Israel: Netanyahus farliga spel

Fred Weston, The Communist, 24 januari 2024
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu drar ut på kriget mot Gaza i ett försök att rädda sitt eget politiska skinn. Men genom att göra det ökar han spänningarna i Israel, i hela regionen och i sin tur för världskapitalismen.

Det talas mycket i medierna om diplomatiska påtryckningar på den israeliska regeringen från deras allierade i Washington för att undvika en upptrappning av kriget i Gaza till en regional konflikt.

Och ändå har hela situationen rört sig just i riktning mot en mycket större konflikt, som involverar flera fronter: från Västbanken till den norra gränsen mot Libanon, till houthierna i Jemen och bombningar i Syrien, Irak och Pakistan, där även Iran är inblandat. USA:s och Storbritanniens senaste bombningar av houthierna belyser denna risk.

Men det finns en annan, inhemsk front, där Israel står inför en kris som saknar motstycke i landets 76-åriga historia.

Tidigare krig har i allmänhet varit ganska korta och skarpa operationer, med undantag för konflikten i Libanon 1982-85. Det nuvarande kriget har nu pågått i över 100 dagar, och det förväntas pågå under en längre tid. Trots den oerhörda död och förstörelse som det palestinska folket utsätts för är Netanyahu inte i närheten av att uppnå sina uttalade mål.

Förödelsen i Gaza finns där för alla att se – och den intensifieras i och omkring Khan Younis när vi publicerar denna artikel, med liknande scener som de vi såg vid bombningen av Gaza City, inklusive hoten mot sjukhus och stängningen av flyktvägar för civila.

Antalet dödade, förstörelsen och antalet människor på flykt saknar motstycke i den årtionden gamla konflikten mellan Israel och Palestina. Och israeliska tjänstemän säger att striderna sannolikt kommer att fortsätta i flera månader till.

Den verkliga dödssiffran i Gaza har med all säkerhet passerat 30 000, med över 26 000 officiellt rapporterade dödsfall och ytterligare 7 000 saknade, begravda under rasmassorna. Två tredjedelar av offren är kvinnor och barn. Ytterligare 63.000 människor har skadats, medan mer än 1,9 miljoner har fördrivits internt, eller 85 procent av den totala befolkningen.

Enligt en nyligen publicerad artikel i The Guardian: “[A]mkring 65.000 bostäder har förstörts eller gjorts obeboeliga. Ytterligare 290 000 har skadats. Det innebär att ungefär en halv miljon människor inte har något hem att återvända till.”

Det är inte bara bostäder som har drabbats. 23 av Gazas 36 sjukhus har förstörts, medan över 100 skolor har drabbats av allvarliga skador. Nätverken för vattenförsörjning, avlopp och energidistribution har skadats allvarligt. Infrastrukturen har förvandlats till bråte och överallt ligger oexploderad ammunition och granater på marken.

Även om det ena eller andra huset har lämnats kvar, betyder det inte att det är beboeligt. Det har skett en massiv ökning av antalet fall av diarré som drabbar barn.

Situationen har fått Världshälsoorganisationen att slå larm om att fler människor kan dö i Gaza av sjukdomar än av Israels bombningar. Och nu har FN-tjänstemän uppgett att en fjärdedel av befolkningen faktiskt svälter.

Netanyahu misslyckas med sina mål

Men trots allt detta är Netanyahu mycket långt ifrån att uppnå sitt mål, nämligen att förstöra Hamas som en stridande kraft. Den israeliska militären hävdar att man har dödat omkring 9 000 Hamas-krigare. Före detta krig varierade uppskattningarna av antalet krigare som fanns tillgängliga för Hamas och Palestinska islamiska jihad (PIJ) på Gazaremsan mellan 40 000 och 50 000.

För att inte tala om det viktiga stöd som Hamas har fått på Västbanken, i östra Jerusalem och i de palestinska flyktinglägren som ett resultat av brutaliteten i Israels folkmordskrig i Gaza.

Att förinta denna styrka skulle kräva många månader av ett utdraget, systematiskt, hus-för-hus, tunnel-för-tunnel, gata-för-gata, urbant krig.

Hittills har den israeliska armén förlorat över 200 soldater i striderna i Gaza enligt de senaste siffrorna från IDF, och över 1 000 har skadats. För att uppnå Netanyahus mål skulle många fler gå förlorade. Den senaste tidens dödande av 21 soldater i en enda incident (där deras egna minor, som lagts ut för att förstöra palestinska hem, detonerade genom ett tursamt RPG-skott) bekräftar detta perspektiv mycket tydligt.

Nu har några israeliska topptjänstemän sagt att de två målen – att förstöra Hamas och frige gisslan – är ömsesidigt uteslutande. Gisslan verkar i själva verket vara det sista på Netanyahus prioriteringslista. Men för att blidka den allmänna opinionen hemma har han fortsatt att utfärda löften om att rädda dem och föra hem dem.

Det är förståeligt att gisslans familjer är mest angelägna om att se sina anhöriga återvända hem levande. Deras ilska över Netanyahus uppenbara brist på omtanke illustrerades tydligt av en dramatisk scen där anhöriga till gisslan stormade ett möte i Knessets finansutskott i måndags och skrek åt de närvarande vid mötet att koncentrera sig på att frita gisslan.

Gisslans familjer är i själva verket en pinsamhet för Netanyahu, eftersom de organiserar demonstrationer utanför hans privata hem. Det faktum att minst 27 av de personer som togs som gisslan den 7 oktober uppges ha dött under israeliskt bombardemang, och att tre dödades av israeliska soldater när de viftade med en vit flagga, stärker familjernas krav på åtminstone en tillfällig paus så att förhandlingarna kan fortsätta.

Familjerna kräver att en överenskommelse nås, även om detta innebär ett långvarigt avbrott i striderna, ett tillbakadragande av trupperna och frigivning av palestinska fångar. Regeringen är under enorm press i denna fråga och interna motsättningar diskuteras öppet.

Enligt en nyhetsrapport från Axios verkar det finnas ett förslag på bordet om en “paus” i kriget som skulle kunna sträcka sig upp till en tvåmånadersperiod, vilket skulle möjliggöra ett stegvist frigivande av den återstående gisslan i utbyte mot frigivandet av ett antal palestinska fångar som hålls i israeliska fängelser.

Senare rapporter tyder dock på att mycket små framsteg har gjorts för att nå en sådan överenskommelse, och icke namngivna statliga tjänstemän hävdar att hela historien är “falsk”, och detta har rapporterats i stor omfattning i Israel.

Den springande punkten är att Hamas har krävt ett fullständigt slut på kriget för att en sådan utväxling ska kunna äga rum. Netanyahu-regeringen, å andra sidan, föreslår att striderna återupptas när gisslan har släppts.

Netanyahu fortsätter att hävda sin ståndpunkt att en uppgörelse som innebär att Hamas får behålla kontrollen över Gaza är utesluten. Detta är i linje med vad de har sagt om efterkrigsscenariot – att den israeliska militären skulle fortsätta att vara närvarande och ta det övergripande ansvaret för “säkerheten”.

Den “överenskommelse” som rapporteras av Axios.com är ett klassiskt exempel på ett försök att lösa cirkelns kvadratur. Det sätter Hamasledarna – om de skulle acceptera ett sådant erbjudande – i en position där de måste ge upp det enda förhandlingsargument de fortfarande har, utan någon garanti för att kriget skulle vara över. Om de släpper all gisslan och striderna återupptas kommer förödelsen att fortsätta.

Det verkar som om Hamas kan tänka sig att släppa en del av gisslan i utbyte mot en längre paus, men att de bara kan tänka sig att släppa alla om de kommer överens om en permanent vapenvila, med stora internationella aktörer som garanterar avtalet.

För att underlätta en uppgörelse av detta slag verkar förslaget inkludera frisläppandet av fler palestinska fångar i ett framtida utbyte mot gisslan. Problemet är att Netanyahu har uteslutit varje åtagande om att avsluta kriget.

Fram till nyligen uteslöt han en längre paus, eller vapenvila, eftersom han var orolig för att ett sådant scenario skulle kunna leda till att hans regering måste acceptera någon form av internationellt avtal, vilket skulle göra det omöjligt för honom att återuppta bombningarna av Gaza. I denna argumentation har han stöd av sina högerextrema vänner i kabinettet.

Netanyahu har insisterat på att den återstående gisslan skulle räddas av den israeliska armén i dess krig mot Gaza. Hittills är det dock ett faktum att av de 110 gisslan som frigavs var det bara en som frigavs av israeliska styrkor. Fyra frigavs ensidigt av Hamas. Och de övriga 105 frigavs i en fångutväxling. Den gisslan som släpptes återvände hem som ett resultat av förhandlingar, under en paus i striderna.

Netanyahu har upprepat sitt mantra att kriget kommer att fortsätta tills alla hans mål har uppnåtts. Om han fortsätter på den inslagna vägen riskerar situationen att eskalera till ett krig som kan destabilisera alla regimer i Mellanöstern.

Samtidigt bidrar det till de faktorer som för närvarande driver världsekonomin nedåt i en svacka. Detta får stora konsekvenser för de imperialistiska makterna både i Europa och i Nordamerika. Den enorma minskningen av trafiken genom Suezkanalen har redan en effekt.

Kriget skadar Israels ekonomi

Den splittring som går genom hela det israeliska samhället kom upp till ytan förra året i den enorma rörelsen mot Netanyahus försök att förändra rättsväsendet. Nu har han genom sitt agerande ytterligare destabiliserat den inhemska fronten, både politiskt och ekonomiskt.

Den israeliska ekonomin känner av effekterna av det nuvarande kriget. Mobiliseringen av omkring 300 000 reservister är den största sedan kriget 1973 och har orsakat en brist på arbetskraft i hela ekonomin, med en krympande BNP som följd.

Innan detta krig började spelade palestinsk arbetskraft en särskilt viktig roll inom turismen (som nu nästan har kollapsat), byggsektorn och jordbruket. Från och med den 7 oktober har de många palestinier från de ockuperade områdena som är anställda inom dessa sektorer förbjudits att resa in i Israel.

Palestinierna utgjorde 65-70 procent av arbetskraften i Israels byggnadsindustri. Detta förklarar varför Israels byggsektor har bett regeringen att tillåta 100.000 arbetare att anställas från Indien för att ersätta palestinierna – som nu lider av förlusten av jobb och inkomst ovanpå allt annat.

I en artikel med rubriken Half Israel’s construction sites shut down beskrivs vilken inverkan detta har:

“Förlamningen av byggnadsindustrin riskerar att leda till betydande skador på hela ekonomin. Enligt uppskattningar från finansministeriet som presenterades för Knessets särskilda kommitté för utländska arbetare förra veckan kommer industrin att förlora 2,4 miljarder NIS per vecka, och eftersom den nuvarande situationen förväntas fortsätta under de kommande månaderna kan upp till 3% av landets årliga BNP gå förlorad.”

En liknande situation råder inom jordbrukssektorn, som traditionellt har förlitat sig på tusentals palestinska arbetare, tillsammans med thailändska migranter, för att bruka jorden och skörda grödorna.

Bristen på arbetare har nu lett till att oskördad frukt och grönsaker ruttnar på fälten. Yuval Lipkin, biträdande generaldirektör för Israels jordbruksministerium, förklarade för Reuters att “Israels jordbruk befinner sig i sin största kris sedan Israel grundades”. Detta märks i vanliga människors dagliga liv, med stigande priser på baslivsmedel.

Israels högteknologiska sektor är ett annat exempel. Det är den mest produktiva sektorn i ekonomin, som sysselsätter cirka 12 procent av den totala arbetskraften, producerar 18 procent av bruttonationalprodukten och står för ungefär 50 procent av Israels export. Nu har tiotusentals högteknologiska arbetstagare kallats in.

Ovanpå detta har vi problemet med de 200 000 israeler som har blivit internflyktingar efter evakueringen av människor som bor nära de libanesiska och Gaza-gränserna. De har tvingats överge sina arbeten, medan de som är egenföretagare riskerar att se sina försörjningsmöjligheter förstöras.

Och enligt den israeliska befolknings- och immigrationsmyndigheten har 470 000 israeler lämnat landet sedan attacken den 7 oktober – 5 procent av den totala befolkningen!

Enligt arbetsmarknadsministeriet uppskattades i november det totala antalet personer som försvunnit från arbetsmarknaden på grund av kriget – antingen inkallade till armén, fördrivna eller sysslolösa eftersom arbetet inom deras sektorer har avbrutits – till 18 procent av den israeliska arbetskraften.

Enligt Israels statistiska centralbyrå har vissa industrier sett en minskning av sina intäkter med mer än 70 procent, där mindre företag är hårdast drabbade. Många har gått i konkurs eller hotas av nedläggning.

Det finns mycket kritik från detta skikt mot regeringens politik. De anser att regeringen inte gör tillräckligt för att hjälpa företag som kämpar. Detta förklarar också den senaste tidens avmobilisering av flera tusen soldater i ett försök att minska trycket på ekonomin.

Ekonomisk nedgång, inflation och fattigdom

Enligt Bank of Israel krympte ekonomin med cirka 2 procent under det sista kvartalet 2023, medan konsumentutgifterna har minskat sedan attacken den 7 oktober.

Till allt detta kommer de växande kostnaderna för själva kriget, som hittills har uppgått till cirka 60 miljarder dollar. Det är lika mycket som Storbritanniens årliga militärbudget för hela 2023. Men Storbritanniens BNP var omkring 3,2 biljoner dollar förra året, medan Israels var 520 miljarder dollar.

På bara tre månader har Israel alltså spenderat vad Storbritannien normalt spenderar på ett år, trots att landets BNP bara är en sjättedel av Storbritanniens. Israels nationella statsskuld uppgår till nära 300 miljarder dollar. Det nuvarande kriget bidrar avsevärt till den siffran.

Den israeliska regeringen ändrade nyligen sin budget för 2024 och lade till ytterligare 15 miljarder dollar i utgifter, främst för att finansiera kriget och ge kompensation till dem som påverkas negativt av den nuvarande situationen. Men om kriget fortsätter, vilket Netanyahu upprepade gånger har insisterat på, kan denna siffra behöva ändras flera gånger om.

Det är sant att Israel har en avancerad ekonomi och att landet gick in i detta krig med 200 miljarder dollar i reserver. Men ju längre kriget pågår, desto mer tär det på dessa reserver.

Om kriget trappas upp till en total konflikt med Hizbollah i Libanon, på Västbanken och längre bort, kan kostnaden fördubblas eller till och med tredubblas. Allvarliga analytiker säger att de ekonomiska konsekvenserna i Israel kan bli olik allt som landet har upplevt på årtionden.

Före den 7 oktober förväntades Israels årliga budgetunderskott för 2023 uppgå till endast 0,9 procent av BNP. Men i den ändrade budgeten för 2024 har försvarsutgifterna ökat betydligt samtidigt som stora civila utgifter har skurits ned, vilket har lett till att det förväntade underskottet har ökat till 6,6 procent av BNP.

En global avmattning i världsekonomin, som förvärrats av räntehöjningarna, har lett till att inflationen långsamt har sjunkit i Israel. Nu har dock Bank of Israel uttryckt oro för att inflationen kan börja stiga igen på grund av effekterna av kriget.

Livsmedelsprisinflationen har varit särskilt hög, vilket påverkar de 1,4 miljoner människor (14,5 procent av befolkningen) som lider av osäker livsmedelsförsörjning även i “normala tider”. Enligt en artikel i Times of Israel ligger 20 procent av Israels jordbruksmark nära gränsen till Gaza, och ytterligare 10 procent ligger nära den norra gränsen till Libanon.

Som artikeln förklarar:

“I hela landet har cirka 40 procent av arbetskraften inom jordbruket (30.000 personer) gått förlorad. Utländska arbetare, främst från Thailand, åkte hem efter krigsutbrottet, medan palestinier för närvarande inte tillåts resa in i landet.”

Och detta har haft en inverkan på priset på vissa baslivsmedel:

“Under den första veckan efter krigsutbrottet steg tomatpriserna med cirka 50%, och i december var grossistpriset fortfarande 33% högre än det hade varit strax före kriget, enligt rapporten. Priset på gurkor ökade med cirka 90% under denna tid. Priset på potatis steg med cirka 40 procent under de två första veckorna av striderna, och i december var grossistpriset fortfarande cirka 20 procent högre än priset före kriget.”

Detta drabbar de fattigare skikten i det israeliska samhället. Och Israel är redan ett av de mest ojämlika höginkomstländerna i världen. De 10 procent som tjänar mest tjänar 19 gånger mer än de 50 procent av befolkningen som tjänar minst.

Detta drabbar särskilt palestinier som har israeliskt medborgarskap, eftersom de utgör två tredjedelar av dem som lider av osäker livsmedelsförsörjning. Men även en del av den judiska befolkningen har drabbats.

Netanyahu, Hamas och det stora säkerhetsmisslyckandet

Som vi kan se har Netanyahu uppenbarligen svikit många människor i Israel, särskilt landets vanliga arbetande människor och småföretag. Han har försökt framställa sig själv som mannen som kan få judarna i Israel att känna sig trygga. Och han har misslyckats kapitalt även på denna front.

Det är allmänt känt att han i åratal främjade en politik för att hålla Hamas vid makten i Gaza. Varför det? Därför att Gaza och Västbanken på detta sätt förblev politiskt delade. Ett splittrat palestinskt folk sågs som det bästa sättet att motarbeta alla idéer om en palestinsk stat.

En intressant artikel om denna fråga publicerades i december av New York Times, “’Buying Quiet’: Inside the Israeli Plan That Propped Up Hamas”.

I artikeln förklaras följande: “I flera år hade Qatars regering skickat miljontals dollar i månaden till Gazaremsan – pengar som hjälpte till att stödja Hamasregeringen där. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte bara tolererade dessa betalningar, han hade uppmuntrat dem.” Artikeln fortsätter med att beskriva tankarna bakom denna politik.

En nyare artikel som publicerades på BBC:s webbplats, “De var Israels “ögon på gränsen” – men deras Hamasvarningar hördes inte”, baserad på intervjuer med unga, kvinnliga israeliska soldater som var stationerade i den israeliska militärens observationsposter nära Gazagränsen, är mycket avslöjande.

Det var deras uppgift att rapportera om alla misstänkta rörelser över gränsstängslet. I artikeln rapporteras följande: “Under månaderna som ledde fram till Hamas attacker den 7 oktober började de se saker: övningsräder, låtsasgisslantagningar och bönder som betedde sig märkligt på andra sidan stängslet.”

Dessa observationer rapporterades till högre tjänstemän, men inget gjordes åt saken. Andra liknande varningar har rapporterats sedan attacken den 7 oktober och pekar ut Netanyahu själv.

Med tanke på Netanyahus tidigare meriter är det troligt att han kan ha varit medveten om att en attack förbereddes, men kanske inte insåg hur allvarlig den skulle bli.

Med tanke på det växande motstånd han mötte på hemmafronten trodde han förmodligen att en mindre attack skulle vara användbar som ett instrument för att piska upp “nationell enighet” och avleda uppmärksamheten från de många problemen i det israeliska samhället, för att inte tala om hans personliga skandaler.

Attacken visade sig naturligtvis vara mycket allvarligare än han hade föreställt sig, vilket satte hans roll i hela säkerhetshanteringen i strålkastarljuset.

Öppen konflikt i krigskabinettet

De spänningar som går genom hela det israeliska samhället återspeglas i den öppna splittringen i själva regeringen.

Den tidigare militärchefen Gadi Eisenkot har krävt att val skall hållas inom några månader och har anklagat regeringen för att inte berätta sanningen för allmänheten om kriget i Gaza. I ett TV-sänt uttalande sade han: “Vi bör modigt säga att det är omöjligt att återlämna gisslan levande inom en snar framtid utan ett avtal [med Hamas].”

Han tog också upp tanken att regeringen borde överväga att stoppa striderna under en “betydande” period för att möjliggöra att en sådan överenskommelse kommer till stånd. Detta är i linje med den rapport från Axios.com som citeras ovan.

Under denna press kritiserar de tre nyckelpersonerna i regeringen – Netanyahu, försvarsminister Yoav Gallant (som Netanyahu försökte sparka men tvingades återinsätta i april förra året) och den tidigare chefen för den israeliska militären, Benny Gantz – varandra öppet i offentliga sammanhang. Relationerna mellan dem har blivit så dåliga att det finns rapporter om att Netanyahu och Gallant knappt talar med varandra.

Två stora frågor underblåser splittringen: huruvida Israel ska inleda förhandlingar för att få ett slut på konflikten och därmed bereda marken för en frigivning av gisslan samt hur Gaza ska administreras efter krigsslutet.

Gallant trycker på för att regeringen skall anta en plan som innebär någon form av palestinskt självstyre i Gaza, kombinerat med en internationell “fredsbevarande” styrka.

Gantz, som mycket kraftfullare uttrycker påtryckningarna från gisslans familjer och den starka allmänna opinionen i denna fråga, förespråkar förhandlingar med Hamas för att få den återstående gisslan frigiven.

Det råder också delade meningar om hur länge striderna i Gaza ska fortsätta – om man ska börja avveckla operationerna eller om man ska fortsätta.

Biden förespråkar idén om en tvåstatslösning. Men vilken typ av stat föreslår han att palestinierna ska få? Med hans egna ord: “Det finns ett antal olika typer av tvåstatslösningar. Det finns ett antal länder som är medlemmar i FN som … inte har någon egen militär.”

Detta skulle därför vara en stat utan en egen armé – utan några “väpnade organ”; en stat som aldrig skulle kunna stå emot den israeliska armén som kommer in närhelst den sionistiska härskande klassen anser det nödvändigt; en “stat” som aldrig skulle kunna stå emot framtida bombningar som den slakt som nu äger rum. Detta är mer eller mindre en upprepning av den misskrediterade palestinska myndigheten. Det vill säga, det är inte alls en stat.

Fram till helt nyligen hade Netanyahu, tillsammans med sina mer högerextrema vänner i kabinettet, stått emot påtryckningarna att gå mot någon form av förhandlingsuppgörelse med Hamas. Han förklarade nyligen att han skulle “fortsätta kampen med full kraft” tills “total seger över Hamas”.

Och som svar till Biden har han sagt att han motsätter sig varje form av “tvåstatslösning”, även den icke-stat som den amerikanska administrationen föreslår, och att han inte skulle nöja sig med något annat än “fullständig israelisk säkerhetskontroll av allt territorium väster om Jordanfloden”.

De västerländska imperialisterna tror inte på allvar på en tvåstatslösning. Men de måste fortsätta att ge sken av att de är engagerade i en framtida palestinsk stat (av något slag), för att legitimera sitt fulla stöd till Israel. Men även de är splittrade, med Trump som intar en mer krigisk position.

Genom att öppet avstå från ett sådant resultat har Netanyahu försatt sådana som Biden och EU i en mycket pinsam situation.

Den öppna konflikten i toppen av den israeliska regeringen återspeglar den mer långvariga konflikten inom den härskande klassen, som ledde till förra årets konstitutionella kris. Men den har i hög grad skärpts av kriget.

Kämpar för att stanna kvar på sin post

Netanyahu har haft ett huvudmål under hela denna kris: att till varje pris sitta kvar på sin post. Han har inte gjort någonting för de lägre inkomstskikten i det israeliska samhället, vare sig judiska eller palestinska. Men i ett försök att “ena nationen”, eller åtminstone judarna i Israel, har han skruvat upp den sionistiska propagandan och lutat sig allt längre mot yttersta högern.

Det förklarar varför han har så många ultranationalistiska och ultraortodoxa, högerextrema sionister i sitt kabinett.

Detta inkluderar Ben-Gvir, som leder det högerextrema partiet Judisk makt, och Smotrich, som leder det hårdföra partiet Religiös sionism – båda är olagliga bosättare på den ockuperade Västbanken och har aldrig gjort någon hemlighet av sina extrema rasistiska åsikter.

Båda har försökt provocera fram en upptrappning med det slutliga målet att fördriva palestinierna från östra Jerusalem och Västbanken. Under Netanyahu har de fått gott om möjligheter att fullfölja sina mål.

Enligt en färsk opinionsundersökning anser dock endast 15 procent av israelerna att Netanyahu bör sitta kvar efter att kriget i Gaza har avslutats. Och om val hölls i dag skulle hans parti, Likud, bara vinna 16 platser, en minskning från de 32 platser i Knesset med 120 ledamöter som det för närvarande innehar. Hans koalition som helhet skulle bara få 45 platser, jämfört med den tunna majoritet på 64 platser som den har för närvarande.

Likud skulle klara sig något bättre om Netanyahu inte längre var partiledare, men skulle ändå backa kraftigt. Samtidigt skulle Benny Gantz parti Nationell enhet tredubbla sina mandat från 12 till 37, och en koalition kring Gantz skulle få en stark majoritet i Knesset.

Netanyahu är därför mycket medveten om ett faktum: när kriget är slut och val utlyses är hans politiska karriär över.

Det har funnits en växande kritik från det sionistiska lägret självt. Den militära kommentatorn Amos Harel, som skriver i Haaretz, som anses vara en liberal tidning, har sagt att: “Det är inte längre landets bästa Netanyahu tänker på, utan sin egen politiska och juridiska räddning.”

Han har anklagats för mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman i domstolsförfaranden som har inletts mot honom. Det är tydligt att han har en flygel av den härskande klassen som arbetar mot honom, vilket vi såg förra året under de enorma gatuprotesterna mot hans regering.

Netanyahu vet att hans dagar är räknade. Det förklarar varför han har dragit ut på kriget. Han behöver desperat någon form av militära framgångar att skryta med, i ett försök att vinna tillbaka en del av det stöd han har förlorat.

Det provokativa mordet på Hamas näst högste befälhavare i Beirut, mordet på en högt uppsatt Hizbollah-befälhavare i södra Libanon och utpekandet av iranska tjänstemän i Syrien är alla tydliga inslag i denna strategi.

Detta förklarar också varför han fortsätter att pressa tillbaka den amerikanska imperialismen, som har visat oro för att det nuvarande kriget kan trappas upp. Netanyahu vet mycket väl att Israel är den enda verkligt stabila allierade till USA-imperialismen i regionen. Och han vet också att vad han än gör så måste den amerikanska regeringen stödja honom, även om han provocerar fram en upptrappning av kriget.

Som vi har sett har Netanyahu svikit vanliga judiska människor som bor i Israel på många fronter. Hans politik håller på att kasta in Israel i en djup ekonomisk kris. Människor riskerar att förlora sina jobb och sina företag.

Attacken den 7 oktober avslöjade att de israeliska säkerhetsstyrkorna inte är den oövervinnerliga, allsmäktiga och allseende organisation som de framställs som och som kan garantera säkerheten för det judiska folket i Israel.

Netanyahus roll i alla dessa kriser har lagts ut till allmän beskådan för alla att se. Han har också svikit gisslans familjer.

Detta betyder inte att det finns ett massivt motstånd mot Netanyahus krig mot Gaza. Alla opinionsundersökningar visar att en överväldigande majoritet av judarna i Israel stöder kriget. I en nyligen genomförd opinionsundersökning uttryckte 87 procent av de israeliska judarna stöd för idén att Hamas bör krossas. En stor del av befolkningen känner sig otrygg efter attacken den 7 oktober, och sionisterna utnyttjar denna stämning till fullo.

Men det är också sant att en betydande del är missnöjda med hur Netanyahu har hanterat hela situationen, och särskilt frågan om frisläppandet av gisslan. Allt detta kommer att bli ännu tydligare när kriget är över.

Det som hittills har hållit Netanyahu kvar i ämbetet har varit kriget. Men saker och ting kan förvandlas till sin motsats när alla motsägelser kommer upp till ytan – särskilt när det blir tydligare att Netanyahu inte kan uppnå sina mål.

Förr eller senare måste detta krig ta slut. När det sker kommer Netanyahu att avsättas och han kan komma att dömas i domstol.

Alla dessa faktorer förklarar varför han har ett intresse av att provocera fram en allt större konflikt, driva Israel allt närmare avgrunden och sprida kriget till andra fronter.

Måndagen den 15 januari drog IDF tillbaka flera divisioner från Gazaremsan och flyttade en specialenhet därifrån till Västbanken. Enligt Haaretz beskriver IDF-tjänstemän situationen där som “på randen till explosion”.

Risken för upptrappning underströks ytterligare av ett uttalande nyligen av den israeliske stabschefen Herzl Halevi, som talade till israeliska soldater, att “risken för ett krig i norr är större än någonsin”.

Halevi tillade att IDF “ökar sin beredskap för en sammandrabbning. Vi har dragit många lärdomar från striderna i Gaza, som är mycket relevanta för striderna i Libanon, och det finns några som måste åtgärdas.”

Om öppen krigföring skulle bryta ut vid den libanesiska gränsen och på Västbanken, skulle detta dramatiskt förändra hela situationen. Det scenario som många seriösa bedömare diskuterar med en omfattande destabilisering i hela regionen – och den inverkan detta skulle få på världsekonomin – skulle bli verklighet.

Ett sådant scenario skulle bli en nyckelfaktor för att ytterligare destabilisera hela världssituationen.

I tider av svår ekonomisk kris kan de många olösta nationella frågorna, för vilka imperialisterna bär ansvaret, explodera med våldsam kraft. Och den palestinska nationella frågan är av en särskilt akut karaktär.

Imperialisterna, i synnerhet USA, har i årtionden stött den sionistiska eliten i Israel i deras brottsliga förtryck av palestinierna. Detta kommer nu tillbaka för att hemsöka dem, när deras system sjunker allt djupare ner i kris.

Optimized by Optimole