PROTESTANTISMEN ÄR VÅRT STÖRSTA INRE HOT

Reformationen var den största gåvan till de härskande klasserna i mänsklighetens historia. Fattigdom blev straffbart, ocker legaliserades, att lyda staten en plikt, arbete heligt, vila en synd och 3 månaders ledighet ströks ur kalendern.

Debatt

En av sekularismens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk på neutralitet, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den post-reformatoriska västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i specifikt lutherska och kalvinistiska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den protestantiska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen ännu bara inte hunnit uppnå.

Detta är också anledningen till att dagens sekulär-protestantiska svenska maktelit är så totalt blind för farorna med frikyrkligheten och reformationens fortsatta infiltration av samhällskroppen. Man utgår från att arbetarklassen och marginaliserade grupper inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett protestantiskt levnadssätt och tillväxt-ekonomins normer, liksom att den radikala egalitarism som både Jesus och Muhammed predikade i grund och botten är samma sak som den lutherska arbetsmoralen, med den enda skillnaden att den senare har ett annat namn på kallelsen.

Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja dessa radikala rörelser på samma sätt som sekulära krafter sedan 1500-talet tämjt den europeiska rekreationen och förpassat den till den privata sfären – eller snarare, till historiens sophög.

Protestantismen skiljer sig dock på flera avgörande punkter radikalt från den ursprungliga kristendomen och dess egalitära systertradition islam, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt (där reformationen avskaffade den medeltida katolska kyrkans motstånd mot centralmakten), synen på fattigdom (där allmosor och avlatsbrev ersattes med fördömande av “lathet”), och synen på tiden själv (där den liturgiska kalenderns 140 till 160 helgdagar reducerades till 10 dagar utöver söndagar). Reformationen hade ingen motsvarighet till Bergspredikan eller det allmänmänskliga kärleksbudskapet mot de rika; tvärtom gjorde kallelseteologin både kontemplation och fattigdom till synd och rikedomen till tecken på Guds nåd.

Dessa skillnader har också gjort att den protestantiska världen aktivt har avvisat den radikala upplysningen – den som handlade om befrielse från nödens tvång – och ersatt den med en instrumentell rationalitet vars enda mål är produktionsökning.

Detta, tillsammans med nästan 500 år av klassförtryck mellan den protestantiska eliten och de fattiga massorna – där spinnhus, lösdrivarilagar och arbetsmarknadspolitik successivt ersatte klostrens och bönehusens försörjning av de utsatta – tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning genom att kalla det “arbetslinje”.

Såhär långt tvingas man dock konstatera att protestantismen har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat dess hierarkiska struktur. Den protestantiska majoritetens reproduktion av kulturellt och ekonomiskt kapital – genom arvsprincipen, nätverk inom de “seriösa” samhällssektorerna, och den lutherska arbetsmoralens klassförtryck – talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker. Naturligtvis är en betydande andel av Sveriges protestanter inte bokstavstroende lutheraner eller kalvinister, även om de flesta studier som gjorts på området visar att försvararna av den protestantiska hegemonin utgör en stor och växande majoritet bland näringslivs- och politiska eliter.

Rotlösheten, som den arbetslinje-drivna samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationers arbetare och ungdomar, har fått många att söka sig till radikala egalitära rörelser – både kristna befrielseteologier och islamska rättviserörelser – som en identitetsskapande och samlande kraft, och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland ungdomar som avvisar den lutherska ordningen i Sverige.

I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i historisk belysning kan vi se att den protestantiska statskyrkan aktivt motarbetade arbetarrörelsens tidigare krav på ekonomisk jämlikhet. I andra studier från bland annat Tyskland, Schweiz och USA kan samma mönster urskiljas: där protestantismen är starkast, är även klyftorna mellan rik och fattig som störst, och den politiska passiviteten som störst.

För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att protestantismen skulle komma att behålla sitt grepp över Sveriges institutioner, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med arbetslinjen skulle mötas av tystnad eller uteslutning från offentligheten, att ett tiotal nyliberala tankesmedjor med protestantisk grundton skulle komma att etablera sig i Sveriges Riksdag, att ledande ekonomer skulle framföra krav på avskaffande av progressiv beskattning i Sverige (om än i sekulära termer som “tillväxt”), att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att finansiera arbetslivsinriktad rehabilitering istället för kontemplativ vård, att Sverige skulle ha störst ekonomisk ojämlikhet i Norden och att protestantiskt socialiserade män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna i finansiella brott och skattefusk, att svenska badhus skulle stänga för att “ingenting är gratis”, att svenska kommuner skulle överväga införandet av obligatoriska arbetsplatser för fattiga (arbetslinjen som samvetslöshet), att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda produkter som cementerar klasskillnader samtidigt som svenska förskolor slutar att servera måltider som inte är “förtjänta” genom produktion, att svenska skolor skulle införa kristna lov samtidigt som krav på minskad arbetstid förbjuds som “orealistiska”, och så vidare.

Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den protestantiska kulturella majoriteten, om nuvarande takt håller i sig, har konsoliderat sitt grepp ytterligare och många av Sveriges institutioner, inklusive riksdagen och näringslivet, med största sannolikhet har total avvisat allmän välfärd och där fattigdomen ses som förtjänt – en fullständig omkastning av den radikala egalitarism som både Jesus och Muhammed dog för att försvara.

Den sekulärt-protestantiska samhällseliten ser kanske denna framtid som en naturlig fortsättning av ett Sverige som man allt som oftast påstår aldrig ens ha varit förtryckande eller hierarkiskt.

Vad vill Protestanterna? De vill då rakt inte ha tre månaders ledighet utöver lördagar och söndagar – Luthers solas avskaffade den liturgiska kalendern och ersatte den med obruten produktion. De vill inte heller ha progressiv skatt och välfärd – Luthers solas avskaffade allmosor, avlatsbrev, bönehus och kloster, och överförde ansvaret för de fattiga från kyrkans plikt till den enskildes “samvete”, som snart blev ingenting alls. De vill däremot arbeta alla vakna timmar – kallelsen gjorde kontemplation till synd och lade grunden för spinnhusen och lösdrivarilagarna, där den som inte arbetade skulle plågas. Lutheraner (Svenska Kyrkan är luthersk) vill blint lyda kungen och staten – Luthers två regementen förbjuder temporal agens och kräver underordning under världslig auktoritet, oavsett hur orättvis denna är. Kalvinister (de flesta frikyrkorna i Sverige är kalvinistiska) ser de materiellt rika som välsignade och de materiellt fattiga som förtappade – predestinationen lär att de fattiga har förtjänat att lida, att fattigdomen är ett tecken på Guds rättfärdiga dom snarare än ett brott mot den egalitära ordning som både Jesus och Muhammed predikade.

Som radikal egalitär ser jag denna protestantiska hegemoni – som aktivt motverkar både Jesu och profeten Muhammeds centrala budskap om motstånd mot centralmakt, krav på ekonomisk utjämning, och befrielse från arbetets tyranni – som vårt största inre hot sedan Reformationen, och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden och återupprätta den radikala, anti-hierarkiska tradition som både kristendomen och islam föddes ur.

—H.C.

The sun is reddest, reddest

“The Sun is Reddest, Reddest” promotes revolutionary ideals, national unity, and devotion to Chairman Mao—the Marxist-Leninist leader who liberated China, advanced the cause of socialism, and contributed with Mao Zedong Thought to the theoretical and practical frameworks of Marxism-Leninism.

This song, often referred to as “The Red Sun in the Sky,” is a revolutionary Chinese folk song that gained immense popularity in the 1960s. It expresses deep reverence and praise for Chairman Mao. Its uplifting melody and lyrics about liberation and progress helped to inspire and mobilize the masses in support of the People’s revolutionary goals. By expressing shared devotion to the Revolution and its embodiment, Chairman Mao Zedong, the song fostered a strong sense of unity and purpose.

The song draws heavily on traditional Chinese folk music styles, making it accessible and easily memorable for a wide audience. Its simple melody and repetitive structure contributed to its widespread memorization and singing. It continues to be performed and enjoyed in many contexts, especially among older generations who lived through the Cultural Revolution.

天上太阳红彤彤 The Sun is Reddest, Reddest

天上太阳红呀红通通 唉
心中的太阳是毛泽东 唉
他领导我们得解放 唉
人民反身当家做主人

一呀一只尤为 呀而呀只尤啊
人民反身当家做主人 天上太阳红呀红通通 唉 心中的太阳是毛泽东 唉 他领导我们奋勇向前进 唉 革命将山一叶一片红 唉
一呀一只尤为 呀而呀只尤啊
革命将山一叶一片红 我们心中的红太阳 找得边疆一片红 长白千里歌声燎亮 海岚江畔红旗飞扬 千条江河归大海 万朵葵花向阳开 沿边人民众情歌唱
我们心中的红太阳 唉…毛主席 我们无限热爱您 您的教导老纪新上 沿边人民祝愿您
万寿无疆 万寿无疆 天上太阳红呀红通通 唉 心中的太阳是毛泽东 唉 他领导我们得解放 唉 人民反身当家做主人
一呀一只尤为 呀而呀只尤啊
人民反身当家做主人 天上太阳红呀红通通 唉 心中的太阳是毛泽东 唉 他领导我们奋勇向前进 唉 革命将山一叶一片红 唉
一呀一只尤为 呀而呀只尤啊
革命将山一叶一片红 天上太阳红呀红通通 唉 心中的太阳是毛泽东 唉 他领导我们得解放 唉 他领导我们奋勇前进 唉 革命将山一呀一片红 唉 梭啦啦子梭啦啦子
一呀一片红 唉

In the sky, the sun is intensely red. 
In the sky, the sun is red, oh so red, ah. 
The sun in our hearts is Mao Zedong, ah.
He led us to achieve liberation, ah. 
The people rose up and 
became their own masters. 

Each and every one, especially. Oh, and oh, especially.
The people rose up and became masters of their land. In the sky, the sun is red, oh so red, ah. The sun in our hearts is Mao Zedong, ah. He led us to bravely advance forward, ah. The revolutionary land is entirely red, ah.
Each and every one, especially. Oh, and oh, especially.
The revolutionary land is entirely red. The red sun in our hearts. Shines upon the border regions, making them entirely red. For thousands of miles in the Changbai Mountains, the sound of songs is clear and resonant.
On the banks of the Hailan River, red flags flutter in the wind. Thousands of rivers flow into the great sea. Ten thousand sunflowers bloom facing the sun. The people along the border sing with unrestrained emotion. The red sun in our hearts.
Ah… Chairman Mao. We have boundless love for you. Your teachings are firmly remembered in our hearts. The people along the border wish you. Ten thousand years of life without end, ten thousand years of life without end.
In the sky, the sun is red, oh so red, ah. The sun in our hearts is Mao Zedong, ah. He led us to achieve liberation, ah. The people rose up and became masters of their fate.
Each and every one, especially. Oh, and oh, especially.
The people rose up and became their own masters. In the sky, the sun is red, oh so red, ah. The sun in our hearts is Mao Zedong, ah. He led us to bravely advance forward, ah. The revolutionary land is entirely red, ah.
Each and every one, especially. Oh, and oh, especially.
The revolutionary land is entirely red. In the sky, the sun is red, oh so red, ah. The sun in our hearts is Mao Zedong, ah. He led us to achieve liberation, ah. He led us to bravely advance forward, ah. The revolutionary land is, oh, entirely red, ah.
So-la, La-zi, So-la, La-zi Oh, entirely red, ah.

“The Sun is Reddest, Reddest” promotes revolutionary ideals, national unity, and devotion to Chairman Mao—the Marxist-Leninist leader who liberated China, advanced the cause of socialism, and contributed with Mao Zedong Thought to the theoretical and practical frameworks of Marxism-Leninism.

Nomenclature that Obscures History

The way wars are labeled reflects a US or European-centric perspective, which obscures the experiences and viewpoints of the people directly affected by these conflicts.

Nomenclature of U.S. Geopolitical Aggression

Nom de les Guerres

The way wars are labeled reflects a US or European-centric perspective, which obscures the experiences and viewpoints of the people directly affected by these conflicts. 

For example, for the peoples of The Philippines, Korea, Vietnam, and Laos, the U.S. military interventions are seen as “The American War,” highlighting the role of the United States as the aggressor and the profound impact of its military interventions.

This discrepancy in labeling is a powerful reminder of how historical narratives are shaped by those in power, and underscores the importance of amplifying the voices and perspectives of the victimized nations.

Using terms like “The American War on the Philippines,” “The American War on Korea,” and “The American War on Vietnam” shifts the focus to the aggressor and highlights the impact on the victims.

By adopting an accurate terminology, we can challenge the narratives, carefully directed by the aggressor, that obscure the true nature of these conflicts. A critical re-examination of history reveals atrocities, injustices and concealed power dynamics.

Democracy and benevolent assimilation

The history of U.S. foreign policy, particularly in Southeast Asia, reflects a troubling pattern of dehumanization and violent intervention under the guise of noble intentions. The concepts of “liberation”, “spreading democracy”, and “benevolent assimilation” mask the harsh realities of imperialism and exploitation.

The American Wars on The Philippines, Korea, and Vietnam, and other armed interventions in the region, are stark examples of how the rhetoric of spreading democracy and civilization was used to justify actions that caused immense suffering and destruction. 

Example: The Caloocan Massacre

The Caloocan Massacre, which took place on February 10, 1899, was a significant and devastating event during the early days of the American invasion of The Philippines. 22,000 out of 22,000 inhabitants were killed. 

The massacre saw American forces, led by Brigadier General Arthur MacArthur Jr., launch a fierce assault on the Filipino-held town of Caloocan, just north of Manila. The aftermath of the battle was catastrophic, with the town being almost entirely destroyed and the 17,000 inhabitants population completely eradicated (not decimated, as the American narrative suggests). The adjacent village of Maypaja met the same fate (all the 5,000 inhabitants were killed).

When Caloocan was captured the church, which had been injured during the battle, was promptly utilized as a military headquarters.
When Caloocan was captured the church, which had been injured during the battle, was promptly utilized as a military headquarters.

Captain Elliot, of the Kansas Regiment, provides a harrowing description of The Battle of Caloocan highlights the brutal reality of war and its devastating impact on both the landscape and the people:

Talk about war being hell, this war beats the hottest estimate ever made of that locality. Caloocan was supposed to contain seventeen thousand inhabitants. The Twentieth Kansas swept through it, and now Caloocan contains not one living native. Of the buildings, the battered walls of the great church and dismal prison alone remain. The village of Maypaja, where our first fight occurred on the night of the fourth, had five thousand people on that day now not one stone remains upon top of another. You can only faintly imagine this terrible scene of desolation. War is worse than hell.

At the battle of Caloocan some shots were seen to come from a trench, and a single shell was sent toward it by the Utah Battery. When our troops advanced they found no less than ten men dead at this point.
At the battle of Caloocan some shots were seen to come from a trench, and a single shell was sent toward it by the Utah Battery. When our troops advanced they found no less than ten men dead at this point.

The destruction of Caloocan and the massacre of the nearby village of Maypaja serve as a stark reminder of the horrors of conflict and the profound suffering it inflicts on communities.

It is our responsibility to make serious efforts to understand the full scope of the impact of military aggression, and it is our obligation to remember and honor those who suffered.

Featured image caption: The American Artillery did wonderful execution in the battles with the insurgents. In a trench at Santa Ana the Tagal dead lay in piles. The group shown in the picture consisted of thirty-eight bodies.

Samtliga bilder i artikeln kommer från Neely’s Photographs – Fighting in the Philippines, F. Tennysonn Neely Publisher London Chicago New York, 1899, Digitized by the Internet Archive in 2010 with funding from Boston Public Library.

Vänsterpartiet blir officiellt reaktionärt


Illustration: Vänsterpartiets själ flyger bort (av Hampus Cronander)

Resultatet av Vänsterpartiets kongress är ödestigert. Att kapitalismen inte längre ska avskaffas, bankerna inte längre ska förstatligas och vapenexporten inte längre ska stoppas innebär att partiet tippat över från att vara ett alternativ till den borgerliga sörjan till att bli en del av densamma. Att det är fel väg att gå bekymrade tydligen inte kongressombuden, som stöttade den fullständigt huvudlösa linjen att reducera partiet till en meningslös kopia av den reaktionära socialdemokratin. 

Kort historik: 1848 skriver Karl Marx och Friedrich Engels det kommunistiska manifestet. 1889 bildas Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) av en socialistisk vänster och en socialliberal mitten. 1917 bryter den socialistiska vänstern sig ur SAP, som 1914 gett upp klasskampen, och bildar Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV), som några år senare byter namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). 1967 delas partiet i det parlamentariska Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och det revolutionära Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). 1977 sker nästa splittring då dogmatiska medlemmar utan analys bildar Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). 1991 förkortar partiet sitt namn till Vänsterpartiet (V). 2005 sker ytterligare en större splittring när den mer kvinnokampsbetonade fraktionen bildade Feministiskt Initiativ (F!). 2024 valde en oenig kongress att överge antikapitalismen och Vänsterpartiets själ flög bort.

Vänsterpartiet måste markera

Femte versen av internationalen borde tryckas som avslutning på förordet i Vänsterpartiets nya partiprogram, så att den inte bara plockades fram på 1maj utan funnes ständigt närvarande till åminnelse för våra representanter och till vederkvickelse för oss alla.

Vi får aldrig glömma att sossarnas borgfred med bourgeoisien och frälset 1914, som satte nation före klass och innebar socialdemokratins brytning med den internationella klasskampen, är huvudargumentet för Vänsterpartiets existens.

Det finns ingen ursäkt för ett parti som står för ekonomisk demokrati att plocka upp gamla högerklyschor som att ”bygga Sverige starkt”. Vi skall stå för ”från envar efter förmåga, till envar efter behov” oavsett var den enskilda människan befinner sig. En lantarbetare eller snickare i t.ex. Kongo, Palestina, Argentina, Appalacherna, Filippinerna eller Sverige har rätt till samma köpkraft som en direktör i London City, Saltsjöbaden eller på Manhattan.

Under 500 år har mänskligheten gått i motsatt riktning – kontrollen över produktionsmedlen har koncentrerats till en ständigt krympande infinitesimal av jordens befolkning. De senaste 50 åren har denna långtgående trend accelererats av nyliberalismens privatiseringar och mänskligheten har förts bakom ljuset med löften om trickle down (att de rikastes överflöd är de fattigaste till gagn). Det har länge varit akut att bryta trenden och upprätta internationell ekonomisk demokrati. Ett första steg vore att lyfta principerna i Bolivias pluripolära konstitution till global nivå.

Illustration: Världens mest inflytelserika personer är liksom Smeagol förgiftade av girighet. Hur klokt är det att låta världen styras av dessa Gollum?

Gaza: Den strategiska nödvändigheten

ANIA: Hej, allihopa. Välkommen tillbaka till min kanal. Idag har jag med mig för fjärde gången, jag räknar fortfarande, en mycket, mycket speciell gäst, en av de bästa professorerna i ekonomi och finansanalytiker i världen. Och jag är väldigt glad att vi återförenas med professor Hudson igen.

Jag vill börja denna live stream med att be er alla att kontrollera alla mina länkar nedanför denna live stream, för att vara på andra plattformar, särskilt nuförtiden, är mycket viktigt. Så du har mina lokalavdelningar där, du har e-postlistor och alla andra länkar om du väljer att stödja mitt arbete också.

Dessutom professor Hudsons tre länkar. Du har webbplatsen (michael-hudson.com), Patreon (patreon.com/michaelhudson) och alla böcker som professor Hudson har publicerat hittills, du kan beställa. Det är hela vägen ner under denna livestream. Jag är säker på att den här videon kommer att ge dig enormt värde, och jag skulle vilja att du trycker på den här gilla, eftersom det hjälper andra människor att se den, eftersom YouTube rekommenderar videor med många gilla-markeringar. Lämna kommentarerna och dela också videon, för den kunskap som du kommer att höra idag, det är ovärderligt.

Välkommen tillbaka, professor Hudson. Tack så mycket för att du kom till mig idag för detta samtal.

MICHAEL HUDSON: Tack för att jag fick komma tillbaka igen.

ANIA: Och jag skulle också vilja säga till publiken att den här videon är tillägnad det som sker, särskilt i Gaza och Israel. Naturligtvis kommer vi att ta upp andra länder som är relaterade till denna situation, men professor Hudson har skickat mig ett mycket djupgående e-postmeddelande efter vår senaste livestream för en vecka sedan, också på fredag, och vi beslutade faktiskt efter att vi avslutade den livestreamen att ha just detta ämne som huvudämne för denna video. Så jag ger detta till dig, professor Hudson, var skulle du vilja börja denna konversation, tack?

MICHAEL HUDSON: Jag tror att jag ska börja med min egen bakgrund, för för 50 år sedan, 1974, arbetade jag med Hudson Institute, med Herman Kahn, och mina kollegor där hade ett antal Mossad-agenter som höll på att utbildas. Uzi Arad var där, och han blev chef för Mossad och är för närvarande Benjamin Netanyahus huvudrådgivare.

Så allt det som händer i dag diskuterades för 50 år sedan, inte bara med israelerna, utan med många av USA:s försvarsfolk, eftersom jag arbetade för Hudson Institute, som var en nationell säkerhetsorganisation, eftersom jag hade skrivit Super Imperialism, och jag var expert på betalningsbalans, och försvarsdepartementet använde min bok Super Imperialism inte som ett avslöjande, utan som en “hur man gör”-bok. Och de tog dit mig som specialist på betalningsbalansen. Herman tog mig fram och tillbaka till Vita huset för att träffa kabinettmedlemmar och diskutera betalningsbalansen. Han tog mig också till War College och till flygvapnets tankesmedjor.

Så allt det som händer nu beskrevs för länge sedan, och Herman var känd som en futurist. Han var Dr. Strangelove i filmen. Allt detta baserades på hans teorier om atomkrig, men han var också den främsta teoretikern bakom Vietnamkriget. Och ingen verkar ha märkt att det som händer i Gaza och på Västbanken nu är baserat på vad som var USA:s strategi under Vietnamkriget. Och den byggde på idén om “strategiska byar”, det faktum att man kunde skära ner, man kunde helt enkelt dela upp hela Vietnam i små delar och ha vakter vid alla övergångspunkter från en del till en annan. Allt som Israel gör mot palestinierna i Gaza och på andra håll i Israel var en pionjärinsats i Vietnam.

Och Herman lät mig träffa några av generalerna där för att förklara det. Och jag tror att jag nämnde att jag flög till Asien två gånger med Uzi Arad. Vi hade en chans att [lära känna] varandra väldigt mycket. Och jag kunde se att avsikten från allra första början var att göra sig av med palestinierna och att verkligen använda Israel som grund för USA:s kontroll över Mellanösterns olja. Det var den ständiga diskussionen om detta ur amerikansk synvinkel. Det var Israel som en del av oljan.

Så Hermans analys byggde på systemanalys. Man definierar det övergripande målet och sedan arbetar man sig bakåt. Hur gör man det? Tja, ni kan se vad den israeliska politiken är i dag. Först och främst isolerar man palestinierna och de strategiska byarna. Det är vad Gaza redan har förvandlats till under de senaste 15 åren. Det har delats upp i distrikt som kräver elektroniska passerkort från en sektor till en annan för att ta sig in i Israel, till Jerusalem, eller för att ta sig till Israel för att arbeta.

Målet har hela tiden varit att döda dem. Eller först av allt, att göra livet så obehagligt för dem att de emigrerar. Det är det enkla sättet. Varför skulle någon vilja stanna i Gaza när det som händer dem är det som händer i dag? Ni kommer att ge er av. Men om de inte ger sig av måste ni döda dem, helst genom bombningar eftersom det minimerar de inhemska förlusterna. Israel vill inte att dess soldater ska dö, lika lite som amerikanerna vill det. Så den amerikanska formen av krig, som det var i Vietnam, är att bomba dem. Man vill inte ha personlig kontakt eftersom människor som kämpar för sina liv och sin frihet tenderar att vara bättre krigare eftersom det verkligen är livsviktigt för dem. För de andra är det bara soldatarbete.

Det folkmord som vi ser i dag är alltså en uttalad politik, och det var en politik som fördes av Israels förfäder, grundarna. Idén om ett land utan folk var ett land utan araber, ett land utan icke-judiska människor. Det var verkligen vad det innebar. De skulle drivas ut redan innan Israels officiella finansiering, den första Nakba, den arabiska förintelsen. Och de två israeliska premiärministrarna var medlemmar i terroristernas Stern-gäng. Terroristerna blev Israels härskare. De rymde från brittiskt fängelse och gick samman för att grunda Israel. Så vad du ser idag är den slutgiltiga lösningen på denna plan. Och Israels grundare var så besatta av nazisterna att de i princip ville göra samma sak mot dem som de gjorde mot oss, så förklarade de det för folk.

För Förenta staterna var det oljereserverna i Mellanöstern som de ville åt. Och gång på gång hörde jag frasen: “Du är vårt landade hangarfartyg i Israel”. Uzi Arad, den framtida Mossad-chefen, skulle känna sig mycket obekväm med detta eftersom han ville att Israel skulle styras av israelerna. Men de insåg att om Israel skulle klara sig med de pengar som landet behövde för sin betalningsbalans, måste det ingå i ett partnerskap med Förenta staterna.

Så det ni ser i dag är inte bara en mans arbete, Benjamin Netanyahus arbete. Det är ett verk av det team som president Biden har satt samman. Det är teamet med Jake Sullivan, den nationella säkerhetsrådgivaren Blinken, och hela djupstaten, hela neocon-gruppen bakom dem, Victoria Nuland och alla. De är alla självutnämnda sionister. Och de har gått igenom denna plan för i huvudsak USA:s dominans i Främre Orienten i årtionde efter årtionde.

Men som USA lärde sig under Vietnamkriget protesterar befolkningar, och den amerikanska befolkningen protesterade mot Vietnamkriget. Vad Biden-administrationen vill undvika är den situation som president Johnson hade 1968. Varje hotell, varje byggnad som han gick till för att hålla ett tal för sin återvalskampanj, fanns det folkmassor som ropade, LBJ, LBJ, hur många barn dödade du idag? President Johnson var tvungen att ta tjänarnas ingång för att komma bort från pressen så att ingen skulle se vad han gjorde. Och i princip gick han till TV och avgick.

För att förhindra denna typ av pinsamheter, och för att förhindra att de journalister som gjorde allt detta skulle bli generade, beskrev Seymour Hersh [Mai Lai]-massakern, och det hjälpte till att elda på oppositionen mot Johnson. President Biden, som har godkänt Netanyahus plan, säger att de första man måste döda är journalisterna. Om du ska tillåta folkmord måste du inse att du inte vill att den inhemska amerikanska befolkningen eller resten av världen ska motsätta sig USA och Israel. Man dödar journalisterna. Och under den senaste tiden, ända sedan Al-Aqsa-händelsen den 2 oktober, har en journalist per vecka dödats i Israel. Det är en del av det.

De andra som man inte vill ha, om man ska bomba dem, måste man börja med att bomba sjukhusen och alla viktiga centra. Det var också en del av idén med Vietnamkriget. Hur förintar man en befolkning? Allt detta utarbetades på 1970-talet, när människor försökte använda systemanalys för att tänka, hur arbetar du tillbaka och ser vad du behöver? Och idén att om man bombar en befolkning kan man inte riktigt dölja det, även om man dödar journalisterna. Hur dödar man en befolkning på ett passivt sätt? Så man minimerar den synliga bombningen. Det minsta motståndets linje är att svälta ut dem. Och det har varit den judiska, den israeliska politiken sedan 2008.

Du hade en artikel av Sarah Roy i New York Review, som citerade ett telegram från 2008, från Tel Aviv till ambassaden, där det stod att som en del av deras övergripande embargo-plan mot Gaza har israeliska tjänstemän vid flera tillfällen bekräftat för ambassadens tjänstemän att de tänker hålla Gazas ekonomi på gränsen till kollaps utan att riktigt driva den över kanten. Nu driver de den över kanten.

Därför har Israel särskilt inriktat sig på journalisterna, på sjukhusen, man bombar växthusen, man bombar träden, man sänker fiskebåtarna som har levererat mat till befolkningen. Och sedan försöker man bekämpa FN:s hjälparbetare.

Och ni har naturligtvis läst att alla nyheter den senaste veckan har handlat om attacken mot de sju matleverantörer som inte var araber. Och detta var, återigen, ur en systemanalytikers synvinkel, exakt vad läroboken säger att man ska göra strategiskt. Om du kan göra en mycket iögonfallande bombning av biståndsarbetare kommer du att få andra biståndsarbetare att bli rädda för att gå dit, eftersom de tänker att om dessa människor, biståndsarbetarna, bara blir beskjutna så kommer vi också att bli det.

Förenta staterna står helt bakom detta. Och för att hjälpa till att svälta ut Gazaborna drog Joe Biden omedelbart, direkt efter ICJ:s konstaterande av troligt folkmord, tillbaka all finansiering från FN:s hjälporganisationer. Tanken, återigen, förhoppningen var att hindra FN från att ha pengar till att leverera livsmedel.

Så när Förenta staterna nu försöker skylla på en person, och Biden går till ett tv-inspelat samtal med Netanyahu och säger, var snälla och var humana när ni släpper era bomber, gör det på ett humant sätt. Det är enbart för inhemsk konsumtion. Det är fantastiskt hur uppenbart hycklande allt detta är.

Och ända sedan Al-Aqsa-moskén plundrades av israeliska bosättare den 2 oktober, vilket ledde till Hamas Al-Aqsa-flodens vedergällning den 7 oktober, samordnades det nära med Biden-administrationen. Alla bomber har släppts dag efter dag, vecka efter vecka, med hela USA. Och Biden har vid ett antal tillfällen sagt att palestinierna är fiender.

Så jag tror att jag vill klargöra att detta inte bara är ett israeliskt krig mot Hamas. Det är ett israeliskt krig med amerikanskt stöd. Var och en av dem har sina egna mål. Israels mål är att ha ett land utan icke-judisk befolkning. Och USA:s mål är att Israel ska fungera som den lokala samordnaren, eftersom man har samordnat arbetet med IS och IS-befälhavarna för att vända dem mot mål som tillhandahålls av USA.

Det är i princip det duopol som har skapats.

Och jag tror att Alastair Crooke har citerat Trita Parsi, [forskaren om relationerna mellan USA och Iran], som säger att målet med allt detta, med Israels konflikt och Bidens samtycke till den, är att Israel bedriver en avsiktlig och systematisk strävan att förstöra befintliga lagar och normer om krigföring. Och det är verkligen det.

Ni har människor, ni har reportrar, som Pepe Escobar, som säger att Förenta staterna är en kaosagent. Men det finns en logik i detta. Förenta staterna ser fram emot vad de kommer att göra i Mellanöstern, i Ukraina och särskilt i Kinesiska havet och Taiwan. När USA blickar framåt undrar man hur vi ska förhindra att andra länder går emot oss i den internationella domstolen, stämmer oss eller på något sätt inför sanktioner mot oss. Israel är testfallet, inte bara för vad som händer där i Israel och Palestina, utan för allt som Förenta staterna kommer att göra i resten av världen.

Det var därför USA:s FN-ambassadör, som fick medhåll av [Blinken] och andra amerikanska tjänstemän, sa att det inte finns något domstolsbeslut mot folkmord, att det var ett icke-bindande beslut. Naturligtvis var det bindande, men det har inga medel för verkställighet. Och både [Blinken] och igår sa arméchefen att det inte pågår något folkmord i Gaza. Vad det betyder är att man måste gå till domstol, och det kommer att ta år efter år. Och när rättegången är över och det finns någon dom om skadestånd, då kommer du att, då kommer alla Gazabor att vara döda. USA:s mål är alltså att sätta stopp för internationell rätt, vilket är anledningen till att FN grundades 1945.

Och faktum är att denna internationella lag går tillbaka ända till 1648, då den Westfaliska freden slöts i Tyskland för att avsluta det 30-åriga kriget. Alla europeiska nationer kom överens om att inte blanda sig i andra länders interna angelägenheter. Detta var också en del av FN:s principer.

Och ändå förespråkar Förenta staterna uttryckligen regimförändringar i andra länder, framför allt i Ryssland och i hela Mellanöstern. Så om man kan sätta stopp för hela rättsstatsprincipen finns det egentligen inget alternativ till Förenta staternas regelbaserade ordning, vilket innebär att vi kan göra vad vi vill, kaos.

Och om man tittar på vad som händer i Gaza, som underlättar en övergång från en ordnad FN-värld till kaos, så kommer man att förstå i grunden vad det är för helhet, helhetsbild, långsiktig bild som har skapats under en rad årtionden. Det är därför som Förenta staterna, och Förenta staterna har ingen plan B. De har bara plan A för att göra detta. De tar inte hänsyn till motreaktionerna och återkopplingen. Vi kanske kan diskutera det lite senare. Det är bäst att jag lämnar frågorna till er.

ANIA: Tack så mycket. Du har faktiskt redan svarat på många av mina frågor i inledningen, men jag vill fråga dig det här nu. Jag kommer att hoppa lite nu. Jag har en fråga om något som du skrev till mig i ditt e-postmeddelande.

Jag tror att när man tittar på många, många situationer som äger rum i världen, att ibland är allt du verkligen behöver göra att följa pengarna och det kommer att ge dig många svar. Så som du sa i ditt mejl att, låt mig kolla, var är det? De israeliska byggherrarna planerar redan att förvandla Gaza till lyxiga strandfastigheter.

Låt mig därför fråga er, professor Hudson: Vad är egentligen huvudsyftet med Israels existens? Och i det här fallet, handlar det verkligen om deras lyxiga egendomar, olja? Vad mer handlar denna region egentligen om? Varför är den så avgörande?

MICHAEL HUDSON: Tja, det handlar inte bara om strandfastigheter. Det handlar om det som finns utanför stranden, gasen, naturgasen som de har upptäckt precis utanför Medelhavet och som tillhör Gaza. Så israelerna är ute efter gasen.

Men din grundläggande fråga, du hade skickat mig en lista med frågor som du skulle gå igenom. Och jag tror att om du håller dig till den sekvensen så är det bra. Vad du egentligen frågar är, du vet, vad är det huvudsakliga målet för Israels existens? Och jag tror att om folk inte gör det, så är deras känsla för rättvisa så stark att de inte kan tro på vad det ursprungliga målet var. Och det ursprungliga målet på 1800-talet formades under en period då Europa var antisemitiskt. Den mest antisemitiska delen av alla var Ukraina. Om du läser Leo Trotskijs självbiografi om hur han växte upp i Odessa, så beskriver han pogromerna där. Så sionisterna, den första vågen av sionister, letade efter hur det judiska folket skulle kunna fly från denna antisemitism.

Här är problemet. År 1947, när Israel bildades, var antisemitismen passé. De flesta judar i USA, i alla fall de som jag växte upp med, de var alla assimilerade. Naturligtvis hade de goda önskningar för Israel. Det talades väldigt lite om araberna. Men det fanns två grenar av judendomen.

Den ena armen var de människor som med hämndlystnad mindes vad som hade gjorts för dem mot dem i Ukraina och Ryssland, och särskilt av Hitler och förintelsen. De ville vara åtskilda och ha bara för att skyddas.

Men den största delen av den judiska befolkningen i Amerika och Europa var helt assimilerad. Och det sista de ville var att bli separerade. De ville precis tvärtom. De ville att antisemitismen skulle upphöra.

Men de sionister som styrde Israel, Stern-gängets ledare, var besatta av de gamla motsättningarna. Och på sätt och vis var de besatta av nazismen och sa, ja, vi vill göra mot dem vad de gjorde mot oss.

Och återigen innebar idén om ett land utan folk ett land – vi avser att göra Israel till ett land utan icke-judiska människor. Det var vad deras slogan, ett land utan folk, betydde. Och från allra första början började de med att driva ut araberna ur Palestina, förstöra deras olivträd, förstöra deras fruktträdgårdar, ta deras hus och bara döda dem. Det var därför engelsmännen kastade dem i fängelse innan de vände sig om och sa, ja, det är sant att vi har kastat alla ledare i fängelse, men låt oss erkänna Israel och göra Israel till ett helt land för att göra det som dessa ledare som vi tidigare kastade i fängelse gjorde.

ANIA: Tack så mycket.

Du sa också i ditt e-postmeddelande att IS är en del av USA:s främlingslegion. Kan du vara snäll och utveckla det?

MICHAEL HUDSON: ISIS organiserades ursprungligen för att strida i Afghanistan mot ryssarna. Och al-Qaida, som var ISIS moderorganisation, var helt enkelt en lista över personer som var villiga att strida under amerikanskt befäl.

En del av al-Qaida vände sig mot USA den 11 september, men de flesta, särskilt de sunnitiska anhängarna av wahhabitisk teologi, var mycket angelägna om att slåss mot shiiterna. Islam är uppdelad i två delar, sunniislam i Saudiarabien, Förenade arabrepublikerna och stora delar av Mellanöstern, och shiiter från Iran och kanske halva Irak och även delar av Syrien.

Så ni hade dessa två sekteristiska grupper som bekämpade varandra, och Förenta staterna gav dem finansiering och organisation och delegerade i huvudsak till Israel mycket av organisationen av att organisera ISIS för att bekämpa Assad, att bekämpa vem som helst som Förenta staterna utsåg som våra fiender, vilket betyder att vi vill ta deras oljeländer. Amerika har tagit irakisk olja och kommer inte att lämna den, tar syrisk olja och kommer inte att lämna den.

Så i huvudsak har USA använt ISIS för att bekämpa alla shiamuslimer utifrån teorin att all shiitisk islam kontrolleras av Iran, och de vill i huvudsak utplåna shiamuslimerna som de gör i Gaza, även om jag tror att palestinierna huvudsakligen är sunnimuslimer, men man bör se ISIS som USA:s främlingslegion. De har anlitat dem, de betalar dem och de rekryterar från dem.

Ni har just sett vad som hände i Ryssland på grund av ukrainarna, Ukraina rekryterade sunniterrorister från Tadzjikistan. Ni har sett hur Förenta staterna försöker använda IS för att rekrytera och strida i Rysslands södra periferi i Centralasien och i de uiguriska territorierna i Xinjiang i västra Kina. De använder IS för att försöka angripa Kinas, Rysslands och Syriens integritet och alla andra områden där Förenta staterna vill ha en regimförändring för att sätta in den vanliga klientoligarkin.

ANIA: Så intressant, och de säljer det under beskrivningen att detta är fienden och terroristen, och de grundar det. Och allmänheten köper fortfarande detta, professor Hudson. Hur är detta möjligt?

MICHAEL HUDSON: Tja, det här är hyckleri. Alla i hela världen är förfärade över IS grymhet och barbari. USA kommer inte att gå ut och säga, hej, det är oss de slåss mot. Vi styr ISIS från presidentens kontor. Vi älskar IS.

Biden älskar IS, och Blinken älskar IS, och hela neokonservativa, CIA älskar IS eftersom de alla driver det, men de kan inte säga det till den amerikanska allmänheten. De måste låtsas precis som de låtsas med Netanyahu att, åh herregud, titta på [vad] ISIS gör. Vi måste verkligen kämpa mot det.

Och till exempel när man satte in de vita hjälmarna i IS, var dessa den amerikanska PR-enheten för att i huvudsak göra falsk propaganda, falska bilder, göra attacker under falsk flagg. Alla dessa attacker under falsk flagg, alla de vita hjälmarna och all propaganda har samordnats av USA.

ANIA: Jag vill nu ställa dig en fråga som du i viss mån faktiskt redan har besvarat. Fattar Israel några självständiga beslut som inte är i samråd med Förenta staterna när det gäller bombningen av Gaza?

MICHAEL HUDSON: Tja, frågan är, vad är USA eller vad menar du med USA? De behöver inget officiellt godkännande. Det finns redan en bred principöverenskommelse. Gör vad ni måste göra.

Förenta staterna har gett dem fria händer och sagt att vi inte kommer att lägga oss i. Ni är våra chefer på plats. Precis som ni hanterar ISIS, kan ni säkert hantera ert eget land. USA har gett ett generellt godkännande för Israels folkmord. Det är därför man säger att det inte finns något folkmord där.

Och den delar målet att utvidga kriget för att bekämpa Iran. Om och om igen säger Netanyahu att vi inte kommer att vara säkra förrän vi har besegrat Iran. Förenta staterna har, det är Amerika, det är den neokonservativa plan som skisserades på 1990-talet. Den stakades ut, tror jag, av Wesley Clark, först Afghanistan, sedan Irak, sedan Syrien och sedan Iran. Allt detta utarbetades från början. Förenta staterna försöker ta reda på hur vi ska göra det.

Det finns en allmän förväntan att ett sätt att göra det är att få Israel att genomföra en attack under falsk flagg, något som Iran gör som är så illa att Israel slår tillbaka och sedan, som man just bombade den iranska ambassaden i Syrien, att Iran kommer att göra något mot Israel och att Förenta staterna kommer att skydda våra israeliska bröder och världsfreden och förhindra det folkmord som Gazaborna försöker göra mot Israel och som Iran försöker göra mot resten av världen och bomba Iran.

På 1970-talet diskuterade man vad man skulle göra. Vad kommer Iran att göra för att slå tillbaka? Tja, det finns en sak som Iran kan göra, och det är att inte bomba amerikanska trupper i Syrien eller Irak. Det behöver inte bomba Israel. Allt de behöver göra är att sänka ett fartyg i Hormuzsundet. Det är det stora sundet. Ni har sett vad som hände, vad houthierna har gjort med Röda havet. Den stora trafiken är Hormuzsundet. Det är där Saudiarabiens olja och vi kan kalla det oljegolfen. Det kallas Persiska viken, men det är egentligen oljegolfen. Det är där all oljehandel sker. Om ni sänker ett eller två fartyg i oljegolfen kommer det att driva upp oljepriserna rejält, eftersom det kommer att stänga av större delen av världen från Mellanösterns oljeförsörjning så länge som Iran vill.

Det är det som verkligen skrämmer Biden, eftersom han låtsas att det inte finns någon inflation i Förenta staterna och att ekonomin är ganska tung. Den inflation som skulle bli följden av att Iran sänker ett fartyg i Hormuz kommer i huvudsak att kröna den amerikanska oppositionen mot Biden, som växer.

Det är en sak att vara emot folkmord och att döda människor, men det är mycket viktigare att gaspriserna går upp, det amerikanska folket tycker att det är mycket viktigare än folkmord och brott mot mänskligheten. Det är verkligen det som skrämmer USA.

Frågan är just nu hur de kan göra den israeliska provokationen mot Iran till en ursäkt för Förenta staterna att gå in med allt stöd från Nato och Europa och på något sätt hindra Iran från att ha makten att stänga Hormuzsundet. Det är vad de försöker lista ut nu. Jag vet inte vad de kommer att göra, men som Blinken har sagt har Israel inte brutit mot några regler. Allt är okej. Vad Förenta staterna egentligen [säger], om de kan komma undan med detta, kan de säga att det egentligen inte finns några regler alls för hela världen. Vi kan göra vad vi vill. Just nu kommer vi till en höjdpunkt. Det är den uppföljning som man i förväg hade tänkt sig av hela den israeliska rörelsen mot Gaza.

ANIA: Tack, professor Hudson.

Nästa fråga handlar om att rikta in sig på civila, journalister och arbetare. Återigen, du har redan tagit upp detta, men jag vill fråga dig detta. Varför riktar den israeliska armén in sig på alla dessa grupper?

MICHAEL HUDSON: Jo, de riktar in sig på alla. De riktar in sig på alla civila eftersom de vill ha ett land utan palestinier. De riktar in sig på de mest kritiska personer som är nödvändiga för att ett Gazasamhälle ska överleva. Man riktar in sig på journalisterna eftersom man inte vill att världen ska se vad man gör, eftersom Israel redan har förlorat sin ställning i världen. Förenta staterna säger särskilt till dem att de måste döda journalisterna, för om de inte dödar dem kommer vi, Bidenadministrationen, att framstå i dålig dager. Vi har redan fått amerikanerna att vända sig mot kriget.

Det finns bara en antikrigskandidat som ställer upp i presidentvalet i november. Det är Jill Stein. Alla andra kandidater stöder helt Israel i kriget, men det amerikanska folket, majoriteten av amerikanerna, betraktar det som händer i Israel som folkmord och som ett brott mot mänskligheten. De kommer inte att rösta på Biden. Biden kommer att förlora valet eller definitivt inte vinna det. Det kan gå till representanthuset om ingen vinner det.

För att driva ut resten av Gazas befolkning måste man, nummer ett, göra sig av med journalisterna. Nummer två, du vill bli av med sjukhusen. När ni bombar människor kommer många av dem att bli skadade. Du vill att alla som skadats av bomberna ska dö. För det måste du bomba sjukhusen. Du måste särskilt rikta in dig på att döda läkarna. Inte nog med att det inte kommer att finnas läkare som kan vårda de skadade, andra läkare, läkare utan gränser från andra länder, kommer att vara rädda för att åka till Gaza, för om man åker dit vet man att om man är en livsmedelsarbetare som kommer med hjälp, en läkare eller en hjälparbetare kommer man att bli skjuten eftersom man står högst upp på listan över måltavlor.

ANIA: Det är hemskt. Bara att lyssna på det här, du vet, det är väldigt svårt att…

MICHAEL HUDSON: Ja, tänk er hur jag brukade känna när jag satt i möten och allt detta bara sades som om det var en del av ett spel och det är så här vi planerar allt. Allt detta var vad som diskuterades. Hur gör vi ondska? Jag menar, det här…

ANIA: Ja, men de är inte människor för mig. De är inte människor för mig.

MICHAEL HUDSON: Det stämmer.

ANIA: Själlösa varelser som inte är människor. Det är allt jag säger här.

Professor Hudson, nästa fråga handlar om de israeliska byggherrar som, vilket ni sade i ert e-postmeddelande, redan planerar att förvandla Gaza till lyxfastigheter vid stranden. Så vad vet du egentligen om detta? Planerar de redan detta? Som att de har planer för dessa fastigheter?

MICHAEL HUDSON: Amerikanerna gjorde en början. De började med att bygga bryggor. Man vill inte bara ha strandfastigheter, man vill också ha bryggor så att köparna har en plats att förtöja sina yachter eller segelbåtar.

Och därför bygger Förenta staterna dessa pirar. En anledning till att de gör det är att de kan låtsas att de kan säga att vi inte bygger pirarna för att israeliska fastighetsägare ska kunna ha yachter, utan för att vi ska kunna leverera mat. Men när vi är färdiga med att bygga pirarna kommer det inte att finnas några fler Gazabor. Jag menar, det är hela poängen. Genom att bygga pirarna har de gjort det möjligt för Israel att hindra matbilarna från att komma in söderifrån. Så att bygga pirarna är ett sätt att låtsas hjälpa till utan att göra någonting alls för att faktiskt [leverera] mat till Israel.

Så ja, i alla nyheter har det funnits uttalanden från de israeliska fastighetsbolagen som säger att Gaza kunde ha varit en trevlig plats att bo på om det inte hade funnits araber där. Och om vi nu kan rensa landet från araber, göra det till ett land utan dessa människor, då är detta en underbar egendom. Och den har naturgas som hjälper den israeliska betalningsbalansen. Så hela idén är att göra detta till ett centrum för Israels lyxutveckling.

ANIA: Återigen, absolut motbjudande för mig att bara lyssna på detta. Jag vill fråga dig nu, om Gaza [skulle upphöra] att existera helt, vad kommer att hända med alla de palestinier som överlevde?

MICHAEL HUDSON: Tja, marken kommer att finnas där, och det kommer att vara strandnära egendom. Alastair Crooke har, tycker jag, varit den tydligaste skribenten. Han var en av förhandlarna mellan Israel och palestinierna. Han har förklarat att det inte längre kan finnas någon tvåstatslösning.

Israelerna säger: “Vi kommer att döda alla palestinier. Palestinierna säger, ja, vi kan inte existera med israelerna, och vi måste försvara oss. Om vi inte dödar dem, kommer de att döda oss. Så Israel måste vara antingen palestinskt eller israeliskt. Det kan inte vara både och. Det är slut för alltid. Så alla som talar om en tvåstatslösning, de har bara inte kollat upp det.

Så frågan är hur Gaza ska kunna existera? Antingen kommer det att bli helt israeliskt, och Gazaborna kommer att tvingas fly. Israelerna vill att de ska fly med båtar och att de ska sänkas, de flesta av dem kommer att sänkas i Medelhavet, precis som efter att USA och Frankrike förstörde Libyen. Libyerna försökte fly i båtar, och de sänktes.

Så antingen kommer de att drunkna eller så kommer de på något sätt att ta sig in i ett fångläger som Egypten och dess ledare håller på att inrätta för flyktingar från Gazaremsan. Och sedan kommer Gazaborna på något sätt att försöka ta sig in i Europa eller andra länder. Så du kan förvänta dig en enorm tillströmning av Gazabor till Europa.

Vissa har föreslagit att nu när Ukraina håller på att förvandlas till ett land utan folk kanske antingen Gazaborna kan överlämna Ukraina till palestinierna, eller så kan vi ge det till israelerna och säga att det här är era förfäders land, det var här alla de pogromer som ledde till sionismen började. Nu kan ni åka tillbaka och det finns inga fler ukrainare. De har program mot er. Kanske israelerna borde åka till Ukraina. Den ena eller den andra befolkningen måste emigrera.

Israelerna har redan förlorat en stor del av sin befolkning, särskilt befolkningen i arbetsför ålder, särskilt de som har jobb inom informationsteknik eller högavlönade jobb. Så du ser redan ett utflöde av befolkning.

Så Gaza kommer att finnas kvar geografiskt, men vi har ingen aning om hur den demografiska sammansättningen kommer att se ut.

Och jag tror att den israeliska försvarsmaktens chef, Herzi Halevi, sa så sent som i söndags att Israel, han meddelade att Israel vet hur man ska hantera Iran, precis som de hanterar Gaza, att de har förberett sig för detta. De har bra försvarssystem. Och han sa, vi opererar och samarbetar med USA och strategiska problempartner i denna region. Så USA kommer att sätta press på Egypten att utvidga de koncentrationsläger som de upprättar och att sätta press på européerna. Kanske så många tyskar lämnar sitt land nu när det inte längre finns något arbete för dem. Kanske kommer palestinierna att bege sig till Tyskland och andra europeiska länder, och varhelst de kan finna någon form av tillflyktsort.

Amerika var villigt att ge den judiska befolkningen en fristad så länge den judiska befolkningen tjänade de europeiska imperialistiska målen att kontrollera Främre Orientens olja. Men vad kan Palestina erbjuda för att bli skyddat? Om palestinierna inte har något att erbjuda européerna eller amerikanerna, så bryr sig deras regeringar helt enkelt inte. De har gjort absolut ingenting för att skydda palestinierna eftersom de inte bryr sig om det inte finns några pengar i det för dem. Och de arabländer som har pengar, Saudiarabien och Förenade Arabrepubliken, har inte lyft en hand för att hjälpa till med detta. Även om en stor del av arbetskraften i Saudiarabien redan är palestinier, behöver de inte fler palestinier där. Så det är i princip vad som händer.

ANIA: Tack, professor Hudson. Innan jag ställer min sista fråga till dig, du vet, människors tro på att regeringarna bryr sig om dem. Det här är det mest… Jag förstår inte hur människor fortfarande kan tro att någon regering verkligen bryr sig om dem i världen, när de ser situationen så här. Det är hjärtskärande. Bara att lyssna på vad du sa är mycket för mig att ta in.

Den sista frågan är när bombningarna kommer att upphöra och vem som kommer att återuppbygga Gazaremsan?

MICHAEL HUDSON: Tja, bombningarna kommer att upphöra när det inte längre finns några palestinier att bomba. Israel har varken pengar eller avsikt att återuppbygga staden. Och även om Israel vill bygga upp det igen med fina hus hela vägen till stranden, vem ska då göra det?

Israel har redan slutit ett avtal med Indien om att låta en massa indiska byggnadsarbetare från de fattigaste provinserna i Indien komma över dit. Men återigen, vem ska betala dem? Man kan ge dem arbetstillstånd, men svaret är att de som kommer att betala dem är de entreprenörer som får kontrakten för att återuppbygga bostäder och kontor och den nya israeliska förläggningen i Gaza, om inte världen arbetar och säger, nej, israelerna måste ge tillbaka all mark och det är Israel som kommer att vara en minoritet under en palestinsk regering.

Man kan inte ha en israelisk regering som styr över hela regionen eftersom dess politik går ut på att döda palestinierna. Så jag ser inte, återigen, att man inte kan ha en tvåstatslösning. Det verkar inte som om någon stöder palestinierna just nu.

Vem skulle hjälpa till att bygga upp det igen? Tja, de turkiska byggarna kanske skulle komma in och bygga det. Andra Mellanösternbor skulle bygga upp det. Saudiarabien skulle kunna finansiera enorma utvecklingsprojekt där. Förenade Arabrepublikerna skulle kunna köpa mark. Amerikanska investerare, kanske Blackstone, skulle kunna hjälpa till att utveckla det, men det kommer att vara utländska investeringar.

Och om man tittar på det faktum att de utländska investerarna i alla dessa länder letar efter vad de kan få ut av folkmordet på palestinierna, inser man varför det inte finns något verkligt motstånd mot det folkmord som äger rum.

Och den stora fördelen för Förenta staterna med allt detta är att som ett resultat av denna frånvaro av alla slags moraliska känslor som ni just har uttryckt, kan inga anspråk riktas mot Förenta staterna för någon av den krigföring, något av det regimskifte, inblandning som de planerar för Iran, Kina, Ryssland, och som de har gjort i Afrika och Latinamerika. Så Israel och Gaza och Västbanken bör ses, tror jag, som en öppning av det nya kalla kriget. Och vad man än ser hända i Gaza efter att Gazaborna har drivits ut, ser man att detta verkligen är planen för vad Förenta staterna vill göra i Kina, i Ryssland, i Afrika, i hela resten av världen. Ni ser en plan för hur man i grund och botten finansierar och tjänar pengar på folkmord och förstörelse av samhället. Och för att kunna göra det måste man förhindra att något som Förenta nationerna får någon som helst auktoritet.

Och det ironiska i allt detta är att Förenta staterna skapar precis motsatsen till vad de ville göra. Jag menar, det är uppenbart att medan detta händer i Gaza är de flesta av den globala majoritet som vi har talat om tidigare, världen utanför Nato, Amerika och Europa, förskräckta. Och det enda sättet att förhindra att det som händer i Gaza händer i resten av världen är att skapa ett alternativ till FN, ett alternativ till Världsbanken, till IMF, ett alternativ till alla de organisationer som Förenta staterna har kontrollerat för att göra hela resten av världen till Gaza, om man kan.

ANIA: Dr Hudson, professor Hudson, jag vill tacka dig för att du kom tillbaka. Jag vill tacka dig för att du sa till mig efter vår senaste livestream att ta itu med detta, eftersom du delade det med mig och med publiken. Och jag hoppas verkligen att ni kommer att sprida den här videon, killar, ni kommer att dela den.

Så jag tror personligen att vi bekämpar ondskan. Och det sätt som jag känner att jag på ett litet sätt bidrar till detta är att försöka söka sanningen och få människor som har kunskap och förståelse att dela med sig av fakta och sanning till världen. För om du inte vet vad du kämpar mot, vad du kämpar med, då är du som Don Quijote. Man måste veta vad som är problemet. Och jag är oerhört tacksam för att gäster som du vill vara med på min kanal och dela med dig av din kunskap till publiken. Jag kan bara föreställa mig att veta allt detta, vad du delade med oss idag, leva med detta i så många år och titta på [utvecklingen] av dessa händelser i världen. För någon som har känslor och emotioner är det mycket svårt att bära. Jag kan bara föreställa mig det. Så tack för ditt bidrag.

MICHAEL HUDSON: Jag är med i din show, Ania, för att du ser att det här är ondska, och det är ondska.

ANIA: Ja. Tack så hemskt mycket. Jag vet att du måste gå. Och jag vill naturligtvis bjuda in dig igen inom en snar framtid. Förhoppningsvis hittar du tid för vårt nästa samtal. Till alla som tittar, se till att kontrollera alla länkar till professor Hudson som redan är bifogade nedanför denna livestream. Och som jag sa, dela gärna videon. Tryck här som. Det är gratis, och det hjälper också kanalen. Och fler människor kan höra denna information i världen. Tack så mycket, allihop. Och tills nästa gång.

The tale of Jumping Mouse

Once upon a time, in the verdant vales of the Great Meadow, there dwelt a hazel mouse known to all as Thistle. Yet, it was not long before the meadow folk would come to know him by another name, one earned through courage and a quest for wisdom: Jumping Mouse.

In the meadow lay a tranquil pond nestled among the emerald foliage. It was here that the wise old toad made its home, perched upon a lily pad, its reflective surface mirroring the azure sky above. Beside the pond, a majestic waterfall cascaded down the rocky cliffs, its mist creating a shimmering rainbow that arched gracefully over the water’s surface.

The tale of Jumping Mouse begins on a day like any other, with the sun casting its golden gaze upon the earth. Thistle, whose fur glowed with the hues of autumn’s splendor, felt a stirring in his heart—a call to seek out the fabled Origin and Terminus, the sacred spot where the circle of life both commences and concludes.

Thistle, whose fur glowed with the hues of autumn’s splendor, felt a stirring in his heart—a call to seek out the fabled sacred spot where the circle of life both commences and concludes.

His first encounter was with the ancient toad, sage and solemn, who sat contemplatively by the brook. “To glimpse beyond the horizon,” the toad intoned, “one must leap, not look.” And so, Thistle learned to jump, each leap a step closer to the heavens, and with this newfound skill, he was reborn as Jumping Mouse.

As Thistle, now known as Jumping Mouse, embarked on his journey, the toad emerged from the depths of the pond, its ancient eyes twinkling with knowledge. Sensing the mouse’s purpose, the toad croaked softly, offering guidance and assistance on his quest for the Origin and Terminus.

Sensing the mouse’s purpose, the toad croaked softly, offering guidance and assistance on his quest for the Origin and Terminus.

With a gentle flick of its webbed foot, the toad beckoned Jumping Mouse to approach. Without hesitation, Jumping Mouse stepped onto a sturdy water lily leaf, which the toad had fashioned into a makeshift raft. Together, they glided across the tranquil pond, the soothing melody of the waterfall serenading them as they journeyed towards the distant prairie.

As they reached the far shore, the toad bid Jumping Mouse farewell, imparting one final piece of wisdom before disappearing into the depths of the pond. With a grateful heart, Jumping Mouse continued on his quest, the memory of the toad’s guidance spurring him forward as he ventured into the sprawling expanse of the prairie.

Across the sprawling prairie, under the endless blue, Jumping Mouse met a buffalo, as vast as the sky above and as blue as the deepest ocean. The buffalo, beset by a mysterious ailment that dimmed its sight, bore Jumping Mouse upon its back. In a moment of purest altruism, Jumping Mouse offered one of his eyes to the buffalo, and the beast’s vision was restored.

The buffalo, beset by a mysterious ailment that dimmed its sight, bore Jumping Mouse upon its back.

The journey continued, leading Jumping Mouse to the shadowed hills, where he encountered a grey wolf, majestic and wild. The wolf, disoriented and unable to find its way, accepted the gift of Jumping Mouse’s remaining eye. With his sacrifice, the wolf’s confusion lifted, and it roamed once more with purpose.

Jumping Mouse found himself on the back of the majestic grey wolf, his remaining eye now consumed by the wolf. With each stride, the wolf ascended the rugged slopes of the towering mountain, carrying Jumping Mouse towards its lofty summit.

As they reached the peak, the wolf gently lowered Jumping Mouse onto a bed of soft moss, his heart pounding with anticipation. Despite his blindness, Jumping Mouse felt a sense of wonder wash over him as he listened to the wolf’s steady breathing and the whisper of the wind through the mountain’s craggy peaks.

“Tell me, friend,” Jumping Mouse said softly, “what do you see from up here?”

The wolf, with a sense of reverence in his voice, described the panorama spread out before them. He spoke of snow-capped peaks glistening in the sunlight, valleys carpeted with verdant forests, and rivers winding their way through the rugged terrain like shimmering ribbons of silver.

With each word, Jumping Mouse’s imagination painted a vivid picture of the world beyond his sight, and he felt a sense of awe at the vastness and beauty of the land. Though his eyes could no longer behold the wonders of the world, his spirit soared with a newfound appreciation for the power of perception and the interconnectedness of all living things.

The wolf, with a sense of reverence in his voice, described the panorama spread out before them.

But as the sun began to dip beneath the horizon, casting long shadows across the mountain peaks, the wolf’s time drew to a close. With a gentle nudge, he bid Jumping Mouse farewell, leaving him alone on the mountaintop, his heart heavy with the weight of solitude.

As darkness enveloped the land, Jumping Mouse felt a sense of uncertainty creep into his mind. But then, like a beacon of light piercing the night sky, a regal eagle descended from the heavens, its keen eyes piercing through the darkness to gaze upon the blind mouse below.

With a flutter of its powerful wings, the eagle swooped down, enveloping Jumping Mouse in its talons. And in that moment, their essences merged, and Jumping Mouse’s mind and soul took flight once more, his vision restored in a way he could never have imagined.

“Thou seekest the Origin and Terminus,” the eagle declared, “and for this knowledge, a price must be paid.” With a swift motion, the eagle consumed Jumping Mouse, and in that instant, their essences merged. Jumping Mouse’s mind and soul took flight with the eagle, and his vision was returned, clearer and more profound than ever before.

In the embrace of the eagle, Jumping Mouse understood that the Origin and Terminus were not places but experiences, woven into the very fabric of existence. His quest had reached its end, but his story would live on, a legend of selflessness, unity, and the eternal cycle of life and death.

As Jumping Mouse soared through the starlit sky, merged with the majestic eagle, he heard a faint voice calling to him from the ground below. “Jumping Mouse, Jumping Mouse, open thy eyes, open thy eyes!”

Curious, Jumping Mouse obeyed the call, allowing his vision to extend beyond the eagle’s keen sight. And as he opened his eyes, he saw the tranquil pond nestled among the verdant foliage, and within it, the wise old toad gazing up at him with eyes filled with boundless wisdom.

“Jumping Mouse, thou art the eagle now!” the toad’s voice rang out loud and clear, echoing across the Great Meadow.

“Jumping Mouse, thou art the eagle now!” the toad’s voice rang out loud and clear, echoing across the Great Meadow.

With a sense of wonder and awe, Jumping Mouse realized the truth of the toad’s words. He had transcended his humble origins as a small hazel mouse, becoming something greater, something boundless. He was no longer confined by the limitations of his physical form but instead, he had merged with the essence of the eagle, soaring through the vast expanse of the sky with grace and majesty.

Filled with gratitude for the guidance and wisdom of the toad, Jumping Mouse dipped his wings in a silent salute before continuing his journey, his spirit soaring higher and higher on the wings of the eagle.

And though he had left the tranquil pond and the wise old toad behind, their words remained etched in his heart, a reminder of the interconnectedness of all living beings and the boundless potential that lay within each and every one of us.

As he soared through the starlit sky, Jumping Mouse felt a sense of liberation unlike anything he had known before. He was no longer bound by the limitations of his small mouse form but instead, he became one with the vastness of the night sky, his spirit soaring on the wings of the eagle.

In the verdant vales of the Great Meadow, where the sun casts its golden gaze upon the earth, his spirit dwelled, forever soaring on the wings of the eagle, a beacon of hope and inspiration for all who dared to dream.

Now, Jumping Mouse knew that his journey had only just begun. With the wisdom of the toad, the strength of the buffalo, the guidance of the wolf, and now the vision of the eagle, he would continue to seek out the elusive secrets of the Origin and Terminus, forever grateful for the companionship and guidance he had found along the way, forever grateful for the transformative journey that had led him to this moment of enlightenment.

But the tale does not end there. Jumping Mouse, now merged with the eagle, soared through the vast expanse of the sky, witnessing the world below with newfound clarity. Together, they traversed mountains and valleys, rivers and forests, experiencing the interconnectedness of all living beings.

As they journeyed, Jumping Mouse felt a sense of fulfillment unlike anything he had known before. He had transcended the limitations of his small mouse form, becoming something greater, something boundless.

One day, as they flew over a bustling human settlement, Jumping Mouse caught sight of a young child, her eyes alight with wonder as she watched a butterfly flit among the flowers. Moved by a surge of compassion, Jumping Mouse and the eagle descended, alighting gently beside the child.

The child, startled at first by the unexpected visitors, soon found herself enchanted by their presence. Jumping Mouse, through the eagle’s eyes, saw the innocence and curiosity reflected in the child’s gaze, and he knew in that moment that his journey had led him here, to touch the lives of others and impart the wisdom he had gained.

From that day forth, Jumping Mouse and the eagle became guardians of the meadow and its inhabitants, guiding and protecting them with their boundless wisdom and compassion. And though they could not stay forever in one place, their presence lingered in the hearts of all who heard the tale of the brave mouse who dared to leap beyond the horizon in search of truth and enlightenment.

And so, the legend of Jumping Mouse lived on, passed down through generations as a reminder of the power of selflessness, unity, and the eternal cycle of life and death. In the verdant vales of the Great Meadow, where the sun casts its golden gaze upon the earth, his spirit dwelled, forever soaring on the wings of the eagle, a beacon of hope and inspiration for all who dared to dream.

* THE END *

USA:s krigshets mot Kina är ett hot mot filippinska liv

USA-imperialismens krigshets, särskilt dess provokation av en militär konfrontation med Kina i fråga om Taiwan, inklusive dess uppmaning till förstärkning av Filippinernas kustbevaknings och flottas operationer i Västfilippinska Havet, medför stor fara för filippinarnas liv och för Filippinernas oberoende.

USA trampar på Filippinernas rätt till självbestämmande

Etableringen av amerikanska militärbaser som en del av USA:s “krigsskådeplats” mot Kina trampar direkt på Filippinernas rätt till självbestämmande. Att använda AFP (Filippinernas väpnade styrkor) som stöd för USA:s krigsmaskineri kränker landets oberoende.

År 2023 påbörjades “enligt överenskommelse” byggandet av amerikanska militärbaser på nio platser i Filippinerna. Bland de slutförda projekten återfinns:

  • en depå för flygbränsle och en ledningscentral den civila flygplatsen Lal-lo (LLC) i norra Cagayan, Luzon
  • en utbyggnad av landningsbanan, ett lager och en hangar på flygbasen Basa, utanför Angeles City i Pampanga, Luzon
  • en depå för flygbränsle på flygbasen Mactan-Benito Ebuen, Cebu, Centrala Visayas
  • stora byggnader och kaserner på Filippinernas största militäranläggning, Fort Magsaysay, Nueva Ecija, Luzon

Arbete med att fördjupa hamnen, bygga en flygplats och ett militärläger på ön Balabac i Palawan och andra områden omfattade av EDCA (Enhanced Defense Cooperation Agreement), som uteslutande ska användas av amerikanska trupper har påbörjats. I september 2023 tillkännagav USA dessutom sin önskan att, utöver de befintliga, etablera ännu fler militärbaser.

USA stärker, genom sin kontroll över AFP:s vapenarsenal, sitt operativa grepp om Filippinernas militär. Allt större mängder bomber, vapen och begagnad militär utrustning från USA lagras på Filippinerna under förevändning att de väpnade styrkorna skall “moderniseras”. Detta fördjupar AFP:s beroende av USA:s finansiella och militära stöd och gör det underdånigt för USA:s diktat. USA använder bland annat dessa lager i sitt aggressiva ingripande i regimens “upprorsbekämpande” kampanjer mot den filippinska revolutionära rörelsen, som förblir det starkaste och största hindret för USA:s imperialistiska ambitioner i Asien. 

Trots officiella uttalanden om att AFP nu koncentrerar sig på “yttre försvar”, är merparten av dess bataljoner fortfarande utplacerade i gerillafronter tillhörande Nya Folkarmén (NPA), av vilka de upprepade gånger förklarat många vara “fria från uppror”.

Försvarskonceptet för skärgården – en nyckelstrategi i USA:s planer för militär konfrontation med Kina

Det som kallas AFP:s omfattande försvarskoncept för skärgården (CADC), som påstås skydda Filippinernas exklusiva ekonomiska zon i öparadiset Palawan, Mimaropa (där amerikanska och kinesiska fartyg alltid är närvarande) och i Batanes, Filippinernas nordligaste provins (där USA, på grund av närheten till Taiwan, planerar att upprätta en militärbas), är i själva verket en del av USA:s kustartilleri och fastställer ett amerikanskt missil- och artillerinät i Filippinernas yttre skärgård i syfte att innesluta Kina. Denna strategi förvandlar Filippinerna till en buffertzon i det amerikanska fastlandets djupförsvar i händelse av krig mot Kina.

Således kan vi konstatera att CADC är ett strategiskt projekt för USA-imperialismens allianser i Asien, däribland AUKUS (Australien, Storbritannien och USA) och QUAD (USA, Storbritannien, Indien och Japan). Det handlar alltså i själva verket om en offensiv plan – en del av den bredare amerikanska strategin för att kontrollera det indo-västpacifiska området.

I takt med att USA:s provokationer mot Kina intensifieras ökar risken för att USA skall lyckas provocera fram ett krig som skulle hota Filippinernas existens.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

GABRIELA är en filippinsk kvinnokampsorganisation som bildades i mars 1984. Till dess 40årsjubileum återpublicerar jag en artikel från gal-dem 2020. Samantha Jean Sumampong berättar hur hon, genom att gå med i en internationell grupp för social rättvisa, kan bekämpa autokrati och återknyta kontakten med sitt filippinska arv.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

Samantha Jean Sumampong, GABRIELA Los Angeles, USA, 17 FEB 2020

Triggervarning: omnämnanden av statligt våld, dödsfall

Min resa mot att bli en del av GABRIELA, den feministiska gräsrotsgruppen som kämpar för nationell demokrati och socialism i Filippinerna, började efter att jag hade besökt en visning av den filippinska dokumentären Motherland under Los Angeles Asian Pacific Film Festival i april 2018. På vägen ut såg jag en annan biobesökare bära en lila basebollkeps med frasen “Pec-Pec Power” broderad på brättet med vita bokstäver.

Det fångade min uppmärksamhet eftersom “pec-pec” är slang för vulva på tagalog (det vanligaste språket i Filippinerna). Jag gick fram till bäraren för att fråga var hon hade köpt sin hatt och blev hänvisad till ett bord med broschyrer och affischer om en organisation med namnet “General Assembly Binding Women for Reform, Integrity, Equality, Leadership and Advocacy” – även kallad GABRIELA. Jag bad en av kvinnorna som satt bakom bordet att berätta mer för mig. Hon förklarade att GABRIELA är en nationell gräsrotsorganisation som arbetar för marginaliserade kvinnor och barn i Filippinerna.

“Jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet.”

Det var första gången jag hörde talas om en sådan grupp; jag är född och uppvuxen i ett övervägande vitt område i utkanten av Los Angeles. Under min uppväxt kände jag mig inte kopplad till mina filippinska rötter på det sätt som jag trodde att jag borde vara. Jag talade inte tagalog eller någon filippinsk dialekt; mina föräldrar hade inte lärt mig efter att ett talfel i barndomen fått en barnläkare att rekommendera att jag lärde mig ett enda språk för att undvika förvirring, och jag växte inte upp bland filippinska jämnåriga.

När jag besökte Filippinerna hade jag därför så svårt att kommunicera med min familj och mina släktingar att jag kände mig bortkopplad. Det hjälpte inte att jag inte hade några andra filippinska vänner att prata med om kulturella frågor; jag hade vuxit upp i ett område med få filippinska kamrater där “assimilering” uppmuntrades. Jag upptäckte att om jag uttryckte problem som jag hade med min filippinska familj, som deras oro över övernattningar, kunde min övervägande vita grupp av vänner inte förstå vad jag gick igenom.

Så jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna, valet av Donald Trump 2016 och en ökad oro över att högerextrema personer tar över ledarroller runt om i världen. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet. Det första mötet jag deltog i var en generalförsamling på La Casa Roja, ett medborgarhus i Los Angeles Koreatown. Medlemmarna röstade fram den nya verkställande kommittén för Los Angeles-avdelningen, diskuterade den politiska utvecklingen i Filippinerna och planerade hur vi skulle ta oss an den som grupp. Rummet surrade av småprat, spänning och intensitet. Det var första gången jag hade varit med i en grupp som hade som mål att förändra det politiska spektrumet i Filippinerna som helhet.

GABRIELA grundades ursprungligen som ett svar på den filippinska befolkningens oro över Ferdinand Marcos brutala diktatur, som varade från 1965 till 1986. Organisationen bildades i mars 1984 när kvinnor som representerade olika organisationer, institutioner och grupper samlades på St Scholastica’s, ett katolskt college i Manila. Den fick sitt namn efter Gabriela Silang, en filippinsk revolutionsledare från 1700-talet, mest känd för att ha brutit sig loss från den traditionella kristna kvinnorollen och lett en revolt mot den spanska kolonialismen.

Idag finns det mer än 200 organisationer, institutioner och program för kvinnor i hela Filippinerna. Organisationen har avdelningar i USA, Hongkong, Japan, Nederländerna, London, Italien, Taiwan och Förenade Arabemiraten och håller månatliga allmänna möten. Vid sidan av aktivism erbjuder organisationen utbildning, till exempel en workshop om det filippinska samhället och revolutionen (PSR) som jag deltog i. Där fick jag lära mig historien om mina förfäders land som inte behandlades i de böcker som vi läste i mina amerikanska skolor. Jag fick lära mig hur den spanska och amerikanska imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen hade förstört Filippinerna och skapat de förutsättningar för diktatur och korruption som landet lider av i dag.

Sedan 2016 har Filippinerna haft att göra med en annan autokratisk ledare: President Rodrigo Duterte. Sedan Duterte tillträdde har han genomfört en våldsam kampanj för “krig mot droger”, där polisen gör husrannsakningar för att gripa misstänkta narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Human Rights Watch uppskattar att omkring 12 000 människor har dött till följd av kampanjen under de senaste tre åren, främst filippinare som tillhör “städernas fattiga”.

Polisen bestämmer vilka som är misstänkta langare eller användare genom att skapa en “narkotikalista”, som de själva och den lokala grannsamverkan informerar om. Sedan går de hem till den misstänkta personen och informerar dem om att de finns med på narkotikalistan. Dessa besök är inte en varning utan syftar till att bekräfta de misstänktas identitet. När den misstänktes namn har bekräftats skjuter polisen eller personer som arbetar för polisen – som ofta har täckta ansikten och är klädda i svart – den misstänkte. De har ingen fullmakt.

Det har också dokumenterats att polisen planterar vapen nära misstänktas kroppar för att rationalisera sin våldsanvändning. Det storskaliga utomrättsliga våld som Duterte använder mot narkotikahandlare och narkotikamissbrukare är inte nytt. Denna taktik var ett kännetecken för hans 22-åriga mandatperiod som borgmästare i Davao City och en viktig del av den presidentvalskampanj som förde honom till makten.

“De som mördas som en del av Dutertes ‘krig mot droger’ är mestadels män, men deras död har en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner”

Enligt rapporter från den nationella polisen i Filippinerna har 5 526 misstänkta dödats i polisinsatser från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2019. I den siffran ingår inte de tusentals personer som dödats av anonyma gärningsmän och som polisen inte undersöker på allvar, vilket gör att dödssiffran kan uppgå till 27 000 enligt uppskattningar från inhemska människorättsgrupper.

Forskning som utförts av Human Rights Watch och medier som Rappler och Reuters visar att dessa vigilante-liknande mord ofta utförs av poliser eller av angripare med kopplingar till myndigheterna. Till en början var de utomrättsliga avrättningarna koncentrerade till Metro Manila, men från och med 2018 har avrättningar utförts i andra stadsområden som Cebu City, och på landsbygden i starkt militariserade områden som Mindanao. På landsbygden avrättas ledare för ursprungsbefolkningar, jordbrukare och människorättsaktivister.

Även om de som mördas som en del av Dutertes “krig mot droger” mestadels är män, har deras död en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner. Medan Duterte tror att hans narkotikapolitik minskar brottsligheten bidrar den i själva verket till ekonomisk otrygghet. Tusentals kvinnor har blivit utan ekonomiskt stöd på grund av att deras försörjande partner eller familjemedlem har dött plötsligt och våldsamt. Detta gör att många sörjande kvinnor befinner sig i otrygga situationer i fattiga stadsområden.

Det finns också en ökande paranoia inom samhällena; kvinnor som en gång var vänner och grannar i Filippinernas barangays (byar), där regeringens politik genomförs först, har blivit angivare åt varandra. Misstron är utbredd, liksom rödmärkningen (en person stämplas som “röd”, dvs. kommunist, en grupp som förföljs av Duterte) av en granne om denne misstänks för att hysa en påstådd narkotikamissbrukare eller narkotikalangare. Mödrar till missbrukare blir också utfrysta och ses som misslyckade föräldrar.

GABRIELA är särskilt oroad över Dutertes kampanj mot droger eftersom det är ett krig mot städernas fattiga och en täckmantel för att ge sig på aktivister eller alla som är frispråkiga mot regeringen. Många av de sekundära offren för den våldsamma kampanjen är ensamstående mödrar och barn som utsätts för farliga livsstilar eller drivs ännu längre in i fattigdom.

Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)
Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)

Min avdelning av GABRIELA Los Angeles slår tillbaka genom att organisera människor i USA för att påverka kongressen att minska militär- och polisbiståndet till Duterte som används för att finansiera hans krig mot droger. Hittills har USA betalat en halv miljard dollar till Dutertes regim. GABRIELA organiserar också solidaritetsresor till Filippinerna för att hjälpa till att sprida filippinernas berättelser i USA.

Den 22 juli 2019 deltog jag i mitt första People’s State of the Nation-tal framför trappan till det filippinska konsulatet i centrala Los Angeles. Det var en bönestund och ett möte för att motsätta sig Dutertes fascistiska politik och regim. Den hölls samma dag som Duterte höll sitt årliga tal till Filippinerna där han försvarade sitt krig mot droger och bad den filippinska kongressen att återinföra dödsstraffet för alla narkotikarelaterade brott. Det var en aktion som hade tagit sju månader att organisera, och att få umgås med mina GABRIELA-kollegor och träffa andra vänsterinriktade filippinska grupper medan vi brainstormade idéer fick mig att känna mig otroligt kopplad till min filippinska identitet.

Under protesten ropade GABRIELA, Malaya, Anakbayan och andra progressiva grupper slagord som “Hey, Hey/Ho, Ho/Durtete’s Got to Go” och “From Palestine to the Philippines/Stop the US War Machine”. Vi framförde tal och korta pjäser om de utomrättsliga avrättningarna och informerade människor om vikten av att strypa USA:s militära bistånd till Filippinerna. Det var så inspirerande och upprörande; vi hade folk i sina bilar som tutade på oss för att visa sitt stöd.

Under 2020 fortsatte GABRIELA att arbeta med sin kampanj “Defend Women, Defend GABRIELA”, som lanserades förra året. Det är ett svar på “Oplan Kapanatagan”, president Dutertes politik för upprorsbekämpning som riktar in sig på grupper som uppfattas stå i vägen för administrationens politiska och ekonomiska intressen.

“Defend Women, Defend GABRIELA” syftar till att avslöja och bekämpa förtrycket av opposition mot Dutertes regering, som GABRIELA, och dra nytta av både inhemskt och internationellt politiskt stöd för att försvara organisationen och kampen för de kvinnor som den representerar. Den lyfter fram resolutioner, de strider som redan utkämpats, som att få till stånd en utfrågning i kongressutskottet för att stoppa USA:s militära bistånd till Filippinerna, och program och tjänster som att utveckla en pool av advokater och paralegaler för att hjälpa marginaliserade individer. Det är också en kamp mot endo-kontraktering (praxis att företag ger arbetstagare anställning i mindre än sex månader och sedan säger upp dem så att de inte behöver betala förmåner), landgrabbing, förstörelse av förfäders land och miljö samt avhysning av fattiga från deras land.

“GABRIELA har hjälpt mig att utveckla vad som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig”

Att vara en GABRIELA organisatör är inspirerande, men det är också farligt. Jo Lapira, en 22-årig aktivist, medlem i GABRIELA Youth och student vid University of the Philippines, mördades 2017 i ett möte mellan filippinska regeringstjänstemän och kommunistiska New People’s Army i Nasugbu, Batangas. För vänner och familj beskrevs Lapira som en liten aktivist med stora drömmar och en mjuk röst som stod fast vid sina övertygelser. GABRIELA var förkrossad över hennes död och kritiserade militären för att ha avslöjat namnet på Lapira utan familjens samtycke och för att ha publicerat ett foto av hennes livlösa kropp på en Facebooksida (vilket också tycktes motbevisa militärens uttalande att Lapira hade behandlats på sjukhus innan hon dog).

I oktober 2019 genomfördes en räd mot de regionala kontoren för GABRIELA, Bayan Muna Partylist och National Federation of Sugar Workers i Bacalod, en stad i Visayas, den mellersta ön i Filippinerna. Totalt 62 personer greps och polisen betecknade dem som “kommunistrebeller”, inklusive sex minderåriga som den filippinska nationella polisen har sagt att de “räddade”.

Trots farorna kämpar vi vidare. GABRIELA betyder så mycket för mig; det är mer än bara en feministisk aktivistgrupp. Det är en grupp med andra filippinskor som hjälpte mig att få en starkare koppling till min kultur. Jag studerar tagalog via en prenumerationsapp som heter Drops och försöker praktisera det med min kusin Ryan, som också lär sig, med mina föräldrar och alla som jag ser är filippinska. Jag håller på att utveckla något som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig. Det har orsakat gräl med mina föräldrar, som stöder Duterte-regimen, men i stället för att backa står jag upp för mig själv.

Nu gör min ökade medvetenhet att jag är stolt över min kultur och dess landvinningar och att jag vill kämpa mot orättvisorna i Filippinerna. Det är hårt arbete, men det är inspirerande och jag är oändligt stolt över att vara en del av detta stycke aktivisthistoria.

Samantha Jean Sumampong, Los Angeles 2020

Optimized by Optimole