USA-imperialismens krigshets, särskilt dess provokation av en militär konfrontation med Kina i fråga om Taiwan, inklusive dess uppmaning till förstärkning av Filippinernas kustbevaknings och flottas operationer i Västfilippinska Havet, medför stor fara för filippinarnas liv och för Filippinernas oberoende.
USA trampar på Filippinernas rätt till självbestämmande
Etableringen av amerikanska militärbaser som en del av USA:s “krigsskådeplats” mot Kina trampar direkt på Filippinernas rätt till självbestämmande. Att använda AFP (Filippinernas väpnade styrkor) som stöd för USA:s krigsmaskineri kränker landets oberoende.
År 2023 påbörjades “enligt överenskommelse” byggandet av amerikanska militärbaser på nio platser i Filippinerna. Bland de slutförda projekten återfinns:
en depå för flygbränsle och en ledningscentral den civila flygplatsen Lal-lo (LLC) i norra Cagayan, Luzon
en utbyggnad av landningsbanan, ett lager och en hangar på flygbasen Basa, utanför Angeles City i Pampanga, Luzon
en depå för flygbränsle på flygbasen Mactan-Benito Ebuen, Cebu, Centrala Visayas
stora byggnader och kaserner på Filippinernas största militäranläggning, Fort Magsaysay, Nueva Ecija, Luzon
Arbete med att fördjupa hamnen, bygga en flygplats och ett militärläger på ön Balabac i Palawan och andra områden omfattade av EDCA (Enhanced Defense Cooperation Agreement), som uteslutande ska användas av amerikanska trupper har påbörjats. I september 2023 tillkännagav USA dessutom sin önskan att, utöver de befintliga, etablera ännu fler militärbaser.
USA stärker, genom sin kontroll över AFP:s vapenarsenal, sitt operativa grepp om Filippinernas militär. Allt större mängder bomber, vapen och begagnad militär utrustning från USA lagras på Filippinerna under förevändning att de väpnade styrkorna skall “moderniseras”. Detta fördjupar AFP:s beroende av USA:s finansiella och militära stöd och gör det underdånigt för USA:s diktat. USA använder bland annat dessa lager i sitt aggressiva ingripande i regimens “upprorsbekämpande” kampanjer mot den filippinska revolutionära rörelsen, som förblir det starkaste och största hindret för USA:s imperialistiska ambitioner i Asien.
Trots officiella uttalanden om att AFP nu koncentrerar sig på “yttre försvar”, är merparten av dess bataljoner fortfarande utplacerade i gerillafronter tillhörande Nya Folkarmén (NPA), av vilka de upprepade gånger förklarat många vara “fria från uppror”.
Försvarskonceptet för skärgården – en nyckelstrategi i USA:s planer för militär konfrontation med Kina
Det som kallas AFP:s omfattande försvarskoncept för skärgården (CADC), som påstås skydda Filippinernas exklusiva ekonomiska zon i öparadiset Palawan, Mimaropa (där amerikanska och kinesiska fartyg alltid är närvarande) och i Batanes, Filippinernas nordligaste provins (där USA, på grund av närheten till Taiwan, planerar att upprätta en militärbas), är i själva verket en del av USA:s kustartilleri och fastställer ett amerikanskt missil- och artillerinät i Filippinernas yttre skärgård i syfte att innesluta Kina. Denna strategi förvandlar Filippinerna till en buffertzon i det amerikanska fastlandets djupförsvar i händelse av krig mot Kina.
Således kan vi konstatera att CADC är ett strategiskt projekt för USA-imperialismens allianser i Asien, däribland AUKUS (Australien, Storbritannien och USA) och QUAD (USA, Storbritannien, Indien och Japan). Det handlar alltså i själva verket om en offensiv plan – en del av den bredare amerikanska strategin för att kontrollera det indo-västpacifiska området.
I takt med att USA:s provokationer mot Kina intensifieras ökar risken för att USA skall lyckas provocera fram ett krig som skulle hota Filippinernas existens.
I ett förespråkande för en rättvis och solidarisk framtid framhäver jag modern socialism som struktureras på fyra pelare: enhet, klimaträttvisa, intersektionalism och offentligt ägande. Visionen kombinerar praktiska steg för samhällsförändringar med ett djupare engagemang i klimatfrågor, rättvis resursfördelning och social välfärd, där alla röster hörs och alla samhällsskikt gynnas, syftandes till hållbarhet och ekonomisk jämlikhet även för framtida generationer.
Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst.
I jakten på en framtid som är rättvis för alla, låt oss vända oss till en modern vision. En typ av socialism som inte bara handlar om att dela på rikedomarna, utan som går på djupet med hur vi lever och arbetar tillsammans.
Jag förespråkar fyra solida grundpelare: Stark enighet mellan människor; Brådskande klimatåtgärder; Intersektionalism för att utrota privilegiesystemet; och Modern socialistisk ekonomi.
Dessa ideal är inte bara drömmar utan praktiska steg mot verklig förändring till en långsiktigt hållbar värld utan diskriminering.
Att förstå den socialistiska visionen
Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst, vilket säkerställer att röster från de 96,75%, som skulle få ett märkbart bättre liv i en socialistisk värld, förenas för att förespråka gemensamma framsteg. Den moderna socialismen är inte bara teori, utan förkroppsligar praktiska steg mot ett blomstrande samhälle och respekt för miljön.
Jag ser även framför mig ett utbildningslandskap som berikas av inkludering, där varje röst får resonans i politiska reformer som höjer det kollektiva välbefinnandet.
Genom denna lins ser vi marxister inte bara institutioner, utan även nav med potential som skapar vågor av positiv förändring i samhällen – och överbryggar klyftor mellan dagens akuta behov och morgondagens ambitioner. Visionen stämmer väl överens med våra framtidsinriktade strävanden i den idéella demokratiska gräsrotsrörelsen Rättfärdighet och Fred. Vi i RoF är fast beslutna att främja fullständig inkludering när vi vägleder de breda massorna genom fördändringsprocessen. Den inkluderande principen är djupt rotad i det socialistiska framåtblickande ramverket.
Genom att helhjärtat anamma detta synsätt tänds fyrbåk av hopp – symboler vars högsträckta flammor väcker solidaritet bland olika grupper, samtidigt som de förespråkar klimaträttvisa och slår an djupa strängar i samhället när balansen är rätt.
Att utforska solidariteten i socialismen
Enligt min åsikt formar solidariteten socialismen; det betyder att vi alla delar på glädje, sorg, umbäranden och bekvämligheter; det betyder att vi stöder varandra; det betyder att vi krokar arm och slåss sida vid sida mot orättvisor och ödeläggelse av mänsklighetens habitat. Den blomstrar i samfällighet, inte i individuell vinning på medmänniskors bekostnad. Detta synsätt säkerställer att varje person har inflytande i de frågor som påverkar deras liv, och syftar till att fördela makten rättvist mellan människor snarare än att koncentrera den till ett toppskikt.
Jag har ägnat åratal åt att analysera politiska teorier och samhällsstrukturer. Jag förstår nu den avgörande betydelsen av delade band för att skapa ett balanserat samhälle där alla kan lyckas tillsammans. Den här pelaren handlar om att vara tillsammans med andra som en grupp med gemensamma mål.
Genom att stå enade saknar ingen vad hen behöver, medan andra har för mycket – ett koncept som är grundläggande för social jämlikhet – ett koncept som värderar samarbete framför konkurrens.
Klimaträttvisan som hörnsten
Klimaträttvisa är en hörnsten i det enda hållbara ramverket. Klimaträttvisa kräver rättvis behandling av alla människor oavsett bakgrund. Den kräver jämn fördelning av den begränsade konsumtion mänskligheten i framtiden kan komma att åtnjuta. Denna grundläggande princip säkerställer att de som ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna – de fattiga och marginaliserade – får vederbörligt skydd och stöd.
Under mina två decennier som skribent och agitator med inriktning på sociala begrepp som detta, har jag insett hur viktigt det är att väva in rättvisa i vår miljöpolitik. Att se till att ingen grupp får bära en orimlig del av kostnaderna eller går miste om ren luft, rent vatten och näringsriktig kost på grund är en frihetsfråga. Så länge någon lider i onödan är ingen fri.
Jag förespråkar även pluripolär ordning i beslutsfattandet. Undangömda ursamhällen erbjuder oersättliga perspektiv som de flesta fortfarande förbiser.
Principer för intersektionell socialism
Socialismens hjärta bultar när kapital, naturresurser och produktionsverktyg ägs gemensamt av alla. I vårt samhälle innebär detta att ingen enskild person har makten över arbetsredskap eller mark. Solidaritet är nyckeln här; vi förenar och hanterar resurser tillsammans för att alla ska trivas.
Det handlar akut om att kartlägga och eliminera den mest brutala diskrimineringen, men det handlar i förlängningen om rättvisa i hur arbete fördelas och i hur varor delas upp efter att de har tillverkats. Vi har sett djärva steg mot att hantera tillgångar som en helhet – med målet att alla inblandade ska bli lyckliga. Sådana idéer kan börja i liten skala och få stor spridning när de väl har omsatts i praktiken.
Kom ihåg att det inte handlar om att ta bort den personliga glädjen utan att skapa ett utrymme där var och en kan bidra rättvist till samhällets välstånd och samtidigt njuta av sin beskärda del!
Det offentliga ägandets roll
Med offentligt ägande kan alla äga en del av viktiga tjänster och tillgångar. Det säkerställer att vinsterna kommer alla till del, inte bara ett fåtal rika människor. Denna nyckelidé hjälper oss att bygga en ekonomi där varje person har lika mycket att säga till om när det gäller saker som vi alla är beroende av – som våra parker, skolor och vägar.
Det handlar om rättvisa: när vi delar på ägandet blir ingen lämnad efter eller bortglömd. Socialismen bygger på detta för att se till att ingen blir rikare på någon annans bekostnad – varje vinst delas. Tillsammans strävar vi efter balans snarare än att låta girigheten styra.
Vi har sett hur privat kontroll leder till att de flesta företag struntar i vad mänskligheten behöver – de bara ser till egen avkastning istället för till det allmännas bästa. Men med offentlig kontroll kommer transparens: beslut fattas öppet och alla deltar och vet vad som pågår.
Gemensam förvaltning skyddar också resurserna från att plundras och säljas billigt av de veritabla svin, som bryr sig mer om snabba pengar än om vår framtida säkerhet eller gemensamma lycka. Så du förstår varför jag står fast vid det här – att forma samhället till ett som drivs av samarbete framför konkurrens – verkligen en kraftfull grundpelare!
Att ta itu med ekonomiska skillnader
I vår kamp för att minska välståndsklyftorna fokuserar vi på rättvisa löner och jämn arbetsfördelning. Tydliga skattesystem hjälper också, liksom bra utbildning för alla. Vi stöttar lokala initiativ och vill driva igenom lagar som hindrar rika människor från att kontrollera samhället och exploatera folken.
På så sätt kan vi bygga ett samhälle där alla kan utvecklas, om de använder den fritid vårt system garanterar alla till studier och lärorika hobbies – det handlar om att ge alla en rättvis chans till ett inspirerande liv.
Jag har sett hur snedfördelade resurser leder oss bort från enighet, så en del av min vision innefattar att se till att vinsterna med ökad produktivitet flödar rättvist mellan olika grupper i vårt samhälle.
Verkliga framsteg ligger inte bara i att öka förmågan, utan också i att se till att alla får sin rättmätiga del av den totalt sett minskade arbetsbördan.
Social välfärd och samhällsstöd
I den här pelaren fokuserar vi på att hjälpa de som av någon anledning råkat illa ut. I det rådande systemet är en av åtta mycket olyckligt lottad, född till att bli profiterad på eller till svältdöden. Det handlar om att skapa skyddsnät och program som säkerställer att ingen lämnas utanför eller lämnas utan hjälp när de behöver det som mest. Samhällsstöd bygger på starka band mellan människor och ömsesidigt stöd för att främja motståndskraft på lokal och global nivå.
Ett robust socialt välfärdssystem understödjer blomstrande samhällen genom att tillhandahålla kritisk hjälp, som tillgång till bostad, näring, sjukvård och omsorg. Jag vill betona vikten av att dessa stöd inte skall ses som allmosor, utan som grundläggande allmänna rättigheter, som säkerställer värdighet för varje individ i samhället. Glöm inte att FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna ger varje människa rätt till trygghet.
Dessutom innebär samhällsstöd inte bara stöd till sjuka och arbetslösa, utan även att skapa inkluderande miljöer där alla känner sig uppskattade och kan bidra på ett meningsfullt sätt, oavsett om det sker genom volontärarbete, grannskapsprojekt eller andra former av samhällsengagemang. Trygghetsskapande ramverk förstärker vår samhällsstruktur: De ger oss möjlighet att kollektivt möta motgångar och samtidigt visa medkänsla – en känsla som onekligen förändrar både individer och hela samhällen.
Omdefiniering av jämlikhet?
Jämlikhet innebär lika tillgång till resurser för alla, bortom den typiska förmögenhetsfördelningen. Jag eftersträvar en samhällsförändring där varje person verkligen har samma chans att utvecklas. Denna idé ligger till grund för den fjärde grundpelaren – lika möjligheter är nyckeln till modern socialism. Jag föreställer mig en värld där omständigheterna inte dikterar ens potential. Är det en djärv vision? -Jag tycker inte det, jag tycker att bourgoisiens definition av jämlikhet är ett skämt.
En genomförbar plan innehåller specifika åtgärder för att jämna ut spelplanen: från utbildningsreformer som säkerställer att alla får förstklassig utbildning till omstrukturering av hur vi delar våra kollektiva rikedomar så att de inte bara hamnar hos dem i toppen. Detta perspektiv på jämlikhet handlar inte bara om att dela ut betalmedel eller tjänster på ett likvärdigt sätt, utan om att ta itu med de grundläggande problem som orsakar obalans.
Det utmanar oss alla: Kan vi omforma dagens system, så att varje individ kan lyckas? -Jag tror inte det, jag tror att vi måste skapa ett helt nytt system, fritt från nedärvda hierarkier.
En person som har ägnat årtionden åt att uttrycka liknande ideal genom att skriva, sa till mig att dessa idéer resonerar med henne – att de blåser liv i gamla debatter om social rättvisa och ekonomisk jämlikhet.
Stärka marginaliserade samhällen
Att stärka marginaliserade grupper innebär att ge dem verktygen för att forma sin egen framtid. Det är att se till att alla har lika tillgång till bostad, kost, utbildning, jobb, infrastrukur, omsorg och hälsovård. Vi måste ge utrymme åt röster som ofta inte hörs och se till att alla får en rättvis chans i samhället.
Det handlar inte bara om rättvisa, det är också praktiskt. När vi stärker dessa grupper gynnas vi alla av att olika perspektiv och talanger kommer till sin rätt – en sanning som jag har sett under hela min tid som social debattör med fokus på sociala frågor. Att stärka männsikor i utanförskap innebär också att stödja lokala initiativ, som kan innebära förändring inom marginaliserade samhällen.
Människor förstår själva sina behov bäst. Förmynderi mår ingen bra av och genom att stötta med resurser och utbildning främjar vi hållbara framsteg.
Hållbar politik för framtida generationer
När vi utformar politiken för de kommande generationerna behöver vi verkliga förändringar. Hållbar socialism betonar vikten av att ta hand om jorden och samtidigt säkerställa allas tillväxt och välbefinnande tillsammans. Jag vill hävda att genom att vårda vår planet på ett hållbart sätt – balansera ekologiska behov med ekonomiska system – banar vi en väg där varje persons frihet stöder andras.
Vår överlevnad hänger på denna balans. Vårt mål är inte att fly från globala frågor utan att konfrontera dem som ett samhälle. Den nuvarande krisen handlar inte bara om oss, den drabbar mångfalt hårdare i de länder kaptitalisterna i västvärlden plundrat och den kommer, om vi inte störtar det rådande systemet, med största sannolikhet att avsluta livet i förtid för våra ännu ofödda.
Ta itu med dessa överhängande hot kollektivt eller gå under! Vi måste ta ansvar för varje barn som saknar rent vatten, näringsriktig mat eller trygg bostad. Vi måste ta ansvar för varje skog som snabbt försvinner. Vi måste tänka om. Vi måste tänka om när det gäller vad vi betraktar som rikedom och värdera mänskliga framsteg högre än elitens njutningar.
Rörelsen Rättfärdihet och Fred syftar till att omforma samhällsnormer i riktning mot långsiktig rättvisa. Den strävar efter rättvisa mellan nationer och generationer som drabbats av miljöskador. Vi måste agera innan viktiga livsuppehållande gränser överskrids och inte längre går att reparera.
Experter definierar dessa gränser genom begrepp som modellen med nio planetära gränser, som kartlägger de säkra parametrarna för mänsklighetens existens på jorden. Det kan vara skrämmande historiskt – det mest betydelsefulla någonsin – men kom ihåg Lenins ord: det förblir oskrivet och drivs endast om människor utövar sin frihet på ett genomtänkt sätt.
Kollektiva åtgärder för samhällsförändring
Vi skapar förändring tillsammans. Våra gemensamma strider förändrar hur vi grupperar oss, tänker och lär oss, vilket leder till ännu större framsteg mot reformer. Denna krusningseffekt driver oss framåt; när en handling ger bränsle åt en annan bildar vår enighet en våg av förändring över samhällen.
Jag har sett det på nära håll – under min barndom kokade det av marscher och krav på rättvisa och fred. USA-imperialismen var de medvetnas huvudfiende då och är det än idag. Protesterna var inte bara enstaka händelser, de var viktiga trådar i en större väv som vävdes genom hela samhällen.
I motståndstider ger varje möte ny glöd för rättvisa i våra hjärtan. Sådana demonstrationer är inte isolerade strider utan sammanlänkade kamper som omformar vad som är möjligt genom att vi kollektivt stå fast vid de frågor som är viktigast för oss alla.
Genom demonstrationer, bojkotter, strejker eller civil olydnad ger varje trotsigt ställningstagande upphov till fler åtgärder – det är denna synergi som driver på samhällsförändringar bortom vad någon enskild händelse kan drömma om. Så när jag funderar över kollektiva handlingar som driver sociala förändringar idag ser jag inte isolerade insatser utan en intrikat dans där varje djärvt drag påverkar nästa steg mot varaktiga framsteg.
Innovativa metoder för hälso- och sjukvård
Inom sjukvården tar innovationen form genom telemedicin och individanpassad behandling. Vi tittar på vård som når dig där du är, bryter traditionella gränser för att säkerställa att tillgång inte bara är ett ord utan en handling – och integrerar teknik på ett smart sätt för att skräddarsy hälsoplaner för individer.
Det innebär för de flesta färre besök på kliniker och mer exakta diagnoser och det innebär att läkarna ges möjlighet att prioritera de mest behövande. Föreställ dig en värld där dina medicinska behov tillgodoses med precision; vi tar oss förbi universallösningar och kan fokusera på vad som fungerar specifikt. Varje steg framåt i denna innovativa strategi kombinerar teknik med patientcentrerade strategier – grundtanken är att tillgänglighet smälter samman sömlöst med personalisering.
Det här är inget prat om en avlägsen framtid; dessa metoder utvecklas runt omkring oss idag och omformar dagligen våra förväntningar på sjukvården.
Utbildningsreformer i socialistiska sammanhangUtbildning
Enligt min analys måste en socialistisk utbildningsreform avveckla de tvådelade system som gynnar de rika. Genom marknadiseringen av svenska skolor sedan 1992 har ojämlikheten förvärrats.
Under de senaste åren har vi sett försök att avskaffa marknsadskolan, men vi har stött på hinder i form av rika potentater som genom ägarskap bestämmer över dagens skolväsen. Förändringar som gjordes av konservativa regeringar gjorde att orättvisorna blev djupt rotade i våra klassrum.
En grönare ekonomi enligt DE socialistiska idealEn
I vår strävan mot en grönare ekonomi tar vi fasta på idén att stora företag måste delas av oss alla och sätta människor och planeten i första rummet. Att skapa en ekonomi där beslut inte bara handlar om pengar utan om vad som är rättvist för alla – en värld utan brist eller slöseri. Vi drömmer om industrier som inte styrs av privata vinstintressen utan blomstrar i offentliga händer för kollektivets bästa.
Storföretagen skulle flyttas från privata pungar till vår gemensamma famn; en sådan förändring väcker hopp. Det handlar om att skapa utrymme där varje röst spelar roll i val som formar liv – att verkligen leda en ekonomisk revolution från girighet till grönska. Vi tänker om när det gäller framgång här – inte som pengar staplade på hög utan som ett liv rikt på omsorg om mark, luft och varandra.
Det är så här vi bryter barriärer: äkta lagarbete som driver framsteg långt bortom dagens kamp mot ojämlikhet och miljöförstöring. Detta är inte bara prat bland dem som längtar efter jämlikhet – du har själv sett hur marknadskapitalismen misslyckas med att förstå mänskliga behov.
Att tänka nytt kring rättvis fördelning av resurserNA
Under mina år har jag lärt mig att rättvis fördelning av resurser får som följd att alla människor får tillräckligt och ingen får för mycket. Vi måste förändra hur vi fördelar naturresurser, arbete och möjligheter. Titta på siffrorna: den rikaste promillen har mångdubblat sina förmögenheter och sin makt under de senaste fem åren, medan tre fjärdedelar av mänskligheten blivit fattigare. Jag insisterar på en plan där varje person ges tillgång till det de behöver – för verklig rättvisa i vårt globala samhälle.
Det är dags att se till att ingen blir utan. En sådan plan kräver modet att resa in i det okända, men leder till starkare samhällen som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av splittring eller brist. Det är dags att forma ett samhälle som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av utpekade fiender.
Att skapa ett inkluderande politiskt ramverk
När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.
För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet – så att alla människor kan se vad som händer och delta i besluten. Förhandlingar och beslut skall inte ske bakom stängda dörrar och skötas av en privilefierad elit. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den, kan de inte engagera sig i den!
Flera kanaler för samverkan möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.
Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas. När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.
För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet i regeringsförhandlingar – så att alla människor ser vad som händer bakom stängda dörrar. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den kan de inte engagera sig i den! Dessutom är engagemang inte något som passar alla: flera kanaler för input möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.
Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas.
Konsekvent kamp för massornas rättigheter
Jag insisterar på rättvis arbetsfördelning och säkra arbetsplatser för alla. Jag förespråkar lagar som hjälper proletariatet, lantarbetarna, prekariatet, småborgarna och småbönderna att enas, med målet att balansera makten och ge alla delaktiga inflytande över arbetet. Vi måste ha ett system som garanterar trygghet och jag strävar efter en global standard för arbetsrätt – viktiga steg mot samhällelig rättvisa.
Strategiskt utnyttjande av förnybar energi
Att utnyttja förnybar energi strategiskt innebär smarta statliga åtgärder som skapar tillväxt inom ren energi och drar till sig privata medel för en hållbar framtid. Det handlar om att sänka kostnader och risker för att locka till sig investeringar – som till exempel hur Marocko uppnådde 40 % förnybar kapacitet genom att skapa en gynnsam bakgrund.
Demokratiska folkrepubliken Kinas utrikesdepartement den 24 februari 2023
Kinas president, kamrat ordförande Xi Jinping, har föreslagit det globala säkerhetsinitiativet, där han uppmanar länderna att anpassa sig till den genomgripande förändringen av det internationella landskapet i en anda av solidaritet och att ta itu med de komplexa och sammanflätade säkerhetsutmaningarna med en anda av vinn-vinn-tänkande.
Det globala säkerhetsinitiativet syftar till att undanröja de grundläggande orsakerna till internationella konflikter, förbättra den globala säkerhetsstyrningen, uppmuntra gemensamma internationella insatser för att skapa mer stabilitet och säkerhet i en instabil och föränderlig tid och främja varaktig fred och utveckling i världen.
Kinas ståndpunkt om den politiska lösningen på krisen i Ukraina
Demokratiska folkrepubliken Kinas utrikesdepartement publicerade den 24 februari en motion till världssamfundet om vad som bör göras för att snarast lösa krisen i Ukraina.
Kina intar en diplomatisk mittenposition i Ukrainakonflikten.
Att respektera alla länders suveränitet. Universellt erkänd internationell rätt, inklusive syftena och principerna i FN-stadgan, måste följas strikt. Alla länders suveränitet, oberoende och territoriella integritet måste effektivt upprätthållas. Alla länder, stora eller små, starka eller svaga, rika eller fattiga, är likvärdiga medlemmar i det internationella samfundet. Alla parter bör gemensamt upprätthålla de grundläggande normer som styr de internationella förbindelserna och försvara internationell rättvisa. En jämlik och enhetlig tillämpning av internationell rätt bör främjas, medan dubbelmoral måste förkastas.
Att överge mentaliteten från det kalla kriget. Ett lands säkerhet bör inte eftersträvas på andras bekostnad. En regions säkerhet bör inte uppnås genom att stärka eller utvidga militära block. Alla länders legitima säkerhetsintressen och farhågor måste tas på allvar och behandlas på lämpligt sätt. Det finns ingen enkel lösning på en komplex fråga. Alla parter bör, enligt visionen om en gemensam, övergripande, samarbetsinriktad och hållbar säkerhet och med tanke på den långsiktiga freden och stabiliteten i världen, bidra till att skapa en balanserad, effektiv och hållbar europeisk säkerhetsarkitektur. Alla parter bör motsätta sig att sträva efter egen säkerhet på bekostnad av andras säkerhet, förhindra blockkonfrontationer och arbeta tillsammans för fred och stabilitet på den eurasiska kontinenten.
Att upphöra med fientligheterna. Konflikter och krig gynnar ingen. Alla parter måste förbli rationella och utöva återhållsamhet, undvika att blåsa upp eld och förvärra spänningarna och förhindra att krisen förvärras ytterligare eller till och med spårar ur. Alla parter bör stödja Ryssland och Ukraina i att arbeta i samma riktning och återuppta den direkta dialogen så snabbt som möjligt, för att gradvis deeskalera situationen och slutligen nå ett omfattande eldupphör.
Att återuppta fredssamtalen. Dialog och förhandlingar är den enda hållbara lösningen på krisen i Ukraina. Alla ansträngningar som bidrar till en fredlig lösning av krisen måste uppmuntras och stödjas. Det internationella samfundet bör förbli engagerat i det rätta tillvägagångssättet att främja samtal för fred, hjälpa parterna i konflikten att öppna dörren till en politisk lösning så snart som möjligt och skapa förutsättningar och plattformar för att återuppta förhandlingarna. Kina kommer att fortsätta att spela en konstruktiv roll i detta avseende.
Att lösa den humanitära krisen. Alla åtgärder som bidrar till att lindra den humanitära krisen måste uppmuntras och stödjas. Humanitära insatser bör följa principerna om neutralitet och opartiskhet, och humanitära frågor bör inte politiseras. Civilbefolkningens säkerhet måste skyddas effektivt och humanitära korridorer bör inrättas för evakuering av civila från konfliktområden. Det krävs insatser för att öka det humanitära biståndet till berörda områden, förbättra de humanitära förhållandena och ge snabbt, säkert och obehindrat humanitärt tillträde i syfte att förhindra en humanitär kris i större skala. FN bör få stöd för att spela en samordnande roll när det gäller att kanalisera humanitärt bistånd till konfliktområden.
Att skydda civila och krigsfångar. Parterna i konflikten bör strikt följa internationell humanitär rätt, undvika att angripa civila eller civila anläggningar, skydda kvinnor, barn och andra offer för konflikten samt respektera krigsfångarnas grundläggande rättigheter. Kina stöder utbytet av krigsfångar mellan Ryssland och Ukraina och uppmanar alla parter att skapa gynnsammare villkor för detta ändamål.
Att hålla kärnkraftverk säkra. Kina motsätter sig väpnade attacker mot kärnkraftverk eller andra fredliga kärntekniska anläggningar och uppmanar alla parter att följa internationell rätt, inklusive konventionen om kärnsäkerhet (CNS), och resolut undvika av människan orsakade kärnkraftsolyckor. Kina stöder Internationella atomenergiorganet (IAEA) när det gäller att spela en konstruktiv roll för att främja säkerheten och tryggheten för fredliga kärntekniska anläggningar.
Att minska strategiska risker. Kärnvapen får inte användas och kärnvapenkrig får inte föras. Hotet om eller användningen av kärnvapen bör bekämpas. Kärnvapenspridning måste förhindras och kärnvapenkris undvikas. Kina motsätter sig forskning, utveckling och användning av kemiska och biologiska vapen av något land under alla omständigheter.
Att underlätta exporten av spannmål. Alla parter måste genomföra Svartahavsinitiativet för spannmål som undertecknats av Ryssland, Turkiet, Ukraina och FN fullt ut och effektivt på ett balanserat sätt, och stödja FN i att spela en viktig roll i detta avseende. Det samarbetsinitiativ om global livsmedelsförsörjning som Kina har föreslagit utgör en genomförbar lösning på den globala livsmedelskrisen.
Att stoppa unilaterala sanktioner. Unilaterala sanktioner och maximala påtryckningar kan inte lösa frågan, utan skapar bara nya problem. Kina motsätter sig unilaterala sanktioner som inte godkänts av FN:s säkerhetsråd. Relevanta länder bör sluta missbruka unilaterala sanktioner och “long-arm jurisdiction” mot andra länder, för att göra sin del i att deeskalera Ukrainakrisen och skapa förutsättningar för utvecklingsländerna att växa sina ekonomier och förbättra sina människors liv.
Att hålla industri- och försörjningskedjor stabila. Alla parter bör på allvar upprätthålla det befintliga världsekonomiska systemet och motsätta sig att världsekonomin används som ett verktyg eller vapen för politiska syften. Det krävs gemensamma ansträngningar för att mildra krisens spridningseffekter och förhindra att den stör det internationella samarbetet inom energi, finans, livsmedelshandel och transporter och underminerar den globala ekonomiska återhämtningen.
Att främja återuppbyggnad efter konflikter. Det internationella samfundet måste vidta åtgärder för att stödja återuppbyggnaden efter konflikter i konfliktområden. Kina är redo att ge stöd och spela en konstruktiv roll i detta.
Marxist-Leninist-Maoister strävar efter att eliminera både könsskillnaderna och klasskillnaderna.
Väpnade maoistiska revolutionärer tog tidigt ledningen i det som i området Naxalbari i Indien i maj 1967 började som ett uppror för jordlösa bönder och som under årens lopp har blommat upp och vuxit till ett enormt hot mot den kapitalistiska staten.
Den indiska regimen brottas med tre olika kategorier av motstånd, som den upplever som allvarliga problem för den inre säkerheten, nämligen separatism i Jammu och Kashmir, uppror i nordöstra delen av landet och naxalism. Av dessa tre kategorier har naxalismen, i och med den ständigt växande “röda korridoren” (som regeringen och medierna gärna kallar de områden som påverkas av naxalismen), sannolikt vuxit snabbast.
Enligt det skriftliga svaret på de frågor som ställdes i Lok Sabha, som publicerades 2013 av inrikesministeriet, omfattas totalt 106 distrikt i nio delstater i landet av SRE (systemet för säkerhetsrelaterade utgifter) med syfte att ersätta delstatsregeringarnas utgifter i CLWEP (programmet för åtgärder mot vänsterextremism). År 2004 angav ministeriet i sin årsrapport att antalet distrikt som berörs av naxalism var 55. År 2005 var antalet distrikt uppe i 76, och siffrorna har bara ökat i takt med att naxaliternas kopplingar har spridit sig över hela landet.
Naxaliternas rörelse, som syftar till att omvandla samhället genom att utradera klasstrukturerna, har många olösta problem. Jämställdhetsfrågan är en viktig fråga i detta sammanhang. Naxalitrörelsen har sedan starten sysselsatt ett mycket stort antal kvinnor och förtjänar att undersökas ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnorna deltar i allt större utsträckning i naxaliternas stridande verksamhet och därmed finns ett underlag för insikt i kvinnornas roll i gerillarörelsen.
Här följer ett försök att analysera berättelsen om kvinnorna i naxalitrörelsen.
De frågor artikeln försökt besvara avseende kvinnliga gerillasoldater är:
Vad som motiverade dem att ansluta sig till rörelsen.
Vilka roller de hade inom maoistpartiets struktur.
Deras senare liv utanför rörelsen.
Medicinska problem som drabbade dem.
Materialet som ligger till grund för de slutsatser som dragits i dokumentet är bland annat offentliggjorda regeringsuppgifter, medierapporter, tillgängliga vetenskapliga arbeten i ämnet och förstahandsberättelser från före detta kvinnliga gerillasoldater i form av memoarer och bloggar.
Naxaliternas uppror är resultatet av en komplicerad kombination av politiska faktorer som sträcker sig från socioekonomiska till kulturella faktorer, vilka återigen varierar från region till region.
I “Red Sun: Travels in Naxalite Country” (en noggrann redogörelse för författarens resa till maoisternas kärnområden i Indien) konstaterar Sudeep Chakravarti att “Fattigdom, bristande förvaltning, orättvisa och korruption är det största hotet mot Indiens inre säkerhet, inte maoismen. Maoismens närvaro i en tredjedel av Indien speglar bara våra brister som nation”. På grund av skillnaderna mellan landsbygden och städerna har maoisterna stödreserver i inlandet, som regeringen har svårt att knäcka.
Maoisterna strävar efter att eliminera inte bara klasskillnaderna utan även könsskillnaderna och kvinnorna betraktas som en minst lika viktig del av rörelsen som männen. För att dela med sig av sina livshistorier och hedra de kvinnliga kamraterna publicerade CPI (maoist) titeln Kvinnliga martyrer i den indiska revolutionen i två volymer. Sammanställningen är ett rikt verk eftersom den kastar ljus över bakgrunden och framgångarna för var och en av de kvinnliga maoisterna. För kvinnorna framstår maoisterna som en möjlighet att få egenmakt, auktoritet och kontroll över sina egna liv. Dessutom är kampen för jämlikhet än mer tilltalande för kvinnor, eftersom de utsatts för förtryck av det patriarkala samhället. Guerillans vapen, stridsdräkt och uniform gjuter hopp i unga kvinnor om att bryta sig loss från traditionella könsbaserade roller. Det slutar därför med att de ansluter sig till kampen, där de får verka på samma nivå som männen, en möjlighet som de sällan får i sitt normala liv.
Som exempel skriver Krishna Bandyopadhyay, en före detta medlem från Västbengalen, i sina memoarer Naxalbari Politics: A Feminist Narrative att “[…] även senare i livet kryper jag ihop inför diskrimineringen i varje aspekt av livet – matvanor, utbildning, rörelsefrihet […] De svidande såren av förnedring som jag upplevt sedan barndomen har aldrig låtit mig få lugn och ro. Exakt vid den tidpunkt då jag var på väg in i vuxenlivet hände något i norra Bengalen […]”. För medelklasskvinnor som hon var det ilskan över den diskriminering de utsattes för både hemma och utanför som ledde till att de aktivt deltog i rörelsen eftersom de hoppades kunna åstadkomma förändringar även för kvinnor. Driften att bli en “ledare” och bli respekterad var i de flesta fall en stark motivation. De flesta kvinnor ansluter sig i tonåren, men det finns exempel på kvinnor som anslutit sig till rörelsen (som bärare) redan vid nio års ålder. Ju yngre de är när de ansluter sig, desto lättare är det för kadrerna att utbilda dem. En tidig introduktion i rörelsen leder till en tidig acklimatisering till våldsam kamp, vilket gör att det blir en naturlig reaktion att döda om så krävs. Den effektivitet med vilken unga tonåriga naxaliter (både pojkar och flickor) eliminerar fienden, vittnar tydligt om att de inte är obekväma med blodsutgjutelse. De unga är mycket mottagliga för de eldiga slagord och de upproriska sånger som ropas och sjungs av de revolutionära kämparna. Ekonomiskt stöd till familjen och omständigheterna (statligt förtryck, viljan att hämnas för det fysiska och sexuella våld som de utsatts för av polisen) alla dessa faktorer bidrar till att de ansluter sig till det väpnade upproret. Det är inte bara analfabeter och stamkvinnor som flockas kring dessa väpnade strider, utan även kvalificerade och bildade ideologer blir aktiva medlemmar, vilket Anuradha Ghandy är det bästa exemplet på. Det finns också exempel på unga flickor som, för att slippa undan de vuxnas misshandel och utskällningar, valde att ansluta sig till en naxalgrupp som besökt deras hemby. Barnsoldater är inget nytt begrepp i väpnad kamp, men polisens påstående att naxaliterna har tvångsrekryterat både pojkar och flickor har inte bekräftats och regeringen har aldrig erkänt ens att det finns maoistiska barnsoldater. Ett exempel som utmärker sig är den unga flickan Narsingojula Padma, 14 år, från byn Pata Rudraram i Karimnagar i Telanga, som rymde hemifrån för att slippa gifta sig och som till slut anslöt sig till naxaliterna. På grund av påtryckningar från hennes föräldrar och bybor var rebellerna tvungna att släppa henne senare.
En Adivasi Gond, den 58-åriga Durva Nagubai, anslöt sig till rörelsen som medlem av Singaput dalam i PWG (People’s War Group) 1993 eftersom hon, liksom alla andra småbrukare i området, var avhängig regnberoende grödor som bomull och sojabönor, som ofta, på grund av frekvent torka, drabbades av missväxt. På grund av dessa svåra förhållanden och nästan obefintligt stöd från regeringen ansåg hon att det idealiska valet var att gå med i PWG. Hon arbetade med dem i ungefär åtta år innan hon slutligen lämnade 2001, då hon istället ställde upp i valet. Hon tjänstgjorde därefter som Mandal Parishad President i tre och ett halvt år, under vilka hon arbetade för elektricitet till byar, såg till att en 10 km lång grusväg byggdes och att det byggdes bostäder för utslagna människor.
Vanligtvis rekryteras kvinnorna genom “kvinnofronter” som Nari Mukti Sanghathan, som är verksamt i Jharkhand. Chitralekha påstår i sin bok Ordinary People, Extraordinary Violence påpekat att kvinnofronten främst förväntas hjälpa till med att organisera kulturaktiviteter för att sprida sin propaganda, och att de därmed främst hjälper till i icke stridande roller, men de kvinnliga kadrerna kan också utbildas för väpnade dastas. Det är de första berättelserna från före detta kvinnliga upprorsmän som kastar ljus över kvinnornas könsroll inom rörelsen. De kvinnliga kadrerna är ständigt utsatta för osäkra utrymmen eftersom de ständigt måste vara uppmärksamma på hotet mot sina kroppar. Inte ens stridskläder och vapen är tillräckliga för att skydda den kvinnliga kroppen från angriparnas nyfikna blickar, som sträcker sig från enstaka naxaliter i behov av rehabilitering till regeringsföreträdare. Vittnesmålen från kvinnliga kadrer som utsatts för sexuellt våld är tyvärr många. Srila Roy skriver i sin bok Remembering Revolution: Gender, Violence, and Subjectivity in India’s Naxalbari Movement hur sexuellt våld inom rörelsen har fått olika perspektiv och hon skriver “så, medan våldtäkter på bondekvinnor begångna av godsägare, poliser, militärer, högre kast och andra makthavare politiskt erkändes som klassförtryck, förnekades våldtäkter på medelklasskvinnor begångna av män från lägre klasser/kast rutinmässigt”.
Behovet av en genusbaserad analys av rörelsen uppstår på grund av de olika berättelser om sexuellt och genusbaserat utnyttjande av kvinnliga maoister som antingen delas av de före detta rebellkvinnorna själva i form av intervjuer för nyhetsrapporter eller memoarer som Krishna Bandyopadhyays Naxalbari Politics: A Feminist Narrative eller Shobha Mandis Ek Maowadi Ki Diary.
Memoarerna är viktiga dokument för att förstå rörelsen från ett insiderperspektiv. De personliga berättelserna behöver inte uppfattas som en historisk sanning, men de är ändå en alternativ återberättelse av den dominerande diskursen. Genom att studera sådana livsberättelser får man en inblick i hur de dolda utrymmena och strukturerna fungerar. Det finns bara en handfull sådana berättelser tillgängliga i brist på ordentlig dokumentation, eftersom en del av dem dödas innan de får möjlighet att berätta sin historia, och andra som kan göra det är inte tillräckligt utbildade och anser inte att litterära engagemang är något seriöst. I Bandyopadhyays memoarer påpekas till exempel att trots att ett stort antal kvinnor anslöt sig till rörelsen på 1970-talet fanns det ingen betydande roll för kvinnor. Kvinnorna uppmanades att bidra genom att vara informationsbärare, vårda sjuka, ge tak över huvudet och mat. Hon konstaterar vidare att även om kvinnorna arbetade hängivet bestod partiledningen endast av manliga medlemmar, vilket ledde till att deras politik automatiskt var patriarkalisk till sin natur. I en intervju berättar K. Ajitha, en annan före detta naxalit från Kerala: “Min första uppgift var att förbereda material för att utbilda medlemmarna. Jag brukade översätta och distribuera nästan allt material som vi fick från Kina. Vi bildade också en studiegrupp kallad ‘Nangal’ (Vi), som var mycket populär på femtiotalet.”
En av medlemmarna som tillhörde rörelsens första år Ajitha berättar hur medlemmarna 1968 beslutade att ta till vapen för att främja sin sak. Hennes insats blev dock kortvarig eftersom hon hamnade i fängelse i slutet av 1968 och tillbringade nio år i fängelse. Efter frigivningen gifte hon sig och försökte leva som en konventionellt gift kvinna. Men hon har strävat och kämpat för kvinnors frigörelse ända sedan hon deltog i kvinnokonferensen 1988. Hon berättar hur hennes erfarenhet som naxalit gav henne kraft för resten av livet. Hon erkänner att hon under sin tid som aktiv naxalit var missnöjd med kvinnornas ställning inom rebellrörelsen eftersom kvinnor alltid ansågs ha lägre positioner. För Ajitha själv var det störande att hon förlorade sina möjligheter på grund av att hon var kvinna. Enligt hennes berättelse behandlades kvinnor i rörelsens tidiga fas antingen som sexslavar eller som skulder som skulle skyddas. När kvinnorna inledningsvis rekryterades till Naxal-upproret i Orissa rekryterades de som kockar eller hushållsbiträden. Det var först mycket senare, omkring 1999, som dessa kvinnor började ta på sig stridbara roller. Inspirationen till att inkludera kvinnor i fältoperationer hämtades från kvinnliga naxalitkadrer i Andhra Pradesh, där de hade varit aktiva medlemmar sedan rörelsen startade.
Införandet av kvinnor i stridande roller har stärkt deras position. De kvinnliga kämparna i sina stridskläder utmanar normerna på fler än ett sätt, men de har ännu inte vunnit sin kamp mot patriarkatet. För kvinnorna är det nästan som att föra ett dubbelkrig eftersom de måste bevisa sitt engagemang för att skapa sig en position även i sitt parti. De kvinnliga kämparna får i slutändan kämpa för sin rätt till jämställdhet mot sexistiska manliga kadrer och mot det sexuella våldet från de statliga styrkorna. Med flera förövare av grymheterna får dessa kvinnor alltså utstå en daglig kamp. Sexuellt utnyttjande inom rörelsen har fortsatt trots anmärkningsvärda förändringar i de roller som kvinnor tillskrivs och friheten att strida med vapen. Fallen av sexuellt utnyttjande av naxalitkvinnor har ännu inte upphört. Märkligt nog är ett annat sätt på vilket partiet utövar makt över sina kvinnliga kamrater att se till att de lever upp till statusen och bilden av en martyrs änka om och när deras partner dödas. Så trots att de hävdar att de är klass- och kastlösa är naxaliternas struktur på många sätt alltjämt en kopia av de dominerande maktstrukturer som de tog till vapen mot från början. Det är inte heller fel att påstå att kvinnorna i högre grad än männen tvingas kämpa för en förtjänstfull position genom att ständigt bevisa sitt mod.
Tiderna håller dock på att förändras och kvinnor har långsamt och gradvis fått en betydande plats i rörelsen, eftersom vissa har varit kända för att ha lett beväpnade dastas med omkring 15-20 medlemmar bestående av både män och kvinnor. Det är tack vare den upproriska attityden och ansträngningarna från den tidiga generationen av kvinnliga maoister som en viss jämlikhet har uppnåtts för dagens kvinnliga gerillasoldater. I en nyhetsrapport av den 17 mars 2014 uppgavs att en affisch i Gadchiroli-distriktet i Maharashtra hyllade 17 kvinnliga befälhavare som dödats i sammandrabbningar under året. På affischer som återfanns i Gadchiroli stod det: “mahila bina kranti nahin, kranti bina shoshan mukt samaj nahin (ingen revolution utan kvinnor och utan revolution kan det inte finnas ett exploateringsfritt samhälle)”.
Livet är hårt för kvinnor som har maoistiska anhöriga. De statliga “säkerhetsstyrkorna”, polisen och myndigheterna behandlar naxaliternas kvinnliga släktingar, vare sig det är deras fruar, döttrar, systrar eller mödrar, med misstänksamhet och utsätter dem för extrem tortyr för att tvinga fram information. Trots att de är oskyldiga är polisen och säkerhetsstyrkorna ute efter dem för att förhöra dem.
De högsta beslutsfattande rollerna är fortfarande förbehållna de manliga medlemmarna, vilket gör att kvinnorna gradvis faller bort. I högre positioner bestäms kvinnornas inflytande fortfarande av faktorer som relationer med de äldre och mäktiga manliga medlemmarna i rebellgruppen, samtidigt som deras överlevnad ständigt är hotad på grund av deras yrke som rebeller. Vanligtvis hoppar de av på grund av dålig hälsa eller för att de ger efter för sin önskan att bilda familj och leva ett normalt liv. Men utmaningar möter dem i varje skede. Om de stannar kvar inom gruppen möts de av en ständig risk för sexuellt utnyttjande och medicinska problem och om de väljer att lämna gruppen möts de av samma risk, men måste dessutom ta itu med problemet med att skaffa sig ett levebröd. Koncentrationen och makten ligger alltså hos patriarkerna och mycket få av dem är för att kvinnliga efterträdare ska få ta över deras positioner. Utbildningen av kvinnliga kadrer för högre ledarroller begränsas, eftersom många av männen föredrar att behålla den auktoritära rollen. Med ett stort antal kvinnor som ansluter sig till rebellgruppen är det dock inte en kamp för män. Vad som kommer att vara intressant att notera i framtiden är att se om kvinnorna blir fler än männen och vad det isåfall medför. Att kvinnorna tar kampen på större allvar än vad männen gör beror även på att männen lättare kan komma undan med olämpliga handlingar, medan det finns få fall där kvinnor gör detsamma.
Livet utanför rörelsen är inte heller särskilt lovande för de före detta kvinnliga rebellerna. Majoriteten av de kvinnliga naxalisterna ger upp på grund av medicinska problem. En före detta upprorsmakare berättar: “[…] långsamt lärde jag mig att arbeta som bärare. Efter att ha slutat kan jag inte arbeta som coolie (dagslön) eftersom det extrema livet i skogen har tärt på mina krafter. Jag led av njurproblem, magsår, ledvärk och infektioner i könsorganen. De månatliga menstruationerna var extremt svåra.” Det hårda livet i mycket svår terräng och det lika hårda fysiska arbetet tar hårt på kroppen och gör att de ofta måste kämpa mot allvarliga sjukdomar resten av livet. Unga lockas till att ansluta sig till rebellerna genom att vårdnadshavarna får ekonomiskt stöd för att låta dem ansluta sig och arbeta med dem. De unga tror först att de kan lämna när de vill, men som Shobha Mandi, alias Uma, alias Shikha berättar i sin memoarbok Ek Maowadi ki diary “[…] men först när hon hade skrivit på insåg hon att hon aldrig kunde återvända hem. –Den som kommer hit återvänder aldrig, sa en högt uppsatt ledare till henne. Hon ville ha frihet från fattigdom men fann sig fastkedjad vid en ideologi som hon inte kunde förstå.”
M.K. Narayanan, tidigare guvernör i Västbengalen, har avfärdat dagens maoiströrelse som en rörelse som “är mer inriktad på att terrorisera delar av befolkningen än på att stödja folkets sak”. Han fortsätter också med att hävda att “fram till sekelskiftet behöll rörelsen åtminstone en del av sina ursprungliga ideologiska underlag och sin intellektuella sprudlande kraft […] vid sin start hade den de rätta referenser för att listas som en sann marxist-leninistisk rörelse. I de byar där maoisterna har lokalt stöd är det inte för att befolkningen tror på deras ideologier utan för att de tror att maoisterna kan ge dem bättre tillgång till tjänster (som utbildning, hälsovård osv.) som regeringen inte ger dem. I de flesta av de områden som hyser maoister är det en pågående kamp mellan Salwa Judum (det statligt sponsrade organet för bekämpning av naxaliterna) och rebellgrupperna om att territorisera områdena. Oavsett vilken av de två grupperna som erbjuder folket bättre incitament erbjuder byborna sin lojalitet till denna. För de kvinnliga maoister som anmäler sig för rekrytering till grupperna är de falskt tvingade att anpassa sig till en ideologi som de inte förstår och anpassar sig till. Med tiden försvinner också deras entusiasm eftersom deras förslag och åsikter inte värderas särskilt högt av de manliga medlemmarna. Detta leder till att de efter ett tag ger upp och uppger att de är desillusionerade av ideologierna och att de inte längre godkänner partiets eller kaderns sätt att fungera.”
En annan orsak till att de ger upp är de incitament som regeringen ger. Exemplet med Jartha Lakshmi, biträdande befälhavare vid SGS Srikakulam, visar att efter det att hon överlämnade sig tillsammans med nio andra naxaliter fick inte alla av dem den kompensation de skulle ha fått. När hon överlämnade sig den 6 augusti 2005 fick hon endast 20.000 av de totala belöningspengarna på 50.000. Medan hennes 30.000 fortfarande inte har betalats, väntar Naragoni Manjula, biträdande befälhavare för AOB SZC, och Naine Adilakshmi, medlem av Nagavali LOS Srikakulam-divisionen, på sina belöningsbelopp på 3 lakh respektive 2 lakh. Detta visar tydligt att omskolningen av dessa kvinnliga naxalsoldater inte är någon smidig process, eftersom ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan beloppen godkänns och därefter betalas ut till dem. Det finns många kryphål i det så kallade rehabiliteringssystemet. Förutom att mutan för att ge upp inte betalas ut i tid verkar det inte finnas någon medicinsk hjälp på plats.
Dessa kvinnliga gerillasoldaters utbildning, som omfattar vapenhantering, tillverkning av sprängämnen, grundläggande medicinsk vård av skadade kamrater et c., gör dem inte på något sätt lämpade för konventionella arbeten i det etablerade samhället. Deras grundläggande utbildning bidrar inte heller särskilt mycket till deras liv utanför partiet. Eftersom det finns ett totalt barnförbud tvingas alla par som beslutar sig för att antingen gifta sig eller leva som ett par att genomgå vasektomi för att förhindra fortplantning. Etiketterna “Maobadi”, “Ugravadi” och liknande etiketter förpestar sinnesfriden hos de kvinnor som ger upp. Så fort det sker en maoistattack eller en kidnappning i området är de första som hamnar i skymundan dessa kvinnor som har överlämnat sig och gör sitt bästa för att leva ett “normalt” liv. Mamta alias Shakuntala, 35, en före detta maoistskytt, berättar om hur brottslingar och skurkar vid mer än ett tillfälle samlade in avgifter i hennes namn från affärsmän och gjorde henne till syndabock. Hjälplös sprang hon hela tiden till polisstationer och domstolar för att bevisa sin oskuld. Hon säger att “det finns ingen respekt för kvinnors värdighet i vårt samhälle”, och trots att hon har gett upp, gör hennes tid som naxalit henne till ett lätt mål för vem som helst. Om de vill leva ett normalt liv får de dock lämna dalam. Detta väcker frågor om svårigheterna och livet utanför för dessa naxalitpar. Den första utmaningen är att skaffa sig ett levebröd. För det andra är det ekonomiska stödet från regeringen inte en smidig process, och för det tredje, om dessa par accepterar incitament från regeringen blir de ytterligare måltavlor för sina tidigare kamrater.
Men en annan aspekt av kvinnors deltagande i gerillakrigföring gör dem till en mycket viktig tillgång för naxalitrebellerna. Margaret Gonzalez-Perez har påpekat att kvinnor av naturliga skäl anses vara skickliga på att hantera lägrets behov. De visar sig vara effektiva när det gäller att utbilda kamraterna och vårda de sjuka. Dessutom har deras aktiva deltagande i både administrativa och fältmässiga operationer gjort dem till en allsidig person. Detta måste staten se som ett större hot eftersom de anses vara mer seriöst engagerade i sin sak än männen. I och med sin ökande effektivitet har kvinnorna visat sig vara ett starkare hot eftersom de bidrar till att göra naxalitupproret mer stabilt. Kanske är det därför som även regeringen har börjat förlita sig på kvinnliga soldater för att ta itu med rebellerna. I en nyhetsrapport från den 16 november 2014 som publicerats av PTI citeras hur kvinnliga kommandogrupper för första gången har satts in i Bastar och på okända platser i Jharkhand för att tjänstgöra i anti-Naxal-operationer. Tiden får utvisa om detta visar sig vara en effektiv strategi från regeringens sida.
För många kvinnor i den tidigare fasen och även i vissa fall i dag är den maoistiska organisationen som ett parallellt patriarkalt samhälle. Det är fel att beskriva allt som en homogen erfarenhet, men genom att belysa de olika berättelserna från flera kvinnor har man i uppsatsen ovan tittat närmare på några av de viktigaste frågorna. Naxalitrörelsen är en blandning av inre konflikt och yttre motstånd och det är i detta sammanhang som uppsatsen har undersökt situationen för de naxalitiska kvinnorna.
Professor Jose Maria Sison, grundande ordföranden för Filippinernas kommunistparti, avled igår omkring kl. 13.40 (svensk tid) efter att under två veckor ha varit inlagd på sjukhus i Utrech i Holland ä. Han blev 83 år gammal.
Det filippinska proletariatet och det arbetande folket sörjer sin lärare och ledstjärna.
Hela Filippinernas kommunistparti ger den högsta möjliga hyllning till sin grundande ordförande, den store marxist-leninist-maoistiska tänkaren, patrioten, internationalisten och revolutionären.
Även när vi sörjer, lovar vi att fortsätta att, med all vår styrka och beslutsamhet, föra revolutionen framåt, vägledda av minnet och lärorna från de breda massornas älskade Ka Joma.
Låt Ka Jomas odödliga revolutionära anda leva vidare!
Filippinernas kommunistiska parti, den 17 december 2022.
Resolution från Filippinernas kommunistiska partis andra kongress
7 november 2016
Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) uttrycker sin djupa uppskattning och sin djupaste tacksamhet till kamrat Jose Ma. Sison för hans enorma bidrag till den filippinska revolutionen som grundande ordförande för partiet, grundare av Nya folkarmén och pionjär för den folkdemokratiska regeringen i Filippinerna.
Ka Joma är en extraordinär marxist-leninist-maoist och outtröttlig revolutionär kämpe. Han tillämpade dialektisk och historisk materialism för att avslöja den grundläggande karaktären hos det halvkoloniala och halvfeodala samhällssystemet i Filippinerna. Han lade fram en skarpsinnig klassanalys som avslöjade de stora borgerliga kompradorernas och storgodsägarnas dödliga, exploaterande och förtryckande styre i samförstånd med USA-imperialisterna.
Han lade fram ett program för en folkets demokratiska revolution som en omedelbar förberedelse för den socialistiska revolutionen. Han har alltid kommunismens slutmål i sikte.
Ka Joma var en revolutionär föregångare. I sin ungdom gick han med i arbetarfederationer och hjälpte till att organisera fackföreningar. Ka Joma bildade SCAUP (Student Cultural Association of the University of the Philippines) 1959 för att främja nationell demokrati och marxism-leninism och föra ideologisk och kulturell kamp mot religiösa sekterister och antikommunistiska krafter bland de intellektuella studenterna. Tillsammans med andra proletära revolutionärer tog han initiativ till studiemöten för att läsa och diskutera marxist-leninistiska klassiska skrifter.
Under Ka Jomas ledning organiserade SCAUP en protestaktion i mars 1961 mot kongressens häxjakt av kommittén för antifilippinska aktiviteter, som riktade in sig på UP-fakultetsmedlemmar som anklagades för att ha skrivit och publicerat marxistiskt material i strid med lagen om anti-subversion. Omkring 5 000 studenter anslöt sig till den första demonstrationen av antiimperialistisk och antifeodal karaktär sedan mer än tio år tillbaka. Som en följd av detta blev Ka Joma en måltavla för reaktionärt våld och överlevde mordförsök. Utan att låta sig påverkas fortsatte han och SCAUP att fram till 1964 genomföra protester mot Laurel-Langley-avtalet och avtalet om militärbaser och andra frågor som jordreform och nationell industrialisering, arbetstagares rättigheter, medborgerliga och politiska friheter och solidaritet med andra folk mot USA:s agressionshandlingar.
Han och andra proletära revolutionärer anslöt sig så småningom till den gamla sammanslagningen Socialist and Communist Party 1961. Som ett erkännande av sin kommunistiska och ungdomliga glöd fick han i uppdrag att leda det gamla partiets ungdomsbyrå och utsågs till medlem av den verkställande kommittén. Han tog initiativ till möten för att studera Marx’, Lenins, Maos och andra stora kommunistiska tänkares klassiska verk, vilket utmanade det gamla partiets föråldrade förhållanden.
Han grundade Kabataang Makabayan (KM) i november 1964 och ledde dess utveckling till en av de viktigaste ungdomsorganisationerna i Filippinernas historia. Som ordförande för KM och som ung professor och militant åkte han ut på universitetsbesök och talade inför studenter och unga yrkesverksamma för att framhålla nödvändigheten av att genomföra en nationell demokratisk revolution. Hans tal som sammanställdes i volymen Struggle for National Democracy (SND) fungerade som en av hörnstenarna i den nationaldemokratiska propagandarörelsen. KM skulle så småningom stå i spetsen för och utgöra kärnan i stora massdemonstrationer under slutet av 1960-talet fram till förklaringen av undantagstillstånd 1972.
Som en av ledarna för det gamla partiet utarbetade Ka Joma en politisk rapport där han avslöjade och förkastade revisionismen och opportunismen hos de successiva ledarna i Lava samt de fel som den militära äventyrligheten och kapitulationen hos Taruc-Sumulong-gänget i den gamla folkets befrielsearmé innebar. Det gamla partiet hade förfallit till att bli ett renodlat revisionistiskt parti.
Trots Ka Jomas ansträngningar visade det sig att det gamla partiet inte kunde återupplivas från sin revisionistiska död. Gangsters i det gamla partiet skulle genomföra mordförsök på honom för att kväva det filippinska proletariatets revolutionära återupplivning.
Som Amado Guerrero ledde Ka Joma återupprättandet av Filippinernas kommunistparti på marxism-leninism-maoismens teoretiska grund. Han utarbetade partiets stadgar, programmet för en folkdemokratisk revolution och dokumentet Rectify Errors and Rebuild the Party och ledde återupprättelsekongressen som hölls i Alaminos, Pangasinan den 26 december 1968. År 1969 skrev han Philippine Society and Revolution som presenterar det filippinska folkets historia, analyserar det filippinska samhällets halvkoloniala och halvfeodala karaktär och definierar den folkdemokratiska revolutionen. Han utarbetade den nya folkarméns grundregler och den nya folkarméns deklaration och ledde mötet med röda befälhavare och kämpar för att grunda den nya folkarmén (NPA) den 29 mars 1969.
Han ledde partiet under dess tidiga tillväxtperiod. Han skrev Organisationsguide och rapportöversikt i april 1971 och Revolutionär guide till jordreform i september 1972, som båda tjänade till att leda arbetet med att bygga upp massorganisationer, organ för politisk makt, enheter i folkarmén och partiet, samt att mobilisera bönderna för att genomföra en agrar revolution. Han var författare till den preliminära rapporten om norra Luzon i augusti 1970 som tjänade som mall för arbetet i andra regionala kommittéer.
Samtidigt som han ledde utvecklingen och utbildningen av den nya folkarméns armé från dess ursprungliga bas i centrala Luzon till skogarna i Isabela i Cagayan-dalen, vägledde han också ungdomsaktivisterna i deras kamp mot USA:s och Marcos diktatur i Metro Manila.
Ka Joma var alltid på topp när det gällde student- och arbetarrörelsens revolutionära uppsving 1970 och 1971. Sånger av Amado Guerreros namn genljuder i Manila och andra städer i harmoni med uppmaningar att ansluta sig till folkkriget på landsbygden.
CPP växte snabbt under sina första år under Ka Jomas ledning. Partiet etablerade sig över hela landet och ledde den revolutionära väpnade kampens landsomfattande framfart. Han övervakade personligen den politiska och militära utbildningen av partikadrer och NPA-befälhavare i skogsregionen Isabela, varifrån de skickades till andra regioner.
År 1971 var han ordförande för centralkommittén och presenterade en sammanfattning av våra erfarenheter efter tre år (1968-1971). 1974 utarbetade han Specific Characteristics of Our People’s War, där han på ett auktoritativt sätt redogjorde för strategin och taktiken för att föra folkkrig i Filippinerna. År 1975 skrev han Våra brådskande uppgifter, som innehöll centralkommitténs rapport och handlingsprogram. Han var chefredaktör för Ang Bayan under dess första år som tidning.
I den underjordiska rörelsen fortsatte Ka Joma att vägleda partiet och NPA i dess framväxt under diktator Marcos brutala fascistiska krigsrättsregim. Han utfärdade råd till underjordiska partikadrer och massaktivister. Inspirerade av det rasande folkkriget på landsbygden utmanade de det fascistiska maskineriet och genomförde organiseringsinsatser bland studenter och arbetare.
Den första arbetarstrejken bröt ut 1975 och föregick arbetarrörelsens framväxt. Stora studentdemonstrationer mot stigande skolavgifter och försämringen av utbildningssystemet genomfördes från 1977 och framåt och krossade helt och hållet krigslagens terror.
Ka Joma fortsatte att leda partiet i den rikstäckande tillväxten fram till 1977 då han och hans fru Julie arresterades av Marcosdiktaturens vildhundar när de var på väg från ett gerillagäng till ett annat. Han presenterades av AFP för Marcos som en trofé. Han fängslades, utsattes för svår tortyr och sattes i isoleringscell i mer än fem år, endast avbrutet av gemensam isolering med Julie 1980-1981, och senare delvis isolerad tillsammans med en eller två andra politiska fångar 1982-1985.
Under fängelsetiden kunde Ka Joma hålla kontakt med partiledningen och revolutionära krafter utanför genom hemliga kommunikationsmetoder. I samarbete med Ka Julie, Ka Jomas livslånga partner och kamrat, producerade de viktiga brev och råd. År 1983 publicerade Ka Julie artikeln JMS On the Mode of Production som tjänade som en teoretisk belysning och ett klargörande av det semikoloniala och semifeodala samhällssystemets natur för att kasta bort den förvirring som orsakats av USA-Marcos-diktaturens påståenden om industrialisering. Den gick till motangrepp mot påståenden från socialismens föregångare som insisterar på att Filippinerna hade blivit ett kapitalistiskt utvecklingsland under den fascistiska diktaturen.
Ett kraftigt uppsving för den antifascistiska massrörelsen följde på mordet på Marcos ärkerival Benigno Aquino 1983. Detta drevs främst av arbetar- och studentrörelsen som kunde anordna demonstrationer med 50 000 personer eller mer i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. 1984 publicerade Ka Joma under pseudonymen Patnubay Liwanag dokumentet On the Losing Course of the AFP för att bedöma styrkeförhållandena och för att signalera till eller påverka Pentagon att bättre släppa Marcos, vilket skulle leda till en splittring av AFP. I september 1984 följde Pentagon Armacosts formel och beslutade att tillsammans med USA:s utrikesdepartement och andra amerikanska organ släppa Marcos. I början av 1985 undertecknade Reagan ett nationellt säkerhetsdirektiv med en definit plan för att få bort Marcos.
Ka Joma hävdade också behovet av att försvaga den reaktionära väpnade styrkan på landsbygden och utöka folkets armé till en kritisk massa 25 000 gevär och en gerillapluton per kommun som konstruktiv kritik av planen att genomföra en “strategisk motoffensiv”.
Det antifascistiska upproret kulminerade i ett folkligt uppror som stöddes av ett militärt uppror av delar av den reaktionära AFP. Partiets ihärdiga och solida ledning av den antifascistiska rörelsen och den revolutionära väpnade kampen skapade gynnsamma förhållanden som ledde till att USA:s och Marcos diktatur störtades 1986. Trots starkt motstånd från USA och det reaktionära försvarsetablissemanget tvingades Aquino-regimen att öppna de avskyvärda portarna till Marcos fängelsehålor så att Ka Joma kunde släppas fri.
Han slösade ingen tid på att återuppta det revolutionära arbetet. På några månader ordnade han en stor föreläsningsserie för att lägga fram en kritisk klassanalys av Corazon Aquinos regim och avslöja den som representant för storborgerligt komprador- och godsägarstyre. Föreläsningsserien, som senare utgjorde volymen Philippine Crisis and Revolution, motsatte sig populisternas analys av det “politiska spektrumet” som framställde Aquino-regimen som en borgerlig liberal regim som skulle leda de revolutionära krafterna in på klassamarbete och kapitulation.
Dessa populister och andra charlataner genomförde en kampanj för att undergräva den grundläggande analysen av klasserna och produktionssystemet i Filippinerna för att rättfärdiga det invecklade konceptet med en strategisk motoffensiv, i den önskan att folkkriget kan hoppa över till strategisk seger utan att ta hänsyn till det sannolika historiska förloppet. Ett antal viktiga ledare för partiet och de revolutionära krafterna drogs in på den självdestruktiva vägen av upprorism och för tidig legalisering och militär äventyrlighet. Detta skulle senare medföra allvarliga och nästan dödliga förluster för partiet och NPA, liksom för massrörelsen i städerna.
Ka Joma tvingades i exil 1987 av Aquino-regimen, som annullerade hans pass och resehandlingar, och sökte politisk asyl i Nederländerna under en föreläsningsturné. Han bosatte sig så småningom i Utrecht och arbetade tillsammans med andra kamrater på National Democratic Fronts internationella kontor. Trots att han var tusentals mil från Filippinerna fortsatte han att hålla nära kontakt med partiledarna i landet och gav dem råd och vägledning för att hjälpa dem i deras arbete.
Ka Joma var en av de orubbliga företrädarna för den andra stora rättelserörelsen som lanserades av CPP:s centralkommittés tionde plenum 1992. Partiledningen efterfrågade aktivt Ka Jomas teoretiska insikter och analyser. Vid utarbetandet av nyckeldokumentet Reaffirm Our Basic Principles and Rectify Errors hänvisade partiledningen till Ka Joma och partiets grunddokument som han var författare till. Med Ka Jomas fulla stöd förenade och stärkte korrigeringskampanjen 1992-1998 partiet till allt större höjder.
Ka Joma spelade också en nyckelroll som författare till dokumentet Stand for Socialism Against Modern Revisionism, som belyste den socialistiska revolutionens väg under de mörka timmarna av det fullständiga återupprättandet av kapitalismen i Sovjetunionen 1990, som i de monopolistiska borgerliga massmedierna utropades som socialismens fall, ett förnekande av kommunismen och “historiens slut” och det kapitalistiska systemets slutliga seger.
I dokumentet, som återspeglar Ka Jomas skarpa maoistiska kritik av den moderna revisionismen, presenterades en tydlig historisk förståelse av processen för kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen från 1956 och framåt. Detta var nyckeln till förståelsen av socialismens fortsatta livskraft och till att inspirera det filippinska proletariatet att framhärda i tvåstegsrevolutionen och det internationella proletariatet att föra den socialistiska saken vidare.
Ka Jomas bas i Utrecht blev så småningom ett politiskt centrum för de internationella kommunistiska och antiimperialistiska motståndsrörelserna. Han spelade en viktig roll i firandet av Mao Zedongs hundraårsjubileum 1993, vilket fungerade som en kraftfull ideologisk kampanj för att på nytt bekräfta marxist-leninistiska åsikter och för att proklamera maoismen som den tredje epokutvecklingen av marxismen-leninismen.
Fram till början av 2000-talet spelade han också en ledande roll i bildandet av Internationella konferensen för marxist-leninistiska partier och organisationer (ICMLPO), som fungerar som ett centrum för ideologiskt och praktiskt utbyte mellan kommunist- och arbetarpartier som stod för socialismen och motsatte sig den moderna revisionismen. Han gav värdefulla insikter och praktisk hjälp till många kommunistpartier från Asien till Europa och Amerika.
Under det senaste decenniet har han lett International League of People’s Struggles, ILPS, som har fungerat som samordningscentrum för antiimperialistiska rörelser runt om i världen. Han är författare till dokumentet “On imperialist globalization” från 1997 som klargjorde att proletariatet fortfarande befinner sig i imperialismens och den socialistiska revolutionens era.
På grund av sin roll som ledare för den internationella antiimperialistiska kampens framfart hamnade Ka Joma i den amerikanska imperialismens sikte. Han togs upp på USA:s lista över “utländska terrorister” tillsammans med CPP och NPA. Vid 68 års ålder greps han 2007 av den nederländska polisen och hölls kvar i över 15 dagar.
Sedan 1992 har Ka Joma tillsammans med NDFP:s förhandlingspanel också skickligt företrätt det filippinska folkets och den revolutionära rörelsens intressen i fredsförhandlingar med olika företrädare för Republiken Filippinernas regering. Han har utsetts till politisk chefskonsult för NDFP:s förhandlingspanel och har skickligt lett den i förhandlingar med regeringen under de senaste 25 åren.
Under de senaste åren har Ka Joma fortsatt att ge ovärderliga insikter i den inhemska krisen och de revolutionära styrkornas situation. Han fortsätter att ge råd till partiet och de revolutionära krafterna i Filippinerna för att lösa problemen med att föra revolutionen till ett nytt och högre stadium.
Han har lagt fram kritiska analyser av de objektiva internationella förhållandena. Han har framfört en marxist-leninistisk kritik av den kapitalistiska överproduktionskrisen som ligger till grund för den internationella finanskrisen och den långvariga depression som har drabbat det globala kapitalistiska systemet. Han har på nytt bekräftat att vi fortfarande befinner oss i imperialismens historiska epok, kapitalismens sista krisstadium.
Ka Joma är den internationella kommunistiska rörelsens fackeltågsbärare. Under den mörka perioden av kapitalistisk restaurering har han hållit marxismen-leninismen-maoismens lågor brinnande och inspirerat proletariatet att dra nytta av den globala kapitalismens kris, att framhärda på socialismens och kommunismens väg och att föra den internationella kommunistiska revolutionen till ett nytt kapitel av återupplivning och förstärkning.
Resolutioner:
Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) beslutar att ge kamrat Jose Ma. Sison, stor kommunistisk tänkare, ledare, lärare och vägledare för det filippinska proletariatet och fackeltågsbärare för den internationella kommunistiska rörelsen.
Som ett erkännande av Ka Jomas enorma bidrag till den filippinska revolutionen och den internationella arbetarrörelsen beslutar den andra kongressen vidare följande:
1. Att uppdra åt centralkommittén att fortsätta att söka Ka Jomas insikter och råd om olika aspekter av partiets arbete på det ideologiska, politiska och organisatoriska området.
2. Att stödja Jose Ma:s skrifter i fem volymer. Sison som grundläggande referens- och studiematerial för CPP och att uppmana alla partimedlemmar och revolutionära krafter att läsa och studera Ka Jomas skrifter.
Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) är säker på att med den skatt av marxist-leninistiska-maoistiska verk som Ka Joma har producerat under de senaste fem decenniernas revolutionära praktik, är partiet väl rustat för att leda den nationella demokratiska revolutionen till större höjder och fullständig seger under de kommande åren.
En av vår tids största marxistiska revolutionärer gick bort igår, den 16 december 2022.
Professor Jose Maria Sison föddes den 8 februari 1939 i Cabugao, Ilocos Sur, Nordvästra Luzon, Filippinerna och dog den 16 december 2022 i Utrecht, Holland.
Professor Jose Maria Sison, Ka Joma som han allmänt kallades, var grundande ordföranden för CPP, Filippinernas Kommunistiska Parti, som den 26 december 1968 under ledning av Marxist-Leninist-Maoismen återuppstod ur resterna efter det gamla PKP, Partido Komunista ng Pilipinas. Ka Joma fortsatte, den 29 mars 1969, med att tillsammans med tidigare medlemmar av den gamla motståndsrörelsen HMB, Hukbong Mapagpalaya ng Bayan, grunda NPA, Nya folkarmén.
Ka Joma grundade också, den 30 november 1964, medan han var en ung universitetsprofessor, KM, Kabataang Makabayan. KM var den bredaste, största och mest progressiva organisationen på den tiden och bestod av ungdomar från alla klasser och sektorer (arbetare, bönder, studenter, unga yrkesverksamma, kvinnor). KM ledde det som kallades FKS, första kvartalet på sjuttiotalet, en tre månader lång serie av stora protester mot Imelda och Ferdinand Marcos Sr. cronykapitalistiska regim. I FKS deltog omkring 100.000 demonstranter, som skakade om det politiska etablissemanget till den grad att KM förbjöds när undantagstillstånd utlystes den 23 september 1972 och Filippinerna blev en diktatur.
Ka Joma tillfångatogs av militären 1977, fängslades och torterades. Han släpptes 1986 av president Cory, Corazon Aquino, efter den liberala EDSA-revolutionen (People Power Revolution) som kulminerat den 25 februari 1986. Han var i Europa för en rad diskussioner och föreläsningar när hans pass återkallades av den filippinska regeringen. Han sökte politisk flyktingstatus och levde fram till sin bortgång i exil i Utrecht, Holland.
Under sin exil fortsatte Ka Joma att delta i den filippinska revolutionen på olika sätt. Han blev t.ex. chefsförhandlare och politisk rådgivare för den breda vänsterns legala överbyggnad NDF, Nationella Demokratiska Fronten, i fredsförhandlingarna med den reaktionära regeringen. Han skrev böcker och dikter som belyste aktuella frågor och gav vägledning till revolutionärerna i hemlandet.
Ka Joma kunde aldrig återvända till sitt hemland. Men hans minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare! Mabuhay!
Exempel på Kinas konsekventa stöd till det palestinska folket.
Under sitt senaste statsbesök i Saudiarabien deltog president Xi Jinping inte bara i de första toppmötena mellan Kina och arabstaterna och mellan Kina och medlemmarna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), utan höll också bilaterala möten med ledare från många länder, däribland Egypten, Palestina, Kuwait, Sudan, Tunisien, Irak, Qatar, Somalia, Mauretanien, Djibouti, Komorerna, Bahrain, Jemen, Oman, Algeriet och Libanon.
Ett av hans första möten var med den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. President Xi påpekade att vänskapen mellan Kina och Palestina är djupt omhuldad av de två folken. Under de senaste fem decennierna och mer har de två sidorna alltid litat på och stöttat varandra. Oavsett hur den internationella och regionala situationen förändras, stöder Kina alltid bestämt det palestinska folkets rättfärdiga sak för att återupprätta sin nations legitima rättigheter och intressen, och står alltid på det palestinska folkets sida.
President Abbas sade att det palestinska folket är djupt stolt över sina vänskapliga förbindelser med det kinesiska folket. Kina är Palestinas uppriktiga och pålitliga vän och har alltid gett sitt fasta stöd till det palestinska folkets rättfärdiga sak genom att erbjuda Palestina ett allsidigt och villkorslöst stöd på det politiska, ekonomiska, moraliska och andra fronter. Allt palestinskt folk hyser uppriktiga känslor för det kinesiska folket.
De båda ledarnas ord var inte tomma ord. Kina skickade sin första hjälp till det palestinska folket 1960. När Palestinska befrielseorganisationen (PLO) grundades 1964 blev Kina det första icke-arabiska land som erkände den. I mars 1965 välkomnades en PLO-delegation under ledning av Ahmed Shuqairy av hundratusentals människor och togs emot av Mao Zedong, Zhou Enlai, Liu Shaoqi och andra ledare. De första palestinska kämparna skickades samma år till Kina för militär utbildning.
Redan året innan hade Yassir Arafats livslånga vapenkamrat Abu Jihad (Khalil al-Wazir) besökt Kina, tillsammans med de socialistiska grannstaterna Korea och Vietnam, som en del av en gemensam algerisk-palestinsk Fatah-delegation som försäkrade sig om de tre ländernas stöd för den palestinska revolutionen.
Yassir Arafat själv, den palestinska revolutionens historiska ledare, gjorde 14 officiella besök i Kina. Den avlidne kinesiske presidenten Yang Shangkun berättade en gång för honom att till och med det yngsta barnet i den mest avlägsna kinesiska byn kände till hans namn.
På 1960-talet förklarade Arafats al-Fatah-organisation att “Mao Zedongs tankegods är en andlig atombomb”, vilket var ett eko av en fras som var populär i Kina på den tiden. År 1970 sade Arafat att Kina är “det största inflytandet för att stödja vår revolution och stärka dess uthållighet”. Samma år sade George Habash, ledare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) helt enkelt: “Kina är vår bästa vän.”
Än i dag har Fatahs ledning en post som kommissionär för förbindelserna med arabländerna och Kina, vilket vittnar om det särskilda förhållandet mellan de två länderna och som för närvarande innehas av centralkommittémedlemmen Abbas Zaki.
Den 9 augusti 2021 publicerade den kinesiska tidningen Global Times en artikel med titeln Jag kommer att flytta bergen som kineserna gör – Yassir Arafat, Palestinas Yu Gong. I artikeln stod följande: “Arafat var ett stort fan av Mao Zedong och läste många av hans verk. Enligt personer i hans närhet ledde Arafat palestinierna i ett ganska framgångsrikt gerillakrig mot israelerna, vars militär vida överträffade deras. Under dessa svåra år hämtade han mycket visdom, erfarenhet och självförtroende på det militära området från ordförande Maos verk om gerillakrigföring. Hans favoritverk var Yu Gong flyttar bergen, som han läste många gånger. Enligt honom har det kinesiska folket en värdefull anda som inte kan köpas för pengar. Kineserna var inte rädda för imperialismen, inte heller han. Han såg sig själv som Yu Gong i Mao Zedongs bok, fast besluten att flytta imperialismens berg. (Anmärkning: Artikeln i fråga är officiellt översatt som “Den dåraktige gamle mannen som flyttade bergen” och var kamrat Mao Zedongs avslutande tal vid Kinas kommunistiska partis sjunde nationella kongress som hölls 1945).
Citat “I slutet av 1991, efter ett besök i Sydostasien, landade Arafats plan i Shanghai på grund av dåligt väder. Han fick ett varmt välkomnande från den kinesiska sidan. Före avgång på Shanghais internationella flygplats Hongqiao skrev Arafat i gästboken: Länge leve vänskapen mellan Palestina och Kina! Min uppriktiga tacksamhet! Det palestinska folket hälsar det kinesiska folket. Kina har bestämt stött Palestinas ståndpunkt. Vi kommer att kämpa axel mot axel fram till den slutliga segern! År 2000 träffade president Jiang Zemin den palestinske presidenten Yasser Arafat på besök och diskuterade förslaget om att bilda en palestinsk stat. Jiang Zemin berättade för honom att Kina anser att det palestinska folket har en oförytterlig rätt till nationellt självbestämmande, inklusive rätten till en stat. Kina respekterar det palestinska folkets val. Det erkände staten Palestina och upprättade diplomatiska förbindelser med den redan 1988. Oavsett hur situationen kan förändras i Mellanöstern kommer era beslut, om de tjänar det palestinska folkets intressen och den rättvisa saken, alltid att få stöd av den kinesiska regeringen och det kinesiska folket. Med tanke på denna djupa vänskap valde Arafat ofta att besöka Kina när Palestina befann sig i en kritisk situation.”
President Xi Jinping möter den palestinske presidenten Mahmoud Abbas
På eftermiddagen den 8 december lokal tid träffade president Xi Jinping den palestinske presidenten Mahmoud Abbas i Riyadh.
President Xi påpekade att vänskapen mellan Kina och Palestina är djupt omhuldad av de två folken. Under de senaste fem decennierna och mer har de två sidorna alltid litat på och stöttat varandra. Oavsett hur den internationella och regionala situationen förändras, stöder Kina alltid bestämt det palestinska folkets rättfärdiga sak för att återupprätta sin nations legitima rättigheter och intressen, och står alltid på det palestinska folkets sida. Det internationella samfundet bör prioritera den palestinska frågan på den internationella dagordningen, hålla fast vid tvåstatslösningen och principen “land för fred” och underlätta återupptagandet av fredssamtalen på grundval av relevanta FN-resolutioner och det arabiska fredsinitiativet. Kina kommer att fortsätta att arbeta för en snabb, rättvis och varaktig lösning på den palestinska frågan.
Med tanke på 35-årsdagen av förbindelserna mellan Kina och Palestina nästa år betonade president Xi behovet av att båda sidor gör bra planer för att fira årsdagen. De två länderna undertecknade ett dokument om turistsamarbete, drev aktivt förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan Kina och Palestina framåt och höll framgångsrikt det andra mötet i den kinesiska-palestinska gemensamma kommittén för ekonomiskt, handelsmässigt och tekniskt samarbete. Kina har tillhandahållit en stor mängd vacciner och andra förnödenheter mot COVID till palestinska flyktingar och kommer att fortsätta att göra vad det kan för att hjälpa Palestina att utveckla sin ekonomi och förbättra människors välbefinnande. Kina lovordar Palestinas aktiva deltagande i och ansträngningar för att främja det kollektiva samarbetet mellan Kina och arabstaterna, och kommer att öka kommunikationen och samarbetet med Palestina för att främja de kinesisk-arabiska förbindelserna och genomföra det globala utvecklingsinitiativet och det globala säkerhetsinitiativet.
President Abbas sade att det palestinska folket är djupt stolt över sina vänskapliga förbindelser med det kinesiska folket. Kina är Palestinas uppriktiga och pålitliga vän och har alltid gett sitt fasta stöd till det palestinska folkets rättfärdiga sak genom att erbjuda Palestina allsidigt och villkorslöst stöd på politiska, ekonomiska, moraliska och andra fronter. Allt palestinskt folk hyser uppriktiga känslor för det kinesiska folket. Kinas ståndpunkter på den internationella scenen är rättvisa och rättvisande, och dess initiativ och förslag är positiva och konstruktiva. Palestina står fast vid Kinas sida. Abbas bekräftade på nytt Palestinas orubbliga engagemang för principen om ett Kina och ett fast stöd för Kinas rättvisa ståndpunkt i frågor som rör Taiwan, Hongkong och Xinjiang. Palestina stöder bestämt och deltar aktivt i samarbetet kring Bältet och vägen och är redo att samarbeta med Kina för att fortsätta att stärka samarbetet på alla områden. Palestina ser fram emot att samarbeta med Kina för att göra morgondagens första toppmöte mellan Kina och de arabiska staterna till en framgång. Ding Xuexiang, Wang Yi och He Lifeng var närvarande vid mötet.
Xis besök och Mellanösterns framtid
Problemet med de flesta västerländska mediers politiska analyser är att de i allmänhet tenderar att vara kortsiktiga och fokusera mest på variabler som är av direkt intresse för västliga regeringar.
Dessa typer av analyser tillämpas nu för att förstå officiella arabiska attityder till Ryssland, Kina, global politik och konflikter.
När Kinas president Xi Jinping förbereder sig för att leda en stor delegation som ska träffa arabiska ledare i Saudiarabien den 9 december förmedlar västerländska medier en känsla av skräck.
Den kinesiska ledarens besök “kommer mot bakgrund” av Bidenadministrationens “ansträngda förbindelser med både Peking och Riyad” på grund av meningsskiljaktigheter, som enligt Reuters ska ha gällt “mänskliga rättigheter och Rysslands invasion av Ukraina”.
Samma resonemang följdes, utan några större ifrågasättanden, av många andra stora västerländska mediekällor, vilket felaktigt antyder att “mänskliga rättigheter”, tillsammans med andra rättfärdiga skäl, är huvudprioriteringen i USA:s och västvärldens utrikespolitiska agenda.
Och eftersom dessa analyser ofta formas av västerländska intressen tenderar de att vara selektiva när det gäller att läsa det större sammanhanget. Om man uteslutande eller i hög grad förlitar sig på den västerländska förståelsen av de massiva geopolitiska förändringarna runt om i världen är man säker på att bli vilseledd. Västerländska medier vill få oss att tro att de starka politiska ställningstaganden som arabländerna gör – neutralitet i händelse av krig, växande närhet till Kina och Ryssland, minskad oljeproduktion etc. – enbart görs för att “skicka ett budskap” till Washington eller för att straffa väst för att västvärlden ingriper i arabiska angelägenheter.
Sett ur ett bredare perspektiv är dessa antaganden dock antingen halvsanningar eller helt påhittade. Till exempel var OPEC+:s beslut att sänka oljeproduktionen den 5 oktober den enda rimliga strategin att tillämpa när världsmarknadens efterfrågan på energi är låg. Dessutom är arabisk neutralitet en lika rimlig strategi med tanke på att Washington och dess västliga allierade inte är de enda globala krafter som spelar roll för araberna. Det är inte heller sant att Mellanösterns växande affinitet med Asien är resultatet av dramatiska händelser på senare tid, utan en process som inleddes för nästan två decennier sedan, närmare bestämt ett år efter USA:s invasion av Irak.
År 2004 inrättade Kina och Arabförbundet samarbetsforumet Kina-arabiska stater.
CASCF representerade officiellt den kinesiska regeringen och Arabförbundets alla 22 medlemmar och fungerade så småningom som den viktigaste samordningsplattformen mellan Kina och araberna. Detta har gett Kina fördelen att investera i en kollektiv strategi för att utveckla handelsmässiga, ekonomiska och politiska förbindelser med hela arabvärlden. Å andra sidan hade även araberna inflytande genom att förhandla fram stora ekonomiska avtal med Kina som potentiellt kunde gynna flera arabstater samtidigt.
En ytterst viktig invändning är att CASCF byggde på vad som är känt som “de fem principerna för fredlig samexistens”. De fem principerna, som bygger på de västfaliska normerna för staters suveränitet, tycks bygga på ett helt annat paradigm för yttre förbindelser än västvärldens förhållningssätt till Mellanöstern och det globala syd i allmänhet, som sträcker sig från koloniala perioder till nykolonialismen efter andra världskriget: ömsesidig respekt för “territoriell integritet och suveränitet”, “icke-aggression”, “icke-ingripande” och så vidare.
De kinesisk-arabiska förbindelserna fortsätter att följa denna modell än i dag, med mycket små avvikelser. Detta bekräftar påståendet att de kollektiva arabiska politiska attityderna gentemot Kina och Xis besök i Mellanöstern knappast är ett resultat av någon plötslig förändring av politiken till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina de senaste månaderna.
Detta innebär inte att arabiska och kinesiska relationer med USA och västvärlden inte har haft någon inverkan på karaktären av den snabba utvecklingen av de kinesisk-arabiska förbindelserna. Den kinesiska modellen för “fredlig samexistens” tycks faktiskt utmana det modus operandi som nu är verksamt i Mellanöstern.
År 2021 tillkännagav Kina projekt för att bygga tusen skolor i Irak, en nyhet som fick stort utrymme i arabiska medier. Samma sak kan sägas om Kinas växande ekonomiska – inte bara handelsmässiga – inflytande i arabländerna.
Kinas lukrativa väg- och bältesinitiativ, som tillkännagavs 2013, passar sömlöst in i den politiska infrastrukturen för arabisk-kinesiska förbindelser, som byggdes upp under tidigare år. Enligt tidningen Asharq Al-Awsat var Riyad den största mottagaren av kinesiska investeringar inom BRI under första halvåret 2022.
Från och med mars gick Saudiarabien i princip med på att sälja sin olja till Kina med hjälp av den kinesiska yuanen i stället för den amerikanska dollarn. När detta beslut genomförs kommer det att få oåterkalleliga återverkningar på den globala marknaden men också på dollarns framtida status.
Att anta att sådana enorma förändringar i den globala geopolitiken är ett resultat av arabernas omedelbara behov av att “sända ett budskap” kommer att fortsätta att försämra västvärldens förmåga att verkligen förstå att de pågående förändringarna, inte bara i Mellanöstern utan i hela världen, är en del av permanenta förändringar på den politiska världskartan. Ju tidigare västvärlden uppnår denna insikt, desto bättre.
Med tanke på allt detta skulle det vara orättvist – i själva verket missriktat – att påstå att stora politiska enheter som Kina och arabländerna tillsammans utformar sin utrikespolitiska dagordning och därmed sätter sin framtid på spel på grund av knäböjande politiska reaktioner på attityden hos en enskild amerikansk president eller administration.
Toppmötet mellan Kina och arabstaterna: ytterligare en bro till en multipolär värld.
I detta historiska ögonblick befinner sig världen i stor turbulens. USA:s och Natos upptrappning i Ukraina har underlättat en energikris i Europa, förvärrat inflationskrisen globalt och bidragit till de militära konflikternas fasor. Arabstaterna är bekanta med denna situation.
Under mer än tre decennier har USA:s och västvärldens regeringar utnyttjat den postsovjetiska världsordningen för att genomdriva unilateralism och unipolär hegemoni i Mellanöstern. Deras interventioner i flera arabiskt ledda länder ödelade miljontals människors liv och lämnade regionen instabil.
Medan en stor del av världen söker en utväg för konflikten i Ukraina, försöker arabstaterna minska sitt beroende av USA-ledd unipolaritet. Kina är en naturlig partner i detta avseende. Framgången för socialismen med kinesiska särdrag beror till stor del på betoningen av suveränitet. Kina har lyckats både integrera sig i världsekonomin och fredligt hävda rätten att följa sin egen utvecklingsväg. Detta har inte bara lett till betydande framsteg när det gäller fattigdomsbekämpning och teknisk tillväxt utan också till en aldrig tidigare skådad grad av politisk stabilitet.
Multilaterala arrangemang som Bältes- och väginitiativet (BRI) och Shanghais samarbetsorganisation (SCO) är en del av Kinas åtagande att dela med sig av sina framgångar och bygga en gemenskap med en gemensam framtid med nationer runt om i världen. Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna har tagit ett stort steg framåt i denna riktning. Saudiarabien och länderna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) är rika på naturresurser och försöker diversifiera sina ekonomier för att uppnå viktiga utvecklingsmål.
Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna gav fruktbara resultat för alla inblandade. Ett stort antal bilaterala och multilaterala avtal undertecknades på områdena telekommunikation, energi, infrastruktur, folkhälsa och ekologisk lämplighet. Dessutom bekräftades och utvidgades Kinas och Saudiarabiens omfattande strategiska partnerskap.
Det är viktigt att notera att Saudiarabien var en ledande kraft när det gäller att organisera toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna. Saudiarabien och många arabstater har blivit alltmer trötta på ensidiga förbindelser med USA och västländer. USA:s president Joe Biden har till exempel försökt utnyttja sitt partnerskap med Saudiarabien för geopolitiska syften.
Under Bidens besök i Saudiarabien i juli krävde den amerikanske presidenten att Saudiarabien skulle öka oljeproduktionen för att mildra effekterna av USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland. När Saudiarabien avböjde kritiserade den amerikanska administrationen Saudiarabiens politiska system och tog upp frågan om mänskliga rättigheter.
Bidens Saudiarabienbesök var bara ett exempel av många där arabstater har utsatts för yttre påtryckningar och inblandning för att tjäna USA:s intressen. Partnerskap med Kina är inte förenat med sådana villkor. Kinas strikta efterlevnad av att inte blanda sig i andra länders angelägenheter innebär att arabstaterna kan utveckla band som betonar ömsesidighet snarare än nollsummapolitik.
Detta betyder dock inte att Kina inte främjar specifika principer. Vad det betyder är att Kina strävar efter diplomatiska och mogna utbyten med arabstaterna för att uppnå inte bara ekonomiska utvecklingsmål utan också en lösning på komplicerade frågor som den palestinska suveränitetens framtid.
Med andra ord kan arabstaterna lita på Kinas ord om att landet inte kommer att blanda sig i regionens inre angelägenheter. Ett sådant förtroende är otroligt viktigt i ett ögonblick då världen upplever chockvågor av kris på grund av Natos upptrappning i Ukraina och USA:s alltmer fientliga hållning gentemot Kina.
Multipolaritet har bara blivit mer attraktivt under dessa förhållanden eftersom fler länder söker den fred och stabilitet som krävs för att främja utvecklingen. Genom att välja att fördjupa sitt partnerskap med Kina bygger och stärker arabstaterna bron mot en multipolär värld.
Vissa amerikanska medier och politiska tjänstemän har hävdat att Kina försöker dela upp arabvärlden mot USA för att uppnå geopolitiska ambitioner. Ingenting skulle kunna vara längre från sanningen. Ännu en gång försöker USA göra Kina till syndabock för sina egna diplomatiska och utrikespolitiska misslyckanden.
Kina har inte uppmanat arabstater eller något annat land att avvisa USA:s förbindelser. Arabstaterna samarbetar frivilligt med Kina för att uppnå sina egna suveräna mål. Kina respekterar deras självbestämmande och söker samtidigt förbindelser som hjälper landet att uppnå sina egna utvecklingsmål.
Detta är grunden för ett samarbete som alla parter vinner på. Att bränna broar är bara en väg till förstörelse. Att bygga dem är en viktig pelare för fred och stabilitet i världen. Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna gav ett fruktbart utbyte för att bygga ytterligare en bro till en multipolär värld. USA:s politiska ledare skulle kunna lära sig mycket av den diplomati som ägde rum i Riyad mellan Kina och dess arabiska partner och börja undersöka hur man kan återuppbygga de broar som Kina bränner med stora delar av världen.
Angela Merkel om sin nya fas i livet, eventuella misstag i Rysslandspolitiken, hennes roll i flyktingkrisen och om den tyska kansler behandlas ovärdigt.
Angela Merkels nya kontor var tidigare upptaget av hennes föregångare Helmut Kohl under hans tid som förbundskansler. Det ligger på fjärde våningen i en osmyckad DDR-byggnad där Margot Honecker bodde som minister för nationell utbildning, Unter den Linden, mellan Hotel Adlon och den ryska ambassaden. För intervjun har hon valt konferensrummet på samma våning, med en vacker utsikt över Pariser Platz och Brandenburger Tor.
Hennes politiska rådgivare Beate Baumann är med henne hela tiden. Innan det börjar tas foton, snabbt, eftersom Merkel inte gillar att bli fotograferad. Varför det är så kommer också att spela en roll i samtalet. Sedan är kamerorna borta och Merkel slappnar av.
Hon har nu varit avgången i ett år. Tidigare kunde en enkel fråga "Hur mår du?" väcka hennes misstankar. I dag tycker hon att en sådan fråga är lämplig, konstaterar Merkel, vilket ger upphov till en ironisk Merkel-snutt. "Och jag vill också svara att jag personligen mår bra." Hon anser dock att den allmänna politiska situationen är deprimerande.
Angela Merkel, liksom alla tidigare kansler, har rätt att bli tilltalad som "fru kansler". Kohl ville gärna bli kallad herr förbundskansler även efter att han lämnat sitt ämbete, och under kanslertiden krävde han också sitt "dr". Hon föredrar: Frau Merkel.
Intervju med Angela Merkel
DIE ZEIT: Fru Merkel, ni är inte längre förbundskansler, men ni ser fortfarande ganska likadan ut som tidigare.
Angela Merkel: Trodde du att jag skulle komma med hästsvans? Mina kläder är praktiska för mig, jag har blivit vän med frisyren. Naturligtvis möter jag dig som en pensionerad kansler, men du kan dra den omvända slutsatsen att jag inte spelade en konstlad roll som kansler. Det var redan jag. Och det är vad jag är i dag, i en något mer funktionell version, låt oss säga. Jag kan vara mindre uppmärksam på smink. Men jag kan lugna dig: Jag sitter inte i kavaj i mitt vardagsrum. Ibland bär jag en kofta.
ZEIT: År 2019 tog du emot Ukrainas president Volodymyr Selenskyj framför kanslerämbetet, av alla ställen, och plötsligt kunde alla se att du började darra mycket kraftigt Kom den privata fru Merkel i vägen för förbundskansler Merkel?
Merkel: Det var i alla fall ett deprimerande ögonblick. På sätt och vis svimmade jag för ett ögonblick, och det i en mycket officiell situation, när jag tog emot militära hedersbetygelser. Uppenbarligen hade en stor spänning byggts upp inom mig. Det hade att göra med min mammas död. Jag hade för lite tid att följa henne under hennes sista veckor. Dessutom var det varmt, som alltid, kameralinser var riktade mot mig som gevärspipor och plötsligt fick jag den här känslan: du är helt genomskinlig.
ZEIT: Den amerikanska författaren Siri Hustvedt hade liknande erfarenheter och skrev en bok om dem, The Trembling Woman. I den ställer hon sig själv frågan: Är jag rädd för något som är helt dolt för mig? Har du också ställt dig själv en sådan fråga?
Merkel: Jag har ställt mig själv frågan: Vad är detta? Det var tydligt att det fanns något som jag inte kunde formulera. Det var snarare mot slutet av min mandatperiod och även efter beslutet att inte kandidera igen. Och det var i princip ytterligare en indikation på att detta beslut också var rätt.
ZEIT: Tror du att vi i Tyskland någonsin kommer att nå den punkt där en toppolitiker i en sådan situation också kan säga: Jag har sökt psykoterapeutisk hjälp?
Merkel: Jag behövde inte göra det, men jag skulle inte heller tycka att det var dåligt om en politiker sa det. Naturligtvis gick jag till doktorn för att försäkra mig om att allt var i ordning neurologiskt, jag var och är intresserad av min egen hälsa.
ZEIT: Skulle du säga att du har blivit välsignad av naturen eller den gode Gud med en viss oräddhet?
Merkel: Tillit till Gud skulle jag säga, eller optimism, ja.
ZEIT: Du hade en konflikt med Helmut Kohl, vars kontor du nu sitter på. Han var en politisk tungviktare, men också en fysisk koloss. Det krävdes en viss oräddhet för att konfrontera honom.
Merkel: Jag har också upplevt detta i andra sammanhang med män inom politiken – den djupare rösten, den mycket större kroppen, båda används också. Den tidigare förbundsministern Rexrodt kunde, även om jag hade kämpat för en plats på första raden, helt enkelt tala i mikrofonen ovanför mitt huvud. Helmut Kohl kunde också tala extra högt när han var irriterad.
ZEIT: Menar du att han sedan ropade?
Merkel: Då var han kraftfull, och du var tvungen att överväga om du ville och kunde stå emot det. Att jag ibland sa saker som var ovanliga för politiska kongresser har att göra med min bakgrund. Jag påverkades inte från barnsben av Schüler-Union, Junger Union eller RCDS, utan kom med mitt eget språk och mina egna idéer. Det var något som ibland var tydligt och verkade orädd för vissa – men det var det inte.
ZEIT: Du har flera gånger sagt att det fick dig att tänka för livet att DDR kollapsade inte så mycket på grund av bristande demokratiska friheter, utan för att det inte fungerade ekonomiskt. Vår tidigare redaktör Helmut Schmidt, som hade upplevt en diktatur och inte var helt utan skuld, sade att han hade fått en viss misstro mot sitt eget folk. Har ni också något sådant?
Merkel: Jag skulle inte kalla det misstro mot det egna folket, utan en allmän misstro mot oss som människor, eftersom människor är kapabla till det obegripliga. Tyskland drev detta till sin spets på ett fruktansvärt sätt under nationalsocialismen. Det är därför jag är så övertygad om att vår statsstruktur och grundlagen innehåller en hög grad av klokhet, där pressens, rättsväsendets och de demokratiska processernas oberoende är väl genomtänkta. Hur snabbt man inte ifrågasätter detta, till exempel genom att förklara att domstolsavgöranden inte har någon betydelse. Jag fick till exempel själv en reprimand av den federala författningsdomstolen för att jag 2019 sade att resultatet av premiärministervalet i Thüringen i februari måste ändras med röster från AfD. Jag kunde ha sagt något om detta beslut, men det gjorde jag inte, utan jag var tvungen och måste respektera det. Vi får aldrig bli mjuka i det här läget.
ZEIT: Är du rädd för att systemet snabbt kan kollapsa igen?
Merkel: Den måste levas av varje enskild individ, annars kan den snabbt kollapsa. Det är därför jag inte gillar slogans som den om “Prenzlauer Berg-bubblan”. Detta är naturligtvis inte hela Tyskland, men vi får aldrig förklara en del av individerna i ett land som utomstående och resten som representanter för verklig demokrati, så att säga. Det leder inte till något bra.
ZEIT: Ditt kanslerskap påverkades starkt av en fråga som kom upp relativt sent: flyktingpolitiken i september 2015. I det sammanhanget sa du som svar på kritiska frågor om konsekvenserna av din liberala politik: “Om vi nu börjar behöva be om ursäkt för att vi visar ett vänligt ansikte i nödsituationer, då är det inte mitt land”. Många uppfattade denna mening som mycket auktoritär och även som exkluderande. För vissa verkade det som om ni hade rätt att bestämma hur landet skulle vara.
Merkel: När jag hörde denna mening tänkte jag särskilt på människorna på Münchens centralstation som tog emot de ankommande flyktingarna. Jag ansåg att mitt beslut att släppa in dem var i linje med våra grundläggande rättigheter och värderingar. Och jag ville upprätthålla dessa grundläggande värderingar i meningen.
ZEIT: Men domen hade verkligen något av ett tillkännagivande till folket, eller hur?
Merkel: Jag tänkte inte på den här meningen på flera dagar innan. Det var ett mycket känslomässigt svar, men ändå inte ett slumpmässigt svar. Bakom det låg min förståelse för att mänsklig värdighet inte bara får vara något från ett söndagstal, utan måste ha en praktisk innebörd. Att stämpla detta som auktoritärt och säga: Ja, det är bara så östtyskar är, de står vid sidan av landet – jag tyckte att det var djärvt.
ZEIT: Har du aldrig tänkt på att du med din politik ändå har bidragit avsevärt till landets splittring?
Merkel: Naturligtvis har det stört mig. Och det är naturligtvis alltid politiskt underbart när 90 procent är av samma åsikt, och helst också av min åsikt. Men det finns situationer där man inte kan undvika kontroverser. Jag hjälpte de människor som så att säga stod på vår tröskel, och samtidigt bidrog jag bland annat med EU-Turkiet-avtalet till att ta itu med de grundläggande orsakerna till flykten.
ZEIT: Som en politiker som sägs gilla att tänka från slutet, förutsåg du priset för denna kontrovers, dvs. accepterade du det?
Merkel: Jag trodde att den här tvisten kunde vinnas. Och jag var fast övertygad om att jag var tvungen att ta denna risk, för om jag inte hade gjort det hade det lett till en splittring av samhället.
ZEIT: Skulle du agera annorlunda i någon position i dag?
Merkel: Nej!
ZEIT: Inte vid något tillfälle?
Merkel: Självklart lär jag mig. Därför skulle jag i efterhand arbeta mycket tidigare för att se till att en situation som den sommaren 2015 inte behöver uppstå överhuvudtaget, till exempel genom att öka beloppen till Världslivsmedelsprogrammet för flyktingläger i grannländer som är särskilt drabbade av migration, vilket vi gjorde då.
ZEIT: Under din kanslertid har antalet kriser och deras samtidighet ökat från år till år …
Merkel: De första två åren var en mycket lugn tid i mitt minne, sedan började den globala finanskrisen, eurokrisen, och gång på gång försämrades nyheterna om klimatskyddet. Efter den första rapporten från Romklubben verkade det fortfarande som om saker och ting i verkligheten gick lite bättre än vad som förutspåddes. Men med varje rapport från Internationella panelen för klimatförändringar (IPCC) blev det alltmer alarmerande, vilket väckte frågan om vi ens har tid att reagera på lämpligt sätt. Men kanske är kriser normala fall i det mänskliga livet och vi har bara haft några speciella år.
ZEIT: Frågar du dig själv om åren av relativt lugn också var år av försummelser och om du inte bara var en krishanterare utan också delvis orsakade kriser?
Merkel: Jag skulle inte vara en politisk person om jag inte tog itu med detta. Låt oss ta klimatskyddet, där Tyskland har gjort mycket i internationell jämförelse. När det gäller själva frågan medger jag dock att den är besvarad: Om man jämför med vad IPCC:s internationella klimatrapport säger i dag har inte tillräckligt mycket gjorts. Eller låt oss titta på min politik i fråga om Ryssland och Ukraina. Jag har kommit fram till att jag fattade mina beslut då på ett sätt som är begripligt för mig även i dag. Det var ett försök att förhindra just ett sådant krig. Det faktum att detta inte lyckades betyder inte att försöken därför var felaktiga.
ZEIT: Men man kan fortfarande tycka att det är rimligt hur man agerade under tidigare omständigheter och ändå anse att det var fel i dag med tanke på resultaten.
Merkel: Men det förutsätter att man också talar om exakt vilka alternativen var vid den tidpunkten. Jag ansåg att initiativet till Ukrainas och Georgiens anslutning till Nato, som diskuterades 2008, var fel. Inget av länderna hade de nödvändiga förutsättningarna för detta, och vi hade inte heller tänkt igenom till slut vilka konsekvenserna av ett sådant beslut skulle ha blivit, både när det gäller Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina och när det gäller Nato och dess biståndsregler. Minskavtalet från 2014 var ett försök att ge Ukraina tid. (Redaktörens anmärkning: Minsk-avtalet är en rad avtal för de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk, som bröt sig loss från Ukraina under ryskt inflytande. Syftet var att vinna tid genom ett eldupphör för att senare nå fred mellan Ryssland och Ukraina.) Den utnyttjade också denna tid för att bli starkare, vilket man kan se i dag. Ukraina 2014/15 är inte dagens Ukraina. Som man såg i slaget om Debaltseve (järnvägsstad i Donbass, Donetsk oblast, red.) i början av 2015 kunde Putin lätt ha tagit över den då. Och jag tvivlar starkt på att Nato-länderna hade kunnat göra lika mycket då som de gör nu för att hjälpa Ukraina.
ZEIT: Vid ditt första offentliga framträdande efter slutet av ditt kanslerämbete sade du att du redan 2007 hade insett hur Putin tänker om Europa och att det enda språk han förstår är hårdhet. Om denna insikt fanns så tidigt, varför förde ni då en energipolitik som gjorde oss så beroende av Ryssland?
Merkel: Det stod klart för oss alla att detta var en frusen konflikt, att problemet inte hade lösts, men det var just detta som gav Ukraina värdefull tid. Naturligtvis kan man nu ställa sig frågan: Varför gick de ändå med på att bygga Nord Stream 2 i en sådan situation?
ZEIT: Ja, varför? Särskilt eftersom det redan då fanns mycket stark kritik mot byggandet av rörledningen, till exempel från Polen och USA.
Merkel: Ja, man kan komma till en annan uppfattning. Vad var problemet? Å ena sidan lade Ukraina stor vikt vid att förbli ett transitland för rysk gas. Landet ville att gasen skulle passera genom dess territorium och inte genom Östersjön. I dag sägs det ibland att varje molekyl rysk gas var djävulens gas. Det var inte så, gasen var omtvistad. Å andra sidan var det inte så att den tyska regeringen ansökte om godkännande av Nord Stream 2, det gjorde företagen. Så för den federala regeringen och för mig var det viktigaste att bestämma om vi skulle göra en ny lag som en politisk handling för att uttryckligen förneka godkännandet av Nord Stream 2.
ZEIT: Vad hindrade dig från att göra det?
Merkel: Å ena sidan skulle en sådan vägran i kombination med Minsk-avtalet ha försämrat klimatet med Ryssland på ett farligt sätt enligt min mening. Energiberoendet uppstod också på grund av att det fanns mindre gas från Nederländerna och Storbritannien och begränsad produktion i Norge.
ZEIT: Och det var det tidiga utträdet ur kärnkraften. Du har också tagit initiativ till detta.
Merkel: Korrekt, och dessutom det partiöverskridande beslutet att producera mindre gas i Tyskland också. Man skulle ha varit tvungen att besluta att köpa dyrare LNG från Qatar eller Saudiarabien, eftersom USA inte var tillgängligt som exportnation förrän senare. Det skulle ha gjort oss mycket mindre konkurrenskraftiga. I dag, under krigstryck, är det så här man gör, vilket jag stöder, men på den tiden skulle det ha varit ett mycket mer omfattande politiskt beslut.
ZEIT: Skulle ni ha fattat det här beslutet ändå?
Merkel: Nej, särskilt eftersom det inte skulle ha accepterats alls. Om du ber mig att vara självkritisk ska jag ge dig ett annat exempel.
ZEIT: Hela världen väntar på ett ord av självkritik!
Merkel: Det må så vara, men på många punkter motsvarar kritikernas inställning inte min åsikt. Att bara böja sig för det, bara för att det förväntas, tycker jag vore billigt. Jag tänkte så mycket på det då! Det skulle vara rent ut sagt patetiskt om jag bara skulle säga det nu, bara för att få min sinnesfrid och utan att verkligen tänka så: Åh, det stämmer, nu inser jag det också, det var fel. Men jag ska berätta en sak som oroar mig. Det har att göra med det faktum att det kalla kriget aldrig riktigt var över eftersom Ryssland i princip inte var pacificerat. Det stämmer att Putin uteslöts ur G8 när han invaderade Krim 2014. Nato stationerade också trupper i de baltiska staterna för att visa att vi i Nato är redo att försvara oss. Dessutom beslutade vi i alliansen att använda två procent av respektive bruttonationalprodukt till försvaret. CDU och CSU var de enda som ens hade detta i sitt regeringsprogram. Men vi borde också ha reagerat snabbare på Rysslands aggressivitet. Tyskland nådde inte upp till tvåprocentsmålet trots ökningen. Och inte ens jag höll ett flammande tal för det varje dag.
ZEIT: Varför inte? För att du i hemlighet trodde att det inte behövdes?
Merkel: Nej, men för att jag agerade enligt Helmut Kohls princip: Det viktiga är vad som kommer ut i slutändan. Att hålla ett brinnande tal för att sedan bli en sängmatta skulle inte ha hjälpt budgeten. Men när jag tittar på historien om framgångsrika recept kommer jag fram till det dubbla beslutet från Nato …
ZEIT: … Helmut Schmidt förlorade till slut sitt kanslerämbete på grund av detta beslut …
Merkel: Det stämmer, vilket bara ökade min respekt för honom. Det intelligenta med Natos dubbla beslut var just det dubbla tillvägagångssättet med upprustning och diplomati. Överfört till tvåprocentsmålet innebär detta att vi inte har gjort tillräckligt för avskräckning genom högre försvarsutgifter.
ZEIT: För ett porträtt i Der Spiegel berättade du för Alexander Osang följande mening: “Uthärdlig kritik är en del av demokratin, men samtidigt är mitt intryck att en amerikansk president behandlas med mer respekt i offentligheten än en tysk förbundskansler”. Vad exakt menade du med det?
Merkel: För det första menade jag att människor i dag är mycket snabba med att döma politiska beslut från det förflutna utan att komma ihåg sammanhanget och utan att kritiskt granska alternativ. Den andra saken är att en del människor helt enkelt inte vill ha något med det faktum att jag efter 30 år i politiken och 16 år som förbundskansler frivilligt lämnade mitt ämbete vid 67 års ålder och nu säger att jag vill göra utnämningar för att ge en känsla av välbefinnande. För mig innebär det att jag inte alltid behöver rättfärdiga mig själv när jag vill sätta min egen agenda. Jag vill inte alltid låta mig styras av vad som kommer utifrån.
ZEIT: Menar du också diskussionen om inredningen av ditt kontor? Det fanns en obegriplighet när det gäller det faktum att ni har nio anställda.
Merkel: Det är kanske en bieffekt. Vilka bevis på prestanda måste jag lämna för att utrustningen är berättigad?
ZEIT: I början av din mandatperiod påpekade du att det i det förflutna fanns till synes oövervinnliga avancerade civilisationer som gick under för att de inte kunde förändras tillräckligt snabbt. Kan det vara så att mänskligheten trots all kunskap om graden av global uppvärmning helt enkelt inte klarar av att organisera sin egen överlevnad eftersom alla inte vill samarbeta?
Merkel: Mitt motto i politiken har alltid varit: Vi klarar det. Det är därför jag som politiker aldrig har behandlat sådana domedagsscenarier, utan alltid har sökt lösningar. Som medborgare kan man ställa sig den frågan, men eftersom jag fortfarande befinner mig i ett mellanstadium skulle jag säga: Vi måste göra allt vi kan för att se till att just det inte händer.
ZEIT: 30 procent kinesiska koldioxidutsläpp, knappt två procent tyska, det är siffrorna.
Merkel: Men det är ingen legitimering för att vi inte behöver göra något. Vi kan vara en förebild, även om andra ännu inte följer efter. Kina är den största utsläpparen i dag, eller hur? Det är en rival, konkurrent och partner på samma gång. Att balansera detta på rätt sätt kommer att bli framtidens stora diplomatiska fråga. Men kriget i Ukraina har dramatiskt försämrat möjligheterna att rädda klimatet, eftersom det riskerar att hamna i bakgrunden.
ZEIT: Har du någon aning om hur detta krig kan sluta? Och är det helt uteslutet att du skulle kunna spela en roll i det?
Merkel: Den andra frågan är inte aktuell. När det gäller den första frågan vet jag ärligt talat inte. En dag kommer det att sluta med förhandlingar. Krig slutar vid förhandlingsbordet.
ZEIT: Just eftersom kriget har så många dramatiska effekter kan frågan om när och under vilka omständigheter förhandlingar ska inledas lämnas till Ukraina?
Merkel: Det finns en skillnad mellan en diktatorisk fred, som jag liksom många andra inte vill ha, och vänskapliga, öppna samtal med varandra. Det är allt jag vill säga om detta.
ZEIT: Så många oförutsedda saker har hänt under och efter er mandatperiod. Hade du någonsin kunnat föreställa dig att den hårdaste kritiken skulle komma från förlaget Springer – vars förläggare du har ett vänskapligt förhållande till – under dina sista år som kansler och fram till i dag?
Merkel: Pressfriheten är en mycket stor tillgång. (brett leende)
ZEIT: Låter du kritiken påverka dig? Läser du Bild?
Merkel: Även om jag inte läser den, kommer det säkert att finnas någon som trycker kritiken under min näsa.
ZEIT: Vid ditt avsked för ett år sedan fick du, som alla avgående kansler, välja tre låtar. Du valde bland annat Für mich soll’s rote Rosen regnen. Det står: “… Jag ska lämna in, jag ska göra upp. Jag kan inte ge efter, jag kan inte nöja mig, jag vill fortfarande vinna, jag vill ha allt eller inget” och sedan “utveckla mig själv på nytt långt ifrån det gamla, få ut det mesta av det som förväntas”. Vilken replik innehåller mest Angela Merkel?
Merkel: Jag valde låten som en helhet. Jag vill säga att jag ser fram emot ett skede i mitt liv. Jag har upplevt fantastiska saker, men det har också varit utmattande. Men det var en stor sak: vem kan bli förbundskansler i Förbundsrepubliken Tyskland? Jag har alltid tyckt om att göra det, men nu finns det ändå en viss spänning igen: Vad kan hända mer än så här?
Vad menas med den kubanska revolutionens ideologi och hur är Martís, Marx’, Lenins och Fidels tankar artikulerade i kubanernas revolutionära ideologi?
Det bör påpekas att den globala kapitalismen för ett intensivt krig om kulturell hegemoni, även i dagens Kuba – ibland med sina ordinarie resurser för ideologisk reproduktion, ibland med resurser som är särskilt utformade för den oförlösta ön – och för att göra detta tillägnar den sig vänsterns språk. Ett krav är oundgängligt: att avideologisera (det vill säga kontrarevolution, att återideologisera i omvänd ordning), att avbena, att beröva revolutionens symboler och termer deras revolutionära innehåll.
Fidel insisterade alltid på den revolutionära ideologins betydelse och försvar. Ideologins nederlag”, sade han 1971, “betalas med bakslag på vägen till revolutioner”, och 1988, som svar på de ideologiska “bristerna” hos de östeuropeiska kommunistpartierna, tillade han:
“Men är det genom att överge Marxism-Leninismens mest elementära principer som socialismen kan fulländas?
Kubas situation i det latinamerikanska sammanhanget är speciell; efter 60 år av en segerrik revolution utkämpas striden på den ideologiska marken: de transnationella medierna försöker att bryta ned det samförstånd som uppnåtts och som är pelaren i revolutionens ideologiska enhet.
Denna debatt omfattar olika röster och generationer, som inte alltid är överens: den prominenta filosofen Dr. Isabel Monal Rodríguez (Sagua la Grande, 1931), vinnare av det nationella priset för samhällsvetenskap 1998, chef för tidskriften Marx Ahora; dr Pedro Pablo Rodríguez (Havanna, 1946), historiker, vinnare av det nationella priset för samhällsvetenskap 2009, chef för den kritiska utgåvan av José Martís samlade verk; dr Rubén Zardoya Loureda (Havanna, 1960), filosof, före detta rektor för Havannas universitet; dr Rubén Zardoya Loureda (Havanna, 1960), filosof, före detta rektor för Havannas universitet; dr Miguel Limia David (Havanna, 1946), historiker, vinnare av det nationella priset för samhällsvetenskap 2009, chef för den kritiska utgåvan av José Martís samlade verk; dr Miguel Limia David (Havanna, 1946), historiker, tidigare rektor för Havannas universitet, chef för den kritiska utgåvan av José Martís samlade verk; Miguel Limia David (Baracoa, 1952), filosof, ledamot av Kubas vetenskapsakademi, chef för det nationella vetenskapligt-tekniska programmet om det samtida kubanska samhället, Carlos Delgado Díaz (Bauta, 1959), filosof, tidigare dekanus för fakulteten för filosofi, sociologi och historia vid Havannas universitet, och Fabio Fernández Batista, historiker, professor vid Havannas universitet. Debatten leddes av chefen för denna publikation, Enrique Ubieta Gómez.
DEBATT
Enrique Ubieta Gómez: I partidokumenten betonas att den kubanska revolutionens ideologi är marxistisk, leninistisk, Martí- och fidelistisk. Hur ska detta tolkas?
Isabel Monal: Som jag tolkar det är Fidels tänkande i huvudsak den kubanska revolutionens ideologi. Det är ett sätt att tänka som i grunden har fått näring av Marx, Lenin och Martí, liksom av alla de stora revolutionära traditionerna på Kuba och på kontinenten. De viktigaste matriserna är därför Marx, Lenin, Martí och Fidel Castro, den senare i den mån han omfattar dessa traditioner och arv, som i sin tur utgör matriser.
Med begreppet matris menar jag att uttrycka tanken på en närande källa. Fidels tänkande får näring av de tidigare nämnda matriserna, det utvecklar dem, men inte på ett eklektiskt sätt, inte i den mening som ibland tillskrivs detta ord på Kuba, baserat på ett mycket specifikt historiskt uttryck för latinamerikanskt tänkande, utan i dess allmänna, breda mening, som härstammar från den klassiska grekiska antiken. Det är inte en eklektisk soppa där matriserna, de närande krafterna, späds ut och förlorar sin egen profil och struktur. Denna förening, denna sammanflätning, eller – om vi uttrycker oss i en mycket exakt kategori – denna artikulation, sker inte på ett eklektiskt sätt, utan matriserna behåller sina speciella profiler. Var och en av dem kan täcka in områden som den andra inte täcker in, eller så kan ett område täckas av båda matriserna, så att det är möjligt att utnyttja båda.
I ett paradigmatiskt tal vid Karlsuniversitetet i Prag ger Fidel en rad ledtrådar som jag tycker är viktiga. I detta anförande kan man tydligt uppskatta marxismens och leninismens betydelse för analys, diagnos, tolkning och utarbetande på grundval av Kubas och Latinamerikas erfarenheter. Det är en kreativ marxism som kan styra den kubanska revolutionens taktik och strategi med en mästerlig hand. Genom att studera marxismen i allmänhet, och framför allt Lenins Staten och revolutionen, kan Fidel förstå klassernas roll och hur var och en av dem agerar. Men han stannar inte vid Lenin, utan använder metoden för att göra en annan analys – det vill säga att vara marxist – i enlighet med de specifika förhållandena i landet. Hans vision av imperialismen är ett tydligt exempel på Fidels kreativitet när det gäller utvecklingen av revolutionära möjligheter i Latinamerika. Och låt oss komma ihåg att revolutionen är marxismens själ och enligt min mening är den själen i Fidels tankar. Det är inte möjligt att förstå den kubanska revolutionens bidrag, det vill säga hur revolutionen kan genomföras under förhållanden som är helt annorlunda än i andra länder och världsdelar, om vi inte antar att den kubanska revolutionens öppenhet för att tolka nya förhållanden, alltid på ett kreativt sätt, utan någon form av dogmatism, är ett stort bidrag.
Idén om imperialism finns hos Martí före Lenin. Jag syftar inte på teorin, utan just på idén om imperialism, inklusive dess ekonomiska grund. Men det är med Lenin som det revolutionära tänkandet uppnår, låt oss säga, en första strukturerad teori om imperialismen som sträcker sig genom hela 1900-talet och som olika teoretiker och politiker, inklusive latinamerikaner, bidrar till. Teorin har utvecklats, och analyser görs fortfarande i dag. Fidel kan uppfatta denna utveckling och följa den.
När det gäller teorin om imperialismen finns det en betydande överlappning mellan Martí och det marxistiska arvet. Jag talar inte bara om Lenins första utarbetande, utan om hela den tradition som löper genom 1900-talet fram till i dag. En av mina meningsskiljaktigheter med den latinamerikanska marxistiska vänstern är att den ibland vill tillämpa marxismen (till exempel Gramscis tankar, som är av stort värde i dag) utan att ta hänsyn till att vi befinner oss på en kontinent som domineras av en våldsam imperialism. Jag förstår inte hur någonting i dagens värld kan tolkas utan en uppfattning och teori om imperialism.
Låt oss komma ihåg José Martís fantastiska idé: “Det är dags för Latinamerika att bli självständigt en andra gång”, som enligt min mening är kopplad till hela teorin om nationell frigörelse, social rättvisa och antiimperialism. Vi vet att denna idé är äldre än Martí, den har funnits sedan 1830-talet. Men det var Martí som gav den dess stora revolutionära dimension. Det verkar inte möjligt att erövra detta andra oberoende utan arvet från de fäder som i början av 1800-talet grundade det som vi nu kallar Patria Grande.
Med enbart marxismen kan vi inte utarbeta en långtgående strategi. En av Fidels sista relevanta idéer är kopplad till begreppet alternativ: inte bara mål kan vara alternativa, utan även processer. Detta är en helt fantastisk dimension. Den verkliga dimensionen av denna idé, som är en nyckel till revolutionens teori och praktik i Latinamerika, är obegriplig om inte marxismen och leninismen på något sätt förenas, sammanflätas, eller som jag (tillsammans med Olivia Miranda) har kallat det, artikuleras, med den nationella och revolutionära traditionen, först och främst naturligtvis med José Martís tankar.
Enrique Ubieta Gómez: Kan du med några ord definiera vad som menas med ideologi och den kubanska revolutionens ideologi?
Miguel Limia David: Jag ska börja med en definition av den kubanska revolutionens ideologi. För det första är det ett historiskt och kulturellt program eller paradigm som utgör en väsentlig del av det kubanska folkets kollektiva identitet, som historiskt sett har utformats på grundval av dess ansträngningar för att uppnå nationellt oberoende, social frigörelse och mänsklig värdighet – individuellt och kollektivt, internt och internationellt -, ekonomisk, social och kulturell utveckling av landet, på grundval av social rättvisa, jämlikhet och inkludering, utan ojämlikheter och olaglig diskriminering, demokratiskt deltagande och ett integrerat hållbart produktions- och levnadssätt. Följaktligen ser jag den kubanska revolutionens ideologi som en grund eller en integrerad beteendekodex som vägleder den revolutionära praktiken och fungerar som en andlig grund för socialt samarbete, för sammanflätningen av individen och samhället, i den historiska utvecklingsprocessen.
Begreppet den kubanska revolutionens ideologi avser inte bara samtiden, utan även den utvecklande andliga verklighet som den betecknar, och som vi kan identifiera redan i sitt ursprung i slutet av 1800-talet, som ett verkligt sociologiskt fenomen, en komponent i självmedvetenhet, känslighet, massmentalitet och beteende; I sitt ursprung har den ett organiskt förhållande till Mambisa-psykologin, till de praktiska ståndpunkterna, till den dagliga verksamheten hos de klasser, grupper och konkreta människor som utgör vårt folk och som har kämpat för dessa mål under hela dess historia. Det är därför den har ett motsägelsefullt förhållande till andra förslag till andliga paradigmatiska plattformar som har dykt upp i det kubanska samhällets hjärta utan att bidra till samma revolutionära syfte, och därför inte är lämpliga för det kubanska folket. Ur detta perspektiv finns det vissa stadier i utvecklingen av denna historiska plattform, där det är möjligt att skilja på Martís, Marx’, Engels’, Lenins och andra revolutionära ledares och kubanska tänkares bidrag, såsom Fidel och Raúl.
Jag håller med Dr Isabel Monal om att Martís arv är organiskt förenat med det marxistiska och leninistiska arvet i denna utveckling. Den visar hur dessa produktioner har varit dialektiskt sammanlänkade och bidragit med nya kognitiva, utvärderande och praktiskt-organisatoriska element som har bidragit till varje historiskt ögonblick och gett svar på de nyckelfrågor som det kubanska folket ställt sig under den antikoloniala, antikapitalistiska och antiimperialistiska kampen, i uppbyggnaden av socialismen, under de olika historiska scenarierna.
På detta sätt är den kubanska revolutionens ideologi inte ett lager eller ett förråd av kunskap, värderingar, symboler och praktiska ställningstaganden. Det är en dynamisk process av produktion, cirkulation och reproduktion av kunskap, symboler och värderingar, av praktiska ståndpunkter som förenar kollektivet och tjänar det sociala samarbetet för att ta sig an uppgifterna om nationellt oberoende, social frigörelse, mänsklig värdighet och utveckling av vårt land. Den politiska komponenten har spelat en viktig roll, en oskiljaktig länk till den etiska och estetiska komponenten. Den har viktiga särdrag när det gäller det sätt på vilket processen för socialt samarbete har grundats och konstruerats under de olika stadierna av den historiska process som vi har genomgått som samhälle. Det är så långt jag skulle gå i nuläget. Om det är lämpligt kommer jag sedan att försöka specificera värdet av Martís, Marx’, Engels’ och Lenins bidrag.
Rubén Zardoya Loureda: Jag tror att det första vi bör notera när vi försöker besvara Ubietas frågor är den till synes ohjälpligt polysemiska karaktären hos begreppet ideologi, som har tjänat till att beteckna de mest skilda verkligheter, från en förment “idévetenskap” hos Destutt de Tracy och hans anhängare, till ett “system av föreställningar och idéer”, ett “system av föreställningar och idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, ett “system av idéer”, till “system av föreställningar och idéer” i de ordböcker och handböcker vi har tillgång till, till “falskt medvetande” hos Marx och Engels (särskilt i Den tyska ideologin), till “ovetenskaplig teori” i Paretos texter, till “världsbild för en mänsklig grupp”, ett uttryck som myntades av Mannheim.
Med tanke på den tid vi har till förfogande föreslår jag att vi hoppar över detta virrvarr av terminologi, denna mångfald av betydelser, och koncentrerar oss på begreppet ideologi, det vill säga på att förstå kärnan i den sak som betecknas med denna term. Jag föreslår också att vi gör detta på grundval av den materialistiska historieuppfattningen, inom vars ram problemet med ideologin och, i allmänhet, med de ideala formerna för mänsklig praktisk verksamhet, intar en central plats. Jag anser för övrigt att marxismen i stor utsträckning är en kritik av ideologier och att den själv är en ideologi. Jag vill bara klargöra att jag inte använder begreppet i fråga i samma mening som Marx och Engels använde det, jag upprepar, det falska medvetandet.
Generellt sett kan vi säga att ideologi är en process där vissa sociala ideal grundläggs (i dialektisk mening, att lägga grunden). Ideologin finns där, och endast där, där sociala ideal sätts i spel, där sociala ideal produceras, cirkuleras och konsumeras. När vi talar om ideologi talar vi om idealens sociala uppkomst och förverkligande, om idealens konfrontation och kamp eller, vilket är samma sak, vi talar om verkligheten när den uttrycker sig i ideal, när den tenderar mot ideal eller avviker från dem, när den ställs i motsats till dem. Resten är preciseringar, specifikationer, överensstämmelser.
Vad är ett socialt ideal? Det är en bild där man löser de motsättningar som belastar människans verksamhet, de sociala relationerna, en given sociohistorisk situation, full av otillfredsställda behov. Bilden är ett mål som kan samla och organisera vissa eller andra grupper, sektorer, samhällsklasser och samhällen kring den gemensamma uppgiften att förverkliga den.
Strängt taget är ideal och ideologi två sätt att uppfatta samma verklighet. När det gäller idealet återspeglas denna verklighet statiskt, som en produkt, som ett resultat; när det gäller ideologin fastställs den dynamiskt, som en rörelse, som en process. Vilken verklighet talar vi om? Verkligheten i formandet av mänsklig subjektivitet och socialiseringen av individer. Ideologin har i huvudsak till uppgift att forma människans aktiva förmåga i enlighet med de ideala system som reglerar gruppers, sektorers, klassers och samhällens socialt meningsfulla beteende. Dess syfte är att göra det möjligt för de sociala subjekten att handla på ett socialt meningsfullt sätt, i enlighet med de krav som följer av ett eller annat socialt ideal eller en uppsättning sociala ideal.
Idealen passerar genom klassens sil, och genom den genom grupp, kön, etnicitet, gemenskap, varje diskurs, estetisk smak, moralisk eller juridisk norm, varje mytologi, varje filosofi, varje vetenskaplig sanning (eller misstag); de artikulerar mångfalden av former för andlig produktion till en enda ideologisk konfiguration; de förverkligas, eller kan förverkligas, genom alla dessa former. Ur detta perspektiv är ideologin inte begränsad till en sfär som är oberoende av idéproduktionen, utan utgör en väsentlig bestämning av alla former av andlig produktion som existerar i antagonistiska samhällsformationer. I kraft av denna allestädesnärvaro är ideologin ett kraftfullt medel för att forma individernas mentala universum, för att modellera deras tankesystem, för att organisera deras psykiska aktivitet i enlighet med vissa mål, för att fastställa gränserna för erfarenheten och till och med för uppfattningen, för att ge mening åt föreställningarna om gott och ont, om det vackra och det fula, om det lagliga och det olagliga, om det heliga och det profana. Den är också en avgörande faktor i alla former av mänsklig verksamhet, i alla sociala institutioner och alla former av kultur, ett immanent instrument i den sociala produktionsprocessen.
Jag tror att detta hänger samman med den begränsade karaktären hos de uppfattningar som reducerar ideologi till politik, även om alla former av idéproduktion och alla ideologiska konstruktioner konvergerar på ett eller annat sätt i det senare fallet. Enligt min mening finns det vid sidan av den uttryckligen politiska ideologin lika effektiva sätt att lägga grunden för sociala ideal, och vi kan med rätta tala om mytologiska, religiösa, juridiska, etiska, konstnärliga, filosofiska och vetenskapliga ideologier. Det är ideologier som bygger på – eller huvudsakligen bygger på – myter, religion, lagar, moral, konst, filosofi och vetenskap. För att bara ge ett exempel på den ideologiska laddningen i dessa verser: “Med jordens fattiga vill jag kasta min lott / Bergsströmmen behagar mig mer än havet”; eller: “Om du tror att du älskar människornas gula kung / Lev inte, min son! Att lägga grunden för ett socialt ideal innebär inte på något sätt att arbeta enligt den formella logikens eller dialektikens regler.
När vi talar om den kubanska revolutionens ideologi talar vi först och främst om vår revolutions sociala ideal. Många kulturella universum har bidragit till bildandet och de pluralistiska grunderna för dessa ideal sedan nationalitetens början, inte bara de som nämnts ovan – Marx’, Lenins, Martís och Fidels tankar – men jag håller helt med Isabel när hon säger att detta är de fyra grundläggande matriserna.
En republik med alla och för allas bästa, vars första lag är kubanernas kult till människans fulla värdighet, där godhet, sanning och rättvisa utgör en enda helhet. Så skulle man kunna sammanfatta det sociala ideal som härrör från José Martís tankar och verk, den kreativa syntesen på 1800-talet av kubanskt patriotiskt tänkande och, i stor utsträckning, latinamerikanskt och universellt tänkande. Alla den kubanska revolutionens och den kubanska nationens värderingar är oupplösligt knutna till den, först och främst antiimperialism, oberoende och nationell suveränitet. Det är anmärkningsvärt att detta ideal, som är förknippat med idén om utbildning som en källa till kultur, har en eminent etisk karaktär.
Från och med 1900-talets första decennier har den materialistiska historieuppfattningen och mervärdesteorin, som enligt Engels är Marx’ två stora vetenskapliga upptäckter, varit förenade med detta ideal (vilket Elisabeth påpekar). Den formulerar också en sui generis politisk teori som bygger på begreppet motsättning mellan sociala klasser (eller klasskamp, enligt det populära uttrycket). När marxismen integrerades med den kubanska revolutionens ideal (som inleddes 1868) blev antiimperialismen antikapitalism, ett förkastande av alla former av exploatering, dominans, fetischism och alienation av människor.
I Lenins tänkande och praktiska verksamhet betonas den revolutionära subjektivitetens moment och dess nödvändiga organisering för kampen mot kapitalismen. Leninismen – oavsett om vi gillar ismer eller inte – är först och främst en revolutionär marxism som konfronteras med alla typer av reformistisk marxism eller pseudomarxism. Revolutionär marxism under imperialismens epok, under förhållanden som vi nu kallar underutveckling, i kamp mot en oändligt mycket starkare fiende. En marxism som vänder sig till kolonierna och halvkolonierna, till de nykoloniala folken, eller som det har sagts, som går in i det som senare skulle kallas tredje världen beväpnad med en solid teori om imperialismen. En marxism som i sin praktiska verksamhet har begreppet ett parti av en ny typ som central nod, vilket Eric Hobsbawm kallade 1900-talets största politiska ingenjörskonstverk, och som är värt att studera i förhållande till det parti som grundades av Martí och till vårt eget parti. Det som bolsjevikledaren kallade ett parti av ny typ förblir i många av sina avgörande delar ett ideal. Slutligen kan jag inte motstå frestelsen att i det stora havet av Lenins tankar lyfta fram den ofta citerade idén att marxismen inte är en dogm utan en handlingsguide, eller som han uttryckte det i sin artikel “Guerillakrigföring”, den är den konkreta analysen av den konkreta situationen.
Detta sista element förefaller mig vara avgörande i Fidels tänkande som, som Isabel sade, utgör en kreativ syntes av allt vi har sagt ovan. Jag tror att det är just hans tankesätt, bortom alla “etablerade sanningar”, mot den konkreta analysen av varje konkret situation, som gör det möjligt för honom att göra denna syntes, att berika den med våra egna erfarenheter och att skissera en kampstrategi som är anpassad till den kubanska revolutionens historiska särart.
Carlos Delgado: Man frågar oss vad vi förstår och jag kommer att svara vad jag förstår. Det vill säga, jag kommer inte att hänvisa till objektet, utan till vad jag förstår. För det första är ideologin en levande sak, den är inte bara beroende av sina källor utan också av sitt sammanhang. Jag antar att vi också bör besvara frågan om hur ideologin förändras i sin historiska tid, som inte är klockans kronologiska tid utan dess giltighetstid. En ideologis källor markerar utvecklingen, processen, vad som argumenteras med denna ideologi och framför allt, mer än att argumentera (för jag tror inte att ideologin argumenterar), vad den kräver, vad den mobiliserar. Ideologin kommer genom formler som kan förstås även av den sista personen, av den person som har den mest grundläggande utbildningsnivån, och som kan mobilisera dem. Detta innebär att ideologiska idéer är mycket starka i sin förmåga att mobilisera människor, samtidigt som de är mycket svaga i sin egen argumentation.
Ideologiernas argumentation återfinns i doktrinen. I denna mening har den kubanska revolutionens ideologi en doktrin bakom sig. Jag håller med om att Fidel Castros tankar är centrala i egenskap av historisk ledare för revolutionen, men också som en personlighet med en lysande förmåga att förena avlägsna delar av samhällslivet. Alla politiker kan koppla samman vetenskapens betydelse med den politiska processen eller vetenskapens betydelse för den kubanska revolutionen. Fidel Castro gör inte bara det, utan han kopplar också samman vetenskapens betydelse med vitaliteten hos varje enskild medborgare på Kuba som vill ha social förändring. Och han gör det 1959, från början av revolutionen. Det är därför han i slutet av sitt liv talar om Stephen Hawkings bok, vilket ingen tycker är förvånande. Det finns ett politiskt tänkande där, en politisk doktrin som tjänar som grund för en ideologi, som skiljer sig från Fidels tänkande, eller från Martís eller någon annans tänkande, eftersom ideologin lever i folket. Människor tar formeln och förstår den på sitt eget sätt. Och det ger upphov till förändringar, vissa av dem mycket positiva, när en viss idé blir en del av människors liv och mobiliserar dem; till exempel Ches idé om frivilligt arbete, som inte når människor som en vetenskaplig teori eller som en politisk doktrin, utan som en ideologisk uppmaning till den typ av samhälle som man vill bygga upp.
Varje ideologi, inte bara den politiska ideologin som sådan, utan även de som har att göra med estetik eller religion, kan falla i vissa händer som ger upphov till en avvikelse. Detta är också ideologiernas livskraft. Att nämna marxismen, leninismen, Martí och Fidel Castro innebär för mig framför allt att jag hänvisar till de källor som förbinder den kubanska revolutionens ideologi med Kubas historiska förflutna. Detta är mycket viktigt.
När jag 1978 kom till Sovjetunionen blev jag förvånad över att den sovjetiska revolutionen tycktes ha startat från Marx och Engels huvud, från Lenins och bolsjevikernas arbete och från omständigheterna under det sjuttonde århundradet. All tidigare rysk historia, förutom den som de ryska revolutionära demokraterna, som bland annat Tjernitjevskij och Dobroliuvov, har skrivit, var död historia, den bidrog inte med någonting.
Det hände aldrig under den kubanska revolutionen. Den kubanska revolutionen 1959 har alltid varit förknippad med det kubanska folkets och den kubanska nationalitetens historiska rötter. Det finns Martí som en grundläggande symbol. Marxismen är naturligtvis också en grundläggande källa, eftersom marxismen är en teori som ger solida argument för att tänka på social förändring. Samma sak kan sägas om leninismen, eftersom det inte finns någon annan historisk erfarenhet av förändring som är hållbar över tid än leninismens. Vi har Pariskommunen, men den varade bara några ögonblick. Revolutionen ägde rum i Ryssland och förändringen av byggandet av en ny stat ägde rum i Ryssland, den började med Lenin. Det finns alltså en källa till den verkliga revolutionen, till marxismen som förverkligats i den politiska processen, som den kubanska revolutionen hämtar sitt ursprung från.
Jag håller med Isabel i den meningen att syntesen, artikulationen – för att använda det begrepp som de har utvecklat, jag har inte arbetat tillräckligt djupt med det för att kopiera eller förkasta det – inte förekommer i Martís tänkande, eftersom Martí inte längre finns, den förekommer inte i Lenins eller Marx’ tänkande, den förekommer i Fidels tänkande, som är revolutionens ledare. Därav Fidels centrala roll, även om jag inte tror att den kubanska revolutionens ideologi kan reduceras till hans tänkande.
Jag har två skillnader: den första är att jag inte anser att ideologin ligger på samma nivå som doktrinen. Det finns tre stora idésystem: vetenskaplig teori, doktrin och ideologi. Idéer – som människor kanske tror att de är lösa i sina huvuden – är alltid inramade i ett av dessa idésystem.
En doktrin kan vara politisk, men den kan också vara estetisk eller etisk. Det är en uppsättning argumenterade idéer. Den har inte formen av vetenskapliga teorier, men den har inte heller den förenklade formen av ideologi eller ideologiska postulat. De ideologiska postulat som de kräver måste med nödvändighet vara enkla.
I teorin har det ofta sagts att ideologi är falskt medvetande. Detta har haft sina berättiganden, men enligt min mening är det fel att hävda att ideologin är falsk, eftersom ideologin uttrycker en sanning, en sanning som har en historisk argumentation i den politiska doktrinen. Var hittar vi den? I en politisk avhandling, i en politikers tal, i politikerns tankar, i dennes brevväxling. Med andra ord behöver läran inte vara akademiskt utformad som en vetenskaplig lära. Men den fungerar inte socialt på samma sätt som ideologin, eftersom många människor inte förstår den. Ideologin fungerar socialt på ett mycket brett sätt. Ett mycket enkelt exempel från den kubanska revolutionen är Ches berömda fras: “Kvalitet är respekt för allmänheten”. Det är vad han sa, men det som fungerade socialt och nådde fram till folket var att kvaliteten är respekt för folket. Det är den ideologiska formeln, den som når alla. Det är allmänheten som nu köper här eller där. Vi är alla människor. Någon omformulerade idén, fick den fram och den blev socialt erkänd i denna ideologiska form.
Det verkar som om man har talat om ideologi genom att blanda ihop det ideologiska elementet med argumentationen för ideologin i den politiska doktrinen. Låt oss säga att i Karl Marx’ Kapitalet förekommer inte ideologi, utan politisk doktrin och vetenskaplig teori, båda tillsammans. I ett politiskt uttalande som kommunistpartiets manifest finns det en större sanningsbörda av ideologisk typ än av läromässig typ. Så mycket för den första frågan.
Vad tillför José Martí den kubanska revolutionen? Jag anser att han har en revolutionär poesi, som har stor förmåga att framkalla känslor och som är revolutionär i den meningen att den har en koppling till livet. Denna förening av det politiska livet med tanken på att förbättra samhället, med utopin, är ett bidrag från Martis tänkande som kommer in och stannar kvar. Det är ett mycket viktigt bidrag.
Jag har redan berört frågan om vad som menas med ideologi. För mig är det ett av de tre stora idésystemen som har sina egna egenskaper och som svarar mot mycket djupa mänskliga behov. När vi talar om ideologi – vare sig det är politisk ideologi eller religiös ideologi – talar vi inte om något överflödigt, något som någon har uppfunnit. Den kubanska revolutionens ideologi uppfanns inte för att lura någon. Det kubanska folket behövde förändras på grundval av en uppsättning idéer som skulle ge dem en vision av framtiden, och det är i detta sammanhang som en uppsättning väl utarbetade idéer, som är genomtänkta på doktrinär nivå med argumentation, med vetenskaplig grund, kan lyckas mobilisera dessa människor. Samma sak händer till exempel med religiösa ideologier: det finns alltid ett behov, det är inte en typ av idésystem som vi kan göra oss av med i detta historiska skede.
Det är dock mycket viktigt, enligt min åsikt, att inte falla in i en söt ideologisk vision. Eftersom det ideologiska budskapet kan tas emot av olika samhällssektorer, med olika tillgång till beslutsfattande och med olika nivåer av förståelse för ideologin, kan alla typer av företeelser uppstå i ett samhälle med avseende på ett ideologiskt postulat: feltolkningar, absoluta förenklingar. Eftersom det ideologiska postulatet alltid kommer att förenklas så att alla kan förstå det, kan det inte presenteras i form av en teori eller en mycket abstrakt diskurs. Detta ger inte bara ideologin en nackdel (i den meningen att den är mindre exakt än en vetenskaplig teori), utan ger den också en gigantisk fördel. Där det finns en brist finns en dygd: ideologin kan, just för att den är oprecis och förenklad, vara allomfattande, den kan nå miljontals människors medvetande. Därför är det så viktigt att ta hand om den. Om ideologin försummas förlorar vi kommunikationsmedlet med miljontals människor, som kan vara en del av saken och ändå vända sig bort från den, eftersom det ideologiska budskapet inte når fram. Det finns inte ett verk av Lenin – som är en av de första att göra denna fråga till en politisk fråga – där frågan om paroller inte är en avgörande fråga, eftersom parollerna innehåller det ideologiska budskap som vanliga människor kan förstå. De flesta människor är varken akademiker, teoretiker eller tjänstemän; de flesta människor är i sitt dagliga liv och är den drivande kraften bakom förändringarna. Därför är det ideologiska arbetet så viktigt, som inte reduceras till indoktrinering, utan till att göra den revolutionära sanningen begriplig så att den blir attraktiv och kan accepteras i samhällsomvandlingen. Jag anser att detta är en värdering av ideologin som vi alltid måste göra.
Det finns alltid en diskussion om att ideologin är falsk, att den är ett falskt medvetande. Detta kan tolkas inom vetenskapen, men i verkligheten fyller ideologin mycket viktiga sociala funktioner, även icke-revolutionära. Det är därför som García Galló sa att där vår ideologi inte finns, finns det inget vakuum, det finns alltid en annan.
Den kubanska revolutionens ideologi är den uppsättning idéer som uttrycker de grundläggande idéerna för social mobilisering, för den förändringsaktion som vi kallar den kubanska revolutionen. En grundläggande samling mobiliserande idéer.
Nu har ideologin inte bara källor. Ideologin har ett sammanhang. Källorna finns kvar, men sammanhanget förändras. Ideologin har därför en dialektik av stabilitet och förändring som är mycket komplicerad. Ideologier som nått ut till miljontals människor tenderar att inte vilja förändras, att bli den ultimata sanningen, och samhällets behov tenderar också att kräva förändringar i ideologiska postulat. Det är därför som det ibland inom en politisk process – jag tror att vi lever under denna period – krävs ett mycket systematiskt arbete för att förändra ideologin så att den kan förstås av människor, eftersom alla inte lever existentiellt sett under de omständigheter som politiken eller vetenskapen kan förstå.
Denna dialektik av förändring och stabilitet i ideologin utgör ibland en dödlig fälla för oss. Vi kan fastna i frågor som abort. När man ser diskussioner i andra länder om denna fråga undrar man: “Vad pratar vi om? De argumenterar nu med argument från 1920-talet. Det är där det ideologiska motståndet manifesterar sig. Samma sak gäller för tillägnandet av en ny politisk idé. I allt detta finns det en mycket intressant och känslig dynamik inom den ideologi som redan är etablerad.
Enrique Ubieta Gómez: Revolutionens ideologi (under 1900- och 2000-talen) uppstår, livnär sig och växer i krig mot kapitalismens ideologi, som i dag är hegemonisk och i grunden kontrarevolutionär, och som för sin reproduktion förlitar sig på de transnationella medierna för inflytande och underhållningsindustrin i alla dess varianter. Samma tv-apparat som sänder ett tal av Fidel sänder en timme senare en film vars ideologiska innehåll är maskerat – vilket gör den ännu farligare – och som leder tittarens känslor, önskningar och idéer i motsatt riktning.
Den revolutionära ideologin, även om den är segrare i en revolution, lever i ständig kamp med den kontrarevolutionära ideologin. Den kommer inte som en födelsedagspresent: den avancerar mitt i fiendens granater och minor. Och den utvecklas, eftersom den måste bygga och förstöra konsensus, de som gynnar och de som hindrar den revolutionära kursen. Den kubanska revolutionens socialistiska karaktär förklarades inte 1959, utan fick vänta till 1961, tills de nödvändiga förutsättningarna för samförstånd fanns på plats. Men ideologiska samförstånd varken rör sig eller bygger sig själva; när revolutionärer, i stället för att bygga upp sina egna, ägnar sig åt att administrera de samförstånd som “spontant” uppstår, förlorar de revolutionen: det finns inga spontana samförstånd, de är inte bara ett resultat av nya eller oförbättrade verkligheter; de transnationella (o)informationstorgrupperna arbetar dygnet runt för att återuppbygga dem.
Ibland får kampen den “revolutionära” att vinna terräng, ibland vinner den “kontrarevolutionära” tillbaka sin position. Detta påverkas av många kontextuella faktorer, både endogena och exogena. För att vinna är det viktigt att den revolutionära verkligheten – och inte de kontrarevolutionära element som finns eller dyker upp i samma verklighet – förflyttar ideologin i sin egen takt. Men se upp, dessa icke-revolutionära ideologiska element kommer att framställa revolutionärerna som hinder, som dogmer som måste övervinnas. När man i verklighetens namn kräver att vissa ideologiska postulat ska överges måste man skilja ut om det är verkligheten som går framåt eller om det är den som går bakåt. Det handlar visserligen inte om hur stor eller liten förståelse för vetenskaplig teori varje individ har. När någon antar revolutionens ideologi tar han eller hon medvetet eller omedvetet, oavsett om det är utifrån en mycket bristfällig kunskap, över arvet från Marx, Engels och Lenin och andra tänkare och politiker; detta arv är underförstått i den revolutionära förståelsen av dagens värld och i de mål som vi sätter upp för oss själva. Å andra sidan, när Fidel talade på torget, gjorde han doktriner och teorier och utövade folklig pedagogik, han förklarade om och om igen, ur en synvinkel och ur en annan, en idé som integrerades i folkets revolutionära ideologiska arsenal. Var kan vi hitta Fidels politiska doktrin om inte i hans tal, i hans mästerliga lektioner i revolutionär ideologi?
Pedro Pablo Rodríguez: Jag anser att ideologier framför allt är historiskt-sociala processer, och om vi förstår dem som sådana måste vi på något sätt erkänna det som Carlos sa i slutet: att de inte är statiska, utan också genomgår förändringar.
De sociala processer som vi kallar ideologier omfattar inte bara idéer med en hög teoretisk utvecklingsnivå, utan även viktiga saker som symboler, värderingar och känslor. När dessa element, som är nödvändiga för den ideologiska överföringen, kommer in, är vi redan inne på individernas område. Var och en lever ideologier, eller uttrycker dem, efter bästa kunskap och övertygelse, som det sades på 1400-talet. Det är frågor som ofta glöms bort när vi tar itu med den aktuella frågan.
Jag tror att den kubanska revolutionens ideologi är densamma från 1959 till i dag, och ändå är den inte exakt densamma, för det har funnits tillfällen, om vi hänvisar till Ubietas inledande fråga, där han hänvisar till “dess källor och dess beståndsdelar”, då vissa av dessa har haft företräde framför andra. Under den period då man var nära det socialistiska lägret var till exempel marxismen viktigast. Man kan fråga sig om det var Karl Marx’ marxism. Det var en tid då det verkade som om Martí hade hamnat på undantag, även om Fidel Castro alltid insisterade på hans betydelse.
Precis som i dag finns det människor som, utan att tala om marxism, på något sätt uttrycker revolutionens ideologi eller försöker uttrycka den på sitt eget sätt. Jag skulle inte gå så långt som att säga att de är kontrarevolutionärer, jag skulle snarare säga att de är kamrater som känner och lever revolutionens symboler, men de gör det inte på grundval av Marx’ idéer. Hur många människor, ibland naivt – och jag talar inte om människor med en teoretisk bakgrund – tenderar att säga till exempel den förbannade frasen att “det har alltid funnits och kommer alltid att finnas fattiga”, vilket återspeglar den verklighet som vi har i landet, med fattigdomsnivåer som inte existerade på 1980-talet. Många av texterna i bland annat reggaeton är sociala uttryck för dessa fenomen.
I Fidels tänkande – och här håller jag med om vad Isabel sa i början – finns syntesen av den kubanska revolutionen utifrån hans idéer, och jag skulle till och med vilja säga hans teori. Jag tror att det hos honom finns en teoretisk tanke, uttryckt genom en politikers språk, en politikers sociala praxis, hos en man som kunde tala om en enorm mängd ämnen och göra det från en ståndpunkt som i allmänhet var oföränderlig. Han kan ändra sin inställning på det politiska planet – vilket varje politiker tvingas göra på grund av omständigheter och sammanhang – men grunddragen i Fidels tänkande är desamma, även om han har mognat i sina idéer och ökat sina teoretiska och kulturella kunskaper. Vi vet alla att han var en stor läsare, en man som hade förmågan att ta till sig en enorm mängd kunskap, även inom de så kallade rena vetenskaperna.
Detta bidrog på ett avgörande sätt till att fastställa dessa källor: Martí å ena sidan och vissa marxister å andra sidan, särskilt Marx, Engels och Lenin. Men det råder ingen tvekan om att Fidel är den person som lyckas sammanfatta detta och göra det begripligt på en ideologisk nivå.
Vi har alltid sagt att marxismen är ett arbete med ideologi och teori, som enligt min mening är oskiljaktiga, såvida vi inte har för avsikt att genomföra en viss vetenskaplig studie, men i den marxistiska rörelsens, de marxistiska tänkarnas och politikernas sociala uttryck är det ideologiska och det teoretiska oskiljaktiga. Medvetet eller omedvetet används ideologiska element i den politiska kampen på alla sidor.
Hos Martí finns det också ett teoretiskt tänkande, som kanske inte är tillräckligt studerat; det finns en filosofi, som inte är tillräckligt studerad. Jag vet att den kritiska utgåvan av hans verk inte kommer att ge mig tid för detta, men jag har under en tid försökt att notera, att visa att det finns en begreppsapparat hos Martí och att definiera vad denna begreppsapparat är. Jag skulle inte vilja säga att det som Martí bidrar med är en poetik för revolutionen, men det är nödvändigt att insistera på att Martí tänker annorlunda än vad den moderna världen gör. Martís rationalitet är inte en rationalitet som försöker uttrycka rent, bortom – ovanför, vid sidan av – det som händer på den praktiska nivån, hur man ska tillägna sig denna verklighet. Han försöker göra det inifrån och med ett språk som, även om det är poetiskt, uttrycker hans önskan att inte fastna i konceptualiseringen av sin tids filosofiska och till och med vetenskapliga tänkande. Därför förkastar han å ena sidan positivismen och erkänner å andra sidan vetenskapens enorma roll. Detta gör det möjligt för honom, enligt min mening, att skapa en distinkt begreppsapparat.
När han till exempel talar om en “ny republik” säger han oss att det inte är en republik som de latinamerikanska republikerna, eller till och med, låt oss säga, som den dåvarande franska republiken. Något liknande händer med uttrycket “vårt Amerika”. Varför inte säga Latinamerika eller Spanska Amerika? “Vårt Amerika”, säger han, och det finns en essä där han förklarar exakt varför.
Jag tror alltså att ideologier på något sätt formas genom att man tillägnar sig teoretiska element, men inte nödvändigtvis genom att uttrycka dem på en teoretisk nivå. Jag säger inte nödvändigtvis, eftersom det ibland är möjligt att teoretiska element dyker upp, men de är underordnade symbolernas och känslornas mekanismer, som är mycket viktiga faktorer för att förklara människors praktiska liv. Ingen sätter sig på en buss och tänker på teori. Även när de dagligen talar om landets problem tänker ingen på en teoretisk nivå.
Den kubanska revolutionen har ända från början förlitat sig på ovannämnda källor eftersom det fanns en tydlig vilja och klarhet hos Fidel, och den har alltid haft en kontinental och universell räckvidd. 1960-talet tycktes vara tiden för den latinamerikanska revolutionen, som också var ett sätt att provocera fram världsrevolutionen, att sätta stopp för kapitalismen. Che Guevara sa det bäst: “att skapa två, tre, många Vietnam”. Vårt sätt att bidra till det som vietnameserna gjorde var att skapa en revolution på kontinental nivå. Den linjen misslyckades i Latinamerika, av tusen skäl, men det ledde inte till att den kubanska revolutionen förlorade sin kontinentala känsla och därmed sin universella känsla. Allt detta beror på att rötter, syften och räckvidd genomsyrar varandra. Rötterna har generellt sett varit följande. Kanske kommer vi att hitta andra element under 2000-talet; 1959 kunde Fidel Castro kanske inte ännu tala om ekologiska problem, som han gjorde vid Rio-mötet. Detta visar att Fidel var kapabel att förstå, studera och ta till sig ekologismen eller miljörörelsen, eller vad vi nu vill kalla den, från sina egna källor.
Man kan också tala om Fidels erkännande av befrielseteologin. Fidel tog kontinuerligt till sig tankesätt som kunde införlivas i den kubanska revolutionens teoretiska och ideologiska uttryck.
I dag lever vi i en tid då omständigheterna är annorlunda, och vår ideologi måste anpassa sig till dessa nya omständigheter. Flera generationer i det här landet har utbildats i en ideologi som motsätter sig privat ägande av stora och även små produktionsmedel. Endast bondekooperativen överlevde. I dag ser vi att den revolutionära staten och partiet har öppnat utrymmen inte bara för privat egendom i landet utan också för utländsk egendom, för att storkapitalet ska kunna intervenera på Kuba, eftersom vi behöver det i stora mängder. Detta tvingar oss att göra vissa ideologiska justeringar.
Slutligen vill jag säga följande: en ideologi som kämpar mot ett system är inte samma sak som en ideologi som blir officiell av systemet, som blir makt, så mycket att vårt parti definierar sig som marxist, leninist och martialist. Vi har en ideologi som enligt konstitutionen är landets maktcentrum, och det är den som regerar, driven av partiet, medierna och undervisningen. Frågan är då: hur fungerar den som samhällskritik? Detta är ett av problemen med att vara marxist i ett socialistiskt samhälle. Kanske var detta ett av Sovjetunionens stora problem: hur ska man få marxismens kritiska sida och José Martís kritiska sida (Martí är en piska och en av de få tänkare och politiker som alltid prioriterade individen, som aldrig glömde bort individen) att verka i samhället? Hur ska man arbeta med en ideologi som är både kritisk och stödjande?
Fabio Fernández: Först en fråga som kanske är lite kättersk: finns det bara en ideologi för den kubanska revolutionen? Det är en fråga som vi kan ställa i dagens läge, men vi kan också gå tillbaka till 1960-talet eller till slutet av 1800-talet. Historien säger oss att det är riskabelt att ge ett förenklat svar på denna fråga. Låt mig ge ett exempel: Blas Roca och Raúl Roa delade sitt stöd för det revolutionära projektet, men delade de samma ideologi? Det bör noteras att båda dessa organisationer befann sig i marxismens universum.
Enrique Ubieta Gómez: Revolutionens ideologi är inte den ursprungliga ideologin hos någon av dess protagonister, och den är inte heller summan av dem alla, även om dess bärare återspeglar mer den ena eller andra källan. Den har en ny kvalitet. Den nås på olika sätt. Men det ideologiska ursprunget hamnar i bakgrunden när man accepterar den linje som revolutionen, Fidels ledarskap och det nya och enade kommunistpartiet har enats om, ur den mest radikala synvinkeln. Även om en historiker inte bör bortse från de olika nyanserna, anser jag att de alla delade samma ideologi.
Fabio Fernández: Det är intressant. Till och med Fidels eget uttalande om att han blev en enhetens broderare, en person som kunde skapa ett samförstånd kring en grupp frågor utöver tidigare ideologiska skillnader som, även om de inte var så betydande att de innebar en splittring, var uppenbara.
Historiker tenderar att arbeta med mindre strukturerade begrepp än filosofer. När folk talar med mig om den kubanska revolutionens ideologi, så talar jag som historiker om det kubanska revolutionära tänkandet, en term som vi använder mycket mer i historia. Och detta tänkande har två centrala linjer: å ena sidan finns den radikala kubanska nationalismen som utvecklades under nationens bildningsprocess och som ledde till antiimperialism. Exemplet med Martí är vältaligt, även om det inte bara är Martí vars vision är den mest djupgående, den som gör det möjligt för oss att förstå idéer som ansluter till den leninistiska antiimperialismen. Det finns en annan intressant tankegång inom den radikala kubanska nationalismens tradition: anti-interventionism. Antiinterventionisterna kan till och med betraktas som föregångare till det antiimperialistiska tänkandet. Det är möjligt att i vår historia hitta personer med nationalistisk framtoning, övertygade antiinterventionister, som inte intog en radikal ståndpunkt när det gäller sociala frågor i det inre av landet.
Enrique Ubieta Gómez: Vad menar du med radikal kubansk nationalism?
Fabio Fernández: Radikal nationalism är ett uthålligt engagemang för kubansk suveränitet i förhållande till externa makter och för ett projekt för social omvandling till förmån för dem som befinner sig längst ner i samhället. Martí är en symbol för denna radikala nationalism som inte accepterar någon form av försonande med externa makter och som åtföljs av ett omvandlingsprojekt som omstörtar strukturerna till förmån för de förtryckta. Det är en linje, en källa till revolutionen. Den andra är det unika kubanska tillägnandet, präglat av historiska sammanhang, av det marxistiska tänkandet, ett fenomen som började i slutet av 1800-talet och som under 1900-talet utvecklades på ett motsägelsefullt sätt, och som ibland inledde en kreativ men också svår dialog med den linje som kommer från den radikala nationalismen. Här finns personer som Mella och Villena, som är viktiga om vi tänker på den revolutionära ideologin. Jag tror att nyckeln är att förstå Fidel som en syntes av allt detta tänkande.
När vi tänker på ideologi får vi inte glömma bort en väsentlig komponent som den ideologiska debatten och hur viktigt det är att utforma en ideologi mot bakgrund av dess motsättning till en annan ideologis postulat. Jag tänker till exempel på 1800-talets debatt mellan självständighet, reformism, autonomism och annexionism, ett komplext förhållande eftersom nästan alla dessa rörde sig under liberalismens stora paraply. Eller för att förstå, till exempel, den ideologi som under 1900-talet blandar, integrerar, den radikala nationalism som kommer från självständigheten med den marxistiska traditionen som i sin tur dialogerar med den nationella reformismen. Hur mycket bidrog predikandet av en så komplex rörelse som ortodoxin, som inte var marxistisk, som per definition var antikommunistisk, till den kubanska revolutionens ideologi?
Vi måste vara mycket försiktiga i denna typ av reflektion, eftersom vi lätt kan falla för frestelsen att konstruera förenklade system som är långt ifrån den särskilda utformning som ideologiska debatter fick i de specifika epoker där de ägde rum. Och jag avslutar med en annan kättersk fråga, precis som den i början: Är det möjligt att delta i den kubanska revolutionen, som ett politiskt projekt, enbart på grundval av en ideologi? Jag är övertygad om att det finns ideologier som inte passar in i den kubanska revolutionen, men det finns andra som passar in, och Fidels egen praxis att förena viljor och krafter kring revolutionens projekt visar detta.
Enrique Ubieta Gómez: Det är därför vi talar om olika utgångspunkter: Martí och den revolutionära traditionen i det kubanska tänkandet, marxismen och leninismen, till och med den första fidelismen, som ledde till att miljontals kubaner utan rent samvete anslöt sig till den revolutionära processen. Till alla dessa kan vi lägga befrielseteologin, som bygger på den tidiga kristendomen, och de som försvarar den nationella kulturen och/eller de populära traditionerna. Revolutionen kan nås från någon av dessa. I Fidels tänkande och handlande blommar dessa källor upp och får en ny kvalitet. Enhet gör inte att källorna försvinner, vissa revolutionärer är mer knutna till vissa än till andra, men Fidel förenar deras viljor kring ett projekt som inte längre bara är det ursprungliga.
Miguel Limia David: Jag vill ta upp något som Carlos sa, som jag håller med om: det är en ideologisk doktrin, ett system av övertygelser, kunskap, värderingar och praxis som verkligen delas. Detta är centralt, vi talar om principer, idéer, värderingar, symboler och övertygelser som måste omsättas i praktiken i partiets arbete, i våra statliga, mass- och samhälleliga institutioner, i den offentliga politiken, i det socialiserande systemet och på det politisk-ideologiska området. Den ideologiska doktrinen behöver en mycket noggrann teoretisk och begreppslig utarbetning. Detta är vanligtvis en uppgift för yrkesmän som – i nära och dynamisk kontakt med folkets liv – måste generalisera den kollektiva visdomen, producera och uttrycka i sammanfattad form, väsentligt och relevant för varje historiskt ögonblick, de viktigaste kunskaperna, symbolerna, principerna och värderingarna i den revolutionära verksamheten, samt fastställa, specificera och berika det historiska minnet. Den konstrueras därför som en kollektiv biografi för det praktiska livet, för revolutionär omvandling.
Man får inte glömma att ideologin, om vi följer Marx’ tankar i hans materialistiska historieuppfattning, är den praktiska verksamhetens andliga förutsättning. Den uttrycker intressen, den är präglad av den sociohistoriska karaktären hos de personer som bär den. Den manifesterar och kanaliserar behoven hos olika sociala subjekt – inte bara klassintressen – även om klassintressen är mycket viktiga när den bestäms, och i regel får de en mycket unik prioritet. Därför är ideologin alltid ett partiskt, intresserat och inte likgiltigt medvetande. Det är en värderande bild av verkligheten, vilket innebär en möjlighet till epistemologisk utvärdering av dess sanningshalt och dess praktiska och politiska ställningstagande. Den är till sin natur kopplad till sociala föreställningar, till övertygelsen om att verkligheten i sig är sådan den är, eftersom den utgör en medvetenhet om existensvillkoren, där livets resurser fördelas på ett heterogent sätt, i enlighet med verkliga asymmetriska maktförhållanden.
Makten över existensvillkoren är konstruerad och fördelad på ett ojämlikt sätt. Ideologin uttalar sig om den, konstruerar den eller dekonstruerar den, legitimerar den eller misskrediterar den. Det är en del av detta sociala förhållande och denna institution. Jag insisterar på att den, både i sin doktrinära aspekt och när den tar form i massorna och omvandlas till en massiv kraft för kollektiv handling, innehåller bilder och förslag om verkligheten som bygger på det historiska subjektets livserfarenhet och som alltid uttrycker hans intressen, strävanden och sociala ideal. Men det är inte bara ett socialt ideal, utan också ett sätt att uppfatta verkligheten, att förstå den – som Fabio frågar, med en historisk känsla -, att konstruera den estetiskt och att positionera sig praktiskt, eftersom det översätts till beteende och uttrycks i språket, i attityder, i människors praktiska beteende. Ideologier utgör sammankallande plattformar för social handling genom socialt samarbete kring olika aktiviteter. Definitionen av det senare beror på innehållet i det historiska skedet och konjunkturen. De prioriterade aktiviteterna och de praktiska uppgifterna ger en särskild prägel på ideologins struktur som ett komplext socialt fenomen.
Ideologin föreslår en rad olika betydelser av livet, den talar inte bara till kollektivet, den talar till individen, den kopplar samman det personliga livsprojektet med det kollektiva. Dess roll som förmedlare av livsmeningar är avgörande för tonåren och ungdomarna, men också för alla andra skeden i livet där man upplever existentiella eller vardagliga kriser. Ideologin fungerar därför som en övertygelse, som en tro, som djupa värderingar, som markerar personlighetens utformning och blir förutsättningar för praktiskt beteende. Inom den kubanska kulturen och utvecklingen av det revolutionära tänkandet – ett begrepp som inte är identiskt med ideologin – har det funnits många förslag om hur nationen och vårt folk ska formas, vilka som är “fienden” och vilka som är “vännerna”, vilka de viktigaste trenderna i världen är, vilka krafter som ska beaktas och hur vi ska organisera oss. Den kubanska revolutionära ideologin hänvisar till förslagen från avantgardisterna i processen att forma kubanskhet – jag använder termen i den mening som Fernando Ortiz ger den – som en övertygelse och ett engagemang för en process av oberoende, rättslöshet, social frigörelse, inte bara kollektiv utan också personlig.
Jag kan intyga att Martí, som aldrig var metodiskt kollektivistisk, betonade individen. Även om han använde sig av gruppanalysens kriterier och hade stor förståelse för den kollektiva psykologin och behovet av att offra omedelbara personliga intressen för att uppnå kollektivt oberoende, så framhöll han alltid individens natur och roll, den personliga värdighetskaraktären hos den revolutionära process som han ledde.
Jag vill också tillägga att vi för de olika historiska kampstadierna har gemensamma plattformar för ideologisk övertygelse som skiljer sig åt i sin enhetlighet. Det är därför vi talar om en paradigmatisk kontinuitet. Därav begreppet sammanflätning, eftersom det har funnits en kontinuitet och ett sammanhang, med brytningar som vi kan se, även Martís i förhållande till Maceo, men Martí fortsätter Maceo på ett djupt sätt i viktiga aspekter, till exempel att inte upphöra med kampen förrän självständigheten och frigörelsen är helt uppnådd. Vad vill jag betona? Vi har byggt upp olika paradigmatiska förslag som uttrycker en förmåga att sammankalla människor på grundval av en mycket speciell relation av enhet mellan individ och samhälle, begreppet offer inte som ett mål utan som ett medel för att erövra social frigörelse, personlig värdighet och ett hållbart, fullödigt liv.
Det finns en kontinuitet i detta paradigm. Marxismen har gjort ett enormt bidrag: den höjde kvalitativt vår ideologi i dess förståelse av den sociala verkligheten, av krafterna, sätten och metoderna att omvandla den, liksom av de revolutionära målen. Isabel Monal hänvisade till detta. Jag skulle vilja återkomma till ämnet, inte bara när det gäller begreppet imperialism, utan också när det gäller det samhällsideal som skall byggas upp, de krafter som är kapabla att bygga upp detta samhälle och de sätt på vilka detta samhälle skall byggas upp. Fidel omformulerar detta problem och uttrycker det utifrån en marsiansk, latinamerikansk och universell historisk kultur, och erbjuder en ny strategisk och taktisk lösning, och ger också en annan vision av partiet. I detta finns en kontinuitet med Lenin, men också en brytning med det sätt på vilket bolsjevikledaren organiserade partiet och definierade begreppet ledare som yrkesman. Fidel insisterar på en annan dimension och referenspunkt: ledaren som offentlig tjänare; ledaren som den bäste ur moralisk synvinkel, som folket intygar, och som en kader i folkets tjänst. Varken caudillo eller bonapartistisk ledare som utnyttjar folkmassorna för att göra karriär. Detta är Martis uppfattning om ledaren. Partiet är knutet till basen och står till dess tjänst. Ideologi som byggs upp i dialog, på ett övertygande sätt, det är det begrepp som vi ärvde från tidningen Patria.
Det finns kreativitet här. Fidel kastade ett problem på oss som vår ideologi inte hade tänkt på, som inte ingick i detta folks kollektiva visdom och identitet: miljöfrågan, behovet av att det historiska projektet är hållbart, inte bara i ekonomiska och sociala termer, utan också i miljömässiga termer, att det är ett ekologiskt livskraftigt förslag för mänskligheten. Ett annat exempel är Fidels främjande av begreppet internationalism, vilket till exempel ledde till att vi uppfyllde den moraliska skyldighet som vi kubaner har gentemot Afrika. Den enorma uppoffring vi gjorde där för att bidra till de afrikanska folkens befrielse och frigörelse är ett uttryck för att vi delar våra liv med dem som behöver det, inte vad vi har att avvara, utan vad vi har. Detta är ett begrepp som man måste ta hänsyn till och som förklarar en hel del av varför vår ideologi är lojalistisk i dag.
Men i dag mer än någonsin (Pedro Pablo berörde ämnet) måste marxismen och leninismen i sitt fidelistiska uttryck berikas med tanke på den situation som landet befinner sig i: uppdateringen av den ekonomiska och sociala modellen för socialistisk utveckling, förnyelsen av bilden av den yttre världen och den inre världen. Sextio år av socialistisk uppbyggnad har gått, Sovjetunionen och Öst- och Centraleuropa har kollapsat, det finns framgångsrika erfarenheter i Kina och Vietnam, nya krafter växer fram, USA:s hegemoni utmanas på djupet, kapitalismen går in i en allt djupare kris, även om den fortfarande kan styras. Under dessa omständigheter öppnar sig nya alternativ till socialistisk utveckling för vårt land. Vi är tvungna att definitivt övervinna underutvecklingen under dessa nya historiska förhållanden. Detta tvingar marxismen att från sin teoretiskt-konceptuella plattform, som berikats på grundval av den historiska erfarenhet som vårt folk har samlat på sig, ge svar på de frågor som aktualiseringen av modellen ger upphov till inom områdena politisk ekonomi, statsvetenskap och filosofi. Det är inte dags att på något sätt avsäga sig den centrala roll som den marxistiska och leninistiska filosofin spelar i vår världsbild och vårt offentliga liv, utan att berika den, uppdatera den, eftersom den är en av de viktigaste beståndsdelarna i den kvalitativa förändring som vår ideologi har genomgått, från och med att marxismen inkluderades som en del av de erövringar som oktoberrevolutionen medförde.
Ideologisk enhet innebär inte monolit, enighet i allt och alla, enhällighet. Det finns och har funnits en mångfald av tillvägagångssätt, av byggmetoder, av alternativ till offentlig politik inom ett projekt av samma signum; just här har en mångfald av visioner blivit uppenbara, vilket har bidragit till de gemensamma principerna när vi sätter oss in i den kubanska revolutionens ideologi. Jag anser därför att begreppet revolutionära principer är grundläggande. Det handlar inte bara om kunskap, utan också om symboler, attityder och känslor, som vi måste veta hur vi ska försvara i en tid då vi, förutom de komplexa problem som jag har nämnt, står inför ett nytt sätt att producera andlighet, nya former av social kommunikation, som bygger på ny informationsteknik och sociala nätverk. Vi står inför ett nytt sätt att uttrycka sanningen, att forma kollektiva känslor och mentaliteter, särskilt i de nya generationerna med digital bakgrund, som går in i en mycket mer komplicerad dialog när det gäller att definiera sina identiteter och välja livsprojekt, livsmeningar, i vår revolutionära process. Detta är en av de viktigaste frågorna som vi måste besvara och som tvingar det marxistiska tänkandet på Kuba att utmanas och uppmanas att i dag erbjuda positiva lösningar, att erbjuda utvägar så att vi kan bygga ett framgångsrikt, oberoende, suveränt, demokratiskt, välmående och hållbart socialistiskt samhälle i det här landet, inom ramen för den komplexa värld vi lever i, med ett differentierat historiskt subjekt, som är mycket annorlunda än det vi hade på 1960- och 1970-talen, inte bara i sin generations- och socioklassstruktur, utan också i sin personologiska struktur.
Isabel Monal: Jag håller med om de flesta av de idéer som har uttryckts här, och jag tror att det är rätt att ur den mentala organisationens synvinkel specificera eller veta – om vi kan veta – vad ideologi är. Det är helt logiskt. Men de sammanhängande talen visar också hur komplicerat det är. Problemet är att det är ett teoretiskt begrepp med en mycket komplex historisk utveckling.
Marx och Engels talade nästan aldrig om ideologi. Jag är en av de marxister som använder begreppet, eftersom det är en nödvändighet; jag förstår inte hur jag kan genomföra en rad analyser utan att hänvisa till ideologi. Men de undvek det noggrant, eftersom de ansåg att det runt 45 och 46 var falskt medvetande. I sitt historiska ögonblick gav de den den tolkningen. Men vi marxister behöver detta begrepp. För detta leder oss redan till medvetandet, till idéer i vidaste bemärkelse, vilket inkluderar bedömningar, kunskap, både vetenskaplig och ideologisk, dvs. kopplad till sociala grupper, i första hand klasser. Den politiska dimensionen är viktig, men den är inte den enda.
Vad sa Engels om Marx’ storhet? (När vi talar om marxism menar vi Marx och Engels, det är klart, eftersom det finns en gemensam utarbetning). Att han kunde avslöja och identifiera vad som låg under den undervegetation som finns i den uppsättning idéer som vi i dag kallar ideologi. Och vilket ord använde han för att hänvisa till den ram som vi i dag kallar ideologi? Undervegetation! Titta på den här bilden, som jag tycker är underbar, eftersom den ger dig en uppfattning om hur sammanflätade dessa idéer var. Denna trassliga undervegetation av idéer, som i fallet med de debatter som rasade i Tyskland vid denna tid, inklusive religionens betydelse, som Marx ofta hänvisar till i sina tidiga texter.
Marxismen och leninismen är närvarande i den kubanska revolutionens ideologi, i världsbilden och tolkningen av historien och samhället och allt som detta innebär. Revolutionsteorin är oskiljaktig från den materialistiska historieuppfattningen.
Det är uppenbart att alla tankar, oavsett om de kommer från ett stort filosofiskt geni eller från någon av oss, har en utveckling. Jag håller alltså helt med om idémobiliteten: den historiska materialismen är ett instrument för att förklara ideologiernas rörlighet, det vill säga idéernas rörlighet, oavsett om de är ideologiska eller inte! Men denna rörlighet innebär inte att man förlorar sin identitet. Och här finner vi ett problem som filosofin inte har kunnat lösa: när upphör en identitet i sin rörlighet att vara sig själv?
Marx och Engels lämnade ett oavslutat verk, och jag utgår från en idé som jag ofta upprepar: marxismen är ständigt oavslutad, och det kan inte vara annorlunda. Hela marxismens arv – inklusive Lenins, Rosa Luxemburgs, Gramscis, Fidels och många andras bidrag – är ofullbordat, eftersom det ligger i dess natur att vara det. Till skillnad från andra filosofier antar den inte att den omfattar allting på en gång. Då skulle identitetsförlusten redan bli ett problem, eftersom det ligger i dess identitet att förändra sig själv. Och den förändras när nya förhållanden uppstår. Lenin och Mao bidrog till exempel på ett betydande sätt till teorin om revolutioner. Även misslyckade revolutionära erfarenheter bidrar i viss mån. Fidel själv bidrar till denna teori, även om han tillsammans med andra latinamerikanska kamrater inser att förhållandena har förändrats. Hans ideologi har dock inte förändrats, eftersom det är en del av hans ideologi, det vill säga av hans marxism och leninism, att se de nya förhållandena och att i enlighet med dem utarbeta motsvarande strategi och taktik.
Kamraterna har lagt ett mycket viktigt problem på bordet: frågan om enhet. Det är mångfaldens enhet. Ideologi är inte hundra tusen olika sätt att tänka, utan en uppsättning konkreta mål som får alla krafter som är överens på ett antal viktiga punkter att gå samman. Den är inte exklusiv för socialistiska revolutioner. Vi har alltså denna dimension av socialismen – och det gläder mig att vi äntligen talar om socialism – som bygger på Marx, Engels, Lenin och det arv som följer, särskilt i Latinamerika (vilket är viktigt på grund av de nya element som det medför), att verkligheten alltid innehåller oförutsedda situationer som måste ingå i analysen. På så sätt är man rörlig utan att förlora sin identitet. Det är marxism och leninism. Sedan den kubanska revolutionens början har de ursprungliga grupper som har samlats alltid arbetat – som Fidel sa – med Marx, Lenin, José Martí och vår tradition. I dag, med en latinamerikansk vision, talar vi mer och mer om Bolivars väsen.
Det är mycket bra att ordet samvete har dykt upp i debatten. Varför kan ideologier vara falskt samvete? Och här skulle jag kunna tillägga: det finns ideologiska former som är falska medvetanden. Det första jag känner är en stor osäkerhet när det gäller att hantera ideologier.
Om det inte finns något medvetande kan det inte finnas någon handling för att förändra världen. Det är en idé som jag anser vara central, och det är en idé från Marx, en idé som kommer från hela den marxistiska traditionen, som är en uppfattning om världen och i synnerhet om det samhälle vi lever i, för att omvandla det. Men att omvandla den i sådana termer skulle vara en milstolpe. Ingen av de stora socialpolitiska filosoferna hade någonsin tänkt på detta, och man bör komma ihåg att den politiska filosofin föddes med Platon, med enorma bidrag som vi fortfarande diskuterar i dag.
Socialismen befinner sig i en process av ursprunglig uppbyggnad; vi är en del av de första erfarenheterna; hur många gånger har kapitalismen inte tvingats till förändringar! Eller är kapitalismen i mitten av 1900-talet i de mest utvecklade länderna densamma som i mitten av 1800-talet?
Marx och Engels talade mycket lite om socialismen, eftersom de inte visste det. Om jag inte vet, säger jag ingenting, jag börjar inte uppfinna, jag börjar inte arbeta med uppdiktade abstrakta ideal som inte har något med verkligheten att göra, och Marx och Engels var starka fiender till att föreställa sig samhällsutvecklingen abstrakt eller utanför verkligheten. Den kubanska revolutionen, och de andra, genomför en rad historiska erfarenheter, radikala förändringar, varav en del syftar till socialism (i dag talas det knappt om kommunism, men med ett långt strategiskt perspektiv, ingen vet i vilken form, är det något som man inte har avstått från), och det är detta som för mig avslöjar kärnan i denna ideologi. Naturligtvis finns det ändringar. Vad vi inte hade löst var problemet med hur vi skulle hantera formerna för ägande av produktionsmedlen. När det gäller Kuba innebär de ändringar som införts inte någon ideologisk förändring. Men det råder ingen tvekan om att det finns en rörlighet.
Jag skulle vilja påminna om en fras av Marx som har använts här när det gäller ideologin, men som Marx faktiskt använder när det gäller teorin: “teorin griper tag i massorna”. Observera väl: Marx säger inte ideologi, han säger teori, det vill säga förklaringars område. Det är inte bara en uppsättning idéer; dessa idéer innebär kognitiva förklaringar, så ideologin kan inte skiljas från kunskapen. Detta för oss till Marx och Engels’ idéer om vetenskaplig socialism och samhällets och historiens vetenskap, där man använder ordet vetenskap på tyska, som är mycket öppnare än ordet vetenskap på engelska, franska eller spanska. Även om den inte helt och hållet svarar på den ställda frågan måste man fundera på vad Marx och Engels menade. När de talade om tolkning eller vetenskap om samhället och historien menade de inte det i positivistisk mening.
Jag har inte svaren – oftast har jag inte svaren – men jag har komplikationerna. Det är uppenbart att det finns en mängd kamrater som är en del av den kubanska revolutionära processen, även religiösa kamrater, som inte är marxister och är marsianer. De är också i linje med den kubanska revolutionens ideologi, oavsett den komplikation som termen ideologi innebär. Jag vill betona den kognitiva dimensionen. Jag tror att idéer om värde och etik är nödvändiga eftersom de är mobiliserande och eftersom människor värdesätter och har en etik och inte kommer att avstå från den. Man börjar nästan alltid att slå in på den revolutionära vägen genom att bli upprörd över orättvisor. Det är som med den första känslan: man vet inte var den kommer ifrån, eller hur den uppstod, man vet inte dess ursprung eller hur man ska förklara den; det är först senare som vi börjar studera, läsa och försöka förstå.
Den kubanska revolutionens ideologi måste därför få näring av nya erfarenheter. Jag tror inte på ett ideologiskt skifte. Jag anser att Fidels tänkande är avgörande för den kubanska revolutionens ideologi. Och jag anser att den kubanska revolutionens ideologi är marxistisk, leninistisk och Martí-ideologi. Fidel sammanfattade alla dessa värden. För mig innebär fidelism båda sakerna samtidigt, och det finns ingen motsättning: denna syntes av matriser och en öppenhet för en kontinuerlig rörelse, som också är oavslutad. Arvet är oavslutat och behöver berikas. Rörelsen störtar inte identiteten, eftersom ideologins rörlighet är underförstådd i dess koncept, naturligtvis utan att överge principerna.
Rubén Zardoya Loureda: Jag skulle vilja tillägga något om synen på ideologi som falskt medvetande, som enligt det som har sagts här kan förvirra en otränad läsare. Begreppet ideologi uppstod i Napoleons Frankrike; bakom det står en grupp vulgära filosofer som spekulerar i idéernas och förnimmelsernas natur. Till och med Napoleon hånade dem. Ursprungligen betydde ideologi vetenskapen om idéer. Och där fanns allt utom vetenskap. Jag talar om termen: det är nödvändigt att skilja mellan terminologiska och begreppsliga frågor. Begreppet föll i total vanrykte. Den kom i vanrykte, fördunklad av denna form av vulgärfilosofi. Vi talar om Europa…
Fabio Fernández: I Félix Varela är termen ideologi mycket viktig.
Rubén Zardoya Loureda: Det är mycket intressant hur termer – och även begrepp – tas emot och införlivas i olika sammanhang och historiska omständigheter. I mitten av 1800-talet hade begreppet ideologi i Europa, särskilt i Tyskland, fått en starkt nedvärderande laddning, och Marx och Engels tog upp det med den laddningen. I det som kallas det första kapitlet i Den tyska ideologin (vilket i själva verket är en senare konstruktion av redaktörerna på grundval av den ursprungliga texten) finner vi definitionen av ideologi som falskt medvetande, ett medvetande av den typ av de franska “ideologer” som vi har hänvisat till, som arbetar med begrepp, kategorier, scheman, tankesätt, uppfattningar, representationer som inte har någon objektiv motsvarighet. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg detta för att inte falla på knä inför “torgets” (eller forumets) “idoler”, som Francis Bacon skulle säga, särskilt de som härrör från förvirrade eller illa definierade termer som ändå betecknar saker som faktiskt existerar.
Det har ofta funnits en önskan att kontrastera Lenins och andra marxistiska tänkares (Lukács till exempel) ideologibegrepp mot Marx och Engels. Jag anser att denna kontrast är artificiell och framför allt ett resultat av en obehaglig åtskillnad mellan begreppet och termen. En sak är klar för mig: i båda fallen (Marx och Engels å ena sidan, Lenin och Lukács å andra sidan) används begreppet i olika betydelser. Av historiska skäl som inte kan analyseras här utvecklades denna term under 1800-talet och kom till Lenin med en annan innebörd än falsk medvetenhet, som till och med innefattar möjligheten av en vetenskaplig ideologi. Lenin kände inte till Den tyska ideologin, eftersom den texten publicerades först 1932. Det återstår att se hur han skulle ha förhållit sig till detta uteslutande pejorativa sätt att använda termen. Men historien kan inte skrivas i konjunktiv, vilket historiker är väl medvetna om.
När författarna till Den tyska ideologin använder begreppet ideologi använder de det för att beteckna en annan verklighet än den som betecknas när det används av våra samtida, oavsett deras teoretiska positioner. Detsamma gäller till exempel den betydelse som de gamla grekerna tillskrev termen matema eller termen episteme, som vanligtvis översätts med ordet vetenskap – bland annat – som bär prägeln och betydelsen av det som vi nu kallar modern vetenskap, som uppstod i den kapitalistiska civilisationens gryning med en mycket annorlunda kvalitativ bestämning. Än idag översätts det aristoteliska ordet Theos ofta med ordet Gud.
Idén att Marx och Engels uppfattade ideologi som “falskt medvetande” är ett oundvikligt resultat av försöket att få fram begreppet utifrån termen. Jag anser att detta försök leder till oundviklig förvirring.
Saker och ting ser helt annorlunda ut när man lägger begreppet i fråga åt sidan och fokuserar på begreppet en sui generis verklighet som kan betecknas – och har betecknats – med olika termer, däribland ideologi: verkligheten för bildandet av mänsklig subjektivitet och socialiseringen av individer enligt vissa sociala ideal. I detta fall utgår man inte från begreppet för att komma fram till begreppet, utan från verkligheten med antagonistiska -intersubjektiva- sociala relationer.
Jag ska nu ta upp frågan om det finns en eller flera ideologier för den kubanska revolutionen. För att ge ett adekvat svar på den här frågan måste vi bortse från föreställningen att en ideologi nödvändigtvis är ett idésystem, för att inte tala om ett slutet och unikt system, och utgå från att det är en process som sträcker sig över tiden, som är mångsidig, pluralistisk och öppen, och där många människor, grupper, skikt och sociala klasser deltar eller kan delta. Vissa och samma grundidéer (t.ex. antiimperialism, suveränitet och nationellt oberoende, solidaritet mellan människor, det godas identitet, sanning och rättvisa) får flera olika uttryckssätt, vissa mer och andra mindre raffinerade; ibland presenteras de på ett fragmentariskt, ointegrerat och oorganiskt sätt, och andra når en filosofisk, vetenskaplig, teologisk eller poetisk förfining. En levande ideologi är ett djur med tusen huvuden, med många olika presentationskort, kostymer och plattformar. Det är till exempel uppenbart att var och en av gästerna i denna debatt har sin egen tankegång, sitt eget speciella sätt att internalisera – och projicera – den kubanska revolutionens ideologi. Ingen liknar den andra, och ändå delar vi alla denna ideologi, vi är utbildade i den och på något sätt deltar vi i dess uppbyggnad och kollektiva återuppbyggnad.
För övrigt anser jag i allmänhet inte att ideologin utgör en typ av idésystem vars särart består i dess enkelhet, i dess förmåga att nå massorna; ett system som kan betraktas vid sidan av, över eller under andra mer komplexa eller utarbetade typer. I detta fall skulle ideologin identifieras med sin enklaste uttrycksform, och jag tror inte att vi kommer att vinna mycket på att klargöra dess väsen och dess sociala funktioner. Det finns ideologi för arbetare och intellektuella, för mystiker och lekmän, för flickor och kvinnor. Läs till exempel José Lezama Limas poesi och du kommer att finna en estetisk ideologi som är mycket svår att förstå för den breda massan, vilket inte på något sätt minskar dess förmåga att konfrontera vissa sociala ideal och att förankra andra i samvetet och känslan hos dem som lyckas tyda dem. Det finns ingen doktrin eller teori där: det är ideologi (estetik) som är i arbete: en bildskapande verksamhet som utgör grunden för ett estetiskt livsideal. Denna ideologi är naturligtvis inte Lezamas privata egendom, så att säga, utan en kollektiv enhet i vars uppbyggnad han spelade en viktig roll, men där många intellektuella deltog, särskilt de som ingick i det som blev känt som Grupo Orígenes. Ideologin – låt mig insistera på detta – är inte ett slags idésystem, utan en väsentlig bestämning av alla former av mänsklig subjektivitet: från medvetandets former till sinnesuppfattningen, från politiska doktriner till de mest rigorösa vetenskapliga teorier, från sport till aktiviteter som syftar till att uppnå nirvana eller ataraxia. I slutändan är det förmågan att bli en idealisk källa för praktisk verksamhet som är dess teststen.
Ett mycket viktigt element som vi inte har behandlat och som utmärker ideologin är att den (legitimt eller illegitimt) framställer klassens, gruppens, könets etc. värderingar och intressen som universella, absoluta värderingar och intressen som gäller för hela samhället, för hela mänskligheten. Det finns ideologi överallt där sociala ideal baseras på sociala ideal som presenteras som de enda legitima och giltiga, som de som motsvarar “människans villkor”. En ideolog kommer aldrig att säga: “Det här sättet att organisera politiska eller ekonomiska relationer är det som passar min sociala grupp eller min klass”. Tvärtom kommer han att säga: “Detta är den enda form som motsvarar den mänskliga naturen, den enda som kan rädda mänskligheten från en oåterkallelig kris”. Om du är människa måste du anpassa dig till den enda världsbild som garanterar social jämvikt eller civiliserad samexistens. Det finns ingen anledning att visa att ideologin under universalitetens täckmantel alltid utgör ett bekräftande av oss och ett uteslutande av de andra (av dem). Vid sidan av det bekräftande momentet (legitimering av ett socialt ideal som innefattar utelämnande eller rättfärdigande av dess negativa sidor) bär varje ideologi inom sig ett negationsmoment: förstörelsen av motsatta världsåskådningar och sociala ideal.
När vi talar om den kubanska revolutionens ideologi får vi därför inte glömma att den presenterar sig själv (enligt min mening med rätta) som en ideologi som svarar mot det kubanska folkets verkliga värderingar och intressen i sin helhet, framför allt i opposition till imperialistiska dominanssträvanden. Därför presenterar sig vårt parti, som uttrycker arbetarklassens ideal, samtidigt som den kubanska nationens parti. Dess antiimperialistiska ideologi är inte bara ett uttryck för proletariatets värderingar och intressen, utan också för hela nationen.
Jag anser att det som sagts om ideologiernas rörlighet är mycket viktigt. Samma sak som har sagts om Fidel kan sägas om Lenin. Det har sagts att det finns två Lenins: en före genomförandet av NEP (ny ekonomisk politik) och en efter NEP. Jag anser att detta är felaktigt. Det finns tusen Lenins, om man så vill, och var och en av dem ställs inför nya omständigheter, inklusive oförutsägbara nyheter. Men kanske är det mer korrekt att säga att det bara finns en Lenin vars tanke, som alltid håller fast vid den levande historien, rör sig i takt med denna historias rörlighet. Detta gäller alla stora revolutionära tänkare. Tänk till exempel på Mao och Ho Chi Minh, två andra stora giganter inom 1900-talets revolutionära tänkande, som ledde en långvarig kamp mot på varandra följande och mycket olika fiender.
I vilket fall som helst kommer det alltid att vara nödvändigt att insistera på att Marx’ och Lenins tankar är beståndsdelar i vår revolutions ideologi, med lika stor legitimitet som Félix Varelas, Céspedes och Agramontes, Maceos och Martís, Baliños och Mellas, och alla de många tänkare som erkände sig som marxist-leninister under hela 1900-talet på Kuba och i Latinamerika, och som tog till sig Marx’ och Lenins bidrag.
Det är inte bara rörligheten som är ett faktum, utan även mångfalden av influenser. Fidel studerade till exempel José Ingenieros El hombre mediocre och slukade varenda bok av García Márquez som han fick i handen (Pedro Pablo hänvisade till hans glupska läsning av många litterära genrer). Men vi får inte gå vilse i den undervegetation som Isabel talade om, vi måste identifiera nycklarna. Vad var Fidels sängbok i början av revolutionen, med hans egna ord? Lenins Staten och revolutionen. Vilka böcker ville hans fångvaktare ta ifrån honom efter attacken mot Moncada-kasernen? Lenins böcker. Vilken text, enligt Mario Mencía, studerade han ingående under sin “fruktbara fängelsevistelse”? Marx’ Kapitalet, som för övrigt verkade mycket enkel för honom efter att han hade läst Kants Kritik av det rena förnuftet. Det är inte något som uppstod senare på ett opportunistiskt sätt; det är inte så att vi, som allierade med Sovjetunionen inför imperialismens aggressivitet, var tvungna att “köpa” marxismen-leninismen som en del av ett politiskt och ideologiskt “paket”. Ingenting kan vara mer falskt eller skadligt för den kubanska revolutionens ideologi. Marx’ och Lenins tankar hade sedan länge blivit en väsentlig del av den kubanska revolutionens ideologi. I deras och Martís visdom formades inte bara Fidels tänkande, utan även Che och Raúls.
Naturligtvis är det inte marxismen-leninismen i handböckerna från Sovjetunionens vetenskapsakademi eller Lomonosov-universitetet, utan Marx’ och Lenins levande tankar. Även om detta är irrelevant för mig är det för övrigt värt att notera att termen marxism-leninism på senare år har ersatts av marxism och leninism, med det uttryckliga syftet att undvika varje association med den dominerande (men inte den enda!) formen av marxism i Sovjetunionen och ibland till och med med med stalinismen. Det har till och med sagts att det var Stalin som uppfann begreppet, vilket jag inte anser vara korrekt. I de samlade verken av den förste generalsekreteraren för det av Lenin grundade partiet förekommer begreppet för första gången 1928. Förutom i Handbok i SUKP:s historia, som han inte skrev, även om han deltog i den tillsammans med andra författare, kommer termen marxism-leninism inte att återfinnas ett dussin gånger i de andra volymerna. Till och med titlarna på hans grundläggande verk anspelar bara på leninismen: Frågor om leninismen, Leninismens grunder, Trostskyism och leninism, etc. Termen marxism-leninism var en kollektiv konstruktion! Senare heligförklarades en formel, men det sätt på vilket till exempel Fidel uppfattade denna term hade inget att göra med denna vulgarisering; och jag minns, om jag minns rätt, att när våra stupade soldaters kroppar återvände från Angola, sade han för första gången i stället för att säga “fosterlandet eller döden” (han ersatte senare denna formel med “socialism eller döden”): “marxism-leninism eller döden! Menade han stalinismen när han sa det? Naturligtvis gjorde han det inte.
Slutligen håller jag med om att temat individen är centralt i Martís tänkande, och jag skulle vilja tillägga att det också är centralt i Marx’ och Engels’ tänkande. Om det skulle vara nödvändigt att välja den mest syntetiska, den mest fullständiga formuleringen av det kommunistiska idealet som finns i deras verk, skulle jag ta upp en fras från Manifestet: “en sammanslutning där var och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling”. Var och en: individen, alla: kollektivet. Definitionen av det samhällsideal som vi kommunister kämpar för bygger inte på abstrakta kollektivistiska överväganden, utan på en subtil dialektik mellan individen och kollektivet.
Carlos Delgado: Jag tror att ideologin inte kan kritisera sig själv. Det finns tillräckligt med bevis genom historien för att ideologin som konstruktion tenderar att bli stelbent, inte för att det är en brist hos den ena eller andra ideologin, utan för att det är ett kännetecken för den här typen av idésystem. Eftersom det är ett system av idéer, för jag tror att det är ett system som har förenklats för att nå gigantiska majoriteter, har det inget annat val än att vara rigid.
Idéer är inte, som buddhisterna säger, något som flyter omkring. Idéerna är organiserade i system: vetenskaplig teori, en typ av idésystem som har en intern kritisk apparat, sociala doktriner i allmänhet, som det finns många av, och som tjänar som grund för ideologin. Det är därför jag skiljer mellan politisk doktrin och revolutionärt politiskt tänkande, mellan Fidel Castro i synnerhet, marxismen och Martís tänkande, som källor till den kubanska revolutionens ideologi, och den kubanska revolutionens ideologi i sig själv. Eftersom ideologin som konstruktionstyp inte tillhör någon person, kan jag inte hålla en person ansvarig, jag kan bara säga att den är en källa, eftersom det som görs med ideologin i samhället, det vill säga den ideologiska funktionen, helt och hållet ligger utanför händerna på de människor som deltog i genereringen av idéerna. Det är därför ingen ideologi är perfekt. Alla har brister.
Under den första rundan slog det mig att när den kubanska revolutionens ideologi nämndes var det alltid i positiv anda. Alla ideologier har ett ögonblick av förtryck, eftersom de behöver det ögonblicket för att nå den universalitet som det har talats om här. Jag måste “sätta ner foten” ideologiskt sett mot vissa delar av befolkningen, och i den meningen skapar jag förtryck. Men eftersom vi också fungerar heterogent i samhället, och ideologisk diskurs kommer in på olika sätt och tas emot på olika sätt av olika sociala grupper, till exempel personer i ledande ställning, kan en välstrukturerad doktrinell inriktning som blir en ideologisk förutsättning förstås av en sektor, av en grupp eller vid en viss tidpunkt på ett sätt som orsakar enorma sociala skador.
Vi kan inte skylla på tjänstemannen, den som förstår saker och ting på ett visst sätt hemma och som agerar i ideologins namn på ett slutet sätt, för det är inte teorins ansvar, det är inte doktrinens ansvar, det är ideologins eget arbete. Och i den meningen förändras ideologin, men det som gör att den förändras är inte internt i den. Det kan vara internt i vetenskaplig teori, det kan vara internt i politisk doktrin; när Fidel till exempel sa till det kubanska folket att “det kan komma en dag då Sovjetunionen inte längre finns”, översatte han sin mycket svåra politiska förståelse av frågan till en struktur som nådde den sista kubanen, utan att de behövde känna till politisk teori eller ha några universitetsstudier, nämligen att vi ideologiskt sett borde sluta tro att vi skulle ha Sovjetunionen vid vår sida. Det finns en översättning och budskapet når majoriteten på ett sätt som är tillgängligt för dem.
Så ja, ideologin kan ändras, men inte inom ideologin. Samhället gör också att ideologin förändras, eftersom tolkningar ger upphov till sociala fenomen som kan vara gruppfenomen, som kan beröra kollektiv, befolkningar i städer eller ett helt land vid en viss tidpunkt, och som gör att ideologin förändras.
Källorna till ideologins förändring ligger alltid utanför den ideologiska konstruktionen. Det är därför ideologiska förutsättningar inte förändras internt; varje liten förändring i en ideologisk förutsättning är en radikal förändring av typen av förutsättning. Detta betyder inte att ideologin förändras. Jag tror inte att vi på Kuba måste tala om en ideologisk förändring, utan om en ideologisk förändring. Själva den politiska teorin, själva den sociala praktiken, själva den revolutionära processens praktik, själva det sociala livets praktik, innebär att det krävs förändringar på ideologisk nivå, och dessa införs gradvis på nivån för revolutionens ideologi. Det är fortfarande revolutionens ideologi, eftersom dess grundläggande inriktning inte har förändrats, dess grundläggande inriktning har inte förändrats, men det finns väsentliga förändringar, till exempel den som nämndes när det gäller egendomsformerna och könsidentiteten. Det sker förändringar i ideologin, även om det inte handlar om en radikal ideologisk förändring som har skett i andra samhällen.
Det finns studier av ideologi som bygger på märkliga teorier och som har genomförts sedan 1970-talet, till exempel, och som nu borde vara av större intresse för oss. Jag hänvisar till de studier som gjorts i Förenta staterna om fenomenet ideologisk förändring, som bygger på René Thoms katastrofteori. Det är mycket intressant eftersom Christopher Zeeman tio år innan det socialistiska lägret föll vågade säga, på grundval av en matematisk modell, att en ideologisk förändring kan ske över en natt i ett samhälle, att människor till vänster plötsligt kan gå över till höger. Alla sa att detta var nonsens och han förklarade det med en matematisk modell för katastrofer, som säger att förutsägelsen vid denna tidpunkt faller, och majoriteten antar den motsatta ståndpunkten. Något liknande hände senare i de socialistiska länderna i Europa. Det var med andra ord inte fråga om en ideologisk övergång som stegvis övertygade alla, utan det var en situation av politisk förändring som ledde till en attitydförändring hos en befolkning som plötsligt accepterade en makt som den inte accepterade tidigare. Jag kan förklara den utifrån politisk teori utan att åberopa ideologi, genom krisen för regeringsduglighet. Det är en giltig förklaring, men Zimmermanns matematiska modell ger en förklaring av det ideologiska fenomenet som vi inte är vana vid.
I den meningen måste vi sätta fötterna lite mer på jorden för att förstå Marx’ förståelse av ideologi som falskt medvetande. Inte i den vulgära betydelsen onödig, utan i betydelsen att den, eftersom den är ideologi och inte teori, eftersom den är ideologi och inte porträtt, inte fotografi, bär på väsentliga egenskaper som gör den till ett slags social stelhet, som kräver ett slags vaksamhet av oss som arbetar och lever i ett samhälle. Det är därför vi måste vara försiktiga, mycket försiktiga, när vi hanterar ideologin, eftersom ideologin praktiskt taget är ett smält järn som bränner handen på den som talar om den. Det är ett ytterst känsligt ämne: det fungerar inte på grundval av övertygelse eller indoktrinering, det är politikens metoder. Övertygelse kan vara ett bra ord; Fidel använde det ofta (“när man når en viss övertygelse”, sa han). Det är en handling där subjektet accepterar ett visst system av idéer och införlivar det i sitt sätt att vara, och från och med det ögonblick då han införlivar det, från sin nivå, vilken det än må vara, börjar han tolka världen på det sättet och det genererar en hel rad “underverk”, svagheter, problem i en social process, kort sagt, det är en del av den sociala heterogeniteten. Det är därför jag insisterar på att vi inte ska se på den kubanska revolutionens ideologi genom ett perfekt prisma som får oss att glömma att det är en ideologi och att den som sådan har vissa egenskaper som kräver social, politisk, kulturell och andra typer av vaksamhet.
Slutligen skulle jag vilja hänvisa till vad Zardoya sade om skriften eller kommatecknet i marxismen och leninismen. Jag anser att det är värt att göra en djupgående undersökning för att se när termen marxism-leninism användes för första gången, vem som använde den och vad den betyder, varför Lenin aldrig använde den, och vilket förlopp marxismen-leninismen tog i Sovjetunionens historia inom ramen för framväxten av en ny ideologi som Stalin först kallade leninism, men som vid någon tidpunkt inte räckte till för honom, eftersom den var för liten för honom, och han hängde upp marxismen-leninismen på den. Jag anser att detta förtjänar en detaljerad historisk analys, eftersom det finns en hel del skräp bakom denna term, det är inte en enhetlig vulgär form av teori. Här tror jag att det var Bárzaga som översatte Bucharins handbok till spanska, som Gramcsi kritiserar som “Popular Manual of Sociology”, och på Kuba var det en av de platser där denna handbok först användes. Det finns en blandning av Bucharins ekonomism och en hel konstruktion av en typ av makt som inte har något med Lenin att göra. Låt oss komma ihåg Lenins berömda ord dagen efter Sovjetunionens grundande: “Vi var tvungna att ta ett steg tillbaka”. Eftersom processerna började i den avvikande riktningen.
Pedro Pablo Rodriguez: Jag skulle vilja ta upp något som Carlos sa på följande sätt: Jag är också intresserad av ideologisk bildning, för att använda det vanliga språket. José Martí är djupt rotad i kubanerna. Redan före revolutionen var Martí en symbol för den kubanska nationen, han var en del av dess kultur i vidaste bemärkelse, han togs som en värdemätare, och kubanerna visste mer eller mindre alla mycket eller något om José Martí.
Jag undrar vad som händer, vilken utbildning, vilka kunskaper om marxismen, om Karl Marx’, Frederick Engels’ och Vladimir Lenins tankar – och andra, men låt oss börja med dessa tre – som unga kubanska intellektuella har i dag. Jag är oroad över i vilken utsträckning vi nu har en intellektuell ungdom som inte bara är marxistisk, utan som har en uppfattning om vad marxism är. För, på gott och ont, har samma ungdomar en uppfattning om José Martí, lite felaktig i vissa fall, men de har den inom sig, precis som flaggan, vapenskölden och hymnen. Men de har inte Marx’, Engels’, Lenins och många andras idéer och tankegångar. Jag ser alltså ett allvarligt problem här, eftersom ideologin kanske är ett falskt medvetande eller inte, men vad som är klart är att ideologin är baserad på viss kunskap.
Jag är ärlig: jag ser inte den kunskapen på Kuba i dag. Den sovjetiska marxismen försvann plötsligt, så att säga, och plötsligt, vad har vi kvar? En stor del av Kubas unga intellektuella följer med i diskrediteringen av den marxistiska teorin i och med slutet på det socialistiska lägret i Europa, och vad de har i sina huvuden är postmodernismen, det som kommer till dem från den kapitalistiska idémarknaden, från kapitalismens teoretiska marknad, som är stark. Det är inte så att jag är emot att studera denna eller andra strömningar av antikapitalistiskt tänkande: man bör sträva efter att denna intellektualitet ska bildas med en bred teoretisk kunskap, att veta vad som tänks i världen i dag, men vi bör också sträva efter att den ska utsättas för kritik.
Naturligtvis var det i viss mån logiskt att så skulle vara fallet. Även om man i dagens värld märker att marxismen håller på att återhämta sig, att det dyker upp människor som är intresserade av kapitalismens värld. Kapitalismens överdrifter skapar detta, många människor söker efter svar, och det finns de som finner dem i Marx’ tankar, i Lenins tankar, i marxistiska revolutionärers tankar och i andra samtida kritiska strömningar som i själva verket inte förkastar marxismen.
Fabio Fernández: Jag skulle vilja ta upp den sista delen av professor Carlos inlägg, eftersom den tar upp ett verkligt problem, nämligen att det fortfarande finns mycket av processen för att forma den kubanska revolutionens ideologi som behöver historiseras. Och ibland fastnar vi i mycket allmänna planer, och planer som tenderar att vara självbelåtna. Och jag tror att professor Carlos uppmuntrar oss att inte vara självbelåtna i vår analys och att förstå dynamiken hos de krafter som har samverkat under åren på ön och som utgör en del av den ideologiska debatt som har gett liv åt det som vi kan förstå som den kubanska revolutionens ideologi. Det är också nödvändigt att förstå kontexterna, tillägnelserna av marxistiskt tänkande i de olika scenarier som den kubanska revolutionen har genomgått. Detta är en viktig punkt för att förstå varför marxismen-leninismen, med eller utan bindestreck, måste kopplas till den objektiva dynamik som ägde rum i den kubanska verkligheten och till en uppsättning formuleringar som svarade på en logik för politisk interaktion som hittade en motsvarighet i de formuleringar som antogs och projicerades som ideologiska. Varje ord som Fidel yttrade under hela sin karriär som politisk ledare är en lek med politikens regler. Fidels tal är utformade för det kubanska folket som han hade kontakt med, men det är också tal som är inlagda i den internationella arenans mycket komplexa dynamik. Samma dynamik i de mycket komplexa relationerna mellan Kuba och Sovjetunionen, tyvärr lite förklarade. Det finns vissa glimtar, men historien om förbindelserna med Sovjetunionen, som har mycket att göra med upp- och nedgångarna i ideologiska definitioner, den ena eller andra vägen, är frågor som måste förklaras och debatteras, för att bidra till utvecklingen av det kritiska tänkande som är nödvändigt för den socialistiska övergången.
Miguel Limia David: Jag kommer att hänvisa till andra aspekter. För det första är jag emot att man i dag använder det bindestreck som kopplar samman termerna marxism och leninism. Termer är historiska, de har sin roll i kommunikationen, de ändrar nyanser och betydelser beroende på de sociohistoriska sammanhang där de används och cirkulerar. Jag anser att den allmänna uppfattningen eller tolkningen av detta binomial med bindestreck i de globala informationsmatriser som finns för närvarande inte är gynnsam, de bidrar inte till den betydelse som överbefälhavaren och andra kubanska kommunister, som till och med gav sina liv under denna fana, tillskriver detta begrepp. De historiska förhållandena har förändrats och begreppet har fått andra konnotationer, av många skäl, och därför tror jag att vi vinner i klarhet genom att skilja dem åt med ett “och”. På så sätt skiljer vi på det verkliga arvet från Marx och Lenin som vi ratificerar, vi är konsekventa med Lenin och vi lämnar det senare sovjetiska arvet under analys. På detta sätt anger vi ratificeringen av de revolutionära principer som klassikerna fastställde och som vi fortsätter, samtidigt som vi undviker möjligheten att manipulera och förvränga innebörden av denna kontinuitet. Jag föredrar att inte gå längre än så, även om jag har studerat de ryska källor där termen började användas.
En annan fråga är “falskt medvetande”. Vi måste klargöra att borgarklassen har lyckats ackreditera sin ideologi som sanningen om den existerande sociala verkligheten, genom sin mediala och institutionella hegemoni, den har identifierat den med själva verkligheten, som den har uttryckt teoretiskt, på ett sådant sätt att den har förpassat sina institutioner till universella värden. Enligt min åsikt är detta kärnan i den borgerliga ideologin som falskt medvetande, så som klassikerna Marx och Engels samt Lenin definierar den. Den revolutionära ideologin behöver däremot inte använda sig av att dölja objektiviteten och dess klassmässiga, egenintresserade och partiska karaktär, och inte heller av alienationsförfarandet, eftersom den är en revolutionär ideologi som strider mot systemen för dominans, förtryck och uteslutning, och som syftar till mänsklig frigörelse och alienation. Den kan alltså inte vara skamlig när den stöder legitimiteten hos arbetarnas, det revolutionära folkets politiska makt, men den måste behålla sin förmåga att kritisera maktutövningen, eftersom den inte själv får bli ett falskt medvetande genom att förvanska sig själv. Den får inte bli ett hinder och vara dogmatisk, den får inte stänga av sig från verkligheten. Jag tror att detta är en av de första lärdomarna som vi måste ratificera, inte bara från marxismen utan också från José Martí. Detta är en princip i vårt politiska tänkande och i vårt revolutionära ideologiska medvetande sedan det kubanska etniska ursprunget.
Jag vill ta upp frågan om den politiska och ideologiska omstörtning som organiseras och finansieras av USA-imperialismen och dess allierade, mot vårt folks politiska och ideologiska enhet, mot partiet, mot den revolutionära regeringen och mot våra massorganisationer och sociala organisationer, som härrör från den verklighet som landet står inför i dag. Det tvingar oss att veta hur vi ska gå vidare i det politisk-ideologiska arbetet i den nuvarande situationen, som Carlos har beskrivit i sina tal.
Den fjärde tanken jag vill förmedla är att ideologin utvecklas och berikas av kraven från den revolutionära praktiken; den är inte en orm som biter sig själv i svansen, utan en andlig princip för den praktiska verksamheten. Praktiken är källan till dess utveckling, och den kan inte vara provinsiell utan ekumenisk, som José Martí lärde oss, inte bara ur kognitiv synvinkel utan också ur estetisk synvinkel, ur känslighetens synvinkel, ur värdens synvinkel i allmänhet. Det kräver att den revolutionära ideologin omdefinierar – jag vill betona detta – många av sina begreppsliga referenser och värderingar utifrån revolutionära principer (jag återkommer till begreppet revolutionär princip, som jag anser vara centralt); att den berikar sin begreppsliga arsenal så att den kan spela sin roll som socialisator, på grundval av utbildning och dialogisk övertalning, när det gäller de samtida levnadsvillkoren för vårt folk. Detta är viktigt, eftersom ideologin är förutsättningen för och resultatet av praktisk revolutionär verksamhet, och dess innehåll och brister bestäms av dess egen historiska utveckling.
Slutligen har vi frågan om de omedelbara teoretiska källor som i dag är avgörande för den fortsatta utvecklingen av vår ideologi, när det gäller kunskap, värde och praktiskt-attitydmässigt innehåll. Vi har tre grundläggande dokument som har sin omedelbara grund i överbefälhavarens tänkande och det revolutionära koncept som han uttryckte den 1 maj 2000, samt i idéerna i hans tal till studenterna vid Havannas universitet i november 2005. Jag syftar på konceptualiseringen av den kubanska ekonomiska och sociala modellen för socialistisk utveckling, grunderna för den ekonomiska och sociala utvecklingsplanen och de uppdaterade riktlinjerna för partiets och revolutionens ekonomiska och sociala politik. Dessa dokument, som innebär en omvandling av den kubanska offentliga scenen, tvingar vår ideologi att utifrån praktiska krav ge svar, inte bara kritiska, utan också – och framför allt – konkreta förslag, till det kubanska folket, till ungdomen, för att ta på sig denna omvandling och vara en ledande kraft i processen för att uppdatera den ekonomiska och sociala modellen, som från början förutsätts vara en föryngring, en förnyelse av socialismens uppbyggnad.
Rubén Zardoya Loureda: När det gäller diskussionen om bindestreck, kommatecken eller och tror jag att utomjordingarna skulle skratta åt oss om det var sant att de iakttar oss, och att de medeltida skolastikerna skulle säga: “Det här är våra bröder”. Jag antar att detta inte är en principfråga. Förresten, som regel skriver jag bara och säger marxism, jag anser inte att det är nödvändigt att lägga till något annat; och som jag sa, jag anser att idén om den historiska karaktären hos all terminologi och behovet av att vara uppmärksam på förändringar i betydelsen och förändringar i den kollektiva uppfattningen om ords betydelse är elementär. Jag anser att det är lika skadligt att hålla fast vid en eller annan term utan att stanna upp och fundera över hur den uppfattas som att försöka ersätta begreppsdebatter med terminologiska debatter, för att inte tala om att dölja en obekräftad ideologisk distansering med skenbart terminologiska dispyter.
Det är sant att i det kollektiva medvetandet hos vissa intellektuella och politiska aktörer, på Kuba och i världen, förknippas det ovannämnda mellanskriptet, särskilt efter Sovjetunionens sönderfall, med fördomsfulla tolkningar och alla slags ondska, inklusive utrensningar och massivt förtryck. Vi måste vara försiktiga när vi använder termer. Jag minns att jag hörde överbefälhavaren säga att han helt och hållet höll med om begreppet proletariatets diktatur, men med tanke på den innebörd som ordet diktatur (som betyder klassherravälde) har fått, särskilt i Latinamerika, kände han att det var kontraproduktivt att fortsätta att använda det. Det är möjligt att vi står inför en liknande situation. Det är därför värt att fundera på om man ska ta bort bindestrecket eller ersätta det med en bokstav, även om marsmänniskorna skrattar åt oss… För övrigt har jag förstått att Real Academia de la Lengua rekommenderar att alla bindestreck mellan två ord ska tas bort eftersom de är onödiga. Må vinden ta dem med sig!
Vi kan alltså ta bort bindestrecket. Det verkar inte relevant för mig. Vad som däremot verkar relevant för mig är att förkasta den identifiering av termerna marxism-leninism, sovjetmarxism, officiell marxism, vulgärmarxism, manualism och stalinism som jag har stött på under mina vandringar över dessa Guds hav, en identifiering som är förvånansvärt lätt, grov, antihistorisk och full av en miljon parallellogismer och sofismer. Det är där jag ser kärnan i frågan i begreppstermer.
All sovjetmarxism är inte stalinistisk, vulgär eller manualistisk – långt därifrån – och inte heller är all sovjetmarxism stalinistisk, vulgär eller manualistisk. Tänk på tänkare av Évald Iliénkovs och Alexei Lósievs storlek…
Carlos Delgado: Posiev accepterade inte att vara marxist.
Rubén Zardoya Loureda: Ja, han var starkt påverkad av Marx och missade aldrig ett tillfälle att citera honom. Dessutom sade han detta senare, under perestrojkan, i en intervju som jag också har läst.
Carlos Delgado: Jag kunde inte säga det tidigare…
Rubén Zardoya Loureda: Det är en läsning. En annan är att han sa det när det inte längre var modernt att vara marxist, när det inte längre var “god smak” och inte längre öppnade dörrar i den akademiska världen eller på förlag. I vilket fall som helst vill jag visa min respekt för Posjevs arbete, som utan tvekan är det viktigaste verket om den antika filosofins historia i Sovjetunionen.
Ilienkov var en bekännande marxist-leninist, och hans arbete har inget att göra med handböcker eller med den vulgära formen av teori, som Marx karakteriserade den. Samma sak kan sägas om Mikhail Lifshits, Boris Porshniev och Konstantin Megrielidze, för att nämna några exempel. Inte heller var all sovjetmarxism officiell, vilket framgår av Iliénkovs, Lósievs och Megrelidzes öde. När det gäller handböcker om marxism-leninism var de i relativa termer en liten produktion, även om de hade enorma upplagor. De flesta texter om marxismen som publicerades i Sovjetunionen var monografier. Det finns för övrigt användbara handböcker som kan förklara grunderna eller de centrala idéerna i en eller annan gren av filosofin eller vetenskapen utan vulgarisering och utan stora produktionskostnader. En av dem är ingen annan än Hegels Encyklopedi över de filosofiska vetenskaperna, där han med relativ framgång försökte få sina elever att förstå konstruktioner med ett enormt filosofiskt djup.
Men det viktigaste för mig är att förkasta idén att all marxism-leninism nödvändigtvis är stalinistisk. Den stalinistiska teorin är en form, bara en form, och en vulgär sådan, av marxismen-leninismen, som dominerat i årtionden.
Isabel Monal: Min filosofiska utbildning vilar på den anglosaxiska analytiska skolans tvivel och skalpell. Det förefaller mig som om det i de första insatserna fanns olika nyanser med avseende på vad var och en av oss tycktes förstå med ideologi. Efter Carlos andra inlägg måste jag säga att jag har stora avvikelser från de uttalanden som jag hör som är mycket absoluta, för all ideologi, för alla tider, att det är ett förenklat system, liksom andra påståenden. Det är svårt för mig att se världen på det sättet. Min kunskap om filosofins historia lär mig motsatsen, genom att studera hur idéer har utvecklats. Hans ord tyder på att han förstår ideologin på ett annat sätt än jag. Jag tror att det finns ideologier som kan omvandlas till förenklade system, och det finns ideologier som inte kan omvandlas. Det är ett historiskt problem som har att göra med många omständigheter, inte bara med de teorier och uppfattningar som ideologierna lägger fram, utan också med det sammanhang där de sedan utvecklas. Ibland blir de till och med sin motsats.
Jag tror inte ens på långt när att alla ideologier oundvikligen medför ett förtryck som ett fast inslag eller en egenskap. De strävar dock alla efter att vara hegemoniska och till och med dominerande. Enligt Gramsci skiljer jag på dominans och hegemoni, men förtryck är en helt annan sak. Det finns ideologier som blir former av förtryck, och som till och med till och med till sin natur söker utöva förtryck; det kan uppstå en historisk nödvändighet av förtryck, som i fallet med nazistfascismen, dvs. en nödvändighet i den meningen att fenomenet i sig innebar förtryck och ännu mer. Det är här som historien kommer in: jag kan inte på något sätt acceptera en absolut giltighet för alla tider, för alla omständigheter eller för alla typer eller former av ideologier. Detta skulle vara exakt fallet med den kubanska revolutionens ideologi. Jag tror inte att det finns något falskt eller felaktigt i att tala om det i positiva termer; att vara positiv innebär inte att vara perfekt, och ännu mindre när det gäller tankesätt. Ideologisk positivitet innebär inte heller att man är orörlig, och den nödvändiga rörligheten står inte i motsättning till en positiv bedömning. Den kubanska revolutionens ideologi ändras och berikas av erfarenheter, ny kunskap och förändrade globala, regionala och nationella förhållanden. Det väsentliga är att den aldrig upphör att vara en ideologi för social rättvisa och frigörelse, en ideologi för revolutionär förändring.
Man får inte heller glömma att ideologin, liksom alla tankesätt och alla idéer, inte utvecklas oberoende av de materiella förhållandena. I denna mening har den inte en historia som strikt kan betraktas som egen eller oberoende. Det är inte heller möjligt – även om detta redan har påpekats ovan – att förstå den utanför klasskampen. Även om klasskaraktären fortfarande är den viktigaste måste man i dag ta hänsyn till andra former av uppdelning av sociala grupper, t.ex. kön, etnicitet osv. Just innebörden av dessa sorter har berikats och förståelsen för deras funktion i samhället har ökat. Den integrerade frigörelse som Manifestet talade om är alltså i dag otänkbar utan en hel rad sociala komponenter som man inte fullt ut har förstått.
En fullständig förståelse av ideologin är endast möjlig inom ramen för den socioekonomiska formation i vilken den är inbäddad och som den är en del av. Marx och Engels talade inte i denna mening om ideologi, eftersom det, som jag tidigare påpekat, inte är den terminologi som vi finner i deras teoretiska produktion. De kallade det alltså inte specifikt för ideologi (av de skäl som anges), men det var alltid kopplat till förändringar i produktionssättet och till ett begrepp (ett av Marx’ mest tydliga och solida), det tidigare nämnda begreppet socioekonomisk formation, som presenterar samhället som en helhet. Från och med nu får vi veta att idéer (ideologin har just med idéer att göra) varken är oberoende eller självständiga. Om jag är marxist erkänner jag per definition att detta inte är en rent intern process och att den har att göra med historisk utveckling och historiska konsekvenser. Och jag kan inte separera min förståelse av ideologi från denna marxistiska vision, från uppfattningen om historisk materialism, för den är central. I den meningen är det förståeligt att ideologin inte omvandlar sig själv autonomt, men det betyder inte att den inte gör det internt. Jag anser att den inte alltid fungerar på grundval av kunskap. För även om vi tittar på filosofins och vetenskapens historia kan man konstatera att under vissa perioder av mänsklighetens historia, när det finns en rad dominans och förtryck, kunde till och med ren kunskap användas för dessa former som ideologiserades. Men den ideologi som utgår från och är inbäddad i det marxistiska och leninistiska arvet kan inte fungera eller avsäga sig sin grund i kunskap, i korrekt tolkning och slutligen i teori.
Jag anser att det är absolut nödvändigt att jag uttrycker mitt missnöje med påståendet att ideologin i Sovjetunionen förändrades över en natt eller över en natt. Redan många år tidigare hade många människor sett tecken – även ideologiska – på att samhällets grundvalar höll på att kollapsa, i synnerhet historiker och statsvetare eller forskare i allmänhet. Tecknen fanns där. Ingenting händer i historien över en natt, utan tecken av något slag, man kanske inte har sett dem, man kanske inte har tolkat dem korrekt. Modifieringar och förändringar ackumuleras och mognar, och vid en viss tidpunkt sker radikala och absoluta förändringar, men de sker inte som radikala förändringar från en dag till en annan från ingenstans, och detta gäller särskilt för idéer, medvetande och ideologiska former. De måste dessutom ses i sina konkreta historiska manifestationer i ett specifikt samhälle. Det finns naturligtvis en allmänhet, men varje process kommer inte att vara exakt likadan som andra. Å andra sidan utvidgar och berikar kunskap och kunskaper varandra. Marxismen som sådan, liksom den kubanska revolutionens ideologi, måste hålla jämna steg med ny kunskap, vilket Marx och Engels själva visade, men detta lärande och denna assimilering kan inte ske på ett okritiskt sätt, och ännu mindre om det som föreslås eller som utgångspunkt innehåller falska empiriska element som är välkända, antingen avsiktligt, genom vetenskaplig försummelse eller genom en felaktig förståelse av marxismen.
I detta sammanhang är det lämpligt att komma ihåg Gramscis ord när han ansåg att praxisfilosofin (som han kallade marxismen) hade möjlighet att rätta till sig själv.
Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende.
Kubas president Fidel Castro hade hyllat Salvador Allendes valseger 1970 som den största revolutionära segern någonsin. En revolution via den borgerliga demokratins valurnor gav legitimitet åt det socialistiska systemskiftet på ett annat sätt än ett arbetare- och bondeuppror gjorde. Men hösten 1972 varnade kamrat Fidel Castro sin vän kamrat Salvador Allende för att klassfienden genom långsamheten i det chilenska systemskiftet fått utrymme att mobilisera. Storkapitalets tidningar spred omstörtande fascistpropaganda och trasproletariatets lojalitet skiftade från vänster till höger.
Det USA-stödda terroristdådet
Den 11 september 1973 attackerade USA-stödda terrorister presidentens residens La Moneda i Santiago de Chile.
Den 11 september 1973 genomförde Augusto Pinochets USA-stödda militärjunta, med hjälp av Richard Nixon, Henry Kissinger och CIA, en kupp mot den demokratiskt valde, socialistiske chilenske presidenten Salvador Allende, vilket ledde till att Chile förvandlades från demokrati land till en brutal diktatur.
Den 11 september 1973, under de flygräder och markattacker som föregick kuppen, höll Allende sitt sista tal, där han lovade att stanna kvar i presidentpalatset och avvisade erbjudanden om säker passage om han skulle välja exil framför konfrontation.
Mordet på Salvador Allende
Förrädaren Augusto Pinochet skulle bli kamrat Salvador Allendes bane.
Chile hade i årtionden hyllats som en ledstjärna för demokrati och politisk stabilitet medan resten av Sydamerika hade plågats av militärjuntor och diktatorer. Den chilenska demokratins sammanbrott avslutade en rad demokratiska regeringar i Chile, som hade hållit demokratiska val sedan 1932.
President Allende dog under kuppen. Juntan förklarade officiellt att han begick självmord med ett gevär som han fått av Fidel Castro, men nyligen upptäckta dokument indikerar att han mördades.
En nyliberal terrorregim
Över 3.000 chilenare mördades av Pinochet efter att han blivit diktator och över 40.000 fängslades och torterades av regimen, som hyllades av nyliberalismens ledstjärna Milton Friedman och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.
Från den 11 september 1973 till den 11 mars 1990 var de chilenska väpnade styrkorna, polisen och alla som var på samma linje som militärjuntan inblandade i att institutionalisera rädsla och terror i Chile.
De systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begicks av Chiles militärregering under general Augusto Pinochet omfattade grymma fysiska, psykiska och sexuella övergrepp.
De vanligaste formerna av statligt stödd tortyr som chilenska fångar fick utstå var elchocker, waterboarding, misshandel och sexuella övergrepp. En annan vanlig tortyrmekanism som användes var att “försvinna” de som ansågs vara potentiellt subversiva på grund av att de anslöt sig till vänsterpolitiska doktriner.
Taktiken att “försvinna” Pinochetregimens fiender genomfördes systematiskt under de fyra första åren av militärstyret. De “försvunna” hölls i hemlighet, utsattes för tortyr och 3.200 sågs aldrig mer.
USA försökte påverka valet 1970
USA:s och CIA:s stora insatser mot Allende inleddes redan 1970 i ett misslyckat försök att hindra hans val och tillträde till presidentposten.
Den 21 september 1970 förklarades Allende som segrare i det chilenska presidentvalet, men redan innan han tog över presidentposten rapporterade Edward Korry, USA:s ambassadör i Santiago, till Henry Kissinger: “När Allende väl kommer till makten kommer vi att göra allt som står i vår makt för att döma Chile och chilenarna till yttersta berövande och fattigdom”.
CIA-chefen Richard Helms träffade USA:s president Nixon och Henry Kissinger 1970, dagarna efter att Allende röstats in i ämbetet, och hade skrivit anteckningar om ett möte där presidenten krävde en kupp.
Där stod det: “En chans på tio kanske, men rädda Chile! /Värdig att spendera /inte orolig för de risker som är inblandade /ingen inblandning av ambassaden /10 000 000 dollar tillgängliga, mer om det behövs/ de bästa männen vi har/ spelplan/ få ekonomin att skrika /48 timmar för en handlingsplan”.
Den amerikanska administrationens långvariga fientlighet mot Allende och dess tidigare uppmuntran av en militärkupp mot honom var välkänd bland de chilenska kuppmakarna som till slut vidtog åtgärder på egen hand för att avsätta honom.
Även om CIA hävdar att de inte anstiftade kuppen som gjorde slut på Allendes regering den 11 september 1973, erkänner de att de var medvetna om militärens kupplaner, att de hade pågående underrättelseinhämtning med kuppmakarna och – eftersom CIA inte avrådde från maktövertagandet och hade försökt anstifta en kupp 1970 – att de troligen godkände och hjälpte till med kuppen.
Den USA/UK-stödda Pinochet-diktaturen skulle bestå fram till 1990.
De enda som hade rätt att avgöra om Allende skulle ha förbli Chiles president var det chilenska folket, genom demokratiska val, vilket gjorts i Chile sedan 1932, och inte CIA, Pinochet, Richard Nixon och Henry Kissinger.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍