Republiken Filippinerna har funnits länge och ändå visste ingen före 1988 exakt vilka de olika människogrupper är som utgör denna nation. Överraskande nog kunde man inte fastställa antalet etniska grupper i landet. Antalet varierade beroende på vilken auktoritet man läste. Ett tolvårigt arbete inleddes på Filippinernas Nationella Kommission för Konst och Kultur, NCCA och år 2000 publicerades boken "Glimpses: Peoples of the Philippines" av Jesus T. Peralta – Manila. Här följer ett utdrag på svenska i min översättning av denna bok.

Människorna: Etnisk differentiering

Den ekologiska mångfalden och den särskilda befolkningens olika kulturella anpassning till sin faktiska miljö, både fysisk och naturlig, har lett till utvecklingen av minst 77 större etniska språkgrupper i den filippinska arkipelagen. Till dessa grupper kommer deras egna respektive undergrupper, som uppgår till cirka 244, med sina egna variationer av de centrala kulturerna, där kulturförändringen går mycket snabbare än i kärnområdet.

Diversifieringen är inte bara spridd horisontellt i de olika regionerna, utan även vertikalt, med hänsyn till de olika gruppernas bostadsområdens altituder. Detta har blivit så eftersom förändringar i höjdskillnader i topografin ger upphov till skillnader i klimatologiskt påverkad flora och fauna. Olika delar av landet påverkas också på olika sätt av de vindströmmar som säsongsmässigt passerar över skärgården, bland vilka de viktigaste är sydvästmonsunen, nordostmonsunen, sydostmonsunen och den sibiriska strömmen. De områden som påverkas direkt av monsunerna uppvisar en särpräglad flora; andra som påverkas direkt av monsunerna uppvisar en särpräglad flora; andra som inte påverkas på samma sätt har utvecklats på olika sätt. De ekologiska zonerna skiljer sig också åt när det gäller höjdskillnader. Vid havskanten utvecklas mangroveskogar. Dipterocarpskogar täcker stora landområden. Högre upp finns bergsskogar som kännetecknas av tropiska ekar. Bortom dessa finns skogarna i den tempererade zonen där temperaturen sänks av den ökade höjden. Och mycket högre upp finns mossskogarna. Samhällen förändras eftersom kulturer anpassar sig till den fysiska miljöns nyckfullhet och anpassar sina försörjningsmönster till de relevanta egenskaperna i miljön. I alla dessa differentiellt utvecklade ekosystem finns det nischer där etniska grupper har utvecklat motsvarande olika kulturkomplex.

På grund av de i allmänhet homogena ekosystemen i vissa breda områden och den relativt sett ökade interaktionen mellan etniska grupper som bor i närliggande områden, kan man i vissa regioner i Filippinerna se en viss kulturell mönsterbildning. I bergsregionerna i Cordilleras i norra Luzon finns det folk som verkar vara besläktade med varandra när det gäller allmänna aspekter av deras kultur, t.ex. Ifugao, Bontoc, Kalinga, Ibaloy, Kankanaey, Apayao, Itneg och Gaddang. I Cagayan-dalen, mellan Kordillererna och Sierra Madre-bergen, är anpassningen återigen specialiserad och ger upphov till kulturerna Ibanag, Itawis och Yogad. Under inflytande av de islamiska rörelserna och med en sydostasiatisk baskultur bildar den sydvästra delen av Filippinerna en annan generaliserad gruppering av liknande kulturer: Tausug, Maranao och Maguindanao. Folken i centrala och östra Mindanao har ännu inte uppvisat något annat fast mönster, som Manobo, Mandaya och T’boli. Centrala Filippinerna och de andra låglands- och kustområdena uppvisar alla en utjämning av kulturen så att homogenitet är mer regel än undantag. En gåta i sig är de vitt spridda grupperna av negritos som trots att de är isolerade från varandra uppvisar liknande drag i sin kultur. I inlandet finns små grupper som till stor del lever av att samla in mat. Likheten är dock bedräglig, eftersom varje grupp är mycket väldefinierad och distinkt och skiljer sig åt i fråga om resurser och livsmiljö och har lika stora variationer som deras austronesiska språk.

Mer än geografiska och miljömässiga begränsningar är de sociala gränser som skiljer en folkgrupp från en annan. Från den grundläggande biologiska enheten med föräldrar och barn utvidgas begreppet familj till den mer sociologiskt fungerande enheten som består av hushållet, och den förstnämnda utgör den grundläggande ekonomiska, sociala och rituella enheten – hushållet. Sammansättningen av denna enhet definieras av varje samhälle och kan sträcka sig från en enskild individ till mer komplexa familjer som består av ett antal kärnmedlemmar. I vissa samhällen anses ett hushåll med endast en medlem vara en effektiv och fungerande enhet så länge denna enda medlem uppfyller alla de skyldigheter som en familjemedlem har gentemot samhället, dvs. den utför alla de funktioner – försörjning, sociala, rituella och andra – som vanligtvis tillskrivs en fullfjädrad familj.

Vanligtvis är hushållen bundna till en mer eller mindre sammanhängande gruppering som bygger på släktskap av något slag (med varierande avstånd till släkt eller fränder), och som graviterar kring den äldsta medlemmens hushåll, t.ex. att barnens hushåll efter äktenskapet etablerar sig i området kring en förälder på endera sidan. Grupperingar som dessa ökar ytterligare i skala genom att släktingar samlas, vilket i hög grad ökar spridningen av sociologiska fördelar horisontellt bland jämnåriga grupper, som i polariseringen av sociala grupper i konfrontationssituationer. Relationerna mellan sådana grupper kan dock återgå till en mer sammanhållande karaktär när allianser utvecklas där kanaliseringen av beteendet blir mer av ett mönster än en divergens. I dylika fall kan en stark personlighet svetsa in allianser i en politisk struktur, som till en början bygger på ömsesidighet och omfördelning av fördelar.

Etniska grupper markeras också av hur arv fördelas mellan medlemmarna. Även om den allmänna regeln för släktskap är en lika stor andel av anknytningen till båda föräldrarna, finns det skillnader i det sätt på vilket egendom behandlas när föräldrarna dör. I Cordilleras är det till exempel det äldsta barnet som ärver egendomen, men det har i dessa fall också sociala skyldighet att försörja sina syskon. I stora delar av låglandsområdena är arvet mer jämnt fördelat mellan avkommorna. Detta beror på att på höglandet är åkermark i den karga miljön en dyrbar vara som inte kan delas upp och minskas kontinuerligt i nedre ledet, medan detta i låglandet vanligtvis inte är fallet, eftersom jordbruksmarken här är mer expansiv.

Eftersom social närhet och avstånd leder till att grupper återvänder till sig själva och utesluter andra, tenderar den miljö där de befinner sig att vara homogen för alla medlemmar. Det sätt på vilket medlemmarna anpassar sig till miljöns parametrar när det gäller försörjningsteknik är vanligtvis gemensamt för alla. På kusten tenderar samhällen att vara fiskefolk, och på höglandet utvecklas försörjningsmönstret i form av odling med svedjebruk, och så vidare. Den inhemska typ av ekonomi som praktiseras är ursprungligen en ekonomi där varje kluster är både producerande och konsumerande enhet, utan att det uppstår ett överskott i produktionen. Det finns i en sådan självhushållsekonomi endast ett litet behov av en marknad, om en sådan överhuvudtaget finns, där förekomsten av specialiseringar i produktionen av varor skulle leda till ett behov av att handla med ting som ett självhushåll inte producerar.

Även religionen är en kraftfull organisationsprincip som definierar en etnisk grupps gränser. Samhällena kan organiseras utifrån ett antal parametrar. En av dessa skulle kunna baseras på den krets av medlemmar som utgör en “församling”. Ritualspecialisternas församlingar är skarpt avgränsade till specifika grupperingar. Kopplingarna kan vara baserade på släktnätverk eller mer intima personliga associationer, eller helt enkelt på grund av själva religionens struktur som begränsar medlemskap. I vissa områden i Cordillera, till exempel, kommer ritualspecialisten endast att fira ritualer för en viss gruppering av hushåll, oavsett om dessa tillhör en sammanhängande grupp eller inte. Medlemskapet spåras till omfattningen av det system för delning av kött som ingår i den rituella festmåltid som belyser firandet. Utanför det nätverk av hushåll och individer, som delade köttet från djur som skars ut, upphör medlemskapet i gemenskapen. Det finns överlappningar i vissa nätverk för köttdelning. De som inte tillhör detta större nätverk, ingår inte i den etniska gemenskapen.

Traditionens fortbestånd

Även om förändring är en del av den sociala existensen, och samhällen varierar i antal och karaktär, finns det alltid, på grund av anpassningens homeostas, ett funktionellt motstånd mot förändring. Under den filippinska förhistorien, och till och med fram till senare tid, har man därför bibehållit nivåer av subsistenstekniker och motsvarande kulturella drag. Grupper som Tasaday, Tau M’loy och Uka i södra Cotabato livnär sig på samma livsmedel. Genom att samla in mat, men genom att utnyttja olika egenskaper i miljön och upprätthålla en balans med sitt ekosystem, har befolkningen inte haft behov av en annan teknisk nivå än den begynnande jakten. Deras samhällen är således organiserade i separata kärnenheter, vilka är löst sammanhållna i jaktlag, som är vitt spridda i sina respektive jaktmarker i Mindanaos regnskogar.

Den viktigaste av de organiserande principerna är släktskap, både sangunial och affinal. Förhållandet till föräldrar och föräldralediga släktingar är likvärdigt när det gäller hur dessa förhållanden benämns. Skillnaden ligger endast i hur man beter sig mot en viss släkting. Ofta är det interaktionens frekvens och intimitet som definierar skillnaden.

Ledarskapsstrukturen är knappast definierad och kan endast vara specifik vid vissa tillfällen. Den mest begynnande formen är förmodligen en form där skillnaden i roll endast är baserad på hävdvunnen prestige eller ekonomiska nivåer. I större samhällen erkänns en individ på grund av personlig skicklighet, men i de flesta andra fall mildras även detta av ett råd bestående av de äldre.

Religionen är amorf och fenomenbunden. Hänvisningar görs ofta till en övergripande “ägare” av naturresurser som folket utnyttjar och till vilken viss avkastning periodvis görs. Eller så finns det en supervarelse som står bortom alla världsliga ting. Det finns andar och pseudoövernaturliga krafter i världen omkring dem som påverkar deras liv om de inte är försonade med dem.

Ett brett spektrum av torra odlingar kompletterar samlande och jakt bland andra grupper som bor på Filippinernas högland, t.ex. Subanon, Mandaya, Mansaka, Manubo, T’boli och andra på Mindanao; Pala’wan och Tagbanua på Palawan; de olika Mangyan-grupperna på Mindoro (och många andra). Denna odling har återverkningar på dessa gruppers sociologi. Odlingen av cultigens har ytterligare effekter på sedentism och ökningen av de mellanmänskliga relationerna, eftersom samhällen tenderar att i allt högre grad bildas under dessa förhållanden. I detta skede leder miljödegenerationen till en obalans mellan förhållandet mellan människa och mark. Det finns inte längre något homeostatiskt tillstånd för att balansera den naturliga förnyelsen och människans exploaterande intrång i ekosystemet, vilket innebär att jordbruksproduktionen måste komplettera befolkningens minimikrav på existensminimum. Odlingstrenderna har gradvis ändrats till att fokusera mer på monokultur, och i motsats till odling med ett brett spektrum har säsongsbundenheten i odlingsverksamheten också konsekvenser för gruppernas sociala beteende. Monodling och säsongsbundenhet gör grödorna mer sårbara för skadedjur och sjukdomar, vilket innebär ett hot om säsongsbunden brist på livsmedel. Odling på allt större arealer ger också mindre skydd än tidigare tiders rutnätsteknik.

Eftersom tekniken med svedjebruk är energieffektiv när det gäller förhållandet mellan produktionsresultatet och arbetsinsatsen per ytenhet, är det dock mer än produktionstekniken som har bestått genom tiderna fram till i dag. Att deras självhushållningsteknologi består, medför att de tillhörande kulturella miljöerna bibehålls, vilket innebär att de kulturella traditionerna bevaras och att de är motståndskraftiga mot förändringar. Inte förrän det skedde ett nytt tekniskt genombrott, skedde en dramatisk förändring av kulturen bland Filippinernas folk. Detta skedde i samband med införandet av intensiv våtrisodling och den därmed sammanhängande komplexiteten. Men eftersom tekniken endast kan anpassas till specifika geografiska förhållanden, blomstrade den endast i låglandet utom i vissa bergsområden där vatten kunde ledas till terrasser på sluttningarna (som i Bontoc, Ifugao och Kalinga). Trots det tekniska genombrottet kommer stora bergsområden att fortsätta att odlas med slask och bränning.

Kulturernas fortlevnad beror på gruppernas förmåga att upprätthålla en systematisk organisation där varje funktionellt segment i samhället anpassar sig till förändringar för att bevara den sociala strukturen. Som ett resultat av detta är samhällen organiserade som nästan slutna system i en hushållsekonomi. Samhällenas struktur bygger på sociala funktioner som samverkar och samvarierar, vilket innebär att släktskap, religion, social organisation, försörjningsteknik, ledarskap och så vidare är integrerade i ett sammanlänkat nätverk. Ett exempel på detta är I’wak i södra Cordilleras. Hos I’wak är den grundläggande sociala enheten hushållet, som definieras av dess förmåga att vara ekonomiskt självförsörjande och dess förmåga att fungera rituellt i samhället. Ett antal hushåll är organiserade i en släktgrupp som också fungerar som en rituell församling med en ledare som också är en rituell utövare. Denna rituella församling samarbetar med minst en annan rituell församling för att kunna genomföra en ritual i samhället. Djur som offras under ritualer används för köttdistribution inom samhället eftersom det delas lika mellan medlemmarna. Det viktigaste rituella djuret, grisen, är således ett grundläggande krav för att en enhet ska kunna betraktas som en social medlem av samhället. Taro, som är den viktigaste grödan, är också det rituella kultigens och det binder systematiskt samman de olika hushållen när det gäller odling. Taro förökas genom sticklingar. Men eftersom taro skördas dagligen för att fylla den dagliga konsumtionen kan man inte samla in tillräckligt många sticklingar för att plantera ett fält tillräckligt. Andra medlemmar i samhället bidrar med sticklingar så att ett tarofält kan planteras och delar på så sätt på kapitalkostnaderna. De äldsta i samhället som är aktiva i ritualutövningen fungerar också som den grupp från vilken besluten och ledarskapet i samhället utgår.

Var och en av de sociala funktionerna fungerar dock som en stöttepelare som håller ihop resten av samhället. Social förändring sker när en länk i den strukturella kedjan förändras. Bland I’wak-folket skedde förändringar när avancerad markförstöring gjorde det nödvändigt att byta odling från taro till sötpotatis. Samarbete mellan hushållen var inte längre nödvändigt, till exempel för att få tag på sly för att plantera en åker. Sötpotatisen hade ingen funktion i ritualer, så när sammanhållningen försvann började samhället att sönderfalla även i sin religiösa struktur. Effekterna syns i hushållens migration och i förflyttningen från en renodlad hushållsekonomi till integration med marknadsekonomin och arbetsmarknaden. Men även utan förändringar som kommer inifrån kommer sociala förändringar oundvikligen med integrationen av de olika etniska grupperna i marknadssystemet som sammanflätar resten av landet, och den fortsatta obalansen mellan befolkningen och det övriga land som de bebor. De sociala metoderna förändras alltså i takt med att tiderna förändras. Rester av aspekter av vissa kulturer finns dock kvar, även om de ändras och blir en grund för att traditionen skall bli det som erkänns som “adat” i södra Filippinerna eller “kadawyan” i norra Filippinerna: saker från det förflutna, men som ändå är skapelser av de samtida faktorer som ständigt förändrar dem.

Förhållandet mellan grupperna

Det är mängden interaktion mellan sociala enheter som påverkar karaktären hos ett samhälle eller en gemenskap. Bortom detta nätverk av utbyte finns zoner där utbytet mellan folken minskar. Det finns dock utbyten även över etniska gränser, och det är karaktären på dessa sociala utbyten som definierar gränsen. Även om det finns faktorer som har delat upp Filippinernas olika folk i olika etniska grupper, finns det fortfarande ett socialt utbyte mellan dem, såväl i form av äktenskapsutbyte, som i form av utbyte av varor och sociala tjänster. Handel är en av de starkaste grunderna för ömsesidighet mellan grupper och ett sociologiskt godtagbart sätt att tränga igenom sociala gränser. Maranao-handlarna sträcker sig till exempel långt in i centrala Mindanao och centrala Filippinerna när de gör sina handelsresor. Ifugao-folket från låglandet är å andra sidan beroende av höglandsfolket när det gäller skogsprodukter.

Etniska gränser upprätthålls dock kontinuerligt även om transaktioner sker genom dem. Utbytet mellan de olika filippinska etniska grupperna är inte helt harmoniskt eftersom det uppstår friktioner även bland de bästa släktingarna. När släktingar är inblandade eskalerar friktionerna i takt med antalet deltagare och de konflikter mellan grupper som äger rum. Oftast flyter blod som måste balanseras av varje stridande sida, och att huvudet tar emot knytnävsslag har utvecklats som en social mekanism bland Ilongot, till exempel, för att minimera konflikter och vedergällningar. Fredspakter slås mellan konfliktdrabbade grupper, till exempel bland Kalinga, för att säkra freden, vilket ytterligare förstärks genom att rituella släktskaps- och blodsband upprättas, som i fallet med Tagbanua i Palawan. Långsamt utsträcker sig dock de moderna regeringsstrukturerna till inlandet, för att sakta omdefiniera de traditionella sociala kontroller som under långa tider integrerat de olika etniska samhällena.

Bortom tekniken

Trots jordbruksbasen, som har reducerat den etniska ekonomin till att i första hand vara en hushållsekonomi, har de olika folkens kulturer blomstrat på överraskande sätt.

Bland de folk som utvecklade skriftspråket, som Hanunoo Mangyan, har skapats unika poetiska former som den mycket sofistikerade ambahan. Bland de folk som inte utvecklade skrift, växte muntliga litterära traditioner fram. Traditioner som kombinerar poesi och grandios sång av fantastiska proportioner med olika typer av episk poesi, t.ex. ifugaos Hudhud och Alim, Sulods labaw Dunggon, de islamiska gruppernas Darangan, för att nämna några som kan jämföras med Lliaden och Odysseus.

Den dekorativa konsten blomstrade i väletablerade samhällen som präglas av funktionell specialisering. Bland de mest sofistikerade av denna konst är Maranaos okil, som exemplifieras av de målade träsniderier med blomstermotiv som dekorerar torogan, eller kungahuset. Ifugao, som är kända för sin komplexa religiösa struktur, kombinerar skulpturkonsten med sina trossystem, vilket exemplifieras av deras avskilda bilder som bullol och kinabbigat.

Musikens uttryck – både sång och instrumentalmusik, solo och i ensemble – blev lika utmärkande som språkutvecklingen. Flöjtmusiken hos Pala’wan, till exempel, används som ett språk där de olika tonerna blir ideella förutom att de är tonala. Musiken i en ensemble är ofta oskiljaktig från dansen, som det finns otaliga varianter av, från den rent imiterande till den oerhört sällskapliga som lunsay i södra Filippinerna.

Släktskap

Släktskapsmönstret bland de olika grupperna varierar i enlighet med accepterat beteende som i viss mån uttrycks i släktskapsterminologier. En individ anses vara lika strukturellt relaterad till sina föräldrar från båda sidor, även om hans interaktion med sådana individer kan variera i enlighet med det sociala avståndet mellan dem. Han kan således relatera sig själv mer till endera sidan beroende på denna interaktionsfördelning i termer av social organisation. Beteendemässigt är släktskapet kognitivt, vilket har noterats i de nordliga bergsgrupperna. I södra Filippinerna, där den islamiska religionen har fått fäste, har en linjeliknande organisation återuppstått som är något segmentär till sin natur.

Ledarskap

Ledarskapet bland de traditionella folken i Filippinerna är informellt och definieras av ögonblicket. Bland Tau’t bato uppvisas en begynnande form som är distributiv till sin natur. Detta är mer likt en typ av socialt utbyte är den omfördelande typen där ledaren samlar in från sin grupps produktion och delar ut den till andra för att få en större anhängarskara: ofta finns det ett antal ledare inom en grupp beroende på funktionens art – religiös, politisk et c. Ibland är det en grupp av prestigefyllda individer, ofta de äldsta, som fattar de nödvändiga gemensamma besluten. Ett utmärkande drag är dock att man, utöver de politiska funktionerna, dessutom arbetar i fält och i alla hushållsfunktioner i en gemenskap av jämnåriga.

Religion

De tidigaste indikationerna på religiös verksamhet är troligen förekomsten av petrografer, petroglyfer och liknande som tyder på människans försök att påverka naturens element till sin fördel. Exempel på dessa har hittats i provinserna Rizal, Bohol, Mountain Province och Palawan. Människans sätt att förhålla sig till de andliga världarna Province och Palawan. Människans sätt att förhålla sig till de andliga världarna varierar beroende på vilka faktorer hon måste hantera, eftersom hennes kultur dikterar detta. Generellt sett tillhör de gudomar som han erkänner olika panteoner, där varje gudom är begränsad till ett visst område och andra har ett bredare maktområde. Vissa är rena antropomorfiseringar av naturfenomen som makakameng eller “ägaren” av I’wak; andra är abstraktioner av sociala värden, t.ex. kabbigat eller Ifugaos lagstiftare. Även de religiösa kosmologierna skiljer sig åt, från den skiktade kosmologin med under- och övervärldar till en omvändelse av den verkliga världen som hos Pala’wan. I söder blomstrade islam, som anpassats av lokala kulturer, bland Maguindanao, Maranao och Tausug med religiösa strukturer som ingick i de politiska strukturerna. Men överallt i Filippinerna är mönstret detsamma, där de olika funktionella strukturerna överlappar varandra på ett antal olika sätt, så att det är svårt att till exempel skilja det politiska från det religiösa ledarskapet. Liksom sin politiska motsvarighet har den religiösa ledaren inga särskilda privilegier i samhället som befriar honom från hans egna inhemska skyldigheter. Han hugger alltså sin egen skog och sköter sina egna åkrar.

Anomalin med bestående kulturer

Förändringar är lika oundvikliga som tiden, och detta gäller det som har accepterats som traditionella kulturer. Traditioner förändras när nya värderingar utvecklas, antas och integreras i ett samhälle. Dagens Kalinga skiljer sig från Kalinga för femtio år sedan, eftersom människor förändras när de förändrar sina fysiska och sociala miljöer, eftersom de störningar som de utsätts för vissa återkopplingsgrupper som nu lever i utkanten av Filippinernas stadsområden är representativa för landets förhistoriska kulturer. De etniska kulturerna har rört sig lika långt framåt i tiden som den sociala utvecklingen i storstadsområdena.
Skillnaden i utvecklingen har dock avvikit på grund av parametrar av andra slag. Förekomsten av materiella kulturföremål som kan identifieras med tidigare perioder är inte alls till någon hjälp för sådana överlevnadsföremål, eftersom de ofta sannolikt har förlorat sin ursprungliga funktion och sitt ursprungliga sammanhang i ett samhälle. Ett exempel på detta är den polerade stenadeln, som tidigare var ett användbart skärverktyg men som idag har en rent rituell funktion. Den används nu som en talisman bland Ifugao för att göra krigaren skottsäker och som en charm för att bekämpa tuppar bland låglandsborna.

Så många förändringar har ägt rum att frågan har väckts om det fortfarande finns någon giltighet i existensen av vissa etniska grupper så som de har varit kända tidigare. Vissa av dessa grupper, särskilt de som lever nära urbaniserade områden eller som befinner sig inom räckhåll för regeringssfären, marknaden och utbildningssystemen, ser inte längre ut och beter sig inte längre som de gjorde förr. Orsaken är att de statliga koordinater som är faktorer i utvecklingen av specifika etniska grupper innan de koloniserande västmakterna kom inte längre existerar, eller i alla fall är de bara rester av vad de var.

Även internt förändras samhällen utan påverkan utifrån. Kulturens drag förändras beroende på de enskilda aktörerna i samhället – en mäktig ledare kan gå bort och med en ny typ av ledarskap kan samhällets inriktning svänga åt andra håll. En förändring i försörjningsmiljön, en annan mäktig persons framväxt – allt detta orsakar förändringar i hur folket är organiserat. Förutom de interna förändringar som naturligt sker inom varje samhälle, är de yttre påtryckningar som förändrar de etniska gruppernas karaktär mer drastiska.

Trycket utifrån är ännu mer tvingande och leder till förändringar på kortare tid. Koloniserade folk är ännu mer utsatta för förändringar som drastiskt förändrar aspekter av deras kulturer. Det sätt på vilket en grupp människor organiserar sin försörjningsstrategi definierar till stor del hur de organiserar sitt samhälle. Medan den inhemska typen av ekonomi som definierar drag hos kulturella samhällen förändras föga genom tiderna, har införandet av källnätet påverkat mikroekonomierna. Självförsörjande inhemska ekonomier har börjat upphöra att vara enbart producerande-konsumerande enheter och har nu kopplats samman med marknadsföringsnätverket. Kontantgrödor har till exempel blivit ett begrepp inom jordbruksproduktionen, och därmed är det inte längre möjligt att använda sig av monokultur som är karakteristiskt för det etniska jordbruket, eftersom det nu finns ett behov av att producera överskott i utbyte mot marknaderna. Hushållen har således blivit beroende av marknadssystemet, eftersom hela samhällen är beroende av andras produktion för att tillgodose sina egna konsumtionsbehov. Nya behov skapas för konsumtionsvaror som inte fanns tidigare. Användningen av pengar har blivit en växande nödvändighet för att överleva i de förändrade marknadsförhållandena.

Ännu mer drastiskt är att en främmande politisk struktur överlagrar den lokala ledarskapsorganisationen. Den nationella politiska strukturen har nu omfattat tidigare isolerade samhällen med en typ av ledarskapsorganisation som inkräktar på traditionella ledarskapsformer, som t.ex. de äldres råd i samhället, och som förvisar dessa till sekundära funktioner. Ofta är de som innehar de statligt tillsatta posterna i den påtvingade lokala strukturen medlemmar av unga etniska samhällen, som relativt sett är mer utbildade (eftersom det är dessa som bättre kan relatera till de nationella institutionerna). De mindre formellt välutbildade äldre, som vanligtvis innehar auktoritetspositioner i samhällena, är nu underordnade den yngre generationen, vilket leder till interna kulturella konflikter.

Myndigheter och sociala institutioner bidrar också till att undergräva det lokala ledarskapet, eftersom frågorna nu lyfts från sitio till barangay, kommunal, provinsiell och nationell nivå, antingen genom att den traditionella auktoriteten försämras eller genom att de interna relationerna inom gruppen begränsas.

Den mest utjämnande faktorn av alla är det offentliga utbildningssystemet. Reduceringen av generationslärandet till en standardiserad gradering mellan åldersgrupper har genomsyrat de etniska gruppernas kulturer och förändrat hela system av etnisk kunskap, värderingar, lojaliteter, perspektiv, internaliseringar, behov och en hel uppsättning kulturella drag. Utbildning inom en etnisk grupp är kulturspecifik medan den nationaliserade utbildningen etablerar en generaliserad standard som utvecklar människor i större skala och som överskrider etniska gränser.

Detta förvärras ytterligare av den officiella betoningen på utvecklingen av ett nationellt språk genom den offentliga utbildningen, eftersom det talade språket och det skrivna språket i hög grad är kulturens bärare. Det finns ingenting i ett samhälles kultur som inte återspeglas i gruppens vokabulär. En försämring av ett etniskt språk kan bara innebära en urholkning av drag i denna kultur. Införandet av ett nytt språk leder med nödvändighet till förändringar av parametrarna för den specifika kulturen, inklusive dess ursprungliga språk. Internaliseringen av begrepp genom språket och externaliseringen av dessa förändras eftersom kulturen i det introducerade språket internaliseras av den mottagande kulturen.

Det som den offentliga utbildningen inte har nått i fråga om inflytande har massmedia, särskilt i form av transistorradion (och på senare tid internet), tagit sig in i och därmed åstadkommit förändringar i tidigare isolerade konservativa samhällen.

Nya smaker och behov som omfattar allt från konsumtionsvaror, personligheter, ledarskap, åsikter och synpunkter utvecklas ständigt och förändras sedan genom obevekliga bombarderingar via media, vilket ytterligare bidrar till att förstöra traditionella värdesystem.

De inhemska religioner som differentierade folken var de första som försvann bland de större etniska grupperna, de stora religioner som infördes av ockupationsmakterna var en effektiv utjämningsmekanism, som förmodligen irreversibelt förstörde hela trossystem och därmed de inhemska normer som binder samman medlemmarna i ett samhälle. De byttes ut mot nya värden som var främmande, om inte rent av motsägelsefulla, för de traditionella formerna.

Slutresultatet är att de etniska gränserna gradvis försvinner, särskilt i områden där det finns mest kontakt mellan grupperna. Medan man tidigare kunde röra sig på öarna och se skillnader mellan människor genom deras klädsel, arkitektur, sätt att försörja sig och organisering av samhällen, finns det nu en visuell kontinuitet där kulturella brytningar inte längre uppfattas. Man har svårt att känna igen en persons etniska tillhörighet om inte personen själv säger det eller talar sitt modersmål. De större filippinska nationerna håller utan tvekan på att växa fram, till priset av att många enskilda etniska grupper i princip inte längre existerar, utan har ersatts av nya sociala faktorer.

Det finns överlevande etniska kulturer i områden som fortfarande är tillräckligt avlägsna och isolerade för att förbli relativt opåverkade av yttre påverkan. Men dessa är mer undantag än regel. Även dessa samhällen har utvecklat behov, som är anpassade till marknadssystemet och som har gjort dem beroende av yttre försyn. Det är bara en tidsfråga när anstormningen kommer att nå dem. Samhällena har vid det här laget, i olika grad, bara blivit slutpunkter i utvecklingen av kontinuumet mellan bönder och städer. De är inte längre några separata och självständiga kulturella enheter.

Det finns divergenser, konvergenser och parallella utvecklingar i samhällsförändringarna. Det filippinska folkets kulturer är alldeles för komplexa och sammansatta för att kunna reduceras till generella uttalanden som inte bara är sociologiska principer. Etnicitetens skönhet ligger i den särskilda aspekten. Det är den skalinlagda öronproppen av trä hos en gammal Abiyan Negrito-kvinna, den friktionsdekorerade blåspipan hos Pala’wan, sången av Alim av en Ifugao membunung eller återigen I’wak- utövare som reciterar bilang, räknar upp de gudomar som de har samförstånd med och namnen på de förfäder som de har släktskap med.

Men även dessa särskilda aspekter av kulturen förändras genom stimuli både från samhällets struktur och genom påtryckningar från externa faktorer. “Traditionerna” utvecklas med tiden där de inte fanns tidigare, som ati- atihan i Aklan och moriones i Marinduque. Med tiden förändras alltså även dessa, eftersom tolkningen av kulturella värden mellan grupper är en konstant faktor där det finns social kontakt. Det som upprätthåller de etniska gränserna är dock fortfarande den särskilda kultur som definierar vilka förändringar som är sociologiskt relevanta för en befolkning och hur detta kan fungera inom ramen för den ekologiska nischens begränsningar. På så sätt bevittnar vi paradoxen med bestående kulturer som i själva verket förändras för att reagera på störningar i den sociala och fysiska miljön. Detta beror på att etnicitet inte är något som hör till det statiska förflutna, utan till levande folk. Men som allt annat förändras även etniska folk när en nation föds.

Filippinernas etniska grupper i korthet

Luzon

1. Ivatan/Itbayan

Ivatan/Itbayat är de grupper som bebor de två Batanes-Babuyan-ögrupperna i yttersta norra Luzon som ligger i tyfonbältet. Endast de större öarna är beboeliga och även de större öarna, med en uppskattad yta på 21.000 hektar, är till stor del kuperad terräng. Områdets relativa isolering har lett till att det har utvecklats tydliga inhemska kulturer som har drag av Cordillera- samhällena och Formosas folk. Det finns en stark regional självförsörjning.

Den totala befolkningen i regionen uppgår till cirka 20.350 personer (NM 1994), varav cirka 1.601 i Bukidnon och 1.044 i Cagayan. Itbayat är den största av öarna med en befolkning på cirka 3.551 personer (NSO 1990). På Batan Island bor cirka 6.000 personer i samhällen som på grund av det karga inlandet på ön i stort sett ligger fördelade längs den 20 kilometer långa kusten.

Befolkningen skiljer själv mellan språken itvayat och ivatan och de som talar dem har olika etniska karaktärer: Livsstilen, arkitekturen, inklusive båtarna, jordbrukstekniken och grödorna påverkas av de starka vindarna som blåser över öarna. Husen har tjocka väggar av sten och murbruk, samt är byggda traditionellt, med tak som består av lager på lager av halm. Den vanliga bangkan (kanot tillverkad av en urgröpt stock) som används i resten av Filippinerna är främmande för denna plats, där fiskarna istället för kanoter använder kraftigare roddbåtar. Jordbruksfälten är ofta uppdelade i områden, avgränsade med träd som fungerar som vindskydd. Den övergripande känslan av kulturerna på öarna är traditionell megalitisk, där självförsörjning är en viktig del.
Det finns därför inget behov av en marknadsplats i samhällena.

Jordbruket är basen för försörjningen, även om produktionen är låg. Rotfrukter odlas i stor utsträckning, särskilt sötpotatis, med ett visst produktionsöverskott. Taro, jams, bananer och citrusfrukter produceras också. Fisket är mycket begränsat på Batan-öarna, även om det finns bättre fiskeplatser i Babuyan-kanalen.

Ivatanfolket är känt för sina muntliga traditioner som omfattar lyriska folksånger (lagi), arbetssånger (kalusan) och legender (kabbata).

2. Ilocano

Luzons nordvästra kust är utsatt för sydvästmonsunen och skyddas av bergskedjorna Cordillera från de nordliga och nordöstra luftströmmarna. Resultatet är en välmarkerad våt- och torrperiod som ger upphov till överdrivet mycket regn och extrem torka. Den smala kustslätten med mycket eroderad jord och den täta befolkningen har bidragit till utvecklingen av en mycket tålig folkgrupp. Ilocano bor i provinserna Ilocos Norte, Ilocos Sur, La Union, Abra och Cagayan. De är starkt koncentrerade till områden vid mynningarna av floderna Laoag och Abra. Befolkningen är i allmänhet homogen, men en nordlig och en sydlig dikotomi kan postuleras när det gäller dialektdifferentiering. Om inte en sociologisk, så är det som när nordliga Ilocano hänvisar till dem i söder som “dem på andra sidan floden”. Så sent som på 1800-talet fanns det åtta till tio kända dialekter.

Den totala nationella befolkningen är 5.915.557 personer, med en koncentration i Ilocos-regionen fördelad på Ilocos (460.684), Ilocos Sur (519.273) och La Union och i Isabela, 744.915 (NSO 1990). Iloccanos finns i alla provinser i landet.

Befolkningen är i huvudsak risproducenter som också ägnar sig åt extensivt jordbruk med kassagrödor som tobak och vitlök. Det har skett en kontinuerlig migration av arbetskraft från olika delar av regionen till de sydligaste delarna och även till andra inrikes och utrikes platser, som Hawaii och Kalifornien. Utflyttningen orsakades av det täta befolkningstrycket i ett landskap med begränsad jordbrukspotential. Det är en av de mest tätbefolkade regionerna i landet. Jordbruksproduktionen är inte tillräcklig för att tillgodose den interregionala handeln. Tobak är den viktigaste kontantgrödan. Textilindustrin i området har en lång tradition. Fisket är det näst viktigaste närmast efter jordbruksproduktionen.

De mest dominerande etniska grupperna har haft en framträdande roll inom politik, utbildning, ekonomi, religion och andra samhällssektorer. Liksom de flesta andra större grupper är Ilocano mycket regionalistiska och är stolta över sina rötter och sitt språk.

3. Tinggian

Även känd som Itneg, vilket betyder folk som bor nära Tineg-floden (Tinguian, Tinguianes, Itinek, Mandaya, Tingian), har gruppen klassificerats i flera undergrupper: Adassen, BInongan, Inlaod, Masadiit, Aplai, Gubang, Maeng, Luba och Balatok, även om den sistnämnda kan vara en Kalinga- grupp. Befolkningen är 51.422 med koncentrationer i städerna Tubo (4.535), Manabo (3.250), Sallapadan (3.525), San Quitin (3.270), Luba (4.746) och Boliney (3.694) i provinsen Abra (NSO 1990). Utanför Abra är de flest i Ilocos-grupper som de har ett kontinuerligt förhållande till.

Det finns två allmänna grupperingar: Tinggianerna i dalen, som är en homogen och koncentrerad befolkning som återfinns i de nedre delarna av Abra-provinsen och som lever på våt risodling, och Tinggianerna i bergen. Traditionellt sett lever Tinggianerna i befästa byar i anslutning till svedjebruksfält. Byn är den politiska enheten med en lakay som överhuvud, biträdd av ett äldreråd. Den inhemska religionen erkänner Kadaklan som den högsta gudomen, som ofta också identifieras med Kabunyian och andra animistiska gudar. De rituella specialisterna och läkarna är vanligtvis kvinnor. Prestigefester av män är vanliga bland grupperna i Cordillera och eftersträvas vanligtvis av de flesta människor med tillräckligt stöd från släkten.

4. Apayao

Apayao (Isneg, Isnag, Mandaya, Ibulus, Imandaya, Imallod, Itne’g, Kalina’, Apayaw, Iapayaw, Imandaya, Imallod, Idamma’n Abulog) bebor den norra änden av Cordillera-bergen i de norra delarna av provinserna Kalinga och Apayao. Landet är bergigt. Låglandet består mestadels av plana träsk med mindre områden som växlar med kullar. Detta är den enda del av Kordillererna som kan färdas på vatten med hjälp av båtar och flottar. Territoriet är dock inte enbart bebott av Apayao. Andra etniska grupper som Kalinga och Itawit har också vissa områden. Grupper av Negrito finns också, liksom Ilocano-bönder, särskilt på de plana markerna.

Det finns åtminstone tre allmänna grupperingar: (1) Kabugao Mandaya Tawit, (2) Karawagan och (3) Talifugu. Befolkningen är koncentrerad till kommunerna Pudtol (21.075). Kabugao (10.651), kalanasan (8.367) och Conner (3.086) (NSO 1990). I provinsen uppgår de till cirka 24.844 personer, med en total nationell befolkning på cirka 27.627 personer (NSO 1980).

Grupperna är flodorienterade. De bedriver både odling som bygger på svedjebruk och för närvarande en intensiv typ av våt risodling i den nedre delen av dräneringssystemen och på flodslätterna. De flesta är traditionellt orienterade längs floderna Abulug (Apayao) och Matalag och deras bifloder. Riset är en prestigefylld gröda, medan jams, taro, majs och sötpotatis kompletterar kosten.

Bosättningsområdena är vanligtvis små permanenta byar inom räckhåll och består av släktskapsrelaterade hushåll. Flerfamiljshusen är bland de mest robust byggda i Kordilleras med kärnkraftsavdelning.

Den politiska strukturen leds vanligen av män med ekonomisk makt och ledaregenskaper, mengal, som har ett stort släktskap: positionen är inte ärvd. Den prestigefyllda sayam-riten används också av högt uppsatta män för att fira gynnsamma händelser. Vid rituella firanden köps rituella specialiteter, i allmänhet spådomar av kvinnliga schamaner. Rituella fester åtföljs vanligen av “skryt” av mengal runt en rituell sten.

5. Kalinga

Historiskt sett är de flera grupper (Calinga, Kalinga, Kalina’) men betraktas nu som en mer eller mindre homogen grupp med en estimerad befolkning i avrinningsområdena för floden Chico och dess bifloder i norra Cordillera. Ett av de sätt på vilka kulturen har grupperats är följande: Balbalan (norra), Lubuagan (södra) och Maducayan (östra). En annan postulerad undergruppering är (1) Giad’an Balbalasang, (2) Sumadel, (3) Lubuagan, (4) Nabayugan, (5) AbligSaligsig, (6) Kalagua och (7) MangaliLubo. Det finns en föga känd mycket rörlig grupp i Kalakad-Tupac-området i östra Tanudan.

Befolkningen förmodas vara ättlingar till invandrare till området från Cagayan-dalen i öster och Abra-provinsen i väster. Befolkningen är koncentrerad till Pinukpok (13.469), Tabuk (19.835), Balbalan (9.745), Tinanglayan (12.306) och Tanudan (9 242). Den nationella befolkningen är 91.128 (NSO 1990). Det finns en markant skillnad mellan den norra och den södra befolkningen på grund av införandet av våtrissterrasser i söder från Bontoc. En östlig gruppering som orsakas av geografisk avgränsning kan också konstateras. Samhället är organiserat i endogama grupper som härrör från budong-alliansen. På grund av sin klädsel och personliga utsmyckning har Kalinga kallats “Nordens påfåglar”. Deras åttkantiga hus i södra Kalinga är utmärkande, liksom de fredspakter som de ingår för att bevara relationerna med granngrupperna. Bosättningsområdet är tätare i söder.

Jordbruket bedrivs också på terrasser, även om de är mindre storslagna än Ifugaos och Bontocs dito, och markberedningen sker med hjälp av dragdjur. Bland de grödor som odlas i svackdiken finns bönor, sötpotatis, majs, sockerrör och taro. Kaffe är en populär kontantgröda. Ris är den viktigaste grödan. Det finns ett särpräglat krukmakeri, korgmakeri och metallhantverk.

6. Balamgao

Balangao (Balangaw, Balangad, Bontoc, Baliwen) finns i bergsprovinsens navel i de centrala Cordillera-bergen i kommunen Natonim. Den uppskattade befolkningen uppgår till 7.000 personer. Även om Balangao är besläktat med de allmänna språken i Cordillera verkar Balangao vara en språkgren som utvecklats oberoende av de centrala grupperna Bontoc, Kalinga och Ifugao. Både fysisk och social avgränsning bidrog till differentieringen från de närliggande grupperna.

De lever av risodling på våta terrasser, även om terrasserna inte är lika vanliga som i Ifugao. Den tvååriga risodlingen kompletteras av viss odling av rotfrukter, bland annat yam, taro och sötpotatis, och av matinsamling. Även om den grundläggande kulturen tillhör den allmänna kulturen i Cordillera, ligger den närmare Kalinga som de har kontakt med. Till exempel är deras arkitektur likartad.

Kristendomen har tyvärr trängt undan folktron i området, den spansk- amerikanska regeringsstrukturen och det amerikanska utbildningssystemet finns på plats. I övrigt är det fortfarande mycket av de inhemska sedvänjorna som råder, t.ex. när det gäller äktenskap och livsstil, samt användningen av sovsalar för kvinnor.

7. Kankanay

Kankanay (Norra Kankanai, Lepanto Igorot, Katangan, Sagada Igorot, Kataugnan) återfinns på Cordilleras västra flank i bergsprovinsen strax öster om Ilocos Sur. De finns i kommunerna Tadian, Besao, Sabangan och Sagada. Cervantes i Ilocos Sur har också en ganska stor koncentration av Lepanto Kankanai. Befolkningen uppskattas till cirka 59.987 personer (NSO 1990) i området kring Lepanto och Tiagan till Chico och Abra-flodernas vattendrag där de bedriver våt terrassodling. Denna typ av odling föregicks dock av torrodling av knölar, en metod som är utbredd bland folken i Cordilleras.

De norra Kankanay är i kulturellt hänseende mer besläktade med Bontoc- folket i norr och nordost vid Chico-flodens system. Språket (Kataugnan) har dock klassificerats med Kankanaey söder om dem i Amburayanområdet. Det finns skillnader i dialekt från distrikt till distrikt.

De har stora kärnor av samhällen som är knutna till terrasserna, särskilt i Kayan-, Bauko- och Besa-området. Den sociala organisationen är densamma som i Bontoc. Man använder sig av ett system med avdelningar för att strukturera grupper med institutionen dapay, som liknar Bontocs ato. De manliga och kvinnliga mötesplatserna med sovsalar är åtskilda.

Utvinning av guld och koppar är sedan historisk tid omfattande i Suyoc och Mankayan. Ris, sötpotatis och taro är de viktigaste grödorna. Terrasserna liknar dem i Bontoc.

8. Kankanaey

De södra Kankanaey är språkligt knutna till sina nordliga grannar, de norra kankanay. Kulturellt sett utgör de en mycket distinkt grupp. De upptar det område som dräneras av Amburayanfloderna. Deras kultur liknar mer Ibaloi i söder, och liksom dessa finns Kankanaey i provinsen Benguet i nordväst och resten i den gamla Amburayan i högländerna ovanför norra La Union, södra Ilocos Sur och de södra delarna av bergsprovinsen. Även om många kulturella drag delas med Ibaloy, är de två inte besläktade med varandra när det gäller språken, eftersom Inbaloi är besläktade med Pangasinan. Terrängen som de bor i är skrovlig och brant. Det finns en uppskattad befolkning på omkring 158.313 personer i hela landet (NSO 1990).

De beskrevs i början av 1900-talet som liknande Ibaloy men de firar sina festivaler “mer storslaget”. Det finns en tydlig skillnad mellan deras språk och Ibalois språk. Men i likhet med de sistnämnda är deras bosättningar utspridda. Deras terrasser har lerväggar som deras södra grannar, med samma typ av odling. Under modern tid har deras jordbruk inriktats mer på produktion av grönsaker från de mellersta breddgraderna som saluförs även i låglandet och i städerna i centrala Luzon.

9. Bago

Bago (Bago Igorot) identifierades först i kommunen Pugo på södra sidan av La Union. Detta är en mycket ackulturerad grupp vars byar ligger längs viktiga transportvägar mellan låglandet och marknaderna i Abatan, Benguet i höglandet. De viktigaste rituella metoderna och trosuppfattningarna är i viss mån besläktade med de nordliga kankanay, vilket ger upphov till idén att folket var invandrare på grund av handel från västra bergsprovinsen. Kankanay betraktar dem som sådana och inte som en specifik etnisk grupp. Språket är en blandning av nordlig kankanay med en inblandning av dialekter från låglandet. De flesta av individerna är tvåspråkiga med ilocano som handelsspråk.

Deras jordbruksverksamhet kretsar kring en blandning av rotfrukter från höglandet, som sötpotatis, jams och taro, och grönsaker och frukter från låglandet.

10. Bontoc

Med en total befolkning på cirka 65.000 personer (NSO1980) finns Bontoc (Bontok, Bontoc Igorot, Igorot, Guianes) i bergsprovinsen i Cordillera-bergen i den övre delen av Chico-floden. Gruppen är tätare lokaliserad i kommunerna Bontoc (18.080), Sadanga (7.245) och Barlig (5.640). Fem undergrupper brukar, baserat på dialektala skillnader, erkännas av samhällsvetare: (1) Centralbontoc, (2) Talubin, (3) Barlig, (4) Lias och (5) Kadaklan.

Kulturen kännetecknas av tekniken med stenlagda risterrasser och användning av organiska gödningsmedel – unik bland etniska grupper i landet. Fälten bevattnas genom intrikata kanaler som kanaliserar bergsbäckar, eller genom användning av upphöjda trätråg, eller till och med förflyttas för hand. Ris, som är den viktigaste grödan, växlas med sötpotatis, majs, hirs och bönor.

Den materiella kulturen är en generaliserad Cordillera-ström som kännetecknas av att föredrar yxa framför bolo som verktyg och att männen använder fickhattar. Samhällena är organiserade kring byavdelningen – små politiska enheter – könsseparata rådshus/dormitorium/samlingslokaler och där sker introduktion till vuxenrollerna i samhället. Det finns även sovsalar för flickor (olag) som sköts av äldre kvinnor. Husen är vanligtvis byggda på marken, av sten och brädor och har ett brant pyramidformat tak. Det är vanligt med stensatta svinhus.

11. Ifugao

Ifugao (Ifugaw, Ipugao, Ypugao, Hilipan, Quiangan) är världsberömda för sina spektakulära risterrasser, särskilt i Mayaoyao och Banaue där hela bergssidor är skulpterade som gigantiska trappor. Befolkningen i landet uppgår till 167.369 personer (NSO 1990). Koncentrationen i provinsen Ifugao finns i kommunerna Banaue (25.400), Lagawe (15 615), Kiangan (21.329 NSO 1990) och Mayaoyao (23.330 NSO 19980). Språket har grupperats på ett antal olika sätt; ett av dem är: (1) Kiangan- Hapao, (2) Banaue-Burnay, (3) Ayangan-Mayaoyao, (4) Hanglulu, (5) Tuwali och (6) Keleyi (relaterat till Ikalahan). I hela provinsen uppgår antalet till 117.281 (1990 års provinsiella beräkningar).

Den grundläggande tekniken för att försörja sig är våt risodling i massiva risterrasser som täcker hela bergssidor, och torrodling av andra grödor som sötpotatis. Under lågsäsong odlas grönsaker på terrasserna.

Man samlar fortfarande in viss mängd mat och bedriver minimal jakt i de återstående skogsområdena. Gruppen är känd för sina träsniderier – vanligtvis i samband med ritualer – och sin vävning.

Gruppen är känd för sin mycket komplexa inhemska religion som kännetecknas av en kosmologi som omfattar hundratals gudar. Det finns utarbetade ritualer som åtföljer personliga och sociala händelser och som genomförs av körer av ritualutövare. Bland de många festligheterna finns den då ett par upphöjs till kadangyan – den mest prestigefyllda graden i samhället, vilket innebär att en prestigebänk – hagabi – snidas. Ifugao är också berömda för sin omfattande muntliga episka litteratur som hudhod och alim.

12. Ibaloi

Ibaloy (Ibaloi, Ibadoy, Igodor, Benguet Igorot, Nabaloi, Benguet, Iniballuy) utgör en stor etnisk grupp som uppgår till cirka 112.447 personer (NSO 1990) och som finns i provinsen Benguet, huvudsakligen i kommunerna Itogon (12.353), Tuba (11.063), La Trinidad (12.136), Bokod (8.911), Baguio (68.550) och Atok (9.063) (NSO 1980, 1990). Befolkningen har spridit sig till grannprovinserna Pangasinan, La Union, NuevaVizcaya och Nueva Ecija. Kabayan är erkänd som centrum för Ibaloy-kulturen Sablan och kabayan. Ett stort antal dialektiska skillnader är kända men inte tydligt studerade. Hittills är (1) “äkta” Ibaloy och (2) Karao de undergrupper som nämns.

I viss utsträckning praktiseras terrassering av ris i de nedre delarna av dräneringssystemen. Sötpotatis och taro planteras torrt i områden som inte kan bevattnas. Terrasseringstekniken tillämpas för närvarande på grönsaksodling på medelbredden. Ris är det huvudsakliga och rituella livsmedlet. Man bedriver djurhållning, även om kött traditionellt sett begränsas till rituell konsumtion. Gruppen har en lång historia av guld- och kopparutvinning.

Ibaloy saknar Bontocs distriktssystem, även om det tidigare fanns gemensamma sovsalar. Ett traditionellt samhälle har ett äldreråd (tongtong) vars åsikter har inflytande över ett socialt system med två nivåer: de rika (baknang) och de fattiga (abitug). De gudomar som kollektivt kallas “Kabunian” omfattar den stora entiteten “Kabigat”. De avlidna släktingarnas själar (kaamaran) vördas. Rituella firanden, som enligt uppgift omfattar mer än 40 klasser, genomförs av mambunung. Dessa inkluderar prestigefesten pashit och kureringsseanser med djuroffer, festmåltider och användning av jäst risöl. De rika i Kabayan mumifieras i konstgjorda grottor och begravs i kistor.

13. Ikalahan/Kalanguya

Denna grupp (Kallahan, Kalanguya, Kadasan, Ikalasan, Kalasan) kan hittas i Imugan och kayapa i provinserna Nueva Vizacaya och Benguet och lever i skogar av tropisk ek i de mellersta bergen, därav deras tillskrivna namn. Delar av denna befolkning finns i provinsen Ifugao där de är kända som Kalanguya och talar dialekter som Keleyi. Denna grupp är koncentrerad till det sydvästra hörnet av Ifugao. Den nationella befolkningen är cirka 34.000 (Rice 1974).

Liksom Ifugao är den föredragna maten taro även om sötpotatisen är stapelvara, och ris är prestigeföda. Plantering sker på låga terrasserade fält längs bergsavrinningssystem och flodslätter i dalarna. Grisuppfödning är en av de viktigaste sysselsättningarna. I staden Imugan och de kringliggande byarna runt Santa Fe, Nueva Vizacaya, är befolkningen känd för sin tillverkning av korgar och kvastar.

Ikalahan-kulturen är karakteristisk för Cordillera med omfattande ritualer, djuroffer och prestigefester (padito) för män, som hålls i flera dagar tillsammans med offrandet av föreskrivna uppsättningar av djur. I likhet med I’wak konsumeras kött huvudsakligen under ritualer och delas minutiöst.

14. I’wak

Denna lilla etniska grupp (Oak, Iguat, Iwaak, etc.) har en befolkning på cirka 3.000 personer (NM 1972) som är utspridda i små inhägnade byar som vanligen är enklaver i samhällen med omgivande större etniska grupper som Ibaloy och Ikalahan (uppskattningar från 1970). De karakteristiska byarnas inhägnade staket består ibland delvis av husen med framsidan inåtvänd. Grisstallar är en del av husen med framsidan inåtvänd och en del av bostadsarkitekturen. I’wakfolket finns främst i kommunerna Boyasyas och Kayapa i provinsen Nueva Vizcaya. Undergrupperna är följande: (1) Lallang ni I’wak, (2) Ibomanggi, (3) Italiti, (4) Alagot, (5) Itangdalan, (6) Iasas (7) lliaban (8) Yumanggi, (9) Ayahas och (10) Idangatan.

Livsuppehållet bygger på torrodling av taro, som är förknippad med komplexa ritualer där grisen är det viktigaste rituella djuret. Fokus på odlingarna har flyttats till odling av sötpotatis som stapelvara. En del våtris odlas på flodslätter vid bergsbäckar på lägre höjd. Den sociala organisationen är systematisk och grundar sig på den inhemska religionen, som kännetecknas av ett rituellt hus kring vilket en släktbaserad församling är organiserad. I samband med den sociala organisationen och religionen definieras medlemskap i ett system för köttdelning.

I likhet med andra etniska grupper i Cordillera är det obligatoriskt för en vuxen man att fira en personlig prestigefest (padit) minst en gång under sin livstid. Han ska föda upp och samla ihop en stor hjord grisar för de mycket komplexa ritualer som kan ta flera dagar att genomföra. Grisar, liksom andra djur, äts endast i samband med ritualer, och köttet delas med omdöme med alla medlemmar i samhället.

15. Isinay

Isinay (Isinai, Inmeras) är en liten grupp som huvudsakligen återfinns i kommunen Bambang (1.225), Nueva Vizcaya och Dupax Sur (265) i Quirino- provinsen. Den totala befolkningen uppgår till cirka 6 000 personer (NSO 1980). Språket tillhör den nordfilippinska, centrala Kordilleran-gruppen.

Självförsörjningstekniken är huvudsakligen våt risodling. Det förekommer en del svedjebruk i de högre belägna områdena. Livsmedelsförsörjningen kompletteras av djurhållning. Eftersom området är knutet till de stora transportlederna som förbinder södra och norra Luzon, och därmed utsätts för intensiv handel, är kulturförändringen mycket avancerad och mycket av den traditionella kulturen har försvunnit. Befolkningen har smält samman med det vanliga samhället på grund av den förändring som den nationella maktstrukturen, utbildningssystemet, marknadsekonomin och de stora religionerna har åstadkommit. Med undantag för språket går det inte längre att urskilja den etniska karaktären.

Teorier om befolkningsrörelser pekar på Isinay-landet som en möjlig samlingsplats för folkvandringen till Ifugaos högland.

16. Pangasinan

Pangasinan (Pangagalatok, Pangasinense) bor på den halvö som sticker ut västerut i Sydkinesiska havet strax norr om Zambales bergskedjor. De tätaste områdena finns i San Carlos City (117.850), Dagupan City (101.131) och Malassique (79.808). Den nationella befolkningen är cirka 1.159.176 (NSO 1990).

Området, som är bördigt tack vare Agno-floden och dess bifloder som strömmar ner från den södra änden av Cordillera-bergen, har en riklig vegetation och jordbruksproduktion. I väster, på halvöns spets, finns Bolinao, ett folk med anknytning till Sambal, och i söder finns Sambals. Från inlandet i öster kommer tagalogen från Nueva Ecija, och från norr kommer de som har bevarat ett distinkt språk trots de komplexa institutionerna i dagens storstadskulturer.

Jordbruket, med risproduktion, är den främsta industrin, med fiske kring Lingayenbuktens vatten, längs vars fransar det finns områden som används för odling av fisk och kräftdjur. Pangasinan producerar också några av de bästa “buri”-mattorna och är välkända för inhemskt metallhantverk, särskilt tillverkningen av bolos.

17. Ga’dang

Området i den mellersta Cagayan-dalen där Cagayan-flodens bifloder flyter samman med de östra sidorna av Cordillera-bergen är ockuperat av det folk som kallas Ga’dang. Några av de mer konservativa grupperna kan hittas i högländerna i sydöstra Kalinga-Apayao, östra Bontoc och Isabela. Härifrån sträcker de sig ut i dalen och har blandats med de kristna Ilocano och Ibanag, särskilt i Magat-flodens dalgång i nordvästra Nueva Vizacaya. I låglandet kan de nästan inte skiljas från andra grupper. Fem undergrupper är erkända: (1) Gaddang, (2) Yogad, (3) Maddukayang, (40 Katalangan och (5) Iraya. Området Isabela (50.000 NSO 1980), med en total nationell befolkning på cirka 20.850 (NSO 1980).

Traditionellt bygger försörjningen på odling av ris och sötpotatis i svackdiken, kompletterat med kontantodling av tobak och majs, och i låglandet bedrivs intensiv våtodling. Bosättningarna ligger nära vattendrag och deras odlade fält.

Ledarskapet i samhället baseras på mod, färdigheter, kunskap om sedvanerätt och ekonomisk rikedom som vanligtvis förknippas med statusen mingal. En fredspakt (pudon) tillämpas. Religionen bygger på en dikotomi mellan den jordiska världen och en eftervärld, även om den förstnämnda är det viktigaste. Rituella utövare är både män och kvinnor.

Individuella prestigefester praktiseras av män minst en gång i livet. För detta samlar de ihop rikedomar för att finansiera de sju nödvändiga, genomarbetade ritualerna. Ga’dang-kläderna, särskilt hos grupperna på höglandet, är mycket färgglada och kännetecknas av många olika typer av pärlor av halvädelstenar.

18. Ibanag

Ibanag (Ibannag) är koncentrerade kring städerna Tuguegarao (43.004), Solano (18.172), Cabagan (30.883) och Iligan (27.170) i provinserna Cagayan och Isabela. Den totala befolkningen uppgår till 311.187 personer (NSO 1990). Dialektgrupperna är följande: (1) norra Ibanag och (2) södra Ibanag. De är besläktade med de närliggande, men mindre dominerande, Itawit och Malaweg. Ibanag bebodde ursprungligen områdena utanför Cagayanflodens mynning. Under historisk tid (1850-1900) flyttade de uppför floden och påverkade gradvis kulturerna hos äldre etniska element i söder, som Itawit, Isinay och Ga’dang. Språket blev ett lingua franca för handel. Senare införlivades Ilocano kulturella influenser (1850-1897) då tobaksodlare också påverkade dessa gruppers kulturer.

Kulturen är i grunden låglandsteknologi med odling av ris och majs med tobak och bomull som handelsgrödor. I vissa fall odlas ris på höglandet. Kulturen är starkt påverkad av Ilocanos migration till Cagayan-dalen.

19. Itawit

Gruppen, som också kallas Itauit, Tawit, Ibannag-Itawit, är koncentrerad till kommunerna Tuguegarao (23.916), Enrile (20.378), Peñablanca (17.087), Amulong (4.336) och Tuao (19.066) i den södra halvan av provinsen Cagayan, i det område som dräneras av floderna Chico och Matalag. Den nationella befolkningen är cirka 119.522 (NSO 1990). Kulturen är intimt sammankopplad med Ibanag-kulturen som är mer dominerande. Under historiska perioder flyttade Itawit-befolkningen gradvis öster om Cagayan- floden nära Sierra Madres utlöpare där folket praktiserar den slash-and- burn- typ av odling, och vidare söderut till mitten av Cagayan-dalen på den västra sidan.

Boplatserna är mindre än Ibanag-boplatserna, även om de är kärnformade, och ligger vanligtvis långt från stadscentra. På Pinacanauan-flodens översvämningsslätter odlas främst våtris på risfält, majs och bomull. Tobak, som är den viktigaste handelsgrödan, planteras under de torra månaderna mellan ris- och majsodlingarna.

20. Malaweg

Denna grupp (Malaueg, Malweg och Malagueg) är koncentrerad kring kommunen Rizal, det allmänna området som före 1900-talet var känt som Malaueg i provinsen Cagayan, och västerut kring Conner ligger Kalinga- Apayao. Den totala befolkningen är cirka 14.591 personer (NSO 1990). Med undantag för den dialektala variationen, som ligger nära Itawit, skiljer sig gruppen knappast från Ibanag/Itawit-grupperna, som lever i den närliggande Cagayan-dalen.

Malaweg är belägna på en utlöpare väster om Piat vid Matalag-floden nära den sydöstra gränsen till provinsen Kalinga-Apayao. Tobak odlades här i kommersiell skala av folket, vilket lockade Ibanags till området österifrån.

21. Yogad

Koncentrerade i staden Echague (12.920) i Isabela, talar Yogad en av de fem erkända dialekterna av Ga’dang (egentlig Gaddang, Yogad Maddukayang, Katalanggan och Iraya). Folket är nästan helt sammansvetsat med de kristna Ilocano-Ibanag-grupperna i Cagayan-dalens lågländer. Folket bedriver intensiv risodling som kompletteras med majs och tobak som handelsgrödor, och med undantag för språket går det inte att skilja dem från de omgivande cagayanerna. Den nationella befolkningen uppskattas till cirka 16.718 personer (NSO 1990).

22. Ilongot

Traditionellt belägna vid korsningen mellan Sierra Madre och Caraballo bergen i källflödena till floderna Cagayan, Tabayon och Conwap i Luzon finns tre folkgrupper: (1) Italon, som finns i Cagayanflodens övre lopp, (2) Engotngot (Ipagi), som finns nordväst om Baler-kusten, och (3) Abaka (Ibilao), som bor i sydvästra Nueva Vizcaya. Alla tre kallas tillsammans för Ilongot. De andra namn som de decimerade grupperna är kända under i litteraturen är Ilonggot, Ibilao, Ibilaw, Ilungot, Ligones, Bugkalot, Quirungut, Iyonout, Egonut, Ipagi, Engongot, Italon, Abaka och Ibilao. De är tätast i kommunerna A. Castaneda (695) och Dupax Sur (685). I hela Nueva VIzcaya är de cirka 2.085 och i Quirino cirka 2.173 (NSO1980). Den totala befolkningen i landet uppgår till 50.017 personer (NSO 1990). Hela befolkningen är uppdelad i cirka tretton lokaliserade dialektgrupper: Abaka, Ayumuyu, Belansi, Beqnad, Benabe, Dekran, Kebinanan, Payupay, Pugu, Rumyad, Sinebran, Taan och tamsi.

Av alla etniska grupper i landet verkar Ilongot vara den enda som har blivit ödelagd av sin egen hårda kultur, vilket har spridit befolkningen från de traditionella bosättningsområdena till andra provinser: Bulacan (4.969), Cavite (4.781), Zamboanga del Sur (3.735), Palawan (2.745), och andra där Ilongotbefolkningen är större än i det ursprungliga hemlandskapet.

Folket tenderar att bo nära bifloder och bedriver odling svedjebruk. Bostadsmönstret är utspritt och befäst (eftersom Ilongot-kulturen är aggressivt isolationistisk). Ilongot är traditionskonservativa och motståndskraftiga mot yttre kulturella influenser. Socialt sett är familjerna på en ort löst grupperade i grupper som kallas alipan. Liksom alla andra filippinska grupper är släktskapet bilateralt och det finns inga härstamningsgrupper.

Tidigare levde gruppen på svedjebruk även i Pampangaflodens vattendrag, men har långsamt trängts undan mot norr och öster. Odlingarna är blandade och baseras främst på rotfrukter, även om det nu finns en trend mot ris som det dominerande odlingsmaterialet, och försörjningen kompletteras av jakt, fiske och matinsamling.

Samhället är traditionellt jämlikt utan någon egentlig ledarskapsstruktur. Ledarskapet ligger istället hos grupper av syskon med övertalningsförmåga.

23. Kapampangan

Kapampangan (Pampanggo, Pampango, Capampangan, Pampangueño och Pampangan) är en av de största etniska grupperna i landet, som generellt sett ockuperar landet kring översvämningsslätterna och träskmarkerna vid Pampangafloden i centrala Luzon. De omgärdas av Zambal i öster, pangasinan i norr och tagalong i söder och i nordost av ett landskap som inte är uppdelat i språk, men som har en viss samhörighet med sambal. Det kan noteras att Sambal å andra sidan är allmänt besläktat med Sinaunang tagalong i Tanay, Rizal. Befolkningen är tät i de urbaniserade centra i Angeles City (174.962), San Fernando (139.342), Lubao (92.123), Mabalacat (92.778) och många andra områden, med en uppskattad totalmängd på cirka 2.864.949 (NSO 1990).

Jordbruket är baserat på intensiv våtrisodling, eftersom landskapet ligger i Central Luzons risskål, med vidsträckta flodslätter som vattnas av floden Pampanga och är känt för sin fiskeindustri. På de vidsträckta slättbygderna odlas ris och sockerrör. Träslöjden är högt utvecklad, särskilt i Betis där de skickligaste träsnidarna finns. Andra områden är kända för matttillverkning, bakverk och olika köttkonserveringar. Folket är känt för sina kulinariska talanger.

President Ninoy Aquino var Kapampangan. Kapampangan är rikt representerade bland de nationella politiska ledarna, i näringslivet och i rättsväsendet.

24. Palanan

Gruppen kallas även Paranan och är till stor del koncentrerad på Stillahavssidan av provinsen Isabela kring Palanan Bay. Befolkningsområdena ligger i Palanan (9.933) med en total befolkning på cirka 10.925 (NSO 1980). Detta är troligen den nordostligaste utbredningen av tagalogspråket. Det finns dock en betydande blandning med negritokulturen.

Kustområdet är smalt med Sierra Madre som reser sig brant och kantar landet i väster med Stilla havet i öster. Den tekniska försörjningstekniken är inriktad på det närliggande havet med en lapptäcke av risodling på sluttningarna.

25. Tagalog

Tagalogerna anses vara den största av de filippinska etniska grupperna och är koncentrerade kring storstadsområdet Manila och spridda som den största befolkningen i provinser som Rizal (812.713), Laguna (1.290.278), Cavite (1.026.657), Batangas (1.445.509), Bulacan (1.384.270) och Nueva Ecija (986.248). Befolkningen uppgår nu till cirka 16.054.430 personer (NSO 1990).

Det nationella språket byggs upp kring tagalong, som nu praktiskt taget förstås och talas i alla urbana delar av landet. Folket identifieras med alla typer av jordbruksproduktion, skogsbruk, djurhållning och industriell produktion. De är också engagerade i internationell marknadsföring, politik och utländska förbindelser.

Släktskapsstrukturen är i huvudsak bilateral med avkommor som är lika släkt med båda föräldrarna, och arvet följer samma mönster även om det i praktiken är mer kognitivt till sin natur. I stadsområdena och när det gäller stora egendomar finns det en tendens till linjär fördelning av rikedomar inom alla sektorer av offentlig verksamhet och inom privata institutioner som är nationella och internationella till sin omfattning. Eftersom Tagalog-folket befinner sig mitt i den statliga strukturen är det det folk som är de mest omedelbara mottagarna av fördelarna med det moderna samhällets tjänster. Ett sådant privilegium återspeglas i tagalogens dominans i relation till andra etniska grupper.

26. Bicol

Bicolhalvön omfattar den sydostligaste delen av ön Luzon. Allmänt sett kallas folket för bicolano även om befolkningen är mycket differentierad när det gäller språket, inte så mycket på grund av fysisk avgränsning som socialt. Den totala befolkningen är 4.469.082 personer (NSO 1990). De som talar Bicolano är bland annat de som bor i provinserna Albay, Sorsogon, Catanduanes, Camarines Norte och Camarines Sur. Bicolano bor också huvudsakligen på öarna Catanduanes, Masbate, Ticao och Buras. Bicol Naga är det vanliga språket i området.

Bicol-slätterna är mest tätbefolkade, särskilt jordbruksområdena Legaspi- Albay, där nästan hälften av befolkningen bor. Naga och Legaspi är de främsta stadscentrumen. Ekonomin består i huvudsak av susitsitstence och kommersiellt jordbruk. Ris är den dominerande grödan med en liten överproduktion tack vare bevattning. Det produceras också ris på höglandet. Majs kommer på andra plats efter ris. Kokosnöt och abaca är de viktigaste handelsgrödorna. Brytning av guld, koppar, järn, kromiter, mangan och andra är en utvecklad industri. Fiskeri- och skogsindustrin är blomstrande.

27. Negrito

Liksom Manobo utgör Negrito-grupperna i Filippinerna en av de mest komplexa populationerna när det gäller spridning. Det finns två större grenar som gjorde sitt intåg i den filippinska arkipelagen för 30.000 till 20.000 år sedan; den ena rörde sig på Filippinernas östra flank, som går upp norrut till Stillahavssidan av Sierra Madrebergen och utgör Alta-, Arta- och Agta- grupperna; den andra grenen rörde sig längs den västra flanken upp till norra Luzon och omfattar nu Pinatubo, Negrito; andra större undergrupper är Dumagat, Ata, Ati, Atta, Sinauna och Batak.

Folket kännetecknas av kortväxthet, mörk pigmentering och knottrigt hår. Alla Negrito-grupperna talar språk som är dialekter av de större angränsande folken. De är nu vitt spridda och återfinns i höglandsområden eller svårtillgängliga platser: Stillahavssidan av norra Luzon till Bicolhalvön, Cordillera-bergenas norra spets, Zambales-kedjorna och Bataanhalvön, Bondochalvön, ön Negros, Panay och Palawan. Det finns minst 25 grupperingar, med en mycket preliminär nationell populationsräkning på 766 (NM 1994).

Även om de bedriver trädgårdsodling i små områden, så är de i huvudsak jägare och samlare, som börjar träna sin skicklighet med pil och båge vid mycket tidig ålder. De har utvecklade patron-klient-relationer för handel och livsmedelsanskaffning med angränsande grupper. De sociala grupperingarna är små grupper med flytande medlemskap som bygger på bilateralt släktskap.

28. Sambal

Sambal upptar den nordvästra flanken av Zambales bergskedjor och den västra spetsen av Pangasinan. De erkända dialektgrupperna är: (1) Botolan, (2) Tina och (3) Bolinao. Sambalbefolkningen i Pangasinan uppgår till cirka 29.795 personer medan den i Zambales uppgår till cirka 89.010 personer (NSO 1980). Nationellt sett finns det 118.805 personer (NSO 1980).

Av språkstudier framgår det att språket Sambal ligger närmast en variant av tagalog som kallas “Sinaunang Tagalog” och som talas i Tanay, Rizal. Detta har tolkats som att de som talar sambal ursprungligen bodde i Tanay, Rizalområdet och började flytta norrut när den austronesiska tagalogen från Masbate och Mindoro började flytta omkring 6.000 f.Kr. och trängde undan tidigare grupper till Zambalesområdet.

Visayas

1. Masbateño

Ön Masbate ligger strax väster om provinsen Sorsogon på Bicolhalvön. Befolkningscentra finns i kommunerna Masbate (55.996), Aroroy (45.306), San Jacinto (34.185, NSO 1980) och Uson (24.817), med en nationell befolkning på 602.257 (NSO 1990). Ön präglas av relativt lågt belägna och diskontinuerliga höglandsklasser med smala stråk av kustnära lågland. Detta har lett till att befolkningen har spridits över hela landet, särskilt i Palawan.

Livsmedelsförsörjningen bygger på jordbruk och fiske med gruvdrift söder om Aroroy i Conical Peak-området.

2. Abaknon

Abaknon (Capul Samal, Capuleno) bor på ön Capul på Samars norra spets i San Bernardino-sundet, söder om provinsen Sorsogon. Trots att Abaknon ligger på andra sidan centrala Filippinerna från Sulu- och Tawi- Tawiarkipelagen, där Sama-grupperna bor, talar de ett språk som är besläktat med Sama och inte med språken hos folken runt omkring dem, som Bicol och Waray. De största koncentrationerna av denna befolkning finns i norra Samar (8.840) och i Capul (8.735) med en total befolkning på cirka 9.870 (NSO 1980).

Befolkningen har en marin inriktning med en basindustri inriktad på fiske och risodling i inlandet. Samhällena är starkt ackulturerade och kan praktiskt taget inte särskiljas från de omgivande samhällena med de vanligaste etniska grupperna.

3. Rombloanon

Befolkningen är fördelad på ögruppen Romblon strax söder om Luzon med koncentrationer i Romblon (20.510), San Agustin (19.660), Cajiodioangan (13.800) och Look (13.420). Den totala befolkningen uppgår till cirka 147.000 (NSO 1980).

Ön är välkänd för sin bergiga topografi; de flesta befolkningarna är koncentrerade längs öns utkanter, medan de bergiga inre delarna praktiskt taget saknar invånare. Romblon är hamn och uppsamlingsplats för kopra, som är den enda betydande produktionen för befolkningen. Det finns en blygsam produktion av marmor som är öns rikaste mineralresurs. Det finns en del boskap som levereras till Manila. Inhemskt fiske är vanligt förekommande.

4. Bantoanon

Bantoanon bor på ögruppen Banton, som är en del av Romblom-ögruppen söder om Marinduque. De mest koncentrerade områdena finns i Odiongan (24.870), Corcuera (8.470), Banton (6.850) och Concepcion (4.455). Den nationella befolkningen uppskattas till 52.745 personer (NSO 1980).

5. Aklanon

Aklanon avser majoritetsbefolkningen i provinsen Aklan på ön Panay i centrala Filippinerna. Områdena med högst befolkningstäthet finns i kommunerna Kalibo(46.598), Ibalay (33.929) och Banga (27.342) (NSO 1990). Den uppskattade nationella befolkningen är 411.123 personer (NSO 1980).

6. Kiniray-a/Hamtikanon

De är även kända som Antiqueño, Hantik och Hantikanon och är koncentrerade till kommunerna San Jose (36.902). T.Fornier (24.254), Culasi (27.915) och Bugasong (23.767). I provinsen Antique är de 369.872 personer. Den totala nationella befolkningen är cirka 529.285 (NSO 1990).

7. Hiligaynon

Hiligaynon (Ilongo, Illongo, Ilonggo, Panayano) upptar huvudsakligen provinsen Iloilo med en total befolkning på cirka 1.608.083 personer. De största koncentrationerna finns i Ajuy (37.763), Calinog (40.578), Buenavista (40.862) och Barotac Nuevo (39.157). Den nationella befolkningen är cirka 5.648.595 personer (NSO 1990).

8. Sulod

Sulod på ön Panay (Bukid, Bukidnon, Mundo, Putian, Monteses, Buki) finns i provinsen Capiz, Antique och Iloilo i kommunerna Tapaz, Valderrama respektive Lambunano. Språket tillhör den centralfilippinska gruppen. Kbefolkningen ligger inom intervallet 14.000 personer. Dialekterna är besläktade med Hiniraya, Kiniray-a från låglandet, anpassningen är höglandskultur och visayan i särdrag med en försörjning baserad på slash- and burn-odling. De viktigaste grödorna är ris, majs och rotfrukter, kompletterade med fångst och födosök. Odlarna är mycket rörliga; fälten byts ut vartannat år och får ligga i träda i fem år eller så innan de används igen.

En bosättning består av några få hus. Den leds vanligen av den äldsta mannen som kallas parakuton, som bistås av en yngre man som kallas timbang i samhällsaktiviteter och konflikter. Rollerna är inte ärftliga. De traditionella religiösa riterna är många, inklusive 16 större riter som firas av en baylan.
Gruppen är känd för sina epos, som epiken om Labaw Dunggon, som är bland de mest omfattande i landet. Liksom Ifugao-folket är de bara bevarade i minnet.

9. Bukidnon

Bukidnon (Magahat, Karolano, Mangahat och Buquitnon) i Negros Oriental skiljer sig från den grupp med liknande namn som finns på Mindanao och som är av släkt med Manobo. Det finns två uppenbara undergrupper av Negrosbukidnon: (1) Magahat som bor längs bifloderna till övre Tayaban, i kommunerna Tanjay, Santa Catalina, Bayawan (Tolong) och Siatoni, och (2) Karol-ano i kommunen, huvudsakligen i Kamansi, Oringao, Kabagayan, Manapla, Lumbangan, Mabuhay och Tayasan.
Bukidnonborna är växlande odlare på höglandet i öns inre. Deras försörjning är blandad med insamling av mat. Det finns få omfattande etnografiska uppgifter om denna grupp. De är inte bofasta, men de upprätthåller handelsförbindelser med låglandssamhällena. Gruppen nämns för första gången 1894 i en rapport där man påpekar att det finns cirka 8.000 inlandsområden i det inre av ön, och senare i en redogörelse för massakern på ett bergssamhälle i samband med genomförandet av reduccion-politiken. Bukidnon har sedan dess genomgått en ackulturation samtidigt som de har behållit sin anpassning till höglandet.

Kulturen är generaliserad visayansk och anpassad till torra jordbruksförhållanden upp till en höjd av 3.000 fot, med ett brett utbud av odlingar med tonvikt på ris. Det finns likheter i kulturen med Sulod i Panay. Språket är besläktat med både sugbuhanon och hiligaynon.

10. Boholano

Boholano är en av de stora huvudgrupperna och talar en variant av cebuano med mycket små förändringar i uttalet. De områden där koncentrationen är som tätast finns i kommunerna Talibon (40.770 NSO 1980), Tagbilaran (54.734 NSO 1990), Ubauy (48.134 NSO 1990) och Loon (30.034 NSO 1990). Befolkningen på ön Bohol är cirka 845.751 personer (NSO 1980). Det som återstår av deras traditionella kultur är sedan länge borta.

Den allmänna kulturen är låglands- och kustnära Visayakultur med intensivt våtrisodling i stället för majsproduktion som i centrala Visayas. Andra grödor är camote, kassava, taro, bönor, bananer och mango, varav de två sistnämnda i betydande mängder. Copra är allestädes närvarande men abaca är inte lika vanligt. Fiske är vanligt i kustområdena. Södra Bohol är känt för sina unika jaktspecialiteter för valar, delfiner, hajar och mantor som har påverkat andra områden i norra Mindanao.

11. Cebuano

Detta folk, som tidigare var den största etniska gruppen i landet, är nu näst efter tagalogen, med en nationell befolkning på 15.151.489 personer (NSO 1990). Enbart på ön Cebu är de cirka 15.008.593 personer (NSO 1990). De är centralt belägna i hjärtat av skärgården och kontrollerar handeln söder om Manila. De utgör den största etniska befolkningen och det största kulturella inflytandet i södra Filippinerna, även bland folken på Mindanao, så att cebuano är det främsta språket i södra Filippinerna.

12. Waray

Ön Samar och norra Leyte bebos av Waray (Waray-Waray), ett tåligt folk som har anpassat sina liv till att deras hem ligger i Stillahavets tyfongata. Kärnområdena är Leyte (700.634) och Samar (829.249 NSO 1990), med en total nationell befolkning på cirka 2.423.761 (NSO 1990).

Landet är kargt med smala kustområden och en mogen karstrygg. Intensiv odling av våtris, produktion av kopra och inhemskt fiske försörjer basbefolkningen. Fiskeindustrin är särskilt intensiv i öns södra del. Kulturen är i huvudsak visayansk. Waray-folket väver vackra mattor av palmblad i närheten av Basey i Samars södra spets.

Mindoro

1. Mangyan

Mangyan (Iraya, Slangen, Batangan, Tadyawan, Buhid, tao Buid, Hanunoo, Ratagnon; i litteraturen även känd som Mangaianes, Manghianes, Manguianes, Tiron, Lactan, Buquit, Barangan, tagaydan, Pula, nauhan och BUid) är en samlingsbeteckning för ursprungsbefolkningen på ön Mindoro.

Flera grupperingar har noterats av olika myndigheter. Dessa inkluderar: (1) hHanunoo, södra delen av Oriental Mindoro, (2) Buhid, strax norr om Hanunoo, (3) Batangan, i de inre skogarna norr om Buhid, (4) Ratagnon, i öns sydspets, (5) Iraya, på Mindoros nordspets, (6) Tadyawan, på den östra och nordöstra sidan, och (7) Alangan, i närheten av Mount Halcon. Utbudet av andra namn som de är kända under är också mycket brett, särskilt när det gäller exonymer. Den uppskattade befolkningen är 30.000 (NSO 1980) med kärnområden i städerna Sablayan (4.140 NSO 1980), BUlalacao (5.316 NSO 1990) och Mansalay (4.090 NSO 1980).

Bosättningarna består vanligtvis av fem till tolv hus med en enda familj, på sluttningar nära bergsbäckar. Varje bosättning identifieras vanligtvis med namnet på den äldsta medlemmen. En samling bosättningar kan vara geografiskt identifierade. Den grundläggande försörjningsformen är växelodling med majs och ris som grödor, med bönor och sockerrör i mellangrödor och senare sötpotatis, jams och taro.

Mangyanernas mest imponerande särdrag är deras fortsatta användning av ett inhemskt indiskbaserat manuskript eller syllabary för att skriva sina ambahan eller urukay, en form av poesi och sånger. Det skrivs med stylus eller knivar på bambusbitar. De sjungs eller sjunger tillsammans med gitarrer, fioler, flöjter eller harpor. Endast hanunoo i sydöstra Mindoro och Buhid i södra Bongabon Ruver använder egentligen denna skrift, även om det finns en andra typ av skrift som är okänd för dessa två grupper. Denna skrift används av Buhid längs Tangonfloden.

Palawan

1. Palawan

Tagbanwa (Tagbanuwa, Apurhuano, Tagbanua, Kalamian, Calamiano, Kalamianon, Kalamianen, Tangula’nen, Silanga’nen, tagbanoua) är den mest dominerande av de etniska grupperna i Palwan. De är främst förknippade med torra odlingsförhållanden och finns i centrala Palawan och norrut på ön. De största koncentrationerna finns i Coron (4.366 NSO 1990), Aborlan (3.115 NSO 1980) och Puerto Princesa (1.415 NSO 1980). De kända undergrupperna på fastlandet är (1) Apurahuan, (2) Inagauan, (3) Tandala’nen och (4) Silanga’nen, medan (5) Kalamianen på Kalamianöarna utgör mer varierande grupper som är marint inriktade. Den uppskattade totala befolkningen är 13.643 personer (NSO 1990).

Gruppen är känd för sin mycket engagerade ritual, pagdidiwata, som hålls för att fira olika tillfällen: en riklig skörd, bröllop och andra. I ritualen ingår att man dricker risvin med hjälp av bambusstrån från stengodskrukor som man har handlat med från Kina. Gruppen är också en av de få kvarvarande etniska grupper som fortfarande använder sin egen stavelseskrivning. Den främsta källan till försörjning är odling med slask och bränning.
Den viktigaste grödan i svedjebruken är ris, även om kassava är en föredragen basprodukt. Riset är en rituell mat och anses vara en gudomlig gåva som används för att jäsa rituellt vin. Majs odlas tillsammans med ris och andra växter som taro, kassava och sötpotatis. Fiske är en viktig källa till försörjning, tillsammans med jakt. Inkomster erhålls också delvis från skogsresurser. Som kopal, rotting och vax. Metallhantverk görs med en smedja med dubbla bälgar. Tagbanwa är ett av de få folk som fortfarande använder blåspistol.

Släktskap räknas bilateralt, men det finns en övervikt för den matrilinjära sidan när det gäller bosättning efter äktenskap. Förbindelserna med släktingar är svaga, vilket innebär att man undviker “svärföräldrar”.

2. Agutayanen

Agutayanen (Agutayanen, Agutayano) finns ursprungligen på ön Agutaya i Cuyo-gruppen av öar i norra Palawan. Kulturens kärnområde ligger på Agutaya som har en befolkning på cirka 5.269 personer (NSO 1980), även om det finns en större grupp på Palawans fastland som uppskattas till cirka 7.225 personer med en total nationell befolkning på cirka 25.475 personer (1980). Språket är nära besläktat med kalamiska tagbanua.

Kulturen är i grunden en ökultur från låglandet med en marin inriktning och en del jordbruk.

3. Kuyonen

Dessa etniska grupper (Cuyonon, Cuyuno, Cuyo, Kuyunon och Kuyunin) finns huvudsakligen på ön Cuyo (12.470) i norra Palawan, Puerto Princesa (20.940), Roxas (13.405) på Palawans fastland och ön Dumaran (6.690). Den totala befolkningen är cirka 97.000 personer, varav cirka 89.000 (NSO 1980) finns i Palawan. Kuyonen utgör den etniska eliten i Palawab, eftersom platsen historiskt sett har varit Palawans spanska huvudstad före Puerto Princesa. Det har hävdats att Ratagnon, en undergrupp till Mangyan i Mindoro, troligen är Kuyonen som migrerat till Mindoro.

De grundläggande försörjningsaktiviteterna är av centralfilippinsk karaktär och kombinerar både marina och terrestra strategier, där de senare använder sig av både intensiv våt odling och torra regimer.

4. Pala’wan

Pal’wan tillhör det stora manobo-baserade språket i södra Filippinerna, med två generaliserade undergrupper. Befolkningen uppgår till cirka 40.630 personer och finns i den södra halvan av ön Palawan. Tau’t Batu i Singnapan Valley of Ransang är en av undergrupperna som upptar en specialiserad miljönisch. De högsta koncentrationerna finns i Brooke’s Point (17.875) och Quezon (11.610 NSO 1980). Folket flyttar sina bostäder från grottor till öppna fält, beroende på den årliga säsongscykeln. En av de unika proteinfångsterna kommer från fåglar och fladdermöss som lever i grottorna, en strategi som verkar ha funnits i den förhistoriska Tabon-grottan i Quezon.

Pala’wan är odlare av sandjordar. Tyngdpunkten ligger på ris, även om riset odlas tillsammans med många andra kulturväxter, bland annat majs, jams och sötpotatis. Cassava är en föredragen basvara. Arkitekturen är speciell och består av flera nivåer som motsvarar specifika funktioner. Mycket karakteristiskt för Palawans svedjebrukare är användningen av bambu, plantor och annat längsgående material för att skapa rutnät över fältet som hjälper till att kontrollera fördelningen av grödorna.

5. Molbog

Molbog (även kallad Melebuganon) finns i Balabac-ögrupperna i södra Palawan där de beräknas vara 5.292 (1990). Den nationella befolkningen är 6.795 (1980).
Molbog har en islamisk religion. Folkets jordbruksbas är ganska fattig och befolkningstätheten är mycket låg. Jordbruket kombineras med fiske för att försörja sig själv. Kokosnöt är den enda kommersiella grödan. Fiskresurserna är rika men utnyttjas av storskaliga kommersiella företag som levererar till Manila.

6. Batak

Batak (Batac, Tinitianes) är en av undergrupperna till de filippinska negritos som är genetiskt knutna till Negrito i västra centrala Luzon, dvs. Pinatubo Ayta. I likhet med den klassiska Negrito-gruppen är batakerna matinsamlare, jägare och odlare i nästan bredvidliggande områden. De är spridda i de nordöstra bergen i Palawan från Babuyanfloden i söder till Malcampo i norr. Thuey talar både Tagbanwa och Pala’wan. De var ursprungligen utspridda, men har på senare tid (1880) samlats i området kring tanabag, deras första kärnformade bosättning. Detta möjliggjordes genom införandet av torrrisodling och en civil regeringsstruktur i
området. Den uppskattade befolkningen är 1.780 personer (NSO 1990).

Batakerna var tidigare skickliga på att använda pilbåge och pilbåge samt blåspistol. De bedriver nu minimal skiftesodling av torrt ris med enstaka trädgårdar där man odlar kassava, knölar och grönsaker. De samlar in mat för att komplettera sina behov.

Den sociala organisationen är baserad på bilaterala släktskap, diskreta band och, ganska löst, på samhället. Den civila strukturen följer för närvarande barangay med en kapitan över en samling band. I likhet med Tagbanwa finns också en masikampo som leder surigiden eller äldrerådet.

Trossystemet är detsamma som hos de omgivande tagbanwa. Det omfattar tron på fem själar: en i huvudet och fyra i armar och ben. Vad som händer med själarna avgör individens hälsa eller liv och död.

7. Tau’t Batu

Den västra flanken av berget Mantalinganjan i södra Palawan präglas av en karstformation med ett av världens största slukhål som bildar en bassängliknande dal som dräneras av Sumurumfloden. I denna relativt isolerade dal bor Tau’t Batu, en liten undergrupp (87 NM 1983) av Pala’wan som talar en dialekt av detta språk.

Efter säsongsbundna väderväxlingar följer folket ett transhumant levnadssätt – en mönstrad rörelse i dalen som följer de årliga årstidscyklerna, till vilka de anpassar sitt sätt att försörja sig och anpassa sig. Under början av torrperioden, från början av året till slutet av torrperioden i juni, lever de i fält regnigt väder och flyttar in i de grottor som utmärker kalkstensklipporna efter risskörden, där de får skydd från regnets och flodens översvämningar. Dessa fångas med hjälp av enorma skärvor som är vävda av palmblad och långa stolpar med strängar av rottingtorn som lätt kan trassla in fladdermusvingar.

Även i grottorna bygger Tau’Batu bostadsstrukturer som bygger på en modulär sovplattform (datag) med en eldstad. Husen på de öppna bergssidorna är mer genomarbetade. Kornmagasinen är bättre konstruerade och använder sig av råttskydd på stolparna.

Tau’t Batu, liksom alla Pala’wan, använder blåspistol för att jaga små byten. Bland deras musikinstrument finns den enorma tvåsträngade gitarren – kudlong.

Sulu/Tawi-Tawi

1. Yakan

Ön Basilan strax utanför Zamboangahalvöns sydspets i västra Mindanao och öarna Sakol, Malanipa och Tumalutab öster om Zamboanga bebos av Yakan. Det finns en uppskattad befolkning på cirka 86.926 personer enbart på ön Basilan, som till stor del är koncentrerad till kommunerna Tipo-Tipo (25.368), Lamitan (14.003), Sumisip (18.777) och Tuburan (19.349 NSO 1990). Spridningen i andra delar av landet ger en uppskattad total befolkning på 119.865 personer (NM 1990).

Språket är nära besläktat med Sama, men folkets kultur är anpassad till landorientering snarare än till havet för dem som bor i inlandet. Jordbruket består till stor del av ris på höglandet, även om kopra också är utbrett. Religionen är islamisk med synkretistiska inslag från traditionella och inhemska trosuppfattningar.

Yakan är välkända för sin genomarbetade klädsel, som är nästan likadan för både män och kvinnor. Bland dessa klädesplagg kan nämnas det 15 meter långa röda skärpet okandit. Textilvävningar som görs på en vävstol med ryggband är mycket eftertraktade, särskilt på grund av de invecklade och vackra motiven.

2. Sama

Sama (AA Sama, Jama Mapun, Samal, Balangini, Balangingi, Bangingi, Pangutaran) är en mycket varierande grupp med en befolkning som är koncentrerad till provinserna Sulu och Tawi-Tawi (118.572). Kärnområdena ligger i Siasi (15.248). Tandubas (16.706), Sitangkai (30.328) och Pangutaran (14.382) (NSO 1990). Den nationella befolkningen är cirka 319.809 (NM 1994). Det finns tre generaliserade språkliga grupperingar: västra,östra (Pangutaran) och centrala. Folket grupperar sig i enlighet med de dialekter de talar och identifieras med sina hemöar. Med dessa som bas skiljer de minst 20 undergrupper åt, däribland en Sagaa, vars språk talas i norra Borneo, gruppen är islamisk i sin religion. Vissa är nominellt muslimska. Ytterligare andra betecknas som helt icke-islamiska. När det gäller anpassning grupperar de sig i två grupper: Sama Dilaut (felaktigt kallad Badjao) och Sama Diliya. De förstnämnda är vanligen förknippade med marin inriktning och har fortfarande kvar mycket av den inhemska religionen: de sistnämnda är vanligen landbaserade och starkt påverkade av islam.

Kulturen är i grunden sydostasiatisk från låglandet med inslag av både marin orientering och ris- och kassavaodling. Kassava är den vanligaste basfödan. Kopra produceras också. Det finns släktskap med kustgrupperna på norra Borneo. Handel är ett viktigt inslag i kulturen och i vissa områden är fartygsbyggen en välutvecklad industri, särskilt på ön Sibutu.
Husen byggs vanligen på höga pålar över grunt vatten i skyddade områden, med de allestädes närvarande båtarna av olika slag vanligen förtöjda bredvid. De döda begravs på kyrkogårdar på land som identifieras av utsmyckade trämarkeringar. (Abstrakt som föreställer de döda ovanpå sjökor eller fordon som duyong).

3. Sama Dialut

Sama Dilaut är en liten etnisk Sama-grupp (Bajao, Bajaw, Samal Laut, Pal’au, Orang Laut Badjau, Lutao, Sama Dilaut, Sama Jengngeng) som är allmänt känd som “sjöflickor” bland västfolket, men som Sama Dilaut på orterna. Befolkningskoncentrationen är koncentrerad till Sitangkai, Tawi-tawi (1.075) och Bongao (660). I provinsen är de cirka 1.735 (NSO 1980) och i landet cirka 29.754 (NM 1994). Det är svårt att få fram en exakt folkräkning eftersom grupperna är mycket rörliga och utspridda i ett stort område som sträcker sig till och med till Luzons norra spets.

Det är tveksamt att använda namnet “Badjao”, ty namnet används för de Badjao som finns i norra Borneo. Sama Dilaut hävdar att när de befann sig i Sabah kallades de Badjao på grund av likheten i deras kultur med båtfolken på Borneo. Det finns en avsevärd skillnad mellan Sama Dilauts språk och de östra eller västra badjao i norra Borneo. Befolkningscentra finns i Sitangkai, Tando-owak och Tungihat i provinsen Tawi-tawi.

Folket bor i husbåtar som kallas lepa och deras kultur är nära kopplad till havet. Deras hus står vanligen på styltor över grunda hav och är förbundna med broar. Husens interiörer är inte uppdelade och har ofta en hanayan, en utsmyckad hylla. Kulturens drag är mycket lika de vanligaste i Sydostasien, särskilt när det gäller liknande grupper med marin inriktning. Livsuppehället är till stor del knutet till marina resurser. Maniok är den vanligaste basfödan. Traditionellt sett är de ett icke-aggressivt folk och hävdar att de inte har några vapen. När Sama konfronteras med aggressioner reagerar de i allmänhet med att fly.

Sama-husbåten, lepa, är en av de vackraste av de traditionella båtarna och har en urgammal typ av båtarkitektur med ett unikt utformat segel med en “mun” som gör att båten kan gå nästan rakt in i vindens öga.

4. Tausug

Tausug (Taw Sug, Tau Suug, Sulu, Suluk, Moro, Joloano, Taw Suluk) uppgår till cirka 701.367 (NM 1994) i Filippinerna och sprider sig till Malaysia där det finns mer än uppskattningsvis 110.000. Kärnområdena i Filippinerna är Jolo (50.265), Indanan (40.791), Siasi (30.064) och Patikul (29.326). I Sulu- provinsen finns det över 413.700 personer (NSO 1990). Samhället verkar vara mycket homogent. Namnet antas betyda “strömningens folk” även om vissa säger att denna tolkning kommer från termerna “tau”, person, och Suug som är det gamla namnet på ön Jolo. Religionen är islam och samhället är uppbyggt kring ett sultanat.

Tausug verkar ha flyttat in i sydvästra Filippinerna på 1000-talet e.Kr., där de nu har rotat sig, från nordöstra Mindanao i området kring Butuan City. Språket hos både Butuanon och Tausug är nära besläktat. Kamayo i Bislig i kustnära östra Mindanao är likaså språkligt besläktade med Tausug. Tausug är en dominerande etnisk grupp i Sulu-arkipelagen, inte bara på grund av sitt antal utan också på grund av sina politiska och religiösa institutioner.

Livsuppehället bygger på jordbruk, fiske och produktion av kokosnötter och hampa. Förutom ris odlas majs, kassava, jams, hirs och sorghum. Metallslöjd och vävning är välutvecklade. Handel är ett av de mer populära yrkena. Deras språk är faktiskt handelsspråket i den södra skärgården. Bilaterala band är viktiga, med släktskap som sträcker sig till kusin och kusin, med en förkärlek till den patrilaterala sidan. Den traditionella politiska strukturen är sultanatet. Sultanen är chef för alla grader inom sultanatet; succession sker genom val av hans personal även om patrilinjär succession är idealet. Datus, som i teorin är ättlingar till den ursprungliga sultanen, har en tillskriven status.

5. Jama Mapun

Jama Mapun (Bajau, Cagayano, Orang Cagayan, Sama Cagayan, Tao Cagayan, Sama) är ett samatalande folk som är vitt utbrett i området kring norra Borneo och sydvästra Filippinerna. Den största koncentrationen finns på ön Cagayan de Sulu i södra Palawan. Om man inkluderar den utspridda delen av befolkningen uppskattas det nationella antalet till 22.320 (NSO 1990). Traditionellt sett bygger Jama Mapuns självförsörjningsteknik på jordbruk och handel till sjöss, med odling av kokosnötter för produktion av kopra som en kontantgröda. Majs och kassava är alternativa baslivsmedel. Till skillnad från de flesta andra Sama-grupper är Jama Mapuns leverne mer till lands än till havs.

Bosättningarna ligger i kärnor längs kusten, men tenderar att spridas mot inlandet. En stor del av konsumtionsvarorna fås genom byteshandel av skogsprodukter och egna produkter med befolkningscentra i norra Borneo. Till skillnad från de flesta filippinska grupper uppvisar släktskapsstrukturen både bilaterala och unilinjära drag med patilinjära förtecken när det gäller arv av titlar och ett släktskapsförhållande med fokus på förfäderna som kallas lungan.

Religionen är i grunden islam med viss synkretism, och den politiska strukturen är relaterad till sultanatets institution med dess religiösa övertoner. Folkets musik och dans är genomarbetade och har sydostasiatiska förtecken.

Mindanao

1. Manobo

Manobo är förmodligen den mest talrika av Filippinernas etniska grupper när det gäller relationer och namn på de olika grupper som ingår i Manobo- gruppen. Den totala nationella befolkningen, inklusive undergrupperna, är 749.042 (NM 1994) och upptar kärnområden från ön Sarangani till Mindanaos fastland i provinserna Agusan de Sur, Davao, Bukidnon samt norra och södra Cotabato. Grupperna har ett så stort utbredningsområde att lokala grupper har antagit karaktären av en distinkt etnisk gruppering, t.ex. Bagobo, Higaonon och Atta. Beroende på specifika språkliga synpunkter skiftar en dialekts tillhörighet till en övergrupp.

En preliminär men mer specifik klassificering som behöver uppmärksammas delar in Manobo i ett antal huvudgrupper, varav några är: (1) Ata- undergrupp: Dugbatang, Talaungod och tagauanum, (2) Bagobo- undergrupp: Attaw (Jangan, Klata, Obo, Giangan, Guiangan), Eto (Ata), Kailawan (Kaylawan, Langilan, Manuvu/Obo, Matigsalug, (Matigsaug, Matig Salug), Tagaluro och Tigdapaya; (3) Higaononon-undergrupp: Agusan, Lanao och Misamis; (4) Norra Cotabato: Ilianen, Livunganen och Pulenyan; (5) Södra Cotabato: Cotabato (med undergruppen Tasaday och Blit), Sarangani och Tagabawa; (6) Västra Bukidnon: Kiriyeteka, Ilentungen och Pulanggiyen; (7) Agusan del Sur; (8) Banwaon; (9) Bukidnon. De olika undergrupperna är för närvarande inte tillräckligt definierade.

Manobo har anpassat sig till olika ekologiska nischer som sträcker sig från kusten till de karga bergshöga regionerna i Mindanaos inre. De olika undergrupperna är mycket utspridda över hela ön Mindanao och har anpassat sig till olika miljöer för att utveckla självständiga varianter av en generaliserad kultur. Alla undergrupper är dock inriktade på höglandet. Vanligtvis odlas flera grödor och mellangrödor, inklusive ris, majs, baljväxter, jams och sötpotatis. Jordbruksproduktionen kompletteras av jakt och insamling av mat.
Bosättningarna är i allmänhet släktskapsorienterade kärngrupper i närheten av svedjebruksfälten på bergsryggarna. Samhällena är vitt spridda och ligger på höga bergsryggar ovanför bergsavrinningssystem. I vissa områden finns det långa hus som rymmer ett antal familjer, vanligen av utökat slag. Ledarskapet ligger på en mycket skicklig och socialt mäktig individ som bygger upp sin följarskara genom olika former av allianser, inklusive äktenskap. I en gruppering, vanligen av släktingar i ett traditionellt samhälle, erkänner de en datu som ledare. Ett antal datus kan förenas under en mer suverän datu uppåt i en politisk pyramid med en sultan och en rajah muda som håller ställningarna i ett större område. Även om släktskapsförhållandet är bilateralt. Det finns en fördomsfrihet för mannen när det gäller beslutsfattande och ledarskap. Kvinnan har en underordnad ställning i samhället.

Numera förändras ledarskapsstrukturen gradvis med ett överlagrande av de moderna civila strukturerna som sträcker sig från provinsens guvernör ner till nivån sitio councilman, som ofta innehas av den bättre utbildade yngre generationen i samhället. Grupperna är till stor del kristna och det finns överlevare av vissa trossystem. Det nationella utbildningssystemet har också i stor utsträckning trängt in i de mer centrala områdena och i liten utsträckning i de mer otillgängliga landsbygdsområdena. De etniska klädernas särpräglade karaktär har till största delen gett vika för kommersiella kläder, med etniska material som hittar sin väg till antikhandeln.

2. Sangil/Sangir

Sangil (Sangir, Sangihe, Sangu, Marore, Sangirezen, Talaoerezen) är det folk som bor i ögruppen Sangihe och Talaud och på Mindanaos södra kust kring Sarangani Bay. Befolkningen är koncentrerad till öarna Balut och Sarangani (2.085) utanför Mindanao och Jose Abad Santos (685) i provinsen Davao del Sur där det finns totalt 4.322 (NSO 1980). Den nationella befolkningen är cirka 10.344 (NM 1994). De talar ett språk med indonesiska släktskap. Islamiskt inflytande, mycket av den inhemska kulturen Kalagan-gruppen. Kulturen är förknippad med låglands- och kustanpassningar med en blandning av intensiv odling och trädgårdsodling.
De traditionella grödorna omfattar ris på höglandsfält, sötpotatis, majs och banan. Folket ägnar sig också åt båttillverkning och kontantodling av kokosnötter.

Före 1900 kallades den lokala bygruppen för soa och bestod av släktgrupper som organiserades som utgiftskrävande matrilinjärer. Långt senare utvecklades bilaterala relationer. Även om kristendomen och islam har påverkat trossystemet finns många av aspekterna av den inhemska religionen kvar, Rituella specialister fungerar som förmedlare med det övernaturliga, särskilt med förfädernas andar.

På jordbruk på höglandet odlas sötpotatis, majs, bananer och ris. Kokosnöt är en viktig kontantgröda. Tillverkning av båtar, särskilt stora fartyg, är väl utvecklad.

3. Maranao

“Sjöns folk” (Maranaw, Ranao, Lanon, Hiloona) är en av de större grupperna i landet som bekänner sig till islam. De är bosatta kring Lake Lanao- den största djupa sjön i landet. Landet ligger cirka 2 200 fot över havet på Bukidnon-Lanao-platån.

Den nationella befolkningen är cirka 863.659 personer (NM 1994), varav cirka 553.054 i Lanao del Sur. Kärnområdena är Marawi City (86 038), Lumba-a-bayabao (18.603) och Bayang (18.639) (NSO 1990). I Lanao del Norte utgör de en minoritetsbefolkning. Familjernas släktforskning spårar fortfarande sitt islamiska ursprung till Sharifs Kabunsuan som introducerade islam bland Magindanao.
Folket bedriver i huvudsak inlandsjordbruk, med viss torrrisodling i de kuperade områdena och intensiv våtrisodling på översvämningsslätterna. Samhällen samlas vanligtvis kring en moské och en torogan, ett kungahus som tillhör det ledande hushållet i området och som också fyller en politisk funktion.

Maranao är vitt spridda över hela landet och är ekonomiskt sett förknippade med marknadshandel. Våtrisodling är den grundläggande livsmedelsproduktionen, med en del majs, sötpotatis, kaffe, kassava och jordnötter. Torrt ris odlas också. Fisket i sjön är också viktigt, även om det har minskat.
Maranao är dock mest kända för sin sofistikerade vävning och sitt trä- och metallhantverk. De har skapat den förmodligen mest spektakulära filippinska folkhemsarkitekturen med sin imponerande torogan. De designmotiv som ligger till grund för deras okil är ett av de mest systematiserade i landet. Bland de mer uppmärksammade av de mest systematiserade i landet. Bland de mest kända motiven i deras okil är sarimanok och naga, som är abstrakta animerade former av en tupp respektive en drake eller orm. Awang, den dugoutbåt som de använder i Lanaosjön, är förmodligen den mest unika av dugouts i landet, om inte den mest utsmyckade.
Maranao-textilier är också kända för sina mycket utsmyckade mönster och färger som återspeglar bärarens status. Rörkjolen, malong, är ett mycket mångsidigt klädesplagg som tjänar många syften.

4. Ilanun

Ilanun (Iranun, Ilianon, Llanum, Hilanoones, Illanos) är en grupp som är besläktad med Maranao och Magindanao. De finns i provinsen Magindanao i kommunerna Nulingi (15.175), Parang (8.045), Matanog (5.595) och Barira (5.650) (NSO 1980) – området kring Polloc-hamnen och Illana-bukten öster om Zamboanga och traditionellt sett till utlöparna av Tiruray-höjden; med en befolkning på över 149.683 (NM 1994). Den största koncentrationen av befolkningen finns nu längs kusten. Det finns en kvarvarande grupp kallad Illanum med över 4.000 personer på den västra kustslätten i norra Borneo. Ilanun skiljde sig från Maranao- och Magindanao-befolkningen före islams införande i området och förblev spridda längs vattenvägarna och kusterna med en större utveckling i området mellan Balabagan och Malabang.

Folket, som är marint orienterat, är historiskt sett känt för sina sjöexploateringar. Spanska påtryckningar tvingade Ilanun inåt landet och tvingade dem till Lanaosjöns fristad, varifrån de flyttade sin verksamhet. Området blev så viktigt att spanjorerna tenderade att tro att Ilanun kommer från Lanao Del Sur. Spanjorernas tillbakadragande ledde till att kontakten mellan Maranao och Ilanun minskade. För närvarande liknar kulturen i allmänhet Maranao i Lanao del Sur-provinsen med ett försörjningsmönster som bygger på intensiv våtodling av ris, långväga sjöhandel och fiske.

5. Magindanao

Magindanao (Magindanaw, Maguindanaw, Maguindanaon, Magindanaoan, Mindanao) är en av de större etniska grupperna i landet med en total befolkning på över 1.649.882 personer (NM 1994), varav cirka 469.216 finns i provinsen Maguindanao. Koncentrationerna finns i kommunerna Dinaig (35.851), Datu Piang (51.970), Maganoy (46.006) och Buluan (52.242) (NSO 1990).

Spanjorernas ständiga kontakt med denna grupp ledde till att hela ön under historisk tid namngavs efter Magindanao. Magindanao praktiserar islam; deras kultur, sociala struktur och organisation påverkas av denna religion, utan vilken gruppen inte skulle ha kunnat stå emot de spanska conquistadorernas intrång. Ett av de tre filippinska sultanaten finns bland Magindanao. Magindanao-sultanatet under en period sociopolitiska system och den hierarkiska strukturen av sociala positioner är komplexa och liknar Sulu-sultanatet. Det finns tre kungahus: Maguindanaon i Sultan Kudarat, Buayan i Datu Piang och Kabuntalan i östra till, som förkroppsligas i muntliga traditioner och i enlighet med Paluwaran-kodexen som innehåller bestämmelser om alla aspekter av livet.

Kulturen är karakteristisk för låglandskulturen med en särskild anpassning till träskmarker. Våtris, som är den viktigaste basvaran, produceras. Konst och hantverk är välutvecklade och uppvisar en sofistikerad vävning och metallbearbetning, med mycket karakteristiska designmotiv som visar samhörighet med resten av Sydostasien, men som ändå behåller en distinkt etnisk karaktär.

6. Tiruray

Höglandet i sydvästra Mindanao sträcker sig upp till cirka 4.000 fot och vetter mot Celebeshavet. Tiruray, en av de etniska grupper som lever i detta område, har behållit mycket av sin egen religion trots sin närhet till Magindanao i Cotabatodalen. De bor i det område som avgränsas av Tamontaca-floden i norr och Tran-floden i söder, kusten i väster och Cotabatodalen i öster.

Det finns tre undergrupper beroende på deras orientering – flod, kust och berg – som alla har olika dialekter. Folket använder också ceremoniella och rituella språk. Husen ligger i allmänhet i närheten av fältet på höglandet, grupperade mer eller mindre i närheten av gruppledarens hus, vilket bildar en gruppering som kallas inged. Den traditionella ekonomin bygger på torrodling som kompletteras av matinsamling, jakt och fiske. De viktigaste livsmedlen är klisterris och majs. Andra grödor som odlas är majs, sötpotatis, sockerrör, kassava, taro och tobak. En månkalender och en annan som bygger på stjärnor används för att bestämma jordbrukssäsongerna. Det finns också institutionaliserade handelspakter med Maguindanao. Deras traditionella korgar med svarta snickerier är utomordentligt vackra.

Denna sydliga etniska grupp (Tiruray, Teduray, Teguray, Tidulay) finns i provinsen Magindanao, med koncentrationer i kommunerna Upi (13.535), Södra Upi (10.240), Dinaig (3.255) och Ampatuan (1.300) (NSO 1980). Befolkningen varierar nationellt till 76.883 personer (NM 1994), med cirka 30.000 enbart i Magindanao. Det finns cirka 12.000 i Sultan Kudarat och 695 i North Cotabato. Tirurayfolket är i ständig interaktion med grannfolket Magindanao.
Som folk är Tiruray särpräglade när det gäller etnisk konst och hantverk. Deras korgar är bland de mest intrikat vävda i landet, ofta rikligt täckta med karakteristiska mönstermotiv. Deras hästhårsprydnader – örhängen, hängsmycken och halsringar – är tydligt representativa för den materiella kulturen.

7. Tasaday

Denna mycket lilla etniska grupp är en av de många Manoboundergrupperna och talar en dialekt som är nära besläktad med Manobo eller Manobo Blit från södra Cotabato. När gruppen först rapporterades 1971 bestod den av cirka 26 individer. År 1986 var populationen 61 personer (NM) och koncentrerad i närheten av Tasadayberget väster om Sebusjön i södra Cotabato. Gruppen är en grupp som söker föda och som nyligen har introducerats till odling av sandjordar av sina fruar från Manobo Blit, av vilka 17 har gift sig in i gruppen. De hade tidigare bott i grottor, och när de hittades för första gången använde de stenredskap i liten utsträckning.

När de först rapporterades var deras självhushållningssätt livsmedelsanskaffning, med minimal jakt. De kläder som användes av både män och kvinnor var blad av släktet Coruligo eller jordorkidé. Senare introducerade Dafal, en Manobo Blit, metallbladet och andra tekniker för livsmedelsanskaffning för Manobo Tasaday.

8. T’boli

T’boli (Tagabili, Tiboli) utgör tillsammans med B’laan i öster och Tiruray i norr en enda språkgrupp som skiljer sig från de övriga språkgrupperna på Mindanao. T’boli lever traditionellt i spridda bosättningar på höglandet i sydvästra Mindanao, i provinsen South Cotabato. Den kulturella kärnan ligger runt komplexet av höglandssjöar – Sebu-sjön, Selutan-sjön och Lahit- sjön. Boplatserna är vanligtvis utspridda men består av familjekluster med femton hushåll eller fler. Grupperna finns dock inom skrikande avstånd på höjder på i genomsnitt 3.000 fot över havet. På senare tid har dessa bosättningar blivit relativt större och består av trettio eller fler hushåll. Varje bosättning har ett ceremoniellt hus som kallas gono bong (stort hus). Medlemmarna i sådana samhällen är vanligtvis släkt med varandra genom släktskap. Huvudet för varje gruppering är en datu. Utvidgade familjer är vanliga i hushåll som fungerar som den ekonomiska och sociala enheten.

T’boli bedriver svedjejordbruk och odlar höglandsris (teneba) som är basföda. Andra grödor är sockerrör, taro, söt och potatis. Majs och kaffe betraktas som kontantgrödor. Bland husdjuren är hästen ett index för ekonomisk status. Skogsprodukter är viktiga livsmedelskällor, men även fisk från sjöar är en viktig proteinkälla.

På senare tid har T’boli uppmärksammats för sin textilvävnad tinalak som vävs av färgade abacafibrer. Nationellt populära är också deras personliga smycken av flerfärgade pärlor, deras broderade blusar och hattar. Små hushållsindustrier som använder sig av den förlorade vaxprocessen har vuxit fram. De tillverkar bolohandtag i gjuten mässing, figurer, betelnötsbehållare och andra prydnadsföremål.

Även om släktskapssystemet är bilateralt finns det en manlig förkärlek, med fadern som den dominerande figuren i hushållet. I gemensamma och utvidgade familjer dominerar den äldsta mannen. Det äldsta manliga barnet tar över denna dominans när fadern dör. Om det inte finns någon sådan son praktiseras lomolo där faderns äldsta bror tar över den avlidnes förmögenhet och gör anspråk på dennes hustru som sin egen.
Även om den organiserade principen i samhället är släktskap, är samhällen också sammanlänkade genom en erkänd ledare – datu som egentligen inte är befälhavare, men vars ord respekteras på grund av hans status, ekonomiska resurser, mod, skicklighet när det gäller att lösa tvister och visdom när det gäller att tolka sedvanelagar. Denna ställning uppnås genom att samhället godkänner den. Han förvärvar traditionellt sett rättigheter över en person som han har betalat för en obetald skuld.

Den viktigaste sociala ceremonin och ritualen för T’boli är moninum, som vanligtvis är förknippad med äktenskap men som även omfattar ett multilateralt utbyte av rikedomar (kimu). Ritualen är höjdpunkten i ett äktenskap som består av sex ceremoniella och ömsesidiga fester, där familjerna turas om att vara värdar (moken) och gäster (mulu). Ceremoniernas cykel kan ta många år att genomföra vilket ibland resulterar i att man bygger gono minimum – ett enormt hus som rymmer mer än 200 personer.

9. B’laan

B’laan (Bilaan, Balud, Baraan, Biraan, Bilanes, Blan, Buluan, Buluanes, Koronadal, Sarangaani, Taglagad, Tagalagad, Tacogon, Tumanao, Vilanes, Bubluan, Buluanes) är huvudsakligen belägna i provinsen Davao del Sur där de är cirka 94 885 personer. Gruppens kärnområden ligger i kommunerna San Marcelino (10.953), Malita (7.776), J.A. Santos (7.568) och Sarangai (5.563) (NSO 1990). De är nu utbredda i områdena South Cotabato och Sultan Kudarat med en uppskattad total befolkning på 450.000 personer.

Traditionellt bor B’laan i bergen bakom Davao golfens västkust som gränsar till Bagobo-området i norr och vattendelaren Davao och Cotabato. På senare tid har de flyttat till kustområdena. Det finns flera undergrupper: (1) Tagalagad, (2) Tagcogon, (3) Buluan, (4) Biraan, (5) Vilanes och (6) Balud.
Den grundläggande kulturen är torrodling av ett brett sortiment av matväxter, inklusive ris, kompletterat med matinsamling och jakt. Kulturförändringen befinner sig i ett långt framskridet skede. B’laan-språket klassificeras i en grupp som inkluderar Tiruray och T’boli, som skiljer sig från den centralfilippinska gruppen.

Samma mönster av utspridda bosättningar finns i gruppen även om husen i allmänhet ligger inom synhåll nära varandra i närheten av svedjebruksfält. Ris, majs och hirs odlas. Majs håller gradvis på att ersätta ris som basföda. I trädgårdarna odlas sockerrör, bananer och rotfrukter.

Varje kvarter är organiserat under en lokal datu som har självständig auktoritet över ett område beroende på sitt personliga inflytande. Positionen är enligt uppgift ärftlig och följer en regel om att den förstfödde får positionen. Lebe är B’laans motsvarighet till Bagobo magani.

10. Subanun

Subanun eller uppströmsfolket (Subanen, Subanon) kan hittas på Mindanaos västra flank, i provinserna Zamboanga del Norte (204.056 NM 1994) och Zamboanga del Sur (193.305 NM 1994). Befolkningen uppskattas till 407.495 (NM 1994) med kärnområden i kommunerna Katipunan (10.255) och Lapuyan (10.510) (NSO 1980). De kända undergrupperna beror på språkliga variationer: (1) Misamis, (2) Lapuyan, (3) Sindangan, (4) Tuboy och (5) Salug.

Den kulturella anpassningen är upplands- och svedjebruksodling. Det traditionella bosättningsmönstret är mycket utspritt med ett fåtal bostadsbyggnader på toppen av bergsryggar nära dricksvattenkällor, som ligger i anslutning till odlade fält. Platser nära källor föredras framför vattendrag. Ris är den vanligaste födan, men det odlas också majs, sötpotatis och kassava. Markproblem och en försämrad miljö har tvingat en del av befolkningen att odla ris i vått tillstånd. Metallhantverk och vävning förekommer. De har upprätthållit handel med kustbefolkningar genom århundraden. Dagens Subanon är inte aggressiva, även om det finns indikationer på att de tidigare var tvungna att tillhandahålla en “själslig följeslagare” för en viktig avliden släkting.

Unikt bland de etniska grupperna i landet är subanonernas ritualer, buklog, där man använder sig av en enorm dansplattform till vilken en stock är fäst vid och som slår mot en ihålig resonansplatta på marken.
En undergrupp, Subanen, är besläktad med Subanon men är koncentrerad till Siocon, Zamboanga del Norte med en total befolkning på 52.600 personer (NSO 1980).

11. Kamiguin

Den äldsta staden på ön Camiguin-Guinsiliban- strax utanför Mindanaos norra kust beboddes ursprungligen av Kamiguin-talare av ett språk (Quinamiguin, Camiguinon) som härstammar från manobo med en inblandning av boholano. Sagay är den enda andra kommunen där detta talas. Den totala befolkningen är 531 (NSO 1990). Boholano dominerar i resten av ön.

Kamiguinernas kultur har införlivats i den boholanska eller visayanska kulturen. Folket kristnades så tidigt som 1596. De viktigaste jordbruksprodukterna är abaca, kakao, kaffe, banan, ris, majs och kokos. Hampproduktion är folkets viktigaste industri eftersom abaca trivs mycket bra i öns vulkaniska jordmån. Växten introducerades i Bagacay, en stad norr om Mindaano, men den planteras inte längre där. Småskalig handel bedrivs med angränsande öar som Cebu, Bohol och Mindanao.

12. Mamanwa

Mamanwa (som på olika sätt kallas Caonking, Mamaw, Amamanusa, Manmanua, Mamaua, Mamanwa) är en av de tre grupper som intar en mycket särpräglad ställning i den filippinska befolkningen. Mamanwa har hittills klassificerats som en negrito-undergrupp, men fysiska antropologiska uppgifter tyder på något annat. Mamanwa utgör en distinkt gren från resten av den filippinska befolkningen, som omfattar de olika negritogrupperna och de austronesisktalande folken som nu utgör den moderna befolkningen. Mamanwa verkar vara en äldre gren av befolkningen i Filippinerna som i viss mån påverkar negrito-folket i nordöstra Luzon. I likhet med alla negrito- grupper i landet talar Mamanwa ett språk som i princip är den dominerande gruppens språk om dem.

Den nationella befolkningen är cirka 1.922 (NSO 1990) med koncentration i Agusan del Norte (725) främst i Kitcharao (300) och Santiago (430) (NSO 1980). Befolkningen är dock mycket rörlig och flyttar ständigt för att söka försörjning. På senare tid har de flyttat in i södra Leyte.

Mamanwas levnadssätt grundar sig på odling av brännbart ris på små områden med minimalt våt risodling. De är mycket beroende av att samla in mat. Båge och pil, som en gång var viktiga vid jakt, används inte längre. Patron- och klientrelationer med medlemmar av den omgivande gruppen fungerar i viss utsträckning för att tillgodose deras behov av försörjning. Bosättningarna är i allmänhet små, med tre till tjugo hushåll på höga bergsryggar och i dalar. Husen är vanligtvis placerade i en cirkel. Traditionellt är bostäderna utan väggar.
Ett samhälle består vanligtvis av släktingar. Ledarskapet ligger hos den äldsta och mest respekterade mannen. Rollen ärvs inte utan måste förtjänas.

13. Butuanon

Det platta sumpland som utgör Agusanflodens mynning i nordöstra Mindanao bebos av en grupp människor som nu är kända som Butuanon. Den infödda Butuanon skulle dock snarare referera till sig själv som en “Lapaknon” eller en person å andra sidan; tror att de är en utlöpare av Manobo-befolkningen i Agusandalen. Butuanonernas språk är närmare besläktat med cebuano än något av manobo-språken. I själva verket har språken Butuanon, Tausug från Jolo och Kamayo från Bislig ett mycket nära släktskap.

Språkliga uppgifter tyder på att tausugerna flyttade in i Sulu-arkipelagen från Butuans allmänna område under 1000-talet, under en period av intensiv handel mellan agudaner och kineser, vilket framgår av det mycket rika arkeologiska materialet i området. Kamayo kan ha utvecklats från Butuans mycket tidiga förbindelse med Caraga på Mindanaos östkust.

Befolkningen (24.566 personer, NSO 1990) är för närvarande mycket urbaniserad med en definierad visayakultur som är starkt influerad av cebuano. En stor del av områdets produktion består av ris, kokosnötter, skogsavverkning, fiske och fiskodling.

14. Kamayo

Kamayo är språkligt besläktade med Tausug och Butuanon och tillhör den meso- och centralfilippinska språkfamiljen. Gruppen är koncentrerad till provinserna Agusan de Norte (6.500) och Surigao del Sur (115.850). Befolkningen uppskattas för närvarande till 122.350 (NM 1994). I likhet med de flesta grupper på Mindanaos östkust odlar Kamayo våtris på de plana markerna längs kusten och i de närliggande dalarna, medan fält på höglandet odlas med en mängd olika grödor, inklusive kontantgrödor av abaca.

15. Bagobo

Bagobo på höglandet bor traditionellt öster och söder om Mount Apo och den östra sidan av Cotabato,. De flesta Bagobo-befolkningarna är nu utspridda i de inre bergskedjorna bortom Davao City, medan de på kustslätterna har anpassat sig till en livsstil på låglandet. Den nationella befolkningen uppskattas till 58.601 personer (NM 1994).

Bagobo är heterogena, med undergrupper som Tahurug väster om Davao- flodens mitt, Timananon i Tinaman-flodens källflöde, Puangion i sydöstra Bukidnon, Kuamanon som lever nära Kuaman-floden och andra, med skillnader i dialekter och kulturdrag. Bagobo i språklig mening tillhör språkfamiljen Manobo. Termen är föga användbar när det gäller att fastställa etnisk identitet, eftersom den grupp som beskrevs 1910 i stort sett inte existerar längre på grund av kristendomens spridning, plantageekonomi och marknadssystem.

Traditionellt sett domineras Bagobo-samhället av en krigarklass som kallas magani och som omfattar samhällets ledare, vanligtvis en datu som inte har någon verklig makt förutom hans inflytande som högre domare och domare och de egenskaper som följer av att han är en magani. Han utövar inflytande över ett samhälle som består av hushåll som är organiserade enligt släktskapsprinciper, antingen genom blod eller äktenskap.

Husen ligger utspridda i närheten av åkrar. Det utspridda grannskapet är organiserat i ett distrikt eller en politisk domän under datu som fungerar som ett temporärt överhuvud för en grupp. Det sägs att flera domäner som identifieras som Bagobo med sina datu eller hövdingar erkänner den politiska auktoriteten hos datu av Sibulan som en högre hierarkisk nivå. Det sägs att datuens hus kan rymma flera hundra personer, och det är samhällets ceremoniella och försvarsmässiga centrum. Specifika domäner kontrolleras av en magani magani identifieras genom sin blodiga klädsel, som han tjänar på framgångsrika strider.

Abaca brukade växa vilt i Davao provinserna. De brukar tas av för fibern som har använts för kommersiella ändamål, särskilt under det tidiga 1900-talet när efterfrågan på hampa var stor. På hemmaplan används fibrerna för att väva knytfärgade tyger. Både män och kvinnor använder abaca till kläder som vanligtvis är mycket dekorerade med flerfärgade pärlor och broderier över de vävda mönstren på tyget. Bagobo är också känd för sin tillverkning av gjutna mässingsprydnader som klockor, med hjälp av vaxmodellprocessen.

De livnär sig till stor del på ris som odlas i torra förhållanden i sumpmarker. Denna gröda kompletteras med majs, sötpotatis, banan, sago och kokosnöt. Bagobo är matinsamlare och jägare, och de fiskar också.

Bagobo-panteonet består av ett antal andevarelser som blandar sig i människornas angelägenheter. Den viktigaste varelsen är skaparen som kallas Eugpamolak Manobo eller Manama. Det finns ett stort antal mindre naturandar som måste visas respekt och andra som njuter av att vara irriterande. Mabalian, som vanligtvis är kvinnor, utför ritualerna, som bland annat omfattar helande. Det är inte ovanligt att mabalians också är skickliga vävare.

16. Mandaya

Mandaya är en komplex grupp (Mangwanga, Mangrangan, Managosan, Magosan, Pagsupan, Divavaonon, Dibabaon, Mansaka) och finns i provinsen Davao Oriental där det finns en befolkning på cirka 22.000 personer (NSO 1980). Den nationella befolkningen är cirka 172.506 (NM 1994). De är koncentrerade till kommunerna Caraga (6.860), Manay (2.770), Cateel (2.665), Lupon (3.055) och Tarragona (2.935).

De kända undergrupperna är följande: (1) Mansaka, (2) Pagsupan, (3) Mangwanga (Mangrangan, Compostela), (4) Managosan (Magosan), (5) Divavaon (Dibabaon, Mixed Manobo Mandaya), (6) karaga, (7) Mansaka (NSO 1980).

De bor i områdena uppströms och bedriver odling med slask och bränning i mycket utspridda bosättningar. Förutom de många olika odlingar som de gör för hushållskonsumtion. Abaca odlas som en kontantgröda. Ris, olika knölar och bananer utgör huvuddelen av kosten. Samhällena är utspridda och ligger vanligtvis i närheten av svedjeområden. Husen bebos vanligen av två eller tre familjeenheter, och dessa finns vanligtvis inom synhåll även om de är utspridda. Närheten mellan dessa hus utgör ett grannskap som är löst organiserat i en större diskret domän där alla hushåll är relaterade genom flera övergripande släktskapsrelationer. Familjerna är antingen kärnfamiljer eller polygama.

Traditionellt sett har varje område en ledare, bagani, vars ord betraktas som lag och som bär en distinkt klädsel. Hans styre mildras av ett rådgivande råd, angtutukay, som vanligtvis består av äldre i samhället. I och med att baganistrukturen har försvunnit är det för närvarande barangayens civila strukturer som gäller.

Mandaya/Mansaka är kända för sin speciella klädsel och utsmyckning. Kvinnornas vävning och broderi med färgämnen är kopplat till ett sofistikerat symboliskt konstsystem som har utvecklat designmotiv som har fått namn. Pärlarbeten och silverhantverk på kroppsprydnader gör att denna grupp är en av de mest anmärkningsvärda av de filippinska ursprungsbefolkningarna när det gäller konst.

17. Kalagan

Kalagan (Tagakaolom Dagan, Laoc, Saka, Carargan, Calagan, Kagan, Laoc,Saka, Caragan, Calagan, Saka, Mandaya, Mansaka) tillhör gruppen Mandaya/Mansaka och har tre undergrupper: (1) Tagakaolo, (2) Kagan och (3) Lao. Den sistnämnda gruppen är en ackulaturerad grupp i Haguimitanbergen på San Agustinhalvön på östra sidan av Davao golf, som nu till stor del ockuperas av Mandaya. Kärnområdena ligger på platserna mellan kusten och B’laanlandet i provinsen Davao. De finns i bifloderna Malita och Lais samt i Talagauton-floderna i inlandet. Befolkningen uppskattas till 87.270 personer (NM 1994). Historiskt sett bestod dessa av små, krigförande grupper.

En stor del av försörjningen sker genom torrodling av ett brett utbud av grödor som inkluderar ris och knölar. Den kompletteras av insamling av mat. Riset håller på att ersättas av majs som baslivsmedel för folket. Majs odlas två eller tre gånger per år.
Traditionellt liknar kulturen de närliggande Kulaman och B’laan, där specifika territorier styrs av en stark man med särskild status. Kulturen har dock genomgått många förändringar i och med dess kopplingar till de nationella marknadssystemen.

18. Kolibugan

Kolibugn är ett resultat av blandningen av den inhemska subanonska befolkningen med den muslimska befolkningen i Zamboangas kustområden. Befolkningen är koncentrerad längs den västra sidan av provinserna i både norra (6.495) och södra Zamboanga (3.270), och ett nationellt antal uppgår till över 11.000. Koncentrationerna finns i Siocon (2.040), Sirawai (1.960) och Sibuco (1.520) (NSO 1980). Den totala befolkningen uppskattas till 32.227 personer (NM 1994).

Den allmänna kulturen är låglandskulturen i centrala Filippinerna med fokus på våtrisodling och en del lokal svedjebruk. Man anpassar sig till den marina miljön, men mest i form av husbehovsfiske.

Källa: GLIMPSES: Peoples of the Philippines