Estoy de acuerdo con el comandante en jefe Hugo Chavéz: ¡Váyanse al carajo yanquis de mierda que aquí hay un pueblo digno, aquí hay un pueblo digno, yanquis de mierda, váyanse al carajo cien veces!
¡Fuera de nuestro territorio, yanquis de mierda!
Kategori: Sverige
Sverigedemokraterna – historien om ett rasistiskt parti
Publicerat 21 augusti 2014 av Magnus Eriksson, utbildad norsk idéhistoriker, antirasist, antifascist och asylaktivist.
Jimmi Åkesson, partiledare för det rasistiska partiet Sverigedemokraterna, besökte Norge för några dagar sedan. Han insåg snabbt att han inte var välkommen och åkte hem igen med svansen mellan benen.
Åkesson försökte hålla ett tal till svenska medborgare utanför Stortinget, men väldigt få var intresserade av att lyssna på honom. Istället möttes han av välförtjänt buande och skratt från de som dök upp. Naturligtvis tyckte vi på Radical Portal att detta var mycket glädjande eftersom partiet har en milt brun historia. Det här är ett parti som försöker försköna sitt förflutna och då är det viktigt för oss att upprepa några av de saker som partiet ofta “glömmer” att berätta.
Sverigedemokraternas tidiga historia
Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 orsakade islamofobi ett uppsving i Europa. Men islamofobi var redan ett centralt inslag i flera rasistiska grupper långt före attacken. En tidig exponent för islamofobiskt tänkande i Sverige var kampanjgruppen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som i slutet av åttiotalet blev Sverigedemokraterna. Även om det är fel att kalla Sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti har partiet både ideologiska rötter och historiska kopplingar till den nynazistiska rörelsen i Sverige. Partiet hade en plattform där nazistiska grupper och individer kunde utvecklas ganska ohämmat. Mellan 1988 och 1995 var kopplingarna mellan Sverigedemokraterna och den nynazistiska vit makt-rörelsen slående. Under denna period hade cirka 60% av partiets ledning konkreta kopplingar till naziströrelsen. I efterhand har partiet hävdat att en uppgörelse gjordes 1996, bland annat genom att hänvisa till ett infört enhetligt förbud. Den så kallade “bosättningen” kännetecknas emellertid av att vara av kosmetisk natur och inte en ideologisk lösning. Trots det enhetliga förbudet hade cirka 50% av partiledningen fortfarande kopplingar till nynazistiska grupper så sent som 1998. 2010 kunde Expressen visa att femtio Sverigedemokrater hade kopplingar till nazister. Inte heller 2014 har partiet lyckats städa upp i sitt eget läger.
Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna
1979 grundades BSS av flera personer med bakgrund i högerextrema och nynazistiska kretsar. En av dessa var Leif Zeilon (senare Ericsson) som hävdade att BSS inte grundades med rasistiska motiv. Zeilon själv hade dock band till både Nordiska Nationella Partiet (NRP) och Nysvenska Rörelsen (NsR). Nrp grundades 1956 under namnet NationalSocialista kampförbund och lades ner 2009. Partiet leddes av paret Assar och Vera Oredsson.
Om Zeilon själv var medlem i dessa grupper är osäkert, men enligt Säkerhetspolisen (SÄPO) hade han åtminstone omfattande kontakt med paret Oredsson. Även om personerna bakom Bevara Sverige Svenskt (BSS) ville tona ner arvet från Hitler och Mussolini hade en stor majoritet av grundarna en bakgrund från nazistiska grupper. Trots att man kan hitta uttalanden som: “Att någon vill bevara Sverige svenskt innebär inte att denne skulle hysa förakt eller missaktning mot personer från andra kulturer.” var kampanjgruppens program uttalat rasistiskt och inte på något sätt invandringskritiskt, eftersom de ofta ville framställa sig själva i media. Ett exempel på detta är att BSS ville förbjuda adoption av barn utanför Europa, vilket knappast kan sättas utanför ett rasbiologiskt sammanhang. Ett annat exempel är varningar mot att ha sex med afrikanska män.
Uttalandena om invandringen var ren skrämsel-propaganda och i BSS första flygblad kan man läsa följande:
För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som talar olika språk, huller om buller.
I BSS-nytt från 1983 får Sven Davidson, en ledande person inom BSS, frågan om han är rasist:
Ja, i ordets positiva betydelse. Jag önskar att raserna skall utvecklas separat, efter sina egna förutsättningar. De verkliga rashatarna är liberalerna, som önskar att förstöra raserna genom integration och rasblandning.
Detta sätt att uttrycka sig är identiskt med den etnopluralistiska rasistiska retorik som finns i till exempel Richard McCulloch, tredjepositionistiska grupper och identitetsrörelser. De senaste åren har den etnonationalistiska retoriken också ersatt de grövre rasistiska formuleringarna i en rad nazistiska partier.
Några av personerna i Bevara Sverige Svenskt
En något obskyr figur i BSS var journalisten Christopher Jolin. 1972 hade han skrivit boken “Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige”, där han hade påstått att vänsterextremister hade infiltrerat svenska medier. Hotet från sovjetmakterna, feministisk propaganda och hat riktat mot Olof Palme var andra teman i boken. 1973 deltog Jolin som kongressdelegat i World Anti Communist League, där inte mindre än 67% av deltagarna kunde kopplas till högerextrema/nynazistiska engagemang. Dessa stod också för nästan 100% av de västerländska deltagarna.
Jolins antikommunistiska engagemang och intellektuella utseende gav honom erkännande i borgerliga kretsar. Detta kunde lätt göras eftersom han inte pratade om judar eller rasbiologi, åtminstone inte på TV. Istället var det invandringen i allmänhet och de som han ansåg var skyldiga till den i synnerhet – det vill säga socialdemokratins förrädare. Anders Behring Breiviks massaker på AUF 2011 och mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986 kan båda förklaras av ett underliggande hat mot socialdemokratin. Aspekten kan knappast överdrivas i granskningen av högerextrema miljöer, där fiendebilder präglas av både förrädisk retorik och totalitärt språkbruk. Antifeminism, arbetarpartihat, antikommunism och fientlighet mot mångkultur är gemensamt för både Breivik och Jolin. Även om Jolin inte pratade om judar i TV råder det ingen tvekan om att han var antisemit. I tidskriften Fria Ord skrev han under pseudonymen Erik Niloj (Jolin bakåt), bland annat artikeln Mördade tyskarna sex miljoner judar? Senare började Jolin arbeta med den antisemitiska radiostationen Radio Islam. Här är en återgivning av Jan Guillous artikel “Pinsam Israeldebatt”, som handlar om Achmed Rami och Christopher Jolin. Idag hoppas många Sverigedemokrater att Christopher Jolins flörtande med antisemitism har glömts bort och därför försöker flera att aktualisera honom igen.
Officiellt försökte BSS bagatellisera antisemitismen, men det verkade svårt att balansera invandringsfientlighet och förrädisk retorik utan att peka på bakomliggande orsaker. Särskilt när man, som Jolin, hävdade att medierna infiltrerades av “något dolt”. Fokus riktas då ofta mot judarna (agendajudarna) eller kommunisterna, men ofta hängde dessa två ihop (marxistiska judar). Så skrev en av BSS styrelseledamöter i tidningen Patrioten:
Judarna och kommunisterna har visat vilka såta vänner de är. De är dreglande mördartyper som vill jaga livet ur människor med annan åsikt än deras.
En annan av BSS grundare var Jerker Magnusson, även han hade tidigare varit engagerad i ett antal nynazistiska projekt. Senare deltog han också i en bokbål som organiserades av NationalSocialist Front (NSF) 1996. Magnusson var också en nyckelperson i Sverigedemokraternas bildande, där han satt i partiledarskapet 1989–1991. Många viktiga aktivister i BSS hade också bakgrund från olika nazistiska partier som fanns på 1940-talet, inklusive National Socialist Labour Party (N.S.A.P).
Trots att BSS inte var ett politiskt parti, utan en anti-invandringskampanjgrupp, samarbetade de med ett antal utländska politiska partier, inklusive Front National i Frankrike, National People’s Party i Norge och National Front (NF) i England. BSS uppgav också att NF hade varit en förebild i grundandet:
13500 flygblad har hittils delats ut i Stockholm och fler kommer det att bli om inte nuvarande vanvittiga invandringspolitik stoppas. Bevara Sverige Svenskt kan då ses som embryot till en svensk National Front som kommer att fortsätta kampen för vårt folks överlevnad.
1986 gick BSS samman med Framstegspartiet för att bilda Sverigepartiet. Lösningen var att skapa en ny “nationell anka”, som skulle vara oberoende av ekonomisk-politiska ståndpunkter. Kravet som Sverigepartiet trodde att alla kunde stå bakom var:
Repatriering av alla utomeuropeiska invandrare så att Sverige kunde förbli svenskt – ‘ett land, ett folk och en egen identitet’.
Vidare lovade partiledaren att om Sverigepartiet kom till makten så skulle alla förrädare som propagerat för invandring straffas.
Sverigepartiet och Karl XII
Den 30 november, årsdagen av Karl XII:s död, har varit en högtid för svenska nazister sedan 1930-talet. Firandet avslutades på 1950-talet då det svenska nazistpartiet upplöstes. 1965 återupplivade Lars Hultén, själv medlem i Nationella Förbund, traditionen med fackeltåg och kransnedläggning vid Karl XII-statyn. 1968 delade de “nationella” demonstranterna ut flygblad, där “judar och negrer förbjuds att delta”. 1984 närvarar de första nynazistiska skinheadsna vid minneshögtiden, men jagas bort av arga motdemonstranter. 1987 deltog även Sverigepartiet i högtidlighållandet, tillsammans med jublande nynazistiska skinheads. 1991 stoppades marschen fysiskt av en bred antirasistisk koalition. Detta kommer att upprepas under de följande åren tills nazistfirandet upphörde.
Valet av Karl XII som symbol för nynazistiska och Sverigedemokratiska minneshögtider har ofta förlöjligats av både media och svenska historiker. Ändå har traditionen vissa rötter i Hitlersvärmar. Den 20 april 1939 överlämnade riksföreningen Sverige-Tyskland och Samfundet Manhem en statyett av Karl XII till Adolf Hitler i samband med hans födelsedag. För de svenska nazisterna var Karl XII, precis som Hitler, en symbol för antiryssarna. I samband med denna gåva skapade svenska nazister en myt om att Karl XII var en viktig inspirationskälla för Hitler.
Sverigedemokraterna
Det gemensamma projektet Sverigepartiet, som var en sammanslagning av BSS och det högerpopulistiska Framstegspartiet, kollapsade efter bara ett år och den 6 februari 1988 bildades Sverigedemokraterna. Det nya partiet bestod helt och hållet av personer med bakgrund i BSS sammet. Bland dessa fanns Leif Zeilon (som nu bytt namn till Ericsson), Jerker Magnusson, Sven Davidson, Anders Klarström och Johan Rinderheim. Det var lite som skilde det nya partiet från det föregående.
I artikeln Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna presenteras protokollet från mötet från grundandet av Sverigedemokraternas andra avdelning. Mötet ägde rum i Skåne den 21 februari samma år och sammankomsten bestod av ett antal personer med bakgrund från nazistiska organisationer. Bland dessa fanns flera SS-veteraner, medlemmar av Nordiska National Party och andra nazistiska grupper. Samma år som partiet bildades skrev den ledande Sverigedemokraten Patrik Ehn ett brev till Nordiska Nationella Partiet:
Det viktiga är att sprida nationalsocialismens idéer och få folk att inse att förr eller senare är det ett måste att Norden följer NRPs program om det (Norden) skall överleva… Nationell socialistisk hälsning!
I Sverigedemokraternas “partitidning” Sverigekuriren från 1989 (nr 7-8 s. 19-22) skrev Sverigedemokraten och fysikläraren Erik Walles en lång artikel där han försvarade att ha nazister i partiets led. Walles själv hade en bakgrund i NationalSocialist Labour Party. Walles var medlem i Sverigedemokraterna fram till sin död 1991 och bidrog intellektuellt med artiklar till partitidningen. Några år efter hans död hittades i hans hem en ”lista med 3.000 judar att mörda”.
1993 bildades Sverigedemokratisk Ungdom (SDU), samma år som nynazistisk vit makt-musik slog igenom på allvar. Ungdomspartiets unga fronttidning bar också detta. Många med kopplingar till de nynazistiska samfunden var aktiva i både SDU:s och Ungfrontens tidningsredaktion.
Ung Front intervjuar partiledaren Anders Klarström
Efter att Sverigedemokraterna grundats valdes Anders Klarström och Ola Sundberg till talespersoner för partiet. Klarström hade liksom många andra i partiet en bakgrund från Nordiska Nationella Partiet och dömdes tidigare för att ha mördat tv-profilen Hagge Geigert per telefon 1984:
Du ska passa dig jävligt noga. Du kommer inte att leva så många dagar till […] vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga judesvin. Passa dig Hagge! Vi vet att du heter Harry Johansson och var du bor också. Vi ska komma och döda dig.
I sista numret av Ung front intervjuas Klarström och frågorna är karaktäristiska för extremhögern. Till exempel får han frågan om vem han ska utse till årets förrädare, och vad han tror att framtidens samhälle kommer att bli om kommunisterna och andra förrädare får fortsätta att bestämma. Den förrädiska retoriken och föreställningen om den inre fienden spelade uppenbarligen en central roll i både SDU och partiledningen. Intervjun handlar om asylpolitiken, återupplivandet av en sund samhällsmoral och införandet av en “folklig gest” baserad på nationalistisk solidaritet. Vidare säger Klarström att han började intressera sig för nationalistisk politik på åttiotalet och engagerade sig i “olika politiska organisationer”. Han nämnde dock inte att denna inblandning enbart handlade om rasistiska och nazistiska organisationer. Men som partiledare för Sverigedemokraterna såg han inga svårigheter att demonstrera med den nynazistiska terrorgruppen Vitt Ariskt Motstand (VAM), men välkomnade dem å andra sidan att närvara vid partiets evenemang..
Robert Vesterlund
Flera av artiklarna om Ung Front är författade av Robert Vesterlund. I en artikel rekommenderar han sina läsare att skaffa tredjepositionisten Derek Hollands bok Den politiske soldaten. Boken kunde beställas direkt från Sverigedemokraterna. Vid den här tiden var Vesterlund både partiledare för SDU (1993-1994) och ledamot av Sverigedemokraternas arbetsutskott (till och med 1996 då han lämnade Sverigedemokraterna). Samtidigt som han var en aktiv del av Sverigedemokraterna var han också involverad i ett antal nynazistiska projekt. Den första maj 1993 greps Vesterlund tillsammans med två andra nynazister av polisen. Anledningen till detta var att de tre hade dykt upp under Vänsterpartiets Gudrun Schymans första majtal, beväpnade med en skarpt lastad handgranat. Niklas Irberger, som också suttit i Sverigedemokraternas styrelse, dömdes till ett års fängelse. Senare hade han också en redaktionell roll i den nynazistiska internettidningen Info-14.
Här är ett omslag av korsfararromantik.
Motkraft, en webbportal som tillhör den svenska utomparlamentariska vänstern, beskrev en gång Robert Vesterlund som spindeln i den svenska nynazismens nät. Beskrivningen var träffande eftersom Vesterlund spelade en central roll i både organisering och aktivism i den nynazistiska rörelsen. Samtidigt som han var engagerad i Sveridemokraterna och partiledare för ungdomspartiet var han också aktiv i Unga Nationalsocialister, en grupp med nära band till VAM. Han har även stått bakom projekt som Nationella Alliansen och Blood & Honor Stockholm. 1995 var Vesterlund med och grundade tidskriften Info-14, vars namn spelar på de 14 orden i “Lane”, där han också blev redaktör. Genom Info-14 blev han en central figur i organisationen av nynazistiska Salemsmarschen, en årlig minnesmanifestation av den mördade snauskall Daniel Wretström. Vid denna minnesmarsch deltog också ett antal andra representanter från Sverigedemokraterna, och i efterhand kallade det nynazistiska nätverket Blod och heder marschen för: “… vår generations Horst Wessel”. Förutom marscher och sjaskiga nazistplatser låg Vesterlund också bakom skapandet av en begåvning kallad Gula Korset. Detta var avsett att betala ut ekonomiskt stöd till fängslade nynazister.
Den 16 september 2000 kunde Arbetaren avslöja att en nazist vid namn Robert Vesterlund satt i styrelsen för lokalförbundet, vilket ledde till att Vesterlund uteslöts. Tipset hade kommit från syndikatisten Björn Söderberg, en tidigare arbetskollega till Vesterlund. Den 12 oktober samma år kontaktades Söderberg av tre nynazister. Ett bråk uppstod som slutade med att Söderberg sköts till döds. Tidigare misstänktes nynazisterna ligga bakom en bombattack mot ett journalistpar, och var därför redan i rampljuset för politiken. Vesterlund var länge misstänkt för att ha beställt mordet, men det gick inte att bevisa..
Sverigedemokrater och ideologiska släktingar i Europa
Sverigedemokraterna behöll “Bevara Sverige Svenskt” som partislogan och som partisymbol använde de den brinnande facklan. Symbolen lånades från National Front, men istället för den brittiska flaggan i lågan användes naturligtvis den svenska. 1988 blev Sverigedemokraterna inbjudna av Franska Front National (FN) att delta i en kongress i Strasbourg. Konferensen organiserades av det nyfascistiska ungdomsförbundet Mouvement de la Jeunesse d ́Europe. I Ung front, 1/1993, skriver SDU mycket om sina ideologiska släktingar i Europa. I det bedövande nämns till exempel flamländska Vlams Blok och Front Nationals ungdomsparti som två exempel som SDU bör lära av.
Uniformsförbud
Sverigedemokraterna var utan tvekan en del av vit makt-rörelsen på 80- och 90-talet. Detta var särskilt tydligt i SDU, där nynazister hittade en plattform för att sprida propaganda.
Efter det att Mikael Jansson tog över som partiledare för Anders Klarström 1995 skedde en vändning i partiet och i den första SD-bulletinen från 1996 kan man läsa att Sverigedemokraternas centralstyrelse har infört ett enhetligt förbud eftersom “journalister tidigare lyckats fejka utmåla Sverigedemokraterna som ett o demokratiskt parti”.
Budskapet om uniformsförbudet upprepades också i nästa upplaga av SD-bulletinen samma år. En annan plats i SD-bulletinen lyder:
Sverigedemokraterna har fått dåligt rykte på grund av att vissa Hollywoodnazister och andra personer i uniformsliknande klädsel anslutit sig till Engelbrektsmarschen. Personer med så svag övertygelse att de måste klä ut sig på ett sådant sätt att de drar ett löjets skimmer och skam över Sverigedemokraterna ombedes att stanna hemma.
Utifrån kommentarer som denna, råder det ingen tvekan om att Sverigedemokraterna aldrig gjorde en ideologisk uppgörelse utan bara genomgick kosmetiska förändringar – och förklarade sin egen historia genom att sätta sig själva i offerrollen.
Sverigedemokraterna och islamofobi
Sverigedemokraterna har en lång historia av islamofobi, både i partiet och i ungdomspartiet SDU. Fröet till den här finns långt tillbaka i BSS och Sverigepartiet. Men med Sverigedemokraterna blir islamofobin både tydligare och mer extrem. En av anledningarna verkar vara att man försökte tona ner antisemitismen, men saknade en adekvat fiendebild. Muslimen fick ersätta juden, åtminstone provisoriskt. Den nya hatbilden fick också konsekvenser, vilket resulterade i våldshandlingar. 1993 bränner en av Sverigedemokraterna ner en moské i Trollhättan.
Sverigedemokraterna och kontrajihadismen
Lördagen den 14 april 2007 höll Edward “Baron Bodissey” May från Gates of Vienna och Peder Are “Fjordman” Nøstvold Jensen “UK and Scandinavia Counter-Jihad Summit” i Köpenhamn. Flera representanter från Sverige, Danmark och Norge deltog i evenemanget. Förutom Anders Gravers grupp Stoppa islamiseringen av Danmark (SIAD), Mays initiativ Medborgargardets centrum och ett antal bloggare var Sverigedemokraterna också representerade som det enda politiska partiet. Vid Wienportarna kallade May mötet för topphemligt, där alla säkerhetsåtgärder fanns på plats för att undvika antirasistiska aktivister.
I sitt tal till mötet höll May inte tillbaka i sin svavelpredikan. Bland annat talade han om “den mäktiga socialistiska staten”, “mångkulturalismens gift” och “islams våldsamma intolerans”, som tillsammans utgjorde en ond kombination – en demonisk samling av makt, gift och intolerans. Retoriken är välkänd, inte minst i ett Sverigdemokratisk sammanhang.
I samma tal betonade May vikten av Ted Ekeroths medverkan som representant för Sverigedemokraterna. Ett halvår senare, den 18-19 oktober, gjorde sig kontrajihadistnätverket åter, denna gång i Bryssel. Förutom Ekeroth deltog norrmannen Jens Arnfindsen, amerikanen Robert Spencer och Gisele “Bat Ye’Or” Littman. Littman höll ett tal med titeln Eurabia: Hur far har det gått?. Den här gången var Ekeroths deltagande också kopplat till Sverigedemokraterna:
Active in combating islam since a long time, running a pro-israeli anti-islamic website but dropped that project when he entered Swedish politics, as part of the Sweden Democrats (SD). SD is the only anti-immigration, anti-islamic party in Sweden. He has since tried to establish contact with other groups and parties around Europe.
I efterhand har Ekeroth hävdat att han inte företrädde Sverigedemokraterna, utan deltog i mötet som privatperson. Det är en lögn när hans inlägg handlade om Sverigedemokraternas strategi. I presentationen gick Ekeroth igenom partiets historia, utan att nämna dess kopplingar till nynazistiska grupper under 80- och 90-talet. Han medgav dock att Sverigedemokraterna tidigare hade deltagit i Euro-Nat, ett samarbete mellan franska Front National, ungerska Miep, serbiska Srpska Radikalna Stranka, men att allt samarbete hade upphört och att kontakten med Front National hade brutits på grund av stora politiska skillnader.
Andra med kopplingar till Sverigedemokraterna har också varit aktiva i kontrajihadistnätverket, däribland Teds bror Kent Ekeroth, som 2009 anordnade en antiislamiseringskonferens i Malmö. Vid Wienportarna hyllas Kent Ekeroth av “Fjordman” som någon som kanske kan stoppa islams framväxt. Bröderna Ekeroth är en länk mellan counterjihadrörelsen och Sverigedemokraterna. Det finns ytterligare Sverigedemokrater som kan kopplas till kontrajihadistnätverket. Den 31 mars 2012 deltog isak Nygren, tidigare Sverigedemokrat, i ett kontrajihadistmöte i Århus. Då som talesperson för Svenska Försvarsförbundet (SDL). Några år tidigare hade Nygren ansökt om medlemskap i Nordiska Förbundet. 2010 bjöd Sverigedemokraterna in Robert Spencer att hålla föreläsningen Islam och Jihad mot Europa.
Så småningom…
Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett grumligt parti. Trots att partiet har proklamerat “nolltolerans mot rasism och extremism” är det tämligen tydligt att det inte finns något intresse av att städa upp smutsen, annat än rent kosmetiskt. Islamofobi, antisemitism, rasism, nazism, fascism är och verkar förbli delar av Sverigedemokraterna. De är helt enkelt ett parti som hetsar mot dem som de tror att de kan hetsa mot – muslimer, judar, afrikaner eller vad än nuet tyvärr tillåter. Samma innehåll, olika paketering.
Källa: http://radikalportal.no/2014/08/21/sverigedemokraterna-historien-om-et-rasistparti/
Nato? Nej, Nedrustning!
Jag är helt enig i att Sverige icke skall ansluta sig till någon militärallians. Jag anser att V skall fortsätta att verka för Natos upplösning. Jag var och är emot svensk upprustning. Jag anser att det bästa försvaret är omedelbar kapitulation följd av civilt motstånd, strejker, sabotage och gerillakrigföring.
När folkets demokratiska armé, partisanernas röda front, för utdraget folkligt krig mot en ockupationsmakt, då kostar det inkräktaren ekonomiskt mer och är billigare för den angripne och då kostar det båda sidor färre människoliv. Lägg ner det tunga försvaret. Utbilda i gerillakrigföring och krigssjukvård.
Bella ciao!
När jag steg upp ur
min säng en morgon
O bella ciao bella ciao
bella ciao ciao ciao
När jag steg upp ur
min säng en morgon
stod fienden invid min dörr
Å Partisaner,
jag vill gå med er.
O bella ciao, bella ciao,
bella ciao ciao ciao!
Å Partisaner,
jag vill gå med er
Jag fruktar inte döden mer
Men om jag stupar,
i frihetskampen.
O bella ciao, bella ciao,
bella ciao ciao ciao!
Men om jag stupar,
i frihetskampen,
så måste ni begrava mig
Högt upp bland bergen,
där vill jag vila.
O bella ciao, bella ciao,
bella ciao ciao ciao!
Högt upp bland bergen,
där vill jag vila,
i skuggan av en vacker ros.
Och alla människor,
som går förbi där.
O bella ciao, bella ciao,
bella ciao ciao ciao!
Och alla människor,
som går förbi där,
skall säga: Vilken vacker ros!
Den vackra rosen,
är partisanens.
O bella ciao, bella ciao,
bella ciao ciao ciao!
Den vackra rosen,
är partisanens,
som gav sitt liv för friheten.
Den vackra rosen
är partisanens,
som gav sitt liv för friheten.
Expansionen är kapitalismens hjärtslag
Kapitalismen kan inte existera utan expansionen. Nolltillväxt är vägen till en hållbar framtid.
Olof Palme sade att vi måste våga satsa på nolltillväxt och Vladimir Lenin sade att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Lenins ord är en varning för vad som oundvikligen kommer att inträffa, om kapitalismen tillåts vara norm för samhället, medan Palmes ord beskriver nödvändigheten av att avnormalisera kapitalismen för att stoppa imperialismen med alla dess implikationer.
Imperialismen yttrar sig först i företag som nått gränsen för organisk tillväxt. När marknadens behov av produkten är mättat måste företaget hitta nya sätt att fortsätta växa.
Dels tillverkas produkter med avsiktligt begränsad livslängd, för att det ständigt skall finnas ett behov att ersätta uttjänta produkter, och dels försöker företaget att ta marknadsandelar av konkurrenter eller helt enkelt köpa konkurrenterna tills en monopolsituation uppstår.
För att lyckas med detta krävs anrikning av kapital (för marknadsföring eller företagsförvärv). För anrikning av kapital krävs exploatering av arbetskraft och/eller råvaror.
När den nödvändiga exploateringen inte är möjlig i företagets säte, flyttas produktionen till platser där arbetarnas rättigheter och/eller naturskyddet är eftersatta och exploateringsmöjligheten större.
När väl en monopolställning på hemmamarknaden uppnåtts, måste nya marknader erövras. När nationella företagsimperiet tar sig in på andra marknader, kan detta ske antingen organiskt (där behovet av produkten ännu ej är mättat) eller genom förvärv / prisdumpning på en mättad marknad.
I en kapitalistisk värld bestående av nationer, konkurrerar nationalstaterna med varandra i symbios med de företag, som har sina säten i respektive nationalstat. För att skydda sina kapitalister och därmed sin egen överlägsenhet, arbetar nationalstaterna med en uppsättning allt hotfullare diplomatiska verktyg. Dessa inkluderar:
- Tullar
- Handelsavtal
- Frihandelsavtal
- Finansiella påtryckningar
- Infiltration och sabotage
- Militära påtryckningar
- Militära operationer
När Palme konstaterar att vi måste våga satsa på nolltillväxt, så säger han implicit att resultatet av att stoppa miljöförstöringen, stoppa exploateringen av arbetskraften och stoppa överexploateringen av naturresurserna är nolltillväxt.
Nolltillväxt betyder alltså både avsaknad av oorganisk expansion och avsaknad av ökad konsumtion, vilket i sin tur leder till att kapitalismens hjärta stannar. Nolltillväxt eliminerar de ekonomiska motiven för imperialismen. Nolltillväxt ökar betydligt förutsättningarna för fred.
Den svenska imperialismens upprustning och marxisternas uppgifter
först publicerad av Revolutions redaktion i Revolution den 3 mars 2022
Med hänvisning till “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och “frihet” använder den svenska imperialismen cyniskt det ukrainska folkets lidanden för att rusta upp militären och utöka samarbetet med Nato. Lika lite som för den ryska eller amerikanska imperialismen, handlar denna svenska “solidaritet” om hänsyn till mänskligt lidande: syftet är att utöka sin egen förmåga att delta i plundringen av världens förtryckta nationer.
Det finns inga gränser för det hyckleri vi nu ser från de borgerliga medierna, de politiska partierna och hela det borgerliga etablissemanget. I enad kör upprepar de samma budskap som pumpas ut i alla västerländska medier: “Ryssland kränker Ukrainas suveränitet”, “vi måste stå upp för demokratin”, “vi måste stå enade” och så vidare, och så vidare. Under Magdalena Anderssons tal den andra mars menade hon att: “Rysslands väpnade angrepp är mer än en attack på Ukraina, det är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid.”
Samma personer som varit beredda att försvara alla möjliga typer av övergrepp, angreppskrig och folkmordiska bombningar när västimperialismen varit avsändare, står nu med både näsdukar och våtservetter i högsta hugg för att gråta krokodiltårar för Ukrainas folk.
Det är naturligtvis fullständigt nonsens att USA eller något utav EU-länderna skulle bry sig det minsta om något annat lands suveränitet. Hur var det med Iraks suveränitet under USA:s invasion, som kostat åtminstone en halv miljon människor livet? Eller Afghanistans? Eller Syriens och Libyens?
Behöver vi påminna någon om hur europeiska länder, med England i spetsen, med våld införde det kapitalistiska systemet i stora delar av världen genom kolonialismen? Eller om den spanska och engelska kolonialismens övergrepp mot ursprungsbefolkningen i Amerika? Eller om de otaliga invasioner, statskupper och kontrarevolutioner som den amerikanska imperialismen legat bakom bara under de senaste årtiondena?
USA har invaderat fler länder än någon annan nation i världen. Om den svenska imperialismen inte har lika många invasioner på sitt cv är det inte för att de inte velat, utan för att de saknat USA:s ekonomiska och militära muskler. Men varje gång som svenska kapitalister sett anledning att delta i ett krig har prat om behovet av att “försvara demokratin” använts som argument för att invadera, ockupera och massakrera ett annat lands befolkning.
Under täckmanteln “kriget mot terrorn” drev den svenska högern, socialdemokratin och svenska medier ivrigt på för att Sverige skulle delta i invasionen av Afghanistan 2001. Detta är regeringen än i dag nöjda över. För mindre än ett år sedan sade försvarsminister Peter Hultqvist att den svenska insatsen i Afghanistan gett Sveriges militär “erfarenhet av skarp operativ verksamhet. De erfarenheterna ska vi mycket nogsamt ta tillvara”. Så när svenska militärer övar sig i att mörda människor i andra länder så är det i ädla syften. När Ryssland gör samma sak är det “oförsvarbart”.
Putin hävdar att han invaderar Ukraina för att skydda den rysktalande befolkningen i Donbass. Alla förstår att detta är struntprat. Han ser dem bara som spelpjäser som han kan använda för att hävda den ryska imperialismens intressen i konflikten med Nato. Men det är värt att påpeka att detta är exakt samma cyniska strategi som USA, Frankrike, Storbritannien med flera använt otaliga gånger för att rättfärdiga krig. För att stoppa Assads angrepp på Syriens befolkning, eller Khadaffis angrepp på den libyska befolkningen: om och om igen har västimperialismen hävdat att man måste invadera ett land, för dess egen befolknings skull.
Men Sverige, USA och EU bryr sig lika lite om den ukrainska befolkningen som Putin och den ryska oligarkin: de är bara kanonmat som kan offras i kampen för den egna imperialismens intressen.
Den svenska imperialismens verkliga intressen
Det räcker med en enkel jämförelse för att se vad snacket om “demokrati”, “suveränitet” och “frihet” är värt. Den islamistiska diktaturen i Saudiarabien har sedan 2015 bedrivit ett krig i Jemen som lett till hundratusentals döda, att 16 miljoner lider av hungersnöd och 400 000 barn riskerar att dö av svält. Svaret från svenska politiker och svensk media? Tystnad.
Saudiarabien är nämligen allierade med USA, och svenska kapitalister har tjänat stora pengar på vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som haft god nytta av vapnen i Jemen.
Sveriges borgarklass, deras politiska representanter och deras media har inga som helst problem med diktaturer och krig – så länge det är en diktatur och ett krig som förs av deras allierade. Så länge ett krig inte går emot den svenska imperialismens intressen, har de inget att invända.
Ryssland är däremot en konkurrent till de västerländska imperialistmakterna. För Sveriges del har Ryssland varit en konkurrent i Östersjöområdet sedan en lång tid tillbaka. Sovjetunionens kollaps innebar stora möjligheter för svenska kapitalister att investera det kapital de fått genom en ökad utsugning av den svenska arbetarklassen i de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de svenska storbankerna Swedbank och SEB sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Swedbanks baltiska investeringar uppgår i dag till ungefär en femtedel av hela deras omsättning.
Ett starkare Ryssland är ett hot mot svenska kapitalisters intressen, vilket är orsaken till återupplivandet av den gamla rysskräcken. Detta tog fart efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 med påstådda ubåtar i Stockholms skärgård och liknande fantasier. Nu går det knappt en dag utan att ett tjugotal hysteriska artiklar skrivs i den borgerliga pressen om hur invasionen av Ukraina också är “ett hot mot Sverige”, och att ett svenskt medlemskap i Nato blivit en “akut angelägenhet”.
Men ingen seriös bedömare tror att ryssen kommer att krypa upp ur Östersjön för att erövra Gotland. Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska institutet, sade till exempel i SVT den 3 mars:
“I en situation där svenska medborgare redan är oroliga för eventuella ryska attacker så ska ju inte amerikanerna späda på den oron. Alltså Putin och Ryssland är starka, men att de skulle invadera halva Västeuropa, den tanken är ju fullständigt befängd. Det kommer inte att inträffa. Människor måste ta det här med en nypa salt. Det är olyckligt att en offentlig företrädare för USA uttrycker sig på det här viset. Det finns inte den här krigsrisken, den existerar inte.”
Att svenska trupper skickades till Gotland för att patrullera gatorna när konflikten började trappas upp hade bara ett syfte: att skrämma upp den svenska befolkningen och få dem att tro att ryssen är på väg för att stötta en upprustning av militären och ett svenskt medlemskap i Nato.
På många sätt kom detta krig väldigt lägligt för den svenska borgarklassen och regeringen: efter årtionden av ökade klassklyftor och försämringar finns en växande ilska mot politikerna, mot orättvisorna och de ständiga nedskärningarna. Borgarklassen, politikerna och media har använt en rad olika frågor under de senaste åren för att försöka avleda arbetarklassens uppmärksamhet från de verkliga problemen. Den ständiga rasistiska hetsen mot flyktingar och unga i förorten har varit en metod för att avleda från den högerpolitik som gjort borgarklassen allt rikare på arbetarklassens bekostnad.
Och på samma sätt som regeringen nu manar till nationell enhet mot Ryssland, försökte de mana till nationell enhet i början av pandemin. Men deras katastrofala hantering av pandemin slog tillbaka mot dem, och bidrog bara till att öka ilskan, särskilt bland arbetare inom välfärden som börjar nå bristningsgränsen.
Nu försöker de återigen lura den svenska arbetarklassen att deras fiende inte är den svenska borgarklassen utan Ryssland. De försöker återigen lura arbetarklassen att deras problem inte är bostadsbristen, inflationen, otrygga anställningar och omänskliga arbetsvillkor utan den ryska aggressionen. Men Sveriges upprustning och svensk nationalism kommer inte att kunna lösa något av arbetarklassens problem. Tvärtom kommer de ekonomiska konsekvenserna av kriget bara att förvärra dem.
En konflikt mellan två imperialistiska grupperingar
Kriget i Ukraina är konsekvensen av en lång konflikt mellan västimperialismen och Ryssland om makt, marknader och herravälde i Östeuropa. Trots löften om motsatsen när Sovjetunionen föll i början på 1990-talet, har Nato expanderat aggressivt österut och införlivade så sent som 2004 Estland, Lettland och Litauen. Man har köpt upp företag, installerat en rad västvänliga regeringar, placerat ut soldater i Östeuropa och hållit militärövningar vid Rysslands gränser. Kriget i Georgien 2008 var början på den ryska oligarkins försök att möta USA-imperialismens expansion och åter hävda sin makt i regionen.
Den västligt sponsrade, reaktionära Majdanrörelsen i Ukraina, 2014 var nästa sammandrabbning. Med stöd av nynazistiska huliganer installerades en reaktionär regim i landet som skulle se till att Ukraina gick med i EU och alliera sig med väst. Denna regering gick omedelbart till angrepp mot arbetarklassen med privatiseringar, nedskärningar, frysning av pensionerna och mycket annat. De tog in fascistiska huliganer i regeringen, samtidigt som Kommunistpartiet och vänstern drevs under jorden. Den 2 maj 2014 genomförde fascister en massaker på 46 aktivister i fackföreningshuset i Odessa. Allt detta ledde till ett uppror i östra Ukraina, som efter den ryska interventionen kristalliserades till Folkrepublikerna Lugansk och Donetsk. I den ukrainska regeringens krig mot dem har över 14 000 människor mist livet.
Varje angrepp behöver en ursäkt, och särskilt i väst har man en slående förmåga att motivera massmord med vackra fraser som “människors lika värde”, “frihet”, “demokrati” och så vidare. I Putins fall var ursäkten den ukrainska regimens verkliga bombningar av Donetsk och förtrycket mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Den verkliga anledningen var att den ryska borgarklassen inte kunde acceptera ännu en satellitstat till USA-imperialismen och EU precis intill den ryska gränsen.
Faktum är att Zelenskyj vann valet 2019 på ett program som kritiserade den regim som kom till makten efter euromajdan-rörelsen. Hans program inkluderade bland annat att anta en mildare ton i inbördeskriget (mot Donbassrepublikerna) och sluta fred med Ryssland. Men under borgerlig demokrati är sådana löften inte mer än ord – kapitalisternas intressen går först.
Zelenskyj är nära allierad med oligarker som Kolomojskyj, med nära kopplingar till väst och den nazistiska Azovbataljonen. Hans politik har inneburit nya IMF-lån, avregleringar för att sälja ukrainska företag till europeiska kapitalister, förtryck mot oppositionsmedier – och naturligtvis EU- och Nato-medlemskap.
Zelenskyjregimen är alltså inget neutralt offer för rysk aggression, utan tvärtom en företrädare för USA-imperialismen och Nato inuti Ukraina.
I tisdagens “tal till nationen” försökte Magdalena Andersson klumpigt dölja den västerländska imperialismens ambitioner genom det slående påståendet att: “Kreml hävdar att Ukraina tillhör en särskild rysk intressesfär. Men i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer.”
Man kan fråga sig vad en intressesfär under kapitalismen är, om inte att företagen i en grupp imperialistiska länder (USA och EU) lägger under sig företagen i ett annat land (Ukraina), köper dess borgarklass och politiker, och använder landets arbetare som kanonmat i sin egen konflikt med andra imperialistiska grupperingar.
När politikerna talar om att “lilla Ukraina” i sig inte utgör något hot mot “stora Ryssland”, handlar det bara om att dölja den västerländska imperialismens aggressiva expansion österut. De har mer än gärna tagit en “hård linje” mot Ryssland – med Ukrainas bönder och arbetare som enda insats. Ur deras synpunkt är det ukrainska folket bara brickor i ett spel, där mänskligt lidande är det nödvändiga priset för att västerländska kapitalister ska kunna öka sina profiter.
Det borde vara ABC för varje socialist att vi inte kan stötta någon sida i en sådan här konflikt: varken USA-imperialismen, Nato och deras europeiska allierade (inklusive Sverige) eller den ryska imperialismen. Att sluta upp bakom “sin” borgarklass och “sin” imperialism, innebär att avväpna arbetarna gentemot de egna kapitalisterna och att vända dem mot arbetare i andra länder.
Vänsterpartiet viker sig för pressen
Den svenska borgarklassen och deras representanter i ledningen för socialdemokratin har med glädje kastat undan alla pretentioner om att inte skicka vapen till länder i krig. Regeringen påstår att det är första gången sedan Sovjetunionens invasion av Finland 1939 som man skickar vapen till en krigszon.
Folket i Jemen kanske har synpunkter på detta, eftersom de slaktats med hjälp av Saabs och Ericssons radarsystem, fartyg, missiler och kanoner. Förenade arabemiraten var den största köparen av svensk krigsmateriel år 2020. Tvåa på listan är USA, som är inblandade i så gott som varenda konflikt på planeten.
Tyvärr är man inte lika villig att skicka vapen till Palestina. Rojava fick klara sig utan svenska vapen i kampen mot IS och för kurdisk frigörelse – däremot kunde Erdoganregimen i Turkiet använda svenska vapen för att kväsa kurderna.
På typiskt nyspråk talar den svenska lagstiftningen för vapenexporten om krav på “mottagarlandets respekt för de mänskliga rättigheterna”, om “demokrati”, om “en rättvis och hållbar utveckling i mottagarlandet” och så vidare. Detta är inget annat än en lämplig täckmantel för vapenexportens verkliga syfte: att främja svenska kapitalisters intressen i utlandet.
Att Sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg, blir ännu rikare på kuppen är naturligtvis bara bra ur deras synvinkel. Saabs aktie har rusat med över 20 procent efter måndagens beslut om att skicka vapen till Ukraina.
Vänsterpartiet var till att börja med det enda partiet att inte rösta för vapenexporten till Ukraina, vilket föga förvånande ledde till en storm av kritik i borgerliga media som krävde att partiet skulle rätta sig in i ledet. Den före detta partiledaren Jonas Sjöstedt använde sitt Twitter-konto till att orera om “Sveriges säkerhetsintresse” och uppmana partiledningen att ändra sig. Detta gjorde de på ett extrainsatt partistyrelsemöte under tisdagskvällen.
I stället för att avslöja den svenska imperialismens, USA-imperialismens, Natos och EU:s roll, har vänsterpartiledningen anammat deras verklighetsbeskrivning. Den 2 mars skrev Nooshi Dadgostar:
”Vladimir Putins invasion av Ukraina gör honom till en mördare och krigsförbrytare. Vanliga ukrainare offras nu för Putins stormaktsambitioner. Över en halv miljon människor har tvingats fly. De senaste dagarna har våra tre partier [Vänsterpartiet, Enhetslistan och finska Vänsterförbundet] fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig. Vi fortsätter trycka på för sanktioner mot rysk olja och gas, pengaflödet till Putins krigskassa måste strypas.”
Tyvärr sägs det inte ett ord om Nato och USA-imperialismens alla brott, eller hur de cyniskt använt Ukraina som ett slagfält i sina imperieambitioner. Genom sitt stöd till den amerikanska och europeiska imperialismen i dess konflikt med den ryska hjälper Vänsterpartiets ledning borgarklassen att bearbeta befolkningen inför ett svenskt medlemskap i Nato. Om Sverige går med i Nato, kommer Vänsterpartiet därmed bära en del av ansvaret för det.
Att Vänsterpartiets ledning kapitulerat inför den svenska borgarklassen är inte förvånande. Sedan 1990-talet har partiet tagit snabba steg åt höger, och under Nooshi Dadgostars ledning har man också börjat försöka framstå som ett ansvarstagande “näringslivsparti“, med en profil som är öppet positiv till de svenska industriföretagen. Beslutet om att man stödjer svensk vapenexport till Ukraina följer samma klassamarbetslinje: stöd svenska “intressen” (läs: storföretag), så faller förhoppningsvis några smulor ned till arbetarna.
Det är värt att påpeka att Vänsterpartiet motsatte sig att skicka vapen till kurderna i kampen mot IS 2014. “Vi ser inte heller att det är Sveriges roll att beväpna någon av parterna i krigen i Irak eller Syrien”, hette det då. Nu är man i stället för att skicka vapen som mycket väl kan hamna i händerna på ukrainska fascister, genom en korrupt och högerextrem regim som är uppbackad av Nato. Att partiet fortfarande är emot ett svenskt närmande till Nato gör liten skillnad om man i praktiken tar deras sida.
För en internationalistisk socialistisk hållning
Krig sätter alla tendenser inom arbetarrörelsen på prov. Med den massiva propaganda som den svenska borgarklassen utlöst var det självklart att varje svaghet inom vänstern och arbetarrörelsen skulle avslöjas. Att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kapitulerat inför pressen och stöttar sin egen härskande klass i konflikten är föga förvånande med tanke på att båda partiernas ledning stadigt gått till höger.
Det finns andra delar av vänstern som för fram en pacifistisk linje med uppmaningar till diplomatiska lösningar, nedrustning och fred. Men detta är lika delar naivt som det är reaktionärt. Även en diplomatisk lösning skulle innebära att något utav imperialistblocken skulle dominera Ukraina.
Krig är en ofrånkomlig del av kapitalismen, och att vädja till kapitalisterna, deras regeringar eller organ som FN att sätta stopp för krig är lika fruktlöst som att vädja till en kapitalist att sluta exploatera sina arbetare. Kapitalismens kris innebär en tilltagande konkurrens mellan imperialistmakter om bytet och därmed allt fler och blodigare krig. Det är bara genom klasskamp som vi kan kämpa mot krig. Det är bara genom att ta makten ifrån borgarklassen och avskaffa kapitalismen som vi kan undanröja de grundläggande orsakerna till att krig bryter ut.
Marxister är motståndare till alla paroller och åtgärder som innebär det minsta stöd till någon imperialistmakt eller härskande klass i något land. Oavsett om det är sanktioner, vapenleveranser eller uppmaningar till en diplomatisk lösning, är innebörden densamma: man ger stöd till den ena eller den andra sidan i konflikten, den ena eller andra härskande klassen.
Att arbetare i Sverige och övriga västvärlden känner en genuin solidaritet med de ukrainska massornas lidande råder det ingen tvekan om. Men detsamma kan inte sägas om de svenska kapitalisterna och den svenska regeringen. Därför kan vi inte göra gemensam sak med dem. Vi måste föra fram en självständig klassposition, som noggrant avvisar allt form av stöd till vår egen härskande klass liksom den härskande klassen i alla andra länder.
Därför kan vi inte föra fram paroller som “fred i Ukraina”, “Hands off Ukraina” och “vi står med Ukraina”, eftersom innebörden av dem är att det bara är Ryssland som ska dra sig ur Ukraina – medan USA och EU ska fortsätta att dominera landet. Fred i Ukraina innebär likaså ett stöd till den nuvarande regimen i Ukraina – den nationalistiska reaktionära regeringen under Zelenskyj som representerar USA och EU:s intressen i landet. Även en sådan paroll innebär att man tar ställning för västimperialismen mot den ryska imperialismen.
Vi stöttar ingen av sidorna. Den enda sidan vi står på är den internationella arbetarklassens. Vi tar en klassposition i kriget där vi stöttar arbetarnas kamp mot sin egen härskande klass i varje land.
Den vänster som tar ställning för västimperialismens sanktioner och vapenleveranser, och för Zelenskyjregimen, tar också ställning för Nato, EU, USA-imperialismen och den svenska imperialismen.
USA och EU kommer inte att lyckas störta Putin. Deras klumpiga försök gör det tvärtom lättare för honom att framstå som Rysslands “starke man” som står upp mot den västerländska imperialismen. Det är endast den ryska arbetarklassen som kan göra sig av med Putinregimen. På samma sätt kommer Putin om han får chansen endast att ersätta ukrainska nynazister med reaktionärer som viftar med den ryska imperieflaggan.
I Sverige är det vår uppgift att motsätta oss vår egen härskande klass, och avslöja deras intressen i konflikten. Naturligtvis ger vi inte det minsta stöd till Putin och hans reaktionära regim. Vi inspireras av de tusentals ungdomar som fängslats av Putin för sitt krigsmotstånd och stöttar våra ryska kamrater som modigt och benhårt motsatt sig Putins krig och avslöjat hans verkliga intentioner. Men som marxister i Sverige är det vår uppgift att följa deras exempel och avslöja den västerländska imperialismen.
Det värsta misstaget en svensk revolutionär kan göra i en sådan här situation är att stämma in i den öronbedövande hetsen mot Ryssland, som bara syftar till att maskera den svenska imperialismens brott och pressa in Sverige i krigsalliansen Nato. Vår hållning måste vara samma som Karl Liebknechts: “huvudfienden finns på hemmaplan!”
- Inget stöd till klassfiendens militära äventyr – länge leve solidariteten med den internationella arbetarklassen!
- Ned med krigsalliansen Nato – klasskamp mot imperialismen på alla sidor!
- Arbetare i alla länder – förena er!
Källa: https://www.marxist.se/den-svenska-imperialismens-upprustning-och-marxisternas-uppgifter
Det räcker nu — jag säger nej till en järnmalmsgruva i Gállok/Kallak
Vi kräver att Sveriges regering, inte tillåter någon gruva i Gállok/Kallak!
Ya basta! Jokkmokks kommun har redan bidragit nog mycket till Sveriges försörjning av elström och skog.
Det tre kvadratkilometer stora och 400 meter djupa dagbrottet blir förödande för renskötseln i området. Järn är ingen ovanlig och kritisk metall, som behövs i den så kallade gröna omställningen. Det räcker med alla andra järnmalmsgruvor som redan finns i Norrbotten.
Näringsminister Thorwaldsson säger att Socialdemokraterna “älskar gruvor”. I februari väntas han och regeringen fatta beslut om gruvan i Gállok.
Skriv under för levande kultur och ren natur i ett gruvfritt Jokkmokk
Varför är det viktigt?
Deklarationen om urfolks rättigheter antogs 2007 av Förenta Nationerna. I deklarationen sägs bland annat att urfolk har rätt att bli konsulterade, informerade och fatta beslut i frågor som berör dem och deras rättigheter, utan påtryckningar utifrån och att urfolk har rätt att bestämma vad som är bäst för dem och deras samhällen. Urfolket samerna måste också få råda över de här gruvplanerna.
Laponias status som världsarv hotas. Samma renar som på somrarna betar i Sarek och Badjelánnda är de renar som också betar i och vid det planerade gruvområdet. Renarna och renskötseln i Laponia var en lika viktig del som naturvärdena för att Laponia alls kunde bli världsarv. UNESCO anser att gruvan i stor grad kommer påverka världsarvet. Laponias status som världsarv kan mycket väl komma att upphöra om gruvan blir verklighet.
Byn Björkholmen, som ligger knappt två kilometer från det planerade dagbrottet, tvingas att evakueras om gruvan kommer. Marker som byborna brukat i generationer blir då bortsprängda.
Lokalbefolkningens försörjning av kött, fisk, örter, bär och svamp saboteras för all framtid och möjligheterna till rekreation i den enda kvarlämnade gammelskogen i området, på berglandet Roavvoajvve, spolieras.
Jokkmokks trovärdighet som natur- och kulturkommun urholkas. Många av de idag återkommande jokkmokksbesökarna kommer troligen att hitta sig andra besöksmål.
Gruvan riskerar att förgifta Lilla Lule älv, som är vattentäkt för Bodens och Luleås cirka 100 000 invånare . Om gruvans damm rämnar dras alla vattenkraftsdammar som finns nedströms med i översvämningen. Många människor riskerar att dö.
Jokkmokks luftkvalité kommer att dramatiskt försämras. I den förhärskande västliga vinden kommer fina dammpartiklar att spridas två-tre mil från gruvområdet. Damm som hamnar i vattnet, i fiskarna, på lavar som renarna äter, på gräs, bär, örter och svampar.
En 90-tons lastbil som var 90 sekund kör på kvikkjokksvägen (väg 805) ger ökat buller och ökar risken för olyckor för bofasta, stugägare, semesterfirare, turister, renar och annat vilt. De effekter på klimatet all denna dieselsdrivna trafik medför måste också beaktas.
Mineraler är ändliga resurser. Det är egoistiskt och kortsynt att generationer som nu lever ska tömma det mesta som finns av kända malmkroppar.
Istället för nya gruvor i gruvfria kommuner måste rejäla satsningar göras på att återvinna mineraler som redan är uppbrutna.
Affärsidén
Järnmalmsgruva i Gállok (Kallak) fem mil väster om Jokkmokk prospekteras av det brittiska företaget Beowulf Mining. Enligt sedvanlig neokolonial modell blir det alltså någon utifrån som kommer ta förgifta bygden och kamma hem vinsterna från gruvbrytningen. Gruvans livslängd beräknar bolaget själva till endast 14 år.
Förutom järnmalm har Beowulf också tillstånd att undersöka koppar i angränsande områden, som troligen också kommer att exploateras när infrastrukturen till den första gruvan är gjord.
Beowulfs företagsidé är att sälja analyserade malmkroppar, med alla tillstånd färdiga för att starta gruvor, till den som betalar bäst.
Två gånger har bolagets miljökonsekvensbeskrivning underkänts av Länsstyrelsen i Norrbotten. Trots det ligger avgörandet om Beowulf ska få bearbetningskoncession eller ej hos regeringen.
Om staten ger sitt godkännande, så kommer ortsbefolkning och skattebetalare att få betala för och leva med giftiga och läckande slamdammar för all framtid.
Sammanfattning av konsekvenser av en gruva i Gállok:
- Byn Björkholmen upphör att existera.
- Urfolket samernas rätt till sina marker sätts än en gång ur spel.
- Renskötseln i området riskerar att slås ut.
- Laponias status som världsarv hotas.
- Lokalbefolkningens möjligheter till försörjning av kött, fisk, örter, bär och svamp saboteras för all framtid.
- Jokkmokks trovärdighet som natur- och kulturkommun urholkas.
- Hela Luleälven förgiftas – vattentäkt för Bodens och Luleås cirka 100 000 invånare.
- Vibrationer från sprängningar riskerar att dammen i Parki kraftstation rämnar. Alla andra dammar nedströms Luleälven kommer då också att brista. Samma scenario blir när gruvans damm förr eller senare kommer att kollapsa.
- Jokkmokks luftkvalité kommer dramatiskt att försämras.
- En 90-tons lastbil som var 90 sekund kör på kvikkjokksvägen ökar bullret och riskerna för dödsolyckor för bofasta, stugägare, semesterfirare, turister, renar och andra djur.
- Den enda kvarvarande gammelskogen i området, på berglandet Roavvoajvve, kommer kalavverkas och täckas med en sprängstensdeponi.
Gå med i gruppen för ett gruvfritt Jokkmokk: https://www.facebook.com/groups/gruvfrittjokkmokk
Står Europa på randen till ett storkrig?
Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Idag står hotet om nästa världskrig sida vid sida med hotet om klimatets totala sammanbrott.
Nu är det fyrtionio år sedan Olof Palme tog bladet från munnen och kallade jänkarna för “satans mördare”, och det är trettiofem år sedan högerkrafter avrättade honom, troligen för att han stod i begrepp att göra permanenta insatser för världsfreden.
”När Ryssen kommer,” sades det när jag gjorde värnplikten. Media och regeringen jobbar hårt för att den övertygelsen skall bestå. Att ha någon att skrämmas med är ett beprövat sätt att skapa rättning i leden och i ett sekulärt land duger det inte med Guds vrede.
“Vi vet var vi hör hemma,” sa Tage Erlander en gång och då menade han Storbritannien. Så är det fortfarande, det är bara det att den ohälsosamma relationen med UK bytts ut mot en ännu osundare relation med USA. Där står alltså Erlanders efterföljare, fortfarande med mössan i hand, redo att tillsammans med bourgeoisien sälja ut Sveriges oavhängighet och den svenska arbetarklassen. Allt för att tillfredsställa kapitalets omättliga profithunger.
Den ekonomiskt oberoende eliten har alla resurser till sitt förfogande. Med konsumismen, bedövningsmedlen, underhållningsindustrin, åskådaridrotten, spelindustrin, media — med alla tillgängliga medel motas massornas uppmärksamhet bort från klimatkrisen, de ökande klassklyftorna, anfallskrigen, den nykoloniala exploateringen och den orättvisa handelspolitiken.
Klasskampen har aldrig upphört, den rasar för fullt över hela planeten.
Kapitalägarklassens översta skikt har förstått detta och det är ingen tillfällighet att vapensmedjorna går för fullt. Dollarmiljardärerna lyckas till och med, via sina tentakler, förmå världens folk att betala för de krigsmaskinerier som kommer att vändas mot dem. Så var det när galenskapen släpptes loss i de historiska krigen och så är det än idag.
Tendenserna är så tydliga att endast den som hålls fullt upptagen, antingen med kampen för att få vardagen att gå ihop eller med att distrahera sig, undgår att se åskmolnen förtätas. För säkerhets skull hålls människorna i okunnighet om feodalismens och kapitalismens oräkneliga offer. Istället framhävs de misslyckade sidorna av de stora socialistiska projekten; dessas mörkaste sidor förstoras till löjeväckande proportioner, medan de gigantiska humanitära framsteg som pressades fram förtigs.
Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Det är heller ingen slump att Jean-Paul Sartre kallade Fidel Alejandro Castro Ruz för den mest kompletta människan. Inte för att Fidel på något sätt var något slags övermänniska, utan för att han vågade vara fullt ut mänsklig.
Plats: Cienaga de Zapata, Kuba.
Fotograf: Alberto Korda
Kolorering: Manos Athanasiadis
Sedan 1967 är Vänsterpartiet ett demokratiskt socialistiskt parti. Till skillnad från Socialdemokraterna har Vänsterpartiet inte ingått något förbund med kapitalist-imperialisterna.
Från partibildningen 1917, men speciellt efter inträdet i Komintern 1919 och fram till 1943 var partiet ett omstörtande parti. I ett uttalande 1946 lade C-H Hermansson, då ekonomisk talesperson för SKP, grunden för omvandlingen till ett parlamentariskt parti. När C-H 1964 blev ordförande tillsatte han en arbetsgrupp som tog fram ett Socialistiskt Alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna från 1914. Alternativet antogs vid kongressen 1967 och sedan dess är Vänsterpartiet ett demokratiskt socialistiskt parti. Till skillnad från Socialdemokraterna har Vänsterpartiet inte ingått något förbund med kapitalist-imperialisterna.
Jag har skrivit en kort kommenterad sammanfattning av Säkerhetstjänst-kommissionens rapport SOU 2002:93. Stycken med information om viktiga steg i partiets utveckling har jag numrerat från ett till fem.
Rapporten berör översiktligt svensk vänster under perioden 1917-1995 och sammanfattar mer i detalj polisiär och militär underrättelse perioden 1948-1970. Material har hämtats ur MUST:s och SÄPO:s arkiv. I det ryms även rapporter som utarbetats inom försvarsstaben inklusive UB, Grupp B/IB och Grupp T.
Bakgrund: Från det att SSV bildades 1917 utgjordes de svenska säkerhetstjänsternas mest centrala hotbild av det som senare kom att kallas ”SKP-komplexet”.
[Anm: Borgfreden 1914, Brantings stora svek. Det av kung Gustav V ledda bondeupproret 1914 hade lett till att regeringen i avgick i protest. Därefter hade en ny regering ledd av Hammarskjöld tillträtt. Samma år skickades det omtalade Kisatelegrammet, där Branting deklarerade att SAP sluter upp bakom regeringen och ställer in alla politiska strider. Detta innebar att partiledningen inom SAP, där partihögern hade knapp majoritet, slöt upp bakom borgarklassen. Telegrammet var resultatet av allians mellan Branting, Knut Wallenberg och Gustav V. Söderpalm kallade denna entente ett folkviljans och storkapitalets pactum turpe (grundavtal). De inre stridigheter som följde på Borgfreden 1914 ledde till att SAP splittrades i februari 1917 och vänsterfalangen bildade SSV, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. 1921 återgick en del av SSV till SAP och SSV bytte namn till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Säkerhetstjänstens övervakning av SAP övergick i och med spliten 1917 till att övervaka SSV/SKP och dess avknoppningar.]
Vänsterpartiets ideologiska utveckling.
I juni 1919 anslöt sig SSV till den kommunistiska internationalen. När Komintern krävde att partiet skulle anta de 21 teserna för ett kommunistiskt partis uppträdande opponerade sig en betydande minoritet av medlemmarna. Opponenterna uteslöts vid partiets kongress i mars 1921. I enlighet med tes nr 17 antogs partinamnet ”Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen”. Ordförande Zeth Höglund accepterade inte centralstyrningen från Kominterns sida. Hans protester ledde till en öppen konflikt med Kominterns exekutivkommitté (EKKI) och enligt dennas anvisningar uteslöt partiets kongress i november 1924 Höglund och gruppen kring honom. I oktober 1929 uteslöts de s.k. oxkommunisterna (bl.a. Karl Kilbom, Nils Flyg och Oskar Samuelsson), som 1924 tagit ledningen, efter ett ingripande av EKKI, varpå Sven Linderot blev partiordförande.
(1) Komintern menade att proletariatets maktövertagande inte kunde äga rum utan väpnat uppror, d.v.s. en revolution av borgerlig karaktär. Denna åsikt har kommit att prägla den allmänna uppfattningen om begreppet politisk revolution.
1928 utfärdade generalstabschefen tjänstgöringsbestämmelser för en upplysnings- eller underrättelsebyrå (UB) som skulle bl.a. skulle följa och motarbeta den antimilitaristiska rörelsen. SKP verkade för nedrustning och blev den primära måltavlan för UB.
Marinstaben och Generalstaben förklarade 1929 i olika skrivelser till regeringen att den kommunistiska propagandan syftade till att i en given situation försöka att med våld omstörta det nuvarande samhället och införa proletariatets diktatur.
Statens offentliga utredning med syfte att förbjuda kommunistiska partier uttryckte några år senare farhågor med formuleringen ”att [SKP avsåg] omskapa arbetarmassornas ekonomiska, religiösa och moraliska föreställningar, att uppväcka och underhålla missnöje med den bestående samhällsordningen, att utså hat mellan olika samhällsgrupper, att förstöra respekten för samhällets lagar och institutioner samt att göra massorna förtrogna med tanken på den kommande kampen.”
Socialdemokraten Olof Olsson tog upp frågan i en reservation till partiförbudsutredningens betänkande. Enligt hans mening var enbart ett fåtal beredda att med våld genomföra proletariatets diktatur, medan majoriteten utgjordes av idealister som kämpade för konkreta samhällskrav utan tanke på omstörtande verksamhet, varför han, i motsats till utredningens majoritet, inte var beredd att förorda ett partiförbud.
Sedan kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen brutit ut vid midsommar 1941 fick kraven på ingripanden mot SKP ny näring av inkommande rapporter som visade på tyskt och finskt missnöje med Sveriges tillåtande hållning mot kommunisterna.
Kommunisternas opinionssiffror som legat runt tre procent sedan 1932 svängde kraftigt uppåt tio procent i och med Röda Arméns framgångar i kriget mot Tredje Riket. SKP:s återkomst på den politiska arenan var ett hot främst mot Socialdemokraterna och SAP:s första reaktion följde isolerings- och utfrysningslinjen.
(2) Efter Kominterns upplösning 1943 proklamerade SKP en svensk väg till socialismen. Maktövertagandet skulle vara fredligt och buret av en folklig majoritet. Storstrejkerna i seklets början angavs som arbetarklassens viktigaste vapen. Den fredliga hållningen bidrog till att SKP vid valet 1944 fick 10,3% av rösterna, en toppnotering som inte bröts förrän när VPK 1998 fick 12%.
(3) Partiets ekonomiske expert C-H Hermansson poängterade i maj 1946 i ett underlag för partiets föredragshållare att en demokratisk övergång till socialismen var en realistisk möjlighet. Skälet till denna optimism var framför allt arbetarklassens styrka: den utgjorde ensam omkring 60% av landets produktiva befolkning och tillsammans med småbönderna och städernas mellanskikt var den en överväldigande majoritet. Den svenska vägen till socialism skulle grunda sig på uppslutning från en stabil folkmajoritet. Människornas egna subjektiva viljor uttryckta i fria val skulle forma majoriteten.
Nomenklaturdebatten 1953: När det gällde nomenklaturen företrädde Set Persson en ortodox linje. Det gällde att inte vika från vältetablerade begrepp bara för att de vållade missförstånd. Man borde i stället undervisa om dess rätta innebörd. Linderot och Hermansson vidhöll en mer pragmatisk hållning till detta pedagogiska problem. Deras resonemang följde närmast linjen: Kallar vi t.ex. vårt mål för proletariatets diktatur kommer vi aldrig att nå det, eftersom människor förknippar begreppet med tyrannens diktatur. På samma sätt bör vi undvika ordet revolution, med vilket vi menar radikala reformer, medan allmänheten associerar detsamma med blodbad.
(4) När C-H Hermansson vid 1964 års partikongress valdes till partiordförande hämtades ny ideologisk inspiration från Gramscis tankar om hegemoni genom inflytande över människors medvetande och från den unge Marx’ humanistiska filosofi. Kongressen 1964 tog ytterligare ett steg i partiets utveckling i och tillsatte en programkommission för att ta fram ett socialistiskt alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna. Kommissionens förslag antogs vid 1967 års partikongress och den demokratiska och parlamentariska vägen till socialismen beskrivs därefter inte bara som önskvärd och möjlig utan också som den enda acceptabla. Partiet accepterade därmed, som de övriga riksdagspartierna, demokratin som överideologi. ”Vi går demokratins väg och den tänker vi inte vika ifrån”, deklarerade ordförande Hermansson. I samband med att Socialistiskt Alternativ antogs bytte partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna.
(5) Internationalismen hade under perioden 1964-1975 fått stå tillbaka för en reserverad hållning till socialistiska stater som inte lyckats upprätthålla VPK:s ideal avseende personlig integritet, förenings- och yttrandefrihet. Lars Werner, som var partiordförande 1975-1993), ansåg att det är bättre att upprätthålla kontakter och försöka påverka regeringar än att avstå från gemenskap med de socialistiska länderna.
[Anm: Nomenklaturdebatten 1990: Med hänvisning till 1953 års debatt om partinomenklaturen antogs den pragmatiska linjen. Eftersom den allmänna tolkningen av begreppet kommunism baseras på beskrivningen av tillståndet i länder styrda av kommunistpartier beslutades att begreppet skulle strykas ur programmet. I samband med detta bytte partiet namn till Vänsterpartiet.]
V är bäst även för företagare
Skall de 96,75% välja att gräva sin egen grav eller välja att rycka de 3,25% ur sadeln?!
Skilj på småföretagande entrepenörer och stora jättar som inte längre växer på egen hand utan istället ökar sin profit genom att köpa och lägga ner varandra och tillslut flytta produktionen till ett låglöneland. Det är följden av de rikaste 3,25%:ens ”företagande”. Innan de tar sista steget till utflytt säljer de gärna maskiner och inventarier till hårt arbetande småföretagare som tror de kommer kunna få uppdrag. Det går såklart inte när kunden drar utomlands. Följden blir konkurs, fogden tar maskinerna och säljer dem till underpris — ofta tillbaka till knösen som sålt dem i samband med fabriksnedläggningen, men till högst 20% av vad han sålt dem för. Sedan åker maskinerna också utomlands och kvar står en småföretagare med livslånga skulder och hundratals eller ibland tusentals arbetslösa arbetare.
De där allra rikaste representerades 1917 av Knut Wallenberg… han som Hjalmar Branting tecknade fredsavtal med. Kungen som också var med på borgfreden fick sitta kvar och Wallenberg och hans likar fick behålla makten över naturresurser och storkapital. Idag representeras de mäktigaste procenten av Blackrock, ett finansbolag i USA. Idag har makten över produktionsmedlen flyttat till Amerika. Visst finns det en handfull biljonärer i Sverige och visst har de makt, men inte tillräckligt för att direkt förhandling mellan dem och proletariatet skulle möjliggöra nyordning. Det tåget gick när Branting svek. Idag finns inte samma tydliga person att förhandla med. Idag är det US Air-force B52:or stationerade i Norge som motparten har i backfickan om förhandlingsläget blir skarpt.
Jag håller med om att det inte spelar någon roll att högste chefen på det växande företaget kanske har 10 gånger mer i lön än den sämst betalde i bolaget. Så var det även i stora företag fram till 1980. Men redan 1976 hade S gett upp den socialistiska kursen i inrikespolitiken. Löntagarfondernas utformning hade blivit en tummetott och den började avvecklas redan i början på 80-talet. Samtidigt drog spekulationsekonomin igång och växte med lånade pengar. På 90-talet ”sprack fastighetsbubblan” och de som gick förlorande ut var vanliga knegare som skaffat hus med lånade pengar. Det enorma underskottet betalades av med åtstramningar och utförsäljningar av välfärden under Carl Bildt och sedan under Göran Persson. Löneutvecklingen hölls tillbaka bland arbetare samtidigt som de högsta cheferna i de största bolagen och statliga och kommunala direktörer, ministrar och riksdagspolitiker ökade sina löner.
Idag har en börs-vd ca 60 gånger mer i månaden än en metallarbetare och en generaldirektör ca 30 gånger mer än majoriteten anställda på en myndighet eller ett statligt bolag. Det låter mycket, men det i sin tur är ingenting jämfört med hur mycket de rikaste 3,25% ökat sina tillgångar. Nu är skillnaden i förmögenhet mellan medelsvensson och de superrika tillbaka på 1910 års nivå. Det handlar såklart om större förmögenheter än vad de någonsin kommer att använda. Inte heller det spelar egentligen så stor roll eftersom riktigt stora förmögenheter till stor del är lån från framtiden (EVA based economy). Det som svider för folket är att med de där förmögenheterna följer också makten att styra över folkets arbetsvillkor och ekonomi.
Ivrigast att heja på den här extrema nyliberalismen har traditionellt inte varit M som arbetar efter försiktighets-/snålhetsprincipen, utan det har varit först KD och sedan C och därefter L tills Reinfeldt kom in i bilden och sjösatte Milton Friedmans nyliberala globalism på allvar. Just nu tävlar L och C om att vara längst ut på högerkanten på den socioekonomiska skalan. M har återgått till snålhetsprincipen. KD har bearbetat SD så att de släppt de folkliga frågorna och nu i princip bara har främlingsfientlighet som egen fråga kvar. På den nationalkonservativa skalan är SD längst ut till höger, men KD kommer inte långt efter.
Eftersom S idag i princip redan uppfyller SD:s mål från 2012 i migrationspolitiken, så är en röst på SD idag inte en röst på SD:s idéer om invandring utan en röst på M:s ekonomiska politik för de rikaste.
Man kan inte annat än häpna över hur näringslivet med hjälp av Palme och Persson och Åkesson lyckats lura löntagare att Sveriges bästa är om de 270 rikaste familjerna bestämmer landets ekonomiska framtid. För den båten sitter vi i idag.
[PS. Utrikespolitiskt var Olof Palme en riktig kraft som vågade föra progressiv rättvisepolitik. En riktig statsman som satte Sverige på kartan. Eftersom vi inte har någon egen utrikespolitik längre utan sitter i knät på Washington, så ligger vi geografiskt farligt till. USA:s närmaste utpost mot Ryssland. Troligen platsen för USA:s nästa krig. Varför? För att vi inte följt Palmes linje att vara lika kritiska och lika vänliga mot alla. När Hultqvist leker kelgris åt Pentagon spelar han med allas säkerhet.]
S utan annan agenda än att få sitta kvar och göra ingenting kommer inte att lyfta ett finger förrän folket börjar strejka och demonstrera en masse och väljer att rösta vänster istället. Så länge folk tror att SD kan hjälpa kommer S anpassa sig. Annie Lööf kan fortsätta styra S som en dockmästare och då blir det politik som fortsätter gynna de rikaste procenten eller så blir det en M,KD,SD-regering som kommer att föra samma politik, fast lite snålare eftersom M är med.
I Riksdagen finns bara Vänsterpartiet som står upp för folket idag. Tro det eller ej, men V:s politik ökar möjligheten för småföretagare att hävda sig mot jättarna, övriga partier står på den Internationella elitens sida. Bland arbetarfacken är det bara SAC som vågar ställa riktiga krav.
Alla har ett val och det handlar inte om den egna framtiden utan om barnbarnens. Skall de 96,75% välja att gräva sin egen grav eller välja att rycka de 3,25% ur sadeln? Rösta rätt, rösta rödare rött om ni vill att barnbarnen skall få det minst lika bra eller bättre än medelsvensson idag.
Rösta annorlunda om ni tycker det är viktigare att de redan stormrika skall leva i överflöd medan barnbarnen likt våra förfäder får gå med mössan i hand och be om ett dagsverke och med lite tur faktiskt tjäna några kronor ibland, men för det mesta gå hem med skrikande mage till en utkyld bostad. Förr kunde man iallafall i nödfall äta upp skorna, men idag är ju de i regel gjorda av plast.
Nyheter, nöjesindustri, politik, politiska mål och påverkan.
Alla regeringar och alla företag gör hela tiden sitt bästa för att påverka allmänheten. Genom propaganda, reklam och vinklade nyheter.
Alla framhåller sina fienders dåliga sidor och sina egna goda sidor. Ibland sker ren nyhetsförfalskning. Några klassiska exempel är Adolf Hitlers ursäkt för att anfalla Polen och Lyndon B Johnsons ursäkt att anfalla Vietnam — båda två baserade på att de länder de anföll skulle ha attackerat dem först. Samma sak sker dagligen, om än med mindre uppenbar agenda.
Indoktrineringen börjar redan i förskolan. Vi blir matade med att vårt system är det bästa och att den lokala kulturen är mer rättvis, mer etiskt fulländad och mer förlåtande än andra kulturer. Syftet är att motverka förändringar och få invånarna att känna sig tacksamma över att få ha ett så bra ledarskap och att få bo på en så fin plats.
Samtidigt som vi hela tiden matas med systemstödjande propaganda och får lära oss att veta vår plats i samhället, att veta hut och bli vid våra läster, matas vi med kritik mot andra system och andra kulturer. Dessutom infogas information som underblåser spänningar mellan samhällsgrupper. Sålänge vi inte kan enas kan eliten fortsätta att söndra och härska.
I slutet av 1960-talet var ett globalt uppvaknande på väg. Hippierörelsen växte sig för vart år starkare och systemkritiken blev alltmer högljudd. Med massiv propaganda lyckades eliten kväsa uppvaknandet och sedan mitten av 1970-talet har den reaktionära rörelsen lyckats frånta folket initiativet till progressiv förändring. Istället för att att fortsätta att minska klyftorna har eliten befäst sin makt och ytterligare ökar gapet mellan det vanliga folket och oligarkerna.
Människans materiella välstånd har dramatiskt ökat, så allt var inte bättre förr, men folkets inflytande har minskat med tiden. I grova drag: Under jägarstenåldern rådde en kommunistisk ordning där alla tvingades ta hand om varandra för att stammen skulle överleva; från jordbrukarstenålder till järnålder rådde syndikalismen där sockenstämmor och ting utgjorde beslutande och dömande organ; från medeltiden till upplysningstiden utvecklades staten och feodalismen; den moderna tiden inleddes i och med industrialiseringen på slutet av 1700-talet och efter franska revolutionen har en liberalkapitalistisk ordning varit tongivande. Med tiden har alltså större och större del av befolkningen förlorat i termer av både solidaritet och inflytande.
Vi kan konstatera att de försök som under 1900-talet gjordes att med planekonomisk socialism återinföra kommunismen varit katastrofala. I land efter land har vi sett att individens kreativa frihet tillintetgjorts av despotiska system. Detta är inte något vi vill se igen. Samtidigt har dessa system utgjort en välbehövlig motvikt till ohämmad marknadsekonomi. Efter Sovjetunionens fall har vi upplevt effekterna av ohämmad kapitalism.
Nu måste något göras. De bästa aspekterna av liberalism, socialism och syndikalism måste utgöra grunden för framtidens kommunism.
Konkreta förslag:
• Privat marknadsekonomi för små och medelstora företag.
• Statlig planekonomi för banker, infrastruktur, skola, vård, omsorg och medborgarlön.
• Förbjud korporativismen. Företag skall inte kunna köpa eller äga varandra. När ett företag når förvaltningsfasen och har över 200 anställda eller når ett resultat på över 500 miljoner bör det köpas av staten och förvaltas av de anställda.
• Flerfamiljshus skall ägas och förvaltas av de boende. Lägenheter skall inte säljas på en öppen marknad utan distribueras via kösystem. Insatsen skall kunna lånas till mot ränta motsvarande inflationen. Fastighetens och lägenhetens skick skall avgöra instansens storlek.
• Förmögenhetstak: ingen skall kunna äga mer än 500 miljoner. Arvs- och förmögenhetsskatt bör införas på belopp överstigande 50 miljoner.
• Kapitalmoms: en skatt på 1% på börstransaktioner bör införas.
• Moms: slopa momsen på livsmedel. Bibehåll övrig moms.
• Inkomsttak: den samlade inkomsten av tjänst och kapital skall inte kunna överstiga 10 miljoner.
• Basinkomst: inför beskattningsbar basinkomst om 20000 per månad för alla över 18 år. Avskaffa bidragssystemet.
• Vård och omsorg: gratis sjukvård, gratis tandvård, gratis barn- och äldreomsorg, gratis handikapphjälp, gratis mentalvård.
• Hjälpmedel: gratis glasögon, gratis menskopp, gratis handikapphjälpmedel.
• Kommunal skatt: 20% för alla, både på inkomst av tjänst och inkomst av kapital.
• Statlig skatt: progressiv på både inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Höj gränsen för statlig skatt till 12 basbelopp och slopa marginalskattegränsen på 50%. När den sammanlagda inkomsten når 10 miljoner skall marginalskatten nå 100%.
• Specialskatter: slopa alla specialskatter (grifteskatt, TV-skatt et c) förutom energiskatter.
• Polis: öka kvaliteten, inte kvantiteten. En särskild myndighet för övervakning av polismyndigheten behöver inrättas.
• Militär: skrota krigsmakten och bygg om militär utrustning och militärfordon till arbetsredskap och räddningsfordon.
• Kriminalvård: anpassa kriminalvården så att omskolning står i fokus. För livstidsdömda bör inrättas arbete så att vistelsen blir självfinansierad.
• Internationellt engagemang: låt Olof Palme och Fidel Castro vara ledstjärnor för vårt multilaterala politiska engagemang. Vi skall göra det som gynnar suveränitet och mänsklighetens rättigheter, inte det som gynnar diplomatiska förbindelser.
• Internationell solidaritet: vi skall driva internationell fördelningspolitik, inte villkorad allmosepolitik. Att dela med oss av vårt välstånd är en plikt, inte ett hjälpsamt frivilligt åtagande. Altruism, inte nationalegoism.
• Reformerat rättsväsen: både lagstiftning och tillämpning behöver revideras. Myndighetsbeslut rörande privatpersoner måste kunna överklagas till en folktribunal bestående av folkvalda utsedda av folket i allmänna val. Samma tribunal skall äga mandat att ansvarsbefria myndighetspersoner vid civil olydnad (t.ex. skall en polis som vägrat utföra en oetisk order kunna frias av tribunalen).
• Alkohol, tobak och droger: inför ransonering av alkohol, legalisera cannabis, förbjud tobak och nikotin. Skärp restriktionerna kring narkotikaklassade läkemedel, speciellt psykofarmaka.
• Arbeta långsiktigt för avskaffandet av nationsgränserna.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍