Kategori: Kapitalism

Vänsterpartiet måste markera

Femte versen av internationalen borde tryckas som avslutning på förordet i Vänsterpartiets nya partiprogram, så att den inte bara plockades fram på 1maj utan funnes ständigt närvarande till åminnelse för våra representanter och till vederkvickelse för oss alla.

Vi får aldrig glömma att sossarnas borgfred med bourgeoisien och frälset 1914, som satte nation före klass och innebar socialdemokratins brytning med den internationella klasskampen, är huvudargumentet för Vänsterpartiets existens.

Det finns ingen ursäkt för ett parti som står för ekonomisk demokrati att plocka upp gamla högerklyschor som att ”bygga Sverige starkt”. Vi skall stå för ”från envar efter förmåga, till envar efter behov” oavsett var den enskilda människan befinner sig. En lantarbetare eller snickare i t.ex. Kongo, Palestina, Argentina, Appalacherna, Filippinerna eller Sverige har rätt till samma köpkraft som en direktör i London City, Saltsjöbaden eller på Manhattan.

Under 500 år har mänskligheten gått i motsatt riktning – kontrollen över produktionsmedlen har koncentrerats till en ständigt krympande infinitesimal av jordens befolkning. De senaste 50 åren har denna långtgående trend accelererats av nyliberalismens privatiseringar och mänskligheten har förts bakom ljuset med löften om trickle down (att de rikastes överflöd är de fattigaste till gagn). Det har länge varit akut att bryta trenden och upprätta internationell ekonomisk demokrati. Ett första steg vore att lyfta principerna i Bolivias pluripolära konstitution till global nivå.

Illustration: Världens mest inflytelserika personer är liksom Smeagol förgiftade av girighet. Hur klokt är det att låta världen styras av dessa Gollum?

USA:s krigshets mot Kina är ett hot mot filippinska liv

USA-imperialismens krigshets, särskilt dess provokation av en militär konfrontation med Kina i fråga om Taiwan, inklusive dess uppmaning till förstärkning av Filippinernas kustbevaknings och flottas operationer i Västfilippinska Havet, medför stor fara för filippinarnas liv och för Filippinernas oberoende.

USA trampar på Filippinernas rätt till självbestämmande

Etableringen av amerikanska militärbaser som en del av USA:s “krigsskådeplats” mot Kina trampar direkt på Filippinernas rätt till självbestämmande. Att använda AFP (Filippinernas väpnade styrkor) som stöd för USA:s krigsmaskineri kränker landets oberoende.

År 2023 påbörjades “enligt överenskommelse” byggandet av amerikanska militärbaser på nio platser i Filippinerna. Bland de slutförda projekten återfinns:

  • en depå för flygbränsle och en ledningscentral den civila flygplatsen Lal-lo (LLC) i norra Cagayan, Luzon
  • en utbyggnad av landningsbanan, ett lager och en hangar på flygbasen Basa, utanför Angeles City i Pampanga, Luzon
  • en depå för flygbränsle på flygbasen Mactan-Benito Ebuen, Cebu, Centrala Visayas
  • stora byggnader och kaserner på Filippinernas största militäranläggning, Fort Magsaysay, Nueva Ecija, Luzon

Arbete med att fördjupa hamnen, bygga en flygplats och ett militärläger på ön Balabac i Palawan och andra områden omfattade av EDCA (Enhanced Defense Cooperation Agreement), som uteslutande ska användas av amerikanska trupper har påbörjats. I september 2023 tillkännagav USA dessutom sin önskan att, utöver de befintliga, etablera ännu fler militärbaser.

USA stärker, genom sin kontroll över AFP:s vapenarsenal, sitt operativa grepp om Filippinernas militär. Allt större mängder bomber, vapen och begagnad militär utrustning från USA lagras på Filippinerna under förevändning att de väpnade styrkorna skall “moderniseras”. Detta fördjupar AFP:s beroende av USA:s finansiella och militära stöd och gör det underdånigt för USA:s diktat. USA använder bland annat dessa lager i sitt aggressiva ingripande i regimens “upprorsbekämpande” kampanjer mot den filippinska revolutionära rörelsen, som förblir det starkaste och största hindret för USA:s imperialistiska ambitioner i Asien. 

Trots officiella uttalanden om att AFP nu koncentrerar sig på “yttre försvar”, är merparten av dess bataljoner fortfarande utplacerade i gerillafronter tillhörande Nya Folkarmén (NPA), av vilka de upprepade gånger förklarat många vara “fria från uppror”.

Försvarskonceptet för skärgården – en nyckelstrategi i USA:s planer för militär konfrontation med Kina

Det som kallas AFP:s omfattande försvarskoncept för skärgården (CADC), som påstås skydda Filippinernas exklusiva ekonomiska zon i öparadiset Palawan, Mimaropa (där amerikanska och kinesiska fartyg alltid är närvarande) och i Batanes, Filippinernas nordligaste provins (där USA, på grund av närheten till Taiwan, planerar att upprätta en militärbas), är i själva verket en del av USA:s kustartilleri och fastställer ett amerikanskt missil- och artillerinät i Filippinernas yttre skärgård i syfte att innesluta Kina. Denna strategi förvandlar Filippinerna till en buffertzon i det amerikanska fastlandets djupförsvar i händelse av krig mot Kina.

Således kan vi konstatera att CADC är ett strategiskt projekt för USA-imperialismens allianser i Asien, däribland AUKUS (Australien, Storbritannien och USA) och QUAD (USA, Storbritannien, Indien och Japan). Det handlar alltså i själva verket om en offensiv plan – en del av den bredare amerikanska strategin för att kontrollera det indo-västpacifiska området.

I takt med att USA:s provokationer mot Kina intensifieras ökar risken för att USA skall lyckas provocera fram ett krig som skulle hota Filippinernas existens.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

GABRIELA är en filippinsk kvinnokampsorganisation som bildades i mars 1984. Till dess 40årsjubileum återpublicerar jag en artikel från gal-dem 2020. Samantha Jean Sumampong berättar hur hon, genom att gå med i en internationell grupp för social rättvisa, kan bekämpa autokrati och återknyta kontakten med sitt filippinska arv.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

Samantha Jean Sumampong, GABRIELA Los Angeles, USA, 17 FEB 2020

Triggervarning: omnämnanden av statligt våld, dödsfall

Min resa mot att bli en del av GABRIELA, den feministiska gräsrotsgruppen som kämpar för nationell demokrati och socialism i Filippinerna, började efter att jag hade besökt en visning av den filippinska dokumentären Motherland under Los Angeles Asian Pacific Film Festival i april 2018. På vägen ut såg jag en annan biobesökare bära en lila basebollkeps med frasen “Pec-Pec Power” broderad på brättet med vita bokstäver.

Det fångade min uppmärksamhet eftersom “pec-pec” är slang för vulva på tagalog (det vanligaste språket i Filippinerna). Jag gick fram till bäraren för att fråga var hon hade köpt sin hatt och blev hänvisad till ett bord med broschyrer och affischer om en organisation med namnet “General Assembly Binding Women for Reform, Integrity, Equality, Leadership and Advocacy” – även kallad GABRIELA. Jag bad en av kvinnorna som satt bakom bordet att berätta mer för mig. Hon förklarade att GABRIELA är en nationell gräsrotsorganisation som arbetar för marginaliserade kvinnor och barn i Filippinerna.

“Jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet.”

Det var första gången jag hörde talas om en sådan grupp; jag är född och uppvuxen i ett övervägande vitt område i utkanten av Los Angeles. Under min uppväxt kände jag mig inte kopplad till mina filippinska rötter på det sätt som jag trodde att jag borde vara. Jag talade inte tagalog eller någon filippinsk dialekt; mina föräldrar hade inte lärt mig efter att ett talfel i barndomen fått en barnläkare att rekommendera att jag lärde mig ett enda språk för att undvika förvirring, och jag växte inte upp bland filippinska jämnåriga.

När jag besökte Filippinerna hade jag därför så svårt att kommunicera med min familj och mina släktingar att jag kände mig bortkopplad. Det hjälpte inte att jag inte hade några andra filippinska vänner att prata med om kulturella frågor; jag hade vuxit upp i ett område med få filippinska kamrater där “assimilering” uppmuntrades. Jag upptäckte att om jag uttryckte problem som jag hade med min filippinska familj, som deras oro över övernattningar, kunde min övervägande vita grupp av vänner inte förstå vad jag gick igenom.

Så jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna, valet av Donald Trump 2016 och en ökad oro över att högerextrema personer tar över ledarroller runt om i världen. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet. Det första mötet jag deltog i var en generalförsamling på La Casa Roja, ett medborgarhus i Los Angeles Koreatown. Medlemmarna röstade fram den nya verkställande kommittén för Los Angeles-avdelningen, diskuterade den politiska utvecklingen i Filippinerna och planerade hur vi skulle ta oss an den som grupp. Rummet surrade av småprat, spänning och intensitet. Det var första gången jag hade varit med i en grupp som hade som mål att förändra det politiska spektrumet i Filippinerna som helhet.

GABRIELA grundades ursprungligen som ett svar på den filippinska befolkningens oro över Ferdinand Marcos brutala diktatur, som varade från 1965 till 1986. Organisationen bildades i mars 1984 när kvinnor som representerade olika organisationer, institutioner och grupper samlades på St Scholastica’s, ett katolskt college i Manila. Den fick sitt namn efter Gabriela Silang, en filippinsk revolutionsledare från 1700-talet, mest känd för att ha brutit sig loss från den traditionella kristna kvinnorollen och lett en revolt mot den spanska kolonialismen.

Idag finns det mer än 200 organisationer, institutioner och program för kvinnor i hela Filippinerna. Organisationen har avdelningar i USA, Hongkong, Japan, Nederländerna, London, Italien, Taiwan och Förenade Arabemiraten och håller månatliga allmänna möten. Vid sidan av aktivism erbjuder organisationen utbildning, till exempel en workshop om det filippinska samhället och revolutionen (PSR) som jag deltog i. Där fick jag lära mig historien om mina förfäders land som inte behandlades i de böcker som vi läste i mina amerikanska skolor. Jag fick lära mig hur den spanska och amerikanska imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen hade förstört Filippinerna och skapat de förutsättningar för diktatur och korruption som landet lider av i dag.

Sedan 2016 har Filippinerna haft att göra med en annan autokratisk ledare: President Rodrigo Duterte. Sedan Duterte tillträdde har han genomfört en våldsam kampanj för “krig mot droger”, där polisen gör husrannsakningar för att gripa misstänkta narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Human Rights Watch uppskattar att omkring 12 000 människor har dött till följd av kampanjen under de senaste tre åren, främst filippinare som tillhör “städernas fattiga”.

Polisen bestämmer vilka som är misstänkta langare eller användare genom att skapa en “narkotikalista”, som de själva och den lokala grannsamverkan informerar om. Sedan går de hem till den misstänkta personen och informerar dem om att de finns med på narkotikalistan. Dessa besök är inte en varning utan syftar till att bekräfta de misstänktas identitet. När den misstänktes namn har bekräftats skjuter polisen eller personer som arbetar för polisen – som ofta har täckta ansikten och är klädda i svart – den misstänkte. De har ingen fullmakt.

Det har också dokumenterats att polisen planterar vapen nära misstänktas kroppar för att rationalisera sin våldsanvändning. Det storskaliga utomrättsliga våld som Duterte använder mot narkotikahandlare och narkotikamissbrukare är inte nytt. Denna taktik var ett kännetecken för hans 22-åriga mandatperiod som borgmästare i Davao City och en viktig del av den presidentvalskampanj som förde honom till makten.

“De som mördas som en del av Dutertes ‘krig mot droger’ är mestadels män, men deras död har en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner”

Enligt rapporter från den nationella polisen i Filippinerna har 5 526 misstänkta dödats i polisinsatser från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2019. I den siffran ingår inte de tusentals personer som dödats av anonyma gärningsmän och som polisen inte undersöker på allvar, vilket gör att dödssiffran kan uppgå till 27 000 enligt uppskattningar från inhemska människorättsgrupper.

Forskning som utförts av Human Rights Watch och medier som Rappler och Reuters visar att dessa vigilante-liknande mord ofta utförs av poliser eller av angripare med kopplingar till myndigheterna. Till en början var de utomrättsliga avrättningarna koncentrerade till Metro Manila, men från och med 2018 har avrättningar utförts i andra stadsområden som Cebu City, och på landsbygden i starkt militariserade områden som Mindanao. På landsbygden avrättas ledare för ursprungsbefolkningar, jordbrukare och människorättsaktivister.

Även om de som mördas som en del av Dutertes “krig mot droger” mestadels är män, har deras död en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner. Medan Duterte tror att hans narkotikapolitik minskar brottsligheten bidrar den i själva verket till ekonomisk otrygghet. Tusentals kvinnor har blivit utan ekonomiskt stöd på grund av att deras försörjande partner eller familjemedlem har dött plötsligt och våldsamt. Detta gör att många sörjande kvinnor befinner sig i otrygga situationer i fattiga stadsområden.

Det finns också en ökande paranoia inom samhällena; kvinnor som en gång var vänner och grannar i Filippinernas barangays (byar), där regeringens politik genomförs först, har blivit angivare åt varandra. Misstron är utbredd, liksom rödmärkningen (en person stämplas som “röd”, dvs. kommunist, en grupp som förföljs av Duterte) av en granne om denne misstänks för att hysa en påstådd narkotikamissbrukare eller narkotikalangare. Mödrar till missbrukare blir också utfrysta och ses som misslyckade föräldrar.

GABRIELA är särskilt oroad över Dutertes kampanj mot droger eftersom det är ett krig mot städernas fattiga och en täckmantel för att ge sig på aktivister eller alla som är frispråkiga mot regeringen. Många av de sekundära offren för den våldsamma kampanjen är ensamstående mödrar och barn som utsätts för farliga livsstilar eller drivs ännu längre in i fattigdom.

Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)
Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)

Min avdelning av GABRIELA Los Angeles slår tillbaka genom att organisera människor i USA för att påverka kongressen att minska militär- och polisbiståndet till Duterte som används för att finansiera hans krig mot droger. Hittills har USA betalat en halv miljard dollar till Dutertes regim. GABRIELA organiserar också solidaritetsresor till Filippinerna för att hjälpa till att sprida filippinernas berättelser i USA.

Den 22 juli 2019 deltog jag i mitt första People’s State of the Nation-tal framför trappan till det filippinska konsulatet i centrala Los Angeles. Det var en bönestund och ett möte för att motsätta sig Dutertes fascistiska politik och regim. Den hölls samma dag som Duterte höll sitt årliga tal till Filippinerna där han försvarade sitt krig mot droger och bad den filippinska kongressen att återinföra dödsstraffet för alla narkotikarelaterade brott. Det var en aktion som hade tagit sju månader att organisera, och att få umgås med mina GABRIELA-kollegor och träffa andra vänsterinriktade filippinska grupper medan vi brainstormade idéer fick mig att känna mig otroligt kopplad till min filippinska identitet.

Under protesten ropade GABRIELA, Malaya, Anakbayan och andra progressiva grupper slagord som “Hey, Hey/Ho, Ho/Durtete’s Got to Go” och “From Palestine to the Philippines/Stop the US War Machine”. Vi framförde tal och korta pjäser om de utomrättsliga avrättningarna och informerade människor om vikten av att strypa USA:s militära bistånd till Filippinerna. Det var så inspirerande och upprörande; vi hade folk i sina bilar som tutade på oss för att visa sitt stöd.

Under 2020 fortsatte GABRIELA att arbeta med sin kampanj “Defend Women, Defend GABRIELA”, som lanserades förra året. Det är ett svar på “Oplan Kapanatagan”, president Dutertes politik för upprorsbekämpning som riktar in sig på grupper som uppfattas stå i vägen för administrationens politiska och ekonomiska intressen.

“Defend Women, Defend GABRIELA” syftar till att avslöja och bekämpa förtrycket av opposition mot Dutertes regering, som GABRIELA, och dra nytta av både inhemskt och internationellt politiskt stöd för att försvara organisationen och kampen för de kvinnor som den representerar. Den lyfter fram resolutioner, de strider som redan utkämpats, som att få till stånd en utfrågning i kongressutskottet för att stoppa USA:s militära bistånd till Filippinerna, och program och tjänster som att utveckla en pool av advokater och paralegaler för att hjälpa marginaliserade individer. Det är också en kamp mot endo-kontraktering (praxis att företag ger arbetstagare anställning i mindre än sex månader och sedan säger upp dem så att de inte behöver betala förmåner), landgrabbing, förstörelse av förfäders land och miljö samt avhysning av fattiga från deras land.

“GABRIELA har hjälpt mig att utveckla vad som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig”

Att vara en GABRIELA organisatör är inspirerande, men det är också farligt. Jo Lapira, en 22-årig aktivist, medlem i GABRIELA Youth och student vid University of the Philippines, mördades 2017 i ett möte mellan filippinska regeringstjänstemän och kommunistiska New People’s Army i Nasugbu, Batangas. För vänner och familj beskrevs Lapira som en liten aktivist med stora drömmar och en mjuk röst som stod fast vid sina övertygelser. GABRIELA var förkrossad över hennes död och kritiserade militären för att ha avslöjat namnet på Lapira utan familjens samtycke och för att ha publicerat ett foto av hennes livlösa kropp på en Facebooksida (vilket också tycktes motbevisa militärens uttalande att Lapira hade behandlats på sjukhus innan hon dog).

I oktober 2019 genomfördes en räd mot de regionala kontoren för GABRIELA, Bayan Muna Partylist och National Federation of Sugar Workers i Bacalod, en stad i Visayas, den mellersta ön i Filippinerna. Totalt 62 personer greps och polisen betecknade dem som “kommunistrebeller”, inklusive sex minderåriga som den filippinska nationella polisen har sagt att de “räddade”.

Trots farorna kämpar vi vidare. GABRIELA betyder så mycket för mig; det är mer än bara en feministisk aktivistgrupp. Det är en grupp med andra filippinskor som hjälpte mig att få en starkare koppling till min kultur. Jag studerar tagalog via en prenumerationsapp som heter Drops och försöker praktisera det med min kusin Ryan, som också lär sig, med mina föräldrar och alla som jag ser är filippinska. Jag håller på att utveckla något som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig. Det har orsakat gräl med mina föräldrar, som stöder Duterte-regimen, men i stället för att backa står jag upp för mig själv.

Nu gör min ökade medvetenhet att jag är stolt över min kultur och dess landvinningar och att jag vill kämpa mot orättvisorna i Filippinerna. Det är hårt arbete, men det är inspirerande och jag är oändligt stolt över att vara en del av detta stycke aktivisthistoria.

Samantha Jean Sumampong, Los Angeles 2020

Fortsatt kamp för kvinnors rättigheter och frigörelse

Sedan Katipunan-revolutionens dagar mot den spanska kolonialismen och ännu tidigare har kvinnor alltid stått i främsta ledet i kampen för att störta imperialismen, byråkratkapitalismen och feodalismen, skriver Anakbayan i sitt pressmeddelande. 

Fortsatt kamp för kvinnors rättigheter och frigörelse

pressmeddelande från Anakbayan den 8 mars 2024

På Internationella arbetarkvinnodagen lovar Anakbayan att fortsätta kampen för kvinnors rättigheter och frigörelse, oavsett om det är utomlands eller i Filippinerna. Som ett erkännande av den tilltagande kampen för filippinska kvinnor i på Filippinerna och i världen utanför, tillkännagav vi för fem år sedan bildandet av en kvinnokommitté inom vår organisation. Detta var ett första steg mot att bidra till det stora arvet av militanta kvinnors motstånd.

❖ ❖ ❖ ❖

För fem år sedan hävdade den macho-fascistiske presidenten att sexuella övergrepp är en del av kulturen och att det är ödesbestämt att filippinska migrantarbetare (offshore filippine workers), som han kallade “slavar”, ska utsättas för det. Ändå hade Digong Duterte, precis som sina föregångare, misslyckats med att ta itu med politiken för arbetskraftsexport. Bongbong Marcos fortsätter att ignorera den könsrelaterade exploateringen – den misshandel, de övergrepp och det sexuella våld som många filippinska migrantarbetare utsätts för.

När presidenter uttrycker, vidmakthåller och normaliserar våld mot kvinnor, tjänar det som en motor för att tysta kvinnliga kritiker och oliktänkande. Men deras flagranta uppvisande av sexism och kvinnohat eldar bara på vårt militanta motstånd mot alla macho-fascistiska diktatorer.

Dessutom gav Dutertes hejdukar i de statliga styrkorna PNP (Filippinernas nationella polismyndighet) och AFP (Filippinernas väpnade stryrkor, krigsmakten) gripit kvinnliga rättighetsförsvarare som tjänar sina samhällen och som försummats av regeringen.

Sedan Katipunan-revolutionens dagar mot den spanska kolonialismen och ännu tidigare har kvinnor alltid stått i främsta ledet i kampen för att störta imperialismen, byråkratkapitalismen och feodalismen. Den försämrade politiska situationen i Filippinerna under USA-Dutertes fascistiska regim har bara sporrat oss att upprätthålla denna vår revolutionära tradition. Det kan inte bli någon revolution utan kvinnors militanta motstånd.

Med Maria Lorena Barros ord: “Den nya kvinnan är först och främst militant.”

❖ ❖ ❖ ❖

Vi i Anakbayan vet att så länge Filippinerna inte är fritt, så är inga filippinare i världen fria. Och så länge det filippinska folket inte är fritt kommer de filippinska kvinnorna att fortsätta att bära tyngden av förtrycket.

Om vi korrekt skall kunna identifiera de problem som filippinska kvinnor möter i Filippinerna och utomlands, måste vi först observera de objektiva förhållandena och deras systemiska, historiska orsaker. När vi gör det ser vi tydligt att vår uppgift är att ena kvinnor från alla sektorer och progressiva sociala klasser och tillsammans kämpa mot den utländska imperialismens herravälde och dess inhemska samarbetspartner, den machofascistiska byråkratiska kapitalismen, som i ord och handling intensifierar förtrycket av alla kvinnor.

Vi måste ena kvinnorna mot den halvkoloniala och halvfeodala produktion som plågar majoriteten av filippinerna. Arbetskraften hos 75 miljoner bönder exploateras av storgodsägare och utländska kapitalister under feodala förhållanden, och bondekvinnornas arbetskraft exploateras dubbelt så mycket. Vi kämpar för en verklig jordbruksreform och inser att feodalismen i sin logik innebär att kvinnor underordnas män på alla sätt.

Vi måste ena kvinnorna i vår rättvisa kamp för socialistisk folkdemokrati i Filippinerna, för att bygga ett samhälle som i sin struktur innehåller de nödvändiga förutsättningarna för kvinnors frigörelse. Vi ser ingen annan väg framåt.

Som ungdomar och studenter i denna rörelse för verklig demokrati erkänner vi vår roll i att organisera de mest energiska och modiga kämparna för vår sak. Genom vår kvinnokommitté utvecklar vi de filippinska massornas medvetenhet om de grundläggande orsakerna till kvinnoförtrycket, och ännu viktigare, fortsätta att bygga upp filippinska kvinnors ledarskap i den nationaldemokratiska rörelsen. Återigen, vi ser ingen annan väg framåt.

❖ ❖ ❖ ❖

Tills Filippinerna är fritt kommer kvinnor alltid att leda kampen för frigörelse. På Internationella arbetarkvinnodagen uppmanar Anakbayan alla som är villiga att kämpa för nationell demokrati och kvinnors frigörelse i Filippinerna att agera. Kom med oss!

Abante, babae! Palaban militante! Framåt kvinnor! Kämpa militant!

USA:s omänskliga blockad mot Kuba

Den olagliga blockaden, som har pågått sedan den 7 februari 1962, syftar, enligt USA:s president-proklamation 3447, till att isolera “Kubas nuvarande regering och därigenom minska det hot som dess närmande till kommunistmakterna utgör”.

  • Den 7 februari 1962 införde USA en total och olaglig blockad mot Kuba, den längsta och allvarligaste i mänsklighetens historia, som beräknas ha orsakat skador för 1 biljon dollar. Det kubanska folket och den kubanska regeringen har sedan dess krävt ett slut på den förödande blockaden.
  • USA riktade in sig på Kuba efter att revolutionen störtat den fascistiske diktatorn Fuego Batista, och de nya ledarna anslöt sig till kommunismen och lade beslag på amerikanska företag och egendom till förmån för det kubanska folket.
  • Trots obevekliga militära, ekonomiska och diplomatiska ansträngningar har USA inte lyckats besegra Kuba sedan revolutionens början. President JFK:s invasion i Grisbukten i syfte att störta Castro var en katastrof.
  • Minuterna innan Kennedy undertecknade proklamation 3447 som förbjöd all handel med Kuba, såg han till att ha gömt upp till 1 600 av de finaste kubanska cigarrerna i en humidor i Vita husets verkställande residens.
  • Den olagliga blockaden syftar till att isolera ”Kubas nuvarande regering och därigenom minska det hot som dess närmande till kommunistmakterna utgör”.
  • Blockaden förhindrar inte bara handeln mellan Kuba och USA utan gör det också omöjligt för Kuba att ha normala relationer med andra länder. USA:s finansdepartement åtalar och bestraffar företag över hela världen som handlar med Kuba.
  • Blockaden mot humanitärt bistånd har förödande effekter på det kubanska folket, särskilt de mest utsatta. Kubas FN-ambassadör, Pedro Cuesta, kallade blockaden ”det enskilt viktigaste hindret för Kubas utveckling”.
  • Kubanerna lider brist på många basvaror, t.ex. gödningsmedel, basläkemedel som smärtstillande medel, modersmjölksersättning och cancerbehandlingar. Det finns inga definitiva siffror på antalet dödsfall som orsakats av blockaden, men vissa studier uppskattar antalet dödsfall till tiotusentals.
  • Under 30 år i rad har en stor majoritet av världens länder röstat i FN:s generalförsamling mot att upprätthålla blockaden. Förra året röstade 185 länder för att fördöma blockaden, vilket innebar att endast USA och Israel röstade för blockaden.
  • Trots att USA i över 50 år fört ett ekonomiskt krig för att sabotera Kubas revolution, har Kuba en högre medellivslängd, läskunnighet och lägre barnadödlighet än USA, enligt färska uppgifter från Världsbanken.

Israel: Netanyahus farliga spel

Fred Weston, The Communist, 24 januari 2024
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu drar ut på kriget mot Gaza i ett försök att rädda sitt eget politiska skinn. Men genom att göra det ökar han spänningarna i Israel, i hela regionen och i sin tur för världskapitalismen.

Det talas mycket i medierna om diplomatiska påtryckningar på den israeliska regeringen från deras allierade i Washington för att undvika en upptrappning av kriget i Gaza till en regional konflikt.

Och ändå har hela situationen rört sig just i riktning mot en mycket större konflikt, som involverar flera fronter: från Västbanken till den norra gränsen mot Libanon, till houthierna i Jemen och bombningar i Syrien, Irak och Pakistan, där även Iran är inblandat. USA:s och Storbritanniens senaste bombningar av houthierna belyser denna risk.

Men det finns en annan, inhemsk front, där Israel står inför en kris som saknar motstycke i landets 76-åriga historia.

Tidigare krig har i allmänhet varit ganska korta och skarpa operationer, med undantag för konflikten i Libanon 1982-85. Det nuvarande kriget har nu pågått i över 100 dagar, och det förväntas pågå under en längre tid. Trots den oerhörda död och förstörelse som det palestinska folket utsätts för är Netanyahu inte i närheten av att uppnå sina uttalade mål.

Förödelsen i Gaza finns där för alla att se – och den intensifieras i och omkring Khan Younis när vi publicerar denna artikel, med liknande scener som de vi såg vid bombningen av Gaza City, inklusive hoten mot sjukhus och stängningen av flyktvägar för civila.

Antalet dödade, förstörelsen och antalet människor på flykt saknar motstycke i den årtionden gamla konflikten mellan Israel och Palestina. Och israeliska tjänstemän säger att striderna sannolikt kommer att fortsätta i flera månader till.

Den verkliga dödssiffran i Gaza har med all säkerhet passerat 30 000, med över 26 000 officiellt rapporterade dödsfall och ytterligare 7 000 saknade, begravda under rasmassorna. Två tredjedelar av offren är kvinnor och barn. Ytterligare 63.000 människor har skadats, medan mer än 1,9 miljoner har fördrivits internt, eller 85 procent av den totala befolkningen.

Enligt en nyligen publicerad artikel i The Guardian: “[A]mkring 65.000 bostäder har förstörts eller gjorts obeboeliga. Ytterligare 290 000 har skadats. Det innebär att ungefär en halv miljon människor inte har något hem att återvända till.”

Det är inte bara bostäder som har drabbats. 23 av Gazas 36 sjukhus har förstörts, medan över 100 skolor har drabbats av allvarliga skador. Nätverken för vattenförsörjning, avlopp och energidistribution har skadats allvarligt. Infrastrukturen har förvandlats till bråte och överallt ligger oexploderad ammunition och granater på marken.

Även om det ena eller andra huset har lämnats kvar, betyder det inte att det är beboeligt. Det har skett en massiv ökning av antalet fall av diarré som drabbar barn.

Situationen har fått Världshälsoorganisationen att slå larm om att fler människor kan dö i Gaza av sjukdomar än av Israels bombningar. Och nu har FN-tjänstemän uppgett att en fjärdedel av befolkningen faktiskt svälter.

Netanyahu misslyckas med sina mål

Men trots allt detta är Netanyahu mycket långt ifrån att uppnå sitt mål, nämligen att förstöra Hamas som en stridande kraft. Den israeliska militären hävdar att man har dödat omkring 9 000 Hamas-krigare. Före detta krig varierade uppskattningarna av antalet krigare som fanns tillgängliga för Hamas och Palestinska islamiska jihad (PIJ) på Gazaremsan mellan 40 000 och 50 000.

För att inte tala om det viktiga stöd som Hamas har fått på Västbanken, i östra Jerusalem och i de palestinska flyktinglägren som ett resultat av brutaliteten i Israels folkmordskrig i Gaza.

Att förinta denna styrka skulle kräva många månader av ett utdraget, systematiskt, hus-för-hus, tunnel-för-tunnel, gata-för-gata, urbant krig.

Hittills har den israeliska armén förlorat över 200 soldater i striderna i Gaza enligt de senaste siffrorna från IDF, och över 1 000 har skadats. För att uppnå Netanyahus mål skulle många fler gå förlorade. Den senaste tidens dödande av 21 soldater i en enda incident (där deras egna minor, som lagts ut för att förstöra palestinska hem, detonerade genom ett tursamt RPG-skott) bekräftar detta perspektiv mycket tydligt.

Nu har några israeliska topptjänstemän sagt att de två målen – att förstöra Hamas och frige gisslan – är ömsesidigt uteslutande. Gisslan verkar i själva verket vara det sista på Netanyahus prioriteringslista. Men för att blidka den allmänna opinionen hemma har han fortsatt att utfärda löften om att rädda dem och föra hem dem.

Det är förståeligt att gisslans familjer är mest angelägna om att se sina anhöriga återvända hem levande. Deras ilska över Netanyahus uppenbara brist på omtanke illustrerades tydligt av en dramatisk scen där anhöriga till gisslan stormade ett möte i Knessets finansutskott i måndags och skrek åt de närvarande vid mötet att koncentrera sig på att frita gisslan.

Gisslans familjer är i själva verket en pinsamhet för Netanyahu, eftersom de organiserar demonstrationer utanför hans privata hem. Det faktum att minst 27 av de personer som togs som gisslan den 7 oktober uppges ha dött under israeliskt bombardemang, och att tre dödades av israeliska soldater när de viftade med en vit flagga, stärker familjernas krav på åtminstone en tillfällig paus så att förhandlingarna kan fortsätta.

Familjerna kräver att en överenskommelse nås, även om detta innebär ett långvarigt avbrott i striderna, ett tillbakadragande av trupperna och frigivning av palestinska fångar. Regeringen är under enorm press i denna fråga och interna motsättningar diskuteras öppet.

Enligt en nyhetsrapport från Axios verkar det finnas ett förslag på bordet om en “paus” i kriget som skulle kunna sträcka sig upp till en tvåmånadersperiod, vilket skulle möjliggöra ett stegvist frigivande av den återstående gisslan i utbyte mot frigivandet av ett antal palestinska fångar som hålls i israeliska fängelser.

Senare rapporter tyder dock på att mycket små framsteg har gjorts för att nå en sådan överenskommelse, och icke namngivna statliga tjänstemän hävdar att hela historien är “falsk”, och detta har rapporterats i stor omfattning i Israel.

Den springande punkten är att Hamas har krävt ett fullständigt slut på kriget för att en sådan utväxling ska kunna äga rum. Netanyahu-regeringen, å andra sidan, föreslår att striderna återupptas när gisslan har släppts.

Netanyahu fortsätter att hävda sin ståndpunkt att en uppgörelse som innebär att Hamas får behålla kontrollen över Gaza är utesluten. Detta är i linje med vad de har sagt om efterkrigsscenariot – att den israeliska militären skulle fortsätta att vara närvarande och ta det övergripande ansvaret för “säkerheten”.

Den “överenskommelse” som rapporteras av Axios.com är ett klassiskt exempel på ett försök att lösa cirkelns kvadratur. Det sätter Hamasledarna – om de skulle acceptera ett sådant erbjudande – i en position där de måste ge upp det enda förhandlingsargument de fortfarande har, utan någon garanti för att kriget skulle vara över. Om de släpper all gisslan och striderna återupptas kommer förödelsen att fortsätta.

Det verkar som om Hamas kan tänka sig att släppa en del av gisslan i utbyte mot en längre paus, men att de bara kan tänka sig att släppa alla om de kommer överens om en permanent vapenvila, med stora internationella aktörer som garanterar avtalet.

För att underlätta en uppgörelse av detta slag verkar förslaget inkludera frisläppandet av fler palestinska fångar i ett framtida utbyte mot gisslan. Problemet är att Netanyahu har uteslutit varje åtagande om att avsluta kriget.

Fram till nyligen uteslöt han en längre paus, eller vapenvila, eftersom han var orolig för att ett sådant scenario skulle kunna leda till att hans regering måste acceptera någon form av internationellt avtal, vilket skulle göra det omöjligt för honom att återuppta bombningarna av Gaza. I denna argumentation har han stöd av sina högerextrema vänner i kabinettet.

Netanyahu har insisterat på att den återstående gisslan skulle räddas av den israeliska armén i dess krig mot Gaza. Hittills är det dock ett faktum att av de 110 gisslan som frigavs var det bara en som frigavs av israeliska styrkor. Fyra frigavs ensidigt av Hamas. Och de övriga 105 frigavs i en fångutväxling. Den gisslan som släpptes återvände hem som ett resultat av förhandlingar, under en paus i striderna.

Netanyahu har upprepat sitt mantra att kriget kommer att fortsätta tills alla hans mål har uppnåtts. Om han fortsätter på den inslagna vägen riskerar situationen att eskalera till ett krig som kan destabilisera alla regimer i Mellanöstern.

Samtidigt bidrar det till de faktorer som för närvarande driver världsekonomin nedåt i en svacka. Detta får stora konsekvenser för de imperialistiska makterna både i Europa och i Nordamerika. Den enorma minskningen av trafiken genom Suezkanalen har redan en effekt.

Kriget skadar Israels ekonomi

Den splittring som går genom hela det israeliska samhället kom upp till ytan förra året i den enorma rörelsen mot Netanyahus försök att förändra rättsväsendet. Nu har han genom sitt agerande ytterligare destabiliserat den inhemska fronten, både politiskt och ekonomiskt.

Den israeliska ekonomin känner av effekterna av det nuvarande kriget. Mobiliseringen av omkring 300 000 reservister är den största sedan kriget 1973 och har orsakat en brist på arbetskraft i hela ekonomin, med en krympande BNP som följd.

Innan detta krig började spelade palestinsk arbetskraft en särskilt viktig roll inom turismen (som nu nästan har kollapsat), byggsektorn och jordbruket. Från och med den 7 oktober har de många palestinier från de ockuperade områdena som är anställda inom dessa sektorer förbjudits att resa in i Israel.

Palestinierna utgjorde 65-70 procent av arbetskraften i Israels byggnadsindustri. Detta förklarar varför Israels byggsektor har bett regeringen att tillåta 100.000 arbetare att anställas från Indien för att ersätta palestinierna – som nu lider av förlusten av jobb och inkomst ovanpå allt annat.

I en artikel med rubriken Half Israel’s construction sites shut down beskrivs vilken inverkan detta har:

“Förlamningen av byggnadsindustrin riskerar att leda till betydande skador på hela ekonomin. Enligt uppskattningar från finansministeriet som presenterades för Knessets särskilda kommitté för utländska arbetare förra veckan kommer industrin att förlora 2,4 miljarder NIS per vecka, och eftersom den nuvarande situationen förväntas fortsätta under de kommande månaderna kan upp till 3% av landets årliga BNP gå förlorad.”

En liknande situation råder inom jordbrukssektorn, som traditionellt har förlitat sig på tusentals palestinska arbetare, tillsammans med thailändska migranter, för att bruka jorden och skörda grödorna.

Bristen på arbetare har nu lett till att oskördad frukt och grönsaker ruttnar på fälten. Yuval Lipkin, biträdande generaldirektör för Israels jordbruksministerium, förklarade för Reuters att “Israels jordbruk befinner sig i sin största kris sedan Israel grundades”. Detta märks i vanliga människors dagliga liv, med stigande priser på baslivsmedel.

Israels högteknologiska sektor är ett annat exempel. Det är den mest produktiva sektorn i ekonomin, som sysselsätter cirka 12 procent av den totala arbetskraften, producerar 18 procent av bruttonationalprodukten och står för ungefär 50 procent av Israels export. Nu har tiotusentals högteknologiska arbetstagare kallats in.

Ovanpå detta har vi problemet med de 200 000 israeler som har blivit internflyktingar efter evakueringen av människor som bor nära de libanesiska och Gaza-gränserna. De har tvingats överge sina arbeten, medan de som är egenföretagare riskerar att se sina försörjningsmöjligheter förstöras.

Och enligt den israeliska befolknings- och immigrationsmyndigheten har 470 000 israeler lämnat landet sedan attacken den 7 oktober – 5 procent av den totala befolkningen!

Enligt arbetsmarknadsministeriet uppskattades i november det totala antalet personer som försvunnit från arbetsmarknaden på grund av kriget – antingen inkallade till armén, fördrivna eller sysslolösa eftersom arbetet inom deras sektorer har avbrutits – till 18 procent av den israeliska arbetskraften.

Enligt Israels statistiska centralbyrå har vissa industrier sett en minskning av sina intäkter med mer än 70 procent, där mindre företag är hårdast drabbade. Många har gått i konkurs eller hotas av nedläggning.

Det finns mycket kritik från detta skikt mot regeringens politik. De anser att regeringen inte gör tillräckligt för att hjälpa företag som kämpar. Detta förklarar också den senaste tidens avmobilisering av flera tusen soldater i ett försök att minska trycket på ekonomin.

Ekonomisk nedgång, inflation och fattigdom

Enligt Bank of Israel krympte ekonomin med cirka 2 procent under det sista kvartalet 2023, medan konsumentutgifterna har minskat sedan attacken den 7 oktober.

Till allt detta kommer de växande kostnaderna för själva kriget, som hittills har uppgått till cirka 60 miljarder dollar. Det är lika mycket som Storbritanniens årliga militärbudget för hela 2023. Men Storbritanniens BNP var omkring 3,2 biljoner dollar förra året, medan Israels var 520 miljarder dollar.

På bara tre månader har Israel alltså spenderat vad Storbritannien normalt spenderar på ett år, trots att landets BNP bara är en sjättedel av Storbritanniens. Israels nationella statsskuld uppgår till nära 300 miljarder dollar. Det nuvarande kriget bidrar avsevärt till den siffran.

Den israeliska regeringen ändrade nyligen sin budget för 2024 och lade till ytterligare 15 miljarder dollar i utgifter, främst för att finansiera kriget och ge kompensation till dem som påverkas negativt av den nuvarande situationen. Men om kriget fortsätter, vilket Netanyahu upprepade gånger har insisterat på, kan denna siffra behöva ändras flera gånger om.

Det är sant att Israel har en avancerad ekonomi och att landet gick in i detta krig med 200 miljarder dollar i reserver. Men ju längre kriget pågår, desto mer tär det på dessa reserver.

Om kriget trappas upp till en total konflikt med Hizbollah i Libanon, på Västbanken och längre bort, kan kostnaden fördubblas eller till och med tredubblas. Allvarliga analytiker säger att de ekonomiska konsekvenserna i Israel kan bli olik allt som landet har upplevt på årtionden.

Före den 7 oktober förväntades Israels årliga budgetunderskott för 2023 uppgå till endast 0,9 procent av BNP. Men i den ändrade budgeten för 2024 har försvarsutgifterna ökat betydligt samtidigt som stora civila utgifter har skurits ned, vilket har lett till att det förväntade underskottet har ökat till 6,6 procent av BNP.

En global avmattning i världsekonomin, som förvärrats av räntehöjningarna, har lett till att inflationen långsamt har sjunkit i Israel. Nu har dock Bank of Israel uttryckt oro för att inflationen kan börja stiga igen på grund av effekterna av kriget.

Livsmedelsprisinflationen har varit särskilt hög, vilket påverkar de 1,4 miljoner människor (14,5 procent av befolkningen) som lider av osäker livsmedelsförsörjning även i “normala tider”. Enligt en artikel i Times of Israel ligger 20 procent av Israels jordbruksmark nära gränsen till Gaza, och ytterligare 10 procent ligger nära den norra gränsen till Libanon.

Som artikeln förklarar:

“I hela landet har cirka 40 procent av arbetskraften inom jordbruket (30.000 personer) gått förlorad. Utländska arbetare, främst från Thailand, åkte hem efter krigsutbrottet, medan palestinier för närvarande inte tillåts resa in i landet.”

Och detta har haft en inverkan på priset på vissa baslivsmedel:

“Under den första veckan efter krigsutbrottet steg tomatpriserna med cirka 50%, och i december var grossistpriset fortfarande 33% högre än det hade varit strax före kriget, enligt rapporten. Priset på gurkor ökade med cirka 90% under denna tid. Priset på potatis steg med cirka 40 procent under de två första veckorna av striderna, och i december var grossistpriset fortfarande cirka 20 procent högre än priset före kriget.”

Detta drabbar de fattigare skikten i det israeliska samhället. Och Israel är redan ett av de mest ojämlika höginkomstländerna i världen. De 10 procent som tjänar mest tjänar 19 gånger mer än de 50 procent av befolkningen som tjänar minst.

Detta drabbar särskilt palestinier som har israeliskt medborgarskap, eftersom de utgör två tredjedelar av dem som lider av osäker livsmedelsförsörjning. Men även en del av den judiska befolkningen har drabbats.

Netanyahu, Hamas och det stora säkerhetsmisslyckandet

Som vi kan se har Netanyahu uppenbarligen svikit många människor i Israel, särskilt landets vanliga arbetande människor och småföretag. Han har försökt framställa sig själv som mannen som kan få judarna i Israel att känna sig trygga. Och han har misslyckats kapitalt även på denna front.

Det är allmänt känt att han i åratal främjade en politik för att hålla Hamas vid makten i Gaza. Varför det? Därför att Gaza och Västbanken på detta sätt förblev politiskt delade. Ett splittrat palestinskt folk sågs som det bästa sättet att motarbeta alla idéer om en palestinsk stat.

En intressant artikel om denna fråga publicerades i december av New York Times, “’Buying Quiet’: Inside the Israeli Plan That Propped Up Hamas”.

I artikeln förklaras följande: “I flera år hade Qatars regering skickat miljontals dollar i månaden till Gazaremsan – pengar som hjälpte till att stödja Hamasregeringen där. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte bara tolererade dessa betalningar, han hade uppmuntrat dem.” Artikeln fortsätter med att beskriva tankarna bakom denna politik.

En nyare artikel som publicerades på BBC:s webbplats, “De var Israels “ögon på gränsen” – men deras Hamasvarningar hördes inte”, baserad på intervjuer med unga, kvinnliga israeliska soldater som var stationerade i den israeliska militärens observationsposter nära Gazagränsen, är mycket avslöjande.

Det var deras uppgift att rapportera om alla misstänkta rörelser över gränsstängslet. I artikeln rapporteras följande: “Under månaderna som ledde fram till Hamas attacker den 7 oktober började de se saker: övningsräder, låtsasgisslantagningar och bönder som betedde sig märkligt på andra sidan stängslet.”

Dessa observationer rapporterades till högre tjänstemän, men inget gjordes åt saken. Andra liknande varningar har rapporterats sedan attacken den 7 oktober och pekar ut Netanyahu själv.

Med tanke på Netanyahus tidigare meriter är det troligt att han kan ha varit medveten om att en attack förbereddes, men kanske inte insåg hur allvarlig den skulle bli.

Med tanke på det växande motstånd han mötte på hemmafronten trodde han förmodligen att en mindre attack skulle vara användbar som ett instrument för att piska upp “nationell enighet” och avleda uppmärksamheten från de många problemen i det israeliska samhället, för att inte tala om hans personliga skandaler.

Attacken visade sig naturligtvis vara mycket allvarligare än han hade föreställt sig, vilket satte hans roll i hela säkerhetshanteringen i strålkastarljuset.

Öppen konflikt i krigskabinettet

De spänningar som går genom hela det israeliska samhället återspeglas i den öppna splittringen i själva regeringen.

Den tidigare militärchefen Gadi Eisenkot har krävt att val skall hållas inom några månader och har anklagat regeringen för att inte berätta sanningen för allmänheten om kriget i Gaza. I ett TV-sänt uttalande sade han: “Vi bör modigt säga att det är omöjligt att återlämna gisslan levande inom en snar framtid utan ett avtal [med Hamas].”

Han tog också upp tanken att regeringen borde överväga att stoppa striderna under en “betydande” period för att möjliggöra att en sådan överenskommelse kommer till stånd. Detta är i linje med den rapport från Axios.com som citeras ovan.

Under denna press kritiserar de tre nyckelpersonerna i regeringen – Netanyahu, försvarsminister Yoav Gallant (som Netanyahu försökte sparka men tvingades återinsätta i april förra året) och den tidigare chefen för den israeliska militären, Benny Gantz – varandra öppet i offentliga sammanhang. Relationerna mellan dem har blivit så dåliga att det finns rapporter om att Netanyahu och Gallant knappt talar med varandra.

Två stora frågor underblåser splittringen: huruvida Israel ska inleda förhandlingar för att få ett slut på konflikten och därmed bereda marken för en frigivning av gisslan samt hur Gaza ska administreras efter krigsslutet.

Gallant trycker på för att regeringen skall anta en plan som innebär någon form av palestinskt självstyre i Gaza, kombinerat med en internationell “fredsbevarande” styrka.

Gantz, som mycket kraftfullare uttrycker påtryckningarna från gisslans familjer och den starka allmänna opinionen i denna fråga, förespråkar förhandlingar med Hamas för att få den återstående gisslan frigiven.

Det råder också delade meningar om hur länge striderna i Gaza ska fortsätta – om man ska börja avveckla operationerna eller om man ska fortsätta.

Biden förespråkar idén om en tvåstatslösning. Men vilken typ av stat föreslår han att palestinierna ska få? Med hans egna ord: “Det finns ett antal olika typer av tvåstatslösningar. Det finns ett antal länder som är medlemmar i FN som … inte har någon egen militär.”

Detta skulle därför vara en stat utan en egen armé – utan några “väpnade organ”; en stat som aldrig skulle kunna stå emot den israeliska armén som kommer in närhelst den sionistiska härskande klassen anser det nödvändigt; en “stat” som aldrig skulle kunna stå emot framtida bombningar som den slakt som nu äger rum. Detta är mer eller mindre en upprepning av den misskrediterade palestinska myndigheten. Det vill säga, det är inte alls en stat.

Fram till helt nyligen hade Netanyahu, tillsammans med sina mer högerextrema vänner i kabinettet, stått emot påtryckningarna att gå mot någon form av förhandlingsuppgörelse med Hamas. Han förklarade nyligen att han skulle “fortsätta kampen med full kraft” tills “total seger över Hamas”.

Och som svar till Biden har han sagt att han motsätter sig varje form av “tvåstatslösning”, även den icke-stat som den amerikanska administrationen föreslår, och att han inte skulle nöja sig med något annat än “fullständig israelisk säkerhetskontroll av allt territorium väster om Jordanfloden”.

De västerländska imperialisterna tror inte på allvar på en tvåstatslösning. Men de måste fortsätta att ge sken av att de är engagerade i en framtida palestinsk stat (av något slag), för att legitimera sitt fulla stöd till Israel. Men även de är splittrade, med Trump som intar en mer krigisk position.

Genom att öppet avstå från ett sådant resultat har Netanyahu försatt sådana som Biden och EU i en mycket pinsam situation.

Den öppna konflikten i toppen av den israeliska regeringen återspeglar den mer långvariga konflikten inom den härskande klassen, som ledde till förra årets konstitutionella kris. Men den har i hög grad skärpts av kriget.

Kämpar för att stanna kvar på sin post

Netanyahu har haft ett huvudmål under hela denna kris: att till varje pris sitta kvar på sin post. Han har inte gjort någonting för de lägre inkomstskikten i det israeliska samhället, vare sig judiska eller palestinska. Men i ett försök att “ena nationen”, eller åtminstone judarna i Israel, har han skruvat upp den sionistiska propagandan och lutat sig allt längre mot yttersta högern.

Det förklarar varför han har så många ultranationalistiska och ultraortodoxa, högerextrema sionister i sitt kabinett.

Detta inkluderar Ben-Gvir, som leder det högerextrema partiet Judisk makt, och Smotrich, som leder det hårdföra partiet Religiös sionism – båda är olagliga bosättare på den ockuperade Västbanken och har aldrig gjort någon hemlighet av sina extrema rasistiska åsikter.

Båda har försökt provocera fram en upptrappning med det slutliga målet att fördriva palestinierna från östra Jerusalem och Västbanken. Under Netanyahu har de fått gott om möjligheter att fullfölja sina mål.

Enligt en färsk opinionsundersökning anser dock endast 15 procent av israelerna att Netanyahu bör sitta kvar efter att kriget i Gaza har avslutats. Och om val hölls i dag skulle hans parti, Likud, bara vinna 16 platser, en minskning från de 32 platser i Knesset med 120 ledamöter som det för närvarande innehar. Hans koalition som helhet skulle bara få 45 platser, jämfört med den tunna majoritet på 64 platser som den har för närvarande.

Likud skulle klara sig något bättre om Netanyahu inte längre var partiledare, men skulle ändå backa kraftigt. Samtidigt skulle Benny Gantz parti Nationell enhet tredubbla sina mandat från 12 till 37, och en koalition kring Gantz skulle få en stark majoritet i Knesset.

Netanyahu är därför mycket medveten om ett faktum: när kriget är slut och val utlyses är hans politiska karriär över.

Det har funnits en växande kritik från det sionistiska lägret självt. Den militära kommentatorn Amos Harel, som skriver i Haaretz, som anses vara en liberal tidning, har sagt att: “Det är inte längre landets bästa Netanyahu tänker på, utan sin egen politiska och juridiska räddning.”

Han har anklagats för mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman i domstolsförfaranden som har inletts mot honom. Det är tydligt att han har en flygel av den härskande klassen som arbetar mot honom, vilket vi såg förra året under de enorma gatuprotesterna mot hans regering.

Netanyahu vet att hans dagar är räknade. Det förklarar varför han har dragit ut på kriget. Han behöver desperat någon form av militära framgångar att skryta med, i ett försök att vinna tillbaka en del av det stöd han har förlorat.

Det provokativa mordet på Hamas näst högste befälhavare i Beirut, mordet på en högt uppsatt Hizbollah-befälhavare i södra Libanon och utpekandet av iranska tjänstemän i Syrien är alla tydliga inslag i denna strategi.

Detta förklarar också varför han fortsätter att pressa tillbaka den amerikanska imperialismen, som har visat oro för att det nuvarande kriget kan trappas upp. Netanyahu vet mycket väl att Israel är den enda verkligt stabila allierade till USA-imperialismen i regionen. Och han vet också att vad han än gör så måste den amerikanska regeringen stödja honom, även om han provocerar fram en upptrappning av kriget.

Som vi har sett har Netanyahu svikit vanliga judiska människor som bor i Israel på många fronter. Hans politik håller på att kasta in Israel i en djup ekonomisk kris. Människor riskerar att förlora sina jobb och sina företag.

Attacken den 7 oktober avslöjade att de israeliska säkerhetsstyrkorna inte är den oövervinnerliga, allsmäktiga och allseende organisation som de framställs som och som kan garantera säkerheten för det judiska folket i Israel.

Netanyahus roll i alla dessa kriser har lagts ut till allmän beskådan för alla att se. Han har också svikit gisslans familjer.

Detta betyder inte att det finns ett massivt motstånd mot Netanyahus krig mot Gaza. Alla opinionsundersökningar visar att en överväldigande majoritet av judarna i Israel stöder kriget. I en nyligen genomförd opinionsundersökning uttryckte 87 procent av de israeliska judarna stöd för idén att Hamas bör krossas. En stor del av befolkningen känner sig otrygg efter attacken den 7 oktober, och sionisterna utnyttjar denna stämning till fullo.

Men det är också sant att en betydande del är missnöjda med hur Netanyahu har hanterat hela situationen, och särskilt frågan om frisläppandet av gisslan. Allt detta kommer att bli ännu tydligare när kriget är över.

Det som hittills har hållit Netanyahu kvar i ämbetet har varit kriget. Men saker och ting kan förvandlas till sin motsats när alla motsägelser kommer upp till ytan – särskilt när det blir tydligare att Netanyahu inte kan uppnå sina mål.

Förr eller senare måste detta krig ta slut. När det sker kommer Netanyahu att avsättas och han kan komma att dömas i domstol.

Alla dessa faktorer förklarar varför han har ett intresse av att provocera fram en allt större konflikt, driva Israel allt närmare avgrunden och sprida kriget till andra fronter.

Måndagen den 15 januari drog IDF tillbaka flera divisioner från Gazaremsan och flyttade en specialenhet därifrån till Västbanken. Enligt Haaretz beskriver IDF-tjänstemän situationen där som “på randen till explosion”.

Risken för upptrappning underströks ytterligare av ett uttalande nyligen av den israeliske stabschefen Herzl Halevi, som talade till israeliska soldater, att “risken för ett krig i norr är större än någonsin”.

Halevi tillade att IDF “ökar sin beredskap för en sammandrabbning. Vi har dragit många lärdomar från striderna i Gaza, som är mycket relevanta för striderna i Libanon, och det finns några som måste åtgärdas.”

Om öppen krigföring skulle bryta ut vid den libanesiska gränsen och på Västbanken, skulle detta dramatiskt förändra hela situationen. Det scenario som många seriösa bedömare diskuterar med en omfattande destabilisering i hela regionen – och den inverkan detta skulle få på världsekonomin – skulle bli verklighet.

Ett sådant scenario skulle bli en nyckelfaktor för att ytterligare destabilisera hela världssituationen.

I tider av svår ekonomisk kris kan de många olösta nationella frågorna, för vilka imperialisterna bär ansvaret, explodera med våldsam kraft. Och den palestinska nationella frågan är av en särskilt akut karaktär.

Imperialisterna, i synnerhet USA, har i årtionden stött den sionistiska eliten i Israel i deras brottsliga förtryck av palestinierna. Detta kommer nu tillbaka för att hemsöka dem, när deras system sjunker allt djupare ner i kris.

Till minne av Salvador Allende, som idag för femtio år sedan betalade med sitt liv för folkets förtroende.

För att en gång för alla förstå den västerländska borgerliga demokratins natur, räcker det att inse det faktum att den första folkvalda socialistiska presidenten i Latinamerika dog till följd av en militärkupp organiserad av Central Intelligence Agency i “demokratins högborg” – USA. Detta hände för exakt ett halvt sekel sedan, den 11 september 1973.

Salvador Allendes sista ord: Länge leve Chile! Länge leve folket! Länge leve arbetarna!

För att en gång för alla förstå den västerländska borgerliga demokratins natur, räcker det att inse det faktum att den första folkvalda socialistiska presidenten i Latinamerika dog till följd av en militärkupp organiserad av Central Intelligence Agency i “demokratins högborg” – USA. Detta hände för exakt ett halvt sekel sedan, den 11 september 1973.

Den tidigare chilenske presidenten Salvador Allendes kropp grävdes upp i maj 2011 i ett försök att fastställa om den demokratiskt valde socialistiske presidenten mördades av den chilenska militären i början av kuppen eller om han begick självmord som general Augusto Pinochet hävdade den dagen, den 11 september 1973.

Den sextiofemårige presidenten hade då suttit vid makten i tre år. En officiell utredning har också inletts om den världsberömde chilenske poeten Pablo Neruda, som avled den 23 september 1973. Juntan rapporterade att han dog av prostatacancer, men de nyligen offentliggjorda militära dokumenten visar att han mördats av Pinochet-regimen. Neruda var 69 år vid tidpunkten för sin död och hans chaufför har vittnat att Neruda blivit förgiftad av Pinochets hantlangare.

Domare Mario Carroza beordrade utredningarna av båda dödsfallen. Medan de flesta verkar stödja dessa, säger vissa att de kommer att “öppna upp gamla sår”. Pinochet fortsätter att ha anhängare inom den chilenska högern, men de flesta chilenare vill ha reda på sanningen och se rättvisa skipas.

En seger som inte kunde förlåtas

Allendes första åtgärd som president var att se till att alla skolbarn fick mjölk. Denna policy infördes delvis för att han, som läkare, såg utvecklingsbrister hos många fattiga barn. Därför drog han slutsatsen att mjölk i deras kost skulle förbättra deras hälsa och välbefinnande avsevärt.

Samtidigt var Allende och hans allierade i Folkliga enhetspartiet utbredda bland koppargruvarbetarna, fackföreningsfolk i allmänhet och kåkstadsinvånare. Följaktligen var den politiska högern, de rika och utländska företagsintressena, särskilt Kennecott Copper, Anaconda och ITT, alla motståndare till Allende. Detta var särskilt fallet eftersom han hade som mål att nationalisera de flesta större företag i tron att intäkterna från ett lands resurser skulle gå till det allmänna bästa, social utveckling och fattigdomsbekämpning snarare än till att berika den redan rika eliten och utländska företag.

Den amerikanske professorn Bradford Burns, som reste till Chile strax före kuppen, skrev i The Nation: “Trots stigande inflation kände arbetarklassen att dess köpkraft hade ökat markant under Allendes regering. Arbetarnas barn drack mjölk dagligen för första gången; arbetarnas köttkonsumtion ökade; konsumtionsvaror som cyklar, radioapparater, TV-apparater och spisar – lyxvaror som länge hade varit föremål för deras drömmar – blev vanliga i arbetarnas hem. I stället för eländiga slumområden och kåkstäder uppförde regeringen värdiga bostäder och prioriterade byggandet av hus för de fattiga. Medan medelklassens bostadsförhållanden blev något svårare, började de mest oprivilegierade leva bättre än någonsin.”

Detta är en ganska korrekt beskrivning av resultaten av den socialistiske presidentens politik i Chile. Den 4 september 1970 vann Salvador Allende, kandidaten för vänsterkoalitionen Unidad Popular, sensationellt över Nationalpartiets kandidat, Jorge Rodriguez.

(Det är lätt att föreställa sig skälen till att ett framgångsrikt socialistiskt land skulle utgöra ett allvarligt hot mot USA i förhållande till dess rådande ekonomiska modeller, politiska system och tillhörande ideologiska underbyggnad. Att förstöra eller marginalisera ett sådant land, i kombination med propaganda om socialism, är en acceptabel och långvarig amerikansk politik, oavsett om det handlar om Salvador Allende, Venezuelas Hugo Rafael Chávez Frías eller något annat antal ledare som skulle minska de maximala intäkterna för företag som gynnas av USA för att tjäna sina egna länders folk. Under dessa omständigheter kanske USA:s medborgare kan lära sig en läxa om sina egna nuvarande ekonomiska förhållanden).

Salvador Allende kunde konsten att förena olika politiska krafter, från kommunister till rättviseteologer. Detta ledde till framgång: med ett valdeltagande på 83,5 procent fick han röster från mer än en miljon chilenare (36,61 procent). Detta var dock inte tillräckligt för en författningsenlig seger, varför den konstitutionellt föreskrivna omröstningen i nationalkongressen fortfarande behövde äga rum.

USA hade invaderat Chile sedan början av 1800-talet och kontrollerade fram till valet 1970 upp till 20 procent av den Chilenska bruttonationalprodukten. Nu skulle alltså Chile snart ledas av en socialist. De amerikanska myndigheterna kunde naturligtvis inte tolerera något sådant, inte ens vid en tidpunkt då det totala nederlaget i Vietnam var nära förestående.

Redan innan Salvador Allende valdes till president 1970 var den amerikanska regeringen i full färd med att lägga sig i Chiles inre angelägenheter och suveränitet. Nixon och Kissinger hade slussat flera miljoner dollar till kandidater som motsatte sig Allende före valet och fortsatte att finansiera oppositionella efter valet. Det är därför förståeligt att President Richard Nixon deltog personligen, liksom hans säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, en välkänd makthavare från det kalla krigets era, i framtiden USA:s utrikesminister, mottagare av Nobels fredspris och sedan 2013 hedersdoktor vid Ryska federationens utrikesministeriums diplomatakademi. De var alltså mycket aktiva i försöken att manipulera Chiles inre angelägenheter omedelbart efter valet av Salvador Allende och i september 1970 höll Washingtonadministrationen intensiva möten om ”det chilenska problemet”. Två strategier, som kallades spår I och spår II, togs fram. Den första syftade till att förhindra att kandidaten från Unidad Popular godkändes av Chiles nationalkongress och att nyval utlöstes. Den andra strategin innebar en militärkupp med deltagande av CIA. President Nixon bestämde sig den 15 september 1970 för att störta den socialistiske presidenten med våld.

Sug på den karamellen: Allende var alltså ännu inte president i Chile, men Washington hade redan börjat förbereda en kupp.

Den första handlingen i sammanhanget var faktiskt mordet på general Rene Schneider den 22 oktober 1970. (Man får inte glömma att den första händelsen av 9/11-typ av många forskare anses ha ägt rum 1973 och var en handling av statsterrorism mot Salvador Allendes demokratiskt valda regering i Chile). Mordet på Rene Schneider, som sympatiserade med den chilenska demokratin, öppnade dörren för Pinochet att då leda militären.

Läkare. Socialist. President.

Salvador Allende kom tvåa i presidentvalet 1964 och förlorade mot kristdemokraternas kandidat. Eduardo Freis seger säkrades av USA, som finansierade hans kampanj. Ironiskt nog var det kristdemokraternas röster 1970 som var avgörande för att Allende skulle godkännas som president vid nationalkongressen den 24 oktober: Unidad Popular ingick en överenskommelse med en del av sina politiska motståndare och den 3 november tillträdde den socialistiske presidenten officiellt sitt ämbete.

Ur Salvador Allendes intellektuella framtoning, hans sätt att kommunicera, samt en något piffig klädstil uppstod ryktet att han representerade en “inte alltför radikal vänster”, och detta vilseleder idag många. Men hans biografi visar något annat.

Salvador föddes för 115 år sedan i Valparaiso i en familj av aristokrater med liberala åsikter, men i sin tidiga ungdom gjorde han ett val till förmån för marxismen. Detta skedde medan han studerade vid lyceet. Sedan blev det tjänstgöring i kavalleriet, där Allende fick en officersgrad. Men eftersom han föredrog yrket som barnläkare avslutade han sin militära karriär och skrev in sig vid den medicinska fakulteten på Chiles universitet. Det fungerade dock inte, eftersom han 1933, på grund av sina politiska åsikter, kastades i fängelse sex månader: Han organiserade en marxistisk krets på universitetet och deltog i bildandet av Chiles socialistiska parti. För detta fick han betala priset – efter fängelset fanns inte en chans att få anställning som läkare. Senare sa han: ”Jag drömde om yrket som barnkirurg, men blev en likrivare (obducent).”

Han gick efter det helt upp i politiken och kunde nå framgång: 1937 blev han suppleant i nationalkongressen. Och sedan lyckades Chiles folkfront, som förenade socialister, kommunister och till och med det småborgerliga Radikala partiet, göra det som många europeiska vänsterkrafter misslyckades med på 1930-talet: de lät inte fascisterna komma till makten, även om dessa 1938 försökte utföra en kupp. Folkfrontskandidaten Pedro Aguirre Cerda blev president i Chile.

Dr Allende blev vid 31 års ålder hälsominister. På denna post stannade han tills koalitionen kollapsade 1942. Det var under denna period som Chiles befolkning först lärde sig vad allmänt tillgänglig medicin var. Efter att ha lämnat regeringen blev Allende ledare för socialistpartiet och 1944 nominerades han för första gången som presidentkandidat.

Ett annat faktum karakteriserar denne man på ett levande sätt. Under inflytande av Förenta staterna, som organiserade en antikommunistisk häxjakt, antog Chile 1948 en lag “om försvaret av demokratin”, och kommunistpartiet förbjöds. Socialistpartiet stödde lagen och Allende lämnade sin post i protest och bildade Folkets socialistiska parti.

När alliansen mellan chilenska socialister och kommunister återupplivades återvände Allende till sitt tidigare parti. På 1960-talet, då Västeuropa redan var i full gång med eurokommunismen, graviterade förresten Chilenska socialister mot marxism-leninismen. I Chiles politiska spektrum var HRC förmodligen inte mindre vänster än CHR. Salvador Allende besökte Sovjetunionen tre gånger: 1954, 1967 och 1972, den sista gången som landets president – mindre än ett år före sin död.

Tre gånger – 1952, 1958 och 1964 – förlorade Allende som vänsterkoalitionens presidentkandidat. Det sägs att han efter ännu ett nederlag skämtade: “På min grav kommer det att stå: ‘Här ligger Chiles framtida president’. Men 1966 blev han ordförande för Nationalkongressens överhus. Detta var det sista steget före hans framgång i Chiles presidentval 1970.

Att bryta med det förflutna

Chile var ett av de mest ekonomiskt utvecklade och urbaniserade länderna i Latinamerika, och dess vändning mot socialism var helt naturlig. När Allende blev president tog han ett antal avgörande steg för att göra slut på det halvkoloniala förflutna. Han valde nationaliseringens väg, byggde upp sin egen ekonomiska bas och utökade sitt sociala stöd. Presidenten inledde en offensiv mot latifundisterna och ökade andelen statligt ägande av jordbruksmark till 40 procent. Jordägarna reagerade förresten på detta på samma sätt som kulakerna hade reagerat på jordbruksreformen i Sovjetunionen: de började masslakta boskap och orsakade brist. Men vanliga bönder stod på presidentens sida. Samtidigt skedde ingen nedgång inom jordbruket: det skedde en tillväxt på 6 procent.

Nationaliseringspolitiken genomfördes också inom industrin. Det påverkade pappersindustrin, där arga företagare försökte provocera arbetarna till protester. Allendes direkta sammanstötning med det amerikanska kapitalets intressen skedde i och med nationaliseringen av Chiles viktiga gruvindustri. Koppargruvor och smältverk stod för den huvudsakliga exportinkomsten, men kontrollerades till 80 procent av amerikanska företag. De utländska ägarna erbjöds kompensation, men Allende tänkte inte kompensera de förlorade supervinsterna eftersom han ansåg att det var orättvist. De amerikanska affärsmännen tyckte annorlunda och vägrade trotsigt kompensation, och förklarade nationaliseringen olaglig.

Det främsta trumfkortet i den nye presidentens politik var framgångarna på det sociala området, där program och förmåner omfattade alla kategorier av befolkningen. Tillgängligheten till och kvaliteten på utbildning och sjukvård ökade. Ett övertygande bevis på Allendes framgångar var befolkningens ökade köpkraft. En av de innovativa lösningarna var skapandet av Cybersin, ett datoriserat nätverkssystem för att hantera landets ekonomi. Detta inkluderade att få feedback från vanliga arbetare i företag för att förbättra förvaltningen och arbetsförhållandena. Detta kunde ha varit en banbrytande prestation som kunde ha omkullkastat världens uppfattning om planekonomin.

En av klichéerna i västvärldens propaganda är att Chiles sociala landvinningar köptes till ett “högt pris” och att ekonomin hamnade i kris, ur vilken Pinochets kupp skulle ha tagit den. De siffror som finns tillgängliga idag berättar en annan historia. Chiles bruttonationalprodukt (BNP) växte med imponerande 12 procent under 1971. Arbetslösheten minskade med en faktor på två och en halv på ett par år och nådde bara 3 procent 1972. Landet upplevde en byggboom, med tre och en halv gångers tillväxt på bara ett år 1972.

Under Allendes presidentskap, då han genomförde program för att förverkliga sin social- och inrikespolitik, lade sig USA ständigt i Chiles handelsrelationer och internationella bankrelationer. Verkligheten i Chile är därför att vi aldrig fick se hur ett fritt, socialistiskt Chile skulle ha sett ut på grund av den ständiga inblandningen och det i slutändan våldsamma USA-ledda motståndet mot en demokratiskt vald, socialistisk president. Så 1972 och framför allt 1973 började den ekonomiska situationen i Chile verkligen att försämras. Men orsakerna till detta står inte att finna i den socialistiske presidentens politik. Som CIA medgav i sin publikation 2007, krävde president Nixon sådana åtgärder för att få den chilenska ekonomin att “skrika”. Detta är exakt vad Richard Helms, Director of Central Intelligence och chef för amerikanska CIA, antecknade under ett möte med presidenten.

Genom dumpning kollapsade priserna på koppar och molybden, viktiga för Chile. Washington tömde till och med sina strategiska reserver för detta ändamål. Som ett resultat kollapsade den chilenska exporten och landets budget började förlora hundratals miljoner dollar. Dessutom frös USA Chiles medel på bankkonton och blockerade tillgången till internationella finansiella organisationer, vilket provocerade fram betalningsinställelser.

Dr Allende talade öppet om allt detta från FN:s podium. Utan tvekan kommer hans tal att förbli bland de mest levande och känslosamma i denna organisations historia, som i dag snabbt degenererar inför våra ögon.

Inte den första kuppen

Allendes sårbarhet, som USA utnyttjade, var de nära banden mellan den chilenska och den amerikanska militären. Omkring 1.500 officerare i den chilenska armén utbildades inom ramen för USA:s militära försäljningsprogram, inklusive utbildning vid baser i Panama. Mellan 1966 och 1974 spenderades över 31 miljoner dollar på detta. Ytterligare minst 8 miljoner gick till att finansiera så kallade direkta aktioner på chilenskt territorium, organiserade genom CIA. Mot denna bakgrund framstår den “sensation” som den engelske historikern professor Christopher Andrew kokat ihop om Sovjetunionens stöd till Allende på “tiotusentals dollar” under valen 1970 som helt död.

Det första kuppförsöket ägde rum före presidentvalet 1969, vars utgång Washington oroade sig för. Det var förhastat och misslyckades därför, och som ett resultat var CIA tvungen att spendera ungefär ett år på att återuppbygga sin byrå.

Den 25 oktober 1970, dagen efter att Allende bekräftats av nationalkongressen, dödades överbefälhavaren för de chilenska väpnade styrkorna, general René Schneider, i ett misslyckat kidnappningsförsök. Det organiserades av CIA-agenter och var tänkt att provocera armén till en kupp, men förövarna misslyckades. År 2001 lämnade generalens familj in en stämningsansökan där nobelpristagaren Henry Kissinger anklagades för att ha dödat Schneider.

Och det finns all anledning till det: denne av de ryska myndigheterna numera mycket respekterade gentleman var chef för “Special Verification Group”, som hösten 1970 presenterade ett hemligt memorandum om USA:s agerande i Chile. En sammanfattning av Kissingers memorandum lyder som följer:

1) USA kommer att fortsätta att upprätthålla kontakter i de chilenska väpnade styrkorna;

2) kommer att vidta åtgärder för att splittra Allendes anhängare;

3) kommer att samarbeta med media för att genomföra propagandakampanjer mot Allende;

4) kommer att stödja icke-kommunistiska politiska partier i Chile;

5) kommer att publicera material som visar att Allende inte följde den demokratiska processen utan ville knyta band med Kuba och Sovjetunionen.

Tack vare ansträngningarna att destabilisera Chile skilde sig situationen i landet redan under hösten 1972 – våren 1973 föga från inbördeskriget. Terroristattacker och sabotagehandlingar uppgick till dussintals per dag. Anhängare av Folklig Enhet blev offer för mordförsök. Arbetare som vägrade stödja provocerade strejker och gick ut till fabrikerna attackerades av militanter.

I juni 1973 skedde ytterligare ett försök till militärt myteri i huvudstaden – “tanketaso”. Huvudrollen i neutraliseringen av detta spelades av den mördade general Schneiders vän och efterträdare – general Carlos Prats, som under Allende vid olika tillfällen innehade posterna som inrikesminister, försvarsminister och överbefälhavare för armén. Men i slutet av sommaren avgick Prats efter påtryckningar och åkte med sin fru till Argentina. Detta räddade dem inte: 1974 sprängdes de båda i luften i en bil i Buenos Aires.

Den 23 augusti 1973 blev general Augusto Pinochet överbefälhavare för Chiles väpnade styrkor. Om Prats med eftertryck intog ståndpunkten att armén inte skulle blanda sig i politiken, visade Pinochet lojalitet mot Allende. Och den 11 september ledde han kuppen, som han länge hade varit hemligt inblandad i förberedelserna av.

Historien har bevarat den chilenske presidentens sista tal till sitt folk, som orädd sändes av radiostationen Magallanes. Det skedde klockan 9.10 på morgonen. Och tidigare, klockan 8.15, hade rebellerna gett Allende ett ultimatum, som han förkastade. Bland det som presidenten sade fanns dessa ord:

“Inför dessa händelser har jag bara en sak att säga till arbetarna – jag kommer inte att avgå!

Vid detta historiska vägskäl är jag beredd att betala med mitt liv för folkets förtroende. Och jag säger till dem med övertygelse att de frön vi har planterat i tusentals och åter tusentals chilenares sinnen inte längre kan förstöras helt och hållet. De har makten och de kan förtrycka er, men den sociala processen kan inte stoppas vare sig med våld eller med brott.

Historien tillhör oss, och den skapas av folken.”

Klockan 21.15 inleddes anfallet mot presidentpalatset La Moneda med stridsvagnar och flygplan, under vilket Allende dödades. Officiellt meddelade Pinochetjuntan att han hade begått självmord: han hade skjutit sig med ett Kalasjnikovgevär. År 2008 förklarade den rättsmedicinske experten Luis Ravanal, som i detalj analyserat omständigheterna kring den chilenske presidentens död, att han först skjutits i huvudet och att hans självmord först därefter var fejkat. År 2011 grävde chilenska tjänstemän upp Allendes kropp och hävdade att de hade bekräftat självmordsteorin. Det är dock inte alla som litar på denna forskning. Med tanke på den terror som Pinochetovtsy utövade under och efter kuppen var Allendes öde i vilket fall som helst förutbestämt: han skulle inte ha fått överleva.

Tiotusentals människor dog i händerna på de chilenska fascisterna. Dessa fakta fördunklas och ersätts på alla möjliga sätt av dem som vill idealisera diktatorn. Men sedan 1970-talet har utredningar om Pinochet-juntans brott inletts, och dessa har ganska exakt avslöjat antalet av dess direkta offer. Den stora majoriteten av landets medborgare led på ett eller annat sätt av diktaturen, vars levnadsstandard kollapsade, vars sociala garantier togs bort och vars medborgerliga rättigheter och friheter trampades på.

Förvandlingen av Santiagos nationalstadion och Chiles stadion till koncentrationsläger, och av deras stadion och intilliggande idrottsanläggningar till tortyrkammare och avrättningscentra fick stor publicitet. Över 30.000 människor dog där bara under diktaturens första månad.

Omkring 1.200 av Pinochetregimens offer har ännu inte återfunnits. Kidnappningar som utfördes av den politiska polisen blev en av de viktigaste terrormetoderna. Aktivister från Folklig enhet försvann helt enkelt och deras släktingar hade ingenstans att ta vägen för att gråta. Vi såg en liknande metod utföras av nationalistiska bataljoner i Ukraina 2014.

Efter kuppen med USA:s älskling Pinochet vid makten var Kennecott och Anaconda fria att utvinna Chiles mineraltillgångar utan att bry sig om samhället, rättvisa eller ekologiska överväganden. I stället var det vinster och andra typer av egennyttiga vinster som stod i centrum, precis som i dag när det gäller den amerikanska regeringens mysiga förhållande till storföretagen på bekostnad av vanliga människor i deras egna och andra länder.

Pinochet var diktator fram till 1990 och lämnade denna värld först 2006 vid 91 års ålder. Försöken att ställa honom inför rätta inleddes av Spanien 1998, även om de gick honom på nerverna, men misslyckades. Washington överger inte sina egna.

Suharto-diktaturen i Indonesien och Västpapua – en förbisedd parallell

USA har alltid ifrågasatts av klarsynta personer som den (självutnämnda) “största demokratin i världen” och dess utrikespolitik är som vi sett allt annat än demokratisk.

En nära men nästan helt ignorerad parallell till Chiles resursrikedomar och korrupta historia är Västpapua i Indonesien. Västpapua är en av de mest resursrika platserna på jorden med stora mängder guld och koppar. Trots den enorma resursrikedomen lever de flesta av de människor som bor där i extrem fattigdom. Dessutom togs Västpapua över av Indonesien under Suharto-diktaturen, och (naturligtvis) med den amerikanska regeringens välsignelse.

En sådan välsignelse är förståelig mot bakgrund av att den främsta mottagaren av de rikedomar som hittills utvunnits har varit det USA-baserade gruvbolaget Freeport. Amerikanska företagsintressen fortsätter att skörda rikedomarna i hela världen samtidigt som de visar liten eller ingen omsorg om befolkningen eller miljön på de platser som gör dem rika. Så Freeport är knappast undantaget från regeln i sitt partnerskap med den brutala indonesiska militären, som är inblandad i många brott mot de mänskliga rättigheterna och som fungerar som Freeports främsta säkerhetsstyrka.

Västpapua är och har i över fyrtio år varit ockuperat av den indonesiska militären, som i sin tur stöds av USA med vapen och regelbundna utbildningsarrangemang som betalas av de amerikanska skattebetalarna. Medan vi väntar på att få veta sanningen om Salvador Allende och Pablo Neruda bör vi komma ihåg att deras historia bara är en del av vår kamp för sanning och rättvisa – en långvarig, pågående och aldrig avslutande process som aldrig får överges.

“Miraklet” som aldrig inträffade

De som följde politiken i Ryssland under 1990-talet minns att de högerliberala krafterna gjorde allt för att idealisera Pinochets politik och framställa den som ett bra alternativ för Ryssland. De säger att terrorns offer är priset för “befrielsen från socialismen”, varefter ett “ekonomiskt mirakel” ägde rum. Som en person skrev, “landet levde under utegångsförbud och uppnådde ekonomisk framgång”. Propagandan antydde öppet att om ryssarna gjorde sig av med “det tunga arvet från Sovjetunionen” och vägrade att lita på CPRF, landets starkaste oppositionsparti, skulle allt omedelbart förbättras. Många hoppades naivt att det skulle komma en “stark hand” som skulle återställa ordningen.

Vad var då fallet med Pinochets “mirakel”? Låt oss titta på dess huvudkomponenter.

“Chockterapi” och “Chicago Boys”. Chilenarna blev bekanta med dessa begrepp mycket tidigare än ryssarna. I april 1975, som en del av den “chockterapipolitik” som utvecklats av de chilenska anhängarna av den nyliberale Milton Friedman från University of Chicago, genomfördes privatisering av statligt ägda företag, avreglering av priser och andra åtgärder som syftade till ekonomisk liberalisering, inklusive lönestopp och nedskärningar av investeringar i den offentliga sektorn av ekonomin. Konsekvenserna liknade dem i Ryssland på 1990-talet, justerade för landets och ekonomins omfattning. På kort tid kollapsade industriproduktionen i Chile med en fjärdedel och BNP som helhet med 19 procent.

Inflation. Inflationen översteg 500 procent 1973, 374 procent 1974 och 340 procent 1975. Senare sjönk inflationen, men ännu vid övergången mellan 1970- och 1980-talen översteg den 30%.

Krisen inom jordbruket. Den började med att Pinochet återlämnade mark till latifundistas. Bönderna svarade med protester. Detta ledde till recession, livsmedelsbrist och ett statligt förbud mot köttförsäljning i de flesta provinser i landet.

Devalvering. Ryssarna lärde sig detta ord för 25 år sedan, medan chilenarna lärde sig det omedelbart efter kuppen, då landets nationella valuta, escudon, devalverades med hälften. Nästa år devalverades escudon många gånger och 1975 var man tvungen att ersätta den med en ny valuta – peson – som var knuten … naturligtvis till den amerikanska dollarn. Detta hindrade inte peson från att depreciera tiofalt varje år, vilket ledde till att den chilenska valutan, när Pinochet lämnade sin post, hade deprecierats mer än trehundra gånger i förhållande till den amerikanska dollarn.

En attack mot arbetarnas rättigheter. Arbetsveckans längd ökade från 44 till 48 timmar, utan övertidsersättning, så genomsnittslönen sjönk omedelbart till 15 dollar per månad. Strejker förbjöds fram till 1988, och fackföreningarna blev regeringens fickkontor. Denna situation passade juntans amerikanska partners, eftersom arbetskraften i Chile var kvalificerad enligt latinamerikanska normer, men på grund av arbetslöshet och inflation snabbt blev billigare.

Arbetslöshet. Antalet arbetslösa ökade med 100.000 direkt efter kuppen. I början av 1980-talet nådde arbetslösheten ett genomsnitt på 25 procent i hela landet och 40 procent i vissa provinser. Befolkningen började fly: det totala antalet som lämnade Chile översteg en miljon människor.

Levnadsstandarden sjönk kraftigt. Befolkningens köpkraft sjönk med 60 procent under de första månaderna. Priserna på basprodukter steg flera gånger om. Medelklassen, som hade utgjort 64% av befolkningen i Chile, började krympa snabbt och blev snart en minoritet. Undantaget var huvudstaden Santiago, där den dock också krympte med en fjärdedel. Därefter levde mer än 2,2 miljoner av landets cirka 10 miljoner invånare i extrem fattigdom. Slumområdena växte igen. Inte ens i slutet av 1980-talet nådde konsumtionen per capita upp till de nivåer som rådde i slutet av 1960-talet. År 1987 var fattigdomsgraden över 45 procent.

Avskaffandet av gratis medicin. Barnadödligheten fördubblades i slutet av 1970-talet. Förekomsten av tuberkulos sexfaldigades. Den förväntade livslängden sjönk med mer än ett år.

Det fanns ingen positiv dynamik: de sa att de hade lidit och kommit över sjukdomen. En viss tillväxt i den chilenska ekonomin observerades i slutet av 1970-talet, men den förklaras främst av djupet i den tidigare nedgången. Den följdes av en monstruös recession i början av det nya årtiondet, som ersattes av en trög tillväxt under inflytande av den globala konjunkturen först under andra hälften av 1980-talet. Samtidigt har Chile enligt många indikatorer inte nått upp till den nivå som rådde under Allendes styre, utan till och med till 1960-talets nivå. Pinochets diktatur var en ren tillbakagång i historisk mening.

Men inte alla indikatorer sjönk efter kuppen. Många ökade, t.ex. utlandsskulden. Efter Allende var Chile skyldigt 4 miljarder dollar till externa kreditorer. Under Pinochet uppgick utlandsskulden till 27 miljarder dollar. Byråkratins storlek växte stadigt. De väpnade styrkorna nästan fyrdubblades på några år. Utgifterna för olika “brottsbekämpare” uppgick till 43% av statsbudgeten. Affärsbankerna gick bra, men under krisen 1982 drabbades även de och några av dem gick i konkurs. De sociala klyftorna växte: under 1980-talet kunde inkomstklyftan mellan ledningen för kommersiella företag och anställda inom den offentliga sektorn uppgå till 150 gånger.

Utländskt kapital gynnades. Det tilläts ta ut vinster från Chile utan restriktioner. Det gjorde det med framgång och tog upp till två tredjedelar av vinsterna i de chilenska företagen.

Chiles öde får oss att dra några slutsatser.

För det första hade marxismens klassiker helt rätt när de påpekade att den reaktionära karaktären hos föråldrade formationer ökar. Under dessa förhållanden visade den radikala ekonomiska liberalismen sin förmåga att komma överens perfekt med fascismen. År 1952 sade Stalin, som korrekt förutspådde kapitalismens utveckling, att väst hade kastat “de borgerligt-demokratiska friheternas fana överbord”. För borgarklassen behövde demokratiska fri- och rättigheter under den period då den kämpade för att komma till makten. Och när den behövde försvara sin politiska position mot socialismens övergrepp, kom de mest radikala medlen väl till pass. Så den nära alliansen mellan en högerliberal och en fascist blev ett naturligt fenomen. Det enda konstiga är att det fortfarande förvånar många människor idag.

I början av 1970-talet gick imperialismens världssystem in i en allvarlig kris. Chile var ett av offren för imperialisternas ökade aggressivitet. Det var otänkbart för USA, vars ställning helt hade övertagits av Sovjetunionen och dess allierade, att tillåta “ett annat Kuba”. Krisen hade en chans att bli ödesdiger för imperialismen, men i det historiska ögonblicket fanns varken Lenin eller Stalin i ledningen för det motsatta socialistiska systemet, som skulle ha förstått och använt den. Därför blev det en “avspänning”, som, vilket bör noteras, inte hindrade Washington från att genomföra en lokal motattack mot socialismen i Latinamerika och organisera ett blodbad i Chile. Snarare hjälpte det till och med. “Avspänningen” ersattes sedan av en rasande västlig offensiv mot det socialistiska blocket, som visade sig vara framgångsrik.

Många chilenska vänstermänniskor fann en fristad i Sovjetunionen efter Pinochets kupp. Sebastian Alarcón gjorde filmer och Volodya Teitelboim skrev. Deras öde kunde varit en varning, men den sorgliga erfarenheten från Chile förstods aldrig ordentligt av människorna i Sovjetunionen. Eller så gjorde den det, men av fel personer och för fel syften. Därför var deras “Chicago boys” snart i full gång på det forna Sovjetunionens territorium, och arenorna i Santiagos öde upprepades oktober 1993 i Krasnaya Presnya-stadion nära Sovjets hus i Moskva.

Texten är delvis baserad på en artikel i Pravda 2023-09-08 av Mikhail Kostrikov, kandidat i historiska vetenskaper.

Vem är den ryske kuppmakaren Yevgeny V. Prigozhin?

Legosoldatledaren Prigozhin, en affärsman som är känd som hänsynslös, skamlös och laglös, är nu inblandad i ett väpnat uppror mot den ryska militären. Detta kan sägas vara en betydande vändning för Prigozhin, som först förra hösten erkände att han hade grundat den paramilitära Wagnergruppen (Mikhail Metzel/TASS, via Screenshot NYT).
I januari skrev The New York Times att det verkar som om Rysslands president Vladimir Putin till slut har insett att kriget i Ukraina har skapat en farlig konkurrent till hans makt: Yevgeny Prigozhin, grundaren av den privata milisen Wagner-gruppen, vars trupper strider sida vid sida med den ryska armén. Vid den tidpunkten hade Prigozhin hamnat i konflikt med militärens generalstab.

The New York Times beskrev Prigozjin som den mest sannolika favoriten till att efterträda Putin och menade att Prigozjin inom en snar framtid kan komma att utmana presidenten och att Putin kanske inte längre kan motsätta sig sin tidigare kock.

Samtidigt som Yevgeny V. Prigozhin byggde upp en paramilitär legosoldatstyrka känd som Wagnergruppen, blev han ofantligt rik genom sina lukrativa catering- och byggkontrakt med den ryska regeringen. Han kontrollerar nu en privatarmé som opererar från Ukraina till Centralafrikanska republiken.

Till en början var Prigozhin känd som korvgubben som lyckades bli leverantör av skolluncher till ryska barn över hela landet. Sedan skapade han trollfabriken Internet Research Agency, och han pekades ut i Robert Muellers utredning om inblandning i valet 2016. Slutligen blev Prigozhin känd som grundare av Wagner-gruppen, vars legoknektar stred i Afrika, Syrien och nu Ukraina.

Enbart dessa prestationer garanterade Prigozhin ansvar för Putins mest känsliga uppdrag. Men i år gick Prigozhin upp i en annan liga och överträffade alla Putins andra vänner i maktposition. Dessa inkluderar försvarsminister Sergei Shoigu, sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, VD:n för Rysslands statligt ägda försvarsjätte, Rostec, Sergei Chemezov och Putins närmaste vän, Yury Kovalchuk. Prigozhin gick förbi dem alla och verkar vara den viktigaste aktören i Ryssland. Han är både den mest populära politiska aktören och den som fruktas av ryska höga tjänstemän och affärsmän.

Prigozjins politiska kometkarriär började sommaren 2022, när han började turnera i ryska fängelser och rekrytera fångar till sin privata Wagnerarmé, som erbjuder benådning till dem som strider vid frontlinjerna i Ukraina: sex månaders tjänstgöring och sedan frihet.

För att göra detta var Prigozhin tvungen att ta sig an flera viktiga ryska säkerhetsorgan samtidigt: den federala kriminalvården, en stat inom en stat i Ryssland, F.S.B., inrikesministeriet, riksåklagarämbetet och undersökningskommittén. Alla dessa grupper har en särskild status, de rapporterar endast till president Putin, och ingen vågar argumentera med dem. Men sedan förändrades situationen – en joker dök upp, som kan slå alla ess på samma gång. Om herr Prigozhin kan befria vilken fånge som helst, är hans makt obegränsad.

Nästa tecken på Prigozhins nya status var hans öppna konfrontation med försvarsministeriet och militärens generalstab. Denna konflikt var ett nytt fenomen för det ryska politiska systemet. Tidigare hade vissa av Putins underordnade vanligtvis inte tillåtit sig att offentligt attackera underordnade. Men 2022 förändrades detta. När invasionen började var Putin besatt av kriget. Det är hans enda intresse, hävdar källor. Endast de personer som befinner sig vid frontlinjen har direkt tillgång till Putin och tidigare medlemmar av den inre kretsen som hamnade i bakgrunden blev mindre betydelsefulla.

Prigozhin lyckades skapa en bild av sig själv som den mest effektiva krigaren. Han är inte underställd försvarsministeriet, han ingår inte i systemet med militär byråkrati, och han bestämmer sina egna uppgifter, mål och tidsramar. Enligt källor var Putin nöjd med detta arrangemang. Och han tillät Prigozhin att ohövligt och offentligt kritisera andra generaler. Putin har en låg uppfattning om dem, så han skällde inte ut Wagner-grundaren.

Förra hösten dödades Yevgeny Nuzhin, en före detta rysk fånge som hoppade av till Ukraina efter att ha rekryterats av Wagner-gruppen och hamnade tillbaka i Ryssland efter en fångutväxling, med en slägga. En video av denna massaker dök upp i november och var troligen avsedd som en varning till alla framtida desertörer.

Förvånansvärt nog har detta barbari många fans. Butiker i Ryssland började sälja “Wagner Sledgehammers”, liksom souvenirer och bilklistermärken med Wagner-symboler. Prigozhin, som gjorde ett uttalande där han stödde mordet på Nuzhin, blev något av en folkhjälte.

De mest radikala politikerna och affärsmännen har dragits till Prigozhin. Han har lyckats vinna förtroende hos ledarna för Tjetjenien, Donetsk och Luhansk; Konstantin Malofeev, ägare till den ultrakonservativa kanalen Tsargrad TV och filosofen Aleksandr Dugin, den moderna ryska fascismens ideolog, har hyllat Prigozjin.

Men Prigozhin verkar redan vara en helt oberoende politisk aktör. Han började kämpa mot guvernören i St Petersburg, Alexander Beglov, en mångårig medarbetare till Putin. “Människor som herr Beglov kommer att krossas av vårt samhälle som insekter, förr eller senare”, skrev han nyligen.

I slutet av 2022 var många affärsmän och tjänstemän i Moskva övertygade om att Prigozhin var ett verkligt hot. “Släggan är ett budskap till oss alla”, sa t.ex. en oligark till New York Times korrespondent. Under flera månader förra året ställdes frågor om varför Putin inte skulle sätta Prigozhin på plats, som han gjort med så många andra.

Den 10 januari rapporterade Prigozhin på sitt företags Telegram-kanal att militanta Wagner-styrkor hade intagit den ukrainska staden Soledar. Detta var hans mest kraftfulla propagandaseger och ett övertygande bevis på att Wagner är en av de mest stridsberedda ryska enheterna. Mina källor i Moskva säger att vissa högt uppsatta tjänstemän började diskutera – förmodligen halvt på skämt – om det var rätt tid att svära trohet till Prigozhin innan det var för sent.

Försvarsministeriet hävdade att erövringen av Soledar var deras bedrift, vilket omedelbart förnekades av Prigozhin och många militära korrespondenter. För propagandisterna orsakade en sådan obetydlig seger absolut hänförelse. Här är en av de karakteristiska kommentarerna: “Wagner PMC stormade den ryska staden Soledar och dödade alla invånare. Inte utbytt, utan dödat. Som galna hundar. Därför är Yevgeny Viktorovich Prigozhin en riktig rysk politiker. Han säger vad det goda ryska folket vill höra och gör vad de förväntar sig av sin armé.”

Det var förmodligen i detta ögonblick som Putin insåg att Prigozjin kanske var lite för populär. Så han upphöjde Prigozjins huvudfiender, generalerna Lapin och Valerij Gerasimov, och utsåg general Gerasimov till befälhavare för operationen i Ukraina. Detta är Putins traditionella byråkratiska spel, som har varit effektivt men kanske inte fungerar den här gången.

Efter att Rysslands speciella militära operation inleddes i Ukraina kastade Prigozjins in sina legosoldater i striden, medan deras led svällde med fångrekryter. Under de senaste månaderna har Prigozhin också framträtt som en offentlig maktspelare, som använder sociala medier för att göra hårda ord och brutalitet till sitt personliga varumärke. Samtidigt började han rikta anklagelser mot Rysslands militära ledning och beskyllde den för att inte förse sina styrkor med tillräckligt med ammunition och för att ignorera soldaternas kamp.

I Moskva har han förföljts av öppna frågor och kritik, och analytiker har uttryckt tvivel om att hans rekrytering av fångar och stöd för utomrättsliga avrättningar hade ett brett tilltal.

Men fram till i fredags – när ryska generaler anklagade Prigozhin för att ha genomfört en kupp – hade Putin inte fått reda på Prigozhins anklagelser på nätet, trots att många andra kritiker av kriget fängslats eller bötfällts.

Prigozhin utökade Wagners närvaro i Ukraina efter att Kremls försök att inta huvudstaden Kiev misslyckats under de första dagarna av invasionen i början av förra året. Det “privata militära företaget” var vid den tidpunkten till stor del aktivt i Syrien och Afrika, där det opererade både på uppdrag av den ryska regeringen och för att tjäna Prigozhins egna affärsintressen.

Han var även aktiv på andra håll. I februari 2018 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet genom Internet Research Agency, en trollfabrik som spred osanningar och bedrev informationskrigföring mot USA, till stöd för Donald J. Trumps presidentkampanj.

Trollfabrikören

I december 2016 införde USA sanktioner mot Prigozhin och därefter mot två av hans företag: Concord Management and Consulting och Concord Catering.

Långt innan han åtalades av USA i ett mål som rörde den trollfabrik som stod i spetsen för Rysslands försök att lägga sig i det amerikanska valet 2016, kom Yevgeny V. Prigozhin ut ur fängelset precis när Sovjetunionen höll på att kollapsa och öppnade en korvkiosk.

Snart, har han sagt, samlades rublerna på hög snabbare än hans mamma kunde räkna dem i köket i deras blygsamma lägenhet, och han var inställd på sin osannolika karriär. Han fick det något hånfulla smeknamnet “Putins kock”.

Trots sin blygsamma och problemfyllda ungdom blev Prigozhin en av Rysslands rikaste män och anslöt sig till en charmig krets vars medlemmar ofta delar ett särskilt attribut: deras närhet till president Vladimir V. Putin. Den lilla klubb av lojalister som vinner Putins förtroende får ofta, som Prigozhin, enorma statliga kontrakt. I gengäld förväntas de tillhandahålla andra, mörkare tjänster till Kreml efter behov.

I december 2016 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet.

Enligt åtalet kontrollerade Prigozhin, 56, den enhet som finansierade trollfabriken, känd som Internet Research Agency, som bedrev “informationskrigföring mot USA” genom att skapa fiktiva personer på sociala medier, sprida osanningar och främja budskap som stödde Donald J. Trump och kritiserade Hillary Clinton. Han har förnekat all inblandning.

“Amerikanerna är mycket lättpåverkade människor; de ser vad de vill se”, citerade den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti Prigozhin på fredagen. “Jag har stor respekt för dem. Jag är inte alls upprörd över att jag hamnade på den här listan. Om de vill se djävulen, låt dem se honom.”

Prigozhins kritiker – inklusive oppositionspolitiker, journalister och aktivister, USA:s finansdepartement och nu den särskilde åklagaren Robert S. Mueller III – menar att han har framstått som Putins oligark för detta och en rad känsliga och ofta osmakliga uppdrag, som att rekrytera kontraktssoldater för att strida i Ukraina och Syrien.

USA införde sanktioner mot Prigozhin i december 2016, följt av hans två största, offentligt erkända företag, Concord Management and Consulting och Concord Catering. Enligt finansdepartementet gav han omfattande stöd till högre tjänstemän i Ryska federationen, bland annat genom att bygga en militärbas nära Ukraina som användes för att placera ut ryska trupper.

Den mest uppmärksammade verksamheten kopplad till Prigozhin är dock trollfarmen som anklagas för att angripa oppositionella i Ryssland och för att försöka förstora och förvärra sociala och politiska motsättningar i väst. Trots att Prigozhin ofta förnekar all inblandning menar hans kritiker att han och andra som han utgör ett sätt för Kreml att bedriva sådan verksamhet på diskret avstånd.

I åtalet som väcktes i USA i december 2016 sades bland annat att Prigozhin under 2015 och 2016 ofta träffade Mikhail I. Bystrov, den högste tjänstemannen i trollfabriken, som drev en desinformationskampanj kallad Project Lakhta som i september 2016 hade en månadsbudget på 1,2 miljoner dollar.

Boris L. Vishnevsky, en oppositionsledamot i stadsfullmäktige i Sankt Petersburg, som har krävt en officiell utredning av Prigozhins hot mot journalister, sade att Kreml stödde projekt som trollfarmen utan att direkt organisera dem.

“Detta görs av någon som får storskaliga statliga kontrakt”, sade han. “Det faktum att han får dessa kontrakt är ett dolt sätt att betala för hans tjänster.”

När trollfabriken bildades 2013 var dess grundläggande uppgift att översvämma sociala medier med artiklar och kommentarer som målade upp Ryssland under Putin som stabilt och bekvämt jämfört med det kaotiska, moraliskt korrupta väst. Trollen förgrenade sig snart till utländska operationer med fokus på ryska motståndare som Ukraina och USA.

Facebook, Twitter och Google har alla identifierat Internet Research Agency som en viktig källa till provokativa inlägg om splittrande amerikanska frågor, inklusive ras, religion, vapenlagar och homosexuellas rättigheter, särskilt under presidentvalet 2016. Facebook fann t.ex. att byrån hade publicerat 80 000 inlägg som nådde mer än 126 miljoner amerikaner.

I november 2016 meddelade Twitter att man hade börjat skicka e-post till mer än 677 000 personer i USA som hade interagerat med konton från byrån under valrörelsen.

Prigozhin sade att han var för upptagen för att bli intervjuad för den här artikeln; i själva verket har han bara gett två längre intervjuer under det senaste decenniet. Han förnekade dock anklagelserna om inblandning i valet 2016 efter en undersökning som nyligen publicerades av den ryska nyhetsmagasinet RBC.

“Varken Concord Company eller andra strukturer som ägs av affärsmannen är på något sätt kopplade till de aktiviteter som syftar till inblandning i det amerikanska valet”, citerade RBC en av Prigozhins representanter.

Dmitri S. Peskov, Putins dåvarande talesman, förnekade också alla kopplingar mellan Kreml och Internet Research Agency.

Vägen till toppen

Prigozhin föddes 1961 i dåvarande Leningrad, numera S:t Petersburg, och var under sin ungdom en lovande längdskidåkare som 1981 dömdes till fängelse för rån och andra brott, enligt en omfattande biografi som sammanställts av Meduza, en undersökande nätpublikation.

När han kom ut efter nio år började han sälja varmkorv, vilket ledde till att han startade en kedja av närbutiker och så småningom flera lyxiga men kitschiga restauranger i St Petersburg. Hans gäster “ville se något nytt i sina liv och var trötta på att bara äta kotletter med vodka”, berättade Prigozhin för en tidning som heter Elite Society.

En gammal rosthög som han och hans snart avskedade partners byggde om till den flytande New Island Restaurant blev St Petersburgs mest fashionabla matställe.

Så småningom dök Putin själv upp med världsledare i släptåg. Han tog emot Frankrikes president Jacques Chirac och hans fru 2001 och president George W. Bush 2002. President Putin firade sin egen födelsedag där 2003. Under dessa glittrande tillfällen såg Prigozhin till att sväva i närheten och ibland ta bort tomma tallrikar.

Han var själv, trots benämningen “Putins kock”, inte kock, men Putin uppskattade tydligen hans stil. Presidenten “såg hur jag byggde upp mitt företag från en kiosk”, berättade Prigozhin för Gorod 812, en tidning i Sankt Petersburg. “Han såg hur jag inte var rädd för att servera en tallrik.”

De första betydande statliga kontrakten började strömma in efter att Prigozhin grundat Concord Catering. Han började med skolorna i S:t Petersburg, gick vidare till de betydligt fler skolorna i Moskva och slutligen till större delen av den ryska militären. Hans varumärke blev överdådiga statsbanketter, inklusive invigningsfester för de båda senaste presidenterna, Dmitri A. Medvedev och Vladimir Putin.

Bara under de senaste fem åren har Prigozhin fått statliga kontrakt till ett värde av 3,1 miljarder dollar, enligt Anti-Corruption Foundation.

På senare tid har han bland annat rekryterat kontraktsanställda soldater för att strida utomlands och etablerat en populär nyhetstjänst på nätet som driver en nationalistisk linje, vilket gjort honom ännu mer oumbärlig för Putin.

En ledande nyhetswebbplats i St Petersburg, Fontanka, som har rapporterat utförligt om Prigozhins militära kontrakt, upptäckte nyligen en ny potentiell intäktskälla, kanske den största hittills. I utbyte mot att tillhandahålla soldater för att skydda Syriens oljefält tilldelades företag med kopplingar till Prigozhin en procentandel av oljeintäkterna, rapporterade webbplatsen.

Vissa ryska kontraktssoldater i Syrien blev åter aktuella i nyheterna den här månaden efter en sammandrabbning den 7 februari mellan kurdiska styrkor, med stöd av USA, och syriska regeringsstyrkor med hjälp av ryska legosoldater. Rapporterna om exakt vad som hände är fortfarande dunkla, men allt från fem till 200 ryska soldater har rapporterats ha dödats. Det ryska utrikesministeriet bekräftade på torsdagen fem dödsfall, men har vägrat att bekräfta att man har kontrakterat soldater som strider i Syrien, vilket har ökat ilskan bland familjerna till de stridande över bristen på information.

Det har alltid varit svårt att hitta hans fingeravtryck direkt på något av dessa skumma företag, säger Denis Korotkov, en reporter för Fontanka. De enda ledtrådarna är företagens överlappande band, inklusive samma chefer, delade telefonnummer eller IP-adresser.

Efter att ha studerat detta material drog Fontanka och Anti-Corruption Foundation 2016 slutsatsen att betydande statliga kontrakt gick till kluster av falska företag som utformats för att kringgå federala regler om konkurrensutsatt anbudsförfarande.

Statliga tillsynsmyndigheter granskade också åtta kontrakt från försvarsministeriet som vunnits av företag kopplade till Prigozhin och utfärdade en sträng tillrättavisning i maj 2017.

Enligt rysk lag ska alla kontrakt gå till den lägsta anbudsgivaren, men de vinnande anbuden var bara en bråkdel lägre än de övriga. I övrigt var anbuden praktiskt taget identiska, enligt Anti-Monopoly Service, som kallade 2015 års anbud för fasta.

Källor:
• NYT 23 juni 2023
• NYT 26 januari 2023
• NYT 16 februari 2018

Ställ USA till svars för brott mot mänskligheten på Filippinerna

Sammandrag av åtalsunderlag mot USA och de dåvarande amerikanska ledarna för brott mot mänskligheten begångna på Filippinerna, främst mellan 1898 och 1913

Sammanfattning: USA:s militär använde sig av brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen och upprorsmän som kämpade mot den amerikanska ockupationen. För en mer detaljerad redogörelse, se den på konklusionen följande bilagan.

Åtal: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna under denna period kan åtalas för följande brott mot mänskligheten:

  1. Massakrer: USA:s militär genomförde flera massakrer mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, som beskyllts för att stödja upprorsmännen. Dessa massakrer var väl dokumenterade av amerikanska journalister och andra vittnen.
  2. Tortyr: Amerikanska soldater använde sig av tortyr mot filippinska fångar för att få information om upprorsrörelsen. Detta inkluderade bland annat skendränkning, elstötar och bränning med cigarrstumpar.
  3. Systematiska våldtäkter: Det finns flera historiska dokument och ögonvittnesskildringar som bekräftar att amerikanska trupper systematiskt använde tortyr och våldtäkt mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn. Våldtäkterna var inte isolerade händelser utan förekom i stor skala och var en del av en bredare kultur av våld och sexuella övergrepp mot civilbefolkningen, vilket visar på en systematisk och brutal behandling av civilbefolkningen som strider mot internationell rätt.
  4. Barnamord: Under konflikten på Filippinerna begick amerikanska trupper systematiska mord på filippinska barn. Dessa mord var utförda på order av de amerikanska ledarna och var därför planerade och medvetna handlingar. Det finns flera dokument som bevisar att de amerikanska ledarna var medvetna om och beordrade systematiska mord på filippinska barn. Till exempel finns det bevis på att general Arthur MacArthur gav order om att “döda alla över 10 år” och att general Jacob Smith beordrade sina soldater att “döda och bränna så mycket som möjligt.” Det finns också dokumenterade fall där soldater kastade spädbarn och småbarn i brunnar och floder. Dessa handlingar var inte enskilda fall av överträdelser utan var en del av en bredare strategi för att krossa motståndet från filippinska civila.
  5. Tvångsförflyttningar: USA:s militär genomförde tvångsförflyttningar av filippinska civila från områden där upprorsmän misstänktes vara verksamma. Dessa förflyttningar genomfördes utan hänsyn till de drabbades rättigheter och resulterade i många dödsfall.
  6. Tvångsdeportationer: USA-amerikanska myndigheter tvångsdeporterade tusentals filippinska civila till koncentrationsläger eller tvingade dem att lämna sina hem och byar, vilket resulterade i svält, sjukdomar och dödsfall.
  7. Koncentrationsläger: USA skapade koncentrationsläger där filippinska fångar hölls under förhållanden som var så dåliga att de led av sjukdomar och hunger. Många dog i fångenskap.
  8. Utomrättsliga andra avrättningar: Amerikanska styrkor hängde och avrättade på andra sätt tusentals filippinska gerillakämpar – utan rättegång eller rätt till försvar.
  9. Inskränkt yttrandefrihet: Amerikanska myndigheter begränsade yttrandefriheten genom att förbjuda filippinska tidningar och böcker som kritiserade USA:s koloniala styre.
  10. Tvångsarbete: Amerikanska myndigheter tvingade filippinska arbetare att arbeta under svåra slavliknande förhållanden på stora plantager och gruvor.
  11. Förintelse av byar: USA-amerikanska trupper brände och förstörde filippinska byar, inklusive spannmålslager, bostäder och infrastruktur, som straff för att byborna hade gett skydd åt gerillakämpar.
  12. Folkmord: USA:s koloniala regering i Filippinerna genomförde en politik av folkmord mot den filippinska befolkningen, särskilt mot de som motsatte sig det koloniala styret.
  13. Förbjudna stridsmetoder: USA:s militär använde sig av förbjudna stridsmetoder, såsom att använda spårljusammunition mot levande mål, tända eld på filippinska byar och att använda sig av giftgas.
  14. Förtryck av religiösa minoriteter: Amerikanska myndigheter förtryckte och förföljde religiösa minoriteter, inklusive muslimer och katolska präster som motsatte sig USA:s koloniala styre.
  15. Brott mot mänskligheten: De brott som begicks av amerikanska soldater och ledare under denna period utgör enligt internationell lag definitionen av brott mot mänskligheten, vilket innefattar mord, tortyr, våldtäkter, tvångsförflyttningar och andra allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.

Konklusion: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna mellan 1898 och 1913 hade idag kunnat åtalas för brott mot mänskligheten enligt internationell lag. Detta åtalsunderlag bygger på omfattande dokumentation av de brott som begicks under denna period och på grundval av detta kan det argumenteras att de ansvariga ledarna bör ställas till svars för de övergrepp som begicks mot filippinska civila och upprorsmän under den amerikanska ockupationen av Filippinerna.

Anmärkning: Det är viktigt att notera att rättsliga åtgärder för sådana brott är komplicerade och kan ta lång tid att genomföra. Det är också möjligt att preskriptionstiden för dessa brott skulle ha löpt ut under utredningstiden. Trots det är det viktigt att uppmärksamma övergreppen och erkänna de lidanden som drabbade filippinska civila och filippinska upprorsmän under och efter denna period.

Bakgrund: Det amerikanska folkmorden i Visayas och Mindanao på Filippinerna under 1900-talets början var en tragisk och förkastlig händelse som orsakade stor skada och lidande för det filippinska folket. För att förstå vad som låg bakom denna händelse och hur den kunde accepteras är det viktigt att titta på bakgrunden till amerikansk kolonisation av Filippinerna.

Folkmord – en amerikansk policy

Folkmorden var främst motiverade av ekonomiska intressen, men de angloamerikanska ledarna använde rasistiska argument för att rättfärdiga dessa handlingar. Som ett led i den amerikanska politiken genomfördes en lång rad folkmord och ca 2/3 av befolkningen i södra Filippinerna mördades. Se även listan över massakrer på Filippinerna i slutet av dokumentet.

Efter att USA “köpt” (det redan fria) Filippinerna av Spanien efter det Amerikansk-Spanska kriget i slutet av 1800-talet, använde de sin nya koloni som ett experiment för att testa ut imperialistisk politik och maktprojektion. USA:s administratörer i Filippinerna ansåg att deras uppgift var att “civilisera” och modernisera den filippinska befolkningen, och att de själva var överlägsna och hade rätt att styra landet. Detta synsätt ledde till en rasistisk och föraktfull inställning gentemot filippinerna och deras kultur.

USA använde också sin militärmakt för att upprätthålla kontroll över Filippinerna och bekämpa eventuella uppror mot amerikanskt styre, något som resulterade i våldsamma konflikter och förtryck, särskilt i Mindanao-området, där många muslimska samhällen motstod den amerikanska ockupationen.

En annan faktor som bidrog till det amerikanska folkmordet i Mindanao var USA:s ekonomiska intressen i regionen. USA ville etablera bosättningar och exploatera naturresurser i området, vilket innebar att de “behövde skapa livsrum” och “rensa bort filippinska samhällen” som “stod i vägen” för deras planer.

Allt detta bidrog till att skapa en instabil och våldsam situation, där amerikanska styrkor och filippinska upprorsmän stod emot varandra. USA:s militär använde brutala taktiker som massavrättningar, tortyr och fördrivning av civilbefolkningen för att uppnå sina mål. Detta ledde till ett omfattande folkmord och förstörelse av filippinska samhällen.

En av de huvudsakliga undanflykterna för de amerikanska brotten mot mänskligheten var att de filippinska folken var “mindre civiliserade” än de amerikanska kolonisatörerna, och att det var de vitas uppgift att “hjälpa dem att utvecklas”. Detta argument (som efter en dikt av Rudyard Kipling benämns “den vite mannens börda”) användes för att rättfärdiga den brutala behandlingen av civila; för att ursäkta massakrer, tortyr och andra grova våldshandlingar.

En annan motivering var att Visayas- och Mindanaoregionerna var områden med stor ekonomisk potential, inklusive rikliga naturresurser och strategiskt läge för handel. Den amerikanska regeringen hävdade att angloamerikansk kontroll över dessa områden skulle gynna både USA och lokalbefolkningen genom ekonomisk tillväxt och modernisering.

Filippinarna har en lång tradition av motstånd mot kolonialmakterna. De har organiserat sig och rest sig mot kolonisatörer från bland annat Spanien, Storbritannien, USA och Japan.

Det fanns även rädsla för uppror och motstånd från lokalbefolkningen, särskilt efter det filippinska frihetskriget (som slutade stegvis mellan 1902 och 1913). Amerikanska ledare ansåg att de måste använda våldsam terror för att säkra kontrollen och avskräcka eventuellt motstånd.

Det Filippinska frihetskriget brukar sägas ha varat från 1899 till 1902, och Luzon kapitulerade 1901. Men kriget i Mindanao och andra delar av Filippinerna i fortsatte i många år efter 1902. Det moriska upproret, också känt som Moro-kriget, varade från 1899 till 1913 och utkämpades mellan den amerikansk-kontrollerade marionettregimen i Manila och (främst) muslimska grupper i Mindanao, Sulu och Palawan. Upproret var en av de längsta och mest våldsamma konflikterna i den filippinska historien och en fortsättning på frihetskriget. Det moriska upproret var riktat mot den amerikanska ockupationsmakten och deras marionettregim i Manila, och det kan och bör ses som en del av det bredare Amerikanska kriget i Filippinerna.

Under och efter det Amerikanska kriget i Filippinerna använde den amerikanska armén koncentrationsläger som ett sätt att kväsa motståndet från filippinska frihetskämpar. Koncentrationslägren var interneringsanläggningar dit civilbefolkningen fördes in från landsbygden och placerades under strikt övervakning.

De angloamerikanska ledarna motiverade användningen av koncentrationsläger som en krigstaktik för att få kontroll över områden som var under den filippinska gerillans kontroll. De hävdade att genom att koncentrera befolkningen på ett ställe skulle de kunna isolera gerillarörelsen från dess stöd och därigenom krossa gerillarörelsen.

Dessa koncentrationsläger var fruktansvärda platser där människor utsattes för svält, sjukdomar och våld. Väldigt många människor dog på grund av undernäring och sjukdomar som spreds snabbt i dessa trånga och ohälsosamma läger. Att civila som inte hade någon koppling till gerillarörelsen internerades i lägren ledde till att hela samhällen krossades.

Under samma period utvecklade angloamerikanerna nya tortyrmetoder på Filippinerna. Motiveringen för detta var att det påstods nödvändigt för att undertrycka motståndet mot det koloniala styret och säkra kontrollen över landet. Detta förklarades av de vita amerikanerna med att det filippinska folket var “vildar” som inte förstod något annat språk än fysisk och psykisk brutalitet.

De tortyrmetoder som användes av de angloamerikanska ledarna inkluderar bl.a.:

  1. Skendränkning (vattenkur): Detta är en teknik där offret binds på rygg med huvudet lutande nedåt. Ett tygstycke, som går att andas igenom, spänns eller hålls över ansiktet så att det täcker luftvägarna. Vatten hälls sedan över tygstycket och förhörspersonen upplever en drunkning genom andnöd och inandning av vatten. Skendränkning framkallar nästan omgående en kräkreflex, vilket ofta leder till att offret aspirerar, vilket i sin tur oftast leder till lunginflammation (med sepsisdöden som slutresultat).
  2. Elektrisk tortyr: Elektroder ansluts till offrets kropp, varefter strömmen slås på och av enligt förhörsledarens instruktioner. Detta kan orsaka allvarliga skador på hjärnan, hjärtat och andra vitala organ.
  3. Månadsbur: Denna metod innebar att en fånge sätts i ett trångt utrymme utan mat och/eller vatten i flera veckor eller t.o.m. månader. Utan vatten inträder döden efter två till fyra dygn.
  4. Pakaplog/pinata: Denna teknik var ett arv från den spanska kolonialmakten som innebär att fångar hängs upp i luften och pryglas med pinnar och rep, ibland tills buken spricker och organen i bukhålan “rinner ut”.
  5. Sträckbänk: Detta var inte en ny, utan en medeltida, metod som innebär att en fånge binds fast på en bänk och sträcks ut på ett smärtsamt sätt. Leder dras ur led av metoden och till slut brister muskelfästen och därefter huden.

Dessa tortyrmetoder användes av amerikanska trupper på Filippinerna under åren 1899-1913 och ledde till allvarliga skador och dödsfall bland fångarna.

Idag erkänner de flesta människor att användningen av koncentrationsläger var en av de mest förkastliga handlingarna under det Amerikanska kriget i Filippinerna.

För att förhindra liknande händelser i framtiden är det viktigt att förstå de historiska ursäkterna för denna terror, dessa folkmord, dessa koncentrationsläger och denna tortyr och att erkänna alla de grova våldsbrott som begicks av den amerikanska ockupationsmakten. Genom att studera dessa händelser och deras konsekvenser kan vi lära oss att förhindra liknande övergrepp i framtiden och arbeta för en rättvis och fredlig värld.

Några av de amerikanska massakrerna på Filippinerna från 1899 och fram till modern tid:

  1. Den första massakern i Malolos (1899): Amerikanska trupper attackerade staden Malolos på ön Luzon och dödade omkring 200 filippinska civila.
  2. Massakern i Caloocan (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade mer än 300 filippinska civila i staden Caloocan efter ett misslyckat uppror.
  3. Massakern i Manila (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila under slaget om Manila i februari 1899. Uppskattningsvis 20 000 civila dödades under striderna.
  4. Den andra massakern i Malolos (1901): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila som flydde från staden Malolos efter en attack av amerikansk trupp.
  5. Massakern i Balangiga (1901): Massakern i Balangiga är ett av de mest väldokumenterade exemplen på den amerikanska folkmordspolitiken. Denna massaker inträffade den 28 september 1901 i byn Balangiga på ön Samar i Filippinerna. Den var en hämndaktion av amerikanska styrkor mot en gerillagrupp som hade attackerat dem tidigare. Gerillan hade planerat och utfört en överraskningsattack mot den amerikanska garnisonen i Balangiga dagen innan massakern. Attacken lyckades och 48 amerikanska soldater dödades. Detta var den värsta amerikanska militärnederlaget sedan slaget vid Little Bighorn 1876. Amerikanska styrkor besvarade attacken genom att genomföra en brutal hämndaktion mot civilbefolkningen i Balangiga. På morgonen den 28 september gick de in i byn och sköt ihjäl alla män och pojkar som de kunde hitta. Kvinnor och barn gömde sig i sina hus och kyrkan, men amerikanska styrkor brände ner kyrkan och sköt ner alla som försökte fly från elden. Enligt vissa rapporter kan antalet dödade civila ha uppgått till 2 500. Massakern i Balangiga är än idag en symbol för den amerikanska koloniala regimens våldsamma och hänsynslösa behandling av filippinska civila.
  6. Massakern i Santa (1901): Amerikanska trupper attackerade byn Santa på ön Luzon och dödade omkring 300 filippinska civila.
  7. Massakern i Guinobatan (1901): Amerikanska styrkor dödade omkring 400 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i staden Guinobatan på ön Luzon.
  8. Massakern i Balangiga (1901): Som jag tidigare nämnde, dödade amerikanska styrkor mer än 2 500 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Balangiga på ön Samar som hämnd för en attack mot en amerikansk garnison i Balangiga.
  9. Massakern i Pulang Lupa (1901): Amerikanska trupper attackerade gerillakämpar som hade sökt skydd i en grotta i Pulang Lupa på ön Samar. De använde gas för att driva ut gerillakämparna och dödade sedan nästan alla.
  10. Massakern i Batangas (1901): Amerikanska styrkor dödade hundratals filippinska civila i Batangas-provinsen på ön Luzon.
  11. Massakern i Bantayan (1901): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Bantayan på ön Cebu.
  12. Den första massakern i Samar (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
  13. Massakern i Panay (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Panay.
  14. Massakern i Lanao (1902): Amerikanska styrkor dödade mer än 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, i byn Lanao på ön Mindanao.
  15. Den andra massakern i Samar (1904): Amerikanska styrkor dödade mer än 300 filippinska civila och förstörde byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
  16. Massakern i Siocon (1905): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Siocon på ön Mindanao.
  17. Massakern i Pulahan (1905-1906): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska bondeuppror i centrala Luzon som kämpade för rättvisa och rättigheter.
  18. Massakern i Moro Crater (1906): Amerikanska styrkor dödade över 600 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot en by på ön Mindanao.
  19. Den första massakern i Bud Dajo (1906): Amerikanska styrkor de flesta, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en bergsfästning i Bud Dajo på ön Jolo. Bud Dajo är en hög bergstopp i södra delen av ön Jolo, där cirka 800 muslimska moros hade sökt skydd från de amerikanska styrkorna, som inlett en kampanj för att underkuva öarna. Efter flera dagars belägring bestämde sig de amerikanska styrkorna för att storma toppen. Den 7 mars 1906 genomförde amerikanska soldater en massaker på de över 600 moros som fortfarande fanns kvar på toppen. Soldaterna använde bland annat kulsprutor och artilleri för att döda moros, inklusive kvinnor och barn. Endast ett fåtal moros överlevde och antalet offer för belägringen beräknas uppgå till ca 1 000 civila. Bud Dajo-massakern ledde till stor internationell uppmärksamhet och kritik mot de amerikanska styrkorna på Filippinerna. Detta var en av flera incidenter under den amerikanska kolonisationen av Filippinerna som präglades av våld och undertryckande av den filippinska befolkningen.
  20. Massakern i Bud Bagsak (1913): Amerikanska styrkor dödade tusentals moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en fästning på ön Jolo.
  21. Den andra massakern i Bud Dajo (1913): Amerikanska styrkor dödade över 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot berget Bud Dajo på ön Jolo.
  22. Massakern i Bagumbayan (1916): Amerikanska styrkor dödade mer än 30 filippinska soldater och civila i staden Bagumbayan på ön Luzon efter ett misslyckat uppror.
  23. Massakern i Parang (1925): Amerikanska styrkor dödade mer än 2 000 moro-muslimer i byn Parang på ön Mindanao under en operation för att utrota rebeller.
  24. Massakern i Bagumbayan (1945): Massakern som ägde rum den 9 maj 1945 i Manila och utfördes av amerikanska styrkor under general Douglas MacArthur. Det exakta antalet döda i Bagumbayan-massakern är okänt, men det uppskattas att minst 1000 civila dog under de amerikanska attackerna. Massakern ledde till stark kritik mot de amerikanska styrkorna och bidrog till en ökad filippinsk självständighetsrörelse.
  25. Massakern i Tarlac (1950): Massakern ägde rum i Tarlac-provinsen på Luzon den 12 maj 1950 och utfördes av den filippinska armén med stöd av amerikanska rådgivare och riktades mot Hukbalahap-rörelsen. Hundratals civila dödades eller fördes bort, torterades och försvann under massakern.
  26. Massakern på Jolo (1972): Massakern ägde på ön Jolo i Sulu-arkipelagen den 7 december 1972 och utfördes av filippinska säkerhetsstyrkor med stöd av amerikanska militärer som en del av en kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Sulu-öarna. Minst 1 000 muslimska civila dödades eller försvann under massakern, vilket ledde till internationell kritik och tillväxt av självständighetsrörelsen på Sulu-öarna.
  27. Massakern i Malisbong (1974): Massakern som ägde rum den 24 september 1974 inträffade i en by på Mindanao och utfördes av filippinska regeringsstyrkor med stöd av amerikanska militärer. Minst 1 500 muslimska invånare, inklusive kvinnor och barn mördades brutalt av fascistkoalitionen i attacken, som utfördes som en del av en militär kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Mindanao. Massakern har beskrivits som en av de värsta i filippinsk efterkrigshistoria.
  28. Massakern i Mamasapano (2015): massakern utspelade sig den 25 januari 2015 i byn Mamasapano i provinsen Maguindanao. Konflikten resulterade i att över 60 personer dödades och startade när en USA-stödd specialstyrka, känd som Special Action Force (SAF), sände ett förband för att arrestera två högt uppsatta rebeller, Zulkifli Abdhir, även känd som Marwan, och Basit Usman, som uppehöll sig i en by kontrollerad av MILF. SAF-styrkan hade order att genomföra uppdraget utan att samarbeta med militären eller lokal polis, vilket senare skulle visa sig vara en katastrofal misstag. SAF-styrkan, bestående av över 300 poliser, träffade på tungt motstånd från MILF och dess allierade, som hade förvarnats om operationen. En eldstrid utbröt och flera timmar senare hade över 60 personer dödats. Den filippinska regeringen hade 2013 inlett fredsförhandlingar och lovat att skydda gerillakrigarnas baser under förhandlingarna, men i och med anfallet bröt regeringen vapenvilan, avbröt fredsförhandlingarna och inledde en stor offensiv mot MILF. Mamasapano-massakern är fortfarande en av de mest kontroversiella händelserna i Filippinernas moderna historia och den har också lett till kritik mot USA och den filippinska regeringen för deras hantering av väpnade konflikter.
Optimized by Optimole