Månad: april 2023

Eftersom människor brukar fråga hur det sociopolitiska landskapet ser ut för muslimer i Filippinerna, så kommer jag i denna artikel att kortfattat försöka besvara frågan med mina tankar i ämnet.

Först måste vi ha ett bredare perspektiv på muslimerna i Sydostasien. De olika grupper av muslimer som är bosatta i Sydostasien kan i ett religiöst perspektiv klassificeras utifrån personlig religiösa övertygelse. Islam i Sydostasien har alltid beskrivits som anpassningsbar och tolerant gentemot andra traditioner och annan tro. Ta till exempel Indonesien, Malaysia och Filippinerna, där lokal kultur och religion har smält samman på ett sätt som skiljer sig från övriga delar av världen.

Anm: det finns många andra som har djupare kunskap i ämnet än vad jag har och skulle vara bättre skickade att ge mer insiktsfulla svar. Är du en av dem är du välkommen att korrigera och komplettera nedanstående, tyvärr i vissa stycken alltför svepande och grovt generaliserande, artikel.

Vi måste även förstå skillnaden mellan islam och islamism. Liksom alla stora religioner strävar islam efter att förändra individen genom profeternas läror. Islamismen är däremot en politisk ideologi som strävar efter att omstrukturera hela samhällen genom att ta över statsmakten. Studier har visat att på grund av västvärldens påverkan radikaliseras de muslimska samhällena snabbt. Islamismen är en form av religiöst uppror som har sitt ursprung i hatet mot USA och dess allierade, ett hat grundat i främst USA:s, men även andra västmakters, förmåga att dels underblåsa lokala konflikter i syfte att söndra, härska och plundra och dels att bomba muslimska länder tillbaka till medeltiden.

Kumar Ramakrishnas klassificering av islam

Enligt Dr. Kumar Ramakrishna, docent och chef för policystudier vid kontoret för den verkställande vice ordföranden, S. Rajaratnam School of International Studies, Singapore, finns det sex övergripande slags islam i regionen.

För det första har vi de sekulära muslimerna. De flesta av dem äter utan betänkligheter griskött eller dricker alkohol och fastar kanske inte ens under ramadan. De avviker alltså från traditionell muslimsk sed, kan lätt anpassa sig till olika kulturer och har inga problem med att deras barn eller syskon får barn utanför äktenskapet eller gifter sig med icke-muslimer.

För det andra har vi de liberala muslimerna. De anser islam vara en viktig del av deras identitet. Till skillnad från de sekulära muslimerna fastar de under ramadan, avstår in i det längsta från att äta griskött och dricker sällan alkohol. För de liberala muslimerna är religionen en personlig angelägenhet som inte bör påtvingas andra, de kan lätt leva tillsammans med andra kulturer och deras barn eller syskon blir inte utfrusna om de gifter sig med icke-muslimer.

För det tredje har vi salafisterna. Dessa muslimer internaliserar sin tro i alla aspekter av sin identitet. De är mer konservativa än liberala muslimer när det gäller kost, klädsel och ritualer. Salafisterna är exklusiva när det gäller identitetsgränser och är därför mer sociala mot andra muslimer än mot icke-muslimer, men på det hela taget är deras syn på islam fortfarande mer en personlig tro än en politisk ideologi. Salafister accepterar inte om deras barn eller syskon gifter sig med icke-muslimer.

Den fjärde gruppen är islamisterna. Deras politiska agenda är inriktad på att omvandla samhället utifrån Koranens och Sunnahs läror, och deras främsta prioritet är att bevara sin identitets renhet. De är religiösa fundamentalister som vill skapa ett idealiskt samhälle genom sina tolkningar av sina heliga skrifter. Till skillnad från sekulära och liberala muslimer och salafister strävar de efter en binär värld med Darul Islam (islams hus) och Darul Harb (krigets hus). I detta paradigm ska alltså muslimerna alltid skiljas från icke-muslimerna.

För det femte, att vara islamist kan under vissa omständigheter vara en väg till våldsam radikalism. De nationalradikala islamisterna strävar efter att upprätta en islamisk stat och genom den försvara islamiska intressen, samt anser att detta kan endast uppnås med hjälp av våld. Vissa nationalradikala islamister, som Islamiska försvarsfronten (FPI) från Indonesien, använder våld för att (med deras ord) “moraliskt rena” samhället från social orenhet.

Den sjätte gruppen är de globala radikala islamisterna, som har spridit ett trossystem som banar väg för kosmisk kamp mot den “internationella korstågskonspirationen”. Deras primära mål är av ovan angivna skäl kristna västerlänningar.

Huvuddragen i religiös radikalism

Förutom dessa klassificeringar måste vi förstå de fem huvuddragen i den religiösa radikalismen.

Först har vi det teologiskt puritanska. Förespråkandet av en renodling av religionen manifesteras i deras förkastande av alla former av synkretism, vidskepelse och religiös sedvänja som inte är i överensstämmelse med vad de anser vara renlärigt.

För det andra har vi bokstavstroendet. Religiösa radikaler hänvisar strikt till sina heliga skrifter som religionens grund. De avskyr den rationella och kontextuella tolkningen av den heliga skriften och anser den vara potentiellt vilseledande.

För det tredje har vi motståndet till andra kulturer.

För det fjärde har budordsorienteringen. Radikala fundamentalister anser att den heliga skriften är en lagbok och dessutom den enda giltiga lagboken.

För det femte har vi de som accepterat våld som ett medel för att försvara och sprida religionen.

Radikala muslimer

Eftersom de radikala muslimerna har sitt ursprung i Mellanöstern har de gjort arabländerna till sin qiblia, en källa till inspiration och förebilder för muslimer. För dem är västvärlden källan till ondska och islams fiender.

De radikala muslimerna har Shari’a. I deras synvinkel är islam den fullständiga och perfekta religionen. Den besitter inte bara andlig vägledning utan även statspolitiskt ideologi. De förkastade Pancasilla (den officiella filosofiska grunden för den indonesiska staten) som statsideologi och upprättade en islamisk stat där shari’a tillämpas fullständigt.

De radikala har för avsikt att förstöra alla former av munkarat (laster), maksiyat (ondska) och metoder som aktivt eller passivt hotar islam. Radikaliseringen i Sydostasien och på Mindanao har blivit utbredd, och denna process katalyseras av externa faktorer och även av inhemska källor.

Islams historia på Filippinerna

För att förstå islam i Filippinerna måste vi koppla samman dess historiska rötter i sydostasiatisk islam.

Enligt Oxford Islamic Studies Online “finns det cirka 240 miljoner muslimer i Sydostasien, vilket utgör cirka 42 procent av den totala sydostasiatiska befolkningen och 25 procent av den totala muslimska befolkningen i världen, som uppskattas till 1,6 miljarder”.

Dr Imtiyaz Yusuf hävdar att majoriteten av muslimerna i Sydostasien tillhör sunni-sekten och följer den muslimska juristskolan Shafii. I Malaysia, Indonesien och Brunei är islam den officiella religionen. I sydostasiatiska länder som Thailand, Singapore, Myanmar, Laos, Kambodja, Vietnam och Filippinerna är muslimer minoriteter.

För att förstå sydostasiatisk islam är det viktigt att veta att islam i Sydostasien inte kom direkt från Mellanöstern utan via århundraden i Indien, där Islam samexisterar med den hinduisk-buddhistiska kulturen. Följden är att den islam som kom till Sydostasien hade modifierats och innehöll några mycket starka inslag av sufism. Islam i Sydostasien har alltså en särskild karaktär jämfört med den mellanöstliga typen av islam.

Islams historia på Mindanao

Enligt professor Carmen Abubakar kom islam till Mindanao, Sulu och Palawan genom handel med muslimska missionärer och köpmän. Detta skedde under en allmän expansion som följde efter profeten Muhammeds (Sallallahu Alaihi Wasallam) död. Kombinationen av handel och islamisering banade väg för Sulu och Maguindanao att avancera långt före andra ursprungsbefolkningar (Abubakar 2005).

Islam var den första som förde monoteism till landet, vilket avvek från tron på animism i samhällena. Det centraliserade livssystemet blev islams styrka mot utländsk dominans.

I Filippinerna finns det ungefär 6-8 miljoner muslimer, varav majoriteten är sunnimuslimer (som är indelade i minst fyra tankeskolor, Shafii, Hanbali, Maliki och Hanafi). Majoriteten av Filippinernas muslimer bor i Mindao.

Anm: ang. klyftan mellan sunni och shia: Av vad jag kunnat läsa mig till om islam och muslimerna i Sydostasien och på Mindanao finns det inga historiska uppgifter om våldsamma konflikter mellan sunni och shia. I Filippinerna finns inga större teologiska skillnader mellan sunni- och shia-anhängare.

Konflikten mellan sunni och shia kan nå Filippinerna om muslimska ledare inte är uppmärksamma på vad som händer på marken. Om de tillåter att förvrängda berättelserna om islams historia sprids kan ett enormt problem uppstå. Men det finns också grupper som syftar till att homogenisera muslimerna i Filippinerna.

Att hitta filippinska muslimers identiteter och en aktuella verkligheten i Bangsamoro

Rädsla, okunskap och fördomar kommer fram i diskussioner med människor ur alla samhällsskikt, kulturer och religioner. Jag har ett starkt intryck av att de missförstånd, oläkta trauman och känslomässiga sår som uppstått i relationen mellan muslimer och kristna fortfarande är närvarande. Det historiska förtrycket och de grymheter som amerikanska ockupationsstyrkor utsatte den muslimska befolkningen för under och efter det filippinska befrielsekriget har medfört att misstänksamheten mot kristna i allmänhet och kristna västerlänningar i synnerhet är starkt befäst i Bangsamoro. Det finns därför dels ett behov av fler intra- och interreligiösa dialoger på alla nivåer i samhället och dels ett (ännu större) behov av att USA drar sig tillbaka från Filippinerna.

Reza Azlan, professor i kreativt skrivande vid University of California, har uttryckt att: “Troende människor är alldeles för ivriga att ta avstånd från extremister i sitt samhälle och förnekar ofta att religiöst våld har någon som helst religiös motivering. Detta gäller särskilt muslimer, som ofta lättvindigt avfärdar dem som begår terrordåd i islams namn som “inte riktigt muslimer”.

Azlan har vidare sagt att “å andra sidan tenderar religionskritiker att uppvisa en oförmåga att förstå religion utanför dess absolutistiska konnotationer. De genomsöker heliga texter efter bitar av grymhet och pekar på extrema exempel på religiös bigotteri, som det finns alltför många av, för att generalisera om orsakerna till förtryck i hela världen”.

Jag håller med professor Reza Azlan om att frasen “jag är muslim”, “jag är kristen”, “jag är jude” och liknande ofta inte är så mycket en beskrivning av vad en person tror på eller vilka ritualer han eller hon följer, som ett enkelt identitetsuttalande om hur talaren ser på sin plats i världen. Denna insikt gör det möjligt för oss att tänka på flera faktorer om religiösa identiteter. För som Azlan hävdar är “religionen oskiljaktig från alla andra faktorer som utgör en persons självuppfattning, som kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning”. Vi tenderar dock att glömma att religion ofta är mycket mer en fråga om identitet än om tro och praxis.

I våra lokala miljöer har tyvärr väldigt många icke-muslimer en tendens att generalisera och homogenisera muslimer. Det är bara dumt att tro att t.ex. Bangsamoro-identiteten är knuten till islamiska staten och andra extremistiska muslimska rörelser.

Vi kan fråga oss själva vad filippinska muslimer har för identitet i Filippinerna. Om identiteten är knuten till flera lager av kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning, hur definierar vi då muslimerna i detta land?

För att besvara denna fråga genomförde Al Qalam Institute från november 2011 till februari 2012 en rad rundabordssamtal och fokuserade gruppdiskussioner med unga muslimska yrkesverksamma personer från södra och centrala Mindanao, norra Mindanao och västra Mindanao. Initiativet uppstod ur diskussioner om behovet av att höra rösterna från de muslimska minoritetsgrupperna på Mindanao och deras egen definition av rätten till självbestämmande inom ramen för Bangsamoro och den filippinska nationen. Al Qalam har gjort denna verksamhet unik genom att använda sig av historiska, kulturella och antropologiska objektiv för att se på de muslimska filippinernas liv i Mindanao, som går utöver den befintliga politiska identiteten som Bangsamoro. Man undersöker också de olika islamiska identiteterna på Mindanao och dess förhållande till de muslimska länderna i Sydostasien.

Vid den efterföljande forskningskonferensen deltog över hundra unga muslimska filippiner i åldern 25-45 år, ledande inom sitt eget område i sitt samhälle, som oftast tillhörde minoritetsgrupper som Iranun, Kalagan, Sama och Sangir. Syftet var att definiera en gemensam grund för fred och utveckling och att utforska sätt att uppnå kollektiva visioner och samförstånd. Det konstaterades att de filippinska muslimernas identitet, med islam som helhet i deras sätt att leva, i samband med den kultur och de traditioner som deras förfäder har lämnat över, och med framväxten av den arabiska – wahabistiska kulturen, måste förstås inte bara av icke-muslimerna, utan även av de muslimska folken själva.

Har sunni-shia-konflikten nått Sydostasien?

Enligt min åsikt har dessa konflikter åtminstone ännu inte nått Mindanao speciellt eller Filippinerna i allmänhet. I dagsläget är filippinska muslimer och då speciellt Bangsamoro i Mindanao och Sulu upptagna med frågor som rör fredsprocessen med den federala regeringen, hanteringen av klankonflikter eller “rido” och konflikter som vanligen har att göra med tillgång till mark och andra naturresurser.

Det finns dock enskilda fall av mord som påstås ha samband med konflikten mellan sunni och shia. Detta skedde främst med “balik-islam” (muslimska återvändare).

Vad handlar denna konflikt om?

Time Magazine publicerade 2007 en artikel med titeln “Why They Hate Each Other: Behind the Sunni-Shi’ite Divide”, vars syfte var att förklara den befintliga konflikten i Mellanöstern.

I artikeln stod det: “Islams splittring började år 632 e.Kr., omedelbart efter att profeten Muhammed dog utan att utse en efterträdare som ledare för den nya muslimska flocken. En del av hans anhängare ansåg att rollen som kalif, eller Guds ställföreträdare, skulle föras vidare i Muhammeds blodslinje, med början hos hans kusin och svärson Ali ibn Abi Talib. Men majoriteten stödde profetens vän Abu Bakr, som i vederbörlig ordning blev kalif”.

Konflikten ledde till att två olika teologiska grupper växte fram, Ahlus Sunnah wal Jamaah (Folket av profetens exempel och majoriteten – bekvämt förkortat till “Sunni”) och Shi’at Ali (Alis parti eller “Shia”).

De flesta icke-muslimer från västländerna anser att “den ondskefulla schismen mellan sunni och shia har förgiftat islam i 1400 år – och den blir bara värre”. Detta tankesätt är för mig oanvändbart som grund för att analysera och förstå de geopolitiska förhållandena i regionen. Problemet med denna tes är att den är felaktig och vilseledande.

En saudisk författare vid namn Abdullah Hamiddadin sade: “Att beskriva denna klyfta mellan sunni och shia är lika absurt som att förklara de moderna spänningarna mellan Turkiet och EU som att de har sina rötter i den urgamla konflikten mellan kung Karl och kejsarinnan av Bysans”.

Denna berättelse om sunni- och shiaklyftan översätts alltså i dag som konflikterna Saudiarabien mot Iran och Syrien mot de syriska rebellerna.

Men är konflikterna verkligen religiösa eller politiska? Eller handlar det i själva verket om resurser och inflytande? Om vi studerar regionens geopolitik kan vi konstatera att detta är en modern konflikt som har sina rötter i tillgången till de oljerika arabländerna.