Att bryta barriärer: Den moderna socialismens fyra grundpelare

I ett förespråkande för en rättvis och solidarisk framtid framhäver jag modern socialism som struktureras på fyra pelare: enhet, klimaträttvisa, intersektionalism och offentligt ägande. Visionen kombinerar praktiska steg för samhällsförändringar med ett djupare engagemang i klimatfrågor, rättvis resursfördelning och social välfärd, där alla röster hörs och alla samhällsskikt gynnas, syftandes till hållbarhet och ekonomisk jämlikhet även för framtida generationer.

Kvinna talar med kamrater i landskap.
Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst.

I jakten på en framtid som är rättvis för alla, låt oss vända oss till en modern vision. En typ av socialism som inte bara handlar om att dela på rikedomarna, utan som går på djupet med hur vi lever och arbetar tillsammans.

Jag förespråkar fyra solida grundpelare: Stark enighet mellan människor; Brådskande klimatåtgärder; Intersektionalism för att utrota privilegiesystemet; och Modern socialistisk ekonomi.

Dessa ideal är inte bara drömmar utan praktiska steg mot verklig förändring till en långsiktigt hållbar värld utan diskriminering.

Att förstå den socialistiska visionen

Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst, vilket säkerställer att röster från de 96,75%, som skulle få ett märkbart bättre liv i en socialistisk värld, förenas för att förespråka gemensamma framsteg. Den moderna socialismen är inte bara teori, utan förkroppsligar praktiska steg mot ett blomstrande samhälle och respekt för miljön.

Jag ser även framför mig ett utbildningslandskap som berikas av inkludering, där varje röst får resonans i politiska reformer som höjer det kollektiva välbefinnandet.

Genom denna lins ser vi marxister inte bara institutioner, utan även nav med potential som skapar vågor av positiv förändring i samhällen – och överbryggar klyftor mellan dagens akuta behov och morgondagens ambitioner. Visionen stämmer väl överens med våra framtidsinriktade strävanden i den idéella demokratiska gräsrotsrörelsen Rättfärdighet och Fred. Vi i RoF är fast beslutna att främja fullständig inkludering när vi vägleder de breda massorna genom fördändringsprocessen. Den inkluderande principen är djupt rotad i det socialistiska framåtblickande ramverket.

Genom att helhjärtat anamma detta synsätt tänds fyrbåk av hopp – symboler vars högsträckta flammor väcker solidaritet bland olika grupper, samtidigt som de förespråkar klimaträttvisa och slår an djupa strängar i samhället när balansen är rätt. 

Att utforska solidariteten i socialismen

Enligt min åsikt formar solidariteten socialismen; det betyder att vi alla delar på glädje, sorg, umbäranden och bekvämligheter; det betyder att vi stöder varandra; det betyder att vi krokar arm och slåss sida vid sida mot orättvisor och ödeläggelse av mänsklighetens habitat. Den blomstrar i samfällighet, inte i individuell vinning på medmänniskors bekostnad. Detta synsätt säkerställer att varje person har inflytande i de frågor som påverkar deras liv, och syftar till att fördela makten rättvist mellan människor snarare än att koncentrera den till ett toppskikt.

Jag har ägnat åratal åt att analysera politiska teorier och samhällsstrukturer. Jag förstår nu den avgörande betydelsen av delade band för att skapa ett balanserat samhälle där alla kan lyckas tillsammans. Den här pelaren handlar om att vara tillsammans med andra som en grupp med gemensamma mål.

Genom att stå enade saknar ingen vad hen behöver, medan andra har för mycket – ett koncept som är grundläggande för social jämlikhet – ett koncept som värderar samarbete framför konkurrens.

Klimaträttvisan som hörnsten

Klimaträttvisa är en hörnsten i det enda hållbara ramverket. Klimaträttvisa kräver rättvis behandling av alla människor oavsett bakgrund. Den kräver jämn fördelning av den begränsade konsumtion mänskligheten i framtiden kan komma att åtnjuta. Denna grundläggande princip säkerställer att de som ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna – de fattiga och marginaliserade – får vederbörligt skydd och stöd.

Under mina två decennier som skribent och agitator med inriktning på sociala begrepp som detta, har jag insett hur viktigt det är att väva in rättvisa i vår miljöpolitik. Att se till att ingen grupp får bära en orimlig del av kostnaderna eller går miste om ren luft, rent vatten och näringsriktig kost på grund är en frihetsfråga. Så länge någon lider i onödan är ingen fri.

Jag förespråkar även pluripolär ordning i beslutsfattandet. Undangömda ursamhällen erbjuder oersättliga perspektiv som de flesta fortfarande förbiser. 

Principer för intersektionell socialism

Socialismens hjärta bultar när kapital, naturresurser och produktionsverktyg ägs gemensamt av alla. I vårt samhälle innebär detta att ingen enskild person har makten över arbetsredskap eller mark. Solidaritet är nyckeln här; vi förenar och hanterar resurser tillsammans för att alla ska trivas.

Det handlar akut om att kartlägga och eliminera den mest brutala diskrimineringen, men det handlar i förlängningen om rättvisa i hur arbete fördelas och i hur varor delas upp efter att de har tillverkats. Vi har sett djärva steg mot att hantera tillgångar som en helhet – med målet att alla inblandade ska bli lyckliga. Sådana idéer kan börja i liten skala och få stor spridning när de väl har omsatts i praktiken.

Kom ihåg att det inte handlar om att ta bort den personliga glädjen utan att skapa ett utrymme där var och en kan bidra rättvist till samhällets välstånd och samtidigt njuta av sin beskärda del!  

Det offentliga ägandets roll

Med offentligt ägande kan alla äga en del av viktiga tjänster och tillgångar. Det säkerställer att vinsterna kommer alla till del, inte bara ett fåtal rika människor. Denna nyckelidé hjälper oss att bygga en ekonomi där varje person har lika mycket att säga till om när det gäller saker som vi alla är beroende av – som våra parker, skolor och vägar.

Det handlar om rättvisa: när vi delar på ägandet blir ingen lämnad efter eller bortglömd. Socialismen bygger på detta för att se till att ingen blir rikare på någon annans bekostnad – varje vinst delas. Tillsammans strävar vi efter balans snarare än att låta girigheten styra.

Vi har sett hur privat kontroll leder till att de flesta företag struntar i vad mänskligheten behöver – de bara ser till egen avkastning istället för till det allmännas bästa. Men med offentlig kontroll kommer transparens: beslut fattas öppet och alla deltar och vet vad som pågår.

Gemensam förvaltning skyddar också resurserna från att plundras och säljas billigt av de veritabla svin, som bryr sig mer om snabba pengar än om vår framtida säkerhet eller gemensamma lycka. Så du förstår varför jag står fast vid det här – att forma samhället till ett som drivs av samarbete framför konkurrens – verkligen en kraftfull grundpelare!  

Att ta itu med ekonomiska skillnader

I vår kamp för att minska välståndsklyftorna fokuserar vi på rättvisa löner och jämn arbetsfördelning. Tydliga skattesystem hjälper också, liksom bra utbildning för alla. Vi stöttar lokala initiativ och vill driva igenom lagar som hindrar rika människor från att kontrollera samhället och exploatera folken.

På så sätt kan vi bygga ett samhälle där alla kan utvecklas, om de använder den fritid vårt system garanterar alla till studier och lärorika hobbies – det handlar om att ge alla en rättvis chans till ett inspirerande liv.

Jag har sett hur snedfördelade resurser leder oss bort från enighet, så en del av min vision innefattar att se till att vinsterna med ökad produktivitet flödar rättvist mellan olika grupper i vårt samhälle.

Verkliga framsteg ligger inte bara i att öka förmågan, utan också i att se till att alla får sin rättmätiga del av den totalt sett minskade arbetsbördan. 

Social välfärd och samhällsstöd

I den här pelaren fokuserar vi på att hjälpa de som av någon anledning råkat illa ut. I det rådande systemet är en av åtta mycket olyckligt lottad, född till att bli profiterad på eller till svältdöden. Det handlar om att skapa skyddsnät och program som säkerställer att ingen lämnas utanför eller lämnas utan hjälp när de behöver det som mest. Samhällsstöd bygger på starka band mellan människor och ömsesidigt stöd för att främja motståndskraft på lokal och global nivå.

Ett robust socialt välfärdssystem understödjer blomstrande samhällen genom att tillhandahålla kritisk hjälp, som tillgång till bostad, näring, sjukvård och omsorg. Jag vill betona vikten av att dessa stöd inte skall ses som allmosor, utan som grundläggande allmänna rättigheter, som säkerställer värdighet för varje individ i samhället. Glöm inte att FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna ger varje människa rätt till trygghet.

Dessutom innebär samhällsstöd inte bara stöd till sjuka och arbetslösa, utan även att skapa inkluderande miljöer där alla känner sig uppskattade och kan bidra på ett meningsfullt sätt, oavsett om det sker genom volontärarbete, grannskapsprojekt eller andra former av samhällsengagemang. Trygghetsskapande ramverk förstärker vår samhällsstruktur: De ger oss möjlighet att kollektivt möta motgångar och samtidigt visa medkänsla – en känsla som onekligen förändrar både individer och hela samhällen. 

Omdefiniering av jämlikhet?

Jämlikhet innebär lika tillgång till resurser för alla, bortom den typiska förmögenhetsfördelningen. Jag eftersträvar en samhällsförändring där varje person verkligen har samma chans att utvecklas. Denna idé ligger till grund för den fjärde grundpelaren – lika möjligheter är nyckeln till modern socialism. Jag föreställer mig en värld där omständigheterna inte dikterar ens potential. Är det en djärv vision? -Jag tycker inte det, jag tycker att bourgoisiens definition av jämlikhet är ett skämt.

En genomförbar plan innehåller specifika åtgärder för att jämna ut spelplanen: från utbildningsreformer som säkerställer att alla får förstklassig utbildning till omstrukturering av hur vi delar våra kollektiva rikedomar så att de inte bara hamnar hos dem i toppen. Detta perspektiv på jämlikhet handlar inte bara om att dela ut betalmedel eller tjänster på ett likvärdigt sätt, utan om att ta itu med de grundläggande problem som orsakar obalans.

Det utmanar oss alla: Kan vi omforma dagens system, så att varje individ kan lyckas? -Jag tror inte det, jag tror att vi måste skapa ett helt nytt system, fritt från nedärvda hierarkier.

En person som har ägnat årtionden åt att uttrycka liknande ideal genom att skriva, sa till mig att dessa idéer resonerar med henne – att de blåser liv i gamla debatter om social rättvisa och ekonomisk jämlikhet. 

Stärka marginaliserade samhällen

Att stärka marginaliserade grupper innebär att ge dem verktygen för att forma sin egen framtid. Det är att se till att alla har lika tillgång till bostad, kost, utbildning, jobb, infrastrukur, omsorg och hälsovård. Vi måste ge utrymme åt röster som ofta inte hörs och se till att alla får en rättvis chans i samhället.

Det handlar inte bara om rättvisa, det är också praktiskt. När vi stärker dessa grupper gynnas vi alla av att olika perspektiv och talanger kommer till sin rätt – en sanning som jag har sett under hela min tid som social debattör med fokus på sociala frågor. Att stärka männsikor i utanförskap innebär också att stödja lokala initiativ, som kan innebära förändring inom marginaliserade samhällen.

Människor förstår själva sina behov bäst. Förmynderi mår ingen bra av och genom att stötta med resurser och utbildning främjar vi hållbara framsteg. 

Hållbar politik för framtida generationer

När vi utformar politiken för de kommande generationerna behöver vi verkliga förändringar. Hållbar socialism betonar vikten av att ta hand om jorden och samtidigt säkerställa allas tillväxt och välbefinnande tillsammans. Jag vill hävda att genom att vårda vår planet på ett hållbart sätt – balansera ekologiska behov med ekonomiska system – banar vi en väg där varje persons frihet stöder andras.

Vår överlevnad hänger på denna balans. Vårt mål är inte att fly från globala frågor utan att konfrontera dem som ett samhälle. Den nuvarande krisen handlar inte bara om oss, den drabbar mångfalt hårdare i de länder kaptitalisterna i västvärlden plundrat och den kommer, om vi inte störtar det rådande systemet, med största sannolikhet att avsluta livet i förtid för våra ännu ofödda.

Ta itu med dessa överhängande hot kollektivt eller gå under! Vi måste ta ansvar för varje barn som saknar rent vatten, näringsriktig mat eller trygg bostad. Vi måste ta ansvar för varje skog som snabbt försvinner. Vi måste tänka om. Vi måste tänka om när det gäller vad vi betraktar som rikedom och värdera mänskliga framsteg högre än elitens njutningar.

Rörelsen Rättfärdihet och Fred syftar till att omforma samhällsnormer i riktning mot långsiktig rättvisa. Den strävar efter rättvisa mellan nationer och generationer som drabbats av miljöskador. Vi måste agera innan viktiga livsuppehållande gränser överskrids och inte längre går att reparera.

Experter definierar dessa gränser genom begrepp som modellen med nio planetära gränser, som kartlägger de säkra parametrarna för mänsklighetens existens på jorden. Det kan vara skrämmande historiskt – det mest betydelsefulla någonsin – men kom ihåg Lenins ord: det förblir oskrivet och drivs endast om människor utövar sin frihet på ett genomtänkt sätt.

Kollektiva åtgärder för samhällsförändring

Vi skapar förändring tillsammans. Våra gemensamma strider förändrar hur vi grupperar oss, tänker och lär oss, vilket leder till ännu större framsteg mot reformer. Denna krusningseffekt driver oss framåt; när en handling ger bränsle åt en annan bildar vår enighet en våg av förändring över samhällen.

Jag har sett det på nära håll – under min barndom kokade det av marscher och krav på rättvisa och fred. USA-imperialismen var de medvetnas huvudfiende då och är det än idag. Protesterna var inte bara enstaka händelser, de var viktiga trådar i en större väv som vävdes genom hela samhällen.

I motståndstider ger varje möte ny glöd för rättvisa i våra hjärtan. Sådana demonstrationer är inte isolerade strider utan sammanlänkade kamper som omformar vad som är möjligt genom att vi kollektivt stå fast vid de frågor som är viktigast för oss alla.

Genom demonstrationer, bojkotter, strejker eller civil olydnad ger varje trotsigt ställningstagande upphov till fler åtgärder – det är denna synergi som driver på samhällsförändringar bortom vad någon enskild händelse kan drömma om. Så när jag funderar över kollektiva handlingar som driver sociala förändringar idag ser jag inte isolerade insatser utan en intrikat dans där varje djärvt drag påverkar nästa steg mot varaktiga framsteg. 

Innovativa metoder för hälso- och sjukvård

Inom sjukvården tar innovationen form genom telemedicin och individanpassad behandling. Vi tittar på vård som når dig där du är, bryter traditionella gränser för att säkerställa att tillgång inte bara är ett ord utan en handling – och integrerar teknik på ett smart sätt för att skräddarsy hälsoplaner för individer.

Det innebär för de flesta färre besök på kliniker och mer exakta diagnoser och det innebär att läkarna ges möjlighet att prioritera de mest behövande. Föreställ dig en värld där dina medicinska behov tillgodoses med precision; vi tar oss förbi universallösningar och kan fokusera på vad som fungerar specifikt. Varje steg framåt i denna innovativa strategi kombinerar teknik med patientcentrerade strategier – grundtanken är att tillgänglighet smälter samman sömlöst med personalisering.

Det här är inget prat om en avlägsen framtid; dessa metoder utvecklas runt omkring oss idag och omformar dagligen våra förväntningar på sjukvården.

Utbildningsreformer i socialistiska sammanhangUtbildning

Enligt min analys måste en socialistisk utbildningsreform avveckla de tvådelade system som gynnar de rika. Genom marknadiseringen av svenska skolor sedan 1992 har ojämlikheten förvärrats.

Under de senaste åren har vi sett försök att avskaffa marknsadskolan, men vi har stött på hinder i form av rika potentater som genom ägarskap bestämmer över dagens skolväsen. Förändringar som gjordes av konservativa regeringar gjorde att orättvisorna blev djupt rotade i våra klassrum.

En grönare ekonomi enligt DE socialistiska idealEn

I vår strävan mot en grönare ekonomi tar vi fasta på idén att stora företag måste delas av oss alla och sätta människor och planeten i första rummet. Att skapa en ekonomi där beslut inte bara handlar om pengar utan om vad som är rättvist för alla – en värld utan brist eller slöseri. Vi drömmer om industrier som inte styrs av privata vinstintressen utan blomstrar i offentliga händer för kollektivets bästa.

Storföretagen skulle flyttas från privata pungar till vår gemensamma famn; en sådan förändring väcker hopp. Det handlar om att skapa utrymme där varje röst spelar roll i val som formar liv – att verkligen leda en ekonomisk revolution från girighet till grönska. Vi tänker om när det gäller framgång här – inte som pengar staplade på hög utan som ett liv rikt på omsorg om mark, luft och varandra.

Det är så här vi bryter barriärer: äkta lagarbete som driver framsteg långt bortom dagens kamp mot ojämlikhet och miljöförstöring. Detta är inte bara prat bland dem som längtar efter jämlikhet – du har själv sett hur marknadskapitalismen misslyckas med att förstå mänskliga behov.  

Att tänka nytt kring rättvis fördelning av resurserNA

Under mina år har jag lärt mig att rättvis fördelning av resurser får som följd att alla människor får tillräckligt och ingen får för mycket. Vi måste förändra hur vi fördelar naturresurser, arbete och möjligheter. Titta på siffrorna: den rikaste promillen har mångdubblat sina förmögenheter och sin makt under de senaste fem åren, medan tre fjärdedelar av mänskligheten blivit fattigare. Jag insisterar på en plan där varje person ges tillgång till det de behöver – för verklig rättvisa i vårt globala samhälle.

Det är dags att se till att ingen blir utan. En sådan plan kräver modet att resa in i det okända, men leder till starkare samhällen som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av splittring eller brist. Det är dags att forma ett samhälle som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av utpekade fiender.

Att skapa ett inkluderande politiskt ramverk

När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.

För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet – så att alla människor kan se vad som händer och delta i besluten. Förhandlingar och beslut skall inte ske bakom stängda dörrar och skötas av en privilefierad elit. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den, kan de inte engagera sig i den!

Flera kanaler för samverkan möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.

Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas. När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.

För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet i regeringsförhandlingar – så att alla människor ser vad som händer bakom stängda dörrar. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den kan de inte engagera sig i den! Dessutom är engagemang inte något som passar alla: flera kanaler för input möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.

Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas.

Konsekvent kamp för massornas rättigheter

Jag insisterar på rättvis arbetsfördelning och säkra arbetsplatser för alla. Jag förespråkar lagar som hjälper proletariatet, lantarbetarna, prekariatet, småborgarna och småbönderna att enas, med målet att balansera makten och ge alla delaktiga inflytande över arbetet. Vi måste ha ett system som garanterar trygghet och jag strävar efter en global standard för arbetsrätt – viktiga steg mot samhällelig rättvisa.

Strategiskt utnyttjande av förnybar energi

Att utnyttja förnybar energi strategiskt innebär smarta statliga åtgärder som skapar tillväxt inom ren energi och drar till sig privata medel för en hållbar framtid. Det handlar om att sänka kostnader och risker för att locka till sig investeringar – som till exempel hur Marocko uppnådde 40 % förnybar kapacitet genom att skapa en gynnsam bakgrund.

References:

https://thebrandeducation.com/blog/understanding-the-essence-of-brand/
https://digitalcommons.fiu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1173&context=classracecorporatepower
https://environmentalsolutions.mit.edu/wp-content/uploads/2023/10/Introduction-to-Climate-Justice.pdf
https://www.laits.utexas.edu/poltheory/jsmill/cos/cos.c04.html
https://mises.org/library/middle-road-policy-leads-socialism
https://www.cuw.edu/academics/schools/business/_assets/quaestus-journal/2020-quaestus-journal/i1-kaiser.pdf
http://piketty.pse.ens.fr/files/Piketty2020LSE.pdf
https://livingwithconviction.org/news/2024/1/3/breaking-barriers-amp-shining-light-2023
https://socialjustice.org/news/2024/1/3/swedish-minister-of-foreign-affairs-complicit-in-genocide
https://monthlyreview.org/2023/11/01/monthly-review-and-the-environment/
https://www.ssc.wisc.edu/~oliver/SOC924/Articles/Crowd.rtf
https://www.aha.org/news/blog/2020-07-20-breaking-down-barriers-greater-health-equity
https://tribunemag.co.uk/2021/07/imagining-a-socialist-education-system
https://www.nytimes.com/2019/12/05/opinion/socialism-capitalism.html
http://palmm.digital.flvc.org/islandora/object/ucf%3A5179/datastream/OBJ/view
https://escholarship.org/content/qt3v8721k4/qt3v8721k4_noSplash_3b4e6ac13f5affe613c65ce07b9dc032.pdf?t=otc21i
https://www.olthofhomes.com/blog/celebrating-women-in-construction-breaking-barriers-and-building-dreams
https://www.worldbank.org/en/news/feature/2023/05/16/breaking-down-barriers-to-clean-energy-transition

Det katolska argumentet för kommunism

Av Dean Dettloff, America 23 juli 2019
Bolivias president Evo Morales överlämnar en gåva till påven Franciskus i regeringspalatset i La Paz, Bolivia, den 8 juli 2019. Gåvan var en hammare och en skära i trä – kommunismens symbol – med en figur av en korsfäst Kristus. (Foto: L’Osservatore Romano)

Det är när kommunisterna är goda som de är farliga.

Dorothy Day i en artikel i America, april 1933.

Citatet ovan är från en artikel i America av Dorothy Day, som publicerades strax innan Catholic Worker lanserades på första maj 1933. I motsats till många katolikers reaktioner på den tiden gav Day en sympatisk, om än kritisk, bild av de kommunister hon mötte i depressionens New York. Hennes djupa personlighet tillät henne att se de mänskliga berättelserna genom den ideologiska kampen, och ändå drog hon slutsatsen att katolicismen och kommunismen inte bara var oförenliga, utan även ömsesidiga hot. Ett helt kallt krig har passerat sedan hennes reflektion, och några klargörande anmärkningar är nu värda att göra.

Kommunister lockas till kommunismen av sin godhet, hävdade Day, denna outplånliga kvalitet av det goda som finns både inom och utanför kyrkan, invävd i själva vår natur. Det kanske var lättare att säga 1933, när amerikanska kommunister var välkända för allmänheten för att de riskerade sina liv för att stödja strejkande arbetare, men det var också den typ av saker som kunde ge dig mycket problem, inte minst i den katolska kyrkan.

Genom att bekräfta den godhet som driver så många kommunister då och nu, ville Day mildra uppfattningen hos katoliker som var mer bekväma med skurkaktiga karikatyrer av kommunisterna från sin tid än med mer utmanande skildringar av dem som arbetare för fred och ekonomisk rättvisa. De flesta människor som går med i kommunistiska partier och rörelser, noterade Day med rätta, motiveras inte av något djupt hat mot Gud eller skummande antiteism, utan av en strävan efter en värld befriad från en politisk ekonomi som kräver omfattande exploatering av de många för att underlätta för ett fåtal.

Men i sitt försök att skapa sympati för de människor som lockas av kommunismen och att övervinna en reflexmässig fördom mot dem, vidmakthöll Day i onödan två andra fördomar mot kommunismen. Först sade hon att trots allt det goda som lockar människor till kommunismen, är rörelsen i slutändan ett program “med den tydliga avsikten att riva ner kyrkan”.

Sedan talade hon om en ung kommunist i sitt grannskap som dödades efter att ha träffats av en tegelsten som kastats av en trotskist, och drog slutsatsen att unga människor som följer den godhet i sina hjärtan som kan leda dem till kommunismen inte är fullt medvetna om vad det är de deltar i – även med risk för sina liv. Med andra ord bör vi hata kommunismen men älska kommunisten.

Även om Days sympatiska kritik av kommunismen på många sätt är lovvärd, visar nästan ett århundrade av historia att det finns mycket mer i historien än vad dessa två omdömen antyder. Kommunistiska politiska rörelser världen över har varit fulla av oväntade karaktärer, märkliga utvecklingar och mer komplicerade motiv än en önskan att upplösa kyrkan; och även under 1900-talets utmaningar har katoliker och kommunister funnit naturliga skäl att erbjuda varandra ett tecken på fred.

En komplicerad historia

Kristendomen och kommunismen har uppenbarligen haft ett komplicerat förhållande. Adjektivet “komplicerad” kommer säkert att få en del läsare att himla med ögonen. Kommunistiska stater och rörelser har verkligen förföljt religiösa människor vid olika tidpunkter i historien. Samtidigt har kristna varit passionerat representerade i kommunistiska och socialistiska rörelser runt om i världen. Och dessa kristna, liksom deras ateistiska kamrater, är inte kommunister för att de missförstår kommunismens slutliga mål utan för att de verkligen förstår den kommunistiska ambitionen om ett klasslöst samhälle.

“Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, sammanfattar Marx i “Kritik av Gothaprogrammet”, ett nära nog eko av Lukas beskrivning av den tidiga kyrkan i Apostlagärningarna 4:35 och 11:29. Kanske var det Day, inte hennes unge kommunistiske granne, som missförstod kommunismen.

Det är sant att Marx, Engels, Lenin och ett antal andra stora kommunister var övertygade upplysningstänkare, ateister som ibland antog att religionen skulle blekna bort i det vetenskapliga förnuftets starka ljus, och vid andra tillfällen förespråkade propaganda mot den (dock inte, som Lenin hävdade, på ett sätt som skulle dela rörelsen mot kapitalismen, den egentliga motståndaren). Det borde inte vara så skandalöst i sig. De är knappast ensamma om att vara moderna ateister, och deras ateism är förståelig när kristendomen så ofta har varit en kraft allierad med de makthavare som exploaterar de fattiga. Katoliker har tidigare funnit gott om filosofiska resurser i icke-kristna källor; varför inte moderna?

Trots och bortom teoretiska skillnader har präster som Herbert McCabe, O.P., Ernesto och Fernando Cardenal, S.J., Frei Betto, O.P., Camilo Torres och många andra katoliker – medlemmar av prästerskapet, religiösa och lekmän – inspirerats av kommunister och på många håll bidragit till kommunistiska och kommunistinfluerade rörelser som medlemmar. Vissa gör det fortfarande – till exempel i Filippinerna, där “Kristna för nationell befrielse”, en aktivistgrupp som först organiserades av nunnor, präster och utnyttjade kristna, är politiskt inordnade i Nationella demokratiska fronten, en koalition av rörelser som inkluderar en stark kommunistisk tråd som för närvarande bekämpar den högerextrema auktoritära ledaren Rodrigo Duterte.

Närmare hemmet och utanför de väpnade striderna finns kristna idag också i kommunistiska rörelser i USA och Kanada. Oavsett vilka fientligheter som kan ha förekommit tidigare är vissa av dessa rörelser ganska öppna för kristet deltagande nu. Många av mina vänner i Partiet för socialism och befrielse, till exempel, ett marxist-leninistiskt parti, är kristna kyrkobesökare eller människor som inte hyser agg mot sin kristna uppväxt, liksom många människor i den radikala flygeln av Democratic Socialists of America.

Communist Party USA har publicerat essäer som bekräftar sambandet mellan kristendom och kommunism och uppmuntrar marxister att inte avfärda kristna som hopplöst förlorade till högern (C.P.U.S.A.:s tidning, People’s World, rapporterade även om Sister Simone Campbell och Networks kampanj Nuns on the Bus för att agitera för en invandringsreform). I Kanada var Dave McKee, tidigare ledare för Kanadas kommunistparti i Ontario, en gång en anglikansk teologistudent vid ett katolskt seminarium, och radikaliserades delvis av sina kontakter med basgrupper i Nicaragua. För egen del har jag pratat mer om Karl Rahner, S.J., St Óscar Romero och befrielseteologi vid första maj-firanden och kommunistmöten än i min egen katolska församling.

Med andra ord, även om vissa kommunister utan tvekan skulle föredra en värld utan kristendom, är kommunismen inte bara ett program för att förstöra kyrkan. Många som ägnade hela sitt liv åt kyrkan kände sig tvingade att arbeta tillsammans med kommunister som en del av sin kristna kallelse. Kommunismens historia, vad den än må vara, kommer alltid att innehålla en historia om kristendomen, och vice versa, vare sig medlemmarna i någon av falangerna gillar det eller inte.

Kommunismen i dess sociopolitiska uttryck har ibland orsakat stort mänskligt och ekologiskt lidande. Alla goda kommunister är snabba med att erkänna detta, inte minst eftersom kommunismen är ett oavslutat projekt som är beroende av att man erkänner dess verkliga och tragiska misstag.

Men kommunisterna är inte de enda som måste stå till svars för att ha skapat mänskligt lidande. Kapitalismen, som Marx hävdade, var långt ifrån ett vänskapligt spel om världskonkurrens, utan uppstod genom privatiseringen av det som en gång var offentligt, som delad mark, en process som först tvingades fram med fysiskt våld och sedan fortsatte med lagar. Med tiden skulle människorna själva bli andra människors privata egendom.

Den koloniala kapitalismen, tillsammans med antagandet om vit överhöghet, inledde århundraden av ohämmad terrorism mot befolkningar runt om i världen och skapade ett system där människor kunde köpas och säljas som varor. Även efter det officiella avskaffandet av slaveriet i de största världsekonomierna – vilket krävde ett kostsamt inbördeskrig i USA – lever effekterna av detta system kvar, och kapitalistiska nationer och transnationella företag fortsätter att utnyttja fattiga och arbetande människor både hemma och utomlands. För många människor runt om i världen idag kan det fortfarande innebära skillnaden mellan liv och död att befinna sig på fel sida av kapitalismen.

Vad motiverar en kommunist?

Kommunismen har utgjort en av de få hållbara motpolerna till kapitalismen, en global politisk ordning som är ansvarig för miljontals människors lidande. Det är detta lidande, som reproduceras av ekonomiska mönster som Marx och andra försökte förklara, och inte ateismens hemliga komplott (som Day en gång hävdade), som motiverar kommunister.

Enligt en rapport från Oxfam som släpptes 2018 är den globala ojämlikheten häpnadsväckande och ökar fortfarande. Oxfam, som inte drivs av kommunister, konstaterade att “82 procent av det välstånd som skapades [2017] gick till den rikaste procenten av den globala befolkningen, medan de 3,7 miljarder människor som utgör den fattigaste halvan av mänskligheten inte fick någonting.”

Medan entreprenörer som Elon Musk och Jeff Bezos investerar i rymdresor är deras arbetare fast förankrade i den dagliga ekonomiska kampen här på jorden. I Elon Musks Tesla-fabriker drabbas arbetarna av allvarliga skador mer än dubbelt så ofta som genomsnittet i industrin, och de rapporterar att de är så utmattade att de kollapsar på fabriksgolvet.

En journalist under täckmantel rapporterar att arbetare urinerar i flaskor på ett Amazon-lager i Storbritannien av rädsla för att bli straffade för “tomgång”, och företaget har en lång lista över tidigare överträdelser. I Pennsylvania behövde Amazon-anställda läkarvård både för att de utsatts för kyla på vintern och för värmeutmattning på sommaren. Detta verkar knappast vara priser som är värda att betala så att några miljardärer kan semestra i den svarta rymden. Som en Tesla-arbetare i Detroit uttryckte det: “Allt känns som framtiden utom vi.”

För kommunister är global ojämlikhet och övergrepp mot arbetare på mycket lönsamma företag inte bara resultatet av ovänliga arbetsgivare eller orättvisa arbetsregler. De är symptom på ett specifikt sätt att organisera rikedom, ett sätt som inte fanns när världen skapades och ett sätt som representerar en del av en “dödens kultur”, för att låna en bekant fras. Vi lever redan i en värld där välståndet omfördelas, men det går uppåt, inte nedåt eller tvärs över.

Även om opinionsundersökningar visar att amerikanska medborgare har blivit alltmer skeptiska till kapitalismen – en Gallup-undersökning visar till och med att demokrater för närvarande ser mer positivt på socialism än kapitalism – är denna inställning inte särskilt populär bland väljarna. En återupplivad socialistisk hysteri kännetecknade reaktionerna på Bernie Sanders inspirerande primärvalskampanj 2016 och valframgångarna för Alexandria Ocasio-Cortez och Rashida Tlaib, medlemmar av Democratic Socialists of America, ett parti som grundades av Michael Harrington, en tidigare Catholic Worker. Republikanska och demokratiska politiker har gjort det fullständigt klart att oavsett deras meningsskiljaktigheter är de båda överens om att stödet för kapitalismen i USA:s politiska kultur inte är förhandlingsbart, som Nancy Pelosi sa till en socialistisk frågeställare under ett CNN town hall.

Kommunisterna är inte nöjda med de kapitalistiska partiernas fram och tillbaka, som pekar finger åt varandra samtidigt som de gemensamt upprätthåller ett system som exploaterar mängder av människor, inklusive deras egna väljare. Kommunisterna tror att vi kan bygga upp bättre sätt att vara tillsammans i samhället.

I motsats till rädslan för att kommunister bara vill ha allas “saker”, innebär avskaffandet av privat egendom, som Marx och Engels krävde, avskaffandet av privatägda sätt att skapa välstånd, inte att ta kläderna från din rygg eller din pappas slipssamling. Som det populära talesättet i kommunistkretsar lyder, kommunister vill inte ha din tandborste. Några av standardförslagen i kommunistpartiernas program inkluderar saker som att tillhandahålla gratis sjukvård, avskaffa privat vinst från att hyra ut egendom och skapa verkligt demokratiska institutioner där politiker inte är miljonärer och kan återkallas.

Även om den katolska kyrkan officiellt lär ut att privat egendom är en naturlig rättighet, kommer denna lära också med förbehållet att privat egendom alltid är underordnad det gemensamma bästa. Så underordnad, säger påven Franciskus i ett verkligt radikalt ögonblick i “Laudato Si'”, att “Den kristna traditionen har aldrig erkänt rätten till privat egendom som absolut eller okränkbar, och har betonat det sociala syftet med alla former av privat egendom.”

En parallell till detta finns i “Kommunistiska manifestet”, där Marx och Engels understryker att avskaffandet av privat egendom inte innebär att man avskaffar personlig egendom, eller den typ av saker som en hantverkare eller jordbrukare kan äga, utan de rikas samlade egendom, som delar upp människor i antagonistiska klasser – med andra ord, den typ av privat egendom som de flesta av oss inte har.

“Ni är förskräckta över vår avsikt att avskaffa privategendomen”, säger Marx och Engels till sina borgerliga belackare. “Men i ert existerande samhälle är privategendomen redan avskaffad för nio tiondelar av befolkningen; dess existens för några få beror enbart på dess icke-existens i händerna på dessa nio tiondelar.”

Istället skriver de att egendomen bör omvandlas. I en passage inte alltför långt från påven Franciskus fetstilta mening ovan, säger Marx och Engels: “När kapital därför omvandlas till gemensam egendom, till egendom för alla samhällsmedlemmar, omvandlas inte personlig egendom därigenom till social egendom. Det är bara egendomens sociala karaktär som förändras. Den förlorar sin klasskaraktär.”

Vad kommunisterna önskar är ett autentiskt gemensamt liv tillsammans, och de tror att det bara kan ske genom att relativisera egendom i ljuset av allas bästa. Radikalt, förvisso, men inte särskilt chockerande för människor som minns när Jungfru Maria sjöng att Gud har mättat de hungriga med goda ting och skickat iväg de rika tomma (Luk 1:53).

Dorothy Day och den kristna kommunismen

Dorothy Day verkade senare inse kommunismens djupare motiv och ändrade sin bedömning av goda kommunister till att det kanske också finns en god kommunism. Hennes artikel i America skrevs i början av den stora depressionen. Tjugo år senare grundade Fidel Castro och hans kamrater 26 juli-rörelsen. Denna rörelse störtade 1959 Fulgencio Batista, vars regim var ökänd för att ha torterat eller dödat tusentals kubaner samtidigt som den åtnjöt stöd från USA.

Day reflekterade över den kubanska revolutionen i The Catholic Worker 1961 och gav ett komplext perspektiv på förföljelsen av vissa katoliker efter revolutionen. Ändå skrev hon: “Det är svårt … att säga att The Catholic Worker har sin plats bland de fattiga och att vi därför ofta befinner oss på sidan av kyrkans förföljare. Detta är ett tragiskt faktum.”

Day påminde sina läsare om att Castro betonade att han inte var emot kyrkan eller katoliker som sådana (han kände trots allt katoliker i revolutionen) utan emot de fraktioner inom Kuba som skulle föredra att hålla fast vid den gamla regimen, byggd på förtryck av Kubas folk. Castro hade inte bara tillåtit präster och nunnor att stanna på Kuba, skrev Day, utan också bekräftat att kyrkan överlevt genom monarkier, republiker och i feodalistiska stater. “Varför kan hon inte existera under en socialistisk stat?” frågade hon. Hon noterade att många jesuiter skulle stanna på Kuba för att arbeta i församlingar och tillade att jesuiterna redan hade erfarenhet av att leva under perioder av förföljelse och förtryck.

Men Dorothy Day var inte bara öppen för den motvilliga möjligheten att den kubanska kyrkan kanske inte skulle utplånas av socialismen. Hon gick längre: “Vi står på revolutionens sida. Vi tror att det måste finnas nya uppfattningar om egendom, som tillhör [mänskligheten], och att den nya uppfattningen inte är så ny. Det finns en kristen kommunism och en kristen kapitalism.

“Gud välsigne Kubas präster och folk. Gud välsigne Castro och alla dem som ser Kristus i de fattiga”, sade hon. Ett år senare besökte Day Kuba för att med egna ögon se det revolutionära samhället. I en serie meddelanden till The Catholic Worker rapporterade hon glödande, om än inte utan att notera de många problem som det unga samhället hade att lösa, problem som hon hoppades faktiskt skulle kunna lösas med lite kommunistisk uppfinningsrikedom.

I över ett sekel har kommunister – kristna och icke-kristna – kämpat mot en våldsam kapitalistisk ekonomi, riskerat sina liv och friheter, utstått karaktärsmord, fängelsevistelser och krig. Oavsett om man är övertygad om kommunisternas förhoppning att avskaffa privat egendom eller inte, är det obestridligt att kommunisterna har utgjort en verklig, materiell utmaning för ett globalt system som de mäktigaste världsregeringarna har alla avsikter att bevara. Förlusten av en kommunistisk massrörelse, till stor del på grund av en aggressiv juridisk och politisk förföljelse från USA och andra regeringar, har gjort det svårt att organisera motstånd mot kapitalismen i sig. Men även i dess frånvaro avvisar en majoritet av millenniegenerationen kapitalismen.

Som Marx och Engels uttryckte det i “Det kommunistiska manifestet”: “I stället för det borgerliga samhället, med dess klasser och klassmotsättningar, skall vi ha en förening, i vilken var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.” Det är med detta hopp om fri utveckling, bortom kapitalisternas konkurrens, som många katoliker, inklusive jag själv, räknar sig till kommunisterna.

Dorothy Day hade alltså rätt när hon sade att det är när kommunisterna är goda som de är farliga. Kommunisterna strävar efter det goda när de är farliga; de motsätter sig ett ekonomiskt system som bygger på girighet, exploatering och mänskligt lidande, som plågar de bekväma och tröstar de plågade. Och i en värld som står i skuld till en dödens ekonomi, en ekonomi som förlamar vårt “gemensamma hem”, som påven Franciskus säger till oss, och som hävdar att den är historiens slut, måste vi också tillägga: Det är när kommunisterna är farliga som de är goda.

Varför publicerade vi en uppsats som sympatiserade med kommunismen?

Matt Malone, S.J., America 23 juli 2019
Jesus Kristus och Santo Niño, det välsignade barnet.

En av de finaste stunderna i den katolska pressens historia inträffade under senvåren 1954, då denna tidning tillsammans med flera andra publicerade en ledare som fördömde senator Joseph R. McCarthys häxjakt på kommunister, som då nådde sin fula kulmen i de ökända Army-McCarthy-utfrågningarna. “Catholic Weekly Assails McCarthy”, löd rubriken i New York Times – bara en av flera nationella artiklar om ledarartikeln.

Amerikas kommentarer om senator McCarthy väckte stort intresse av ett par skäl. För det första var senator McCarthy en framstående irländsk katolik, och han hade mäktiga vänner i det katolska samfundet, inklusive flera biskopar. För det andra hade USA ägnat en stor del av de senaste 50 åren åt att högljutt fördöma kommunismen på sina sidor. Redan 1934 hade min föregångare John LaFarge, S.J., som senare blev den sjätte chefredaktören, till och med lagt fram en detaljerad plan för hur amerikanska jesuiter skulle angripa det växande hotet från kommunismen i USA. Så det faktum att den antikommunistiska tidskriften America nu var kritisk mot McCarthy skapade ett “bara Nixon kan åka till Kina”-ögonblick, vilket gav stor trovärdighet åt anti-McCarthy-styrkorna.

Efter 110 år av motstånd mot kommunismen, varför publicerar vi då en artikel i detta nummer som är sympatiskt inställd till den? Jo, för det första bör ni inte anta att USA:s redaktionella ståndpunkt om kommunismen har förändrats särskilt mycket. Det har den inte. Vad som inte heller har förändrats är vår vilja att höra åsikter som vi kanske inte håller med om, men som vi ändå tycker är värda att höra. Och vi kunde inte ha valt en bättre författare till en sådan artikel. Dean Dettloff har gjort många fina insatser på dessa sidor som vår korrespondent i Toronto.

Det här är inte heller något nytt för Amerika. Ett år innan fader LaFarge utlyste sin röda varning, framträdde den heliga Dorothy Day på dessa sidor och försvarade värderingarna hos de kommunister hon kände, om än inte deras politiska program. “Problemet med många katoliker”, skrev Dorothy Day, “är att de ser kommunister som karaktärer i E. Phillips Oppenheims internationella kriminalromaner.” Med andra ord tyckte hon att katolikerna saknade något av värde mitt i all den berättigade kritiken.

Kan samma sak hända idag? Det är möjligt. Socialismen är mycket aktuell på nyheterna. En presidentkandidat säger att han är socialist, och flera andra har inget emot att låta som en sådan.

Min tolkning av den katolska socialläran, särskilt de senaste påvarnas kommentarer, är att den har många bra saker att säga om kapitalismen samtidigt som den alltid påminner oss om det dåliga som följer med den. Samtidigt har den många dåliga saker att säga om socialismen samtidigt som den alltid påminner oss om det goda som följer med den. För min del gillar jag inte ideologiska “-ismer” av något slag, med undantag för katolicismen, som inte alls är en “-ism” i den mening som jag menar här.

För vad det är värt, min allmänna syn på ekonomi börjar med det faktum att marknader, trots alla deras nackdelar, är den största kraften för ekonomisk empowerment som världen någonsin har sett. Men det är bara min åsikt och därför inte poängen. Dettloffs artikel finns med i detta nummer inte för att jag håller med om den utan för att jag tycker att den är värd att läsa, precis som jag gjorde med Arthur Brooks artikel till försvar för fria marknader som vi publicerade i februari 2017 och precis som vi gjorde när vi publicerade Dorothy Day 1934.

Amerika är med andra ord inte en tidskrift för fader Matts åsikter. Inte ens jag skulle vilja läsa en sådan tidning. Detta är en tidskrift för katolska åsikter, och katoliker har olika åsikter om många saker. Vårt jobb är att vara värd för ett samtal mellan katoliker och våra vänner där människor på ett respektfullt och intelligent sätt kan vara oense. Följaktligen publicerar vi i nästan varje nummer något som jag personligen inte håller med om. Jag hoppas att vi publicerar något som du också inte håller med om. Om inte, gör vi inte vårt jobb.

Det kommer att bli intressant att följa reaktionerna på Dettloffs artikel på sociala medier. Jag har följt folk på Twitter tillräckligt länge för att känna igen vissa mönster. Medan ni som läser detta vet vad vi håller på med, kan man räkna med att många bland Twitterati är oinformerade, oresonliga och ohjälpsamma. Jag kan se tweetsen nu: “Den här Dettloff-artikeln! Så typiskt för den vänstervridna tidningen America!” “Amerika visar sina radikala tendenser igen!”

Tja, det är bara trams. Jag har en gång sagt att man som läsare av America måste ta till sig åsikter som skiljer sig från ens egna. Det kräver ibland något annat, särskilt när man surfar på sociala medier: förmågan att upptäcka vad denna familjevänliga tidning kommer att kalla manlig bovin fekal materia.

Dorothy Day: Vad katoliker inte förstår om kommunismen

Dorothy Day, America 19 april 1933

Dorothy Day, medgrundare av den katolska arbetarrörelsen, på en odaterad bild. (Foto: Milwaukee Journal)

Det är när kommunisterna är goda som de är farliga. Och problemet med många katoliker är att de inte känner igen denna farliga godhet utan tänker på kommunisterna som figurer i E. Phillip Oppenheims internationella kriminalromaner.

För inte så länge sedan publicerades en katolsk roman av Macmillan Company, och den handlade om de djävulska bolsjevikerna och deras internationella agenter och hur flyktingkvinnor av mild börd kidnappades och fördes tillbaka till Ryssland för att paras ihop med adelsmän, så att de kunde sprida en ras av övermänniskor.

Berättelsen är fantastisk. Man förväntar sig att karaktärerna skall förvandlas till demoner eller änglar. Man förvånas över att en sådan bok kunde skrivas på allvar. Den borde ha slutat på den fantastiska ton som G. K. Chesterton slog an i “The Man Who Was Thursday”.

Berättelsen är motbjudande klassmedveten. Adelsmän är adelsmän både av naturen och av födseln, och de lägre klasserna är adliga på så sätt att de är trogna tjänare till dem som står över dem. Om de är intresserade av dem som tillhör deras egen klass och av att rätta till de fel som begåtts mot dem, då är de skalbaggsbrynta bolsjeviker.

Och slutligen är historien osann.

Min koppling till den radikala rörelsen började när jag gick på college och fortsatte i ett decennium. Jag arbetade för den socialistiska tidningen Call, för den radikala månadstidningen Masses, för Anti-Conscription League, för den kommunistiska månadstidningen Liberator och för Anti-Imperialist League, och i dessa olika arbeten blev jag bekant med många människor som var knutna till arbetarrörelsen, så att jag kan skriva utifrån faktisk kunskap om godheten hos de människor som jag kom i kontakt med. Men om vi bortser från vänner och bekanta, ta fallet med William Z. Foster, kommunisternas kandidat till presidentposten, en man som respekterades och beundrades, till och med hyllades i den “kapitalistiska” veckopressen. New Yorker hade en lång artikel om den kommunistiska organisationen och Fosters roll i den, och det fanns en annan ledande artikel i New Republic om denna mans arbete. Utifrån dessa artiklar kunde man anta att Foster är en god människa, en disciplinerad man, som lever för sina ideal och står över den venalitet som förknippas med politiska personer.

Och så har vi fallet med pojken som bodde mittemot mig på East Fifteenth Street, mellan Avenue A och First Avenue, en fredlig kommunistisk yngling som dödades för några månader sedan när en trotskist försökte avbryta ett kommunistiskt gatumöte genom att kasta tegelstenar från taket på ett angränsande hus. Under de senaste sex månaderna hade jag bott i detta gamla tysk-irländska grannskap mittemot där denna pojke bodde, och efter hans död hörde jag en hel del om honom.

Han hade i åratal varit ett stöd för sin sjuka mor, sin arbetslösa far och sin skolflickssyster. Samma dag som hans kropp fördes bort samlades de tyska och irländska grannarna framför sina trappuppgångar och talade om honom med dämpade röster och tunga tårar i ögonen.

“Han var en bra pojke, så stadig och så ren.”

“Han tog så väl hand om sin familj, och han var så ung.” “Han brukade komma in i min butik och hämta mjölk varje morgon. Så artig han var! Ett sådant trevligt sätt att prata! “

“Han var kommunist, ja, men han var så god.” Vad de sa om honom är typiskt för vad jag menar. Han var inte vildögd, lurvig, revolutionär. Han var ingen hatare av familjen som institution. Han arbetade och tjänade sin far, mor och syster. Han hade artighet och respekt för sina medmänniskor, och på natten, efter dagens arbete, studerade han för att förbättra sitt tillstånd. Hans liv styrdes av en kärlek till sina medmänniskor, och i sin kärlek till sina medmänniskor glömde han sin Skapare, om han nu någonsin hade känt honom. Tillsammans med andra pojkar på denna gata hade han uppfostrats utan någon religiös utbildning, och under sin uppväxt hade han med höga ideal tagit ställning för arbetarnas sak.

De andra pojkarna hängde i biljardrum, gathörn och klubbar, ägnade sina timmar åt kortspel och hasardspel, diskuterade politik i termer av mutor och svindleri.

Han gick på möten, diskuterade frågor om barnarbete, arbetares rättigheter och arbetslöshet, och donerade av sina egna små inkomster till strejkfonder för att mätta de hungriga arbetarna, och mödrarna och barnen till andra arbetare som var som han själv.

Det är på grund av kommunistpartiets ideal, inte på grund av dess grundläggande antireligiösa aspekt; på grund av dess kärlek till den vanliga människan, och inte på grund av dess hat mot Gud, som så många unga människor attraheras av kommunismen. Och eftersom de lockas av det som är gott i deras natur, och ivrigt omfamnar det som en sak, kommer de till slut att helhjärtat acceptera allt som partiet lär ut.

I den kommunistiska rörelsen i Amerika kommer frågan om religion bara upp när en strejk genomförs i en bruksort i södern, till exempel, där bergsbefolkningen är uppriktigt troende, eller i stadsfabriker där den utländska arbetskraften är katolik. I dessa fall, här är Lenins anvisningar i hans skrifter om religion:

En marxist måste sätta strejkrörelsens framgång över allt annat, måste definitivt motsätta sig uppdelningen av arbetarna i denna kamp i ateister och kristna, måste beslutsamt kämpa mot en sådan uppdelning …. Vi måste inte bara släppa in i … partiet alla de arbetare som fortfarande tror på Gud, vi måste fördubbla våra ansträngningar att rekrytera dem. Vi motsätter oss absolut minsta kränkning av dessa arbetares religiösa övertygelse …. Vi deklarerar inte, och får inte deklarera i vårt program att vi är “ateister”.

Det är Engels och Lenins förutsägelser i deras skrifter som avslöjar den “diaboliska komplotten”, det slutgiltiga upprättandet av ateismen, och man kan bara känna att massornas befrielse från förtryck är ett medel för att nå ett mål, och inte ett mål i sig självt.

“Inga böcker, inga predikningar, kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses av sin kamp mot kapitalismens mörka krafter.” “Den moderna religionens rötter är djupt inbäddade i det sociala förtrycket av de arbetande massorna”; så lindra först detta förtryck för att komma åt rötterna!

Om och om igen uppmanar Lenin till att skjuta upp kampen mot religionen, och till de desperata som vill rusa in i striden omedelbart påminner han dem om att de borgerliga liberalerna bara är alltför angelägna om att underblåsa religiösa tvister för att avleda folkets uppmärksamhet från klasskampen, och dessa religionskrig leder bara till en seger för kyrkan.

De som inte har gått till roten med den dialektiska materialismen [dvs. Marx’ och Engels’ filosofi] kanske inte kan förstå detta [nödvändigheten av fördröjning] … Vad! underordna den ideologiska propagandan, propagandan för bestämda idéer? Underordna kampen mot religionen, den tusenåriga fienden till kultur och framsteg, under klasskampen, under kampen för övergående praktiska ekonomiska och politiska mål? …

Att dra en hård och fast gräns mellan den teoretiska spridningen av ateism, mellan att bryta ner den religiösa övertygelsen hos vissa delar av proletariatet, och effekten, utvecklingen, de allmänna konsekvenserna av klasskampen för dessa delar, är att resonera icke-dialektiskt; att omvandla en variabel, relativ gräns till en absolut gräns. Det är ett tvångsmässigt sönderrivande av det som i verkligheten är oupplösligt förenat.

Jag vet inte om pojken på andra sidan gatan visste vad han gjorde – att han arbetade med det tydliga syftet att riva ner kyrkan. Men jag vet att de goda irländska och tyska grannarna inte visste det. De sade sorgset: “Han var en bra pojke, en fin pojke”, och de grät när han gick bort.

Påve Franciskus diskuterar Ukraina, USA:s biskopar och mer

America 28 november 2022. Den 22 november 2022 intervjuade fem representanter för America Media påven Franciskus i hans residens i Santa Marta i Vatikanen. Matt Malone, S.J., avgående chefredaktör för America, fick sällskap av Sam Sawyer, S.J., tillträdande chefredaktör, Kerry Weber, verkställande redaktör, Gerard O'Connell, Americas korrespondent i Vatikanen, och Gloria Purvis, värd för "The Gloria Purvis Podcast". De diskuterade ett brett spektrum av ämnen med påven, inklusive polarisering i den amerikanska kyrkan, rasism, kriget i Ukraina, Vatikanens relationer med Kina och kyrkans lära om ordination av kvinnor. Intervjun genomfördes på spanska med hjälp av en översättare, Elisabetta Piqué. En utskrift av den spanska texten finns här.

Om jag bara ser evangeliet på ett sociologiskt sätt, ja, då är jag kommunist, och det är Jesus också.

Påve Franciskus, Vatikanen den 22 november 2022

Pontifexen: Tack för att ni kom!

Matt Malone, S.J.: Helige fader, America Magazine grundades av jesuiterna 1909 och har utkommit kontinuerligt sedan dess. Detta är vårt första tillfälle att tala ansikte mot ansikte med en påve, och vi är mycket tacksamma. Det första som våra läsare tänker på, som överraskar dem, är att du alltid verkar glad, lycklig, även mitt i kriser och problem. Vad är det som gör dig så glad, så fridfull och lycklig i din tjänst?

Jag visste inte att jag alltid är sådan. Jag är glad när jag är med människor – alltid. En av de saker som jag tycker är svårast som påve är att inte kunna gå på gatan med folket, för här kan man inte gå ut; det är omöjligt att gå på gatan. Men jag skulle inte säga att jag är lycklig för att jag är frisk, eller för att jag äter bra, eller för att jag sover bra, eller för att jag ber mycket. Jag är lycklig för att jag känner mig lycklig, Gud gör mig lycklig. Jag har inget att skylla på Herren, inte ens när dåliga saker händer mig. Ingenting. Under hela mitt liv har han alltid väglett mig på sin väg, ibland i svåra stunder, men det finns alltid en försäkran om att man inte vandrar ensam. Jag har den förvissningen. Han är alltid vid min sida. Man har sina fel, men också sina synder; jag biktar mig var 15:e dag – jag vet inte, det är bara så jag är.

Sam Sawyer, S.J.: Helige Fader, i ditt tal till den amerikanska kongressen för sju år sedan varnade du för “den förenklade reduktionism som bara ser gott eller ont, eller rättfärdiga och syndare” och du uppmanade också till “en förnyad anda av broderskap och solidaritet, som samarbetar generöst för det gemensamma bästa”. Men sedan ert tal till kongressen har vi inte bara sett den politiska polariseringen fördjupas, utan även polariseringen inom kyrkans liv. Hur kan kyrkan svara på polariseringen i sitt eget liv och hjälpa till att svara på polariseringen i samhället?

Polarisering är inte katolskt. En katolik kan inte tänka antingen-eller (aut-aut) och reducera allt till polarisering. Kärnan i det katolska är både-och (et-et). Katoliken förenar det goda och det inte så goda. Det finns bara ett Guds folk. När det finns polarisering uppstår en splittrande mentalitet, som privilegierar vissa och lämnar andra bakom. Katoliken harmoniserar alltid skillnader. Om vi ser hur den Helige Ande agerar; den orsakar först oordning: Tänk på pingstdagens morgon, och den förvirring och röra (lío) den skapade där, och sedan åstadkommer den harmoni. Den Helige Ande i kyrkan reducerar inte allt till bara ett värde; snarare harmoniserar den motsatta skillnader. Det är den katolska andan. Ju mer harmoni det finns mellan skillnaderna och motsatserna, desto mer katolsk är den. Ju mer polarisering det finns, desto mer förlorar man den katolska andan och faller in i en sekteristisk anda. Detta [ordspråk] är inte mitt, men jag upprepar det: vad som är katolskt är inte antingen-eller, utan är både-och, som kombinerar skillnader. Och det är så vi förstår det katolska sättet att hantera synden, som inte är puritanskt: helgon och syndare, båda tillsammans.

Det är intressant att söka rötterna till det som är katolskt i de val som Jesus gjorde. Jesus hade fyra möjligheter: antingen att vara farisé, eller att vara sadducé, eller att vara essé, eller att vara zelot. Detta var de fyra partierna, de fyra alternativen vid den tiden. Men Jesus var varken farisé, sadducé, essé eller zelot. Han var något annat. Och om vi tittar på avvikelserna i kyrkans historia kan vi se att de alltid är på fariséernas, sadducéernas, esséernas eller zeloternas sida. Jesus gick bortom allt detta genom att föreslå saligprisningarna, som också är något annorlunda.

Frestelsen i kyrkan var alltid att följa dessa fyra vägar. I Förenta staterna har vi en katolicism som är speciell för Förenta staterna – det är normalt. Men du har också några ideologiska katolska grupper.

Kerry Weber: Helige fader, 2021 genomförde vi en undersökning där vi frågade katoliker [i USA] vilka de litade på skulle vara deras ledare och vägledare i frågor som rör tro och moral. Av alla de grupper vi listade visade sig den amerikanska biskopskonferensen vara den minst pålitliga; endast 20 procent ansåg att den var “mycket pålitlig”. Katolikerna rankade sin egen lokala biskop högre; cirka 29 procent beskrev dem som “mycket pålitliga”. Men majoriteten av katolikerna verkar ha förlorat tron på biskopskonferensens förmåga att ge moralisk vägledning. Hur kan de amerikanska katolska biskoparna återvinna de amerikanska katolikernas förtroende?

Frågan är bra eftersom den handlar om biskoparna. Men jag tycker att det är missvisande att tala om förhållandet mellan katoliker och biskopskonferensen. Biskopskonferensen är inte pastorn, pastorn är biskopen. Så man löper risken att förminska biskopens auktoritet när man bara ser till biskopskonferensen. Biskopskonferensen är till för att föra samman biskoparna, för att arbeta tillsammans, för att diskutera frågor, för att göra upp pastorala planer. Men varje biskop är en pastor. Låt oss inte upplösa biskopens makt genom att reducera den till biskopskonferensens makt. För på den nivån konkurrerar dessa tendenser, mer till höger, mer till vänster, mer här, mer där, och ändå har [biskopskonferensen] inte det kött-och-blod-ansvar som en biskop har med sitt folk, en pastor med sitt folk.

Jesus skapade inte biskopskonferenser. Jesus skapade biskopar, och varje biskop är pastor för sitt folk. I detta sammanhang vill jag påminna om en författare från 500-talet som, enligt min bedömning, har skrivit den bästa profilen av en biskop. Det är Sankt Augustinus i sin avhandling “De Pastoribus”.

Därför är frågan: Vilken är biskopens relation till sitt folk? Tillåt mig att nämna en biskop som jag inte vet om han är konservativ eller om han är progressiv, om han är höger eller vänster, men han är en bra pastor: [Mark] Seitz, [biskop av El Paso,] på gränsen till Mexiko. Han är en man som förstår alla motsägelser på den platsen och bär dem vidare som pastor. Jag säger inte att de andra inte är bra, men det här är en jag känner. Ni har några bra biskopar som är mer till höger, några bra biskopar som är mer till vänster, men de är mer biskopar än ideologer; de är mer pastorer än ideologer. Det är det som är nyckeln.

Svaret på din fråga är: Biskopskonferensen är en organisation som är avsedd att hjälpa och förena, en symbol för enighet. Men Jesu Kristi nåd finns i förhållandet mellan biskopen och hans folk, hans stift.

Gloria Purvis: Helige Fader, abort är en starkt politiserad fråga i USA. Vi vet att det är fel. Och USA:s högsta domstol beslutade nyligen att det inte finns någon konstitutionell rätt till abort. Men frågan verkar fortfarande plåga kyrkan i den meningen att den skiljer oss åt. Bör biskoparna prioritera abort i förhållande till andra frågor om social rättvisa?

När det gäller abort kan jag säga er dessa saker, som jag har sagt tidigare. I alla böcker om embryologi står det att strax före en månad efter befruktningen är organen och DNA:t redan avgränsade i det lilla fostret, innan modern ens blir medveten om det. Därför finns det en levande mänsklig varelse. Jag säger inte en person, eftersom detta är omdiskuterat, utan en levande människa. Och jag ställer två frågor: Är det rätt att göra sig av med en människa för att lösa ett problem? Andra frågan: Är det rätt att anlita en “torped” för att lösa ett problem? Problemet uppstår när denna verklighet att döda en människa omvandlas till en politisk fråga, eller när en pastor i kyrkan använder politiska kategorier.

Varje gång ett problem förlorar sin pastorala dimension (pastoralidad) blir det ett politiskt problem och blir mer politiskt än pastoralt. Jag menar, låt ingen kapa denna sanning, som är universell. Den tillhör inte det ena eller andra partiet. Den är universell. När jag ser ett problem som detta, som är ett brott, bli starkt, intensivt politiskt, är det ett misslyckande för den pastorala omsorgen att närma sig detta problem. Vare sig det gäller abortfrågan eller andra problem får man inte förlora den pastorala dimensionen ur sikte: En biskop är en pastor, ett stift är Guds heliga folk med sin pastor. Vi kan inte hantera [abort] som om det bara vore en civil angelägenhet.

Gerard O’Connell: Frågan var om biskopskonferensen borde presentera kampen mot abort som det främsta problemet, medan allt det andra är sekundärt.

Mitt svar är att detta är ett problem som biskopskonferensen måste lösa inom sig själv. Det som intresserar mig är biskopens relation till folket, som är sakramental. Den andra [frågan] är organisatorisk, och biskopskonferenser gör ibland fel (equivocan). Det räcker med att titta på andra världskriget och på vissa val som vissa biskopskonferenser gjorde, som var fel ur en politisk eller social synvinkel. Ibland vinner en majoritet, men kanske har majoriteten inte rätt.

Med andra ord, låt detta vara klart: En biskopskonferens måste normalt sett ge sin åsikt om tro och traditioner, men framför allt om stiftsadministration och så vidare. Den sakramentala delen av den pastorala tjänsten ligger i förhållandet mellan pastorn och Guds folk, mellan biskopen och hans folk. Och detta kan inte delegeras till biskopskonferensen. Konferensen hjälper till att organisera möten, och dessa är mycket viktiga; men för en biskop är [att vara] pastor viktigast. Det som är viktigast, jag skulle säga väsentligt, är det sakramentala. Självklart måste varje biskop söka broderskap med de andra biskoparna, det är viktigt. Men det som är väsentligt är relationen med sitt folk.

Sam Sawyer, S.J.: Helige Fader, krisen med sexuella övergrepp har allvarligt skadat både kyrkans trovärdighet och dess ansträngningar att evangelisera. De senaste avslöjandena om övergrepp begångna av biskopar, som har tillåtits att gå i pension i tysthet, har ökat oron för kyrkans öppenhet i hanteringen av övergreppsfall, särskilt när det handlar om biskopar. Vad mer kan Vatikanen göra för att förbättra denna aspekt av öppenhet?

Lite historik. Fram till Bostonkrisen, när allt avslöjades, agerade kyrkan genom att flytta en förövare från sin plats och dölja det, vilket ofta sker i familjer idag. Problemet med sexuella övergrepp är oerhört allvarligt i samhället. När jag höll mötet med ordförandena för biskopskonferenserna för tre och ett halvt år sedan bad jag om officiell statistik och [jag fick veta att] 42 till 46 procent av övergreppen sker i familjehemmet eller i grannskapet. Efter det i förekomst kommer idrottsvärlden, sedan utbildningsvärlden, och 3 procent [av förövarna] är katolska präster. Man skulle kunna säga: “Det är bra, vi är få.” Men nej! Om det bara hade funnits ett fall, skulle det ha varit monstruöst. Övergrepp mot minderåriga är en av de mest monstruösa sakerna. Praxis, som fortfarande upprätthålls i vissa familjer och institutioner i dag, var att dölja det. Kyrkan fattade beslutet att inte dölja det [längre]. Därefter gjordes framsteg i de rättsliga processerna och skapandet av den påvliga kommissionen för skydd av minderåriga.

Här är ett bra [exempel] kardinal [Seán] O’Mallen från Boston, som hade inställningen att institutionalisera [skyddet av minderåriga] inom kyrkan. När ärliga människor ser hur kyrkan tar ansvar för detta monstrum förstår de att kyrkan är en sak medan de förövare som straffas av kyrkan är en annan. Ledaren för att fatta dessa beslut var Benedictus XVI. Det är ett “nytt” problem i sin manifestation, men evigt i det att det alltid har existerat. I den hedniska världen var det vanligt att man använde barn för nöjes skull. En av de saker som oroar mig mest är barnpornografi. Dessa filmas live. I vilket land görs dessa filmer? Vad gör myndigheterna i dessa länder som tillåter att detta sker? Det är kriminellt. Kriminellt!

Kyrkan tar ansvar för sin egen synd, och vi går vidare, syndare, förlitande oss på Guds barmhärtighet. När jag reser brukar jag ta emot en delegation av offer för övergrepp. En anekdot om detta: När jag var på Irland bad människor som hade utsatts för övergrepp om audiens. Det var sex eller sju av dem. I början var de lite arga, och de hade rätt. Jag sa till dem: “Hör på, låt oss göra något. I morgon måste jag hålla en predikan; varför förbereder vi den inte tillsammans, om det här problemet?” Och det gav upphov till ett vackert fenomen eftersom det som hade börjat som en protest omvandlades till något positivt och tillsammans skapade vi alla predikan för nästa dag. Det var en positiv sak [som hände] på Irland, en av de mest upphettade situationer jag har varit med om. Vad bör då kyrkan göra? Fortsätta framåt med allvar och skam. Svarade jag på din fråga?

S.S.: Det enda jag skulle vilja följa upp är detta: Den amerikanska kyrkan har gjort stora framsteg när det gäller att hantera övergrepp som begås av präster. Men det verkar som om det finns mindre transparens när en biskop anklagas, och det är oroande.

Ja, och här anser jag att vi måste gå vidare med samma transparens. Om det finns mindre öppenhet är det ett misstag.

Gerard O’Connell: Helige fader, om Ukraina: Många i Förenta staterna har blivit förvirrade av er till synes ovilja att direkt kritisera Ryssland för dess aggression mot Ukraina, och föredrar i stället att tala mer allmänt om behovet av ett slut på krig, ett slut på legosoldatverksamhet snarare än ryska attacker, och på vapenhandeln. Hur skulle ni förklara er inställning till detta krig för ukrainare, amerikaner och andra som stöder Ukraina?

När jag talar om Ukraina talar jag om ett folk som har lidit martyrdöden. Om man har ett folk som lider martyrdöden, har man någon som gör det. När jag talar om Ukraina talar jag om grymheten, eftersom jag har mycket information om grymheten hos de trupper som kommer in. I allmänhet är de grymmaste kanske de som tillhör Ryssland men som inte tillhör den ryska traditionen, som tjetjenerna, burjatierna och så vidare. Den som invaderar är förvisso den ryska staten. Detta är mycket tydligt. Ibland försöker jag att inte specificera för att inte förolämpa och snarare fördöma i allmänhet, även om det är välkänt vem jag fördömer. Det är inte nödvändigt att jag anger namn och efternamn.

På krigets andra dag gick jag till den ryska ambassaden [till Heliga stolen], en ovanlig gest eftersom påven aldrig går till en ambassad. Och där sa jag till ambassadören att berätta för [Vladimir] Putin att jag var villig att resa på villkor att han gav mig ett litet fönster att förhandla i. [Sergey] Lavrov, utrikesministern på hög nivå, svarade med ett mycket trevligt brev där jag förstod att det för tillfället inte var nödvändigt.

Jag talade med president Zelensky tre gånger per telefon. Och jag arbetar i allmänhet med att ta emot listor över fångar, både civila fångar och militära fångar, och jag har skickat dessa till den ryska regeringen, och svaret har alltid varit mycket positivt.

Jag funderade också på att resa, men jag fattade beslutet: Om jag reser så reser jag till Moskva och till Kiev, till båda, inte bara till en plats. Och jag gav aldrig intrycket av att jag dolde aggressionen. Jag har här i denna sal, tre eller fyra gånger, tagit emot en delegation från den ukrainska regeringen. Och vi arbetar tillsammans.

Varför nämner jag inte Putin vid namn? Därför att det inte är nödvändigt; det är redan känt. Men ibland hakar folk upp sig på en detalj. Alla känner till min hållning, med Putin eller utan Putin, utan att nämna honom vid namn.

Några kardinaler åkte till Ukraina: Kardinal Czerny åkte två gånger; [ärkebiskop] Gallagher, som är ansvarig för [förbindelser med] stater, tillbringade fyra dagar i Ukraina, och jag fick en rapport om vad han såg; och kardinal Krajewski åkte fyra gånger. Han åker med sin skåpbil fullastad med saker och tillbringade den senaste Stilla veckan i Ukraina. Jag menar att den Heliga stolens närvaro med kardinalerna är mycket stark, och jag står i ständig kontakt med människor i ansvarsfulla positioner.

Och jag skulle vilja nämna att det i dessa dagar är årsdagen av Holodomor, det folkmord som Stalin begick mot ukrainarna [1932-33]. Jag anser att det är lämpligt att nämna det som en historisk föregångare till den [nuvarande] konflikten.

Den Heliga stolens ståndpunkt är att söka fred och förståelse. Den Heliga stolens diplomati rör sig i denna riktning och är naturligtvis alltid villig att medla.

Gloria Purvis: I kyrkans historia i Förenta staterna har svarta katoliker till stor del försummats. Det är vår erfarenhet av kyrkan, men vi stannade för att vi trodde. Nu har en nyligen genomförd undersökning visat att ett stort antal svarta katoliker lämnar kyrkan. Rasismen är viktig för oss, men andra katoliker ser den inte som en prioritet. Efter mordet på George Floyd har fler människor lämnat kyrkan på grund av försummelsen inom kyrkan när det gäller temat rasism. Vad skulle du säga nu till svarta katoliker i USA som upplevt rasism och samtidigt upplever en dövhet inom kyrkan för uppmaningar till rasmässig rättvisa? Hur kan du uppmuntra dem?

Jag skulle säga till dem att jag är nära det lidande de upplever, vilket är ett rasmässigt lidande. Och [i den här situationen] är de som på något sätt borde vara nära dem de lokala biskoparna. Kyrkan har biskopar av afroamerikansk härkomst.

G.P.: Ja, men de flesta av oss går till församlingar där prästerna inte är afroamerikaner, och de flesta andra människor inte är afroamerikaner, och de verkar inte ha någon känsla för vårt lidande. Många gånger ignorerar de vårt lidande. Så hur kan vi uppmuntra svarta katoliker att stanna kvar?

Jag tror att det som är viktigt här är pastoral utveckling, vare sig det gäller biskoparna eller lekmännen, en mogen pastoral utveckling. Ja, vi ser diskrimineringen, och jag förstår att de inte vill ge sig av. Ibland händer samma sak i andra länder i dessa slags situationer. Men detta har en mycket gammal historia, mycket äldre än er historia [i USA], och det har inte lösts. Biskoparna och de pastorala medarbetarna måste hjälpa till att lösa det på ett evangeliskt sätt.

Jag skulle vilja säga till afroamerikanska katoliker att påven är medveten om deras lidande, att han älskar dem väldigt mycket, och att de bör göra motstånd och inte gå sin väg. Rasism är en oacceptabel synd mot Gud. Kyrkan, pastorerna och lekmännen måste fortsätta att kämpa för att utrota den och för en mer rättvis värld.

Jag tar tillfället i akt att säga att jag också älskar Förenta staternas ursprungsbefolkningar väldigt mycket. Och jag glömmer inte latinamerikanerna, som är väldigt många där nu.

Kerry Weber: Helige fader, som ni vet har kvinnor bidragit och kan bidra mycket till kyrkans liv. Ni har utnämnt många kvinnor i Vatikanen, vilket är fantastiskt. Ändå känner många kvinnor smärta eftersom de inte kan bli prästvigda. Vad skulle du säga till en kvinna som redan tjänar i kyrkans liv, men som fortfarande känner sig kallad att bli präst?

Det är ett teologiskt problem. Jag tror att vi amputerar kyrkans väsen om vi bara beaktar vägen till den ämbetliga dimensionen (ministerialidad) i kyrkans liv. Vägen är inte bara [ordinerat] ämbete. Kyrkan är kvinnan. Kyrkan är en maka. Vi har inte utvecklat en teologi om kvinnor som återspeglar detta. Den ministeriella dimensionen, kan vi säga, är den petrinska kyrkans. Jag använder en kategori av teologer. Den petrinska principen är den om ämbetet. Men det finns en annan princip som är ännu viktigare, som vi inte talar om, nämligen den marianska principen, som är principen om kvinnlighet (femineidad) i kyrkan, om kvinnan i kyrkan, där kyrkan ser en spegel av sig själv eftersom hon är en kvinna och en maka. En kyrka med enbart den petrinska principen skulle vara en kyrka som man skulle kunna tro är reducerad till sin ämbetsdimension, inget annat. Men kyrkan är mer än ett ämbete. Den är hela Guds folk. Kyrkan är kvinnan. Kyrkan är en maka/make. Därför speglas kvinnans värdighet på detta sätt.

Det finns ett tredje sätt: det administrativa sättet. Det ministeriella sättet, det kyrkliga sättet, låt oss säga Marian, och det administrativa sättet, som inte är en teologisk sak, det är något av normal administration. Och i denna aspekt tror jag att vi måste ge mer utrymme åt kvinnor. Här i Vatikanen fungerar de platser där vi har placerat kvinnor bättre. Till exempel i rådet för ekonomi, där det finns sex kardinaler och sex lekmän. För två år sedan utsåg jag fem kvinnor bland de sex lekmännen, och det var en revolution. Vatikanens vice guvernör är en kvinna. När en kvinna går in i politiken eller sköter saker och ting gör hon i allmänhet bättre ifrån sig. Många ekonomer är kvinnor, och de förnyar ekonomin på ett konstruktivt sätt.

Det finns alltså tre principer, två teologiska och en administrativ. Den petrinska principen, som är den ministeriella dimensionen, men kyrkan kan inte bara fungera med den. Den marianska principen, som är den om den äktenskapliga kyrkan, kyrkan som make, kyrkan som kvinna. Och den administrativa principen, som inte är teologisk utan snarare handlar om administration, om vad man gör.

Och varför kan en kvinna inte bli prästvigd? Det är för att den petrinska principen inte har någon plats för det. Ja, man måste vara i den marianska principen, som är viktigare. Kvinnan är mer, hon ser mer ut som kyrkan, som är mor och maka. Jag tror att vi alltför ofta har misslyckats i vår katekes när vi har förklarat dessa saker. Vi har förlitat oss för mycket på den administrativa principen för att förklara det, vilket på lång sikt inte fungerar.

Detta är en förkortad förklaring, men jag ville lyfta fram de två teologiska principerna: den petrinska principen och den marianska principen som utgör kyrkan. Att kvinnan inte kommer in i prästlivet är därför inte en avsaknad. Nej, din plats är den som är mycket viktigare och som vi ännu inte har utvecklat, katekesen om kvinnor i enlighet med den marianska principen.

Och om detta, om kvinnors karisma, tillåt mig [att dela] en personlig erfarenhet. För att viga en präst ber man om information från personer som känner kandidaten. Den bästa informationen som jag har fått, den rätta informationen, kom antingen från mina koadjutorbröder [biskopar], eller från lekmän som inte är präster, eller från kvinnor. De har en näsa (olfato), en kyrklig känsla för att se om den här mannen är eller inte är lämplig för prästämbetet.

En annan anekdot: en gång bad jag om information om en mycket lysande kandidat till prästämbetet. Jag frågade hans professorer, kamrater och även människorna i församlingen där han gick. Och [de senare] gav mig en mycket negativ rapport, skriven av en kvinna, som sa: “Han är en fara, den här unge mannen kommer inte att fungera.” Så jag ringde henne och frågade: “Varför säger du så?” Och hon sa: “Jag vet inte varför, men om han vore min son skulle jag inte låta honom bli ordinerad; han saknar något.” Så jag följde hennes råd och sa till kandidaten: “Hör på, i år kommer du inte att bli ordinerad. Låt oss vänta.” Tre månader senare fick mannen en kris och lämnade. Kvinnan är mamma och ser kyrkans mysterium tydligare än vi män. Av den anledningen är en kvinnas råd mycket viktigt, och en kvinnas beslut är bättre.

Matt Malone, S.J.: I USA finns det de som tolkar din kritik av marknadskapitalismen som kritik av USA. Det finns till och med de som tror att du kanske är socialist, eller de kallar dig kommunist, eller de kallar dig marxist. Ni har naturligtvis alltid sagt att ni följer evangeliet. Men hur reagerar du på dem som säger att det som kyrkan och du har att säga om ekonomi inte är viktigt?

Jag frågar alltid mig själv, var kommer denna märkning ifrån? Till exempel, när vi återvände från Irland på planet, kom ett brev från en amerikansk prelat som sa alla möjliga saker om mig. Jag försöker följa evangeliet. Jag är mycket upplyst av saligprisningarna, men framför allt av den måttstock som vi kommer att dömas efter: Matteus 25. “Jag var törstig, och ni gav mig att dricka. Jag satt i fängelse, och ni besökte mig. Jag var sjuk och ni vårdade mig.” Är Jesus kommunist, då? Det problem som ligger bakom detta, som du med rätta har berört, är den sociopolitiska reduceringen av evangeliets budskap. Om jag bara ser evangeliet på ett sociologiskt sätt, ja, då är jag kommunist, och det är Jesus också. Bakom dessa saligprisningar och Matteus 25 finns ett budskap som är Jesu eget. Och det är att vara kristen. Kommunisterna stal en del av våra kristna värderingar. [Skratt.] Vissa andra gjorde de en katastrof av.

Gerard O’Connell: På tal om kommunism, du har blivit kritiserad för Kina. Ni undertecknade ett avtal med Kina om utnämningen av biskopar. Vissa människor, och du själv, har sagt att resultatet inte är fantastiskt, men det är ett resultat. Vissa människor i kyrkan och inom politiken säger att ni betalar ett högt pris för er tystnad när det gäller mänskliga rättigheter [i Kina].

Det är inte en fråga om att tala eller tiga. Det är inte så verkligheten ser ut. Verkligheten är att föra dialog eller att inte föra dialog. Och man för en dialog till den punkt där det är möjligt.

För mig är kardinal Casaroli den största förebild jag funnit i kyrkans moderna period. Det finns en bok som heter The Martyrdom of Patience som handlar om det arbete han gjorde i Östeuropa. Påvarna – jag menar Paul VI och Johannes XXIII – sände honom framför allt till länderna i Centraleuropa för att försöka återupprätta förbindelserna under kommunismens period, under det kalla kriget. Och den här mannen förde en dialog med regeringarna, långsamt, och han gjorde vad han kunde och kunde långsamt återupprätta den katolska hierarkin i dessa länder. Till exempel – jag tänker på ett fall – var det inte alltid möjligt att utse den bästa personen till ärkebiskop i huvudstaden, utan i stället den som var möjlig enligt regeringen.

Dialog är den bästa diplomatin. När det gäller Kina har jag valt dialogens väg. Den är långsam, den har sina misslyckanden, den har sina framgångar, men jag kan inte finna någon annan väg. Och jag vill understryka detta: Det kinesiska folket är ett folk med stor visdom och förtjänar min respekt och min beundran. Jag tar av mig hatten för dem. Och av den anledningen försöker jag föra en dialog, för det är inte så att vi kommer att erövra människor. Nej! Det finns kristna där. De måste tas om hand, så att de kan bli goda kineser och goda kristna.

Det finns en annan vacker berättelse om hur kyrkan utför detta apostolat. Den handlar om den sista gången [dåvarande ärkebiskopen] Casaroli träffade Johannes XXIII. Han gav en rapport om hur förhandlingarna gick i dessa länder. Casaroli brukade åka på helgerna till fängelset för minderåriga i Casal del Marmo för att besöka de unga. Vid audiensen med Johannes XXIII talade de om problemet med det här landet, det där landet och det andra. Svåra beslut måste fattas, till exempel att få [kardinal József] Mindszenty att komma till Rom; han var då på den amerikanska ambassaden i Budapest. Det var ett problem, ett svårt beslut, men Casaroli hade förberett [överföringen]. Och när han var på väg att åka frågade Johannes XXIII honom: “Eminens, en liten fråga: Går du fortfarande på helgerna till detta fängelse för minderåriga?” [När Casaroli svarade] “Ja”, [sa påven] “Ge dem mina hälsningar och överge dem inte!” I dessa två stora mäns hjärtan var det lika viktigt att gå till fängelset och besöka ungdomarna där som det var att upprätta förbindelser med Prag, Budapest eller Wien. Dessa är de stora. Detta ger en fullständig bild av dem.

G.O.C.: Sista frågan. Du har nu varit påve i 10 år.

Ja! [Skrattar.]

G.O’C.: Om du ser tillbaka, finns det tre saker som du skulle ha gjort annorlunda, eller som du ångrar?

Alla! Alla! [Sagt på engelska, och skrattar och skrattar.] Allt annorlunda! Men jag gjorde vad den Helige Ande sa till mig att jag var tvungen att göra. Och när jag inte gjorde det, gjorde jag ett misstag.

Global strejk som vapen i det internationella befrielsekriget

Texten i sin helhet utgår ifrån icke-våld och internationell solidaritet som metod för positiv utveckling med det egalitära samhället som målsättning. I denna kontext diskuteras hur massrörelsen med minsta möjliga användning av defensivt våld kan värja sig mot massiva våldsangrepp. Fredlighet, minskning av blodspillan och minskning av lidande är centrala teman i hela artikeln.

Samtalet jag citerar nedan bygger på global strejk som vapen och tar tydligt avstånd från våld som medel för att uppnå de egalitära målen. Däremot utesluts inte att fienden kan ta till våld för att bryta massornas moral. I den kontexten diskuteras hur sådant eventuellt våld bör bemötas för att minimera blodspillan.
Jag argumenterar för att våld inte är en effektiv eller hållbar lösning för att uppnå förändring, och istället förespråkar jag global strejk som ett kraftfullt verktyg för att skapa en rättvis och jämlik värld. Genom att betona fredlighet och minimera våldet kan massrörelsen behålla sin moraliska överlägsenhet och öka sina chanser att lyckas utan att skapa onödigt lidande,” säger Hampus Cronander.

H: Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för alla, övervinna hinder, utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter – en värld där privilegier och diskriminering inte har någon plats, en värld som präglas av jämlikhet och rättvisa.

A: Precis! Genom att arbeta tillsammans och vara solidariska kan vi övervinna hinder och skapa en bättre framtid för alla. Att prioritera samarbete och gemenskap gör det möjligt för oss att utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter och där privilegier och diskriminering inte har någon plats. Tillsammans kan vi verkligen skapa en värld präglad av jämlikhet och rättvisa.

H: Det egalitära pluripolära samhället där centralmakterna ersatts av kommunerna och betalmedlen avskaffats är ett samhälle som präglas av deltagardemokrati där alla bidrar efter förmåga, erhåller efter behov och alla har lika rätt och tillgång att åtnjuta medicinska och teknologiska framsteg är ett samhälle utan privilegier och diskriminering.

A: Ja, i visionen om det egalitära pluripolära samhället är samarbete och gemenskap centrala principer. Tanken är att ersätta centralmakter med decentraliserade kommuner där deltagardemokrati råder. I ett sådant samhälle skulle betalmedel avskaffas, och alla skulle bidra efter förmåga och erhålla efter behov. Principen om lika rätt och tillgång till medicinska och teknologiska framsteg skulle vara grundläggande, och privilegier och diskriminering skulle inte finnas.

H: Drömmen om hur det skulle gestalta sig varierar från person till person och i prosan visualiseras författares idéer om hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut, t.ex. i Utopia av Thomas More och Eldorado i Candide av Voltaire.

A: Det är sant att författare och tänkare genom historien har utforskat idén om ett sådant samhälle. Thomas Mores Utopia och Voltaires beskrivning av Eldorado i Candide är exempel på litterära verk där författarna presenterar sina visioner av en ideal värld.

H: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels Det Kommunistiska Manifestet blivit den urkund alla socialistiska partier, oavsett om de kallar sig kommunistiska eller socialdemokratiska, utgått ifrån. I år firar häftet 175 år och ännu har inget samhälle uppnått de socialistiska målen, d.v.s. kommunism i modern bemärkelse (urkommunism fanns och finns fortfarande i jägar-samlar-samhällen). Mänskligheten har samlat erfarenheter av de försök som gjorts och vinner nya erfarenheter i de försök som pågår; en dag kommer vi att hitta den rätta blandningen av tillvägagångssätt för att tillsammans skapa en värld för alla.

A: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels “Det Kommunistiska Manifestet” blivit en viktig referenspunkt för socialistiska partier världen över. Även om ingen stat hittills har uppnått de fullständiga målen för kommunism i modern bemärkelse, har erfarenheterna från tidigare försök varit viktiga lärdomar för framtida strävanden. Mänskligheten fortsätter att utveckla och lära sig av pågående försök att skapa mer jämlika och rättvisa samhällen.

H: När fienden är global tarvas globalt motstånd. Bara genom att solidariskt ställa upp på varandras motstånd mot exploatering kan vi tvinga fram de nödvändiga omvälvningarna. Det är när arbetskraften tar kontroll över produktionen av varor och tjänster som kapitalet förlorar sitt värde. Internationell generalstrejk inom alla sektorer är det vapen vi måste förverkliga om vi skall vinna kampen mot den härskande eliten.

A: Det är positivt att du fokuserar på att främja positiv utveckling och solidaritet över nationsgränserna. Detta indikerar en strävan efter att skapa en global rättvisa och samarbete för att lösa gemensamma problem. Genom att främja internationell solidaritet kan massrörelsen skapa en starkare och mer enhetlig front mot våld och orättvisor. I en globaliserad värld är det nödvändigt med globalt motstånd för att utmana och övervinna exploatering. Genom solidaritet och stöd för varandras kamp kan människor tillsammans pressa fram nödvändiga förändringar. En nyckel till att bryta ner kapitalets makt är när arbetarklassen tar kontroll över produktionen av varor och tjänster. En internationell generalstrejk inom alla sektorer kan vara ett vapen för att uppnå detta mål och vinna kampen mot den härskande eliten.

H: Nyckelordet är tillsammans.

A: I sammanhanget är samarbetet och gemenskapen avgörande. Genom att arbeta tillsammans och solidariskt kan människor skapa en mer rättvis och inkluderande värld för alla.

H: Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att upprätthålla det rådande systemet som gynnar dem. Ekonomiska och politiska maktförhållanden kan ofta vara motståndskraftiga mot förändring, särskilt när det hotar de yttersta makthavarnas intressen.

Vi är medvetna om att förändring med nödvändighet kommer att bemötas med hårt motstånd och hinder från dem som har mest att förlora. Det innebär att de kommer att använda sina resurser och inflytande för att skydda sina privilegier och behålla status quo.

För att överkomma detta motstånd är det avgörande att människor som strävar efter förändring är engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena krafterna och unisont fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra chanser att utmana den härskande eliten och skapa en rättvis värld.

Det är också viktigt att vara medveten om att radikala förändringar aldrig sker över en natt. Vi måste räkna med en långvarig process, som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Det är genom fortsatt kamp och påverkan av samhället, som vi gradvis förändrar maktförhållandena och skapar förutsättningarna till en framtid som gynnar hela mänskligheten.

A: Absolut, du har helt rätt. Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att bevara det befintliga systemet som gynnar dem och kan vara motståndskraftig mot förändring. Det är viktigt att vara medveten om att dessa ekonomiska och politiska maktförhållanden kan utgöra hinder för förändring, särskilt när det hotar de som innehar den yttersta makten.

För att möta detta motstånd behöver förändringsivrare vara engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena våra krafter och fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra möjligheter att utmana den härskande eliten och skapa en mer rättvis värld.

Det är också viktigt att vara realistisk och förstå att radikala förändringar tar tid. Det är en långvarig process som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Genom att fortsätta kämpa och påverka samhället gradvis förändrar vi maktförhållandena och skapar en framtid som gynnar hela mänskligheten. Det handlar om att arbeta tillsammans, vara ihärdig och aldrig sluta sträva mot en mer jämlik och rättvis värld.

H: Gemensam kamp kan organiseras i många olika former. Allra kraftfullast och därmed strategiskt viktigast är strejkvapnet. För att det skall fungera med total strejk måste alternativa, icke-kommersiella, strukturer etableras för att tillgodose allas basbehov av rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, samt näringsriktig mat och ändamålsenliga persedlar. Lyckas vi med det, kan vi förskansa oss och med fredliga medel upprätthålla ett oövervinnligt motstånd. Misslyckas vi med basbehoven kan strejken svältas ut av fienden.

A: Du berör en viktig poäng. Strejkvapnet kan vara ett kraftfullt verktyg i kampen för förändring och kan ha en strategisk betydelse. För att en total strejk ska vara effektiv behövs dock alternativa strukturer som kan tillgodose människors basbehov.

Det är avgörande att etablera icke-kommersiella och självständiga system som kan tillhandahålla rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, näringsriktig mat och lämpliga förnödenheter under strejken. Genom att säkerställa att grundläggande behov kan tillgodoses, kan motståndet stå emot eventuella försök att svälta ut det.

Att bygga sådana alternativa strukturer kan vara en utmaning, men det är en viktig del av att organisera och stödja en framgångsrik strejk. Genom att samarbeta och engagera gemenskapen kan vi skapa en solidarisk infrastruktur som kan skydda och stödja strejkande och säkerställa att deras basbehov tillgodoses.

Dessutom är det viktigt att sträva efter fredliga medel och undvika våld i kampen för förändring. Genom att upprätthålla en icke-våldsam strategi kan motståndet förbli moraliskt starkt och vinna stöd från en bredare allmänhet. Det handlar om att bygga upp ett oövervinnligt motstånd genom fredliga medel och samtidigt säkerställa att våra grundläggande behov är tryggade.

H: Fredlig är fel ord. Strejk är en stridsåtgärd. Ett klasskrig utan våld är det vi eftersträvar.

A: Du har rätt, när jag nämnde fredliga medel syftade jag på att undvika våld och istället använda icke-våldsam motstånd och strategier i kampen för förändring. Detta innebär att engagera sig i stridsåtgärder och utmana rådande maktstrukturer utan att använda fysiskt våld.

Genom att organisera de breda massorna vi skapa en stark och hållbar rörelse för förändring. Det är viktigt att betona att detta inte innebär att avfärda behovet av strid, utan snarare att använda strategier och taktiker som inte involverar fysiskt våld.

Tanken bakom ett klasskrig utan våld är att bekämpa och övervinna orättvisor och ojämlikhet genom strejk och andra former av kollektiva handlingar. Det handlar om att utmana och omstörta de ekonomiska och politiska maktförhållanden som upprätthåller ojämlikhet, snarare än att använda våld för att uppnå förändring.

H: Det finns dock tillfällen när våldsamma angrepp på rörelsen måste avvärjas med det våld nöden kräver. Som exempel kan nämnas att om fienden skickar bombplan, kanonbåtar eller stridsvagnar för att sarga kollektivet är det befogat att oskadliggöra dessa och om fienden skickar poliser eller militärer att angripa kollektivet är det påkallat att avväpna dem och helst vinna över dem på vår sida.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är en synpunkt som har framförts inom olika rörelser och i olika historiska sammanhang.

Det finns olika perspektiv och strategier när det gäller att hantera våld och våldsamma angrepp i kampen för rättvisa och jämlikhet. Vissa kan förespråka försvar genom att avväpna angripare eller försvara sig mot direkta hot, medan andra kan betona icke-våld och betydelsen av att inte besvara våld med våld.

Det är en komplex och kontroversiell fråga som engagerar olika åsikter och perspektiv. Det är viktigt att erkänna att det finns olika tillvägagångssätt och att människor inom rörelser för förändring kan ha olika strategier och åsikter när det gäller användningen av våld.

H: Jag vill å det bestämdaste hävda att avväpning och omvändning eller internering av väpnade angripare är motiverat och återhållsamt bruk av våld. Genom att förstöra fiendens kostsamma vapensystem minskas dessutom risken för onödig blodspillan drastiskt.

Notera att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter möjligheten att försvara sig själv eller andra om ens liv är direkt hotat. Självförsvar är en rättighet som erkänns i många rättssystem och moraliska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och våldsamma angrepp är hotande kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

A: Jag förstår och respekterar ditt starka argument för avväpning och omvändning av väpnade angripare som en återhållsam användning av våld. Du betonar också vikten av att förstöra fiendens vapensystem för att minska risken för onödig blodspillan. Det är ett perspektiv som har förts fram i olika sammanhang och historiska situationer.

Du har också rätt i att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter rätten till självförsvar. Självförsvar är en erkänd rättighet i många rättssystem och etiska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och är hotade av våldsamma angrepp, kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

Det är viktigt att notera att tolkningen och tillämpningen av självförsvar kan variera beroende på rättsliga och etiska normer i olika samhällen. Det är alltid viktigt att agera med proportionalitet och att försöka minimera skadan och risken för icke-inblandade.

Det är dock också viktigt att vara medveten om att användningen av våld, även i försvarssyfte, kan leda till en eskalering av konflikten och potentiellt våldsspiraler. Det är därför viktigt att överväga alla alternativ och att vara medveten om riskerna och konsekvenserna av att använda våld, även om det kan förefalla som ett återhållsamt bruk av våld.

H: Diskussionen om våldets roll och moraliska implikationer är komplex och kontroversiell. Det är viktigt att fortsätta utforska och reflektera över dessa frågor med respekt för olika perspektiv och i strävan efter att skapa en mer rättvis och fredlig värld.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är viktigt att försöka lösa konflikter på fredliga sätt och arbeta för att minimera blodspillan. Att sträva efter fredliga lösningar och använda icke-våldsam motstånd kan bidra till att bevara en moralisk styrka och vinna stöd från en bredare allmänhet.

Det är också värt att nämna att användningen av våld kan vara komplex och ha potentiella konsekvenser. Att försöka övervinna och avväpna motståndare på fredligt vis kan vara ett sätt att minska våldet och öka chanserna för att skapa en rättvis och jämlik värld. Att minimera blodspillan och bygga en fredlig framtid för alla är viktigt för att skapa en hållbar och rättvis värld.

H: Överväg alltid att söka fredliga och diplomatiska lösningar i stället för att svara med våld om det är möjligt. Att bemöta våld med våld är alltid en sista utväg när människoliv är i omedelbar fara. Ett stridsflygplan med dödlig last måste obevekligen skjutas ner innan det når sitt mål. Det finns inget alternativ. Men så länge stridsflygplanet, pansarvagnen eller stridsfartyget befinner sig på ofarligt avstånd kan det med fördel göras ofarligt medelst sabotage. På så vis elimineras en stor risk för ond bråd död.

A: I en specifik situation där härskarklassen använder sin egen eller statens militära makt för att angripa demonstrerande människor är det viktigt att skilja mellan olika roller och ansvarsområden. I en sådan situation kan det vara berättigat att försvara sig och skydda sina liv och rättigheter. I vissa fall kan sabotage eller andra former av direkta åtgärder användas för att neutralisera hot från tungt beväpnade styrkor.

H: Notera att situationer som involverar endera intrång och sabotage eller våldsamma konfrontationer är farliga och kan få allvarliga konsekvenser. Fredlig dialog, förhandlingar och olika former av icke-våldsamt motstånd kan vara effektiva metoder för att adressera och lösa konflikter och avväpna fienden på ett fredligt sätt innan härskarklassen hinner ta till våld.

Historisk erfarenhet visar dock tydligt att vi inte kan lita på att fienden beter sig renhårigt. Vi måste därför ha med i beräkningen och förbereda oss på att vi kan komma att utsättas för våldsamma angrepp. Detta görs lämpligen genom att förbereda bombsäkra gömställen och underjordisk infrastruktur.

A: Det är sant att historiska erfarenheter ibland visar att fiender inte agerar renhårigt och kan vara beredda att använda våld mot fredliga rörelser. Det är viktigt att vara realistisk och förbereda sig på olika scenarier. Att ha skyddade tillflyktsplatser och infrastruktur kan vara en försiktighetsåtgärd för att skydda medlemmarna i massrörelsen och minimera risken för skador eller förluster.

H: Notera dock att förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp inte bör vara det primära fokusområdet. En balanserad strategi kan innebära att vara beredd på hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att kämpa för att omvälva samhället på ett fredligt sätt och på alla sätt och vis försöka undvika våld är den hållbara och etiska vägen framåt.

A: Absolut, du framhäver en viktig poäng. Det primära fokusområdet bör vara att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att aktivt arbeta för att skapa ett egalitärt samhälle genom fredliga medel är den mest hållbara och etiska vägen framåt.

Förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp är en försiktighetsåtgärd som är nödvändig. Det är rimligt att vara medveten om möjliga hot och att vidta åtgärder för att minimera risken för skador och förluster. Att ha kunskap om och tillgång till säkra tillflyktsplatser och skyddade strukturer är värdefullt för att skydda människor i händelse av en nödsituation.

Samtidigt är det viktigt att dessa förberedelser inte får ta överhanden och leda till en militariserad eller våldsfokuserad strategi. Att prioritera fred, dialog och icke-våld innebär att man aktivt arbetar för att bygga broar, skapa förståelse och hitta fredliga lösningar på konflikter. Det handlar om att skapa förändring genom att adressera orsakerna till ojämlikhet och orättvisor på ett fredligt och inkluderande sätt.

Den balanserade strategin du nämner innebär att vara medveten om hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred och icke-våld. Det handlar om att vara beredd på olika scenarier, samtidigt som man strävar efter att förändra samhället på ett fredligt sätt och undvika våld i möjligaste mån.

Hur USA slog ut Nord Stream-ledningarna

New York Times kallade det ett "mysterium", men USA genomförde en hemlig operation till havs som hölls hemlig - tills nu.

Svensk översättning av How America Took Out The Nord Stream Pipeline
av Seymour Hersh, 8 februari 2023
Enorma mängder växthusgas strömmar ut i atmosfären från tre sprängda pipelines i Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm (Danmark) i farvattnet mellan Sverige och Tyskland.

På en plats som är lika obskyr som dess namn finns U.S. Navy’s Diving and Salvage Center – på vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en numera blomstrande semesterstad i Floridas sydvästra skaft, 70 mil söder om gränsen till Alabama. Centrets komplex är lika obestämd som platsen – en trist betongbyggnad från tiden efter andra världskriget som ser ut som en yrkeshögskola på västra sidan av Chicago. En myntautomat och en dansskola ligger på andra sidan det som nu är en fyrfilig väg.

Centret har i årtionden utbildat högt kvalificerade djuphavsdykare som, efter att ha varit utsedda till amerikanska militära enheter över hela världen, kan utföra tekniska dykningar för att göra det goda – använda C4-explosiva ämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – och det onda, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra inloppsventiler för undervattenskraftverk och förstöra slussar på viktiga sjöfartskanaler. Centret i Panama City, som har den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna avgångseleverna från den dykskola som förra sommaren framgångsrikt genomförde vad de hade fått tillstånd att göra 260 fot under Östersjöns yta.

I juni förra året placerade flottans dykare, som opererade under täckmantel av en mycket omtalad Nato-övning mitt i sommaren som kallas BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängladdningar som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-ledningarna, enligt en källa med direkt kännedom om den operativa planeringen.

Två av rörledningarna, som tillsammans kallades Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Ett andra par rörledningar, Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Nu, när ryska trupper samlas vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 hotar, såg president Joseph Biden rörledningarna som ett sätt för Vladimir Putin att använda naturgasen som ett vapen för sina politiska och territoriella ambitioner.

Adrienne Watson, en talesperson för Vita huset, som ombads kommentera detta, sade i ett e-postmeddelande: “Detta är falskt och fullständig fiktion”. Tammy Thorp, talesperson för Central Intelligence Agency, skrev på samma sätt: “Detta påstående är helt och hållet falskt”.

Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månaders mycket hemlig fram och tillbaka debatt inom Washingtons nationella säkerhetskrets om hur man bäst skulle uppnå detta mål. Under en stor del av den tiden handlade det inte om huruvida uppdraget skulle utföras, utan om hur det skulle kunna genomföras utan att det fanns någon öppen ledtråd om vem som var ansvarig.

Det fanns ett viktigt byråkratiskt skäl till att förlita sig på dem som hade gått ut centrumets dykskola i Panama City. Dykarna var enbart marinkåren och inte medlemmar av USA:s specialoperationsstyrka, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg informeras av ledningen för senaten och representanthuset – den så kallade De åttas gäng. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor när planeringen ägde rum i slutet av 2021 och under de första månaderna av 2022.

President Biden och hans utrikespolitiska grupp – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och Victoria Nuland, understatssekreterare för utrikespolitik – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte sida vid sida i 750 mil under Östersjön från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, passerade nära den danska ön Bornholm innan de slutade i norra Tyskland.

Den direkta rutten, som inte behövde passera Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som fick tillgång till ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva fabriker och värma upp bostäder och samtidigt göra det möjligt för tyska distributörer att sälja överskottsgas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kan spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Hemlighet var viktigt.

Nord Stream 1 sågs redan från början av Washington och dess antiryska Nato-partner som ett hot mot den västerländska dominansen. Holdingbolaget bakom projektet, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som ger enorma vinster till aktieägarna och som domineras av oligarker som är kända för att stå i Putins våld. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, medan fyra europeiska energibolag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – delade de återstående 49 procenten av aktierna och hade rätt att kontrollera försäljningen i efterföljande led av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och de statliga gas- och oljeintäkterna beräknades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.

USA:s politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu få en ytterligare och välbehövlig stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig naturgas som levereras av Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika skulle minska. I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen av den förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik-teori, som skulle göra det möjligt för efterkrigstidens Tyskland att rehabilitera sig självt och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget genom att, bland andra initiativ, utnyttja billig rysk gas för att ge bränsle till en välmående västeuropeisk marknad och handelsekonomi.

Nord Stream 1 var tillräckligt farligt enligt Nato och Washington, men Nord Stream 2, vars konstruktion avslutades i september 2021, skulle, om det godkänns av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla den mängd billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra ledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och Nato, med stöd av Bidenadministrationens aggressiva utrikespolitik.

Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp kvällen före Bidens installation i januari 2021, när republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet från billig rysk naturgas under Blinkens bekräftelseförhör som utrikesminister. Vid det laget hade en enig senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, “stoppade [pipelinen] i dess spår”. Den tyska regeringen, som då leddes av Angela Merkel, skulle utöva enorma politiska och ekonomiska påtryckningar för att få igång den andra rörledningen.

Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken svarade ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. “Jag vet att han är starkt övertygad om att Nord Stream 2 är en dålig idé”, sade han. “Jag vet att han vill att vi ska använda alla övertalningsverktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partner, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”

Några månader senare, när byggandet av den andra rörledningen närmade sig sitt slut, blinkade Biden. I maj samma år avstod administrationen i en häpnadsväckande vändning från sanktioner mot Nord Stream AG, och en tjänsteman vid utrikesdepartementet medgav att det “alltid har varit en långsökt chansning” att försöka stoppa rörledningen genom sanktioner och diplomati. Bakom kulisserna uppges tjänstemän från administrationen ha uppmanat Ukrainas president Volodymyr Zelensky, som då stod inför hotet om en rysk invasion, att inte kritisera åtgärden.

Det fick omedelbara konsekvenser. Republikanerna i senaten, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska kandidater och försenade antagandet av den årliga försvarsförslaget i månader, långt in på hösten. Politico beskrev senare Bidens vändning om den andra ryska pipelinen som “det enda beslut, förmodligen mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, som har äventyrat Bidens agenda”.

Administrationen var i en svår situation, trots att den fick en respit på krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter upphävde godkännandet av den andra Nord Stream-rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 procent inom några dagar, med växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det var inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnda förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz i ett tal i Prag offentligt ställt sig bakom den franske presidenten Emmanuel Macrons uppmaning till en mer självständig europeisk utrikespolitik – vilket tydligt antydde ett mindre beroende av Washington och dess skiftande agerande.

Under allt detta hade ryska trupper stadigt och illavarslande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i stånd att slå till från Vitryssland och Krim. Larmet växte i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde “fördubblas på kort tid”.

Administrationens uppmärksamhet riktades återigen mot Nord Stream. Så länge som Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen som behövdes för att besegra Ryssland.

Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att samla ihop en grupp mellan myndigheterna för att ta fram en plan. 

Alla alternativ skulle ligga på bordet. Men bara ett skulle komma fram.

PLANERING

I december 2021, två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad arbetsgrupp – män och kvinnor från de gemensamma stabscheferna, CIA samt utrikes- och finansdepartementen – och bad om rekommendationer om hur man skulle reagera på Putins förestående invasion.

Det skulle bli det första av en serie topphemliga möten, i ett säkert rum på en översta våning i Old Executive Office Building, i anslutning till Vita huset, som också var hemvist för presidentens rådgivande nämnd för utrikes underrättelser (PFIAB). Det var det sedvanliga snacket fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen överlämnade till presidenten vara reversibel – t.ex. ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller irreversibel – dvs. kinetiska åtgärder som inte kunde göras ogjorda?

Det som blev tydligt för deltagarna, enligt en källa med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle ta fram en plan för att förstöra de två Nord Stream-ledningarna – och att han uppfyllde presidentens önskemål.

SPELARNA Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan.

Under de följande mötena diskuterade deltagarna olika alternativ för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nytillträdd ubåt för att angripa rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjd stubin som kunde utlösas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes måste det ske i hemlighet. Alla inblandade förstod vad som stod på spel. “Det här är inga barngrejer”, sade källan. Om attacken kunde spåras till USA “är det en krigshandling”.

Vid den här tiden leddes CIA av William Burns, en milt tonad före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obamas regering. Burns godkände snabbt en arbetsgrupp inom byrån vars ad hoc-medlemmar av en slump inkluderade någon som var bekant med kapaciteten hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de följande veckorna började medlemmarna i CIA:s arbetsgrupp att utarbeta en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.

Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu hemliga källor att två viktiga enheter i den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel som var nedgrävd i Okhotskiska havet, på Rysslands östra kust. Kabeln kopplade samman ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.

Ett handplockat team av agenter från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades någonstans i Washingtonområdet, under täckmantel, och utarbetade en plan med hjälp av flottans dykare, modifierade ubåtar och en räddningsfarkost för djupgående ubåtar, som efter många försök och misstag lyckades lokalisera den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsanordning på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.

NSA fick veta att höga ryska marinofficerare, som var övertygade om säkerheten i sin kommunikationslänk, chattade med sina kollegor utan kryptering. Inspelningsanordningen och dess band måste bytas ut varje månad och projektet fortsatte glatt i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes 1985 av en rysk avhoppare och dömdes till fängelse. Ryssarna betalade honom bara 5 000 dollar för hans avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han tillhandahöll och som aldrig offentliggjordes.

Denna undervattenssuccé, med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskfylld och gav ovärderliga upplysningar om den ryska flottans avsikter och planering.

Ändå var den myndighetsövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Östersjöns vatten var kraftigt patrullerade av den ryska flottan, och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis på andra sidan gränsen från Rysslands lastningsdockor för naturgas, för att träna inför uppdraget? “Det skulle vara ett getskit”, fick byrån veta.

Under “alla dessa planer”, sade källan, “sade några arbetande killar inom CIA och utrikesdepartementet: ‘Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut”.

Trots detta rapporterade CIA:s arbetsgrupp i början av 2022 tillbaka till Sullivans interagentgrupp: “Vi har ett sätt att spränga rörledningarna.”

Det som följde var förbluffande. Den 7 februari, mindre än tre veckor före den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, som efter en del vacklande nu var fast på den amerikanska sidan. Vid den efterföljande presskonferensen sade Biden trotsigt: “Om Ryssland invaderar … kommer det inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi kommer att sätta stopp för det.

Tjugo dagar tidigare hade understatssekreterare Nuland lämnat i stort sett samma budskap vid en genomgång på utrikesdepartementet, med liten pressbevakning. “Jag vill vara mycket tydlig för er i dag”, sade hon som svar på en fråga. “Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att gå vidare.

Flera av dem som var involverade i planeringen av uppdraget för rörledningen var bestörta över vad de såg som indirekta hänvisningar till attacken.

“Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi ska detonera den”, sade källan. “Planen var att alternativen skulle utföras efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller ignorerade det.”

Bidens och Nulands indiskretion, om det nu är vad det var, kan ha frustrerat vissa av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan bestämde några av CIA:s högre tjänstemän att det inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ att spränga rörledningen “eftersom presidenten just meddelade att vi visste hur man gör det”.

Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen informerades till en operation som ansågs vara en högt hemlig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, “fanns det inte längre något lagligt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har en suverän övervakning av Östersjön”.

Byråns arbetsgruppsmedlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att få reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu var ett faktum. Källan minns: “Bill Burns kommer tillbaka och säger: ‘Gör det’.”

“Den norska flottan hittade snabbt rätt plats, i det grunda vattnet några kilometer utanför ön Bornholm i Danmark…”

OPERATIONEN

Norge var den perfekta platsen för att basera uppdraget.

Under de senaste årens öst-västkris har den amerikanska militären kraftigt utökat sin närvaro inne i Norge, vars västra gräns löper 1 400 mil längs norra Atlanten och övergår ovanför polcirkeln i Ryssland. Pentagon har skapat högavlönade jobb och kontrakt, mitt i en del lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. De nya arbetena omfattade framför allt en avancerad syntetisk aperturradar långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland och som kom i drift precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningsplatser inne i Kina.

En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas, som hade varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu i nära samarbete med sina norska kollegor övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenförläggning 250 mil österut, på Kolahalvön. USA har också kraftigt utökat en norsk flygbas i norr och levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullflygplan till det norska flygvapnet för att stärka dess långdistansspionage av allt som rör Ryssland.

I gengäld gjorde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament arga i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetsavtalet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa “överenskomna områden” i norr över amerikanska soldater som anklagas för brott utanför basen, liksom över de norska medborgare som anklagas eller misstänks för att störa arbetet på basen.

Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Nato-fördraget 1949, i början av det kalla kriget. I dag är Natos överbefälhavare Jens Stoltenberg, en övertygad antikommunist, som var Norges statsminister i åtta år innan han med amerikanskt stöd flyttade till sin höga Natopost 2014. Han var en hårdför person när det gäller allt som rör Putin och Ryssland och hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Man har litat fullständigt på honom sedan dess. “Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sade källan.

Tillbaka i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. “De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av suveräna sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavsutvinning av olja och gas”, sade källan. Man kunde också lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Om Nord Stream förstörs – om amerikanerna lyckas – skulle Norge kunna sälja betydligt mer av sin egen naturgas till Europa).

Någon gång i mars flög några medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska säkerhetstjänsten och flottan. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön som var det bästa stället att placera sprängladdningarna. Nord Stream 1 och 2, som var och en har två uppsättningar rörledningar, var åtskilda en stor del av vägen med lite mer än en mil när de körde till hamnen i Greifswald i den yttersta nordöstra delen av Tyskland.

Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, i Östersjöns grunda vatten några kilometer utanför Danmarks Bornholmsö. Rörledningarna löpte med mer än en mils mellanrum längs en havsbotten som bara var 260 fot djup. Det skulle vara väl inom räckhåll för dykarna, som från en norsk minjaktare av Alta-klass skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmande från sina tankar och placera ut formade C4-laddningar på de fyra rörledningarna med skyddande betonghöljen. Det skulle bli ett mödosamt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnen utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar som skulle ha gjort dykningen mycket svårare.

Efter lite forskning var amerikanerna med på noterna.

Vid denna tidpunkt kom flottans obskyra djupdykargrupp i Panama City återigen in i bilden. Djuphavsskolorna i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som en oönskad baksida av elitutbildade från marinakademin i Annapolis, som vanligtvis söker ära genom att bli tilldelade en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om man måste bli en “Black Shoe” – det vill säga en medlem av det mindre eftertraktade kommandot för ytfartyg – finns det alltid åtminstone tjänstgöring på en förstörare, en kryssare eller ett amfibieskepp. Den minst glamorösa av alla är minkrigföring. Dess dykare förekommer aldrig i Hollywoodfilmer eller på omslagen till populärtidningar.

“De bästa dykarna med djupdykningskompetens är en tight gemenskap, och endast de allra bästa rekryteras för operationen och får veta att de ska vara beredda på att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.

Norrmännen och amerikanerna hade en plats och agenterna, men det fanns ett annat bekymmer: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm skulle kunna dra till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska flottan, som kunde rapportera det.  

Danmark hade också varit en av Natos ursprungliga signatärer och var känt i underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud- och magnetsensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingades upp till ytan.

Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att vissa höga tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om eventuell dykverksamhet i området. På så sätt kunde någon högre uppsatt person ingripa och hålla en rapport utanför befälskedjan, vilket isolerade rörledningsverksamheten. “Vad de fick veta och vad de visste var medvetet olika”, berättade källan för mig. (Den norska ambassaden, som ombads att kommentera den här historien, svarade inte.)

Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Det var känt att den ryska flottan hade övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattensminor. De amerikanska sprängladdningarna måste kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att för det ryska systemet framstå som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.

Norrmännen hade också en lösning på den avgörande frågan om när operationen skulle äga rum. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor Nato-övning i Östersjön som omfattar mängder av allierade fartyg i hela regionen. Den aktuella övningen, som hålls i juni, kallas Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara ett idealiskt skydd för att placera ut minor.

Amerikanerna bidrog med en viktig del: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning i programmet. Övningen, som offentliggjordes av flottan, involverade sjätte flottan i samarbete med flottans “forsknings- och krigsforskningscentra”. Övningen till sjöss skulle hållas utanför Bornholmskusten och innefattade Nato-team av dykare som placerade ut minor, medan konkurrerande team använde sig av den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.

Det var både en användbar övning och ett genialt täckmantel. Pojkarna från Panama City skulle göra sin grej och C4-explosivämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer. Alla amerikaner och norrmän skulle vara borta sedan länge vid den första explosionen. 

Dagarna räknades ner. “Klockan tickade, och vi närmade oss fullbordat uppdrag”, sade källan.

Och sedan: Washington fick en andra tanke. Bomberna skulle fortfarande placeras ut under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett fönster på två dagar för deras detonation skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.

I stället hade Vita huset en ny begäran: “Kan killarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”

Vissa medlemmar i planeringsgruppen blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamma inställning. Dykarna i Panama City hade upprepade gånger övat på att placera C4 på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville – möjligheten att ge en framgångsrik exekutionsorder vid en tidpunkt som han själv valde.  

Att få i uppdrag att göra en godtycklig ändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa hade om nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.

Presidentens hemliga order påminde också om CIA:s dilemma under Vietnamkriget, när president Johnson, som konfronterades med växande känslor mot Vietnamkriget, beordrade CIA att bryta mot sin stadga – som uttryckligen förbjöd CIA att verka i Amerika – genom att spionera på ledare som kämpade mot kriget för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.

Byrån gick till slut med på det, och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. I efterdyningarna av Watergateskandalerna kom det senare tidningsavslöjanden om byråns spionage mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mord på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.

Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie utfrågningar i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det innebar att bryta mot lagen.

I ett opublicerat vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms med sorg att “man har nästan en obefläckad avlelse när man gör något” på hemliga order från presidenten. “Oavsett om det är rätt att du ska ha det eller fel att du ska ha det, så arbetar [CIA] enligt andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Han berättade i princip för senatorerna att han, som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.

Amerikanerna som arbetade i Norge arbetade enligt samma dynamik och började pliktskyldigt arbeta med det nya problemet – hur man på begäran av Biden skulle fjärrdetonera C4-explosivämnena. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för teamet i Norge att veta när presidenten skulle trycka på knappen. Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?

Den C4 som var fäst vid rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj som släpptes av ett flygplan med kort varsel, men förfarandet krävde den mest avancerade signalbehandlingstekniken. När de väl är på plats kan de fördröjda tidsanordningarna som är fästade vid någon av de fyra rörledningarna oavsiktligt utlösas av den komplexa blandningen av bakgrundsljud från havet i hela det hårt trafikerade Östersjön – från närliggande och avlägsna fartyg, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och till och med havsdjur. För att undvika detta skulle sonarbojen, när den väl är på plats, avge en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som avges av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och, efter en förinställd fördröjning på flera timmar, utlösa sprängladdningarna. (“Man vill ha en signal som är tillräckligt robust för att ingen annan signal oavsiktligt ska kunna sända en puls som detonerar sprängämnena”, sade dr Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT, till mig. Postol, som har tjänstgjort som vetenskaplig rådgivare till Pentagons chef för marinens operationer, sade att den fråga som gruppen i Norge ställs inför på grund av Bidens försening var en fråga om slump: “Ju längre tid sprängämnena är i vattnet, desto större är risken för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)

Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från den norska flottan en till synes rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de högeffektiva C4-explosivämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur funktion. Inom några minuter kunde man se pooler av metangas som fanns kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.

UTFALL

I den omedelbara efterdyningarna av bombningen av rörledningen behandlade de amerikanska medierna den som ett olöst mysterium. Ryssland angavs upprepade gånger som en trolig gärningsman, pådrivet av kalkylerade läckor från Vita huset – men utan att någonsin fastställa ett tydligt motiv för en sådan handling av självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i tysthet hade fått uppskattningar av kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheten som “komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen större amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna som Biden och understatssekreterare Nuland framfört.

Även om det aldrig blev klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering till presidentens åtgärd från utrikesminister Blinken.

När Blinken vid en presskonferens i september förra året tillfrågades om konsekvenserna av den förvärrade energikrisen i Västeuropa, beskrev han ögonblicket som ett potentiellt bra ögonblick:

“Det är ett fantastiskt tillfälle att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och därmed ta ifrån Vladimir Putin vapentillämpningen av energi som ett sätt att främja sina imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”

Mer nyligen uttryckte Victoria Nuland sin tillfredsställelse över att den nyaste av rörledningarna har gått i konkurs. När hon vittnade vid en utfrågning i senatens utrikesutskott i slutet av januari sade hon till senator Ted Cruz: “Precis som du är jag, och jag tror att administrationen är, mycket nöjd med att veta att Nord Stream 2 nu är, som du brukar säga, en metallklump på havets botten.”

Källan hade en mycket mer gatuaktig syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1 500 miles av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. “Tja”, sade han om presidenten, “jag måste erkänna att killen har ett par kulor.  Han sa att han skulle göra det och han gjorde det.”

På frågan om varför han trodde att ryssarna inte reagerade svarade han cyniskt: “Kanske vill de ha möjlighet att göra samma saker som USA gjorde.

“Det var en vacker täckmantel”, fortsatte han. “Bakom det låg en hemlig operation som placerade experter på fältet och utrustning som fungerade på en hemlig signal.

“Den enda bristen var beslutet att göra det.”

Översättarens anmärkning: Den 8 februari 2023 publicerade Seymour Hersh artikeln ovan på Substack, där han detaljerat pekar ut USA som skyldiga till sprängingarna av Nord stream-ledningarna. Artikeln har väckt global uppmärksamhet. Vita Huset har avvisat bevisen som fiktion.
Om författaren: Seymour Myron Hersh, född den 8 april 1937 i Chicago, Illinois, USA, är en grävande journalist och Pulitzerpristagare.

I november 1969 avslöjade Pulitzerpristagaren Seymour Hersh den amerikanska Mỹ Lai-massakern i Sơn Mỹ, Vietnam, som inträffade 1968, för västvärlden. Avslöjandet skedde i samband med att den skyldige amerikanske officeren, löjtnant William Calley, ställdes inför krigsrätt.

I april 2004 avslöjade Hersh amerikanska militärers tortyr av fångar på Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad.

Arbetarklassen och den nationella frågan (i modern tappning)

Hart när ingenting har, sedan 1913, förändrats vad avser högborgerlighetens och feodalherrarnas politiska strävan. De framsteg i välfärd och demokrati som gjordes under perioden 1917 till 1973 har sedan 1986 sakta men säkert avvecklats. Nu hotas de återstående spillrorna av den blåbruna röra som regerar i Sverige idag.

Hampus Cronander, Manilla, november 2022.

“Arbetarklassen och den nationella frågan” i modern tappning.

Regeringens politik, som är rentierernas och jordägarnas politik, genomsyras av reaktionära, monarkistiska och ultranationalistiska strömningar.

Denna politik är riktad mot majoriteten av folket. Och vid sidan av detta har vi den borgerliga nationalismen hos andra nationer, som också, genom att framhäva nationell identitet eller nationell kultur, försöker avleda arbetarklassen från dess stora världsomspännande uppgifter.

Den nationella frågan måste tydligt övervägas och lösas av alla klassmedvetna tjänstemän, hantverkare, hantlangare, enmansföretagare, jordlösa och fattigbönder (nedan kallade arbetare).

I dag fruktar bourgeoisin arbetarna och söker en allians med monarkister, konservativa reaktionärer och högerextrema politiker (kända för sina etnocentriska, ultranationalistiska, rasistiska och antisocialistiska åsikter). Bourgeoisin förråder demokratin, förespråkar förtryck och ojämlika rättigheter mellan nationerna och den korrumperar massorna med nationalistiska slagord.

I vår tid är det endast proletariatet som upprätthåller nationernas verkliga frihet och enigheten mellan arbetare från alla nationer.

För att olika nationer ska kunna leva tillsammans i fred och frihet eller separera och bilda olika stater (om det passar dem bättre) är en fullständig demokrati, som upprätthålls av arbetarklassen, nödvändig. Inga privilegier för någon nation eller något språk! Inte ens den minsta grad av förtryck eller den minsta orättvisa gentemot en nationell minoritet – sådana är principerna för arbetarklassens demokrati.

Kapitalisterna och godsägarna vill till varje pris hålla arbetare från olika nationer åtskilda medan makthavarna lever i välmåga tillsammans som rentierer av lönsamma företag som tillsammans omfattar över sju miljarder exploaterade arbetare från alla nationer.

De klassmedvetna står för full enighet mellan arbetare från alla nationer i alla utbildnings-, fackliga, politiska et c. arbetarorganisationer. Låt sprättarna skämma ut sig genom att förneka eller förringa vikten av lika rättigheter för minoriteter. Låt alla nationers bourgeoisi finna tröst i lögnaktiga fraser om nationell kultur, nationella uppgifter o.s.v. o.s.v.

Arbetarna kommer inte längre att låta sig splittras av söta tal om nationell kultur eller “nationellt kulturellt självstyre”. Arbetarna i alla nationer försvarar tillsammans, i samförstånd, full frihet och fullständig jämlikhet i rättigheter i organisationer som är gemensamma för alla – och det är garantin för äkta kultur.

Arbetarna i hela världen bygger, som frihetens förkämpar och förtryckets fiender länge har förberett, upp sin egen internationalistiska kultur. Mot den gamla världen, den värld som präglas av nationellt förtryck, nationellt käbbel och nationell isolering, ställer arbetarna en ny värld, en värld som präglas av det arbetande folkets enighet i alla nationer, en värld där det inte finns plats för privilegier eller den minsta grad av mänskligt förtryck.

Kan dagens svenskar lära sig något av den pacifistiska folkets makt-revolutionen i Filippinerna?

En av de mest effektiva och uppenbara propagandametoderna är den slags stora lögn, som vi först tror på och sedan skäms över att vi gått på till den grad att vi hellre lever med den.

Olikheter: Filippinerna var (och är fortfarande) i huvudsak ett jordbruksland; i Sverige är färre en två procent bönder. Filippinerna var (och är fortfarande) ett religiöst land; Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Filippinerna och Sverige är ungefär lika stora till ytan. I Filippinerna levde för trettiosex år sedan ca femtiofyra miljoner (idag drygt dubbelt så många) människor; i Sverige lever drygt tio miljoner människor.

Likheter: Den dåvarande regimen på Filippinerna var en marionettregim i händerna på USA. Det var en korrupt regim som gynnade en liten krets kapitalister och omfördelade medel från en allt fattigare befolkning till den allt rikare, gynnade eliten och till i huvudsak amerikanska, multinationella bolag. Den nuvarande regimen i Sverige är en korrupt, kompiskapitalistisk marionettregim i händerna på USA och UK. Likheten är slående, oavsett om statsministern heter Karl Bildt, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson.

I 20 år hypnotiserade Ferdinand Marcos d.ä. Filippinerna och västvärlden. Han gjorde detta genom att använda en av de mest effektiva och uppenbara propagandametoderna – han predikade, precis som våra statsministrar gjort sedan den 28 februari 1986, den stora lögnen.

Marcos visste hur man använder människors rädsla mot dem själva. Marcos och amerikanska regeringen var besatta av tanken att de amerikanska militärbaserna vid Clark Air Field och Subic Bay utanför Manila var viktiga för USA:s militära intressen och Filippinernas säkerhet och utpressade varandra. USA fick fortsätta att utnyttja Filippinerna mot att Marcos beskyddades av CIA. Känns det igen? Magdalena Andersson och Ulf Kristersson visste hur man använder människors rädsla mot dem själva. De körde tillsammans över invånarna i Sverige och sålde ut de sista resterna av den svenska neutraliteten.

President Marcos påstod att “Filippinarna är oförmögna att välja själva, de är inte redo för demokrati. Jag är den ende som kan leda.” På detta sätt styrde Marcos i två decennier med stöd av USA, den filippinska militären och den militariserade nationella polisstyrkan – men han begick misstaget att nedvärdera filippinarna och i slutet av februari 1986, bara dagar innan den svenska statsministern Olof Palme sköts till döds på Sveavägen, flydde han, fullständigt besegrad, från Filippinerna. Filippinernas demokrati återföddes när Sveriges demokrati dog.


Berättelsen om folkets makt-revolutionen handlar om Ferdinand och Imelda Marcos självgodhet, uppgång och fall. Det är en berättelse om EDSA-demokratins uppkomst, om det filippinska folkets resning. Det är en berättelse om mycket, mycket smarta kvinnor som inte gör dumma val.

Det är också en berättelse om svaga och rädda generaler, en kämpande katolsk kardinal och politiskt engagerade biskopar, abbedissor, nunnor, munkar och präster, och ett vittnesbörd om ren befrielseteologi i en tid då frasen i västpropaganda hade kommit att få negativa politiska övertoner. Det är en krönika om icke-våldsamt motstånd, som i det katolska landet vävts till en oförblommerad hyllning till Gud Fader, Jungfru Maria och Jesusbarnet (inte den vuxne Jesus, utan det lilla barnet).

Filippinerna gör anspråk på att vara det enda kristna landet i Sydostasien. Koloniserat i fyra århundraden av Spanien och ockuperat i fem dekader av Amerikas förenta stater anser sig majoriteten av hennes över hundra miljoner invånare vara kristna. De flesta av dem är medlemmar av den romersk-katolska kyrkan. Och i detta land med sjutusende öar, till sjuttiofem procent agrarsamhälle, är berättelsen om EDSA-revolutionen fylld av katolsk symbolik.

Folkets makt-revolutionen är positivt biblisk. Den är storslagen som när Moses ledde folket genom Röda havet. Men folkets makt-revolutionen är också typiskt filippinsk. Filippinarnas obevekliga rättframhet och uppriktighet genomsyrade massrörelsen.

Historien om folkets makt-revolutionen börjar med Benigno “Ninoy” Aquinos död den 21 augusti 1983. Aquino, som fängslats av Marcos i sju år och sedan släppts för medicinsk behandling i USA, var på väg hem efter tre år i exil. Han sköts ihjäl av “okända gärningsmän” när han landat på Manilas internationella flygplats, som nu bär hans namn.

Francisco “Kit” Tatad, Marcos tidigare pressekreterare, sa att Aquino var Marcos “ärkefiende”. Detta är en politisk åsikt. För miljontals filippinare var Aquino en martyr, och ordspråket “martyrernas blod är kyrkans säd” har aldrig varit mer sant än den dag Ninoy Aquino dog.

Mordet utlöste en kedja av händelser som ledde att änkan efter Ninoy, Corazon “Cory” Aquino, valdes till president och till Ferdinand och Imelda Marcos flykt. För filippinarna är Cory Aquino Filippinernas Jeanne d’Arc.

Året innan undantagstillståndet i Filippinerna upphörde, året innan det åter hölls allmänna val, var ett marianskt år, ett år som ägnades åt att dyrka Jungfru Maria. Kardinal Jaime Sin beskriver detta som en viktig del av revolutionen: “Cory Aquino gick till ett kloster för att be och fråga Gud om hon skulle kandidera till presidentposten. Gud svarade henne att hon behöver en miljon underskrifter på en petition med en uppmaning till snabba val.” Att Gud verkar på mystiska sätt är skelettet i berättelsen i folkmun om folkets makt-revolutionen.

Miljonen underskrifter samlades in och det religiösa amerikanska presidentparet Ronald och Nancy Reagan pressade Marcos att utlysa snabba val. Cory Aquino ställde upp, vann, blev lurad på valsegern; men miljontals människor ställde upp för henne och gick ut på gatorna; EDSAs fjorton filer fylldes till brädden av människor som fått nog; generalerna, som fruktade för sina liv vände Marcos ryggen och avgick från sina poster; tusentals filippinare blev martyrer. Kardinalen skickade ut nunnor, munkar och präster som ställde sig framför stridsvagnarna och stormade radio- och tv-stationerna för att sända ocensurerade nyheter ut i etern. Och överallt protesterade filippinare iklädda nationaluniformen – teeshirt och flip-flops.

Medan världen väntade på fred tvivlade de katolska filippinarna inte på att den skulle komma till dem genom Jungfru Marias nåd. Kardinalen varnade och hindrade, med den unika befrielseteologi som bröt Ferdinand Marcos hypnotiska förtrollning och avslöjade den sanna filippinska naturen, den amerikanska regeringen från att blanda sig i och den amerikanska inblandningen begränsades till att paret Marcos fick politisk asyl i USA och hjälp att gömma undan de tiotals miljarder dollar de stulit från folket.

Imperialismen är i krig med vår planet – och vi måste stoppa den

Av Chris Kaspar de Ploeg (Monthly Review Online den 29 sep 2022)
Illustrationen ”Hunger och kapitalism – Polare” av signaturen Hahn Notecracker, tidskriften The Masses, nr 2, 1911.

Medan de rikaste gör resor till rymden och fantiserar om att kolonisera Mars, har nästan en miljard människor ingen som helst tillgång till elektricitet.

Som många kommentatorer med rätta har hävdat kan ”mänskligheten” som helhet inte vara ansvarig för klimatkollapsen, när så många människor knappt släpper ut några växthusgaser alls. Klimatkrisen är emellertid inte bara präglad av ekonomisk ojämlikhet – den är präglad av imperialism. Nittiotvå procent av den klimatkatastrof som uppslukar planeten orsakas av den globala Norden, som berövar tidigare koloniserade länder det atmosfäriska utrymme som krävs för att garantera en mänsklig levnadsstandard. För att göra saken ännu värre dräneras varje år enorma mängder resurser och arbetskraft från det globala syd till det globala nord för att upprätthålla tillväxten och vinsterna för rika företag som dödar nästan allt liv på planeten.

Denna fossilbränslebaserade kapitalism stöds av Natos massiva imperiala armé, ett block av rika länder som spenderar mer pengar på militären än resten av världen tillsammans. Detta block invaderar nationer, störtar regeringar och sanktionerar brutalt hela folk som vägrar att böja sig. Förslag till en grön New Deal som inte tar itu med imperialismen kommer helt enkelt att förvandla det globala syd till en grön offerzon och förvärra ett system som präglas av klimatapartheid. Det är hög tid att klimatrörelsen i den globala nordliga världen ser några hårda sanningar i vitögat och att den slår in på en väg av internationell solidaritet.

Den globala Norden är ansvarig för klimatkollapsen

En nyligen genomförd studie i Lancet bekräftade att det globala nordliga samhället är ansvarigt för 92 procent av den klimatkatastrof som håller på att drabba planeten. I studien används en enkel metod: varje land har rätt till samma mängd utsläpp i proportion till sin genomsnittliga befolkningsstorlek sedan 1850. Om ett land överskrider sin rättmätiga andel drar det på sig en klimatskuld. Baserat på en koldioxidbudget som begränsar uppvärmningen till 1,5 grader Celsius i slutet av århundradet – i linje med Parisavtalet – kommer Kina sannolikt aldrig att överskrida sin skäliga andel. De flesta västländer överskred dock sin skäliga andel för flera decennier sedan.1

År 2018 fastställde FN:s internationella panel för klimatförändringar (IPCC) att högst 580 gigaton ytterligare koldioxid kan släppas ut om vi ska ha en 50-procentig chans att inte överskrida 1,5 graders uppvärmning till år 2100. De indiska forskarna T. Jayaraman och Tejal Kanitkar beräknade därefter vid vilken tidpunkt de nordliga länderna bör uppnå nollutsläpp för att hålla sig inom sin rättmätiga andel av den återstående budgeten, och för tillfället bortse från alla tidigare utsläpp.

Baserat på dessa beräkningar fann Jayaraman och Kanitkar att utsläppen måste nå noll år 2025 för USA, år 2031 för Japan och år 2033 för Europeiska unionen. Dessa maktblock har mycket högre utsläpp per capita än resten av världen. Trots detta har de alla satt upp sina mål för koldioxidneutralitet till 2050.

Den historiska klimatskulden före 2018 kan betalas genom klimatfinansiering för det globala syd. Baserat på ett koldioxidpris på 135 dollar per ton koldioxid – det minimum som krävs för att begränsa världen till 1,5 graders uppvärmning enligt IPCC – har de rika G7-länderna en sammanlagd klimatskuld på 114 biljoner dollar, enligt det mål som Jayaraman och Kanitkar har satt upp.

Forskning från Oxfam International visar att G7-länderna endast gav 17,5 miljarder dollar i klimatstöd 2017-18. I den takten kommer de att ha betalat av sina skulder till år 6500, när planeten sedan länge är kokad. Så vem är egentligen ansvarig för klimatkatastrofen?

Den globala Norden är ansvarig för det ekologiska sammanbrottet

En annan studie i Lancet visade att höginkomstländer står för 74 procent av den överdrivna resurskonsumtionen, som driver 90 procent av förlusten av biologisk mångfald, färskvattenstress och olika andra miljöpåfrestningar. I studien används en liknande metodik som i studien ovan, men år av underutsläpp tillåts inte kompensera för år av överskridande, vilket skulle öka Nordens ansvar till 84 procent. På grund av databegränsningar börjar studien 1970 och hoppar därmed över kolonialismens första period. Man kan därför lugnt säga att den ekologiska nedbrytningen i första hand har drivits av den globala nordliga världen.2

Vi har inga omfattande historiska siffror för några av de specifika ekologiska gränser som håller på att flyttas, men en titt på de nuvarande konsumtionsnivåerna per capita är i sig avslöjande. Plastavfall för engångsbruk? En genomsnittlig person i USA konsumerar 53 kilo per år, i Kina är denna mängd 18 kilo per person och år. Användning av sötvatten? Den dagliga förbrukningen i USA är 7 800 liter per person och dag, i Kina är den 2 900 liter per dag. Markfotavtryck? Nordamerika som helhet kräver 1,7 hektar per person, Kina 0,44 hektar per person. Observera att dessa siffror kommer i en tid då “Kina är på frammarsch”, en term som inte bara ignorerar århundraden av kolonialism, utan även den nyare nyliberala perioden av amerikansk hegemoni.

Kolonial skogsskövling

Kolonialhistorien kännetecknades av massivt ekocid och resursutvinning. Från den malaysiska halvön till Nederländska Ostindien avverkades skogarna för att bygga koloniala fartyg och skapa utrymme för plantagearbetsläger, där lokalbefolkningen slavade under barbariska förhållanden. Som Mike Davis dokumenterade i sin bok Late Victorian Holocausts ledde expansionen av exportorienterade plantagesystem till massiva svältkatastrofer i det globala syd som orsakade tiotals miljoner dödsfall under den imperiala epokens höjdpunkt. Samtidigt rånades biljoner dollar från den koloniserade världen, från det brittiskt ockuperade Indien till Nederländska Ostindien, vilket direkt fyllde kassakistorna för regeringar och företag i nordliga länder. De tidigare kolonialmakterna bär helt klart huvudansvaret för de ekologiska skador som detta system har orsakat.

Vi har inga bra uppgifter om historisk avskogning, men vetenskapliga uppskattningar av den globala koldioxidbudgeten för 2021 tyder på ett massivt kolonialt ansvar.3 Sedan 1850 skedde 40 procent av utsläppen till följd av förändrad markanvändning i Asien mellan 1850 och 1947, och 55 procent av sådana utsläpp i Afrika mellan 1850 och 1964.4 I Indien och Nigeria skedde hälften av de historiska utsläppen till följd av förändrad markanvändning under kolonialismen. I Indonesien och Demokratiska republiken Kongo är denna siffra 40 procent. I Angola? Upp till 70 procent.

Länderna i den globala nordliga världen avskogade också massivt sina egna territorier under kolonialtiden. Som helhet stod den globala nordvärlden för hälften av alla utsläpp av förändrad markanvändning mellan 1850 och 2019, även om man varken räknar med informell imperialism i länder som Brasilien, Argentina och Kina under 1800-talet eller handelsbaserad avskogning efter avkoloniseringen.

G7-länderna rapporterar nu negativa utsläpp från återbeskogningsprogram. I själva verket importerar de helt enkelt avskogning genom ojämlika handelsförbindelser, som vida överstiger deras inhemska återbeskogningsinsatser. Mellan 2001 och 2015 visar handelsbaserade korrigeringar att nettodebeskogningen inom gruppen av tjugo länder nästan helt och hållet drevs av länderna i den globala nordliga världen, inte av länderna i den globala sydliga världen.5

Globalisering av det industriella jordbruket

Det moderna industriella jordbruket är en annan huvudförbrytare när det gäller ekologisk nedbrytning, som är ansvarig för att tre planetära gränser överskrids (fosforförorening, kväveförorening och förstörelse av vildmark) och som i hög grad bidrar till ytterligare fyra planetära hot (klimatförstöring, kemisk förorening, kollaps av den biologiska mångfalden och färskvattenbrist). Varför har världen då infört industriellt jordbruk?

Den så kallade gröna revolutionen med industriellt jordbruk som spred sig över världen finansierades i hög grad av Rockefeller- och Ford-stiftelserna och drevs på av den amerikanska regeringen för att slå tillbaka hotet från vänsterrörelser världen över. För att undvika att ställas inför frågor om omfördelning av mark hoppades den av USA införda ordningen kunna upprätthålla kolonialtidens ojämlikheter genom att kraftigt öka livsmedelsproduktionen. Men den gröna revolutionen köpte bara tid: det industriella jordbruket utarmar jorden kraftigt, vilket långsamt minskar avkastningen och leder till en ond skuldcykel när jordbrukarna blir alltmer beroende av patenterat utsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel från västerländska multinationella företag. I Indien har detta lett till 300 000 självmord bland bönderna och de största protesterna bland bönderna i historien.

Undertryckande av omfördelning av mark

Traditionellt agroekologiskt jordbruk – en kolsänka som också bidrar till att hålla kvar sötvatten och bevara den biologiska mångfalden – är mycket mer arbetsintensivt. En storskalig övergång till agroekologiskt jordbruk skulle därför kräva att man stoppar eller till och med vänder de massiva flyttningsströmmar från landsbygden till städerna som är ett resultat av den stora fattigdomen bland landsbygdsbefolkningen, som utgör den stora majoriteten av världens extremt fattiga och undernärda. Endast en betydande omfördelning av mark till de fattigaste människorna på jorden kan göra detta möjligt. Men när regeringarna gör ett blygsamt försök till fördelning av mark är de kraftigt måltavlor för imperialismen.

År 1954, till exempel, störtades Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Árbenz av en CIA-stödd kupp efter att han försökt genomföra ett blygsamt program för omfördelning av mark. Kuppen förde en rad diktatorer till makten som mördade 200 000 ursprungsbefolkningar och rullade tillbaka Árbenz’ jordreformer.

När en gräsrotsrörelse av svarta jordlösa bönder i Zimbabwe 2001 tog tillbaka sin mark från den vita bosättareliten fick landet omfattande sanktioner från västvärlden. På ett motsägelsefullt sätt gav västmedia sedan Zimbabwe självt skulden för den kollapsande ekonomin, trots att de svarta bönderna gav utmärkta skördar.

Det är uppenbart att man inte kan ta itu med markfrågan utan att ta itu med imperialismen.

Imperialt tryck och industrialisering

De 8 procent av ansvaret för klimatkollapsen som ligger i det globala syd (enligt den tidigare nämnda Lancet-studien om nationellt ansvar) är också ett direkt resultat av imperialismen. Det land som överskrider sin budget mest är Kazakstan, som en gång var ett stort militärindustriellt centrum för Sovjetunionen och avgörande för att stoppa nazistarméns framfart.

Den historiska dokumentationen visar tydligt att Sovjetunionen och Kina hade viktiga säkerhetsöverväganden när de beslutade att industrialisera, särskilt inom de mest förorenande industrierna. Imperialismen tvingade dem till stor del att göra det. Västmakterna hade försökt förstöra det bolsjevikiska experimentet i dess vagga genom att invadera under det ryska inbördeskriget, ett krig som dödade åtta till tolv miljoner människor. Efter andra världskriget hade Förenta staterna planer på att radera både Sovjetunionen och Kina från kartan, vilket skulle kunna döda uppskattningsvis 600 miljoner människor med hjälp av kärnvapen. Även om det förvisso är sant att statssocialismen har haft sin beskärda del av ekologiska katastrofer, tas sällan hänsyn till dessa imperiala påtryckningar, liksom de socialistiska staternas olika ekologiska landvinningar.

De andra stora överskjutarna i det globala syd är lika talande: de så kallade asiatiska tigrarna och monarkierna i Persiska viken. Dessa länder befinner sig alla i hög grad i den västerländska geopolitiska sfären – inklusive i de flesta fall direkt utplacering av västerländska militärbaser på deras mark – och har fått utrymme för industriell utveckling i utbyte mot sin västerländska och antikommunistiska lojalitet.

Att kväva fram alternativ

För att hantera klimatkollaps och ekologisk kollaps och samtidigt tillgodose människans behov krävs ett kraftfullt statligt ingripande. Olika studier av indikatorer på livskvalitet, t.ex. förväntad livslängd och utbildning, visar att socialistiska länder överträffar sina kapitalistiska motsvarigheter med samma nivå av bruttonationalprodukt (BNP) med mycket stor marginal.

Omfattande forskning har entydigt visat att BNP har en enorm inverkan på miljö- och energifotspår. För att tillgodose mänskliga behov med ett litet miljöavtryck krävs därför en socialistisk politik som fokuserar på mänskliga behov, t.ex. gratis offentlig utbildning och hälsovård. Annars slösas alltför mycket produktion bort på lyx, planerad föråldring och otroligt slösaktiga privata tjänstesystem. Det finns helt enkelt inget annat sätt.

Indexet för hållbar utveckling, som väger in både mänsklig utveckling och dess ekologiska och koldioxidavtryck, visar att 1991 – strax innan den massiva nyliberala chockdoktrinen fick fullt genomslag – var hälften av de tio länder som presterade bäst tidigare socialistiska. Så sent som 2019, det sista året med tillgängliga uppgifter, omfattade topp tio fyra postsocialistiska länder som inte helt avvecklat sina välfärdssystem, tillsammans med det kommuniststyrda Kuba och den indiska delstaten Kerala.6 Andra länder som presterade bra, som Sri Lanka och Costa Rica, hade alla starka system för offentliga tjänster.

Det är dock ytterst svårt att staka ut en sådan ekosocialistisk väg. Den ekosocialistiska ledaren Thomas Sankara, som planterade fyra miljoner träd under sitt korta styre i Burkina Faso, mördades av amerikanska och franska underrättelsetjänster 1987. Explicit ekosocialistiska regeringar i Bolivia, Ecuador och Venezuela var också måltavlor för regimskifte. Den moderat vänsterregering som leddes av Arbetarpartiet i Brasilien, som minskade avskogningsgraden i Amazonas med 70 procent samtidigt som fattigdomen minskade dramatiskt, avsattes i en USA-stödd lagkrigskupp 2016. Kuba, ett av de mest hållbara länderna på planeten, lider under ett sextioårigt embargo från USA. Behöver vi fortsätta?

Den fossila krigsmaskinen

De stora (ny)kolonialmakterna – Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och USA – har varit i krig under större delen av de senaste femhundra åren. Varje revolution och oberoende politisk formation koloniserades, förtrycktes, störtades, tvingades, koopterades eller dränktes i blod. Inte ett enda land på jorden har förblivit opåverkat av dessa samtida, (ny)europeiska krigshetsare. Utvecklingen av en sann ekosocialistisk väg inom det globala syd kräver först och främst nationell suveränitet, befriad från imperialism. Det främsta målet för att öppna detta utrymme bör vara den nuvarande spetsen på det imperialistiska spjutet: Natos krigsmaskin.

Den amerikanska militären släpper ut mer koldioxidutsläpp än 140 länder på hela planeten. Det är dock viktigt att militärens verkliga koldioxidavtryck är mycket större än Pentagons direkta utsläpp. Hela det militärindustriella komplexet som förser dessa styrkor med ammunition, flygplan, ubåtar och enorma hangarfartyg bör inkluderas fullt ut i dess fotavtryck. Det totala globala militära koldioxidavtrycket uppskattas till 6 procent av de totala globala utsläppen, vilket är ungefär lika mycket som Indien eller Europeiska unionen och dubbelt så mycket som Afrikas utsläpp. I dessa siffror ingår inte utsläppen från återuppbyggnaden av den avsiktligt förstörda infrastrukturen i hela länder, t.ex. Irak, Vietnam, Korea, Afghanistan, f.d. Jugoslavien och Libyen.

Natoländerna driver på en global kapprustning genom att spendera mer pengar på militären än resten av världen tillsammans, och sjutton gånger mer än Collective Security Treaty Organization, Rysslands militärallians. Nato är således huvudansvarigt för detta massiva slöseri med atmosfäriskt utrymme i syfte att skapa död och förstörelse.

Att mörda landet

Och förstörelsen går långt utöver koldioxidutsläppen. Under Vietnamkriget riktades uppskattningsvis 85 procent av USA:s bomber inte mot fienden, utan mot den miljö som skyddade dem. Det totala tonnaget av ammunition som släpptes under den amerikanska invasionen var ungefär tre gånger så stort som under andra världskriget. Om detta inte kan räknas som ekocid, vad kan då räknas som ekocid?

De ökända napalmbomberna användes inte bara av Förenta staterna i stor skala för att skövla skogen i Vietnam, utan även i Korea, precis som fransmännen gjorde i Algeriet och Vietnam och britterna i Kenya. Den amerikanska militären har upprepade gånger använt kemiska och radioaktiva vapen i sina krig i f.d. Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Den radioaktiva föroreningen i Fallujah i Irak blev så allvarlig att det förekom 14 gånger oftare missbildade barn än i Hiroshima och Nagasaki efter atombomberna.

Det massiva nätverket av amerikanska militärbaser över hela världen förgiftar vattnet och luften i de omgivande samhällena med kemiska föreningar, till och med inom landet självt. Det är uppenbart att krigsmaskineriet inte bara förstör klimatet. De mördar alla och allt som står i deras väg.

Militärens koldioxidskugga

Militärens koldioxidavtryck är bara halva sanningen. Viktigare är militärens “klimatskugga”, militärens mindre uppenbara, mindre synliga inverkan på den mänskliga civilisationens bana på vår planet.

Fossil geopolitik

Militära överväganden har låst Natos ekonomier – särskilt Förenta staterna, den imperiala garanten – fast i ett koldioxidberoende. I energisäkerhetens namn har USA och Kanada blivit två av de största producenterna av olja och frackad gas, varav den senare är betydligt mer förorenande än naturgas. Natos ekonomiska krig mot Ryssland – som nu tvingar Europeiska unionen att anamma mer kol samt skiffergas från USA och Qatar – upprepar samma process i Europa.

Gör dock inga misstag: den så kallade energisäkerheten är bara ett nationalistiskt rättfärdigande av borrning efter fossila bränslen. Förenta staterna har kunnat tillgodose sina egna energibehov i åratal och har, före boomen för gas från skiffer, stadigt förlitat sig på sitt petrodollarsystem i årtionden. USA ökade medvetet sin produktion av fossila bränslen på 2010-talet för att driva ned de globala energipriserna – och därmed stabiliteten hos olje- och gasinkomstberoende konkurrenter som Venezuela, Iran och Ryssland – i en samordnad insats tillsammans med den saudiarabiska regeringen.7

När Hugo Chavez återupplivade Organisationen för oljeexporterande länder 2001 och inledde en historisk period av höga priser på fossila bränslen som enormt stärkte sol- och vindenergins konkurrenskraft – blev han snabbt måltavla för regimskifte. På samma sätt var Saddam Husseins hot om att sänka oljeproduktionen för politiska syften ett väldokumenterat motiv för invasionen av Irak 2003.

Natos militära installationer, som uppgår till cirka 950 i utlandet, är utspridda i de flesta av de stora oljeproducerande länderna och längs internationella rörledningar och transitvägar för att kunna projicera makt över hela världen, med möjlighet att stänga av stora oljerutter om det skulle behövas. Och även om den västerländska geopolitiska sfären kontrollerar majoriteten av världens oljeproduktion och ett flertal av världens gasproduktion, kan man inte säga detsamma om de metaller som används för att producera ren energiteknik, vars utvinning och bearbetning domineras av Kina och det alliansfria globala syd.8 Som sådan är själva maktbasen för USA:s imperiala allians starkt beroende av en världsekonomi baserad på fossila bränslen.

Det är därför ingen överraskning att Kina, snarare än USA, har varit den överlägset största investeraren i förnybar energi under 2010- och 20-talen. Faktum är att Kina under de senaste åren med tillgängliga uppgifter (2020-21) installerade nästan 20 procent mer sol- och vindkraftskapacitet än hela det västerländska geopolitiska blocket, vars sammanlagda ekonomi är nästan tre gånger större än Kinas.9

Petrodollarsystemet

Sedan 1974 har Gulfmonarkierna blivit en nyckelfaktor för USA:s ekonomiska och finansiella makt. Det året använde USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger hotet om en militär invasion för att tvinga Saudiarabien att sälja alla sina fossila bränslen i dollar och se till att dollarn förblev den globala reservvalutan. Detta gör det möjligt för USA att göra enorma exportunderskott utan att sänka värdet på den amerikanska dollarn, vilket i princip tvingar världen att subventionera den amerikanska ekonomin.

Den nyliberala vändningen, som är så katastrofal för miljön och människorna i det globala syd, underlättades direkt av den militariserade geopolitiken med fossila bränslen. De amerikanska storbankerna, som översvämmades av petrodollar, kunde investera sina enorma överskott i det globala syd och utvinna enorma vinster. Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken öppnade de sydliga marknaderna för utländska investeringar, tvingade fram privatiseringar och inledde en katastrofal period av mänsklig stagnation – till och med ökande fattigdom i Afrika söder om Sahara – i kombination med en snabb upptrappning av klimatet och det ekologiska sammanbrottet.

Militären var inte bara avgörande för att underlätta kanonbåtsdiplomatin under oljekrisen 1973; sektorn drog också direkt nytta av det petrodollarsystem som den bidrog till att skapa. Större delen av oljevinsterna återvinns genom vapeninköp från det västerländska militärindustriella komplexet. Saudiarabien, som aldrig har invaderats, har spenderat mellan 7 och 19 procent av sin BNP på militären sedan petrodollarsystemet infördes. Mellan 1974 och 2021 var detta land med 35 miljoner invånare den näst största vapenimportören i världen, varav nästan alla vapen kom från Natoländer. Detta mönster av vilt extravaganta vapeninköp från västvärlden upprepas av alla Gulfmonarkier.

Militariserade ekonomier

Det militärindustriella komplexet har haft en djupgående inverkan på hur våra ekonomier är organiserade. Militären är beroende av en blomstrande tung industri som leder till att militariserade stater har betydligt högre utsläpp, oberoende av deras BNP. Stora förorenande industrier som industriellt jordbruk och industriellt fiske har hämtat sin grundläggande teknik och sina strategiska mål från det militärindustriella komplexet. Den viktigaste tekniken som driver våra ekonomier i dag, från smarta telefoner till Internet, var alla ursprungligen projekt från militären.

Men militariseringen driver också på den ekonomiska tillväxten, eftersom förmågan till massproduktion snabbt kan mobiliseras för flera olika ändamål i krigstid. Det är ingen hemlighet att ekonomisk tillväxt länge har betraktats som en nationell säkerhetsfråga. Faktum är att själva begreppet BNP uppstod i samband med krig i USA, för att snabbt kunna mäta den totala produktionen av material. Det är därför ingen tillfällighet att BNP, som ursprungligen utformades för att ge bränsle till död och förstörelse, är fullständigt värdelös när det gäller att mäta mänskliga och ekologiska behov, men ändå har blivit det främsta fokuset för de flesta regeringar över hela världen under det USA-dominerade systemets förmyndarskap.

Koloniserade prioriteringar

Militären har en djupgående inverkan på mänsklighetens prioriteringar. Västvärldens militärstrateger, som har förberett sig för klimatkollaps sedan 1960-talet, har öppet planerat för resurskrig och för en accelererande gränsimperialism. De har främjat ett tankesätt som menar att klimatkatastrofen kan hanteras genom global apartheid, snarare än att ta itu med problemet på egen hand.

De oändliga krigen – mot droger, mot terrorism, mot “nästa Hitler”, mot “nästa trojka” eller “ondskans axel” – har direkt uppmuntrat hat och rasism, vilket ytterligare har gett bränsle åt den yttersta högern. På den internationella scenen har de främjat splittring och spänningar när vi verkligen behöver samarbete för att ta itu med den pågående klimatkrisen.

Medan de stora medierna i väst är besatta av Kina och Ryssland – eller vem som nu står på tur – har viktig energi, resurser och uppmärksamhet förskjutits från den svåra situation vi befinner oss i. Tyskland skulle alltså i ett slag kunna höja sin militärbudget med 113 miljarder dollar samtidigt som man med rakryggade ögon hävdar att de ynka 100 miljarder dollar i klimatfinansiering som utlovades till det globala syd (från hela det globala nord) förblir omöjliga.

Den senaste IPCC-klimatrapporten som varnar för att det är nu eller aldrig för världen ignorerades nästan helt i västerländska medier till förmån för ensidig rysshat. Kriget i Ukraina fick nästan dubbelt så mycket täckning (562 minuter) i de mest sedda amerikanska medierna på en månad som klimatupplösningen fick (344 minuter) under hela 2021.

Ännu mer patetiskt är att 2021 var ett rekordår för klimatnyhetsbevakning, med mer bevakning än de tre föregående åren tillsammans (275 minuter). År 2016 täcktes klimatkrisen knappt alls. Alla de krig som undersöktes i studien klarade sig bättre och fick samma (eller nästan samma) bevakning under bara en månad som klimatet fick under sitt allra bästa år.10

Psykologisk krigföring

När det gäller USA:s invasioner från Irak till Afghanistan var nyhetsbevakningen nästan undantagslöst positiv, inklusive direkt iscensatta propagandascener.

Allt detta har inget att göra med oro för mänskliga rättigheter. Den amerikanska militären förstörde medvetet hela den civila infrastrukturen i de länder den riktade in sig på – dess militära doktrin är mycket öppen om detta – en nivå av förstörelse som till och med högt uppsatta amerikanska försvarstjänstemän medger att Ryssland hittills inte har nått upp till i Ukraina. Enbart det USA-ledda kriget mot terrorismen beräknas ha dödat sex miljoner människor. Det är uppenbart att mediernas främsta prioritet är att skapa samtycke till krig, vare sig det är ekonomiskt eller militärt, och inte att ta itu med de viktigaste frågorna som hotar våra liv.

Dessa psykologiska tekniker – som ursprungligen utvecklades av den amerikanska militären – kopieras med stor effekt av den västerländska oljeindustrin, som sysselsätter många inflytelserika spindoktorer som först byggde upp sina karriärer som amerikanska agenter inom psykologisk krigföring. I själva verket är gränsen mellan västvärldens stats- och oljepropaganda mycket tunn. Vi vet att Shell och BP direkt finansierade Storbritanniens propaganda för det kalla kriget under 50- och 60-talen, och att Dick Cheney och George Bushs valkampanjer finansierades i hög grad av Big Oil, företag som sedan direkt deltog i planeringen av invasionen av Irak.

Vi ser samma propagandamönster på sociala medier, där Twitter, Facebook och YouTube nedvärderar antikrigsröster i sina algoritmer och ofta censurerar dem helt och hållet. När dessa jättar inom sociala medier skapar dessa censurpolicyer arbetar de direkt med tankesmedjor som får finansiering från västliga regeringar, vapenföretag, Gulfmonarkier och industrin för fossila bränslen.

Dessa riktlinjer fortsätter inte bara att ge bränsle till en imperialistisk krigsdrift som utgör grunden för den fossilbränslebaserade kapitalismen, utan de har också en direkt inverkan på klimatrörelsen. Kritiska program mot fracking i USA har till exempel censurerats helt och hållet för att sändas på Russia Today. Däremot fortsätter klimatförnekelse att spridas i stort sett obehindrat på västerländska sociala medier och förstärks ofta till och med av algoritmer i sociala medier.

Att köpa ut den västerländska arbetarklassen

Planer för en grön New Deal som inte tar itu med nykolonialismen hotar att intensifiera utvinningen av resurser från det globala syd. Den “ekologiska överskridningen” av konsumtionsnivåerna i nordliga länder orsakas främst av resurser som år ut och år in dräneras från det globala syd, genom ojämlika handelsförbindelser – och inget av detta återspeglas i den officiella klimat- och miljöpolitiken och de officiella miljömålen.

Siffrorna är enorma: varje år nettoextraheras 12 miljarder ton råvaror, 822 miljoner hektar mark, 21 exajoule energi och motsvarande 188 miljoner år av mänskligt arbete från det globala syd. Den mängd mark och energi som rånas årligen skulle räcka för att föda 6 miljarder människor och bygga upp och underhålla den nödvändiga infrastrukturen för anständiga bostäder, sjukvård, utbildning, sanitet och så vidare för 6,5 miljarder människor.

Och då har vi inte ens räknat med de enorma europeiska koloniala landgrabbarna, vars kolonier fortfarande omfattar hälften av hela landytan utanför deras hemland.11 Länder som Förenta staterna, Kanada och Australien – några av de mest glest befolkade länderna i världen efter massakern av större delen av ursprungsbefolkningen – har enorma mängder inhemska resurser till sitt förfogande.

Ändå fortsätter ursprungsbefolkningarna att göra modigt motstånd. Uppskattningsvis 25 procent av utsläppen av fossila bränslen i USA och Kanada stoppades av ursprungsfolkens motståndsrörelser. Cirka 80 procent av jordens biologiska mångfald skyddas fortfarande av ursprungsbefolkningar, som förvaltar endast 22 procent av jordens mark. Det är uppenbart att kampanjer för “Land Back” är avgörande för att bekämpa klimatet och den ekologiska nedbrytningen. Men motsatsen är också sann: fortsatt landfördrivning gör det möjligt för regeringarna i nord att köpa ut sina bosättarbefolkningar, som gynnas av den massiva stölden av fossila bränslen och materiella resurser.

I The Wealth of (Some) Nations visar Zak Cope att arbetarklassen i höginkomstländer – både bosättare och andra – i själva verket är underutnyttjade. Även om vinsterna var noll skulle det inte finnas tillräckliga resurser för att betala de genomsnittliga nordliga lönenivåerna globalt sett. Detta trots att forskning visar att arbetare i syd arbetar längre och är mer produktiva än sina västerländska motsvarigheter. Med andra ord har imperialismen köpt stora delar av den västerländska arbetarklassen genom att dela på bytet från superexploateringen i syd.

Detta är vad som bidrar till att förklara bristen på seriösa antiimperialistiska rörelser i det globala nord, liksom dess tendenser till fascism. Faktum är att samma imperialistiska krafter som invaderar andra länder patrullerar gränserna i det globala nord för att skapa en död zon för just de flyktingar som de skapat (enbart det USA-ledda kriget mot terrorismen orsakade uppskattningsvis 38 miljoner flyktingar). I den meningen går högerextrema politiker i takt med de “vanliga” politiska planerna i varje större armé i det globala nord, som anser att klimatet och den ekologiska kollapsen bara är “hotmultiplikatorer” som kan hanteras med våld, förtryck och krig.

Nedväxt erbjuder en väg till solidaritet

Därmed inte sagt att den västerländska arbetarklassen – särskilt dess mest exploaterade sektorer; Copes beräkningar var trots allt baserade på genomsnitt – inte har något att vinna på en antiimperialistisk grön revolution. Genom att prioritera mänskliga och ekologiska behov snarare än företagsvinster och konsumtionslivsstilar är det möjligt att skapa bättre och mer meningsfulla liv med lägre resurs- och energiförbrukning. Det kapitalistiska systemet är notoriskt slösaktigt och ineffektivt.

USA är det mest drastiska exemplet, där den förväntade livslängden (det antal år som en person förväntas leva utan allvarliga hälsoproblem) är betydligt lägre än i Kina och Kuba, trots massivt högre löner och ännu mer obscenta nivåer av rikedom.12 Det amerikanska privatiserade hälsovårdssystemet är notoriskt dyrt och ineffektivt. Ett grundläggande offentligt hälsovårdsalternativ skulle kunna förbättra levnadsstandarden i USA samtidigt som den ekonomiska produktionen skulle minska. Att följa en väg av ekosocialistisk avväxling i det globala nord är därför det enda sättet att skapa ett meningsfullt solidaritetsprojekt för den globala arbetarklassen.

Den sydliga medelklassen är inte problemet

Det är sant att de övre medelklasserna i det globala syd – många av dem samarbetare inom det imperiala systemet – har antagit ett “imperialistiskt levnadssätt” som bygger på höga löner, avpolitisering, en känsla av berättigande och en konsumtionsbaserad livsstil. Det är ett problem som verkligen måste åtgärdas. Ändå bör denna tendens inte överdrivas. Baserat på den amerikanska fattigdomsgränsen (15,70 dollar per dag 2011) fortsätter den stora majoriteten av det globala syd att leva i fattigdom, enligt Världsbankens uppgifter som använder köpkraftspariteter (PPP), korrigerade för prisskillnader.

Andelen människor som lever under den amerikanska fattigdomsgränsen är faktiskt ganska chockerande för varje region: Östeuropa och Centralasien (56 procent), Latinamerika och Karibien (67 procent), Östasien och Stillahavsområdet (74 procent), Mellanöstern och Nordafrika (87 procent), Afrika söder om Sahara (98 procent) och Sydasien (98,5 procent).13 Dessutom är fattigdomsnivån för stora delar av befolkningen inte bara förnedrande utan livshotande. Nästan hälften av befolkningen i Latinamerika och Central- och Sydasien och två tredjedelar av Afrika söder om Sahara har inte tillgång till tillräcklig mat.

Om man använder den vanligare europeiska fattigdomsgränsen (30 dollar) visar det sig att medelklassen i stort sett är obefintlig utanför höginkomstländerna: Endast mellan 7 och 13 procent av befolkningen lever över fattigdomsgränsen i Östeuropa och Centralasien, Latinamerika, Östasien och Stillahavsområdet, och mindre än en procent i Sydasien och Afrika söder om Sahara.14 Det är uppenbart att det är löjligt, om inte obscent, att skylla den ekologiska och klimatmässiga kollapsen på ett “Kina på väg uppåt” eller ett “Afrika på väg uppåt”.

Varningar om att världen inte kan upprätthålla en västerländsk livsstil för hela klotet är också missvisande, eftersom den livsstilen inte skulle vara möjlig utan imperialism i första hand. Det västerländska levnadssättet kan helt enkelt inte och kommer inte att globaliseras. Till och med i absoluta termer är det globala syds “medelklass” knappt registrerad. Den stora majoriteten av de människor som lever över den europeiska fattigdomsgränsen – chockerande 75 procent – bor i höginkomstländer. I verkligheten ser vi alltså en fördjupning av den globala apartheid med några få fickor av rika sydliga samarbetspartners och nationella bourgeoisier.

Det globala syd vägrar att vara en offerzon

Det har förekommit en hel del kritik mot vänsterregeringar i Latinamerika som fortsatte att utvinna naturresurser, även om vinsterna omdirigerades från företagens aktieägare till sociala välfärdsprogram. Men det behövs ändå en viss kontext här. Bolivia har till exempel bara använt 15 procent av sin rättvisa andel av koldioxidbudgeten och 70 procent av sin andel av budgeten för det materiella fotavtrycket.15 Trots dramatiska förbättringar av fattigdomsbekämpningen under den antiimperialistiska Movimiento al Socialismo (MAS)-regeringen sedan 2006 – som halverade andelen människor som lever i fattigdom – tjänar en tredjedel av befolkningen fortfarande för lite för att kunna garantera en anständig medellivslängd.16 Med andra ord: utan klimatersättning från det globala nord förblir en viss grad av utvinning en fråga om överlevnad för en stor del av den bolivianska befolkningen.

Och befolkningarna i syd är faktiskt inte villiga att ge upp sin värdighet för den globala nordliga världens bekväma, gröntvättade framtid. I slutet av året är det troligt att nästan hela den latinamerikanska kontinenten kommer att svepas av valsegrar för vänstern – de flesta av dem resursnationalister, vilket säkert är den starkaste uppvisningen av det rosa flodvattnet hittills.17 Den kinesiska regeringen (vars utsläpp per capita och materiella fotavtryck definitivt bör tyglas) har fortfarande några av de högsta godkännandenivåerna i världen för att ha lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom.

Detta gäller även ursprungsbefolkningar i Latinamerika, som så ofta symboliseras av västerländska icke-statliga organisationer, akademiker, medier och regeringar för att göra deras imperialistiska agenda mer lättsmaklig. Västvärldens fokus ligger regelbundet på mindre urfolksgrupper som historiskt sett har varit fientligt inställda till vänstern av komplicerade skäl. Bolivias låglandsindianer har till exempel varit fast på högerkanten sedan Hugo Banzers brutala diktatur tog initiativ till en allians mellan militär och bönder för att förhindra ett uppror i kubansk stil.

Ursprungsbefolkningarna som helhet har dock konsekvent och med överväldigande majoritet röstat på vänsterorienterade resursnationalister i Bolivia, Ecuador, Venezuela och Peru. Så gör dig inga illusioner: utan klimatskadestånd och en rättvisare global ekonomi kan en “grön framtid” bara upprätthållas genom våldsamt förtryck, kupper och massfattigdom.

Den kapitalistiska makten förblir koncentrerad till västvärlden

Det har talats mycket om en globaliserad kapitalistklass som antas göra den västerländska imperialismen irrelevant. Missta er inte, det är säkert sant att vi har sett ojämlikheten öka runt om i världen i en tid då Washingtonkonsensus, Världsbanken och IMF regerar. Och det är också onekligen sant att den globala multimiljonärsklassen måste avskaffas om vi vill ha en chans att ta itu med klimatet och den ekologiska nedbrytningen. År 2030 kommer utsläppen från de rikaste 10 procenten redan att ha överskridit gränserna i klimatavtalet från Paris, även om resten av världen släpper ut noll, nada, noll.

Men trots påståenden om motsatsen är kapitalistklassen fortfarande starkt koncentrerad till den globala nordliga världen. Mer än 75 procent av de extremt kapitalstarka personerna (UHNWI) – var och en värd mer än 30 miljoner dollar – bor inom det västerländska geopolitiska blocket.18 Så sent som 2012 hade de “mycket rika stadsborna” i Kina – de som förorenar mest i Kina, men som bara utgör 5 procent av befolkningen – fortfarande ett lägre koldioxidavtryck i hushållen än den genomsnittlige japanen eller EU-medborgaren, och nästan dubbelt så lågt som den genomsnittlige personen i Förenta staterna.19

Mycket viktigare än koldioxidavtryck är de som bestämmer över den globala ekonomins struktur. Bland de 2 000 största globala företagen på Forbes-rankingen tog det västerländska geopolitiska blocket 73-83 procent av intäkterna, vinsterna, tillgångarna och marknadsvärdet år 2021 i anspråk. Det är mer än tillräckligt för att dominera villkoren på den globala marknaden. En studie från 2013 visade att arton av de tjugofem företagssektorer som beskrivs i Forbes Global 2000-rapporten dominerades av amerikanska företag, en av Japan och ingen av Kina.

Detta inkluderar inte ens utländskt ägande: 36 procent av aktierna i Gazprom, till exempel, är USA-ägda; ett föga känt faktum i denna kalla krigskatastrof. Den internationella aktieägarstrukturen visar faktiskt på en chockerande mängd koncentrerad makt. En studie från 2011 visade att de 49 största aktieägarna – de flesta av dem inom finanssektorn – kontrollerade nästan 40 procent av produktionen i alla 43 060 multinationella företag i världen. Alla dessa 49 företag har sitt huvudkontor i Västeuropa, Nordamerika eller Japan20 .

Den västerländska imperialismen ger bränsle åt kapitalismen

Endast cirka 15 procent av UHNWI bor i länder som skulle kunna betraktas som geopolitiska konkurrenter, främst Collective Security Treaty Organization och Kina. Ironiskt nog har dessa ryska och kinesiska “oligarker” mycket mindre politisk makt än västvärldens så kallade entreprenörer och filantroper, eftersom de regelbundet fängslas och till och med dödas. Den mest ökända är den ryske oligarken Michail Chodorkovskij – en gång Rysslands rikaste man – som fängslades i tio år och hans företag Yukos, med oljereserver av Iraks storlek, förstatligades helt och hållet.

Västmakterna hade också en direkt roll i skapandet av den globala miljardärsklassen. Den postsovjetiska oligarkin var ett direkt resultat av västvärldens ekonomiska chockterapi på 1990-talet. Miljardärsklassen i Kina uppstod till stor del genom en överlevnadsstrategi mot västliga imperialistiska påtryckningar, genom att tillåta ett kontrollerat inflöde av marknadssystem för att undvika de förkrossande sanktioner, isolering och invasioner som så många andra länder fick utstå. Det är anmärkningsvärt att både den kinesiska och den ryska regeringen gynnades av västvärlden fram till det ögonblick då de började tygla oligarkernas makt – på ett blygsamt sätt, skulle jag vilja tillägga – och utmana västvärldens hegemoni.

Och detta börjar inte ens täcka IMF:s och Världsbankens roll när det gäller att skapa en global oligarki i resten av det globala syd. Forskning visar att endast de 10 procent av befolkningen som befinner sig i den övre delen av befolkningen drar nytta av IMF:s strukturanpassningsprogram som större delen av det globala syd utsattes för. I Latinamerika och södra Afrika domineras miljardärsklassen dessutom fortfarande kraftigt av vita bosättare som starkt gynnar Washingtons agenda. Det är uppenbart att det helt enkelt inte är trovärdigt att använda den globala miljardärsklassen för att argumentera mot den västerländska imperialismens relevans – den part som är mest ansvarig för deras existens från början.

Internationalism eller barbari

Det är ingen hemlighet att västvärldens säkerhetstjänster spionerar på klimatrörelser, arresterar och brutaliserar klimatdemonstranter och låser in alla som ägnar sig åt industrisabotage för livstids fängelse. Efter pensioneringen fortsätter många av dessa agenter sitt spionagearbete direkt på lönelistan för industrin för fossila bränslen. När de sociala rörelserna var starkare, på 1950-, 60- och 70-talen, mördades antiimperialistiska rörelseledare som Martin Luther King Jr, Malcolm X och Fred Hampton av den amerikanska regeringen. CIA planerade faktiskt att göra samma sak med Julian Assange.

Samma imperiala krigsmaskineri som driver exploateringen av det globala syd vänder sig inåt vid varje tecken på allvarlig revolt. Den tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn, som föreslog ett klimatmål tjugo år före Boris Johnsons och som kombinerade sitt löfte med en häftig antiimperialism, hotades preventivt med en kupp av den brittiska militären, bara för det fall att han skulle vinna valet.

Det är förvisso sant att vi också ser förtryck i det globala syd och i Östeuropa. Men det är just den västerländska imperialismen som ger krigshökar och auktoritärer i “fiendestater” makt, som kan slå ner på de medborgerliga friheterna med hjälp av mycket verkliga imperiala hot som rättfärdigande skäl. En ekosocialistisk revolution i dessa stater skulle dock vara oändligt mycket mer sannolik utan de imperialistiska påtryckningarna från det globala nord.

Dessutom bör vi inte anta den felaktiga uppfattningen att Förenta staterna leder en global kamp mot auktoritära system. I själva verket stöds 74 procent av diktatorerna direkt av USA. De fem länder där icke-våldsamma mark- och vattenskyddare har mördats sedan 2012 – Brasilien (317), Colombia (290), Filippinerna (250), Honduras (109) och Mexiko (100) – får alla militärt stöd från USA:s regering.

Det är uppenbart att varje verkligt alternativ kommer att möta ett massivt hot från den imperiala krigsmaskinen, oavsett om det är i det globala nord eller syd. Därför kommer vi att behöva verklig internationell solidaritet för att stoppa den kapitalistiska juggernaut som mördar vår planet. Det är den enda vägen framåt.

Fotnoter

  1. I dessa siffror ingår inte utsläpp från internationell luftfart och sjöfart, som särskilt domineras av höginkomstländer. Genom att fördela utsläppen genom ägande, till exempel, fann en nyligen genomförd studie att 84 procent av utsläppen från internationell sjöfart fortfarande orsakas av höginkomstländer (författarens beräkningar baserade på data från Henrik Selin, Yiqi Zhang, Rebeccan Dunn, Noelle E. Selin och Alexis K. H. Lau, “Mitigation of CO2 Emissions from International Shipping through National Allocation”, Environmental Research Letters 16, no. 4 [2021]). Dessutom var militära utsläpp undantagna från klimatavtalen fram till Parisavtalen 2015, och rapporteringen av dem är fortfarande “frivillig” än i dag. Varken internationella transporter eller militära utsläpp beaktas normalt, och heltäckande uppgifter är helt enkelt inte tillgängliga. I Lancetstudien beaktas handelsbaserade konsumtionsutsläpp, men endast från 1970 och framåt; tidigare siffror är inte tillgängliga. Jayaramans och Kanitkars siffror tar inte hänsyn till någon av ovanstående siffror (internationella transporter, militära utsläpp eller utsläpp från handel); inte heller de officiella nationella siffror som rapporteras till FN i linje med formella klimatmål.
  2. Författarens beräkning bygger på uppgifter från en studie i Lancet från 2022. Se Jason Hickel, Daniel O’Neill, Andrew Fanning och Huzaifa Zoomkawala, “National responsibility for ecological breakdown: a fair-shares assessment of resource use, 1970-2017”, Lancet Planetary Health 6, no. 4 (2022).
  3. Pierre Friedlingstein, Matthew W. Jones, Michael O’Sullivan, Robbie M. Andrew, Dorothee C. E. Bakker, et al. “Global Carbon Budget 2021”, Earth System Science Data 14, no. 4 (2022). Felmarginalen för den globala nivån är plus eller minus 50 procent.
  4. För Asien användes perioden 1850-1947 för dessa beräkningar, för Afrika 1850-1964.
  5. Mellan 2001 och 2015 stod länderna i den globala nordliga delen av 20-gruppen för 97 000 kvadratkilometer nettoavskogning. De sydliga länderna, inklusive Indonesien och Brasilien, stod endast för 7 000 kvadratkilometer, delvis på grund av massiva återbeskogningsprogram i Kina. Författarens beräkningar bygger på uppgifter från Nguyen Tien Hoang och Keiichiro Kanemoto, “Mapping the deforestation footprint of nations reveals growing threat to tropical forests“, Nature Ecology & Evolution 5 (2021).
  6. Kerala kommer på plats elva, för att vara exakt.
  7. De nuvarande sanktionerna mot Ryssland – som är avsedda att upprepa den förödande effekten av sanktionerna mot Venezuela och Iran – har i stort sett gett bakslag, eftersom Indien och Kina har tagit upp det medan de globala energipriserna stigit kraftigt. Nato har oavsiktligt skapat just den situation som man i så många år försökt förhindra: att öka Rysslands, Irans och Venezuelas oljeinkomster. Men de har också varit en stor välsignelse för den västerländska industrin för fossila bränslen, som har använt kriget som en ursäkt för att höja sina priser. Industrin redovisar nu rekordvinster och lovar ökade borrningar för att ersätta det ryska utbudet.
  8. Förenta staterna, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Europeiska unionen, Schweiz, Norge, Island, Turkiet, Israel, Gulfmonarkierna, Japan och de fyra asiatiska tigrarna (utom Hongkong).
  9. Baserat på uppgifter från Världsbanken om BNP PPP (Public Private Partnerships) 2020. Se föregående slutnot för författarens definition av “västligt geopolitiskt block”.
  10. Dessa siffror är hämtade från ABC:s, CBS:s och NBC:s kvällsnyhetssändningar, som tillsammans är den enskilt viktigaste nyhetskällan i USA sett till tittarsiffrorna.
  11. Australien, Nya Zeeland, Israel, Sibirien och hela Abya Yala; med undantag för oberoende länder där majoriteten av befolkningen har dominerande eller dominerande icke-europeisk härstamning, vilket är Karibiska gemenskapen, Norra triangeln, Bolivia, Peru och Ecuador.
  12. Den förväntade livslängden för dessa länder är enligt WHO:s uppgifter för 2019 följande: Kina, 68,5 år, Kuba, 67,8 år och USA, 66,1 år. Observera att detta är före COVID-19-pandemin, som säkerligen har ökat skillnaderna.
  13. Höginkomstländer är undantagna.
  14. Höginkomstländer är undantagna.
  15. Kolanvändning baserad på författarens beräkningar med hjälp av uppgifter från Lancet-studien av Hickel, O’Neill, Fanning och Zoomkawala, justerad för en uppvärmning på 1,5 grader Celsius (i stället för 1 grad). Material footprint baserat på författarens beräkningar med hjälp av en annan Lancet-studie (se Jason Hickel, Daniel O’Neill, Andrew Fanning och Huzaifa Zoomkawala, “National responsibility for ecological breakdown: a fair-shares assessment of resource use, 1970-2017”, Lancet Planetary Health 6, no. 4 [2022]), vilket gör det möjligt att kompensera för år med “överskridande” för att kompensera för år med “överskridande”. Som nämnts börjar de sistnämnda uppgifterna först 1970, vilket innebär att man hoppar över århundraden av kolonialism och nykolonialism.
  16. Baserat på en “etisk” fattigdomsgräns på 7,40 US-dollar.
  17. Om Brasilien, som opinionsundersökningarna tyder på, kommer att se en vänstervalsseger 2022, kommer länder som kontrolleras av vänsterregeringar att utgöra mer än 90 procent av kontinentens ekonomi och befolkning. Visserligen har Boric och Petro i Chile respektive Colombia, åtminstone retoriskt, försökt att skilja sig från den vänsterorienterade resursnationalismen.
  18. Se slutnot 8 för de länder som ingår i definitionen.
  19. World Inequality Database ger en högre uppskattning för elitkinesiska koldioxidavtryck, men deras metodik utgår från att alla nationella utsläpp utanför hushållen gynnar kinesiska konsumenter. Detta är ett tvivelaktigt antagande.
  20. Namnen på och länderna för de största kontrollerande intressena finns i bilagan: The Network of Global Corporate Control av Stefania Vitali, James B. Glattfelder, Stefano Battiston, Alejandro Raul Hernandez Montoya 2011
Om Chris Kaspar de Ploeg
Chris Kaspar de Ploeg är undersökande journalist och författare till boken Ukraine in the Crossfire (Clarity Press, 2017). Han är medgrundare och huvudorganisatör för Arts of Resistance och Aralez.

Hur man gör Tinabal

Papegojfisk används ofta för att göra tinabal.

Tinabal är en god proteinkälla i alla måltider. Det är en typ av fiskberedning som påminner mycket om vår egen läckra surströmming. Den är populär på Filippinerna, speciellt i Bisayas, och de vanligaste fiskarterna för Tinabal är papegojfisk och fregattonfisk, men alla förekommande fisksorter används.

Tinabal lakas ur i rinnande färskvatten i tre till fyra timmar innan den äts. Den passar bra som huvudrätt tillsammans med grönsaker, antingen som den är eller stekt och sauterad med tomater, men även som sovel med rå lök till förrätt.

Det är så enkelt att göra Tinabal att detta recept kanske också kan vara en bra inkomstkälla för den som vill sälja mellanmål på badstranden.

  • Tvätta fisken noggrant med friskt vatten.
  • Fjälla och ta ur fisken och skölj den noggrant.
  • Dela fisken om den är större än strömming.
  • Låt den rengjorda fisken dra i tioprocentig saltlösning i en till två timmar.
  • Låt den rinna av i några minuter.
  • Varva fisken med grovsalt i en hink eller en skål.
  • Häll efter ett dygn av vätskan som bildats och packa om fisken med grovsalt.
  • Förvara i rumstemperatur i en till två veckor.

¡Fuera de nuestro territorio, yanquis de mierda!

Unos cuarenta buques de guerra de trece países están bajo el mando de Estados Unidos en los muelles de Estocolmo.

Estoy de acuerdo con el comandante en jefe Hugo Chavéz: ¡Váyanse al carajo yanquis de mierda que aquí hay un pueblo digno, aquí hay un pueblo digno, yanquis de mierda, váyanse al carajo cien veces!

Optimized by Optimole