Kort om den människorättsliga situationen i Republiken Filippinerna (Ang Republika ng Pilipinas)

The flag of the Republic of the Philippines and the banner of the Armed Forces of the Philippines

Filippinerna är en republik vars president är statschef, regeringschef och överbefälhavare för de [regeringskontrollerade] väpnade styrkorna (AFP). Presidenten har ett mandat på sex år och kan inte väljas om. Politiska partier byggs upp runt starka enskilda politiker och upplöses när dessa drar sig tillbaka från politiken. Det är vanligt att politiker (efter valnederlag) byter eller skapar ett nytt parti, så partier bildas och läggs ned i rask takt.

Filippinsk lagstiftning tillvaratar, med vissa undantag, de borgerliga mänskliga rättigheterna relativt väl (t.ex. kan man avseende diskriminering på arbetsmarknaden konstatera att Filippinerna är förhållandevis jämställt), medan ingen av de socialistiska mänskliga rättigheterna är lagstiftad (dock ger 4P-lagen, efter mexikansk modell, ett visst skydd mot djup fattigdom).

Allmän förskoleålder är 4 år och den 7-åriga allmänna grundskolan startar vid 6 års ålder och är indelad i elementärskola och högstadieskola. Det 3-åriga gymnasiet (undergraduate college) är antingen avgiftsfritt/allmänt eller avgiftsbelagt/privat och detsamma gäller universiteten. Det råder skolplikt, men denna saknar uppföljning.

Sjukvården består av såväl allmänna (nästintill avgiftsfria) sjukhus och läkarstationer, samt privata sjukhus. Det råder inom hela vården, med undantag för de mest exklusiva klinikerna, brist på sjuksköterskor och patienters anhöriga tvingas ta rollen som obetalda vårdbiträden. Detta får till följd att den som saknar anhöriga och inte är ekonomiskt välbeställd endast får medicinsk behandling och ingen omvårdnad. Varje år utexamineras ett stort antal sköterskor, men de flesta av dessa blir omedelbart utlandsanställda (OFW).

Filippinerna antog 2016 ett tiopunktersprogram för social och ekonomisk utveckling.

De främsta bristerna i filippinsk lagstiftning för mänskliga rättigheter är bl.a. att

  1. åldern för straffmyndighet är 12 år.
  2. rätten till skilsmässa är olika beroende på religiös tillhörighet. Kristna har ingen laglig rätt till skilsmässa utan hänvisas till en lång, krånglig och kostsam annulleringsprocess i domstol.
  3. abort är olagligt och straffet är 6 månaders fängelse för den havande kvinnan och upp till 6 år för den som utfört aborten.
  4. barnaga är förbjudet i lag, men lagen har inte tagits i bruk.
  5. våld och tvångsförflyttning av urbefolkning förekommer, i syfte att exploatera naturresurser, med stöd av nationell lag. Det finns fler än 100 olika ursprungliga etniska minoriteter i landet, varav hälften i drabbade regioner.

Trots relativt föredömlig lagstiftning är det dock så att efterlevnaden lämnar övrigt att önska. Hög frekvens av straffrihet råder för gärningspersoner som är anställda inom polis- och rättsväsende. Korruption gör att välbesuttna kan köpa sig fördelar inom politiken och vid rättslig prövning. Polisiära, militära och paramilitära organ gör sig regelbundet skyldiga till utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden. Lantadel, borgmästare och stora företag har ofta egen milis (som bl.a. används för att tvinga lokalbefolkningar att sälja mark till kraftigt underpris, s.k. landgrabbing).

Varför kritisera?

Varför, vem, vad, när och hur ska vi kritisera?

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin.

— Är det rätt och riktigt av en person i en grupp att kritisera andra grupper eller deras medlemmar när de gör fel?

— Är det rätt och riktigt även om det handlar om en nationell eller internationell syskonorganisation?

— Ja, det är inte bara rätt rätt och riktigt, utan dessutom nödvändigt. Det är faktiskt vår omvälvande plikt att göra det.

Den allmänna principen för kritik är att om den som upptäcker ett fel måste kritisera det, oavsett vad felet är och oavsett vem som begår det. Kom ihåg att vi kritiserar våra kamrater för att stötta i arbetet med ständiga förbättringar och/eller för att förmå andra att inte göra samma fel. Att avstå från att framföra kritik är själviskt och indikerar att du inte bryr dig om de konsekvenser dessa fel kan få.

Privat framförande av kritik är utan tvekan oftast bäst och mest effektivt, men dess görlighet begränsas inte sällan av rådande omständigheter och det finns många tillfällen då privat framförande varken är genomförbart eller korrekt.

När så är möjligt bör vi – åtminstone till en början – framföra idéer, förslag och kritik direkt till de personer som vi tror har nytta av det. Ofta tör detta om möjligt göras privat, men om idéer, förslag och kritik av vikt passerar obemärkt, så är det ofta nödvändigt framföra dem i ett större forum och stundom även motiverat att offentliggöra dem. Syftet med ett offentliggörande är att väcka opinion och därmed, genom att utsätta motsträviga individer för sociala påtryckningar, framtvinga ett reviderat beslut.

Ofta har vi dock ingen direktkontakt med den individ eller grupp som vi ser begå ett eller flera allvarliga misstag. Direkt och privat kritik är i de flesta sådana fall inte möjlig, inte ens i början.

Den viktigaste poängen med att framföra kritik är ofta inte att hjälpa den vars misstag kritiseras, utan snarare att hjälpa andra att undvika samma och relaterade fel. Då är det inte bara lämpligt utan helt nödvändigt att öppet och offentligt framföra kritiken.

Vi måste alla lära oss av andras erfarenheter, både av vad de gör rätt och av vad de gör fel. Den offentliga och om möjligt avpersonifiera kritiken av misstag är ett av de viktigaste sätten för oss alla att förstå sanningen och den finna den bästa vägen framåt. Att motsätta sig lärorik, öppen, offentlig kritik är därför i hög grad att motsätta sig ordentlig utbildning massorna.

På grund av den pedagogiska roll offentlig kritik spelar är det viktigt att inse att sådan kritik är berättigad även när det inte finns något som helst hopp om att kritiken kommer att iakttas av det direkta målet för densamma.

Faktum är att det ofta är nödvändigt att kritisera de avlidna, eftersom kritiken kommer att tjäna till att upplysa nu levande. Det finns t.ex. många goda skäl att kritisera beslut fattade av Stalin (för att inte nämna Chrustjov).

Men det är såklart inte bara de döda vi kan kritisera. Det görs många fel i vår rörelse i dag, inte bara av individer och grupper i andra länder, inte bara av människor i syskonorganisationer, utan även av oss själva och våra egna grupperingar.

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin rätt och riktigt. Lenin hade heller inga reservationer när det gäller att kritisera kamrater i andra länder, inte heller Rosa Luxemburg eller andra revolutionärer. (Även Marx och Engels kritiserade misstag var än de såg dem.) Naturligtvis var inte all denna kritik alltid korrekt, men det fanns under rörelsens första sekel ett mycket hälsosammare klimat för öppen kritik än det gör idag. Vi måste gå tillbaka till en sundare situation med fri, öppen och ömsesidig kritik.

PS. Förutom kritik, som riktar sig till den egna åsiktssfären, med korrigerande eller bildande syfte, finns det kritik med andra syften. Till dessa hör att:

  1. förmå politiska motståndare att ändra kurs,
  2. förmå väljare att byta sida,
  3. reta upp en motståndare så att denne begår repellerande misstag,
  4. piska upp en antagonistisk stämning mot partier som befinner sig på fel planhalva.

Fidel och Che

Möten i revolutionen

Möte mellan Fidel och Che.
Fotot är hämtat från Cubadebate.cu

En kronologi av mötesögonblick mellan befälhavarna Fidel Castro och Che Guevara. Ögonblick som markerade de kubanska revolutionens historiska vändningar. Under tolv år ledde de båda hjältarna processen av revolutionär omvandling från handling och tanke.

Fidel Alejandro Castro Ruz träffar Ernesto Guevara de la Serna.

19 juli 1955: Fidel möter den argentinska läkaren Ernesto Guevara i den lilla lägenheten på Emparan 49-C, där María Antonia González bor.

9 juli 1956: Fidel förblir fängslad tillsammans med Ernesto Guevara de la Serna, Calixto García Martínez och Santiago Liberato Hirzel vid Miguel Schultz 136 Immigration Station för att det påstås att deras invandringsdokument har upphört att gälla.

I Sierra Maestra 1957.

25 november 1956: Fidel avgår tillsammans med Raúl Castro, Camilo Cienfuegos, Ernesto Guevara och 78 andra expeditionsmedlemmar till Kuba från den mexikanska hamnen Tuxpan ombord på båten «Granma» med avsikt att starta om den väpnade kampen i bergen i Sierra Maestra.

21 juli 1957: Fidel befordrade Ernesto Che Guevara till befälhavare i revolutionsarmén.

I Sierra Maestra 1958.

29 augusti 1958: Befälhavare Ernesto Guevara och hans kolonn lämnar Sierra Marstra för invasionen av de centrala och västra provinserna på Kuba.

1 januari 1959: Fidel beordrar de invasiva kolonnerna nr 2 och 8 under befäl av Camilo Cienfuegos och Ernesto ”Che” Guevara, att fortsätta marschen mot Havanna.

5 januari 1959: Fidel möter Che igen i Camagüey. Befälhavare Guevara var i Havanna framför Cabaña fästning. De utbyter om situationen i landets huvudstad och samordnar nästa uppdrag.

12 juni 1959: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar avsked vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches diplomatiska resa som för honom till Spanien, Egypten, Irak, Sudan, Indonesien, Ghana, Pakistan, Indien, Japan och Marocko, där Che skall förhandla om att öppna nya marknader för Kubanska produkter.

7 oktober 1959: Fidel, i sällskap med befälhavare Ernesto Che Guevara, håller ett möte med de ansvariga för National Institute for Agrarian Reform (INRA). INRA Industrialization Department skapas och Che utses officiellt som chef.

2 augusti 1961: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar farväl vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches resa, i egenskap av ordförande för den kubanska delegationen, till konferensen för det interamerikanska ekonomiska och sociala rådet i Punta del Este, Uruguay.

Sista fotografiet tillsammans.

1965: Fidel tar farväl av Che innan denne åker till Kongo. Det är sista gången som de kära vännerna fotograferas tillsammans.

Ches avskedsbrev.
Fidel informerar folket om Ches fall i strid.

15 oktober 1967: Fidel framträder framför tv-kamerorna och informerar officiellt folket om Ches fall i strid.

3 oktober 1965: Fidel läser Ches avskedsbrev.

Av: Edilberto Carmona Tamayo, redaktionellt team på webbplatsen “Fidel Soldado de las Ideas” den 14. juni 2019

“Henerala”

Si Agueda Kahabagan

Lagueño ng Tagalog at heneral sa KKK (Kataastaasan, Kagalanggalang Katipunan ng mga Anak ng Bayan)

På gravstenen kan man läsa en del av Agueda Kahabagans historia. Fritt översatt står det:

Agueda Kahabagan var [Lagueño,] revolutionär och general i den [första] Filippinska Republikens armén. Hon var född i Santa Cruz, Laguna, Luzon och en av de kvinnor som deltog i Lagunarevolutionen och kriget mot amerikanerna. Hon ledde en skara soldater från general Severino Taiños brigad i maj 1897. “Henerala” uppmärksammades för sina ledaregenskaper i flera strider i Laguna, varav en i San Pablo, oktober 1897. Efter att general Pio del Pilar föreslagit general Emilio Aguinaldo att hon skulle befordras till general, valdes hon 6 april 1899 till ämbetet och blev den enda kvinnliga generalen i den [första] Filippinska Republikens armés rullor. Hon greps av den amerikanska styrkan i januari 1902.

Läs mer om Agueda Kahabagan här.

Sovjetunionen och andra socialistiska stater i EMENA hade mycket som var problematiskt.

¡Товарищ!

Sovjetunionen och andra socialistiska stater i EMENA hade mycket som var problematiskt.

Det är dock fel att som västereuropé döma dem alltför hårt, vi är alla sedan mer än ett sekel indoktrinerade med massiv anti-kommunistisk propaganda.

Att mycket i Sovjetunionen och Öststaterna var enormt bra glöms väldigt lätt bort: arbetspolitik, bostadspolitik och pensionssystem, lagstiftad jämlikhet mellan könen, samt antirasistisk lagstiftning för att dra några exempel.

Ett stort problemet är att så snart man påpekar de goda aspekterna av Warszawapaktländernas internpolitik så antas man även vara positiv till auktoritärianism och censur.

Aktiva kommunister är väl medvetna om de socialistiska staternas problem och anser ett totalt avståndstagande vara rent skadligt för arbetarrörelsen.

Tyvärr är det avståndstagande krafter som fått nästintill totalt företräde i dagens vänster.

Nu djävlar! eller „Sagan om Gud, Satans tillblivelse och den stora olyckan att Lucifer misslyckades med att erövra Guds tron.”

För Kristenheten har „Morgonstjärnan” många skepnader.

Du vandrade oskyldig från den dag Du skapades till dess i Dig föddes ogudaktighet. Genom Din utbredda handel vart Du fylld av trots, och Du syndade. Så jag drev Dig i vanära från Guds berg, och jag fördrev Dig, Väktarkerub, att leva bland de brinnande stenarna. På grund av din skönhet svällde Din stolthet och Du korrumperade Din visdom på grund av Din prakt. Så jag kastade Dig till jorden; Jag gjorde ett spektakel av Dig inför jordens kungar. Genom Dina många synder och oärliga affärer har Du skändat Dina fristäder. Så jag gjorde en eld åt Dig, och alla såg hur den förtärde Dig, och jag brände Dig tills endast aska återstod på marken. Hesekiel 28:15-18

Djävulen har beskrivits som ondskans personifiering och går under många namn, som Satan, Lucifer, Demonernas Furste, Lögnernas Fader. Han har varit en del av skräckhistorier så länge att många tror att han är en fiktiv karaktär, påhittad för att skrämma barn och filmpublik över hela världen.

I den kristna „verkligheten” har djävulen en historia som föregår mänsklighetens skapelse. Det kan förvåna många att lära sig att hans berättelse började som ängel innan han förvisades från himlen.

Det de tror sig veta om begynnelsen kommer från bibelpassager, skrivna av profeterna Hesekiel och Jesaja, som bibelforskare tror beskriver djävulens fall från himlen (Hesekiel 28; Jesaja 14).

Profeterna berättar för oss att Satan var en ängel känd som Morgonstjärnan, översatt som Lucifer (Hesekiel 28:14; Jesaja 14:12). Som ängel vandrade Lucifer på Guds heliga berg och smordes för att tjäna Gud som medlem av förmyndarkeruben, bland änglarnas högsta rang i Guds heliga värd näst efter seraferna (Hesekiel 28:14).

Att Lucifer adlades till kerub var ingen liten ära, ty i himlen uppbär keruber en sådan himmelsk framträdande position att Gud själv “tronar mellan kerubim” (Jesaja 37:16).

Som Guds skapelse lär vi att Lucifer skapades god (1 Mos 1:31; Hesekiel 28:13). Faktum är att Bibeln beskriver hur Lucifer började som på alla sätt oskuld, som modellen av perfektion, full av visdom och fullkomlig i skönhet (Hesekiel 28:12-15). Vidare visar Guds anvisan av Lucifer till kerub att Gud litade så till Lucifer att Han gav honom en maktposition bland de himmelska änglarna (Hesekiel 28:14).

Lucifer var dock inte nöjd med kraften och gåvorna Gud gav honom. Istället ville Lucifer ha mer.

Lucifer förtärdes av stolthet över sin gudaprakt till den grad att han korrumperades och blev upprorisk, inte längre villig att tjäna under Gud (Hesekiel 28:15-17; Jesaja 14:13-14). Denna känsla av överlägsenhet fick Lucifer att använda sin fria vilja till att planera för att varda större än Gud, att samla en här av änglar för att hjälpa honom att revoltera (Hesekiel 28:17; Jesaja 14:13-14; Uppenbarelseboken 12:3-4, Uppenbarelseboken 12:9).

Djävulens synd var hans stolthet över att göra uppror mot Gud och försöka ifrånta Gud ”det beröm och den härlighet som reserverats för Herren Allsmäktig”. Stolthet toppar listan över de synder Gud hatar (Ordspråksboken 6:16-17). Den stolthet som Bibeln fördömer hänvisar inte till känslor av prestation över ett väl utfört arbete. Stolthet i biblisk mening är att vara så besatt av sig själv att sinnet aldrig vänder sig till Gud och att hjärtat aldrig söker Guds härlighet (Psaltaren 10:4).

Olyckligtvis för oss misslyckades Lucifers stolta plan att erövra Guds tron.

Som straff för sin olydnad och den allvarliga vanära Lycifer åsamkat sin änglalika post kastade Gud honom och hans armé av fallna änglar ut ur himlen och ner till jorden (Jesaja 14:15; Hesekiel 28:16-18; Uppenbarelseboken 12:9) och utvisade dem slutligen till helvetet (Matteus 25:41).

Själve Guds Son bekräftar djävulens fall från nåd och liknar detta vid en blixt från himlen (Luk 10:18), och aposteln Petrus anspelade på djävulens fall när han varnade för att Gud inte ens skonade änglarna när de syndade, utan kastade dem ner i helvetet (2 Petrus 2:4).

När Lucifer kastades ut ur himlen insåg han att hans kraft inte var tillräcklig för att direkt erövra Guds tron. I stället spann Lucifer planen att övermanna Gud genom att fresta Hans barn att överge Honom. Vid denna tidpunkt blev Morgonstjärnan, Lucifer, känd som Satan – gudfruktighetens motståndare och Guds kärande.

Optimized by Optimole