Sammandrag av åtalsunderlag mot USA och de dåvarande amerikanska ledarna för brott mot mänskligheten begångna på Filippinerna, främst mellan 1898 och 1913
Sammanfattning: USA:s militär använde sig av brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen och upprorsmän som kämpade mot den amerikanska ockupationen. För en mer detaljerad redogörelse, se den på konklusionen följande bilagan.
Åtal: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna under denna period kan åtalas för följande brott mot mänskligheten:
Massakrer: USA:s militär genomförde flera massakrer mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, som beskyllts för att stödja upprorsmännen. Dessa massakrer var väl dokumenterade av amerikanska journalister och andra vittnen.
Tortyr: Amerikanska soldater använde sig av tortyr mot filippinska fångar för att få information om upprorsrörelsen. Detta inkluderade bland annat skendränkning, elstötar och bränning med cigarrstumpar.
Systematiska våldtäkter: Det finns flera historiska dokument och ögonvittnesskildringar som bekräftar att amerikanska trupper systematiskt använde tortyr och våldtäkt mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn. Våldtäkterna var inte isolerade händelser utan förekom i stor skala och var en del av en bredare kultur av våld och sexuella övergrepp mot civilbefolkningen, vilket visar på en systematisk och brutal behandling av civilbefolkningen som strider mot internationell rätt.
Barnamord: Under konflikten på Filippinerna begick amerikanska trupper systematiska mord på filippinska barn. Dessa mord var utförda på order av de amerikanska ledarna och var därför planerade och medvetna handlingar. Det finns flera dokument som bevisar att de amerikanska ledarna var medvetna om och beordrade systematiska mord på filippinska barn. Till exempel finns det bevis på att general Arthur MacArthur gav order om att “döda alla över 10 år” och att general Jacob Smith beordrade sina soldater att “döda och bränna så mycket som möjligt.” Det finns också dokumenterade fall där soldater kastade spädbarn och småbarn i brunnar och floder. Dessa handlingar var inte enskilda fall av överträdelser utan var en del av en bredare strategi för att krossa motståndet från filippinska civila.
Tvångsförflyttningar: USA:s militär genomförde tvångsförflyttningar av filippinska civila från områden där upprorsmän misstänktes vara verksamma. Dessa förflyttningar genomfördes utan hänsyn till de drabbades rättigheter och resulterade i många dödsfall.
Tvångsdeportationer: USA-amerikanska myndigheter tvångsdeporterade tusentals filippinska civila till koncentrationsläger eller tvingade dem att lämna sina hem och byar, vilket resulterade i svält, sjukdomar och dödsfall.
Koncentrationsläger: USA skapade koncentrationsläger där filippinska fångar hölls under förhållanden som var så dåliga att de led av sjukdomar och hunger. Många dog i fångenskap.
Utomrättsliga andra avrättningar: Amerikanska styrkor hängde och avrättade på andra sätt tusentals filippinska gerillakämpar – utan rättegång eller rätt till försvar.
Inskränkt yttrandefrihet: Amerikanska myndigheter begränsade yttrandefriheten genom att förbjuda filippinska tidningar och böcker som kritiserade USA:s koloniala styre.
Tvångsarbete: Amerikanska myndigheter tvingade filippinska arbetare att arbeta under svåra slavliknande förhållanden på stora plantager och gruvor.
Förintelse av byar: USA-amerikanska trupper brände och förstörde filippinska byar, inklusive spannmålslager, bostäder och infrastruktur, som straff för att byborna hade gett skydd åt gerillakämpar.
Folkmord: USA:s koloniala regering i Filippinerna genomförde en politik av folkmord mot den filippinska befolkningen, särskilt mot de som motsatte sig det koloniala styret.
Förbjudna stridsmetoder: USA:s militär använde sig av förbjudna stridsmetoder, såsom att använda spårljusammunition mot levande mål, tända eld på filippinska byar och att använda sig av giftgas.
Förtryck av religiösa minoriteter: Amerikanska myndigheter förtryckte och förföljde religiösa minoriteter, inklusive muslimer och katolska präster som motsatte sig USA:s koloniala styre.
Brott mot mänskligheten: De brott som begicks av amerikanska soldater och ledare under denna period utgör enligt internationell lag definitionen av brott mot mänskligheten, vilket innefattar mord, tortyr, våldtäkter, tvångsförflyttningar och andra allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.
Konklusion: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna mellan 1898 och 1913 hade idag kunnat åtalas för brott mot mänskligheten enligt internationell lag. Detta åtalsunderlag bygger på omfattande dokumentation av de brott som begicks under denna period och på grundval av detta kan det argumenteras att de ansvariga ledarna bör ställas till svars för de övergrepp som begicks mot filippinska civila och upprorsmän under den amerikanska ockupationen av Filippinerna.
Anmärkning: Det är viktigt att notera att rättsliga åtgärder för sådana brott är komplicerade och kan ta lång tid att genomföra. Det är också möjligt att preskriptionstiden för dessa brott skulle ha löpt ut under utredningstiden. Trots det är det viktigt att uppmärksamma övergreppen och erkänna de lidanden som drabbade filippinska civila och filippinska upprorsmän under och efter denna period.
Bakgrund: Det amerikanska folkmorden i Visayas och Mindanao på Filippinerna under 1900-talets början var en tragisk och förkastlig händelse som orsakade stor skada och lidande för det filippinska folket. För att förstå vad som låg bakom denna händelse och hur den kunde accepteras är det viktigt att titta på bakgrunden till amerikansk kolonisation av Filippinerna.
Folkmord – en amerikansk policy
Folkmorden var främst motiverade av ekonomiska intressen, men de angloamerikanska ledarna använde rasistiska argument för att rättfärdiga dessa handlingar. Som ett led i den amerikanska politiken genomfördes en lång rad folkmord och ca 2/3 av befolkningen i södra Filippinerna mördades. Se även listan över massakrer på Filippinerna i slutet av dokumentet.
Efter att USA “köpt” (det redan fria) Filippinerna av Spanien efter det Amerikansk-Spanska kriget i slutet av 1800-talet, använde de sin nya koloni som ett experiment för att testa ut imperialistisk politik och maktprojektion. USA:s administratörer i Filippinerna ansåg att deras uppgift var att “civilisera” och modernisera den filippinska befolkningen, och att de själva var överlägsna och hade rätt att styra landet. Detta synsätt ledde till en rasistisk och föraktfull inställning gentemot filippinerna och deras kultur.
USA använde också sin militärmakt för att upprätthålla kontroll över Filippinerna och bekämpa eventuella uppror mot amerikanskt styre, något som resulterade i våldsamma konflikter och förtryck, särskilt i Mindanao-området, där många muslimska samhällen motstod den amerikanska ockupationen.
En annan faktor som bidrog till det amerikanska folkmordet i Mindanao var USA:s ekonomiska intressen i regionen. USA ville etablera bosättningar och exploatera naturresurser i området, vilket innebar att de “behövde skapa livsrum” och “rensa bort filippinska samhällen” som “stod i vägen” för deras planer.
Allt detta bidrog till att skapa en instabil och våldsam situation, där amerikanska styrkor och filippinska upprorsmän stod emot varandra. USA:s militär använde brutala taktiker som massavrättningar, tortyr och fördrivning av civilbefolkningen för att uppnå sina mål. Detta ledde till ett omfattande folkmord och förstörelse av filippinska samhällen.
En av de huvudsakliga undanflykterna för de amerikanska brotten mot mänskligheten var att de filippinska folken var “mindre civiliserade” än de amerikanska kolonisatörerna, och att det var de vitas uppgift att “hjälpa dem att utvecklas”. Detta argument (som efter en dikt av Rudyard Kipling benämns “den vite mannens börda”) användes för att rättfärdiga den brutala behandlingen av civila; för att ursäkta massakrer, tortyr och andra grova våldshandlingar.
En annan motivering var att Visayas- och Mindanaoregionerna var områden med stor ekonomisk potential, inklusive rikliga naturresurser och strategiskt läge för handel. Den amerikanska regeringen hävdade att angloamerikansk kontroll över dessa områden skulle gynna både USA och lokalbefolkningen genom ekonomisk tillväxt och modernisering.
Filippinarna har en lång tradition av motstånd mot kolonialmakterna. De har organiserat sig och rest sig mot kolonisatörer från bland annat Spanien, Storbritannien, USA och Japan.
Det fanns även rädsla för uppror och motstånd från lokalbefolkningen, särskilt efter det filippinska frihetskriget (som slutade stegvis mellan 1902 och 1913). Amerikanska ledare ansåg att de måste använda våldsam terror för att säkra kontrollen och avskräcka eventuellt motstånd.
Det Filippinska frihetskriget brukar sägas ha varat från 1899 till 1902, och Luzon kapitulerade 1901. Men kriget i Mindanao och andra delar av Filippinerna i fortsatte i många år efter 1902. Det moriska upproret, också känt som Moro-kriget, varade från 1899 till 1913 och utkämpades mellan den amerikansk-kontrollerade marionettregimen i Manila och (främst) muslimska grupper i Mindanao, Sulu och Palawan. Upproret var en av de längsta och mest våldsamma konflikterna i den filippinska historien och en fortsättning på frihetskriget. Det moriska upproret var riktat mot den amerikanska ockupationsmakten och deras marionettregim i Manila, och det kan och bör ses som en del av det bredare Amerikanska kriget i Filippinerna.
Under och efter det Amerikanska kriget i Filippinerna använde den amerikanska armén koncentrationsläger som ett sätt att kväsa motståndet från filippinska frihetskämpar. Koncentrationslägren var interneringsanläggningar dit civilbefolkningen fördes in från landsbygden och placerades under strikt övervakning.
De angloamerikanska ledarna motiverade användningen av koncentrationsläger som en krigstaktik för att få kontroll över områden som var under den filippinska gerillans kontroll. De hävdade att genom att koncentrera befolkningen på ett ställe skulle de kunna isolera gerillarörelsen från dess stöd och därigenom krossa gerillarörelsen.
Dessa koncentrationsläger var fruktansvärda platser där människor utsattes för svält, sjukdomar och våld. Väldigt många människor dog på grund av undernäring och sjukdomar som spreds snabbt i dessa trånga och ohälsosamma läger. Att civila som inte hade någon koppling till gerillarörelsen internerades i lägren ledde till att hela samhällen krossades.
Under samma period utvecklade angloamerikanerna nya tortyrmetoder på Filippinerna. Motiveringen för detta var att det påstods nödvändigt för att undertrycka motståndet mot det koloniala styret och säkra kontrollen över landet. Detta förklarades av de vita amerikanerna med att det filippinska folket var “vildar” som inte förstod något annat språk än fysisk och psykisk brutalitet.
De tortyrmetoder som användes av de angloamerikanska ledarna inkluderar bl.a.:
Skendränkning (vattenkur): Detta är en teknik där offret binds på rygg med huvudet lutande nedåt. Ett tygstycke, som går att andas igenom, spänns eller hålls över ansiktet så att det täcker luftvägarna. Vatten hälls sedan över tygstycket och förhörspersonen upplever en drunkning genom andnöd och inandning av vatten. Skendränkning framkallar nästan omgående en kräkreflex, vilket ofta leder till att offret aspirerar, vilket i sin tur oftast leder till lunginflammation (med sepsisdöden som slutresultat).
Elektrisk tortyr: Elektroder ansluts till offrets kropp, varefter strömmen slås på och av enligt förhörsledarens instruktioner. Detta kan orsaka allvarliga skador på hjärnan, hjärtat och andra vitala organ.
Månadsbur: Denna metod innebar att en fånge sätts i ett trångt utrymme utan mat och/eller vatten i flera veckor eller t.o.m. månader. Utan vatten inträder döden efter två till fyra dygn.
Pakaplog/pinata: Denna teknik var ett arv från den spanska kolonialmakten som innebär att fångar hängs upp i luften och pryglas med pinnar och rep, ibland tills buken spricker och organen i bukhålan “rinner ut”.
Sträckbänk: Detta var inte en ny, utan en medeltida, metod som innebär att en fånge binds fast på en bänk och sträcks ut på ett smärtsamt sätt. Leder dras ur led av metoden och till slut brister muskelfästen och därefter huden.
Dessa tortyrmetoder användes av amerikanska trupper på Filippinerna under åren 1899-1913 och ledde till allvarliga skador och dödsfall bland fångarna.
Idag erkänner de flesta människor att användningen av koncentrationsläger var en av de mest förkastliga handlingarna under det Amerikanska kriget i Filippinerna.
För att förhindra liknande händelser i framtiden är det viktigt att förstå de historiska ursäkterna för denna terror, dessa folkmord, dessa koncentrationsläger och denna tortyr och att erkänna alla de grova våldsbrott som begicks av den amerikanska ockupationsmakten. Genom att studera dessa händelser och deras konsekvenser kan vi lära oss att förhindra liknande övergrepp i framtiden och arbeta för en rättvis och fredlig värld.
Några av de amerikanska massakrerna på Filippinerna från 1899 och fram till modern tid:
Den första massakern i Malolos (1899): Amerikanska trupper attackerade staden Malolos på ön Luzon och dödade omkring 200 filippinska civila.
Massakern i Caloocan (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade mer än 300 filippinska civila i staden Caloocan efter ett misslyckat uppror.
Massakern i Manila (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila under slaget om Manila i februari 1899. Uppskattningsvis 20 000 civila dödades under striderna.
Den andra massakern i Malolos (1901): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila som flydde från staden Malolos efter en attack av amerikansk trupp.
Massakern i Balangiga (1901): Massakern i Balangiga är ett av de mest väldokumenterade exemplen på den amerikanska folkmordspolitiken. Denna massaker inträffade den 28 september 1901 i byn Balangiga på ön Samar i Filippinerna. Den var en hämndaktion av amerikanska styrkor mot en gerillagrupp som hade attackerat dem tidigare. Gerillan hade planerat och utfört en överraskningsattack mot den amerikanska garnisonen i Balangiga dagen innan massakern. Attacken lyckades och 48 amerikanska soldater dödades. Detta var den värsta amerikanska militärnederlaget sedan slaget vid Little Bighorn 1876. Amerikanska styrkor besvarade attacken genom att genomföra en brutal hämndaktion mot civilbefolkningen i Balangiga. På morgonen den 28 september gick de in i byn och sköt ihjäl alla män och pojkar som de kunde hitta. Kvinnor och barn gömde sig i sina hus och kyrkan, men amerikanska styrkor brände ner kyrkan och sköt ner alla som försökte fly från elden. Enligt vissa rapporter kan antalet dödade civila ha uppgått till 2 500. Massakern i Balangiga är än idag en symbol för den amerikanska koloniala regimens våldsamma och hänsynslösa behandling av filippinska civila.
Massakern i Santa (1901): Amerikanska trupper attackerade byn Santa på ön Luzon och dödade omkring 300 filippinska civila.
Massakern i Guinobatan (1901): Amerikanska styrkor dödade omkring 400 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i staden Guinobatan på ön Luzon.
Massakern i Balangiga (1901): Som jag tidigare nämnde, dödade amerikanska styrkor mer än 2 500 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Balangiga på ön Samar som hämnd för en attack mot en amerikansk garnison i Balangiga.
Massakern i Pulang Lupa (1901): Amerikanska trupper attackerade gerillakämpar som hade sökt skydd i en grotta i Pulang Lupa på ön Samar. De använde gas för att driva ut gerillakämparna och dödade sedan nästan alla.
Massakern i Batangas (1901): Amerikanska styrkor dödade hundratals filippinska civila i Batangas-provinsen på ön Luzon.
Massakern i Bantayan (1901): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Bantayan på ön Cebu.
Den första massakern i Samar (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
Massakern i Panay (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Panay.
Massakern i Lanao (1902): Amerikanska styrkor dödade mer än 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, i byn Lanao på ön Mindanao.
Den andra massakern i Samar (1904): Amerikanska styrkor dödade mer än 300 filippinska civila och förstörde byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
Massakern i Siocon (1905): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Siocon på ön Mindanao.
Massakern i Pulahan (1905-1906): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska bondeuppror i centrala Luzon som kämpade för rättvisa och rättigheter.
Massakern i Moro Crater (1906): Amerikanska styrkor dödade över 600 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot en by på ön Mindanao.
Den första massakern i Bud Dajo (1906): Amerikanska styrkor de flesta, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en bergsfästning i Bud Dajo på ön Jolo. Bud Dajo är en hög bergstopp i södra delen av ön Jolo, där cirka 800 muslimska moros hade sökt skydd från de amerikanska styrkorna, som inlett en kampanj för att underkuva öarna. Efter flera dagars belägring bestämde sig de amerikanska styrkorna för att storma toppen. Den 7 mars 1906 genomförde amerikanska soldater en massaker på de över 600 moros som fortfarande fanns kvar på toppen. Soldaterna använde bland annat kulsprutor och artilleri för att döda moros, inklusive kvinnor och barn. Endast ett fåtal moros överlevde och antalet offer för belägringen beräknas uppgå till ca 1 000 civila. Bud Dajo-massakern ledde till stor internationell uppmärksamhet och kritik mot de amerikanska styrkorna på Filippinerna. Detta var en av flera incidenter under den amerikanska kolonisationen av Filippinerna som präglades av våld och undertryckande av den filippinska befolkningen.
Massakern i Bud Bagsak (1913): Amerikanska styrkor dödade tusentals moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en fästning på ön Jolo.
Den andra massakern i Bud Dajo (1913): Amerikanska styrkor dödade över 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot berget Bud Dajo på ön Jolo.
Massakern i Bagumbayan (1916): Amerikanska styrkor dödade mer än 30 filippinska soldater och civila i staden Bagumbayan på ön Luzon efter ett misslyckat uppror.
Massakern i Parang (1925): Amerikanska styrkor dödade mer än 2 000 moro-muslimer i byn Parang på ön Mindanao under en operation för att utrota rebeller.
Massakern i Bagumbayan (1945): Massakern som ägde rum den 9 maj 1945 i Manila och utfördes av amerikanska styrkor under general Douglas MacArthur. Det exakta antalet döda i Bagumbayan-massakern är okänt, men det uppskattas att minst 1000 civila dog under de amerikanska attackerna. Massakern ledde till stark kritik mot de amerikanska styrkorna och bidrog till en ökad filippinsk självständighetsrörelse.
Massakern i Tarlac (1950): Massakern ägde rum i Tarlac-provinsen på Luzon den 12 maj 1950 och utfördes av den filippinska armén med stöd av amerikanska rådgivare och riktades mot Hukbalahap-rörelsen. Hundratals civila dödades eller fördes bort, torterades och försvann under massakern.
Massakern på Jolo (1972): Massakern ägde på ön Jolo i Sulu-arkipelagen den 7 december 1972 och utfördes av filippinska säkerhetsstyrkor med stöd av amerikanska militärer som en del av en kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Sulu-öarna. Minst 1 000 muslimska civila dödades eller försvann under massakern, vilket ledde till internationell kritik och tillväxt av självständighetsrörelsen på Sulu-öarna.
Massakern i Malisbong (1974): Massakern som ägde rum den 24 september 1974 inträffade i en by på Mindanao och utfördes av filippinska regeringsstyrkor med stöd av amerikanska militärer. Minst 1 500 muslimska invånare, inklusive kvinnor och barn mördades brutalt av fascistkoalitionen i attacken, som utfördes som en del av en militär kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Mindanao. Massakern har beskrivits som en av de värsta i filippinsk efterkrigshistoria.
Massakern i Mamasapano (2015): massakern utspelade sig den 25 januari 2015 i byn Mamasapano i provinsen Maguindanao. Konflikten resulterade i att över 60 personer dödades och startade när en USA-stödd specialstyrka, känd som Special Action Force (SAF), sände ett förband för att arrestera två högt uppsatta rebeller, Zulkifli Abdhir, även känd som Marwan, och Basit Usman, som uppehöll sig i en by kontrollerad av MILF. SAF-styrkan hade order att genomföra uppdraget utan att samarbeta med militären eller lokal polis, vilket senare skulle visa sig vara en katastrofal misstag. SAF-styrkan, bestående av över 300 poliser, träffade på tungt motstånd från MILF och dess allierade, som hade förvarnats om operationen. En eldstrid utbröt och flera timmar senare hade över 60 personer dödats. Den filippinska regeringen hade 2013 inlett fredsförhandlingar och lovat att skydda gerillakrigarnas baser under förhandlingarna, men i och med anfallet bröt regeringen vapenvilan, avbröt fredsförhandlingarna och inledde en stor offensiv mot MILF. Mamasapano-massakern är fortfarande en av de mest kontroversiella händelserna i Filippinernas moderna historia och den har också lett till kritik mot USA och den filippinska regeringen för deras hantering av väpnade konflikter.
Enorma mängder växthusgas strömmar ut i atmosfären från tre sprängda pipelines i Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm (Danmark) i farvattnet mellan Sverige och Tyskland.
På en plats som är lika obskyr som dess namn finns U.S. Navy’s Diving and Salvage Center – på vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en numera blomstrande semesterstad i Floridas sydvästra skaft, 70 mil söder om gränsen till Alabama. Centrets komplex är lika obestämd som platsen – en trist betongbyggnad från tiden efter andra världskriget som ser ut som en yrkeshögskola på västra sidan av Chicago. En myntautomat och en dansskola ligger på andra sidan det som nu är en fyrfilig väg.
Centret har i årtionden utbildat högt kvalificerade djuphavsdykare som, efter att ha varit utsedda till amerikanska militära enheter över hela världen, kan utföra tekniska dykningar för att göra det goda – använda C4-explosiva ämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – och det onda, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra inloppsventiler för undervattenskraftverk och förstöra slussar på viktiga sjöfartskanaler. Centret i Panama City, som har den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna avgångseleverna från den dykskola som förra sommaren framgångsrikt genomförde vad de hade fått tillstånd att göra 260 fot under Östersjöns yta.
I juni förra året placerade flottans dykare, som opererade under täckmantel av en mycket omtalad Nato-övning mitt i sommaren som kallas BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängladdningar som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-ledningarna, enligt en källa med direkt kännedom om den operativa planeringen.
Två av rörledningarna, som tillsammans kallades Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Ett andra par rörledningar, Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Nu, när ryska trupper samlas vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 hotar, såg president Joseph Biden rörledningarna som ett sätt för Vladimir Putin att använda naturgasen som ett vapen för sina politiska och territoriella ambitioner.
Adrienne Watson, en talesperson för Vita huset, som ombads kommentera detta, sade i ett e-postmeddelande: “Detta är falskt och fullständig fiktion”. Tammy Thorp, talesperson för Central Intelligence Agency, skrev på samma sätt: “Detta påstående är helt och hållet falskt”.
Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månaders mycket hemlig fram och tillbaka debatt inom Washingtons nationella säkerhetskrets om hur man bäst skulle uppnå detta mål. Under en stor del av den tiden handlade det inte om huruvida uppdraget skulle utföras, utan om hur det skulle kunna genomföras utan att det fanns någon öppen ledtråd om vem som var ansvarig.
Det fanns ett viktigt byråkratiskt skäl till att förlita sig på dem som hade gått ut centrumets dykskola i Panama City. Dykarna var enbart marinkåren och inte medlemmar av USA:s specialoperationsstyrka, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg informeras av ledningen för senaten och representanthuset – den så kallade De åttas gäng. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor när planeringen ägde rum i slutet av 2021 och under de första månaderna av 2022.
President Biden och hans utrikespolitiska grupp – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och Victoria Nuland, understatssekreterare för utrikespolitik – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte sida vid sida i 750 mil under Östersjön från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, passerade nära den danska ön Bornholm innan de slutade i norra Tyskland.
Den direkta rutten, som inte behövde passera Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som fick tillgång till ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva fabriker och värma upp bostäder och samtidigt göra det möjligt för tyska distributörer att sälja överskottsgas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kan spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Hemlighet var viktigt.
Nord Stream 1 sågs redan från början av Washington och dess antiryska Nato-partner som ett hot mot den västerländska dominansen. Holdingbolaget bakom projektet, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som ger enorma vinster till aktieägarna och som domineras av oligarker som är kända för att stå i Putins våld. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, medan fyra europeiska energibolag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – delade de återstående 49 procenten av aktierna och hade rätt att kontrollera försäljningen i efterföljande led av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och de statliga gas- och oljeintäkterna beräknades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.
USA:s politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu få en ytterligare och välbehövlig stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig naturgas som levereras av Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika skulle minska. I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen av den förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik-teori, som skulle göra det möjligt för efterkrigstidens Tyskland att rehabilitera sig självt och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget genom att, bland andra initiativ, utnyttja billig rysk gas för att ge bränsle till en välmående västeuropeisk marknad och handelsekonomi.
Nord Stream 1 var tillräckligt farligt enligt Nato och Washington, men Nord Stream 2, vars konstruktion avslutades i september 2021, skulle, om det godkänns av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla den mängd billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra ledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och Nato, med stöd av Bidenadministrationens aggressiva utrikespolitik.
Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp kvällen före Bidens installation i januari 2021, när republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet från billig rysk naturgas under Blinkens bekräftelseförhör som utrikesminister. Vid det laget hade en enig senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, “stoppade [pipelinen] i dess spår”. Den tyska regeringen, som då leddes av Angela Merkel, skulle utöva enorma politiska och ekonomiska påtryckningar för att få igång den andra rörledningen.
Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken svarade ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. “Jag vet att han är starkt övertygad om att Nord Stream 2 är en dålig idé”, sade han. “Jag vet att han vill att vi ska använda alla övertalningsverktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partner, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”
Några månader senare, när byggandet av den andra rörledningen närmade sig sitt slut, blinkade Biden. I maj samma år avstod administrationen i en häpnadsväckande vändning från sanktioner mot Nord Stream AG, och en tjänsteman vid utrikesdepartementet medgav att det “alltid har varit en långsökt chansning” att försöka stoppa rörledningen genom sanktioner och diplomati. Bakom kulisserna uppges tjänstemän från administrationen ha uppmanat Ukrainas president Volodymyr Zelensky, som då stod inför hotet om en rysk invasion, att inte kritisera åtgärden.
Det fick omedelbara konsekvenser. Republikanerna i senaten, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska kandidater och försenade antagandet av den årliga försvarsförslaget i månader, långt in på hösten. Politico beskrev senare Bidens vändning om den andra ryska pipelinen som “det enda beslut, förmodligen mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, som har äventyrat Bidens agenda”.
Administrationen var i en svår situation, trots att den fick en respit på krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter upphävde godkännandet av den andra Nord Stream-rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 procent inom några dagar, med växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det var inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnda förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz i ett tal i Prag offentligt ställt sig bakom den franske presidenten Emmanuel Macrons uppmaning till en mer självständig europeisk utrikespolitik – vilket tydligt antydde ett mindre beroende av Washington och dess skiftande agerande.
Under allt detta hade ryska trupper stadigt och illavarslande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i stånd att slå till från Vitryssland och Krim. Larmet växte i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde “fördubblas på kort tid”.
Administrationens uppmärksamhet riktades återigen mot Nord Stream. Så länge som Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen som behövdes för att besegra Ryssland.
Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att samla ihop en grupp mellan myndigheterna för att ta fram en plan.
Alla alternativ skulle ligga på bordet. Men bara ett skulle komma fram.
PLANERING
I december 2021, två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad arbetsgrupp – män och kvinnor från de gemensamma stabscheferna, CIA samt utrikes- och finansdepartementen – och bad om rekommendationer om hur man skulle reagera på Putins förestående invasion.
Det skulle bli det första av en serie topphemliga möten, i ett säkert rum på en översta våning i Old Executive Office Building, i anslutning till Vita huset, som också var hemvist för presidentens rådgivande nämnd för utrikes underrättelser (PFIAB). Det var det sedvanliga snacket fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen överlämnade till presidenten vara reversibel – t.ex. ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller irreversibel – dvs. kinetiska åtgärder som inte kunde göras ogjorda?
Det som blev tydligt för deltagarna, enligt en källa med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle ta fram en plan för att förstöra de två Nord Stream-ledningarna – och att han uppfyllde presidentens önskemål.
SPELARNA Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan.
Under de följande mötena diskuterade deltagarna olika alternativ för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nytillträdd ubåt för att angripa rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjd stubin som kunde utlösas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes måste det ske i hemlighet. Alla inblandade förstod vad som stod på spel. “Det här är inga barngrejer”, sade källan. Om attacken kunde spåras till USA “är det en krigshandling”.
Vid den här tiden leddes CIA av William Burns, en milt tonad före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obamas regering. Burns godkände snabbt en arbetsgrupp inom byrån vars ad hoc-medlemmar av en slump inkluderade någon som var bekant med kapaciteten hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de följande veckorna började medlemmarna i CIA:s arbetsgrupp att utarbeta en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.
Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu hemliga källor att två viktiga enheter i den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel som var nedgrävd i Okhotskiska havet, på Rysslands östra kust. Kabeln kopplade samman ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.
Ett handplockat team av agenter från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades någonstans i Washingtonområdet, under täckmantel, och utarbetade en plan med hjälp av flottans dykare, modifierade ubåtar och en räddningsfarkost för djupgående ubåtar, som efter många försök och misstag lyckades lokalisera den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsanordning på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.
NSA fick veta att höga ryska marinofficerare, som var övertygade om säkerheten i sin kommunikationslänk, chattade med sina kollegor utan kryptering. Inspelningsanordningen och dess band måste bytas ut varje månad och projektet fortsatte glatt i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes 1985 av en rysk avhoppare och dömdes till fängelse. Ryssarna betalade honom bara 5 000 dollar för hans avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han tillhandahöll och som aldrig offentliggjordes.
Denna undervattenssuccé, med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskfylld och gav ovärderliga upplysningar om den ryska flottans avsikter och planering.
Ändå var den myndighetsövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Östersjöns vatten var kraftigt patrullerade av den ryska flottan, och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis på andra sidan gränsen från Rysslands lastningsdockor för naturgas, för att träna inför uppdraget? “Det skulle vara ett getskit”, fick byrån veta.
Under “alla dessa planer”, sade källan, “sade några arbetande killar inom CIA och utrikesdepartementet: ‘Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut”.
Trots detta rapporterade CIA:s arbetsgrupp i början av 2022 tillbaka till Sullivans interagentgrupp: “Vi har ett sätt att spränga rörledningarna.”
Det som följde var förbluffande. Den 7 februari, mindre än tre veckor före den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, som efter en del vacklande nu var fast på den amerikanska sidan. Vid den efterföljande presskonferensen sade Biden trotsigt: “Om Ryssland invaderar … kommer det inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi kommer att sätta stopp för det.“
Flera av dem som var involverade i planeringen av uppdraget för rörledningen var bestörta över vad de såg som indirekta hänvisningar till attacken.
“Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi ska detonera den”, sade källan. “Planen var att alternativen skulle utföras efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller ignorerade det.”
Bidens och Nulands indiskretion, om det nu är vad det var, kan ha frustrerat vissa av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan bestämde några av CIA:s högre tjänstemän att det inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ att spränga rörledningen “eftersom presidenten just meddelade att vi visste hur man gör det”.
Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen informerades till en operation som ansågs vara en högt hemlig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, “fanns det inte längre något lagligt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har en suverän övervakning av Östersjön”.
Byråns arbetsgruppsmedlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att få reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu var ett faktum. Källan minns: “Bill Burns kommer tillbaka och säger: ‘Gör det’.”
“Den norska flottan hittade snabbt rätt plats, i det grunda vattnet några kilometer utanför ön Bornholm i Danmark…”
OPERATIONEN
Norge var den perfekta platsen för att basera uppdraget.
Under de senaste årens öst-västkris har den amerikanska militären kraftigt utökat sin närvaro inne i Norge, vars västra gräns löper 1 400 mil längs norra Atlanten och övergår ovanför polcirkeln i Ryssland. Pentagon har skapat högavlönade jobb och kontrakt, mitt i en del lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. De nya arbetena omfattade framför allt en avancerad syntetisk aperturradar långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland och som kom i drift precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningsplatser inne i Kina.
En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas, som hade varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu i nära samarbete med sina norska kollegor övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenförläggning 250 mil österut, på Kolahalvön. USA har också kraftigt utökat en norsk flygbas i norr och levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullflygplan till det norska flygvapnet för att stärka dess långdistansspionage av allt som rör Ryssland.
I gengäld gjorde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament arga i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetsavtalet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa “överenskomna områden” i norr över amerikanska soldater som anklagas för brott utanför basen, liksom över de norska medborgare som anklagas eller misstänks för att störa arbetet på basen.
Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Nato-fördraget 1949, i början av det kalla kriget. I dag är Natos överbefälhavare Jens Stoltenberg, en övertygad antikommunist, som var Norges statsminister i åtta år innan han med amerikanskt stöd flyttade till sin höga Natopost 2014. Han var en hårdför person när det gäller allt som rör Putin och Ryssland och hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Man har litat fullständigt på honom sedan dess. “Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sade källan.
Tillbaka i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. “De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av suveräna sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavsutvinning av olja och gas”, sade källan. Man kunde också lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Om Nord Stream förstörs – om amerikanerna lyckas – skulle Norge kunna sälja betydligt mer av sin egen naturgas till Europa).
Någon gång i mars flög några medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska säkerhetstjänsten och flottan. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön som var det bästa stället att placera sprängladdningarna. Nord Stream 1 och 2, som var och en har två uppsättningar rörledningar, var åtskilda en stor del av vägen med lite mer än en mil när de körde till hamnen i Greifswald i den yttersta nordöstra delen av Tyskland.
Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, i Östersjöns grunda vatten några kilometer utanför Danmarks Bornholmsö. Rörledningarna löpte med mer än en mils mellanrum längs en havsbotten som bara var 260 fot djup. Det skulle vara väl inom räckhåll för dykarna, som från en norsk minjaktare av Alta-klass skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmande från sina tankar och placera ut formade C4-laddningar på de fyra rörledningarna med skyddande betonghöljen. Det skulle bli ett mödosamt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnen utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar som skulle ha gjort dykningen mycket svårare.
Efter lite forskning var amerikanerna med på noterna.
Vid denna tidpunkt kom flottans obskyra djupdykargrupp i Panama City återigen in i bilden. Djuphavsskolorna i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som en oönskad baksida av elitutbildade från marinakademin i Annapolis, som vanligtvis söker ära genom att bli tilldelade en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om man måste bli en “Black Shoe” – det vill säga en medlem av det mindre eftertraktade kommandot för ytfartyg – finns det alltid åtminstone tjänstgöring på en förstörare, en kryssare eller ett amfibieskepp. Den minst glamorösa av alla är minkrigföring. Dess dykare förekommer aldrig i Hollywoodfilmer eller på omslagen till populärtidningar.
“De bästa dykarna med djupdykningskompetens är en tight gemenskap, och endast de allra bästa rekryteras för operationen och får veta att de ska vara beredda på att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.
Norrmännen och amerikanerna hade en plats och agenterna, men det fanns ett annat bekymmer: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm skulle kunna dra till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska flottan, som kunde rapportera det.
Danmark hade också varit en av Natos ursprungliga signatärer och var känt i underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud- och magnetsensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingades upp till ytan.
Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att vissa höga tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om eventuell dykverksamhet i området. På så sätt kunde någon högre uppsatt person ingripa och hålla en rapport utanför befälskedjan, vilket isolerade rörledningsverksamheten. “Vad de fick veta och vad de visste var medvetet olika”, berättade källan för mig. (Den norska ambassaden, som ombads att kommentera den här historien, svarade inte.)
Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Det var känt att den ryska flottan hade övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattensminor. De amerikanska sprängladdningarna måste kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att för det ryska systemet framstå som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.
Norrmännen hade också en lösning på den avgörande frågan om när operationen skulle äga rum. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor Nato-övning i Östersjön som omfattar mängder av allierade fartyg i hela regionen. Den aktuella övningen, som hålls i juni, kallas Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara ett idealiskt skydd för att placera ut minor.
Amerikanerna bidrog med en viktig del: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning i programmet. Övningen, som offentliggjordes av flottan, involverade sjätte flottan i samarbete med flottans “forsknings- och krigsforskningscentra”. Övningen till sjöss skulle hållas utanför Bornholmskusten och innefattade Nato-team av dykare som placerade ut minor, medan konkurrerande team använde sig av den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.
Det var både en användbar övning och ett genialt täckmantel. Pojkarna från Panama City skulle göra sin grej och C4-explosivämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer. Alla amerikaner och norrmän skulle vara borta sedan länge vid den första explosionen.
Dagarna räknades ner. “Klockan tickade, och vi närmade oss fullbordat uppdrag”, sade källan.
Och sedan: Washington fick en andra tanke. Bomberna skulle fortfarande placeras ut under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett fönster på två dagar för deras detonation skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.
I stället hade Vita huset en ny begäran: “Kan killarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”
Vissa medlemmar i planeringsgruppen blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamma inställning. Dykarna i Panama City hade upprepade gånger övat på att placera C4 på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville – möjligheten att ge en framgångsrik exekutionsorder vid en tidpunkt som han själv valde.
Att få i uppdrag att göra en godtycklig ändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa hade om nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.
Presidentens hemliga order påminde också om CIA:s dilemma under Vietnamkriget, när president Johnson, som konfronterades med växande känslor mot Vietnamkriget, beordrade CIA att bryta mot sin stadga – som uttryckligen förbjöd CIA att verka i Amerika – genom att spionera på ledare som kämpade mot kriget för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.
Byrån gick till slut med på det, och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. I efterdyningarna av Watergateskandalerna kom det senare tidningsavslöjanden om byråns spionage mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mord på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.
Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie utfrågningar i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det innebar att bryta mot lagen.
I ett opublicerat vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms med sorg att “man har nästan en obefläckad avlelse när man gör något” på hemliga order från presidenten. “Oavsett om det är rätt att du ska ha det eller fel att du ska ha det, så arbetar [CIA] enligt andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Han berättade i princip för senatorerna att han, som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.
Amerikanerna som arbetade i Norge arbetade enligt samma dynamik och började pliktskyldigt arbeta med det nya problemet – hur man på begäran av Biden skulle fjärrdetonera C4-explosivämnena. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för teamet i Norge att veta när presidenten skulle trycka på knappen. Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?
Den C4 som var fäst vid rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj som släpptes av ett flygplan med kort varsel, men förfarandet krävde den mest avancerade signalbehandlingstekniken. När de väl är på plats kan de fördröjda tidsanordningarna som är fästade vid någon av de fyra rörledningarna oavsiktligt utlösas av den komplexa blandningen av bakgrundsljud från havet i hela det hårt trafikerade Östersjön – från närliggande och avlägsna fartyg, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och till och med havsdjur. För att undvika detta skulle sonarbojen, när den väl är på plats, avge en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som avges av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och, efter en förinställd fördröjning på flera timmar, utlösa sprängladdningarna. (“Man vill ha en signal som är tillräckligt robust för att ingen annan signal oavsiktligt ska kunna sända en puls som detonerar sprängämnena”, sade dr Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT, till mig. Postol, som har tjänstgjort som vetenskaplig rådgivare till Pentagons chef för marinens operationer, sade att den fråga som gruppen i Norge ställs inför på grund av Bidens försening var en fråga om slump: “Ju längre tid sprängämnena är i vattnet, desto större är risken för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)
Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från den norska flottan en till synes rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de högeffektiva C4-explosivämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur funktion. Inom några minuter kunde man se pooler av metangas som fanns kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.
UTFALL
I den omedelbara efterdyningarna av bombningen av rörledningen behandlade de amerikanska medierna den som ett olöst mysterium. Ryssland angavs upprepade gånger som en trolig gärningsman, pådrivet av kalkylerade läckor från Vita huset – men utan att någonsin fastställa ett tydligt motiv för en sådan handling av självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i tysthet hade fått uppskattningar av kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheten som “komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen större amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna som Biden och understatssekreterare Nuland framfört.
Även om det aldrig blev klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering till presidentens åtgärd från utrikesminister Blinken.
“Det är ett fantastiskt tillfälle att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och därmed ta ifrån Vladimir Putin vapentillämpningen av energi som ett sätt att främja sina imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”
Mer nyligen uttryckte Victoria Nuland sin tillfredsställelse över att den nyaste av rörledningarna har gått i konkurs. När hon vittnade vid en utfrågning i senatens utrikesutskott i slutet av januari sade hon till senator Ted Cruz: “Precis som du är jag, och jag tror att administrationen är, mycket nöjd med att veta att Nord Stream 2 nu är, som du brukar säga, en metallklump på havets botten.”
Källan hade en mycket mer gatuaktig syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1 500 miles av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. “Tja”, sade han om presidenten, “jag måste erkänna att killen har ett par kulor. Han sa att han skulle göra det och han gjorde det.”
På frågan om varför han trodde att ryssarna inte reagerade svarade han cyniskt: “Kanske vill de ha möjlighet att göra samma saker som USA gjorde.
“Det var en vacker täckmantel”, fortsatte han. “Bakom det låg en hemlig operation som placerade experter på fältet och utrustning som fungerade på en hemlig signal.
“Den enda bristen var beslutet att göra det.”
Översättarens anmärkning: Den 8 februari 2023 publicerade Seymour Hersh artikeln ovan på Substack, där han detaljerat pekar ut USA som skyldiga till sprängingarna av Nord stream-ledningarna. Artikeln har väckt global uppmärksamhet. Vita Huset har avvisat bevisen som fiktion.
Om författaren: Seymour Myron Hersh, född den 8 april 1937 i Chicago, Illinois, USA, är en grävande journalist och Pulitzerpristagare.
I november 1969 avslöjade Pulitzerpristagaren Seymour Hersh den amerikanska Mỹ Lai-massakern i Sơn Mỹ, Vietnam, som inträffade 1968, för västvärlden. Avslöjandet skedde i samband med att den skyldige amerikanske officeren, löjtnant William Calley, ställdes inför krigsrätt.
I april 2004 avslöjade Hersh amerikanska militärers tortyr av fångar på Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad.
Militärregimen i Myanmar meddelade förra veckan att de allmänna valen kommer att skjutas upp med ytterligare sex månader. Juntan har gett makten till övergeneral Min Aung Hlaing, ledaren för den statskupp som inleddes mot Aung San Suu Kyi den 1 februari 2021. Den 3 februari fördömde ILPS-AP (Internationella förbundet för folkets kamp – Asien och Stillahavsområdet) Myanmars militärjunta Tatmadaw för beslutet att ytterligare förlänga diktaturen.
Övergeneral Min Aung Hlaing, ledaren för statskuppen mot Aung San Suu Kyi 2021.
I över två år har Myanmars befolkning levt under en brutal militärregim, där nästan tre tusen personer har dödats och fler än arton tusen arresterats, varav många torterats och försvunnit, för att de kämpat mot juntan och krävt demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Regimen har utökat sina grymheter mot Myanmars folk genom att intensifiera sina militära attacker, inklusive att släppa bomber över befolkningen.
Tatmadaw, som föraktas av det myanmariska folket, håller sig ekonomiskt flytande genom att fortsätta skörda pengar från företag som kontrolleras av och/eller ägs av militären.
Nyhetsbyråer har påvisat kopplingar mellan transnationella företag och Tatmadaw genom dess företagskonglomerat, bland annat förhållandet mellan det franska energibolaget Total och de energibolag som ägs av Tatmadaw. Juntans mest betydande konglomerat är MEC (Myanmar Economic Corporation), MEHL (Myanmar Economic Holdings Limited), MOGE( Myanmar Oil and Gas Enterprise).
Oppositionen mot militärjuntan fortsätter att växa i hela Myanmar, speciellt i de viktigaste tätorterna och i områden på landsbygden där motståndet mot militärregimen antagit väpnad form.
Må alla frihetsälskande människor i hela världen uppmärksamma och stödja myanmariernas kamp mot generalernas brutala regim som leds av Min Aung Hlaing!
Framåt mot verklig demokrati! Framåt mot socialism och frihet!
Isaac Herzog, Israels president, och Roberta Metsola, Europaparlamentets ordförande, tittar beundrande på varandra strax efter massakern i Jenin i veckan. (Foto: via Twitter)
Skandaler är som soliga dagar i Bryssel: tillräckligt sällsynta för att det skulle vara synd att inte njuta av dem…
Under de senaste månaderna har skvallerpressen hållits vid liv av Qatargate – det spekuleras mycket om vem som kan gripas härnäst och vissa EU-politiker och deras personal är utan tvekan nervösa.
En före detta ledamot av Europaparlamentet (som sitter fängslad och väntar på rättegång på grund av påståenden om att han ordnat mutor) har accepterat en uppgörelse om åtalseftergifter villkorade med att han avslöjar sina kumpaner.
Bevis säkrade vid polisrazzior visar att Qatar gav kassar med kontanter och andra gåvor till parlamentsledamöter. De lagstiftare som var inblandade i kontroversen hade tonat ner att arbetare har obefintliga rättigheter i Qatar och framhållit de få insatser på området som landet gjorde när det förberedde sig för att vara värd för fotbolls-VM.
Europaparlamentets officiella reaktion har varit att spela överraskat, men under december godkände parlamentet en resolution, som fördömde Qatars “påstådda försök” att påverka parlamentsledamöterna som “allvarlig utländsk inblandning i EU:s demokratiska processer”.
Vissa typer av utländsk inblandning är uppenbarligen mer värda att fördöma än andra
Bara timmar efter att Israel på torsdagsmorgonen dödat nio personer i den ockuperade staden Jenin på Västbanken klev Israels president Isaac Herzog upp på Europaparlamentets röda matta. Herzog var i Bryssel för ett “högtidligt sammanträde med syfte att uppmärksamma Förintelsens minnesdag”.
Genom att ta emot chefen för en stat som just hade utfört en massaker förolämpade Europaparlamentet inte bara palestinierna utan även nazisternas offer. Israel utnyttjar ständigt de brott som begåtts mot Europas judar för att försöka rättfärdiga sitt obevekliga förtryck av palestinierna. Det är skamligt att Europaparlamentet ger legitimitet åt detta utnyttjande.
Ett oseriöst dussin
Hittills har Israel och dess anhängare inte ertappats med att belöna vänliga parlamentsledamöter med pengar. Ändå finns det gott om bevis för att Israel använder sig av den typ av “utländsk påverkan” som Europaparlamentet nominellt avskyr.
Totalt har 38 parlamentsledamöter anslutit sig till gruppen Israels transatlantiska vänner. Av dem har 12 lämnat rapporter som visar hur de, sedan de valdes 2019, har deltagit i resor, som finansierats av den proisraeliska lobbyn.
Sötebrödsdagar
Den grekiska lagstiftaren Anna-Michelle Asimakopoulou är en i det skumma dussinet. Hon har deklarerat deltagande i tre resor som organiserats av proisraeliska lobbygrupper mellan 2019 och 2022. Förutom dessa tre resor deltog hon i ett besök i Förenade Arabemiraten. På resplanen för den resan ingick ett samtal med Israels ambassadör i Abu Dhabi om Abrahamsavtalen – normaliseringsavtalen mellan Israel och flera arabländer.
En av de tre sötebrödsresor som arrangerades av Israellobbyn ägde rum i slutet av oktober och början av november förra året. Den var inte billig. I Assimakopoulous rapport anges att hon bokades in på Tel Avivs femstjärniga Royal Beach Hotel för tre nätter. Hon stannade ytterligare en natt på Orient Hotel i Jerusalem – ett ställe som erbjuder “oöverträffad elegans mitt i den livliga kosmopolitiska staden”, om man får tro dess ägare. Notan för vistelsen betalades av European Leadership Network, en organisation som applåderar Israels aggressioner mot palestinierna i det berömda kosmopolitiska Jerusalem.
Vid en annan resa som Asimakopoulou deltog i stod American Jewish Committee som värd. Den innehöll en rundtur i en israelisk bosättning på den ockuperade Västbanken och en genomgång av Israels bosättningspolitik. Det outtalade syftet med sådana övningar är att övertyga parlamentsledamöterna om att de bör förkasta EU:s officiella politik. EU:s regeringar – tillsammans med alla stater i världen utom Israel – anser att byggandet och utvidgningen av bosättningarna på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, är olagligt.
Resan till Västbanken ägde rum i oktober 2019. Några veckor senare beslutade EU-domstolen att livsmedelsexport från Israels bosättningar måste märkas korrekt. Assimakopoulou och en del av Europaparlamentet reagerade på domen genom att underteckna ett uttalande från Israels transatlantiska vänner. “Mot bakgrund av den växande antisemitismen och hatet mot Israel är vi oroade över att märkningen spelar dem som försöker demonisera och isolera den enda judiska stateni händerna“, står det i uttalandet.
Flytande inlärning
Lukas Mandl, en österrikisk parlamentsledamot, deltog i samma resa som Assimakopoulou 2019. Han återvände uppenbarligen med flytande kunskaper om israeliska argument. När Europaparlamentet höll en debatt om koloniseringen av Västbanken i slutet av november 2019 hävdade Mandl bland annat att “om vi isolerar frågan om bosättningar från allt annat skulle det innebära att vi bryter mot fredsprocessen” eftersom “det bara är en aspekt bland många“.
Israels transatlantiska vänner är inte på något sätt en moderat gruppering
Israels transatlantiska vänner samlar medlemmar från olika valda församlingar och inkluderar Avigdor Lieberman, som tidigare har haft portföljerna för försvar och utrikesfrågor i den israeliska regeringen. Han har krävt att palestinska medborgare i Israel ska halshuggas och godkänt massmord på demonstranter i Gaza.
Israels transatlantiska vänner har inte heller några betänkligheter när det gäller att omfamna europeiska politiker med en utpräglat konservativ inställning. Bland dess anhängare finns den nederländska parlamentsledamoten Bert-Jan Ruissen. Han är en ledande person i det reformerade politiska partiet, som bildades i opposition mot kvinnlig rösträtt.
Ruissen har förklarat att han har deltagit i två sötebrödsresor som finansierats av Israel Allies Foundation. Denna organisation grundades av den avlidne Binyamin Elon, en fanatisk bosättare (och tidvis minister) som var direkt inblandad i försöken att tvinga ut palestinierna från Sheikh Jarrah, ett område i östra Jerusalem. Tillbaka i Bryssel har Ruissen entusiastiskt välkomnat besök av den israeliska bosättarledaren Yossi Dagan. Ruissen har själv sagt att “Israel har rätt att kräva Judea och Samaria [Västbanken]”.
Israel har ingen sådan rätt
Den militära ockupationen som inleddes i juni 1967 innebär dagliga brott mot internationell rätt. Byggandet av kolonier på Västbanken är enligt den fjärde Genèvekonventionen krigsbrott.
Lobbying för att bagatellisera betydelsen av krigsförbrytelser utgör utländsk inblandning i EU:s arbete. Men Bryssel är en hyckleriets huvudstad – utländsk inblandning fördöms endast när den praktiseras av vissa stater, medan andra [t.ex. USA och Israel] har frikort.
Politikerna som tog emot gåvor från Qatar riskerar nu att hamna i fängelse. Politiker som tar emot gåvor från Israel kommer förmodligen att få fortsätta med att leva gratis på femstjärniga hotell.
“Jag är starkt för att använda giftgas mot ociviliserade stammar”, förklarade Chirchill under sin tid som statssekreterare för krig.
Här följer ett urval som du inte kommer att se i de glödande hyllningarna till “den störste britten någonsin”.
“Jag hatar indier. De är ett bestialiskt folk med en bestialisk religion. Hungersnöden var deras eget fel, ty de förökar sig som kaniner,” var en av Churchills bestialiska kommentarer till svälten i Bengalen 1943, som dödade mellan 3,8 och 4,8 miljoner människor. Churchill skyllde på den svältande indiska befolkningen, medan hungersnöden i själva verket orsakades av Storbritanniens systematiska plundring av Indiens livsmedelsförråd och Churchill förhindrade, när svältkatastrofen rasade som värst, kanadensiska hjälpsändningar till Bengalen som kunde räddat miljontals liv.
På 1930-talet beskrev Winston Churchill palestinierna som “barbariska horder som åt föga annat än kameldynga”.
År 1937 sade han följande: “Jag erkänner till exempel inte att det har begåtts ett stort fel mot de röda indianerna i Amerika eller det svarta folket i Australien. Jag erkänner inte att dessa människor har blivit utsatta för ett fel genom att en starkare ras, en högre stående ras, en mer världsligt klok ras, för att uttrycka det på det sättet, har kommit in och tagit deras plats”.
När Churchill beskrev den flottblockad som han var med och ledde mot Tyskland i början av första världskriget, sade han: “Den brittiska blockaden behandlar hela Tyskland som ett belägrat fort och har uttryckligen för avsikt att minska hela befolkningen med svält… män, kvinnor och barn.”
“Jag är starkt för att använda giftgas mot ociviliserade stammar”, förklarade Chirchill under sin tid som statssekreterare för krig.
Medan hans “känsliga” kollegor hindrade honom från att använda kemiska vapen i det koloniala Indien, var de inte lika mycket emot att de användes i Ryssland. Churchill övervakade att 50.000 kemiska vapen skickades till Ryssland under inbördeskriget och brittiska flygattacker med kemiska vapen inleddes i augusti 1919. Ett år tidigare hade Churchill sagt till fransmännen att han var “för största möjliga utveckling av gaskrigföring”.
Som inrikesminister skickade Churchill polisbataljoner från London och höll soldater i reserv i Cardiff för att slå ner fackliga aktioner i södra Wales. Han sade att “om walesarna strejkar för hunger måste vi fylla deras magar med bly”.
När Churchill besökte det fascistiska Italien 1927 berömde han Moussillini: “Om jag hade varit italienare är jag säker på att jag skulle ha varit helhjärtat med er från början till slut i er triumferande kamp mot leninismens bestialiska aptit och passioner”, sade Churchill.
Han gick vidare och skulle senare säga: “Den lysande romaren personifierad av Mussolini, den störste levande lagstiftaren, visade många nationer hur de kunde motstå socialismens tryck och visade den väg som en nation kan följa när den modigt leds.”
Denna artikel skrapar knappt på ytan av de ord som en av Storbritanniens mest engagerade imperialister har yttrat och de illgärningar han begått. Det finns mycket mer. Vad den bör illustrera är hur mycket de som hyllar Churchills arv har att stå till svars för.
Mitt politiska intresse hade precis vaknat när jag första gången hörde talas om Rouhollah Khomeini. Det var TV-nyheterna som visade Ayatollah Khomeinis återkomst till Iran från sin exil i Paris. I inslaget kunde man se människor med hopp om en ljus framtid när Shahen störtats. Men det skulle inte dröja länge innan detta hopp förvandlats till en mardröm.
Givetvis sympatiserar jag med de breda massor som reser sig mot den regim som plågat landet sedan 1979. Men jag oroas över att CIA-stödda fascister tar kontroll över motståndet. Segrar de så kommer återigen en förtryckarregim att bytas mot en annan. Religiös tyranni kommer isåfall att bytas mot kapitalistisk kleptokrati och djup fattigdom. Därför är det av yttersta vikt att marxistiska celler i Iran får stöd av arbetare i alla länder. Då kanske utvecklingen kan vändas till verklig befrielse, samtidigt som motståndet mot den amerikanska kapitalist-imperialismen vidmakthålls. Länge leve socialismen, leve friheten!
Den Iranska revolutionen 1979: En tillbakablick.
Under 1979 förenade det gemensamma målet att störta shahen olika politiska partier och rörelser, där alla hoppades att deras ideologi skulle segra i det postrevolutionära Iran. De flesta accepterade att Rouhollah Khomeini mobiliserade massorna.
Rouhollah Khomeini (Ayatollah Khomeini) välkomnas den 1 februari 1979 av massorna vid sin återkomst från exilen i Paris.
Sociopolitiska publikationer och politiska organisationer och grupper som hade varit involverade i revolutionen stod inför ett snabbt krympande utrymme att verka inom. Redan i augusti 1979 beordrade åklagarmyndigheterna att 33 publikationer skulle stängas med motiveringen att de innehöll “oislamiskt” innehåll. Dessa omfattade både oberoende publikationer och tidskrifter från olika politiska grupper och organisationer.
Några år senare fann sig nästan alla vara måltavlor för systemet. Några av de viktigaste grupperna, som nämns i rapporten och i vittnesmålen, lyfts fram nedan.
People’s Mojahedin Organization of Iran (PMOI), även känd som Mojahedin-e Khalq (MEK) och Mojahedin-e Khalq Organization (MKO) bildades på 1960-talet som en politisk oppositionsgrupp som förespråkade störtandet av shahen genom gerillastrategier. Som ideologisk ram använde organisationen både islamiska principer och marxism.
PMOI stödde revolutionen 1979 och accepterade till en början Rouhollah Khomeinis ledarskap. Dess förbindelser med den islamiska republikens klerikala myndigheter försämrades dock från slutet av 1979 och framåt efter att organisationen bojkottade den konstitutionella folkomröstningen i december 1979. Gruppen hade tiotusentals medlemmar och sympatisörer under 1980-talet, varav många var gymnasie- och universitetsstudenter. I januari 1980 utfärdade Rouhollah Khomeini en fatwa där han förklarade att de som inte hade röstat för konstitutionen inte var kvalificerade att ställa upp som presidentkandidater. Detta tvingade i praktiken PMOI:s ledare Masoud Rajavi att dra tillbaka sin kandidatur till Islamiska republikens första presidentval.
De iranska myndigheterna använde sig allt oftare av nedsättande termer som monafeqin (hycklare) och nefaq (hyckleri och dubbelspel) för att referera till PMOI och mobiliserade sina anhängare för att angripa PMOI-medlemmar och -anhängare under deras demonstrationer och när de delade ut sina publikationer, vilket ledde till att flera PMOI-anhängare dog.
I mitten av 1981 flydde PMOI:s ledning landet till Frankrike, där de grundade Nationella motståndsrådet tillsammans med Irans första postrevolutionära president, Abolhassan Bani-Sadr, som avsattes av parlamentet i juni 1981. I början av 1986, efter att PMOI-ledarna utvisats från Frankrike, bosatte de sig i Irak och organiserade en väpnad styrka kallad Nationella befrielsearmén (NLA).
Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Fadaiyan Khalq Organization (nedan kallad Fadaiyan), grundades 1971 och anslöt sig till en marxist-leninistisk ideologi. Under 1979 och 1980 skedde flera splittringar inom organisationen som ledde till att flera fraktioner bildades. Fadaiyan spelade en aktiv roll i revolutionen 1979, varefter de växte till landets största vänsterorganisation med tiotusentals medlemmar och anhängare. Fadaiyan bojkottade folkomröstningen i mars 1979 om skapandet av den islamiska republiken.
I april 1979 skedde en splittring inom organisationen som ledde till att en liten grupp lämnade organisationen och bildade Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Ashraf Dehghani-gruppen, uppkallad efter en av de grundande ledarna.
Tudehpartiet bildades 1941 av en grupp marxistiska intellektuella. Under shahens styre fängslades, torterades och avrättades många av dess medlemmar. De accepterade Rouhollah Khomeinis ledarskap och röstade för konstitutionen i folkomröstningen i december 1979. Dess ledning stödde också i stort sett den islamiska republikens politik. Partiet förblev relativt immunt mot politisk förföljelse fram till omkring 1982, då förtrycket utvidgades till att krossa alla politiska organisationer som inte var kopplade till etablissemanget.
Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDPI), även känt som Demokratiska partiet i iranska Kurdistan, är den äldsta kurdiska oppositionsgruppen i Iran och grundades 1945. År 1946 utropade det sin egen kurdiska stat, allmänt kallad Republiken Mahabad efter platsen för dess huvudstad i nordvästra Iran. Administrationen kollapsade efter 11 månader. De iranska myndigheterna arresterade och ställde dess ledare inför rätta, avrättade många av dem och förbjöd KDPI. I mars 1979, efter år av hemlig verksamhet, meddelade KDPI officiellt att den återupptog sin politiska verksamhet. I de kurdiska städerna omedelbart efter revolutionen övergick makten till lokala råd som leddes av personer med anknytning till KDPI, som krävde sekulär demokrati för Iran och autonomi för Kurdistan.
Under de följande månaderna växte spänningarna successivt när myndigheterna i den nya islamiska republiken och KDPI förhandlade om regionens styre och autonomi. I mitten av 1979 bröt en väpnad konflikt ut mellan revolutionsgardet och KDPI-krigare. Den 19 augusti fördömde Rouhollah Khomeini KDPI som “Satans parti” och beordrade att det skulle krossas. I december 1979 hade revolutionsgardet etablerat militär kontroll över Kurdistanprovinsen och tvingade KDPI-krigare att dra sig tillbaka längre in i bergen vid gränsen mellan Iran och Irak. I slutet av 1980-talet hade KDPI gått i exil i den kurdiska regionen i Irak, där de sedan dess har stannat kvar. Förutom att de iranska myndigheterna har förföljt och avrättat hundratals KDPI-medlemmar och -anhängare sedan 1980-talet, har de också anstiftat eller utfört mord utomlands på flera framstående kurder med anknytning till KDPI under 1990-talet.
Komala är en väpnad kurdisk oppositionsgrupp med maoistiska rötter som grundades 1979 under namnet Komala – Revolutionära organisationen för arbetarna i Irans Kurdistan (Sazman-e Enqelabi-e Zahmatkeshan-e Kurdistan-e Iran). Efter revolutionen 1979 fick Komala många medlemmar och anhängare, särskilt bland arbetare och bönder i Kurdistanprovinsen. Dess väpnade styrkor deltog i väpnade aktiviteter mot centralregeringen och de som ansågs företräda “kapitalisternas” och “godsägarnas” intressen. År 1982 slogs Komala samman med en annan marxistisk grupp, Kommunistiska militanta unionen (Ettehad-e Mobarezan-e Communist), och bildade Irans kommunistiska parti. Komala bytte senare (före 1988) namn till Komala – Kurdistans organisation av Irans kommunistiska parti. Under de följande decennierna genomgick gruppen flera splittringar. Sedan mitten av 1980-talet har kämpar med anknytning till Komalas olika fraktioner varit baserade i norra Irak och bedrivit väpnad verksamhet mot Islamiska republiken Iran därifrån. Inom landet har de som anklagats för medlemskap i eller sympatier med Komala konsekvent utsatts för förföljelse, inklusive långa fängelsestraff och dödsstraff.
Efter revolutionen 1979 förblev ett antal oppositionsgrupper aktiva i Iran. De flesta av dem anslöt sig till vänsterideologier, inklusive marxism, marxism-leninism och maoism. De omfattade: Organisationen för revolutionära arbetare i Iran (Rah-e Kargar), Organisationen för kamp för arbetarklassens frigörelse (Peykar), Irans arbetarparti (Ranjbaran), Organisationen för de förtrycktas förtruppskämpar (Arman-e Mostazafin), Unionen av iranska kommunister (Ettehadieh Komonisthayeh Iran) och Organisationen för arbetarklassens frihetskämpar (Razmandegan).
Medlemmar av dessa grupper hade också kämpat mot monarkin under hela 1970-talet och avtjänat fängelsestraff under shahens styre. Under hela 1980-talet förstörde de iranska myndigheterna effektivt dessa gruppers strukturer genom att arrestera och avrätta deras ledande medlemmar.
Från och med 1982 utvidgades förtrycket till att omfatta medlemmar och anhängare av det kommunistiska Tudeh-partiet och den sekulära vänsterfraktionen Majority i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, politiska organisationer som fram till dess i stor utsträckning hade stött den islamiska republikens politik.
En annan våg av massarresteringar ägde rum 1985 och 1986, riktad mot hundratals medlemmar och anhängare av majoritetsfraktionen i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, en sekulär vänsterpolitisk politisk organisation. Många av dem förblev fängslade fram till det påtvingade försvinnandet och den utomrättsliga avrättningen av tusentals fångar i juli-september 1988.
Angela Merkel om sin nya fas i livet, eventuella misstag i Rysslandspolitiken, hennes roll i flyktingkrisen och om den tyska kansler behandlas ovärdigt.
Angela Merkels nya kontor var tidigare upptaget av hennes föregångare Helmut Kohl under hans tid som förbundskansler. Det ligger på fjärde våningen i en osmyckad DDR-byggnad där Margot Honecker bodde som minister för nationell utbildning, Unter den Linden, mellan Hotel Adlon och den ryska ambassaden. För intervjun har hon valt konferensrummet på samma våning, med en vacker utsikt över Pariser Platz och Brandenburger Tor.
Hennes politiska rådgivare Beate Baumann är med henne hela tiden. Innan det börjar tas foton, snabbt, eftersom Merkel inte gillar att bli fotograferad. Varför det är så kommer också att spela en roll i samtalet. Sedan är kamerorna borta och Merkel slappnar av.
Hon har nu varit avgången i ett år. Tidigare kunde en enkel fråga "Hur mår du?" väcka hennes misstankar. I dag tycker hon att en sådan fråga är lämplig, konstaterar Merkel, vilket ger upphov till en ironisk Merkel-snutt. "Och jag vill också svara att jag personligen mår bra." Hon anser dock att den allmänna politiska situationen är deprimerande.
Angela Merkel, liksom alla tidigare kansler, har rätt att bli tilltalad som "fru kansler". Kohl ville gärna bli kallad herr förbundskansler även efter att han lämnat sitt ämbete, och under kanslertiden krävde han också sitt "dr". Hon föredrar: Frau Merkel.
Intervju med Angela Merkel
DIE ZEIT: Fru Merkel, ni är inte längre förbundskansler, men ni ser fortfarande ganska likadan ut som tidigare.
Angela Merkel: Trodde du att jag skulle komma med hästsvans? Mina kläder är praktiska för mig, jag har blivit vän med frisyren. Naturligtvis möter jag dig som en pensionerad kansler, men du kan dra den omvända slutsatsen att jag inte spelade en konstlad roll som kansler. Det var redan jag. Och det är vad jag är i dag, i en något mer funktionell version, låt oss säga. Jag kan vara mindre uppmärksam på smink. Men jag kan lugna dig: Jag sitter inte i kavaj i mitt vardagsrum. Ibland bär jag en kofta.
ZEIT: År 2019 tog du emot Ukrainas president Volodymyr Selenskyj framför kanslerämbetet, av alla ställen, och plötsligt kunde alla se att du började darra mycket kraftigt Kom den privata fru Merkel i vägen för förbundskansler Merkel?
Merkel: Det var i alla fall ett deprimerande ögonblick. På sätt och vis svimmade jag för ett ögonblick, och det i en mycket officiell situation, när jag tog emot militära hedersbetygelser. Uppenbarligen hade en stor spänning byggts upp inom mig. Det hade att göra med min mammas död. Jag hade för lite tid att följa henne under hennes sista veckor. Dessutom var det varmt, som alltid, kameralinser var riktade mot mig som gevärspipor och plötsligt fick jag den här känslan: du är helt genomskinlig.
ZEIT: Den amerikanska författaren Siri Hustvedt hade liknande erfarenheter och skrev en bok om dem, The Trembling Woman. I den ställer hon sig själv frågan: Är jag rädd för något som är helt dolt för mig? Har du också ställt dig själv en sådan fråga?
Merkel: Jag har ställt mig själv frågan: Vad är detta? Det var tydligt att det fanns något som jag inte kunde formulera. Det var snarare mot slutet av min mandatperiod och även efter beslutet att inte kandidera igen. Och det var i princip ytterligare en indikation på att detta beslut också var rätt.
ZEIT: Tror du att vi i Tyskland någonsin kommer att nå den punkt där en toppolitiker i en sådan situation också kan säga: Jag har sökt psykoterapeutisk hjälp?
Merkel: Jag behövde inte göra det, men jag skulle inte heller tycka att det var dåligt om en politiker sa det. Naturligtvis gick jag till doktorn för att försäkra mig om att allt var i ordning neurologiskt, jag var och är intresserad av min egen hälsa.
ZEIT: Skulle du säga att du har blivit välsignad av naturen eller den gode Gud med en viss oräddhet?
Merkel: Tillit till Gud skulle jag säga, eller optimism, ja.
ZEIT: Du hade en konflikt med Helmut Kohl, vars kontor du nu sitter på. Han var en politisk tungviktare, men också en fysisk koloss. Det krävdes en viss oräddhet för att konfrontera honom.
Merkel: Jag har också upplevt detta i andra sammanhang med män inom politiken – den djupare rösten, den mycket större kroppen, båda används också. Den tidigare förbundsministern Rexrodt kunde, även om jag hade kämpat för en plats på första raden, helt enkelt tala i mikrofonen ovanför mitt huvud. Helmut Kohl kunde också tala extra högt när han var irriterad.
ZEIT: Menar du att han sedan ropade?
Merkel: Då var han kraftfull, och du var tvungen att överväga om du ville och kunde stå emot det. Att jag ibland sa saker som var ovanliga för politiska kongresser har att göra med min bakgrund. Jag påverkades inte från barnsben av Schüler-Union, Junger Union eller RCDS, utan kom med mitt eget språk och mina egna idéer. Det var något som ibland var tydligt och verkade orädd för vissa – men det var det inte.
ZEIT: Du har flera gånger sagt att det fick dig att tänka för livet att DDR kollapsade inte så mycket på grund av bristande demokratiska friheter, utan för att det inte fungerade ekonomiskt. Vår tidigare redaktör Helmut Schmidt, som hade upplevt en diktatur och inte var helt utan skuld, sade att han hade fått en viss misstro mot sitt eget folk. Har ni också något sådant?
Merkel: Jag skulle inte kalla det misstro mot det egna folket, utan en allmän misstro mot oss som människor, eftersom människor är kapabla till det obegripliga. Tyskland drev detta till sin spets på ett fruktansvärt sätt under nationalsocialismen. Det är därför jag är så övertygad om att vår statsstruktur och grundlagen innehåller en hög grad av klokhet, där pressens, rättsväsendets och de demokratiska processernas oberoende är väl genomtänkta. Hur snabbt man inte ifrågasätter detta, till exempel genom att förklara att domstolsavgöranden inte har någon betydelse. Jag fick till exempel själv en reprimand av den federala författningsdomstolen för att jag 2019 sade att resultatet av premiärministervalet i Thüringen i februari måste ändras med röster från AfD. Jag kunde ha sagt något om detta beslut, men det gjorde jag inte, utan jag var tvungen och måste respektera det. Vi får aldrig bli mjuka i det här läget.
ZEIT: Är du rädd för att systemet snabbt kan kollapsa igen?
Merkel: Den måste levas av varje enskild individ, annars kan den snabbt kollapsa. Det är därför jag inte gillar slogans som den om “Prenzlauer Berg-bubblan”. Detta är naturligtvis inte hela Tyskland, men vi får aldrig förklara en del av individerna i ett land som utomstående och resten som representanter för verklig demokrati, så att säga. Det leder inte till något bra.
ZEIT: Ditt kanslerskap påverkades starkt av en fråga som kom upp relativt sent: flyktingpolitiken i september 2015. I det sammanhanget sa du som svar på kritiska frågor om konsekvenserna av din liberala politik: “Om vi nu börjar behöva be om ursäkt för att vi visar ett vänligt ansikte i nödsituationer, då är det inte mitt land”. Många uppfattade denna mening som mycket auktoritär och även som exkluderande. För vissa verkade det som om ni hade rätt att bestämma hur landet skulle vara.
Merkel: När jag hörde denna mening tänkte jag särskilt på människorna på Münchens centralstation som tog emot de ankommande flyktingarna. Jag ansåg att mitt beslut att släppa in dem var i linje med våra grundläggande rättigheter och värderingar. Och jag ville upprätthålla dessa grundläggande värderingar i meningen.
ZEIT: Men domen hade verkligen något av ett tillkännagivande till folket, eller hur?
Merkel: Jag tänkte inte på den här meningen på flera dagar innan. Det var ett mycket känslomässigt svar, men ändå inte ett slumpmässigt svar. Bakom det låg min förståelse för att mänsklig värdighet inte bara får vara något från ett söndagstal, utan måste ha en praktisk innebörd. Att stämpla detta som auktoritärt och säga: Ja, det är bara så östtyskar är, de står vid sidan av landet – jag tyckte att det var djärvt.
ZEIT: Har du aldrig tänkt på att du med din politik ändå har bidragit avsevärt till landets splittring?
Merkel: Naturligtvis har det stört mig. Och det är naturligtvis alltid politiskt underbart när 90 procent är av samma åsikt, och helst också av min åsikt. Men det finns situationer där man inte kan undvika kontroverser. Jag hjälpte de människor som så att säga stod på vår tröskel, och samtidigt bidrog jag bland annat med EU-Turkiet-avtalet till att ta itu med de grundläggande orsakerna till flykten.
ZEIT: Som en politiker som sägs gilla att tänka från slutet, förutsåg du priset för denna kontrovers, dvs. accepterade du det?
Merkel: Jag trodde att den här tvisten kunde vinnas. Och jag var fast övertygad om att jag var tvungen att ta denna risk, för om jag inte hade gjort det hade det lett till en splittring av samhället.
ZEIT: Skulle du agera annorlunda i någon position i dag?
Merkel: Nej!
ZEIT: Inte vid något tillfälle?
Merkel: Självklart lär jag mig. Därför skulle jag i efterhand arbeta mycket tidigare för att se till att en situation som den sommaren 2015 inte behöver uppstå överhuvudtaget, till exempel genom att öka beloppen till Världslivsmedelsprogrammet för flyktingläger i grannländer som är särskilt drabbade av migration, vilket vi gjorde då.
ZEIT: Under din kanslertid har antalet kriser och deras samtidighet ökat från år till år …
Merkel: De första två åren var en mycket lugn tid i mitt minne, sedan började den globala finanskrisen, eurokrisen, och gång på gång försämrades nyheterna om klimatskyddet. Efter den första rapporten från Romklubben verkade det fortfarande som om saker och ting i verkligheten gick lite bättre än vad som förutspåddes. Men med varje rapport från Internationella panelen för klimatförändringar (IPCC) blev det alltmer alarmerande, vilket väckte frågan om vi ens har tid att reagera på lämpligt sätt. Men kanske är kriser normala fall i det mänskliga livet och vi har bara haft några speciella år.
ZEIT: Frågar du dig själv om åren av relativt lugn också var år av försummelser och om du inte bara var en krishanterare utan också delvis orsakade kriser?
Merkel: Jag skulle inte vara en politisk person om jag inte tog itu med detta. Låt oss ta klimatskyddet, där Tyskland har gjort mycket i internationell jämförelse. När det gäller själva frågan medger jag dock att den är besvarad: Om man jämför med vad IPCC:s internationella klimatrapport säger i dag har inte tillräckligt mycket gjorts. Eller låt oss titta på min politik i fråga om Ryssland och Ukraina. Jag har kommit fram till att jag fattade mina beslut då på ett sätt som är begripligt för mig även i dag. Det var ett försök att förhindra just ett sådant krig. Det faktum att detta inte lyckades betyder inte att försöken därför var felaktiga.
ZEIT: Men man kan fortfarande tycka att det är rimligt hur man agerade under tidigare omständigheter och ändå anse att det var fel i dag med tanke på resultaten.
Merkel: Men det förutsätter att man också talar om exakt vilka alternativen var vid den tidpunkten. Jag ansåg att initiativet till Ukrainas och Georgiens anslutning till Nato, som diskuterades 2008, var fel. Inget av länderna hade de nödvändiga förutsättningarna för detta, och vi hade inte heller tänkt igenom till slut vilka konsekvenserna av ett sådant beslut skulle ha blivit, både när det gäller Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina och när det gäller Nato och dess biståndsregler. Minskavtalet från 2014 var ett försök att ge Ukraina tid. (Redaktörens anmärkning: Minsk-avtalet är en rad avtal för de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk, som bröt sig loss från Ukraina under ryskt inflytande. Syftet var att vinna tid genom ett eldupphör för att senare nå fred mellan Ryssland och Ukraina.) Den utnyttjade också denna tid för att bli starkare, vilket man kan se i dag. Ukraina 2014/15 är inte dagens Ukraina. Som man såg i slaget om Debaltseve (järnvägsstad i Donbass, Donetsk oblast, red.) i början av 2015 kunde Putin lätt ha tagit över den då. Och jag tvivlar starkt på att Nato-länderna hade kunnat göra lika mycket då som de gör nu för att hjälpa Ukraina.
ZEIT: Vid ditt första offentliga framträdande efter slutet av ditt kanslerämbete sade du att du redan 2007 hade insett hur Putin tänker om Europa och att det enda språk han förstår är hårdhet. Om denna insikt fanns så tidigt, varför förde ni då en energipolitik som gjorde oss så beroende av Ryssland?
Merkel: Det stod klart för oss alla att detta var en frusen konflikt, att problemet inte hade lösts, men det var just detta som gav Ukraina värdefull tid. Naturligtvis kan man nu ställa sig frågan: Varför gick de ändå med på att bygga Nord Stream 2 i en sådan situation?
ZEIT: Ja, varför? Särskilt eftersom det redan då fanns mycket stark kritik mot byggandet av rörledningen, till exempel från Polen och USA.
Merkel: Ja, man kan komma till en annan uppfattning. Vad var problemet? Å ena sidan lade Ukraina stor vikt vid att förbli ett transitland för rysk gas. Landet ville att gasen skulle passera genom dess territorium och inte genom Östersjön. I dag sägs det ibland att varje molekyl rysk gas var djävulens gas. Det var inte så, gasen var omtvistad. Å andra sidan var det inte så att den tyska regeringen ansökte om godkännande av Nord Stream 2, det gjorde företagen. Så för den federala regeringen och för mig var det viktigaste att bestämma om vi skulle göra en ny lag som en politisk handling för att uttryckligen förneka godkännandet av Nord Stream 2.
ZEIT: Vad hindrade dig från att göra det?
Merkel: Å ena sidan skulle en sådan vägran i kombination med Minsk-avtalet ha försämrat klimatet med Ryssland på ett farligt sätt enligt min mening. Energiberoendet uppstod också på grund av att det fanns mindre gas från Nederländerna och Storbritannien och begränsad produktion i Norge.
ZEIT: Och det var det tidiga utträdet ur kärnkraften. Du har också tagit initiativ till detta.
Merkel: Korrekt, och dessutom det partiöverskridande beslutet att producera mindre gas i Tyskland också. Man skulle ha varit tvungen att besluta att köpa dyrare LNG från Qatar eller Saudiarabien, eftersom USA inte var tillgängligt som exportnation förrän senare. Det skulle ha gjort oss mycket mindre konkurrenskraftiga. I dag, under krigstryck, är det så här man gör, vilket jag stöder, men på den tiden skulle det ha varit ett mycket mer omfattande politiskt beslut.
ZEIT: Skulle ni ha fattat det här beslutet ändå?
Merkel: Nej, särskilt eftersom det inte skulle ha accepterats alls. Om du ber mig att vara självkritisk ska jag ge dig ett annat exempel.
ZEIT: Hela världen väntar på ett ord av självkritik!
Merkel: Det må så vara, men på många punkter motsvarar kritikernas inställning inte min åsikt. Att bara böja sig för det, bara för att det förväntas, tycker jag vore billigt. Jag tänkte så mycket på det då! Det skulle vara rent ut sagt patetiskt om jag bara skulle säga det nu, bara för att få min sinnesfrid och utan att verkligen tänka så: Åh, det stämmer, nu inser jag det också, det var fel. Men jag ska berätta en sak som oroar mig. Det har att göra med det faktum att det kalla kriget aldrig riktigt var över eftersom Ryssland i princip inte var pacificerat. Det stämmer att Putin uteslöts ur G8 när han invaderade Krim 2014. Nato stationerade också trupper i de baltiska staterna för att visa att vi i Nato är redo att försvara oss. Dessutom beslutade vi i alliansen att använda två procent av respektive bruttonationalprodukt till försvaret. CDU och CSU var de enda som ens hade detta i sitt regeringsprogram. Men vi borde också ha reagerat snabbare på Rysslands aggressivitet. Tyskland nådde inte upp till tvåprocentsmålet trots ökningen. Och inte ens jag höll ett flammande tal för det varje dag.
ZEIT: Varför inte? För att du i hemlighet trodde att det inte behövdes?
Merkel: Nej, men för att jag agerade enligt Helmut Kohls princip: Det viktiga är vad som kommer ut i slutändan. Att hålla ett brinnande tal för att sedan bli en sängmatta skulle inte ha hjälpt budgeten. Men när jag tittar på historien om framgångsrika recept kommer jag fram till det dubbla beslutet från Nato …
ZEIT: … Helmut Schmidt förlorade till slut sitt kanslerämbete på grund av detta beslut …
Merkel: Det stämmer, vilket bara ökade min respekt för honom. Det intelligenta med Natos dubbla beslut var just det dubbla tillvägagångssättet med upprustning och diplomati. Överfört till tvåprocentsmålet innebär detta att vi inte har gjort tillräckligt för avskräckning genom högre försvarsutgifter.
ZEIT: För ett porträtt i Der Spiegel berättade du för Alexander Osang följande mening: “Uthärdlig kritik är en del av demokratin, men samtidigt är mitt intryck att en amerikansk president behandlas med mer respekt i offentligheten än en tysk förbundskansler”. Vad exakt menade du med det?
Merkel: För det första menade jag att människor i dag är mycket snabba med att döma politiska beslut från det förflutna utan att komma ihåg sammanhanget och utan att kritiskt granska alternativ. Den andra saken är att en del människor helt enkelt inte vill ha något med det faktum att jag efter 30 år i politiken och 16 år som förbundskansler frivilligt lämnade mitt ämbete vid 67 års ålder och nu säger att jag vill göra utnämningar för att ge en känsla av välbefinnande. För mig innebär det att jag inte alltid behöver rättfärdiga mig själv när jag vill sätta min egen agenda. Jag vill inte alltid låta mig styras av vad som kommer utifrån.
ZEIT: Menar du också diskussionen om inredningen av ditt kontor? Det fanns en obegriplighet när det gäller det faktum att ni har nio anställda.
Merkel: Det är kanske en bieffekt. Vilka bevis på prestanda måste jag lämna för att utrustningen är berättigad?
ZEIT: I början av din mandatperiod påpekade du att det i det förflutna fanns till synes oövervinnliga avancerade civilisationer som gick under för att de inte kunde förändras tillräckligt snabbt. Kan det vara så att mänskligheten trots all kunskap om graden av global uppvärmning helt enkelt inte klarar av att organisera sin egen överlevnad eftersom alla inte vill samarbeta?
Merkel: Mitt motto i politiken har alltid varit: Vi klarar det. Det är därför jag som politiker aldrig har behandlat sådana domedagsscenarier, utan alltid har sökt lösningar. Som medborgare kan man ställa sig den frågan, men eftersom jag fortfarande befinner mig i ett mellanstadium skulle jag säga: Vi måste göra allt vi kan för att se till att just det inte händer.
ZEIT: 30 procent kinesiska koldioxidutsläpp, knappt två procent tyska, det är siffrorna.
Merkel: Men det är ingen legitimering för att vi inte behöver göra något. Vi kan vara en förebild, även om andra ännu inte följer efter. Kina är den största utsläpparen i dag, eller hur? Det är en rival, konkurrent och partner på samma gång. Att balansera detta på rätt sätt kommer att bli framtidens stora diplomatiska fråga. Men kriget i Ukraina har dramatiskt försämrat möjligheterna att rädda klimatet, eftersom det riskerar att hamna i bakgrunden.
ZEIT: Har du någon aning om hur detta krig kan sluta? Och är det helt uteslutet att du skulle kunna spela en roll i det?
Merkel: Den andra frågan är inte aktuell. När det gäller den första frågan vet jag ärligt talat inte. En dag kommer det att sluta med förhandlingar. Krig slutar vid förhandlingsbordet.
ZEIT: Just eftersom kriget har så många dramatiska effekter kan frågan om när och under vilka omständigheter förhandlingar ska inledas lämnas till Ukraina?
Merkel: Det finns en skillnad mellan en diktatorisk fred, som jag liksom många andra inte vill ha, och vänskapliga, öppna samtal med varandra. Det är allt jag vill säga om detta.
ZEIT: Så många oförutsedda saker har hänt under och efter er mandatperiod. Hade du någonsin kunnat föreställa dig att den hårdaste kritiken skulle komma från förlaget Springer – vars förläggare du har ett vänskapligt förhållande till – under dina sista år som kansler och fram till i dag?
Merkel: Pressfriheten är en mycket stor tillgång. (brett leende)
ZEIT: Låter du kritiken påverka dig? Läser du Bild?
Merkel: Även om jag inte läser den, kommer det säkert att finnas någon som trycker kritiken under min näsa.
ZEIT: Vid ditt avsked för ett år sedan fick du, som alla avgående kansler, välja tre låtar. Du valde bland annat Für mich soll’s rote Rosen regnen. Det står: “… Jag ska lämna in, jag ska göra upp. Jag kan inte ge efter, jag kan inte nöja mig, jag vill fortfarande vinna, jag vill ha allt eller inget” och sedan “utveckla mig själv på nytt långt ifrån det gamla, få ut det mesta av det som förväntas”. Vilken replik innehåller mest Angela Merkel?
Merkel: Jag valde låten som en helhet. Jag vill säga att jag ser fram emot ett skede i mitt liv. Jag har upplevt fantastiska saker, men det har också varit utmattande. Men det var en stor sak: vem kan bli förbundskansler i Förbundsrepubliken Tyskland? Jag har alltid tyckt om att göra det, men nu finns det ändå en viss spänning igen: Vad kan hända mer än så här?
Illustrationen ”Hunger och kapitalism – Polare” av signaturen Hahn Notecracker, tidskriften The Masses, nr 2, 1911.
Medan de rikaste gör resor till rymden och fantiserar om att kolonisera Mars, har nästan en miljard människor ingen som helst tillgång till elektricitet.
Som många kommentatorer med rätta har hävdat kan ”mänskligheten” som helhet inte vara ansvarig för klimatkollapsen, när så många människor knappt släpper ut några växthusgaser alls. Klimatkrisen är emellertid inte bara präglad av ekonomisk ojämlikhet – den är präglad av imperialism. Nittiotvå procent av den klimatkatastrof som uppslukar planeten orsakas av den globala Norden, som berövar tidigare koloniserade länder det atmosfäriska utrymme som krävs för att garantera en mänsklig levnadsstandard. För att göra saken ännu värre dräneras varje år enorma mängder resurser och arbetskraft från det globala syd till det globala nord för att upprätthålla tillväxten och vinsterna för rika företag som dödar nästan allt liv på planeten.
Denna fossilbränslebaserade kapitalism stöds av Natos massiva imperiala armé, ett block av rika länder som spenderar mer pengar på militären än resten av världen tillsammans. Detta block invaderar nationer, störtar regeringar och sanktionerar brutalt hela folk som vägrar att böja sig. Förslag till en grön New Deal som inte tar itu med imperialismen kommer helt enkelt att förvandla det globala syd till en grön offerzon och förvärra ett system som präglas av klimatapartheid. Det är hög tid att klimatrörelsen i den globala nordliga världen ser några hårda sanningar i vitögat och att den slår in på en väg av internationell solidaritet.
Den globala Norden är ansvarig för klimatkollapsen
En nyligen genomförd studie i Lancet bekräftade att det globala nordliga samhället är ansvarigt för 92 procent av den klimatkatastrof som håller på att drabba planeten. I studien används en enkel metod: varje land har rätt till samma mängd utsläpp i proportion till sin genomsnittliga befolkningsstorlek sedan 1850. Om ett land överskrider sin rättmätiga andel drar det på sig en klimatskuld. Baserat på en koldioxidbudget som begränsar uppvärmningen till 1,5 grader Celsius i slutet av århundradet – i linje med Parisavtalet – kommer Kina sannolikt aldrig att överskrida sin skäliga andel. De flesta västländer överskred dock sin skäliga andel för flera decennier sedan.1
År 2018 fastställde FN:s internationella panel för klimatförändringar (IPCC) att högst 580 gigaton ytterligare koldioxid kan släppas ut om vi ska ha en 50-procentig chans att inte överskrida 1,5 graders uppvärmning till år 2100. De indiska forskarna T. Jayaraman och Tejal Kanitkar beräknade därefter vid vilken tidpunkt de nordliga länderna bör uppnå nollutsläpp för att hålla sig inom sin rättmätiga andel av den återstående budgeten, och för tillfället bortse från alla tidigare utsläpp.
Baserat på dessa beräkningar fann Jayaraman och Kanitkar att utsläppen måste nå noll år 2025 för USA, år 2031 för Japan och år 2033 för Europeiska unionen. Dessa maktblock har mycket högre utsläpp per capita än resten av världen. Trots detta har de alla satt upp sina mål för koldioxidneutralitet till 2050.
Den historiska klimatskulden före 2018 kan betalas genom klimatfinansiering för det globala syd. Baserat på ett koldioxidpris på 135 dollar per ton koldioxid – det minimum som krävs för att begränsa världen till 1,5 graders uppvärmning enligt IPCC – har de rika G7-länderna en sammanlagd klimatskuld på 114 biljoner dollar, enligt det mål som Jayaraman och Kanitkar har satt upp.
Forskning från Oxfam International visar att G7-länderna endast gav 17,5 miljarder dollar i klimatstöd 2017-18. I den takten kommer de att ha betalat av sina skulder till år 6500, när planeten sedan länge är kokad. Så vem är egentligen ansvarig för klimatkatastrofen?
Den globala Norden är ansvarig för det ekologiska sammanbrottet
En annan studie i Lancet visade att höginkomstländer står för 74 procent av den överdrivna resurskonsumtionen, som driver 90 procent av förlusten av biologisk mångfald, färskvattenstress och olika andra miljöpåfrestningar. I studien används en liknande metodik som i studien ovan, men år av underutsläpp tillåts inte kompensera för år av överskridande, vilket skulle öka Nordens ansvar till 84 procent. På grund av databegränsningar börjar studien 1970 och hoppar därmed över kolonialismens första period. Man kan därför lugnt säga att den ekologiska nedbrytningen i första hand har drivits av den globala nordliga världen.2
Vi har inga omfattande historiska siffror för några av de specifika ekologiska gränser som håller på att flyttas, men en titt på de nuvarande konsumtionsnivåerna per capita är i sig avslöjande. Plastavfall för engångsbruk? En genomsnittlig person i USA konsumerar 53 kilo per år, i Kina är denna mängd 18 kilo per person och år. Användning av sötvatten? Den dagliga förbrukningen i USA är 7 800 liter per person och dag, i Kina är den 2 900 liter per dag. Markfotavtryck? Nordamerika som helhet kräver 1,7 hektar per person, Kina 0,44 hektar per person. Observera att dessa siffror kommer i en tid då “Kina är på frammarsch”, en term som inte bara ignorerar århundraden av kolonialism, utan även den nyare nyliberala perioden av amerikansk hegemoni.
Kolonial skogsskövling
Kolonialhistorien kännetecknades av massivt ekocid och resursutvinning. Från den malaysiska halvön till Nederländska Ostindien avverkades skogarna för att bygga koloniala fartyg och skapa utrymme för plantagearbetsläger, där lokalbefolkningen slavade under barbariska förhållanden. Som Mike Davis dokumenterade i sin bok Late Victorian Holocausts ledde expansionen av exportorienterade plantagesystem till massiva svältkatastrofer i det globala syd som orsakade tiotals miljoner dödsfall under den imperiala epokens höjdpunkt. Samtidigt rånades biljoner dollar från den koloniserade världen, från det brittiskt ockuperade Indien till Nederländska Ostindien, vilket direkt fyllde kassakistorna för regeringar och företag i nordliga länder. De tidigare kolonialmakterna bär helt klart huvudansvaret för de ekologiska skador som detta system har orsakat.
Vi har inga bra uppgifter om historisk avskogning, men vetenskapliga uppskattningar av den globala koldioxidbudgeten för 2021 tyder på ett massivt kolonialt ansvar.3 Sedan 1850 skedde 40 procent av utsläppen till följd av förändrad markanvändning i Asien mellan 1850 och 1947, och 55 procent av sådana utsläpp i Afrika mellan 1850 och 1964.4 I Indien och Nigeria skedde hälften av de historiska utsläppen till följd av förändrad markanvändning under kolonialismen. I Indonesien och Demokratiska republiken Kongo är denna siffra 40 procent. I Angola? Upp till 70 procent.
Länderna i den globala nordliga världen avskogade också massivt sina egna territorier under kolonialtiden. Som helhet stod den globala nordvärlden för hälften av alla utsläpp av förändrad markanvändning mellan 1850 och 2019, även om man varken räknar med informell imperialism i länder som Brasilien, Argentina och Kina under 1800-talet eller handelsbaserad avskogning efter avkoloniseringen.
G7-länderna rapporterar nu negativa utsläpp från återbeskogningsprogram. I själva verket importerar de helt enkelt avskogning genom ojämlika handelsförbindelser, som vida överstiger deras inhemska återbeskogningsinsatser. Mellan 2001 och 2015 visar handelsbaserade korrigeringar att nettodebeskogningen inom gruppen av tjugo länder nästan helt och hållet drevs av länderna i den globala nordliga världen, inte av länderna i den globala sydliga världen.5
Globalisering av det industriella jordbruket
Det moderna industriella jordbruket är en annan huvudförbrytare när det gäller ekologisk nedbrytning, som är ansvarig för att tre planetära gränser överskrids (fosforförorening, kväveförorening och förstörelse av vildmark) och som i hög grad bidrar till ytterligare fyra planetära hot (klimatförstöring, kemisk förorening, kollaps av den biologiska mångfalden och färskvattenbrist). Varför har världen då infört industriellt jordbruk?
Den så kallade gröna revolutionen med industriellt jordbruk som spred sig över världen finansierades i hög grad av Rockefeller- och Ford-stiftelserna och drevs på av den amerikanska regeringen för att slå tillbaka hotet från vänsterrörelser världen över. För att undvika att ställas inför frågor om omfördelning av mark hoppades den av USA införda ordningen kunna upprätthålla kolonialtidens ojämlikheter genom att kraftigt öka livsmedelsproduktionen. Men den gröna revolutionen köpte bara tid: det industriella jordbruket utarmar jorden kraftigt, vilket långsamt minskar avkastningen och leder till en ond skuldcykel när jordbrukarna blir alltmer beroende av patenterat utsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel från västerländska multinationella företag. I Indien har detta lett till 300 000 självmord bland bönderna och de största protesterna bland bönderna i historien.
Undertryckande av omfördelning av mark
Traditionellt agroekologiskt jordbruk – en kolsänka som också bidrar till att hålla kvar sötvatten och bevara den biologiska mångfalden – är mycket mer arbetsintensivt. En storskalig övergång till agroekologiskt jordbruk skulle därför kräva att man stoppar eller till och med vänder de massiva flyttningsströmmar från landsbygden till städerna som är ett resultat av den stora fattigdomen bland landsbygdsbefolkningen, som utgör den stora majoriteten av världens extremt fattiga och undernärda. Endast en betydande omfördelning av mark till de fattigaste människorna på jorden kan göra detta möjligt. Men när regeringarna gör ett blygsamt försök till fördelning av mark är de kraftigt måltavlor för imperialismen.
År 1954, till exempel, störtades Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Árbenz av en CIA-stödd kupp efter att han försökt genomföra ett blygsamt program för omfördelning av mark. Kuppen förde en rad diktatorer till makten som mördade 200 000 ursprungsbefolkningar och rullade tillbaka Árbenz’ jordreformer.
När en gräsrotsrörelse av svarta jordlösa bönder i Zimbabwe 2001 tog tillbaka sin mark från den vita bosättareliten fick landet omfattande sanktioner från västvärlden. På ett motsägelsefullt sätt gav västmedia sedan Zimbabwe självt skulden för den kollapsande ekonomin, trots att de svarta bönderna gav utmärkta skördar.
Det är uppenbart att man inte kan ta itu med markfrågan utan att ta itu med imperialismen.
Imperialt tryck och industrialisering
De 8 procent av ansvaret för klimatkollapsen som ligger i det globala syd (enligt den tidigare nämnda Lancet-studien om nationellt ansvar) är också ett direkt resultat av imperialismen. Det land som överskrider sin budget mest är Kazakstan, som en gång var ett stort militärindustriellt centrum för Sovjetunionen och avgörande för att stoppa nazistarméns framfart.
Den historiska dokumentationen visar tydligt att Sovjetunionen och Kina hade viktiga säkerhetsöverväganden när de beslutade att industrialisera, särskilt inom de mest förorenande industrierna. Imperialismen tvingade dem till stor del att göra det. Västmakterna hade försökt förstöra det bolsjevikiska experimentet i dess vagga genom att invadera under det ryska inbördeskriget, ett krig som dödade åtta till tolv miljoner människor. Efter andra världskriget hade Förenta staterna planer på att radera både Sovjetunionen och Kina från kartan, vilket skulle kunna döda uppskattningsvis 600 miljoner människor med hjälp av kärnvapen. Även om det förvisso är sant att statssocialismen har haft sin beskärda del av ekologiska katastrofer, tas sällan hänsyn till dessa imperiala påtryckningar, liksom de socialistiska staternas olika ekologiska landvinningar.
De andra stora överskjutarna i det globala syd är lika talande: de så kallade asiatiska tigrarna och monarkierna i Persiska viken. Dessa länder befinner sig alla i hög grad i den västerländska geopolitiska sfären – inklusive i de flesta fall direkt utplacering av västerländska militärbaser på deras mark – och har fått utrymme för industriell utveckling i utbyte mot sin västerländska och antikommunistiska lojalitet.
Att kväva fram alternativ
För att hantera klimatkollaps och ekologisk kollaps och samtidigt tillgodose människans behov krävs ett kraftfullt statligt ingripande. Olika studier av indikatorer på livskvalitet, t.ex. förväntad livslängd och utbildning, visar att socialistiska länder överträffar sina kapitalistiska motsvarigheter med samma nivå av bruttonationalprodukt (BNP) med mycket stor marginal.
Omfattande forskning har entydigt visat att BNP har en enorm inverkan på miljö- och energifotspår. För att tillgodose mänskliga behov med ett litet miljöavtryck krävs därför en socialistisk politik som fokuserar på mänskliga behov, t.ex. gratis offentlig utbildning och hälsovård. Annars slösas alltför mycket produktion bort på lyx, planerad föråldring och otroligt slösaktiga privata tjänstesystem. Det finns helt enkelt inget annat sätt.
Indexet för hållbar utveckling, som väger in både mänsklig utveckling och dess ekologiska och koldioxidavtryck, visar att 1991 – strax innan den massiva nyliberala chockdoktrinen fick fullt genomslag – var hälften av de tio länder som presterade bäst tidigare socialistiska. Så sent som 2019, det sista året med tillgängliga uppgifter, omfattade topp tio fyra postsocialistiska länder som inte helt avvecklat sina välfärdssystem, tillsammans med det kommuniststyrda Kuba och den indiska delstaten Kerala.6 Andra länder som presterade bra, som Sri Lanka och Costa Rica, hade alla starka system för offentliga tjänster.
Det är dock ytterst svårt att staka ut en sådan ekosocialistisk väg. Den ekosocialistiska ledaren Thomas Sankara, som planterade fyra miljoner träd under sitt korta styre i Burkina Faso, mördades av amerikanska och franska underrättelsetjänster 1987. Explicit ekosocialistiska regeringar i Bolivia, Ecuador och Venezuela var också måltavlor för regimskifte. Den moderat vänsterregering som leddes av Arbetarpartiet i Brasilien, som minskade avskogningsgraden i Amazonas med 70 procent samtidigt som fattigdomen minskade dramatiskt, avsattes i en USA-stödd lagkrigskupp 2016. Kuba, ett av de mest hållbara länderna på planeten, lider under ett sextioårigt embargo från USA. Behöver vi fortsätta?
Den fossila krigsmaskinen
De stora (ny)kolonialmakterna – Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och USA – har varit i krig under större delen av de senaste femhundra åren. Varje revolution och oberoende politisk formation koloniserades, förtrycktes, störtades, tvingades, koopterades eller dränktes i blod. Inte ett enda land på jorden har förblivit opåverkat av dessa samtida, (ny)europeiska krigshetsare. Utvecklingen av en sann ekosocialistisk väg inom det globala syd kräver först och främst nationell suveränitet, befriad från imperialism. Det främsta målet för att öppna detta utrymme bör vara den nuvarande spetsen på det imperialistiska spjutet: Natos krigsmaskin.
Den amerikanska militären släpper ut mer koldioxidutsläpp än 140 länder på hela planeten. Det är dock viktigt att militärens verkliga koldioxidavtryck är mycket större än Pentagons direkta utsläpp. Hela det militärindustriella komplexet som förser dessa styrkor med ammunition, flygplan, ubåtar och enorma hangarfartyg bör inkluderas fullt ut i dess fotavtryck. Det totala globala militära koldioxidavtrycket uppskattas till 6 procent av de totala globala utsläppen, vilket är ungefär lika mycket som Indien eller Europeiska unionen och dubbelt så mycket som Afrikas utsläpp. I dessa siffror ingår inte utsläppen från återuppbyggnaden av den avsiktligt förstörda infrastrukturen i hela länder, t.ex. Irak, Vietnam, Korea, Afghanistan, f.d. Jugoslavien och Libyen.
Natoländerna driver på en global kapprustning genom att spendera mer pengar på militären än resten av världen tillsammans, och sjutton gånger mer än Collective Security Treaty Organization, Rysslands militärallians. Nato är således huvudansvarigt för detta massiva slöseri med atmosfäriskt utrymme i syfte att skapa död och förstörelse.
Att mörda landet
Och förstörelsen går långt utöver koldioxidutsläppen. Under Vietnamkriget riktades uppskattningsvis 85 procent av USA:s bomber inte mot fienden, utan mot den miljö som skyddade dem. Det totala tonnaget av ammunition som släpptes under den amerikanska invasionen var ungefär tre gånger så stort som under andra världskriget. Om detta inte kan räknas som ekocid, vad kan då räknas som ekocid?
De ökända napalmbomberna användes inte bara av Förenta staterna i stor skala för att skövla skogen i Vietnam, utan även i Korea, precis som fransmännen gjorde i Algeriet och Vietnam och britterna i Kenya. Den amerikanska militären har upprepade gånger använt kemiska och radioaktiva vapen i sina krig i f.d. Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Den radioaktiva föroreningen i Fallujah i Irak blev så allvarlig att det förekom 14 gånger oftare missbildade barn än i Hiroshima och Nagasaki efter atombomberna.
Det massiva nätverket av amerikanska militärbaser över hela världen förgiftar vattnet och luften i de omgivande samhällena med kemiska föreningar, till och med inom landet självt. Det är uppenbart att krigsmaskineriet inte bara förstör klimatet. De mördar alla och allt som står i deras väg.
Militärens koldioxidskugga
Militärens koldioxidavtryck är bara halva sanningen. Viktigare är militärens “klimatskugga”, militärens mindre uppenbara, mindre synliga inverkan på den mänskliga civilisationens bana på vår planet.
Fossil geopolitik
Militära överväganden har låst Natos ekonomier – särskilt Förenta staterna, den imperiala garanten – fast i ett koldioxidberoende. I energisäkerhetens namn har USA och Kanada blivit två av de största producenterna av olja och frackad gas, varav den senare är betydligt mer förorenande än naturgas. Natos ekonomiska krig mot Ryssland – som nu tvingar Europeiska unionen att anamma mer kol samt skiffergas från USA och Qatar – upprepar samma process i Europa.
Gör dock inga misstag: den så kallade energisäkerheten är bara ett nationalistiskt rättfärdigande av borrning efter fossila bränslen. Förenta staterna har kunnat tillgodose sina egna energibehov i åratal och har, före boomen för gas från skiffer, stadigt förlitat sig på sitt petrodollarsystem i årtionden. USA ökade medvetet sin produktion av fossila bränslen på 2010-talet för att driva ned de globala energipriserna – och därmed stabiliteten hos olje- och gasinkomstberoende konkurrenter som Venezuela, Iran och Ryssland – i en samordnad insats tillsammans med den saudiarabiska regeringen.7
När Hugo Chavez återupplivade Organisationen för oljeexporterande länder 2001 och inledde en historisk period av höga priser på fossila bränslen som enormt stärkte sol- och vindenergins konkurrenskraft – blev han snabbt måltavla för regimskifte. På samma sätt var Saddam Husseins hot om att sänka oljeproduktionen för politiska syften ett väldokumenterat motiv för invasionen av Irak 2003.
Natos militära installationer, som uppgår till cirka 950 i utlandet, är utspridda i de flesta av de stora oljeproducerande länderna och längs internationella rörledningar och transitvägar för att kunna projicera makt över hela världen, med möjlighet att stänga av stora oljerutter om det skulle behövas. Och även om den västerländska geopolitiska sfären kontrollerar majoriteten av världens oljeproduktion och ett flertal av världens gasproduktion, kan man inte säga detsamma om de metaller som används för att producera ren energiteknik, vars utvinning och bearbetning domineras av Kina och det alliansfria globala syd.8 Som sådan är själva maktbasen för USA:s imperiala allians starkt beroende av en världsekonomi baserad på fossila bränslen.
Det är därför ingen överraskning att Kina, snarare än USA, har varit den överlägset största investeraren i förnybar energi under 2010- och 20-talen. Faktum är att Kina under de senaste åren med tillgängliga uppgifter (2020-21) installerade nästan 20 procent mer sol- och vindkraftskapacitet än hela det västerländska geopolitiska blocket, vars sammanlagda ekonomi är nästan tre gånger större än Kinas.9
Petrodollarsystemet
Sedan 1974 har Gulfmonarkierna blivit en nyckelfaktor för USA:s ekonomiska och finansiella makt. Det året använde USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger hotet om en militär invasion för att tvinga Saudiarabien att sälja alla sina fossila bränslen i dollar och se till att dollarn förblev den globala reservvalutan. Detta gör det möjligt för USA att göra enorma exportunderskott utan att sänka värdet på den amerikanska dollarn, vilket i princip tvingar världen att subventionera den amerikanska ekonomin.
Den nyliberala vändningen, som är så katastrofal för miljön och människorna i det globala syd, underlättades direkt av den militariserade geopolitiken med fossila bränslen. De amerikanska storbankerna, som översvämmades av petrodollar, kunde investera sina enorma överskott i det globala syd och utvinna enorma vinster. Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken öppnade de sydliga marknaderna för utländska investeringar, tvingade fram privatiseringar och inledde en katastrofal period av mänsklig stagnation – till och med ökande fattigdom i Afrika söder om Sahara – i kombination med en snabb upptrappning av klimatet och det ekologiska sammanbrottet.
Militären var inte bara avgörande för att underlätta kanonbåtsdiplomatin under oljekrisen 1973; sektorn drog också direkt nytta av det petrodollarsystem som den bidrog till att skapa. Större delen av oljevinsterna återvinns genom vapeninköp från det västerländska militärindustriella komplexet. Saudiarabien, som aldrig har invaderats, har spenderat mellan 7 och 19 procent av sin BNP på militären sedan petrodollarsystemet infördes. Mellan 1974 och 2021 var detta land med 35 miljoner invånare den näst största vapenimportören i världen, varav nästan alla vapen kom från Natoländer. Detta mönster av vilt extravaganta vapeninköp från västvärlden upprepas av alla Gulfmonarkier.
Militariserade ekonomier
Det militärindustriella komplexet har haft en djupgående inverkan på hur våra ekonomier är organiserade. Militären är beroende av en blomstrande tung industri som leder till att militariserade stater har betydligt högre utsläpp, oberoende av deras BNP. Stora förorenande industrier som industriellt jordbruk och industriellt fiske har hämtat sin grundläggande teknik och sina strategiska mål från det militärindustriella komplexet. Den viktigaste tekniken som driver våra ekonomier i dag, från smarta telefoner till Internet, var alla ursprungligen projekt från militären.
Men militariseringen driver också på den ekonomiska tillväxten, eftersom förmågan till massproduktion snabbt kan mobiliseras för flera olika ändamål i krigstid. Det är ingen hemlighet att ekonomisk tillväxt länge har betraktats som en nationell säkerhetsfråga. Faktum är att själva begreppet BNP uppstod i samband med krig i USA, för att snabbt kunna mäta den totala produktionen av material. Det är därför ingen tillfällighet att BNP, som ursprungligen utformades för att ge bränsle till död och förstörelse, är fullständigt värdelös när det gäller att mäta mänskliga och ekologiska behov, men ändå har blivit det främsta fokuset för de flesta regeringar över hela världen under det USA-dominerade systemets förmyndarskap.
Koloniserade prioriteringar
Militären har en djupgående inverkan på mänsklighetens prioriteringar. Västvärldens militärstrateger, som har förberett sig för klimatkollaps sedan 1960-talet, har öppet planerat för resurskrig och för en accelererande gränsimperialism. De har främjat ett tankesätt som menar att klimatkatastrofen kan hanteras genom global apartheid, snarare än att ta itu med problemet på egen hand.
De oändliga krigen – mot droger, mot terrorism, mot “nästa Hitler”, mot “nästa trojka” eller “ondskans axel” – har direkt uppmuntrat hat och rasism, vilket ytterligare har gett bränsle åt den yttersta högern. På den internationella scenen har de främjat splittring och spänningar när vi verkligen behöver samarbete för att ta itu med den pågående klimatkrisen.
Medan de stora medierna i väst är besatta av Kina och Ryssland – eller vem som nu står på tur – har viktig energi, resurser och uppmärksamhet förskjutits från den svåra situation vi befinner oss i. Tyskland skulle alltså i ett slag kunna höja sin militärbudget med 113 miljarder dollar samtidigt som man med rakryggade ögon hävdar att de ynka 100 miljarder dollar i klimatfinansiering som utlovades till det globala syd (från hela det globala nord) förblir omöjliga.
Den senaste IPCC-klimatrapporten som varnar för att det är nu eller aldrig för världen ignorerades nästan helt i västerländska medier till förmån för ensidig rysshat. Kriget i Ukraina fick nästan dubbelt så mycket täckning (562 minuter) i de mest sedda amerikanska medierna på en månad som klimatupplösningen fick (344 minuter) under hela 2021.
Ännu mer patetiskt är att 2021 var ett rekordår för klimatnyhetsbevakning, med mer bevakning än de tre föregående åren tillsammans (275 minuter). År 2016 täcktes klimatkrisen knappt alls. Alla de krig som undersöktes i studien klarade sig bättre och fick samma (eller nästan samma) bevakning under bara en månad som klimatet fick under sitt allra bästa år.10
Psykologisk krigföring
När det gäller USA:s invasioner från Irak till Afghanistan var nyhetsbevakningen nästan undantagslöst positiv, inklusive direkt iscensatta propagandascener.
Allt detta har inget att göra med oro för mänskliga rättigheter. Den amerikanska militären förstörde medvetet hela den civila infrastrukturen i de länder den riktade in sig på – dess militära doktrin är mycket öppen om detta – en nivå av förstörelse som till och med högt uppsatta amerikanska försvarstjänstemän medger att Ryssland hittills inte har nått upp till i Ukraina. Enbart det USA-ledda kriget mot terrorismen beräknas ha dödat sex miljoner människor. Det är uppenbart att mediernas främsta prioritet är att skapa samtycke till krig, vare sig det är ekonomiskt eller militärt, och inte att ta itu med de viktigaste frågorna som hotar våra liv.
Dessa psykologiska tekniker – som ursprungligen utvecklades av den amerikanska militären – kopieras med stor effekt av den västerländska oljeindustrin, som sysselsätter många inflytelserika spindoktorer som först byggde upp sina karriärer som amerikanska agenter inom psykologisk krigföring. I själva verket är gränsen mellan västvärldens stats- och oljepropaganda mycket tunn. Vi vet att Shell och BP direkt finansierade Storbritanniens propaganda för det kalla kriget under 50- och 60-talen, och att Dick Cheney och George Bushs valkampanjer finansierades i hög grad av Big Oil, företag som sedan direkt deltog i planeringen av invasionen av Irak.
Vi ser samma propagandamönster på sociala medier, där Twitter, Facebook och YouTube nedvärderar antikrigsröster i sina algoritmer och ofta censurerar dem helt och hållet. När dessa jättar inom sociala medier skapar dessa censurpolicyer arbetar de direkt med tankesmedjor som får finansiering från västliga regeringar, vapenföretag, Gulfmonarkier och industrin för fossila bränslen.
Dessa riktlinjer fortsätter inte bara att ge bränsle till en imperialistisk krigsdrift som utgör grunden för den fossilbränslebaserade kapitalismen, utan de har också en direkt inverkan på klimatrörelsen. Kritiska program mot fracking i USA har till exempel censurerats helt och hållet för att sändas på Russia Today. Däremot fortsätter klimatförnekelse att spridas i stort sett obehindrat på västerländska sociala medier och förstärks ofta till och med av algoritmer i sociala medier.
Att köpa ut den västerländska arbetarklassen
Planer för en grön New Deal som inte tar itu med nykolonialismen hotar att intensifiera utvinningen av resurser från det globala syd. Den “ekologiska överskridningen” av konsumtionsnivåerna i nordliga länder orsakas främst av resurser som år ut och år in dräneras från det globala syd, genom ojämlika handelsförbindelser – och inget av detta återspeglas i den officiella klimat- och miljöpolitiken och de officiella miljömålen.
Siffrorna är enorma: varje år nettoextraheras 12 miljarder ton råvaror, 822 miljoner hektar mark, 21 exajoule energi och motsvarande 188 miljoner år av mänskligt arbete från det globala syd. Den mängd mark och energi som rånas årligen skulle räcka för att föda 6 miljarder människor och bygga upp och underhålla den nödvändiga infrastrukturen för anständiga bostäder, sjukvård, utbildning, sanitet och så vidare för 6,5 miljarder människor.
Och då har vi inte ens räknat med de enorma europeiska koloniala landgrabbarna, vars kolonier fortfarande omfattar hälften av hela landytan utanför deras hemland.11 Länder som Förenta staterna, Kanada och Australien – några av de mest glest befolkade länderna i världen efter massakern av större delen av ursprungsbefolkningen – har enorma mängder inhemska resurser till sitt förfogande.
Ändå fortsätter ursprungsbefolkningarna att göra modigt motstånd. Uppskattningsvis 25 procent av utsläppen av fossila bränslen i USA och Kanada stoppades av ursprungsfolkens motståndsrörelser. Cirka 80 procent av jordens biologiska mångfald skyddas fortfarande av ursprungsbefolkningar, som förvaltar endast 22 procent av jordens mark. Det är uppenbart att kampanjer för “Land Back” är avgörande för att bekämpa klimatet och den ekologiska nedbrytningen. Men motsatsen är också sann: fortsatt landfördrivning gör det möjligt för regeringarna i nord att köpa ut sina bosättarbefolkningar, som gynnas av den massiva stölden av fossila bränslen och materiella resurser.
I The Wealth of (Some) Nations visar Zak Cope att arbetarklassen i höginkomstländer – både bosättare och andra – i själva verket är underutnyttjade. Även om vinsterna var noll skulle det inte finnas tillräckliga resurser för att betala de genomsnittliga nordliga lönenivåerna globalt sett. Detta trots att forskning visar att arbetare i syd arbetar längre och är mer produktiva än sina västerländska motsvarigheter. Med andra ord har imperialismen köpt stora delar av den västerländska arbetarklassen genom att dela på bytet från superexploateringen i syd.
Detta är vad som bidrar till att förklara bristen på seriösa antiimperialistiska rörelser i det globala nord, liksom dess tendenser till fascism. Faktum är att samma imperialistiska krafter som invaderar andra länder patrullerar gränserna i det globala nord för att skapa en död zon för just de flyktingar som de skapat (enbart det USA-ledda kriget mot terrorismen orsakade uppskattningsvis 38 miljoner flyktingar). I den meningen går högerextrema politiker i takt med de “vanliga” politiska planerna i varje större armé i det globala nord, som anser att klimatet och den ekologiska kollapsen bara är “hotmultiplikatorer” som kan hanteras med våld, förtryck och krig.
Nedväxt erbjuder en väg till solidaritet
Därmed inte sagt att den västerländska arbetarklassen – särskilt dess mest exploaterade sektorer; Copes beräkningar var trots allt baserade på genomsnitt – inte har något att vinna på en antiimperialistisk grön revolution. Genom att prioritera mänskliga och ekologiska behov snarare än företagsvinster och konsumtionslivsstilar är det möjligt att skapa bättre och mer meningsfulla liv med lägre resurs- och energiförbrukning. Det kapitalistiska systemet är notoriskt slösaktigt och ineffektivt.
USA är det mest drastiska exemplet, där den förväntade livslängden (det antal år som en person förväntas leva utan allvarliga hälsoproblem) är betydligt lägre än i Kina och Kuba, trots massivt högre löner och ännu mer obscenta nivåer av rikedom.12 Det amerikanska privatiserade hälsovårdssystemet är notoriskt dyrt och ineffektivt. Ett grundläggande offentligt hälsovårdsalternativ skulle kunna förbättra levnadsstandarden i USA samtidigt som den ekonomiska produktionen skulle minska. Att följa en väg av ekosocialistisk avväxling i det globala nord är därför det enda sättet att skapa ett meningsfullt solidaritetsprojekt för den globala arbetarklassen.
Den sydliga medelklassen är inte problemet
Det är sant att de övre medelklasserna i det globala syd – många av dem samarbetare inom det imperiala systemet – har antagit ett “imperialistiskt levnadssätt” som bygger på höga löner, avpolitisering, en känsla av berättigande och en konsumtionsbaserad livsstil. Det är ett problem som verkligen måste åtgärdas. Ändå bör denna tendens inte överdrivas. Baserat på den amerikanska fattigdomsgränsen (15,70 dollar per dag 2011) fortsätter den stora majoriteten av det globala syd att leva i fattigdom, enligt Världsbankens uppgifter som använder köpkraftspariteter (PPP), korrigerade för prisskillnader.
Andelen människor som lever under den amerikanska fattigdomsgränsen är faktiskt ganska chockerande för varje region: Östeuropa och Centralasien (56 procent), Latinamerika och Karibien (67 procent), Östasien och Stillahavsområdet (74 procent), Mellanöstern och Nordafrika (87 procent), Afrika söder om Sahara (98 procent) och Sydasien (98,5 procent).13 Dessutom är fattigdomsnivån för stora delar av befolkningen inte bara förnedrande utan livshotande. Nästan hälften av befolkningen i Latinamerika och Central- och Sydasien och två tredjedelar av Afrika söder om Sahara har inte tillgång till tillräcklig mat.
Om man använder den vanligare europeiska fattigdomsgränsen (30 dollar) visar det sig att medelklassen i stort sett är obefintlig utanför höginkomstländerna: Endast mellan 7 och 13 procent av befolkningen lever över fattigdomsgränsen i Östeuropa och Centralasien, Latinamerika, Östasien och Stillahavsområdet, och mindre än en procent i Sydasien och Afrika söder om Sahara.14 Det är uppenbart att det är löjligt, om inte obscent, att skylla den ekologiska och klimatmässiga kollapsen på ett “Kina på väg uppåt” eller ett “Afrika på väg uppåt”.
Varningar om att världen inte kan upprätthålla en västerländsk livsstil för hela klotet är också missvisande, eftersom den livsstilen inte skulle vara möjlig utan imperialism i första hand. Det västerländska levnadssättet kan helt enkelt inte och kommer inte att globaliseras. Till och med i absoluta termer är det globala syds “medelklass” knappt registrerad. Den stora majoriteten av de människor som lever över den europeiska fattigdomsgränsen – chockerande 75 procent – bor i höginkomstländer. I verkligheten ser vi alltså en fördjupning av den globala apartheid med några få fickor av rika sydliga samarbetspartners och nationella bourgeoisier.
Det globala syd vägrar att vara en offerzon
Det har förekommit en hel del kritik mot vänsterregeringar i Latinamerika som fortsatte att utvinna naturresurser, även om vinsterna omdirigerades från företagens aktieägare till sociala välfärdsprogram. Men det behövs ändå en viss kontext här. Bolivia har till exempel bara använt 15 procent av sin rättvisa andel av koldioxidbudgeten och 70 procent av sin andel av budgeten för det materiella fotavtrycket.15 Trots dramatiska förbättringar av fattigdomsbekämpningen under den antiimperialistiska Movimiento al Socialismo (MAS)-regeringen sedan 2006 – som halverade andelen människor som lever i fattigdom – tjänar en tredjedel av befolkningen fortfarande för lite för att kunna garantera en anständig medellivslängd.16 Med andra ord: utan klimatersättning från det globala nord förblir en viss grad av utvinning en fråga om överlevnad för en stor del av den bolivianska befolkningen.
Och befolkningarna i syd är faktiskt inte villiga att ge upp sin värdighet för den globala nordliga världens bekväma, gröntvättade framtid. I slutet av året är det troligt att nästan hela den latinamerikanska kontinenten kommer att svepas av valsegrar för vänstern – de flesta av dem resursnationalister, vilket säkert är den starkaste uppvisningen av det rosa flodvattnet hittills.17 Den kinesiska regeringen (vars utsläpp per capita och materiella fotavtryck definitivt bör tyglas) har fortfarande några av de högsta godkännandenivåerna i världen för att ha lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom.
Detta gäller även ursprungsbefolkningar i Latinamerika, som så ofta symboliseras av västerländska icke-statliga organisationer, akademiker, medier och regeringar för att göra deras imperialistiska agenda mer lättsmaklig. Västvärldens fokus ligger regelbundet på mindre urfolksgrupper som historiskt sett har varit fientligt inställda till vänstern av komplicerade skäl. Bolivias låglandsindianer har till exempel varit fast på högerkanten sedan Hugo Banzers brutala diktatur tog initiativ till en allians mellan militär och bönder för att förhindra ett uppror i kubansk stil.
Ursprungsbefolkningarna som helhet har dock konsekvent och med överväldigande majoritet röstat på vänsterorienterade resursnationalister i Bolivia, Ecuador, Venezuela och Peru. Så gör dig inga illusioner: utan klimatskadestånd och en rättvisare global ekonomi kan en “grön framtid” bara upprätthållas genom våldsamt förtryck, kupper och massfattigdom.
Den kapitalistiska makten förblir koncentrerad till västvärlden
Det har talats mycket om en globaliserad kapitalistklass som antas göra den västerländska imperialismen irrelevant. Missta er inte, det är säkert sant att vi har sett ojämlikheten öka runt om i världen i en tid då Washingtonkonsensus, Världsbanken och IMF regerar. Och det är också onekligen sant att den globala multimiljonärsklassen måste avskaffas om vi vill ha en chans att ta itu med klimatet och den ekologiska nedbrytningen. År 2030 kommer utsläppen från de rikaste 10 procenten redan att ha överskridit gränserna i klimatavtalet från Paris, även om resten av världen släpper ut noll, nada, noll.
Men trots påståenden om motsatsen är kapitalistklassen fortfarande starkt koncentrerad till den globala nordliga världen. Mer än 75 procent av de extremt kapitalstarka personerna (UHNWI) – var och en värd mer än 30 miljoner dollar – bor inom det västerländska geopolitiska blocket.18 Så sent som 2012 hade de “mycket rika stadsborna” i Kina – de som förorenar mest i Kina, men som bara utgör 5 procent av befolkningen – fortfarande ett lägre koldioxidavtryck i hushållen än den genomsnittlige japanen eller EU-medborgaren, och nästan dubbelt så lågt som den genomsnittlige personen i Förenta staterna.19
Mycket viktigare än koldioxidavtryck är de som bestämmer över den globala ekonomins struktur. Bland de 2 000 största globala företagen på Forbes-rankingen tog det västerländska geopolitiska blocket 73-83 procent av intäkterna, vinsterna, tillgångarna och marknadsvärdet år 2021 i anspråk. Det är mer än tillräckligt för att dominera villkoren på den globala marknaden. En studie från 2013 visade att arton av de tjugofem företagssektorer som beskrivs i Forbes Global 2000-rapporten dominerades av amerikanska företag, en av Japan och ingen av Kina.
Detta inkluderar inte ens utländskt ägande: 36 procent av aktierna i Gazprom, till exempel, är USA-ägda; ett föga känt faktum i denna kalla krigskatastrof. Den internationella aktieägarstrukturen visar faktiskt på en chockerande mängd koncentrerad makt. En studie från 2011 visade att de 49 största aktieägarna – de flesta av dem inom finanssektorn – kontrollerade nästan 40 procent av produktionen i alla 43 060 multinationella företag i världen. Alla dessa 49 företag har sitt huvudkontor i Västeuropa, Nordamerika eller Japan20 .
Den västerländska imperialismen ger bränsle åt kapitalismen
Endast cirka 15 procent av UHNWI bor i länder som skulle kunna betraktas som geopolitiska konkurrenter, främst Collective Security Treaty Organization och Kina. Ironiskt nog har dessa ryska och kinesiska “oligarker” mycket mindre politisk makt än västvärldens så kallade entreprenörer och filantroper, eftersom de regelbundet fängslas och till och med dödas. Den mest ökända är den ryske oligarken Michail Chodorkovskij – en gång Rysslands rikaste man – som fängslades i tio år och hans företag Yukos, med oljereserver av Iraks storlek, förstatligades helt och hållet.
Västmakterna hade också en direkt roll i skapandet av den globala miljardärsklassen. Den postsovjetiska oligarkin var ett direkt resultat av västvärldens ekonomiska chockterapi på 1990-talet. Miljardärsklassen i Kina uppstod till stor del genom en överlevnadsstrategi mot västliga imperialistiska påtryckningar, genom att tillåta ett kontrollerat inflöde av marknadssystem för att undvika de förkrossande sanktioner, isolering och invasioner som så många andra länder fick utstå. Det är anmärkningsvärt att både den kinesiska och den ryska regeringen gynnades av västvärlden fram till det ögonblick då de började tygla oligarkernas makt – på ett blygsamt sätt, skulle jag vilja tillägga – och utmana västvärldens hegemoni.
Och detta börjar inte ens täcka IMF:s och Världsbankens roll när det gäller att skapa en global oligarki i resten av det globala syd. Forskning visar att endast de 10 procent av befolkningen som befinner sig i den övre delen av befolkningen drar nytta av IMF:s strukturanpassningsprogram som större delen av det globala syd utsattes för. I Latinamerika och södra Afrika domineras miljardärsklassen dessutom fortfarande kraftigt av vita bosättare som starkt gynnar Washingtons agenda. Det är uppenbart att det helt enkelt inte är trovärdigt att använda den globala miljardärsklassen för att argumentera mot den västerländska imperialismens relevans – den part som är mest ansvarig för deras existens från början.
Internationalism eller barbari
Det är ingen hemlighet att västvärldens säkerhetstjänster spionerar på klimatrörelser, arresterar och brutaliserar klimatdemonstranter och låser in alla som ägnar sig åt industrisabotage för livstids fängelse. Efter pensioneringen fortsätter många av dessa agenter sitt spionagearbete direkt på lönelistan för industrin för fossila bränslen. När de sociala rörelserna var starkare, på 1950-, 60- och 70-talen, mördades antiimperialistiska rörelseledare som Martin Luther King Jr, Malcolm X och Fred Hampton av den amerikanska regeringen. CIA planerade faktiskt att göra samma sak med Julian Assange.
Samma imperiala krigsmaskineri som driver exploateringen av det globala syd vänder sig inåt vid varje tecken på allvarlig revolt. Den tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn, som föreslog ett klimatmål tjugo år före Boris Johnsons och som kombinerade sitt löfte med en häftig antiimperialism, hotades preventivt med en kupp av den brittiska militären, bara för det fall att han skulle vinna valet.
Det är förvisso sant att vi också ser förtryck i det globala syd och i Östeuropa. Men det är just den västerländska imperialismen som ger krigshökar och auktoritärer i “fiendestater” makt, som kan slå ner på de medborgerliga friheterna med hjälp av mycket verkliga imperiala hot som rättfärdigande skäl. En ekosocialistisk revolution i dessa stater skulle dock vara oändligt mycket mer sannolik utan de imperialistiska påtryckningarna från det globala nord.
Dessutom bör vi inte anta den felaktiga uppfattningen att Förenta staterna leder en global kamp mot auktoritära system. I själva verket stöds 74 procent av diktatorerna direkt av USA. De fem länder där icke-våldsamma mark- och vattenskyddare har mördats sedan 2012 – Brasilien (317), Colombia (290), Filippinerna (250), Honduras (109) och Mexiko (100) – får alla militärt stöd från USA:s regering.
Det är uppenbart att varje verkligt alternativ kommer att möta ett massivt hot från den imperiala krigsmaskinen, oavsett om det är i det globala nord eller syd. Därför kommer vi att behöva verklig internationell solidaritet för att stoppa den kapitalistiska juggernaut som mördar vår planet. Det är den enda vägen framåt.
Fotnoter
I dessa siffror ingår inte utsläpp från internationell luftfart och sjöfart, som särskilt domineras av höginkomstländer. Genom att fördela utsläppen genom ägande, till exempel, fann en nyligen genomförd studie att 84 procent av utsläppen från internationell sjöfart fortfarande orsakas av höginkomstländer (författarens beräkningar baserade på data från Henrik Selin, Yiqi Zhang, Rebeccan Dunn, Noelle E. Selin och Alexis K. H. Lau, “Mitigation of CO2 Emissions from International Shipping through National Allocation”, Environmental Research Letters 16, no. 4 [2021]). Dessutom var militära utsläpp undantagna från klimatavtalen fram till Parisavtalen 2015, och rapporteringen av dem är fortfarande “frivillig” än i dag. Varken internationella transporter eller militära utsläpp beaktas normalt, och heltäckande uppgifter är helt enkelt inte tillgängliga. I Lancetstudien beaktas handelsbaserade konsumtionsutsläpp, men endast från 1970 och framåt; tidigare siffror är inte tillgängliga. Jayaramans och Kanitkars siffror tar inte hänsyn till någon av ovanstående siffror (internationella transporter, militära utsläpp eller utsläpp från handel); inte heller de officiella nationella siffror som rapporteras till FN i linje med formella klimatmål.
Författarens beräkning bygger på uppgifter från en studie i Lancet från 2022. Se Jason Hickel, Daniel O’Neill, Andrew Fanning och Huzaifa Zoomkawala, “National responsibility for ecological breakdown: a fair-shares assessment of resource use, 1970-2017”, Lancet Planetary Health 6, no. 4 (2022).
Pierre Friedlingstein, Matthew W. Jones, Michael O’Sullivan, Robbie M. Andrew, Dorothee C. E. Bakker, et al. “Global Carbon Budget 2021”, Earth System Science Data 14, no. 4 (2022). Felmarginalen för den globala nivån är plus eller minus 50 procent.
För Asien användes perioden 1850-1947 för dessa beräkningar, för Afrika 1850-1964.
De nuvarande sanktionerna mot Ryssland – som är avsedda att upprepa den förödande effekten av sanktionerna mot Venezuela och Iran – har i stort sett gett bakslag, eftersom Indien och Kina har tagit upp det medan de globala energipriserna stigit kraftigt. Nato har oavsiktligt skapat just den situation som man i så många år försökt förhindra: att öka Rysslands, Irans och Venezuelas oljeinkomster. Men de har också varit en stor välsignelse för den västerländska industrin för fossila bränslen, som har använt kriget som en ursäkt för att höja sina priser. Industrin redovisar nu rekordvinster och lovar ökade borrningar för att ersätta det ryska utbudet.
Förenta staterna, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Europeiska unionen, Schweiz, Norge, Island, Turkiet, Israel, Gulfmonarkierna, Japan och de fyra asiatiska tigrarna (utom Hongkong).
Baserat på uppgifter från Världsbanken om BNP PPP (Public Private Partnerships) 2020. Se föregående slutnot för författarens definition av “västligt geopolitiskt block”.
Dessa siffror är hämtade från ABC:s, CBS:s och NBC:s kvällsnyhetssändningar, som tillsammans är den enskilt viktigaste nyhetskällan i USA sett till tittarsiffrorna.
Australien, Nya Zeeland, Israel, Sibirien och hela Abya Yala; med undantag för oberoende länder där majoriteten av befolkningen har dominerande eller dominerande icke-europeisk härstamning, vilket är Karibiska gemenskapen, Norra triangeln, Bolivia, Peru och Ecuador.
Den förväntade livslängden för dessa länder är enligt WHO:s uppgifter för 2019 följande: Kina, 68,5 år, Kuba, 67,8 år och USA, 66,1 år. Observera att detta är före COVID-19-pandemin, som säkerligen har ökat skillnaderna.
Höginkomstländer är undantagna.
Höginkomstländer är undantagna.
Kolanvändning baserad på författarens beräkningar med hjälp av uppgifter från Lancet-studien av Hickel, O’Neill, Fanning och Zoomkawala, justerad för en uppvärmning på 1,5 grader Celsius (i stället för 1 grad). Material footprint baserat på författarens beräkningar med hjälp av en annan Lancet-studie (se Jason Hickel, Daniel O’Neill, Andrew Fanning och Huzaifa Zoomkawala, “National responsibility for ecological breakdown: a fair-shares assessment of resource use, 1970-2017”, Lancet Planetary Health 6, no. 4 [2022]), vilket gör det möjligt att kompensera för år med “överskridande” för att kompensera för år med “överskridande”. Som nämnts börjar de sistnämnda uppgifterna först 1970, vilket innebär att man hoppar över århundraden av kolonialism och nykolonialism.
Om Brasilien, som opinionsundersökningarna tyder på, kommer att se en vänstervalsseger 2022, kommer länder som kontrolleras av vänsterregeringar att utgöra mer än 90 procent av kontinentens ekonomi och befolkning. Visserligen har Boric och Petro i Chile respektive Colombia, åtminstone retoriskt, försökt att skilja sig från den vänsterorienterade resursnationalismen.
Se slutnot 8 för de länder som ingår i definitionen.
World Inequality Database ger en högre uppskattning för elitkinesiska koldioxidavtryck, men deras metodik utgår från att alla nationella utsläpp utanför hushållen gynnar kinesiska konsumenter. Detta är ett tvivelaktigt antagande.
Namnen på och länderna för de största kontrollerande intressena finns i bilagan: The Network of Global Corporate Control av Stefania Vitali, James B. Glattfelder, Stefano Battiston, Alejandro Raul Hernandez Montoya 2011
Om Chris Kaspar de Ploeg
Chris Kaspar de Ploeg är undersökande journalist och författare till boken Ukraine in the Crossfire (Clarity Press, 2017). Han är medgrundare och huvudorganisatör för Arts of Resistance och Aralez.
Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende.
Kubas president Fidel Castro hade hyllat Salvador Allendes valseger 1970 som den största revolutionära segern någonsin. En revolution via den borgerliga demokratins valurnor gav legitimitet åt det socialistiska systemskiftet på ett annat sätt än ett arbetare- och bondeuppror gjorde. Men hösten 1972 varnade kamrat Fidel Castro sin vän kamrat Salvador Allende för att klassfienden genom långsamheten i det chilenska systemskiftet fått utrymme att mobilisera. Storkapitalets tidningar spred omstörtande fascistpropaganda och trasproletariatets lojalitet skiftade från vänster till höger.
Det USA-stödda terroristdådet
Den 11 september 1973 attackerade USA-stödda terrorister presidentens residens La Moneda i Santiago de Chile.
Den 11 september 1973 genomförde Augusto Pinochets USA-stödda militärjunta, med hjälp av Richard Nixon, Henry Kissinger och CIA, en kupp mot den demokratiskt valde, socialistiske chilenske presidenten Salvador Allende, vilket ledde till att Chile förvandlades från demokrati land till en brutal diktatur.
Den 11 september 1973, under de flygräder och markattacker som föregick kuppen, höll Allende sitt sista tal, där han lovade att stanna kvar i presidentpalatset och avvisade erbjudanden om säker passage om han skulle välja exil framför konfrontation.
Mordet på Salvador Allende
Förrädaren Augusto Pinochet skulle bli kamrat Salvador Allendes bane.
Chile hade i årtionden hyllats som en ledstjärna för demokrati och politisk stabilitet medan resten av Sydamerika hade plågats av militärjuntor och diktatorer. Den chilenska demokratins sammanbrott avslutade en rad demokratiska regeringar i Chile, som hade hållit demokratiska val sedan 1932.
President Allende dog under kuppen. Juntan förklarade officiellt att han begick självmord med ett gevär som han fått av Fidel Castro, men nyligen upptäckta dokument indikerar att han mördades.
En nyliberal terrorregim
Över 3.000 chilenare mördades av Pinochet efter att han blivit diktator och över 40.000 fängslades och torterades av regimen, som hyllades av nyliberalismens ledstjärna Milton Friedman och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.
Från den 11 september 1973 till den 11 mars 1990 var de chilenska väpnade styrkorna, polisen och alla som var på samma linje som militärjuntan inblandade i att institutionalisera rädsla och terror i Chile.
De systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begicks av Chiles militärregering under general Augusto Pinochet omfattade grymma fysiska, psykiska och sexuella övergrepp.
De vanligaste formerna av statligt stödd tortyr som chilenska fångar fick utstå var elchocker, waterboarding, misshandel och sexuella övergrepp. En annan vanlig tortyrmekanism som användes var att “försvinna” de som ansågs vara potentiellt subversiva på grund av att de anslöt sig till vänsterpolitiska doktriner.
Taktiken att “försvinna” Pinochetregimens fiender genomfördes systematiskt under de fyra första åren av militärstyret. De “försvunna” hölls i hemlighet, utsattes för tortyr och 3.200 sågs aldrig mer.
USA försökte påverka valet 1970
USA:s och CIA:s stora insatser mot Allende inleddes redan 1970 i ett misslyckat försök att hindra hans val och tillträde till presidentposten.
Den 21 september 1970 förklarades Allende som segrare i det chilenska presidentvalet, men redan innan han tog över presidentposten rapporterade Edward Korry, USA:s ambassadör i Santiago, till Henry Kissinger: “När Allende väl kommer till makten kommer vi att göra allt som står i vår makt för att döma Chile och chilenarna till yttersta berövande och fattigdom”.
CIA-chefen Richard Helms träffade USA:s president Nixon och Henry Kissinger 1970, dagarna efter att Allende röstats in i ämbetet, och hade skrivit anteckningar om ett möte där presidenten krävde en kupp.
Där stod det: “En chans på tio kanske, men rädda Chile! /Värdig att spendera /inte orolig för de risker som är inblandade /ingen inblandning av ambassaden /10 000 000 dollar tillgängliga, mer om det behövs/ de bästa männen vi har/ spelplan/ få ekonomin att skrika /48 timmar för en handlingsplan”.
Den amerikanska administrationens långvariga fientlighet mot Allende och dess tidigare uppmuntran av en militärkupp mot honom var välkänd bland de chilenska kuppmakarna som till slut vidtog åtgärder på egen hand för att avsätta honom.
Även om CIA hävdar att de inte anstiftade kuppen som gjorde slut på Allendes regering den 11 september 1973, erkänner de att de var medvetna om militärens kupplaner, att de hade pågående underrättelseinhämtning med kuppmakarna och – eftersom CIA inte avrådde från maktövertagandet och hade försökt anstifta en kupp 1970 – att de troligen godkände och hjälpte till med kuppen.
Den USA/UK-stödda Pinochet-diktaturen skulle bestå fram till 1990.
De enda som hade rätt att avgöra om Allende skulle ha förbli Chiles president var det chilenska folket, genom demokratiska val, vilket gjorts i Chile sedan 1932, och inte CIA, Pinochet, Richard Nixon och Henry Kissinger.
De kulturella och historiska element som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, omfattande, mångsidig och händelserik historia tillsammans.
Detta skulle vara väsentligt om den kris som vi upplever i dag hade sina rötter i historien. Den är emellertid en produkt av nutiden. Det krig som vi ser i dag kommer inte från våra far- eller morföräldrar, våra farföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi har skapat denna kris. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara utnyttjat befintlig dynamik och utnyttjat Ukraina för att uppfylla en gammal dröm: att försöka sänka Ryssland. Chrystia Freelands, Antony Blinkens, Victoria Nulands och Olaf Scholz farfars farfar hade den drömmen; vi förverkligade den.
Hur vi förstår kriser avgör hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Detta är vad som händer i Ukraina. I detta fall är antalet frågor så enormt att vi inte kommer att kunna diskutera dem här. Låt mig bara fokusera på några av dem.
Gav James Baker löften om att begränsa Natos expansion österut till Michail Gorbatjov 1990?
År 2021 förklarade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att “det fanns aldrig något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall”. Detta påstående är fortfarande utbrett bland självutnämnda Rysslandsexperter, som förklarar att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller skriftligt avtal. Detta argument är lite förenklat och falskt.
Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut av Nordatlantiska rådet (NAC) som förkroppsligar sådana löften. Men det betyder inte att de inte har formulerats, eller att de formulerades av lättsinnighet!
I dag har vi en känsla av att Sovjetunionen, efter att ha “förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Detta är inte sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen de jure en vetorätt mot Tysklands återförening. Med andra ord var västländerna tvungna att få dess samtycke, i utbyte mot vilket Gorbatjov krävde ett åtagande att inte utvidga Nato. Man får inte glömma att Sovjetunionen 1990 fortfarande existerade och att det ännu inte var fråga om att avveckla det, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen befann sig därför inte i en svag ställning och kunde förhindra återföreningen.
Detta bekräftades av Hans-Dietrich Genscher, Tysklands utrikesminister, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:
Genscher varnade dock för att varje försök att utvidga [Natos] militära räckvidd till den tyska demokratiska republikens (DDR:s) territorium skulle blockera den tyska återföreningen.
Tysklands återförening fick två stora konsekvenser för Sovjetunionen: tillbakadragandet av Gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, och försvinnandet av en betydande del av dess skyddande “glacis”. Med andra ord skulle varje åtgärd ske på bekostnad av dess säkerhet. Detta är anledningen till att Genscher förklarade:
…Förändringarna i Östeuropa och den tyska enighetsprocessen skulle inte “undergräva Sovjets säkerhetsintressen”. Därför bör Nato utesluta en “utvidgning av sitt territorium österut, dvs. att närma sig de sovjetiska gränserna”.
I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Natos doktrin var oförändrad. Därför uttryckte Michail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att lugna Gorbatjovs oro förklarade Baker den 9 februari 1990 följande:
Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att få garantier för att om USA upprätthåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att sprida sig österut.
Löften gavs alltså helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ, för att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats. Gorbatjov accepterade Tysklands återförening endast därför att han hade fått försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, från förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, från Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, från president François Mitterrand, men också från CIA:s chef Robert Gates och Manfred Wörner, Natos dåvarande generalsekreterare.
Den 17 maj 1990 förklarade Manfred Wörner, Natos generalsekreterare, i ett tal i Bryssel:
Det faktum att vi är beredda att inte placera ut en Nato-armé utanför det tyska territoriet ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.
I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker, i den tyska tidskriften Der Spiegel ett avklassificerat SECRET-dokument av den 6 mars 1991, som skrevs efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. I dokumentet återges den tyske företrädaren Jürgen Chrobogs ord:
Vi klargjorde under 2+4-förhandlingarna att vi inte skulle utvidga Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Polen och de andra länderna medlemskap i Nato.
Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.
Så, skriftligt protokoll eller ej, det blev en “överenskommelse”, helt enkelt för att en “överenskommelse” var oundviklig. I internationell rätt är ett “löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (“promissio est servanda”). De som förnekar detta i dag är helt enkelt personer som inte känner till värdet av ett visst ord.
Har Vladimir Putin åsidosatt Budapestmemorandumet (1994)?
I februari 2022, vid säkerhetsforumet i München, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapestmemorandumet från 1994 och hotade med att bli en kärnvapenmakt igen. Det är dock osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och kärnvapenmakterna kommer inte heller att tillåta det. Zelensky och Putin vet detta. Faktum är att Zelensky inte använder memorandumet för att få kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot detta fördrag. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländerna som gisslan. För att förstå detta måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt “glömts bort” av våra historiker.
Den 20 januari 1991, före Ukrainas självständighet, uppmanades krimborna att i en folkomröstning välja mellan två alternativ: att stanna kvar i Kiev eller att återgå till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på röstsedeln var följande:
Är du för att återställa den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som ett subjekt i Sovjetunionen och en medlem av unionsfördraget?
Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av krimborna gick med på att knytas till Moskva. Den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim (ASSR Krim), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av Ukrainska SSR:s högsta sovjet. Den 17 mars anordnade Moskva en folkomröstning om bibehållande av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade krimbornas beslut. I detta skede stod Krim under Moskvas och inte Kievs kontroll, medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning om självständighet förblev krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte längre kände sig berörda.
Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att det senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krimparlamentet “Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, som gav den status som självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution. Staden Sevastopol, som under det kommunistiska systemet styrdes direkt av Moskva, befann sig i en liknande situation, eftersom den 1991 integrerades av Ukraina utanför all laglighet. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.
Genom att underteckna Budapestmemorandumet 1994 överlämnade Ukraina de kärnvapen från före detta Sovjetunionen som fanns kvar på dess territorium i utbyte mot “sin säkerhet, sitt oberoende och sin territoriella integritet”. I detta skede ansåg Krim att det de jure inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. Regeringen i Kiev å sin sida kände sig stärkt av memorandumet. Därför avskaffade den den 17 mars 1995 med våld Krimförfattningen. Den skickade sina specialstyrkor för att störta Jurij Mechkov, Krims president, och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för Krims anslutning till Ryssland. En händelse som knappt rapporterades av västerländska medier.
Krim styrdes sedan på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krimparlamentet i oktober 1995 formulerade en ny konstitution som återinförde den autonoma republiken Krim. Den nya konstitutionen ratificerades av Krimparlamentet den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den ryskspråkiga minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet i utbyte – och detta är mycket viktigt – mot en garanti för “skyddet av de nationella minoriteternas etniska, kulturella, språkliga och religiösa ursprung på deras territorium”.
Den 23 februari 2014 kom de nya myndigheterna i Kiev inte bara ut ur en statskupp som definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var valda, utan genom att upphäva Kivalov-Kolesnitjenko-lagen om officiella språk från 2012 respekterade de inte längre denna garanti i 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva det “återvändande” till Ryssland som de hade fått 30 år tidigare.
Den 4 mars frågade en journalist Vladimir Putin under hans presskonferens om situationen i Ukraina: “Hur ser du på Krims framtid? Tänker ni er möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” svarade han:
Nej, vi överväger inte det. I allmänhet anser jag att endast invånarna i ett visst land som är fria att bestämma och säkra kan och bör bestämma sin framtid. Om denna rättighet har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så är det ingen som utesluter nationernas rätt till självbestämmande, som, såvitt jag vet, fastställs i flera FN-dokument. Vi kommer dock inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att ge näring åt sådana känslor.
Den 6 mars beslutade Krimparlamentet att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om en anslutning till Ryssland.
I och med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det juridiskt sett hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför det förnyade sin begäran om att knytas till Moskva, liksom i januari 1991.
Dessutom hade avtalet om styrkestatus (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland om stationering av trupper på Krim och i Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på detta territorium. Krimbefolkningen, som med rätta kände sig förrådd av regeringen i Kiev, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.
Den 19 februari 2022 satte Anka Feldhusen, Tysklands ambassadör i Kiev, käppar i hjulet genom att i TV-kanalen Ukraina 24 förklara att Budapestmemorandumet inte var juridiskt bindande. Detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på den amerikanska ambassadens webbplats i Minsk.
Hela västvärldens berättelse om “annekteringen” av Krim bygger på en omskrivning av historien och på att man döljer folkomröstningen från 1991, som existerade och var helt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 citeras fortfarande flitigt sedan februari 2022, men västvärldens berättelse ignorerar helt enkelt vänskapsfördraget från 1997, som är orsaken till missnöjet bland de rysktalande ukrainska medborgarna.
Är den ukrainska regeringen legitim?
Ryssarna anser fortfarande att regimskiftet som skedde 2014 är illegitimt, eftersom det inte skedde genom en konstitutionell process och utan stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.
Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser, med olika aktörer. I dag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda “demokratisk impuls”: Ett sätt att bekräfta de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.
Till en början samlades befolkningen i Kiev på gatorna, besviken över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Regimskifte låg inte i luften. Detta var ett enkelt uttryck för missnöje.
I motsats till vad västvärlden hävdar var Ukraina då djupt splittrat i frågan om ett närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013 av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS) visar att det var delat nästan exakt “50/50” mellan dem som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och dem som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt knuten till Ryssland, och arbetstagarna fruktade att ett avtal som utesluter Ryssland skulle ta död på deras jobb. Det är vad som till slut skulle hända. I själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.
I Washington Post konstaterade Henry Kissinger, Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare, att Europeiska unionen “bidrog till att förvandla en förhandling till en kris”.
Det som hände senare involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper som kom från den västra delen av landet. Våld utbröt och regeringen drog sig tillbaka, efter att ha undertecknat ett avtal med upprorsmakarna om nyval. Men detta glömdes snabbt bort.
Det var inget mindre än en statskupp, ledd av Förenta staterna med stöd av Europeiska unionen, och genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som “öppet och ärligt” och som hade “erbjudit en imponerande demonstration av demokrati”. I december 2014 sade George Friedman, ordförande för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, i en intervju:
Ryssland definierar den händelse som ägde rum i början av året [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och faktum är att det var den mest uppenbara [kuppen] i historien.
Till skillnad från europeiska observatörer var Atlantrådet, trots att det är starkt för Nato, snabbt ute för att konstatera att Maidan-revolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. Rådet noterade att de reformer som Ukraina lovat inte hade genomförts och att västmedia höll fast vid en akritisk “svartvit” berättelse.
Ett telefonsamtal mellan Victoria Nuland, dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien, och Geoffrey Pyatt, USA:s ambassadör i Kiev, som avslöjats av BBC, visar att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, i strid med ukrainarna och européerna. Detta samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda “F*** the EU!”
Kuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller i form. Den var ett verk av en minoritet ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Deras första lagstiftningshandling, den 23 februari 2014, var att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, som fastställde det ryska språket som ett officiellt språk vid sidan av ukrainska. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i den södra delen av landet, mot myndigheter som de inte hade valt.
I juli 2019 konstaterade International Crisis Group (som finansieras av flera europeiska länder och Open Society Foundation):
Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […] Protesterna organiserades av lokala medborgare som hävdade att de representerade den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över den regeringens senare övergivna åtgärder för att förhindra officiell användning av det ryska språket i hela landet.
“Rebels without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine”, International Crisis Group, Europe Report N° 254, 16 juli 2019, s. 2
Västvärldens försök att legitimera denna högerextrema kupp i Kiev ledde till att oppositionen gömdes undan i den södra delen av landet. För att presentera denna revolution som demokratisk maskerades den verkliga “västliga handen” skickligt av den imaginära “ryska handen”. På så sätt skapades myten om ett ryskt militärt ingripande. Påståendena om en rysk militär närvaro var definitivt falska, en händelse chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015 att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.
Till råga på allt fick Ukraina ingen legitimitet genom sitt sätt att hantera upproret. Under 2014-2015, dåligt rådgivna av Natos militär, förde Ukraina ett krig som bara kunde leda till dess nederlag: man betraktade befolkningen i Donbass och på Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomisternas “hjärtan och sinnen”. I stället har dess strategi varit att straffa folket ännu mer. Banktjänster stoppades, ekonomiska förbindelser med de autonoma regionerna bröts helt enkelt, och Krim fick inte längre något dricksvatten.
Detta är anledningen till att det finns så många civila offer i Donbass, och till att den ryska befolkningen fortfarande i dag står i majoritet bakom sin regering. Konfliktens 14 000 offer tenderar att tillskrivas de “ryska inkräktarna” och de så kallade “separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 procent av de civila offren resultatet av ukrainska beskjutningar. Som vi kan se massakrerar den ukrainska regeringen sitt eget folk med hjälp, finansiering och råd från Natos militär, länderna i Europeiska unionen, som försvarar sina värderingar.
I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i de ukrainska regionerna Donetsk och Lugansk att hålla folkomröstningar om självbestämmande i Folkrepubliken Donetsk (som godkändes av 89 procent) och i Folkrepubliken Lugansk (som godkändes av 96 procent). Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om “självständighet” är det folkomröstningar om “självbestämmande” eller “autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 talade våra medier konsekvent om “separatister” och “separatistiska republiker”. I verkligheten, som det står i Minsk-avtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte “självständighet”, utan en “autonomi” inom Ukraina, med möjlighet att använda sitt eget språk och sina egna seder och bruk.
Är Nato en försvarsallians?
Natos syfte är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato utformades som en försvarsallians, även om nyligen avklassificerade amerikanska dokument visar att Sovjet uppenbarligen inte hade för avsikt att angripa västvärlden.
För ryssarna är frågan om huruvida Nato är offensivt eller defensivt ovidkommande. För att förstå Putins ståndpunkt måste vi beakta två saker som västliga kommentatorer vanligtvis förbiser: Natos utvidgning österut och USA:s gradvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ram.
Så länge USA inte placerade ut missiler i närheten av sina gränser brydde sig Ryssland inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland självt övervägde att ansöka om medlemskap. Men problem uppstod 2001, när George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och placera ut antiballistiska missiler i Östeuropa. Syftet med ABM-fördraget var att begränsa användningen av försvarsmissiler, med tanken att bibehålla avskräckningseffekten av ömsesidig förstörelse genom att tillåta att beslutsfattande organ skyddas av en ballistisk sköld (för att bevara förhandlingskapaciteten). Det begränsade således utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner (särskilt runt Washington DC och Moskva) och förbjöd den utanför nationella territorier.
Sedan dess har USA successivt dragit sig ur alla de vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM-fördraget (2002), Open Skies-fördraget (2018) och INF-fördraget (Intermediate-range Nuclear Forces) (2019).
År 2019 motiverade Donald Trump sitt tillbakadragande från INF-fördraget med påstådda överträdelser från rysk sida. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa överträdelser. I själva verket försökte USA helt enkelt komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS-missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att avlyssna iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt ifrågasätter amerikanernas goda vilja:
Det första är att det inte finns några tecken på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin förklarade inför ett utskott i den amerikanska senaten.
Det andra är att dessa system använder Mk41-lanseringar, som kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Anläggningen i Radzikowo i Polen ligger 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.
Bush- och Trumpadministrationerna sade att de system som satts upp i Europa var rent defensiva. Även om det teoretiskt sett är sant är det dock tekniskt och strategiskt falskt. För det tvivel som gjorde det möjligt att installera dem är samma tvivel som ryssarna legitimt skulle kunna ha i händelse av en konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan faktiskt leda till en kärnvapenkonflikt. I händelse av en konflikt skulle det nämligen inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som är laddade i systemen – ska ryssarna därför vänta på explosioner innan de reagerar? I själva verket känner vi till svaret: Eftersom det inte finns någon tid för tidig varning skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att avgöra vilken typ av missil som avfyras, och de skulle därför tvingas att reagera i förebyggande syfte med en kärnvapenattack.
Vladimir Putin ser inte bara detta som en risk för Rysslands säkerhet, utan han konstaterar också att Förenta staterna i allt högre grad åsidosätter internationell rätt för att föra en ensidig politik. Därför säger Vladimir Putin att europeiska länder kan dras in i en kärnvapenkonflikt utan att vilja det. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva i februari.
Finland och Sverige in i Nato – en bra idé?
Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att slå till mot rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att skydda sitt eget territorium från kärnvapen motattacker.
Dessutom har dessa två länder, som uppfyllde de kriterier för neutralitet som Ryssland skulle vilja ha för sina direkta grannar, medvetet placerat sig i Rysslands kärnvapenkorsning. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsskådeplatsen. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa skulle de ryska styrkorna främst vara engagerade i Centraleuropa och kunna använda sina kärnvapenarméer för att “flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, utan någon som helst risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.
Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?
Warszawapakten skapades strax efter det att Tyskland anslutit sig till Nato, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära insats var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer utom Albanien och Rumänien). Denna händelse ledde till att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare, och att Rumänien slutade att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Därför är det inte korrekt att hävda att ingen var fri att lämna fördraget.
Om författaren: Jacques Baud är en mycket respekterad geopolitisk expert som har publicerat många artiklar och böcker, bland annat Poutine: Maître du jeu? Gouverner avec les fake news och L'Affaire Navalny.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍