Pandemin har visat sig vara en berättelse om två system

av professor Radhika Desai

I denna insiktsfulla artikel av professor Radhika Desai, som ursprungligen publicerades i CGTN, förklaras varför de avancerade kapitalistiska länderna - särskilt de mest nyliberala och kapitaliserade - har presterat så dåligt i samband med Covid-19-pandemin och varför de socialistiska länderna har klarat sig så mycket bättre. 

När världen markerade den andra internationella dagen för epidemisk beredskap (IDEP) den 27 december 2021 är inget tydligare än att världens rikaste och mäktigaste länder inte var redo inför pandemin. Den mycket smittsamma Omicron orsakade flygförseningar och inställda flygningar genom att flygbesättningar smittades, särskilt i USA.

Varför klarar sig de rikaste länderna så dåligt mot viruset?

Det beror inte bara på att de har roffat åt sig av de tillgängliga vaccinerna genom att ge andra och tredje doser medan viruset rasat och muterat på andra håll. Det är inte bara det att de har lämnat åt Kuba, Kina och Ryssland att donera 600 miljoner vaccindoser till Afrika, samtidigt som Kanada destruerar vaccin och samtidigt som USA för ett nytt kallt krig med Kina och splittrar världen — i stället för att delta i en gemensam världsinsats mot pandemin.

Faktum är att pandemin har visat sig vara en berättelse om två system. Världens rikaste länder, ledda av de mest nyliberala och finansialiserade länderna, USA och Storbritannien, har presterat uselt medan de socialistiska länderna, ledda av Kina, har presterat mycket bättre.

Se bara på en enda indikator. Vid den andra IDEP-undersökningen, enligt den allmänt betrodda webbplatsen Our World in Data, uppgick de bekräftade kumulativa COVID-19-dödsfallen per miljon till 2.450,20 för USA och 2.171,55 för Storbritannien, medan siffran för Vietnam var 320,04 och för Kina endast 3,21. Till och med Kuba, som är beroende av turism och som är ödelagt av olagliga USA-sanktioner, låg på 735,23.

Faktum är att de rika länderna inte har bekämpat viruset utan prioriterat tre andra saker.

• För det första är deras mål inte att stoppa utan att “platta ut kurvan” för infektioner så att deras offentliga hälsovårdssystem, som är utarmade av decennier av nyliberala nedskärningar, inte blir överväldigade. I stället för att hälso- och sjukvårdssystemen räddar medborgarna i dessa länder uppmanas medborgarna att rädda hälso- och sjukvårdssystemen i stället.
• För det andra har man under parollen att man måste balansera räddning av “liv” mot räddning av “försörjning” räddat miljardärers förmögenheter och kapitalisters tillgångar samtidigt som man tvingar miljontals av de mest marginaliserade arbetande människorna att utsätta sig för viruset och drabbas av sjukdom och till och med död. Deras senaste slogan är att människor måste lära sig att “leva med viruset”. Vad de menar är att medan eliterna håller sig säkra hemma och i ultraresena sällsynta miljöer, hålls en kvinnlig och icke vit klass av “viktiga arbetare” utsatta för viruset.
• Slutligen prioriterade de vacciner framför allt annat, vilket gynnar Big Pharma och undviker frågan om att öka personalstyrkan, finansieringen och den samhällsbaserade kapaciteten för testning, spårning och stödd isolering i deras hälsovårdssystem, vilket är nyckeln till att bekämpa denna pandemi och oundvikliga framtida pandemier, vilket särskilt Kinas erfarenheter har visat. Den nyliberala omerta eller tystnadskoden om utbyggnad av hälsovårdsanläggningar förblir obruten.

Det nya kalla kriget har faktiskt gjort det omöjligt för västvärlden att lära sig av Kina. Inte bara avfärdas Kinas erfarenheter och framgångar som “auktoritära”, inte bara har stora studier noggrant undvikit att inkludera Kina, utan på senare tid har stora nyhetsbyråer börjat kritisera Kina för dess “maximala förtryck” och “noll COVID”-strategi.

För The Economist är “Kinas försök att eliminera viruset, snarare än att bara hantera det, säkert kostsamma”. Financial Times klagar över att “Kinas ansträngningar för att kontrollera pandemin har bidragit till en bredare ekonomisk avmattning”. Sådana klagomål bortser helt från det faktum att Kina har räddat liv och försörjning mycket bättre än västvärlden.

Vacciner är inte och kan inte vara silverkulor mot viruset. De minskar endast risken för överföring, sjukligheten och dödligheten. Dessutom förblir en stor del av världen i alla fall ovaccinerad och är värd för mutationer.

Till sist var vaccinationsnivån alltför länge långt under den nivå som krävs för att uppnå flockimmunitet, även i många av de rika länderna — vilket främst beror på den opålitlighet, med vilken regeringarna har behandlat så många av sina egna medborgare, framför allt marginaliserade grupper. De fortsätter detta genom att stigmatisera de ovaccinerade i stället för att nå ut till dem och samarbeta med dem. Det är därför länder som USA, om inget mirakel inträffar, står inför en rekursiv cykel av utbrott och nedstängningar — kanske är det därför som ett mirakel har blivit det nya hoppet.

När världen nu [den 31 december 2021] avslutar ett andra pandemiskt år, har Omicron väckt hoppet om att den, genom att bli den dominerande varianten och omvandla det nya coronaviruset till ett vanligt förkylningsvirus, som endast de mest sårbara måste skyddas mot, kan få slut på pandemin. Det är anmärkningsvärt att detta är västvärldens bästa hopp om att slippa pandemin. Räddningen låg inte i något som offentliga myndigheter eller ens kapitalismens berömda vetenskapliga, tekniska eller innovativa kapacitet gjorde, utan i naturens egen barmhärtighet. Det är alltså till denna primitiva punkt, som kapitalismen lyckas driva Upplysningen.