I denna insiktsfulla artikel av professor Radhika Desai, som ursprungligen publicerades i CGTN, förklaras varför de avancerade kapitalistiska länderna - särskilt de mest nyliberala och kapitaliserade - har presterat så dåligt i samband med Covid-19-pandemin och varför de socialistiska länderna har klarat sig så mycket bättre.
När världen markerade den andra internationella dagen för epidemisk beredskap (IDEP) den 27 december 2021 är inget tydligare än att världens rikaste och mäktigaste länder inte var redo inför pandemin. Den mycket smittsamma Omicron orsakade flygförseningar och inställda flygningar genom att flygbesättningar smittades, särskilt i USA.
Hô Chí Minh City genomförde Covid-19-vaccinering på natten. Bildkälla: Dan Tri International
Varför klarar sig de rikaste länderna så dåligt mot viruset?
Det beror inte bara på att de har roffat åt sig av de tillgängliga vaccinerna genom att ge andra och tredje doser medan viruset rasat och muterat på andra håll. Det är inte bara det att de har lämnat åt Kuba, Kina och Ryssland att donera 600 miljoner vaccindoser till Afrika, samtidigt som Kanada destruerar vaccin och samtidigt som USA för ett nytt kallt krig med Kina och splittrar världen — i stället för att delta i en gemensam världsinsats mot pandemin.
Faktum är att pandemin har visat sig vara en berättelse om två system. Världens rikaste länder, ledda av de mest nyliberala och finansialiserade länderna, USA och Storbritannien, har presterat uselt medan de socialistiska länderna, ledda av Kina, har presterat mycket bättre.
Se bara på en enda indikator. Vid den andra IDEP-undersökningen, enligt den allmänt betrodda webbplatsen Our World in Data, uppgick de bekräftade kumulativa COVID-19-dödsfallen per miljon till 2.450,20 för USA och 2.171,55 för Storbritannien, medan siffran för Vietnam var 320,04 och för Kina endast 3,21. Till och med Kuba, som är beroende av turism och som är ödelagt av olagliga USA-sanktioner, låg på 735,23.
Faktum är att de rika länderna inte har bekämpat viruset utan prioriterat tre andra saker.
För det första är deras mål inte att stoppa utan att “platta ut kurvan” för infektioner så att deras offentliga hälsovårdssystem, som är utarmade av decennier av nyliberala nedskärningar, inte blir överväldigade. I stället för att hälso- och sjukvårdssystemen räddar medborgarna i dessa länder uppmanas medborgarna att rädda hälso- och sjukvårdssystemen i stället.
För det andra har man under parollen att man måste balansera räddning av “liv” mot räddning av “försörjning” räddat miljardärers förmögenheter och kapitalisters tillgångar samtidigt som man tvingar miljontals av de mest marginaliserade arbetande människorna att utsätta sig för viruset och drabbas av sjukdom och till och med död. Deras senaste slogan är att människor måste lära sig att “leva med viruset”. Vad de menar är att medan eliterna håller sig säkra hemma och i ultraresena sällsynta miljöer, hålls en kvinnlig och icke vit klass av “viktiga arbetare” utsatta för viruset.
Slutligen prioriterade de vacciner framför allt annat, vilket gynnar Big Pharma och undviker frågan om att öka personalstyrkan, finansieringen och den samhällsbaserade kapaciteten för testning, spårning och stödd isolering i deras hälsovårdssystem, vilket är nyckeln till att bekämpa denna pandemi och oundvikliga framtida pandemier, vilket särskilt Kinas erfarenheter har visat. Den nyliberala omerta eller tystnadskoden om utbyggnad av hälsovårdsanläggningar förblir obruten.
Det nya kalla kriget har faktiskt gjort det omöjligt för västvärlden att lära sig av Kina. Inte bara avfärdas Kinas erfarenheter och framgångar som “auktoritära”, inte bara har stora studier noggrant undvikit att inkludera Kina, utan på senare tid har stora nyhetsbyråer börjat kritisera Kina för dess “maximala förtryck” och “noll COVID”-strategi.
För The Economist är “Kinas försök att eliminera viruset, snarare än att bara hantera det, säkert kostsamma”. Financial Times klagar över att “Kinas ansträngningar för att kontrollera pandemin har bidragit till en bredare ekonomisk avmattning”. Sådana klagomål bortser helt från det faktum att Kina har räddat liv och försörjning mycket bättre än västvärlden.
Vacciner är inte och kan inte vara silverkulor mot viruset. De minskar endast risken för överföring, sjukligheten och dödligheten. Dessutom förblir en stor del av världen i alla fall ovaccinerad och är värd för mutationer.
Till sist var vaccinationsnivån alltför länge långt under den nivå som krävs för att uppnå flockimmunitet, även i många av de rika länderna — vilket främst beror på den opålitlighet, med vilken regeringarna har behandlat så många av sina egna medborgare, framför allt marginaliserade grupper. De fortsätter detta genom att stigmatisera de ovaccinerade i stället för att nå ut till dem och samarbeta med dem. Det är därför länder som USA, om inget mirakel inträffar, står inför en rekursiv cykel av utbrott och nedstängningar — kanske är det därför som ett mirakel har blivit det nya hoppet.
När världen nu [den 31 december 2021] avslutar ett andra pandemiskt år, har Omicron väckt hoppet om att den, genom att bli den dominerande varianten och omvandla det nya coronaviruset till ett vanligt förkylningsvirus, som endast de mest sårbara måste skyddas mot, kan få slut på pandemin. Det är anmärkningsvärt att detta är västvärldens bästa hopp om att slippa pandemin. Räddningen låg inte i något som offentliga myndigheter eller ens kapitalismens berömda vetenskapliga, tekniska eller innovativa kapacitet gjorde, utan i naturens egen barmhärtighet. Det är alltså till denna primitiva punkt, som kapitalismen lyckas driva Upplysningen.
Radhika Desai är professor vid institutionen för politiska studier, University of Manitoba, Winnipeg, Kanada och är författare till Geopolitical Economy: After US Hegemony, Globalization and Empire (2013), Slouching Towards Ayodhya: From Congress to Hindutva in Indian Politics (2004) och Intellectuals and Socialism: ‘Social Democrats’ and the Labour Party (1994), en månadens bok i New Statesman och Society Book of the Month, samt redaktör för Revitalizing Marxist Theory for Today’s Capitalism (2010) och Developmental and Cultural Nationalisms (2009). Hon är också författare till ett flertal artiklar i Economic and Political Weekly, New Left Review, Third World Quarterly och andra tidskrifter samt i redigerade samlingar om partier, politisk ekonomi, kultur och nationalism.
Hon arbetar nu på ytterligare en bok, The Making of the Indian Capitalist Class.
Radhika Desai är tillsammans med Alan Freeman redaktör för bokserien Future of Capitalism från Pluto Press.
När jag imorse satte mig i bilen hade jag TeleSur Live i hörlurarna. En journalist från Pakistan talade om de återkommande filovirusepidemierna i västra och subsahariska Afrika. Framförallt berörde han att forskningen kring vacciner mot mRNA-virus startat redan på 1960-talet, intensifierats på 1970-talet och gett resultat på 1990-talet. Men eftersom dödliga filovirusepidemier knappt förekommit på norra halvklotet har tillämpad forskning för industriell framställning av dessa vacciner inte varit “kommersiellt intressant”.
Med COVID-19 var det en annan sak, time to market var så kort att man förstod att medicinjättarna vädrat guld. Det bekräftades när undantag från patentlagstiftningen inte kunde komma på fråga för USA-hegemonin. Pengar är ju som bekant viktigare än liv för de som redan har mest. Det verifierades dessutom av att det var Ryssland, Kina och Kuba som 2021 skänkte COVID-19-vaccin till Afrika (medan Kanada valde att destruera sitt överskott).
För Kuba, ett litet land med drygt tio miljoner invånare, som i sextio år utsatts för en förödande USA-ledd blockad, är den internationella solidariteten en självklarhet. Det rådde aldrig någon tvekan om ifall den karibiska ön skulle skänka vacciner till nödställda länder eller ej. Sådant är mer självklart för detta heroiska land, som med knappa resurser och låg BNP/capita är oerhört rikt på initiativ och medkänsla. Sedan 1959 har kubanska insatser på de mest svårtillgängliga och farliga platser räddat liv och bidragit till frihet, utbildning och hälsa. [¡Viva el commandante Fidel Alejandro Castro Ruz! ¡Viva Cuba!]
Epidemier, svält och humanitära katastrofer i västra och subsahariska Afrika just nu. Källa: WHO
Tunde Asaju från Ottawa, Kanada och med rötter i Sydafrika och Nigeria skrev en krönika om Västvärlden och dess vaccinationsrasism för Nigeria News den 30 November, 2021:
«Fredagen den 26 november kavlade jag upp ärmen för att få en boosterspruta av Covid-19-vaccinet. I och med den åtgärden har jag genomfört det föreskrivna antalet sprutor för att hålla mig relativt säker mot sjukdomen. Först tog jag Pfizer- och nu två Moderna-sprutor. Jag har tur, inte på grund av min hudpigmentering utan på grund av det land jag bor i och för tillfället den typ av jobb jag har.
Om jag bodde i Nigeria eller någon annanstans i Afrika skulle jag kanske inte ha den förmånen. De flesta av mina landsmän hade ett av två eller tre vaccinalternativ – det brittiska Astra-Zeneca-vaccinet, det kinesiska Sinovac- eller det ryska Sputnik-vaccinet.
I juli 2021 förstörde Kanada hundratusentals flaskor av Astra-Zeneca-vaccinet innan man upphörde att använda det lokalt. Förenta staterna, vars centrum för sjukdomskontroll är väl respekterat över hela världen, tog lång tid på sig för att licensiera Astra-Zenecas vaccin för användning på hemmaplan, trots att tusentals medborgare dog av viruset.
Enligt de insamlade bevisen är skillnaden mellan Astra-Zeneca och andra sprutor att den är lättare att förvara och använda. De tidiga sprutorna från Moderna och Pfizer krävde kylning på en nivå som fattiga länder inte har tillgång till. Det är en utvecklingsklyfta som de flesta av dem inte har kapacitet att överbrygga inom den tid som krävs för att skydda sina medborgare och hålla sina bräckliga ekonomier igång.
Det andra skälet är att de utvecklade länderna helt enkelt gick för långt för att köpa upp varje potentiell flaska av vaccinet från Pfizer och Moderna och därmed utestänga utvecklingsländerna från att köpa det. Så sent som förra veckan avslöjades det att Botswana köpte en flaska av ett av dessa vacciner för 29 dollar, nästan tre gånger så mycket som de utvecklade länderna betalade till tillverkaren för samma flaska. Ironiskt nog har miljontals utgångna vaccindoser förstörts i många utvecklade länder. Det är något som inte stämmer här, killar.
På höjden av vad som har kallats den första, andra och tredje vågen av denna pandemi, tryckte mäktiga länder i norr på för att vaccinera sina medborgare och permanenta invånare. Afrikanska länder hade å andra sidan medborgare som påverkades av religiöst hokus-pokus och konspirationsteorier i en världsdel där människor överlever mest på böner och mirakel.
Många afrikanska länder valde de ryska och kinesiska vaccinerna eftersom de var de enda länder som var vänliga nog att tillhandahålla dem gratis, trots att västvärlden ansåg att dessa vacciner var osäkra och hittills inte erkändes för resor eller uppehållstillstånd.
Även om sjuklighetsrationen inte var särskilt tung i Afrika, med undantag för länderna i södra Afrika, tvingades många av de fattiga länderna att anta samma nedstängningspolitik som sina västerländska allierade. Sanningen är att dessa åtgärder hade en värre effekt på medborgarna än själva pandemin och tvingade många till en för tidig död. Det finns knappast något land i Afrika som har en välfärdspolitik som har en direkt inverkan på det socioekonomiska livet för dess myllrande miljarder. I väst gick de lindrande åtgärderna dit de behövdes medan sjukhusen tog hand om de svårt sjuka.
De afrikanska länderna kände till effekten av att inte följa de globala bästa metoderna, även om de inte hade någon ekonomisk eller social grund för att göra det. De tvingades att följa reglerna och stängde ned bräckliga ekonomier och komatösa verksamhetssystem.
Den svarta rasen är den svåraste rasen att övertyga om altruismen i vetenskapliga experiment. Det var vi som användes som försökskaniner för varje vetenskapligt och pseudovetenskapligt experiment under årtiondena. Överlevande från Tuskegee-experimentet finns fortfarande kvar bland oss – de injicerades avsiktligt med syfilis för att testa motgiftens effektivitet.
De framsteg som görs i dag inom cancerforskningen kommer från ett oetiskt experiment på en svart kvinna, Henrietta Larks. På makro- och mikronivå, vem vet vilka andra experiment som har utförts av experimentella rasister?
Vem vet vad som skulle avslöjas femtio år senare när experimentella filer har avklassificerats. Vem vet vad som skulle avslöjas när vi får veta hur hiv/aids, ebola etc. främst drabbar fler färgade människor än andra.
Därför luktar den alarmistiska takt med vilken det så kallade internationella samfundet införde ett generellt förbud mot Sydafrika för att ha avslöjat Omicron-varianten av Covid-19 rasism.
Icke-rasifierade experter kämpar för att dölja sin chock och sitt förakt inför västvärldens knäppgökreaktion på en variant som avslöjats i Afrika!
Inom 48 timmar efter tillkännagivandet utökas flygförbuden över hela Afrika. Äntligen verkar det som om det finns en bra ursäkt för att stänga av kontinenten. Det är inte längre någon nyhet att vissa “experter” är chockade över att Afrika, trots att de förlorade tusentals människor, bara förlorade hundratals, trots sin förfallna hälsovård och sociala infrastruktur.
Det finns en frenetisk iver för att isolera de som nyligen har rest till någon del av Afrika med ofta dyra och improviserade karantänsregler. Detta spelar in i den berättelse som ser färgade människor som smittbärare av sjukdomar.
Med tanke på Covids försvagande effekt på den globala befolkningen och dess ekonomi är det lämpligt att regeringarna vidtar åtgärder för att förhindra dess spridning. Det stora problemet är att även om detta är den mest muterade formen av viruset finns det hittills inga bevis som visar att det har en försvagande effekt på någon. Vetenskapen är faktiskt tyst om huruvida de som nu har testats och befunnits bära på viruset har insjuknat eller inte om de har tagit minst två doser av Covid-vaccinet. Så varför så bråttom?
Experter säger att det skulle behövas ytterligare två veckor för att övervaka sjukdomsfrekvensen för Omicron-varianten för att veta om detta verkligen är något att oroa sig för. Vissa säger att denna typ av reaktion kan tvinga sydafrikanerna och andra i framtiden att hålla tyst om de upptäcker en sjukdom som kan vara ett bekymmer för resten av världen. Det är inte omöjligt med tanke på att Deltavarianten också “upptäcktes” där med en liknande reaktion.
Det finns inga tecken i Sydafrika på att fler människor dör av denna variant för att motivera de alarmistiska nyheterna och pseudoanalyserna som mäktiga västerländska nyhetsportaler har lagt fram. Det finns en skamlig hype som spelar in i en lika skamlig berättelse.
Jag är inte vetenskapsman, men det hade varit lämpligare att varna för de hot som denna variant utgör för icke-vaccinerade personer var som helst och behovet av att fortsätta att följa de protokoll som är kända för att begränsa spridningen av denna sjukdom. Det hade varit bättre att uppmana till försiktighet och vänta till de första två eller tre veckorna efter identifieringen innan man tillgriper förbud och isolering av den afrikanska nationen.
Även om de flesta afrikanska länder inte har kapacitet att vaccinera alla sina medborgare finns det bevis för att fler människor är villiga, ja skulle tvingas ta vaccinet mot sin vilja i Afrika än på andra håll i västvärlden.
Så sent som förra veckan lade Kanada fram en lag som kriminaliserar protester mot vaccinering på sjukhus och i närheten av skolor i samband med att landet införde sitt vaccinationsprogram för ungdomar. Mycket få, om ens några sådana protester har ägt rum i någon del av Afrika.
Experter säger att sådana här farsoter kommer vart 100:e år och stannar kvar i fem år. Vi är bara inne på det andra eller tredje året av denna farsot och vi har överlevt så här långt tack vare teknikens framsteg och samarbetet med goda människor som kavlat upp ärmarna i hopp om att livet är värt att bevara även om det bara är för ytterligare en eländig dag!
Det sätt på vilket världen slutligen behandlar denna nya utveckling från Sydafrika skulle ha starka förgreningar för framtida kampanjer för att begränsa spridningen av inte bara detta virus, utan även andra som sannolikt skulle komma efter det.»
Marburg och ebola virussjukdomar
Marburg- och ebolavirus är två medlemmar av familjen Filoviridae (filovirus). Även om de två sjukdomarna orsakas av olika virus är de kliniskt likartade. Båda sjukdomarna är sällsynta, kan orsaka dramatiska utbrott med hög dödlighet och sprids på likartat sätt.
Marburgs hemorragiska feber (MHF)
Fruktfladdermöss anses vara naturliga värdar för Marburgviruset. Marburgviruset, som orsakar allvarlig viral hemorragisk feber, överförs till människor från fladdermöss och sprids mellan människor genom överföring från människa till människa. Det finns ingen specifik antiviral behandling eller vaccin. Marburgviruset är orsak till Marburg hemorragisk feber (MHF), en sjukdom med en dödlighetskvot på upp till åttioåtta procent.
Ebola virussjukdom (EVD)
De återkommande utbrotten av ebola virussjukdom kan ha en förbisedd förklaring.
Ebolaviruset kan gömma sig i hjärnan (hos de som tillfrisknat från EVD och återhämtat sig efter medicinsk behandling) utan att orsaka symtom och orsaka återkommande infektioner, enligt en studie av en grupp som jag ledde och som publicerades i tidskriften Science Translational Medicine.[1]
Ebola är en av de dödligaste infektionssjukdomarna som mänskligheten känner till, med en genomsnittlig dödlighet på cirka femtio procent. Ebola är känt för att ha en hög grad av viral persistens, vilket innebär att viruset finns kvar i kroppen även efter att patienten har återhämtat sig. Men var detta gömställe kunde finnas var, fram tills nu, i stort sett helt okänt.
År 2021 skedde tre utbrott av EVD i Afrika, alla kopplade till tidigare smittade överlevande. Ebola återkom också i Guinea samma år, med koppling till en överlevande från ebolautbrottet 2013-2016.[2]
Ebolautbrottet 2013-2016
Ebolaviruset sprids genom direktkontakt (t.ex. genom trasig hud eller slemhinnor i ögon, näsa eller mun) med:
Blod eller kroppsvätskor (urin, saliv, svett, avföring, kräkningar, bröstmjölk, fostervatten och sperma) från en person som är sjuk eller har dött av EVD.
Föremål (t.ex. kläder, sängkläder, nålar och medicinsk utrustning) som förorenats med kroppsvätskor från en person som är sjuk eller har dött av EVD.
Infekterade primater, fladdermöss eller skogsantiloper.
Sperma från en man som återhämtat sig från ebola (genom oral-, anal- eller vaginalsex).
[Ett kontaminerat föremål kan förbli smittsamt i flera dagar, vilket innebär att kroppsvätskor, från ett smittat djur eller en smittad människa, som lämnas kvar på ett föremål kan sprida viruset.]
Viruset kan finnas kvar i vissa kroppsvätskor (inklusive sperma) från en patient som har återhämtat sig från EVD, även om de inte längre har några symptom på allvarlig sjukdom. Det finns inga bevis för att ebola kan spridas genom sex eller annan kontakt med vaginala vätskor från en kvinna som tillfrisknat från EVD.
När människor smittas av ebola börjar de inte utveckla tecken eller symtom direkt. Denna period mellan exponering för en sjukdom och att de får symtom kallas inkubationstid. En person kan endast sprida ebola till andra människor efter att de har utvecklat tecken och symtom på EVD.
Forskare tror att människor först smittas av ebolaviruset genom kontakt med ett infekterat djur, t.ex. en fruktfladdermus eller en icke-mänsklig primat. Detta kallas för en spillover-händelse. Därefter sprids viruset från person till person och kan potentiellt påverka ett stort antal människor.
Dessutom är det inte känt att ebolaviruset överförs via livsmedel. I vissa delar av världen kan dock ebolaviruset spridas genom hantering och konsumtion av kött från vilda djur eller jagade vilda djur som är infekterade med ebolavirus. Det finns inga bevis för att myggor eller andra insekter kan överföra ebolavirus.
Ibland insjuknar människor i EVD efter att ha kommit i kontakt med smittade djur, vilket kan leda till ebolautbrott som sprids från person till person. Det har vid ett fåtal tillfällen förts till USA av personer som smittats i andra länder; i ett fall spred en patient med ebolaviruset vidare till två sjuksköterskor som vårdade honom. Hittills har endast fyra fall av ebolavirus diagnostiserats i USA.
När man bor i eller reser till en region där ebolavirus kan förekomma finns det ett antal sätt att skydda sig och förhindra spridning av EVD:
Undvik kontakt med blod och kroppsvätskor (t.ex. urin, avföring, saliv, svett, kräkningar, bröstmjölk, fostervatten, sperma och vaginala vätskor) från personer som är sjuka.
Undvik kontakt med sperma från en man som har återhämtat sig från EVD, tills tester visar att viruset är borta från hans sperma.
Undvik kontakt med föremål som kan ha kommit i kontakt med en smittad persons blod eller kroppsvätskor (t.ex. kläder, sängkläder, nålar och medicinsk utrustning).
Undvik begravnings- eller begravningsmetoder som innebär att man rör vid kroppen av någon som dött av EVD eller misstänks ha fått EVD.
Undvik kontakt med fladdermöss, skogsantiloper och icke-mänskliga primater, blod, vätskor eller rått kött som framställts av dessa eller okända djur.
Samma förebyggande metoder bör användas när man bor i eller reser till ett område som upplever ett ebolautbrott. Efter att ha återvänt från ett område med ebolautbrott bör människor övervaka sin hälsa i 21 dagar och söka vård omedelbart om de får symtom på EVD.[3]
Fotnoter: 1. Science Translational Medicine, 9 februari 2022, vol. 14, nr. 631, Ebola virus persistence and disease recrudescence in the brains of antibody-treated nonhuman primate survivors. 2. El virus del Ébola puede “esconderse” en el cerebro después del tratamiento y causar infecciones recurrentes (16 de marzo de 2022) consultado el 16 de marzo de 2022 en MedicalXpress. 3. U.S. Centers for Disease Control and Prevention, CDC, Ebola (Ebola Virus Disease, EVD).
Vicepresident Leni Robredo är en av de två kvarvarande presidentkandidaterna 2022
Kortfattat kan man säga att av de fem mindre onda alternativ som i realiteten står mot Marcos är Leni Robredo det minst dåliga. Vi måste helt enkelt inse att Leody inte har någon chans att vinna.
En betydligt längre förklaring
Presidentkandidat Leody de Guzman kan genom sin kandidatur bana väg för att normalisera vänsterorienterad närvaro i den filippinska parlamentariska kampen utanför kongressen (även om detta återstår att se), och är något som kan vara ett livskraftigt alternativ i framtida val. Kandidaturen syftar dock inte bara till att säkra en plattform och befästa en progressiv röst i ett annars reaktionärt etablissemang. Men om priset är att förlora mot ett Marcos-Duterte team, som bara kommer att förlänga och förvärra den redan djupa kris som de filippinska massorna står inför, så blir en röst på Ka Leody en bortkastad röst.
Även om vänstern inte ansluter sig till liberalerna bland sina allierade, så kräver den konkreta situationen en politisk strategi som med säkerhet kan besegra det överhängande fascistiska hotet. Det är inte rätt tid att fundera på om en socialistisk revolutionär situation likt den i Kerala, Indien, kan vinnas i denna valkamp. Den revolutionära kampen hör än så länge hemma på gatorna, på universiteten, i fabrikerna och på landsbygden.
Jag skulle, om situationen tillåter det, vilja se nya försök i nästa val. Kanske borde den nationella demokratiska fronten till och med överväga att själva delta i nästa val, om så bara för att förankra sin närvaro i valprocessen. Sålänge denna nivå av deltagande i den parlamentariska kampen inte misstas som den primära folkrörelsen gör den mer nytta än skada.
Samtidigt är många tveksamma kring om separata parlamentariska övningar någonsin kommer att vara fruktbara, särskilt i ett land där massorna ständigt översköljs av fördummande amerikansk nöjeskultur. Risken är att en splittring av den breda vänstern sker till priset av förlusten mot större och mer omedelbara hot. Den organiserade massbasen och den nationella demokratiska frontens politiska maskineri, som byggts upp genom årtionden av agitation och massarbete, kan redan säkra andra positioner på samma front med mer konkreta resultat.
Utsikterna för de förtryckta massornas företrädare att vinna ett presidentval, i strid om rösterna emot USA-imperialismen, brottssyndikaten och hela den härskarklass som dominerar staten, är nästintill obefintliga. Det betyder att uppmärksamhet och fokus gör mer nytta om de ägnas åt att organisera folkrörelserna och ta itu med massornas mer omedelbara behov.
Många undrar även vilket syfte det tjänar att kandidera till presidentposten när den folkdemokratiska rörelsen redan håller på att bygga upp och etablera ett alternativt samhälle inom de zoner som kontrolleras av dess väpnade gren. Men att gripa den parlamentariska politiska makten innebär inte att driva samma traditionella borgerliga statsmaskineri vidare, utan att ersätta det med folkets demokratiska statsapparat!
Och även om det objektiva målet att ersätta den borgerliga staten med folkdemokrati är det yttersta målet, är det också revolutionärt att återkommande ta kontroll över den borgerliga staten via parlamentsval. Titta på Kerala i Indien: livet har blivit pyramidalt bättre för alla på grund av den revolutionära kontrollen över borgarstaten via valurnorna.
De tre parallella politiska striderna är inte motsägelsefulla och de är alla nödvändiga: kulturell kamp, parlamentarisk kamp och att bygga ett alternativt samhälle och skydda det med demokratiska krafter.
Eftersom Nur Misuari och Ahod Ebrahim äntligen verkar ha kommit överens med varandra har deras gemensamma förhandlingar med den federala regeringen gjort Bangsamoros självständighet från den borgerliga staten starkare. Zapatisterna i Chiapas, Mexiko, har blivit självständiga från den borgerliga staten. Indiens kommunistparti har vunnit val efter val i Kerala och har fortfarande kontroll över den regionala borgerliga staten. Dessa exempel har möjliggjorts genom utbildning av massorna.
I länder som kontrolleras av den amerikanska imperialismen är det mycket svårt att utbilda folket på grund av de bedövande distraktioner som erbjuds av den amerikanska underhållningsindustrin (i Europa, i Nordamerika, i Japan, i Australien, i Colombia och i Filippinerna är folk mer nöjda med att göra dumma “titta på mig”-klipp på TikTok än att delta i en livsförändrande rörelse). Det vi måste besegra för att möjliggöra en seger (oavsett vilken kamp det handlar om) är den amerikanska underhållningens inflytande. Vi kommer aldrig att få det nödvändiga stödet från massorna om vi inte avbryter eller överröstar den ständiga indoktrineringen.
Stödet från filippinsk vänster är inte självklart
Ka Leody, presidentkandidat för Partido Lakas ng Masa förklarade sin ståndpunkt om varför, den kontroversiella anti-kommunistiska arbetsgruppen, NTF-ELCAC måste avskaffas. Manila, Josiah Antonio, ABS-CBN News, den 28. november 2021.
«Detta efter att vissa sektorer uttryckt oro över vicepresident Leni Robredos ändrat ståndpunkt om den nationella arbetsgruppen för att avsluta lokala kommunistiska väpnade konflikter (NTF-ELCAC), som hon nyligen sade sig stödja efter att tidigare ha kritiserat den.
“Oroväckande”: Robredo uppmanas att ompröva sin inställning till NTF-ELCAC. “Den väpnade konflikten i landet kommer inte att upphöra utan kommer att förvärras av en militaristisk lösning. Stegen mot sann och fullständig fred är omfattande program som utrotar fattigdom och exploatering, respekterar mänskliga rättigheter och upprätthåller social rättvisa”, sade Leody De Guzman i ett uttalande.
“På den första dagen av vår mandatperiod förväntar vi oss ett omedelbart avskaffande av den oäkta NTF-ELCAC”, tillade han.
De Guzman hävdade att den nämnda myndigheten bara tillämpar en politik med en militaristisk strategi som inte skiljer sig från krigslagar.
Hälsovårdspersonal och anhängare under Bukluran ng Manggagawang Pilipino (BMP), ledda av deras ordförande och presidentkandidat Ka Leody De Guzman, tågade till senaten i Pasay City den 28 oktober 2021 för att kräva en högre budget för pandemisvaret. Gruppen krävde en högre budget för hälsosektorn och fler förmåner för vårdpersonal i stället för att prioritera skuldtjänst. Foto: Jonathan Cellona, ABS-CBN
“At pinatunayan ng implementasyon nito na ang pangunahing paraan ay ang pagpapailalim ng sibilyang autoridad sa militaristang pasya katulad at walang pinagiba sa martial law”, tillade han. (Och dess genomförande visade att det huvudsakliga sättet var att underkasta den civila myndigheten ett militaristiskt beslut som liknar och är oförminskat krigslagen).
NTF-ELCAC inrättades i samband med att president Rodrigo Duterte undertecknade den kontroversiella antiterrorlagen, till stora invändningar från rättighetsgrupper lokalt och utomlands, som hänvisade till möjliga övergrepp mot regeringskritiker.
När antiterrorlagen fyller ett år säger BAYAN att det är bevisat att den har rätt om att den har blivit ett vapen. De Guzman tillade att byrån har “utbredda” kränkningar av de mänskliga rättigheterna i form av bl.a. rödmärkning, trakasserier, hotelser och arresteringar.
“Ang NTF-ELCAC din ay isang tahasang paglabag sa 1998 Comprehensive Agreement on Respect of Human Rights and International Humanitarian Law. Binabalewala nito ang nauna nang balangkas patungo sa usaping pangkapayapaan”, tillade han. (NTF-ELCAC är också ett tydligt brott mot 1998 års övergripande avtal om respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Det ignorerar den tidigare ramen för fredsfrågan).
Presidentkandidaten sade att budgeten för NTF-ELCAC borde omfördelas till program som skulle bidra till att lösa fattigdomen.
“Ang pondong inilaan ng administrasyon para sa pagpapatakbo ng bastardong NTF-ELCAC ay mas nararapat gamitin at ilaan para sa mga programang magsisiguro ng panlipunang hustisya at pagkakapantay-pantay katulad ng pagbibigay ng trabaho at suporta sa ating mga manggagawa, pagpapamahagi ng lupa’t suporta sa ating magsasaka at maralita, pambili ng mga moderno at maka-kalikasang pampublikong sasakyan sa ating mga tsuper at mananakay, pagsasaayos ng libre at dekalidad na edukasyon sa ating kabataan at napakarami pang iba”, sade han. (De medel som administrationen avsätter för driften av den oäkta NTF-ELCAC borde användas bättre och fördelas till program som säkerställer social rättvisa och jämlikhet, t.ex. att tillhandahålla sysselsättning och stöd till våra arbetare, fördelning av mark och stöd till våra jordbrukare och fattiga, köpa moderna och miljövänliga kollektiva transporter för våra förare och åkare, ordna gratis och kvalitativ utbildning för våra ungdomar och så mycket mer).
“Ang bilyon-bilyong piso nakalagak sa ahensya ay nagsisilbi lamang na regalo para sa mga ilang mataas na opisyal ng militar at balon ng pandarambong at pagsasamantala. Kahit ang kalayaang binigay sa task force para pakialaman ang pondo ng iba’t-ibang ahensyang pambansa at lokal ay ginagamit para sa pampulitikang interes ng iilan at mauuwi lamang sa korapsyon”, tillade han. (De miljarder pesos som deponerats i byrån tjänar endast som gåvor till ett fåtal högt uppsatta militärtjänstemän och som brunnar för plundring och exploatering. Till och med den frihet som arbetsgruppen har fått att manipulera olika nationella och lokala myndigheters medel används för ett fåtal personers politiska intressen och leder bara till korruption).
Regeringens antikommunistiska arbetsgrupp, NTF-ELCAC, kommer att drabbas av en nedskärning av budgeten med 24 miljarder pesos nästa år efter att den inte fullt ut har rapporterat hur den har använt 16 miljarder pesos som skulle hjälpa lokala byar i år, har senatens finansutskotts ordförande, senator Sonny Angara, tidigare sagt.
De Guzman anslöt sig till presidentvalet 2022, tillsammans med mer än 90 andra. Bland de övriga presidentaspiranterna finns vicepresident Leni Robredo, senator Panfilo “Ping” Lacson, senator Manny Pacquiao, senator Bong Go, Manilas borgmästare Isko Moreno Domagoso och den tidigare senatorn Ferdinand “Bongbong” Marcos.
Valkommissionen kommer under de kommande veckorna att skära ner på listan för att ta bort de kandidater som anses vara besvärliga.»
Den officiella kampanjperioden för valet den 9 maj 2022 började den 8 februari 2022.
Minst 27 väpnade konflikter pågår på jorden, men de avlägsna krigens muller försvinner ofta innan de når vårt medvetande.
FAIR är en mediebevakningsgrupp i USA, som sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Jag återpublicerar här en viktig analys av hur västmedia prioriterar och vinklar nyheter beroende på nationella intressen.
Hur mycket mindre nyhetsvärda är civila [offer] i andra konflikter [än den som just nu pågår i Ukraina]?
Mycket mindre, särskilt när de är offer för USA [och andra Nato-länder]. av Julie Hollar för FAIR den 18 mars 2022
När USA-hegemonins nyhetsmedier täckte de första chockerande veckorna av den ryska invasionen av Ukraina har vissa medieobservatörer – som FAIR-grundaren Jeff Cohen (Common Dreams, 28/2/22) – noterat sina intryck av hur täckningen skiljer sig från tidigare krig, särskilt när det gäller ett nytt fokus på konsekvenserna för civila.
Det är mycket mer sannolikt att TV-nyheter i USA-hegemonintalar med civila från Ukraina (till vänster, ABC, 26 februari 2022) än från Irak (till höger, CBS, 19 mars 2013).
För att kvantifiera och fördjupa dessa iakttagelser studerade FAIR den första veckans bevakning av kriget i Ukraina (24/2-3/2/22) på ABC World News Tonight, CBS Evening News och NBC Nightly News. Vi använde nyhetsdatabasen Nexis för att räkna både källor (vems röster får höras?) och segment (vilka vinklar täcks?) om Ukraina under studieperioden. Om man jämför denna bevakning med bevakningen av andra konflikter kan man konstatera både en välbekant förlitan på att amerikanska tjänstemän sätter ramarna för händelserna och en nyvunnen förmåga att bevaka konsekvenserna för civila – när dessa civila är vita och attackeras av en officiell amerikansk fiende, snarare än av USA självt.
Jeff Cohen (Common Dreams, 28 February 2022): “Unfortunately, there was virtually no focus on civilian death and agony when it was the US military launching the invasions.”
Ukrainska källor – inga experter
En av de mest slående sakerna med den första rapporteringen har varit det stora antalet ukrainska källor. FAIR utmanar alltid nyhetsmedierna att söka efter perspektivet hos dem som påverkas mest av händelserna, och de amerikanska medierna gör det i mycket större utsträckning i detta krig än i något annat krig under senare tid. Av totalt 234 källor – av vilka 230 hade identifierbar nationalitet – var 119 ukrainska (inklusive fem som bor i USA).
Det rörde sig dock till övervägande del om intervjuer med personer på gatan som sällan bestod av mer än en eller två rader. Till och med de tre ukrainska personer som identifierades som yrkeskunniga – två läkare och en journalist – talade endast om sina personliga erfarenheter av kriget. Tjugoen (17 % av de ukrainska källorna) var nuvarande eller tidigare regeringseller militärtjänstemän.
Att sända så många ukrainska röster, men be så få att tillhandahålla faktiska analyser, har effekten att skapa sympatier, men för ett folk som i första hand målas upp som brickor eller offer, snarare än som ett folk med värdefull kunskap, historia och potentiella bidrag för att bestämma sin egen framtid.
Under tiden har ryska regeringskällor endast förekommit fyra gånger. Sexton andra ryska källor citerades: Tretton personer på gatan, en oppositionspolitiker och två medlemmar av rika familjer.
Åttio källor kom från USA, däribland 57 nuvarande eller tidigare amerikanska tjänstemän. Trots EU:s diplomatiska engagemang nämndes endast två västeuropeiska källor: den norska Nato-generalsekreteraren och en tysk civilperson som hjälper flyktingar i Polen. Det fanns också åtta utländska civila personer som bodde i Ukraina: tre från USA, tre från Afrika och två från Mellanöstern.
For Ukrainian-American reaction to the Russian invasion, CBS (24 February 2022) turned to the leader of a group that “played a leading role in opposing federal investigations of suspected Nazi war criminals” (Salon, 25 February 2014).
Politiska ledare bidrar visserligen med viktiga kunskaper och perspektiv till krigsbevakningen, men det gör även forskare, tankesmedjor och medborgarorganisationer med regional expertis. Men dessa röster var nästan helt marginaliserade, med endast fem sådana experter från det civila samhället som förekom under studieperioden. Alla var i USA, även om en var ukrainsk-amerikanen Michael Sawkiw (CBS, 24/2-22), som representerade Ukrainian Congress Committee of America (en organisation som är associerad med Stepan Banderas fraktion av Organisationen av ukrainska nationalister, som deltog i förintelsen under andra världskriget).
I själva verket har alltså amerikanska nyhetsmedier i stor utsträckning låtit amerikanska tjänstemän utforma villkoren för konflikten för tittarna. Medan tjänstemännen skällde ut den ryska regeringen och betonade “vad vi kommer att göra för att hjälpa det ukrainska folket i kampen” (NBC, 3/1/22), ifrågasatte inga källor USA:s egen roll i att bidra till konflikten (FAIR.org, 3/4/22), eller de västliga sanktionernas inverkan på ryska civila.
Den partiskhet som gynnar amerikanska tjänstemän och marginaliseringen av experter från det land som invaderas – liksom experter från det civila samhället från alla länder – påminner om den amerikanska TV-nyhetstäckningen av en annan storskalig invasion under senare tid: USA:s invasion av Irak. En undersökning av FAIR (Extra!, 5-6/03) visade att under de tre veckorna efter det att USA inledde det kriget utgjorde nuvarande och tidigare amerikanska tjänstemän mer än hälften (52 %) av alla källor i nyhetsprogrammen på bästa sändningstid på ABC, CBS, NBC, CNN, Fox och PBS. Irakierna utgjorde endast 12 % av källorna, och 4 % av alla källor var företrädare för akademiker, tankesmedjor eller icke-statliga organisationer.
Med andra ord, även om fördomarna är ännu större när USA leder kriget, tycks amerikanska medier vara nöjda med att låta amerikanska tjänstemän utforma berättelsen om varje krig och att tysta sina kritiker.
Synliga och osynliga civila
Men det finns också slående skillnader i bevakningen av de två krigen. När USA invaderade Irak utgjorde de civila i landet en mycket mindre andel av källorna: 8 procent jämfört med 45 procent i Ukraina.
Amerikanska reportrar, som nästan alla var inbäddade i den amerikanska militären i Irak i början av kriget, tog till sig och återgav den amerikanska propagandan som beskrev kriget som ett befriande av irakier, inte som ett dödande av dem. Det fanns därför inte mycket motivation för att tala med eller visa dem, förutom att visa dem berömma USA – den typ av reaktion som en journalist som är inbäddad bland tungt beväpnade soldater sannolikt skulle ge.
En annan anmärkningsvärd skillnad är det sätt på vilket amerikanska nyhetsmedier bevakar antikrigsröster från angriparnationen. Intressant nog tycks den ryska allmänhetens motstånd mot kriget i Ukraina vara ungefär som den amerikanska allmänhetens motstånd mot Irakkriget, på så sätt att medan en majoritet i varje land stödde sin regerings aggressiva åtgärder i början av båda krigen, var ungefär en fjärdedel emot dem (Gallup, 24/3/03; Meduza, 22/3/22).
Men på amerikanska TV-nyheter framstod antikrigsandan som helt annorlunda i de två konflikterna. Av de 20 ryska källor som ingick i studien uttryckte tio (50 %) motstånd mot kriget, vilket var betydligt högre än den andel som opinionsundersökningarna visade. Samtidigt representerade antikrigsrösterna endast 3 % av alla amerikanska källor i den tidiga Irakbevakningen (FAIR.org, 5/03), vilket är en dramatisk nedtoning av allmänhetens motstånd.
Civil-centrerad krigsbevakning
In the Ukraine invasion, US TV news coverage focused appropriately on the civilians who pay the highest price in modern warfare (ABC, 28 February 2022)—but this focus was largely missing in reporting on US-led wars.
Det är nästan alltid oskyldiga civila som bär huvuddelen av de moderna krigen. Men USA:s mediatäckning av denna civila kostnad är sällan i skarpt fokus, vilket gör att den senaste rapporteringen om Rysslands invasion av Ukraina ger en exceptionell bild av hur en krigsbevakning med inriktning på civila kan se ut – under vissa omständigheter.
I vår studie tittade vi inte bara på källor utan även på innehållet i segmenten om Ukraina. Under den första veckan av kriget erbjöd de amerikanska nyhetssändningarna på bästa sändningstid på ABC, CBS och NBC regelbundna rapporter om invasionens civila kostnader och skickade reportrar till de större städer som var måltavlor, liksom till gränsområden som tog emot flyktingar.
Sjuttioen avsnitt i de tre nätverken täckte konsekvenserna för den ukrainska civilbefolkningen, både de som stannade kvar och de som flydde undan våldet. Tjugoåtta av dessa nämnde eller fokuserade på civila offer.
I många rapporter beskrevs eller sändes ljudklipp av civila som beskrev sin rädsla och de utmaningar de stod inför, och flera av dem tog upp barn. I ett representativt ABC-inslag (28/2/22) rapporterade till exempel korrespondent Matt Gutman: “Den här lilla flickan på tåget som snörvlar i sitt gosedjur är bara en av de mer än 500 000 människor som lämnar allt bakom sig och flyr i trånga tåg.”
Genom att göra konsekvenserna för civila människor till fokus för berättelsen och visa deras erfarenheter uppmuntras sympati för dessa civila människor och fördömande av kriget. Men denna demonstration av nyhetsmediernas förmåga att fokusera på den civila påverkan, inklusive civila offer, i Ukraina är desto mer fördömande för deras bevakning av krig där USA och dess allierade har varit angripare – eller där offren inte har varit vita.
“De verkar så lika oss”
Charlie D’Agata (CBS News, 25 February 2022): “This is a relatively civilized, relatively European—I have to choose those words carefully, too—city.”
Många experter och journalister har ertappats med att säga den tysta delen högt. “De verkar så lika oss”, skrev Daniel Hannan i Telegraph (26 februari 22). “Det är det som gör det så chockerande.”
CBS News Charlie D’Agata (25/2/22) berättade för tittarna att Ukraina
inte är en plats, med all respekt, som Irak eller Afghanistan, där konflikter har rasat i årtionden. Detta är en relativt civiliserad, relativt europeisk – jag måste också välja dessa ord med försiktighet – stad, en stad där man inte skulle förvänta sig detta, eller hoppas att det skulle hända.
“Det som är övertygande är att bara genom att titta på dem, hur de är klädda, så är de välmående – jag vill inte använda uttrycket – medelklassmänniskor”, förundrade sig BBC:s reporter Peter Dobbie på Al Jazeera (27/222):
Det är inte uppenbart att det rör sig om flyktingar som vill komma bort från områden i Mellanöstern som fortfarande befinner sig i ett stort krigstillstånd. Det är inte människor som försöker fly från områden i Nordafrika. De ser ut som vilken europeisk familj som helst som du skulle kunna bo granne med.
Även om amerikanska nyhetsmedier ibland har visat intresse för svarta och bruna flyktingar och krigsoffer (t.ex. Extra!, 10/15), är det svårt att föreställa sig att de någonsin kommer att få samma massiva bevakning som de ukrainare som “ser ut som oss” – enligt definitionen av vita journalister.
“Ge kriget en chans”
Thomas Friedman (New York Times, 6 April 1999): “Twelve days of surgical bombing was never going to turn Serbia around. Let’s see what 12 weeks of less than surgical bombing does.”
Och man kan säkert tänka sig exempel på fall där icke-vita flyktingar får för lite uppmärksamhet av amerikanska nyheter. Trots deras påståenden om djup oro för Afghanistans folk när USA drog tillbaka sina trupper förra året, har samma TV-kanaler till exempel knappt täckt den förutsägbara och undvikbara humanitära katastrof som landet står inför (FAIR.org, 12/21/21). Mer än 5 miljoner civila afghaner är antingen flyktingar eller internflyktingar.
Demokratiska republiken Kongo, som förra året utsågs till världens mest försummade flyktingkris av Norska flyktingrådet (5/27/21), med 1 miljon externa och 5 miljoner interna flyktingar, har inte fått ett enda omnämnande under de senaste två åren i de amerikanska nyheterna på bästa sändningstid. Och under 2000-talet, när uppskattningsvis 45 000 kongoleser dog av konfliktrelaterade orsaker varje månad, nämndes det i genomsnitt mindre än två gånger per år (FAIR.org, 4/09).
Vid vårt lands egna gränser minimerar nyhetsbevakningen flyktingarnas röster och framställer i stort sett deras historia som en politisk kris för USA, inte som en humanitär kris för de övervägande svarta och bruna flyktingarna (FAIR.org, 6/19/21).
Men att vara vit ger inte automatiskt civila offer en huvudroll i USA:s nyhetsbevakning. Under Kosovokriget tonades de serbiska offren för Natos bombningar ner – och ibland uppmuntrades deras död till och med – av amerikanska journalister (FAIR.org, 7/99). När Nato lättade på sina insatsregler, vilket ökade antalet civila offer, skrev New York Times-kolumnisten Thomas Friedman (4/6/99): “Tolv dagars kirurgiska bombningar skulle aldrig vända Serbien. Låt oss se vad 12 veckor av mindre än kirurgiska bombningar gör. Ge kriget en chans.”
Likaså kritiserade Washington Posts kolumnist Charles Krauthammer (4/8/99) den “outhärdliga selektiviteten” i Natos bombningar, och jublade över att “äntligen träffar de mål – kraftverk, bränsledepåer, broar, flygplatser, TV-sändare – som faktiskt kan döda fienden och civila i närheten”.
“Utformade för att endast döda mål”
Som dessa exempel antyder kan ras visserligen påverka journalisternas känslor av identifikation med civila offer, men i ett ekosystem av företagsbaserade medier som i så hög grad förlitar sig på amerikanska tjänstemän för att definiera och rama in händelser, kommer dessa tjänstemäns intressen med nödvändighet att forma vilka kriser som får mer täckning och vilka aktörer som får mer sympati.
Iraq Body Count notes that “gaps in recording and reporting suggest that even our highest totals to date may be missing many civilian deaths from violence.”
Irakkriget erbjuder en tydlig kontrast till Ukrainas bevakning. USA invaderade Irak under förevändning av oro för både Saddam Husseins förmodade massförstörelsevapen och hans behandling av det irakiska folket – och presenterade kriget som humanitärt (FAIR.org, 4/9/21). Men Iraq Body Count registrerade 3 986 våldsamma civila dödsfall till följd av kriget enbart i mars 2003. Invasionen inleddes den 20 mars, vilket innebär att dessa dödsfall inträffade på mindre än två veckor. (IBC:s siffror – som med största sannolikhet är en underskattning – dokumenterade cirka 200 000 civila dödsfall under krigets gång). Den USA-ledda koalitionen var till övervägande del ansvarig för dessa dödsfall.
(Även om kriget i slutändan resulterade i över 9 miljoner irakiska flyktingar eller internflyktingar, började denna förflyttning inte nå sitt massiva antal förrän senare, så den tidiga bevakningen skulle inte förväntas fokusera på flyktingar på samma sätt som bevakningen av Ukraina gör).
Under den första veckan av Irakkriget (20/3-26/03) hittade vi 32 avsnitt i ABC:s, CBS:s och NBC:s nyhetsprogram på bästa sändningstid som nämnde civila och krigets inverkan på dem – mindre än hälften av det antal som samma nyhetsprogram sände om civila i Ukraina.
Anmärkningsvärt nog var det bara nio av dessa inslag som pekade ut USA som ens potentiellt ansvarigt för civila offer, medan tolv av dem beskrev USA som en aktör som antingen agerade för att undvika att skada civila eller som arbetade för att hjälpa civila som hotades av Husseins agerande. NBC:s Jim Miklaszewski (21 mars 2003) informerade till exempel tittarna om att även om “mer än 1 000 vapen bombade Bagdad i dag… varje vapen är precisionsstyrt, med dödlig precision, och är utformat för att endast döda måltavlor, inte oskyldiga civila”.
När det gäller Ukraina-täckningen däremot, nämnde dessa program Ryssland som förövare i varenda en av de 28 omnämnandena av civila offer, utom i ett kort meddelande under rubriken om en stridsvagn som krossade en bil med en civilperson i den (ABC, 25/2/22).
“Ett direkt resultat av Saddam”
Tittarna på CBS Evening News hörde inte förrän i slutet av den första veckan av USA:s invasion av Irak något omnämnande av att USA hade skadat civila – även om de hörde att irakiska soldater klädde ut sig till civila och sedan sköt mot amerikanska trupper (3/23/03, 3/24/03); att de amerikanska koalitionsstyrkorna i en stad “inte skjuter in i stadens centrum eftersom vi inte kan riskera att de får kollaterala skador” (25.3.2003), och att de allierade styrkorna i en närliggande stad “förser desperata civila irakier med det första vattnet” som Hussein har avskurit från vattnet (25.3.2003). I programmet nämndes kortfattat civila offer två gånger (24/3/03, 26/3/03) utan att identifiera vilken sida som var ansvarig för skadorna, även om man i ett av programmen (24/3/03) betonade att när en skadad irakisk familj dök upp vid ett amerikanskt läger “fick dessa [amerikanska] soldater att strömma ut för att ge den hjälp de kunde”.
Efter att amerikanska luftangrepp härjade i ett bostadsområde i Bagdad den 25 mars började den amerikanska militärens noggrant kurerade mediehantering att visa vissa sprickor – men inte alla medier var redo att erkänna USA:s ansvar. Till CBS Dan Rather (26 mars 2003):
Scenes of civilian carnage in Baghdad, however they happened and whoever caused them, today quickly became part of a propaganda war, the very thing US military planners have tried to avoid.
Pentagon spokesperson Victoria Clarke (C-SPAN, 26 March 2003): “Any casualty that occurs, any death that occurs, is a direct result of Saddam Hussein’s policies.”
Även i rapporter som inte avfärdade civila offer som propaganda, dansade journalisterna ofta runt ansvaret för dem och mildrade kritiken. I ett NBC-inslag (26/3/03) använde Peter Arnett till exempel aldrig en aktiv röst för att identifiera förövaren av attacker mot civila och civila områden, utan cirkulerade runt det med repliker som: “Vi får en känsla av att Bagdad blir alltmer ett mål”, eller “Först med TV-stationen och nu med bombningar närmare stadens centrum”, eller “hela området ödelades” eller “När dessa missiler kom in i staden i dag var det relativt mycket folk i staden”. Istället beskrev han i slutet “amerikanska trupper” som “samlas för att attackera Bagdad” – som om de beskrivna bombningarna inte redan var en attack av amerikanska trupper.
I kombination med de upprepade omnämnandena av “mänskliga sköldar” och irakiska soldater som “klädde sig som civila”, gav denna typ av rapportering direkt näring åt Pentagons linje som talespersonen Torie Clarke (C-SPAN, 26 mars 2003) uttalade: “Vi gör extraordinära ansträngningar för att minska sannolikheten för dessa förluster. Alla offer som inträffar, alla dödsfall som inträffar, är ett direkt resultat av Saddam Husseins politik.”
Civila irakier kan mycket väl ha varit av mindre intresse än ukrainare för amerikanska reportrar eftersom de inte “verkade vara som vi”. Men deras dödsfall blev säkerligen mindre uppmärksammade eftersom de inte passade in i den officiella linje som journalisterna efterliknade.
“Det är perverst att fokusera för mycket på förluster”
Amnesty International (4/19) on the US-led assault on Raqqa, Syria: “In all the cases detailed in this report, Coalition forces launched air strikes on buildings full of civilians using wide–area effect munitions, which could be expected to destroy the buildings.”
USA inledde Irakkriget för nästan 20 år sedan, men nyhetsbevakningen av civila offer för USA:s aggressioner har förändrats föga med tiden. Under hela det pågående syriska inbördeskriget har USA ingripit i varierande grad, med en stor upptrappning under Donald Trump 2017. Från juni till oktober det året pamparade en USA-ledd koalition den tätbefolkade staden Raqqa, som hade tagits över av ISIS, med ett brutalt luftkrig.
Amnesty International (4/19) anklagade koalitionen för att ha förstört staden med luft- och artillerianfall och dödat mer än 1 600 civila – tio gånger så många som USA och dess allierade erkände – och skadat många fler. Mer än 11 000 byggnader förstördes. Som Anand Gopal i New Yorker (21/12/20) skrev: “Decimeringen av Raqqa är olik något som har setts i en amerikansk konflikt sedan andra världskriget”.
Under de fem månader då offensiven ägde rum nämndes civila i Syrien endast i 18 avsnitt i de tre nätverkens nyhetsprogram på bästa sändningstid. På ABC och NBC var de enda hänvisningarna till civila offer omnämnanden av Trump som lyfte fram en tidigare dödlig kemvapenattack av syriska styrkor någon annanstans i landet (ABC, 6/27/17; NBC, 6/27/17). (CBS nämnde också attacken under studieperioden-7/17/17.) Faktum är att fram till i dag har varken ABC World News Tonight eller NBC Nightly News nämnt något om amerikanska attacker mot civila i Raqqa, trots att Amnesty International släppt inte bara en utan två fördömande rapporter (6/5/18, 4/19).
Endast nio av de 17 avsnitten nämnde civila i Raqqa; alla kom från CBS, som var det enda nätverket av de tre som brydde sig om att skicka en korrespondent till den stad som nätverkets land bombade. CBS korrespondent Holly Williams gjorde åtta rapporter som nämnde civila offer, från den 24 augusti till den 17 oktober. I sex av dessa namngavs de amerikanska flygattackerna som orsakade civila dödsfall, men varje rapport nämnde i samma andetag ISIS brutalitet mot civila eller användning av mänskliga sköldar, som för att frikänna USA eller flytta skulden till ISIS.
Till exempel rapporterade Williams den 10 oktober:
Utan amerikanska flygattacker hade det varit nästan omöjligt att besegra ISIS. Men några av dem som nu flyr från ISIS-territorium säger att det är attackerna som är deras största rädsla. Den amerikanska koalitionen medger att mer än 700 civila oavsiktligt har dödats i Syrien och Irak, andra hävdar att antalet är mycket högre.
För Renas Halep är dock alla som vill förgöra ISIS en vän. Han berättade att ISIS felaktigt anklagade honom för stöld och amputerade hans hand för fyra år sedan. Det är ett straff som extremisterna har använt flitigt.
Denna “balans” är misstänkt konsekvent. Det är värt att komma ihåg att under Afghanistankriget beordrade CNN:s ordförande Walter Isaacson sin personal att kompensera rapporteringen om civilas förödelse med påminnelser om talibanernas brutalitet, och sade att det “verkar perverst att fokusera för mycket på förlusterna eller svårigheterna i Afghanistan” (FAIR.org, 11/1/01).
Ingen av Williams källor som var med i kameran kritiserade den amerikanska koalitionens flygattacker, medan många kritiserade ISIS – kanske på grund av CBS policy, eller kanske på grund av att Williams var inbäddad i koalitionsstyrkorna.
“De avlägsna krigens trumslag”
Lester Holt (NBC, 25 February 2022): “So often the booms of distant wars fade before they reach our consciousness.”
När den ryska invasionen av Ukraina började funderade NBC-ankaret Lester Holt (25/2/22):
Ikväll pågår minst 27 väpnade konflikter på vår planet. Ändå är det så ofta så att de avlägsna krigens dån försvinner innan de når vårt medvetande. Andra gånger är det råa beräkningar av gemensamma nationella intressen som minskar avståndet.
Men som bilder från Ukraina återigen påminner oss om är krigets smärta gränslös.
Holt talade som om journalister som han själv inte spelar någon roll för att avgöra vilka krig som når vårt medvetande och vilka som försvinner. Krigets smärta må vara gränslös, men de internationella reaktionerna på denna smärta beror i hög grad på den sympati som journalister skapar genom sin bevakning av kriget. Och västerländska journalister har gjort det mycket tydligt vilka offrens smärta som är mest nyhetsvärda för dem.
FAIR, den nationella mediebevakningsgruppen från USA, har sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Vi arbetar för att stärka det första tillägget genom att förespråka större mångfald i pressen och genom att granska mediemetoder som marginaliserar allmänintresset, minoriteter och avvikande åsikter. Som en organisation mot censur och självcensur avslöjar vi försummade nyheter och försvarar arbetande journalister när de får munkavle. Som en progressiv grupp anser FAIR att det i slutändan behövs strukturella reformer för att bryta upp de dominerande mediekonglomeraten, inrätta oberoende offentliga sändningar och främja starka icke vinstdrivande informationskällor.
FAIR arbetar på ett unikt sätt med både aktivister och journalister. Vi upprätthåller en regelbunden dialog med reportrar på nyhetsbyråer runt om i landet, där vi ger konstruktiv kritik när det behövs och applåderar exceptionell, slagkraftig journalistik. Vi uppmuntrar också allmänheten att kontakta medierna för att framföra sina synpunkter och bli medieaktivister snarare än passiva nyhetskonsumenter.
FAIR publicerar Extra!, nyhetsbrevet om mediekritik, och producerar veckovis radioprogrammet CounterSpin, programmet som ger dig nyheterna bakom rubrikerna. Dessutom distribuerar FAIR:s blomstrande e-postlista artiklar och Action Alerts till vårt internationella nätverk av över 20.000 aktivister.
av Jeremy Morris för Rosa Luxemburg-Stiftelsen den 10 mars 2022
En kvinna deltar i en antikrigsdemonstration i S:t Petersburg. Trots risken att bli arresterade demonstrerar människor i Ryssland på gatorna mot kriget. Fotograf: Sergei Mihailicenko, picture alliance / AA
Analysen av den ryska aggressionen och invasionen i Ukraina fokuserar förståeligt nog på den chauvinistiska revanchismen och stormaktssträvan inom den ryska eliten, som verkar delas av en stor del av det ryska samhället. Även om de konstruktivistiska och neorealistiska synsätten inom den politiska och geopolitiska forskningen har sitt berättigande, vill jag fästa uppmärksamheten på en “större” och samtidigt “mindre” bild. Detta är frågan om Ryssland, som har varit felplacerad i Europa sedan 1989, och européernas och de europeiska forskarnas oroande ointresse för ryssarna själva.
De viktigaste punkterna är följande:
Det ryska samhället är mångsidigt, attityderna till krig är komplexa och knappast revanchistiska eller nyimperialistiska.
Dessutom visar västvärldens misstro mot “avsaknaden” av motstånd i Ryssland mot kriget på vår egen okunnighet om den auktoritära statens natur.
Slutligen bör vi motstå uppmaningen att tilldela kollektiv skuld och utdöma kollektiva straff; vi bör undvika vulgära sociologiska slutsatser om “dåligt informerade”, outbildade anhängare av Putins agerande i Ryssland.
Definiera vem som är (och vem som inte är) “europé”
Det är förståeligt att människor fokuserar på det ukrainska folkets kamp mot invasionen, men konflikten i sig bevisar att “Ryssland har förlorat Ukraina” (en populär fras i ryskt geopolitiskt tänkande) för länge sedan – 2004 eller till och med 1989, när Sovjet tillät en civilpolitisk opposition, Narodyni Rukh (“Folkrörelse”), att bildas i Ukraina.
Ukraina är en europeisk nation och kommer snart att bli en europeisk stat. Men det är Ryssland också. Och få är villiga att tänka på det. Det är på grund av vår djupt rotade mentalitet från det kalla kriget som vi tar det för givet att det största landet i Europa i fråga om befolkning och yta är irrelevant för det “europeiska projektet”.
Utan att gå in på detaljer om det östliga partnerskapets misslyckande med den gradvisa integrationen av vissa före detta sovjetstater – som i sig själv återspeglar Rysslands (själv)uteslutning från överväganden – passade det EU att ignorera de 110 miljoner ryssarna (om vi utesluter Sibirien och Fjärran Östern). Det var helt villigt att utfärda gyllene visum till tiotusentals ryska miljonärer, men det faktum att det bara finns spridda stipendier och bilaterala utbildningslänkar, och att den genomsnittliga löntagaren har små möjligheter att få mer än ett tvåveckors Schengenvisum, visar hur litet engagemanget är – nämligen försumbart.
Vad var en av tjeckernas första reaktioner på den ryska invasionen? Ett förslag om kollektiv bestraffning som innebär att ryska medborgare nekas tillträde till Schengenområdet. På samma sätt finns det många av mina kolleger som känner sig bekväma i Europa och som skriver och undertecknar brev där de intellektuella gemenskaperna uppmanas att helt utesluta ryssarna.
Naturligtvis har det ryska ledarskapet också varit mycket nöjt med situationen hittills – Putin kunde besöka sin bostad i Spanien, hans ideologer och deras barn hade permanenta bostäder i Italien och Storbritannien. Hela politiska grupperingar i europeiska länder är nu smutsiga på grund av att de är villiga att ta emot pengar för att skönmåla det ryska självhärskardömet. Det tysta samförståndet om att det korrupta ryska kapitalet slussar pengar till väst är en form av samtycke som de flesta ryssar, vars nationella rikedomar har stulits under mer än en generation, inte har glömt bort.
Kanske är detta den verkliga förbittringen som vi borde tala om: Dessa “andra” ryssar, snarare än den engelsktalande intelligentian och de smarta nyrika, förblev (tillsammans med serberna) de sista icke-européerna som inte var värda att nämna eller beakta. Men det var de som utvann vår olja och gas och grävde upp metaller. Det finns inget bilateralt instrument mellan EU och Ryssland som inte betraktar relationen utifrån handel eller ekonomi, vilket står i skarp kontrast till begreppet “friheter” inom blocket, som åtminstone delvis är socialt och personbaserat.
Att erkänna det ryska motståndet
Boris Jeltsin kom till makten bland annat genom att ta tillfället i akt att historiskt förneka ryssarna som politiska subjekt, som nationalstat. Och återigen var vi européer mycket glada över att stödja honom, även när han plötsligt vände om och skapade den auktoritära revanchistiska stat som vi ser i dag. Som Vjatjeslav Morozov påpekar fortsätter olika folk, inklusive etniska ryssar, att förnekas politisk subjektivitet i ett “subalternt imperium”, trots att Ryska federationen har bildats.
Ryssland befinner sig i ett ingenmansland mellan det “civiliserade” centrumet och den orientaliserade periferin. Den är dubbelt förtryckt, både hemma och utomlands. Men invånarna utsätts för ett tredje offer när vi projicerar våra liberala fantasier från teorin om sociala rörelser om möjligheterna till en “bra” regimförändring. Sedan torterar och fördömer vi dem som inte är villiga att förstöra sig själva i symbolisk dygd. För oss är det bara ett klick med musen. För dem innebär det att de förlorar sina jobb, sin utbildning, sitt medborgarskap och sina liv.
Ryssland självt, vars enorma centrifugala och centripetala energier gnider mot varandra med öronbedövande tystnad, tystas också av vårt fokus på elitpolitik. I den europeiska föreställningsvärlden står Ryssland i huvudsak för en “brist” som ställs mot vårt eget överflöd. Vi har ett civilt samhälle, en offentlig sfär som är öppen för diskussion, demokratiska institutioner och traditioner. Ryssland har förmodligen inget av detta, men i skrivande stund har över 8 000 personer arresterats för att de öppet protesterat mot kriget i Ukraina – en handling som nu är likställd med “förräderi”. Informella icke-statliga organisationer organiserar dock social solidaritet och rättshjälp för politiska fångar.
Jag vill betona att vardagen i Ryssland är oförenlig med en bred opposition mot regimen och de politiska eliterna, eftersom de utrymmen för att bygga upp en solidaritet som skulle hjälpa ett sådant motstånd att växa och hålla sig effektivt är stängda. Människor i Ukraina och andra östeuropeiska länder som har fallit offer för ryska och sovjetiska historiska brott upprepar nu tal som jag har hört så många gånger: De anklagar människorna i Ryssland för brist på synliga åtgärder och anklagar dem för att vara medskyldiga. Detta är också välkända argument för antirasistiska forskare. Människor som är förtryckta får skulden och straffas. Hur skapar det solidaritet? Vi vet att det inte gör det.
Överallt, även i Ukraina, försöker ryssarna bli politiska subjekt genom vardagliga prefigurativa taktiker. En tankbilschaufför som dumpar sitt bränsle på en vintrig väg utanför Kharkiv gör det inte bara av egenintresse, utan också för att han hävdar att han tänker annorlunda än de krafter som kontrollerar oss. Jacques Rancière kallar detta “politik som en subjektiveringsprocess”.
Många ryska soldater tvingades till tjänstgöring med våld eller lurades till det. I själva Ryssland lever ryssarna i en självförsörjande säkerhetsstat där levnadsstandarden har försämrats märkbart sedan Putins annektering av Krim 2014. David Harvey, som skriver för Focaal, fokuserar på det ryska folkets ekonomiska och moraliska förödmjukelse under 1990-talet och dess uteslutning från internationella institutioner på de mest omöjliga villkor. Tony Wood påpekar i sitt svar att det är farligt att förvandla förödmjukelse till psykologisering, eftersom detta kan missförstås som ett rättfärdigande av rysk aggression.
I mitt etnografiska arbete i Ryssland försöker jag lyfta fram de många krafter som gör att “vanliga” människor kan agera, skapa världen och tänka kritiskt politiskt. Detta är nu uppenbart i Rysslands utbredda avsky mot den krigshetsande eliten och i de stora protesterna mot kriget. Den “sociala” frågan är dock mer komplicerad: vi har en demoraliserad och ekonomiskt utmattad befolkning vars sinnen huvudsakligen är upptagna av att säkra sin överlevnad, medan en rovgirig elit håller dem nästan i slaveri. Det “lilla modet” av motstånd och subtraktiv handling är förmodligen det enda vi kan hoppas på för närvarande, även om den politiska utbildningen av de osäkra arbetstagarna bär frukt. Vi bör vara försiktiga med att tänka på massmobilisering i Ryssland 2022.
Att bygga solidaritet bortom nationalitet
Utmaningen för både Ukraina och Ryssland är att agera tillsammans mot samma angripare. Hittills har ukrainarna gett en lektion i solidaritet, men också i motstånd. Problemet med vårt villkorliga och instrumentella erkännande av europeismen kvarstår. Vi behöver en politik som är föregripande och som erkänner och förkroppsligar gemensamma principer och ideal oberoende av nationalitet. Vi behöver motinstitutioner, antihierarkier och förkroppsligad internationell solidaritet – och här återvänder vi till det bästa av Rosa Luxemburgs arbete, vars etiska ståndpunkt proklamerade alla människors universella värde i en tid av elitstyrda stater och global ojämlikhet.
Rysslands och ryssarnas* påstådda “civilisatoriska” oförmåga lyfts redan fram som en galning. Plötsligt kanaliserar ett antal journalister, akademiker och “tänkare” som fram till förra veckan inte brydde sig ett dugg om ukrainare eller ryssar Thanatos och förespråkar tredje världskriget. Det beror delvis på den arrogans med vilken vi har bestämt vilka som är européer och hur vi vill att de ska vara européer. Antagandet att diktatur innebär samtycke, påtvingat accepterande eller Stockholmssyndrom är ett ytligt sätt att undvika att ta itu med situationen för våra europeiska landsmän i Ryssland, en mycket osammanhängande stat som har svikit majoriteten.
Ukrainarna är inte “superhjältar” som kämpar för civilisation mot barbari, de kämpar för självbestämmande mot en revanchistisk angripare, en auktoritär stat. De kan fortfarande förlora denna kamp, eller så kan deras kamp förloras i en global konflikt. Majoriteten av ryssarna är varken passiva idioter eller nostalgiska chauvinister.
Det sociologiska “misstaget” här liknar det som gjordes när man bedömde klassidentiteten hos Trumps anhängare 2016. De mest högljudda anhängarna av nyimperialismen är sannolikt “kosmopolitiska” eller materiellt välbärgade ryssar och andra. På hemmaplan är de också “sociala rasister”: de kallar sina landsmän för “boskap” och “bomullstussar”.
Vad som saknas i bilden är den stora majoriteten av fattiga människor som i värsta fall är “moraliskt likgiltiga” inför det som händer – precis som de flesta av oss är inför de många konflikter som västvärldens stater är ansvariga för. Framför allt är de principiellt emot krig. Med sina brister och sin önskan om ett bättre liv skiljer sig ryssarna föga från de ännu inte koloniala folken i Frankrike och England, och de har mer gemensamt med USA:s medborgare än vad någon av dem vill erkänna.
Dr. Jeremy Morris är forskare vid Århus universitet i Danmark och studerar arbetsmarknadsrelationer, politisk ekonomi och livet i det forna Sovjetunionen. Han är författare till Everyday Postsocialism, Palgrave, 2016. https://postsocialism.org
Zbigniew Brzezinski, rådgivare och förvaltare, Center For Strategic And International Studies, vittnar på Capitol Hill i Washington, onsdagen den 21 januari 2015, inför en utfrågning i senatens utskott för väpnade tjänster för att undersöka globala utmaningar och USA:s nationella säkerhetsstrategi. (AP Photo/Cliff Owen)
I början av mars 2022 har det åtta år långa begränsade inbördeskriget i Ukraina urartat till en rysk invasion och förvandlats till ett fullskaligt krig.
När invånarna i ett område kommer överens om att tillsammans utgöra ett land, då förpliktigar det till ett gemensamt ansvar att upprätthålla fred. Det är inte alls orimligt att jämföra detta med ett äktenskap. Men vad händer om det uppstår motsättningar som gör att samförståndet och tilliten går förlorad? I äktenskapsfallet startas en process som i bästa fall börjar och slutar med äktenskapsrådgivning, men fungerar inte det går de äkta hälfterna vidare med separation och tillslut skilsmässa. I ett modernt samhälle räcker det att ena parten vill skiljas — den andra har inte vetorätt. När det gäller länder förhåller det sig annorlunda: om och när en region i ett land vill separera, men inte får centralmaktens medgivande, berör det i grunden folkrätten och världsordningen.
Att i strid med en nations regeringsbeslut erkänna en separatistisk region och ge den status som ett självständigt land innebär ett brott mot folkrätten, närmare bestämt mot en grundprincip för FN och mot Helsingforsdeklarationen från 1975. Denna del av den s.k. folkrätten handlar varken om de mänskliga rättigheterna eller om mänsklighetens rättigheter, utan tillvaratar centralmakternas intresse. Frågan om självständighet är alltså kontroversiell och det internationella samfundet är delat i uppfattningen om att erkänna t.ex. Taiwan och Kosovo.
[Vid en kort tillbakablick till Serbiens fall med Kosovos självständighetsförklaring 2008, är denna ännu mer kontroversiell eftersom Sveriges erkännande av densamma även skedde i strid mot en säkerhetsrådsresolution (FN:1244) från 1999.]
Oavsett om man så önskar eller ej tenderar nämligen ett positivt beslut att bli prejudicerande och världens regimer vill inte sända signaler till egna minoritetsgrupper som strävar efter självständighet att en sådan är möjlig (med stöd av våld). Centralregeringar vill känna sig trygga med att deras stater inte kan brytas upp, även om de inte håller “sina minoriteter” under kontroll; eventuella eftergifter ifråga om självstyre kan omvandlas till ändrade internationella gränser. Runtom i världen finns otaliga fall som därmed skulle kunna bli aktuella. Baskien och Katalonien i Spanien; Sapmi i Norge, Sverige, Finland och Ryssland; Kurdistan i Syrien, Turkiet, Iran och Irak; Chiapas i Mexiko; Bangsamoro i Filippinerna; Puerto Rico i USA; samt Abchasien och Sydossetien i Georgien är bara några exempel på regioner som vill erkännas som suveräna stater.
Både inbördeskrig och krig mellan länder är brott mot mänskligheten, och sedan andra världskrigets slut skulle ett krig mellan stormakterna hota med total utplåning, kanske av hela planeten. Det enda svaret är att ge freden en chans, vilket kräver att man hittar en lösning som garanterar säkerheten för alla parter i inbördeskriget i Ukraina och för Ryssland.
I ett längre perspektiv måste vi inse att krig är endemiskt för kapitalismen, och både Ryssland och Nato-makterna är kapitalistiska. Endast ett inträde på en den socialistiska vägen i Västeuropa och en återgång till densamma i både Ukraina och Ryssland kan erbjuda en varaktig lösning.
Putins invasion av Ukraina utgör en vändpunkt i det nya kalla kriget och är en stor mänsklig tragedi. Genom att hota med ett globalt kärnvapenkrig hotar dessa händelser nu också hela världen.
För att förstå ursprunget till det nya kalla kriget och inledningen till den ryska interventionen i det ukrainska inbördeskriget är det nödvändigt att gå tillbaka till de beslut i samband med skapandet av den nya världsordningen, som fattades i Washington när det tidigare kalla kriget, i och med Sovjetunionens upplösning 1991, tog slut. Inom några månader utfärdade Paul Wolfowitz, som då var underminister för försvarspolitik i George H. W. Bushs administration, en försvarspolitisk vägledning där det stod:
“Vår politik [efter Sovjetunionens fall] måste nu åter fokusera på att förhindra uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”
Wolfowitz betonade att “Ryssland kommer att förbli den starkaste militära makten i Eurasien”. Extraordinära ansträngningar var därför nödvändiga för att försvaga Rysslands geopolitiska position permanent och oåterkalleligt — innan hon skulle vara i stånd att återhämta sig. Att föra in alla de stater som nu omger Ryssland och som tidigare antingen hade varit delar av Sovjetunionen eller som hade fallit inom dess inflytelsesfär (“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992) i västvärldens strategiska omloppsbana skulle sättas högst på dagordningen.
Wolfowitz försvarspolitiska riktlinjer antogs av Washington och alla ledande amerikanska strategiska planerare, vars åsikter vid denna tidpunkt i allt högre grad sträckte sig tillbaka till de klassiska geopolitiska doktriner som introducerades av Halford Mackinder i det imperialistiska Storbritannien före första världskriget, och som vidareutvecklades av Karl Haushofer i Nazityskland och Nicholas John Spykman i USA under 1930- och 1940-talen.
Det var Mackinder som 1904 introducerade uppfattningen att den geopolitiska kontrollen över världen berodde på dominans av Eurasien (de sammanhängande asiatiska och europeiska fastlanden), som han kallade Hjärtlandet. Resten av Europa, Asien och Afrika utgjorde tillsammans med Heartland världsön. Därmed uppstod Mackinders ofta citerade diktat:
Den som styr Östeuropa styr Hjärtlandet;
Den som styr Hjärtlandet styr Världsön;
Den som styr Världsön styr Världen.
Denna geopolitiska doktrin syftade redan från början till världsherravälde och har — i form av det som brukar kallas “grand strategy” styrt de ledande kapitalistiska nationernas imperiala strategi sedan dess. Samtidigt som den dikterade tänkandet hos sådana personer inom USA:s nationella säkerhet som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, var geopolitiken dock, på grund av att den allmänt identifierades med Nazitysklands doktriner, länge nedtonad i den offentliga sfären.
Efter Sovjetunionens fall och USA:s framväxt som unipolär makt, uttalas återigen var geopolitiken och Hjärtlandsdoktrinen öppet av amerikanska strategiska planerare. Detta har gett upphov till en ny “imperial grand strategy” för perioden efter det kalla kriget (John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006]).
Den viktigaste arkitekten för denna nya imperiala strategi var Brzezinski, som tidigare, i egenskap av Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare, hade lagt ut en fälla för Sovjetunionen i Afghanistan. Det var under Brzezinskis ledning, efter ett hemligt direktiv som undertecknades av Carter i juli 1979, som CIA, i samarbete med den politiska islams båge som sträcker sig från Muhammad Zia-ul Haqs Pakistan till de saudiska kungligheterna, rekryterade, beväpnade och tränade Mujaheddin i Afghanistan. CIA:s uppbyggnad av Mujaheddin och olika terroristgrupper i Afghanistan påskyndade den sovjetiska interventionen, vilket ledde till ett ändlöst krig som bidrog till att destabilisera själva Sovjetunionen.
På frågor om huruvida han ångrade att han etablerade den våg av terrorism som skulle leda till den 11 september 2001, svarade Brzezinski (som poserade på foton med Mujaheddin-krigare) helt enkelt att Sovjetunionens förstörelse var värd det (Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014; Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022).
Brzezinski förblev en viktig rådgivare för efterföljande amerikanska administrationer, men hade ingen framträdande officiell roll (med tanke på hans hökaktiga rykte och den extremt negativa synen på honom i Ryssland, som i början av 1990-talet under Boris Jeltsin hade en nära, marionettliknande koppling till Washington). Mer än någon annan amerikansk strategisk tänkare var det dock Brzezinski som formulerade USA:s stora strategi för Ryssland, som under tre decennier antogs av olika amerikanska administrationer.
Natokrigen som splittrade Jugoslavien på 1990-talet sammanföll med början av Natos expansion österut. Washington hade lovat Kreml under Michail Gorbatjov, vid tiden för Tysklands återförening, att Nato inte skulle expandera en tum österut till de tidigare Warszawapaktsländerna. Länderna i Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, lovade i ett avtal från 1991 rörande Tysklands återförening att organisationen inte skulle expandera öster om Elbe. Detta var villkoret för att Kreml skulle dra tillbaka sina militära förband från Östtyskland och därmed ge Tyskland möjlighet att formellt slutföra Wiedervereinigung (som inletts med Berlinmurens fall 1989). (Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022).
I oktober 1996 angav dock Bill Clinton, under sin omvalskampanj, att han förespråkade en utvidgning av Nato till den tidigare sovjetiska sfären, och året därpå inleddes en expansiv Nato-politik, som fortsatt följas av samtliga efterföljande amerikanska administrationer.
Kort därefter, 1997, publicerade Brzezinski sin bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, där han förklarade att Förenta staterna “för första gången någonsin [för] en icke-eurasisk makt” kunde bli “den viktigaste skiljedomaren i de eurasiska maktförhållandena” och samtidigt utgöra “världens främsta makt”. På så sätt skulle Förenta staterna bli det “första” och “sista” globala imperiet (Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], xiii, 209; Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002]; “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University; “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996).
För att Nato under amerikanskt ledarskap skulle kunna dominera Eurasien var det först nödvändigt att den fick företräde över det som Brzezinski kallade “det svarta hål” som Sovjetunionens avgång från världsscenen lämnat efter sig. Strategin innebar att försöka minska Rysslands inflytandesfär så mycket att hon inte längre kunde göra anspråk på stormaktsstatus.
Brzezinski insisterade på att Ukraina var den viktigaste “geopolitiska pivoten” som detta skulle handla om. Utan Ukraina skulle Ryssland vara oåterkalleligt försvagat, och ett Ukraina som införlivades i Natos intressesfär skulle vara en dolk i Moskvas hjärta. Han varnade dock för att varje försök att vända Ukraina mot Ryssland skulle ses som ett stort säkerhetshot, en röd linje, av Ryssland självt. Detta krävde då en utvidgning av Nato ända till Ukraina, en förflyttning av strategiska vapen österut, med målet att så småningom få kontroll över Ukraina självt. Genomförandet av denna stora strategi skulle också göra Europa, särskilt Tyskland, mer beroende av Förenta staterna och undergräva Europeiska unionens oberoende (Brzezinski, Grand Chessboard, 41, 87-92, 113, 121-22, 200).
Det fanns naturligtvis risker med det stora spelet. Även om Förenta staterna, enligt Brzezinski, borde stödja Natos expansion ända österut i f.d. Sovjetunionen och tränga in i Ukraina, som Ryssland delar en 1.200 mil lång gräns med, noterade han att om detta lyckades skulle det oundvikligen tvinga Ryssland i armarna på Kina. Kina och Ryssland skulle kunna bilda ett “antihegemoniskt block” som motsätter sig Förenta staterna, och eventuellt även inkludera Syrien, Indien och Iran.
Resultatet skulle bli en geopolitisk situation som liknar det tidiga kalla kriget under det sino-sovjetiska blockets dagar, fast denna gång med ett mycket svagare Ryssland och ett mycket starkare Kina. Svaret på detta, enligt Brzezinski, var att utöva påtryckningar på Kina via Taiwan och Hongkong, och även på den koreanska halvön, och genom att främja en utvidgad allians med Japan och Australien som centrum. Detta skulle placera Förenta staterna i en gynnsam position för att bekämpa både Kina och Ryssland.
Enligt Brzezinski-doktrinen förblev dock Ukraina nyckeln till att sätta Ryssland i schack och den svaga länk med vilken Washington skulle kunna få herravälde över Eurasien. En fullständig dominans av USA/Nato i Ukraina är ett praktiskt dödshot mot Ryssland, och skulle eventuellt till och med, under ytterligare påtryckningar, leda till att landet självt splittrades i mindre stater. Kina skulle då också destabiliseras från sin yttersta väst (Brzezinski, Grand Chessboard, 103, 116-17, 164-70, 188-90).
Det borde vara uppenbart att Brzezinskis strategi för det “stora schackbrädet” har ett samband med de åtgärder som Washington faktiskt har vidtagit under de senaste tre decennierna.
Sedan Berlinmuren föll 1989 har Nato absorberat femton länder, alla i öst, som tidigare ingick i Warszawapakten eller var regioner inom Sovjetunionen. I öster, längs Rysslands, Belarus och Ukrainas gränser, har Nato genomfört en omfattande militär uppbyggnad. Nato har för närvarande en luftnärvaro i Estland, Litauen och Rumänien. Amerikanska trupper och multinationella trupper från Nato är samlade i Estland, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien. Natos missilförsvarsanläggningar finns i Polen och Rumänien. Föremålet för alla dessa framskjutna militära installationer (för att inte tala om dem i Central- och Västeuropa) är Ryssland.
År 2008 förklarade Nato att man hade för avsikt att så småningom införliva Ukraina som Nato-medlem (“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022; “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022; “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008).
År 2014 hjälpte Washington till att iscensätta en kupp i Ukraina som störtade den demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovytj. Janukovytj hade varit vänligt inställd till väst. Men inför de ekonomiska villkor som Internationella valutafonden ställde upp vände sig hans regering till Ryssland för att få ekonomisk hjälp, vilket gjorde väst rasande. Detta ledde till Maidankuppen bara några månader senare, där den nya ukrainska ledaren var handplockad av USA. Kuppen genomfördes delvis av nynazistiska styrkor, som har historiska rötter i de ukrainska fascisttrupper som hjälpte till vid nazisternas invasion av Sovjetunionen. I dag är dessa styrkor koncentrerade till Azovbataljonen, som nu är en del av den ukrainska militären som stöds av Förenta staterna.
De ukrainska ultranationalistiska högerkrafternas och russofobiska gruppers dominans i Ukraina till följd av kuppen ledde till uppror i den östra Donbass-regionen i landet och till ett brutalt förtryck, där mer än fyrtio personer brändes levande i den offentliga fackföreningsbyggnaden i Odessa, dit de hade flytt, av högerkrafter. (Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022; David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016).
Efter kuppen beslutade det övervägande rysktalande Krim genom en folkomröstning där Krimbefolkningen också gavs möjlighet att gå vidare som en del av Ukraina att gå samman med Ryssland. Den till största delen rysktalande Donbas-regionen i den östra delen av landet bröt sig, som ett svar på det våldsamma förtryck mot etniska ryssar som den nya högerregeringen hade släppt lös, under tiden loss från Ukraina. Detta resulterade, inom ramen för det ukrainska inbördeskriget, i bildandet av de två folkrepublikerna Luhansk och Donetsk.
Luhansk och Donetsk fick militärt stöd från Ryssland, medan Ukraina (Kiev) fick allt större militärt stöd från väst, vilket i praktiken inledde den mer långsiktiga processen att införliva Ukraina i Nato (Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017; “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022).
I Ukrainas krig mot den rysktalande befolkningen i utbrytarrepublikerna fördrevs 2,5 miljoner etniska ryssar, varav de flesta tog sin tillflykt till Ryssland, och cirka 14.000 dödades av den nazifierade ukrainska armén.
Den inledande konflikten avslutades genom att Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina 2014-15 undertecknade Minskavtalen, som godkändes av FN:s säkerhetsråd. Enligt dessa avtal skulle Donetsk och Luhansk ges rätt till självstyre, men skulle förbli i Ukraina. Trots detta fortsatte den militära konflikten och intensifierades så småningom igen.
I februari 2022 fanns det 130.000 ukrainska trupper som belägrade och besköt Luhansk och Donetsk, vilket i praktiken innebar att Minskavtalen revs upp (Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022; “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022).
Ryssland insisterade på att följa Minsk-avtalen och ställde krav på att Ukraina inte ska tas med i Nato och att den snabba USA-stödda militära uppbyggnaden i Ukraina riktad mot Donbasrepublikerna skulle upphöra. Vladimir Putin förklarade att alla dessa krav var “röda linjer” för Rysslands säkerhet, som om de överskreds skulle tvinga Moskva att reagera. När Ukraina och det USA-dominerade Nato fortsatte att överskrida de röda linjerna ingrep Ryssland massivt i det pågående inbördeskriget i Ukraina i allians med Donetsk och Luhansk.
Detta rättfärdigar inte den olagliga ryska invasionen, men det förklarar hur situationen uppstod.
USA, Storbritannien, EU, Kanada, Sydkorea, Schweiz, Norge, Japan, Australien, Nya Zealand (,Taiwan) och Singapore tar sig kollektivt rätten att vara världssamvete. Att USA är en oligarki, om än inte lika oförblommerat som Ukraina och Ryssland, spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att USA invaderat i genomsnitt 1,2 länder om året sedan de blev en självständig nation.
Det enda som betyder något är att de stridande parterna ovillkorligen måste deklarera eld upphör och återvända till förhandlingsbordet.
Efterord Jag har en känsla av att ”förmågan att i stundens hetta bortse från känsloargumenten och analysera den underliggande geopolitiken” underminerats av en massiv mediakampanj.
Det är ju otvetydigt så att Putin baserar sin makt på oligarker och maffiabossar och att Ryssland sedan Jeltsins tid som president är en kleptokrati. Men vilken annan rysk president som helst hade förr eller senare tvingats agera som Putin gjort. Det hade dock varit svårare att måla upp den bild som nu visas, om Ryssland utvecklats i mer demokratisk riktning.
Att Putin inte föregick invasionen med konsensusskapande diplomati (genom att sammankalla en humanitär FN-konferens i Donbass och sammankalla FN:s säkerhetsråd för en resolution mot den ukrainska militärens belägring av Donetsk och Luhansk,) var klantigt och har gjort det mycket lättare för USA-hegemonin att använda Rysslands inrikes förhållanden som slagträ, men det faktum att han är en tyrann och att han inte förstod att spela ut alla FN-kort och att Ryssland är en kleptokrati har inte varit avgörande för händelseutvecklingen — möjligen har det påskyndat den.
Invasionen är brottslig och precis som i alla andra brottmål vill man ha en förklaring till gärningen. Putin har angett svepskäl och dels skyllt på Lenin och dels försökt antyda om att det handlar om en humanitär insats (men en sådan skulle isåfall kommit redan 2014-15). Dessa svepskäl har nog ett inrikespolitiskt syfte snarare än ett diplomatiskt.
Henry Kissinger sa för snart 20 år sedan (och Noam Chomsky för snart tio år sedan) att om Nato fortsätter expansionen österut så kommer situationen oundvikligen uppstå att ett krig utbryter. Det finns såklart andra makropolitiska orsaker (än Brzezinskis stora schackbräde) att pressa fram detta krig just nu: USA:s misslyckade tillbakadragande från Afghanistan; färdigställandet av Nordstream 2; Turkiets intressen i Syrien; Angela Merkels pensionering; och vikande hemmaopinion gjorde det lägligt för Biden att vara extra oresonlig.
Förklaringen är geopolitisk — imperialismen som kapitalismens högsta stadium och det handlar om en inter-imperialistisk konfrontation mellan två ultrakapitalistiska stormakter (som ingen kan ”vinna” utan diplomatisk smidighet).
[Man brukar ju säga: inget ont utan att det har något gott med sig — om både Ryssland och USA faller sönder i sina delstater så faller den världsordning som varit rådande i 70 år, förhoppningsvis till mänsklighetens fördel].
Nu är det försent att uttömma alla diplomatiska medel FÖRE interventionen och förhandlingsläget har blivit betydligt svårare för både Ryssland och Ukraina. Det finns bara två rimliga lösningar: vapenstillestånd och förhandlingar eller soldatstrejk och systemskifte i Ryssland [och kanske även i USA, den socialistiska gräsrotsrörelsen är på frammarsch både i Ryssland och USA]. Alla andra vägar kan leda till världens undergång.Läs även Vijay Prashads analys.
”FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna”, Regeringskansliet 2011, https://www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter
“Helsingforsdeklarationen, 1975”, “FN:s säkerhetsrådsresolution 1244, 1999” via Sörenssen, Jens “Kosovo – Vägen till oavhängighet”, 1998, https://www.academia.edu/14948829/Kosovo_Vägen_till_oavhängighet_Kosovo_Path_to_Independence_
“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992, https://www.nytimes.com/1992/03/08/world/excerpts-from-pentagon-s-plan-prevent-the-re-emergence-of-a-new-rival.html
John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006], https://monthlyreviewarchives.org/index.php/mr/article/view/MR-057-08-2006-01_1
Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, https://original.antiwar.com/ted_snider/2021/08/25/living-with-brzezinskis-mess/
Ted Snider, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022, https://www.tellerreport.com/life/2022-02-15-brzezinski-s-prophecy-about-ukraine.rJVloGFJ5.html
Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022, https://www.spiegel.de/ausland/nato-osterweiterung-aktenfund-stuetzt-russische-version-a-1613d467-bd72-4f02-8e16-2cd6d3285295
“NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University, https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/nato-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early
“President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996, https://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_25141.htm
“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022, https://www.cnn.com/2022/02/10/europe/nato-troops-eastern-europe-map-intl-cmd/index.html
“Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022, https://mronline.org/2022/03/02/why-russia-wanted-security-guarantees-from-the-west/
“Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008, https://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_8443.htm#ipap
Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022, https://fair.org/home/what-you-should-really-know-about-ukraine/
David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016, https://www.wsws.org/en/articles/2016/01/19/odes-j16.html
Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017, https://www.strategic-culture.org/news/2017/03/28/so-who-annexed-crimea-peninsular-then/
“What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022, https://www.strategic-culture.org/news/2022/02/28/what-donetsk-and-lugansk-people-republics-are/
Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022, https://www.peoplesworld.org/article/what-is-the-minsk-agreement-and-whats-its-role-in-the-russia-ukraine-crisis/
“Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022, https://mronline.org/2022/02/21/ukraine-who-is-firing-at-whom-and-who-is-lying-about-it/
Författaren Vijay Prashad delar med sig av sina tankar om krig och dubbelmoral
Veteraner från frivilligbataljonen Azov, som deltog i kriget mot de ryskstödda separatisterna i östra Ukraina, gör honnör under en massdemonstration med namnet “ingen kapitulation” i Kiev den 14 mars 2020. Utländska högerextremister rapporterades ha anslutit sig till förbandet samt till motståndarenheter på den proryska sidan i konflikten för att få militär erfarenhet. Foto: AFP / Sergei Supinsky
Adriel Kasonta: Vad anser du om Ukrainas försök att rekrytera krigare från Afrika för att bekämpa ryska soldater på marken? Tror du att denna uppmaning har en chans att lyckas, och att vi kommer att få se dessa människor slåss bredvid nynazister, som annars känner ett ganska djupt hat mot färgade människor?
Vijay Prashad: Ukrainas president [Volodymyr] Zelensky bad “medborgare i världen” att komma och slåss i Ukraina. Jag blev förvånad när jag såg att Storbritanniens utrikesminister, Liz Truss, sade: “Om människor vill stödja den kampen kommer jag att stödja dem i deras kamp”. Detta förvånade mig på grund av den senaste erfarenheten av européer som åkte till Syrien för att slåss i det kriget och sedan kom hem djupt radikaliserade eller desorienterade.
Är det en bra idé att släppa in civila i en krigszon? Den franska regeringen avrådde åtminstone från det. Det är vad gäller civila från västvärlden. Nu är en del av dessa människor som kommer in i Ukraina, inklusive många av de 200 personer som kom från Kroatien, nynazister som kommer in i landet för att ansluta sig till de olika nazistledda bataljonerna, inklusive Azovbataljonen.
Ukrainas ambassadörer i många länder – från Algeriet till Senegal – har på sociala medier bett människor att komma till Ukraina och slåss. Detta är en mycket oroande utveckling.
Legosoldater får betalt. Enligt nyhetsrapporter – t.ex. i London Times – erbjuds professionella legosoldater 2 000 dollar per dag för att åka till Ukraina. Även om en tiondel av detta erbjuds personer från till exempel Senegal, dvs. om 200 dollar per dag erbjuds, är det mer än genomsnittslönen per månad (161 dollar).
Arbetslösa senegalesiska arbetstagare skulle kunna se detta som ett utmärkt tillfälle att tjäna pengar och migrera till Europa. Detta borde uppmärksamma FN som en berättelse om människohandel. Den senegalesiska regeringen har i alla fall tagit kontakt med Ukrainas ambassadör i Dakar och varnat honom för att sådan rekrytering är olaglig enligt senegalesisk lag.
Det är en sak för Zelensky och ukrainarna att bilda en civil milis i Ukraina och en annan att använda den internationella arbetsfördelningen för att rekrytera människor från de fattigare länderna för att strida i Ukraina. Var medvetna om att vi har en FN-konvention mot rekrytering, användning, finansiering och utbildning av legosoldater. Fyrtiosex länder har ratificerat denna konvention. Detta inkluderar både Senegal och Ukraina!
AK: Vi har alla sett medierapporter och direktsändningar från studenter från länderna i det globala syd som har fastnat vid gränsen mellan Ukraina och Polen och som hävdar att de har mött ojämlik behandling under evakueringsprocessen, för att inte säga att de har mött rasism och direkt segregering genom att bli ombedda att ställa sig längst bak i kön. Vad kan vara den grundläggande orsaken till ett sådant beteende? Skulle det kunna slå tillbaka i framtiden?
VP: Varje civilperson som vill fly från ett krig är en krigsflykting och ska därför få skydd enligt internationell rätt. Dessa elever är också krigsflyktingar.
Vi vet att Polen har haft en djupt rasistisk inställning till de flyktingar som kommer från Asien (Afghanistan och Syrien). Varför skulle de plötsligt dra tillbaka sin rasistiska inresepolicy när det gäller asiatiska och afrikanska studenter från Ukraina?
Det finns en “Ukraina först”-politik som tillämpas i gränsländerna. Detta har uppmärksammat regeringar runt om i världen. Afrikanska stater var de första att ta illa upp, från Nigeria till Sydafrika. Jag måste säga att de asiatiska regeringarna inte har varit så kraftfulla som de borde ha varit.
Denna attityd måste uppmärksammas och får inte glömmas bort när kriget är slut. Vi måste föra ett bredare samtal om rasism, men särskilt om krigföring. Finns det lika mycket oro för irakierna eller syrierna som det har funnits för ukrainarna?
Detta språk om blå ögon och blont hår är mycket, mycket oroande. Hittills har de mäktigaste länderna inte lämnat några kommentarer, och jag har inte sett någon kommentar från FN.
AK: Den västerländska mediebevakningen av situationen i Ukraina lämnar mycket övrigt att önska, med distinktioner mellan dem som flyr från konflikter i Ukraina och dem som flyr från konflikter i Mellanöstern eller Afrika, till exempel av CBS News korrespondent Charlie D’Agata. Vad säger det oss om det så kallade kumulativa västvärlden? Kan vi säga att västvärlden, för att uttrycka det rakt ut, är moraliskt bankrutt?
VP: Jag anser att det behövs en stor självrannsakan i västländerna. Liberalismen är hudlöslig. Eller inte ens det. D’Agata ber om ursäkt och blir förlåten. Han fortsätter att sända. Jag säger inte att han ska avskedas, men kanske har han visat att han inte är den bästa bedömaren av hur den här historien ska rapporteras.
Den självrannsakan sker helt enkelt inte. I Förenta staterna har regeringarna i olika delstater använt politisk makt för att förhindra undervisning om rasism och diskriminering, genom att demonisera “kritisk rasteori” och etniska studier.
I Storbritannien och Frankrike finns det helt enkelt ingen självrannsakan när det gäller deras imperialistiska historia. Båda länderna förnekar den och vägrar att acceptera de kraftfulla moraliska argument som framförs av de antirasistiska rörelserna i dessa länder. Elitens moraliska bankrutt är uppenbar, men det finns naturligtvis massrörelser i västländerna som försöker sätta dessa saker fast på dagordningen.
AK: Jag har aldrig stött på en sådan upprördhet och kollektiv aktion när USA och dess allierade invaderade och olagligt bombade länder i Mellanöstern eller Afrika. Faktum är att under den ryska militärkampanjen i Ukraina bombade Saudiarabien Jemen, och USA/AFRICOM bombade Somalia förra månaden. Betyder detta att europeiska liv och europeiskt lidande är viktigare än andra? Är vi inte jämlika?
VP: Jag tror att det finns en internationell uppdelning av mänskligheten. Jag började tänka på detta begrepp när jag för första gången läste orden från en företrädare för American Cyanamid, ett stort kemiskt företag, efter Union Carbide-explosionen i Bhopal i Indien, som dödade tusentals människor.
Michael Utidjian, medicinsk chef för American Cyanamid, som tidigare arbetade för Union Carbide, sade att man skyllde på de lokala cheferna som inte delade den “nordamerikanska filosofin om människolivets betydelse”. Med andra ord bryr de sig helt enkelt inte om huruvida de lever eller dör i dessa delar av världen. Och om de inte bryr sig behöver man inte betala dem så mycket, så man kan trycka ner lönerna. Och man kan sänka säkerhetsnormerna. Och man kan bomba dem.
Om en jemenit dör, så dör jemeniter, men om en europé dör är det fruktansvärt. Detta är den internationella uppdelningen av mänskligheten. Det är moraliskt avskyvärt, men också ett brott mot internationell rätt.
OKEJ. Det är ett brott mot lagen, men den bryts rutinmässigt. Haitis regering försökte höja minimilönen 2009, men USA:s regering ingrep för att kväva detta försök; de ville höja lönen till 1,75 dollar per dag (vilket fortfarande skulle ha legat under fattigdomsgränsen på 2 dollar per dag). Det är den internationella uppdelningen av mänskligheten: vissa människor måste leva undermänskliga liv.
Vi måste vara upprörda över detta, men också bygga upp krafter för att förändra detta system.
AK: Detta för mig till frågan om begreppet “internationellt samhälle”. Vad är det så kallade “internationella samfundet” i dag, och har detta begrepp förändrats sedan 1800-talet?
VP: Jag anser att begreppet “internationell gemenskap” har missbrukats mycket. Det är i grunden en omarbetad version av de gamla kolonialmakterna som möttes i Berlin för att dela upp Afrika 1885.
När begreppet “internationellt samfund” används innefattar det inte till exempel Nepals regering eller Barbados regering. Oftast avses Natoländerna, om inte de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.
Vi behöver en mer demokratisk världsordning, en som bygger på alla världens folks förhoppningar och drömmar, drömmar som de regeringar som är medlemmar i FN:s generalförsamling tar med sig till bordet.
AK: Jag har ställt den här frågan eftersom USA har övervägt att sanktionera Indien för att landet avstod från att rösta om Ryssland i FN och uttryckt sin upprördhet över länder som Kina, Pakistan, Indonesien, Brasilien och Pakistan – och kallat dem “internationella pariaer”. Kan vi hävda att utvecklingen i Ukraina har dragit upp en tydlig demarkationslinje mellan det globala nord och det globala syd, och om så är fallet, vilka kan de möjliga konsekvenserna bli?
VP: Förenta staterna har ett enormt övertag och har haft detta övertag i årtionden: De kan forma en stor del av den ekonomiska verksamheten genom sitt komplex av dollar, Wall Street, amerikanska statskassor och IMF.
Den största delen av världshandeln är denominerad av dollarn, och den mesta finansiella verksamheten går genom det av USA:s statskassa förstärkta Wall Street-bankväsendet och IMF. Det är därför mycket lätt för den amerikanska regeringen att införa sanktioner mot länder.
Dessa sanktioner är inte möjliga på grund av en internationell överenskommelse, eftersom FN-stadgan (i artikel 41) säger att sådana ekonomiska sanktioner endast kan införas med hjälp av en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det är därför vi kallar dessa sanktioner olagliga och ensidiga. Dessa sanktioner är möjliga endast på grund av den enorma makt som USA har över handels-, finans- och utvecklingssystemen.
Att avdollarisera och skapa alternativa finansiella system är lättare att föreställa sig än att genomföra i praktiken. Länderna måste anta dessa alternativa system, men vanan att [använda] dollarn tränger undan alla försök att skapa alternativa handelsbenämningar eller nya finansiella trådsystem. Det skulle krävas att ett stort antal länder börjar använda andra valörer och inte är rädda för sanktioner från USA för att ett alternativ ska kunna födas.
Det är en sak att alienera människor och göra dem arga och en annan att skapa ett alternativ. Kina och Ryssland har alternativa valutasystem, men inte många länder eller banker använder dem. Det skulle ha varit mycket enklare att utveckla alternativ genom BRICS-blocket, men det har inte varit lika framgångsrikt. Det måste föras en kraftfull debatt om möjligheterna att komma bort från systemet dollar-Wall Street-US Treasury-IMF.
AK: Som vi vet har den nya åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, Karim A A A Khan, inlett en utredning om eventuella krigsförbrytelser i Ukraina, eftersom de kan beröra Ryssland, men han har helt ignorerat de allvarliga anklagelserna mot amerikanska styrkor och CIA om brott som påstås ha begåtts i Afghanistan. Kan vi kalla det dubbelmoral, när vi vet att Internationella brottmålsdomstolen endast åtalar afrikanska diktatorer, men ger ett frikort till personer som Tony Blair eller George W Bush?
VP: Det är naturligtvis en dubbelmoral. Dessa institutioner – som ICC – står fortfarande i skuld till de viktigaste västmakterna. Det är synd. USA har inte ens ratificerat Romfördraget som inrättade ICC, och ändå är det USA som bestämmer eftersom det har så mycket diplomatisk och finansiell makt. Internationella brottmålsdomstolen måste fundera ordentligt på sin egen trovärdighet.
VIJAY PRASHAD
Vijay Prashad är exekutiv chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är författare eller redaktör för flera böcker, bland annat The Darker Nations: A Biography of the Short-Lived Third World (The New Press, 2007), The Poorer Nations: A Possible History of the Global South (Verso, 2013) och Washington Bullets (LeftWord 2021), med ett förord av Evo Morales Ayma.
Hans nya bok är The Withdrawal: Iraq, Libya, Afghanistan, and the Fragility of US Power (The New Press, 2022), skriven tillsammans med Noam Chomsky, och kommer att kunna köpas i augusti.
Han skriver regelbundet för Frontline, The Hindu, Alternet och BirGun. Han är chefredaktör för LeftWord Books och chefskorrespondent för Globetrotter, som förser Asia Times med hans artiklar. Du kan följa honom på Twitter @vijayprashad.
ADRIEL KASONTA
Adriel Kasonta är en Londonbaserad konsult och jurist som arbetar med politiska risker. Han är expert vid Russian International Affairs Council (RIAC) i Moskva och tidigare ordförande för utskottet för internationella frågor vid den äldsta konservativa tankesmedjan i Storbritannien, Bow Group. Kasonta har en examen från London School of Economics and Political Science (LSE). Du kan följa honom på Twitter @Adriel_Kasonta.
men ingen trodde att det skulle ske så här snabbt.
av Michael Hudson, 6 mars 2022, USA
Foto av Ksenia Nechaeva, Pexels
Imperier följer ofta förloppet i en grekisk tragedi och åstadkommer just det öde som de försökte undvika. Det är verkligen fallet med det amerikanska imperiet som nu avvecklar sig självt i en inte så långsam rörelse.
Det grundläggande antagandet för ekonomiska och diplomatiska prognoser är att varje land kommer att agera i sitt eget intresse. Ett sådant resonemang är inte till någon hjälp i dagens värld. Observatörer över hela det politiska spektrumet använder fraser som “att skjuta sig själva i sin egen fot” för att beskriva USA:s diplomatiska konfrontation med både Ryssland och allierade.
I mer än en generation har de mest framstående amerikanska diplomaterna varnat för vad de trodde skulle utgöra det ultimata externa hotet: en allians mellan Ryssland och Kina som dominerar Eurasien. USA:s ekonomiska sanktioner och militära konfrontation har drivit dem samman och driver andra länder in i deras framväxande eurasiska omloppsbana.
Amerikansk ekonomisk och finansiell makt förväntades avvärja detta öde. Under det halvsekel som gått sedan Förenta staterna slutade använda guld 1971 har världens centralbanker arbetat enligt dollarstandarden och hållit sina internationella monetära reserver i form av amerikanska statspapper, amerikanska banktillgodohavanden och amerikanska aktier och obligationer. Den resulterande statsobligationsstandarden har gjort det möjligt för USA att finansiera sina utländska militärutgifter och sitt investeringsövertagande av andra länder helt enkelt genom att skapa skuldsedlar i dollar. USA:s underskott i betalningsbalansen hamnar i centralbankerna i länder med betalningsöverskott som deras reserver, medan gäldenärer i det globala syd behöver dollar för att betala sina obligationsinnehavare och bedriva sin utrikeshandel.
Detta monetära privilegium – dollar seignorage – har gjort det möjligt för den amerikanska diplomatin att påtvinga resten av världen en nyliberal politik utan att behöva använda mycket eget militärt våld, utom för att lägga beslag på olja från Mellanöstern.
Den senaste upptrappningen av USA:s sanktioner som blockerar Europa, Asien och andra länder från handel och investeringar med Ryssland, Iran och Kina har medfört enorma alternativkostnader – kostnaden för förlorade möjligheter – för USA:s allierade. Och den senaste tidens konfiskering av guld och utländska reserver i Venezuela, Afghanistan och nu Ryssland, tillsammans med det riktade gripandet av rika utlänningars bankkonton (i hopp om att vinna deras hjärtan och sinnen, tillsammans med återvinning av deras beslagtagna konton), har gjort slut på idén om att dollarinnehav eller innehav i Natos satelliter i pund sterling och euro är en säker investeringsplats när de ekonomiska förhållandena i världen blir skakiga.
Jag är därför något besviken när jag ser hur snabbt detta USA-centrerade finansialiserade system har avdollariserats inom loppet av bara ett eller två år. Det grundläggande temat i min Superimperialism har varit hur USA:s statsobligationsstandard under de senaste femtio åren har kanaliserat utländskt sparande till USA:s finansmarknader och banker, vilket har gett dollardiplomatin en fri lejd. Jag trodde att avdollarisering skulle ledas av Kina och Ryssland som rör sig för att ta kontroll över sina ekonomier för att undvika den typ av finansiell polarisering som påtvingar USA åtstramningar. Men USA:s tjänstemän tvingar dem att övervinna den tveksamhet de hade inför en avdollarisering.
Jag hade förväntat mig att slutet på den dollariserade imperieekonomin skulle komma till stånd genom att andra länder bröt sig loss. Men det är inte vad som har hänt. USA:s diplomater har valt att själva avsluta den internationella dollariseringen, samtidigt som de hjälper Ryssland att bygga upp sina egna medel för självständig jordbruks- och industriproduktion. Denna globala brytningsprocess har faktiskt pågått i några år nu, och började med sanktionerna som blockerade USA:s Nato-allierade och andra ekonomiska satelliter från att handla med Ryssland. för Ryssland hade dessa sanktioner samma effekt som skyddstullar skulle ha haft.
Ryssland hade förblivit alltför förtrollat av frimarknadsideologin för att vidta åtgärder för att skydda sitt eget jordbruk eller sin egen industri. USA gav den hjälp som behövdes genom att tvinga Ryssland till inhemsk självförsörjning (via sanktioner). När de baltiska staterna förlorade den ryska marknaden för ost och andra jordbruksprodukter skapade Ryssland snabbt sin egen ost- och mejerisektor – samtidigt som landet blev världens ledande spannmålsexportör.
Ryssland håller på att upptäcka (eller är på väg att upptäcka) att landet inte behöver amerikanska dollar som stöd för rubelns växelkurs. Landets centralbank kan skapa de rubler som behövs för att betala inhemska löner och finansiera kapitalbildning. De amerikanska konfiskeringarna kan således äntligen leda till att Ryssland slutar med den nyliberala monetära filosofin, vilket Sergej Glaziev länge har förespråkat till förmån för MMT.
Samma dynamik som undergräver USA:s påstådda mål har uppstått i samband med USA:s sanktioner mot de ledande ryska miljardärerna. Den nyliberala chockterapin och privatiseringarna på 1990-talet lämnade de ryska kleptokraterna med endast ett sätt att tjäna pengar på de tillgångar som de hade tagit från det offentliga området. Det var att bolagisera sina vinster och sälja sina aktier i London och New York. Det inhemska sparandet hade utplånats, och amerikanska rådgivare övertalade Rysslands centralbank att inte skapa egna rubelpengar.
Resultatet blev att Rysslands nationella olje-, gas- och mineralpatrimonium inte användes för att finansiera en rationalisering av rysk industri och bostäder. Istället för att intäkterna från privatiseringen investerades för att skapa nya ryska skyddsmedel brändes de upp på nyrika förvärv av lyxiga brittiska fastigheter, yachter och andra globala flygkapitaltillgångar. Men effekten av att göra de ryska innehaven i dollar, pund och euro till gisslan har varit att göra City of London till en alltför riskabel plats att förvara sina tillgångar på. Genom att införa sanktioner mot de rikaste ryssarna som står Putin närmast hoppades USA:s tjänstemän få dem att motsätta sig hans utbrytning från väst, och på så sätt tjäna effektivt som Natos inflytandeagenter. Men för de ryska miljardärerna börjar deras eget land att verka säkrast.
Under många decennier har Federal Reserve och finansministeriet kämpat mot att guldet ska återfå sin roll i de internationella reserverna. Men hur kommer Indien och Saudiarabien att se på sina dollarinnehav när Biden och Blinken försöker tvinga dem att följa USA:s “regelbaserade ordning” i stället för sitt eget nationella egenintresse? Den senaste tidens amerikanska diktat har gett dem inget annat alternativ än att börja skydda sin egen politiska självständighet genom att omvandla dollar- och euroinnehav till guld som en tillgång som är fri från det politiska ansvaret att hållas som gisslan för de alltmer kostsamma och störande amerikanska kraven.
Den amerikanska diplomatin har gnuggat Europa i dess underdåniga underkastelse genom att säga till dess regeringar att få sina företag att dumpa de ryska tillgångarna för en slant på en dollar efter det att Rysslands valutareserver blockerats och rubelns växelkurs störtdykt. Blackstone, Goldman Sachs och andra amerikanska investerare agerade snabbt för att köpa upp det som Shell Oil och andra utländska företag släppte.
Ingen trodde att efterkrigstidens världsordning 1945-2020 skulle ge vika så snabbt. En verkligt ny internationell ekonomisk ordning håller på att växa fram, även om det ännu inte är klart vilken form den kommer att anta. Men att “stöta björnen” med USA:s/NATO:s konfrontation med Ryssland har passerat nivån för kritisk massa. Det handlar inte längre bara om Ukraina. Det är bara en utlösare, en katalysator för att driva bort stora delar av världen från USA:s/Nato:s omloppsbana.
Nästa uppgörelse kan komma inom själva Europa. Nationalistiska politiker skulle kunna försöka leda en utbrytning från USA:s överdrivna maktfullkomlighet över sina europeiska och andra allierade, som förgäves försöker hålla dem beroende av USA-baserad handel och investeringar. Priset för deras fortsatta lydnad är att tvinga på deras industri en kostnadsinflation samtidigt som de avstår från sin demokratiska valpolitik för att underordna sig USA:s Nato-prokonsuler.
Dessa konsekvenser kan egentligen inte anses vara “oavsiktliga”. Alltför många observatörer har påpekat exakt vad som skulle hända – med president Putin och utrikesminister Lavrov i spetsen som förklarar exakt vad deras svar skulle bli om Nato insisterade på att backa in dem i ett hörn samtidigt som de attackerade de ryskspråkiga i östra Ukraina och flyttade tunga vapen till Rysslands västra gräns. Konsekvenserna var förutsedda. De neokonservativa som kontrollerar USA:s utrikespolitik brydde sig helt enkelt inte. Att erkänna sin oro ansågs göra en till Putinversteher.
Europeiska tjänstemän kände sig inte obekväma med att berätta för världen om sina farhågor om att Donald Trump var galen och rubbade den internationella diplomatins äppelkorg. Men de verkar ha blivit överrumplade av att utrikesminister Blinken och Victoria Nuland-Kagan i Bidens administration återuppväckte ett visceralt Rysslandshat. Trumps sätt att uttrycka sig och hans manér kan ha varit ohyfsat, men USA:s neokon-gäng har mycket mer globalt hotande konfrontationsbesatthet. För dem var det en fråga om vems verklighet som skulle gå segrande ur striden: den “verklighet” som de trodde att de kunde skapa, eller den ekonomiska verklighet som låg utanför USA:s kontroll.
Det som världen utanför USA inte har gjort självt – att ersätta Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken (WBG) och andra delar av den amerikanska diplomatin – tvingar amerikanska politiker dem att göra. I stället för att länder i Europa, Mellanöstern och det globala Syd bryter sig loss utifrån sina egna beräkningar av sina långsiktiga ekonomiska intressen, driver USA bort dem, precis som man har gjort med Ryssland och Kina. Fler politiker söker väljarnas stöd genom att fråga om de skulle vara bättre betjänta av nya monetära arrangemang som ersätter dollariserad handel, investeringar och till och med utländsk skuldtjänst.
Prispressen på energi och livsmedel drabbar länderna i det globala syd särskilt hårt, vilket sammanfaller med deras egna Covid-19-problem och den överhängande dollariserade skuldtjänst som kommer att förfalla till betalning. Något måste hända. Hur länge kommer dessa länder att införa åtstramningar för att betala utländska obligationsinnehavare?
Hur kommer USA:s och Europas ekonomier att klara av sina sanktioner mot import av rysk gas och olja, kobolt, aluminium, palladium och andra basmaterial? Amerikanska diplomater har gjort en lista över råvaror som deras ekonomi desperat behöver och som därför är undantagna från de handelssanktioner som införs. Detta ger Putin en praktisk lista över påtryckningspunkter som han kan använda för att omforma världsdiplomatin och på så sätt hjälpa europeiska och andra länder att bryta sig loss från den järnridå som USA har infört för att låsa in sina satelliter i ett beroende av högt prissatta amerikanska leveranser.
Men den slutgiltiga utbrytningen från Natos äventyrspolitik måste komma inifrån USA självt. När årets mellanårsval närmar sig kommer politikerna att finna en fruktbar grund i att visa de amerikanska väljarna att den prisinflation som leds av bensin och energi är en politisk biprodukt av att Biden-administrationen blockerar den ryska olje- och gasexporten. Gas behövs inte bara för uppvärmning och energiproduktion utan även för att tillverka gödningsmedel, som det redan råder brist på i världen. Detta förvärras av att den ryska och ukrainska spannmålsexporten blockeras, vilket får livsmedelspriserna i USA och Europa att skjuta i höjden.
Att försöka tvinga Ryssland att svara militärt och därmed se illa ut för resten av världen visar sig vara ett trick som bara syftar till att visa Europas behov av att bidra mer till Nato, köpa mer amerikansk militär utrustning och låsa in sig djupare i ett handels- och monetärt beroende av Förenta staterna. Den instabilitet som detta har orsakat visar sig ha effekten att Förenta staterna framstår som lika hotfullt som Ryssland.
först publicerad av Revolutions redaktion i Revolution den 3 mars 2022
Med hänvisning till “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och “frihet” använder den svenska imperialismen cyniskt det ukrainska folkets lidanden för att rusta upp militären och utöka samarbetet med Nato. Lika lite som för den ryska eller amerikanska imperialismen, handlar denna svenska “solidaritet” om hänsyn till mänskligt lidande: syftet är att utöka sin egen förmåga att delta i plundringen av världens förtryckta nationer.
Foto: Socialdemokraterna
Det finns inga gränser för det hyckleri vi nu ser från de borgerliga medierna, de politiska partierna och hela det borgerliga etablissemanget. I enad kör upprepar de samma budskap som pumpas ut i alla västerländska medier: “Ryssland kränker Ukrainas suveränitet”, “vi måste stå upp för demokratin”, “vi måste stå enade” och så vidare, och så vidare. Under Magdalena Anderssons tal den andra mars menade hon att: “Rysslands väpnade angrepp är mer än en attack på Ukraina, det är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid.”
Samma personer som varit beredda att försvara alla möjliga typer av övergrepp, angreppskrig och folkmordiska bombningar när västimperialismen varit avsändare, står nu med både näsdukar och våtservetter i högsta hugg för att gråta krokodiltårar för Ukrainas folk.
Det är naturligtvis fullständigt nonsens att USA eller något utav EU-länderna skulle bry sig det minsta om något annat lands suveränitet. Hur var det med Iraks suveränitet under USA:s invasion, som kostat åtminstone en halv miljon människor livet? Eller Afghanistans? Eller Syriens och Libyens?
Behöver vi påminna någon om hur europeiska länder, med England i spetsen, med våld införde det kapitalistiska systemet i stora delar av världen genom kolonialismen? Eller om den spanska och engelska kolonialismens övergrepp mot ursprungsbefolkningen i Amerika? Eller om de otaliga invasioner, statskupper och kontrarevolutioner som den amerikanska imperialismen legat bakom bara under de senaste årtiondena?
USA har invaderat fler länder än någon annan nation i världen. Om den svenska imperialismen inte har lika många invasioner på sitt cv är det inte för att de inte velat, utan för att de saknat USA:s ekonomiska och militära muskler. Men varje gång som svenska kapitalister sett anledning att delta i ett krig har prat om behovet av att “försvara demokratin” använts som argument för att invadera, ockupera och massakrera ett annat lands befolkning.
Under täckmanteln “kriget mot terrorn” drev den svenska högern, socialdemokratin och svenska medier ivrigt på för att Sverige skulle delta i invasionen av Afghanistan 2001. Detta är regeringen än i dag nöjda över. För mindre än ett år sedan sade försvarsminister Peter Hultqvist att den svenska insatsen i Afghanistan gett Sveriges militär “erfarenhet av skarp operativ verksamhet. De erfarenheterna ska vi mycket nogsamt ta tillvara”. Så när svenska militärer övar sig i att mörda människor i andra länder så är det i ädla syften. När Ryssland gör samma sak är det “oförsvarbart”.
Putin hävdar att han invaderar Ukraina för att skydda den rysktalande befolkningen i Donbass. Alla förstår att detta är struntprat. Han ser dem bara som spelpjäser som han kan använda för att hävda den ryska imperialismens intressen i konflikten med Nato. Men det är värt att påpeka att detta är exakt samma cyniska strategi som USA, Frankrike, Storbritannien med flera använt otaliga gånger för att rättfärdiga krig. För att stoppa Assads angrepp på Syriens befolkning, eller Khadaffis angrepp på den libyska befolkningen: om och om igen har västimperialismen hävdat att man måste invadera ett land, för dess egen befolknings skull.
Men Sverige, USA och EU bryr sig lika lite om den ukrainska befolkningen som Putin och den ryska oligarkin: de är bara kanonmat som kan offras i kampen för den egna imperialismens intressen.
Den svenska imperialismens verkliga intressen
Det räcker med en enkel jämförelse för att se vad snacket om “demokrati”, “suveränitet” och “frihet” är värt. Den islamistiska diktaturen i Saudiarabien har sedan 2015 bedrivit ett krig i Jemen som lett till hundratusentals döda, att 16 miljoner lider av hungersnöd och 400 000 barn riskerar att dö av svält. Svaret från svenska politiker och svensk media? Tystnad.
Saudiarabien är nämligen allierade med USA, och svenska kapitalister har tjänat stora pengar på vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som haft god nytta av vapnen i Jemen.
Sveriges borgarklass, deras politiska representanter och deras media har inga som helst problem med diktaturer och krig – så länge det är en diktatur och ett krig som förs av deras allierade. Så länge ett krig inte går emot den svenska imperialismens intressen, har de inget att invända.
Ryssland är däremot en konkurrent till de västerländska imperialistmakterna. För Sveriges del har Ryssland varit en konkurrent i Östersjöområdet sedan en lång tid tillbaka. Sovjetunionens kollaps innebar stora möjligheter för svenska kapitalister att investera det kapital de fått genom en ökad utsugning av den svenska arbetarklassen i de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de svenska storbankerna Swedbank och SEB sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Swedbanks baltiska investeringar uppgår i dag till ungefär en femtedel av hela deras omsättning.
Ett starkare Ryssland är ett hot mot svenska kapitalisters intressen, vilket är orsaken till återupplivandet av den gamla rysskräcken. Detta tog fart efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 med påstådda ubåtar i Stockholms skärgård och liknande fantasier. Nu går det knappt en dag utan att ett tjugotal hysteriska artiklar skrivs i den borgerliga pressen om hur invasionen av Ukraina också är “ett hot mot Sverige”, och att ett svenskt medlemskap i Nato blivit en “akut angelägenhet”.
Men ingen seriös bedömare tror att ryssen kommer att krypa upp ur Östersjön för att erövra Gotland. Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska institutet, sade till exempel i SVT den 3 mars:
“I en situation där svenska medborgare redan är oroliga för eventuella ryska attacker så ska ju inte amerikanerna späda på den oron. Alltså Putin och Ryssland är starka, men att de skulle invadera halva Västeuropa, den tanken är ju fullständigt befängd. Det kommer inte att inträffa. Människor måste ta det här med en nypa salt. Det är olyckligt att en offentlig företrädare för USA uttrycker sig på det här viset. Det finns inte den här krigsrisken, den existerar inte.”
Att svenska trupper skickades till Gotland för att patrullera gatorna när konflikten började trappas upp hade bara ett syfte: att skrämma upp den svenska befolkningen och få dem att tro att ryssen är på väg för att stötta en upprustning av militären och ett svenskt medlemskap i Nato.
Foto: US Army
På många sätt kom detta krig väldigt lägligt för den svenska borgarklassen och regeringen: efter årtionden av ökade klassklyftor och försämringar finns en växande ilska mot politikerna, mot orättvisorna och de ständiga nedskärningarna. Borgarklassen, politikerna och media har använt en rad olika frågor under de senaste åren för att försöka avleda arbetarklassens uppmärksamhet från de verkliga problemen. Den ständiga rasistiska hetsen mot flyktingar och unga i förorten har varit en metod för att avleda från den högerpolitik som gjort borgarklassen allt rikare på arbetarklassens bekostnad.
Och på samma sätt som regeringen nu manar till nationell enhet mot Ryssland, försökte de mana till nationell enhet i början av pandemin. Men deras katastrofala hantering av pandemin slog tillbaka mot dem, och bidrog bara till att öka ilskan, särskilt bland arbetare inom välfärden som börjar nå bristningsgränsen.
Nu försöker de återigen lura den svenska arbetarklassen att deras fiende inte är den svenska borgarklassen utan Ryssland. De försöker återigen lura arbetarklassen att deras problem inte är bostadsbristen, inflationen, otrygga anställningar och omänskliga arbetsvillkor utan den ryska aggressionen. Men Sveriges upprustning och svensk nationalism kommer inte att kunna lösa något av arbetarklassens problem. Tvärtom kommer de ekonomiska konsekvenserna av kriget bara att förvärra dem.
En konflikt mellan två imperialistiska grupperingar
Kriget i Ukraina är konsekvensen av en lång konflikt mellan västimperialismen och Ryssland om makt, marknader och herravälde i Östeuropa. Trots löften om motsatsen när Sovjetunionen föll i början på 1990-talet, har Nato expanderat aggressivt österut och införlivade så sent som 2004 Estland, Lettland och Litauen. Man har köpt upp företag, installerat en rad västvänliga regeringar, placerat ut soldater i Östeuropa och hållit militärövningar vid Rysslands gränser. Kriget i Georgien 2008 var början på den ryska oligarkins försök att möta USA-imperialismens expansion och åter hävda sin makt i regionen.
Den västligt sponsrade, reaktionära Majdanrörelsen i Ukraina, 2014 var nästa sammandrabbning. Med stöd av nynazistiska huliganer installerades en reaktionär regim i landet som skulle se till att Ukraina gick med i EU och alliera sig med väst. Denna regering gick omedelbart till angrepp mot arbetarklassen med privatiseringar, nedskärningar, frysning av pensionerna och mycket annat. De tog in fascistiska huliganer i regeringen, samtidigt som Kommunistpartiet och vänstern drevs under jorden. Den 2 maj 2014 genomförde fascister en massaker på 46 aktivister i fackföreningshuset i Odessa. Allt detta ledde till ett uppror i östra Ukraina, som efter den ryska interventionen kristalliserades till Folkrepublikerna Lugansk och Donetsk. I den ukrainska regeringens krig mot dem har över 14 000 människor mist livet.
Varje angrepp behöver en ursäkt, och särskilt i väst har man en slående förmåga att motivera massmord med vackra fraser som “människors lika värde”, “frihet”, “demokrati” och så vidare. I Putins fall var ursäkten den ukrainska regimens verkliga bombningar av Donetsk och förtrycket mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Den verkliga anledningen var att den ryska borgarklassen inte kunde acceptera ännu en satellitstat till USA-imperialismen och EU precis intill den ryska gränsen.
Faktum är att Zelenskyj vann valet 2019 på ett program som kritiserade den regim som kom till makten efter euromajdan-rörelsen. Hans program inkluderade bland annat att anta en mildare ton i inbördeskriget (mot Donbassrepublikerna) och sluta fred med Ryssland. Men under borgerlig demokrati är sådana löften inte mer än ord – kapitalisternas intressen går först.
Zelenskyj är nära allierad med oligarker som Kolomojskyj, med nära kopplingar till väst och den nazistiska Azovbataljonen. Hans politik har inneburit nya IMF-lån, avregleringar för att sälja ukrainska företag till europeiska kapitalister, förtryck mot oppositionsmedier – och naturligtvis EU- och Nato-medlemskap.
Zelenskyjregimen är alltså inget neutralt offer för rysk aggression, utan tvärtom en företrädare för USA-imperialismen och Nato inuti Ukraina.
I tisdagens “tal till nationen” försökte Magdalena Andersson klumpigt dölja den västerländska imperialismens ambitioner genom det slående påståendet att: “Kreml hävdar att Ukraina tillhör en särskild rysk intressesfär. Men i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer.”
Man kan fråga sig vad en intressesfär under kapitalismen är, om inte att företagen i en grupp imperialistiska länder (USA och EU) lägger under sig företagen i ett annat land (Ukraina), köper dess borgarklass och politiker, och använder landets arbetare som kanonmat i sin egen konflikt med andra imperialistiska grupperingar.
När politikerna talar om att “lilla Ukraina” i sig inte utgör något hot mot “stora Ryssland”, handlar det bara om att dölja den västerländska imperialismens aggressiva expansion österut. De har mer än gärna tagit en “hård linje” mot Ryssland – med Ukrainas bönder och arbetare som enda insats. Ur deras synpunkt är det ukrainska folket bara brickor i ett spel, där mänskligt lidande är det nödvändiga priset för att västerländska kapitalister ska kunna öka sina profiter.
Det borde vara ABC för varje socialist att vi inte kan stötta någon sida i en sådan här konflikt: varken USA-imperialismen, Nato och deras europeiska allierade (inklusive Sverige) eller den ryska imperialismen. Att sluta upp bakom “sin” borgarklass och “sin” imperialism, innebär att avväpna arbetarna gentemot de egna kapitalisterna och att vända dem mot arbetare i andra länder.
Vänsterpartiet viker sig för pressen
Den svenska borgarklassen och deras representanter i ledningen för socialdemokratin har med glädje kastat undan alla pretentioner om att inte skicka vapen till länder i krig. Regeringen påstår att det är första gången sedan Sovjetunionens invasion av Finland 1939 som man skickar vapen till en krigszon.
Tyvärr är man inte lika villig att skicka vapen till Palestina. Rojava fick klara sig utan svenska vapen i kampen mot IS och för kurdisk frigörelse – däremot kunde Erdoganregimen i Turkiet använda svenska vapen för att kväsa kurderna.
På typiskt nyspråk talar den svenska lagstiftningen för vapenexporten om krav på “mottagarlandets respekt för de mänskliga rättigheterna”, om “demokrati”, om “en rättvis och hållbar utveckling i mottagarlandet” och så vidare. Detta är inget annat än en lämplig täckmantel för vapenexportens verkliga syfte: att främja svenska kapitalisters intressen i utlandet.
Att Sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg, blir ännu rikare på kuppen är naturligtvis bara bra ur deras synvinkel. Saabs aktie har rusat med över 20 procent efter måndagens beslut om att skicka vapen till Ukraina.
Vänsterpartiet var till att börja med det enda partiet att inte rösta för vapenexporten till Ukraina, vilket föga förvånande ledde till en storm av kritik i borgerliga media som krävde att partiet skulle rätta sig in i ledet. Den före detta partiledaren Jonas Sjöstedt använde sitt Twitter-konto till att orera om “Sveriges säkerhetsintresse” och uppmana partiledningen att ändra sig. Detta gjorde de på ett extrainsatt partistyrelsemöte under tisdagskvällen.
I stället för att avslöja den svenska imperialismens, USA-imperialismens, Natos och EU:s roll, har vänsterpartiledningen anammat deras verklighetsbeskrivning. Den 2 mars skrev Nooshi Dadgostar:
”Vladimir Putins invasion av Ukraina gör honom till en mördare och krigsförbrytare. Vanliga ukrainare offras nu för Putins stormaktsambitioner. Över en halv miljon människor har tvingats fly. De senaste dagarna har våra tre partier [Vänsterpartiet, Enhetslistan och finska Vänsterförbundet] fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig. Vi fortsätter trycka på för sanktioner mot rysk olja och gas, pengaflödet till Putins krigskassa måste strypas.”
Tyvärr sägs det inte ett ord om Nato och USA-imperialismens alla brott, eller hur de cyniskt använt Ukraina som ett slagfält i sina imperieambitioner. Genom sitt stöd till den amerikanska och europeiska imperialismen i dess konflikt med den ryska hjälper Vänsterpartiets ledning borgarklassen att bearbeta befolkningen inför ett svenskt medlemskap i Nato. Om Sverige går med i Nato, kommer Vänsterpartiet därmed bära en del av ansvaret för det.
Att Vänsterpartiets ledning kapitulerat inför den svenska borgarklassen är inte förvånande. Sedan 1990-talet har partiet tagit snabba steg åt höger, och under Nooshi Dadgostars ledning har man också börjat försöka framstå som ett ansvarstagande “näringslivsparti“, med en profil som är öppet positiv till de svenska industriföretagen. Beslutet om att man stödjer svensk vapenexport till Ukraina följer samma klassamarbetslinje: stöd svenska “intressen” (läs: storföretag), så faller förhoppningsvis några smulor ned till arbetarna.
Det är värt att påpeka att Vänsterpartiet motsatte sig att skicka vapen till kurderna i kampen mot IS 2014. “Vi ser inte heller att det är Sveriges roll att beväpna någon av parterna i krigen i Irak eller Syrien”, hette det då. Nu är man i stället för att skicka vapen som mycket väl kan hamna i händerna på ukrainska fascister, genom en korrupt och högerextrem regim som är uppbackad av Nato. Att partiet fortfarande är emot ett svenskt närmande till Nato gör liten skillnad om man i praktiken tar deras sida.
För en internationalistisk socialistisk hållning
Krig sätter alla tendenser inom arbetarrörelsen på prov. Med den massiva propaganda som den svenska borgarklassen utlöst var det självklart att varje svaghet inom vänstern och arbetarrörelsen skulle avslöjas. Att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kapitulerat inför pressen och stöttar sin egen härskande klass i konflikten är föga förvånande med tanke på att båda partiernas ledning stadigt gått till höger.
Det finns andra delar av vänstern som för fram en pacifistisk linje med uppmaningar till diplomatiska lösningar, nedrustning och fred. Men detta är lika delar naivt som det är reaktionärt. Även en diplomatisk lösning skulle innebära att något utav imperialistblocken skulle dominera Ukraina.
Krig är en ofrånkomlig del av kapitalismen, och att vädja till kapitalisterna, deras regeringar eller organ som FN att sätta stopp för krig är lika fruktlöst som att vädja till en kapitalist att sluta exploatera sina arbetare. Kapitalismens kris innebär en tilltagande konkurrens mellan imperialistmakter om bytet och därmed allt fler och blodigare krig. Det är bara genom klasskamp som vi kan kämpa mot krig. Det är bara genom att ta makten ifrån borgarklassen och avskaffa kapitalismen som vi kan undanröja de grundläggande orsakerna till att krig bryter ut.
Marxister är motståndare till alla paroller och åtgärder som innebär det minsta stöd till någon imperialistmakt eller härskande klass i något land. Oavsett om det är sanktioner, vapenleveranser eller uppmaningar till en diplomatisk lösning, är innebörden densamma: man ger stöd till den ena eller den andra sidan i konflikten, den ena eller andra härskande klassen.
Att arbetare i Sverige och övriga västvärlden känner en genuin solidaritet med de ukrainska massornas lidande råder det ingen tvekan om. Men detsamma kan inte sägas om de svenska kapitalisterna och den svenska regeringen. Därför kan vi inte göra gemensam sak med dem. Vi måste föra fram en självständig klassposition, som noggrant avvisar allt form av stöd till vår egen härskande klass liksom den härskande klassen i alla andra länder.
Därför kan vi inte föra fram paroller som “fred i Ukraina”, “Hands off Ukraina” och “vi står med Ukraina”, eftersom innebörden av dem är att det bara är Ryssland som ska dra sig ur Ukraina – medan USA och EU ska fortsätta att dominera landet. Fred i Ukraina innebär likaså ett stöd till den nuvarande regimen i Ukraina – den nationalistiska reaktionära regeringen under Zelenskyj som representerar USA och EU:s intressen i landet. Även en sådan paroll innebär att man tar ställning för västimperialismen mot den ryska imperialismen.
Vi stöttar ingen av sidorna. Den enda sidan vi står på är den internationella arbetarklassens. Vi tar en klassposition i kriget där vi stöttar arbetarnas kamp mot sin egen härskande klass i varje land.
Den vänster som tar ställning för västimperialismens sanktioner och vapenleveranser, och för Zelenskyjregimen, tar också ställning för Nato, EU, USA-imperialismen och den svenska imperialismen.
USA och EU kommer inte att lyckas störta Putin. Deras klumpiga försök gör det tvärtom lättare för honom att framstå som Rysslands “starke man” som står upp mot den västerländska imperialismen. Det är endast den ryska arbetarklassen som kan göra sig av med Putinregimen. På samma sätt kommer Putin om han får chansen endast att ersätta ukrainska nynazister med reaktionärer som viftar med den ryska imperieflaggan.
I Sverige är det vår uppgift att motsätta oss vår egen härskande klass, och avslöja deras intressen i konflikten. Naturligtvis ger vi inte det minsta stöd till Putin och hans reaktionära regim. Vi inspireras av de tusentals ungdomar som fängslats av Putin för sitt krigsmotstånd och stöttar våra ryska kamrater som modigt och benhårt motsatt sig Putins krig och avslöjat hans verkliga intentioner. Men som marxister i Sverige är det vår uppgift att följa deras exempel och avslöja den västerländska imperialismen.
Det värsta misstaget en svensk revolutionär kan göra i en sådan här situation är att stämma in i den öronbedövande hetsen mot Ryssland, som bara syftar till att maskera den svenska imperialismens brott och pressa in Sverige i krigsalliansen Nato. Vår hållning måste vara samma som Karl Liebknechts: “huvudfienden finns på hemmaplan!”
Inget stöd till klassfiendens militära äventyr – länge leve solidariteten med den internationella arbetarklassen!
Ned med krigsalliansen Nato – klasskamp mot imperialismen på alla sidor!
Ett socialistiskt perspektiv på att exportera krigsmateriel till krigshärdar.
• Är du helt historielös (inte menat som en förolämpning)? Men när socialdemokratin sprack, när 2a internationalen delades för knappt 110 år sedan så var det just i den nationella frågan.
Vänsterns ståndpunkt var att hålla fast vid Marx mål att hela världens arbetare skulle enas och stoppa alla framtida reaktionära krig. Klass över nation. Högerfalangen deklarerade trohet till kung, fosterland och finans och valde nation över klass. Det möjliggjorde första världskriget. Det var sossarnas stora svek mot mänskligheten.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
• Angående inrikes och utrikes aspekter av regimers legitimitet och tre högerregimer som dåliga exempel (KSA, Ryssland och USA).
En regims legitimitet i inrikespolitiken motiveras med graden av folkligt stöd och visst, USA:s presidenter väljs i allmänna val men måste ha goda relationer med kapitalets diktatur för att komma till val. Som illustrerande exempel kan vi nämna att Bernie Sanders utmanövrerades med lögner och makt över media av Biden och Bloomberg i South Carolina förra förvalet. USA är en plutokrati där ingen släpps fram utan storfinansens godkännande.
• Ett lands inre ordning får aldrig användas för att ge legitimitet åt inhuman utrikespolitik.
Men även om USA skulle varit en demokrati så skulle det inte gett Biden större rätt att angripa ett annat land än Kungen av Saudiarabien (KSA är definitivt ännu mindre demokrati än vad Ryssland är) har eller vad Poutine har. Angriparmaktens grad av demokrati är helt enkelt helt oväsentlig för dess rätt att starta angreppskrig. Det är alltid ytterst klandervärt att angripa ett annat land. Oavsett vem du är. Punkt.
• Angående det reaktionära, inter-imperialistiska, kriget i Ukraina, så bär Poutine ensam ansvaret för beslutet att invadera ett grannland. Men i en socialistisk värld hade förutsättningarna för att starta kriget inte funnits. När länder angriper varandra handlar det om rätten att exploatera och konflikten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.
Låt oss bortse från Natos provocerande utvidgning öster om Elbe. Att den förr eller senare skulle leda till ett krig var oundvikligt i en värld där länder konkurrerar om makten och resurserna. Eftersom våra makthavare litar blint på amerikansk analys har de blickarna riktade på förhållanden inne i Ryssland , så låt oss istället kort titta närmare på 2000-talets Ukraina.
Naomi Klein gav ut en bok 2007 som heter Chockdoktrinen. Den beskriver i princip exakt hur USA bryter ner och tar makten i länder med makroekonomiska styrmedel. Det har de gjort i t.ex. Sudan, Colombia och Ukraina. Samtidigt har USA uppmuntrat extremister att skapa oro i Ukraina precis på samma sätt som de gjort i land efter land i 70 år (Iran och Guatemala är de första exemplen på det som efter 1960-talets utveckling i Indonesien kallas Jakartametoden).
Poutine har gjort likadant. Han har kopierat Jakartametoden och genom att finansiera ryska och serbiska nassar skapat ett spegelkrig mot de av USA och EU finansierade ukrainska och västerländska nassarna.
De som lidit mest är de rysktalande pensionärerna i östra Ukraina. De har utnyttjats som en spelbricka av Putin och ignorerats av väst.
[Som ordförande Mao sa, är karriärmänniskor som grodor på botten av hinkar: de ser bara himlen ovanför, men är blinda för terrängen runtomkring sig och känner inte den mark de står på — en mark som gödslas med folkets ben och vattnas med de svagas blod.]
• När är det legitimt att intervenera?
När det gäller länders inre angelägenheter är det alltid lika klandervärt när centralmakten angriper en region eller en folkgrupp med militärt, polisiärt eller ekonomiskt våld. Inte heller i detta fall kan det försvaras med folkviljan. Att en majoritet bestämmer sig för att förtrycka en minoritet är inte mer rätt än om en minoritet griper makten och förtrycker en majoritet. Förtryck är förtryck.
Folkrätten är till för att skydda centralmakten, inte för att skydda de breda massorna. För folkets skydd finns istället konventioner för mänskliga rättigheter och mänsklighetens rättigheter. När förtrycket bryter mot dessa konventioner finns det legala skäl för folkligt uppror.
Som socialist ger jag mitt stöd till de som slåss för sina mänskliga rättigheter. Ibland är det ett ockuperat folk som slåss för att slänga ut en ockupant, ibland är det ett förslavat folk som slåss för sin frihet, ibland är det en förtryckt region som vill bli självständig. Det är i samtliga dessa fall klasskamp och skiljer sig från ett reaktionärt krig eftersom det senare handlar om två förtryckare som offrar arbetare på slagfälten för att vinna makten att förtrycka dessa arbetare och ta kontroll över naturresurserna.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍