The tale of Jumping Mouse

Once upon a time, in the verdant vales of the Great Meadow, there dwelt a hazel mouse known to all as Thistle. Yet, it was not long before the meadow folk would come to know him by another name, one earned through courage and a quest for wisdom: Jumping Mouse.

In the meadow lay a tranquil pond nestled among the emerald foliage. It was here that the wise old toad made its home, perched upon a lily pad, its reflective surface mirroring the azure sky above. Beside the pond, a majestic waterfall cascaded down the rocky cliffs, its mist creating a shimmering rainbow that arched gracefully over the water’s surface.

The tale of Jumping Mouse begins on a day like any other, with the sun casting its golden gaze upon the earth. Thistle, whose fur glowed with the hues of autumn’s splendor, felt a stirring in his heart—a call to seek out the fabled Origin and Terminus, the sacred spot where the circle of life both commences and concludes.

Thistle, whose fur glowed with the hues of autumn’s splendor, felt a stirring in his heart—a call to seek out the fabled sacred spot where the circle of life both commences and concludes.

His first encounter was with the ancient toad, sage and solemn, who sat contemplatively by the brook. “To glimpse beyond the horizon,” the toad intoned, “one must leap, not look.” And so, Thistle learned to jump, each leap a step closer to the heavens, and with this newfound skill, he was reborn as Jumping Mouse.

As Thistle, now known as Jumping Mouse, embarked on his journey, the toad emerged from the depths of the pond, its ancient eyes twinkling with knowledge. Sensing the mouse’s purpose, the toad croaked softly, offering guidance and assistance on his quest for the Origin and Terminus.

Sensing the mouse’s purpose, the toad croaked softly, offering guidance and assistance on his quest for the Origin and Terminus.

With a gentle flick of its webbed foot, the toad beckoned Jumping Mouse to approach. Without hesitation, Jumping Mouse stepped onto a sturdy water lily leaf, which the toad had fashioned into a makeshift raft. Together, they glided across the tranquil pond, the soothing melody of the waterfall serenading them as they journeyed towards the distant prairie.

As they reached the far shore, the toad bid Jumping Mouse farewell, imparting one final piece of wisdom before disappearing into the depths of the pond. With a grateful heart, Jumping Mouse continued on his quest, the memory of the toad’s guidance spurring him forward as he ventured into the sprawling expanse of the prairie.

Across the sprawling prairie, under the endless blue, Jumping Mouse met a buffalo, as vast as the sky above and as blue as the deepest ocean. The buffalo, beset by a mysterious ailment that dimmed its sight, bore Jumping Mouse upon its back. In a moment of purest altruism, Jumping Mouse offered one of his eyes to the buffalo, and the beast’s vision was restored.

The buffalo, beset by a mysterious ailment that dimmed its sight, bore Jumping Mouse upon its back.

The journey continued, leading Jumping Mouse to the shadowed hills, where he encountered a grey wolf, majestic and wild. The wolf, disoriented and unable to find its way, accepted the gift of Jumping Mouse’s remaining eye. With his sacrifice, the wolf’s confusion lifted, and it roamed once more with purpose.

Jumping Mouse found himself on the back of the majestic grey wolf, his remaining eye now consumed by the wolf. With each stride, the wolf ascended the rugged slopes of the towering mountain, carrying Jumping Mouse towards its lofty summit.

As they reached the peak, the wolf gently lowered Jumping Mouse onto a bed of soft moss, his heart pounding with anticipation. Despite his blindness, Jumping Mouse felt a sense of wonder wash over him as he listened to the wolf’s steady breathing and the whisper of the wind through the mountain’s craggy peaks.

“Tell me, friend,” Jumping Mouse said softly, “what do you see from up here?”

The wolf, with a sense of reverence in his voice, described the panorama spread out before them. He spoke of snow-capped peaks glistening in the sunlight, valleys carpeted with verdant forests, and rivers winding their way through the rugged terrain like shimmering ribbons of silver.

With each word, Jumping Mouse’s imagination painted a vivid picture of the world beyond his sight, and he felt a sense of awe at the vastness and beauty of the land. Though his eyes could no longer behold the wonders of the world, his spirit soared with a newfound appreciation for the power of perception and the interconnectedness of all living things.

The wolf, with a sense of reverence in his voice, described the panorama spread out before them.

But as the sun began to dip beneath the horizon, casting long shadows across the mountain peaks, the wolf’s time drew to a close. With a gentle nudge, he bid Jumping Mouse farewell, leaving him alone on the mountaintop, his heart heavy with the weight of solitude.

As darkness enveloped the land, Jumping Mouse felt a sense of uncertainty creep into his mind. But then, like a beacon of light piercing the night sky, a regal eagle descended from the heavens, its keen eyes piercing through the darkness to gaze upon the blind mouse below.

With a flutter of its powerful wings, the eagle swooped down, enveloping Jumping Mouse in its talons. And in that moment, their essences merged, and Jumping Mouse’s mind and soul took flight once more, his vision restored in a way he could never have imagined.

“Thou seekest the Origin and Terminus,” the eagle declared, “and for this knowledge, a price must be paid.” With a swift motion, the eagle consumed Jumping Mouse, and in that instant, their essences merged. Jumping Mouse’s mind and soul took flight with the eagle, and his vision was returned, clearer and more profound than ever before.

In the embrace of the eagle, Jumping Mouse understood that the Origin and Terminus were not places but experiences, woven into the very fabric of existence. His quest had reached its end, but his story would live on, a legend of selflessness, unity, and the eternal cycle of life and death.

As Jumping Mouse soared through the starlit sky, merged with the majestic eagle, he heard a faint voice calling to him from the ground below. “Jumping Mouse, Jumping Mouse, open thy eyes, open thy eyes!”

Curious, Jumping Mouse obeyed the call, allowing his vision to extend beyond the eagle’s keen sight. And as he opened his eyes, he saw the tranquil pond nestled among the verdant foliage, and within it, the wise old toad gazing up at him with eyes filled with boundless wisdom.

“Jumping Mouse, thou art the eagle now!” the toad’s voice rang out loud and clear, echoing across the Great Meadow.

“Jumping Mouse, thou art the eagle now!” the toad’s voice rang out loud and clear, echoing across the Great Meadow.

With a sense of wonder and awe, Jumping Mouse realized the truth of the toad’s words. He had transcended his humble origins as a small hazel mouse, becoming something greater, something boundless. He was no longer confined by the limitations of his physical form but instead, he had merged with the essence of the eagle, soaring through the vast expanse of the sky with grace and majesty.

Filled with gratitude for the guidance and wisdom of the toad, Jumping Mouse dipped his wings in a silent salute before continuing his journey, his spirit soaring higher and higher on the wings of the eagle.

And though he had left the tranquil pond and the wise old toad behind, their words remained etched in his heart, a reminder of the interconnectedness of all living beings and the boundless potential that lay within each and every one of us.

As he soared through the starlit sky, Jumping Mouse felt a sense of liberation unlike anything he had known before. He was no longer bound by the limitations of his small mouse form but instead, he became one with the vastness of the night sky, his spirit soaring on the wings of the eagle.

In the verdant vales of the Great Meadow, where the sun casts its golden gaze upon the earth, his spirit dwelled, forever soaring on the wings of the eagle, a beacon of hope and inspiration for all who dared to dream.

Now, Jumping Mouse knew that his journey had only just begun. With the wisdom of the toad, the strength of the buffalo, the guidance of the wolf, and now the vision of the eagle, he would continue to seek out the elusive secrets of the Origin and Terminus, forever grateful for the companionship and guidance he had found along the way, forever grateful for the transformative journey that had led him to this moment of enlightenment.

But the tale does not end there. Jumping Mouse, now merged with the eagle, soared through the vast expanse of the sky, witnessing the world below with newfound clarity. Together, they traversed mountains and valleys, rivers and forests, experiencing the interconnectedness of all living beings.

As they journeyed, Jumping Mouse felt a sense of fulfillment unlike anything he had known before. He had transcended the limitations of his small mouse form, becoming something greater, something boundless.

One day, as they flew over a bustling human settlement, Jumping Mouse caught sight of a young child, her eyes alight with wonder as she watched a butterfly flit among the flowers. Moved by a surge of compassion, Jumping Mouse and the eagle descended, alighting gently beside the child.

The child, startled at first by the unexpected visitors, soon found herself enchanted by their presence. Jumping Mouse, through the eagle’s eyes, saw the innocence and curiosity reflected in the child’s gaze, and he knew in that moment that his journey had led him here, to touch the lives of others and impart the wisdom he had gained.

From that day forth, Jumping Mouse and the eagle became guardians of the meadow and its inhabitants, guiding and protecting them with their boundless wisdom and compassion. And though they could not stay forever in one place, their presence lingered in the hearts of all who heard the tale of the brave mouse who dared to leap beyond the horizon in search of truth and enlightenment.

And so, the legend of Jumping Mouse lived on, passed down through generations as a reminder of the power of selflessness, unity, and the eternal cycle of life and death. In the verdant vales of the Great Meadow, where the sun casts its golden gaze upon the earth, his spirit dwelled, forever soaring on the wings of the eagle, a beacon of hope and inspiration for all who dared to dream.


Varför firar vi Bonifacio-dagen?

Andres Bonifacio, den filippinska revolutionens fader och grundare av KKK (Kataastaasan Kagalang-galang na Katipunan ng mga Anak ng Bayan).

Bonifacio-dagen är en viktig nationell helgdag som firas varje år på Andrés Bonifacios födelsedag, den 30 november. Bonifacio är en av landets mest vördade nationalhjältar och var en nyckelperson i den filippinska revolutionen. Varje år, under denna allmänna helgdag, lägger filippinarna blommor på hans helgedom för att minnas hans heroiska handlingar.

Födelsen av en revolutionär hjälte: Andres Bonifacio

Andres Bonifacio, den filippinska revolutionens fader, var en filippinsk revolutionsledare som spelade en avgörande roll i kampen för självständighet från det spanska styret. Han föddes den 30 november 1863 som Andrés Bonifacio y de Castro och var äldst av sex barn i en fattig familj i Manila.

Bonifacios inspiration

Bonifacios liv präglades av svårigheter redan från tidig ålder. Hans föräldrar dog när han var ung och han fick ta hand om sina yngre syskon.

Trots dessa utmaningar och utan formell utbildning utvecklade han ett stort intresse för litteratur och historia, särskilt för Doktor José Rizals verk, en revolutionär mångsysslare, vars skrifter inspirerade den filippinska revolutionen och grundade propagandarörelsen La Liga Filipina.

Medan Rizal förespråkade fredliga reformer insåg Bonifacio, som påverkats av Rizals avrättning 1896, att självständighet endast kunde uppnås genom väpnad revolt. Han intog därför en mer radikal hållning och bildade det revolutionära hemliga sällskapet Katipunan (Kataastaasan Kagalang-galang na Katipunan ng mga Anak ng Bayan).

Katipunans bildande och uppgång

Den filippinska revolutionen, en avgörande period i landets historia, påverkades i hög grad av Andres Bonifacio. Under hans ledning genomgick Katipunan en betydande tillväxt och lockade tusentals medlemmar som förenades i sin önskan om självständighet.

Bonifacio och andra medlemmar, som Teodoro Plata och Ladislao Diwa, formulerade 1892 det hemliga sällskapets principer och inledde planerna på ett väpnat uppror mot spanjorerna. 1893 anslöt sig bland annat Gregoria de Jesus, Josefa Rizal, Marina Dizon och Angelica Lopez.

Katipunans uppdrag

Katipunans uppdrag var inriktat på fyra punkter: att utveckla en stark allians med varje enskild Katipunero; att ena Filippinerna till en solid nation; att vinna filippinskt oberoende mot spanjorerna genom en väpnad konflikt (revolution); och att upprätta en republik efter självständigheten.

Katipunans mål var huvudsakligen politiska, moraliska och medborgerliga. Revolutionärerna under ledning av Bonifacio förespråkade att frihet från Spanien skulle uppnås med hjälp av väpnad kamp. Ansvaret att hjälpa de fattiga och förtryckta och att lära dem gott uppförande, hygien och moral.

Bonifacios undergång

Bonifacios trots mot Emilio Aguinaldos regering efter Tejeros-konventionen visade sig bli hans fall. Emilio Aguinaldo beordrade att han skulle arresteras för anklagelser om uppvigling och förräderi genom att ha skapat sin egen rebellregering. Bonifacio avrättades 1897 tillsammans med sin bror Procopio i bergen i Maragondon, Cavite, på order av Aguinaldo som genom en kupp valts till republikens första president. Denna tragiska händelse markerade slutet på Bonifacios liv, men hans arv som nationell hjälte levde vidare. Tejeros konvention

Varför firar vi Bonifacio-dagen?

Bonifacio-dagen har en enorm betydelse för de filippinska folken. Den är en påminnelse om de uppoffringar som Bonifacio och hans kamrater gjorde i jakten på Filippinernas självständighet.

Till skillnad från Rizal Day, där man firar José Rizals död, uppmärksammar Bonifacio Day Bonifacios födelse. Detta val är symboliskt, eftersom Bonifacios avrättning utfördes av hans landsmän snarare än av utländska kolonisatörer.

En ledare från enkla förhållanden

Bonifacio var, till skillnad från många av sina samtida kollegor, en man med en blygsam bakgrund. Han var inte en rik ilustrado (upplyst) utan en arbetarklassindivid som upplevde det spanska kolonialväldets vedermödor på nära håll. Hans liv representerade den vanliga filippinarens kamp, vilket gjorde honom till en symbol för massorna.

Väpnat motstånd

Bonifacios filosofi om direkt aktion och väpnat motstånd stod dessutom i kontrast till Rizals förespråkande av fredliga reformer, vilket gav ett annorlunda perspektiv på kampen för självständighet. Bonifacios radikala synsätt gick hem hos många filippinare och påverkade i hög grad det nationella medvetandet och formade den nationella identiteten.

Bonifacio-dagen är ett tillfälle att hedra och hylla Bonifacios mod och motståndskraft, som spelade en avgörande roll för att tända den filippinska revolutionens lågor. Dagen är en påminnelse om vikten av att stå upp mot förtryck och kämpa för frihet.

Traditioner och firande av Bonifacio-dagen

Dagen uppmärksammas med olika aktiviteter som syftar till att hylla en av nationalhjältarna och påminna filippinerna om hans betydelsefulla roll i landets historia.

En av de mest anmärkningsvärda traditionerna är den årliga kransnedläggningsceremonin vid Bonifacio-monumentet i Caloocan City. Filippinerna hedrar honom också med blomsterarrangemang. Detta monument, även känt som Bonifacio y de Castro, står högt som en hyllning till Bonifacios hjältemod.

Regeringstjänstemän, inklusive Filippinernas president, brukar leda denna högtidliga ceremoni. Andra firanden inkluderar parader, kulturuppträdanden och utbildningsaktiviteter som kretsar kring Bonifacios liv och den filippinska revolutionen.

Bonifacio-dagens traditioner sträcker sig också till den akademiska världen. Skolor över hela landet utnyttjar denna dag för att lära eleverna om landets historia, särskilt den filippinska revolutionen.

Utbildningsinstitutioner anordnar uppsatstävlingar, poesiuppläsningar och debatter om Bonifacios liv och bidrag till Filippinernas självständighet.

Dessutom publicerar medier som Philippine News Agency särskilda inslag och artiklar för att upplysa allmänheten om Bonifacios historiska betydelse.

Bonifacio-dagens relevans i dagens samhälle

De värderingar som Bonifacio stod för är fortfarande aktuella för Filippinerna. I dagens samhälle är Bonifacio-dagen fortfarande högst relevant. Denna dag är en påminnelse om de värderingar som Bonifacio förespråkade – värderingar som fortfarande är aktuella för filippinare idag.

Bonifacios engagemang för nationell suveränitet, social rättvisa och jämlikhet är ideal som filippinarna fortsätter att kämpa för idag.


Bonifacios läror och filosofier fortsätter att påverka samtida rörelser för social och politisk förändring i Filippinerna. Hans uppmaning till enighet mot förtryck ekar i hjärtat hos många filippinier som förespråkar samhällsreformer. Den anda av “Bayanihan”, eller gemensam enighet, som Bonifacio exemplifierade, är ett värde som filippinerna fortsätter att förkroppsliga i kriser.

Bonifacio-dagen är dessutom ett tillfälle för de filippinska folken att reflektera över sin historia och identitet som nation. När de firar Bonifacio-dagen påminns de om sina förfäders kamp för frihet och de uppoffringar de gjorde för att bygga den nation de har idag.


Bonifacio-dagen är en påminnelse om Andrés Bonifacios mod, beslutsamhet och anti-koloniala patriotism. Den understryker vikten av enighet, motståndskraft och andan av “Bayanihan” när man möter motgångar.

När filippinerna minns Bonifacios liv och bidrag till den filippinska revolutionen påminns vi om deras gemensamma historia och fortsatta resa mot frigörelse från kolonialmakterna.

Firandet av Bonifaciodagen är verkligen ett bevis på det filippinska folkets okuvliga anda. Det är en bestående påminnelse om landets kamp för självständighet och de hjältar som gjorde den möjlig.

När vi hedrar Andrés Bonifacios minne inspireras vi att föra hans antikoloniala kamp vidare.

Läs vidare om Andres Bonifacio och Katipunan hos Filippinernas Historiekommission. 

Historien om 26 juli-rörelsen

Källa: ACN, Havanna, 25 juli 2023
El Movimento 26 de Julio

En av de viktigaste sidorna i Kubas historia skrevs den 26 juli 1953, när en grupp unga män, under ledning av Fidel Castro Ruz, gick till angrepp mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna, i Santiago de Cuba respektive Bayamo.

Aktionen syftade till att släppa lös den väpnade kampen mot Fulgencio Batistas diktatur. Trots det mod som visades kunde angriparna, som var underlägsna i antal och vapen, inte inta den militära fästningen.

Diktaturen inledde omedelbart ett grymt förtryck mot de unga: Batistas order var att eliminera tio revolutionärer för varje regimsoldat som dödades i strid.

Det blev en stor massaker och de flesta revolutionärerna dödades, medan många av de överlevande greps efter en våldsam människojakt, ställdes inför rätta och dömdes till fängelse.

Den dagen, innan han gav sig iväg för att agera, talade Fidel till revolutionärerna: “Kamrater: Ni kan vinna om några timmar eller ni kan bli besegrade; men i vilket fall som helst, hör mig väl, kamrater, i vilket fall som helst kommer rörelsen att triumfera. Om vi vinner i morgon kommer det som Martí strävade efter att uppnås tidigare. Om motsatsen händer kommer gesten att tjäna som ett exempel för Kubas folk, att ta upp flaggan och gå framåt.

1762: José Antonio Gómez Bullones, den modige Pepe Antonio, försvarare av byn Guanabacoa under britternas angrepp på Havanna 1762, dör. Han betraktas som en hjälte i det folkliga motståndet. Han var borgmästare i Guanabacoa från 1748 till sin död.

1912: Dr Mario Muñoz Monroy föds i Colón, provinsen Matanzas. Hans liv förkortades på hans 41-årsdag när han deltog, som läkare, i det djärva försöket att ta Moncada-kasernen i staden Santiago de Cuba.

1959: Ett ministerrådsmöte äger rum på Moncada-kasernen. Det äger rum kl. 05.15, exakt sex år efter attacken mot den tidigare militära fästningen, ledd av överbefälhavaren Fidel Castro. Det första förslaget, som godkändes enhälligt, lades fram av läkaren och revolutionären Armando Hart Dávalos, utbildningsminister: att varje år utropa den 26 juli till den nationella upprorsdagen.

1961: Kosmonauten Jurij Gagarin tilldelas Playa Girón-orden under ceremonin som markerar åttaårsdagen av anfallet mot Moncada- och Carlos M. de Céspedes-kasernerna, på José Martís revolutionstorg. När den förste mannen som flugit till kosmos tackade för utmärkelsen sade han: “Det kommer en tid då detta folk kommer att skicka sin egen kosmonaut till rymden”.

1965: Överbefälhavare Fidel Castro tillkännager slutet på det banditvälde som USA underblåst mot Kuba under ceremonin som markerar 12-årsdagen av angreppet på Santiago de Cuba- och Bayamo-kasernerna, som hölls i Santa Clara.

1967: 26 juli-museet invigs i Santiago de Cuba av överbefälhavaren Fidel Castro Ruz. Institutionen ligger i en av paviljongerna i det som nu är 26 de Julios skolstad.

1973: Revolutionens befälhavare Juan Almeida Bosque inviger Anfallarnas väg till Moncada-kasernen, som visar den väg som hundraårsgenerationen följde den 26 juli 1953 från Granjita Siboney till fästningen.

1991: Den framstående revolutionären Nelson Mandela deltar i den centrala akten för 38-årsminnet av attacken mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna i provinsen Matanzas. I sitt tal på Plaza Victoria de Girón identifierar överbefälhavaren Fidel Castro den sydafrikanske ledaren som en av de mest extraordinära symbolerna för denna era.

Om ni vill ha ett exempel på en man som är orubbligt fast, modig, heroisk, lugn, intelligent, kapabel, så är det exemplet och den mannen Mandela, förkunnar Fidel under publikens applåder.

2001: Mer än 1,2 miljoner invånare i Havanna, under ledning av överbefälhavaren Fidel Castro, marscherar framför USA:s intresseavdelning för att kräva att de fem kubanska antiterrorister som fängslats i USA sedan 1998 friges.

Ett brev från Gerardo Hernández, René González, Antonio Guerrero, Ramón Labañino och Fernando González läses upp vid det stridande folkets marsch, som beskrivs som den största demonstrationen i Kubas historia fram till dess.

2015: Armégeneral Raúl Castro, förste sekreterare i Kubas kommunistiska parti och ordförande för stats- och ministerråden, tillägnar en hälsning till det heroiska Santiago de Cuba, efter att i den staden ha avslutat den centrala akten för den nationella upprorsdagen.

I slutet av huvudtalet som hölls av José Ramón Machado Ventura, partiets andre sekreterare, närmade sig Raúl talarstolen för att säga: Jag kommer inte att passera här utan att säga er något, jag lämnar er med den trofasta förhoppningen att Santiago alltid kommer att fortsätta att vara Santiago.

2016: Den internationella dagen för försvar av mangroveekosystemet börjar firas, godkänd av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur i syfte att stoppa förlusten av den tidigare nämnda livsmiljön. De ideella organisationerna Ecologists in Action och International Mangrove Network spelade en ledande roll i skapandet av denna dag för att fira miljömedvetenhet.


1963: I samband med att USA:s finansdepartement fryste alla kubanska tillgångar på USA:s territorium skickade den kubanska regeringen en not till USA:s regering, där man beskrev åtgärden som ett “klumpigt, ondskefullt och meningslöst försök att svälta ut det kubanska folket till underkastelse”.

1964: Under det stora firandet av 11-årsdagen av den 26 juli reagerar folket på de manövrer mot Kuba som dagen innan antagits av Amerikanska staternas organisation (OAS) och godkänner med acklamation Santiago de Cubas deklaration, som läses upp av Fidel.


En mans eller en grupp mäns vilja har inte uppfyllts; ett folks vilja har uppfyllts!” El Jefe, Fidel Alejandro Castro Ruz, i ett tal vid böndernas möte den 26 juli 1959.

Vem är den ryske kuppmakaren Yevgeny V. Prigozhin?

Legosoldatledaren Prigozhin, en affärsman som är känd som hänsynslös, skamlös och laglös, är nu inblandad i ett väpnat uppror mot den ryska militären. Detta kan sägas vara en betydande vändning för Prigozhin, som först förra hösten erkände att han hade grundat den paramilitära Wagnergruppen (Mikhail Metzel/TASS, via Screenshot NYT).
I januari skrev The New York Times att det verkar som om Rysslands president Vladimir Putin till slut har insett att kriget i Ukraina har skapat en farlig konkurrent till hans makt: Yevgeny Prigozhin, grundaren av den privata milisen Wagner-gruppen, vars trupper strider sida vid sida med den ryska armén. Vid den tidpunkten hade Prigozhin hamnat i konflikt med militärens generalstab.

The New York Times beskrev Prigozjin som den mest sannolika favoriten till att efterträda Putin och menade att Prigozjin inom en snar framtid kan komma att utmana presidenten och att Putin kanske inte längre kan motsätta sig sin tidigare kock.

Samtidigt som Yevgeny V. Prigozhin byggde upp en paramilitär legosoldatstyrka känd som Wagnergruppen, blev han ofantligt rik genom sina lukrativa catering- och byggkontrakt med den ryska regeringen. Han kontrollerar nu en privatarmé som opererar från Ukraina till Centralafrikanska republiken.

Till en början var Prigozhin känd som korvgubben som lyckades bli leverantör av skolluncher till ryska barn över hela landet. Sedan skapade han trollfabriken Internet Research Agency, och han pekades ut i Robert Muellers utredning om inblandning i valet 2016. Slutligen blev Prigozhin känd som grundare av Wagner-gruppen, vars legoknektar stred i Afrika, Syrien och nu Ukraina.

Enbart dessa prestationer garanterade Prigozhin ansvar för Putins mest känsliga uppdrag. Men i år gick Prigozhin upp i en annan liga och överträffade alla Putins andra vänner i maktposition. Dessa inkluderar försvarsminister Sergei Shoigu, sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, VD:n för Rysslands statligt ägda försvarsjätte, Rostec, Sergei Chemezov och Putins närmaste vän, Yury Kovalchuk. Prigozhin gick förbi dem alla och verkar vara den viktigaste aktören i Ryssland. Han är både den mest populära politiska aktören och den som fruktas av ryska höga tjänstemän och affärsmän.

Prigozjins politiska kometkarriär började sommaren 2022, när han började turnera i ryska fängelser och rekrytera fångar till sin privata Wagnerarmé, som erbjuder benådning till dem som strider vid frontlinjerna i Ukraina: sex månaders tjänstgöring och sedan frihet.

För att göra detta var Prigozhin tvungen att ta sig an flera viktiga ryska säkerhetsorgan samtidigt: den federala kriminalvården, en stat inom en stat i Ryssland, F.S.B., inrikesministeriet, riksåklagarämbetet och undersökningskommittén. Alla dessa grupper har en särskild status, de rapporterar endast till president Putin, och ingen vågar argumentera med dem. Men sedan förändrades situationen – en joker dök upp, som kan slå alla ess på samma gång. Om herr Prigozhin kan befria vilken fånge som helst, är hans makt obegränsad.

Nästa tecken på Prigozhins nya status var hans öppna konfrontation med försvarsministeriet och militärens generalstab. Denna konflikt var ett nytt fenomen för det ryska politiska systemet. Tidigare hade vissa av Putins underordnade vanligtvis inte tillåtit sig att offentligt attackera underordnade. Men 2022 förändrades detta. När invasionen började var Putin besatt av kriget. Det är hans enda intresse, hävdar källor. Endast de personer som befinner sig vid frontlinjen har direkt tillgång till Putin och tidigare medlemmar av den inre kretsen som hamnade i bakgrunden blev mindre betydelsefulla.

Prigozhin lyckades skapa en bild av sig själv som den mest effektiva krigaren. Han är inte underställd försvarsministeriet, han ingår inte i systemet med militär byråkrati, och han bestämmer sina egna uppgifter, mål och tidsramar. Enligt källor var Putin nöjd med detta arrangemang. Och han tillät Prigozhin att ohövligt och offentligt kritisera andra generaler. Putin har en låg uppfattning om dem, så han skällde inte ut Wagner-grundaren.

Förra hösten dödades Yevgeny Nuzhin, en före detta rysk fånge som hoppade av till Ukraina efter att ha rekryterats av Wagner-gruppen och hamnade tillbaka i Ryssland efter en fångutväxling, med en slägga. En video av denna massaker dök upp i november och var troligen avsedd som en varning till alla framtida desertörer.

Förvånansvärt nog har detta barbari många fans. Butiker i Ryssland började sälja “Wagner Sledgehammers”, liksom souvenirer och bilklistermärken med Wagner-symboler. Prigozhin, som gjorde ett uttalande där han stödde mordet på Nuzhin, blev något av en folkhjälte.

De mest radikala politikerna och affärsmännen har dragits till Prigozhin. Han har lyckats vinna förtroende hos ledarna för Tjetjenien, Donetsk och Luhansk; Konstantin Malofeev, ägare till den ultrakonservativa kanalen Tsargrad TV och filosofen Aleksandr Dugin, den moderna ryska fascismens ideolog, har hyllat Prigozjin.

Men Prigozhin verkar redan vara en helt oberoende politisk aktör. Han började kämpa mot guvernören i St Petersburg, Alexander Beglov, en mångårig medarbetare till Putin. “Människor som herr Beglov kommer att krossas av vårt samhälle som insekter, förr eller senare”, skrev han nyligen.

I slutet av 2022 var många affärsmän och tjänstemän i Moskva övertygade om att Prigozhin var ett verkligt hot. “Släggan är ett budskap till oss alla”, sa t.ex. en oligark till New York Times korrespondent. Under flera månader förra året ställdes frågor om varför Putin inte skulle sätta Prigozhin på plats, som han gjort med så många andra.

Den 10 januari rapporterade Prigozhin på sitt företags Telegram-kanal att militanta Wagner-styrkor hade intagit den ukrainska staden Soledar. Detta var hans mest kraftfulla propagandaseger och ett övertygande bevis på att Wagner är en av de mest stridsberedda ryska enheterna. Mina källor i Moskva säger att vissa högt uppsatta tjänstemän började diskutera – förmodligen halvt på skämt – om det var rätt tid att svära trohet till Prigozhin innan det var för sent.

Försvarsministeriet hävdade att erövringen av Soledar var deras bedrift, vilket omedelbart förnekades av Prigozhin och många militära korrespondenter. För propagandisterna orsakade en sådan obetydlig seger absolut hänförelse. Här är en av de karakteristiska kommentarerna: “Wagner PMC stormade den ryska staden Soledar och dödade alla invånare. Inte utbytt, utan dödat. Som galna hundar. Därför är Yevgeny Viktorovich Prigozhin en riktig rysk politiker. Han säger vad det goda ryska folket vill höra och gör vad de förväntar sig av sin armé.”

Det var förmodligen i detta ögonblick som Putin insåg att Prigozjin kanske var lite för populär. Så han upphöjde Prigozjins huvudfiender, generalerna Lapin och Valerij Gerasimov, och utsåg general Gerasimov till befälhavare för operationen i Ukraina. Detta är Putins traditionella byråkratiska spel, som har varit effektivt men kanske inte fungerar den här gången.

Efter att Rysslands speciella militära operation inleddes i Ukraina kastade Prigozjins in sina legosoldater i striden, medan deras led svällde med fångrekryter. Under de senaste månaderna har Prigozhin också framträtt som en offentlig maktspelare, som använder sociala medier för att göra hårda ord och brutalitet till sitt personliga varumärke. Samtidigt började han rikta anklagelser mot Rysslands militära ledning och beskyllde den för att inte förse sina styrkor med tillräckligt med ammunition och för att ignorera soldaternas kamp.

I Moskva har han förföljts av öppna frågor och kritik, och analytiker har uttryckt tvivel om att hans rekrytering av fångar och stöd för utomrättsliga avrättningar hade ett brett tilltal.

Men fram till i fredags – när ryska generaler anklagade Prigozhin för att ha genomfört en kupp – hade Putin inte fått reda på Prigozhins anklagelser på nätet, trots att många andra kritiker av kriget fängslats eller bötfällts.

Prigozhin utökade Wagners närvaro i Ukraina efter att Kremls försök att inta huvudstaden Kiev misslyckats under de första dagarna av invasionen i början av förra året. Det “privata militära företaget” var vid den tidpunkten till stor del aktivt i Syrien och Afrika, där det opererade både på uppdrag av den ryska regeringen och för att tjäna Prigozhins egna affärsintressen.

Han var även aktiv på andra håll. I februari 2018 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet genom Internet Research Agency, en trollfabrik som spred osanningar och bedrev informationskrigföring mot USA, till stöd för Donald J. Trumps presidentkampanj.


I december 2016 införde USA sanktioner mot Prigozhin och därefter mot två av hans företag: Concord Management and Consulting och Concord Catering.

Långt innan han åtalades av USA i ett mål som rörde den trollfabrik som stod i spetsen för Rysslands försök att lägga sig i det amerikanska valet 2016, kom Yevgeny V. Prigozhin ut ur fängelset precis när Sovjetunionen höll på att kollapsa och öppnade en korvkiosk.

Snart, har han sagt, samlades rublerna på hög snabbare än hans mamma kunde räkna dem i köket i deras blygsamma lägenhet, och han var inställd på sin osannolika karriär. Han fick det något hånfulla smeknamnet “Putins kock”.

Trots sin blygsamma och problemfyllda ungdom blev Prigozhin en av Rysslands rikaste män och anslöt sig till en charmig krets vars medlemmar ofta delar ett särskilt attribut: deras närhet till president Vladimir V. Putin. Den lilla klubb av lojalister som vinner Putins förtroende får ofta, som Prigozhin, enorma statliga kontrakt. I gengäld förväntas de tillhandahålla andra, mörkare tjänster till Kreml efter behov.

I december 2016 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet.

Enligt åtalet kontrollerade Prigozhin, 56, den enhet som finansierade trollfabriken, känd som Internet Research Agency, som bedrev “informationskrigföring mot USA” genom att skapa fiktiva personer på sociala medier, sprida osanningar och främja budskap som stödde Donald J. Trump och kritiserade Hillary Clinton. Han har förnekat all inblandning.

“Amerikanerna är mycket lättpåverkade människor; de ser vad de vill se”, citerade den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti Prigozhin på fredagen. “Jag har stor respekt för dem. Jag är inte alls upprörd över att jag hamnade på den här listan. Om de vill se djävulen, låt dem se honom.”

Prigozhins kritiker – inklusive oppositionspolitiker, journalister och aktivister, USA:s finansdepartement och nu den särskilde åklagaren Robert S. Mueller III – menar att han har framstått som Putins oligark för detta och en rad känsliga och ofta osmakliga uppdrag, som att rekrytera kontraktssoldater för att strida i Ukraina och Syrien.

USA införde sanktioner mot Prigozhin i december 2016, följt av hans två största, offentligt erkända företag, Concord Management and Consulting och Concord Catering. Enligt finansdepartementet gav han omfattande stöd till högre tjänstemän i Ryska federationen, bland annat genom att bygga en militärbas nära Ukraina som användes för att placera ut ryska trupper.

Den mest uppmärksammade verksamheten kopplad till Prigozhin är dock trollfarmen som anklagas för att angripa oppositionella i Ryssland och för att försöka förstora och förvärra sociala och politiska motsättningar i väst. Trots att Prigozhin ofta förnekar all inblandning menar hans kritiker att han och andra som han utgör ett sätt för Kreml att bedriva sådan verksamhet på diskret avstånd.

I åtalet som väcktes i USA i december 2016 sades bland annat att Prigozhin under 2015 och 2016 ofta träffade Mikhail I. Bystrov, den högste tjänstemannen i trollfabriken, som drev en desinformationskampanj kallad Project Lakhta som i september 2016 hade en månadsbudget på 1,2 miljoner dollar.

Boris L. Vishnevsky, en oppositionsledamot i stadsfullmäktige i Sankt Petersburg, som har krävt en officiell utredning av Prigozhins hot mot journalister, sade att Kreml stödde projekt som trollfarmen utan att direkt organisera dem.

“Detta görs av någon som får storskaliga statliga kontrakt”, sade han. “Det faktum att han får dessa kontrakt är ett dolt sätt att betala för hans tjänster.”

När trollfabriken bildades 2013 var dess grundläggande uppgift att översvämma sociala medier med artiklar och kommentarer som målade upp Ryssland under Putin som stabilt och bekvämt jämfört med det kaotiska, moraliskt korrupta väst. Trollen förgrenade sig snart till utländska operationer med fokus på ryska motståndare som Ukraina och USA.

Facebook, Twitter och Google har alla identifierat Internet Research Agency som en viktig källa till provokativa inlägg om splittrande amerikanska frågor, inklusive ras, religion, vapenlagar och homosexuellas rättigheter, särskilt under presidentvalet 2016. Facebook fann t.ex. att byrån hade publicerat 80 000 inlägg som nådde mer än 126 miljoner amerikaner.

I november 2016 meddelade Twitter att man hade börjat skicka e-post till mer än 677 000 personer i USA som hade interagerat med konton från byrån under valrörelsen.

Prigozhin sade att han var för upptagen för att bli intervjuad för den här artikeln; i själva verket har han bara gett två längre intervjuer under det senaste decenniet. Han förnekade dock anklagelserna om inblandning i valet 2016 efter en undersökning som nyligen publicerades av den ryska nyhetsmagasinet RBC.

“Varken Concord Company eller andra strukturer som ägs av affärsmannen är på något sätt kopplade till de aktiviteter som syftar till inblandning i det amerikanska valet”, citerade RBC en av Prigozhins representanter.

Dmitri S. Peskov, Putins dåvarande talesman, förnekade också alla kopplingar mellan Kreml och Internet Research Agency.

Vägen till toppen

Prigozhin föddes 1961 i dåvarande Leningrad, numera S:t Petersburg, och var under sin ungdom en lovande längdskidåkare som 1981 dömdes till fängelse för rån och andra brott, enligt en omfattande biografi som sammanställts av Meduza, en undersökande nätpublikation.

När han kom ut efter nio år började han sälja varmkorv, vilket ledde till att han startade en kedja av närbutiker och så småningom flera lyxiga men kitschiga restauranger i St Petersburg. Hans gäster “ville se något nytt i sina liv och var trötta på att bara äta kotletter med vodka”, berättade Prigozhin för en tidning som heter Elite Society.

En gammal rosthög som han och hans snart avskedade partners byggde om till den flytande New Island Restaurant blev St Petersburgs mest fashionabla matställe.

Så småningom dök Putin själv upp med världsledare i släptåg. Han tog emot Frankrikes president Jacques Chirac och hans fru 2001 och president George W. Bush 2002. President Putin firade sin egen födelsedag där 2003. Under dessa glittrande tillfällen såg Prigozhin till att sväva i närheten och ibland ta bort tomma tallrikar.

Han var själv, trots benämningen “Putins kock”, inte kock, men Putin uppskattade tydligen hans stil. Presidenten “såg hur jag byggde upp mitt företag från en kiosk”, berättade Prigozhin för Gorod 812, en tidning i Sankt Petersburg. “Han såg hur jag inte var rädd för att servera en tallrik.”

De första betydande statliga kontrakten började strömma in efter att Prigozhin grundat Concord Catering. Han började med skolorna i S:t Petersburg, gick vidare till de betydligt fler skolorna i Moskva och slutligen till större delen av den ryska militären. Hans varumärke blev överdådiga statsbanketter, inklusive invigningsfester för de båda senaste presidenterna, Dmitri A. Medvedev och Vladimir Putin.

Bara under de senaste fem åren har Prigozhin fått statliga kontrakt till ett värde av 3,1 miljarder dollar, enligt Anti-Corruption Foundation.

På senare tid har han bland annat rekryterat kontraktsanställda soldater för att strida utomlands och etablerat en populär nyhetstjänst på nätet som driver en nationalistisk linje, vilket gjort honom ännu mer oumbärlig för Putin.

En ledande nyhetswebbplats i St Petersburg, Fontanka, som har rapporterat utförligt om Prigozhins militära kontrakt, upptäckte nyligen en ny potentiell intäktskälla, kanske den största hittills. I utbyte mot att tillhandahålla soldater för att skydda Syriens oljefält tilldelades företag med kopplingar till Prigozhin en procentandel av oljeintäkterna, rapporterade webbplatsen.

Vissa ryska kontraktssoldater i Syrien blev åter aktuella i nyheterna den här månaden efter en sammandrabbning den 7 februari mellan kurdiska styrkor, med stöd av USA, och syriska regeringsstyrkor med hjälp av ryska legosoldater. Rapporterna om exakt vad som hände är fortfarande dunkla, men allt från fem till 200 ryska soldater har rapporterats ha dödats. Det ryska utrikesministeriet bekräftade på torsdagen fem dödsfall, men har vägrat att bekräfta att man har kontrakterat soldater som strider i Syrien, vilket har ökat ilskan bland familjerna till de stridande över bristen på information.

Det har alltid varit svårt att hitta hans fingeravtryck direkt på något av dessa skumma företag, säger Denis Korotkov, en reporter för Fontanka. De enda ledtrådarna är företagens överlappande band, inklusive samma chefer, delade telefonnummer eller IP-adresser.

Efter att ha studerat detta material drog Fontanka och Anti-Corruption Foundation 2016 slutsatsen att betydande statliga kontrakt gick till kluster av falska företag som utformats för att kringgå federala regler om konkurrensutsatt anbudsförfarande.

Statliga tillsynsmyndigheter granskade också åtta kontrakt från försvarsministeriet som vunnits av företag kopplade till Prigozhin och utfärdade en sträng tillrättavisning i maj 2017.

Enligt rysk lag ska alla kontrakt gå till den lägsta anbudsgivaren, men de vinnande anbuden var bara en bråkdel lägre än de övriga. I övrigt var anbuden praktiskt taget identiska, enligt Anti-Monopoly Service, som kallade 2015 års anbud för fasta.

NYT 23 juni 2023
NYT 26 januari 2023
NYT 16 februari 2018

Berättelsen om Emily och giljotinen

en saga för vuxna av Hampus Cronander

Det var en gång en liten flicka som hette Emily. Hon var ett sömnigt och lugnt barn, men ibland hade hon mardrömmar som höll henne vaken hela natten.

En natt när Emily försökte sova hörde hon en mystisk röst som viskade hennes namn. Hon öppnade sina ögon och såg en skugga på väggen. Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud.

”Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud”

“Följ mig”, sa kvinnan med en isande röst som fick Emilys hjärta att slå snabbare.

Emily följde viljelöst den skrämmande kvinnan till ett mörkt rum där en bok låg på ett bord. Boken var täckt av mögel, damm och smuts och hade stora bokstäver på omslaget som löd “Mardrömsboken”.

Kvinnan öppnade boken och bläddrade till en sida som visade en bild av en giljotin. Emily kände sig illamående och rädd när hon såg bilden, men kunde inte ta blicken från sidan.

“Om du inte kan sova på natten, så kommer jag att hjälpa dig att somna”, sa kvinnan och bläddrade till nästa sida där det fanns en beskrivning av hur man bygger en giljotin.

Emily visste inte vad hon skulle göra, men hon var för rädd för att vägra lyda kvinnan. Hon gick med på att följa kvinnans instruktioner för att bygga giljotinen.

Medan Emily byggde sin giljotin berättade kvinnan om läkaren som uppfunnit den och om hur den användes under franska revolutionen.

Giljotinen är en avrättningsmaskin, som började användas under den franska revolutionen (1789-1799). Den används till att avrätta personer som dömts till döden. Giljotinen består av en tung träram, som höll en lodrät metallstång med en skarp, triangulär kniv – en bila – i nederändan. Offret placerades med huvudet på en liten plattform med nacken exakt under kniven, som sedan släpptes från höjden. Bilans tröghet ökades av en vikt.

När bilan faller i giljotinen sker en hastig rörelse som avskiljer huvudet från kroppen. Kniven är vass och skär igenom halsen, vilket leder till att det centrala nervsystemet, blodkärlen och luftstrupen skärs av. Huvudet faller sedan ner i en korg eller på en platta som är placerad under giljotinen.

Efter att huvudet har skiljts från kroppen, stannar hjärnan gradvis upp eftersom blodtillförseln upphör. Hjärnan är beroende av en konstant syre- och blodtillförsel för att fungera, och när huvudet skiljs från kroppen upphör denna tillförsel och hjärnan dör gradvis.

Under avrättningen av Marie Antoinette på Place de la Révolution i Paris den 16 oktober 1793 föll hennes huvud ner i en korg som var placerad under giljotinen. Detta var en vanlig praxis vid avrättningar med giljotin under den tiden.

Efter avrättningen av Marie Antoinette visade läkare och forskare intresse för vad som händer med hjärnan efter avskiljandet från kroppen. En fransk läkare vid namn Dr. Joseph Ignace Guillotin hade faktiskt uppfunnit giljotinen som ett mer humant sätt att avrätta människor, eftersom han ansåg att det var en snabb och smärtfri metod jämfört med andra metoder som användes vid den tiden.

Forskare som studerat avrättningar med giljotin har funnit att hjärnan fortfarande kan fungera under några få sekunder efter att huvudet har skiljts från kroppen, men det är osäkert hur länge hjärnan kan behålla någon form av medvetande eller kognitiv förmåga.

Solkungen, även känd som Ludvig XVI av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 21 januari 1793. Han hade styrt Frankrike sedan 1774 men hans styre var kännetecknat av politisk instabilitet och ekonomisk kris. Under den franska revolutionen, som bröt ut 1789, anklagades Ludvig för att ha försvagat landets ekonomi och för att ha varit delaktig i kontrarevolutionära försök. Han avsattes från tronen och fängslades 1792. Efter en rättegång dömdes han till döden och avrättades offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Marie Antoinette, Ludvigs hustru och drottning av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 16 oktober 1793. Hon hade varit en av de mest kontroversiella figurerna under den franska revolutionen, och hade anklagats för extravagans och för att ha varit en del av en kontrarevolutionär konspiration. Efter att hennes man hade avrättats sattes Marie Antoinette i fängelse och utsattes för svåra förhållanden. Hon förhördes och dömdes till döden av en revolutionär domstol. Precis som Ludvig XVI avrättades hon offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette med giljotin väckte starka reaktioner från folket i Paris och runt om i Frankrike. Å ena sidan var det de revolutionära krafterna som firade avrättningarna som en seger över den gamla ordningen. Men å andra sidan fanns det också de, som såg det som en hänsynslös och brutalt våldsam handling.

Många såg Solkungen och Marie Antoinette som symboler för en överklass som hade förtryckt folket och var ansvarig för landets kriser och fattigdom. Deras avrättningar sågs som en handling av rättvisa och en varning till andra kungar och drottningar runt om i Europa.

Men samtidigt sågs giljotinens brutala och effektiva natur som något fruktansvärt avskyvärt och många fann avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette som alltför grymma och barbariska. För många var det en svår avvägning mellan att straffa överheten för sina brott mot folket och att undvika att själva falla ner i hämnd och våld.

Det är viktigt att notera att reaktionerna var mycket splittrade och att det fanns många olika åsikter om avrättningarna. För vissa var det en seger över den gamla ordningen, medan andra såg det som en fruktansvärd händelse och en varning om de faror som kan uppstå när hämnd och våld tar över.

Båda avrättningarna var symboliska för den borgerliga franska revolutionen och innebar en radikal liberal förändring i Frankrikes politiska och sociala landskap:

Ludvigs avrättning symboliserade slutet på den franska monarkin och starten på republiken, medan Marie Antoinettes avrättning markerade slutet på en era av extravagans och privilegier för den franska aristokratin. Båda avrättningarna väckte stor uppmärksamhet både i Frankrike och i resten av Europa och kom att bli omtalade händelser i historieböckerna.

När giljotinen var klar sjöng kvinnan en sång:

Madame Guillotine, vår sista domare hon är
Med den kalla, skarpa bilan, denna sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar ”mera,” trots de dömdas klagande bön

Hon står där högt upp på Place de la Révolution
Där hennes blickar möter folket med en blodig devotion
Hon väntar inte länge, hennes verk är snabbt och rent
Och de dömda vet att deras sista stund är nära, nu sitt slut

Madame Guillotine, hon sjunger när hon arbetar
Med varje hugg så sjunger hon en sång så klar
En melodi så hemsökande, att den skär in i ens själ
En kuslig vaggvisa, som berättar om vår sista färd

Hon sjunger om livet, om hur det är så kort
Och hur det kan tas ifrån en, på ett ögonblick och utan svar
Hon sjunger om döden, och om dess obönhörliga makt
Och om tomma tystnaden, den som kvarstår när allt är sagt

Madame Guillotine, hon är en kvinna av stål
Och med varje fall, så hörs hennes sång så kall
En varning om revolution, och om det som kan ske
Om vi inte snabbt agerar, så ingen återvändo finns det att se

Hon sjunger om vår historia, och om allt som har hänt
Om den våldsamhet och blodspillan, som vi har sett i vår tid
Om mänsklighetens mörka sidor, och om dess höga pris
Och om den eviga cykeln, den som föder hat och förlust i evig kamp

Madame Guillotine, hon är vår sista domare
Med den kalla, skarpa bilan och sin sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar på mer, trots de dödas ständiga bön

Så länge hon står där, på Place de la Révolution
Så kommer hennes sång att sjunga om vår sista färd
Och vi kan bara undra, om det finns en annan väg att ta
Eller om vi alla är dömda att följa i hennes fotspår, en dag.

Kvinnan försvann när sången var slut. Emily kunde inte sluta tänka på vad hon hade gjort. Hon önskade att hon aldrig hade träffat kvinnan eller öppnat boken.

”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”
”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”

Men det var för sent. Emily kunde inte sova utan att tänka på giljotinen och hur hon byggde den. Varje natt när hon stängde sina ögon kunde hon höra ljudet av bilan som föll och skar genom halsen. Hon kunde känna den kalla korgen under hennes nacke och känna den blodiga kylan som strömmade genom hennes kropp.

Emily kunde inte längre sova. Hon var fast i en värld av mardrömmar och skräck. Hon försökte att berätta för sin mamma och pappa om den mystiska kvinnan och boken, men de bara skrattade åt henne och sa att det var en dröm.

Emily var ensam i sin kamp mot mardrömmarna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Men en natt, när hon var vaken och grät, såg hon kvinnan igen. Denna gång var hon inte rädd. Hon var arg.

“Hur kunde du göra detta mot mig?” frågade Emily.

Kvinnan skrattade. “Du var den perfekta kandidaten. Du är svag och lätt att påverka.”

Emily insåg att kvinnan hade rätt. Hon hade varit för rädd och lätt påverkad. Men nu var hon arg och fast besluten att inte låta kvinnan ta kontroll över henne längre.

Hon började läsa om giljotinen och dess historia, och lärde sig allt hon kunde om dess funktion och hur den användes under den franska revolutionen. Ju mer hon lärde sig, desto mindre rädd blev hon. Hon förstod att hon kunde övervinna sin rädsla genom att lära sig mer om det som skrämde henne.

Emily började också prata med andra om sina mardrömmar och upptäckte att hon inte var ensam. Många andra hade också drömmar som höll dem vakna på natten. Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar.

Efter många sömnlösa nätter och mycket forskning upptäckte Emily och hennes vänner att det fanns en skrämmande koppling mellan deras mardrömmar och en mystisk organisation som kallade sig “Mardrömsmakarna”. Organisationen var känd för att manipulera folks drömmar för att kontrollera dem och få dem att göra saker de aldrig skulle ha gjort annars.

Emily och hennes vänner bestämde sig för att ta upp kampen mot Mardrömsmakarna. De tränade sig i att kontrollera sina drömmar och lära sig att hantera sina rädslor. De lärde sig att samarbeta och arbeta tillsammans för att övervinna sina mardrömmar.

Till slut lyckades de avslöja Mardrömsmakarnas hemliga högkvarter och befria många människor som hade fallit offer för deras manipulativa drömmar. Emily och hennes vänner blev hjältar och firades för att ha räddat så många liv.

Emily fortsatte att ha mardrömmar ibland, men nu kunde hon hantera dem och använda sin rädsla som en drivkraft för att uppnå sina mål. Hon visste att hon aldrig skulle bli helt fri från sina mardrömmar, men hon visste också att hon hade styrkan att hantera dem och att hon aldrig skulle låta någon annan ta kontroll över henne igen.

Det förra århundradets största filippinska politiker lämnade oss fridfullt igår

Professor Jose Maria Sison, grundande ordföranden för Filippinernas kommunistparti, avled igår omkring kl. 13.40 (svensk tid) efter att under två veckor ha varit inlagd på sjukhus i Utrech i Holland ä. Han blev 83 år gammal.

Det filippinska proletariatet och det arbetande folket sörjer sin lärare och ledstjärna.

Hela Filippinernas kommunistparti ger den högsta möjliga hyllning till sin grundande ordförande, den store marxist-leninist-maoistiska tänkaren, patrioten, internationalisten och revolutionären.

Även när vi sörjer, lovar vi att fortsätta att, med all vår styrka och beslutsamhet, föra revolutionen framåt, vägledda av minnet och lärorna från de breda massornas älskade Ka Joma.

Låt Ka Jomas odödliga revolutionära anda leva vidare!

Filippinernas kommunistiska parti, den 17 december 2022.

Resolution från Filippinernas kommunistiska partis andra kongress

7 november 2016

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) uttrycker sin djupa uppskattning och sin djupaste tacksamhet till kamrat Jose Ma. Sison för hans enorma bidrag till den filippinska revolutionen som grundande ordförande för partiet, grundare av Nya folkarmén och pionjär för den folkdemokratiska regeringen i Filippinerna.

Ka Joma är en extraordinär marxist-leninist-maoist och outtröttlig revolutionär kämpe. Han tillämpade dialektisk och historisk materialism för att avslöja den grundläggande karaktären hos det halvkoloniala och halvfeodala samhällssystemet i Filippinerna. Han lade fram en skarpsinnig klassanalys som avslöjade de stora borgerliga kompradorernas och storgodsägarnas dödliga, exploaterande och förtryckande styre i samförstånd med USA-imperialisterna.

Han lade fram ett program för en folkets demokratiska revolution som en omedelbar förberedelse för den socialistiska revolutionen. Han har alltid kommunismens slutmål i sikte.

Ka Joma var en revolutionär föregångare. I sin ungdom gick han med i arbetarfederationer och hjälpte till att organisera fackföreningar. Ka Joma bildade SCAUP (Student Cultural Association of the University of the Philippines) 1959 för att främja nationell demokrati och marxism-leninism och föra ideologisk och kulturell kamp mot religiösa sekterister och antikommunistiska krafter bland de intellektuella studenterna. Tillsammans med andra proletära revolutionärer tog han initiativ till studiemöten för att läsa och diskutera marxist-leninistiska klassiska skrifter.

Under Ka Jomas ledning organiserade SCAUP en protestaktion i mars 1961 mot kongressens häxjakt av kommittén för antifilippinska aktiviteter, som riktade in sig på UP-fakultetsmedlemmar som anklagades för att ha skrivit och publicerat marxistiskt material i strid med lagen om anti-subversion. Omkring 5 000 studenter anslöt sig till den första demonstrationen av antiimperialistisk och antifeodal karaktär sedan mer än tio år tillbaka. Som en följd av detta blev Ka Joma en måltavla för reaktionärt våld och överlevde mordförsök. Utan att låta sig påverkas fortsatte han och SCAUP att fram till 1964 genomföra protester mot Laurel-Langley-avtalet och avtalet om militärbaser och andra frågor som jordreform och nationell industrialisering, arbetstagares rättigheter, medborgerliga och politiska friheter och solidaritet med andra folk mot USA:s agressionshandlingar.

Han och andra proletära revolutionärer anslöt sig så småningom till den gamla sammanslagningen Socialist and Communist Party 1961. Som ett erkännande av sin kommunistiska och ungdomliga glöd fick han i uppdrag att leda det gamla partiets ungdomsbyrå och utsågs till medlem av den verkställande kommittén. Han tog initiativ till möten för att studera Marx’, Lenins, Maos och andra stora kommunistiska tänkares klassiska verk, vilket utmanade det gamla partiets föråldrade förhållanden.

Han grundade Kabataang Makabayan (KM) i november 1964 och ledde dess utveckling till en av de viktigaste ungdomsorganisationerna i Filippinernas historia. Som ordförande för KM och som ung professor och militant åkte han ut på universitetsbesök och talade inför studenter och unga yrkesverksamma för att framhålla nödvändigheten av att genomföra en nationell demokratisk revolution. Hans tal som sammanställdes i volymen Struggle for National Democracy (SND) fungerade som en av hörnstenarna i den nationaldemokratiska propagandarörelsen. KM skulle så småningom stå i spetsen för och utgöra kärnan i stora massdemonstrationer under slutet av 1960-talet fram till förklaringen av undantagstillstånd 1972.

Som en av ledarna för det gamla partiet utarbetade Ka Joma en politisk rapport där han avslöjade och förkastade revisionismen och opportunismen hos de successiva ledarna i Lava samt de fel som den militära äventyrligheten och kapitulationen hos Taruc-Sumulong-gänget i den gamla folkets befrielsearmé innebar. Det gamla partiet hade förfallit till att bli ett renodlat revisionistiskt parti.

Trots Ka Jomas ansträngningar visade det sig att det gamla partiet inte kunde återupplivas från sin revisionistiska död. Gangsters i det gamla partiet skulle genomföra mordförsök på honom för att kväva det filippinska proletariatets revolutionära återupplivning.

Som Amado Guerrero ledde Ka Joma återupprättandet av Filippinernas kommunistparti på marxism-leninism-maoismens teoretiska grund. Han utarbetade partiets stadgar, programmet för en folkdemokratisk revolution och dokumentet Rectify Errors and Rebuild the Party och ledde återupprättelsekongressen som hölls i Alaminos, Pangasinan den 26 december 1968. År 1969 skrev han Philippine Society and Revolution som presenterar det filippinska folkets historia, analyserar det filippinska samhällets halvkoloniala och halvfeodala karaktär och definierar den folkdemokratiska revolutionen. Han utarbetade den nya folkarméns grundregler och den nya folkarméns deklaration och ledde mötet med röda befälhavare och kämpar för att grunda den nya folkarmén (NPA) den 29 mars 1969.

Han ledde partiet under dess tidiga tillväxtperiod. Han skrev Organisationsguide och rapportöversikt i april 1971 och Revolutionär guide till jordreform i september 1972, som båda tjänade till att leda arbetet med att bygga upp massorganisationer, organ för politisk makt, enheter i folkarmén och partiet, samt att mobilisera bönderna för att genomföra en agrar revolution. Han var författare till den preliminära rapporten om norra Luzon i augusti 1970 som tjänade som mall för arbetet i andra regionala kommittéer.

Samtidigt som han ledde utvecklingen och utbildningen av den nya folkarméns armé från dess ursprungliga bas i centrala Luzon till skogarna i Isabela i Cagayan-dalen, vägledde han också ungdomsaktivisterna i deras kamp mot USA:s och Marcos diktatur i Metro Manila.

Ka Joma var alltid på topp när det gällde student- och arbetarrörelsens revolutionära uppsving 1970 och 1971. Sånger av Amado Guerreros namn genljuder i Manila och andra städer i harmoni med uppmaningar att ansluta sig till folkkriget på landsbygden.

CPP växte snabbt under sina första år under Ka Jomas ledning. Partiet etablerade sig över hela landet och ledde den revolutionära väpnade kampens landsomfattande framfart. Han övervakade personligen den politiska och militära utbildningen av partikadrer och NPA-befälhavare i skogsregionen Isabela, varifrån de skickades till andra regioner.

År 1971 var han ordförande för centralkommittén och presenterade en sammanfattning av våra erfarenheter efter tre år (1968-1971). 1974 utarbetade han Specific Characteristics of Our People’s War, där han på ett auktoritativt sätt redogjorde för strategin och taktiken för att föra folkkrig i Filippinerna. År 1975 skrev han Våra brådskande uppgifter, som innehöll centralkommitténs rapport och handlingsprogram. Han var chefredaktör för Ang Bayan under dess första år som tidning.

I den underjordiska rörelsen fortsatte Ka Joma att vägleda partiet och NPA i dess framväxt under diktator Marcos brutala fascistiska krigsrättsregim. Han utfärdade råd till underjordiska partikadrer och massaktivister. Inspirerade av det rasande folkkriget på landsbygden utmanade de det fascistiska maskineriet och genomförde organiseringsinsatser bland studenter och arbetare.

Den första arbetarstrejken bröt ut 1975 och föregick arbetarrörelsens framväxt. Stora studentdemonstrationer mot stigande skolavgifter och försämringen av utbildningssystemet genomfördes från 1977 och framåt och krossade helt och hållet krigslagens terror.

Ka Joma fortsatte att leda partiet i den rikstäckande tillväxten fram till 1977 då han och hans fru Julie arresterades av Marcosdiktaturens vildhundar när de var på väg från ett gerillagäng till ett annat. Han presenterades av AFP för Marcos som en trofé. Han fängslades, utsattes för svår tortyr och sattes i isoleringscell i mer än fem år, endast avbrutet av gemensam isolering med Julie 1980-1981, och senare delvis isolerad tillsammans med en eller två andra politiska fångar 1982-1985.

Under fängelsetiden kunde Ka Joma hålla kontakt med partiledningen och revolutionära krafter utanför genom hemliga kommunikationsmetoder. I samarbete med Ka Julie, Ka Jomas livslånga partner och kamrat, producerade de viktiga brev och råd. År 1983 publicerade Ka Julie artikeln JMS On the Mode of Production som tjänade som en teoretisk belysning och ett klargörande av det semikoloniala och semifeodala samhällssystemets natur för att kasta bort den förvirring som orsakats av USA-Marcos-diktaturens påståenden om industrialisering. Den gick till motangrepp mot påståenden från socialismens föregångare som insisterar på att Filippinerna hade blivit ett kapitalistiskt utvecklingsland under den fascistiska diktaturen.

Ett kraftigt uppsving för den antifascistiska massrörelsen följde på mordet på Marcos ärkerival Benigno Aquino 1983. Detta drevs främst av arbetar- och studentrörelsen som kunde anordna demonstrationer med 50 000 personer eller mer i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. 1984 publicerade Ka Joma under pseudonymen Patnubay Liwanag dokumentet On the Losing Course of the AFP för att bedöma styrkeförhållandena och för att signalera till eller påverka Pentagon att bättre släppa Marcos, vilket skulle leda till en splittring av AFP. I september 1984 följde Pentagon Armacosts formel och beslutade att tillsammans med USA:s utrikesdepartement och andra amerikanska organ släppa Marcos. I början av 1985 undertecknade Reagan ett nationellt säkerhetsdirektiv med en definit plan för att få bort Marcos.

Ka Joma hävdade också behovet av att försvaga den reaktionära väpnade styrkan på landsbygden och utöka folkets armé till en kritisk massa 25 000 gevär och en gerillapluton per kommun som konstruktiv kritik av planen att genomföra en “strategisk motoffensiv”.

Det antifascistiska upproret kulminerade i ett folkligt uppror som stöddes av ett militärt uppror av delar av den reaktionära AFP. Partiets ihärdiga och solida ledning av den antifascistiska rörelsen och den revolutionära väpnade kampen skapade gynnsamma förhållanden som ledde till att USA:s och Marcos diktatur störtades 1986. Trots starkt motstånd från USA och det reaktionära försvarsetablissemanget tvingades Aquino-regimen att öppna de avskyvärda portarna till Marcos fängelsehålor så att Ka Joma kunde släppas fri.

Han slösade ingen tid på att återuppta det revolutionära arbetet. På några månader ordnade han en stor föreläsningsserie för att lägga fram en kritisk klassanalys av Corazon Aquinos regim och avslöja den som representant för storborgerligt komprador- och godsägarstyre. Föreläsningsserien, som senare utgjorde volymen Philippine Crisis and Revolution, motsatte sig populisternas analys av det “politiska spektrumet” som framställde Aquino-regimen som en borgerlig liberal regim som skulle leda de revolutionära krafterna in på klassamarbete och kapitulation.

Dessa populister och andra charlataner genomförde en kampanj för att undergräva den grundläggande analysen av klasserna och produktionssystemet i Filippinerna för att rättfärdiga det invecklade konceptet med en strategisk motoffensiv, i den önskan att folkkriget kan hoppa över till strategisk seger utan att ta hänsyn till det sannolika historiska förloppet. Ett antal viktiga ledare för partiet och de revolutionära krafterna drogs in på den självdestruktiva vägen av upprorism och för tidig legalisering och militär äventyrlighet. Detta skulle senare medföra allvarliga och nästan dödliga förluster för partiet och NPA, liksom för massrörelsen i städerna.

Ka Joma tvingades i exil 1987 av Aquino-regimen, som annullerade hans pass och resehandlingar, och sökte politisk asyl i Nederländerna under en föreläsningsturné. Han bosatte sig så småningom i Utrecht och arbetade tillsammans med andra kamrater på National Democratic Fronts internationella kontor. Trots att han var tusentals mil från Filippinerna fortsatte han att hålla nära kontakt med partiledarna i landet och gav dem råd och vägledning för att hjälpa dem i deras arbete.

Ka Joma var en av de orubbliga företrädarna för den andra stora rättelserörelsen som lanserades av CPP:s centralkommittés tionde plenum 1992. Partiledningen efterfrågade aktivt Ka Jomas teoretiska insikter och analyser. Vid utarbetandet av nyckeldokumentet Reaffirm Our Basic Principles and Rectify Errors hänvisade partiledningen till Ka Joma och partiets grunddokument som han var författare till. Med Ka Jomas fulla stöd förenade och stärkte korrigeringskampanjen 1992-1998 partiet till allt större höjder.

Ka Joma spelade också en nyckelroll som författare till dokumentet Stand for Socialism Against Modern Revisionism, som belyste den socialistiska revolutionens väg under de mörka timmarna av det fullständiga återupprättandet av kapitalismen i Sovjetunionen 1990, som i de monopolistiska borgerliga massmedierna utropades som socialismens fall, ett förnekande av kommunismen och “historiens slut” och det kapitalistiska systemets slutliga seger.

I dokumentet, som återspeglar Ka Jomas skarpa maoistiska kritik av den moderna revisionismen, presenterades en tydlig historisk förståelse av processen för kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen från 1956 och framåt. Detta var nyckeln till förståelsen av socialismens fortsatta livskraft och till att inspirera det filippinska proletariatet att framhärda i tvåstegsrevolutionen och det internationella proletariatet att föra den socialistiska saken vidare.

Ka Jomas bas i Utrecht blev så småningom ett politiskt centrum för de internationella kommunistiska och antiimperialistiska motståndsrörelserna. Han spelade en viktig roll i firandet av Mao Zedongs hundraårsjubileum 1993, vilket fungerade som en kraftfull ideologisk kampanj för att på nytt bekräfta marxist-leninistiska åsikter och för att proklamera maoismen som den tredje epokutvecklingen av marxismen-leninismen.

Fram till början av 2000-talet spelade han också en ledande roll i bildandet av Internationella konferensen för marxist-leninistiska partier och organisationer (ICMLPO), som fungerar som ett centrum för ideologiskt och praktiskt utbyte mellan kommunist- och arbetarpartier som stod för socialismen och motsatte sig den moderna revisionismen. Han gav värdefulla insikter och praktisk hjälp till många kommunistpartier från Asien till Europa och Amerika.

Under det senaste decenniet har han lett International League of People’s Struggles, ILPS, som har fungerat som samordningscentrum för antiimperialistiska rörelser runt om i världen. Han är författare till dokumentet “On imperialist globalization” från 1997 som klargjorde att proletariatet fortfarande befinner sig i imperialismens och den socialistiska revolutionens era.

På grund av sin roll som ledare för den internationella antiimperialistiska kampens framfart hamnade Ka Joma i den amerikanska imperialismens sikte. Han togs upp på USA:s lista över “utländska terrorister” tillsammans med CPP och NPA. Vid 68 års ålder greps han 2007 av den nederländska polisen och hölls kvar i över 15 dagar.

Sedan 1992 har Ka Joma tillsammans med NDFP:s förhandlingspanel också skickligt företrätt det filippinska folkets och den revolutionära rörelsens intressen i fredsförhandlingar med olika företrädare för Republiken Filippinernas regering. Han har utsetts till politisk chefskonsult för NDFP:s förhandlingspanel och har skickligt lett den i förhandlingar med regeringen under de senaste 25 åren.

Under de senaste åren har Ka Joma fortsatt att ge ovärderliga insikter i den inhemska krisen och de revolutionära styrkornas situation. Han fortsätter att ge råd till partiet och de revolutionära krafterna i Filippinerna för att lösa problemen med att föra revolutionen till ett nytt och högre stadium.

Han har lagt fram kritiska analyser av de objektiva internationella förhållandena. Han har framfört en marxist-leninistisk kritik av den kapitalistiska överproduktionskrisen som ligger till grund för den internationella finanskrisen och den långvariga depression som har drabbat det globala kapitalistiska systemet. Han har på nytt bekräftat att vi fortfarande befinner oss i imperialismens historiska epok, kapitalismens sista krisstadium.

Ka Joma är den internationella kommunistiska rörelsens fackeltågsbärare. Under den mörka perioden av kapitalistisk restaurering har han hållit marxismen-leninismen-maoismens lågor brinnande och inspirerat proletariatet att dra nytta av den globala kapitalismens kris, att framhärda på socialismens och kommunismens väg och att föra den internationella kommunistiska revolutionen till ett nytt kapitel av återupplivning och förstärkning.


Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) beslutar att ge kamrat Jose Ma. Sison, stor kommunistisk tänkare, ledare, lärare och vägledare för det filippinska proletariatet och fackeltågsbärare för den internationella kommunistiska rörelsen.

Som ett erkännande av Ka Jomas enorma bidrag till den filippinska revolutionen och den internationella arbetarrörelsen beslutar den andra kongressen vidare följande:

1. Att uppdra åt centralkommittén att fortsätta att söka Ka Jomas insikter och råd om olika aspekter av partiets arbete på det ideologiska, politiska och organisatoriska området.

2. Att stödja Jose Ma:s skrifter i fem volymer. Sison som grundläggande referens- och studiematerial för CPP och att uppmana alla partimedlemmar och revolutionära krafter att läsa och studera Ka Jomas skrifter.

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) är säker på att med den skatt av marxist-leninistiska-maoistiska verk som Ka Joma har producerat under de senaste fem decenniernas revolutionära praktik, är partiet väl rustat för att leda den nationella demokratiska revolutionen till större höjder och fullständig seger under de kommande åren.

Via Struggle la Lucha

Ka Jomas minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare!

En av vår tids största marxistiska revolutionärer gick bort igår, den 16 december 2022.

Professor Jose Maria Sison föddes den 8 februari 1939 i Cabugao, Ilocos Sur, Nordvästra Luzon, Filippinerna och dog den 16 december 2022 i Utrecht, Holland.

Professor Jose Maria Sison, Ka Joma som han allmänt kallades, var grundande ordföranden för CPP, Filippinernas Kommunistiska Parti, som den 26 december 1968 under ledning av Marxist-Leninist-Maoismen återuppstod ur resterna efter det gamla PKP, Partido Komunista ng Pilipinas. Ka Joma fortsatte, den 29 mars 1969, med att tillsammans med tidigare medlemmar av den gamla motståndsrörelsen HMB, Hukbong Mapagpalaya ng Bayan, grunda NPA, Nya folkarmén.

Ka Joma grundade också, den 30 november 1964, medan han var en ung universitetsprofessor, KM, Kabataang Makabayan. KM var den bredaste, största och mest progressiva organisationen på den tiden och bestod av ungdomar från alla klasser och sektorer (arbetare, bönder, studenter, unga yrkesverksamma, kvinnor). KM ledde det som kallades FKS, första kvartalet på sjuttiotalet, en tre månader lång serie av stora protester mot Imelda och Ferdinand Marcos Sr. cronykapitalistiska regim. I FKS deltog omkring 100.000 demonstranter, som skakade om det politiska etablissemanget till den grad att KM förbjöds när undantagstillstånd utlystes den 23 september 1972 och Filippinerna blev en diktatur.

Ka Joma tillfångatogs av militären 1977, fängslades och torterades. Han släpptes 1986 av president Cory, Corazon Aquino, efter den liberala EDSA-revolutionen (People Power Revolution) som kulminerat den 25 februari 1986. Han var i Europa för en rad diskussioner och föreläsningar när hans pass återkallades av den filippinska regeringen. Han sökte politisk flyktingstatus och levde fram till sin bortgång i exil i Utrecht, Holland.

Under sin exil fortsatte Ka Joma att delta i den filippinska revolutionen på olika sätt. Han blev t.ex. chefsförhandlare och politisk rådgivare för den breda vänsterns legala överbyggnad NDF, Nationella Demokratiska Fronten, i fredsförhandlingarna med den reaktionära regeringen. Han skrev böcker och dikter som belyste aktuella frågor och gav vägledning till revolutionärerna i hemlandet.

Ka Joma kunde aldrig återvända till sitt hemland. Men hans minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare! Mabuhay!

Rice bread 米麵包

🍚 Gluten-free bread made from rice, and rice only! I found the full recipe below by Chez Jorge on Facebook

This rice bread has a distinct mouthfeel, denser than regular white bread but chewy and fragrant in its own right.

This method was discovered through some
Taiwanese and Japanese books, namely ones by Shiori. It’s amazing how blended rice goo can function so similar to gluten and bake into something with a soft, tight yet light crumb like this.

4.6 dl (2 cups) raw white rice
2.3 dl (1 cup) water, room temp
3 tbsp vegetable oil or vegan butter
1 tsp salt
2 tbsp light-brown sugar or maple syrup
2¼ tsp instant yeast

1) Opt for rice that is naturally soft, springy, and fragrant. I found the best results with short-grain Japanese and Taiwanese rice; long-grain rice (like basmati, jasmine), glutinous rice, or rice flour all give poor results. Wash the rice like you would for cooking and soak in new water for 2 hrs, at room temp.
2) Drain rice well and add to a high-powered blender along with all ingredients, yeast last. Blend until very, very fine, about 2-3 mins; unblended grains will sink to the bottom, causing problems in the rising / baking process. Now the batter should be warm, about 40°C (105°F), no hotter.
3) Pour the batter into a lightly-greased non-stick loaf pan (consider parchment paper if yours isn’t non-stick). Mine is 24 cm x 10.5 cm x 9 cm. Whichever loaf pan you choose, make sure the batter only comes half-way up initially.
4) Cover and proof at 40°C (105°F, usually an oven’s lowest temp) until 1½ times the original size. Take the pan out and preheat the oven to 190°C (375°F). As soon as the batter rises to nearly 2 times the original size, bake uncovered for 35-40 mins, or until golden-brown on top. Be sure to spritz the top with water every now and then, as the rice batter is highly prone to drying-out.
5) Once baked, release the loaf onto a wire rack to cool. It’s best fresh, but can last a few days in the fridge.

Hur man gör Tinabal

Papegojfisk används ofta för att göra tinabal.

Tinabal är en god proteinkälla i alla måltider. Det är en typ av fiskberedning som påminner mycket om vår egen läckra surströmming. Den är populär på Filippinerna, speciellt i Bisayas, och de vanligaste fiskarterna för Tinabal är papegojfisk och fregattonfisk, men alla förekommande fisksorter används.

Tinabal lakas ur i rinnande färskvatten i tre till fyra timmar innan den äts. Den passar bra som huvudrätt tillsammans med grönsaker, antingen som den är eller stekt och sauterad med tomater, men även som sovel med rå lök till förrätt.

Det är så enkelt att göra Tinabal att detta recept kanske också kan vara en bra inkomstkälla för den som vill sälja mellanmål på badstranden.

  • Tvätta fisken noggrant med friskt vatten.
  • Fjälla och ta ur fisken och skölj den noggrant.
  • Dela fisken om den är större än strömming.
  • Låt den rengjorda fisken dra i tioprocentig saltlösning i en till två timmar.
  • Låt den rinna av i några minuter.
  • Varva fisken med grovsalt i en hink eller en skål.
  • Häll efter ett dygn av vätskan som bildats och packa om fisken med grovsalt.
  • Förvara i rumstemperatur i en till två veckor.

Den rosa vågen – valrörelsen som blev en folkrörelse

Leni Robredos volontärrörelse trotsar traditionella kampanjer
av Michelle Abad för Rappler den 4. maj 2022
Manilla (orientens pärla), Filippinerna

Rosa bakverk, konstverk, musiker som skriver gratis låtar, skådespelare som sjunger en sång på gatorna, vandrare som svingar rosa presenningar på bergstoppar, supportrar som går och väntar i timmar i solen och frivilliga som vågar tala ansikte mot ansikte med väljare som är fast beslutna att välja en annan kandidat än deras egen.

Detta är glimtar av hur kampanjen för vicepresident Leni Robredo och senator Francis Kiko Pangilinan ser ut.

Det inspirerar dig att stå upp. Det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer. Det känns som om jag bidrar till något som är större än jag själv.

Studenterna förskräcks inte av skolornas deadlines, arbetarna tar ledigt för att gå från hus till hus och bönderna marscherar över hela landet i ett försök att övertyga filippinarna om att välja tandemen #LeniKiko som sina nästa ledare.

Allt detta för en eftersläntrande tvåa och trea i opinionsmätningarna inför valet.

Det är en nivå av frivillighet som enligt vissa aldrig tidigare har skådats i filippinska val. Volontärer säger att det inte längre ser ut som en kampanj utan som en folkrörelse.

“Det här valet är verkligen unikt och i viss mån banbrytande, eftersom vi för första gången har sett fler och fler privatpersoner eller medborgare som deltar direkt i kampanjer. Vi har inte sett den här omfattningen i tidigare val”, sade advokat Emil Marañon i ett avsnitt av “Ask Your Election Lawyer” på Rappler.

De hundratusentals som deltar i Robredos valmöten kan vara lovande, men inga mindre än Robredos döttrar själva har påmint sina anhängare om att detta inte är någon garanti för en seger. – Trots de rosaklädda jättemassorna har den främste kandidaten, Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr., fortfarande en överväldigande stor ledning över Robredo.

I den senaste Pulse Asia-undersökningen i april fick Marcos 56% av rösterna, vilket är oförändrat jämfört med undersökningen i mars. Samtidigt låg Robredo praktiskt taget stabilt på 23% i april jämfört med 24% i mars.

Trots nedgången med en procentenhet är Robredo-lägret fortfarande övertygat om att det sker en förändring på marken. Robredo nådde med en ökning med nio procentenheter jämfört med februari upp till 24%. Hennes talesman Barry Gutierrez sade att siffrorna “fortfarande är uppmuntrande”.

Kakampinks (en lek med orden “kakampi” eller allierad och “rosa”) vägrar att förlora hoppet. Under den sista delen av kampanjen har uppmaningarna att täcka mer mark bara intensifierats.

Kontextualisering av en kampanj

“Hello po, puwede po ba kayong maistorbo (Hallå, får vi avbryta vad du gör)?”

Volontärer för Leni for You, en av de många grupper som hjälper Robredos kampanj, upprepade variationer av denna fråga när de gick från hus till hus längs smala gator i Marikina City. Det var fuktigt, och värmen denna lördagsmorgon i april var särskilt stickande, men gruppen på omkring femton volontärer var på gott humör.

Leni Robredo var inte ofta det första samtalsämnet, även om volontärernas rosa skjortor och armfulla presenningar och flygblad avslöjade vad de var där för. Volontärerna frågade först lokalbefolkningen om deras jobb och ambitioner. De frågade om deras familjer, vilka bekymmer de hade och vad de letade efter hos en kandidat – om de redan hade en.

En äldre man satt vid ett provisoriskt skjul under ett träd tillsammans med sin granne. De var båda för Marcos. De gillade att Marcos lovade att sänka elpriserna.

Den äldre mannen var en fordonsförare som råkat ut för en elolycka. Detta hindrade honom från att förnya sitt körkort, men han hoppades kunna köra igen så länge han fortfarande kunde, sade han. Ett av hans sex barn försörjer familjen nu.

Volontären talade med dem om Robredos förslag om arbetslöshetsförsäkring, där arbetslösa filippinare skulle kunna få 80% av sin tremånaderslön för att hjälpa dem att klara sig, tillsammans med andra detaljer i Robredos Hanapbuhay Para sa Lahat-plattform.

Ett samtal var inte tillräckligt för att på en gång övertyga de två männen att rösta på Robredo, men efter volontärens presentation av sin kandidat sa de att de skulle tänka på saken. Grannar som redan stödde Robredo retade dem när de tog emot och bar Leni-Kiko-bollarna som volontärerna gav dem.

Detta sågs redan som en vinst för volontärerna – först och främst öppenheten att lyssna trots stöd för en annan kandidat, och ett löfte om att tänka på saken. Om lokalbefolkningen inte ville ha rosa presenningar lämnade volontärerna rosa fläktar och serietidningar med Robredos och Pangilinans resultat och plattformar.

Detta är KAMPI-ramverket som Leni for You-volontärerna använder när de går från hus till hus, enligt Floy Soriano, en mentor för gruppen. Inom denna ram relaterar volontärerna lyssnarnas problem till hur Robredo planerar att lösa dem.

“Lalo na ‘yung mga soft voters or undecided, kasi kulang lang ‘yung impormasyon nila tungkol kay Ma’am Leni. Kaya ‘yun ‘yung kailangan talagang kausapin – alamin ano ang dahilan ng kanilang pagpili sa presidente na napupusuan nila. Och sedan överväga. Vi tvingar inte fram något”, sade Soriano.
([Vi använder detta] särskilt för mjuka väljare eller de obeslutsamma, eftersom de inte har tillräckligt med information om Ma’am Leni. Så det är dem vi verkligen måste tala med – för att få veta varför de väljer vissa presidentkandidater. Och sedan [ber vi dem] att överväga. Vi tvingar dem inte.)

Frivilliga tillämpar också detta ramverk när de deltar i “fickmöten”, där de samlar samhällen med hjälp av husägarföreningar eller samhällsmedlemmarnas mun till mun. Här läxar volontärerna inte upp dem om Robredos plattform, utan lär känna dem på en personlig nivå: deras sammanhang och drömmar och hur Robredo kan vara en del av att förverkliga dessa drömmar.

Noelle Cubacub, som är en av de viktigaste medlemmarna i Leni for You – Marikina, minns när hon tilldelades en grupp på ett möte i fickan där ingen tänkte på Robredo som president. Medlemmarna i gruppen föredrog Marcos, Manilas borgmästare Isko Moreno och senator Panfilo Lacson.

“Det var min första gång och jag var så nervös eftersom de alla var äldre än jag”, säger Cubacub, som är sistaårselev på college. Hon kämpade mot tankar som berättade för henne att hon var ett barn som inte hade rätt att prata politik med sina äldre.

Hennes ångest lättade när hon lät gruppmedlemmarna tala om vilka egenskaper de gillade hos sina kandidater. Cubacub sade att Robredo hade egna positiva egenskaper, som också var vad medlemmarna i samhället ville se hos sina ledare.

“Nag-focus kasi kami noon sa pangarap nila sa buhay, so pangarap nila na makatapos ‘yung mga anak nila or apo nila, ta’s from there, ‘pinasok ko na, ‘Ah, si Leni, alam ‘nyo po ba na may ganito ganyan?’ kasi important na super malapit sa personal nila ‘yung programa ni Leni na ‘binebenta natin’,” sa hon.
(Vi fokuserade på deras livsdrömmar, och de drömde om att deras barn eller barnbarn skulle avsluta sin utbildning. Därifrån tog jag min ledtråd: “Vet du att Leni har det här och det här?”. Det är nämligen viktigt att Lenis program, som vi försöker sälja, ligger nära deras personliga ambitioner.)

Förutom att koppla Robredo till människors vardagliga erfarenheter skulle volontärerna fortfarande ge sina traditionella försäljningspresentationer om vad vicepresidenten redan har gjort i motsats till löften från andra kandidater. Många invånare sa att de inte ville ha korrupta ledare, och volontärerna var snabba med att ta fram Robredos kort över revisionskommissionen, där hennes kontor fick byråns högsta betyg tre år i rad.

Frivilliga tar ledningen

Några av Robredos frivilliggrupper har sina rötter redan innan hon tillkännagav att hon kandiderade till presidentposten. Medlemmarna i Leni for You började med att hålla lugaw-kök i samhällen och samla in namnunderskrifter för att få Robredo att kandidera till presidentposten när hon ännu inte hade bestämt sig.

Team Leni Robredo startade omkring december 2020 med bara tre eller fyra personer, men kallades Team Leni Robredo först den 12 juni 2021. En högt uppsatt tjänsteman på TLR, som bad om anonymitet, sade att det fanns en “lång bakgrund” i förberedelserna och organiseringen inför kampanjen.

I dag har TLR omkring 500 avdelningar i och utanför landet och 112.000 frivilliga. TLR och Leni for You är bara två av de otaliga grupper som lyder under Robredo People’s Council, eller paraplyorganisationen för alla frivilliggrupper.

Många inslag i kampanjen har varit volontärernas egna initiativ. Kampanjens jingel “Kay Leni Tayo” producerades redan innan Robredo bestämde sig för att kandidera. Robredo bar blått när hon tillkännagav sin kandidatur till presidentposten, men hennes anhängare klädde sig i rosa både online och offline – vilket Robredo helt enkelt följde.

De rosa onsdagarna var en idé från en grupp, liksom termen “TRoPa” (Team Robredo-Pangilinan). Robredo vägrar att ta åt sig äran för sin färgstarka kampanj och säger att hon bara blev en symbol för folkets törst efter förändring.

“Förhållandet mellan de frivilliga på marken och den nationella kampanjen är mycket dynamiskt, och det är det som gör den här kampanjen unik. För traditionellt sett, i Filippinerna och även utomlands, formas kampanjen av en nationell strategi. Det finns dessa personer ovanför som har stor erfarenhet av politiska kampanjer, de utformar strategin och den förs ner och verkställs, det finns en kommandostruktur”, sade den högste TLR-tjänstemannen.

“Ito iba, iba talaga siya – may energy na galing sa ‘baba, may innovation, may strategy na in-adapt sa ‘taas…. De förnyade sig så nu anpassar den centrala kampanjen strategin beroende på hur de ser det på marken”, tillade han. (Detta är unikt, verkligen unikt – det finns energi som kommer nerifrån, det finns innovation och strategi som toppen anpassade.)

Enligt Georgina Hernandez, som är samordnare för Robredos folkrörelse, har de lokala volontärerna i olika delar av landet självbestämmanderätt när det gäller att organisera sina demonstrationer. Hernandez sade att arrangörerna skulle bjuda in Robredo och Pangilinan till sina provinser, och RPC skulle bekräfta när tandemet kan komma och när de ska åka. “Sedan får de klara sig själva”, sade hon.

Från konceptet till valet av plats och inbjudan av artister och underhållare är det frivilliga som sköter organiseringen. RPC hjälper ibland till med att hänvisa gäster och artister med hjälp av grupper som Artists for Leni. De läkare som Robredo kallar på mitt i talet kommer från Medics for Leni. Lokala RPC samlar in medel för logistiska utgifter, t.ex. lokaler och ljudanläggningar.

Tillfälliga missanpassningar

TLR-tjänstemannen sade att eftersom de frivilliga har så stort inflytande kan detta också innebära en utmaning i samordningen, särskilt när det gäller budskap. Hernandez sade att RPC kan ge vägledning, men kan inte nödvändigtvis godkänna eller avvisa material för distribution. Robredo har alltid talat om att använda “radikal kärlek” för att förmedla sitt budskap, men de frivilligas frustrationer kan ibland ta överhanden.

VP Leni Robredo ber sina anhängare att sluta med smutskastning: “Det finns en kamp att vinna”.

Robredos kampanj har kritiserats för att vara elitistisk på vissa sätt – som till exempel hur husvagnar var “medelklass” eftersom deltagarna involverade bilägare, och hur vissa supportrar bestred lösa påståenden om att de fick betalt för att delta i valmöten genom att efteråt “spänna sig” med tvåhundrakronors biffar till middag.

Vissa grupper kan inte heller motstå negativa kampanjer mot Marcos Jr. Ett flygblad blev viralt på TikTok eftersom det hade Robredos, Pangilinans och deras senatskandidaters namn och ansikten på framsidan, men innehöll negativa inslag om Marcos på den andra sidan. Den nationella kampanjgruppen tog avstånd från flygbladen, men frivilliggruppen Kyusi 4 Leni gjorde ett uttalande där de stod fast vid sitt beslut att trycka och distribuera dem.

“För vår organisation står det klart att Robredo är den bästa kandidaten för presidentposten, och vi är övertygade om att landet inte har råd med ännu ett Marcos-ordförandeskap. Att jämföra de två kandidaterna speglar också vår frivilligdrivna kampanj som denna”, skriver gruppen i ett inlägg på Facebook.

Hur kan frivilliga ledare navigera i dessa missförhållanden? Hernandez säger att även volontärer tar ledningen i att övervaka varandra.

“Ang nagsisita sa isa’t isa ay volontärer din. Nakikita din natin ‘yon online – parang sällan ser du till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesperson, som uppmärksammar volontärerna ‘di ba? För det är verkligen inte kampanjens anda”, sade Hernandez.
(Det är också de frivilliga som övervakar sina led. Vi ser detta också på nätet – det är sällan man ser till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesman, som uppmärksammar de frivilliga, eller hur?).

“Tyvärr finns det effekter, som elitistiska budskap [som kanske sägs av ett fåtal, men som] förstärks. Men det som är bra är att vi ser att volontärerna också påpekar [att det är fel]”, tillade hon på en blandning av engelska och filippinska.

Uppoffringar och hopp

Ett framträdande drag i Robredo-Pangilinan-kampanjen är mångfalden bland dess anhängare. Medan en viss del av dem kritiseras som elit, finns det också små men betydelsefulla rörelser, till exempel Sumilao-bönderna som marscherar över hela landet för att kampanja för Robredo, som en gång i tiden hjälpte till att kämpa för sina förfäders mark i Bukidnon som alternativ advokat innan hon gick in i politiken. LÄS: Sumilao-bönderna på marsch för Leni.

“Si Leni Robredo ang tunay na simbolismo ng pagkakaisa (Leni Robredo är den sanna symbolen för enighet)”, sade Pakisamas ordförande och Sumilao-bonden Noland Peñas till reportrar den 29 april.

“Kaya kami naniniwala na sa kanilang pagsisilbi – kahit noon pa pa man na hindi pa sila nanunungkulan, hanggang sa ngayon ay consistent nilang tinitingnan at pinahahalagahan ang mga katulad naming nasa laylayan.”
(Det är därför vi tror på hennes tjänst – från innan hon tillträdde till nu har hon varit konsekvent när det gäller att fokusera och lägga vikt vid marginaliserade människor som vi.)

“Kaya kami nagtitiis sa hirap at init dahil gusto namin na makiisa, at mag-ambag sa simple naming pamamaraan upang makiisa at magkaisa tayong lahat”, tillade han. (Det är därför vi uthärdar kampen och värmen, eftersom vi vill vara solidariska och bidra på vårt eget enkla sätt så att vi verkligen kan enas.)

Den 29 april nådde jordbrukarna Pasig City. Med hjälp av lokala volontärer genomförde de en hus-till-hus-kampanj i Barangay Caniogan och berättade sina egna historier som bevis för att Robredo har agerat i de marginaliserades intresse när ingen såg på.

Det finns också de energiska Cheerleaders for Leni & Kiko, som började som en Facebook-sida som förenar röster från cheerleaders stöd för Robredo från olika lag och generationer. I takt med att Robredos kampanj växte förvandlades de till en fullfjädrad artistgrupp med hundratals frivilliga runt om i landet, enligt kärnmedlemmen Ajjie Mendelebar.

Hejarklacken är en av många abonado-frivilliga grupper som spenderar egna pengar för att stödja kampanjen. Vid vissa sammankomster har de kunnat få sponsring för mat och träningslokaler. De lyckades samla in en del pengar för att få laget att uppträda i Pampanga.

“Även om det inte finns någon finansiering har vi inget emot att använda våra egna pengar för att kunna uppträda. Skapandet av varje rutin är en gemensam insats av medlemmarna, från att förbereda cheer mixen, till koreografi, sekvensering av stunts osv. Alla händer på däck, som VP Leni alltid skulle säga”, säger 38-åriga Mendelebar, som också är med i gruppen.

“Den här kampanjen har förändrat spelet på så många sätt. Man kan bokstavligen bidra med vad man kan till ändamålet. I vårt fall var det vår kärlek till cheerleading och hoppet om en bättre framtid som verkligen drev oss att göra detta. Det spelade ingen roll att jag drog mig tillbaka från tävlingshearleading för nästan 20 år sedan, så länge min kropp klarar av det gör jag det”, säger han.

Även om det finns grupper som jordbrukarna och hejaklacksledarna som sticker ut, finns det också enskilda frivilliga som har en personlig pliktkänsla att gå ut för Robredo och Pangilinan. Kurt Mariano, en frivillig från Leni for You, tillbringade sin 18-årsdag med att gå från hus till hus den 16 april.

“Kagabi, pinag-iisipan ko na, ise-celebrate ko ba ‘yung birthday ko sa bahay lang, o ise-celebrate ko siya sa labas with house-to-house campaign? So ito na lang ang pinili ko. Makipag-usap, kumbinsihin ang tao, at ipakilala kung ano ang dapat,” sade han.
(I går kväll tänkte jag: Ska jag fira min födelsedag bara hemma eller ska jag fira utomhus med en kampanj från hus till hus? Så det var detta jag valde: att föra en dialog, övertyga människor och presentera dem för dem vad som är rätt.)

Jazmin Escolano, som var med volontärerna i Pasig den 29 april, tog ledigt från sitt arbete som utbildningskonsult för att ta tillfället i akt att kampanja med bönderna i Sumilao. Hon bjöds in av Kurt Bermudez, hennes vän och volontär för Youth Vote for Leni-Kiko Caniogan. Escolano röstade visserligen 2019, men det är först den här valperioden som hon fann sig särskilt engagerad i en kampanj.

“‘Yung energy pati ‘yung volunteerism ng campaign ni VP Leni, nakaka-inspire siya. Na parang kailangan mo rin mag-stand up, hindi na siya parang, dahil lang sa ‘yo eh. Para na siya sa lahat ng mga tao, lalo na doon sa future generations”, sade Escolano. (Energin och frivilligheten i VP Lenis kampanj inspirerar mig. Det inspirerar dig att stå upp, för det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer.)

“Jag känner att jag bidrar till något större än mig själv”, tillade Bermudez.

Vägen till den 9. maj

Vad är det som gör Robredo så speciell att hon har ritat en sådan här kampanj? TLR-tjänstemannen sa att det kan ha att göra med hennes “uppriktighet och äkthet”.

“Med henne är det man ser vad man får, och jag tror att folk känner den här idén. Det är lätt och bekvämt för människor att erbjuda sin tid och sina talanger, eftersom de litar på henne och tror att det hon säger inte bara är enkla löften, utan verkligen är ett fast åtagande att leverera om hon får chansen att leda landet”, sade tjänstemannen.

Den rosa kampanjen har kallats en rad saker: unik, inspirerande, fenomenal. Men kommer det att räcka för att få Robredo att komma ikapp Marcos? Det är möjligt, enligt Michael Yusingco, expert på styrelseskick och seniorforskare vid Ateneo School of Government.

“Just nu ser vi att uppmärksamheten ligger mer på mötena, eftersom det estetiska är effektfullt, eller hur? Men kanske är effekten bara så stor som den estetiska aspekten. Men om de gör fler hus-till-hus-möten, rådhusmöten, strategier med direkt interaktion … tror jag att de kommer att vända utvecklingen, eftersom de andra kandidaterna inte gör det”, sade han på en blandning av engelska och filippinska.

Yusingco sade att de visuella bilderna vid mötena kan bidra till en respektingivande faktor, men att de inte nödvändigtvis kommer att beröra människor. Anhängare från andra läger kan fortfarande ha anledning att tro att folkmassorna lockas av de stjärnor på A-listan som stöder Robredo och uppträder vid hennes möten.

Alan German, veteran inom kampanjstrategin, stödde också effektiviteten i person-till-person-kampanjen.

“Det är bevisat. Många, många studier har bekräftat att det fortfarande inte finns någon ersättning för mänsklig interaktion – en levande, andas person som du kan interagera med, där informationen [går med] känslor”, sade han.

Robredo själv knackar kanske inte dörr, men de tusentals frivilliga som gör det kan vara “en nära motsvarighet till henne – förutsatt att de gör det på rätt sätt”, sade German. De som arbetar med kampanjerna från hus till hus måste fortfarande följa de riktlinjer som den centrala kampanjen vill driva igenom, eftersom de lätt skulle kunna störa lokalbefolkningen om de direkt gick till attack mot Marcos och Robredos andra rivaler.

Med lite tid kvar innan filippinarna lägger sina röster kan volontärerna bara hoppas att deras ansträngningar räcker.

“Det är här som nästa fas av kampanjen är förankrad. Det är egentligen bara tro. Det är egentligen bara folkets beslutsamhet att få henne att vinna. Marginalerna är fortfarande stora, och om man kunde räkna ut det, skulle vissa säga att det är omöjligt, andra att det är ett fotofinish, men man kan inte bortse från folkets beslutsamhet”, sade TLR-tjänstemannen. – med rapporter från Mara Cepeda/

Om författaren: Michelle Abad är forskare och skribent på Rappler. Hon har en feminists hjärta och själ och arbetar med att specialisera sig på kvinnofrågor i Newsbreak, Rapplers undersökande gren.
Översättning: Hampus Cronander
Källa: The Pink Wave: Robredo’s volunteer movement defies traditional campaigns (Rappler)
Optimized by Optimole