans fru Julie arresterades av Marcosdiktaturens vildhundar när de var på väg från ett gerillagäng till ett annat. Han presenterades av AFP för Marcos som en trofé. Han fängslades, utsattes för svår tortyr och sattes i isoleringscell i mer än fem år, endast avbrutet av gemensam isolering med Julie 1980-1981, och senare delvis isolerad tillsammans med en eller två andra politiska fångar 1982-1985.

Under fängelsetiden kunde Ka Joma hålla kontakt med partiledningen och revolutionära krafter utanför genom hemliga kommunikationsmetoder. I samarbete med Ka Julie, Ka Jomas livslånga partner och kamrat, producerade de viktiga brev och råd. År 1983 publicerade Ka Julie artikeln JMS On the Mode of Production som tjänade som en teoretisk belysning och ett klargörande av det semikoloniala och semifeodala samhällssystemets natur för att kasta bort den förvirring som orsakats av USA-Marcos-diktaturens påståenden om industrialisering. Den gick till motangrepp mot påståenden från socialismens föregångare som insisterar på att Filippinerna hade blivit ett kapitalistiskt utvecklingsland under den fascistiska diktaturen.

Ett kraftigt uppsving för den antifascistiska massrörelsen följde på mordet på Marcos ärkerival Benigno Aquino 1983. Detta drevs främst av arbetar- och studentrörelsen som kunde anordna demonstrationer med 50 000 personer eller mer i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. 1984 publicerade Ka Joma under pseudonymen Patnubay Liwanag dokumentet On the Losing Course of the AFP för att bedöma styrkeförhållandena och för att signalera till eller påverka Pentagon att bättre släppa Marcos, vilket skulle leda till en splittring av AFP. I september 1984 följde Pentagon Armacosts formel och beslutade att tillsammans med USA:s utrikesdepartement och andra amerikanska organ släppa Marcos. I början av 1985 undertecknade Reagan ett nationellt säkerhetsdirektiv med en deﬁnit plan för att få bort Marcos.

Ka Joma hävdade också behovet av att försvaga den reaktionära väpnade styrkan på landsbygden och utöka folkets armé till en kritisk massa 25 000 gevär och en gerillapluton per kommun som konstruktiv kritik av planen att genomföra en “strategisk motoffensiv”.

Det antifascistiska upproret kulminerade i ett folkligt uppror som stöddes av ett militärt uppror av delar av den reaktionära AFP. Partiets ihärdiga och solida ledning av den antifascistiska rörelsen och den revolutionära väpnade kampen skapade gynnsamma förhållanden som ledde till att USA:s och Marcos diktatur störtades 1986. Trots starkt motstånd från USA och det reaktionära försvarsetablissemanget tvingades Aquino-regimen att öppna de avskyvärda portarna till Marcos fängelsehålor så att Ka Joma kunde släppas fri.

Han slösade ingen tid på att återuppta det revolutionära arbetet. På några månader ordnade han en stor föreläsningsserie för att lägga fram en kritisk klassanalys av Corazon Aquinos regim och avslöja den som representant för storborgerligt komprador- och godsägarstyre. Föreläsningsserien, som senare utgjorde volymen Philippine Crisis and Revolution, motsatte sig populisternas analys av det “politiska spektrumet” som framställde Aquino-regimen som en borgerlig liberal regim som skulle leda de revolutionära krafterna in på klassamarbete och kapitulation.

Dessa populister och andra charlataner genomförde en kampanj för att undergräva den grundläggande analysen av klasserna och produktionssystemet i Filippinerna för att rättfärdiga det invecklade konceptet med en strategisk motoffensiv, i den önskan att folkkriget kan hoppa över till strategisk seger utan att ta hänsyn till det sannolika historiska förloppet. Ett antal viktiga ledare för partiet och de revolutionära krafterna drogs in på den självdestruktiva vägen av upprorism och för tidig legalisering och militär äventyrlighet. Detta skulle senare medföra allvarliga och nästan dödliga förluster för partiet och NPA, liksom för massrörelsen i städerna.

Ka Joma tvingades i exil 1987 av Aquino-regimen, som annullerade hans pass och resehandlingar, och sökte politisk asyl i Nederländerna under en föreläsningsturné. Han bosatte sig så småningom i Utrecht och arbetade tillsammans med andra kamrater på National Democratic Fronts internationella kontor. Trots att han var tusentals mil från Filippinerna fortsatte han att hålla nära kontakt med partiledarna i landet och gav dem råd och vägledning för att hjälpa dem i deras arbete.

Ka Joma var en av de orubbliga företrädarna för den andra stora rättelserörelsen som lanserades av CPP:s centralkommittés tionde plenum 1992. Partiledningen efterfrågade aktivt Ka Jomas teoretiska insikter och analyser. Vid utarbetandet av nyckeldokumentet Reaffirm Our Basic Principles and Rectify Errors hänvisade partiledningen till Ka Joma och partiets grunddokument som han var författare till. Med Ka Jomas fulla stöd förenade och stärkte korrigeringskampanjen 1992-1998 partiet till allt större höjder.

Ka Joma spelade också en nyckelroll som författare till dokumentet Stand for Socialism Against Modern Revisionism, som belyste den socialistiska revolutionens väg under de mörka timmarna av det fullständiga återupprättandet av kapitalismen i Sovjetunionen 1990, som i de monopolistiska borgerliga massmedierna utropades som socialismens fall, ett förnekande av kommunismen och “historiens slut” och det kapitalistiska systemets slutliga seger.

I dokumentet, som återspeglar Ka Jomas skarpa maoistiska kritik av den moderna revisionismen, presenterades en tydlig historisk förståelse av processen för kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen från 1956 och framåt. Detta var nyckeln till förståelsen av socialismens fortsatta livskraft och till att inspirera det filippinska proletariatet att framhärda i tvåstegsrevolutionen och det internationella proletariatet att föra den socialistiska saken vidare.

Ka Jomas bas i Utrecht blev så småningom ett politiskt centrum för de internationella kommunistiska och antiimperialistiska motståndsrörelserna. Han spelade en viktig roll i firandet av Mao Zedongs hundraårsjubileum 1993, vilket fungerade som en kraftfull ideologisk kampanj för att på nytt bekräfta marxist-leninistiska åsikter och för att proklamera maoismen som den tredje epokutvecklingen av marxismen-leninismen.

Fram till början av 2000-talet spelade han också en ledande roll i bildandet av Internationella konferensen för marxist-leninistiska partier och organisationer (ICMLPO), som fungerar som ett centrum för ideologiskt och praktiskt utbyte mellan kommunist- och arbetarpartier som stod för socialismen och motsatte sig den moderna revisionismen. Han gav värdefulla insikter och praktisk hjälp till många kommunistpartier från Asien till Europa och Amerika.

Under det senaste decenniet har han lett International League of People’s Struggles, ILPS, som har fungerat som samordningscentrum för antiimperialistiska rörelser runt om i världen. Han är författare till dokumentet “On imperialist globalization” från 1997 som klargjorde att proletariatet fortfarande befinner sig i imperialismens och den socialistiska revolutionens era.

På grund av sin roll som ledare för den internationella antiimperialistiska kampens framfart hamnade Ka Joma i den amerikanska imperialismens sikte. Han togs upp på USA:s lista över “utländska terrorister” tillsammans med CPP och NPA. Vid 68 års ålder greps han 2007 av den nederländska polisen och hölls kvar i över 15 dagar.

Sedan 1992 har Ka Joma tillsammans med NDFP:s förhandlingspanel också skickligt företrätt det filippinska folkets och den revolutionära rörelsens intressen i fredsförhandlingar med olika företrädare för Republiken Filippinernas regering. Han har utsetts till politisk chefskonsult för NDFP:s förhandlingspanel och har skickligt lett den i förhandlingar med regeringen under de senaste 25 åren.

Under de senaste åren har Ka Joma fortsatt att ge ovärderliga insikter i den inhemska krisen och de revolutionära styrkornas situation. Han fortsätter att ge råd till partiet och de revolutionära krafterna i Filippinerna för att lösa problemen med att föra revolutionen till ett nytt och högre stadium.

Han har lagt fram kritiska analyser av de objektiva internationella förhållandena. Han har framfört en marxist-leninistisk kritik av den kapitalistiska överproduktionskrisen som ligger till grund för den internationella finanskrisen och den långvariga depression som har drabbat det globala kapitalistiska systemet. Han har på nytt bekräftat att vi fortfarande befinner oss i imperialismens historiska epok, kapitalismens sista krisstadium.

Ka Joma är den internationella kommunistiska rörelsens fackeltågsbärare. Under den mörka perioden av kapitalistisk restaurering har han hållit marxismen-leninismen-maoismens lågor brinnande och inspirerat proletariatet att dra nytta av den globala kapitalismens kris, att framhärda på socialismens och kommunismens väg och att föra den internationella kommunistiska revolutionen till ett nytt kapitel av återupplivning och förstärkning.

Resolutioner:

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) beslutar att ge kamrat Jose Ma. Sison, stor kommunistisk tänkare, ledare, lärare och vägledare för det filippinska proletariatet och fackeltågsbärare för den internationella kommunistiska rörelsen.

Som ett erkännande av Ka Jomas enorma bidrag till den filippinska revolutionen och den internationella arbetarrörelsen beslutar den andra kongressen vidare följande:

1. Att uppdra åt centralkommittén att fortsätta att söka Ka Jomas insikter och råd om olika aspekter av partiets arbete på det ideologiska, politiska och organisatoriska området.

2. Att stödja Jose Ma:s skrifter i fem volymer. Sison som grundläggande referens- och studiematerial för CPP och att uppmana alla partimedlemmar och revolutionära krafter att läsa och studera Ka Jomas skrifter.

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) är säker på att med den skatt av marxist-leninistiska-maoistiska verk som Ka Joma har producerat under de senaste fem decenniernas revolutionära praktik, är partiet väl rustat för att leda den nationella demokratiska revolutionen till större höjder och fullständig seger under de kommande åren.

Via Struggle la Lucha

Ka Jomas minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare!

En av vår tids största marxistiska revolutionärer gick bort igår, den 16 december 2022.

*Professor Jose Maria Sison föddes den 8 februari 1939 i Cabugao, Ilocos Sur, Nordvästra Luzon, Filippinerna och dog den 16 december 2022 i Utrecht, Holland.*

Professor Jose Maria Sison, Ka Joma som han allmänt kallades, var grundande ordföranden för CPP, Filippinernas Kommunistiska Parti, som den 26 december 1968 under ledning av Marxist-Leninist-Maoismen återuppstod ur resterna efter det gamla PKP, Partido Komunista ng Pilipinas. Ka Joma fortsatte, den 29 mars 1969, med att tillsammans med tidigare medlemmar av den gamla motståndsrörelsen HMB, Hukbong Mapagpalaya ng Bayan, grunda NPA, Nya folkarmén.

Ka Joma grundade också, den 30 november 1964, medan han var en ung universitetsprofessor, KM, Kabataang Makabayan. KM var den bredaste, största och mest progressiva organisationen på den tiden och bestod av ungdomar från alla klasser och sektorer (arbetare, bönder, studenter, unga yrkesverksamma, kvinnor). KM ledde det som kallades FKS, första kvartalet på sjuttiotalet, en tre månader lång serie av stora protester mot Imelda och Ferdinand Marcos Sr. cronykapitalistiska regim. I FKS deltog omkring 100.000 demonstranter, som skakade om det politiska etablissemanget till den grad att KM förbjöds när undantagstillstånd utlystes den 23 september 1972 och Filippinerna blev en diktatur.

Ka Joma tillfångatogs av militären 1977, fängslades och torterades. Han släpptes 1986 av president Cory, Corazon Aquino, efter den liberala EDSA-revolutionen (People Power Revolution) som kulminerat den 25 februari 1986. Han var i Europa för en rad diskussioner och föreläsningar när hans pass återkallades av den filippinska regeringen. Han sökte politisk flyktingstatus och levde fram till sin bortgång i exil i Utrecht, Holland.

Under sin exil fortsatte Ka Joma att delta i den filippinska revolutionen på olika sätt. Han blev t.ex. chefsförhandlare och politisk rådgivare för den breda vänsterns legala överbyggnad NDF, Nationella Demokratiska Fronten, i fredsförhandlingarna med den reaktionära regeringen. Han skrev böcker och dikter som belyste aktuella frågor och gav vägledning till revolutionärerna i hemlandet.

Ka Joma kunde aldrig återvända till sitt hemland. Men hans minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare! Mabuhay!

Varför är kärlek mer radikalt?

Det är sällsynt att använda kärlek som ett politiskt begrepp, men jag gör det. Liberalen Barack Obama använde hopp som sitt kampanjtema; auktoritärer som Trump, Bolsonaro, Modi och Ebba Busch rider på framgångsteologi för att säkerställa sitt ledarskap; auktoritärer som Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Marine le Pen spinner på rädsla, fördomar och hat. Men för mig är kärleken mer radikal.

I en tid då många har blivit väldigt vana vid att den politiska debatten dikteras av rubriker, hashtags och memes från troll på Twitter, Tiktok, Instagram, Facebook och andra sociala media, verkar det som om det inte finns något utrymme för diskurs om ideologiska frågor och principer. Sverige har länge varit fast i korruption, skulder, hälsoproblem, organiserad kriminalitet, orättvisa, maktmissbruk och fattigdom. Detta samtidigt som en promille av befolkningen anrikat astronomiska förmögenheter. Vi befinner oss på en sjunkande flotte och allmänheten verkar ha glömt att flotten måste hållas flytande för att kunna rädda liv.

Valet är över, rösträkningen är över. Högeretablissemanget säger, gå hem – någon har redan vunnit. Och eftersom valet är en tävling brukar den som fått flest röster hållas för segrare. Det är riktigt tungt över bröstet att det här valet slutar tvärtemot våra förhoppningar – eller kanske är det mer passande att säga att det slutar precis som vi fruktade mest. Det är inget skämt att bevittna ankomsten av den mardröm som representeras av Jimmie Åkesson, som med hjälp högerkonservativa och framgångsteologiska marionetter under de kommande fyra åren kommer att vältra välfärden över ättestupans rand. Det vi har sett är den ständiga försämringen av politiken i landet. Men vi kommer inte att gå hem, vi kommer att skärpa kampen för de breda massornas välfärd. Enär kärlek är mer radikalt, kommer vi inte att acceptera hat och förtryck.

#MasRadikalAngMagmahal

Anklagelserna om att Kina lurar in länder i skuldfällor är lögnaktig propaganda

*Mombasa-Nairobi Standard Gauge Railway, byggd med kinesisk teknik, invigs i Kenya den 30 maj 2017. Foto:CFP*

Den så kallade “kinesiska skuldfällan” är en lögn som USA och vissa andra västländer hittat på för att avleda ansvar och skuld, sade kamrat Wang Wenbin, talesperson för det kinesiska utrikesministeriet, på torsdagen.

USA:s utrikesminister Antony Blinken sade nyligen, vid ett besök i Afrika, att Kina låser in utvecklingsländer i en skuldfälla. Påståendet är helt grundlöst och baseras dels på det felaktiga antagandet att de policyer som Västeuropa, Nordamerika, Japan, Sydkorea, Australien och de av väst kontrollerade Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanksgruppen (WBG) även tillämpas av Kina, och dels på fabricerade uppgifter om fördelningen av utvecklingsländernas skuldbörda.

Kina fördömer anklagelsen om “kinesisk skuldfälla” som en lögn som enkelt kan motbevisas

“Deras påstående mot Kina är helt enkelt ohållbart”, sade Wang som svar på anklagelsen från Antony Blinken.

Wang hänvisade till att utvecklingsländerna huvudsakligen lånar från kommersiella och multilaterala långivare. Enligt Världsbankens internationella skuldstatistik stod kommersiella och multilaterala långivare i slutet av 2020 för 40 procent respektive 34 procent av den offentliga utlandsskulden i 82 låginkomstländer och lägre medelinkomstländer. Bilaterala officiella långivare stod vid samma tidpunkt för 26 procent och Kina för mindre än 10 procent.

Utvecklingsländerna har under de senaste åren huvudsakligen lånat sina nya skulder från västerländska kommersiella långivare och multilaterala institutioner.

Enligt statistik från Världsbanken stod kommersiella, multilaterala och bilaterala officiella skulder mellan 2015 och 2020 för 42 procent, 35 procent respektive 23 procent av de nya offentliga utlandsskulderna på 475,2 miljarder dollar i låg- och lägre medelinkomstländernas nya offentliga utlandsskulder.

De flesta kommersiella skulderna, eller 39 procent av de totala nya skulderna, finansieras med statsobligationer på den internationella finansmarknaden. En undersökning av Eurodad om 31 nyckelländer med skuldsättning visade att 95 procent av ländernas statsobligationer ägdes av västerländska finansinstitut, sade Wang.

Wang betonade att utvecklingsländernas betalning av skulder på medellång och lång sikt huvudsakligen flödade till västerländska kommersiella fordringsägare och multilaterala institutioner. Räntan på Kinas officiella och kommersiella lån till utvecklingsländer är både fast och mycket lägre än såväl räntan på tioåriga statsobligationer som på kommersiella lån, som dessutom ofta tecknas med rörlig ränta, från andra länder. Dessutom efterskänker Kina regelbundet utan motkrav skulder till länder med betalningssvårigheter.

Enligt Världsbankens beräkningar måste låginkomstländer och lägre medelinkomstländer göra återbetalningar av kapital och räntor till ett värde av 940 miljarder dollar under de kommande sju åren, varav 356,6 miljarder dollar till västerländska kommersiella fordringsägare och 273 miljarder dollar till multilaterala institutioner, 67 procent av de totala betalningarna som ska göras. Endast 14 procent av deras totala betalningar, eller 130,8 miljarder dollar, kommer att gå till den kinesiska regeringen och kommersiella institutioner.

De kommer att behöva betala mer än 300 miljarder dollar till innehavare av statsobligationer, varav de flesta är västerländska finansinstitut, som helt klart är den största källan till skuldtjänsttryck för de låntagande länderna, sade Wang.

Han sade att det är mycket dyrare att låna från västerländska kommersiella kreditgivare än från Kina. Ta Afrika som exempel: Enligt uppskattningar från Storbritanniens Debt Justice, som bygger på uppgifter från Världsbanken, är räntan på Kinas officiella och kommersiella lån till afrikanska länder lägre än räntan (på 5 procent) på kommersiella lån från andra länder. De är också mycket lägre än räntorna (4-10 procent) på tioåriga statsobligationer, enligt siffror från Afrikanska utvecklingsbanken.

Dessutom har de statliga lånen från Kina en fast ränta, medan västerländska kommersiella långivare ofta tillämpar en fluktuerande ränta. När den amerikanska dollarn går in i sin räntehöjningscykel står gäldenärsländerna inför ett växande tryck på återbetalning, sade Wang.

Talesmannen påpekade att västliga kommersiella kreditgivare och multilaterala institutioner har varit frånvarande i de globala ansträngningarna för skuldlättnad och inställda tjänster.

Kina har genomfört G20-initiativet för uppskjutande av skuldtjänster och är den största bidragsgivaren till insatsen. Däremot har västerländska kommersiella kreditgivare och multilaterala institutioner, som innehar den största delen av skulderna, hävdat att de måste behålla sin kreditvärdighet och har därför vägrat att delta i ansträngningarna och misslyckats med att ge proportionerliga bidrag för att lätta utvecklingsländernas skuldbörda, tillade Wang.

“När vissa politiker och medier i USA och vissa andra västländer trots dessa fakta gör stor sak av den så kallade “kinesiska skuldfällan” är deras verkliga syfte att skapa en narrativ fälla för att så oenighet mellan Kina och andra utvecklingsländer, hindra deras samarbete och störa utvecklingsländernas tillväxt”, sade Wang.

“Men utvecklingsländerna och människor med insikt från resten av det internationella samfundet kommer inte att falla för detta”, sade han.

I torsdags meddelade Kinas statsråd och utrikesminister Wang Yi att Kina kommer att avstå från 23 räntefria lån till 17 afrikanska länder som hade förfallit i slutet av 2021

“Kina kommer att fortsätta att aktivt stödja och delta i byggandet av större infrastruktur i Afrika genom finansiering, investeringar och bistånd”, sade han vid ett möte där man gick igenom de framsteg som gjorts när det gäller samarbetet mellan Kina och Afrika.

“Vi kommer också att fortsätta att öka importen från Afrika, stödja en större utveckling av Afrikas jordbruks- och tillverkningssektorer och utöka samarbetet inom framväxande branscher som den digitala ekonomin, hälsovård samt gröna och koldioxidsnåla sektorer”, tillade han.

Kinas utrikesminister lägger fram nya förslag om att bygga upp en gemenskap mellan Kina och Afrika med en gemensam framtid

Kamrat Wang Yi, utrikesminister för Folkrepubliken Kina, var värd för samordnarmötet om genomförandet av uppföljningsåtgärderna från den åttonde ministerkonferensen i FOCAC-forumet, som hölls via videolänk den 18 augusti 2022. Foto: Kinesiska utrikesdepartementet.

Kinas statsråd och utrikesminister Wang Yi föreslog på torsdagen att man ska bygga upp en kinesisk-afrikansk gemenskap med en gemensam framtid i den nya eran vid ett möte för att se över de framsteg som gjorts i samarbetet mellan Kina och Afrika.

Vid den åttonde ministerkonferensen för forumet för samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC) som hölls i Dakar i Senegal i november förra året meddelade Kina att man skulle genomföra nio program tillsammans med afrikanska länder, vilket visar på ett uthålligt samarbete och engagemang för kontinenten.

Wang sade att de två sidorna hade genomfört dessa beslut med goda framsteg och gett påtagliga fördelar för det afrikanska folket i sitt tal vid samordnarmötet om genomförandet av uppföljningsåtgärderna från den åttonde ministerkonferensen för forumet för samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC), som han var värd för via videolänk.

Kina och Afrika har arbetat med absolut uppriktighet för att värna om internationell rättvisa, driva på infrastrukturbyggandet för att underlätta Afrikas industrialiseringsdrift, gemensamt hantera den globala livsmedelskrisen och COVID-19-pandemin, sträva efter en hållbar utveckling genom samarbete om ren energi och åtgärder mot klimatförändringarna samt främja regional fred och stabilitet, sade Wang.

Wang noterade att detta år markerar 20-årsdagen av grundandet av Afrikanska unionen (AU) och sade att Kina och Afrika bör förena sig närmare för att driva gemensam utveckling och vitalisering och allvarligt bygga upp en kinesisk-afrikansk gemenskap med en gemensam framtid i den nya eran.

Han framlade sedan ett fempunktsförslag:

För det första bör båda sidor upprätthålla principen om uppriktighet, verkliga resultat, vänskap och god tro samt stärka enigheten och det ömsesidiga biståndet. Kina är redo att samarbeta med Afrika för att föra fram de fem principerna för fredlig samexistens, praktisera verklig multilateralism och gemensamt skydda utvecklingsländernas legitima rättigheter och intressen.
För det andra bör båda sidor engagera sig för gemensam utveckling. Kina kommer att fortsätta att ta en aktiv roll i Afrikas stora infrastrukturbyggande, fortsätta att öka importen från Afrika, stödja tillväxten av Afrikas jordbruk och tillverkningsindustrier och utvidga samarbetet inom framväxande industrier.
För det tredje bör båda sidor engagera sig för oberoende och gemensamt främja regional fred. Kina kommer att fortsätta att stödja afrikanska lösningar på afrikanska frågor, motsätta sig extern inblandning i afrikanska länders inre angelägenheter och motsätta sig att skapa konfrontationer och konflikter i Afrika.
För det fjärde bör båda sidor upprätthålla den traditionella vänskapen och främja utbytet mellan människor. Kina är redo att övervinna svårigheter som orsakats av pandemin och hjälpa afrikanska studenter som tidigare studerat i Kina att återvända. Kina stöder tankesmedjor, medier, icke-statliga organisationer, ungdomar och kvinnor på båda sidor för att stärka utbyte och samarbete.
För det femte bör båda sidor hålla fast vid öppenhet och win-win-samarbete för att främja en sund utveckling av det internationella samarbetet med Afrika.

I mötet deltog Aissata Tall Sall, utrikesminister i Senegal, det afrikanska land som är medordförande i FOCAC, samt företrädare för afrikanska subregioner och AU-kommissionen och diplomatiska sändebud från afrikanska länder i Kina.

De bekräftade på nytt att de håller fast vid principerna om internationell rättvisa, icke-inblandning i inre angelägenheter och principen om ett Kina, och att de stöder Kinas ansträngningar för att värna om nationell suveränitet och territoriell integritet.

Den afrikanska sidan är villig att samarbeta med Kina för att fortsätta att stärka uppbyggnaden av forummekanismer och främja en kontinuerlig uppgradering av samarbetet mellan Afrika och Kina, enligt de afrikanska diplomaterna.

Mötet antog också det gemensamma uttalandet från samordnarmötet om genomförandet av uppföljningsåtgärderna från FOCAC:s åttonde ministerkonferens.

(Källor: Xinhua, Debt Justice)

Sverigedemokraterna – historien om ett rasistiskt parti

Publicerat 21 augusti 2014 av Magnus Eriksson, utbildad norsk idéhistoriker, antirasist, antifascist och asylaktivist.

*August Landmesser, tysk arbetare som vägrar nedlåta sig till att göra hitlerhälsning (1936).*

Jimmi Åkesson, partiledare för det rasistiska partiet Sverigedemokraterna, besökte Norge för några dagar sedan. Han insåg snabbt att han inte var välkommen och åkte hem igen med svansen mellan benen.

Åkesson försökte hålla ett tal till svenska medborgare utanför Stortinget, men väldigt få var intresserade av att lyssna på honom. Istället möttes han av välförtjänt buande och skratt från de som dök upp. Naturligtvis tyckte vi på Radical Portal att detta var mycket glädjande eftersom partiet har en milt brun historia. Det här är ett parti som försöker försköna sitt förflutna och då är det viktigt för oss att upprepa några av de saker som partiet ofta “glömmer” att berätta.

Sverigedemokraternas tidiga historia

Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 orsakade islamofobi ett uppsving i Europa. Men islamofobi var redan ett centralt inslag i flera rasistiska grupper långt före attacken. En tidig exponent för islamofobiskt tänkande i Sverige var kampanjgruppen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som i slutet av åttiotalet blev Sverigedemokraterna. Även om det är fel att kalla Sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti har partiet både ideologiska rötter och historiska kopplingar till den nynazistiska rörelsen i Sverige. Partiet hade en plattform där nazistiska grupper och individer kunde utvecklas ganska ohämmat. Mellan 1988 och 1995 var kopplingarna mellan Sverigedemokraterna och den nynazistiska vit makt-rörelsen slående. Under denna period hade cirka 60% av partiets ledning konkreta kopplingar till naziströrelsen. I efterhand har partiet hävdat att en uppgörelse gjordes 1996, bland annat genom att hänvisa till ett infört enhetligt förbud. Den så kallade “bosättningen” kännetecknas emellertid av att vara av kosmetisk natur och inte en ideologisk lösning. Trots det enhetliga förbudet hade cirka 50% av partiledningen fortfarande kopplingar till nynazistiska grupper så sent som 1998. 2010 kunde Expressen visa att femtio Sverigedemokrater hade kopplingar till nazister. Inte heller 2014 har partiet lyckats städa upp i sitt eget läger.

Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna

1979 grundades BSS av flera personer med bakgrund i högerextrema och nynazistiska kretsar. En av dessa var Leif Zeilon (senare Ericsson) som hävdade att BSS inte grundades med rasistiska motiv. Zeilon själv hade dock band till både Nordiska Nationella Partiet (NRP) och Nysvenska Rörelsen (NsR). Nrp grundades 1956 under namnet NationalSocialista kampförbund och lades ner 2009. Partiet leddes av paret Assar och Vera Oredsson.

*Göran Assar Oredsson och hustrun Vera Oredsson, båda omväxlande partiledare för NRP.*

Om Zeilon själv var medlem i dessa grupper är osäkert, men enligt Säkerhetspolisen (SÄPO) hade han åtminstone omfattande kontakt med paret Oredsson. Även om personerna bakom Bevara Sverige Svenskt (BSS) ville tona ner arvet från Hitler och Mussolini hade en stor majoritet av grundarna en bakgrund från nazistiska grupper. Trots att man kan hitta uttalanden som: “Att någon vill bevara Sverige svenskt innebär inte att denne skulle hysa förakt eller missaktning mot personer från andra kulturer.” var kampanjgruppens program uttalat rasistiskt och inte på något sätt invandringskritiskt, eftersom de ofta ville framställa sig själva i media. Ett exempel på detta är att BSS ville förbjuda adoption av barn utanför Europa, vilket knappast kan sättas utanför ett rasbiologiskt sammanhang. Ett annat exempel är varningar mot att ha sex med afrikanska män.

Uttalandena om invandringen var ren skrämsel-propaganda och i BSS första flygblad kan man läsa följande:

För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som talar olika språk, huller om buller.

I BSS-nytt från 1983 får Sven Davidson, en ledande person inom BSS, frågan om han är rasist:

Ja, i ordets positiva betydelse. Jag önskar att raserna skall utvecklas separat, efter sina egna förutsättningar. De verkliga rashatarna är liberalerna, som önskar att förstöra raserna genom integration och rasblandning.

Detta sätt att uttrycka sig är identiskt med den etnopluralistiska rasistiska retorik som finns i till exempel Richard McCulloch, tredjepositionistiska grupper och identitetsrörelser. De senaste åren har den etnonationalistiska retoriken också ersatt de grövre rasistiska formuleringarna i en rad nazistiska partier.

Några av personerna i Bevara Sverige Svenskt

En något obskyr figur i BSS var journalisten Christopher Jolin. 1972 hade han skrivit boken “Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige”, där han hade påstått att vänsterextremister hade infiltrerat svenska medier. Hotet från sovjetmakterna, feministisk propaganda och hat riktat mot Olof Palme var andra teman i boken. 1973 deltog Jolin som kongressdelegat i World Anti Communist League, där inte mindre än 67% av deltagarna kunde kopplas till högerextrema/nynazistiska engagemang. Dessa stod också för nästan 100% av de västerländska deltagarna.

Jolins antikommunistiska engagemang och intellektuella utseende gav honom erkännande i borgerliga kretsar. Detta kunde lätt göras eftersom han inte pratade om judar eller rasbiologi, åtminstone inte på TV. Istället var det invandringen i allmänhet och de som han ansåg var skyldiga till den i synnerhet – det vill säga socialdemokratins förrädare. Anders Behring Breiviks massaker på AUF 2011 och mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986 kan båda förklaras av ett underliggande hat mot socialdemokratin. Aspekten kan knappast överdrivas i granskningen av högerextrema miljöer, där fiendebilder präglas av både förrädisk retorik och totalitärt språkbruk. Antifeminism, arbetarpartihat, antikommunism och fientlighet mot mångkultur är gemensamt för både Breivik och Jolin. Även om Jolin inte pratade om judar i TV råder det ingen tvekan om att han var antisemit. I tidskriften Fria Ord skrev han under pseudonymen Erik Niloj (Jolin bakåt), bland annat artikeln Mördade tyskarna sex miljoner judar? Senare började Jolin arbeta med den antisemitiska radiostationen Radio Islam. Här är en återgivning av Jan Guillous artikel “Pinsam Israeldebatt”, som handlar om Achmed Rami och Christopher Jolin. Idag hoppas många Sverigedemokrater att Christopher Jolins flörtande med antisemitism har glömts bort och därför försöker flera att aktualisera honom igen.

Officiellt försökte BSS bagatellisera antisemitismen, men det verkade svårt att balansera invandringsfientlighet och förrädisk retorik utan att peka på bakomliggande orsaker. Särskilt när man, som Jolin, hävdade att medierna infiltrerades av “något dolt”. Fokus riktas då ofta mot judarna (agendajudarna) eller kommunisterna, men ofta hängde dessa två ihop (marxistiska judar). Så skrev en av BSS styrelseledamöter i tidningen Patrioten:

Judarna och kommunisterna har visat vilka såta vänner de är. De är dreglande mördartyper som vill jaga livet ur människor med annan åsikt än deras.

En annan av BSS grundare var Jerker Magnusson, även han hade tidigare varit engagerad i ett antal nynazistiska projekt. Senare deltog han också i en bokbål som organiserades av NationalSocialist Front (NSF) 1996. Magnusson var också en nyckelperson i Sverigedemokraternas bildande, där han satt i partiledarskapet 1989–1991. Många viktiga aktivister i BSS hade också bakgrund från olika nazistiska partier som fanns på 1940-talet, inklusive National Socialist Labour Party (N.S.A.P).

*F.d. Sverigedemokraten Tina Hallgren Bengtsson håller tal under bokbrasan. Strax efter händelsen hyllades hon i SD:s partiorgan.*

Trots att BSS inte var ett politiskt parti, utan en anti-invandringskampanjgrupp, samarbetade de med ett antal utländska politiska partier, inklusive Front National i Frankrike, National People’s Party i Norge och National Front (NF) i England. BSS uppgav också att NF hade varit en förebild i grundandet:

13500 flygblad har hittils delats ut i Stockholm och fler kommer det att bli om inte nuvarande vanvittiga invandringspolitik stoppas. Bevara Sverige Svenskt kan då ses som embryot till en svensk National Front som kommer att fortsätta kampen för vårt folks överlevnad.

1986 gick BSS samman med Framstegspartiet för att bilda Sverigepartiet. Lösningen var att skapa en ny “nationell anka”, som skulle vara oberoende av ekonomisk-politiska ståndpunkter. Kravet som Sverigepartiet trodde att alla kunde stå bakom var:

Repatriering av alla utomeuropeiska invandrare så att Sverige kunde förbli svenskt – ‘ett land, ett folk och en egen identitet’.

Vidare lovade partiledaren att om Sverigepartiet kom till makten så skulle alla förrädare som propagerat för invandring straffas.

Sverigepartiet och Karl XII

Den 30 november, årsdagen av Karl XII:s död, har varit en högtid för svenska nazister sedan 1930-talet. Firandet avslutades på 1950-talet då det svenska nazistpartiet upplöstes. 1965 återupplivade Lars Hultén, själv medlem i Nationella Förbund, traditionen med fackeltåg och kransnedläggning vid Karl XII-statyn. 1968 delade de “nationella” demonstranterna ut flygblad, där “judar och negrer förbjuds att delta”. 1984 närvarar de första nynazistiska skinheadsna vid minneshögtiden, men jagas bort av arga motdemonstranter. 1987 deltog även Sverigepartiet i högtidlighållandet, tillsammans med jublande nynazistiska skinheads. 1991 stoppades marschen fysiskt av en bred antirasistisk koalition. Detta kommer att upprepas under de följande åren tills nazistfirandet upphörde.

Valet av Karl XII som symbol för nynazistiska och Sverigedemokratiska minneshögtider har ofta förlöjligats av både media och svenska historiker. Ändå har traditionen vissa rötter i Hitlersvärmar. Den 20 april 1939 överlämnade riksföreningen Sverige-Tyskland och Samfundet Manhem en statyett av Karl XII till Adolf Hitler i samband med hans födelsedag. För de svenska nazisterna var Karl XII, precis som Hitler, en symbol för antiryssarna. I samband med denna gåva skapade svenska nazister en myt om att Karl XII var en viktig inspirationskälla för Hitler.

Sverigedemokraterna

Det gemensamma projektet Sverigepartiet, som var en sammanslagning av BSS och det högerpopulistiska Framstegspartiet, kollapsade efter bara ett år och den 6 februari 1988 bildades Sverigedemokraterna. Det nya partiet bestod helt och hållet av personer med bakgrund i BSS sammet. Bland dessa fanns Leif Zeilon (som nu bytt namn till Ericsson), Jerker Magnusson, Sven Davidson, Anders Klarström och Johan Rinderheim. Det var lite som skilde det nya partiet från det föregående.

I artikeln Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna presenteras protokollet från mötet från grundandet av Sverigedemokraternas andra avdelning. Mötet ägde rum i Skåne den 21 februari samma år och sammankomsten bestod av ett antal personer med bakgrund från nazistiska organisationer. Bland dessa fanns flera SS-veteraner, medlemmar av Nordiska National Party och andra nazistiska grupper. Samma år som partiet bildades skrev den ledande Sverigedemokraten Patrik Ehn ett brev till Nordiska Nationella Partiet:

Det viktiga är att sprida nationalsocialismens idéer och få folk att inse att förr eller senare är det ett måste att Norden följer NRPs program om det (Norden) skall överleva… Nationell socialistisk hälsning!

I Sverigedemokraternas “partitidning” Sverigekuriren från 1989 (nr 7-8 s. 19-22) skrev Sverigedemokraten och fysikläraren Erik Walles en lång artikel där han försvarade att ha nazister i partiets led. Walles själv hade en bakgrund i NationalSocialist Labour Party. Walles var medlem i Sverigedemokraterna fram till sin död 1991 och bidrog intellektuellt med artiklar till partitidningen. Några år efter hans död hittades i hans hem en ”lista med 3.000 judar att mörda”.

1993 bildades Sverigedemokratisk Ungdom (SDU), samma år som nynazistisk vit makt-musik slog igenom på allvar. Ungdomspartiets unga fronttidning bar också detta. Många med kopplingar till de nynazistiska samfunden var aktiva i både SDU:s och Ungfrontens tidningsredaktion.

Ung Front intervjuar partiledaren Anders Klarström

Efter att Sverigedemokraterna grundats valdes Anders Klarström och Ola Sundberg till talespersoner för partiet. Klarström hade liksom många andra i partiet en bakgrund från Nordiska Nationella Partiet och dömdes tidigare för att ha mördat tv-profilen Hagge Geigert per telefon 1984:

Du ska passa dig jävligt noga. Du kommer inte att leva så många dagar till […] vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga judesvin. Passa dig Hagge! Vi vet att du heter Harry Johansson och var du bor också. Vi ska komma och döda dig.

I sista numret av Ung front intervjuas Klarström och frågorna är karaktäristiska för extremhögern. Till exempel får han frågan om vem han ska utse till årets förrädare, och vad han tror att framtidens samhälle kommer att bli om kommunisterna och andra förrädare får fortsätta att bestämma. Den förrädiska retoriken och föreställningen om den inre fienden spelade uppenbarligen en central roll i både SDU och partiledningen. Intervjun handlar om asylpolitiken, återupplivandet av en sund samhällsmoral och införandet av en “folklig gest” baserad på nationalistisk solidaritet. Vidare säger Klarström att han började intressera sig för nationalistisk politik på åttiotalet och engagerade sig i “olika politiska organisationer”. Han nämnde dock inte att denna inblandning enbart handlade om rasistiska och nazistiska organisationer. Men som partiledare för Sverigedemokraterna såg han inga svårigheter att demonstrera med den nynazistiska terrorgruppen Vitt Ariskt Motstand (VAM), men välkomnade dem å andra sidan att närvara vid partiets evenemang..

Robert Vesterlund

Flera av artiklarna om Ung Front är författade av Robert Vesterlund. I en artikel rekommenderar han sina läsare att skaffa tredjepositionisten Derek Hollands bok Den politiske soldaten. Boken kunde beställas direkt från Sverigedemokraterna. Vid den här tiden var Vesterlund både partiledare för SDU (1993-1994) och ledamot av Sverigedemokraternas arbetsutskott (till och med 1996 då han lämnade Sverigedemokraterna). Samtidigt som han var en aktiv del av Sverigedemokraterna var han också involverad i ett antal nynazistiska projekt. Den första maj 1993 greps Vesterlund tillsammans med två andra nynazister av polisen. Anledningen till detta var att de tre hade dykt upp under Vänsterpartiets Gudrun Schymans första majtal, beväpnade med en skarpt lastad handgranat. Niklas Irberger, som också suttit i Sverigedemokraternas styrelse, dömdes till ett års fängelse. Senare hade han också en redaktionell roll i den nynazistiska internettidningen Info-14.

Den politiska soldaten, både ett politiskt begrepp för den tredje positionistiska rörelsen på 1970-talet och Hollands bok med samma namn.
Här är ett omslag av korsfararromantik.

Motkraft, en webbportal som tillhör den svenska utomparlamentariska vänstern, beskrev en gång Robert Vesterlund som spindeln i den svenska nynazismens nät. Beskrivningen var träffande eftersom Vesterlund spelade en central roll i både organisering och aktivism i den nynazistiska rörelsen. Samtidigt som han var engagerad i Sveridemokraterna och partiledare för ungdomspartiet var han också aktiv i Unga Nationalsocialister, en grupp med nära band till VAM. Han har även stått bakom projekt som Nationella Alliansen och Blood & Honor Stockholm. 1995 var Vesterlund med och grundade tidskriften Info-14, vars namn spelar på de 14 orden i “Lane”, där han också blev redaktör. Genom Info-14 blev han en central figur i organisationen av nynazistiska Salemsmarschen, en årlig minnesmanifestation av den mördade snauskall Daniel Wretström. Vid denna minnesmarsch deltog också ett antal andra representanter från Sverigedemokraterna, och i efterhand kallade det nynazistiska nätverket Blod och heder marschen för: “… vår generations Horst Wessel”. Förutom marscher och sjaskiga nazistplatser låg Vesterlund också bakom skapandet av en begåvning kallad Gula Korset. Detta var avsett att betala ut ekonomiskt stöd till fängslade nynazister.

*Förre Sverigedemokraten Robert Vesterlund håller lovtal för döde nazisten Gösta Hallberg-Cuula.*

Den 16 september 2000 kunde Arbetaren avslöja att en nazist vid namn Robert Vesterlund satt i styrelsen för lokalförbundet, vilket ledde till att Vesterlund uteslöts. Tipset hade kommit från syndikatisten Björn Söderberg, en tidigare arbetskollega till Vesterlund. Den 12 oktober samma år kontaktades Söderberg av tre nynazister. Ett bråk uppstod som slutade med att Söderberg sköts till döds. Tidigare misstänktes nynazisterna ligga bakom en bombattack mot ett journalistpar, och var därför redan i rampljuset för politiken. Vesterlund var länge misstänkt för att ha beställt mordet, men det gick inte att bevisa..

Sverigedemokrater och ideologiska släktingar i Europa

Sverigedemokraterna behöll “Bevara Sverige Svenskt” som partislogan och som partisymbol använde de den brinnande facklan. Symbolen lånades från National Front, men istället för den brittiska flaggan i lågan användes naturligtvis den svenska. 1988 blev Sverigedemokraterna inbjudna av Franska Front National (FN) att delta i en kongress i Strasbourg. Konferensen organiserades av det nyfascistiska ungdomsförbundet Mouvement de la Jeunesse d ́Europe. I Ung front, 1/1993, skriver SDU mycket om sina ideologiska släktingar i Europa. I det bedövande nämns till exempel flamländska Vlams Blok och Front Nationals ungdomsparti som två exempel som SDU bör lära av.

Uniformsförbud

Sverigedemokraterna var utan tvekan en del av vit makt-rörelsen på 80- och 90-talet. Detta var särskilt tydligt i SDU, där nynazister hittade en plattform för att sprida propaganda.

Efter det att Mikael Jansson tog över som partiledare för Anders Klarström 1995 skedde en vändning i partiet och i den första SD-bulletinen från 1996 kan man läsa att Sverigedemokraternas centralstyrelse har infört ett enhetligt förbud eftersom “journalister tidigare lyckats fejka utmåla Sverigedemokraterna som ett o demokratiskt parti”.

Budskapet om uniformsförbudet upprepades också i nästa upplaga av SD-bulletinen samma år. En annan plats i SD-bulletinen lyder:

Sverigedemokraterna har fått dåligt rykte på grund av att vissa Hollywoodnazister och andra personer i uniformsliknande klädsel anslutit sig till Engelbrektsmarschen. Personer med så svag övertygelse att de måste klä ut sig på ett sådant sätt att de drar ett löjets skimmer och skam över Sverigedemokraterna ombedes att stanna hemma.

Utifrån kommentarer som denna, råder det ingen tvekan om att Sverigedemokraterna aldrig gjorde en ideologisk uppgörelse utan bara genomgick kosmetiska förändringar – och förklarade sin egen historia genom att sätta sig själva i offerrollen.

Sverigedemokraterna och islamofobi

Sverigedemokraterna har en lång historia av islamofobi, både i partiet och i ungdomspartiet SDU. Fröet till den här finns långt tillbaka i BSS och Sverigepartiet. Men med Sverigedemokraterna blir islamofobin både tydligare och mer extrem. En av anledningarna verkar vara att man försökte tona ner antisemitismen, men saknade en adekvat fiendebild. Muslimen fick ersätta juden, åtminstone provisoriskt. Den nya hatbilden fick också konsekvenser, vilket resulterade i våldshandlingar. 1993 bränner en av Sverigedemokraterna ner en moské i Trollhättan.

Sverigedemokraterna och kontrajihadismen

Lördagen den 14 april 2007 höll Edward “Baron Bodissey” May från Gates of Vienna och Peder Are “Fjordman” Nøstvold Jensen “UK and Scandinavia Counter-Jihad Summit” i Köpenhamn. Flera representanter från Sverige, Danmark och Norge deltog i evenemanget. Förutom Anders Gravers grupp Stoppa islamiseringen av Danmark (SIAD), Mays initiativ Medborgargardets centrum och ett antal bloggare var Sverigedemokraterna också representerade som det enda politiska partiet. Vid Wienportarna kallade May mötet för topphemligt, där alla säkerhetsåtgärder fanns på plats för att undvika antirasistiska aktivister.

I sitt tal till mötet höll May inte tillbaka i sin svavelpredikan. Bland annat talade han om “den mäktiga socialistiska staten”, “mångkulturalismens gift” och “islams våldsamma intolerans”, som tillsammans utgjorde en ond kombination – en demonisk samling av makt, gift och intolerans. Retoriken är välkänd, inte minst i ett Sverigdemokratisk sammanhang.

I samma tal betonade May vikten av Ted Ekeroths medverkan som representant för Sverigedemokraterna. Ett halvår senare, den 18-19 oktober, gjorde sig kontrajihadistnätverket åter, denna gång i Bryssel. Förutom Ekeroth deltog norrmannen Jens Arnfindsen, amerikanen Robert Spencer och Gisele “Bat Ye’Or” Littman. Littman höll ett tal med titeln Eurabia: Hur far har det gått?. Den här gången var Ekeroths deltagande också kopplat till Sverigedemokraterna:

Active in combating islam since a long time, running a pro-israeli anti-islamic website but dropped that project when he entered Swedish politics, as part of the Sweden Democrats (SD). SD is the only anti-immigration, anti-islamic party in Sweden. He has since tried to establish contact with other groups and parties around Europe.

I efterhand har Ekeroth hävdat att han inte företrädde Sverigedemokraterna, utan deltog i mötet som privatperson. Det är en lögn när hans inlägg handlade om Sverigedemokraternas strategi. I presentationen gick Ekeroth igenom partiets historia, utan att nämna dess kopplingar till nynazistiska grupper under 80- och 90-talet. Han medgav dock att Sverigedemokraterna tidigare hade deltagit i Euro-Nat, ett samarbete mellan franska Front National, ungerska Miep, serbiska Srpska Radikalna Stranka, men att allt samarbete hade upphört och att kontakten med Front National hade brutits på grund av stora politiska skillnader.

Andra med kopplingar till Sverigedemokraterna har också varit aktiva i kontrajihadistnätverket, däribland Teds bror Kent Ekeroth, som 2009 anordnade en antiislamiseringskonferens i Malmö. Vid Wienportarna hyllas Kent Ekeroth av “Fjordman” som någon som kanske kan stoppa islams framväxt. Bröderna Ekeroth är en länk mellan counterjihadrörelsen och Sverigedemokraterna. Det finns ytterligare Sverigedemokrater som kan kopplas till kontrajihadistnätverket. Den 31 mars 2012 deltog isak Nygren, tidigare Sverigedemokrat, i ett kontrajihadistmöte i Århus. Då som talesperson för Svenska Försvarsförbundet (SDL). Några år tidigare hade Nygren ansökt om medlemskap i Nordiska Förbundet. 2010 bjöd Sverigedemokraterna in Robert Spencer att hålla föreläsningen Islam och Jihad mot Europa.

Så småningom…

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett grumligt parti. Trots att partiet har proklamerat “nolltolerans mot rasism och extremism” är det tämligen tydligt att det inte finns något intresse av att städa upp smutsen, annat än rent kosmetiskt. Islamofobi, antisemitism, rasism, nazism, fascism är och verkar förbli delar av Sverigedemokraterna. De är helt enkelt ett parti som hetsar mot dem som de tror att de kan hetsa mot – muslimer, judar, afrikaner eller vad än nuet tyvärr tillåter. Samma innehåll, olika paketering.

Källa: http://radikalportal.no/2014/08/21/sverigedemokraterna-historien-om-et-rasistparti/

Rasismen är inbakad i liberalismen, kapitalismens nyckelideologi

Abolition blev en synonym till frihet och frigörelse i samband med att slaveriet avskaffades i USA. Det går alltså inte att direktöversätta med avskaffande. Faktum är att det inte finns något inarbetat svenskt ord som förmedlar den fulla betydelsen av abolition, varför detta ord, som sedan 1844 förekommer i svenskan, kommer att användas i den följande texten.

Att resonera kring abolition innebär en möjlighet för oss att ta ett steg tillbaka och betrakta det nuvarande straffrättsliga systemet och upptäcka hur annorlunda det ser ut i jämförelse med hur vi föreställer oss detsamma. Låt oss sätta in detta i en kontext:

Regeringens moral fångas upp i den årliga budgeten.
Om pengarna spenderas på polisarbete, då spenderas de inte på det vi genom forskning vet kommer att hålla samhället säkert.
I detta sammanhang kan vi använda abolition i betydelsen “omforma budgeten, så att den skapar ett samhälle där alla känner sig trygga”.

Ett exempel hämtat ur verkligheten är kampanjen “Defund the Police”, som blev ett samlingsrop sommaren 2020, när demonstranter strömmade ut på gatorna i amerikanska städer och orter och krävde ett slut på polisbrutaliteten i kölvattnet av morden på Breonna Taylor och George Floyd av polisen.
Under de knappa två år, som gått sedan dess har hundratals stadsfullmäktige i hela USA röstat för att omfördela vad som motsvarar hundratals miljoner dollar från brottsbekämpning till ett bredare utbud av tjänster som stöder den allmänna säkerheten. Men dessa förändringar utgör bara en bråkdel av de pengar som spenderas på att upprätthålla lagar – för att inte tala om fängelsestraff och militär.

Kommer den nya abolitionsrörelsen att lyckas förändra hur vi investerar offentliga resurser i offentlig säkerhet? Och vilka är egentligen de ekonomiska grunderna för det system som denna rörelse vill förändra?

I The Laura Flanders Show den 29 december 2020 gav Vijay Prashad, historiker och verkställande direktör för det trikontinentala institutet för social forskning, ett globalt perspektiv på abolition.

Laura Flanders Show – Abolitionens ekonomi:

[Laura] Vijay, vi är här för att prata om avskaffande, särskilt om avskaffande av ekonomiska skäl. Men låt oss börja med att definiera våra begrepp. När ni talar om avskaffande, vad menar ni med det ordet?

[Vijay] Avskaffande är ett svårt begrepp eftersom det på ett sätt är en synonym till frihet och frigörelse. I Förenta staternas historia är abolition frigörelsen från en av de kanske mest fruktansvärda saker som människor har gjort, nämligen att förslava andra människor. Så abolitionsrörelsen var en rörelse för frigörelse av människor som hade förslavats. I dag står människor inför en annan typ av förslavning. Vi är på ett sätt förslavade i ett system som förnekar oss frihet för att vi inte har pengar. Så mitt sätt att förstå avskaffandet och frigörelsen, abolitionen, är att vi måste avskaffa det system som berövar oss vår värdighet.

[Laura] Men vilket system skulle vi behöva avskaffa för att frigöra oss på det sätt som du beskriver?

[Vijay] Om jag inte nämner systemet låter allt jag har sagt logiskt. Alla borde bli och blir också upprörda av det faktum att 2,5 miljarder människor går till sängs hungriga på kvällen – och av att det visar sig att flesta av de som går hungriga till sängs är barn.

[Vijay] Men, om jag säger att det som hindrar de hungriga från att få tillgång till mat är bristen på pengar – och att bristen på pengar – att berövandet av näring från ett stort antal människor är en konsekvens av – och här kommer det – är en konsekvens av kapitalismen. Och att vi därför måste tänka allvarligt på det faktum att kapitalismen helt enkelt bara klarar av att föda halva världens befolkning, och att vi därför måste avskaffa kapitalismen…

[Vijay] Jag menar, det skrämmer människor eftersom de tänker: “Vad pratar du om? Jag menar, kapitalismen är det som ger oss välstånd.” Och sedan vänder man naturligtvis på steken och säger:

Nej, det är inte kapitalismen som ger dig rikedom eller de fantastiska saker som den moderna världen har. Det är människans uppfinningsrikedom.

[Vijay] Om jag hade börjat med att säga att abolition innebär att kapitalismen avskaffas, hade det klickat till och samtalet hade varit över… Ingen vill se det, för det är skrämmande. Men, om man tänker på det, om man tänker djupt på det och undrar varför människor är berövade [sin försörjning]? Du vet – varför har folk inte pengar i fickan? Det beror inte på att de inte arbetar eller inte försöker hitta arbete. Dessa två saker är viktiga. Människor arbetar och kan inte betala sina räkningar.

[Laura] Du har inte nämnt ras än. Om vi tittar på våra rörelser, våra sociala rörelser som idag höjer stridsropet om abolition, finns det Black Lives Matter-rörelser, BLM. Det är mycket specifikt sett genom de rasifierades lins. Hur ser du på hur det rasistiska och patriarkala spelar in i allt detta?

[Vijay] Större delen av planeten är inte vit. I västvärlden är det naturligtvis färgade människor som i högre grad hamnar i hunger och fattigdom. Detta är kolonialismens historia. Det är på grund av slaveriet som stora mängder av rikedomar stals från människor och fördes till Storbritannien o.s.v. för att finansiera den industriella revolutionen. Så det är så kolonialismen finansierar kapitalismen och har sedan 300 år inverkat på den kapitalistiska utvecklingens historia.

[Laura] Och förhållandet till rasism, bara för att sätta fingret på det?

[Vijay] När kolonialismen började utvecklas kom de här idéerna, som innebär att vissa människor i världen helt enkelt inte förtjänar att leva med frukterna av värdighet. John Locke, som skrev sina avhandlingar om regeringsformen och ses som en av liberalismens viktigaste figurer, säger i Andra regeringsförfattningen att injaner, “eftersom de inte avancerar och utvecklar Guds gåva,” kan utrotas och berövas sin egendom.

Jag menar, detta handlar om en av de personer som betraktas som huvudpersoner, intellektuella personer inom upplysningen och liberalismen, som säger att det är okej att inte respektera injanerna, att förskjuta dem, att utrota dem o.s.v. Rasismen är inbakad i kapitalismens nyckelideologi, som är liberalismen.

[Laura] Anledningen till att det är viktigt att prata om detta, tycker jag, är att även om allt du har sagt är djupt nedslående, eftersom det ger en så lång bild – en så lång historia av ett mycket stort system.

Å andra sidan tyder det åtminstone på att detta fråntagande var något som skapades av människan, att det är ett system som vi kanske skulle kunna lösa upp. Och jag ber dig nu att tänka på det ögonblick av rörelse och uppror som vi befinner oss i just nu. Var ser du potentialen och var finns det kanske fallgropar?
Jag tänker på Black Lives Matter, på rörelsen för att avfinansiera polisen och kraven på abolition som för var dag som går ljuder allt högre.

[Vijay] Om jag skulle kunna koka ner det till ekonomiska termer, så skulle jag säga att det de säger, Laura, är att de säger att USA:s moral inte finns med i den amerikanska konstitutionen. Fortsätt inte att prata om konstitutionen för att förstå landet. Den amerikanska regeringens moral fångas i den årliga budgeten. Budgeten är en mycket bättre återspegling av ett lands moral än dess konstitution.

Och om vi varje år lägger mer pengar – mycket mer pengar – på förtryck, på polisen, på militären, på fängelsestraff o.s.v, och så lite pengar på att ta hand om mänskliga problem, så är det ingen som kan säga att vi är perfekta.
Du vet, vi [människor] är fyllda av brister. Vi [människor] behöver hjälp och samhällen kan hjälpa till, familjer kan hjälpa till, regeringen kan hjälpa till. Så det behövs pengar som går dit.

[Laura] I juni 2020, när demonstrationerna mot polisbrutalitet pågick på gatorna runt om i USA, bjöd Los Angeles stadsfullmäktige in företrädare för Black Lives Matter Los Angeles till stadsfullmäktige för att presentera Folkets budget. Den var ett förslag som tagits fram genom en aldrig tidigare skådad undersökning bland tiotusentals invånare i Los Angeles. Folkets budget var också ett svar på borgmästarens tillkännagivande att staden, mitt i de budgetnedskärningar (på över $200 miljoner) som COVID-19 gjort nödvändiga, skulle öka sin polisbudget med sju procent.

Till detta sa LA:s befolkning nej, och dr Melina Abdullah var där för att förmedla budskapet:

“Detta bör inte handla om era egna politiska ambitioner. Det bör handla om vilken sorts värld ni vill skapa. Världen talar just nu. De säger att vi inte vill ha ett polissystem som sätter mål på svarta människors ryggar, särskilt, men som också är en regelbunden angripare och traumatiserare av hela vårt samhälle. Du har nu en möjlighet att inte bara säga vem jag är som ledamot av stadsfullmäktige, utan också vem du är. Tillhör du Police Protective League, tillhör du dina ambitioner, tillhör du ditt ego eller tillhör du folket?”

[Laura] Vijay Prashad sade att man lär sig mer om ett land av dess budget än av dess konstitution. Varför bestämde ni er, med så många möjligheter, kroppskameror och allt annat, för att fokusera på budgeten för LA, i synnerhet dess polismyndighet?

[Melina] Visst, jag ska citera en annan ekonom, Julianne Malveaux, som säger att en budget är ett uttalande om ens etik och moral, eller hur?

När vi såg siffran, detta cirkeldiagram med 50 procent till LAPD, sa vi att det är alldeles för mycket. Sedan delade vi den med människor från hela det politiska spektrumet, och alla bekräftar vad vi tycker, att det är alldeles för mycket.
“Budgetar är också ett nollsummespel. Så om ni spenderar dessa pengar på LAPD, på polisarbete, spenderar ni dem inte på de saker som vi vet kommer att hålla samhällen säkra. Och vi anser att om vi hävdar att vi är ett demokratiskt samhälle, så betyder det att människor bör vara engagerade i hur våra egna skattepengar används. Därför tror vi på något som kallas deltagande budgetering. Och vi vet att det finns ledare som Chokwe Lumumba i Jackson, Mississippi, och Ras Baraka i Newark, New Jersey, som också håller med om att människor bör engageras i denna process.” Så vi tänkte: “Varför inte Los Angeles? Varför är inte människor engagerade i denna process?” Så vi sa att vi ska göra vår egen deltagarbudgetering. Så vi hade en serie råd, en serie workshops, och till slut sa vi att vi skulle göra några undersökningar. Det slutade med att vi fick 25.000 svar. Vi är långt över detta nu.
Och vad vi fann i undersökningen – innan mordet på George Floyd – eller hur – innan man började säga “defund the police” – var att de ville spendera endast 5,4 % av stadens budget på LAPD, trafik och åtal tillsammans. “Vi utmanar er att säga att ni tillhör folket, att göra något modigt, och vi ser exempel runt om i landet på människor som gör saker som är modiga.”

Marqueece Harris Dawson är ledamot av Los Angeles stadsfullmäktige för det åttonde distriktet i LA:

“Innan jag kom in i stadsfullmäktige ägnade jag hela mitt vuxna liv åt att vara aktivist och använde verkligen all min tid till att förespråka förbättringar av livskvaliteten i de samhällen jag bodde i, till exempel South LA. Platsen i stadsfullmäktige blev ledig, och jag har alltid tyckt att vi missade många möjligheter i stadsfullmäktige som samhällsaktivister och progressiva aktivister, så jag sökte platsen och fick väljarnas stöd.”

[Laura] Beskriv den upplevelse som du hade när du observerade dr Abdullah och hennes team när de presenterade folkets budget. Det är inte en vanlig händelse, att samhällsaktivister kommer in i stadshuset och gör en sådan presentation med den typen av uppgifter i ryggen.

[Marqueece] Det som var annorlunda med deras presentation var att de talade om hela budgeten. Vanligtvis kommer det in folk som talar om ungdomsvård, eller om miljön, eller om en sak och de kan sin sak väldigt, väldigt bra. Den här resan var mycket ambitiös eftersom man försökte tala om hela budgeten och hela stadens verksamhet.

[Laura] Så folkets budget, organiseringen bakom den, själva presentationen, det var inte svårt för dig att ta till dig argumenten som de framförde, men jag slår vad om att det var svårt för ett antal av dina kollegor, och jag vill fråga dig om det.

[Marqueece] Jag tror att många av dem var förbluffade. Många av dem ville veta mer, de ville lära sig mer. Och jag tror att många av dem ville prata, vilket jag tror var den stora bedriften.

[Laura] Samtalet är bra, uppmärksamheten är bra, men man måste fortfarande rösta om en verklig förändring av prioriteringarna på budgetnivå. Vad kommer det att kräva? Vilka hinder står ni inför, och vad behöver aktivister, och kanske även vanliga väljare, veta om den utmaning som ni som välmenande och engagerad ledamot av kommunfullmäktige står inför när ni försöker genomföra denna typ av förändring?

[Marqueece] Varje aktivist och varje observatör bör komma ihåg detta när vi talar om hur sociala förändringar uppnås och hur man flyttar stora system. Borgmästaren och finansgruppen lade i april fram en budget för kommunfullmäktige som innebar en nedskärning på 15 procent för alla våra avdelningar och en ökning av polisbudgeten med 123 miljoner dollar. Det slutade med att budgeten antogs enhälligt, även med min röst, även med de av oss som klagade på den, men vi var så små att vi inte kunde stoppa den.

Bokstavligen veckan efter att dessa hundratusentals människor gick ut på gatorna i Los Angeles kom samma människor tillbaka och röstade för en nedskärning av polisen, något som bara några veckor tidigare ansågs vara en politisk omöjlighet. Och det jag menar är att det är handling på gatorna som förändrar saker och ting. Det är faktiskt, återigen, viktigt att välja bra människor. Jag säger det varje gång jag ställer upp i valet, rösta på mig, jag är en bra person. Men vad som är viktigare är att skapa förutsättningar så att goda människor på insidan kan kämpa och skapa förändring.
Detta är absolut ett ögonblick då världen öppnas på vid gavel. Vad som kommer att sägas om detta ögonblick är beroende av människors vilja att få svarta liv att räknas, att faktiskt skapa en väsentlig förändring, att faktiskt inleda en väsentlig förändring, att faktiskt lyssna när vi säger att våra prioriteringar är att se till att människors universella behov tillgodoses. Vi lever i en värld av överflöd. Det borde finnas bostäder för alla, ren mat för alla, en ren miljö för alla. Och så kan vi få dessa saker. Samtidigt som vi kämpar för att omdefiniera den offentliga säkerheten försöker systemet också att befästa sig självt. Här i Los Angeles försökte borgmästaren att säga “Åh, omdömesgill offentlig säkerhet”, stjäla våra ord, och sedan inrätta en ny permanent byrå för LAPD. Det är viktigt att vi sa att det inte är så vi menar, att vi avslöjade honom för detta, att vi pressar honom på detta och att vi ser till att de 250 miljoner dollar som utlovades faktiskt går till saker som bostäder, psykisk hälsa och alla de andra resurser som vi har talat om. Så ja, ni vet, bara för att vi säger det betyder det inte att det blir gjort. Kampen är ständig, eller hur? Angela Davis säger att frihet är en ständig kamp. Och så vi kan inte släppa taget för ett ögonblick eftersom de inte kommer att släppa taget för ett ögonblick.

[Laura] Kampen för att komma fram till ett alternativ till polis och fängelser, som vi känner dem nu, har i stor utsträckning informerats om och letts av människor med förstahandserfarenhet av det nuvarande systemet. Människor som Andrea James. Hon är grundare och verkställande direktör för National Council for Incarcerated and Formerly Incarcerated Women and Girls, och hennes aktivism började när hon satt inne i två år medan ett av hennes barn fortfarande var mycket litet.

[Laura] Det var i fängelset som du började organisera dig och arbeta med andra intagna kvinnor och deras familjer för att på ett sätt förändra berättelsen om vilka problem som gör att människor hamnar i fängelse och vad de behöver i sina liv. I dag organiserar du en årlig konferens. Ni har just hållit den i år, virtuellt, Free Her. Berätta lite om de problem som de tusentals kvinnor och flickor som ni samlar till konferensen ställs inför. Vilka är de problem som de står inför i sina liv?

[Andrea] De kvinnor som hjälpte till att utforma konferensen är tidigare fängslade kvinnor och kvinnor som för närvarande är fängslade. Allt vi gör inkluderar våra systrar för att hjälpa, forma och ge en plattform för deras röster och arbete. Vi anser att vi är experter, liksom akademiker, forskare och politiker. Vi ställer frågan, och vi kommer upp och genomför idéerna kring hur olika ser ut för att verkligen gräva på djupet, visa allmänheten de sanna historierna bakom livet för dessa kvinnor som sitter i fängelse och hur det är en fortsatt orättvisa att bara använda sig av fängelse, eller att använda sig av fängelse överhuvudtaget, eftersom vi är abolitionister, för att lösa problem som verkligen är social rättvisa, sociala frågor som måste tas upp. Och det är mycket mer skattemässigt ansvarsfullt för oss att ta ett annat tillvägagångssätt än de miljarder dollar som vi fortsätter att spendera varje år på att låta människor gå in och ut ur fängelse och hindra dem från att efter fängelsestraffet kunna engagera sig i ekonomin igen.

[Laura] Vilken skillnad tror du att pandemin gör i denna diskussion om ekonomi, investeringar och abolition?

[Andrea] Laura, det är absolut hjärtskärande. Vi har förvandlats från en politisk organisation som arbetar med abolitionistiska principer till bokstavligen en organisation för ömsesidig hjälp. Vad vi har upptäckt är att vi har nått ut till borgmästaren, guvernören och våra lagstiftare, och vi har mötts av absolut tystnad. Och därför har vi varit tvungna att ta på oss att använda vår egen allmänna driftsbudget för att nu ta reda på hur vi ska omorganisera oss ekonomiskt för att stödja och stötta kvinnor med barn i hem utan några som helst resurser.

[Laura] Om du plötsligt blev guvernör, om du plötsligt blev borgmästare, vad skulle du spendera på i stället?

[Andrea] Om jag vore guvernör skulle jag använda min benådningsrätt. Det skulle vara det första jag skulle göra. Jag skulle sitta bakom mitt skrivbord som guvernör och göra en massbefrielse i Massachusetts. Femtio procent av den fängslade befolkningen i Massachusetts är äldre människor. De skulle vara den första gruppen människor, de och gravida kvinnor och kvinnor med barn som hamnar i barnomsorgssystemet (som för närvarande är en spegelbild av vårt straffrättsliga system), som jag skulle ge benådning.

Och det andra jag skulle göra är att utveckla fler saker som vi har skapat utan statlig finansiering, utan bidrag från staden, vi har just skapat det första övergångshuset som startades och leddes av tidigare fängslade kvinnor. Kimya’s House är ett övergångshem, långsiktigt, långsiktigt. När våra kvinnor kommer ut ur fängelset har de tur om de får en månad någonstans. Vi erbjuder arton månader plus för att hjälpa kvinnorna att läka och gå vidare med sina liv, hantera sina sjukdomar eller sina missbruk, återknyta kontakten med sina familjer och sina barn, återanpassa sig själva, till läkning.

[Laura] Varför är det så viktigt att ta tillvara färgade kvinnors ledarskap och att tillämpa både köns- och rasobjektivet på vårt problem?

[Andrea] Kvinnor har varit [och är] ryggraden i de samhällen som är mest utsatta för massinlåsning. De har varit [och är] stödsystemet för de familjemedlemmar som har hamnat i det straffrättsliga systemet. De har varit ett stödsystem sedan långt innan de började bli den snabbast och mest växande fängelsepopulationen. Det var de som också var stödtjänster för återinträde i samhället för deras familjer, och detta går, i afroamerikanska samhällen, tillbaka till slaveriet. Kvinnor har alltid varit de som hållit ihop familjerna och hållit barnen när föräldrarna av en eller annan anledning separerats. Därför måste vi göra en genusanalys.

[Laura] Kan du se abolitionen härifrån, Andrea?

[Andrea] Vi kan definitivt se abolitionen härifrån. Vi vet det eftersom vi inte väntar på att systemet ska göra förändringen. Vi har ingen – vi har ingen illusion om att fängelserna bara kommer att försvinna eller att folk kommer att förstå vad vi menar när vi ber om att avgiftsbelägga eller omfördela medel från brottsbekämpningen. Vi förväntar oss inte att folk kommer att förstå det på en gång. Många fler människor börjar förstå det.

Men för oss bygger vi dessa system i hyperlokala samhällen som är inriktade på individuellt ansvarstagande, som är inriktade på ansvarstagande i samhället, som är inriktade på transformativ rättvisa, som är inriktade på processer för att samla människor.
Medan det nuvarande systemet existerar bygger vi alltså system utanför det systemet som är folkstyrda.
Men det sista jag vill nämna för att få folk att tänka på, Laura, när det gäller abolition, är att abolition sker i landets rika vita samhällen varje dag. Svaret och skillnaden i svaret mot vita människor från rikare samhällen i det här landet är mycket annorlunda i det straffrättsliga systemet än svaret mot svarta och bruna samhällen i samma land, och det svar som rikare, vitare samhällen får är abolition, det är en form av abolition.
Om människor tänker på några av de avbräck som de har fått eller när de inte blev arresterade eller när något sopades under mattan på grund av deras yttre, eller vem de är, eller vilka deras familjer är, eller vilket samhälle de bor i.
Vår guvernörs egen son har ett fall som vi inte har någon aning om vad som hände. Om det hade varit en svart eller brun person från Roxbury hade han eller hon suttit i fängelse just nu.
Så att be guvernörer att ge nåd till sjuka och äldre kvinnor i Massachusetts och på andra platser som har suttit begravda i fängelser i årtionden är inte mycket begärt eftersom det är ett system som redan finns i det här landet.
Abolition finns. Vi ber bara om att det ska tillhandahållas som en möjlighet över hela linjen.
Du vet, det finns människor i mitten av allt detta, Laura, det är det viktigaste. Människor som arbetar med politik glömmer, tror jag, ibland att vi talar om människor. Och även när de tar hit människor för att vittna inför kommittéer och så vidare, tar de hit dem som karikatyrer. Ni måste säga detta för att mitt lagförslag ska göra det. Nej, lyssna på människor.

[Laura] Kan vi på något sätt lova att ta mänskligheten, andras mänsklighet, på allvar?

[Andrea] Min förhoppning, min bön, min tro, mitt arbete är att se till att ni om 20 år, när alla mina barn är vuxna, frågar om 20 år, att de lever på en plats där vår mänsklighet värderas, där alla människors mänsklighet värderas, där alla har allt de behöver och det mesta de vill ha. En av mina favoritböcker är Freedom Dreams, och vad han [Professor Robin D. G. Kelley] utmanar i den boken är att vi ska stjäla tillbaka den tid som vi har för att skapa visioner, och i våra visioner måste vi komma ihåg att den mest radikala vision vi kan göra är en vision som grundas i kärlek, rättvisa och frihet. Jag tror att om vi gör det arbetet med både visioner, kärlek, rättvisa och frihet kommer vi att förverkliga det om 20 år.

[Laura] För mer om detta avsnitt och annat framtidsinriktat innehåll och för att lyssna på vår podcast, besök vår webbplats lauraflanders .org och följ oss på sociala medier @TheLFShow.

Källa: The Laura Flanders Show - The economics of abolition

Interimperialistiska väpnade konflikter kommer att förlänga den globala kapitalistiska krisen

Världsläget den 4. april 2022

Den kapitalistiska konkurrensen tvingar rivalerna att överträffa varandra kvantitativt, sänka löneandelen och investera mer kapital i maskiner, robotar, artificiell intelligens och nyare teknik, vilket leder till sjunkande vinster. Detta gäller även för de största kapitalisterna, av vilka de flesta är rentierer.

Den grundläggande kapitalistiska motsättningen mellan socialiserad produktion och privat ackumulation av mervärde fortsätter att intensifieras, och rikedomar och kapital blir alltmer koncentrerade i händerna på ett fåtal monopolkapitalister. Sedan 2020 har den kollektiva förmögenheten hos cirka 704 amerikanska miljardärer ökat med så mycket som 1,7 biljoner (1.700 miljarder) dollar och de 704 äger nu mer rikedom än 165 miljoner amerikaner. Bara under 2020 ökade förmögenheten hos Kinas superrika med 1,5 biljoner (1.500 miljarder) dollar.

Den olösliga och evigt förlängda krisen i det globala kapitalistiska systemet fortsätter att förvärras. Monopolkapitalisterna kämpar med överproduktionsproblemet och följaktligen med stora osålda lager och fortsatt nedgång i associerade råvarupriser och minskad profitkvot.

Samtidigt äger dollarmiljardärerna, som utgör en bråkdel av 1%-befolkningen, så mycket som 50% av världens produktionsmedel och finansiella tillgångar, något som tveklöst avslöjar den extrema graden av klassutnyttjande.

Konkurrensen, om marknader och inflytelsesfärer, mellan rivaliserande imperialistiska länder har länge hotat att utlösa reguljära krig. Särskilt markant har USA-hegemonins försök att, med hela den imperialistiska verktygslådan, slå tillbaka mot Brasilien, Indien, Kina och Ryssland, när dessa försöker öka sin andel av marknaden för råvaror som mineraler, olja och naturgas, samt högteknologiska varor som t.ex. elektronik, fordon och militära vapen.

Efter att USA, efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, blev den enda supermakten, ökade USA-hegemonins självförtroende, vilket de visade genom att lägga ut tillverkning till Kina, öka investeringarna i Kina, intensifiera handeln med Kina och överföra teknik över nivån för sweatshops till Kina. Måhända var det omedvetet man därmed underminerade sin egen sysselsättning och tillverkning. Västeuropa och Nordamerika koncentrerade sig på produktion av viktiga produkter inom den högteknologiska sektorn och inom det militärindustriella komplexet, både för att kunna sälja vapen och för att kunna delta i kostsamma aggressionskrig, t.ex. i Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen, Syrien och på andra håll.

*Kolossen på Rhodos, Illustration av Andrei-Pervukhin (skärmdump)*

Så sent som under det andra decenniet av detta århundrade skulle strategerna i USA inse att USA på detta vis har underminerat sin position och bli oroliga, dels för Kinas ekonomiska och militära uppgång och dels för Rysslands ekonomiska stabilisering (på grund av höga oljeinkomster).

Under de senaste årtiondena har USA och Nato fört aggressions- och interventionskrig för att tvinga länder i östra och centrala Europa att gå med i Nato, få dem att stationeras med amerikansk militär utrustning och inhysa militärbaser och missilanläggningar och anläggningar för missilförsvar för att omringa Ryssland längs dess gränser.

Putins beslut att invadera Ukraina måste fördömas av tre skäl: det är olagligt (bryter mot icke-interventionsklausulen i Helsingforsavtalet från 1975); de som drabbas av krigets fasor är civilbefolkning och meniga soldater; det är ett reaktionärt krig där samtliga inblandade parter är kapitalistiska kleptokratier.

Rysslands och USA-hegemonins proxykrig i Ukraina måste genast upphöra och både Ukraina och Ryssland strävar efter snarast avsluta det genom fredsförhandlingar. Den ukrainska regeringen har uttryckt sin vilja att avsluta kriget genom dialog och förklara sin neutralitet, men USA och Nato driver Ukraina att förlänga sitt väpnade motstånd: Ukraina konfronteras nu med utsikterna till ett långvarigt krig, eftersom USA och dess allierade i Nato häller upp stridsvagnar, stridsflygplan, missiler, bomber och andra vapen samt militärt och ekonomiskt stöd.

Efter den skändliga förlusten efter två decennier av ockupation och tillbakadragande av trupper i Afghanistan förra året behövde USA:s imperialister tända ett nytt krig för att hålla sin gigantiska militärmaskin i gång. Proxykriget i Ukraina visar återigen att imperialism innebär krig: USA är inställda på att spendera 13 miljarder dollar för att stationera trupper i Ukrainas Nato-grannländer och leverera vapen till Ukraina.

Samtidigt som USA-hegemonin har levererat vapen till och utökat det militära stödet till Ukraina har de också infört omfattande finansiella och handelsmässiga sanktioner mot Ryssland. USA kan dock bara räkna med att EU, UK, AU, Kanada, Japan, Sydkorea, Taiwan och Singapore ska genomföra dessa sanktioner, vilket återspeglar den stora klyftan mellan de imperialistiska makthavarna och tillåter Ryssland att fortsätta med handel och ekonomiska transaktioner med resten av den globala kapitalistiska världen. Storbritannien, USA:s närmaste allierade, sade att man kommer att införa oljesanktioner mot Ryssland, men att man kommer att börja införa dem först i slutet av året.

USA:s sanktioner väcker också missnöje bland de europeiska länder som importerar mer än 50 procent av sin naturgas från Ryssland. Under nordamerikanska påtryckningar har Tyskland, som importerar så mycket som 65 % av naturgasen från Ryssland, avbrutit kontraktet för driften av gasledningen Nord Stream 2, som skulle ha fördubblat volymen av naturgas som levereras från Ryssland. USA:s mål är att tvinga de europeiska länderna att importera mer flytande naturgas (LNG) och förlita sig på att USA bygger upp sin energiinfrastruktur, inklusive att bygga fler terminaler och lagringsanläggningar. USA har byggt upp sin LNG-kapacitet sedan 2016 och förväntas bli världens största producent i slutet av året.

Sanktioner mot rysk olja orsakar leveransstörningar och utnyttjas av oljeproducerande länder, monopololjebolag, finansiella investerare och hedgefonder som spekulerar i olja för att driva upp priserna på råolja och petroleumprodukter. Saudiarabien förklarade att det inte finns någon brist på utbudet. USA, som självt köper en stor del av sin oljeimport från Ryssland, har bråttom att köpa olja från Venezuela, ett land som är föremål för amerikanska omstörtande sanktioner.

För bara några månader sedan förklarade imperialistiska organ glatt att de hade uppnått en “economic rebound” förra året, efter den globala ekonomiska kollapsen i de kapitalistiska länderna i samband med Covid-pandemin 2020. Men den kapitalistiska krisens långa skugga kommer nu snabbt ikapp. De stigande priserna på oljeprodukter driver upp produktionskostnaderna och hotar att ytterligare förlänga krisen i det globala kapitalsystemet. En hotande inflationschock och utsikterna till stagflation hotar att dra ner de kapitalistiska samhällena i recession, även om flertalet länder ännu inte har återhämtat sig från de ekonomiska låsningar och handelsstörningar som infördes när Covid-19-pandemin var som störst.

De globala kapitalistiska tyngdpunkterna är återigen fast i en kris och drabbas av problem med svag produktion och stigande skulder.

Under de senaste två åren har USA:s regering satt ihop en blandning av nykeynesianska utgiftspaket som numera är känt som programmet Building a Better America, inom ramen för vilket man planerar att spendera närmare 3 biljoner (3.000 miljarder) dollar under de närmaste åren i ett försök att stimulera den inhemska produktionen.

Kina vacklar på grund av en avtagande efterfrågan, produktionssänkningar och enorma mängder offentliga och privata skulder som inte kan återbetalas. Den globala skulden ökade ytterligare till 303 biljoner (303.000.000 miljoner) dollar förra året, efter att ha skjutit i höjden under 2020, i ett desperat försök att rädda företag, betala för subventioner och stimulera produktionen.

Till grund för den globala kapitalkrisen ligger det olösliga problemet med överproduktion, överutbud av varor och överackumulering av kapital hos den dominerande monopolbourgeoisin, som är sprungen ur kapitalkonkurrensen och anarkin i produktionen. Det finns ett överutbud av stål, fordon, kläder och skor, olja och andra viktiga varor. Den tillfälliga bristen på elektroniska halvledare förra året ledde till att man skyndade sig att investera i nya fabriker i bl.a. USA, Nederländerna, Kina, Taiwan, Japan och Sydkorea, vilket från och med slutet av året förväntas leda till överutbud – särskilt när det gäller de lägre chipsen.

USA fortsätter att tillgripa militär keynesianism för att hålla igång produktionen. Dess försvarsbudget har skjutit i höjden till 776 miljarder dollar 2021 (trots att man dragit sig tillbaka från Afghanistan) och kommer att skjuta upp till 782 miljarder dollar 2022. Tyskland har också deklarerat planer på att avsevärt öka försvarsutgifterna till 113 miljarder dollar, i linje med Nato-överenskommelsen att spendera 2% av sin BNP på försvaret.

Samtidigt drabbas de breda massorna av allt värre former av exploatering och förtryck och dras mer och mer in i hunger, extrem fattigdom och allvarliga sociala förhållanden. Hundratals miljoner människor har förlorat jobb och inkomster. Mer än 100 miljoner människors inkomster sjönk till under 1,90 dollar per dag, medan mer än 163 miljoner människor nu lever på mindre än 5,50 dollar per dag.

De försämrade socioekonomiska förhållandena ger upphov till omfattande massprotester för att göra motstånd mot nyliberala ekonomiska åtgärder, fascistiska restriktioner och imperialistiska krig i olika delar av världen. Det revolutionära proletariatet måste fortsätta att stärka sig och dra nytta av de fördelaktiga förhållandena för att leda de förtryckta klassernas och de progressiva sektorernas demokratiska kamp.

Skall man se något positivt med eländet så är det att förutsättningarna för socialistisk kamp blir alltmer gynnsamma.

hampus.cronander om Shepherd David’s ancient call to action28 mars 2024
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Prijava om Shepherd David’s ancient call to action18 mars 2024
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
cartagocat om Metakognitiva erfarenheters betydelse för individuella slutsatser31 juli 2022
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
julcro1312 om En mer nyanserad bild av Josef Stalin och svältkatastrofen i Ukraina 1932-338 februari 2021
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍

Kategori: Krönika