T-90M Armata är en av de mordmaskiner Ryssland har i sin krigsmaskin. Bild: Reuters
Igår var en mörk dag i Europas historia och på kvällen samlades statscheferna för EU:s länder i Bryssel.
EU-länderna enades om ett kraftfullt fördömande av Rysslands olagliga invasion av Ukraina.
Generellt vet vi, genom att studera historien, att den förutsägbara händelsekedjan utgörs av att kapitalismen leder till imperialism och när ett imperium når gränsen för sin expansion urartar kapitalismen i fascism inom imperiet och tillslut i någon form av aggression för att kunna fortsätta expansionen. Aggressionen är diplomatisk, finansiell och ytterst militär krigföring.
Självklart måste vi stå enade i solidaritet med de ukrainska folken.
Det är som alltid de breda massorna som kommer att tvingas slakta varandra på slagfälten, medan de reaktionära ledarskikten upphetsat för statistik över hur många människor som stympats och mördats — offrats på kapitalist-imperialismens altare.
Tillsammans med USA bär Ryssland ansvaret för att det åtta år långa inbördeskriget i Ukraina hållits vid liv, men det ryska ledarskiktet bär ansvaret för den militära invasionen.
Igår kväll enades stats- och regeringschefer från 27 medlemsstater om det mest omfattande sanktionspaketet någonsin. Sverige var drivande för hårda och kraftfulla sanktioner mot Ryssland.
Det blir massiva sanktioner mot finanssektorn, energisektorn och transportsektorn.
Konsekvenserna av Rysslands oprovocerade övergrepp mot Ukraina kommer att bli mycket kostsamma för EU-länderna. Eftersom Putin-regimen med hundra procents sannolikhet förberett sig på sanktioner kommer sådana att ha ungefär samma effekt som vore EU en kattunge som bet i en råtta av sten — vi kommer att skada tänderna medan den ryska stenen knappt rispas.
Om EU skall få märkbar effekt (förutom självskada) är det nödvändigt att få med sig Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika i sanktionerna mot Ryssland.
Dividernas ära. Vi är alla divider, delar av helheten. Vi är inte individer. Inte individer, utan divider.
Solidaritet och medkänsla utgör tillsammans överideologin som bärs upp av jämställdhet, jämlikhet och respekt.
Lojaliteten till dessa fem koncept är nyckeln, nyckeln till framtiden, till framtidens samhälle.
Om mänskligheten skall lyckas skapa en hållbar framtid är det av oerhört stor vikt att det i varje människa redan från start inpräntas att hennes ära hänger på förmågan att upprätthålla lojaliteten till de fem koncepten.
Den universella gemenskap som utgörs av hela mänskligheten är var och ens utökade familj.
Vi kan inte älska alla, men vi kan bry oss om alla och ge varandra trygghet, frihet, utrymme och möjlighet att utvecklas på egna villkor till en person som känner glädje, glädje i att bidra efter förmåga.
Otrygghet leder till girighet som i sin tur leder till förfall, till tävlan om resurser, hamstring, exploatering, profitering, våld och död.
Otrygghet leder till ärolöshet. Allas ära hänger därför på att upprätthålla trygghet för alla.
De negativa följder som en järnmalmsgruva i Gállok/Kallak, fyra mil västanför Jokkmokk skulle få för naturen, för samerna, för vattnet och för den biologiska mångfalden för evinnerliga tider är enorma.
Vi kräver att Sveriges regering, inte tillåter någon gruva i Gállok/Kallak!
Ya basta! Jokkmokks kommun har redan bidragit nog mycket till Sveriges försörjning av elström och skog.
Det tre kvadratkilometer stora och 400 meter djupa dagbrottet blir förödande för renskötseln i området. Järn är ingen ovanlig och kritisk metall, som behövs i den så kallade gröna omställningen. Det räcker med alla andra järnmalmsgruvor som redan finns i Norrbotten.
Näringsminister Thorwaldsson säger att Socialdemokraterna “älskar gruvor”. I februari väntas han och regeringen fatta beslut om gruvan i Gállok.
Deklarationen om urfolks rättigheter antogs 2007 av Förenta Nationerna. I deklarationen sägs bland annat att urfolk har rätt att bli konsulterade, informerade och fatta beslut i frågor som berör dem och deras rättigheter, utan påtryckningar utifrån och att urfolk har rätt att bestämma vad som är bäst för dem och deras samhällen. Urfolket samerna måste också få råda över de här gruvplanerna.
Laponias status som världsarv hotas. Samma renar som på somrarna betar i Sarek och Badjelánnda är de renar som också betar i och vid det planerade gruvområdet. Renarna och renskötseln i Laponia var en lika viktig del som naturvärdena för att Laponia alls kunde bli världsarv. UNESCO anser att gruvan i stor grad kommer påverka världsarvet. Laponias status som världsarv kan mycket väl komma att upphöra om gruvan blir verklighet.
Byn Björkholmen, som ligger knappt två kilometer från det planerade dagbrottet, tvingas att evakueras om gruvan kommer. Marker som byborna brukat i generationer blir då bortsprängda.
Lokalbefolkningens försörjning av kött, fisk, örter, bär och svamp saboteras för all framtid och möjligheterna till rekreation i den enda kvarlämnade gammelskogen i området, på berglandet Roavvoajvve, spolieras.
Jokkmokks trovärdighet som natur- och kulturkommun urholkas. Många av de idag återkommande jokkmokksbesökarna kommer troligen att hitta sig andra besöksmål.
Gruvan riskerar att förgifta Lilla Lule älv, som är vattentäkt för Bodens och Luleås cirka 100 000 invånare . Om gruvans damm rämnar dras alla vattenkraftsdammar som finns nedströms med i översvämningen. Många människor riskerar att dö.
Jokkmokks luftkvalité kommer att dramatiskt försämras. I den förhärskande västliga vinden kommer fina dammpartiklar att spridas två-tre mil från gruvområdet. Damm som hamnar i vattnet, i fiskarna, på lavar som renarna äter, på gräs, bär, örter och svampar.
En 90-tons lastbil som var 90 sekund kör på kvikkjokksvägen (väg 805) ger ökat buller och ökar risken för olyckor för bofasta, stugägare, semesterfirare, turister, renar och annat vilt. De effekter på klimatet all denna dieselsdrivna trafik medför måste också beaktas.
Mineraler är ändliga resurser. Det är egoistiskt och kortsynt att generationer som nu lever ska tömma det mesta som finns av kända malmkroppar.
Istället för nya gruvor i gruvfria kommuner måste rejäla satsningar göras på att återvinna mineraler som redan är uppbrutna.
Affärsidén
Järnmalmsgruva i Gállok (Kallak) fem mil väster om Jokkmokk prospekteras av det brittiska företaget Beowulf Mining. Enligt sedvanlig neokolonial modell blir det alltså någon utifrån som kommer ta förgifta bygden och kamma hem vinsterna från gruvbrytningen. Gruvans livslängd beräknar bolaget själva till endast 14 år.
Förutom järnmalm har Beowulf också tillstånd att undersöka koppar i angränsande områden, som troligen också kommer att exploateras när infrastrukturen till den första gruvan är gjord.
Beowulfs företagsidé är att sälja analyserade malmkroppar, med alla tillstånd färdiga för att starta gruvor, till den som betalar bäst.
Två gånger har bolagets miljökonsekvensbeskrivning underkänts av Länsstyrelsen i Norrbotten. Trots det ligger avgörandet om Beowulf ska få bearbetningskoncession eller ej hos regeringen.
Om staten ger sitt godkännande, så kommer ortsbefolkning och skattebetalare att få betala för och leva med giftiga och läckande slamdammar för all framtid.
Sammanfattning av konsekvenser av en gruva i Gállok:
Byn Björkholmen upphör att existera.
Urfolket samernas rätt till sina marker sätts än en gång ur spel.
Renskötseln i området riskerar att slås ut.
Laponias status som världsarv hotas.
Lokalbefolkningens möjligheter till försörjning av kött, fisk, örter, bär och svamp saboteras för all framtid.
Jokkmokks trovärdighet som natur- och kulturkommun urholkas.
Hela Luleälven förgiftas – vattentäkt för Bodens och Luleås cirka 100 000 invånare.
Vibrationer från sprängningar riskerar att dammen i Parki kraftstation rämnar. Alla andra dammar nedströms Luleälven kommer då också att brista. Samma scenario blir när gruvans damm förr eller senare kommer att kollapsa.
Jokkmokks luftkvalité kommer dramatiskt att försämras.
En 90-tons lastbil som var 90 sekund kör på kvikkjokksvägen ökar bullret och riskerna för dödsolyckor för bofasta, stugägare, semesterfirare, turister, renar och andra djur.
Den enda kvarvarande gammelskogen i området, på berglandet Roavvoajvve, kommer kalavverkas och täckas med en sprängstensdeponi.
“Endast kunskap befriar verkligen människor,” sade en gång Jose Martí och det var något Fidel gärna citerade.
När vi förlorade Fidel, förlorade vi ett levande föredöme. Nu förvaltar vi hans arv: en bottenlös källa fylld till bredden av människokärlek och exemplarisk visdom.
Fidels historia är bortom all fantasi och kan inte beskrivas enbart med ord. Därför vill jag bara kortfattat delge min syn på saken.
Han använde all sin visdom, kunskap och hängivenhet för att under mer än 60 år kämpa för mänsklighetens rättigheter. Tillsammans med hängivna sociala entreprenörer lyckades Fidel bygga upp ett enat och organiserat land, som har förblivit oövervinnerligt för 1900-talets mäktigaste ekonomiska och militära kraft: Amerikas Förenta Staters imperium.
Under alla dessa år lärde sig det kubanska folket att möta de värsta motgångarna, vare de naturliga, som orkaner, stormar och förlorade skördar, eller orsakade av de nordamerikanska och brittiska angriparna. Och de har vunnit alla strider.
De har stått och står inför en oacceptabel ekonomisk blockad.
De har stått och står inför ett permanent krig, inklusive en militär invasion – Grisbukten 1961.
De har ställts inför svårigheterna i ett samhälle med begränsad produktion av materiella varor och ett kolonialt arv av extrem ojämlikhet, slavarbete, monokultur av sockerrör och kulturell underkastelse.
De har byggt upp ett samhälle som orubbligt strävar efter lika rättigheter och möjligheter för alla medborgare.
De har övervunnit okunnigheten och blivit ett land med världens högsta utbildningsnivå.
De har skapat förebyggande, solidarisk och humanitär medicin, samt har skickat oräkneliga läkare till så gott som alla världens länder — fler läkare än alla andra länder och internationella organisationer tillsammans.
De har alltid varit solidariska med alla folk i världen som kämpar mot förtryck och exploatering, särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika.
Till Brasilien har Kuba skickat 14000 läkare så att 44 miljoner brasilianare för första gången har fått uppleva förebyggande sjukvård av hög kvalitet. Läkare som Bolsonaro, efter påtryckningar från Washington DC, skickat hem.
Den brasilianska rörelsen för jordlösa arbetare på landsbygden (MST) har fått ständig solidaritet och stöd från det kubanska folket, med sina tekniska skolor, vid Latinamerikanska skolan för medicin (ELAM), där hundratals fattiga brasilianska ungdomar har utbildats, bland annat i metoder för läs- och skrivundervisning för vuxna.
På Kubas initiativ har folken i Latinamerika byggt upp internationella rörelser: Vía Campesina, Bolivarianska alliansen för vårt Amerikas folk (ALBA), Världsmötet för folkrörelser med påven, de kubanska bönderna i den nationella sammanslutningen av småbrukare (ANAP) och agroekologiexperterna i den kubanska sammanslutningen av experter på jord- och skogsbruk (ACTAF), de kubanska arbetarnas federation (CTC), Martin Luther King Center o.s.v.
Framför allt har vi lärt oss mycket av kubanernas exemplariska kamp och uthållighet.
Vi har aktivt deltagit tillsammans med det kubanska folket i kampanjen mot FTAA (Free Trade Area of the Americas – ALCA i sin spanska förkortning) och mot imperiets dominans över Latinamerika.
Och Fidel har alltid varit närvarande som organisatör och inspiratör.
Det räcker inte att här och nu fortsätta att hylla de personliga kvaliteterna hos denne ojämförlige figur, hos denne statsman, denne politiske strateg, denna outtömliga källa till medkänsla och visdom.
Jag vill gärna betona, för våra aktivister, Fidels exempel i två grundläggande aspekter av livet: Kärleken till medmänniskorna och kärleken till studier. Han var en ständig förespråkare av vikten av vetenskaplig kunskap och befriande bildning. Fidel arbetade ständigt med att fördjupa sin kunskap och förståelse.
Han var alltid med sitt folk, varje ögonblick, vid frontlinjen, i alla svåra situationer: i krig, i organisationen av forskning och spridandet av kunskap. Han skonade inga ansträngningar och var ett exempel på att arbete för allas bästa inte är en uppoffring. Varje räddat liv, varje befriad förtryckt är lön för mödan.
Fidel var lysande på grund av sin humanism, sina idéer och sin konsekvens.
Han lämnade oss ett fantastiskt arv, ett enastående exempel att följa.
Elev, som åtföljs av sin mamma, vaccineras (med en dos av Soberana 2-vaccinet mot COVID-19, som utvecklats på Kuba) på utbildningscentret Bolivar i Caracas, Venezuela, den 13 december 2021. Fotograf: Pedro Rances Mattey
Kuba har vaccinerat en större andel av sin befolkning mot Covid-19 än nästan alla världens största och rikaste länder. Faktum är att endast det oljerika Förenade Arabemiraten har ett bättre vaccinationsresultat.
VIKTIGA PUNKTER
• Kubas prestigefyllda biotekniksektor har hittills utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 % mot symptomatisk Covid när de administreras i tre doser.
• Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.
• WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle ha “enorm betydelse” för låginkomstländer, sade John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.
Den lilla kommuniststyrda karibiska ön har uppnått denna milstolpe genom att producera sitt eget Covid-vaccin, trots att den kämpar för att hålla hyllorna i snabbköpet fyllda i ett årtionden gammalt amerikanskt handelsembargo.
“Det är en otrolig bedrift”, säger Helen Yaffe, Kubaexpert och docent i ekonomisk och social historia vid universitetet i Glasgow, Skottland, till CNBC via telefon.
“De av oss som har studerat bioteknik är inte förvånade i den meningen, för det har inte bara kommit från klar himmel. Den är produkten av en medveten regeringspolitik med statliga investeringar i sektorn, både inom folkhälsa och medicinsk vetenskap.”
Hittills har cirka 86 procent av den kubanska befolkningen vaccinerats fullständigt mot Covid med tre doser, och ytterligare 7 procent har delvis vaccinerats mot sjukdomen, enligt officiell statistik som sammanställts av Our World in Data.
Dessa siffror inkluderar barn från två års ålder, som började få vaccinet för flera månader sedan. Landets hälsovårdsmyndigheter ger denna månad ut boostervaccinationer till hela befolkningen i ett försök att begränsa spridningen av den mycket smittsamma varianten av Covid omicron som är mycket smittsam.
Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.
“Bara den rena djärvheten hos detta pyttelilla land att producera sina egna vacciner och vaccinera 90 procent av sin befolkning är en extraordinär sak”, säger John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.
Kubas prestigefyllda biotekniksektor har utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 procent mot symptomatisk Covid när tre doser administreras.
Kubas data från kliniska försök med vacciner har ännu inte genomgått internationell vetenskaplig granskning, även om landet har deltagit i två virtuella informationsutbyten med Världshälsoorganisationen för att inleda processen för listning av dess vacciner för användning i nödsituationer.
Till skillnad från de amerikanska läkemedelsjättarna Pfizer och Moderna, som använder mRNA-teknik, är alla Kubas vacciner underenhetsproteinvacciner – som Novavax-vaccinet. Det är av avgörande betydelse för låginkomstländer att de är billiga att producera, kan tillverkas i stor skala och inte kräver djupfrysning.
Detta har fått internationella hälsovårdsmyndigheter att framhålla vaccinerna som en potentiell källa till hopp för det “globala syd”, särskilt med tanke på att vaccinationsfrekvensen fortfarande är låg. Medan till exempel omkring 70 procent av befolkningen i Europeiska unionen har vaccinerats fullständigt har mindre än 10 procent av den afrikanska befolkningen vaccinerats fullständigt.
För att detta ska kunna förverkligas måste dock WHO sannolikt godkänna Kubas vaccin. WHO:s granskningsprocess innebär att man bedömer de produktionsanläggningar där vaccinerna utvecklas, en punkt som Kubas hälsovårdstjänstemän säger har bromsat framstegen.
Vicente Verez, chef för Kubas Finlay Vaccine Institute, sade till Reuters förra månaden att FN:s hälsoorganisation bedömde Kubas tillverkningsanläggningar enligt en “förstavärldsstandard” och hänvisade till den kostsamma processen för att uppgradera dem till den nivån.
Verez har tidigare sagt att de nödvändiga dokumenten och uppgifterna skulle lämnas in till WHO under första kvartalet 2022. Ett godkännande från WHO skulle vara ett viktigt steg för att göra sprutorna tillgängliga i hela världen.
Enorm betydelse
På frågan om vad det skulle innebära för låginkomstländer om WHO skulle godkänna Kubas Covid-vaccin svarade Yaffe: “Jag tror att det är tydligt att många länder och befolkningar i det globala syd ser det kubanska vaccinet som deras bästa hopp om att bli vaccinerade senast 2025.”
“Och faktiskt påverkar det oss alla eftersom det vi ser med omikronvarianten är att det som händer när stora befolkningar nästan inte har någon täckning är att man får mutationer och nya varianter som utvecklas och sedan kommer de tillbaka för att hemsöka de avancerade kapitalistiska länderna som har hamstrat vacciner”, tillade hon.
Kirk höll med om att WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle få “enorm betydelse” för utvecklingsländerna.
“En sak som är viktig att komma ihåg är att vaccinerna inte kräver de extremt låga temperaturer som Pfizer och Moderna behöver, så det finns platser, särskilt i Afrika, där man inte har möjlighet att lagra dessa globala nordliga vacciner”, sade Kirk.
Han påpekade också att Kuba, till skillnad från andra länder eller läkemedelsföretag, hade erbjudit sig att delta i tekniköverföring för att dela med sig av sin expertis inom vaccinproduktion till låginkomstländer.
“Kubas mål är inte att tjäna snabba pengar, till skillnad från de multinationella läkemedelsföretagen, utan att hålla planeten frisk. Så ja, att göra en ärlig vinst, men inte en orimlig vinst som vissa av de multinationella företagen skulle göra”, sade Kirk.
Världshälsoorganisationens chef Tedros Adhanom Ghebreyesus varnade förra månaden för att en “tsunami” av Covid-fall som drivs av omikronvarianten var “så enorm och så snabb” att den hade överväldigat hälsovårdssystemen över hela världen.
Tedros upprepade sin uppmaning till ökad vaccinutdelning för att hjälpa låginkomstländer att vaccinera sina befolkningar, eftersom mer än 100 länder är på väg att missa FN:s hälsoorganisations mål att 70 procent av världen ska vara fullt vaccinerade i juli.
Världshälsoorganisationen (WHO) sade förra året att världen troligen kommer att ha tillräckligt med Covid-vaccin-doser år 2022 för att vaccinera hela den vuxna befolkningen i världen – förutsatt att höginkomstländerna inte hamstrar vaccin för att använda det i boostersprogrammen.
Tillsammans med branschorganisationer inom läkemedelsindustrin är ett antal västländer – som Kanada och Storbritannien – bland dem som aktivt blockerar ett förslag om patentundantag som syftar till att öka den globala produktionen av Covid-vaccin.
WHO, hälsoexperter, grupper i det civila samhället, fackföreningar, tidigare världsledare, internationella medicinska välgörenhetsorganisationer, nobelpristagare och människorättsorganisationer har upprepade gånger betonat hur brådskande det är att avstå från vissa immateriella rättigheter i samband med pandemin.
Ingen tvekan om vaccinering
Sju-dagarsgenomsnittet av dagliga Covid-fall på Kuba steg till 2063 per den 11 januari, vilket återspeglar en nästan tiofaldig ökning sedan slutet av december i takt med att omikronvarianten sprids.
Detta kommer samtidigt som antalet omicron Covid-fall ökar kraftigt i alla länder och territorier i Amerika-regionen. Pan American Health Organization, WHO:s regionala kontor i Amerika, har varnat för att en ökning av antalet fall kan leda till en ökning av antalet sjukhusinläggningar och dödsfall under de kommande veckorna.
PAHO har uppmanat länderna att påskynda vaccinationstäckningen för att minska överföringen av Covid och har upprepat sin rekommendation om folkhälsoåtgärder, som tättslutande masker – ett obligatoriskt krav på Kuba.
Yaffe har länge varit övertygad om Kubas förmåga att skryta med ett av världens starkaste vaccinationsresultat. När hon talade till CNBC i februari förra året – innan landet ens hade utvecklat ett inhemskt vaccin – sade hon att hon kunde “garantera” att Kuba skulle kunna administrera sitt inhemskt producerade Covid-vaccin extremt snabbt.
“Det var inga gissningar”, sade Yaffe. “Det var baserat på att jag förstod deras offentliga hälsovårdssystem och dess struktur. Så det faktum att de har vad de kallar familjeläkare och sjuksköterskekliniker i varje stadsdel.”
Många av dessa kliniker är baserade på landsbygden och i svårtillgängliga områden och det innebär att hälsomyndigheterna snabbt kan leverera vaccin till öns befolkning.
“Den andra aspekten är att de inte har någon rörelse av vaccinationsvägran, vilket är något som vi ser i många länder”, säger Yaffe.
av Clair MacDougall för The Nation, 11. januari 2022
Bild: Al-Qaida- och talibanfångar med orangea sparkdräkter sitter i en förvaringslokal under övervakning av amerikansk militärpolis i Guantánamo Bay på Kuba den 11 januari 2002. [Shane T. McCoy / US Navy/AFP via Getty Images]
Tjugo år har gått sedan de första fångarna iklädda orangea sparkdräkter landade med förbundna ögon och sattes i burar i den av USA [illegalt] ockuperade enklaven – och pressrestriktionerna på Gitmo blir bara värre.
John Ryan, journalist med ansvar för juridiska frågor, sitter ofta ensam på första raden i domstolens galleri under förundersökningar i fånglägret i Guantánamo Bay. Tre glasrutor skiljer honom från de fem män som anklagas för att ha iscensatt attackerna den 11 september 2001, liksom från försvars- och åklagaradvokaterna, domaren, vakterna, domstolspersonalen och vittnena. TV-monitorer visar scenen och ljudet med en 40 sekunders fördröjning, om någon hemlig information skulle uttalas, vilket markeras av ett blinkande rött ljus bakom domarbänken. “Det är lite osammanhängande”, sade Ryan. “Jag tycker att det är viktigt att bara vara där. Det är svårt att formulera sig. Det känns bara konstigt för mig att första raden skulle vara tom.”
Under de senaste sex åren har Ryan, som är medgrundare och redaktör för den juridiska publikationen Lawdragon, följt förundersökningarna om en händelse som “förändrade världshistoriens gång” och ledde till att fängelset där domstolen är belägen skapades, en plats som Ryan nu kallar sitt “andra hem”. En stor del av de senaste överläggningarna har handlat om huruvida vittnesmål som erhållits med hjälp av tortyr – eller det som den amerikanska regeringen kallar “förbättrade förhörsmetoder” – kan användas i en rättegång.
Gitmo väckte en gång i tiden internationell upprördhet och amerikanska och internationella reportrar strömmade till platsen. Tjugo år senare är det sällan journalister på plats utom vid årsdagar, som förra årets 20-årsdag av attackerna den 11 september. Ibland är Ryan och den erfarna Guantánamo-reportern Carol Rosenberg, som nu arbetar på New York Times, de enda journalisterna på lägret. Jag frågade Ryan om allmänheten fortfarande bryr sig: “Jag ser det inte. Det finns delar av allmänheten som gör det, men jag tror att det är ett ganska litet antal, och jag tror att det ligger utanför det som någon bryr sig om eller tänker på.”
Tjugo år har gått sedan de första fångarna landade med förbundna ögon i orange jumpsuits och sattes i bojor och burar i det numera stängda Camp X-Ray på USA:s flottbas på Kuba. I dag bor 39 män i fängelset, som en gång rymde 780 – endast 12 av dem har anklagats för krigsförbrytelser, inklusive de fem som kommer att ställas inför rätta för attackerna den 11 september.
Ryan sade att det är viktigt att en journalist är närvarande vid rättsliga förfaranden, men han sade också att han var “fast” i berättelsen, precis som en handfull andra som har bevakat Gitmo genom åren. Genom att lämna in oräkneliga FOIA-förfrågningar (Freedom of Information Act) har dessa journalister och akademiker format de offentliga uppgifterna om fängelset som USA:s regering har dolt för allmänheten. Men de senaste rapporterna om planer på att bygga en ny rättssal i Guantánamo, utan utsiktsgalleri, har gett upphov till oro för ytterligare begränsningar av pressens tillträde. “Den större oron är att om Pentagon anser att videoinspelningar kan ersätta personlig visning, kan de använda den motiveringen för att begränsa närvaron på Guantánamo vid rättsliga förfaranden i större utsträckning”, sade Ryan.
Även om rättegångarna kan följas via direktsända videofilmer i Pentagon och på Fort Meade i Maryland, sade Ryan att detaljer går förlorade, till exempel att man inte kan se hela rättssalen – och när information som anses vara hemligstämplad uttalas, bryts videofilmen, vilket är en del av anledningen till att han är i rätten så regelbundet. (I januari 2013 klippte CIA på distans av en direktsänd videoinmatning under en domstolsförhandling, men en domare beslutade att de inte fick göra det igen).
“Guantánamo fortsätter att vara ett svart hål av hemlighetsmakeri”, säger Jason Leopold, en ledande undersökande reporter för BuzzFeed News. “Saker som hände till och med 2002 förblir av någon anledning topphemliga.” Leopold, liksom många reportrar som har passerat militärbasen på en officiell medieturné, insåg tidigt att dokumenten skulle vara nyckeln till att gå bortom regeringens “propaganda” och berätta den verkliga historien om fängelset.
Leopold har lämnat in 325 FOIA-förfrågningar om Guantánamo, många med fokus på behandlingen av fångarna. Bland dem har det funnits till synes obskyra förfrågningar. Han har begärt att få se spellistorna för förhörssessioner, förråden av Ensure, en näringsdryck som används vid tvångsmatning, filmer från tvångsmatning av fångar i sluten tv-krets, information om användningen av malariamedicin för behandling av fångar och uppgifter om det påstådda självmordet av fången Adnan Latif. Leopold sade att han genom dokumenten hoppades kunna ge allmänheten en “flyg på väggen”-vy, men att inte arbeta i “realtid” kan vara en utmaning. “Ibland arbetar man flera år senare för att försöka berätta för allmänheten om något som hände flera år tidigare”, berättade han.
Bland de svåraste dokumenten att få fram är de som rör Camp 7, där 14 “högvärdesfångar”, däribland de som anklagades för att ha planerat attackerna den 11 september 2001, hölls inlåsta. CIA förhörde dessa män på svarta platser runt om i världen och i själva Guantánamo, och mycket av det program som godkändes av president George W. Bushs administration är fortfarande hemligt.
Leopold sade att han fortfarande är orolig för ordningen och kvaliteten på regeringens arkiv och för risken att fängelset faller ner i ett “minneshål”. “Vi är 20 år in,” sade han, “och det är en viktig del av vår historia, och det är bortom de människor som kan ge förstahandsberättelser. Det är dokumenten som verkligen kommer att kunna berätta historien.”
För den prisbelönta forskaren Margot Williams, som ledde skapandet av The New York Times minutiöst ordnade Guantánamo Docket, den största onlinedatabasen om fångar, är historien långt ifrån över. Williams, som ofta arbetar med stora globala undersökningsprojekt, följer fortfarande Guantánamo på nära håll. För fem år sedan lämnade hon in en FOIA-förfrågan där hon bad om information om avtalen mellan Förenta staterna och regeringar som tog emot tidigare fångar som av säkerhetsskäl var tvungna att bosätta sig i tredje land, till exempel fallet med den ryske före detta fången Ravil Mingazov, som jag rapporterade om för The Nation. “Vem lever upp till dessa avtal? Vilken typ av pengar har vi gett? Vad var kompromissen, och varför lyckas vi inte få ut de sista 29 personerna?”, sade hon. “Jag skulle vilja gå i pension, men det här är det enda som hindrar mig från att gå i pension helt och hållet. Jag vill fullfölja det här.”
Regissören Alex Gibney och reportern Raymond Bonner ägnade flera år åt att undersöka historien om Abu Zubaydah, en palestinsk fånge, en påstådd mellanhand som anklagades för att vara medlem i al-Qaida, för sin dokumentärfilm The Forever Prisoner som släpptes i december. Bonner hänvisar till Zubaydah som “försökskanin” för tortyr under täckmantel av förbättrade förhör och har begärt dussintals dokument, inklusive redigerade teckningar som illustrerade hans behandling i amerikansk förvar, som erhölls genom FOIA-förfrågningar och användes i Gibneys film.
David A. Schulz, en advokat som leder Media Freedom and Information Access Clinic vid Yale University, har arbetat med både Bonner och Rosenberg och journalister från Associated Press om FOIA-ansökningar, utmaningar med avseende på det första tillägget och förhandlingar om tillträde till fängelset och de rättsliga förfarandena kring det. “Det har varit som att dra tänder”, berättade han för mig. Sjutton av hans studenter har arbetat med åtta olika rättsliga utmaningar mot regeringen för Bonner och Gibney, under en period av sex år som rör tillgång till information om Zubaydahs fall. Schulz och hans elever stämde framgångsrikt CIA för att få information som redigerats från den tidigare agenten Ali Soufans memoarer The Black Banners, som publicerades 2011, avklassificerad, så att de kunde tala med honom om hans förhör av Zubaydah på en svart plats i Thailand. “Det är viktigt att tillbakavisa dessa påståenden om klassificering”, sa Schulz till mig. “En del av dem kan mycket väl skydda det nationella intresset, men det är alltför lätt att undanhålla information som är pinsam, som avslöjar olämpligt beteende eller som kommer att få myndigheten att se illa ut.”
Gibney, vars begäran om att få filma i fängelset avslogs i augusti förra året, sade att han är orolig för att pressrestriktionerna för journalister och filmskapare som han själv blir allt värre. Andra journalister som intervjuades för denna artikel, liksom Williams, sade att områden av lägret som de tidigare hade fotograferat nu är förbjudna eller inte kan publiceras. “Ingen vill prata om det, så man undviker det och fortsätter att komma med nya regler och bestämmelser som gör det mer och mer hemligt”, sade Gibney om Bidenadministrationens inställning till Guantánamo. Bonner fortsätter med FOIA-förfrågningar om Zubaydah, och Gibney överväger nu att göra en film om Afghanistan.
För Bonner och Gibney är avklassificeringen av hela rapporten från senatens underrättelsekommitté om CIA:s tortyr, som delvis publicerades 2014, eller “åtminstone sammanfattningen”, nödvändig för att berätta den verkliga historien om Guantánamo, med tanke på hur centralt CIA:s system för överlämnanden och tortyr var för inrättandet av fängelset. “Efter 20 år skyddar vi inga hemligheter. Vi döljer en skamlig period i den amerikanska historien”, sade Bonner.
För några veckor sedan sade Ryan att han förberedde sig för sin 38:e resa till fängelset i samband med bevakningen av 11 september-fallet. Han hade förväntat sig att dela galleriet med andra journalister för 20-årsdagen, men domaren ställde in förhöret. Ryan räknar med att vänta till februari eller mars, beroende på utvecklingen med Covid-19, innan han återigen tar sin plats ensam på första raden i det som han hävdade fortfarande borde betraktas som “århundradets rättegång”.
Bild: Roberto Regalado, “Den latinamerikanska vänsterns ebb,” La Tizza, May 18, 2021.
Ännu en gång har klockorna ringt för “slutet” för socialismen på Kuba. Munnarna har säkert dräglat på imperiets balkonger och bortom havet, vare sig det är nära eller långt borta, som skiljer denna ö från resten av världen – och i inte så få rännstenar också. De som förväxlar Karibien med Baltikum i sin tolkning av Kuba associerar glatt till bilder av Berlin eller Prag från dessas dagar av kollaps. Vad de inte vet är att den kubanska revolutionen inte kan desmerengar (en fidelism som innebär kollaps) eftersom den aldrig var gjord av maräng. Inte för att den inte har varit söt, utan snarare för att revolutionen också har smakat på bittra frukter som vi hittills har vetat hur vi ska förvandla till styrkor.
De [flesta] som kom ut för att protestera mot staten och socialismen på Kuba den 11 juli 2021 tillhörde folket. Vi kan till och med säga att många tillhör den del av folket som har drabbats hårdast av effekterna av den kris som framkallats av pandemin, blockaden, de nya amerikanska sanktionerna och den desperata och otillräckliga offentliga politik som vi måste hantera mitt i så många brister och ackumulerade problem. Det är också denna del av folket som har missgynnats mest av den oundvikliga ökningen av de sociala ojämlikheterna till följd av de marknadsreformer som har skurit sönder och segmenterat vårt samhälle. Vi vågar påstå att dessa många ojämlikheter, som ibland är dolda men alltid kännbara och som är så skadliga för den sociala rättvisan, har skapat en ojämlikhet. En brytning mellan dem som ropade “Patria y Vida” (“Land och liv”) på gatorna och det revolutionära projektet. Och detta avstånd, som förr eller senare leder till en viss känsla av övergivenhet, av politisk och ekonomisk föräldralöshet, har omvandlats till bitterhet och till och med hat.
Om vi undviker denna komplexitet, om vi bara ser dem som “kriminella” eller “marginella”, om vi vägrar att förstå marginaliseringsprocesserna och inte erkänner skulderna gentemot de mest ödmjuka i vårt samhälle, kommer vi aldrig att förstå vad som hände den där söndagen.
Denna mest marginaliserade sektor av folket – åtminstone i Havanna – mobiliserades av kontrarevolutionens politiska agenda, som visste hur man katalyserade dess missnöje och presenterade dess önskemål som prokapitalistiska. Föga förvånande plundrade de som protesterade på grund av “hunger” inte bara mat, utan även avancerade apparater för att tillfredsställa sin länge uppskjutna konsumtionsångest och för att bygga upp det liv som de hade lärt sig att föreställa sig och önska sig i avsaknad av någon effektiv motvikt från en annan och emanciperad kultur.
Det fanns en spontanitet och saker och ting blev till en snöboll under händelserna den 11 juli, men endast de som bryr sig lite om sanningen kan tro att detta kom helt “ur luften”. Ja, det var spontant, men det var också en politisk och underrättelsemässig operation som utfördes av aktörer som helt och hållet förstod den verkliga agendan. Är det någon som förresten anser att den plötsliga oro för Kuba som olika “påverkare” visat är en ren tillfällighet? Samma sak kan sägas om Miamis borgmästares petition, den samordnade kampanjen i sociala medier och den samtidiga tidpunkten för dessa åtgärder.
Det är dock ett misstag att tala om en “mjuk” kupp och ett icke-konventionellt krig som de enda orsakerna till denna reaktionära revolt. Ett sådant begränsat synsätt skulle ge det revolutionära blocket en (olämplig) fatalism – det vill säga att se dessa tragedier som oundvikliga. Det skulle också kunna uppmuntra till att tro att vi bara står inför ett problem med statens säkerhet.
Om det som hände bara var ett problem med statens säkerhet skulle de som tror – eller som vill få andra att tro – att det som hände den 11 juli var en konfrontation mellan folket och staten ha rätt. Ingenting kunde vara längre från sanningen.
Söndagen den 11 juli skedde ingen konfrontation mellan folket och staten som en entelechia, även om mer än en teoretiker slösade bläck på att försöka bevisa motsatsen. Det som hände var en konfrontation mellan två fraktioner eller delar av folket, mellan två projekt. Å ena sidan fanns den del som gav efter för agendan från dem som alltid har försökt tvinga fram kapitulation genom hunger och behov, och som nu är redo att avstå från suveränitet och socialism eftersom de förstår att det inte finns något kvar att vinna. Å andra sidan finns det de som inte är beredda att avstå från vare sig det revolutionära projekt som byggts upp under generationer, eller lagligheten i den demokratiskt godkända socialistiska konstitutionen, eller det emanciperade samhälle som de föreställer sig i sin framtid, bortom den befintliga staten, som är arvtagare till revolutionen, med alla dess brister. De som tror att endast militären, ledningen och innehavarna av fritt konvertibla valutor har skäl att försvara socialismen har mycket fel. Miljoner människor på Kuba i dag är inte villiga att förlora ett fredligt samhälle, ett projekt för social rättvisa och nationell värdighet, en revolution som långt ifrån är nöjd med sina historiska landvinningar, utan i stället är tvungen att slå in nya vägar.
Vissa ideologer inom den liberala restaurationen föreslår att det snarast bildas rundabordssamtal för dialog mellan kontrarevolutionens krafter och det revolutionära blocket – med vilket de endast menar staten.
Kanske ser de detta som en möjlighet att få en bit av kakan i samband med en öppen och offentlig dispyt. Åh, så långt deras balkonger är från gatorna! På de verkliga gatorna visade demonstranterna ett totalt ointresse för dialog. I stället är deras program, som uteslutande består av att förstöra socialismen, oförenligt med varje fördjupning av den sociala rättvisan. Berusade av upplösningens och förstörelsens eufori var de dessutom oförmögna att urskilja skuggan av ett begynnande ingripande eller deras sannolika elände i ett Kuba som är helt ödelagt av kapitalismen. I slutändan var dessa demonstranter brickor för ett program som inte är deras eget.
På 2000-talet, inför det utanförskap och den marginalisering som uppstått under krisens hårdaste år på 1990-talet, inledde Fidel Castro idéernas kamp. Genom denna process – som senare föraktades av vissa som bara talade om dess brister och helt hade förlorat dess mening ur sikte – kunde tusentals ungdomar i marginaliserade områden, som de vars ansikten fanns med på bilderna från den 11 juli, studera eller återgå till arbetsmarknaden.
Det var då som tillgången till universitet verkligen blev universell och inte reserverad för den utvalda gruppen av dem som klarade proven och fick ett “studietillstånd”. Konstlärare, socialarbetare och alla lärare ägnade sig åt att återvinna och återuppbygga en annan allmän kultur – för alla. Denna insats gjorde det möjligt för Fidel att höja ungdomarnas självkänsla, särskilt bland de mest missgynnade, och att lyckas återknyta dem till det revolutionära projektet.
På så sätt återställde Fidel en del av revolutionens sociala struktur, som har strävat efter att vara av de enkla, av de enkla och för de enkla. Utan idéernas kamp hade det som vi upplevde i söndags kunnat inträffa för tio år sedan. I tider som dessa har många revolutionärer Fidel i sina tankar, och inte bara på grund av den numera legendariska episoden i augusti 1994 (då tusentals kubaner gick till Malecón i Havanna för att uttrycka sin frustration över regeringen och den särskilda perioden), även om det också är av den anledningen. Fidel är i våra tankar eftersom ingen bättre än han visste hur man vänder bakslag och flera nederlag till nya vägar och segrar. Om vi kubanska revolutionärer, vi kubanska kommunister, vill lyckas, kan vi inte låta bli att se på det som var eller att gå tillbaka på upptrampade vägar. Om vi vill lyckas måste vi återvända till Fidel – det vill säga, vi måste återvända till framtiden.
Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 15 juli 2021. Den har översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därifrån till svenska av Hampus Cronander.
La Tizza-kollektivet består av en liten grupp unga kubanska intellektuella som startade en tidskrift på nätet 2017. Det är sprunget ur nätverket för unga antikapitalister på Kuba. Kollektivet ser sig självt som “en tankeplattform för att debattera framtiden för den kubanska revolutionens projekt, dess förhållande till dagens politiska praxis och dess möjliga framtid”.
Förord till Monthly Review volym 73, nummer 8, januari 2022 [Den kubanska revolutionen i dag: Experiment i utmaningens grepp] av Manolo De Los Santos och Vijay Prashad
Från vänster till höger: Paul Sweezy, Paul Baran, Fidel Castro och Leo Huberman (1960).
Den 1 november 2018 presenterade John Bolton, den amerikanske presidenten Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare, en fras med en olycksbådande innebörd: tyranniets trojka. Den amerikanska regeringen, sade Bolton, skulle rikta uppmärksamheten mot att störta regeringarna i Kuba, Nicaragua och Venezuela.
Bolton meddelade att regeringen hade skärpt sin blockad mot Kuba med fler sanktioner – inklusive genomförandet av avdelning III i Helms-Burton-lagen från 1996, som gör det möjligt för amerikanska medborgare att stämma alla personer eller företag som gynnats av egendom som konfiskerats sedan den kubanska revolutionen 1959. Resor och penningöverföringar till Kuba begränsades och flera kubanska företag – inklusive landets nationella flygbolag – drabbades av nya sanktioner. I slutet av denna cykel införde Trumps administration 243 nya sanktioner mot Kuba.
Förväntningarna på att Joe Biden skulle rulla tillbaka Trumps sanktioner skingrades snabbt när hans pressekreterare Jen Psaki den 9 mars 2021 sade att “en förändring av Kubapolitiken för närvarande inte hör till president Bidens främsta prioriteringar”. Den föregående månaden inledde senator Marco Rubio och Luis Almagro (generalsekreterare för Organization of American States) en kampanj i sociala medier med namnet “Kris på Kuba”: Förtryck, hunger och coronavirus”. Det bör noteras att det vid den tidpunkten inte fanns ett enda fall av COVID-19 på ön. USA:s kampanj för att störta den kubanska revolutionen accelererade.
Två gånger under 2021, först den 11 juli och sedan den 15 november, gick USA:s regering och politiker samman med högerkubanska exilkubaner (främst i Florida) för att eggas till protester inne på Kuba. USA-finansierade organisationer inledde en kampanj i sociala medier, en “Bay of Tweets”, som syftade till att provocera fram uppror bland människor som led av de sociala konsekvenserna av den av USA införda blockaden och COVID-19-pandemin. Den 11 juli ägde protester rum i den kubanska staden San Antonio de los Baños. Kubas president Miguel Díaz-Canel hörde nyheterna och körde 40 mil från Havanna för att tala med de missnöjda och se vad som kunde göras. Över hela Kuba gick tiotusentals patrioter ut på gatorna med sin nationalflagga och med flaggor från 26 juli-rörelsen som utgjorde kärnan i revolutionärerna 1959. I dessa skaror fanns Johana Tablada som arbetar på Kubas utrikesministerium. “Vi är människor som lever, arbetar, lider och kämpar för ett bättre Kuba”, berättade hon. “Vi är inte botar eller trollfabriker eller något liknande.”
Den sociala mediekampanjen, som kom att kallas J11, drevs av Florida-baserade företag och webbplatser, varav många finansierades av den amerikanska regeringen genom National Endowment for Democracy och Open Society Foundations (bland annat Cubanos por el Mundo, Cubita NOW, CubaNet, El Estornudo, Periodismo de Barrio, Tremenda Nota, El Toque och YucaByte). I centrum för denna kampanj står Assembly of the Cuban Resistance, en koalition av antikommunistiska grupper som kräver en amerikansk invasion av Kuba. Dess ledare, Mauricio Claver-Carone, är tidigare chef för Cuba Democracy Advocates, Trumps främsta rådgivare om Kuba och nu ordförande för Interamerikanska utvecklingsbanken (baserad i Washington DC). Hashtaggen SOSCuba mobiliserades och förstärktes på olika plattformar av trollfabriker, som försökte skapa konsensus om ett storskaligt uppror mot den kubanska revolutionen.
Efter att ha misslyckats den 11 juli 2021 försökte samma krafter igen i november. Först meddelade en grupp vid namn Archipiélago att den skulle hålla protester den 20 november, ett uttalande som förstärktes av den amerikanska regeringen och dess organ. När man fick veta att Kuba planerade att öppna sina gränser den 15 november tillkännagav man sedan att protesterna skulle äga rum den dagen. Tjänstemän i Biden-administrationen hotade Kuba med mer försvagande sanktioner om regeringen förhindrade upproret. Archipiélagos sociala medier visade att man var för både regimskifte och våldsanvändning för att nå sina mål. (Tidigare våldsaktioner ägde rum den 30 april 2020, då ett stormgevär avfyrades mot den kubanska ambassaden i Washington, och den 27 juli 2021, då två personer kastade en molotovcocktail mot den kubanska ambassaden i Paris). Amerikanska politiker som senator Rubio, senator Rick Scott, kongressledamoten María Elvira Salazar och kongressledamoten Carlos Giménez ökade trycket mot Kuba och krävde fler sanktioner.
Trots uppmaningen till en medborgarmarsch för förändring gick ingen ut på gatorna den 15 november 2021. Några dagar tidigare bar unga försvarare av den kubanska revolutionen röda halsdukar, samlades i Central Park i Havanna och höll konserter, poesiuppläsningar, dokumentärfilmvisningar, bokpresentationer och tal. När ungdomarna – Pañuelos Rojos (röda halsdukar) – bjöd in honom, anslöt sig president Díaz-Canel till dem. De besegrade hybridattacken för tillfället.
Men den av USA införda blockaden och hybridkriget fortsätter. Detta specialnummer av Monthly Review motiveras av den kampanj för “maximalt tryck” som intensifierats i Washington DC.
Mycket tidigt i den kubanska revolutionen 1959 blev det uppenbart att USA:s regering skulle inta en fientlig hållning mot den. Trots att USA:s regering erkände president Manuel Urrutias nya regering en vecka efter att revolutionärerna störtat Fulgencio Batistas diktatur fortsatte den amerikanska regeringen att underminera den kubanska revolutionen, särskilt efter att Fidel Castro utsågs till premiärminister i februari 1959. När Castro besökte USA i april vägrade president Dwight Eisenhower att träffa honom. Saker och ting skulle bara försämras ytterligare tills USA bröt banden med Kuba 1961 och införde en rad destabiliseringsmekanismer som styrdes av CIA (mordförsök mot Castro, terroristhandlingar på ön inom ramen för Operation Mongoose, invasionen i Grisbukten av exilkubaner med högerinriktning). Detta var den allmänna inriktningen på USA:s officiella politik gentemot Kuba.
Två andra politiska och sociala krafter i USA tog dock omedelbart den kubanska revolutionen till sig: den svarta befrielserörelsen och de socialistiska projekten.
När Castro anlände till New York för att delta i FN:s generalförsamlingsmöte 1960, innan den amerikanska regeringen officiellt bröt banden med Kuba, fann den kubanska delegationen det omöjligt att få hotellrum i staden. Malcolm X ordnade så att Castro och kubanerna kunde bo på Hotel Theresa i Harlem, vilket visade på de djupa banden mellan den svarta befrielserörelsen och de kubanska revolutionärerna (när Castro nekades inträde till Eisenhowers lunch med latinamerikanska ledare höll han en egen sammankomst på ett kafé i Harlem för de anställda på Hotel Theresa, “de fattiga och ödmjuka människorna i Harlem”, som han uttryckte det). Vid ett möte mellan Castro och Malcolm X sade den senare till kubanen om den revolutionära processen: “Vi är tjugo miljoner och vi förstår alltid”.
I mars 1960 reste Paul Sweezy och Leo Huberman, redaktörer för Monthly Review, till Kuba för att se revolutionen med egna ögon. De träffade revolutionens främsta ledare (Castro och Che Guevara), tjänstemän i den nya staten och de nya samhällsorganen samt människor från alla samhällsskikt. När de återvände till New York skrev Sweezy och Huberman ner sina reflektioner och publicerade dem i ett specialnummer av sin socialistiska tidskrift (juli-augusti 1960) med titeln Kuba: Anatomy of a Revolution (som senare samma år publicerades i Monthly Review Press). Det var en av de första böckerna som argumenterade för att den kubanska revolutionen – som drevs av den våldsamma viljan att skydda sin suveränitet – nödvändigtvis skulle utvecklas i en socialistisk riktning. Huberman och Sweezy återkom till att utvärdera revolutionen vid flera tillfällen. Hubermans Socialism in Cuba (1960) mottogs väl på ön för sin sympatiska kritik av den kubanska processen. Förhållandet mellan Monthly Review (både tidningen och pressen) och den kubanska revolutionen fortsatte från då till nu, och detta aktuella specialnummer är ytterligare en indikator på denna koppling.
Monthly Review Press var den ursprungliga engelskspråkiga utgivaren av Che Guevaras Reminiscences of the Cuban Revolutionary War (1968), och tidningen publicerade flera artiklar av Che. Efter att Che mördades 1967 publicerades Eduardo Galeanos fina reflektion om honom, “Magic Death for a Magic Life”, i Monthly Review i januari 1968. Paul Sweezy och Paul Baran tillägnade Che sin klassiska bok Monopoly Capital (1966). Paul Baran hade rest till Kuba i september och oktober 1960 tillsammans med Sweezy och Huberman, som var där för andra gången. Hans “Reflections on the Cuban Revolution” publicerades i tidningen i januari 1961. På grund av sitt starka stöd för den kubanska processen blev Baran måltavla vid Stanford University (han fick sin första hjärtattack efter att ha återvänt från Kuba och kände den oerhörda pressen på att stödja revolutionen under invasionen i Grisbukten och missilkrisen och dog av en hjärtattack 1964).
Redaktionen är tacksam för möjligheten att presentera detta specialnummer av Monthly Review och föra vidare en tradition som etablerades för sex decennier sedan. Tidskriftens hållning återspeglar Castros kommentarer från juni 1961 vid Biblioteca Nacional, där han hävdade att kritiken bör komma inifrån revolutionen, vilket speglar åsikten hos en av de viktigaste radikala sociologerna i USA, C. Wright Mills. I sin Listen, Yankee: The Revolution in Cuba (1960) skrev Mills att vi inte oroar oss för den kubanska revolutionen, utan vi oroar oss med den. Denna volym är sammanställd i den andan.
Manolo De Los Santos är forskare vid Tricontinental: Institute for Social Research. Han har nyligen varit medredaktör av Viviremos: Venezuela vs. Hybrid War (LeftWord, 2020).
Vijay Prashad är författare till bl.a. Washington Bullets: A History of the CIA, Coups, Assassinations (Monthly Review Press, 2020).
De är gästredaktörer för Monthly Reviews specialnummer ”The Cuban Revolution Today: Experiments in the Grip of Challenges.”
av Roberto Regalado för Monthly Review den 3. januari 2022.
Trots ett ständigt åtagande att fördubbla sina ansträngningar har den kubanska socialismen inte fullt ut utnyttjat sina egna mänskliga och materiella resurser för att utveckla sina produktivkrafter. Kubas prestationer inom forskning och vetenskaplig utveckling måste med rätta lovordas. Men när det gäller jordbruk, industri och andra sektorer av ekonomin är det en annan historia, en historia som påminner om ett kök som fungerar med vad vi kallar “gatugas”. När “gatugasen” tar slut stängs spisen av. Den kubanska ekonomin “stängdes av” plötsligt när handelsförbindelserna, samarbetet och samverkan upphörde med Sovjetunionen och andra medlemmar av Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd (COMECON). På samma sätt “släcktes” en stor del av ekonomin – men inte hela – när förbindelserna drastiskt begränsades med Venezuela och andra medlemmar av den bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika, liksom med andra latinamerikanska länder som styrs av vänsterpartier och progressiva partier, på grund av att åtta av dessa tio regeringar störtades, besegrades eller direkt förråddes och belägringen av de återstående två skärptes.
Foto: ”Tveeggat lås”, Roberto Regalado, La Tizza, 20. april 2021.
Frågorna är alltså följande: Kommer Kuba att få solidaritet och stöd från andra länder eller grupper av länder, jämförbart med vad det en gång fick från Sovjetblocket och Venezuela? Kommer Kuba den här gången att kunna skapa sin egen “biogasanläggning” för att hålla sina kaminer brinnande oberoende (eller åtminstone mindre beroende) av utländska källor? Skulle det vara långsökt att tro att Förenta staterna skulle kunna bli vår nya “huvudleverantör” om blockaden upphävdes, i kraft av de ekonomiska och handelsmässiga förbindelser som skulle utvecklas, inklusive massturism?
På Kuba har den ekonomiska starten varit svår på grund av en rad faktorer, bland annat dess ringa geografiska storlek och brist på naturresurser, underutveckling till följd av dess koloniala och neokoloniala förflutna, förstörelse som orsakats av väder- och klimathändelser och den orättvisa och ojämlika internationella ekonomiska ordningen; kollapsen av det Sovjet-centrerade euroasiatiska efterkrigsblocket, de nuvarande svårigheterna med Venezuelas bolivarianska revolution, ogynnsamma förändringar på den politiska kartan på kontinenten när det gäller vänster- och progressiva rörelser, och naturligtvis det mest skadliga hindret av alla, den folkmordsartade, ensidiga och extraterritoriella blockad som Förenta staterna har infört. Dessa faktorer, tillsammans med andra, har något gemensamt: de är oundvikliga för Kuba. Vissa ligger utanför Kubas kontroll (t.ex. dess ringa storlek), vissa kan endast lösas på lång sikt (t.ex. underutveckling) och andra är beroende av samverkan med externa krafter (t.ex. normalisering av förbindelserna med Förenta staterna). Alla Kubas problem faller dock inte in i dessa kategorier. Det finns en fjärde kategori – en subjektiv faktor – som innefattar vad vi kunde ha gjort men inte gjorde, liksom vad vi kan göra i dag men inte gör, med våra egna resurser, hur begränsade de än må vara.
Mellan 1960 och 1972 fick Kuba vapen, olja och krediter från Sovjetunionen för att försvara sig mot aggressioner, neutralisera effekterna av USA:s blockad och inleda sina första försök att uppnå ekonomisk utveckling. Mellan 1972 och 1985 upprätthöll Kuba mycket gynnsamma förbindelser med Sovjetunionen och andra medlemmar av COMECON. Mellan 2004 och 2016 upprättade Kuba ömsesidigt fördelaktiga förbindelser med Venezuela – som visade sig vara avgörande för återhämtningen från den särskilda periodens bottenläge – och andra latinamerikanska länder som styrs av vänster- och progressiva partier, även om handeln med Kina ökade och intensifierades. Kuba lyckades dock inte dra nytta av någon av dessa två perioder för att lägga grunden för en endogen ekonomisk och social utveckling. Både när den kubanska staten åtnjöt gynnsamma yttre förbindelser för att bygga upp sina produktivkrafter och när den var utlämnad åt sig själv hade den kubanska staten manöverutrymme att anta och genomföra lämpliga åtgärder. Följaktligen är landets nuvarande ekonomiska och sociala situation inte enbart ett resultat av externa faktorer – Kubas egna handlingar och misstag spelar också roll.
Det är inte otänkbart att USA:s blockad mot Kuba en dag kan upphöra. Man behöver bara påminna om att det har funnits två processer för att normalisera förbindelserna mellan de två länderna, en under Gerald Fords (1974-77) och Jimmy Carters (1977-81) administrationer och den andra under Barack Obamas andra administration (2013-17). Kan upphävandet av blockaden vara en patentlösning på den kubanska ekonomins problem? Frågan väcker med nödvändighet andra frågor: Kan uppnåendet av den kubanska revolutionens historiska mål bero på om den amerikanska regeringen “beslutar” eller “inte beslutar” att häva blockaden, antingen av egenintresse eller på grund av internationella påtryckningar, eller en kombination av dessa och andra faktorer? Vad skulle hända om blockaden aldrig upphör? Skulle det vara omöjligt för den kubanska revolutionen att uppnå sina mål? Skulle den tvingas avstå från dem? Skulle slutet på blockaden innebära slutet på försöken att förstöra revolutionen? Är inte Förenta staternas politik fortfarande fientligt inställd till Kina, trots att de upprättade diplomatiska förbindelser med landet den 1 januari 1979? Är den inte också förföljd av Ryssland, som blev ett kapitalistiskt land den 25 december 1991? Visar förbättringen av förbindelserna mellan USA och Kuba under Obama-administrationen och den efterföljande omsvängningen under Donald Trumps administration att USA:s politik gentemot vårt land inte nödvändigtvis kommer att följa en stabil linje?
Med tanke på dessa frågor är det nödvändigt att skilja mellan vår rätt och skyldighet att kämpa mot blockaden och våra förväntningar på vad man kan och inte kan hoppas på om den hävs.
Den regionala bakgrunden till tvisten mellan Kuba och USA
För Förenta staterna är den kubanska revolutionen samtidigt
1) ett hinder för dess långvariga annekteringsambitioner,
2) en geopolitisk utmaning i vad man anser vara “sin egen bakgård” och
3) en inrikespolitisk fråga, som i stor utsträckning manipuleras av kubansk-amerikanska kontrarevolutionära organisationer, som skapats och främjas i de ultrareaktionära sektorernas intresse av mäktiga amerikanska eliter.
Dessa tre element spelar avgörande roller i USA:s politik gentemot Kuba i allmän mening och skulle naturligtvis forma USA:s ståndpunkt i en eventuell framtida process för normalisering av de bilaterala förbindelserna, precis som de gjort tidigare.
Den kubanska revolutionens triumf den 1 januari 1959 blev ett hinder för förankringen av USA:s dominans på halvklotet vid en tidpunkt då USA trodde att de ideala förutsättningarna fanns på plats för dess imperialistiska planer. Slutet på andra världskriget, som förvandlade Förenta staterna till planetens främsta imperialistiska makt, och utbrottet av det kalla kriget, som instrumentaliserades för att upprätta militärdiktaturer och auktoritära civila regeringar, gjorde det möjligt för Förenta staterna att genomdriva sin hegemoni i hela regionen. Därför använde sig Förenta staterna av störtandet av president Jacobo Arbenz 1954, vilket innebar att den guatemalanska revolutionen från 1944 likviderades, för att påtvinga Amerikanska staternas organisation (OAS) rätten att ingripa och för att undertrycka principen om icke-ingripande, som hade införts i OAS-stadgan under inflytande av de då nyligen skapade Förenta nationerna. Det var kulmen på en lång och ojämn process för att bygga upp ett system för hemisfärisk dominans som inleddes med den första internationella konferensen för amerikanska stater 1889-90.
Under de tidiga efterkrigsåren gick utvidgningen och fördjupningen av USA:s dominans över Latinamerika snabbare framåt på det politiska och militära området än på det ekonomiska. Detta återspeglade den prioritet som gavs åt återuppbyggnaden av ekonomierna hos dess allierade i Europa, inom ramen för det kalla kriget och “begränsningen av kommunismen”. Europa var den främsta exportmarknaden för amerikanskt kapital och amerikanska varor. Även om Washington utnyttjade sin nya globala överlägsenhet för att utvidga och stärka sin hemisfäriska dominans, var resurserna begränsade.
Två faktorer öppnade dörrarna för USA:s ekonomiska penetration i Latinamerika i slutet av 1950-talet. För det första gjorde den framskridande industriella återuppbyggnaden i Västeuropa det möjligt för USA att omorientera och diversifiera sina internationella ekonomiska förbindelser. För det andra var nedgången i världens efterfrågan på råvaror, som hade ökat under kriget och under den första efterkrigstiden, ett fatalt slag mot den utvecklingspolitiska modell som Latinamerika först hade anammat under första världskriget och som intensifierades under den stora depressionen. Å ena sidan var Förenta staterna redan redo att helt och hållet överta rollen som hegemonisk nykolonial makt i Latinamerika, som Storbritannien lämnat ledigt sedan 1929, och å andra sidan hade frustrerade kreolska eliter blivit mer benägna att acceptera detta nya utländska intrång.
I samma ögonblick som Förenta staterna trodde att de hade övervunnit alla hinder för att förverkliga sina “grundlagsfäders” dröm – nämligen att utvidga USA:s herravälde till alla hörn av halvklotet – framträdde den kubanska revolutionen som ett formidabelt motstånd mot dessa ambitioner. Exemplet med latinamerikanska och karibiska folk som skrev sin egen historia utlöste en ny våg av folkliga strider i regionen. Från och med den stunden skulle prioriteringarna i USA:s politik gentemot Latinamerika vara att förstöra den kubanska revolutionära processen och förinta de politiska och sociala krafter i andra länder som då inledde ett nytt skede i den folkliga kampen.
Repertoaren av de kollektiva åtgärder som Washington vidtog för att isolera och blockera Kuba via OAS är omfattande: 1959 utformades “bekräftelsen av det kollektiva stödet för den representativa demokratin”, 1960 kom San José-deklarationen, 1962 uteslöts Kuba ur det interamerikanska systemet och 1964 bröts kollektivt de diplomatiska, konsulära och handelsmässiga förbindelserna. Våldsanvändningen tog vanligtvis två former:
(1) åtgärder för att åstadkomma en omedelbar eller kortsiktig omstörtning, och
(2) hämndmotiverade strypningsåtgärder som hämnd för kubanskt motstånd, som också fungerar som en långsiktig strategi för förstörelse.
Åtgärder i den första kategorin har innefattat: den inledande sabotage- och terroristverksamheten som leddes av en CIA-arbetsgrupp som skapades 1960, invasionen i Grisbukten 1961, Operation Mongoose efter den misslyckade invasionen, att sätta världen på tröskeln till kärnvapenkrig under missilkrisen i oktober 1962 och de kontrarevolutionära banden som verkade fram till sitt slut i slutet av 1960-talet. Strategierna med politisk isolering, ekonomisk krigföring och handelsblockad – som inte bara är bilaterala utan även extraterritoriella – och tillverkningen av “oliktänkande” har upprätthållits fram till i dag, med ständiga försök att göra dem hårdare.
När Förenta staterna i slutet av 1950-talet förväntade sig att fullt ut dra nytta av sitt nyss förankrade neokoloniala herravälde i Latinamerika och Karibien tvingades man ändå ägna tre decennier åt att:
(1) att försöka förinta den revolutionära latinamerikanska generation som skapades i den kubanska revolutionens hetta,
(2) att bryta upp de sociala och politiska allianser som byggdes upp under den utvecklingistiska perioden och
(3) att lägga grunden för att omstrukturera regionen och omvandla dess staters funktion, baserat på nyliberalismens doktrin.
Detta var funktionerna för de stater med “nationell säkerhet” som fördärvade regionen mellan 1964 och 1989.
Washingtons latinamerikanska strategi drabbades av ett nytt bakslag i och med att två inbördes relaterade terminala kriser utvecklades under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet – nämligen den reellt existerande socialismen i det efterkrigstida Sovjetunionen-centrerade euroasiatiska blocket (vilket krävde en omorientering av USA:s imperiala resurser och strategi bort från Latinamerika) och den revolutionära upproret i Latinamerika som ett sätt att erövra statsmakten via vad Antonio Gramsci kallade “manöverkriget”. Båda dessa kriser ledde till att Förenta staterna fick “fila sina tänder” för att – äntligen – kunna njuta av frukterna av sitt hemisfäriska herravälde. Mellan 1989 och 1993 genomförde Washington därför en verkligt stor plan för att omstrukturera det interamerikanska systemet. Ur amerikansk synvinkel visade sig dock resultaten vara kontraproduktiva, eftersom det i själva verket skapades oöverträffade förutsättningar för progressiva sociala reformer och/eller revolutioner genom ett “positionskrig” (Gramscis terminologi).
Varken väpnad kamp som ett sätt att vinna makt eller den sovjetiska modellen med en symbios mellan parti och stat, som den kubanska revolutionen antog efter att ha erövrat makten, är några direkta referenser för de framväxande projekten och processerna i Latinamerika, vare sig de är reformistiska eller omvandlande. Trots dessa nya förhållanden förblir Kuba det mest formidabla hindret för USA:s dominans i regionen, inte bara på grund av sin motståndskraft mot blockaden, utan också på grund av sin förmåga att på grundval av solidaritet och ömsesidig fördel samverka med nya politiska formationer. Detta är avgörande för USA:s politik gentemot Kuba, inklusive vad dess styrande eliter skulle vilja “få”, uttryckligen eller underförstått, av en process för normalisering av de bilaterala förbindelserna.
Den första processen för normalisering av förbindelserna
Jämfört med 1960-talet, före den första processen för normalisering av förbindelserna mellan Förenta staterna och Kuba, hade styrkeförhållandet i Latinamerika förändrats till förmån för vänstern och de progressiva krafterna, på grund av de ståndpunkter som regeringarna i general Juan Velasco Alvarado i Peru (1968-75), överste Omar Torrijos i Panama (1968-81), president Salvador Allende i Chile (1970-73) och president Héctor Cámpora i Argentina (1973) intog. Fyra av dåtidens nyss självständiga engelskspråkiga karibiska nationer – Barbados, Guyana, Jamaica och Trinidad och Tobago – återupptog inte bara förbindelserna med Kuba, i strid med OAS-protokollet 1964, utan krävde också, tillsammans med Mexiko, att just detta OAS-förbud skulle upphävas. Efter förintandet av comandante Ernesto Che Guevaras gerillastyrkor i Bolivia (Che mördades där den 9 oktober 1967) skedde ingen ökning av den väpnade kampen förrän revolutionära krafter tog makten i Granada och Nicaragua, den 13 mars respektive 19 juli 1979, och det efterföljande utbrottet av den s.k. centralamerikanska konflikten – allt detta bidrog till Washingtons förändrade attityd gentemot Kuba.
Som Elier Ramírez Cañedo berättar, sade utrikesminister Henry Kissinger den 12 november 1969, mot slutet av det första året av Richard Nixons administration (1969-73), till presidenten: “Detta utbyte ägde rum när uppviglingen av flygpirateri som ett vapen mot den kubanska revolutionen slog tillbaka mot Förenta staterna, vilket till Nixons missnöje gjorde det nödvändigt att förhandla fram ett avtal med den kubanska regeringen för att utrota flyg- och sjöflygkapningar. Som Ramírez Cañedo skriver: “Den 15 februari 1973, efter många månaders förhandlingar, undertecknade de två länderna via den schweiziska ambassadens goda tjänster i Havanna ett ‘Memorandum of Understanding on Hijacking of Aircraft and Vessels and Other Offences’.”
Under de sista dagarna av den andra Nixonadministrationen (han avgick den 9 augusti 1974 för att undvika att kongressen skulle ställa honom inför rätta), vidtog Kissinger “diskreta åtgärder för ett närmande till Kuba” för att avvärja den amerikanska regeringens diplomatiska isolering i den sannolika händelse, förr eller senare, att OAS skulle rösta för att upphäva sanktionerna från 1964. Med hjälp av komplicerade intriger underlättade hemliga samtal mellan Kissingers sändebud och deras motsvarigheter från den kubanska regeringen att USA:s diplomati inte isolerades vid OAS sextonde samrådsmöte, som hölls i San José, Costa Rica, den 25 juli 1975. I själva verket “röstade Förenta staterna tillsammans med 15 andra nationer för en resolution som tillät medlemsstaterna att om de så önskade avsluta sanktionerna mot Kuba på individuell basis och upprätta vilken typ av förbindelser som helst”. Två solidaritetsåtgärder från Kubas sida – en resolution till förmån för Puerto Ricos självständighet, som lämnades in i augusti 1975 till FN:s särskilda avkoloniseringskommitté, och ankomsten av kubanska trupper till Angola i november samma år – ansågs dock av Ford och Kissinger vara hinder för en fortsatt normalisering av förbindelserna.
Ford förlorade presidentvalet den 2 november 1976 mot den demokratiska kandidaten Jimmy Carter. Ramírez Cañedo sammanfattar de viktigaste faserna i normaliseringsprocessen under Carter-administrationen på följande sätt:
De minst brådskande problemen i de bilaterala förbindelserna förhandlades fram 1977. Från och med 1978 började emellertid processen för “normalisering” av förbindelserna frysa och gick till och med i baklås. I själva verket skulle de svåraste frågorna i förbindelserna mellan USA och Kuba inte kunna lösas med tanke på den demokratiska administrationens alltmer framträdande idé om att framsteg i normaliseringen av förbindelserna skulle villkoras av en “måttfullhet” i Kubas internationella aktivism i de fall då USA:s intressen inom ramen för konflikten mellan öst och väst påverkades, ett kriterium som förespråkades av den nationelle säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski.
Trots att den demokratiska administrationens “normaliseringsprocess” frystes, fortsatte dialogen och samarbetet på vissa områden fram till slutet av 1980, liksom utbytet på kulturellt, akademiskt, vetenskapligt och idrottsligt område. De mest omfattande pågående hemliga samtalen mellan de två länderna ägde rum 1978 (i New York, Washington, Atlanta, Cuernavaca och Havanna).
Dessa diskussioner avbröts 1979, men återupptogs med möten i januari, juni och september 1980, som alla hölls i Havanna.
År 1979 hade emellertid spänningarna i de bilaterala förbindelserna och i det internationella sammanhanget, som präglades av en återgång till en tid av större konfrontation mellan Sovjetunionen och USA, fått Carter att underteckna ett nytt presidentdirektiv om Kuba, som ersatte direktivet från mars 1977, nämligen presidentdirektiv/NSC-52, som utarbetats av Brzezinski och undertecknats av presidenten den 17 oktober 1979. Fyra specifika mål fastställdes i detta direktiv:
(1) att minska och så småningom avlägsna kubanska militära styrkor som är stationerade utomlands,
(2) att undergräva Kubas strävan efter ledarskap i tredje världen,
(3) att få till stånd kubansk återhållsamhet i Puerto Rico-frågan och
(4) att hindra den sovjetiska uppbyggnaden av Kubas väpnade styrkor.
Det är uppenbart att detta direktiv var helt fientligt mot Kuba. Det intressanta är att Carter, trots detta direktivs existens, 1980, mitt under krisen med Marielbåtsbryggan, återgick till att använda hemlig diplomati med Kuba. Genom sändebud som reste till Kuba för privata samtal med överbefälhavare Fidel Castro lovade Carter att om han skulle bli omvald i novembervalet skulle han som aldrig förr gå vidare mot en normalisering av förbindelserna under de första månaderna av sin andra regering.
I en annan artikel drar Ramírez Cañedo helt riktigt slutsatsen: “Även om Carter vägde ett diplomatiskt närmande till Kuba i händelse av att han skulle bli omvald, skulle detta ha åtföljts av militära hot mot ön för att skydda USA:s grundläggande intressen i regionen. Ännu en anledning att med liten optimism betrakta sannolikheten för en överenskommelse mellan USA och Kuba, eftersom den trötta gamla amerikanska politiken med morot och piska inte hade gett några som helst resultat med Kuba.”
Till stöd för denna slutsats skulle jag vilja lägga till följande: Jag tror inte att även om Kuba hade kryssat i rutorna för “gott uppförande” genom att “moderera sin internationella solidaritet”, skulle resultaten av normaliseringsprocessen med Carter-administrationen ha blivit annorlunda.
Influerad av den korta “våg av moralism” som sattes i gång av offentliggörandet av Pentagonpappren (1971), Watergate-skandalen (1972) och avslöjandet att Nixonadministrationen spelade en roll i kuppen i Chile i september 1973, byggde Carter-administrationens politiska plattform för Latinamerika på Linowitz-kommissionens rapporter, som offentliggjordes 1974 och 1976. De mest relevanta rekommendationerna fanns i rapporten med titeln The Americas in a Changing World, eller Linowitz-rapport I. De var följande: att erkänna att USA:s makt i världen håller på att urholkas, att överge det så kallade särskilda förhållandet till Latinamerika, att hålla fast vid doktrinen om icke-ingripande och att anta en global “inriktning” i förbindelserna med länderna i regionen. I Linowitz-rapport I föreslogs att OAS institutionella struktur skulle utnyttjas för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och undvika interregionala konflikter eller medla i dem när de uppstår. I rapporten gick man så långt som att säga att “när det gäller OAS framtid – inklusive dess struktur, ledarskap och lokalisering – bör USA i första hand låta sig styras av latinamerikanernas initiativ och önskemål”.
Rapporten “The United States and Latin America”, som utarbetades på uppdrag av den dåvarande presidenten Carter, hade titeln “The United States and Latin America: Next Steps (mer känd som Linowitz-rapport II) förespråkade ett brådskande slutförande av förhandlingarna om Panamakanalfördragen, gav olika rekommendationer om mänskliga rättigheter, uppmanade Carter-administrationen att “återuppta en process för att normalisera förbindelserna med Kuba”, uppmanade till att minska vapenöverföringarna och undvika kärnvapenspridning i regionen, förespråkade att man skulle se på situationen i Latinamerika och regionens krav genom en lins av “förståelse” och talade för ett närmare kulturellt utbyte mellan Förenta staterna och Latinamerika. Av hela denna agenda lyckades Carter med nöd och näppe få till stånd undertecknandet av Panamakanalfördragen.
Tack vare den nya högeroffensiven mot Carteradministrationen undertecknades Panamakanalfördragen först den 7 september 1977, det vill säga efter stora förseningar och efter att ha infört många betungande villkor för Panama. År 1979 gick dessutom processen för att normalisera förbindelserna med Kuba i baklås. Som ett komplement till vad Ramírez Cañedo skrev om presidentens direktiv/NSC-52 kan man alltså tillägga att Carter beordrade alla amerikanska regeringsorgan att göra en uttömmande analys av förbindelserna med Kuba för att möjliggöra stängningen av eventuella “kryphål” i blockaden som Kuba skulle kunna utnyttja. Den verkställande ordern skulle till och med kunna betraktas som en föregångare till Torricelli- och Helms-Burton-lagarna.
Carters påstådda “icke-intervention” när det gäller att försvara USA:s “nationella intressen” i väpnade konflikter runt om i världen blev en måltavla för attacker från den “nya högern” och den “moraliska majoriteten” med Ronald Reagan i spetsen. Många av dessa attacker riktade sig också mot Kuba, särskilt i samband med öns militära stöd till Etiopien, som inleddes den 25 november 1977, och dess solidaritet med regeringarna i Granada och Nicaragua och med de centralamerikanska revolutionära organisationerna.
Efter att ha övergivit den latinamerikanska politik som rekommenderades av Linowitzkommissionen har Carteradministrationen inte främjat och försvarat “mänskliga rättigheter” och “demokratisering” i Centralamerika, där förtrycket från militärdiktaturerna i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Honduras har förvärrat de politiska, ekonomiska och sociala kriserna. Carter-administrationens tröghet var sådan att den till och med misslyckades med att dra tillbaka sitt stöd till Anastasio Somozas diktatur, som uppenbarligen var på väg in i sin dödskamp. I efterhand kan man konstatera att de fyra åren av Carters enda presidentmandat var en period som elitkretsar i Förenta staterna tillät för att “driva ut” den djävul som Nixon var, varefter de underlättade för en ännu större djävul att komma till makten: Reagan. I verkligheten visade sig de två första åren av Carters administration vara tillräckliga för att fullborda en exorcism som, det behöver inte sägas, var långt ifrån uttömmande.
Gregorio Selser hävdar att Carter hade två uppgifter som var oförenliga med varandra: “I slutet av 1976 fanns det ett behov av att bada i ljust vatten för att rena synder, både kända och mindre kända”. Även om “det var nödvändigt” å ena sidan “att återställa trovärdigheten i det amerikanska politiska systemet, var det också nödvändigt” å andra sidan “att använda våld för att bekräfta Förenta staternas globala överhöghet”. Detta behov av att projicera en duvad bild men genomföra en hökaktig politik fick Selser att konstatera att “Carters utrikespolitik påminde om Janus två ansikten, där Brzezinski representerade ’höken’ och utrikesminister Cyrus Vance den ljust rengjorda ’duvan’”.
Reaganadministrationen införde en politik baserad på våld för att lösa konflikter som gick tvärtemot den strategiska väg som Förenta staterna valt på 1980-talet. Att anta en försonlig inrikespolitik samtidigt som man förde en aggressiv utrikespolitik utgjorde inget problem för Reagan, som upprätthöll en oföränderlig hållning där han privilegierade förtryck och våld. Med Reagan skulle det inte finnas någon “världsmaktsbalans” som Kissinger hade föreslagit flera år tidigare. De allierade skulle tvingas dela kostnaderna – mer än fördelarna – för världsherraväldet. När det gäller Sovjetunionen gick han till och med så långt att han ifrågasatte dess rätt att existera, vilket innebar att doktrinen om att begränsa kommunismen ersattes av en rollback. Dessutom skapades National Endowment for Democracy för att destabilisera och förstöra “fientliga” stater och regeringar.
Det fanns en ultrahögerns motsvarighet till förslagen i Linowitz-rapport I och II (som beskrev de åsidosatta riktlinjerna för Carter-administrationens Latinamerikapolitik): Santa Fe-dokumentet. I detta dokument, som kom att definiera Reaganadministrationens Latinamerikapolitik, krävdes att man skulle förstöra de kubanska, nicaraguanska och grenadiska revolutionerna, intensifiera kriget mot uppror i El Salvador, Guatemala och Colombia, instrumentalisera kampen mot narkotikahandeln som en förevändning för att bygga upp den amerikanska militära närvaron i Latinamerika, kriminalisera vänstern och använda alla typer av påtryckningar för att införa en nyliberal omstrukturering. I detta sammanhang anklagade general Alexander Haig, Reagans förste utrikesminister, Kuba för att vara “källan” till den centralamerikanska konflikten och hotade med att “gå till källan”, det vill säga att inleda en direkt militär aggression. För att underblåsa ett klimat som var gynnsamt för en ytterligare intensifiering av en redan extrem politik av hot, fientlighet, isolering och blockad, skapade administrationen det missriktade Radio Martí och “institutionaliserade” den antikubanska lobbyn. Under de följande tre decennierna har Reagans efterträdare, George H. W. Bush (republikan, 1989-93), William “Bill” Clinton (demokrat, 1993-2001) och George W. Bush (republikan, 2001-09), ständigt trappat upp en politik av fientlighet, politisk isolering och ekonomisk blockad mot Kuba.
Bush Sr. var den förste som utnyttjade kollapsen av efterkrigstidens euroasiatiska block för att försöka strypa den kubanska revolutionen. I detta syfte försökte han återinföra ett status quo som liknade det som rådde på halvklotet under 1960-talet, då Kuba var helt uteslutet från regionens multilaterala rum och ett kollektivt förbud infördes mot bilaterala förbindelser med Kuba. Från och med antagandet av Santiago-åtagandet för demokrati och förnyelse av det interamerikanska systemet (1991) och antagandet av Washingtonprotokollet (1992), som innehöll en “demokratiklausul” som förstås som en “kapitalismklausul”, uppförde Bush ett staket för att utesluta Kuba från latinamerikanska och karibiska multilaterala institutioner och forum. När denna politik, som påminner om sanktionerna från 1962, väl var etablerad, inledde Bush-administrationen en påtryckningskampanj på regionens regeringar för att skada och, om möjligt, bryta sina bilaterala förbindelser med Kuba. I huvudsak försökte Bush vrida tillbaka tiden för att återigen införa politisk isolering och ekonomisk blockad mot Kuba. Bland hans många åtgärder för att täppa till blockadens “kryphål” är undertecknandet av Torricelli-lagen särskilt framträdande. Den stöddes också av Clinton, hans motståndare i valet i november 1992.
I praktiken tillämpade Clinton därefter Torricelli-lagen och, liksom sina föregångare, begränsade han den lagliga invandringen och uppmuntrade olaglig utvandring som ett vapen mot Kuba, särskilt när Kuba genomgick de värsta stunderna av sin särskilda period. Resultatet blev den så kallade balseros-krisen (flottar) 1994. Den mest anmärkningsvärda av Clintonadministrationens åtgärder mot Kuba var antagandet av Helms-Burton-lagen i december 1996. I stället för att ändra blockadens grundläggande karaktär förstärkte denna lag den genom det så kallade Track II – ett tillvägagångssätt som är utformat för att internt urholka, underminera och bryta ner det kubanska samhället. Helms-Burton godkände särskilt utbyte mellan människor och i januari 1999 tillkännagavs en rad åtgärder, bland annat: en utvidgning av de kategorier av personer som får ta emot penningöverföringar från Förenta staterna, fastställande av nya start- och målpunkter för charterflygningar till Kuba, en ökning av akademiska, vetenskapliga och idrottsliga utbyten, en indikation på att man är villig att återupprätta posttjänster och, som svar på påtryckningar från jordbrukslobbyn, godkännande av livsmedelsförsäljning, men med restriktioner.
Bush Jr. ökade påtryckningskampanjen genom att fördöma Kuba i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Bland hans andra åtgärder mot Kuba kan nämnas: inrättandet av kommissionen för bistånd till ett fritt Kuba, som under hans första administration leddes av utrikesminister Colin Powell, som lämnade sin första rapport i maj 2004, och sedan av utrikesminister Condoleezza Rice under hans andra administration (dess andra rapport lämnades i juli 2006), avbrytandet 2004 av samtalen om invandring och införandet av extrema restriktioner för resor och penningöverföringar till Kuba och för utfärdande av visum till kubanska medborgare. Som svar på påtryckningar från jordbrukslobbyn och i kölvattnet av den förödelse som orsakades av orkanen Michelle (som ledde till att USA erbjöd humanitärt bistånd på villkor som avvisades av Kuba), godkändes försäljning av livsmedel till Kuba, men med stränga restriktioner.
För att sätta in Bush senior, Clintons och Bush Jr:s politik mot Kuba i ett hemisfäriskt sammanhang kan vi periodisera den latinamerikanska historien med början 1989:
1. 1989 till 1994. Under Bush Sr:s presidentskap och de två första åren av den första Clintonadministrationen var USA:s dominerande intresse för Latinamerika och Västindien omstruktureringen av det kontinentala dominanssystemet, baserat på införandet av nyliberal demokrati och transnationella mekanismer som är utformade för att kontrollera och bestraffa “överträdelser”.
2. 1994-1998. Under de två sista åren av Clintons första regering och de två första åren av hans andra regering bestod den politiska situationen på kontinenten av två parallella processer: en fördjupning av den latinamerikanska kapitalismens strukturella och funktionella kris, framkallad av den kvalitativa förändringen av dominanssystemet, och framväxten av sociala rörelser som kämpade mot nyliberalismen, av vilka många blev aktiva på den politiska arenan.
3. 1998-2009. Under de två sista åren av Clintons presidentskap och under George W. Bushs båda administrationer valdes progressiva och vänsterregeringar i Latinamerika som framgångsrikt utnyttjade de sociala och politiska effekterna av rikedomskoncentrationen och drog nytta av den borgerliga demokratins formella politiska utrymmen.
Blockaden, som har funnits under hela den kubanska revolutionens historia, trots korta rörelser mot en normalisering, är en produkt av både USA:s kriminella aggression och den kubanska revolutionen själv. För USA, lika mycket som för Kuba, har den alltid varit ett tveeggat svärd, som inte bara återspeglar Washingtons fortsatta fiendskap mot Kuba och den enorma skada som tillfogats det sistnämnda landet, utan också USA:s misslyckande med att tvinga Kuba på knä. Med tanke på det fortsatta kubanska motståndet skulle ett upphörande av blockaden, som analysen här visar, bara vara en återspegling av det amerikanska imperiets fortsatta nedgång och destabilisering och den kubanska revolutionens bestående styrka, en dialektisk process som nu involverar hela världens öde.
Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Idag står hotet om nästa världskrig sida vid sida med hotet om klimatets totala sammanbrott.
Nu är det fyrtionio år sedan Olof Palme tog bladet från munnen och kallade jänkarna för “satans mördare”, och det är trettiofem år sedan högerkrafter avrättade honom, troligen för att han stod i begrepp att göra permanenta insatser för världsfreden.
”När Ryssen kommer,” sades det när jag gjorde värnplikten. Media och regeringen jobbar hårt för att den övertygelsen skall bestå. Att ha någon att skrämmas med är ett beprövat sätt att skapa rättning i leden och i ett sekulärt land duger det inte med Guds vrede.
“Vi vet var vi hör hemma,” sa Tage Erlander en gång och då menade han Storbritannien. Så är det fortfarande, det är bara det att den ohälsosamma relationen med UK bytts ut mot en ännu osundare relation med USA. Där står alltså Erlanders efterföljare, fortfarande med mössan i hand, redo att tillsammans med bourgeoisien sälja ut Sveriges oavhängighet och den svenska arbetarklassen. Allt för att tillfredsställa kapitalets omättliga profithunger.
Den ekonomiskt oberoende eliten har alla resurser till sitt förfogande. Med konsumismen, bedövningsmedlen, underhållningsindustrin, åskådaridrotten, spelindustrin, media — med alla tillgängliga medel motas massornas uppmärksamhet bort från klimatkrisen, de ökande klassklyftorna, anfallskrigen, den nykoloniala exploateringen och den orättvisa handelspolitiken.
Klasskampen har aldrig upphört, den rasar för fullt över hela planeten.
Kapitalägarklassens översta skikt har förstått detta och det är ingen tillfällighet att vapensmedjorna går för fullt. Dollarmiljardärerna lyckas till och med, via sina tentakler, förmå världens folk att betala för de krigsmaskinerier som kommer att vändas mot dem. Så var det när galenskapen släpptes loss i de historiska krigen och så är det än idag.
Tendenserna är så tydliga att endast den som hålls fullt upptagen, antingen med kampen för att få vardagen att gå ihop eller med att distrahera sig, undgår att se åskmolnen förtätas. För säkerhets skull hålls människorna i okunnighet om feodalismens och kapitalismens oräkneliga offer. Istället framhävs de misslyckade sidorna av de stora socialistiska projekten; dessas mörkaste sidor förstoras till löjeväckande proportioner, medan de gigantiska humanitära framsteg som pressades fram förtigs.
Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Det är heller ingen slump att Jean-Paul Sartre kallade Fidel Alejandro Castro Ruz för den mest kompletta människan. Inte för att Fidel på något sätt var något slags övermänniska, utan för att han vågade vara fullt ut mänsklig.
Bild: Fidel Castro, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir med Juan Arcocha och Celia Sanchez (i bakgrunden), oktober 1960. Plats: Cienaga de Zapata, Kuba. Fotograf: Alberto Korda Kolorering: Manos Athanasiadis
![Blockaden [mot Kuba] som ett tveeggat svärd](https://mlez772j96ba.i.optimole.com/w:1200/h:800/q:mauto/ig:avif/f:best/https://cronander.net/wp-content/uploads/2022/01/img_1822.jpg)
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍