The tale of Jumping Mouse

Once upon a time, in the verdant vales of the Great Meadow, there dwelt a hazel mouse known to all as Thistle. Yet, it was not long before the meadow folk would come to know him by another name, one earned through courage and a quest for wisdom: Jumping Mouse.

In the meadow lay a tranquil pond nestled among the emerald foliage. It was here that the wise old toad made its home, perched upon a lily pad, its reflective surface mirroring the azure sky above. Beside the pond, a majestic waterfall cascaded down the rocky cliffs, its mist creating a shimmering rainbow that arched gracefully over the water’s surface.

The tale of Jumping Mouse begins on a day like any other, with the sun casting its golden gaze upon the earth. Thistle, whose fur glowed with the hues of autumn’s splendor, felt a stirring in his heart—a call to seek out the fabled Origin and Terminus, the sacred spot where the circle of life both commences and concludes.

Thistle, whose fur glowed with the hues of autumn’s splendor, felt a stirring in his heart—a call to seek out the fabled sacred spot where the circle of life both commences and concludes.

His first encounter was with the ancient toad, sage and solemn, who sat contemplatively by the brook. “To glimpse beyond the horizon,” the toad intoned, “one must leap, not look.” And so, Thistle learned to jump, each leap a step closer to the heavens, and with this newfound skill, he was reborn as Jumping Mouse.

As Thistle, now known as Jumping Mouse, embarked on his journey, the toad emerged from the depths of the pond, its ancient eyes twinkling with knowledge. Sensing the mouse’s purpose, the toad croaked softly, offering guidance and assistance on his quest for the Origin and Terminus.

Sensing the mouse’s purpose, the toad croaked softly, offering guidance and assistance on his quest for the Origin and Terminus.

With a gentle flick of its webbed foot, the toad beckoned Jumping Mouse to approach. Without hesitation, Jumping Mouse stepped onto a sturdy water lily leaf, which the toad had fashioned into a makeshift raft. Together, they glided across the tranquil pond, the soothing melody of the waterfall serenading them as they journeyed towards the distant prairie.

As they reached the far shore, the toad bid Jumping Mouse farewell, imparting one final piece of wisdom before disappearing into the depths of the pond. With a grateful heart, Jumping Mouse continued on his quest, the memory of the toad’s guidance spurring him forward as he ventured into the sprawling expanse of the prairie.

Across the sprawling prairie, under the endless blue, Jumping Mouse met a buffalo, as vast as the sky above and as blue as the deepest ocean. The buffalo, beset by a mysterious ailment that dimmed its sight, bore Jumping Mouse upon its back. In a moment of purest altruism, Jumping Mouse offered one of his eyes to the buffalo, and the beast’s vision was restored.

The buffalo, beset by a mysterious ailment that dimmed its sight, bore Jumping Mouse upon its back.

The journey continued, leading Jumping Mouse to the shadowed hills, where he encountered a grey wolf, majestic and wild. The wolf, disoriented and unable to find its way, accepted the gift of Jumping Mouse’s remaining eye. With his sacrifice, the wolf’s confusion lifted, and it roamed once more with purpose.

Jumping Mouse found himself on the back of the majestic grey wolf, his remaining eye now consumed by the wolf. With each stride, the wolf ascended the rugged slopes of the towering mountain, carrying Jumping Mouse towards its lofty summit.

As they reached the peak, the wolf gently lowered Jumping Mouse onto a bed of soft moss, his heart pounding with anticipation. Despite his blindness, Jumping Mouse felt a sense of wonder wash over him as he listened to the wolf’s steady breathing and the whisper of the wind through the mountain’s craggy peaks.

“Tell me, friend,” Jumping Mouse said softly, “what do you see from up here?”

The wolf, with a sense of reverence in his voice, described the panorama spread out before them. He spoke of snow-capped peaks glistening in the sunlight, valleys carpeted with verdant forests, and rivers winding their way through the rugged terrain like shimmering ribbons of silver.

With each word, Jumping Mouse’s imagination painted a vivid picture of the world beyond his sight, and he felt a sense of awe at the vastness and beauty of the land. Though his eyes could no longer behold the wonders of the world, his spirit soared with a newfound appreciation for the power of perception and the interconnectedness of all living things.

The wolf, with a sense of reverence in his voice, described the panorama spread out before them.

But as the sun began to dip beneath the horizon, casting long shadows across the mountain peaks, the wolf’s time drew to a close. With a gentle nudge, he bid Jumping Mouse farewell, leaving him alone on the mountaintop, his heart heavy with the weight of solitude.

As darkness enveloped the land, Jumping Mouse felt a sense of uncertainty creep into his mind. But then, like a beacon of light piercing the night sky, a regal eagle descended from the heavens, its keen eyes piercing through the darkness to gaze upon the blind mouse below.

With a flutter of its powerful wings, the eagle swooped down, enveloping Jumping Mouse in its talons. And in that moment, their essences merged, and Jumping Mouse’s mind and soul took flight once more, his vision restored in a way he could never have imagined.

“Thou seekest the Origin and Terminus,” the eagle declared, “and for this knowledge, a price must be paid.” With a swift motion, the eagle consumed Jumping Mouse, and in that instant, their essences merged. Jumping Mouse’s mind and soul took flight with the eagle, and his vision was returned, clearer and more profound than ever before.

In the embrace of the eagle, Jumping Mouse understood that the Origin and Terminus were not places but experiences, woven into the very fabric of existence. His quest had reached its end, but his story would live on, a legend of selflessness, unity, and the eternal cycle of life and death.

As Jumping Mouse soared through the starlit sky, merged with the majestic eagle, he heard a faint voice calling to him from the ground below. “Jumping Mouse, Jumping Mouse, open thy eyes, open thy eyes!”

Curious, Jumping Mouse obeyed the call, allowing his vision to extend beyond the eagle’s keen sight. And as he opened his eyes, he saw the tranquil pond nestled among the verdant foliage, and within it, the wise old toad gazing up at him with eyes filled with boundless wisdom.

“Jumping Mouse, thou art the eagle now!” the toad’s voice rang out loud and clear, echoing across the Great Meadow.

“Jumping Mouse, thou art the eagle now!” the toad’s voice rang out loud and clear, echoing across the Great Meadow.

With a sense of wonder and awe, Jumping Mouse realized the truth of the toad’s words. He had transcended his humble origins as a small hazel mouse, becoming something greater, something boundless. He was no longer confined by the limitations of his physical form but instead, he had merged with the essence of the eagle, soaring through the vast expanse of the sky with grace and majesty.

Filled with gratitude for the guidance and wisdom of the toad, Jumping Mouse dipped his wings in a silent salute before continuing his journey, his spirit soaring higher and higher on the wings of the eagle.

And though he had left the tranquil pond and the wise old toad behind, their words remained etched in his heart, a reminder of the interconnectedness of all living beings and the boundless potential that lay within each and every one of us.

As he soared through the starlit sky, Jumping Mouse felt a sense of liberation unlike anything he had known before. He was no longer bound by the limitations of his small mouse form but instead, he became one with the vastness of the night sky, his spirit soaring on the wings of the eagle.

In the verdant vales of the Great Meadow, where the sun casts its golden gaze upon the earth, his spirit dwelled, forever soaring on the wings of the eagle, a beacon of hope and inspiration for all who dared to dream.

Now, Jumping Mouse knew that his journey had only just begun. With the wisdom of the toad, the strength of the buffalo, the guidance of the wolf, and now the vision of the eagle, he would continue to seek out the elusive secrets of the Origin and Terminus, forever grateful for the companionship and guidance he had found along the way, forever grateful for the transformative journey that had led him to this moment of enlightenment.

But the tale does not end there. Jumping Mouse, now merged with the eagle, soared through the vast expanse of the sky, witnessing the world below with newfound clarity. Together, they traversed mountains and valleys, rivers and forests, experiencing the interconnectedness of all living beings.

As they journeyed, Jumping Mouse felt a sense of fulfillment unlike anything he had known before. He had transcended the limitations of his small mouse form, becoming something greater, something boundless.

One day, as they flew over a bustling human settlement, Jumping Mouse caught sight of a young child, her eyes alight with wonder as she watched a butterfly flit among the flowers. Moved by a surge of compassion, Jumping Mouse and the eagle descended, alighting gently beside the child.

The child, startled at first by the unexpected visitors, soon found herself enchanted by their presence. Jumping Mouse, through the eagle’s eyes, saw the innocence and curiosity reflected in the child’s gaze, and he knew in that moment that his journey had led him here, to touch the lives of others and impart the wisdom he had gained.

From that day forth, Jumping Mouse and the eagle became guardians of the meadow and its inhabitants, guiding and protecting them with their boundless wisdom and compassion. And though they could not stay forever in one place, their presence lingered in the hearts of all who heard the tale of the brave mouse who dared to leap beyond the horizon in search of truth and enlightenment.

And so, the legend of Jumping Mouse lived on, passed down through generations as a reminder of the power of selflessness, unity, and the eternal cycle of life and death. In the verdant vales of the Great Meadow, where the sun casts its golden gaze upon the earth, his spirit dwelled, forever soaring on the wings of the eagle, a beacon of hope and inspiration for all who dared to dream.


Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

GABRIELA är en filippinsk kvinnokampsorganisation som bildades i mars 1984. Till dess 40årsjubileum återpublicerar jag en artikel från gal-dem 2020. Samantha Jean Sumampong berättar hur hon, genom att gå med i en internationell grupp för social rättvisa, kan bekämpa autokrati och återknyta kontakten med sitt filippinska arv.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

Samantha Jean Sumampong, GABRIELA Los Angeles, USA, 17 FEB 2020

Triggervarning: omnämnanden av statligt våld, dödsfall

Min resa mot att bli en del av GABRIELA, den feministiska gräsrotsgruppen som kämpar för nationell demokrati och socialism i Filippinerna, började efter att jag hade besökt en visning av den filippinska dokumentären Motherland under Los Angeles Asian Pacific Film Festival i april 2018. På vägen ut såg jag en annan biobesökare bära en lila basebollkeps med frasen “Pec-Pec Power” broderad på brättet med vita bokstäver.

Det fångade min uppmärksamhet eftersom “pec-pec” är slang för vulva på tagalog (det vanligaste språket i Filippinerna). Jag gick fram till bäraren för att fråga var hon hade köpt sin hatt och blev hänvisad till ett bord med broschyrer och affischer om en organisation med namnet “General Assembly Binding Women for Reform, Integrity, Equality, Leadership and Advocacy” – även kallad GABRIELA. Jag bad en av kvinnorna som satt bakom bordet att berätta mer för mig. Hon förklarade att GABRIELA är en nationell gräsrotsorganisation som arbetar för marginaliserade kvinnor och barn i Filippinerna.

“Jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet.”

Det var första gången jag hörde talas om en sådan grupp; jag är född och uppvuxen i ett övervägande vitt område i utkanten av Los Angeles. Under min uppväxt kände jag mig inte kopplad till mina filippinska rötter på det sätt som jag trodde att jag borde vara. Jag talade inte tagalog eller någon filippinsk dialekt; mina föräldrar hade inte lärt mig efter att ett talfel i barndomen fått en barnläkare att rekommendera att jag lärde mig ett enda språk för att undvika förvirring, och jag växte inte upp bland filippinska jämnåriga.

När jag besökte Filippinerna hade jag därför så svårt att kommunicera med min familj och mina släktingar att jag kände mig bortkopplad. Det hjälpte inte att jag inte hade några andra filippinska vänner att prata med om kulturella frågor; jag hade vuxit upp i ett område med få filippinska kamrater där “assimilering” uppmuntrades. Jag upptäckte att om jag uttryckte problem som jag hade med min filippinska familj, som deras oro över övernattningar, kunde min övervägande vita grupp av vänner inte förstå vad jag gick igenom.

Så jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna, valet av Donald Trump 2016 och en ökad oro över att högerextrema personer tar över ledarroller runt om i världen. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet. Det första mötet jag deltog i var en generalförsamling på La Casa Roja, ett medborgarhus i Los Angeles Koreatown. Medlemmarna röstade fram den nya verkställande kommittén för Los Angeles-avdelningen, diskuterade den politiska utvecklingen i Filippinerna och planerade hur vi skulle ta oss an den som grupp. Rummet surrade av småprat, spänning och intensitet. Det var första gången jag hade varit med i en grupp som hade som mål att förändra det politiska spektrumet i Filippinerna som helhet.

GABRIELA grundades ursprungligen som ett svar på den filippinska befolkningens oro över Ferdinand Marcos brutala diktatur, som varade från 1965 till 1986. Organisationen bildades i mars 1984 när kvinnor som representerade olika organisationer, institutioner och grupper samlades på St Scholastica’s, ett katolskt college i Manila. Den fick sitt namn efter Gabriela Silang, en filippinsk revolutionsledare från 1700-talet, mest känd för att ha brutit sig loss från den traditionella kristna kvinnorollen och lett en revolt mot den spanska kolonialismen.

Idag finns det mer än 200 organisationer, institutioner och program för kvinnor i hela Filippinerna. Organisationen har avdelningar i USA, Hongkong, Japan, Nederländerna, London, Italien, Taiwan och Förenade Arabemiraten och håller månatliga allmänna möten. Vid sidan av aktivism erbjuder organisationen utbildning, till exempel en workshop om det filippinska samhället och revolutionen (PSR) som jag deltog i. Där fick jag lära mig historien om mina förfäders land som inte behandlades i de böcker som vi läste i mina amerikanska skolor. Jag fick lära mig hur den spanska och amerikanska imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen hade förstört Filippinerna och skapat de förutsättningar för diktatur och korruption som landet lider av i dag.

Sedan 2016 har Filippinerna haft att göra med en annan autokratisk ledare: President Rodrigo Duterte. Sedan Duterte tillträdde har han genomfört en våldsam kampanj för “krig mot droger”, där polisen gör husrannsakningar för att gripa misstänkta narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Human Rights Watch uppskattar att omkring 12 000 människor har dött till följd av kampanjen under de senaste tre åren, främst filippinare som tillhör “städernas fattiga”.

Polisen bestämmer vilka som är misstänkta langare eller användare genom att skapa en “narkotikalista”, som de själva och den lokala grannsamverkan informerar om. Sedan går de hem till den misstänkta personen och informerar dem om att de finns med på narkotikalistan. Dessa besök är inte en varning utan syftar till att bekräfta de misstänktas identitet. När den misstänktes namn har bekräftats skjuter polisen eller personer som arbetar för polisen – som ofta har täckta ansikten och är klädda i svart – den misstänkte. De har ingen fullmakt.

Det har också dokumenterats att polisen planterar vapen nära misstänktas kroppar för att rationalisera sin våldsanvändning. Det storskaliga utomrättsliga våld som Duterte använder mot narkotikahandlare och narkotikamissbrukare är inte nytt. Denna taktik var ett kännetecken för hans 22-åriga mandatperiod som borgmästare i Davao City och en viktig del av den presidentvalskampanj som förde honom till makten.

“De som mördas som en del av Dutertes ‘krig mot droger’ är mestadels män, men deras död har en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner”

Enligt rapporter från den nationella polisen i Filippinerna har 5 526 misstänkta dödats i polisinsatser från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2019. I den siffran ingår inte de tusentals personer som dödats av anonyma gärningsmän och som polisen inte undersöker på allvar, vilket gör att dödssiffran kan uppgå till 27 000 enligt uppskattningar från inhemska människorättsgrupper.

Forskning som utförts av Human Rights Watch och medier som Rappler och Reuters visar att dessa vigilante-liknande mord ofta utförs av poliser eller av angripare med kopplingar till myndigheterna. Till en början var de utomrättsliga avrättningarna koncentrerade till Metro Manila, men från och med 2018 har avrättningar utförts i andra stadsområden som Cebu City, och på landsbygden i starkt militariserade områden som Mindanao. På landsbygden avrättas ledare för ursprungsbefolkningar, jordbrukare och människorättsaktivister.

Även om de som mördas som en del av Dutertes “krig mot droger” mestadels är män, har deras död en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner. Medan Duterte tror att hans narkotikapolitik minskar brottsligheten bidrar den i själva verket till ekonomisk otrygghet. Tusentals kvinnor har blivit utan ekonomiskt stöd på grund av att deras försörjande partner eller familjemedlem har dött plötsligt och våldsamt. Detta gör att många sörjande kvinnor befinner sig i otrygga situationer i fattiga stadsområden.

Det finns också en ökande paranoia inom samhällena; kvinnor som en gång var vänner och grannar i Filippinernas barangays (byar), där regeringens politik genomförs först, har blivit angivare åt varandra. Misstron är utbredd, liksom rödmärkningen (en person stämplas som “röd”, dvs. kommunist, en grupp som förföljs av Duterte) av en granne om denne misstänks för att hysa en påstådd narkotikamissbrukare eller narkotikalangare. Mödrar till missbrukare blir också utfrysta och ses som misslyckade föräldrar.

GABRIELA är särskilt oroad över Dutertes kampanj mot droger eftersom det är ett krig mot städernas fattiga och en täckmantel för att ge sig på aktivister eller alla som är frispråkiga mot regeringen. Många av de sekundära offren för den våldsamma kampanjen är ensamstående mödrar och barn som utsätts för farliga livsstilar eller drivs ännu längre in i fattigdom.

Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)
Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)

Min avdelning av GABRIELA Los Angeles slår tillbaka genom att organisera människor i USA för att påverka kongressen att minska militär- och polisbiståndet till Duterte som används för att finansiera hans krig mot droger. Hittills har USA betalat en halv miljard dollar till Dutertes regim. GABRIELA organiserar också solidaritetsresor till Filippinerna för att hjälpa till att sprida filippinernas berättelser i USA.

Den 22 juli 2019 deltog jag i mitt första People’s State of the Nation-tal framför trappan till det filippinska konsulatet i centrala Los Angeles. Det var en bönestund och ett möte för att motsätta sig Dutertes fascistiska politik och regim. Den hölls samma dag som Duterte höll sitt årliga tal till Filippinerna där han försvarade sitt krig mot droger och bad den filippinska kongressen att återinföra dödsstraffet för alla narkotikarelaterade brott. Det var en aktion som hade tagit sju månader att organisera, och att få umgås med mina GABRIELA-kollegor och träffa andra vänsterinriktade filippinska grupper medan vi brainstormade idéer fick mig att känna mig otroligt kopplad till min filippinska identitet.

Under protesten ropade GABRIELA, Malaya, Anakbayan och andra progressiva grupper slagord som “Hey, Hey/Ho, Ho/Durtete’s Got to Go” och “From Palestine to the Philippines/Stop the US War Machine”. Vi framförde tal och korta pjäser om de utomrättsliga avrättningarna och informerade människor om vikten av att strypa USA:s militära bistånd till Filippinerna. Det var så inspirerande och upprörande; vi hade folk i sina bilar som tutade på oss för att visa sitt stöd.

Under 2020 fortsatte GABRIELA att arbeta med sin kampanj “Defend Women, Defend GABRIELA”, som lanserades förra året. Det är ett svar på “Oplan Kapanatagan”, president Dutertes politik för upprorsbekämpning som riktar in sig på grupper som uppfattas stå i vägen för administrationens politiska och ekonomiska intressen.

“Defend Women, Defend GABRIELA” syftar till att avslöja och bekämpa förtrycket av opposition mot Dutertes regering, som GABRIELA, och dra nytta av både inhemskt och internationellt politiskt stöd för att försvara organisationen och kampen för de kvinnor som den representerar. Den lyfter fram resolutioner, de strider som redan utkämpats, som att få till stånd en utfrågning i kongressutskottet för att stoppa USA:s militära bistånd till Filippinerna, och program och tjänster som att utveckla en pool av advokater och paralegaler för att hjälpa marginaliserade individer. Det är också en kamp mot endo-kontraktering (praxis att företag ger arbetstagare anställning i mindre än sex månader och sedan säger upp dem så att de inte behöver betala förmåner), landgrabbing, förstörelse av förfäders land och miljö samt avhysning av fattiga från deras land.

“GABRIELA har hjälpt mig att utveckla vad som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig”

Att vara en GABRIELA organisatör är inspirerande, men det är också farligt. Jo Lapira, en 22-årig aktivist, medlem i GABRIELA Youth och student vid University of the Philippines, mördades 2017 i ett möte mellan filippinska regeringstjänstemän och kommunistiska New People’s Army i Nasugbu, Batangas. För vänner och familj beskrevs Lapira som en liten aktivist med stora drömmar och en mjuk röst som stod fast vid sina övertygelser. GABRIELA var förkrossad över hennes död och kritiserade militären för att ha avslöjat namnet på Lapira utan familjens samtycke och för att ha publicerat ett foto av hennes livlösa kropp på en Facebooksida (vilket också tycktes motbevisa militärens uttalande att Lapira hade behandlats på sjukhus innan hon dog).

I oktober 2019 genomfördes en räd mot de regionala kontoren för GABRIELA, Bayan Muna Partylist och National Federation of Sugar Workers i Bacalod, en stad i Visayas, den mellersta ön i Filippinerna. Totalt 62 personer greps och polisen betecknade dem som “kommunistrebeller”, inklusive sex minderåriga som den filippinska nationella polisen har sagt att de “räddade”.

Trots farorna kämpar vi vidare. GABRIELA betyder så mycket för mig; det är mer än bara en feministisk aktivistgrupp. Det är en grupp med andra filippinskor som hjälpte mig att få en starkare koppling till min kultur. Jag studerar tagalog via en prenumerationsapp som heter Drops och försöker praktisera det med min kusin Ryan, som också lär sig, med mina föräldrar och alla som jag ser är filippinska. Jag håller på att utveckla något som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig. Det har orsakat gräl med mina föräldrar, som stöder Duterte-regimen, men i stället för att backa står jag upp för mig själv.

Nu gör min ökade medvetenhet att jag är stolt över min kultur och dess landvinningar och att jag vill kämpa mot orättvisorna i Filippinerna. Det är hårt arbete, men det är inspirerande och jag är oändligt stolt över att vara en del av detta stycke aktivisthistoria.

Samantha Jean Sumampong, Los Angeles 2020

Berättelsen om Emily och giljotinen

en saga för vuxna av Hampus Cronander

Det var en gång en liten flicka som hette Emily. Hon var ett sömnigt och lugnt barn, men ibland hade hon mardrömmar som höll henne vaken hela natten.

En natt när Emily försökte sova hörde hon en mystisk röst som viskade hennes namn. Hon öppnade sina ögon och såg en skugga på väggen. Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud.

”Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud”

“Följ mig”, sa kvinnan med en isande röst som fick Emilys hjärta att slå snabbare.

Emily följde viljelöst den skrämmande kvinnan till ett mörkt rum där en bok låg på ett bord. Boken var täckt av mögel, damm och smuts och hade stora bokstäver på omslaget som löd “Mardrömsboken”.

Kvinnan öppnade boken och bläddrade till en sida som visade en bild av en giljotin. Emily kände sig illamående och rädd när hon såg bilden, men kunde inte ta blicken från sidan.

“Om du inte kan sova på natten, så kommer jag att hjälpa dig att somna”, sa kvinnan och bläddrade till nästa sida där det fanns en beskrivning av hur man bygger en giljotin.

Emily visste inte vad hon skulle göra, men hon var för rädd för att vägra lyda kvinnan. Hon gick med på att följa kvinnans instruktioner för att bygga giljotinen.

Medan Emily byggde sin giljotin berättade kvinnan om läkaren som uppfunnit den och om hur den användes under franska revolutionen.

Giljotinen är en avrättningsmaskin, som började användas under den franska revolutionen (1789-1799). Den används till att avrätta personer som dömts till döden. Giljotinen består av en tung träram, som höll en lodrät metallstång med en skarp, triangulär kniv – en bila – i nederändan. Offret placerades med huvudet på en liten plattform med nacken exakt under kniven, som sedan släpptes från höjden. Bilans tröghet ökades av en vikt.

När bilan faller i giljotinen sker en hastig rörelse som avskiljer huvudet från kroppen. Kniven är vass och skär igenom halsen, vilket leder till att det centrala nervsystemet, blodkärlen och luftstrupen skärs av. Huvudet faller sedan ner i en korg eller på en platta som är placerad under giljotinen.

Efter att huvudet har skiljts från kroppen, stannar hjärnan gradvis upp eftersom blodtillförseln upphör. Hjärnan är beroende av en konstant syre- och blodtillförsel för att fungera, och när huvudet skiljs från kroppen upphör denna tillförsel och hjärnan dör gradvis.

Under avrättningen av Marie Antoinette på Place de la Révolution i Paris den 16 oktober 1793 föll hennes huvud ner i en korg som var placerad under giljotinen. Detta var en vanlig praxis vid avrättningar med giljotin under den tiden.

Efter avrättningen av Marie Antoinette visade läkare och forskare intresse för vad som händer med hjärnan efter avskiljandet från kroppen. En fransk läkare vid namn Dr. Joseph Ignace Guillotin hade faktiskt uppfunnit giljotinen som ett mer humant sätt att avrätta människor, eftersom han ansåg att det var en snabb och smärtfri metod jämfört med andra metoder som användes vid den tiden.

Forskare som studerat avrättningar med giljotin har funnit att hjärnan fortfarande kan fungera under några få sekunder efter att huvudet har skiljts från kroppen, men det är osäkert hur länge hjärnan kan behålla någon form av medvetande eller kognitiv förmåga.

Solkungen, även känd som Ludvig XVI av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 21 januari 1793. Han hade styrt Frankrike sedan 1774 men hans styre var kännetecknat av politisk instabilitet och ekonomisk kris. Under den franska revolutionen, som bröt ut 1789, anklagades Ludvig för att ha försvagat landets ekonomi och för att ha varit delaktig i kontrarevolutionära försök. Han avsattes från tronen och fängslades 1792. Efter en rättegång dömdes han till döden och avrättades offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Marie Antoinette, Ludvigs hustru och drottning av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 16 oktober 1793. Hon hade varit en av de mest kontroversiella figurerna under den franska revolutionen, och hade anklagats för extravagans och för att ha varit en del av en kontrarevolutionär konspiration. Efter att hennes man hade avrättats sattes Marie Antoinette i fängelse och utsattes för svåra förhållanden. Hon förhördes och dömdes till döden av en revolutionär domstol. Precis som Ludvig XVI avrättades hon offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette med giljotin väckte starka reaktioner från folket i Paris och runt om i Frankrike. Å ena sidan var det de revolutionära krafterna som firade avrättningarna som en seger över den gamla ordningen. Men å andra sidan fanns det också de, som såg det som en hänsynslös och brutalt våldsam handling.

Många såg Solkungen och Marie Antoinette som symboler för en överklass som hade förtryckt folket och var ansvarig för landets kriser och fattigdom. Deras avrättningar sågs som en handling av rättvisa och en varning till andra kungar och drottningar runt om i Europa.

Men samtidigt sågs giljotinens brutala och effektiva natur som något fruktansvärt avskyvärt och många fann avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette som alltför grymma och barbariska. För många var det en svår avvägning mellan att straffa överheten för sina brott mot folket och att undvika att själva falla ner i hämnd och våld.

Det är viktigt att notera att reaktionerna var mycket splittrade och att det fanns många olika åsikter om avrättningarna. För vissa var det en seger över den gamla ordningen, medan andra såg det som en fruktansvärd händelse och en varning om de faror som kan uppstå när hämnd och våld tar över.

Båda avrättningarna var symboliska för den borgerliga franska revolutionen och innebar en radikal liberal förändring i Frankrikes politiska och sociala landskap:

Ludvigs avrättning symboliserade slutet på den franska monarkin och starten på republiken, medan Marie Antoinettes avrättning markerade slutet på en era av extravagans och privilegier för den franska aristokratin. Båda avrättningarna väckte stor uppmärksamhet både i Frankrike och i resten av Europa och kom att bli omtalade händelser i historieböckerna.

När giljotinen var klar sjöng kvinnan en sång:

Madame Guillotine, vår sista domare hon är
Med den kalla, skarpa bilan, denna sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar ”mera,” trots de dömdas klagande bön

Hon står där högt upp på Place de la Révolution
Där hennes blickar möter folket med en blodig devotion
Hon väntar inte länge, hennes verk är snabbt och rent
Och de dömda vet att deras sista stund är nära, nu sitt slut

Madame Guillotine, hon sjunger när hon arbetar
Med varje hugg så sjunger hon en sång så klar
En melodi så hemsökande, att den skär in i ens själ
En kuslig vaggvisa, som berättar om vår sista färd

Hon sjunger om livet, om hur det är så kort
Och hur det kan tas ifrån en, på ett ögonblick och utan svar
Hon sjunger om döden, och om dess obönhörliga makt
Och om tomma tystnaden, den som kvarstår när allt är sagt

Madame Guillotine, hon är en kvinna av stål
Och med varje fall, så hörs hennes sång så kall
En varning om revolution, och om det som kan ske
Om vi inte snabbt agerar, så ingen återvändo finns det att se

Hon sjunger om vår historia, och om allt som har hänt
Om den våldsamhet och blodspillan, som vi har sett i vår tid
Om mänsklighetens mörka sidor, och om dess höga pris
Och om den eviga cykeln, den som föder hat och förlust i evig kamp

Madame Guillotine, hon är vår sista domare
Med den kalla, skarpa bilan och sin sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar på mer, trots de dödas ständiga bön

Så länge hon står där, på Place de la Révolution
Så kommer hennes sång att sjunga om vår sista färd
Och vi kan bara undra, om det finns en annan väg att ta
Eller om vi alla är dömda att följa i hennes fotspår, en dag.

Kvinnan försvann när sången var slut. Emily kunde inte sluta tänka på vad hon hade gjort. Hon önskade att hon aldrig hade träffat kvinnan eller öppnat boken.

”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”
”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”

Men det var för sent. Emily kunde inte sova utan att tänka på giljotinen och hur hon byggde den. Varje natt när hon stängde sina ögon kunde hon höra ljudet av bilan som föll och skar genom halsen. Hon kunde känna den kalla korgen under hennes nacke och känna den blodiga kylan som strömmade genom hennes kropp.

Emily kunde inte längre sova. Hon var fast i en värld av mardrömmar och skräck. Hon försökte att berätta för sin mamma och pappa om den mystiska kvinnan och boken, men de bara skrattade åt henne och sa att det var en dröm.

Emily var ensam i sin kamp mot mardrömmarna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Men en natt, när hon var vaken och grät, såg hon kvinnan igen. Denna gång var hon inte rädd. Hon var arg.

“Hur kunde du göra detta mot mig?” frågade Emily.

Kvinnan skrattade. “Du var den perfekta kandidaten. Du är svag och lätt att påverka.”

Emily insåg att kvinnan hade rätt. Hon hade varit för rädd och lätt påverkad. Men nu var hon arg och fast besluten att inte låta kvinnan ta kontroll över henne längre.

Hon började läsa om giljotinen och dess historia, och lärde sig allt hon kunde om dess funktion och hur den användes under den franska revolutionen. Ju mer hon lärde sig, desto mindre rädd blev hon. Hon förstod att hon kunde övervinna sin rädsla genom att lära sig mer om det som skrämde henne.

Emily började också prata med andra om sina mardrömmar och upptäckte att hon inte var ensam. Många andra hade också drömmar som höll dem vakna på natten. Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar.

Efter många sömnlösa nätter och mycket forskning upptäckte Emily och hennes vänner att det fanns en skrämmande koppling mellan deras mardrömmar och en mystisk organisation som kallade sig “Mardrömsmakarna”. Organisationen var känd för att manipulera folks drömmar för att kontrollera dem och få dem att göra saker de aldrig skulle ha gjort annars.

Emily och hennes vänner bestämde sig för att ta upp kampen mot Mardrömsmakarna. De tränade sig i att kontrollera sina drömmar och lära sig att hantera sina rädslor. De lärde sig att samarbeta och arbeta tillsammans för att övervinna sina mardrömmar.

Till slut lyckades de avslöja Mardrömsmakarnas hemliga högkvarter och befria många människor som hade fallit offer för deras manipulativa drömmar. Emily och hennes vänner blev hjältar och firades för att ha räddat så många liv.

Emily fortsatte att ha mardrömmar ibland, men nu kunde hon hantera dem och använda sin rädsla som en drivkraft för att uppnå sina mål. Hon visste att hon aldrig skulle bli helt fri från sina mardrömmar, men hon visste också att hon hade styrkan att hantera dem och att hon aldrig skulle låta någon annan ta kontroll över henne igen.

Hur Kina korrigerar historien om den koloniala västvärlden

av Dr. Ramzy Baroud för Middle East Monitor, 23 november 2022
President Xi Jinping skakar hand med Kanadas premiärminister Justin Trudeau den 4 september 2016 i Hangzhou, Kina [Fotograf: Lintao Zhang]

Xi vs Trudeau: Hur Kina skriver om historien om den koloniala västvärlden

Även om utbytet mellan Kinas president Xi Jinping och Kanadas premiärminister Justin Trudeau vid sidan av G20-toppmötet i Indonesien den 16 november var kort, har det blivit en sensation i sociala medier. Xi, som var självsäker om än inte dominant, läxade upp den uppenbart orolige Trudeau om diplomatins etikett. Detta utbyte kan betraktas som ytterligare en vattendelare i Kinas förbindelser med västvärlden.

“Om det fanns uppriktighet från din sida”, sade den kinesiske presidenten till Trudeau, “ska vi föra våra diskussioner med en attityd av ömsesidig respekt, annars kan det få oförutsägbara konsekvenser”.

I slutet av det pinsamma samtalet var Xi den förste som gick därifrån och Trudeau lämnade honom obekvämt på väg ut ur rummet.

För att betydelsen av detta ögonblick verkligen ska kunna uppskattas måste det ses genom ett historiskt prisma.

När de västerländska kolonialmakterna började exploatera Kina på allvar – i början och mitten av 1800-talet – uppskattades den kinesiska ekonomins totala storlek till en tredjedel av världens hela ekonomiska produktion. År 1949, när de kinesiska nationalisterna lyckades vinna sin självständighet efter hundratals år av kolonialism, politisk inblandning och ekonomisk exploatering, utgjorde Kinas totala BNP endast 4 procent av världens totala ekonomi.

Det första anglo-kinesiska kriget (1839-42), populärt kallat det första opiumkriget [Bild: History/Universal Images Group]

Under perioden mellan det första opiumkriget 1839 och Kinas självständighet, över hundra år senare, dog tiotals miljoner kineser till följd av direkta krig, efterföljande uppror och svält. Det så kallade boxarupproret (1899-1901) var ett av det kinesiska folkets många desperata försök att återta ett visst mått av självständighet och hävda en nominell suveränitet över sitt land. Resultatet blev dock förödande, eftersom rebellerna, tillsammans med den kinesiska militären, krossades av den mestadels västerländska alliansen, som omfattade USA, Österrike-Ungern, Storbritannien, Frankrike och andra.

Dödssiffrorna var katastrofala och enligt moderata uppskattningar uppgick de till över 100.000. Och därefter tvingades Kina återigen att följa linjen, precis som man har gjort i de två opiumkrigen och vid många andra tillfällen tidigare.

Kinas självständighet 1949 innebar inte automatiskt att Kina återvände till sin tidigare storhet som global eller ens asiatisk makt. Återuppbyggnadsprocessen var lång, kostsam och ibland till och med förödande: Prövningar och misstag, interna konflikter, kulturella revolutioner, perioder av “stora språng framåt” men ibland också stor stagnation.

Sju decennier senare står Kina åter i centrum för de globala angelägenheterna. Goda nyheter för vissa. Fruktansvärda nyheter för andra.

I USA:s nationella säkerhetsstrategi för 2022, som offentliggjordes den 22 oktober, beskrivs Kina som “den enda konkurrent som både har för avsikt att omforma den internationella ordningen och, i allt högre grad, den ekonomiska, diplomatiska, militära och tekniska makt som krävs för att göra det”.

USA:s ståndpunkt är inte alls förvånande, eftersom västvärlden fortsätter att definiera sitt förhållande till Peking utifrån ett kolonialt arv, ett arv som sträcker sig över hundratals år.

För västvärlden är Kinas återuppståndelse problematisk, inte på grund av dess människorättssituation utan på grund av dess växande andel av världsekonomin, som 2021 utgjorde 18,56 procent. Denna ekonomiska makt, i kombination med växande militär styrka, innebär i praktiken att Peking snart kommer att kunna diktera de politiska utfallen i sin växande inflytelsesfär i Stillahavsregionen, och även globalt.

Det ironiska i allt detta är att det en gång i tiden var Kina, tillsammans med större delen av Asien och det globala syd som var uppdelade i inflytelsesfärer. Att se Peking skapa sin egen motsvarighet till västvärldens geopolitiska dominans måste vara ganska oroväckande för västvärldens regeringar.

Under många år har västmakterna använt skenet av Kinas mänskliga rättigheter för att ge en moralisk grund för inblandning. Att låtsas försvara de mänskliga rättigheterna och förespråka demokrati har historiskt sett varit bekväma västerländska verktyg som gett en nominell etisk grund för ingripanden. I det kinesiska sammanhanget byggde alliansen mellan åtta nationer, som krossade boxarupproret, på liknande principer.

Charaden fortsätter än i dag, med försvaret av Taiwan och uigurernas och andra minoriteters rättigheter högst upp på USA:s respektive västvärldens dagordning.

Naturligtvis har mänskliga rättigheter mycket lite att göra med USA:s och västvärldens inställning till Kina. Liksom “mänskliga rättigheter” och “demokrati” knappast var motivet bakom USA:s och västvärldens invasion av Irak 2003. Skillnaden mellan Irak, ett isolerat och försvagat arabiskt land när USA:s militära dominans i Mellanöstern var som störst, och Kina i dag är enorm. Det senare utgör ryggraden i den globala ekonomin. Dess militära makt och växande geopolitiska betydelse kommer att visa sig vara svåra – om möjligt – att begränsa.

I själva verket tyder det språkbruk som utgår från Washington på att USA tar de första stegen för att erkänna Kinas oundvikliga uppgång som global konkurrent. Före sitt möte med president Xi i Indonesien den 15 november hade Biden äntligen, om än subtilt, erkänt den obestridda nya verkligheten när han sa att “vi kommer att konkurrera kraftfullt, men jag är inte ute efter en konflikt. Jag vill hantera denna konkurrens på ett ansvarsfullt sätt.”

Xis attityd gentemot Trudeau vid G20-toppmötet kan läsas som ytterligare en episod av Kinas så kallade “vargdiplomati”. Den dramatiska händelsen – orden, kroppsspråket och de subtila nyanserna – visar dock att Kina inte bara ser sig självt som förtjänt av global betydelse och respekt, utan också som en defensiv supermakt.

Optimized by Optimole