av La Tizza för Monthly Review, 10. januari 2022.
Ännu en gång har klockorna ringt för “slutet” för socialismen på Kuba. Munnarna har säkert dräglat på imperiets balkonger och bortom havet, vare sig det är nära eller långt borta, som skiljer denna ö från resten av världen – och i inte så få rännstenar också. De som förväxlar Karibien med Baltikum i sin tolkning av Kuba associerar glatt till bilder av Berlin eller Prag från dessas dagar av kollaps. Vad de inte vet är att den kubanska revolutionen inte kan desmerengar (en fidelism som innebär kollaps) eftersom den aldrig var gjord av maräng. Inte för att den inte har varit söt, utan snarare för att revolutionen också har smakat på bittra frukter som vi hittills har vetat hur vi ska förvandla till styrkor.
De [flesta] som kom ut för att protestera mot staten och socialismen på Kuba den 11 juli 2021 tillhörde folket. Vi kan till och med säga att många tillhör den del av folket som har drabbats hårdast av effekterna av den kris som framkallats av pandemin, blockaden, de nya amerikanska sanktionerna och den desperata och otillräckliga offentliga politik som vi måste hantera mitt i så många brister och ackumulerade problem. Det är också denna del av folket som har missgynnats mest av den oundvikliga ökningen av de sociala ojämlikheterna till följd av de marknadsreformer som har skurit sönder och segmenterat vårt samhälle. Vi vågar påstå att dessa många ojämlikheter, som ibland är dolda men alltid kännbara och som är så skadliga för den sociala rättvisan, har skapat en ojämlikhet. En brytning mellan dem som ropade “Patria y Vida” (“Land och liv”) på gatorna och det revolutionära projektet. Och detta avstånd, som förr eller senare leder till en viss känsla av övergivenhet, av politisk och ekonomisk föräldralöshet, har omvandlats till bitterhet och till och med hat.
Om vi undviker denna komplexitet, om vi bara ser dem som “kriminella” eller “marginella”, om vi vägrar att förstå marginaliseringsprocesserna och inte erkänner skulderna gentemot de mest ödmjuka i vårt samhälle, kommer vi aldrig att förstå vad som hände den där söndagen.
Denna mest marginaliserade sektor av folket – åtminstone i Havanna – mobiliserades av kontrarevolutionens politiska agenda, som visste hur man katalyserade dess missnöje och presenterade dess önskemål som prokapitalistiska. Föga förvånande plundrade de som protesterade på grund av “hunger” inte bara mat, utan även avancerade apparater för att tillfredsställa sin länge uppskjutna konsumtionsångest och för att bygga upp det liv som de hade lärt sig att föreställa sig och önska sig i avsaknad av någon effektiv motvikt från en annan och emanciperad kultur.
Det fanns en spontanitet och saker och ting blev till en snöboll under händelserna den 11 juli, men endast de som bryr sig lite om sanningen kan tro att detta kom helt “ur luften”. Ja, det var spontant, men det var också en politisk och underrättelsemässig operation som utfördes av aktörer som helt och hållet förstod den verkliga agendan. Är det någon som förresten anser att den plötsliga oro för Kuba som olika “påverkare” visat är en ren tillfällighet? Samma sak kan sägas om Miamis borgmästares petition, den samordnade kampanjen i sociala medier och den samtidiga tidpunkten för dessa åtgärder.
Det är dock ett misstag att tala om en “mjuk” kupp och ett icke-konventionellt krig som de enda orsakerna till denna reaktionära revolt. Ett sådant begränsat synsätt skulle ge det revolutionära blocket en (olämplig) fatalism – det vill säga att se dessa tragedier som oundvikliga. Det skulle också kunna uppmuntra till att tro att vi bara står inför ett problem med statens säkerhet.
Om det som hände bara var ett problem med statens säkerhet skulle de som tror – eller som vill få andra att tro – att det som hände den 11 juli var en konfrontation mellan folket och staten ha rätt. Ingenting kunde vara längre från sanningen.
Söndagen den 11 juli skedde ingen konfrontation mellan folket och staten som en entelechia, även om mer än en teoretiker slösade bläck på att försöka bevisa motsatsen. Det som hände var en konfrontation mellan två fraktioner eller delar av folket, mellan två projekt. Å ena sidan fanns den del som gav efter för agendan från dem som alltid har försökt tvinga fram kapitulation genom hunger och behov, och som nu är redo att avstå från suveränitet och socialism eftersom de förstår att det inte finns något kvar att vinna. Å andra sidan finns det de som inte är beredda att avstå från vare sig det revolutionära projekt som byggts upp under generationer, eller lagligheten i den demokratiskt godkända socialistiska konstitutionen, eller det emanciperade samhälle som de föreställer sig i sin framtid, bortom den befintliga staten, som är arvtagare till revolutionen, med alla dess brister. De som tror att endast militären, ledningen och innehavarna av fritt konvertibla valutor har skäl att försvara socialismen har mycket fel. Miljoner människor på Kuba i dag är inte villiga att förlora ett fredligt samhälle, ett projekt för social rättvisa och nationell värdighet, en revolution som långt ifrån är nöjd med sina historiska landvinningar, utan i stället är tvungen att slå in nya vägar.
Vissa ideologer inom den liberala restaurationen föreslår att det snarast bildas rundabordssamtal för dialog mellan kontrarevolutionens krafter och det revolutionära blocket – med vilket de endast menar staten.
Kanske ser de detta som en möjlighet att få en bit av kakan i samband med en öppen och offentlig dispyt. Åh, så långt deras balkonger är från gatorna! På de verkliga gatorna visade demonstranterna ett totalt ointresse för dialog. I stället är deras program, som uteslutande består av att förstöra socialismen, oförenligt med varje fördjupning av den sociala rättvisan. Berusade av upplösningens och förstörelsens eufori var de dessutom oförmögna att urskilja skuggan av ett begynnande ingripande eller deras sannolika elände i ett Kuba som är helt ödelagt av kapitalismen. I slutändan var dessa demonstranter brickor för ett program som inte är deras eget.
På 2000-talet, inför det utanförskap och den marginalisering som uppstått under krisens hårdaste år på 1990-talet, inledde Fidel Castro idéernas kamp. Genom denna process – som senare föraktades av vissa som bara talade om dess brister och helt hade förlorat dess mening ur sikte – kunde tusentals ungdomar i marginaliserade områden, som de vars ansikten fanns med på bilderna från den 11 juli, studera eller återgå till arbetsmarknaden.
Det var då som tillgången till universitet verkligen blev universell och inte reserverad för den utvalda gruppen av dem som klarade proven och fick ett “studietillstånd”. Konstlärare, socialarbetare och alla lärare ägnade sig åt att återvinna och återuppbygga en annan allmän kultur – för alla. Denna insats gjorde det möjligt för Fidel att höja ungdomarnas självkänsla, särskilt bland de mest missgynnade, och att lyckas återknyta dem till det revolutionära projektet.
På så sätt återställde Fidel en del av revolutionens sociala struktur, som har strävat efter att vara av de enkla, av de enkla och för de enkla. Utan idéernas kamp hade det som vi upplevde i söndags kunnat inträffa för tio år sedan. I tider som dessa har många revolutionärer Fidel i sina tankar, och inte bara på grund av den numera legendariska episoden i augusti 1994 (då tusentals kubaner gick till Malecón i Havanna för att uttrycka sin frustration över regeringen och den särskilda perioden), även om det också är av den anledningen. Fidel är i våra tankar eftersom ingen bättre än han visste hur man vänder bakslag och flera nederlag till nya vägar och segrar. Om vi kubanska revolutionärer, vi kubanska kommunister, vill lyckas, kan vi inte låta bli att se på det som var eller att gå tillbaka på upptrampade vägar. Om vi vill lyckas måste vi återvända till Fidel – det vill säga, vi måste återvända till framtiden.
Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 15 juli 2021. Den har översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därifrån till svenska av Hampus Cronander.
La Tizza-kollektivet består av en liten grupp unga kubanska intellektuella som startade en tidskrift på nätet 2017. Det är sprunget ur nätverket för unga antikapitalister på Kuba. Kollektivet ser sig självt som “en tankeplattform för att debattera framtiden för den kubanska revolutionens projekt, dess förhållande till dagens politiska praxis och dess möjliga framtid”.
Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/we-must-return-to-the-future/
Ämnen: #kuba #kultur #historia #media #revolution
