Minst 27 väpnade konflikter pågår på jorden, men de avlägsna krigens muller försvinner ofta innan de når vårt medvetande.
FAIR är en mediebevakningsgrupp i USA, som sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Jag återpublicerar här en viktig analys av hur västmedia prioriterar och vinklar nyheter beroende på nationella intressen.
Hur mycket mindre nyhetsvärda är civila [offer] i andra konflikter [än den som just nu pågår i Ukraina]?
Mycket mindre, särskilt när de är offer för USA [och andra Nato-länder].
av Julie Hollar för FAIR den 18 mars 2022
När USA-hegemonins nyhetsmedier täckte de första chockerande veckorna av den ryska invasionen av Ukraina har vissa medieobservatörer – som FAIR-grundaren Jeff Cohen (Common Dreams, 28/2/22) – noterat sina intryck av hur täckningen skiljer sig från tidigare krig, särskilt när det gäller ett nytt fokus på konsekvenserna för civila.
För att kvantifiera och fördjupa dessa iakttagelser studerade FAIR den första veckans bevakning av kriget i Ukraina (24/2-3/2/22) på ABC World News Tonight, CBS Evening News och NBC Nightly News. Vi använde nyhetsdatabasen Nexis för att räkna både källor (vems röster får höras?) och segment (vilka vinklar täcks?) om Ukraina under studieperioden. Om man jämför denna bevakning med bevakningen av andra konflikter kan man konstatera både en välbekant förlitan på att amerikanska tjänstemän sätter ramarna för händelserna och en nyvunnen förmåga att bevaka konsekvenserna för civila – när dessa civila är vita och attackeras av en officiell amerikansk fiende, snarare än av USA självt.
Ukrainska källor – inga experter
En av de mest slående sakerna med den första rapporteringen har varit det stora antalet ukrainska källor. FAIR utmanar alltid nyhetsmedierna att söka efter perspektivet hos dem som påverkas mest av händelserna, och de amerikanska medierna gör det i mycket större utsträckning i detta krig än i något annat krig under senare tid. Av totalt 234 källor – av vilka 230 hade identifierbar nationalitet – var 119 ukrainska (inklusive fem som bor i USA).
Det rörde sig dock till övervägande del om intervjuer med personer på gatan som sällan bestod av mer än en eller två rader. Till och med de tre ukrainska personer som identifierades som yrkeskunniga – två läkare och en journalist – talade endast om sina personliga erfarenheter av kriget. Tjugoen (17 % av de ukrainska källorna) var nuvarande eller tidigare regeringseller militärtjänstemän.
Att sända så många ukrainska röster, men be så få att tillhandahålla faktiska analyser, har effekten att skapa sympatier, men för ett folk som i första hand målas upp som brickor eller offer, snarare än som ett folk med värdefull kunskap, historia och potentiella bidrag för att bestämma sin egen framtid.
Under tiden har ryska regeringskällor endast förekommit fyra gånger. Sexton andra ryska källor citerades: Tretton personer på gatan, en oppositionspolitiker och två medlemmar av rika familjer.
Åttio källor kom från USA, däribland 57 nuvarande eller tidigare amerikanska tjänstemän. Trots EU:s diplomatiska engagemang nämndes endast två västeuropeiska källor: den norska Nato-generalsekreteraren och en tysk civilperson som hjälper flyktingar i Polen. Det fanns också åtta utländska civila personer som bodde i Ukraina: tre från USA, tre från Afrika och två från Mellanöstern.
Politiska ledare bidrar visserligen med viktiga kunskaper och perspektiv till krigsbevakningen, men det gör även forskare, tankesmedjor och medborgarorganisationer med regional expertis. Men dessa röster var nästan helt marginaliserade, med endast fem sådana experter från det civila samhället som förekom under studieperioden. Alla var i USA, även om en var ukrainsk-amerikanen Michael Sawkiw (CBS, 24/2-22), som representerade Ukrainian Congress Committee of America (en organisation som är associerad med Stepan Banderas fraktion av Organisationen av ukrainska nationalister, som deltog i förintelsen under andra världskriget).
I själva verket har alltså amerikanska nyhetsmedier i stor utsträckning låtit amerikanska tjänstemän utforma villkoren för konflikten för tittarna. Medan tjänstemännen skällde ut den ryska regeringen och betonade “vad vi kommer att göra för att hjälpa det ukrainska folket i kampen” (NBC, 3/1/22), ifrågasatte inga källor USA:s egen roll i att bidra till konflikten (FAIR.org, 3/4/22), eller de västliga sanktionernas inverkan på ryska civila.
Den partiskhet som gynnar amerikanska tjänstemän och marginaliseringen av experter från det land som invaderas – liksom experter från det civila samhället från alla länder – påminner om den amerikanska TV-nyhetstäckningen av en annan storskalig invasion under senare tid: USA:s invasion av Irak. En undersökning av FAIR (Extra!, 5-6/03) visade att under de tre veckorna efter det att USA inledde det kriget utgjorde nuvarande och tidigare amerikanska tjänstemän mer än hälften (52 %) av alla källor i nyhetsprogrammen på bästa sändningstid på ABC, CBS, NBC, CNN, Fox och PBS. Irakierna utgjorde endast 12 % av källorna, och 4 % av alla källor var företrädare för akademiker, tankesmedjor eller icke-statliga organisationer.
Med andra ord, även om fördomarna är ännu större när USA leder kriget, tycks amerikanska medier vara nöjda med att låta amerikanska tjänstemän utforma berättelsen om varje krig och att tysta sina kritiker.
Synliga och osynliga civila
Men det finns också slående skillnader i bevakningen av de två krigen. När USA invaderade Irak utgjorde de civila i landet en mycket mindre andel av källorna: 8 procent jämfört med 45 procent i Ukraina.
Amerikanska reportrar, som nästan alla var inbäddade i den amerikanska militären i Irak i början av kriget, tog till sig och återgav den amerikanska propagandan som beskrev kriget som ett befriande av irakier, inte som ett dödande av dem. Det fanns därför inte mycket motivation för att tala med eller visa dem, förutom att visa dem berömma USA – den typ av reaktion som en journalist som är inbäddad bland tungt beväpnade soldater sannolikt skulle ge.
En annan anmärkningsvärd skillnad är det sätt på vilket amerikanska nyhetsmedier bevakar antikrigsröster från angriparnationen. Intressant nog tycks den ryska allmänhetens motstånd mot kriget i Ukraina vara ungefär som den amerikanska allmänhetens motstånd mot Irakkriget, på så sätt att medan en majoritet i varje land stödde sin regerings aggressiva åtgärder i början av båda krigen, var ungefär en fjärdedel emot dem (Gallup, 24/3/03; Meduza, 22/3/22).
Men på amerikanska TV-nyheter framstod antikrigsandan som helt annorlunda i de två konflikterna. Av de 20 ryska källor som ingick i studien uttryckte tio (50 %) motstånd mot kriget, vilket var betydligt högre än den andel som opinionsundersökningarna visade. Samtidigt representerade antikrigsrösterna endast 3 % av alla amerikanska källor i den tidiga Irakbevakningen (FAIR.org, 5/03), vilket är en dramatisk nedtoning av allmänhetens motstånd.
Civil-centrerad krigsbevakning
Det är nästan alltid oskyldiga civila som bär huvuddelen av de moderna krigen. Men USA:s mediatäckning av denna civila kostnad är sällan i skarpt fokus, vilket gör att den senaste rapporteringen om Rysslands invasion av Ukraina ger en exceptionell bild av hur en krigsbevakning med inriktning på civila kan se ut – under vissa omständigheter.
I vår studie tittade vi inte bara på källor utan även på innehållet i segmenten om Ukraina. Under den första veckan av kriget erbjöd de amerikanska nyhetssändningarna på bästa sändningstid på ABC, CBS och NBC regelbundna rapporter om invasionens civila kostnader och skickade reportrar till de större städer som var måltavlor, liksom till gränsområden som tog emot flyktingar.
Sjuttioen avsnitt i de tre nätverken täckte konsekvenserna för den ukrainska civilbefolkningen, både de som stannade kvar och de som flydde undan våldet. Tjugoåtta av dessa nämnde eller fokuserade på civila offer.
I många rapporter beskrevs eller sändes ljudklipp av civila som beskrev sin rädsla och de utmaningar de stod inför, och flera av dem tog upp barn. I ett representativt ABC-inslag (28/2/22) rapporterade till exempel korrespondent Matt Gutman: “Den här lilla flickan på tåget som snörvlar i sitt gosedjur är bara en av de mer än 500 000 människor som lämnar allt bakom sig och flyr i trånga tåg.”
Genom att göra konsekvenserna för civila människor till fokus för berättelsen och visa deras erfarenheter uppmuntras sympati för dessa civila människor och fördömande av kriget. Men denna demonstration av nyhetsmediernas förmåga att fokusera på den civila påverkan, inklusive civila offer, i Ukraina är desto mer fördömande för deras bevakning av krig där USA och dess allierade har varit angripare – eller där offren inte har varit vita.
“De verkar så lika oss”
Många experter och journalister har ertappats med att säga den tysta delen högt. “De verkar så lika oss”, skrev Daniel Hannan i Telegraph (26 februari 22). “Det är det som gör det så chockerande.”
CBS News Charlie D’Agata (25/2/22) berättade för tittarna att Ukraina
inte är en plats, med all respekt, som Irak eller Afghanistan, där konflikter har rasat i årtionden. Detta är en relativt civiliserad, relativt europeisk – jag måste också välja dessa ord med försiktighet – stad, en stad där man inte skulle förvänta sig detta, eller hoppas att det skulle hända.
“Det som är övertygande är att bara genom att titta på dem, hur de är klädda, så är de välmående – jag vill inte använda uttrycket – medelklassmänniskor”, förundrade sig BBC:s reporter Peter Dobbie på Al Jazeera (27/222):
Det är inte uppenbart att det rör sig om flyktingar som vill komma bort från områden i Mellanöstern som fortfarande befinner sig i ett stort krigstillstånd. Det är inte människor som försöker fly från områden i Nordafrika. De ser ut som vilken europeisk familj som helst som du skulle kunna bo granne med.
Även om amerikanska nyhetsmedier ibland har visat intresse för svarta och bruna flyktingar och krigsoffer (t.ex. Extra!, 10/15), är det svårt att föreställa sig att de någonsin kommer att få samma massiva bevakning som de ukrainare som “ser ut som oss” – enligt definitionen av vita journalister.
“Ge kriget en chans”
Och man kan säkert tänka sig exempel på fall där icke-vita flyktingar får för lite uppmärksamhet av amerikanska nyheter. Trots deras påståenden om djup oro för Afghanistans folk när USA drog tillbaka sina trupper förra året, har samma TV-kanaler till exempel knappt täckt den förutsägbara och undvikbara humanitära katastrof som landet står inför (FAIR.org, 12/21/21). Mer än 5 miljoner civila afghaner är antingen flyktingar eller internflyktingar.
Demokratiska republiken Kongo, som förra året utsågs till världens mest försummade flyktingkris av Norska flyktingrådet (5/27/21), med 1 miljon externa och 5 miljoner interna flyktingar, har inte fått ett enda omnämnande under de senaste två åren i de amerikanska nyheterna på bästa sändningstid. Och under 2000-talet, när uppskattningsvis 45 000 kongoleser dog av konfliktrelaterade orsaker varje månad, nämndes det i genomsnitt mindre än två gånger per år (FAIR.org, 4/09).
Vid vårt lands egna gränser minimerar nyhetsbevakningen flyktingarnas röster och framställer i stort sett deras historia som en politisk kris för USA, inte som en humanitär kris för de övervägande svarta och bruna flyktingarna (FAIR.org, 6/19/21).
Men att vara vit ger inte automatiskt civila offer en huvudroll i USA:s nyhetsbevakning. Under Kosovokriget tonades de serbiska offren för Natos bombningar ner – och ibland uppmuntrades deras död till och med – av amerikanska journalister (FAIR.org, 7/99). När Nato lättade på sina insatsregler, vilket ökade antalet civila offer, skrev New York Times-kolumnisten Thomas Friedman (4/6/99): “Tolv dagars kirurgiska bombningar skulle aldrig vända Serbien. Låt oss se vad 12 veckor av mindre än kirurgiska bombningar gör. Ge kriget en chans.”
Likaså kritiserade Washington Posts kolumnist Charles Krauthammer (4/8/99) den “outhärdliga selektiviteten” i Natos bombningar, och jublade över att “äntligen träffar de mål – kraftverk, bränsledepåer, broar, flygplatser, TV-sändare – som faktiskt kan döda fienden och civila i närheten”.
“Utformade för att endast döda mål”
Som dessa exempel antyder kan ras visserligen påverka journalisternas känslor av identifikation med civila offer, men i ett ekosystem av företagsbaserade medier som i så hög grad förlitar sig på amerikanska tjänstemän för att definiera och rama in händelser, kommer dessa tjänstemäns intressen med nödvändighet att forma vilka kriser som får mer täckning och vilka aktörer som får mer sympati.
Irakkriget erbjuder en tydlig kontrast till Ukrainas bevakning. USA invaderade Irak under förevändning av oro för både Saddam Husseins förmodade massförstörelsevapen och hans behandling av det irakiska folket – och presenterade kriget som humanitärt (FAIR.org, 4/9/21). Men Iraq Body Count registrerade 3 986 våldsamma civila dödsfall till följd av kriget enbart i mars 2003. Invasionen inleddes den 20 mars, vilket innebär att dessa dödsfall inträffade på mindre än två veckor. (IBC:s siffror – som med största sannolikhet är en underskattning – dokumenterade cirka 200 000 civila dödsfall under krigets gång). Den USA-ledda koalitionen var till övervägande del ansvarig för dessa dödsfall.
(Även om kriget i slutändan resulterade i över 9 miljoner irakiska flyktingar eller internflyktingar, började denna förflyttning inte nå sitt massiva antal förrän senare, så den tidiga bevakningen skulle inte förväntas fokusera på flyktingar på samma sätt som bevakningen av Ukraina gör).
Under den första veckan av Irakkriget (20/3-26/03) hittade vi 32 avsnitt i ABC:s, CBS:s och NBC:s nyhetsprogram på bästa sändningstid som nämnde civila och krigets inverkan på dem – mindre än hälften av det antal som samma nyhetsprogram sände om civila i Ukraina.
Anmärkningsvärt nog var det bara nio av dessa inslag som pekade ut USA som ens potentiellt ansvarigt för civila offer, medan tolv av dem beskrev USA som en aktör som antingen agerade för att undvika att skada civila eller som arbetade för att hjälpa civila som hotades av Husseins agerande. NBC:s Jim Miklaszewski (21 mars 2003) informerade till exempel tittarna om att även om “mer än 1 000 vapen bombade Bagdad i dag… varje vapen är precisionsstyrt, med dödlig precision, och är utformat för att endast döda måltavlor, inte oskyldiga civila”.
När det gäller Ukraina-täckningen däremot, nämnde dessa program Ryssland som förövare i varenda en av de 28 omnämnandena av civila offer, utom i ett kort meddelande under rubriken om en stridsvagn som krossade en bil med en civilperson i den (ABC, 25/2/22).
“Ett direkt resultat av Saddam”
Tittarna på CBS Evening News hörde inte förrän i slutet av den första veckan av USA:s invasion av Irak något omnämnande av att USA hade skadat civila – även om de hörde att irakiska soldater klädde ut sig till civila och sedan sköt mot amerikanska trupper (3/23/03, 3/24/03); att de amerikanska koalitionsstyrkorna i en stad “inte skjuter in i stadens centrum eftersom vi inte kan riskera att de får kollaterala skador” (25.3.2003), och att de allierade styrkorna i en närliggande stad “förser desperata civila irakier med det första vattnet” som Hussein har avskurit från vattnet (25.3.2003). I programmet nämndes kortfattat civila offer två gånger (24/3/03, 26/3/03) utan att identifiera vilken sida som var ansvarig för skadorna, även om man i ett av programmen (24/3/03) betonade att när en skadad irakisk familj dök upp vid ett amerikanskt läger “fick dessa [amerikanska] soldater att strömma ut för att ge den hjälp de kunde”.
Efter att amerikanska luftangrepp härjade i ett bostadsområde i Bagdad den 25 mars började den amerikanska militärens noggrant kurerade mediehantering att visa vissa sprickor – men inte alla medier var redo att erkänna USA:s ansvar. Till CBS Dan Rather (26 mars 2003):
Scenes of civilian carnage in Baghdad, however they happened and whoever caused them, today quickly became part of a propaganda war, the very thing US military planners have tried to avoid.
Även i rapporter som inte avfärdade civila offer som propaganda, dansade journalisterna ofta runt ansvaret för dem och mildrade kritiken. I ett NBC-inslag (26/3/03) använde Peter Arnett till exempel aldrig en aktiv röst för att identifiera förövaren av attacker mot civila och civila områden, utan cirkulerade runt det med repliker som: “Vi får en känsla av att Bagdad blir alltmer ett mål”, eller “Först med TV-stationen och nu med bombningar närmare stadens centrum”, eller “hela området ödelades” eller “När dessa missiler kom in i staden i dag var det relativt mycket folk i staden”. Istället beskrev han i slutet “amerikanska trupper” som “samlas för att attackera Bagdad” – som om de beskrivna bombningarna inte redan var en attack av amerikanska trupper.
I kombination med de upprepade omnämnandena av “mänskliga sköldar” och irakiska soldater som “klädde sig som civila”, gav denna typ av rapportering direkt näring åt Pentagons linje som talespersonen Torie Clarke (C-SPAN, 26 mars 2003) uttalade: “Vi gör extraordinära ansträngningar för att minska sannolikheten för dessa förluster. Alla offer som inträffar, alla dödsfall som inträffar, är ett direkt resultat av Saddam Husseins politik.”
Civila irakier kan mycket väl ha varit av mindre intresse än ukrainare för amerikanska reportrar eftersom de inte “verkade vara som vi”. Men deras dödsfall blev säkerligen mindre uppmärksammade eftersom de inte passade in i den officiella linje som journalisterna efterliknade.
“Det är perverst att fokusera för mycket på förluster”
USA inledde Irakkriget för nästan 20 år sedan, men nyhetsbevakningen av civila offer för USA:s aggressioner har förändrats föga med tiden. Under hela det pågående syriska inbördeskriget har USA ingripit i varierande grad, med en stor upptrappning under Donald Trump 2017. Från juni till oktober det året pamparade en USA-ledd koalition den tätbefolkade staden Raqqa, som hade tagits över av ISIS, med ett brutalt luftkrig.
Amnesty International (4/19) anklagade koalitionen för att ha förstört staden med luft- och artillerianfall och dödat mer än 1 600 civila – tio gånger så många som USA och dess allierade erkände – och skadat många fler. Mer än 11 000 byggnader förstördes. Som Anand Gopal i New Yorker (21/12/20) skrev: “Decimeringen av Raqqa är olik något som har setts i en amerikansk konflikt sedan andra världskriget”.
Under de fem månader då offensiven ägde rum nämndes civila i Syrien endast i 18 avsnitt i de tre nätverkens nyhetsprogram på bästa sändningstid. På ABC och NBC var de enda hänvisningarna till civila offer omnämnanden av Trump som lyfte fram en tidigare dödlig kemvapenattack av syriska styrkor någon annanstans i landet (ABC, 6/27/17; NBC, 6/27/17). (CBS nämnde också attacken under studieperioden-7/17/17.) Faktum är att fram till i dag har varken ABC World News Tonight eller NBC Nightly News nämnt något om amerikanska attacker mot civila i Raqqa, trots att Amnesty International släppt inte bara en utan två fördömande rapporter (6/5/18, 4/19).
Endast nio av de 17 avsnitten nämnde civila i Raqqa; alla kom från CBS, som var det enda nätverket av de tre som brydde sig om att skicka en korrespondent till den stad som nätverkets land bombade. CBS korrespondent Holly Williams gjorde åtta rapporter som nämnde civila offer, från den 24 augusti till den 17 oktober. I sex av dessa namngavs de amerikanska flygattackerna som orsakade civila dödsfall, men varje rapport nämnde i samma andetag ISIS brutalitet mot civila eller användning av mänskliga sköldar, som för att frikänna USA eller flytta skulden till ISIS.
Till exempel rapporterade Williams den 10 oktober:
Utan amerikanska flygattacker hade det varit nästan omöjligt att besegra ISIS. Men några av dem som nu flyr från ISIS-territorium säger att det är attackerna som är deras största rädsla. Den amerikanska koalitionen medger att mer än 700 civila oavsiktligt har dödats i Syrien och Irak, andra hävdar att antalet är mycket högre.
För Renas Halep är dock alla som vill förgöra ISIS en vän. Han berättade att ISIS felaktigt anklagade honom för stöld och amputerade hans hand för fyra år sedan. Det är ett straff som extremisterna har använt flitigt.
Denna “balans” är misstänkt konsekvent. Det är värt att komma ihåg att under Afghanistankriget beordrade CNN:s ordförande Walter Isaacson sin personal att kompensera rapporteringen om civilas förödelse med påminnelser om talibanernas brutalitet, och sade att det “verkar perverst att fokusera för mycket på förlusterna eller svårigheterna i Afghanistan” (FAIR.org, 11/1/01).
Ingen av Williams källor som var med i kameran kritiserade den amerikanska koalitionens flygattacker, medan många kritiserade ISIS – kanske på grund av CBS policy, eller kanske på grund av att Williams var inbäddad i koalitionsstyrkorna.
“De avlägsna krigens trumslag”
När den ryska invasionen av Ukraina började funderade NBC-ankaret Lester Holt (25/2/22):
Ikväll pågår minst 27 väpnade konflikter på vår planet. Ändå är det så ofta så att de avlägsna krigens dån försvinner innan de når vårt medvetande. Andra gånger är det råa beräkningar av gemensamma nationella intressen som minskar avståndet.
Men som bilder från Ukraina återigen påminner oss om är krigets smärta gränslös.
Holt talade som om journalister som han själv inte spelar någon roll för att avgöra vilka krig som når vårt medvetande och vilka som försvinner. Krigets smärta må vara gränslös, men de internationella reaktionerna på denna smärta beror i hög grad på den sympati som journalister skapar genom sin bevakning av kriget. Och västerländska journalister har gjort det mycket tydligt vilka offrens smärta som är mest nyhetsvärda för dem.
Researchassistent: Luca GoldMansour
Källa: https://fair.org/home/how-much-less-newsworthy-are-civilians-in-other-conflicts/
Om FAIR
FAIR, den nationella mediebevakningsgruppen från USA, har sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Vi arbetar för att stärka det första tillägget genom att förespråka större mångfald i pressen och genom att granska mediemetoder som marginaliserar allmänintresset, minoriteter och avvikande åsikter. Som en organisation mot censur och självcensur avslöjar vi försummade nyheter och försvarar arbetande journalister när de får munkavle. Som en progressiv grupp anser FAIR att det i slutändan behövs strukturella reformer för att bryta upp de dominerande mediekonglomeraten, inrätta oberoende offentliga sändningar och främja starka icke vinstdrivande informationskällor.
FAIR arbetar på ett unikt sätt med både aktivister och journalister. Vi upprätthåller en regelbunden dialog med reportrar på nyhetsbyråer runt om i landet, där vi ger konstruktiv kritik när det behövs och applåderar exceptionell, slagkraftig journalistik. Vi uppmuntrar också allmänheten att kontakta medierna för att framföra sina synpunkter och bli medieaktivister snarare än passiva nyhetskonsumenter.
FAIR publicerar Extra!, nyhetsbrevet om mediekritik, och producerar veckovis radioprogrammet CounterSpin, programmet som ger dig nyheterna bakom rubrikerna. Dessutom distribuerar FAIR:s blomstrande e-postlista artiklar och Action Alerts till vårt internationella nätverk av över 20.000 aktivister.
