Kategori: Socialism

Socialism mot belägringen

av Miguel Díaz-Canel Bermúdez för Monthly Review den 31. januari 2022
En gammal affisch för en kollektiv monter på bokmässan i Havanna, utformad av Raúl Martínez. Bilden skickades till oss av Center for Cuban Studies/Cuban Art Space. Fotograf: Sandra Levinson.

Det är mitt ansvar att avsluta den nionde lagstiftande församlingens sjunde ordinarie sammanträdesperiod, och samtidigt står jag inför er, vårt folks högsta representation, för att uppfylla ett lagligt mandat: att lämna räkenskaper och rapportera om min förvaltning som republikens president. Jag kommer att göra det genom att dela med mig av några bedömningar av den situation som vi har stått inför under denna period, de frågor som vi har fokuserat vårt arbete på och de frågor som vi måste inrikta våra huvudsakliga ansträngningar på. Jag gör det på en dag som är av särskild betydelse för alla kubaner, den dag då den alltid lojale Camilo Cienfuegos försvann, en symbol för kubanskt medborgarskap, för mod, en evig hjälte för den kubanska ungdomen, och, precis som de, glad och djup.

Genom att säga dessa ord offentligt kommer jag säkert att kunna räkna med inte bara era åsikter, utan också med vårt folks. Vi kommer att förlita oss på dem för att förbättra vårt arbete, med det ansvar som följer med att vara en offentlig tjänsteman.

För det första måste jag betona det mycket komplexa världssammanhanget, som skakats av flera kriser som skapats av den orättvisa globala ordningen och som har förvärrats på grund av två långa, hårda år av pandemi. För mindre än en vecka sedan uppgick antalet dödsfall till följd av COVID-19 i världen till cirka 5 miljoner och antalet smittade personer till över 243 700 000. Världshälsoorganisationen uppskattar att om vi tar hänsyn till den dödlighet som är direkt eller indirekt kopplad till det nya coronaviruset, kan pandemins dödssiffror vara två till tre gånger högre än vad de officiella uppgifterna visar, men de verkliga konsekvenserna för alla aspekter av livet på planetarisk nivå är ännu inte kända. Ingen tvivlar dock på att den kommer att kosta mycket för världsekonomin, som redan har drabbats av de ohållbara konsumtionsmönstren, som har gjort att lyx- och komfortzonerna har blivit allt snävare, medan de utestängdas värld har expanderat dramatiskt.

Trots Kubas fördelar – på grund av dess kostnadsfria, universella offentliga hälsovårdssystem och dess förmåga till snabb vetenskaplig utveckling, vilket gjorde att vi låg i framkant när det gäller forskning och vaccinproduktion globalt – kunde vi inte undkomma pandemins slag.

Som har tagits upp vid sammanträdena i denna församling har ekonomin sedan 2019 fungerat under exceptionella förhållanden. De kombinerade effekterna av blockadens skärpning och pandemins eskalering ledde till att landet förlorade mer än tre miljarder dollar i intäkter under denna period. Dessutom gjordes betydande icke-budgeterade utgifter för att konfrontera COVID-19, för att skydda arbetstagare och befolkningen i allmänhet. Allt detta har begränsat vår förmåga att ta på oss nödvändiga utgifter för att upprätthålla statliga leveranser, i huvudsak av livsmedel och läkemedel, samt de resurser som behövs för att upprätthålla det nationella elsystemet. Denna svåra situation framkallar missnöje och oro bland befolkningen. För att ge er en uppfattning: Det behövs cirka 300 miljoner dollar bara för hälsovårdstjänster och engångsförnödenheter för att behandla COVID-19-patienter, medan drift och underhåll av det nationella elsystemet kräver minst 250 miljoner dollar per år.

Underlåtenheten att genomföra det regelbundna underhållet i tid och vår oförmåga att skaffa de nödvändiga resurserna för att garantera elförsörjningen orsakade de besvärliga strömavbrotten som vi har upplevt sedan den 21 juni 2021. Även om begränsningarna inte har försvunnit, finns det bränsle för elproduktion tillgängligt och en viss finansieringsnivå har säkrats (under mycket svåra förhållanden), vilket kommer att göra det möjligt att återskapa 608 megawatt elproduktionskapacitet före utgången av 2021 och därmed gradvis förbättra servicen i hela landet.

I detta sammanhang har det uppstått förhållanden som gynnar inflationen på grund av att det finns en efterfrågan som är mycket större än utbudet, vilket gör det till den främsta prioriteringen i regeringens arbete. En lösning skulle vara att öka utbudet genom ett större deltagande av nationella producenter på vår inhemska marknad.

Tack vare den uthålliga kontrollen av COVID-19 har en gradvis process av ekonomisk och social återhämtning inletts, vilket bidragit till de åtgärder som godkänts för att ge större autonomi åt de socialistiska statliga företagen och för att förbättra och diversifiera de ekonomiska aktörerna.

Planen för ekonomin och statsbudgeten för 2022, som vi kommer att utvärdera i december nästa år, kommer bland annat att inriktas på att planera återhämtningen av grundläggande verksamhetsnivåer, uppnå större autonomi i den administrativa förvaltningen på territoriell nivå, prioritera kompensationsåtgärder för att hjälpa de mest utsatta och konsolidera genomförandet av Tarea Ordenamiento [processen för ekonomiska reformer].

Tack vare vårt system, tack vare integreringen av alla krafter i strävan efter ett mål – det vill säga tack vare enigheten kring partiet – fann Kuba omedelbara svar på den oförutsedda pandemin och samtidigt den förkastliga skärpningen av blockaden. Det är nödvändigt att återigen peka på vår motståndares föraktliga opportunism. Just under de månader då pandemin nådde sin kulmen i vårt land blev det ofta strömavbrott och utbudet av varor och tjänster minskade avsevärt, vilket skapade ett gynnsamt klimat för förbittring och missnöje. Den kubanska nationens historiska fiende, Förenta staterna, förstod betydelsen av ögonblicket och inledde attacker mot vår ekonomi med ännu större elakhet. I direkt motsats till president Joe Bidens senaste uttalanden inför FN:s generalförsamling, där han stödde multilateralism och samarbete i kampen mot pandemin på global nivå, skärptes blockaden mot Kuba, nya sanktioner infördes och en ny destabiliseringsplan sattes i verket, vilket följde deras “mjuka kupp” manual till punkt och pricka.

Vi har aldrig lutat oss tillbaka och väntat på en förändring av en politik som i över sextiotvå år har skiftat bara för att skärpa belägringen. Fiendens formel bygger på idén att våra stora materiella svårigheter kommer att försvaga folkets motståndskraft och slutligen tvinga oss på knä. Mot ett socialistiskt projekt som vårt utesluts aldrig våldsamma eller militära aktioner, invasion, ockupation; men den första satsningen är på demoralisering, på kapitulation. Det är därför budskapet om hat mot kommunismen, den antisocialistiska betoningen, förföljelsen av varje möjlig ekonomisk lösning – kort sagt, blockaden – fortsätter, oavsett hur mycket de skadar, hur mycket de urholkar ett folks tro på sina egna styrkor.

Hur osannolik och omoralisk den än kan verka är detta den imperialistiska planen för Kuba. De hycklande mörkläggningarna och bedrägerierna om en påstådd översyn av politiken, som den nuvarande regeringen tog avstånd från under den valkampanj som förde Biden till makten, är inte längre trovärdiga. Bedrägliga rättfärdiganden där man framhåller den påstådda avsikten att stödja det kubanska folket och bara förneka regeringen all hjälp är inte längre giltiga.

Bevisen finns där för alla att se att målet från början har varit att framkalla ekonomiska svårigheter, straffa folket, urholka deras levnadsstandard, begränsa deras inkomstkällor, begränsa konsumtionen och undergräva de sociala tjänster som en stor del av deras välbefinnande och tillgodoseendet av grundläggande behov beror på. Målet är att döma den kubanska befolkningen till gisslan i en folkmordspolitik med hegemoniska syften.

Det är därför som Washington är så irriterat över Kubas framgång i kampen mot pandemin, i synnerhet de utmärkta resultaten av vårt vaccinationsprogram, som utvecklats med uppfinningsrikedom, ansträngning och våra egna resurser. Det förklarar beslutsamheten att förringa vårt folkhälsosystem och förneka denna extraordinära prestation från Kuba, som avslöjar den bedrägliga bild som de vill påtvinga vår verklighet. Varje vaccin som skapas och administreras, varje immuniserad landsman, varje infektion som undviks och varje liv som räddas är segrar för den nationella saken och nederlag för den imperialistiska aggressionen mot vårt land. Det kan tyckas otroligt att beskriva det på detta sätt, men det finns inget annat sätt att beskriva det skamlösa användandet av en pandemi, med kall politisk beräkning, mot ett helt folk.

Som jag nyligen påpekade under avslutningen av det senaste plenumet i Kubas kommunistpartis centralkommitté, spelar Kubas ambassad i det nuvarande klimatet för våra bilaterala förbindelser med Förenta staterna en alltmer aktiv roll i politiska omstörtningsförsök. Däremot kan jag kategoriskt förklara att vår ambassad i Washington aldrig har bedrivit någon verksamhet som syftar till att undergräva den etablerade ordningen i Förenta staterna eller underminera dess politiska, rättsliga eller konstitutionella grund. Vårt diplomatiska uppdrag i landet är begränsat till en intensiv insats för att gynna bilaterala förbindelser, häva den ekonomiska blockaden och motverka förtalskampanjer mot Kuba och revolutionen.

Våra diplomatiska representationer i Förenta staterna har alltid haft en absolut fläckfri historia, trots vår genuina oro och våra legitima åsikter om det amerikanska politiska systemets orättvisa karaktär och de politiska, ekonomiska och rättsliga övergrepp som dagligen begås där. Den amerikanska regeringen utnyttjar skamlöst de privilegier som dess ambassad i vårt land åtnjuter. Amerikanska diplomatiska tjänstemän träffar ofta kontrarevolutionära ledare och ger dem vägledning, uppmuntran, logistiskt stöd samt direkt och indirekt finansiering. På sina kommunikationsplattformar, inklusive digitala nätverk, gör de dagligen offensiva uttalanden som utgör öppen inblandning i vårt lands inre angelägenheter.

Det är bara rättvist att fråga sig vad den amerikanska regeringen skulle svara om någon av de ambassader som är ackrediterade i Washington skulle vara inblandad i att anstifta, vägleda, motivera och finansiera någon av de många extremistiska grupper vars olagliga verksamhet hotar stabiliteten, livet och den allmänna ordningen i landet. Det skulle vara bra att veta hur den amerikanska regeringen skulle reagera på en ambassad ackrediterad på dess territorium som offentligt engagerar sig i att främja civil olydnad, politiska demonstrationer och massiva marscher mot den etablerade rättsordningen.

De senaste provokationerna har gjort det tydligt att det pågår en samordnad operation mot Kuba, med USA som bas, som omfattar miljontals dollar för att skapa en bild av Kuba som en misslyckad stat, där medborgarnas rättigheter trampas ner. Planen omfattar också ansträngningar för att rekrytera andra länder att ansluta sig till den ekonomiska aggressionen, och för att pressa Förenta staterna själva att vidta ännu mer bestraffande åtgärder i större skala.

Sanningen segrar alltid, oavsett hur kraftfulla verktyg vi har i dag för att dölja eller förvränga den. Lögnerna må sprida sig lika snabbt som COVID-19-viruset och ha förmågan att förvirra och smitta många, men de kommer inte att kunna bryta detta heroiska folks vilja, som prövats så många gånger. Trots imperialismens planer besegrar vi pandemin, liksom vi har besegrat och kommer att besegra deras aggressiva planer, oavsett hur elaka kampanjerna eller förtalen är. Blockaden är och kommer under överskådlig tid att fortsätta att vara ett grundläggande hinder för våra strategier och möjligheter till ekonomisk tillväxt och utveckling, men den är inte ett oöverstigligt hinder. Vi kommer att fortsätta att kämpa outtröttligt mot den, med stöd av det internationella samfundet.

Vår utveckling och folkets välbefinnande är nödvändigtvis beroende av den ansträngning vi gör och den intelligens vi tillför uppgiften, medvetna om att det grymma amerikanska kriget kommer att bestå så länge som det landets önskan att kontrollera Kubas öde kvarstår. Blockaden är inte bara avsedd att straffa oss för vårt motstånd. Den är en vardaglig del av ansträngningarna för att förhindra att socialismen förknippas med tillväxt, framsteg eller välstånd. Nej! Socialismen är inte skyldig till våra problem. Endast socialismen kan förklara det faktum att vi har överlevt denna grymma, folkmordsmässiga belägring utan att ge avkall på utvecklingen. Som jag uttryckte för några dagar sedan vid centralkommitténs plenum beror ett värdigt svar på denna oförtjänta bestraffning enbart på oss. Vår originalitet måste vara lika stor som illviljan hos dem som försöker underkuva oss. Revolutionen har kännetecknats och kommer alltid att kännetecknas av vårt folks förmåga att göra motstånd och skapa.

Vår ekonomiska och sociala strategi för att stimulera ekonomin och möta den globala kris som orsakats av COVID-19 var det första svaret. Den justerade landets prognoser med tanke på den nya situationen utan att ge avkall på vårt utvecklingsprogram fram till 2030. Det är ett revolutionärt svar med flexibilitet och förmåga att anpassa sig till komplexiteten i helt nya och oförutsägbara situationer, som pandemin i sig. Det är ett svar som bygger på våra styrkor och tar hänsyn till befintliga begränsningar.

För att främja utvecklingen av ett förvaltningssystem för staten som bygger på vetenskap och innovation har vi skapat det nationella innovationsrådet, för att ge specialiserade råd som kommer att påverka beslutsfattandet och våra mest angelägna problem. Bland de åtgärder som vidtagits för att komplettera den ekonomiska och sociala strategin har mer än sextio åtgärder godkänts för att stimulera produktion och distribution av livsmedel, tillsammans med andra som syftar till att öka effektiviteten i statliga företag, uppmuntra nya ekonomiska aktörers verksamhet (de så kallade mipymes [små och medelstora företag]), undanröja hinder i processer och skapa produktionskedjor.

Samtidigt har vår stat under ett år med så många begränsningar gjort en intensiv internationell insats för dialog, utbyte och samarbete med andra nationer och deras ledare, genom att delta i toppmöten – virtuellt och, i mindre utsträckning, ansikte mot ansikte – som har gjort det möjligt för oss att upprätthålla solida förbindelser med det internationella samfundet och i synnerhet med vänskapliga nationer. Som ett uttryck för Kubas oföränderliga engagemang för solidaritet, som erkänns med tacksamhet över hela världen, har cirka 57 sjukvårdsbrigader från Henry Reeve-kontingenten direkt konfronterat COVID-19 i 40 länder.

Jag har tillåtit mig att insistera på externa faktorer som syftar till att försvaga oss eftersom vi, under fyrverkerierna av icke-konventionell krigföring och det öronbedövande rabalder som professionella hatare producerar på Internet, skulle kunna hamna i misstaget att inte erkänna våra egna styrkor, att inte uppskatta våra obestridliga framsteg under dessa två senaste år som plågats av utmaningar och osäkerhet världen över. Låt oss börja med lagstiftningsarbetet, som bör bidra mycket till landets institutionella karaktär.

Under denna sammanträdesperiod har vi, i enlighet med den överenskomna tidsplanen, godkänt fyra viktiga lagar som utgör en transcendental reform av landets rättsliga och processuella ordning. Det är inte mer än rättvist att erkänna de ansträngningar som gjorts under de villkor som pandemin medfört. Dessa normer konkretiserar innehållet i Kubas konstitution och förstärker medborgarnas rättigheter, i harmoni med samhället som helhet. De är resultatet av en bred, kreativ och deltagande process, till vilken direktörer och specialister vid domstolarna, justitieministeriet, kollektiva juridiska grupper och universitetsprofessorer bidragit, förutom en del av vårt folk.

Vi måste fortsätta att förbättra denna praxis vid utarbetandet av lagstiftning, för att se till att varje lag som vi godkänner är resultatet av bidragen från alla som har anknytning till den aktuella frågan och som, när så är lämpligt, har rådfrågats med folket på olika sätt. De normativa bestämmelser som godkänts placerar landet i framkant när det gäller den mest avancerade och moderna lagstiftningen på detta område och återspeglar en anda av förnyelse, genom att bekräfta tillgången till rättvisa för alla, utvidga rättssäkerheten och på så sätt bidra till att konkretisera begreppet socialistisk rättsstat och social rättvisa, som erkänns i artikel 1 i Magna Carta.

Lagen om domstolar stärker landets rättsliga funktion, stärker rättsväsendets oberoende och domarnas roll i samhället och anpassar dess struktur och verksamhet till dagens krav. I lagen erkänns grundläggande principer i rättsliga frågor, bland annat konstitutionens överhöghet, opartiskhet, jämlikhet, fri tillgång till rättslig prövning och folkligt deltagande. Den straffrättsliga processen, i enlighet med lagen, är försedd med större garantier för alla inblandade. Bland de viktigaste inslagen kan nämnas stärkandet av de rättigheter och garantier som erkänns i konstitutionen och internationella fördrag, erkännandet av offer och skadelidande som processuella subjekt, förväntade former av lösningar i processerna, behandling av personer mellan 16 och 18 år som åtalas och åtalas. Viktiga är också bestämmelser som garanterar rättsligt bistånd från början av varje process, tillsammans med domstolskontroll av den förebyggande åtgärden förvarstagande i alla skeden av processen, frågor som togs upp under det folkliga samrådet om konstitutionstexten.

Lagen om administrativa förfaranden kommer, förutom att denna fråga för första gången blir oberoende i förfarandebestämmelserna, att garantera medborgarna möjligheten att lämna in klagomål till domstol om de anser att deras rättigheter har kränkts av den offentliga förvaltningen. Slutligen standardiserar processlagen förfarandena för civilrättsliga, handelsrättsliga, familje-, arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga frågor. Den stärker skyddet av människor i utsatta situationer och fastställer åtgärder för att verkställa rättsliga beslut, bland andra relevanta frågor.

De fyra godkända lagarna utgör en utmaning för de ansvariga för rättsväsendet, med tanke på behovet av att utbilda dem och garantera att de genomförs på ett lämpligt sätt för att garantera en snabb och effektiv rättskipning. Vi upprepar vår vilja att fortsätta att följa den tidsplan för lagstiftning som parlamentet har godkänt och därmed utveckla innehållet i vår socialistiska konstitution.

Den åttonde partikongressen inledde värdefulla debatter och erbjöd grundläggande direktiv som tjänar som referenser och drivkraft i det vi gör. Under evenemanget togs de mest utmanande problemen i vår verklighet upp: klyftorna, bristerna i kommunikationen, behovet av att främja dialog, deltagande och folklig kontroll, livet i våra bostadsområden, arbetet i mass- och samhällsorganisationer, uppmärksamheten på utsatta befolkningsgrupper, kunskapen om våra ungdomars problem och intressen, byråkratiseringen av samhällsarbetet, men framför allt blockadens effekter på alla kubaners vardag och den höga grad av politisk känslighet som krävs för genomförandet av Tarea Ordenamiento. Reformprocessen genomfördes under svåra omständigheter, eftersom den ansågs vara ett icke uppskjutbart steg för att öka företagens effektivitet, men den fick en oönskad effekt på medborgarnas liv, vilket i dag framför allt tar sig uttryck i en kraftig inflation.

Vice premiärminister Alejandro Gil förklarade orsakerna till och möjliga lösningar på detta problem utförligt i sitt betänkande, så jag ska inte försöka göra detsamma, förutom att säga att vi är medvetna om dess allvar och att det är regeringens prioritet att ta itu med det och stödja utsatta människor. Flera delar av den ursprungliga utformningen har korrigerats med hänsyn till folkets åsikter. Vi tänker inte ljuga och säga att detta kommer att lösas med ett penndrag; jag kan bara säga att revolutionen aldrig kommer att göra något som strider mot folkets intressen och krav. Och jag är personligen övertygad om att vi kommer att klara denna utmaning, precis som vi har övervunnit andra till synes oöverstigliga utmaningar.

De riktlinjer som uppdaterades vid den åttonde partikongressen och det som gäller denna femårsperiod i den nationella planen för ekonomisk och social utveckling fram till 2030 utgör grunden för strategin för att stimulera ekonomin, som vi har beslutat att ekonomi- och planeringsministeriet ska ansvara för genom sina makroekonomiska och andra program.

I tio år har den permanenta kommissionen för genomförande och utveckling av politiska riktlinjer arbetat med att uppdatera den ekonomiska och sociala modellen för socialistisk utveckling, men vi har beslutat att det är dags att avaktivera kommissionen och överföra dess huvudfunktioner till ekonomi- och planeringsministeriet. I dag har vi bättre förutsättningar att förbättra regeringsarbetet i nära samverkan med folkmaktsorganen, som har en stor outnyttjad potential. Jag kan inte tänka mig någon bättre plats än denna för att reflektera över vad vi förväntar oss av vår folkmakt. Folkmakt – äkta och nyskapande folkmakt, och därmed också ifrågasatt och angripen av dem som inte erkänner den eller fruktar dess exempel – utgör grunden och kärnan i det kubanska politiska systemet. Att stärka den är att stärka vårt folks initiativ och direkta handling i konsolideringen av socialismen.

Just detta sammanträde i församlingen har gett oss goda skäl att föreslå en kritisk och reflekterande diskussion om deltagande och folklig kontroll och dess olika former, mekanismer och förfaranden. Men jag påpekar också vikten av att genomföra dessa analyser i alla sociala miljöer, alla statliga institutioner och organ på alla nivåer, för att uppmuntra kreativt och ansvarsfullt agerande i den revolutionära socialistiska processen.

Om samtalen med företrädare för olika organisationer och sociala grupper – det vill säga möten med sektorer och rundturer i provinser och stadsdelar – har lärt oss något, så är det behovet av att anta nya arbetssätt som bättre återspeglar landets sociala heterogenitet, att på ett adekvat sätt kanalisera medborgarnas oro och bidrag och att svara på varje begäran som tas emot i tid, på ett relevant och välgrundat sätt inom den fastställda tidsramen och det fastställda förfarandet. Det är absolut nödvändigt att dra nytta av folkets kunskaper, styrkor och initiativ, inte på ett formellt sätt utan organiskt och respektfullt, i medvetande om att principen om medansvar i denna praxis accentueras på vägen mot största möjliga sociala rättvisa. När vi talar om innovation som en av pelarna i den statliga förvaltningen, tänker vi också på våra medborgares makt. Den socialistiska demokratin kräver att man gör, förnyar, förändrar och permanent omvandlar formerna för demokratiskt deltagande.

Konstitutionen från 2019 och de lagar som godkänts av folkmaktens nationalförsamlings nuvarande lagstiftande församling utgör den rättsliga grunden för våra åtgärder, som vi kommer att fortsätta att utveckla tillsammans med rättssystemet: åtgärder som stimulerar, främjar och konkretiserar det folkliga deltagandet har en defensiv och konstruktiv betydelse för socialismen. Immobilitet och formalism i regeringsorganen på lokal nivå är lika skadliga som paternalism, t.ex. när det gäller leverans av varor och resurser utan att beakta vikten av socialt deltagande.

Deltagande är kärnan och det bästa försvaret för vår socialism. Motsatsen tjänar bara revolutionens fiender och deras mål att återgå till kapitalism på Kuba. Diskussionsfrihet, utövandet av kritik och självkritik är avgörande för att fortsätta att gå framåt, skapa och älska. Vi måste lyssna, föra en dialog och lyssna på vårt folks förslag. Vi måste genomföra folkliga samråd om frågor av lokalt och nationellt intresse, främja deltagarbudgetar för att bland oss alla bestämma var och hur offentliga medel bäst ska spenderas, med tonvikt på det lokala, grannskapet, kommunen. Vi bekräftar här på nytt partiets, statens och det kubanska samhällets vilja att respektera, främja och garantera konstitutionella rättigheter, ett åtagande som uttrycktes under processen för konstitutionell reform – som hade som kulmen den bindande folkomröstningen för att godkänna 2019 års konstitution – och i alla de åtgärder som vidtas dagligen för att garantera skyddet av rättigheterna.

Dessa svåra pandemimånader är det bästa beviset på hur staten – med stöd av forskare, hälsovårdspersonal, lärare, arbetare, campesinos, soldater, ungdomar och studenter – har arbetat hårt för att minska antalet infektioner och dödsfall, i samhällen och stadsdelar, på arbetsplatser, i politiska och sociala massorganisationer. Medborgarnas deltagande räddar liv! Huvudpersonerna i denna process är de som bygger vår heliga enhet, de som utvecklar nationens förmåga till motståndskraft, värdighetens väktare: vårt folk. När vi går vidare med massvaccinering, med särskild uppmärksamhet på barn och ungdomar, visar vi vårt engagemang för ett omfattande skydd av den nya generationens rättigheter på Kuba. Att sådana insatser är vardagliga händelser gör dem inte på något sätt mindre extraordinära.

Vi har åtagit oss att erkänna och främja familjernas rättigheter och utveckla principerna om familjernas mångfald, mångfald, jämlikhet och icke-diskriminering. Som ett resultat av denna avsikt har vi nu ett preliminärt utkast till familjekodex – ett gediget, rigoröst dokument som bygger på människans värdighet som det högsta värdet som stöder erkännandet och utövandet av skyldigheter och rättigheter. Vi är övertygade om att vi genom processer med specialiserade samråd, folkligt samråd och debatter i folkmaktens nationalförsamling kommer att nå fram till den lagstiftande folkomröstningen med ett utkast till familjelag som kommer att placera Kuba bland de mest avancerade länderna i världen i denna fråga. Detta är bara några exempel bland många andra, bland annat det nationella programmet för kvinnors främjande, det nationella programmet mot rasism och rasdiskriminering och lagdekretet om arbetande kvinnor och moderskap, som visar att revolutionen respekterar, främjar och garanterar jämlikhet och demokrati.

Denna församling godkände nyligen ett viktigt uttalande som fördömer den amerikanska regeringens inblandning i våra inre angelägenheter och dess oacceptabla roll som anstiftare och underlättare av de aktuella provokationerna. I samma sal, där 2019 års konstitution diskuterades ingående fram till dess att den godkändes, kan jag inte låta bli att hänvisa till både de subtila och flagranta försök med vilka revolutionens motståndare, av vilka många attackerade den process som ledde till dess godkännande, i dag försöker använda de rättigheter som den garanterar för att förstöra det arbete som konstitutionen försvarar och skyddar. Enligt artikel 56 i Magna Carta: “Rätten att samlas, demonstrera och förenas i lagliga och fredliga syften erkänns av staten så länge den utövas med respekt för den allmänna ordningen och med iakttagande av de föreskrifter som fastställts av lagen.” Utövandet av rättigheter innebär att skyldigheter uppfylls, bland annat respekt för den ordning som fastställs i konstitutionen, som är ett uttryck för principen om folkets suveränitet. Lagarnas lag kan inte tolkas efter eget gottfinnande, och än mindre i intresset av dem som är de första som inte respekterar den. I artikel 7 i konstitutionen anges att den “är statens högsta lag”. Alla är skyldiga att följa den. Bestämmelser och handlingar av statliga organ, deras direktörer, tjänstemän och anställda, liksom av organisationer, enheter och individer ska följa dess bestämmelser”. Vår författning avskriver principerna om folkens oberoende och suveränitet, erkänner rätten till självbestämmande uttryckt i friheten att välja vårt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system, fördömer direkt eller indirekt inblandning i någon stats inre eller yttre angelägenheter, inklusive väpnad aggression, alla former av ekonomiskt eller politiskt tvång, ensidiga blockader i strid med internationell rätt och alla andra typer av inblandning eller hot mot staternas integritet.

Rättigheterna är inte obegränsade. Begränsningarna fastställs också i konstitutionen och omfattar andras rättigheter, kollektiv säkerhet, allmän välfärd, respekt för allmän ordning, konstitutionen och lagar. En demonstration upphör att vara fredlig i det ögonblick då deltagarna försöker förändra det normala samhällslivet, den sociala freden, uttrycker sin avsikt att undergräva den konstitutionella ordningen och positionera sig som oppositionen till socialismen, och i ännu högre grad när allt detta sker enligt ett manuskript som tjänar de politiska intressena hos en utländsk regering som har fört ett ekonomiskt krig mot vårt land i sex decennier.

Jag vill särskilt uttrycka vår tacksamhet till forskarsamhället, som har uppmanats att förse oss med de verktyg som endast vetenskapen kan och bör bidra till de ekonomiska och sociala processerna i denna tid. Tack vare Fidels visionära politik för att främja vetenskapen och den kontinuitet som Raúl gav detta arbete, tack vare den talang, det engagemang och den hängivenhet med vilka flera generationer av kubanska forskare har utbildats, har vår regering kunnat möta det fruktansvärda hotet från en pandemi som inte liknar någon annan i Latinamerika eller tredje världen. När vi inom en inte alltför avlägsen framtid granskar dessa år kommer vi att vara tvungna att först och främst tala om sjukvårdspersonal, kreativa forskare och akademiker som kom ut ur sina klassrum för att dela med sig av sin kunskap.

Och vi kommer också att tala om våra väpnade institutioner, de revolutionära väpnade styrkorna och inrikesministeriet, som på ett avgörande sätt bidrog till att stödja ansträngningarna att hantera situationen och som tog på sig det farliga uppdraget att producera, transportera och leverera syre till sjukhusen under landets mest kritiska timmar. Jag måste också erkänna de revolutionära väpnade styrkornas företagssystem för dess oumbärliga bidrag till landets ekonomi, som har försett oss med grundläggande resurser under nödsituationer.

Endast ett organiserat land med ett ledarskap som är förenat i ett gemensamt syfte – att skydda nationen – kan sätta de högsta målen i de svåraste timmarna. Eftersom vi visste att vår nation, som var blockerad och utan ekonomiska resurser, inte kunde sträva efter att skydda sin befolkning från hotet från pandemin, bad vi vårt forskarsamhälle om en suverän lösning för att möta spridningen av sjukdomen.

I dag är vi det första landet i Latinamerika med tre vacciner och två vaccinkandidater under utveckling, och det första i världen som börjar vaccinera barn mellan 2 och 18 år. På vägen dit har vi upplevt hårda slag: toppar av nya infektioner, fulla sjukhus, kriser när det gäller tillgången på sängar och syre, smärtsamma dödsfall, ökad spänning i samband med elkraftverkens haverier, begränsad tillgång till mediciner och mat. Den antikubanska mobben, som räknade med att vårt slut var nära, gick oss på nerverna med krav på ett humanitärt ingripande och till och med en militär invasion. De brydde sig inte ens om att titta på historien om hur nationer som “räddats” av yankee-trupper eller trupper från Nordatlantiska fördragsorganisationen har slutat under detta århundrade. Men det kubanska folket känner till denna historia, de är informerade, och det goda folket i världen känner också till den. Med denna medvetenhet organiserades solidaritetsdonationer, och de fortsätter att anlända till Kuba.

Under de senaste veckorna har antalet nya infektioner och dödsfall minskat betydligt. Eleverna gör sig redo att återgå till skolan och landet förbereder sig för att öppna gränserna för att ge syre åt ekonomin. Vi har lust att fira för våra barn, läkare, vetenskapsmän, våra vacciner och vårt folk; för Fidel, som gång på gång återkom till sin legitima tro på människan för att rädda liv och lysa upp horisonten. Det finns mer än ett skäl till att vårt firande bör vara ansvarsfullt och återhållsamt. I många delar av världen uppstår nya utbrott av pandemin mitt i den kris som orsakats av den ekonomiska nedgången. Detta är den värld vi lever i och det är upp till oss att ta risken. Låt oss se till att denna framgång blir bestående.

Den 15 november 2021 kommer Kuba att öppna sina gränser igen, eleverna kommer att återvända till skolan och Havanna, den värdiga huvudstaden, kommer att invänta sitt 502-årsjubileum för att fira, vilket den inte har kunnat göra de senaste två åren. Det nationella livet kommer att återuppta sin gång, med största glädje, men med vaksamhet. Den fred och harmoni som kännetecknar livet på våra gator kommer att fortsätta att råda. Ingen kommer att förstöra vår fest! Vi är nu vaccinerade mot COVID-19, och vi har alltid varit vaccinerade mot rädsla! Vi har ett hemland och vi försvarar livet! Och vi förblir trogna “¡Patria o Muerte!”. Vi kommer att segra!

Från vänster till höger: Paul Sweezy, Paul Baran, Fidel Castro och Leo Huberman (1960).
Fidel Castro med Paul Sweezy (höger i förgrunden), Leo Huberman och Paul Baran (1960).
Om författaren: Miguel Díaz-Canel Bermúdez är förste sekreterare i Kubas kommunistparti och president i Republiken Kuba.
Denna artikel publicerades ursprungligen av Granma den 29 oktober 2021. Svensk översättning från den engelska anpassningen av Hampus Cronander.
Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/socialism-against-the-siege/

Reflektioner över Kubas nuvarande utmaningar

av Germán Sánchez Otero för Monthly Review, 24. januari 2022
“Callejón de Hamel, epicentrum för afrokubansk kultur i Havanna”, Adictos a los Viajes, juni 2013.

Jag delar med mig av mina tankar om Kubas kommunistiska partis (PCC) åttonde kongress – som hölls den 16-19 april 2021 – och andra teman om Kubas nuvarande verklighet från mitt ödmjuka och hetsiga hörn som revolutionär militant. Liksom många av mina landsmän vill jag bidra till lösningen av de problem som påverkar vår nation, inte bara de specifika miljöer där vi existerar och agerar.

Kriterier och förslag

Raúl Castros och Miguel Díaz-Canels tal under den åttonde kongressen utgör en uppdaterad politisk vägledning för partiet och revolutionen, som innehåller potentiella lösningar på en bred repertoar av problem och uppmuntrar till nya reflektioner och förslag. Dessa utesluter inte kontroversiella aspekter eller underrepresenterade teman.

Efter att ha hört tusentals åsikter i köer, i andra kollektiva utrymmen och bland vänner, familj och kollegor, eller läst i många digitala forum, tror jag att de flesta människor uppmärksammar konkreta resultat snarare än tal.

Under kongressen ratificerade PCC att den bara kommer att kunna vägleda folket om den är en central del av dem, att den finns till för att tjäna och leda folket – samtidigt som den också ömsesidigt tar deras ledning och följer deras exempel – mot tydliga mål som har omedelbara framgångsrika resultat, inte bara långsiktiga mål.

Detta är den svåraste konjunktur som revolutionen har upplevt sedan dess svindlande epos på 1960-talet – till och med mer kritisk än krisen under den särskilda perioden, som var som värst mellan 1991 och 1994. Det är brådskande att bryta och övervinna den pessimism och osäkerhet som sprids bland många människor som identifierar sig som revolutionära och patriotiska. Den förlamar, försvagar, kan generera desperata individuella lösningar och är en fruktbar jordmån för olika gifter och subversiva planer för imperiet att blomstra.

En sådan komplexitet gör det nödvändigt att möta och lösa angelägna problem snabbare och att minska underskott som ackumulerats under årtionden. Samtidigt krävs det att man släpper tunga bördor, inklusive politiska och statliga kadrer som inte klarar av att hantera den nya tiden. Detta har börjat ske, men inte i den omfattning eller takt som krävs.

Det kommer inte att finnas några magiska lösningar – det vet de flesta människor. Men det är nödvändigt med brandgator mot de olika “bränder” som finns över hela ön, på vissa platser mer än andra. Det handlar bland annat om en överväldigande ökning av priserna på livsmedel och andra viktiga varor, betydande brist på mediciner, ökande korruption, miniförsäljningar i samband med olagliga affärer, ineffektivitet och svagheter hos ledningskadrerna och otillräckliga institutioner på olika nivåer, för att nämna några exempel.

Det räcker inte att ha utmärkta dokument som definierar de ekonomiska och sociala målen på medellång och lång sikt, liksom teoretiska begrepp om vår socialistiska övergång. Även detta kan vara ett tveeggat svärd på det ideologiska och politiska området om det inte finns några påtagliga resultat – nationellt och lokalt – som skapar en visshet hos majoriteten av medborgarna om att det är möjligt att övervinna den nuvarande situationen och gå framåt. Ett positivt exempel är de många positiva effekter som framgången för de fem vaccinkandidaterna, varav en redan har godkänts, och framstegen med vaccinering har haft på vårt folk.

Även om det alltid finns utrymme för förbättringar utgör vår konstitutionella och institutionella ordning och de styrdokument som godkänts av PCC en exakt karta för navigering. Det avgörande nu är att styra båten i den högsta hastighet som den “perfekta stormen” tillåter, för att komma ut ur det mest riskfyllda området.

De flesta medborgare förstår att den långvariga blockaden, Donald Trumps drakoniska åtgärder som förvärrat den och pandemin är viktiga orsaker till de allvarliga problem vi lider av. Men många av oss är också överens om att de inte är de enda. Bland folket råder den åsikten att vi måste fokusera på att förändra och förbättra allt som ligger inom landets räckhåll, och inte göra sådana realiteter av utländskt ursprung till förevändningar för att rättfärdiga brister och endogena fel.

Vi får inte glömma det som Díaz-Canel alltid betonar: att vi inte får tröttna på att upprepa våra argument mot imperiets folkmordspolitik. Skäl och bevis, ja, välformulerade och övertygande – men aldrig som en täckmantel för fel och ineffektivitet under förevändning av blockaden.

Att göra motstånd och avancera är två nyckelverb. Men det är också nödvändigt att betona idén om att göra båda utan att förlora kursen. Det är nödvändigt att förhindra att de desperata smittar andra med sin panik och de magiska lösningar de föreslår, eller att sirenerna förför sjömännen till havet där de slutar med att drunkna.

Det handlar inte om att täcka öronen med smält vax eller binda sig vid fartygets mast, som Odysseus gjorde för att undvika att ge efter för sirenernas sång. Man måste lyssna och se allt. Man får aldrig hålla fast vid något och aldrig förlora initiativet. Agera med lätthet och snabbhet, alltid baserat på stora majoriteters klarhet och samförstånd. Avvisa ödesdigra förförelser, som i dessa tider av långvarigt mörker kan uppfattas som de enda möjliga ljusen.

Den ekonomiska dimensionen av krisen har med rätta lyfts fram, liksom de begrepp, den politik och de mekanismer som används för att fortsätta på utvecklingens väg. I detta avseende är de personliga bidragen från framstående kubanska ekonomer från flera generationer, inklusive några tidigare ministrar, lovvärda. Frågan om ekonomiska reformer (“uppdatering av den ekonomiska och sociala modellen”, enligt den officiella diskursen) har varit den axel kring vilken många av dessa texter har kretsat.

Det är värt att lyfta fram uthålligheten och lojaliteten hos nästan alla dessa specialister, som inte har gett upp sina ansträngningar att föreslå ekonomiska formler för genomförande. Dessa idéer har omfattat de övergripande och sekventiella sätten att genomföra reformen, vikten av harmoni mellan olika ekonomiska aktörer, betoning på de små och medelstora företagens dynamiska roll och behovet av att undvika de skador som orsakas av förseningar i genomförandet av det som har godkänts sedan PCC:s sjätte kongress.

Utan att försumma ekonomins betydelse är det viktigt att bedöma krisens omfattning, med den socialistiska övergången på Kuba som ledstjärna, och att finna samverkande lösningar. Ekonomiska teorier och mekanismer måste harmoniseras med och underordnas riktlinjer för den politiska strategin.

Under den senaste tiden har ekonomer och andra medborgare, som alla är engagerade i revolutionen och som förespråkar modellen “marknadssocialism” och andra begrepp och metoder som styr Kina och Vietnam, fått större utrymme. Det är logiskt att sådana framgångsrika erfarenheter är attraktiva och till och med bländande mitt i vår enorma kris. Det är nödvändigt att känna till dem, fundera över dem och återskapa de element som kan anpassas till våra föreställningar om den socialistiska övergången. Jag uppskattar att det är så revolutionens ledarskap har agerat, och det återspeglar den åsikt som dominerar bland majoriteten av våra ekonomer, särskilt de som har studerat dessa två asiatiska socialistiska länder.

Det är nödvändigt att kalibrera dessa särskilda historiska processer, utvecklingen av deras respektive ekonomisk-sociala formationer, kulturella särdrag, geopolitiska och geoekonomiska sammanhang, befolkningsstorlekar, utvecklingsnivåer inför reformerna, framgångar och misstag, bland andra faktorer som kan tjäna som användbara lärdomar. Men att kopiera skulle vara självmord. Här är det lämpligt att påminna om Simón Rodríguez’ aforism: “Antingen uppfinner vi eller så gör vi fel”. Det är dags att sluta med misstaget att en gång ha trott att man på andra sidan Atlanten hade upptäckt hur man skapar socialism. Skadliga spår av den kopia som vi gjorde av den felaktigt benämnda “realsocialismen” finns kvar i dag, till och med i föreställningar och praxis inom PCC och staten. Vi har erfarenhet och visdom – folket och dess politiska och intellektuella ledarskap – som inte får förväxlas med idéer som försöker få oss att tro att det förlovade landet den här gången ligger bortom Stilla havet.

I den ångest som orsakas av den nuvarande exceptionella krisen är det klokt att komma ihåg att Kuba har ett arv av sociala, politiska (interna och externa), militära, ekonomiska, vetenskapliga, kulturella, idrottsrelaterade, etiska, moraliska och ekologiska landvinningar – frukter av vår uppfattning om socialismen och otaliga erfarenheter som samlats under mer än sextio år. Detta är inte för att förringa revolutionens fel, brister, problem och sårbarheter, som i dag är mer synliga än någonsin.

Bland misstagen, upprepar jag, finns de komponenter som vi kopierade från den sovjetiska modellen. Men vår revolutionära process förmåga att fortsätta efter det att dessa “strategiska allierade” förflyttades för trettio år sedan är också anmärkningsvärd. Är det inte exceptionellt att ha överlevt “realsocialismens” hekatomb – när ingen i världen trodde att det var möjligt – och att dessutom kunna utvärdera orsakerna till och konsekvenserna av detta resultat? Det senare innehåller viktiga lärdomar som måste identifieras av PCC.

Den åttonde kongressen uppdaterade de två dokument som utgör dess teoretiska vision och ekonomiska och politiska riktlinjer, vilka båda bygger på ackumulerade erfarenheter och kollektivt tänkande på Kuba under mer än sex decennier. Om de används fullt ut – det vill säga utan doktrinär stelhet eller manipulation – utgör de en vägledning för att fortsätta att gå framåt mot socialismen.

Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?

Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.

Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.

Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.

Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.

Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.

Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.

Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.

När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.

Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?

Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.

Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.

Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.

Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.

Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.

Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.

Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.

När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.

I denna anda är det viktigt att skapa samförstånd på en inkluderande grund i alla aspekter av samhället, eftersom det alltid är mycket svårt att nå majoritetens förståelse. Vi måste sträva efter det och göra vad som krävs för att det skall bli så. Fidel uttryckte det väl i sitt tal till intellektuella i juni 1961: “Revolutionen måste bara avstå från dem som är oförbätterligt reaktionära, som är oförbätterligt kontrarevolutionära.” Det är sant att det har funnits otaliga exempel på sådana kontrarevolutionärer, men det har också funnits fall där oberäkneliga handlingar har lett till ett undvikbart avståndstagande och brytningar, som till och med involverat en del av dem som identifierar sig med revolutionen. Det skulle vara bra att försöka lösa de fall som inträffat under de senaste åren, vissa med skadliga offentliga konsekvenser för revolutionen, något som jag tror fortfarande är möjligt. Partiet bör genomföra detta helande medan fackföreningar och andra organisationer identifierar nyckelpersoner inom sina områden som kan hjälpa till att läka dessa sprickor.

Aldrig har det funnits så många debatter och korsvisa idéer i vår skärgård. Jag gratulerar. Överallt och alltid finns det överläggningar. Sociala nätverk och andra kommunikationskanaler som inte är personliga har exponentiellt mångdubblat det som alltid har funnits bland kubaner och i det kubanska samhället. Låt oss glädja oss, vår demokrati är rikare för det.

Det imperialistiska greppet har dock skärpts i extremis under de senaste åren. Tillsammans med pandemins angrepp, effekterna av Venezuelas kriminella omringning av vår ekonomi, de underskott som ackumulerats genom vår ojämna socialistiska övergång, långsamheten och sicksacksnacket i antagandet av vissa beslut, befinner vi oss i ett krismässigt träsk. Att helt och hållet omarbeta den ekonomiska och politiska modellen är ett extremt svårt pussel. Så mycket att många tror att det inte längre är möjligt att genomföra.

Sådana skeptiska (och ofta förvirrade) landsmän utgör en mycket viktig sektor, och partiet bör prioritera uppmärksamheten på den överallt. Utan att inkludera denna sektor i den stora förenade kraft som krävs för att driva revolutionen, när så många vindar blåser mot oss, kommer det att bli omöjligt att ta sig ur krisen och gå framåt.

Den åttonde kongressen och partiet

Det är uppenbart att revolutionens ledning beslutade att organisera den åttonde kongressen framför allt utifrån partiets strukturer på central nivå, utifrån de erfarenheter som politiska och statliga ledare och kadrer samlat på sig och utifrån den omfattande information de hanterar. Besluten och utvecklingen av mötet var genomtänkta och förberedda i förväg.

Jag anser dock att man missade ett tillfälle att omsätta i praktiken några av de begrepp som med stor tydlighet formulerades i Raúls och Díaz-Canels respektive tal. Bland dem fanns behovet av att uppnå största möjliga deltagande och samförstånd mellan folket och partiet i beslutsprocesserna, att vårda den önskade enheten och berika de ömsesidiga banden mellan parti och folk.

Det format som användes för den åttonde kongressen tog inte tillvara på de 700 000 militanternas rikedom av idéer och möjliga bidrag till de olika ämnena på dagordningen, och inte heller tillät det deras fulla medverkan i de slutliga besluten.

Liksom vid tidigare kongresser skulle den åttonde kongressen ha dragit nytta av visdomen hos alla medlemmar i PCC och det revolutionära folket, vilket skulle ha bidragit till högre nivåer av diskussion och enighet, vilket är så nödvändigt i denna tid. Det skulle också ha gett en möjlighet att mäta partiets band med resten av medborgarna och dess roll som statens ledande politiska kraft. Om dessa frågor inte togs upp på grund av de begränsningar som pandemin medförde, skulle de ändå ha kunnat (och borde) ha navigerats med realism och kreativitet.

Såvitt jag vet väckte kongressen inte några höga förväntningar eller något särskilt intresse hos befolkningen under upptakten till den. Inte heller medierna hjälpte till i det avseendet. Det var knappt med avslöjanden och information. Så sent som under kongressens första dag visste befolkningen inte ens om det skulle ske någon form av direkt eller uppskjuten överföring till allmänheten av vad som hände där inne. Nyheten var att det inte fanns några nyheter.

Raúls och Díaz-Canels tal bidrog till att mildra situationen, om än inte helt och hållet. Från och med den 27 maj 2021 finns det en plan för att hålla kongressen vid liv, bland annat genom att publicera kompendiet, initiera möten i provinserna under ledning av Díaz-Canel och två rundabordssamtal med vardera tre medlemmar av sekretariatet. Det sistnämnda är en unik händelse. Diaz-Canels sista tal den 22 maj 2021 vid ett nationellt möte för kadrer är också lärorikt och ett komplement till kongressen. Det räcker dock inte med att offentliggöra dessa och andra officiella evenemang.

Kommunikationsorganen bör vara bollplank för gräsrötternas röster och ekon. De frågor som skall offentliggöras kräver olika informativa och analytiska behandlingar. Den process som kommer att aktivera kompendiet är till exempel en möjlighet att uppnå detta. Vi hoppas att de som ansvarar för att styra medierna och våra journalister kommer att ta tillfället i akt att rätta till de fel som Raúl påpekade i sitt tal. Fram till i dag, när detta skrivs (nittio dagar senare), har detta inte varit fallet.

För att detta skall kunna ske anser jag att huvudansvaret ligger hos partiledningen på nationell nivå och provinsnivå. Det skulle kunna vara nytt och berikande för sekretariatet att hålla möten med partikärnor och medborgargrupper från gräsrötterna, att lyssna direkt och “rent”, utan medling, på de frågor som militanterna och befolkningen tar upp. Avsaknaden av information i medierna om partiets verksamhet på arbetsplatser och i samhällen har alltid väckt min uppmärksamhet. Det verkar som om partiets kärnor och militanter inte har någon direkt kommunikativ närvaro i pressen. Partiets offentliga uttryck för sina överläggningar är osynliga. Inte ens i Granma, PCC:s officiella organ, återspeglas kaderns arbete, deras bidrag, erfarenheter, misstag och framgångar. Partiet är i denna mening ett slags loge. Jag minns inte heller några karaktärer som skildras som PCC:s militanter och partiets kärnor i kubanska såpoperor, filmer, fiktionsserier och andra TV- och radioprogram. Det är svårt att förklara dessa mysterier. Partiet måste visa sig som det är i medierna och uppmuntra audiovisuella skapare att skildra partiledarnas och gräsrotsmilitanternas verksamhet, med alla deras dygder och brister, så som den ser ut i verkligheten.

Kongressens betydelse, förutom dess värde som en milstolpe för kontinuiteten, bör förklaras med attraktiva budskap som avslöjar begripliga och trovärdiga fakta och idéer. Det är brådskande att bryta med rutiner och den långsamma byråkratiska takten i besluten. Vi vet alla att tid i politiken, liksom i kriget, är en viktig fråga. Att vinna eller förlora en strid, eller att komplicera den och göra den mycket riskfylld, beror ofta på den. Om partiet är den enda möjliga efterträdaren till vår överbefälhavare, vilket Raúl så väl har proklamerat, bör vi ta till oss en fras som Fidel brukade upprepa – och praktisera – inför utmaningar: “Du kan inte förlora en minut.”

Det är svårt att uttala sig om sammansättningen av kongressdelegaterna, medlemmarna i centralkommittén och den politiska byrån, eftersom deras väsentliga biografiska uppgifter inte har offentliggjorts. Av alla medlemmarna i dessa organ – och i delegatgruppen – hur många är medlemmar i National Association of Small Farmers, hur många är industri- och byggnadsarbetare, läkare och hälsovårdspersonal, lärare och professorer, vetenskapsmän och samhällsarbetare, arbetstagare inom den privata sektorn och kooperativ, tjänste- och handelsarbetare, konstnärer, författare och kulturfrämjare, idrottsmän, journalister?

Vid sin fjärde kongress i oktober 1991 definierade PCC sig för första gången som den kubanska nationens parti. Fram till dess hade självbeskrivningen kopierats från Sovjetunionens kommunistparti: “arbetarklassens parti”. Den historiska sanningen om det senare är att det inte var ett arbetarklassens eller det sovjetiska folkets parti, utan byråkratins parti som sänkte socialismen i det landet. Att vara den kubanska nationens parti innebär viktiga åtaganden och konsekvenser. En av dem är att det måste öppna sina dörrar för alla de medborgare som uppfyller kraven för att bli militanter. De som tar på sig denna uppgift tar på sig alla medlemmars rättigheter och skyldigheter, inklusive att garantera PCC:s karaktär och framtoning som ett parti för hela folket, i Martíansk och Fidelistisk mening, och som enligt konstitutionen är utrustat med en enorm politisk makt: “den överlägsna ledande politiska kraften i samhället och staten”.

Är alla PCC:s militanter och ledare fullt medvetna om vad detta innebär, om det individuella ansvar som det innebär att vara medlem i den politiska kraft som det kubanska folket har gett ett så exceptionellt mandat? Ingen kan anta att PCC:s ovanliga makt är en “blankocheck”. Den har varit frukten av en originell historisk process som leddes av en gigant. Det osynliga men viktiga kontraktet att gå mot socialismen som vår nordstjärna är det bidrag som vi måste ta hand om mest av alla de många som den så kallade historiska generationen testamenterade till oss och som har utmärkt vårt ståndaktiga folk.

På så sätt är det i första hand partiet som ansvarar för revolutionens framgångar och framsteg, men också för revolutionens misstag, ineffektivitet, avvikelser och misslyckanden i staten och i hela det politiska och sociala institutionella systemet, på alla nivåer, från den nationella nivån till varje lokal nivå. När allvarliga misstag begås i landet och problem uppstår som en följd av detta måste partiet utan dröjsmål framföra relevant intern och offentlig kritik och agera därefter. Alla medborgare och medlemmar av militansen måste känna till denna kritik. Partiet spelar en ledande roll i samhället och staten, så det är skyldigt att söka lösningar som är relevanta för det suveräna folk som gav det sitt mandat.

Uttrycker de styrande organ som beslutades vid den åttonde kongressen – centralkommittén och i viss mån den politiska byrån – sammansättningen av militansen, nationens mångfald och därmed vårt parti? PCC:s sammansättning är inte baserad på kvoter utan styrs av kvalitativa politiska begrepp och värderingar. Men jag anser också att vi bör försöka se till att det finns en adekvat representation, att alla delar av folket uppfattar och känner att deras partimedlemmar finns där som direkta bärare av deras erfarenheter och åsikter, för att främja nationens projekt. Om det har varit möjligt att uppnå detta genom en alltmer representativ närvaro av kvinnor, ungdomar, svarta och mestiser, varför har man då inte definierat en liknande politik när det gäller andra faktorer i landets sociala sammansättning? Med tanke på att PCC är det nationella partiet, finns det då ett tak för hur många medlemmar som kan ingå i våra led? Till exempel personer utan fast anställning (av förklarliga skäl) och med exemplariskt revolutionärt beteende, bland dem de (felaktigt) kallade “hemmafruarna” och pensionärer (kanske med en viss åldersgräns).

Jag kan inte gå vidare med denna mycket komplicerade fråga utan relevant information. Men det är välkänt att det inte finns en enda intellektuell från det konstnärliga och litterära området i centralkommittén, inte heller någon ledare för deras organisationer eller statens kulturinstitutioner. Detta har aldrig varit fallet i partiets historia, och jag anser att det är en glidning som bör rättas till, i ännu högre grad med tanke på att fienden angriper oss kraftigt på detta område. Det är också slående att det nästan inte finns någon närvaro av gräsrotsarbetare (manuella och intellektuella), bönder och medlemmar i kooperativ. Det finns inte heller någon från den privata sektorn, religiösa institutioner eller samhällsvetare (förutom historikern Elier Ramírez). Detta står i kontrast till den stora närvaron av medlemmar från PCC:s direktorat på alla nivåer, från ministeriet för de revolutionära väpnade styrkorna till inrikesministeriet och till många kadrer från regeringen och andra statliga institutioner, inklusive flera företag.

Detta är förnuftigt och har historiskt sett varit fallet, men samtidigt frågar jag mig: Varför inte välja en centralkommitté med en större representation av andra delar av samhället, även om det skulle innebära att det skulle bli ett större organ? Det är också viktigt att veta hur kandidaterna väljs ut, vilka organ som föreslår en viss kandidat, vilka argument som läggs fram inför plenarsammanträdet, vilka åsikter som delegaterna har, och så vidare. Det skulle vara bra att ha information om sanktioner inom partiet och vilka de mest återkommande problemen är inom leden. Det skulle också vara bra med uppgifter om medlemsantal och ålderssammansättningen bland medlemmar och kadrer. Om tendensen är att bli äldre, vilket verkar vara tydligt i den centrala rapporten, bör vi diskutera rekrytering av yngre militanter. Young Communist League, PCC:s ungdomsorganisation, tog bara in en tredjedel av det totala antalet nya medlemmar – är detta tillfredsställande?

Att bevara revolutionens erövringar är av stort värde, men det räcker inte efter trettio år med få relevanta ekonomiska och sociala landvinningar. Ni måste agera snabbare och effektivare. Att inte ge upp planerade mål är bra, men det är ingen garanti. Den goda nyheten är att det nuvarande ledarskapet arbetar hårt för att övervinna hindren. Tyvärr förlorades mycket tid på att fatta viktiga beslut under decenniet mellan den sjätte och åttonde kongressen. Det mest relevanta exemplet är Tarea Ordenamiento (TO, den ekonomiska reformprocessen), vars första idéer började definieras av Fidel själv åtminstone några månader före hans hälsokris 2006.

Under dessa tio år publicerades dussintals verk av olika kubanska ekonomer, nästan alla engagerade i revolutionen och vårt socialistiska projekt. De pekade på och varnade för problem, erbjöd idéer och alternativ. Blev de tillfrågade om sina åsikter och råd? Jag vet inte, även om deras analyser säkert lästes och uppskattades.

Sanningen är att krisen har tvingat fram ett stort antal åtgärder som ursprungligen föreslogs men som försenats i sitt antagande. Många människor från alla sektorer uttryckte liknande känslor via nätverk, medier och Cubadebate, och jag antar att det också skedde bland kärnor av PCC, kommittéer från Kommunistiska ungdomsförbundet, fackföreningar och så vidare.

Även om TO är utomordentligt komplicerat borde det inte ha tagit mer än tio år att förbereda. Reformer och radikala förändringar som är lika svåra eller mer komplicerade har utformats och genomförts på Kuba under kortare tidsperioder. Det är inte övertygande att skylla förseningen på de problem som är inneboende i genomförandet. Naturligtvis skulle saker och ting vara annorlunda om vi hade haft de nödvändiga resurser som krävs för att undvika de effekter som vi drabbas av i detta första skede av TO.

Jag anser att man inte bör skapa falska förväntningar på TO. Krisens effekter kan förvärras, och även om den nuvarande situationen bibehålls kommer tidens slitage utan de nödvändiga resurserna att komplicera framtiden. Vi befinner oss nu på kanten av det stup som Raúl anspelade på 2010, när det verkade som om det skulle gå framåt i olympisk takt. Folket måste internalisera detta så mycket som möjligt, men framför allt måste vi revolutionära militanter bli fullt medvetna om situationen för att kunna kräva, växa och ingripa.

En kostsam glidning gjordes i TO-processen: partiet kunde inte förena sina nödvändiga reservationer mot vissa beslut med den tidigare information som gavs till folket, som skulle förverkliga dem. Folket rådfrågades inte, särskilt inte arbetare, jordbruksproducenter och företagare.

Att partiets baser inte var förberedda på att möta en så komplicerad kamp är inget rättfärdigande. Genom att vända ryggen åt folket förlorade man möjligheten att göra framsteg i skapandet av samförstånd – som alltid är nödvändigt, särskilt vid beslut av sådan betydelse -.

Partiet agerade snabbt för att införa korrigeringar baserade på befolkningens åsikter. TO påminner oss om att intelligenta människor löser problem effektivt, medan kloka människor undviker dem. Om PCC, som Raúl sade, ska sträva efter att vara den kollektiva ersättaren för vår överbefälhavare när det gäller att leda revolutionen, kan endast åtgärder som bygger på kollektiv visdom bidra till att undvika dessa problem.

Raúl uppgav i sin rapport att TO kommer att fortsätta att genomföras i enlighet med en godkänd tidsplan, tills det är fullständigt genomfört. Det skulle vara bra att veta mer ingående vad som är planerat och genomförbart i denna tidsplan, för att förbereda medborgarna på de olika etapperna och denna gång uppnå större samtycke och deltagande.

Om det inte hade varit för pandemin, även med Trumps ondska och effekterna av de allvarliga svårigheterna i Venezuela, skulle den kubanska ekonomin i dag vara i ett bättre läge för att minska de negativa effekterna av TO och påskynda dess process. Men utan TO skulle den ekonomiska situationen vara mer komplicerad, eftersom problemen skulle förbli desamma eller värre, och förutsättningarna för en ny fas skulle ännu inte finnas.

Den extrema bristen på likviditet tvingade fram ett återinförande av försäljning i fritt konvertibel valuta. Som nämnts har detta varit nödvändigt trots att man begränsat ett av målen för TO: avskaffandet av den dubbla valutan och dess skadliga inflationseffekter. Jag tror inte att denna nödvändiga åtgärd ännu har förståtts av alla människor, vilket konstateras i den centrala rapporten till kongressen. Många människor har missförstånd. Det är inte en fråga som har lösts i befolkningen. Tvärtom har fienden bland sina prioriteringar att förvirra och irritera människor.

Det är sant att ingen kan förutsäga hur länge denna anomali kommer att pågå, men det är viktigt att förhindra att nödvändigheten blir en dygd. Vi måste alltid tänka på allt som kan göras för att denna valutaförvrängning bara ska pågå så länge som nödvändigt. För att återupprätta ekonomin måste bland annat de nuvarande monetära snedvridningarna rättas till. Upprepa alltid (och agera i detta syfte): det är en tillfällig åtgärd för att rida ut den extrema krisen och förhindra att byråkratin anpassar sig till den.

Att uppnå konvertibilitet för den kubanska peson kan ta lång tid och kan i sin tur vara en nyckelfaktor för att ekonomin skall fungera smidigt. Den optimala tidpunkten för att skapa konvertibilitet måste vara strikt, inte förlängd en enda minut längre än nödvändigt, eftersom den dubbla valutan orsakar mycket skada, etiskt och politiskt, och inte bidrar till ekonomisk återhämtning.

Staten har bekräftat att den kommer att fungera “på grundval av en lämplig korrelation mellan priser och inkomster från arbete, pensioner och sociala förmåner”. Denna mycket känsliga fråga bör förklaras ytterligare, bortom tekniska och ekonomiska argument. Ta till exempel konsekvenserna av det framväxande pensionssystemet för dem som berörs samt för nya generationer, deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som är missnöjda med behandlingen av sina äldre. Många tror att de inte heller kommer att få den kompensation de borde få i sin framtida ålderdom. Pensionerna är en plikt för partiet som måste börja betalas ut så snart som möjligt och prioriteras i framtiden, även för alla pensionärer som har visat exceptionella förtjänster och förtjänar särskild behandling. Minst sex månader efter det att TO-processen inleddes skipades rättvisa åt våra upproriska mambises (gerillasoldater) i detta avseende, och folket välkomnade det med stor glädje.

Raúl upprepade: “Kuba är det enda land där man kan leva utan att arbeta”. Tiotusentals människor som vill arbeta har lyfts fram av pressen. Även om detta är sant har krisen ytterligare ökat antalet människor som lever utan formellt arbete. Man vet att orsakerna är relaterade till krisens omfattning. Det bör finnas en nationell politik och systematiska åtgärder för att ta itu med dessa problem – utan eldsjälar kommer de att fortsätta att förvärras, med allvarliga ekonomiska, etiska och politiska återverkningar.

Den inriktning som Raúl formulerat för att skaka om statens “affärsstrukturer” är av avgörande betydelse. Om det finns någon uppgift som kräver prioriterad uppmärksamhet från partiet och regeringen, liksom arbetarnas aktiva deltagande, så är det denna. Av de problem och allvarliga brister som har ackumulerats under åren är detta ett av de första och mest komplexa. Men vi måste se till att den inte blir föremål för vacklan och opportunism (även om den är omedveten). Ett mål av denna omfattning och kaliber kräver noggrannhet och tillräckligt med tid. Det kan inte antas som en slogan.

Det verkar inte vara en oföränderlig principfråga att staten ska ha ett obegränsat monopol på utrikeshandeln. Det är en sak att upprätthålla kontrollen över utrikeshandeln, med stöd av rättsliga normer och direkta och indirekta mekanismer, men det är något annat att staten är den enda som utför landets utrikeshandel. Det skulle vara förståeligt om monopolet gällde grundläggande import och export, på samma sätt som det definieras för äganderätten till produktionsmedlen.

Den blandade, harmoniska och dynamiska ekonomiska modell som har definierats och som för närvarande påskyndas i sitt genomförande (till exempel när det gäller mikroföretag och små och medelstora företag) kräver en annan behandling av utrikeshandeln. Det är inte möjligt att frigöra produktivkrafterna utan att frigöra utrikeshandeln. Jag tror till och med att utrikeshandeln, om den bedrivs på ett bra sätt, skulle kunna vara en ytterst viktig faktor för att övervinna imperiets täta blockad och skapa konkurrens som skulle kunna bidra till lägre priser och flytande produktions- och tjänstekedjor.

I praktiken har import för icke-kommersiella ändamål varit tillåten i åratal och bidragit till att förse befolkningen med ett antal varor för personligt och hushållsbruk, ibland nödvändiga för egenföretagare. Kontroll via skatter är den bästa metoden, tillsammans med effektiva resultat från de statliga export- och importföretagen.

Det har talats om överdriven byråkrati under många år. Vad består detta överskott av? Inom vilka institutioner förekommer den? Partiet har inte tagit itu med fenomenet byråkrati med tillräcklig noggrannhet, åtminstone inte offentligt. Det är känt att varje stat eller modern organisation behöver en byråkrati, men det som är skadligt är deformationerna, bland annat överflödiga anställda och ledare, avhumanisering, extrem ineffektivitet, klientelism och korruption. Avsaknaden av folklig kontroll, eller den ytliga och ibland självbelåtna kontrollen av statliga organ, är den mest skadliga. Byråkratismen, som vi lider så mycket av varje dag – misshandel, pappersarbete, okänslighet – är en av missbildningarna. Motgiftet är direkt, demokratisk folkmakt, utan byråkrati.

Vår socialistiska övergång har redan “smutsats” av kapitalismen – Fidel erkände det öppet, med början på 1990-talet. Det bästa vore att minska denna “smutsighet” och, om detta inte är möjligt eller lämpligt, att gå vidare inom den nya verkligheten, utan naivitet eller fördomar. Alla ekonomiska reformer omfattar en rad förändringar av ekonomins strukturer och funktioner, inklusive egendomsförhållandena. Processen måste utformas och utvecklas enligt en strategi som syftar till att modernisera och anpassa det ekonomiska systemet till nya omständigheter, utan att förändra den nuvarande samhällsformationen. Tvärtom är reformen utformad för att bevara det dominerande politiska systemet, inte för att göra övergången till ett annat system genomförbar.

Varje reform syftar till att korrigera faktorer och politik som begränsar eller förhindrar en bättre utveckling av ekonomin och till att tjäna den etablerade maktens intressen. Om detta upphör att ske, till förmån för dess antagonister, blir den en omstörtning av den rådande samhällsordningen, en restaurering. Det senare var vad som hände till exempel i Sovjetunionen och andra östeuropeiska länder mellan 1989 och 1992.

Kuba däremot genomförde 1990-talets reformer för att integrera sin ekonomi i de nya internationella förbindelser som landet måste utveckla från och med 1991 och för att anpassa den interna ekonomin till den djupa förlusten av de viktigaste externa ekonomiska förbindelserna, nämligen Sovjetblocket. Den första kubanska reformen kom alltså inte från en rörelse eller en inre kraft som drev på förändringar, som gav besluten den tid som krävdes och som lät dem genomföras med det nödvändiga sociala samförståndet.

De förändringar som följde var inte ytliga. Även om den ekonomiska modell som etablerades på 1960- och 70-talen genomgick betydande förändringar, förändrade dessa inte regimens socialistiska karaktär. Den ekonomiska reformen 1993-95 utformades för att hantera landets livshotande kris och bidrog till att rädda socialismen, inte till att underlätta en övergång till kapitalism. Även om reformen stöddes av majoriteten av befolkningen var den tvungen att genomföras under prekära ekonomiska och sociala förhållanden, till och med kvävande, därav dess förtjänst och höga kostnader (som fortfarande ackumuleras). Det var inte förrän i mitten av 1993 – vid krisens värsta tidpunkt – som de första interna ekonomiska reformerna inleddes, när ekonomin redan hade minskat med mer än 33 procent av bruttonationalprodukten jämfört med 1989. Varför tog det så lång tid? Kunde reformerna ha genomförts tidigare? I vilken utsträckning ledde effekterna av debaclet till vissa beslut?

Kanske hade det inte varit nödvändigt att vänta på ekonomins kollaps 1993 för att inleda vissa reformer som i någon mån skulle ha dämpat nedgången, särskilt dess ytterst allvarliga sociala konsekvenser. Men det är viktigt att erkänna de komplexa faktorerna vid den tiden, som gjorde det mycket svårt att påbörja de olika åtgärderna och fortsätta dem utan uppehåll.

Bland andra faktorer kan jag nämna följande: (1) Blockadens accentuering och ökningen av USA:s destabiliserande åtgärder för att försöka avleda reformerna mot en kapitalistisk övergång och besegra revolutionen. (2) Det fanns ingen nationell erfarenhet, vare sig inom Kuba eller någon annanstans, som var tillgänglig som giltig referens för att vägleda reformen. (3) Det katastrofala resultatet av perestrojkan i Sovjetunionen föranledde försiktighet och ett sökande efter originella lösningar som var förenliga med den kubanska verkligheten och målet att fortsätta socialismen. (4) Reformprocesserna i Kina och Vietnam hade andra särdrag och svarade på historiska omständigheter, brådskande omständigheter och imperativ som skiljer sig mycket från Kubas, där till exempel “marknadssocialism” varken är nödvändig eller lämplig, även om det är nödvändigt att artikulera socialism med en marknad. (5) De anmärkningsvärda materiella framsteg som det kubanska samhället hade uppnått fram till 1989, fördelade enligt etiska normer för rättvisa och jämlikhet, även med egalitära deformationer, fungerade nu som en börda som bromsade besluten, på grund av den logiska rädslan för att plötsligt och radikalt förändra ett egalitärt system för inkomstomfördelning som människor hade vant sig vid i mer än tre decennier. (6) Detta krävde, utöver andra politiska skäl, att man vävde folkets samförstånd innan man tillämpade åtgärderna, vilket krävde mer tid för debatt och ett gradvis införlivande av de väsentliga besluten. (7) Kuba strävade – praktiskt taget ensamt – efter inget mindre än att rädda socialismen, och i detta sammanhang borde reformerna spela en avgörande roll.

Med tanke på detta historiska sammanhang var det absolut nödvändigt att agera klokt och undvika alla felsteg, eftersom improvisation och kaos kunde leda till ett abrupt stup. Fidel var huvudarkitekten bakom denna odyssé, som borde vara mer känd och publicerad i dessa tider av liknande risker och möjligheter. Díaz-Canel uttryckte en idé som vi måste hålla fast vid: “Blockaden och pandemin har under det senaste året samverkat för att sätta våra prognoser och drömmar på undantag.” Han tillade: “Även om det ibland kan tyckas att vi inte kommer att kunna ta oss upp till ytan, blir vi mitt i osäkerheten plötsligt slagna och bländade av vår egen förmåga till motstånd och skapande.”

Det är sant. Men slitaget på folket har varit enormt, och det slutar inte. Effektiva åtgärder som uppstår ur kreativ djärvhet måste riktas mot det som mest påverkar och irriterar folket. Den nuvarande exceptionella krisen är också en unik utgångspunkt för ett nytt skede av revolutionen. De känslomässiga effekterna av våra vacciners framgång på folkets självförtroende och beslutsamhet visar att det är möjligt. Dessa framgångar i sig själva får dock inte balansen att tippa över till optimismens fördel.

Vår vaccinprestation, som gör folk stolta, är förknippad med den vetenskapliga insats som landet, tack vare Fidels vision, har kunnat utveckla i konfrontationen med COVID-19. Detta projekt har lett mycket väl av president Díaz-Canel, under ledning av Raúl, med utmärkta resultat från våra vetenskaps- och hälsovårdssystem. Utöver de individuella och kollektiva förtjänsterna hos våra vetenskapsmän och vår personal inom hälso- och sjukvården är det en prestation av den kubanska socialismen. Jag anser att denna dimension är grundläggande om vi ska kunna lyfta fram våra prestationer och fortsätta att sikta högt, i en tid då det har varit vanligt att bara peka på våra brister, verkliga eller förmodade.

Om författaren: Germán Sánchez Otero undervisade under många år vid Havannas universitet, var en av grundarna av det kubanska kommunistpartiets Departamento América och Kubas ambassadör i Venezuela. Han är författare till Los enigmas del Che (1997), Permiso para opinar sobre Cuba (2004) och Transparencia de Emmanuel (2008).
Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 14 juli 2021. Den har anpassats till Monthly Review och översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därefter till svenska av Hampus Cronander.
Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/the-communist-party-of-cuba-and-present-challenges/

President Ortegas omval visar att det nicaraguanska folket ser en ljus framtid

av Carlos Marcos för Workers World, Managua, Nicaragua, 19 januari 2022
Medlemmar av Costa Ricas folkliga avantgardeparti vid Daniel Ortegas invigning.

Tusentals människor samlades på Revolutionstorget i Managua för att bevittna invigningen av Daniel Ortega och Rosario María Murillo som Nicaraguas president respektive vicepresident den 10 januari. På plats fanns tjänstemän och representanter från nästan 50 länder och organisationer. Bland de mest framträdande var Kubas president Miguel Díaz-Canel och Venezuelas president Nicolás Maduro Moros samt ordföranden för Kinas nationalförsamling, Cao Jianming.

Det är anmärkningsvärt att ingen tjänsteman från USA:s Biden-regim var närvarande. I stället representerades USA av solidaritets- och fredsaktivisten Brian Wilson, författaren och professorn i mänskliga rättigheter Daniel Kovalik, chefredaktören för Black Agenda Report Margaret Kimberly och Luci Murphy från Claudia Jones School of Political Education. Efter de officiella förhandlingarna och svorseden höll president Ortega ett 30 minuter långt tal som inleddes med att hela det nicaraguanska folket svors in som president och försvarare av fosterlandet och revolutionen.

Ortega meddelade att Nicaragua kommer att ansluta sig till Kinas initiativ Bälte och väg (BRI). Detta tillkännagivande kommer bara en månad efter det att Nicaragua meddelade att man avslutat de diplomatiska förbindelserna med Republiken Kina (Taiwan) och att man erkänner och återgår till diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina. Sedan Ortegas tal har det avslöjats att Nicaragua och Kina har undertecknat ett samförståndsavtal om BRI, vilket gör Nicaragua till den senaste av över 100 nationer att skriva under den globala planen för ekonomisk utveckling och samarbete.

Ett annat viktigt exempel på internationellt samarbete som lyftes fram var det nya avtalet mellan Nicaragua och Honduras om havsgränser och tillgång till Fonseca-bukten. Ortega berörde också betydelsen av internationella grupper som ALBA (Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika) och CELAC (Gemenskapen av latinamerikanska och karibiska stater) för samarbetet och integrationen i regionen.

Medan Kina och Nicaraguas grannar erbjuder Nicaragua samarbete och ömsesidig respekt, erbjuder USA och dess EU-kumpaner hot och hotelser i form av sanktioner. Bara timmar innan måndagens invigningsceremoni skulle börja meddelade Washington och Bryssel nya unilaterala tvångsåtgärder (även kallade sanktioner) mot Nicaragua.

Avsluta sanktionerna, betala skadestånd NU!

De nya sanktionerna riktar sig mot över 100 personer och flera företag i Nicaragua. President Ortega tog sig tid att erkänna en särskild måltavla för sanktionerna – Brenda Rocha, ordförande för Högsta valrådet. Rocha förlorade sin högra arm när hon bara var 15 år gammal efter att ha skadats i en attack utförd av den USA-stödda Contras på 1980-talet.

President Ortega framhöll det rena hyckleriet hos ett land som USA att införa sanktioner mot ett annat land i namn av “mänskliga rättigheter”. Var fanns de mänskliga rättigheterna för Brenda Rocha när den USA-stödda Contras dödade 50 000 nicaraguaner? Var finns de mänskliga rättigheterna för det nicaraguanska folket när USA vägrar att betala de miljoner dollar i skadestånd som är skyldiga enligt vad Internationella domstolen fastställde 1986 i “målet om militär och paramilitär verksamhet i och mot Nicaragua”. (tinyurl.com/murbujt5)

USA anklagar Ortega och regeringen för Sandinistiska nationella befrielsefronten (FSLN) för “auktoritärt styre” för att ha fängslat korrupta politiker och personer som var inblandade i kuppförsöket 2018, medan samma hycklande amerikanska regering är oförmögen att begränsa varje växande politisk kris; ta till exempel fängslingen av 700 trumpitister för deras inblandning i upproret på det amerikanska Capitolium den 6 januari.

USA säger att Nicaragua är odemokratiskt; samtidigt som man iscensätter kupper mot nationer runt om i världen, inför olagliga sanktioner och blockader mot länder som Nicaragua, Kuba och Venezuela, och går till och med så långt som att försöka mörda statsöverhuvuden, vilket man försökte göra med president Maduro 2018.

Det rungande omvalet av Daniel Ortega visar att det nicaraguanska folket beslutsamt står bakom FSLN:s revolutionära regering. Medan USA:s och EU:s imperialister mobbar, attackerar och trakasserar nationer som de uppfattar som svagare, vänder sig deras offer till varandra för att få stöd och samarbete.

Allt fler länder överger proimperialistiska organisationer som Organization of American States och ansluter sig i stället till internationella grupper som ägnar sig åt ömsesidig respekt, samarbete, utveckling och suveränitet. Världens förtryckta folk och nationer “är inte längre rädda”, som president Ortega förklarade.

Viva Nicaragua! Viva FSLN! Viva Comandante Daniel Ortega! Bort med tassarna från Nicaragua!

Skribenten är en av delegaterna från USA som deltog i Ortegas installation.

Källa: https://www.workers.org/2022/01/61228/

Socialismen kan inte skjuta upp sitt löfte om demokrati

"Unga kubanska röster om händelserna den 11 juli 2021," av Rita Karo för Monthly Review, 17 januari 2022
Bild: Roberto Regalado, “Obevekligt försvar och revolutionärt återupprättande av den kubanska socialismen”, Rebelión, 9 april 2021.

Söndagen den 11 juli 2021 ägde demonstrationer rum på olika platser på Kuba. Många av demonstranterna gick ut på gatorna för att protestera mot de ofta långvariga strömavbrotten på olika platser, bristen på mat och mediciner och den allmänna osäkerheten i det dagliga livet. Spänningarna ökade ytterligare på grund av den nya ökningen av antalet fall av COVID-19 i provinsen Matanzas, drygt 16 månader efter det att kampen mot pandemin inleddes i landet.

En mängd olika perspektiv ger sin egen bild av dessa händelser, som var utan motstycke i sin enorma omfattning och i det antal platser som var inblandade. De första demonstrationerna ägde rum i kommunen San Antonio de Los Baños i Artemisa-provinsen. Sedan dök det upp rapporter på sociala medier om protester över hela ön, även i huvudstaden.

Före dessa händelser utvecklades kampanjer på plattformar i sociala medier för att be om och få stöd – inte alltid baserat på solidaritet – för att bekämpa pandemin, i ett sammanhang med ett hälso- och sjukvårdssystem som saknar insatsvaror och läkemedel, vilket förvärrades av den intensifierade amerikanska blockaden och spridningen av Deltavarianten av det nya coronaviruset. I dessa framställningar om stöd användes hashtaggarna #SOSMatanzas och #SOSCuba. Senare åtföljdes dessa framställningar av frågor om regeringens hantering av hälsokrisen COVID-19 och klagomål på svårigheterna med att skicka donationer till Kuba, samt vissa röster som krävde att en “humanitär” intervention skulle inledas i landet.

När Kubas president Miguel Díaz-Canel fick kännedom om demonstrationerna reste han till Artemisa. Han framträdde senare i den nationella televisionen för att redogöra för fakta. Med tanke på landets hälsokris och medborgarnas missnöje med bristen på basvaror har tidskriften Alma Mater talat med fem unga kubaner för att analysera situationen på Kuba i dag, utifrån deras perspektiv och erfarenheter, och vad som enligt deras åsikt är de viktigaste orsakerna till händelserna den 11 juli.

Enligt Mauro Díaz Vázquez, journaliststudent på fjärde året vid Havannauniversitetet och demonstrant den 11 juli, “hade händelsen olika grundorsaker, bland annat sociala, ekonomiska, politiska och hälsorelaterade faktorer”. För det första är detta ett problem som går flera år tillbaka i tiden till den intensiva ekonomiska krisen på 1990-talet, som senare förvärrades av de sanktioner som Trumps administration införde och, naturligtvis, av den nuvarande pandemiperioden. En ytterligare faktor var ökningen av COVID-19-fall under de senaste veckorna, vilket ledde till att folkhälsosystemet kollapsade.”

Carolina García Salas, journalist och samhällsvetare som studerar i Spanien, konstaterar att Kuba genomgick och genomgår en mångfacetterad kris. För att förstå den nuvarande situationen är det nödvändigt att ta hänsyn till olika orsaksfaktorer som går igenom alla delar av det sociala livet. För det första nämner García Salas de interna orsakerna, däribland särskilt “begränsningarna i de förändringsprocesser som har inletts inom ramen för Modernisering av den ekonomiska och sociala modellen [Modernizar el modelo económico y social, en uppsättning riktlinjer från regeringen som offentliggjordes 2018]”. García Salas säger:

“Enligt den information som regeringen har publicerat har hittills endast 30 procent av riktlinjerna genomförts. Jag tror att det har varit slöhet och lite kreativitet och flexibilitet. Som ett resultat av detta har några av de mest gynnsamma riktlinjerna, till exempel de som rör egenföretagande, varit föremål för onödiga sicksackslingor och öppningar och nedläggningar. Andra sektorer förblir gisslan för byråkrati och övercentralisering. De ekonomiska åtgärder som inleddes i landet var inte felfria i fråga om utformning och omfattning, vilket många ekonomer erkänner. Men om dessa processer hade genomförts snabbare tror jag ändå att vi hade kunnat möta hälsokrisen under andra och mer gynnsamma förhållanden.”

Iramís Rosique Cárdenas, en ung kubansk intellektuell, betonar också de många faktorer och förhållanden som utlöste händelserna den 11 juli. Den främsta faktorn är enligt honom blockaden. Han konstaterar följande:

“Den permanenta krigsekonomin, som beror på USA:s blockad, påverkar allvarligt livskvaliteten för hela den kubanska befolkningen. Effekterna är dock mest kännbara bland de mest utsatta grupperna, såsom äldre, rasifierade människor, människor med olika förmågor, personer med låg utbildningsnivå, avlägsna samhällen eller landsbygdssamhällen, kvinnor, ungdomar och barn. Det är ingen tillfällighet att dessa grupper var rikligt representerade i protesterna.”

För Rosique Cárdenas ger hälsokrisen, de därav följande drastiska förändringarna i människors liv och de förvärrade villkoren i krigsekonomin näring åt det folkliga missnöjet, särskilt bland de mest utsatta sektorerna.

Enligt García Salas har ojämlikheterna ökat och fördjupats, samtidigt som “socialpolitiken har släpat efter, både när det gäller att erkänna problemen och att utforma strategier”. I processen att ‘avskaffa gratis varor och tjänster’ har klyftorna ökat och många samhällssektorer har hamnat längre bakåt och blivit mer sårbara.” García Salas påpekar att kubanska samhällsvetare vid flera tillfällen har konstaterat att dessa förändringar måste åtföljas av en riktad politik som riktar sig till specifika grupper och deras skilda behov och villkor samt de olika former av social utslagning som drabbar dem. Även här har de politiska svaren varit mycket begränsade. Som hon förklarar:

” Inrättandet av de fritt konvertibla valutabutikerna förvärrade ojämlikheterna och missnöjet, samt deprecierade den nationella valutan och ledde därmed till en förlust av köpkraft. Tarea Ordenamiento [den ekonomiska reformprocessen med dess monetära och växelkursmässiga förenhetligande] har haft och kommer att ha en djupgående inverkan på dessa processer genom att göra dem mer uppenbara och direkta. Tidpunkten och villkoren för dess genomförande påverkar den anmärkningsvärda prisökningen och försämringen av reallönerna. Allt detta har lett till allvarliga och reella konsekvenser för människors liv. Vi talar om omöjlig tillgång till livsmedel och rengöringsmedel och om skärpning av befintliga territoriella skillnader samt uppkomsten av nya. Vad vi säger är att det är omöjligt att leva ett värdigt liv.”

Denis Alejandro Matienzo Alonso, geografistudent vid Havannauniversitetet, betonar spridningen av en mångfald av information som leder till nya visioner av vad som händer i landet:

“Tidigare var de statliga medierna de enda medier som användes på Kuba och det var detta mediesystem som avkodade informationen. I dag finns det ett fåtal TV-program som förutom att ge information även misskrediterar dem som motsätter sig det etablerade tänkandet enligt regeringstjänstemännens beslut. Samtidigt har tillgången till Internet och icke-statliga alternativa medier lett till att kubanerna har större tillgång till nationella och internationella realiteter. Följaktligen har det varit möjligt att berätta många olika historier på Kuba.”

För Ernesto Teuma Taureaux, en annan ung intellektuell, kan “ogynnsamma ekonomiska förhållanden” och “institutionella brister” betraktas som katalysatorer för demonstrationerna. Han tillägger, utan att gå vidare, att man bara behöver bläddra i de viktigaste talen från den åttonde partikongressen eller föra ett samtal om ledningen av en viss institution för att få höra otaliga anekdoter. Han utvecklar:

” I lugnare tider är vissa tjänstemäns inkompetens, medelmåttighet, byråkrati, slöseri, klåfingrighet, dålig planering, korruption, tröghet och sekteristiska, toppstyrda, godtyckliga, ogenomskinliga och odemokratiska metoder alla skadliga och oförlåtliga. I det nuvarande sammanhanget, med ett så begränsat handlingsutrymme på grund av de rådande ekonomiska förhållandena, kan sådana laster emellertid vara politiskt ödesdigra. Detta beror på att dessa institutionella brister också har en direkt inverkan på människors liv, på deras dagliga angelägenheter, liksom på de beslut som fattas om deras välfärd eller om att mildra bristerna. I detta avseende måste vi tänka på lokala och mellanliggande strukturer, tjänstemän och företag, planering och vanliga människors behov, eftersom resultaten har uteblivit, tilldelade resurser slösas bort och förvaltningen är dålig.

Och ändå skulle inte ens denna uppsättning faktorer vara ödesdigra utan en tredje nyckelfaktor: ledarskap eller snarare avsaknaden av ledarskap. I själva verket genererar dålig förvaltning oundvikligen irritation, klagomål och kritik som kräver förändringar, förbättringar och omvandlingar. Så vem lyssnade på människorna i demonstranternas bostadsområden? Vilken politisk auktoritet “omsatte” denna oenighet, byggde upp ett samförstånd, sökte lösningar, ställde tjänstemännen till svars eller förklarade åtminstone situationen ansikte mot ansikte? Så vad som händer i vissa områden, där folket bor, är en nedbrytning av samhällets sociala struktur, en spridning och förlust av effektivitet hos politiska organisationer och massorganisationer, en avsaknad av mobilisering och apati.”

Som det har konstaterats vid otaliga tillfällen kan man inte förstå landets kris utan att ta hänsyn till effekterna av den amerikanska regeringens politik gentemot Kuba: den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockaden, inblandningen i öns inre angelägenheter och miljontals dollar för omstörtning. García Salas tillägger att “omkastningen av den så kallade ‘normaliseringsprocessen’ och den fientlighet som Trump-administrationen släppte lös har haft och fortsätter att ha allvarliga konsekvenser för nationen som dessutom har varit tvungen att hantera pandemin under mycket mer ogynnsamma förhållanden än majoriteten av världens länder”.

Rosique Cárdenas drar slutsatser av dessa reflektioner:

“Med tanke på denna verklighet är en viss del av samhället mottaglig för att mobiliseras av en politisk diskurs som inte ligger i linje med kommunistpartiets nuvarande politik och tillvägagångssätt. Och detta beror till stor del på att det är praktiskt taget omöjligt att använda en progressiv agenda för att kanalisera och mobilisera den oro som de nuvarande förhållandena ger upphov till bland många grupper och individer. Denna oro tar i stället formen av en oro mot regeringen. Eftersom staten, regeringen, partiet och revolutionen framställs som enhetliga i landets politiska kultur är det i själva verket mycket svårt att strukturera eller positionera en diskurs eller politisk handling som, även om den är kritisk till statens brister, ändå är rotad i och engagerad i projektet. Eftersom vi tillhör en tradition av statscentrerad socialism, som ser staten som huvudperson i den socialistiska övergången, tar försvaret av detta projekt ofta formen av ett kompromisslöst försvar av staten (inklusive dess missförhållanden) medan kritik av staten ses som kontrarevolutionär.”

Demonstrationernas legitimitet

García Salas var inte på Kuba när demonstrationerna bröt ut över hela landet. Sällan i sitt liv hade hon upplevt en så djup blandning av känslor. “Jag sov inte den natten och har sedan dess inte sovit på samma sätt som tidigare. Varken jag, min make eller någon av kubanerna i min krets kunde unna oss lyxen att sova så länge som händelserna fortsatte i vårt land. Vi ringde varandra, vi delade med oss av information, foton och videor. Vi tröstade varandra.” Kubaner utomlands hade svårt att kommunicera med sina familjer och vänner. Meddelandena var sporadiska under det digitala strömavbrottet. Det var i söndags. På måndagen verkade allting lugnt.

Som ung kuban anser Matienzo Alonso att medborgarna har rätt att protestera mot vad de anser vara fel, som ett uttryck för medborgarnas kollektiva tankar, om det inte leder till vandalism och våld. Det är inte fel att klaga, debattera och prata om politik. “Medborgarna i en nation kan ifrågasätta det arbete som utförs av dem som styr dem. De kan kräva vissa friheter och försvara sig mot beslut som fattas av staten.”

Díaz Vázquez sade att regeringar ser oliktänkande och protester som fienden. “När medborgarna talar ut är det för att det finns ett verkligt och påtagligt missnöje. Det är inte så lätt att avfärda så många människors åsikter som illegitima. Det är alltid värt att lyssna på folkets åsikter.” Han påpekar att rätten till fredliga demonstrationer är inskriven i den kubanska konstitutionen. “Den demonstration som jag deltog i – som jag upplevde – var helt fredlig. När en pojke kastade en sten sa alla med kraft åt honom att sluta. Vi höjde armarna när polisen närmade sig. Trots detta utdelades slag. Polisen grep många, inklusive några fredliga demonstranter. Detta är författningsvidrigt.”

På samma sätt vägrar García Salas att bidra till de absolutistiska bedömningarna, stigmatiseringen och kriminaliseringen av protesterna:

“För mig är det en grundläggande etisk, politisk och mänsklig förutsättning. Flera dagar har gått, falska nyheter har fördömts och det har konstaterats att det är omöjligt att konstruera en enda berättelse om vad som hände den 11 juli. Så min egen berättelse bygger på vad jag såg, läste, verifierade och upplevde genom några av mina vänner på Kuba, eftersom deras berättelser och lidande också är mina. Protesterna som jag såg började fredligt, även om många blev våldsamma. När det gäller det kaos som ägde rum kan eller vill jag varken stå här och bara avfärda våldet, eller de många olika våldsamheterna, om ni så vill. Jag säger det eftersom det inte bara fanns olika huvudpersoner utan också olika former av våld. Jag tror att det är viktigt att sätta detta i ett sammanhang och göra en ansträngning för att förstå dessa olika protagonister och former av våld, vilket inte är detsamma som att legitimera dem.”

“Söndagen den 11 juli var fullbordandet av en i förväg planerad kommunikations- och underrättelseoperation”, säger Rosique Cárdenas. “Ingenting lämnades åt slumpen vare sig i mediakampanjen, före eller efter, eller i den samtidiga tidpunkten för protesterna på olika platser i landet. Under dessa förhållanden lyckades reaktionens agenter politiskt aktivera en betydande massa medborgare på olika platser. Och naturligtvis gjorde de det för att främja sin egen reaktionära och annexionistiska agenda.” Han fortsätter:

“Många av de personer som demonstrerade mot regeringen tjänade som kanonmat för en sak som de varken är de intellektuella upphovsmännen eller, ofta, mottagarna av. Jag frågade många av demonstrationens anhängare om “dagen efter”. Det viktigaste med en aktion är vad som händer sedan. Vad skulle ha hänt dagen efter deras “seger”? Vad var deras plan? Den rena negativitet som man såg i Havanna, och som var uppenbar i de fattiga parollerna och den överdrivna aggressiviteten och våldet, gör att man tvivlar på sannolikheten för en dag efter som på något sätt skulle ha gynnat majoriteten av demonstranterna.”

“Det är brådskande att bryta med de konservativa diskurser som utgår från att de demonstranter som gick ut på gatorna alla är “brottslingar” eller “legosoldater” i den amerikanska regeringens tjänst”, säger García Salas. Hon konstaterar:

“Det var invånarna i landets mest utsatta områden och samhällen som gick ut på gatorna. Vi talar om sociala grupper med de sämsta levnadsvillkoren, som personligen lider av de växande ojämlikheterna och, i inte så få fall, övergivenhet. Dessutom är det historiskt sett dessa grupper som har drabbats av det största våldet, från andra människor, institutioner och även från den offentliga politiken. Därför kan jag inte låta bli att i många av deras handlingar se en legitim gest av uppror, desperation och trots – ett våldsamt svar på de former av våld som de utsätts för.”

Den 11 juli, klockan 16.00, framträdde president Díaz-Canel i TV för att tala till folket. För García Salas begicks ett politiskt och mänskligt misstag den söndagen:

“Presidenten använde fraser som ‘stridsordern har givits’ och ‘revolutionärer ut på gatorna’. Dessa fraser lämnade inget utrymme för nyanser och även om de gjorde det räckte kroppsspråket, tonen och sammanhanget. Presidenten talade till ett samhälle som han vet är djupt polariserat, med en sorglig historia av hot från mobben, konfrontationer mellan civila på grund av att vissa tycker annorlunda, ägg och stenar som kastas, skrik och våld. De uppmaningar som nu görs till enighet och till att inte låta sig ryckas med av hatet, uppmaningarna till försoning och kärlek borde ha börjat den 11 juli kl. 16.00. Om de hade tjänat till att undvika en enda våldshandling mellan kubaner på olika sidor av gatan hade det i sig varit värt det.”

Rosique Cárdenas å sin sida anser att president Díaz-Canel har fått mycket kritik för att han uppmanade kubanska revolutionärer att konfrontera demonstrationerna och försöken till destabilisering:

“Han har anklagats för att uppmana till våld. Jag anser att uppmaningen att gå ut på gatorna var det bästa som kunde ha gjorts den dagen, av två skäl. För det första gick vi revolutionärer ut på gatorna inte bara för att försvara det revolutionära projektet mot aggression, utan också för att skydda den revolutionära regeringen mot sig själv. Under inga omständigheter kunde man låta oredan växa i all oändlighet och uppsluka allting. Om revolutionärerna inte hade gått ut på gatorna skulle staten ha varit tvungen att återställa ordningen på gatorna genom att uteslutande och brutalt använda suveränt våld. Och det skulle ha krävt en våldsanvändning och ett våld som skulle ha lämnat en outplånlig och irreparabel fläck. Jag är inte säker på att det hade kunnat finnas en framtid för revolutionen efter detta.

Det andra skälet till att jag försvarar presidentens uppmaning är att min personliga erfarenhet i Havanna säger mig att på de platser där revolutionärerna var närvarande i stor skala var det färre episoder av överdriven våldsanvändning från säkerhetstjänstens sida. Polisen använde överdrivet våld i vissa fall, det är klart, men det var främst på platser där de var isolerade. Det fanns verkligen fredliga demonstranter den dagen. Ändå framträdde också en del av den mörkaste typen av hat, som de utestängda och intoleranta känner av. Vi såg båda typerna av hat: hatet och bitterheten mellan människor med olika sociala förhållanden, och det hysteriska hat som är specifikt för antikommunismen och som kräver att kommunister ska dödas, att presidenten ska dödas, ett hat som uppmanar till att förstöra allt och alla. Jag är säker på att den första typen av hat kan avhjälpas, och vi borde alla skämmas över att denna barriär har rests mellan oss. Jag är inte säker på att vi kan åtgärda den andra typen av hat.”

Teuma Taureaux menar att staten, som konfronterades med en våldsam och reaktionär utmaning mot ordningen, inledningsvis använde sig av polisiära åtgärder för att återupprätta ordningen:

“Jag tvivlar på att polisen och andra säkerhetsstyrkor kunde ha förutsett omfattningen av det som hände, och deras överraskning och till och med rädsla ledde till några fall av överdrivet våld, långt utöver vad som var nödvändigt för att åstadkomma något. Men en polisiär reaktion är inte tillräcklig, eftersom enbart återupprättandet av fred och lugn bara är ett uppskjutande, som en strid där avsaknaden av nederlag inte är lika med en seger. Den polisiära reaktionen är otillräcklig eftersom det krävs en politisk reaktion. När Díaz-Canel, i egenskap av republikens president och förste sekreterare i Kubas kommunistparti, uppmanade revolutionärerna att gå ut på gatorna, gick han längre än till polisiära åtgärder och till att hantera konflikten. Han banade väg till den politiska arenan genom att mobilisera en del av folket som, bortom staten och dess brister, försvarar tidigare generationers arbete och drömmar om ett eget och bättre samhälle under socialismen. Det var inte en konfrontation mellan staten och folket, utan snarare en konfrontation mellan två olika framtidsprojekt.”

Humanitärt ingripande

Med en betydande ökning av antalet infektioner under den senaste månaden upplever Kuba den värsta fasen av pandemin sedan det första fallet av COVID-19 rapporterades i landet i mars 2020. Det högsta antalet infektioner hittills inträffar under en ekonomisk omställningsprocess.

När förfrågningar om hjälp till Kuba började cirkulera via privata och sociala nätverk verkade allt mänskligt och broderligt. Och det var det i stort sett också, tills det började dyka upp förfrågningar om inrättandet av en humanitär korridor, tillsammans med en petition som krävde utländskt ingripande.

Díaz Vázquez undrar: “Hur många av dem som undertecknat petitionen med krav på intervention bor på Kuba? Hur många skulle drabbas av konsekvenserna? Hur många förstår ens vad en intervention är? I ett krig dör alla; bomber och kulor frågar inte först efter din politiska tillhörighet eller ditt CV.”

García Salas reflekterar:

“Jag bearbetar fortfarande och försöker förstå hur det är möjligt för kubaner, på Kuba och utomlands, att stödja en utländsk intervention eller att förespråka ett bibehållande av blockaden, utan att vara medveten om konsekvenserna. Det som verkligen är slående med dessa extrema ståndpunkter är ansiktena på dem som försvarar dem. Det var en obehaglig överraskning att upptäcka att så många unga människor hade dessa ansikten. Det var en självklarhet att de yngre generationerna av emigranter hade gjort en radikal brytning med sina föregångares politik. Jag trodde också att det var omöjligt att någon kuban år 2021 skulle kunna acceptera utländsk intervention som en legitim väg för att uppnå förändring. Många av de förbindelser och relationer som det hade krävt så mycket arbete att bygga upp igen har brutits sönder på grund av polariseringen och hatretoriken i alla sammanhang.

Det är vårt ansvar som kubaner att återgå till det som förenar oss. Dessutom anser jag att allt som hände när det gäller aktiveringen av mekanismer för internationell solidaritet präglades av stor manipulation och desinformation. Jag känner många människor som i olika länder var och fortfarande är inriktade på att samordna insatser och öka medvetenheten för att samla in donationer. Dessa personer erkänner att de föll offer för många terminologiska fallgropar, vilket naturligtvis inte var någon tillfällighet. Det enda som jag dock anser vara brådskande i dagsläget är att fortsätta att undanröja alla hinder och lätta på mekanismerna och byråkratin för att se till att solidariteten blir effektiv, vare sig det handlar om solidaritet från kubaner här och utomlands eller solidaritet från andra länder. I dag är det viktigaste att undvika att förstöra alla dessa nätverk, som för femton dagar sedan inrättades för att rädda liv.”

“Det råder stor förvirring om vad termer som humanitär kanal och humanitär korridor egentligen betyder”, påpekar Teuma Taureaux. I tider av svårigheter kan begreppet internationellt bistånd kanske ge människor uppmuntran. Han fortsätter:

“Inrättandet av en humanitär korridor innebär att man utan garantier avstår från suveränitet över en del av en stats territorium och att flera aktörer kan röra sig fritt i det området, för att ge humanitärt bistånd. I verkligheten är det ett fikonblad för en militär intervention, där fler bomber kommer att släppas än medicinska förnödenheter. Doktrinen om den humanitära interventionen har fungerat som en täckmantel för alla typer av imperialistiska manövrar.”

Omvandling av det kubanska samhället

För Matienzo Alonso måste problemen på Kuba lösas av kubaner, oavsett om de bor på ön eller utomlands, oavsett ideologi, trosbekännelse eller ras. Kuba måste byggas upp som ett mönsterland när det gäller mänskliga rättigheter. “För att en verklig förändring ska kunna ske på Kuba”, säger Matienzo Alonso,

“måste systemet förändras. Det är inte längre giltigt för den kubanska regeringen att fortsätta åberopa argumentet om hälsa och offentlig utbildning. Det är nödvändigt att inkludera alla röster i byggandet av ett nytt Kuba. Kubanerna har en stor förmåga till uppfinningar och anpassning. Kubanernas intellekt och kreativitet är välkänt i världen, vilket ett betydande antal kubaner utomlands har visat. Så varför kan vi inte göra detsamma i vårt land? Jag kan bara tänka mig ett svar: de kubanska ledarnas bromsar, som är underkastade en ideologi från ett annat århundrade, som driver på emigrationen och talangflykten, eftersom det som saknas i vårt land är utveckling och frihet att växa.”

För García Salas kommer landet inte att vara detsamma efter den 11 juli. Hon betonar att det är viktigt att komma ur krisen med strukturella förändringar. “Prioriteten nu måste vara att undvika fler dödsfall och infektioner. Därför måste alla tänka i samförstånd och fokusera på det arbete vi har framför oss. Många “botemedel” mot våra sjukdomar kan också hittas i solidaritet och humanism. Jag inser att situationen är extremt komplex och kritisk, och att det inte finns någon tid, eftersom människor dör.”

Díaz Vázquez håller med om att regeringen bör ta emot donationer från privatpersoner för att hjälpa till att lindra hälsokrisen, vilket premiärministern tillkännagav. Han konstaterar följande:

“Bortsett från hälsovårdssystemets kollaps och bristen på mediciner har jag stort förtroende för regeringens administration av hälsovården. Att ett fattigt land med elva miljoner invånare under ett år varit världsledande när det gäller de lägsta falltalen är ett bevis på en god förvaltning av hälso- och sjukvården. Medan man talar om fjärde eller femte vågor av pandemin i utvecklade länder har vi på Kuba bara haft en allvarlig våg: den här. Vi kan bara hoppas att det finns en effektiv vaccinationsplan och att befolkningen vaccineras så snart som möjligt. Åtgärderna för att kontrollera COVID-19 måste också intensifieras, både för kubanska medborgare och utländska besökare. Jag tror inte att det är en slump att de mest drabbade provinserna är de som har turistcentra i drift.”

Enligt Teuma Taureaux “måste vi, inom ramen för våra medel och möjligheter och på grundval av de lärdomar vi dragit under dessa sextiotre år, ta itu med blockaden. Att ta itu med blockaden innebär inte att vi måste släppa det internationella engagemanget och ansträngningarna för att få ett slut på den. Snarare handlar det om att utforma lösningar där vi är de avgörande aktörerna, till exempel att genomföra en översyn av investeringar och ekonomisk politik och av takten i de pågående förändringarna som pågår.”

Rosique Cárdenas ser återskapandet av samförstånd som en grundläggande uppgift. “En dialog som inte leder någonstans kommer bara att påverka våra institutioners trovärdighet och projektet i allmänhet. Jag tror att det är nödvändigt att utveckla mekanismer som gör det möjligt för människor att delta i den direkta kontrollen av folkmaktens administration.”

För García Salas är protesterna ett tecken på att medborgarna är trötta på att göra motstånd och inte kunna ropa ut, utmattade av blockaden och de ständiga misstagen i inrikespolitiken.

“Jag är inte samma person efter den 11 juli. Kuba är inte detsamma. Det är viktigt att för alltid utrota hatretoriken från det politiska språket, och med det menar jag hatretoriken i dess explicita former, men också i dess beslöjade och “hundpipande” former. För att börja om på nytt anser jag att det är nödvändigt att erkänna misstag. Demonstranternas krav får inte bli något annat än bittra minnen. Allt som kan förändras på hemmaplan, men som sköts upp, bör tas upp med brådska, till att börja med de ekonomiska reformerna och lagstiftningsagendan. Den offentliga politiken måste uppdateras för att fokusera på utsatta sociala grupper. Decentralisering och flexibilitet. Dialog och deltagande av alla kubaner, utan ideologisk diskriminering, utan segregation. Erkännande av landets politiska pluralism, av alla människors rättigheter. Demokratisk omvandling. År 2016 intervjuade jag tillsammans med en vän Juan Valdés Paz, en kubansk intellektuell som jag beundrar och respekterar mycket. Han sa då till oss att ‘socialismen kan inte skjuta upp sitt löfte om demokrati’. Jag anser att det har skjutits upp alltför länge.”

Rita Karo är journalist och har nyligen tagit examen från Havannas universitet. Hon skriver för Alma Mater, Kubas äldsta ungdomstidning som grundades av Julio Antonio Mella i november 1922.

Den här artikeln publicerades på spanska den 24 juli 2021 i Alma Mater och har översatts till engelska av Tony Kwan och anpassats för detta specialnummer. Svensk översättning har gjorts av Hampus Cronander.

Ämnesord: #politik #politiskekonomi #folkrörelser #revolution #socialism #kuba

Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/socialism-cannot-postpone-its-promise-of-democracy

När vi förlorade Fidel, förlorade vi ett levande föredöme.

“Endast kunskap befriar verkligen människor,” sade en gång Jose Martí och det var något Fidel gärna citerade.

När vi förlorade Fidel, förlorade vi ett levande föredöme. Nu förvaltar vi hans arv: en bottenlös källa fylld till bredden av människokärlek och exemplarisk visdom.

Fidels historia är bortom all fantasi och kan inte beskrivas enbart med ord. Därför vill jag bara kortfattat delge min syn på saken.

Han använde all sin visdom, kunskap och hängivenhet för att under mer än 60 år kämpa för mänsklighetens rättigheter. Tillsammans med hängivna sociala entreprenörer lyckades Fidel bygga upp ett enat och organiserat land, som har förblivit oövervinnerligt för 1900-talets mäktigaste ekonomiska och militära kraft: Amerikas Förenta Staters imperium.

Under alla dessa år lärde sig det kubanska folket att möta de värsta motgångarna, vare de naturliga, som orkaner, stormar och förlorade skördar, eller orsakade av de nordamerikanska och brittiska angriparna. Och de har vunnit alla strider.

De har stått och står inför en oacceptabel ekonomisk blockad.

De har stått och står inför ett permanent krig, inklusive en militär invasion – Grisbukten 1961.

De har ställts inför svårigheterna i ett samhälle med begränsad produktion av materiella varor och ett kolonialt arv av extrem ojämlikhet, slavarbete, monokultur av sockerrör och kulturell underkastelse.

De har byggt upp ett samhälle som orubbligt strävar efter lika rättigheter och möjligheter för alla medborgare.

De har övervunnit okunnigheten och blivit ett land med världens högsta utbildningsnivå.

De har skapat förebyggande, solidarisk och humanitär medicin, samt har skickat oräkneliga läkare till så gott som alla världens länder — fler läkare än alla andra länder och internationella organisationer tillsammans.

De har alltid varit solidariska med alla folk i världen som kämpar mot förtryck och exploatering, särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika.

Till Brasilien har Kuba skickat 14000 läkare så att 44 miljoner brasilianare för första gången har fått uppleva förebyggande sjukvård av hög kvalitet. Läkare som Bolsonaro, efter påtryckningar från Washington DC, skickat hem.

Den brasilianska rörelsen för jordlösa arbetare på landsbygden (MST) har fått ständig solidaritet och stöd från det kubanska folket, med sina tekniska skolor, vid Latinamerikanska skolan för medicin (ELAM), där hundratals fattiga brasilianska ungdomar har utbildats, bland annat i metoder för läs- och skrivundervisning för vuxna.

På Kubas initiativ har folken i Latinamerika byggt upp internationella rörelser: Vía Campesina, Bolivarianska alliansen för vårt Amerikas folk (ALBA), Världsmötet för folkrörelser med påven, de kubanska bönderna i den nationella sammanslutningen av småbrukare (ANAP) och agroekologiexperterna i den kubanska sammanslutningen av experter på jord- och skogsbruk (ACTAF), de kubanska arbetarnas federation (CTC), Martin Luther King Center o.s.v.

Framför allt har vi lärt oss mycket av kubanernas exemplariska kamp och uthållighet.

Vi har aktivt deltagit tillsammans med det kubanska folket i kampanjen mot FTAA (Free Trade Area of the Americas – ALCA i sin spanska förkortning) och mot imperiets dominans över Latinamerika.

Och Fidel har alltid varit närvarande som organisatör och inspiratör.

Det räcker inte att här och nu fortsätta att hylla de personliga kvaliteterna hos denne ojämförlige figur, hos denne statsman, denne politiske strateg, denna outtömliga källa till medkänsla och visdom.

Jag vill gärna betona, för våra aktivister, Fidels exempel i två grundläggande aspekter av livet: Kärleken till medmänniskorna och kärleken till studier. Han var en ständig förespråkare av vikten av vetenskaplig kunskap och befriande bildning. Fidel arbetade ständigt med att fördjupa sin kunskap och förståelse.

Han var alltid med sitt folk, varje ögonblick, vid frontlinjen, i alla svåra situationer: i krig, i organisationen av forskning och spridandet av kunskap. Han skonade inga ansträngningar och var ett exempel på att arbete för allas bästa inte är en uppoffring. Varje räddat liv, varje befriad förtryckt är lön för mödan.

Fidel var lysande på grund av sin humanism, sina idéer och sin konsekvens.

Han lämnade oss ett fantastiskt arv, ett enastående exempel att följa.

Viva Fidel! Fidel kommer att leva förevigt!

Varför Kubas extraordinära framgång med Covid-vaccinet kan vara det bästa hoppet för låginkomstländer

av Sam Meredith för CNBC, 13 januari 2022
Elev, som åtföljs av sin mamma, vaccineras (med en dos av Soberana 2-vaccinet mot COVID-19, som utvecklats på Kuba) på utbildningscentret Bolivar i Caracas, Venezuela, den 13 december 2021. Fotograf: Pedro Rances Mattey

Kuba har vaccinerat en större andel av sin befolkning mot Covid-19 än nästan alla världens största och rikaste länder. Faktum är att endast det oljerika Förenade Arabemiraten har ett bättre vaccinationsresultat.

VIKTIGA PUNKTER

• Kubas prestigefyllda biotekniksektor har hittills utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 % mot symptomatisk Covid när de administreras i tre doser.

• Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.

• WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle ha “enorm betydelse” för låginkomstländer, sade John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.

Den lilla kommuniststyrda karibiska ön har uppnått denna milstolpe genom att producera sitt eget Covid-vaccin, trots att den kämpar för att hålla hyllorna i snabbköpet fyllda i ett årtionden gammalt amerikanskt handelsembargo.

“Det är en otrolig bedrift”, säger Helen Yaffe, Kubaexpert och docent i ekonomisk och social historia vid universitetet i Glasgow, Skottland, till CNBC via telefon.

“De av oss som har studerat bioteknik är inte förvånade i den meningen, för det har inte bara kommit från klar himmel. Den är produkten av en medveten regeringspolitik med statliga investeringar i sektorn, både inom folkhälsa och medicinsk vetenskap.”

Hittills har cirka 86 procent av den kubanska befolkningen vaccinerats fullständigt mot Covid med tre doser, och ytterligare 7 procent har delvis vaccinerats mot sjukdomen, enligt officiell statistik som sammanställts av Our World in Data.

Dessa siffror inkluderar barn från två års ålder, som började få vaccinet för flera månader sedan. Landets hälsovårdsmyndigheter ger denna månad ut boostervaccinationer till hela befolkningen i ett försök att begränsa spridningen av den mycket smittsamma varianten av Covid omicron som är mycket smittsam.

Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.

“Bara den rena djärvheten hos detta pyttelilla land att producera sina egna vacciner och vaccinera 90 procent av sin befolkning är en extraordinär sak”, säger John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.

Kubas prestigefyllda biotekniksektor har utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 procent mot symptomatisk Covid när tre doser administreras.

Kubas data från kliniska försök med vacciner har ännu inte genomgått internationell vetenskaplig granskning, även om landet har deltagit i två virtuella informationsutbyten med Världshälsoorganisationen för att inleda processen för listning av dess vacciner för användning i nödsituationer.

Till skillnad från de amerikanska läkemedelsjättarna Pfizer och Moderna, som använder mRNA-teknik, är alla Kubas vacciner underenhetsproteinvacciner – som Novavax-vaccinet. Det är av avgörande betydelse för låginkomstländer att de är billiga att producera, kan tillverkas i stor skala och inte kräver djupfrysning.

Detta har fått internationella hälsovårdsmyndigheter att framhålla vaccinerna som en potentiell källa till hopp för det “globala syd”, särskilt med tanke på att vaccinationsfrekvensen fortfarande är låg. Medan till exempel omkring 70 procent av befolkningen i Europeiska unionen har vaccinerats fullständigt har mindre än 10 procent av den afrikanska befolkningen vaccinerats fullständigt.

För att detta ska kunna förverkligas måste dock WHO sannolikt godkänna Kubas vaccin. WHO:s granskningsprocess innebär att man bedömer de produktionsanläggningar där vaccinerna utvecklas, en punkt som Kubas hälsovårdstjänstemän säger har bromsat framstegen.

Vicente Verez, chef för Kubas Finlay Vaccine Institute, sade till Reuters förra månaden att FN:s hälsoorganisation bedömde Kubas tillverkningsanläggningar enligt en “förstavärldsstandard” och hänvisade till den kostsamma processen för att uppgradera dem till den nivån.

Verez har tidigare sagt att de nödvändiga dokumenten och uppgifterna skulle lämnas in till WHO under första kvartalet 2022. Ett godkännande från WHO skulle vara ett viktigt steg för att göra sprutorna tillgängliga i hela världen.

Enorm betydelse

På frågan om vad det skulle innebära för låginkomstländer om WHO skulle godkänna Kubas Covid-vaccin svarade Yaffe: “Jag tror att det är tydligt att många länder och befolkningar i det globala syd ser det kubanska vaccinet som deras bästa hopp om att bli vaccinerade senast 2025.”

“Och faktiskt påverkar det oss alla eftersom det vi ser med omikronvarianten är att det som händer när stora befolkningar nästan inte har någon täckning är att man får mutationer och nya varianter som utvecklas och sedan kommer de tillbaka för att hemsöka de avancerade kapitalistiska länderna som har hamstrat vacciner”, tillade hon.

Kirk höll med om att WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle få “enorm betydelse” för utvecklingsländerna.

“En sak som är viktig att komma ihåg är att vaccinerna inte kräver de extremt låga temperaturer som Pfizer och Moderna behöver, så det finns platser, särskilt i Afrika, där man inte har möjlighet att lagra dessa globala nordliga vacciner”, sade Kirk.

Han påpekade också att Kuba, till skillnad från andra länder eller läkemedelsföretag, hade erbjudit sig att delta i tekniköverföring för att dela med sig av sin expertis inom vaccinproduktion till låginkomstländer.

“Kubas mål är inte att tjäna snabba pengar, till skillnad från de multinationella läkemedelsföretagen, utan att hålla planeten frisk. Så ja, att göra en ärlig vinst, men inte en orimlig vinst som vissa av de multinationella företagen skulle göra”, sade Kirk.

Världshälsoorganisationens chef Tedros Adhanom Ghebreyesus varnade förra månaden för att en “tsunami” av Covid-fall som drivs av omikronvarianten var “så enorm och så snabb” att den hade överväldigat hälsovårdssystemen över hela världen.

Tedros upprepade sin uppmaning till ökad vaccinutdelning för att hjälpa låginkomstländer att vaccinera sina befolkningar, eftersom mer än 100 länder är på väg att missa FN:s hälsoorganisations mål att 70 procent av världen ska vara fullt vaccinerade i juli.

Världshälsoorganisationen (WHO) sade förra året att världen troligen kommer att ha tillräckligt med Covid-vaccin-doser år 2022 för att vaccinera hela den vuxna befolkningen i världen – förutsatt att höginkomstländerna inte hamstrar vaccin för att använda det i boostersprogrammen.

Tillsammans med branschorganisationer inom läkemedelsindustrin är ett antal västländer – som Kanada och Storbritannien – bland dem som aktivt blockerar ett förslag om patentundantag som syftar till att öka den globala produktionen av Covid-vaccin.

WHO, hälsoexperter, grupper i det civila samhället, fackföreningar, tidigare världsledare, internationella medicinska välgörenhetsorganisationer, nobelpristagare och människorättsorganisationer har upprepade gånger betonat hur brådskande det är att avstå från vissa immateriella rättigheter i samband med pandemin.

Ingen tvekan om vaccinering

Sju-dagarsgenomsnittet av dagliga Covid-fall på Kuba steg till 2063 per den 11 januari, vilket återspeglar en nästan tiofaldig ökning sedan slutet av december i takt med att omikronvarianten sprids.

Detta kommer samtidigt som antalet omicron Covid-fall ökar kraftigt i alla länder och territorier i Amerika-regionen. Pan American Health Organization, WHO:s regionala kontor i Amerika, har varnat för att en ökning av antalet fall kan leda till en ökning av antalet sjukhusinläggningar och dödsfall under de kommande veckorna.

PAHO har uppmanat länderna att påskynda vaccinationstäckningen för att minska överföringen av Covid och har upprepat sin rekommendation om folkhälsoåtgärder, som tättslutande masker – ett obligatoriskt krav på Kuba.

Yaffe har länge varit övertygad om Kubas förmåga att skryta med ett av världens starkaste vaccinationsresultat. När hon talade till CNBC i februari förra året – innan landet ens hade utvecklat ett inhemskt vaccin – sade hon att hon kunde “garantera” att Kuba skulle kunna administrera sitt inhemskt producerade Covid-vaccin extremt snabbt.

“Det var inga gissningar”, sade Yaffe. “Det var baserat på att jag förstod deras offentliga hälsovårdssystem och dess struktur. Så det faktum att de har vad de kallar familjeläkare och sjuksköterskekliniker i varje stadsdel.”

Många av dessa kliniker är baserade på landsbygden och i svårtillgängliga områden och det innebär att hälsomyndigheterna snabbt kan leverera vaccin till öns befolkning.

“Den andra aspekten är att de inte har någon rörelse av vaccinationsvägran, vilket är något som vi ser i många länder”, säger Yaffe.

Ämnesord: #Cuba #CubaSalva #CubaSalvaVidas #VivaFidel #COVID19

Källa: https://www.cnbc.com/2022/01/13/why-cubas-extraordinary-covid-vaccine-success-could-provide-the-best-hope-for-the-global-south.html

Magic Death for a Magic Life

av Eduardo Galeano för Monthly Review 1967, återpublicerad 1. nov. 2007
[Eduardo Galeano, som skrev följande essä 1967 som ett svar på mordet på Che, är en radikal uruguayansk journalist och romanförfattare. Han började sin författarkarriär som redaktör för veckotidningen Marcha och senare för dagstidningen Época i Montivedeo. År 1971 skrev han Open Veins of Latin America (Monthly Review Press), hans mest kända verk. I den gör han en översikt över Latinamerikas historia från tiden för den europeiska erövringen och analyserar dess ekonomiska och politiska dominans av den europeiska och senare den amerikanska imperialismen. Boken är fortfarande ett slags antiimperialistisk bibel för nya generationer av unga latinamerikaner och har till och med inspirerat bland annat ett venezuelanskt punkband och argentinska och brasilianska rockgrupper. År 1973 flydde Galeano från en militärkupp till Argentina där han 1976 lades till på en lista som skulle avrättas summariskt av dödspatruller och flydde igen, denna gång till Spanien. Där skrev han en mästerlig berättelse i tre volymer om det västra halvklotets historia, Memory of Fire. Med hjälp av skönlitterära medel är den ändå befolkad av historiens män och kvinnor: politiker, konstnärer, revolutionärer, arbetare, mäktiga och maktlösa, kända och okända. Galeano börjar med ursprungsbefolkningens skapelsemyter och följer den sekellånga historien om individuell kamp och masskamp. Hans arbete jämförs ofta med John Dos Passos och Gabriel García Márquez. Galeano är också författare till Days and Nights of Love and War, som publicerades 1983 av Monthly Review Press.
Denna essä, som först publicerades i Monthly Review i januari 1968, publicerades på spanska i Galeanos Reportajes 1967. Senare ögonvittnesskildringar och forskning har avslöjat mindre avvikelser i texten. Bland dessa finns namnet på Ches bödel, inte "löjtnant Pra" som Galeano skrev då, utan en viss Mario Teran, en sergeant från den bolivianska armén som leddes av den amerikanska arméns specialstyrkor och CIA (se fyllnadsdelen som följer). Eftersom uppsatsens politiska, historiska och känslomässiga insikter består, publiceras den här i sin ursprungliga form, okorrigerad.]

«Jag tror på väpnad kamp som den enda lösningen för folk som kämpar för att befria sig själva, och jag är konsekvent i min övertygelse. Många kommer att kalla mig en äventyrare, och det är jag, men av ett annat slag – av dem som riskerar sitt skinn för att testa sina sanningar. Det kan vara så att detta blir slutet. Jag söker inte det, men det ligger inom den logiska kalkylen av sannolikheter. Om det skulle bli så skickar jag er en sista omfamning. Jag har älskat dig mycket, men jag har inte vetat hur jag ska uttrycka min tillgivenhet; jag är oerhört stel i mina handlingar och jag tror att du ibland inte har förstått mig. Dessutom var det inte lätt att förstå mig, men tro mig bara i dag. Nu kommer ett testamente som jag har polerat med en konstnärs kärleksfulla omsorg att upprätthålla svaga ben och trötta lungor. Jag kommer att göra det….Giv en tanke då och då till denna lilla lyckosoldat från 1900-talet.» [ur Che Guevaras sista brev till sina föräldrar]

När dessa rader, som Che Guevara skickade till sina föräldrar en kort tid efter sitt försvinnande, nådde Buenos Aires var hans mor, Celia, redan död. Hon hade dött utan att ha kunnat kommunicera med sin son. Hon fick inte denna “sista omfamning”, detta avsked som innehöll en föraning om den nyhet som just har skakat hela världen. “I vårt svåra revolutionära arbete är döden en vanlig olycka”, hade han en gång skrivit i samband med en nära väns död; hans brev till Tricontinental slutar med att han hälsar den död som kommer att komma, med förbehållet att den kommer att ge upphov till “nya rop på strid och seger”. Tusen gånger sade han att döden var så mycket möjlig och ändå så mycket obetydlig. Han visste detta mycket väl: när det gäller sina egna successiva dödsfall och uppståndelser hävdade han själv att han hade sju liv.

Det sista tog slut så som han hade föreslagit. Han ställde sig själv i dödens väg utan att be om lov eller ursäkter: han gick den till mötes i Yuros dammiga, sönderslagna land, i spetsen för män som var omringade av armén; hans ben sköts under honom och han fortsatte att kämpa, sittande ett par timmar, tills M-l:n hoppade ur hans händer, förstörd av en fullträff. Trots modet hos den handfull gerillasoldater som kämpade för den skadade mannen från mitten av eftermiddagen till kvällens första skuggor, fångades han levande av de många soldaterna. Kropparna av Ches kamrater, som kämpade i närstrid, skulle senare ställas ut vid hans sida, med huvuden som slagits in av gevärskulor och kroppar fulla av bajonettsår.

Efter slaget, i slutet av en natt och en dag, blev väntan outhärdlig i militärlägret i Higueras hålighet. Löjtnant Pra kunde inte längre stå ut med den utmanande tystnaden från det listiga leendet och den oövervinneliga, lätt melankoliska blicken: han placerade pipan på sin 38-kalibriga pistol mot Ches vänstra sida och stoppade hans hjärta med ett enda skott. Barrientos regering har ännu inte sagt om den kommer att betala den patriotiska löjtnanten de 5 000 dollar som erbjudits som belöning. Några timmar senare bars den fortfarande varma kroppen, fastbunden vid en helikopters landningslöpare, över det ogästvänliga land som solen spruckit sönder till den plats där bergen öppnar sig mot Amazonasflodens delta.

På sjukhuset “Senor Malta” i den lilla staden Vallegrande ställdes Che ut för en grupp tidningsmän och fotografer. Därefter försvann han tillsammans med en tjock, flintskallig man som gav order på engelska. En liter formaldehyd hade injicerats i kadaveret. Barrientos sade att Che hade begravts, medan Ovando förklarade att han hade kremerats – på en plats där det inte finns några tekniska möjligheter att göra det. De meddelade att de hade huggit av hans händer. Till slut fick den bolivianska regeringen två balsamerade fingrar och fotostatkopior av guerrilleros dagbok; kroppens och originaldagbokens öde är en CIA-hemlighet.

Otaliga legender har redan vävts kring livet och döden, så fulla av motsägelser och mysterier, för denna vår tids hjälte: några, mycket få, är frukten av den obegränsade förmågan till skändlighet hos vissa oäktingar som som kråkfåglar flyger över minnet av den döde Che, trots att de skulle ha varit oförmögna att se den levande Che i ögonen; andra, nästan alla, kommer från den folkliga fantasin, som redan hyllar den fallne hjältens odödlighet inför Latinamerikas oändliga, osynliga altare.

“Jag började fundera på det bästa sättet att dö i det ögonblick då allt verkade förlorat. Jag kom ihåg en gammal berättelse av Jack London, där huvudpersonen, lutad mot en trädstam, förbereder sig för att avsluta sitt liv med värdighet.” Så skrev Che, när han mindes ett avgörande ögonblick i den slakt som följde på Granmas landstigning på Oriente-kusten på Kuba. Elva år har gått sedan denna första kontakt med döden. Nu granskar jag en efter en de röntgenbilder som har fångat denna orörliga kropp från alla vinklar, hålen där blyet trängt in i köttet, leendet som på samma gång är ironiskt och ömt, stolt och fullt av medkänsla, vilket en värre än kretin har förväxlat med en grym hånfullhet. Jag stannar kvar med ögonen fästa på guerrilleros ansikte, det magnifika ansiktet hos denna Kristus från Rio Plata, och jag känner för att gratulera den.

På dagen för sitt elddop, på en plats på Kuba som heter Alegria de Pio, fattade Che det beslut som definitivt skulle prägla hans öde: “Jag hade framför mig en ryggsäck full av mediciner och en låda med kulor; tillsammans var de två för tunga att bära. Jag tog lådan med kulor och lämnade ryggsäcken bakom mig när jag korsade gläntan mellan mig och sockerrörsfältet.” I det redan nämnda avskedet till sina föräldrar sade Che: “För nästan tio år sedan skrev jag ett annat avskedsbrev till er. Som jag minns det beklagade jag mig över att jag inte var en bättre soldat och en bättre läkare; det andra intresserar mig inte längre. Jag är inte en så dålig soldat.”

Han valde en post i revolutionens frontlinje, och han valde den för alltid, utan att tillåta sig själv att tvivla eller ändra sig. Detta är det unika fallet av en man som överger en revolution som redan har genomförts av honom och en handfull kamrater för att kasta sig in i en annan. Han levde inte för segern utan för kampen, den ständigt nödvändiga, aldrig sinande kampen mot förnedring och hunger. Han tillät sig inte ens privilegiet att se tillbaka på den vackra eld som steg upp ur de broar han brände bakom sig. Che förlorade aldrig någon tid.

Det berodde inte på astma, som en dagstidning i Buenos Aires trodde, och det var inte heller frukten av den sneda och sofistikerade förbittringen hos en patricier som förlorat sin sociala status, som en tidskrift med stor upplaga insinuerade. Ches lärlingstid i solidaritet kan lätt spåras i hans liv, och ordet solidaritet erbjuder den enda nyckeln till att förstå honom, även om det inte förekommer i Onganias skribenters vokabulär.

Ett oändligt antal möjligheter bredde ut sig framför ögonen på den unge Guevara, som nyligen kommit från bergen i Cordoba till Buenos Aires asfalt. Han arbetade tolv timmar om dagen, sex för att försörja sig själv och sex för att studera; han var en lysande läkarstudent, men samtidigt läste han komplicerade avhandlingar om högre matematik, skrev dikter och företog ambitiösa arkeologiska undersökningar. Vid 17 års ålder började han redigera ett “filosofiskt lexikon”, eftersom han upptäckte att studenterna, och han själv, behövde det.

År 1950 dök en bild på Che, som vid den tiden undertecknade sitt namn med “Ernesto Guevara Serna”, upp i en annons i El Gráfico tillsammans med ett brev som skickades till representanter för “Micron”-cykelmotorer. I brevet berättade Che att han hade rest 4 000 kilometer, dvs. 12 argentinska provinser, och att den lilla motorn hade svarat bra.

Fackföreningsledaren Armando March, en ungdomsvän till Che, har påmint om att när Ernesto var student hade hans mor opererats i bröstet; man fruktade att hon hade en tumör. Ernesto improviserade i sitt hus ett litet laboratorium där han började göra febriga experiment med marsvin, objektglas och oljelösningar i ett försök att rädda hennes liv. Tillsammans med mars hade Che velat åka till Paraguay för att kämpa mot Morínigo. Den unge Ernesto Guevara var intelligent, hade många intressen och en medfödd, förförisk kraft som hans senare liv bara skulle bekräfta och förstärka. Den unge Ernesto Guevara var inte någon bitter dandy, utan en ung man som var öppen för äventyr, utan tydliga politiska idéer och med en uttalad tendens att visa sig själv att han kunde göra det omöjliga: De ständiga astmaattackerna – som under så många år tvingade hans far att sova sittande vid hans säng så att sonen kunde tillbringa natten liggandes på hans bröst – hindrade honom inte från att spela fotboll och rugby, även om hans vänner i slutet av matcherna ofta var tvungna att bära honom av planen. Astma hindrade honom från att gå i skolan efter fjärde året, men det ordnades så att han kunde ta examen på egen hand, och han uppnådde senare ett utmärkt genomsnitt i gymnasiet. Kriget mot astman var det första kriget som Che utkämpade och vann – vann i den meningen att han aldrig lät astman fatta beslut åt honom.

Denna stora latinamerikanska kämpe förklarades olämplig för militärtjänstgöring i den argentinska armén. Che korsade därför Anderna på motorcykel och gick till fots in i Peru, lockad av legenden om Macchu Picchu. Patienterna på ett spetälska sjukhus byggde en flotte åt honom och hans vän Alberto Granados, som tillsammans följde en flod från hjärtat av den brasilianska djungeln till Colombia. I Iquitos var de fotbollstränare. Che deporterades från Bogotá och nådde slutligen Miami i ett flygplan som transporterade kapplöpningshästar.

En andra resa genom Latinamerika tog honom till Bolivia – till La Paz gator där gruvarbetare paraderade i triumf med dynamitpinnar i bältet – och senare till Guatemala. “Vi kunde inte se el Che i Ernesto Guevara”, berättade några guatemalanska revolutionärer som hade känt honom under den tiden för mig år senare. Han var då bara en funktionär i jordbruksreformen, eller en argentinare som var sängbunden i ett pensionat fullt av exilerade från Perus APRA [American Popular Revolutionary Alliance]. Ernesto Guevara upptäckte däremot el Che i Guatemala; han fann sig själv i den guatemalanska revolutionens eufori och nederlag, i segrarna och misstagen i den reformprocess som pågick och i den impotenta ilska med vilken han bevittnade Arbenzregimens fall. Paradoxalt nog var det en båt från United Fruit’s White Fleet som hade fört Guevara till det land där hans definitiva socialistiska passion skulle avslöjas.

Han kunde ha varit en framstående läkare från North End eller en välkänd specialist på blod- eller hudsjukdomar, en professionell politiker eller en bortskämd teknokrat; han kunde ha varit en kaffehuscharlatan, lika briljant som han var hånfull och djärv, eller en äventyrare som njöt av äventyret för dess egen skull. År senare kunde han ha valt att förbli den avgudadyrkade ledaren för en revolution som redan var invigd av framgång.

Högern är alltid angelägen om att knuffa in revolutionärerna på en psykoanalytikers soffa, att diagnostisera upproret genom att reducera det till den kliniska ramen för någon grundläggande frustration, som om militans och engagemang inte var något annat än resultatet av en okanaliserad aggressivitet, produkten av en förvrängd personlighet. Che var det levande exemplet på att revolutionen är den renaste formen av broderskap, men också den mest krävande, den svåraste. Det var inte ett patologiskt utlopp för en ung gentleman från en “god familj” som hade sett bättre dagar, utan en kontinuerlig handling av kärlek och generositet som utfördes utan hänsyn till personliga intressen; mycket få män i vår tids historia har avsagt sig så mycket och så upprepade gånger, i utbyte mot ett eller två förhoppningar och utan att begära någon personlig belöning.

Utan att be om något annat än första plats i offerets och farans stund och sista plats i belöningens och trygghetens stund. Mycket få män i vår tids historia har haft så många alibin att erbjuda sitt samvete: de obevekliga astmaattackerna eller den oerhört viktiga roll han spelade i uppbyggnaden av socialismen på Kuba. Han har själv berättat hur svårt det ibland var för honom att bestiga ett berg under Sierra Maestra-perioden: “Jag minns de ansträngningar som guajiro Crespo gjorde för att hjälpa mig att gå i dessa stunder: när jag inte kunde gå längre och bad om att bli kvarlämnad, sa han, med våra truppers valda vokabulär: ‘Din skit av en argentinare, du kommer att gå eller drivas med av min revolverkolv’.”

Trots den ständiga utmaningen med astman hade Che vetat hur han skulle bli den bästa eleven hos överste Bayo, i Mexiko, när Fidel Castros män tränade sig för revolutionen. På den tiden i Mexiko försörjde sig Che genom att fotografera barn på torgen och sälja små tryck av Jungfrun av Guadalupe. deporterad av regeringen flydde han från flygplatsen och återupptog kontakten med sina kamrater.

Före Mexiko hade han också påbörjat ett annat hemligt krig, kampen mot cynismen och bristen på tro som tycks vara inneboende i den hånfulla andan hos folket i Rio Plata, särskilt de från Buenos Aires. När han på ett kafé i Costa Rica lyssnade på ett gäng högljudda unga kubaner som talade om anfallet på Moncada och om den revolution som skulle göras mot Batista, kommenterade Che: “Varför berättar de inte en annan cowboyhistoria?” I Mexiko presenterade samma ungdomar honom en tid senare för en jätte som nyligen befriats från fängelset på Isle of Pines. Han hette Fidel Castro.

Nyligen, i Buenos Aires, fick jag den oförtjänta förmånen att läsa det brev som Ches mor försökte skicka till honom strax innan hon dog, och som aldrig nådde fram eftersom Guevara redan hade försvunnit för tillfället. Som om hon anade sin förestående död meddelade modern i brevet att hon skulle berätta vad hon hade att säga för honom så naturligt och direkt som möjligt, och hon bad honom att svara på samma sätt: “Jag vet inte om vi har förlorat den uppriktighet med vilken vi brukade behandla varandra eller om vi aldrig har haft den; vi har alltid talat med varandra i den lätt ironiska ton som vi som bor vid La Platas stränder använder, förvärrad av vår egen ännu mer privata familjekod….”. Che måste ha gett henne någon antydan om sitt omedelbara öde, för i ett annat stycke säger Celia: “Ja, du skulle alltid vara en utlänning. Det verkar vara ditt permanenta öde.”

En nära vän till Ches mamma förklarade det så här för mig:

Om man skulle tro dem skulle Ches liv inte ha varit tillräckligt långt för att ge var och en av dem två kyssar i en dörröppning. Men sanningen är att han hade en oerhörd magnetism. Inser ni att denna pojke, som lyssnade på Vivaldi, läste Heidegger och reste över hela kontinenten, frestades av praktiskt taget alla alternativ? Jag tror att det var Trotskij, jag är inte säker, som sade att den mest beundransvärda revolutionären är den som är i stånd att välja något annat, men som föredrar revolutionen. Från och med den tiden blev ensamheten på sätt och vis en skyldighet. Han kunde inte låta något band vara lika starkt som bandet till själva revolutionen. Han hade alltid ett djupt behov av totalitet och renhet.

Och i själva verket blev denne man, för vilken dörrarna till yrkesmässig och världslig framgång stod vidöppna, den mest puritanske av de västerländska revolutionära ledarna. På Kuba var han revolutionens jakobin: “Var försiktiga, Che kommer!” varnade kubanerna, bara halvt på skämt. Detta behov av totalitet och renhet översattes till en oöverkomlig förmåga till personlig uppoffring; han var så obönhörlig mot sig själv att han inte tillät sig en enda svaghet, en enda eftergift, för att ha en solid grund för de stora krav han ställde på andra. Han saknade flexibiliteten hos Fidel Castro, som har gett många bevis på sin skicklighet i att hantera politiska förhandlingar, från det att han gjorde upp med Gud och djävulen på vägen till att vinna makten i bergen och på slätterna. Che tycks ha levt efter parollen “Allt eller inget!” ända sedan han blev gerillakämpe. Det är inte svårt att föreställa sig den bittra kamp som denne förfinade intellektuella var tvungen att föra mot ett medvetande som ofta frestades av tvivel, för att slutligen få denna järnmässiga säkerhet, denna häpnadsväckande ideologiska stringens.

“Han är kanske Latinamerikas mest fascinerande legend sedan El Dorado”, skrev London Times. I Madrid jämförde en falangistisk dagstidning honom med conquistadores, på grund av den hisnande storleken på hans företag, och Azul y Blanco, den argentinska högernationalismens organ, bekräftade att han var “en 1800-talshjälte”. Fidel Castro säger att han aldrig kommer att kunna tala om honom i förfluten tid, och till och med general Ovando erkänner att han var “en hjälte i alla delar av världen”. President René Barrientos, som Che med rätta beskrev som en “idiot” i sin krigsdagbok, förklarar att “en idealist har dött”. Prästen Hernán Benítez, som var Evita Peróns biktfader, upphöjer den fallne hövdingen i dessa ordalag: “Precis som judarna i Gamla testamentet trodde på profeten Elias’ odödlighet, de medeltida spanjorerna på Cid Campeador och walesarna på kung Arthur, är det också möjligt att soldaterna i tredje världen under de kommande åren kommer att tro att de känner Che Guevaras lysande närvaro i gerillastridernas raseri.”

Jag minns en viss fras av Paul Nizan: “Det finns inget stort verk som inte också är en anklagelse mot världen”. Che Guevaras liv, så perfekt bekräftat av hans död, är, som alla stora verk, en anklagelse, i det här fallet av kulor riktade mot en värld, vår värld, som omvandlar majoriteten av människor till lastdjur för minoriteten av människor, och som dömer majoriteten av länder till slaveri och elände för att gynna minoriteten av länder; det är också en anklagelse mot de egoister, fegisar, konformister som inte kastar sig in i äventyret att förändra den.

•••

Kubanska läkare behandlar mannen som dödade Che

Kubanska läkare som arbetar i Bolivia har räddat synen på den man som avrättade revolutionsledaren Che Guevara 1967, rapporterar kubanska officiella medier. Mario Teran, en sergeant i den bolivianska armén, sköt ihjäl Che Guevara efter att han tillfångatogs i Bolivias östra lågland. Kubanska medier rapporterade nyheten om operationen inför 40-årsdagen av Ches död den 9 oktober. Teran fick grå starr bortopererad inom ramen för ett kubanskt program för att erbjuda gratis ögonbehandling i hela Latinamerika. Operationen av Teran ägde rum förra året och avslöjades först när hans son skrev till en boliviansk tidning för att tacka de kubanska läkarna för att de återställt hans fars syn.

Men kubanska medier tog upp historien under helgen när ön förbereder sig för minnesceremonier för att uppmärksamma Che Guevaras död för 40 år sedan. “Fyra decennier efter att Mario Teran försökte förstöra en dröm och en idé återvänder Che för att vinna ännu en strid”, proklamerade kommunistpartiets officiella tidning Granma.

“Nu är han [Teran] en gammal man och kan återigen uppskatta himlens och skogens färger, njuta av sina barnbarns leenden och titta på fotbollsmatcher.”

#revolucióncubana #cuba #elche

Vi måste vända tillbaka till framtiden

av La Tizza för Monthly Review, 10. januari 2022.
Bild: Roberto Regalado, “Den latinamerikanska vänsterns ebb,” La Tizza, May 18, 2021.

Ännu en gång har klockorna ringt för “slutet” för socialismen på Kuba. Munnarna har säkert dräglat på imperiets balkonger och bortom havet, vare sig det är nära eller långt borta, som skiljer denna ö från resten av världen – och i inte så få rännstenar också. De som förväxlar Karibien med Baltikum i sin tolkning av Kuba associerar glatt till bilder av Berlin eller Prag från dessas dagar av kollaps. Vad de inte vet är att den kubanska revolutionen inte kan desmerengar (en fidelism som innebär kollaps) eftersom den aldrig var gjord av maräng. Inte för att den inte har varit söt, utan snarare för att revolutionen också har smakat på bittra frukter som vi hittills har vetat hur vi ska förvandla till styrkor.

De [flesta] som kom ut för att protestera mot staten och socialismen på Kuba den 11 juli 2021 tillhörde folket. Vi kan till och med säga att många tillhör den del av folket som har drabbats hårdast av effekterna av den kris som framkallats av pandemin, blockaden, de nya amerikanska sanktionerna och den desperata och otillräckliga offentliga politik som vi måste hantera mitt i så många brister och ackumulerade problem. Det är också denna del av folket som har missgynnats mest av den oundvikliga ökningen av de sociala ojämlikheterna till följd av de marknadsreformer som har skurit sönder och segmenterat vårt samhälle. Vi vågar påstå att dessa många ojämlikheter, som ibland är dolda men alltid kännbara och som är så skadliga för den sociala rättvisan, har skapat en ojämlikhet. En brytning mellan dem som ropade “Patria y Vida” (“Land och liv”) på gatorna och det revolutionära projektet. Och detta avstånd, som förr eller senare leder till en viss känsla av övergivenhet, av politisk och ekonomisk föräldralöshet, har omvandlats till bitterhet och till och med hat.

Om vi undviker denna komplexitet, om vi bara ser dem som “kriminella” eller “marginella”, om vi vägrar att förstå marginaliseringsprocesserna och inte erkänner skulderna gentemot de mest ödmjuka i vårt samhälle, kommer vi aldrig att förstå vad som hände den där söndagen.

Denna mest marginaliserade sektor av folket – åtminstone i Havanna – mobiliserades av kontrarevolutionens politiska agenda, som visste hur man katalyserade dess missnöje och presenterade dess önskemål som prokapitalistiska. Föga förvånande plundrade de som protesterade på grund av “hunger” inte bara mat, utan även avancerade apparater för att tillfredsställa sin länge uppskjutna konsumtionsångest och för att bygga upp det liv som de hade lärt sig att föreställa sig och önska sig i avsaknad av någon effektiv motvikt från en annan och emanciperad kultur.

Det fanns en spontanitet och saker och ting blev till en snöboll under händelserna den 11 juli, men endast de som bryr sig lite om sanningen kan tro att detta kom helt “ur luften”. Ja, det var spontant, men det var också en politisk och underrättelsemässig operation som utfördes av aktörer som helt och hållet förstod den verkliga agendan. Är det någon som förresten anser att den plötsliga oro för Kuba som olika “påverkare” visat är en ren tillfällighet? Samma sak kan sägas om Miamis borgmästares petition, den samordnade kampanjen i sociala medier och den samtidiga tidpunkten för dessa åtgärder.

Det är dock ett misstag att tala om en “mjuk” kupp och ett icke-konventionellt krig som de enda orsakerna till denna reaktionära revolt. Ett sådant begränsat synsätt skulle ge det revolutionära blocket en (olämplig) fatalism – det vill säga att se dessa tragedier som oundvikliga. Det skulle också kunna uppmuntra till att tro att vi bara står inför ett problem med statens säkerhet.

Om det som hände bara var ett problem med statens säkerhet skulle de som tror – eller som vill få andra att tro – att det som hände den 11 juli var en konfrontation mellan folket och staten ha rätt. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Söndagen den 11 juli skedde ingen konfrontation mellan folket och staten som en entelechia, även om mer än en teoretiker slösade bläck på att försöka bevisa motsatsen. Det som hände var en konfrontation mellan två fraktioner eller delar av folket, mellan två projekt. Å ena sidan fanns den del som gav efter för agendan från dem som alltid har försökt tvinga fram kapitulation genom hunger och behov, och som nu är redo att avstå från suveränitet och socialism eftersom de förstår att det inte finns något kvar att vinna. Å andra sidan finns det de som inte är beredda att avstå från vare sig det revolutionära projekt som byggts upp under generationer, eller lagligheten i den demokratiskt godkända socialistiska konstitutionen, eller det emanciperade samhälle som de föreställer sig i sin framtid, bortom den befintliga staten, som är arvtagare till revolutionen, med alla dess brister. De som tror att endast militären, ledningen och innehavarna av fritt konvertibla valutor har skäl att försvara socialismen har mycket fel. Miljoner människor på Kuba i dag är inte villiga att förlora ett fredligt samhälle, ett projekt för social rättvisa och nationell värdighet, en revolution som långt ifrån är nöjd med sina historiska landvinningar, utan i stället är tvungen att slå in nya vägar.

Vissa ideologer inom den liberala restaurationen föreslår att det snarast bildas rundabordssamtal för dialog mellan kontrarevolutionens krafter och det revolutionära blocket – med vilket de endast menar staten.

Kanske ser de detta som en möjlighet att få en bit av kakan i samband med en öppen och offentlig dispyt. Åh, så långt deras balkonger är från gatorna! På de verkliga gatorna visade demonstranterna ett totalt ointresse för dialog. I stället är deras program, som uteslutande består av att förstöra socialismen, oförenligt med varje fördjupning av den sociala rättvisan. Berusade av upplösningens och förstörelsens eufori var de dessutom oförmögna att urskilja skuggan av ett begynnande ingripande eller deras sannolika elände i ett Kuba som är helt ödelagt av kapitalismen. I slutändan var dessa demonstranter brickor för ett program som inte är deras eget.

På 2000-talet, inför det utanförskap och den marginalisering som uppstått under krisens hårdaste år på 1990-talet, inledde Fidel Castro idéernas kamp. Genom denna process – som senare föraktades av vissa som bara talade om dess brister och helt hade förlorat dess mening ur sikte – kunde tusentals ungdomar i marginaliserade områden, som de vars ansikten fanns med på bilderna från den 11 juli, studera eller återgå till arbetsmarknaden.

Det var då som tillgången till universitet verkligen blev universell och inte reserverad för den utvalda gruppen av dem som klarade proven och fick ett “studietillstånd”. Konstlärare, socialarbetare och alla lärare ägnade sig åt att återvinna och återuppbygga en annan allmän kultur – för alla. Denna insats gjorde det möjligt för Fidel att höja ungdomarnas självkänsla, särskilt bland de mest missgynnade, och att lyckas återknyta dem till det revolutionära projektet.

På så sätt återställde Fidel en del av revolutionens sociala struktur, som har strävat efter att vara av de enkla, av de enkla och för de enkla. Utan idéernas kamp hade det som vi upplevde i söndags kunnat inträffa för tio år sedan. I tider som dessa har många revolutionärer Fidel i sina tankar, och inte bara på grund av den numera legendariska episoden i augusti 1994 (då tusentals kubaner gick till Malecón i Havanna för att uttrycka sin frustration över regeringen och den särskilda perioden), även om det också är av den anledningen. Fidel är i våra tankar eftersom ingen bättre än han visste hur man vänder bakslag och flera nederlag till nya vägar och segrar. Om vi kubanska revolutionärer, vi kubanska kommunister, vill lyckas, kan vi inte låta bli att se på det som var eller att gå tillbaka på upptrampade vägar. Om vi vill lyckas måste vi återvända till Fidel – det vill säga, vi måste återvända till framtiden.

Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 15 juli 2021. Den har översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därifrån till svenska av Hampus Cronander.

La Tizza-kollektivet består av en liten grupp unga kubanska intellektuella som startade en tidskrift på nätet 2017. Det är sprunget ur nätverket för unga antikapitalister på Kuba. Kollektivet ser sig självt som “en tankeplattform för att debattera framtiden för den kubanska revolutionens projekt, dess förhållande till dagens politiska praxis och dess möjliga framtid”.

Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/we-must-return-to-the-future/

Ämnen: #kuba #kultur #historia #media #revolution

Den kubanska revolutionen i dag: Experiment i utmaningens grepp

Förord till Monthly Review volym 73, nummer 8, januari 2022 [Den kubanska revolutionen i dag: Experiment i utmaningens grepp] 
av Manolo De Los Santos och Vijay Prashad
Från vänster till höger: Paul Sweezy, Paul Baran, Fidel Castro och Leo Huberman (1960).

Den 1 november 2018 presenterade John Bolton, den amerikanske presidenten Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare, en fras med en olycksbådande innebörd: tyranniets trojka. Den amerikanska regeringen, sade Bolton, skulle rikta uppmärksamheten mot att störta regeringarna i Kuba, Nicaragua och Venezuela.

Bolton meddelade att regeringen hade skärpt sin blockad mot Kuba med fler sanktioner – inklusive genomförandet av avdelning III i Helms-Burton-lagen från 1996, som gör det möjligt för amerikanska medborgare att stämma alla personer eller företag som gynnats av egendom som konfiskerats sedan den kubanska revolutionen 1959. Resor och penningöverföringar till Kuba begränsades och flera kubanska företag – inklusive landets nationella flygbolag – drabbades av nya sanktioner. I slutet av denna cykel införde Trumps administration 243 nya sanktioner mot Kuba.

Förväntningarna på att Joe Biden skulle rulla tillbaka Trumps sanktioner skingrades snabbt när hans pressekreterare Jen Psaki den 9 mars 2021 sade att “en förändring av Kubapolitiken för närvarande inte hör till president Bidens främsta prioriteringar”. Den föregående månaden inledde senator Marco Rubio och Luis Almagro (generalsekreterare för Organization of American States) en kampanj i sociala medier med namnet “Kris på Kuba”: Förtryck, hunger och coronavirus”. Det bör noteras att det vid den tidpunkten inte fanns ett enda fall av COVID-19 på ön. USA:s kampanj för att störta den kubanska revolutionen accelererade.

Två gånger under 2021, först den 11 juli och sedan den 15 november, gick USA:s regering och politiker samman med högerkubanska exilkubaner (främst i Florida) för att eggas till protester inne på Kuba. USA-finansierade organisationer inledde en kampanj i sociala medier, en “Bay of Tweets”, som syftade till att provocera fram uppror bland människor som led av de sociala konsekvenserna av den av USA införda blockaden och COVID-19-pandemin. Den 11 juli ägde protester rum i den kubanska staden San Antonio de los Baños. Kubas president Miguel Díaz-Canel hörde nyheterna och körde 40 mil från Havanna för att tala med de missnöjda och se vad som kunde göras. Över hela Kuba gick tiotusentals patrioter ut på gatorna med sin nationalflagga och med flaggor från 26 juli-rörelsen som utgjorde kärnan i revolutionärerna 1959. I dessa skaror fanns Johana Tablada som arbetar på Kubas utrikesministerium. “Vi är människor som lever, arbetar, lider och kämpar för ett bättre Kuba”, berättade hon. “Vi är inte botar eller trollfabriker eller något liknande.”

Den sociala mediekampanjen, som kom att kallas J11, drevs av Florida-baserade företag och webbplatser, varav många finansierades av den amerikanska regeringen genom National Endowment for Democracy och Open Society Foundations (bland annat Cubanos por el Mundo, Cubita NOW, CubaNet, El Estornudo, Periodismo de Barrio, Tremenda Nota, El Toque och YucaByte). I centrum för denna kampanj står Assembly of the Cuban Resistance, en koalition av antikommunistiska grupper som kräver en amerikansk invasion av Kuba. Dess ledare, Mauricio Claver-Carone, är tidigare chef för Cuba Democracy Advocates, Trumps främsta rådgivare om Kuba och nu ordförande för Interamerikanska utvecklingsbanken (baserad i Washington DC). Hashtaggen SOSCuba mobiliserades och förstärktes på olika plattformar av trollfabriker, som försökte skapa konsensus om ett storskaligt uppror mot den kubanska revolutionen.

Efter att ha misslyckats den 11 juli 2021 försökte samma krafter igen i november. Först meddelade en grupp vid namn Archipiélago att den skulle hålla protester den 20 november, ett uttalande som förstärktes av den amerikanska regeringen och dess organ. När man fick veta att Kuba planerade att öppna sina gränser den 15 november tillkännagav man sedan att protesterna skulle äga rum den dagen. Tjänstemän i Biden-administrationen hotade Kuba med mer försvagande sanktioner om regeringen förhindrade upproret. Archipiélagos sociala medier visade att man var för både regimskifte och våldsanvändning för att nå sina mål. (Tidigare våldsaktioner ägde rum den 30 april 2020, då ett stormgevär avfyrades mot den kubanska ambassaden i Washington, och den 27 juli 2021, då två personer kastade en molotovcocktail mot den kubanska ambassaden i Paris). Amerikanska politiker som senator Rubio, senator Rick Scott, kongressledamoten María Elvira Salazar och kongressledamoten Carlos Giménez ökade trycket mot Kuba och krävde fler sanktioner.

Trots uppmaningen till en medborgarmarsch för förändring gick ingen ut på gatorna den 15 november 2021. Några dagar tidigare bar unga försvarare av den kubanska revolutionen röda halsdukar, samlades i Central Park i Havanna och höll konserter, poesiuppläsningar, dokumentärfilmvisningar, bokpresentationer och tal. När ungdomarna – Pañuelos Rojos (röda halsdukar) – bjöd in honom, anslöt sig president Díaz-Canel till dem. De besegrade hybridattacken för tillfället.

Men den av USA införda blockaden och hybridkriget fortsätter. Detta specialnummer av Monthly Review motiveras av den kampanj för “maximalt tryck” som intensifierats i Washington DC.

Mycket tidigt i den kubanska revolutionen 1959 blev det uppenbart att USA:s regering skulle inta en fientlig hållning mot den. Trots att USA:s regering erkände president Manuel Urrutias nya regering en vecka efter att revolutionärerna störtat Fulgencio Batistas diktatur fortsatte den amerikanska regeringen att underminera den kubanska revolutionen, särskilt efter att Fidel Castro utsågs till premiärminister i februari 1959. När Castro besökte USA i april vägrade president Dwight Eisenhower att träffa honom. Saker och ting skulle bara försämras ytterligare tills USA bröt banden med Kuba 1961 och införde en rad destabiliseringsmekanismer som styrdes av CIA (mordförsök mot Castro, terroristhandlingar på ön inom ramen för Operation Mongoose, invasionen i Grisbukten av exilkubaner med högerinriktning). Detta var den allmänna inriktningen på USA:s officiella politik gentemot Kuba.

Två andra politiska och sociala krafter i USA tog dock omedelbart den kubanska revolutionen till sig: den svarta befrielserörelsen och de socialistiska projekten.

När Castro anlände till New York för att delta i FN:s generalförsamlingsmöte 1960, innan den amerikanska regeringen officiellt bröt banden med Kuba, fann den kubanska delegationen det omöjligt att få hotellrum i staden. Malcolm X ordnade så att Castro och kubanerna kunde bo på Hotel Theresa i Harlem, vilket visade på de djupa banden mellan den svarta befrielserörelsen och de kubanska revolutionärerna (när Castro nekades inträde till Eisenhowers lunch med latinamerikanska ledare höll han en egen sammankomst på ett kafé i Harlem för de anställda på Hotel Theresa, “de fattiga och ödmjuka människorna i Harlem”, som han uttryckte det). Vid ett möte mellan Castro och Malcolm X sade den senare till kubanen om den revolutionära processen: “Vi är tjugo miljoner och vi förstår alltid”.

I mars 1960 reste Paul Sweezy och Leo Huberman, redaktörer för Monthly Review, till Kuba för att se revolutionen med egna ögon. De träffade revolutionens främsta ledare (Castro och Che Guevara), tjänstemän i den nya staten och de nya samhällsorganen samt människor från alla samhällsskikt. När de återvände till New York skrev Sweezy och Huberman ner sina reflektioner och publicerade dem i ett specialnummer av sin socialistiska tidskrift (juli-augusti 1960) med titeln Kuba: Anatomy of a Revolution (som senare samma år publicerades i Monthly Review Press). Det var en av de första böckerna som argumenterade för att den kubanska revolutionen – som drevs av den våldsamma viljan att skydda sin suveränitet – nödvändigtvis skulle utvecklas i en socialistisk riktning. Huberman och Sweezy återkom till att utvärdera revolutionen vid flera tillfällen. Hubermans Socialism in Cuba (1960) mottogs väl på ön för sin sympatiska kritik av den kubanska processen. Förhållandet mellan Monthly Review (både tidningen och pressen) och den kubanska revolutionen fortsatte från då till nu, och detta aktuella specialnummer är ytterligare en indikator på denna koppling.

Monthly Review Press var den ursprungliga engelskspråkiga utgivaren av Che Guevaras Reminiscences of the Cuban Revolutionary War (1968), och tidningen publicerade flera artiklar av Che. Efter att Che mördades 1967 publicerades Eduardo Galeanos fina reflektion om honom, “Magic Death for a Magic Life”, i Monthly Review i januari 1968. Paul Sweezy och Paul Baran tillägnade Che sin klassiska bok Monopoly Capital (1966). Paul Baran hade rest till Kuba i september och oktober 1960 tillsammans med Sweezy och Huberman, som var där för andra gången. Hans “Reflections on the Cuban Revolution” publicerades i tidningen i januari 1961. På grund av sitt starka stöd för den kubanska processen blev Baran måltavla vid Stanford University (han fick sin första hjärtattack efter att ha återvänt från Kuba och kände den oerhörda pressen på att stödja revolutionen under invasionen i Grisbukten och missilkrisen och dog av en hjärtattack 1964).

Redaktionen är tacksam för möjligheten att presentera detta specialnummer av Monthly Review och föra vidare en tradition som etablerades för sex decennier sedan. Tidskriftens hållning återspeglar Castros kommentarer från juni 1961 vid Biblioteca Nacional, där han hävdade att kritiken bör komma inifrån revolutionen, vilket speglar åsikten hos en av de viktigaste radikala sociologerna i USA, C. Wright Mills. I sin Listen, Yankee: The Revolution in Cuba (1960) skrev Mills att vi inte oroar oss för den kubanska revolutionen, utan vi oroar oss med den. Denna volym är sammanställd i den andan.

https://monthlyreview.org/2022/01/01/preface-and-introduction

Manolo De Los Santos är forskare vid Tricontinental: Institute for Social Research. Han har nyligen varit medredaktör av Viviremos: Venezuela vs. Hybrid War (LeftWord, 2020).

Vijay Prashad är författare till bl.a. Washington Bullets: A History of the CIA, Coups, Assassinations (Monthly Review Press, 2020).

De är gästredaktörer för Monthly Reviews specialnummer ”The Cuban Revolution Today: Experiments in the Grip of Challenges.”

#cuba #revolucióncubana

Blockaden [mot Kuba] som ett tveeggat svärd

av Roberto Regalado för Monthly Review den 3. januari 2022.

Trots ett ständigt åtagande att fördubbla sina ansträngningar har den kubanska socialismen inte fullt ut utnyttjat sina egna mänskliga och materiella resurser för att utveckla sina produktivkrafter. Kubas prestationer inom forskning och vetenskaplig utveckling måste med rätta lovordas. Men när det gäller jordbruk, industri och andra sektorer av ekonomin är det en annan historia, en historia som påminner om ett kök som fungerar med vad vi kallar “gatugas”. När “gatugasen” tar slut stängs spisen av. Den kubanska ekonomin “stängdes av” plötsligt när handelsförbindelserna, samarbetet och samverkan upphörde med Sovjetunionen och andra medlemmar av Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd (COMECON). På samma sätt “släcktes” en stor del av ekonomin – men inte hela – när förbindelserna drastiskt begränsades med Venezuela och andra medlemmar av den bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika, liksom med andra latinamerikanska länder som styrs av vänsterpartier och progressiva partier, på grund av att åtta av dessa tio regeringar störtades, besegrades eller direkt förråddes och belägringen av de återstående två skärptes.

Foto: ”Tveeggat lås”, Roberto Regalado, La Tizza, 20. april 2021.

Frågorna är alltså följande: Kommer Kuba att få solidaritet och stöd från andra länder eller grupper av länder, jämförbart med vad det en gång fick från Sovjetblocket och Venezuela? Kommer Kuba den här gången att kunna skapa sin egen “biogasanläggning” för att hålla sina kaminer brinnande oberoende (eller åtminstone mindre beroende) av utländska källor? Skulle det vara långsökt att tro att Förenta staterna skulle kunna bli vår nya “huvudleverantör” om blockaden upphävdes, i kraft av de ekonomiska och handelsmässiga förbindelser som skulle utvecklas, inklusive massturism?

På Kuba har den ekonomiska starten varit svår på grund av en rad faktorer, bland annat dess ringa geografiska storlek och brist på naturresurser, underutveckling till följd av dess koloniala och neokoloniala förflutna, förstörelse som orsakats av väder- och klimathändelser och den orättvisa och ojämlika internationella ekonomiska ordningen; kollapsen av det Sovjet-centrerade euroasiatiska efterkrigsblocket, de nuvarande svårigheterna med Venezuelas bolivarianska revolution, ogynnsamma förändringar på den politiska kartan på kontinenten när det gäller vänster- och progressiva rörelser, och naturligtvis det mest skadliga hindret av alla, den folkmordsartade, ensidiga och extraterritoriella blockad som Förenta staterna har infört. Dessa faktorer, tillsammans med andra, har något gemensamt: de är oundvikliga för Kuba. Vissa ligger utanför Kubas kontroll (t.ex. dess ringa storlek), vissa kan endast lösas på lång sikt (t.ex. underutveckling) och andra är beroende av samverkan med externa krafter (t.ex. normalisering av förbindelserna med Förenta staterna). Alla Kubas problem faller dock inte in i dessa kategorier. Det finns en fjärde kategori – en subjektiv faktor – som innefattar vad vi kunde ha gjort men inte gjorde, liksom vad vi kan göra i dag men inte gör, med våra egna resurser, hur begränsade de än må vara.

Mellan 1960 och 1972 fick Kuba vapen, olja och krediter från Sovjetunionen för att försvara sig mot aggressioner, neutralisera effekterna av USA:s blockad och inleda sina första försök att uppnå ekonomisk utveckling. Mellan 1972 och 1985 upprätthöll Kuba mycket gynnsamma förbindelser med Sovjetunionen och andra medlemmar av COMECON. Mellan 2004 och 2016 upprättade Kuba ömsesidigt fördelaktiga förbindelser med Venezuela – som visade sig vara avgörande för återhämtningen från den särskilda periodens bottenläge – och andra latinamerikanska länder som styrs av vänster- och progressiva partier, även om handeln med Kina ökade och intensifierades. Kuba lyckades dock inte dra nytta av någon av dessa två perioder för att lägga grunden för en endogen ekonomisk och social utveckling. Både när den kubanska staten åtnjöt gynnsamma yttre förbindelser för att bygga upp sina produktivkrafter och när den var utlämnad åt sig själv hade den kubanska staten manöverutrymme att anta och genomföra lämpliga åtgärder. Följaktligen är landets nuvarande ekonomiska och sociala situation inte enbart ett resultat av externa faktorer – Kubas egna handlingar och misstag spelar också roll.

Det är inte otänkbart att USA:s blockad mot Kuba en dag kan upphöra. Man behöver bara påminna om att det har funnits två processer för att normalisera förbindelserna mellan de två länderna, en under Gerald Fords (1974-77) och Jimmy Carters (1977-81) administrationer och den andra under Barack Obamas andra administration (2013-17). Kan upphävandet av blockaden vara en patentlösning på den kubanska ekonomins problem? Frågan väcker med nödvändighet andra frågor: Kan uppnåendet av den kubanska revolutionens historiska mål bero på om den amerikanska regeringen “beslutar” eller “inte beslutar” att häva blockaden, antingen av egenintresse eller på grund av internationella påtryckningar, eller en kombination av dessa och andra faktorer? Vad skulle hända om blockaden aldrig upphör? Skulle det vara omöjligt för den kubanska revolutionen att uppnå sina mål? Skulle den tvingas avstå från dem? Skulle slutet på blockaden innebära slutet på försöken att förstöra revolutionen? Är inte Förenta staternas politik fortfarande fientligt inställd till Kina, trots att de upprättade diplomatiska förbindelser med landet den 1 januari 1979? Är den inte också förföljd av Ryssland, som blev ett kapitalistiskt land den 25 december 1991? Visar förbättringen av förbindelserna mellan USA och Kuba under Obama-administrationen och den efterföljande omsvängningen under Donald Trumps administration att USA:s politik gentemot vårt land inte nödvändigtvis kommer att följa en stabil linje?

Med tanke på dessa frågor är det nödvändigt att skilja mellan vår rätt och skyldighet att kämpa mot blockaden och våra förväntningar på vad man kan och inte kan hoppas på om den hävs.

Den regionala bakgrunden till tvisten mellan Kuba och USA

För Förenta staterna är den kubanska revolutionen samtidigt

1) ett hinder för dess långvariga annekteringsambitioner,

2) en geopolitisk utmaning i vad man anser vara “sin egen bakgård” och

3) en inrikespolitisk fråga, som i stor utsträckning manipuleras av kubansk-amerikanska kontrarevolutionära organisationer, som skapats och främjas i de ultrareaktionära sektorernas intresse av mäktiga amerikanska eliter.

Dessa tre element spelar avgörande roller i USA:s politik gentemot Kuba i allmän mening och skulle naturligtvis forma USA:s ståndpunkt i en eventuell framtida process för normalisering av de bilaterala förbindelserna, precis som de gjort tidigare.

Den kubanska revolutionens triumf den 1 januari 1959 blev ett hinder för förankringen av USA:s dominans på halvklotet vid en tidpunkt då USA trodde att de ideala förutsättningarna fanns på plats för dess imperialistiska planer. Slutet på andra världskriget, som förvandlade Förenta staterna till planetens främsta imperialistiska makt, och utbrottet av det kalla kriget, som instrumentaliserades för att upprätta militärdiktaturer och auktoritära civila regeringar, gjorde det möjligt för Förenta staterna att genomdriva sin hegemoni i hela regionen. Därför använde sig Förenta staterna av störtandet av president Jacobo Arbenz 1954, vilket innebar att den guatemalanska revolutionen från 1944 likviderades, för att påtvinga Amerikanska staternas organisation (OAS) rätten att ingripa och för att undertrycka principen om icke-ingripande, som hade införts i OAS-stadgan under inflytande av de då nyligen skapade Förenta nationerna. Det var kulmen på en lång och ojämn process för att bygga upp ett system för hemisfärisk dominans som inleddes med den första internationella konferensen för amerikanska stater 1889-90.

Under de tidiga efterkrigsåren gick utvidgningen och fördjupningen av USA:s dominans över Latinamerika snabbare framåt på det politiska och militära området än på det ekonomiska. Detta återspeglade den prioritet som gavs åt återuppbyggnaden av ekonomierna hos dess allierade i Europa, inom ramen för det kalla kriget och “begränsningen av kommunismen”. Europa var den främsta exportmarknaden för amerikanskt kapital och amerikanska varor. Även om Washington utnyttjade sin nya globala överlägsenhet för att utvidga och stärka sin hemisfäriska dominans, var resurserna begränsade.

Två faktorer öppnade dörrarna för USA:s ekonomiska penetration i Latinamerika i slutet av 1950-talet. För det första gjorde den framskridande industriella återuppbyggnaden i Västeuropa det möjligt för USA att omorientera och diversifiera sina internationella ekonomiska förbindelser. För det andra var nedgången i världens efterfrågan på råvaror, som hade ökat under kriget och under den första efterkrigstiden, ett fatalt slag mot den utvecklingspolitiska modell som Latinamerika först hade anammat under första världskriget och som intensifierades under den stora depressionen. Å ena sidan var Förenta staterna redan redo att helt och hållet överta rollen som hegemonisk nykolonial makt i Latinamerika, som Storbritannien lämnat ledigt sedan 1929, och å andra sidan hade frustrerade kreolska eliter blivit mer benägna att acceptera detta nya utländska intrång.

I samma ögonblick som Förenta staterna trodde att de hade övervunnit alla hinder för att förverkliga sina “grundlagsfäders” dröm – nämligen att utvidga USA:s herravälde till alla hörn av halvklotet – framträdde den kubanska revolutionen som ett formidabelt motstånd mot dessa ambitioner. Exemplet med latinamerikanska och karibiska folk som skrev sin egen historia utlöste en ny våg av folkliga strider i regionen. Från och med den stunden skulle prioriteringarna i USA:s politik gentemot Latinamerika vara att förstöra den kubanska revolutionära processen och förinta de politiska och sociala krafter i andra länder som då inledde ett nytt skede i den folkliga kampen.

Repertoaren av de kollektiva åtgärder som Washington vidtog för att isolera och blockera Kuba via OAS är omfattande: 1959 utformades “bekräftelsen av det kollektiva stödet för den representativa demokratin”, 1960 kom San José-deklarationen, 1962 uteslöts Kuba ur det interamerikanska systemet och 1964 bröts kollektivt de diplomatiska, konsulära och handelsmässiga förbindelserna. Våldsanvändningen tog vanligtvis två former:

(1) åtgärder för att åstadkomma en omedelbar eller kortsiktig omstörtning, och

(2) hämndmotiverade strypningsåtgärder som hämnd för kubanskt motstånd, som också fungerar som en långsiktig strategi för förstörelse.

Åtgärder i den första kategorin har innefattat: den inledande sabotage- och terroristverksamheten som leddes av en CIA-arbetsgrupp som skapades 1960, invasionen i Grisbukten 1961, Operation Mongoose efter den misslyckade invasionen, att sätta världen på tröskeln till kärnvapenkrig under missilkrisen i oktober 1962 och de kontrarevolutionära banden som verkade fram till sitt slut i slutet av 1960-talet. Strategierna med politisk isolering, ekonomisk krigföring och handelsblockad – som inte bara är bilaterala utan även extraterritoriella – och tillverkningen av “oliktänkande” har upprätthållits fram till i dag, med ständiga försök att göra dem hårdare.

När Förenta staterna i slutet av 1950-talet förväntade sig att fullt ut dra nytta av sitt nyss förankrade neokoloniala herravälde i Latinamerika och Karibien tvingades man ändå ägna tre decennier åt att:

(1) att försöka förinta den revolutionära latinamerikanska generation som skapades i den kubanska revolutionens hetta,

(2) att bryta upp de sociala och politiska allianser som byggdes upp under den utvecklingistiska perioden och

(3) att lägga grunden för att omstrukturera regionen och omvandla dess staters funktion, baserat på nyliberalismens doktrin.

Detta var funktionerna för de stater med “nationell säkerhet” som fördärvade regionen mellan 1964 och 1989.

Washingtons latinamerikanska strategi drabbades av ett nytt bakslag i och med att två inbördes relaterade terminala kriser utvecklades under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet – nämligen den reellt existerande socialismen i det efterkrigstida Sovjetunionen-centrerade euroasiatiska blocket (vilket krävde en omorientering av USA:s imperiala resurser och strategi bort från Latinamerika) och den revolutionära upproret i Latinamerika som ett sätt att erövra statsmakten via vad Antonio Gramsci kallade “manöverkriget”. Båda dessa kriser ledde till att Förenta staterna fick “fila sina tänder” för att – äntligen – kunna njuta av frukterna av sitt hemisfäriska herravälde. Mellan 1989 och 1993 genomförde Washington därför en verkligt stor plan för att omstrukturera det interamerikanska systemet. Ur amerikansk synvinkel visade sig dock resultaten vara kontraproduktiva, eftersom det i själva verket skapades oöverträffade förutsättningar för progressiva sociala reformer och/eller revolutioner genom ett “positionskrig” (Gramscis terminologi).

Varken väpnad kamp som ett sätt att vinna makt eller den sovjetiska modellen med en symbios mellan parti och stat, som den kubanska revolutionen antog efter att ha erövrat makten, är några direkta referenser för de framväxande projekten och processerna i Latinamerika, vare sig de är reformistiska eller omvandlande. Trots dessa nya förhållanden förblir Kuba det mest formidabla hindret för USA:s dominans i regionen, inte bara på grund av sin motståndskraft mot blockaden, utan också på grund av sin förmåga att på grundval av solidaritet och ömsesidig fördel samverka med nya politiska formationer. Detta är avgörande för USA:s politik gentemot Kuba, inklusive vad dess styrande eliter skulle vilja “få”, uttryckligen eller underförstått, av en process för normalisering av de bilaterala förbindelserna.

Den första processen för normalisering av förbindelserna

Jämfört med 1960-talet, före den första processen för normalisering av förbindelserna mellan Förenta staterna och Kuba, hade styrkeförhållandet i Latinamerika förändrats till förmån för vänstern och de progressiva krafterna, på grund av de ståndpunkter som regeringarna i general Juan Velasco Alvarado i Peru (1968-75), överste Omar Torrijos i Panama (1968-81), president Salvador Allende i Chile (1970-73) och president Héctor Cámpora i Argentina (1973) intog. Fyra av dåtidens nyss självständiga engelskspråkiga karibiska nationer – Barbados, Guyana, Jamaica och Trinidad och Tobago – återupptog inte bara förbindelserna med Kuba, i strid med OAS-protokollet 1964, utan krävde också, tillsammans med Mexiko, att just detta OAS-förbud skulle upphävas. Efter förintandet av comandante Ernesto Che Guevaras gerillastyrkor i Bolivia (Che mördades där den 9 oktober 1967) skedde ingen ökning av den väpnade kampen förrän revolutionära krafter tog makten i Granada och Nicaragua, den 13 mars respektive 19 juli 1979, och det efterföljande utbrottet av den s.k. centralamerikanska konflikten – allt detta bidrog till Washingtons förändrade attityd gentemot Kuba.

Som Elier Ramírez Cañedo berättar, sade utrikesminister Henry Kissinger den 12 november 1969, mot slutet av det första året av Richard Nixons administration (1969-73), till presidenten: “Detta utbyte ägde rum när uppviglingen av flygpirateri som ett vapen mot den kubanska revolutionen slog tillbaka mot Förenta staterna, vilket till Nixons missnöje gjorde det nödvändigt att förhandla fram ett avtal med den kubanska regeringen för att utrota flyg- och sjöflygkapningar. Som Ramírez Cañedo skriver: “Den 15 februari 1973, efter många månaders förhandlingar, undertecknade de två länderna via den schweiziska ambassadens goda tjänster i Havanna ett ‘Memorandum of Understanding on Hijacking of Aircraft and Vessels and Other Offences’.”

Under de sista dagarna av den andra Nixonadministrationen (han avgick den 9 augusti 1974 för att undvika att kongressen skulle ställa honom inför rätta), vidtog Kissinger “diskreta åtgärder för ett närmande till Kuba” för att avvärja den amerikanska regeringens diplomatiska isolering i den sannolika händelse, förr eller senare, att OAS skulle rösta för att upphäva sanktionerna från 1964. Med hjälp av komplicerade intriger underlättade hemliga samtal mellan Kissingers sändebud och deras motsvarigheter från den kubanska regeringen att USA:s diplomati inte isolerades vid OAS sextonde samrådsmöte, som hölls i San José, Costa Rica, den 25 juli 1975. I själva verket “röstade Förenta staterna tillsammans med 15 andra nationer för en resolution som tillät medlemsstaterna att om de så önskade avsluta sanktionerna mot Kuba på individuell basis och upprätta vilken typ av förbindelser som helst”. Två solidaritetsåtgärder från Kubas sida – en resolution till förmån för Puerto Ricos självständighet, som lämnades in i augusti 1975 till FN:s särskilda avkoloniseringskommitté, och ankomsten av kubanska trupper till Angola i november samma år – ansågs dock av Ford och Kissinger vara hinder för en fortsatt normalisering av förbindelserna.

Ford förlorade presidentvalet den 2 november 1976 mot den demokratiska kandidaten Jimmy Carter. Ramírez Cañedo sammanfattar de viktigaste faserna i normaliseringsprocessen under Carter-administrationen på följande sätt:

De minst brådskande problemen i de bilaterala förbindelserna förhandlades fram 1977. Från och med 1978 började emellertid processen för “normalisering” av förbindelserna frysa och gick till och med i baklås. I själva verket skulle de svåraste frågorna i förbindelserna mellan USA och Kuba inte kunna lösas med tanke på den demokratiska administrationens alltmer framträdande idé om att framsteg i normaliseringen av förbindelserna skulle villkoras av en “måttfullhet” i Kubas internationella aktivism i de fall då USA:s intressen inom ramen för konflikten mellan öst och väst påverkades, ett kriterium som förespråkades av den nationelle säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski.

Trots att den demokratiska administrationens “normaliseringsprocess” frystes, fortsatte dialogen och samarbetet på vissa områden fram till slutet av 1980, liksom utbytet på kulturellt, akademiskt, vetenskapligt och idrottsligt område. De mest omfattande pågående hemliga samtalen mellan de två länderna ägde rum 1978 (i New York, Washington, Atlanta, Cuernavaca och Havanna).

Dessa diskussioner avbröts 1979, men återupptogs med möten i januari, juni och september 1980, som alla hölls i Havanna.

År 1979 hade emellertid spänningarna i de bilaterala förbindelserna och i det internationella sammanhanget, som präglades av en återgång till en tid av större konfrontation mellan Sovjetunionen och USA, fått Carter att underteckna ett nytt presidentdirektiv om Kuba, som ersatte direktivet från mars 1977, nämligen presidentdirektiv/NSC-52, som utarbetats av Brzezinski och undertecknats av presidenten den 17 oktober 1979. Fyra specifika mål fastställdes i detta direktiv:

(1) att minska och så småningom avlägsna kubanska militära styrkor som är stationerade utomlands,

(2) att undergräva Kubas strävan efter ledarskap i tredje världen,

(3) att få till stånd kubansk återhållsamhet i Puerto Rico-frågan och

(4) att hindra den sovjetiska uppbyggnaden av Kubas väpnade styrkor.

Det är uppenbart att detta direktiv var helt fientligt mot Kuba. Det intressanta är att Carter, trots detta direktivs existens, 1980, mitt under krisen med Marielbåtsbryggan, återgick till att använda hemlig diplomati med Kuba. Genom sändebud som reste till Kuba för privata samtal med överbefälhavare Fidel Castro lovade Carter att om han skulle bli omvald i novembervalet skulle han som aldrig förr gå vidare mot en normalisering av förbindelserna under de första månaderna av sin andra regering.

I en annan artikel drar Ramírez Cañedo helt riktigt slutsatsen: “Även om Carter vägde ett diplomatiskt närmande till Kuba i händelse av att han skulle bli omvald, skulle detta ha åtföljts av militära hot mot ön för att skydda USA:s grundläggande intressen i regionen. Ännu en anledning att med liten optimism betrakta sannolikheten för en överenskommelse mellan USA och Kuba, eftersom den trötta gamla amerikanska politiken med morot och piska inte hade gett några som helst resultat med Kuba.”

Till stöd för denna slutsats skulle jag vilja lägga till följande: Jag tror inte att även om Kuba hade kryssat i rutorna för “gott uppförande” genom att “moderera sin internationella solidaritet”, skulle resultaten av normaliseringsprocessen med Carter-administrationen ha blivit annorlunda.

Influerad av den korta “våg av moralism” som sattes i gång av offentliggörandet av Pentagonpappren (1971), Watergate-skandalen (1972) och avslöjandet att Nixonadministrationen spelade en roll i kuppen i Chile i september 1973, byggde Carter-administrationens politiska plattform för Latinamerika på Linowitz-kommissionens rapporter, som offentliggjordes 1974 och 1976. De mest relevanta rekommendationerna fanns i rapporten med titeln The Americas in a Changing World, eller Linowitz-rapport I. De var följande: att erkänna att USA:s makt i världen håller på att urholkas, att överge det så kallade särskilda förhållandet till Latinamerika, att hålla fast vid doktrinen om icke-ingripande och att anta en global “inriktning” i förbindelserna med länderna i regionen. I Linowitz-rapport I föreslogs att OAS institutionella struktur skulle utnyttjas för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och undvika interregionala konflikter eller medla i dem när de uppstår. I rapporten gick man så långt som att säga att “när det gäller OAS framtid – inklusive dess struktur, ledarskap och lokalisering – bör USA i första hand låta sig styras av latinamerikanernas initiativ och önskemål”.

Rapporten “The United States and Latin America”, som utarbetades på uppdrag av den dåvarande presidenten Carter, hade titeln “The United States and Latin America: Next Steps (mer känd som Linowitz-rapport II) förespråkade ett brådskande slutförande av förhandlingarna om Panamakanalfördragen, gav olika rekommendationer om mänskliga rättigheter, uppmanade Carter-administrationen att “återuppta en process för att normalisera förbindelserna med Kuba”, uppmanade till att minska vapenöverföringarna och undvika kärnvapenspridning i regionen, förespråkade att man skulle se på situationen i Latinamerika och regionens krav genom en lins av “förståelse” och talade för ett närmare kulturellt utbyte mellan Förenta staterna och Latinamerika. Av hela denna agenda lyckades Carter med nöd och näppe få till stånd undertecknandet av Panamakanalfördragen.

Tack vare den nya högeroffensiven mot Carteradministrationen undertecknades Panamakanalfördragen först den 7 september 1977, det vill säga efter stora förseningar och efter att ha infört många betungande villkor för Panama. År 1979 gick dessutom processen för att normalisera förbindelserna med Kuba i baklås. Som ett komplement till vad Ramírez Cañedo skrev om presidentens direktiv/NSC-52 kan man alltså tillägga att Carter beordrade alla amerikanska regeringsorgan att göra en uttömmande analys av förbindelserna med Kuba för att möjliggöra stängningen av eventuella “kryphål” i blockaden som Kuba skulle kunna utnyttja. Den verkställande ordern skulle till och med kunna betraktas som en föregångare till Torricelli- och Helms-Burton-lagarna.

Carters påstådda “icke-intervention” när det gäller att försvara USA:s “nationella intressen” i väpnade konflikter runt om i världen blev en måltavla för attacker från den “nya högern” och den “moraliska majoriteten” med Ronald Reagan i spetsen. Många av dessa attacker riktade sig också mot Kuba, särskilt i samband med öns militära stöd till Etiopien, som inleddes den 25 november 1977, och dess solidaritet med regeringarna i Granada och Nicaragua och med de centralamerikanska revolutionära organisationerna.

Efter att ha övergivit den latinamerikanska politik som rekommenderades av Linowitzkommissionen har Carteradministrationen inte främjat och försvarat “mänskliga rättigheter” och “demokratisering” i Centralamerika, där förtrycket från militärdiktaturerna i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Honduras har förvärrat de politiska, ekonomiska och sociala kriserna. Carter-administrationens tröghet var sådan att den till och med misslyckades med att dra tillbaka sitt stöd till Anastasio Somozas diktatur, som uppenbarligen var på väg in i sin dödskamp. I efterhand kan man konstatera att de fyra åren av Carters enda presidentmandat var en period som elitkretsar i Förenta staterna tillät för att “driva ut” den djävul som Nixon var, varefter de underlättade för en ännu större djävul att komma till makten: Reagan. I verkligheten visade sig de två första åren av Carters administration vara tillräckliga för att fullborda en exorcism som, det behöver inte sägas, var långt ifrån uttömmande.

Gregorio Selser hävdar att Carter hade två uppgifter som var oförenliga med varandra: “I slutet av 1976 fanns det ett behov av att bada i ljust vatten för att rena synder, både kända och mindre kända”. Även om “det var nödvändigt” å ena sidan “att återställa trovärdigheten i det amerikanska politiska systemet, var det också nödvändigt” å andra sidan “att använda våld för att bekräfta Förenta staternas globala överhöghet”. Detta behov av att projicera en duvad bild men genomföra en hökaktig politik fick Selser att konstatera att “Carters utrikespolitik påminde om Janus två ansikten, där Brzezinski representerade ’höken’ och utrikesminister Cyrus Vance den ljust rengjorda ’duvan’”.

Reaganadministrationen införde en politik baserad på våld för att lösa konflikter som gick tvärtemot den strategiska väg som Förenta staterna valt på 1980-talet. Att anta en försonlig inrikespolitik samtidigt som man förde en aggressiv utrikespolitik utgjorde inget problem för Reagan, som upprätthöll en oföränderlig hållning där han privilegierade förtryck och våld. Med Reagan skulle det inte finnas någon “världsmaktsbalans” som Kissinger hade föreslagit flera år tidigare. De allierade skulle tvingas dela kostnaderna – mer än fördelarna – för världsherraväldet. När det gäller Sovjetunionen gick han till och med så långt att han ifrågasatte dess rätt att existera, vilket innebar att doktrinen om att begränsa kommunismen ersattes av en rollback. Dessutom skapades National Endowment for Democracy för att destabilisera och förstöra “fientliga” stater och regeringar.

Det fanns en ultrahögerns motsvarighet till förslagen i Linowitz-rapport I och II (som beskrev de åsidosatta riktlinjerna för Carter-administrationens Latinamerikapolitik): Santa Fe-dokumentet. I detta dokument, som kom att definiera Reaganadministrationens Latinamerikapolitik, krävdes att man skulle förstöra de kubanska, nicaraguanska och grenadiska revolutionerna, intensifiera kriget mot uppror i El Salvador, Guatemala och Colombia, instrumentalisera kampen mot narkotikahandeln som en förevändning för att bygga upp den amerikanska militära närvaron i Latinamerika, kriminalisera vänstern och använda alla typer av påtryckningar för att införa en nyliberal omstrukturering. I detta sammanhang anklagade general Alexander Haig, Reagans förste utrikesminister, Kuba för att vara “källan” till den centralamerikanska konflikten och hotade med att “gå till källan”, det vill säga att inleda en direkt militär aggression. För att underblåsa ett klimat som var gynnsamt för en ytterligare intensifiering av en redan extrem politik av hot, fientlighet, isolering och blockad, skapade administrationen det missriktade Radio Martí och “institutionaliserade” den antikubanska lobbyn. Under de följande tre decennierna har Reagans efterträdare, George H. W. Bush (republikan, 1989-93), William “Bill” Clinton (demokrat, 1993-2001) och George W. Bush (republikan, 2001-09), ständigt trappat upp en politik av fientlighet, politisk isolering och ekonomisk blockad mot Kuba.

Bush Sr. var den förste som utnyttjade kollapsen av efterkrigstidens euroasiatiska block för att försöka strypa den kubanska revolutionen. I detta syfte försökte han återinföra ett status quo som liknade det som rådde på halvklotet under 1960-talet, då Kuba var helt uteslutet från regionens multilaterala rum och ett kollektivt förbud infördes mot bilaterala förbindelser med Kuba. Från och med antagandet av Santiago-åtagandet för demokrati och förnyelse av det interamerikanska systemet (1991) och antagandet av Washingtonprotokollet (1992), som innehöll en “demokratiklausul” som förstås som en “kapitalismklausul”, uppförde Bush ett staket för att utesluta Kuba från latinamerikanska och karibiska multilaterala institutioner och forum. När denna politik, som påminner om sanktionerna från 1962, väl var etablerad, inledde Bush-administrationen en påtryckningskampanj på regionens regeringar för att skada och, om möjligt, bryta sina bilaterala förbindelser med Kuba. I huvudsak försökte Bush vrida tillbaka tiden för att återigen införa politisk isolering och ekonomisk blockad mot Kuba. Bland hans många åtgärder för att täppa till blockadens “kryphål” är undertecknandet av Torricelli-lagen särskilt framträdande. Den stöddes också av Clinton, hans motståndare i valet i november 1992.

I praktiken tillämpade Clinton därefter Torricelli-lagen och, liksom sina föregångare, begränsade han den lagliga invandringen och uppmuntrade olaglig utvandring som ett vapen mot Kuba, särskilt när Kuba genomgick de värsta stunderna av sin särskilda period. Resultatet blev den så kallade balseros-krisen (flottar) 1994. Den mest anmärkningsvärda av Clintonadministrationens åtgärder mot Kuba var antagandet av Helms-Burton-lagen i december 1996. I stället för att ändra blockadens grundläggande karaktär förstärkte denna lag den genom det så kallade Track II – ett tillvägagångssätt som är utformat för att internt urholka, underminera och bryta ner det kubanska samhället. Helms-Burton godkände särskilt utbyte mellan människor och i januari 1999 tillkännagavs en rad åtgärder, bland annat: en utvidgning av de kategorier av personer som får ta emot penningöverföringar från Förenta staterna, fastställande av nya start- och målpunkter för charterflygningar till Kuba, en ökning av akademiska, vetenskapliga och idrottsliga utbyten, en indikation på att man är villig att återupprätta posttjänster och, som svar på påtryckningar från jordbrukslobbyn, godkännande av livsmedelsförsäljning, men med restriktioner.

Bush Jr. ökade påtryckningskampanjen genom att fördöma Kuba i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Bland hans andra åtgärder mot Kuba kan nämnas: inrättandet av kommissionen för bistånd till ett fritt Kuba, som under hans första administration leddes av utrikesminister Colin Powell, som lämnade sin första rapport i maj 2004, och sedan av utrikesminister Condoleezza Rice under hans andra administration (dess andra rapport lämnades i juli 2006), avbrytandet 2004 av samtalen om invandring och införandet av extrema restriktioner för resor och penningöverföringar till Kuba och för utfärdande av visum till kubanska medborgare. Som svar på påtryckningar från jordbrukslobbyn och i kölvattnet av den förödelse som orsakades av orkanen Michelle (som ledde till att USA erbjöd humanitärt bistånd på villkor som avvisades av Kuba), godkändes försäljning av livsmedel till Kuba, men med stränga restriktioner.

För att sätta in Bush senior, Clintons och Bush Jr:s politik mot Kuba i ett hemisfäriskt sammanhang kan vi periodisera den latinamerikanska historien med början 1989:

1. 1989 till 1994. Under Bush Sr:s presidentskap och de två första åren av den första Clintonadministrationen var USA:s dominerande intresse för Latinamerika och Västindien omstruktureringen av det kontinentala dominanssystemet, baserat på införandet av nyliberal demokrati och transnationella mekanismer som är utformade för att kontrollera och bestraffa “överträdelser”.

2. 1994-1998. Under de två sista åren av Clintons första regering och de två första åren av hans andra regering bestod den politiska situationen på kontinenten av två parallella processer: en fördjupning av den latinamerikanska kapitalismens strukturella och funktionella kris, framkallad av den kvalitativa förändringen av dominanssystemet, och framväxten av sociala rörelser som kämpade mot nyliberalismen, av vilka många blev aktiva på den politiska arenan.

3. 1998-2009. Under de två sista åren av Clintons presidentskap och under George W. Bushs båda administrationer valdes progressiva och vänsterregeringar i Latinamerika som framgångsrikt utnyttjade de sociala och politiska effekterna av rikedomskoncentrationen och drog nytta av den borgerliga demokratins formella politiska utrymmen.

Blockaden, som har funnits under hela den kubanska revolutionens historia, trots korta rörelser mot en normalisering, är en produkt av både USA:s kriminella aggression och den kubanska revolutionen själv. För USA, lika mycket som för Kuba, har den alltid varit ett tveeggat svärd, som inte bara återspeglar Washingtons fortsatta fiendskap mot Kuba och den enorma skada som tillfogats det sistnämnda landet, utan också USA:s misslyckande med att tvinga Kuba på knä. Med tanke på det fortsatta kubanska motståndet skulle ett upphörande av blockaden, som analysen här visar, bara vara en återspegling av det amerikanska imperiets fortsatta nedgång och destabilisering och den kubanska revolutionens bestående styrka, en dialektisk process som nu involverar hela världens öde.

Ämnesord: #ekonomiskkris #blockad #imperialism #kuba #förändring #politiskekonomi #rörelser

Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/the-blockade-as-a-double-edged-sword/

Optimized by Optimole