Eller mer korrekt: den grymma ironin i att USA är så besatta av att politisera de mänskliga rättigheterna – men bara utanför USA:s jurisdiktion.
USA:s besatthet av att politisera mänskliga rättigheter är i många fall en avledande manöver från USA:s egna avskyvärda människorättsliga resultat inom alla områden av den ekonomiska, sociala och demokratiska utvecklingen.
Jag vill inte påstå att det helt saknas anledning att rikta kritik mot Kina – alla länder har ett ansvar att uppmärksamma varandra på oegentligheter och alla länder har ett ansvar att ta till sig kritik. Men när USA väljer att sätta strålkastarljuset på mänskliga rättigheter i Kina är kritiken ofta helt grundlös och baserad på amerikanska falsarier eller in absurdum uppförstorad.
Det 50:e mötet i UNHRC har gått in i sin sista vecka av överläggningar. Vid just detta möte politiserade USA omedelbart frågan om mänskliga rättigheter genom att underteckna ett uttalande som fördömde Kina. I skrivelsen från Nederländerna och 46 andra länder uttrycks “allvarlig oro” över situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina, och man räknar upp de populära samtalsämnena i väst om den autonoma regionen Xinjiang Uygur, den särskilda administrativa regionen Hongkong och den autonoma regionen Tibet. Det går inte att förneka att enskilda statsanställda gjort sig skyldiga till övergrepp, men dessa brott har inte varit sanktionerade. Gärningsmännen har alltså hanterats och lagförts i Kina.
Kuba gjorde ett gemensamt uttalande för 70 länders räkning och förklarade att “Xinjiang, Hongkong och Tibet är Kinas interna angelägenheter”. Kinas ständiga representant vid FN:s kontor i Genève, Chen Xu, sade att “desinformation har fått en bred spridning, vilket allvarligt strider mot det ursprungliga syftet med FN:s råd för de mänskliga rättigheterna”.
USA:s politisering av mänskliga rättigheter mot Kina är på ett grymt sätt ironisk. Washington vägrar att erkänna det berg av bevis som visar att de allra flesta av anklagelserna mot Kina är illegitima.
Organisationen för islamiskt samarbete (OIC) skickade en delegation till Kina och uttryckte, i en resolution om delegationens slutsatser, sin tillfredsställelse över landets behandling av muslimer, inklusive uigurer. OIC har 57 medlemsstater och en befolkning på nästan två miljarder människor.
År 2020 gjorde Kuba ett uttalande, undertecknat av 45 länder, som berömde Kinas politik för bekämpning av terrorism och avradikalisering i Xinjiang.
Den 23-29 maj besökte FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet Kinas autonoma region Xinjiang Uygur. Besöket skedde under intensivt tryck från den oupphörliga propagandakampanj som leds av USA, som anklagar Kina inte bara för “kränkningar av de mänskliga rättigheterna” mot den etniska minoriteten uigurer, utan också för att undertrycka information om dem. Bachelet talade med uigurer, kinesiska muslimer och framstående tjänstemän. Hon besökte också fängelser och arbetsplatser. Michelle Bachelets uttalande efter besöket gick stick i stäv med de anklagelser om “folkmord” som det amerikanska utrikesdepartementet framfört.
USA:s tjänstemän reagerade med förtal genom att lögnaktigt påstå att Kina på något sätt hade manipulerat Bachelets besök.
I verkligheten ligger farliga politiska intressen bakom dessa anklagelser mot Kina. Mänskliga rättigheter har politiserats för att starta ett nytt kallt krig – något som definitivt strider mot mänsklighetens rättigheter. Ur USA:s synvinkel är de mänskliga rättigheterna inget annat än ett ideologiskt vapen för dess geopolitiska och imperialistiska ambitioner.
Detta illustreras bland annat av att lagen om förhindrande av uiguriskt tvångsarbete (Uygur Forced Labor Prevention Act) nyligen antogs och verkställdes i USA. Lagen förbjuder alla produkter som tillverkas i Xinjiang att importeras till USA på grundval av påhittad användning av “tvångsarbete”.
Om USA verkligen brydde sig om mänskliga rättigheter skulle man ta itu med sina egna ökande kränkningar.
Fångar i amerikanska fängelser utnyttjad som billig, nästintill obetald, arbetskraft. Faktum är att en stor del av den inhemska produktionen av enklare produkter i USA är helt beroende av det amerikanska fängelsesystemet. Företag i USA gör en årlig vinst på 11 miljarder dollar på fängelsearbete och enligt en färsk rapport från American Civil Liberties Union får fångar över hela USA en usel lön på mellan 13 och 52 cent i timmen och straffas rutinmässigt när de vägrar att arbeta.
Massskjutningarna i USA har blivit regelbundna, och ytterligare sex personer dödades under årets firande av Independence Day av en beväpnad man i Highland Park, Illinois.
Att Roe V. Wade har upphävts är inte bara ett stort bakslag för jämställdheten mellan könen, utan en direkt fientlighet mot USA:s kvinnor, som nu berövats sina reproduktiva rättigheter. Aborträtten ses i Kina som en grundläggande mänsklig rättighet, men valet att göra abort får inte baseras på fostrets kön. Därför får sjukvården inte könsbestämma foster i Kina förrän den gravida beslutat att behålla barnet.
USA:s resultat utomlands kastar ytterligare ljus över den grymma ironin i dess attacker mot Kina. USA:s krig har kostat amerikanska skattebetalare tusentals miljarder dollar och har lett till enorma förluster av människoliv. Bland annat har mer än 200.000 människor dött i Irak under invasionsperioden 2003-2011. Dessutom har USA:s och Natos stödda krig i Libyen, Syrien och Ukraina destabiliserat hela regioner och lett till en massiv flyktingkris.
Den av USA och UK stödda saudiska invasionen av Jemen har kostat hundratusentals liv och dragit ner landet i en svältkatastrof vars dödstal ännu inte går att förutse. USA bombar dessutom Somalia och hotar Salomonöarna med invasion.
Som kronan på verket har USA:s sanktioner mot Venezuela, Kuba, Nicaragua, Iran, Demokratiska folkrepubliken Korea och dussintals andra nationer hindrat tillgången till grundläggande förnödenheter, vilket har lett till tiotusentals onödiga dödsfall.
Sådan är den grymma ironin i Washingtons så kallade omsorg om de mänskliga rättigheterna. Bakom denna hycklande hållning till mänskliga rättigheter finns dock verkligheten att USA:s politik är huvudansvarig för mänskligt lidande, vilket gör det ännu viktigare för amerikanska tjänstemän att använda Kina som syndabock för landets många missförhållanden. Världen börjar tröttna på USA:s bedrägliga korståg.
Hunger, fattigdom, krig, rasism, klimatförändringar och ojämlikhet mellan könen är allvarliga frågor. Mänskliga rättigheter är en allvarlig fråga, och begreppet bör respekteras.
USA:s sanktioner har, även enligt föråldrade estimat, dödat tiotusentals venezuelaner. Den unilaterala politiken har i stor utsträckning fördömts av multilaterala organ och människorättsexperter på grund av dess dödliga effekter och för att den bryter mot internationell rätt (Venezuela-analys, 18/9-21, 15/9-21, 25/3-21, 31/1-19).
AP (17/5-22) rapporterade att USA kommer att “lätta på några ekonomiska sanktioner mot Venezuela”….
Men konsumenter av västmedia är helt omedvetna om denna verklighet, eftersom etablerade media har gjort allt för att stödja sanktionerna. Detta genom att helt och hållet tvätta bort sanktionernas effekter (FAIR.org, 4/6-21, 19/12-20) – de skriver till exempel att Washington har “sanktionerat regeringen” (AP, 22/5-22) snarare än Venezuelas folk.
En nyligen genomförd lättnad av USA:s policy, som till att börja med var mikroskopisk och som snabbt drogs tillbaka, visade upp alla dessa ohederliga drag och illustrerade hur fria händer amerikanska tjänstemän har att utan utmaning eller granskning fortsätta utöva kollektiva bestraffningar mot venezuelaner.
Avslappnade stenografer
…medan NBC (17/5-22) sade i presens att “USA lättar på vissa sanktioner”…
USA:s finansdepartement tillät den 17 maj det USA-baserade oljebolaget Chevron att tala med PDVSA, det statliga venezuelanska oljebolaget, för att diskutera sin verksamhet i landet. Statstjänstemännen klargjorde samtidigt att energijätten fortfarande är förbjuden att borra eller handla med venezuelansk råolja (AP, 17/5-22).
Två veckor senare förlängde Vita huset Chevrons nuvarande licens, som endast tillåter underhållsarbete, att gälla tills i november. Denna korta öppning avslöjade ändå några tydliga tendenser.
För det första hade alla mainstream-redaktioner i stort sett samma rubrik och skrev att USA “lättar på vissa sanktioner” (NBC, 17/5-22), skulle “lätta på några ekonomiska sanktioner” (AP, 17/5-22) eller “börjar lätta på restriktioner” (Washington Post, 17/5-22) mot Venezuela. Och även om den mycket snäva omfattningen av bemyndigandet lämnade få ordvalsalternativ, tvingade det verkligen inte journalisterna att hålla sig till den information som “anonyma tjänstemän” gav dem.
Inte en enda etablissemangskanal nämnde att sanktionerna har en inverkan på vanliga venezuelaner. Istället målades privilegiet att “bara prata” med oljechefer upp som ett incitament för president Nicolás Maduro att återuppta samtalen med oppositionen.
…och Washington Post (17/5-22) berättade för läsarna att Biden-administrationen “börjar lätta på restriktionerna för venezuelansk olja”.
Den magra bakgrund/kontext som tillhandahölls i de flesta artiklar lämnade utrymme för många tolkningar. När man hänvisade till varför samtalen mellan regeringen och oppositionen bröt samman i oktober förra året fick läsarna veta att Maduro gav sig av efter “utlämningen [till USA] av en nära/nyckelallierad” (Washington Post, 17/5-22; AP, 17/5-22). Det nämndes dock inte att den “allierade” i fråga (Alex Saab) enligt dokument som Caracas avslöjat har diplomatisk immunitet och att Washington bröt mot Wienkonventionen genom att låta gripa och utlämna honom utomlands (FAIR.org, 21/7-21).
Nyhetsbyråerna fortsatte att upprepa ogrundade anklagelser mot Maduros administration som vore de absoluta sanningar, vare sig det handlar om valfusk (FAIR.org, 27/2-21), narkotikahandel (FAIR.org, 24/9/19) eller censur av media (FAIR.org, 20/5-19). Konsekvensen är att ingen redaktör nu längre ryggar tillbaka för en beskrivning av den venezuelanska regeringen som “auktoritär” (Washington Post, 17/5-22), “autokratisk” (CNN, 17/5-22) eller “korrupt och förtryckande” (New York Times, 17/5-22).
Etablissemangets journalister var också glada att få upprepa maffialiknande hot från sina anonyma källor, nämligen att USA kommer att “kalibrera” sanktionerna beroende på om framstegen i samtalen mellan den venezolanska regeringen dess opposition av Washington anses vara acceptabla eller ej (Reuters, 17/5-22; NBC, 17/5-22; AFP, 17/5/-22; AP, 17/5-22).
USA:s regeringstjänstemän hänvisar till en politik som dödar tusentals civila, som vore den en kran de kan vrida på eller av på när de vill, och deras medhjälpare i medierna ser tydligen ingen anledning att bli oroade av detta.
New York Times (17/5-22) rubricerade nyheten mer korrekt: att USA skulle “erbjuda smärre sanktionslättnader”.
New York Times (17/5-22) beskrev å sin sida stegen som “smärre sanktionslättnader”, vilket trots adjektivet fortfarande verkar lite överdrivet, med tanke på att sanktionerna innefattar ett oljeembargo och att detta bara var ett tillfälle att prata med Chevron. Tidningen försökte även måla upp sanktionerna som om dessa har lite med kollapsen av Venezuelas oljeindustri att göra och skrev också att sanktionerna infördes först 2019. I själva verket härstammar de första åtgärderna mot PDVSA – att stänga av företaget från internationella krediter – från mitten av 2017, varefter produktionen kollapsade från nästan 2 miljoner fat per dag till 350.000 på tre år (Venezuela-analys, 27/8-21).
Samtidigt fick spanska Repsol och italienska Eni oljelicenser mot skulder som “inte kommer att gynna [PDVSA] ekonomiskt” (Reuters, 5/6-22). Och ingen journalist fann något problem med att USA:s finansdepartement på något sätt har makten att “låta” europeiska företag göra affärer med Venezuela.
Alla kritiker är inte lika
Wall Street Journal: Venezuela sanktionslättnader är en fälla för Biden. Mary Anastasia O’Grady (WSJ, 19/5-22) varnade för att USA var “på tå mot ett närmande till ’diktatorn’ Nicolás Maduro”.
Att Biden-administrationen reviderade sin sanktionspolitik ens en gnutta har skapat en våldsam motreaktion, som gav näring åt medias partiskhet. Wall Street Journals opinionssektion återgav sin sedvanliga extremism,när redaktionsmedlemmen Mary Anastasia O’Grady (26/5-22) skrev att USA kanske “går på tå mot ett närmande till ’diktatorn’ Nicolás Maduro som kommer att överge den venezolanska frihetens sak”.
WSJ-krönikören hänvisade till oppositionens icke-valde venezuelanska “interimspresident” Juan Guaidó som “internationellt erkänd”, när antalet länder som faktiskt erkänner honom är nere på 16 (Venezuela-analys, 8/12-21). Hon framställde också på något sätt den USA-stödda militärkuppen som 2022 kortvarigt avsatte den demokratiskt valda presidenten Hugo Chávez som “motståndare som försvarar rättsstaten med hjälp av institutioner”.
Det fanns även gott om partiskhet i nyhetsrapporteringen också när det gällde att väga fördelar mot nackdelar med Bidenadministrationens initiativ. Det är faktiskt bara “hökaktig” kritik av den officiella politiken som får sändningstid (FAIR.org, 2/5-22).
En grupp venezolanska oppositionsföreträdare, från ekonomer till politiska analytiker och företagsledare, skrev ett brev till Biden-administrationen i april, där de krävde sanktionslättnader (Bloomberg, 14/4-22). Även om de påpekade USA:s [förmodade] roll för att lösa landets politiska kris, påpekade de det uppenbara: sanktionerna skadar det venezuelanska folket. När det väl var dags att diskutera sanktionspolitiken försökte dock ingen journalist att nå någon av dessa personer för en kommentar.
Att häva sanktionerna mot Venezuela skulle “ge segern till en autokratisk allians som leds av Vladimir Putin”, enligt den som Guardian (14/5-22) kallar “landets vice utrikesminister”.
Istället vände sig Guardian (14/5-22) till de hårdföra och gick så långt att de intervjuade en person med ett påhittat jobb i Guaidós “interimsregering” och kallade henne “landets vice utrikesminister”. Den USA-sponsrade politikern motsatte sig sanktionslättnader utan politiska eftergifter och – för att följa de senaste trenderna inom propagandan – varnade för att “om Maduro får hjälp, så får Putin det också”.
Ett antal demokrater i USA:s representanthus har, baserat på dess humanitära konsekvenser, blivit alltmer högljudda i sitt motstånd mot administrationens Venezuela-politik. Dagarna före de försiktiga lättnaderna i sanktionerna skrev de ännu ett brev till Biden (The Hill, 12/5-22). Men när det var dags att utvärdera den senaste åtgärden fick detta brev sammanlagt en enda mening i en enda rapport (AP, 17/5-22).
Däremot var senator Marco Rubio (Guardian, 19/5-22) och representant Michael McCaul (New York Times, 17/5-22), båda hårdföra republikaner, på plats för att anklaga administrationen för att “blidka” eller “kapitulera inför” Maduro.
Den ende demokraten som deltog var den notoriske höken Bob Menendez, som är känd för att vara emot Kuba och Venezuela, och vars förkastande av att visa någon som helst barmhärtighet mot Venezuela cirkulerade i stor omfattning (AP, 17/5-22; AFP, 17/5-22; NBC, 17/5-22; Washington Post, 17/5-22; Reuters, 17/5-22).
Det är anmärkningsvärt att även efter att Biden-administrationen beslutade att skjuta Chevrons licens i sank fram till mellanårsvalen, så erbjöd nyhetsbyråer likt Associated Press (27/5-22) fortfarande bara en plattform åt de hårdföra.
Och så, med nästan inga förändringar i Trumps ansträngningar att utöva “maximalt tryck”, kommer mediakonsumenterna få se Vita huset kritiseras för att det har “böjt sig bakåt för att blidka en oljedespot”, men inte för att det har orsakat att 30 procent av Venezuelas befolkning är undernärd (Venezuela-analys, 22/8-21).
Imperialister i Underlandet
“Det ensidiga upphävandet av sanktionerna mot Venezuela kommer inte att förbättra venezolanernas liv”, hävdade en högt uppsatt rådgivare i Vita huset absurt nog till Bloomberg (19/5-22).
Om västerländska journalister inte är angelägna om att berätta för sin publik vad sanktionerna har inneburit, är de ännu mindre angelägna om att ifrågasätta rena osanningar, som kommer från högt uppsatta personer från Beltway.
I en rapport från Bloomberg (19/5-22) gick skribenterna Patrick Gillespie och Erik Schatzker en bekant väg genom att låta den högste rådgivaren i Vita huset, Juan Gonzalez, spela gisslantagare och framhålla att sanktionslättnader kommer att kräva ospecificerade “demokratiska steg” och “större politiska friheter”. Men på vägen publicerade de en upprörande och flagrant lögn.
“Det ensidiga upphävandet av sanktionerna mot Venezuela kommer inte att förbättra venezuelanernas liv“, citerade Bloomberg Gonzalez.
Otroligt nog lät författarna detta uttalande stå oemotsagt, när ett upphävande av sanktionerna faktiskt är det mest uppenbara som USA skulle kunna göra för att förbättra venezolanernas liv.
Venezuelas senaste framträdande i rampljuset visade återigen hur viktiga medierna är för USA:s utrikespolitik. Med sina “kalibrerade” ansträngningar att dölja sanktionernas konsekvenser har västliga journalister i själva verket gjort tusentals och åter tusentals venezuelanska offer osynliga för allmänheten. Det är medierna som förtjänar att bli sanktionerade.
Donald Trump har förmågan att tro på sina spontana lögner från den stund han yttrat dem.
Vi lever i en märklig tid. En tid när inte bara skickligt fabricerade lögner blir var mans sanning, utan en tid där gissningar och önsketänkande presenteras som alternativa sanningar. Det handlar alltså inte längre om att avslöja lögner utan om att välja vilken version av verkligheten man föredrar. Åtminstone om man är köpare eller säljare av den trumpismen.
Egentligen är Donald Trump som individ inte särskilt avvikande. Han har förmågan att tro på sina spontana lögner från den stund han yttrat dem. Därmed är han i egentlig mening inte lögnare utan en slags narcissistisk poet som lever i sin egen uppdiktade värld. Jag är benägen att uppfatta detta som en naturlig skyddsmekanism och att väldigt många människor i olika grad omfattas av samma fenomen.
Det sjuka är att vi har ett system där fantasier har lagfäst rätt att framställas som sanningar. Jag anser i och för sig att vi måste tillåta lögner för att inte av misstag censurera sanningar, men när systemet på olika sätt istället hindrar sanningar att spridas får lögnerna stå oemotsagda.
I USA är detta draget till sin spets i det att den som har råd att betala mest kan köpa sig rätten att äga sanningen, medan det i Sverige är Socialdemokratin som genom lång tid vid makten i samråd med gamla maktstrukturer lagt beslag på rätten att definiera vad som är sanning. Att fideikommisserna fortfarande har dispens från ärvdabalken är ett exempel på hur sossarna köpt sig den gamla feodaladelns stöd och att socialdemokrater efter ett politiskt värv kan se fram emot välbetalda tjänster inom bankväsendet eller Wallenberg-sfären illustrerar hur de sedan 1907 (när Hjalmar Branting valdes till ordförande) lierat sig med inflytelserika nyckelfamiljer i storkapitalet.
Vårt system har i olika grad tvingat in samtliga riksdagspartier i samma fålla. Moderaterna representerar fortfarande de ohemult rika familjer som tävlar mot Wallenbergarna; Centerpartiet har av någon outgrundlig anledning kommit att representera de nyrika; Liberalerna är de mest amerikaniserade och står ständigt på den övre medelklassens sida mot arbetare och lägre medelklass å ena sidan och storkapitalet och feodaladeln å andra sidan; Kristdemokraterna närmade sig under Alf Svenssons tid en slags medelklassocialistism, men har sedan tillsammans med utvecklingen av framgångsteologin gjort en resa högerut och är nu ett parti för vita, nyrika troende; Miljöpartiet är partiet med mest utvecklad interndemokrati och det är valet av språkrör som helt avgör hur de kommer att agera – de nuvarande språkrören är gröna Folkpartister och skiljer sig enormt från de vänsterradikala språkrören Birger Schlaug och Maria Wetterstrand, men de är nog det parti som på lång sikt är mest immunt mot lobbyister; Vänsterpartiet är så måna om att betraktas som ett “regeringsdugligt” parti att de i allt högre grad litar mer till opinionsmätningar i sakfrågor än till analys på ideologisk grund (Lars Ohly var så mån om att betraktas som resonabel att han inte vågade säga flaska och Jonas Sjöstedt gjorde sitt yttersta för att förvandla partiet från ett ideologiskt till ett praktiskt drivet parti); Sverigedemokraternas existens i Riksdagen är resultatet av de övriga riksdagspartiernas oärlighet – de är fortfarande ett parti som lockar till sig proteströstande väljare från alla läger, men de är också ett parti som lyckats slå mynt av att främst Socialdemokraterna, men även Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, hemfallit till ”cancel culture”. Genom att låta lögner stå obemötta och obekväma sanningar outredda har dessa partier gett Sverigedemokraterna en fribiljett till den missnöjda väljarbasen.
Min slutsats är att Vänsterpartiets feminism i fortsättningen inte får definieras av suffragetter utan måste utgå ifrån Alexandra Kolontajs teser om ekonomisk och social jämställdhet och jämlikhet mellan alla människor. Kolontaj hävdade att den borgerliga feminismen hindrar klasskampen eftersom den har som mål att ge borgerliga kvinnor de borgerliga männens privilegier istället för att ge alla samma materiella villkor och därmed göra ordet privilegium överflödigt. Eller med Fidel Castros ord på Hô Chí Mihns tankar: ”feminismen är revolutionen inom revolutionen”.
Institutet för utvecklings- och fredsstudier (INDEPAZ) / Observatoriet för konflikter och mänskliga rättigheter, januari 2021.
Å ena sidan ser vi en ökad territoriell närvaro genom patrullering eller tillfällig rörlighet och å andra sidan en politisk försvagning och förlust av social bas i samband med ELN:s inträde i andra regioner där de har blivit nyaktiva under de senaste tre åren.
Politisk försvagning och förlust av social bas i samband med inträde i andra regioner där samhällen förkastar väpnade gruppers närvaro.
Samhällen förkastar förekomsten av väpnade grupper och betraktar våldsamma tvister om deras territorier som ett hot.
ELN:s dynamik mellan 2018 och 2020-1 har varit en dynamik av återanpassning, på grund av den starka dispyten mellan narko-paramilitärer, återstående grupper och dissidenter i vissa områden som har konsoliderats (särskilt i Catatumbo, Choco och sydväst).
Denna situation har lett till att trupperna har rört sig för att förstärka sin närvaro, och i många fall har de kommit att ockupera områden som aldrig tidigare har visat tecken på ELN:s närvaro; i sin väg lämnar de kvar flaggor, graffiti och bomber, vilket innebär att det finns specifika åtgärder men ingen kontinuitet i nya regioner i landet: detta är vad som i rapporten kallas för en konsolideringskris och en instabil militär omorganisation.
Denna forskningsrapport är inriktad på att erbjuda ett nytt perspektiv på ELN:s expansion och förstärkning i landet under de senaste tre åren.
Analysen mellan 2018 och 2020-1 visar en återkommande (fortsatt) närvaro i 136 kommuner och undersökningar av expansion eller transitering i 57 nya kommuner.
Under första halvåret 2020 hade ELN någon form av konflikt i 71 kommuner, varav de flesta antingen var tvister med andra grupper eller av proselytisk art. Konfrontationer med säkerhetsstyrkorna stod för 10% och var i huvudsak attacker utförda med sprängmedel.
Under 2019 ökade närvaron i 54 kommuner jämfört med 2018, medan den utökades med tre kommuner under 2019. Dessa siffror kan tyda på att ELN omedelbart efter det att FARC lade ner sina vapen expanderade i angränsande områden, men snabbt nådde en gräns på grund av konflikter och brist på befälhavare.
259 är det totala antalet kommuner där ELN har haft någon form av aktivitet eller tecken på närvaro mellan 2018 och 2020.
I 136 av de 259 kommunerna fortsätter denna grupps verksamhet under de tre analyserade åren, medan 34 kommuner har en enda händelse eller åtgärd under två år och 89 kommuner har endast en viss åtgärd under ett år utan att den återkommer.
De landskap som har det högsta antalet registrerade ELN-händelser vid ett visst datum under 2018, 2019 och 2020 är i tur och ordning: Antioquia, Cauca, Chocó, Norte de Santander och Nariño. Det är i dessa områden som de största konflikterna mellan väpnade grupper äger rum, särskilt i den del som sträcker sig från Catatumbo till Choco och i södra Stilla havet.
Målsättningar ELN haft under perioden:
Upprätta rörlighetskorridorer som gör det möjligt för ELN att ansluta till Magdalena Medio och södra Bolívar.
Skapa processer för att ta kunna ta ut folkliga hyror från företag för t.ex. gruvdrift.
Dominera och/eller kontrollera transitzoner för att kunna ta ut tullavgifter (“gramaje”) för smuggelpassage.
ELN finns förankrade i bergiga kommuner (bl.a. Murindó, Segovia, Remedios, Frontino och Urrao), som genomkorsas av bergskedjor och har olika ekonomiska baser, bland annat guld- och silvergruvor. De har ökat sin närvaro i Bajo Cauca-regionen i Antioquia för att få kontakt med södra Bolívar, där alla typer av ekonomier förekommer. Förbindelsen mellan landskapen Bolívar, Antioquia och Santander var i sin tur nödvändig för att befästa ett upproriskt projekt av nationell betydelse. I kommunen Montecristo har ELN stor kontroll över guldverksamheten, så stor att de kontrollerar in- och utflyttning av gruvmaskiner. Denna kommun, som är en del av Mojana Bolivarense, förbinder landets norra, västra och centrala delar med varandra och kontrollerar viktiga floder som Magdalena och Cauca. ELN kontrollerar också San Lucas-bergen, i byarna El Dorado, El Paraíso och Caribona, genom vilka de går direkt till Santa Rosa del Sur och Bajo Cauca Antioqueño, varifrån de får vapen och taktiskt stöd från Jesús Darío Ramírez Castros krigsfront.
ELN föröker få kontroll över ett område som är en del av det som kallas Orinoco Mining Arc och som innehåller cirka 7.000 ton mineraler[1], såsom bland annat guld, koppar, diamanter, coltan (även kallat svart guld), järn och bauxit.
En löpande affär för ELN är försäljning av säkerhetsutrustning till smugglare (som också beskattas för sin smuggling av främst bensin) som har transitzoner mellan Venezuela och Colombia, vilket de gör genom Arauca-floden, där de passerar i motorbåtar för att försörja pimpineros spå den colombianska sidan. Smuggling av bensin sker annars främst längs vägen från Convención till Tibú och överförs sedan till Aguachica i Cesar, där den saluförs och distribueras till andra landskap.
Både Boyacá och Casanare fungerar, med hänsyn till att deras geografi gör det lätt kan gömma sig och sporadiskt hålla strategiska möten utan att upprätta baser i form av permanenta läger, som transitcentra för ELN. De förvaltar också förbindelsevägar mellan Serranía de Los Motilones och Perijábergen, som anländer från Venezuela och Norte de Santander, samt även ansluter till Catatumbo- och Cesar-regionerna, utan att detta innebär kontroll eller konsolidering i regionen, genom vilka de mobiliserar olika ekonomier.
I Cesar, liksom i andra landskap, förekommer även andra illegala verksamheter, t.ex. stulna nötkreatur, som ofta kommer från Venezuela in genom Serranía del Perijá och passerar genom kommunen Agustín Codazzi. Men terrängen i Cesar tjänar också de olika strukturerna som transitpunkt mellan Catatumbo och La Guajira, främst för transport av narkotika.
ELN vinner, på grund av områdets egenskaper, terräng i Chocó, som inkluderar en utgång till Stilla havet, en förbindelse med Panama för narkotikasändningar och vägar till det inre av landet. Kontrollen över floden Atrato, som förbinder södra och norra delen av landskapet Chocó och dess huvudstad Quibdó, där Manuel Hernández El Boche-fronten och de urbana krigsfronterna finns, säkrar en struktur som har till uppgift att tvätta pengar från illegal guldutvinning och andra illegala verksamheter.
Förbindelsen via Valle del Cauca och landskapet Cauca är särskilt viktig på grund av ett intresse i Buenaventura och ELN har försökt etablera sig i stadsområdet i små grupper, men andra gruppers dominans i staden gör att försöken inte lett till något annat än att området blivit en konflikthärd.
ELN är även lokaliserat i den norra och sydvästra delen av landskapet Nariño, vilket i princip har att göra med vikten av att förvalta gränsen mot Cauca och förbindelsen till Stilla havet. De har kontroll av de områden som den transandinska pipelinen passerar genom. Dessa ingår i en viktig rutt för kokainproducuenternas försörjning (vilket bevisas av de laboratorier som hittats i kommunen Samaniego, som ingår i den västra delen av regionen och där företaget Jaime Toño Obando är verksamt).
I Santa Bárbara de Iscuandé (Nariño) sägs Comuneros del Sur-fronten kontrollera olaglig gruvdrift, vilket är anledningen till att de kontrollerar in- och utförsel av maskiner för utvinning av olika mineraler.
I Cauca-landskapet är deras närvaro inte konsoliderad eller avgörande, även om de har försökt att införa sina regler genom att hota sociala ledare, vilket CRIC och andra ursprungsfolksorganisationer i området har fördömt.
ELN har lagt ut minfält för att försöka upprätta gränser mellan de olika grupperna, en taktik som används flitigt av denna grupp.
Om INDEPAZ: Instituto de Estudios para el Desarrollo y la Paz, INDEPAZ, är en tankesmedja som främjar fred och icke-våldsalternativ och som sedan 1990 har följt alla de aktörer, faktorer, strategier och processer som har varit och är en del av de väpnade, politiska och socioekonomiska konflikterna i Colombia. INDEPAZ har i sitt arbete strävat efter att bygga broar mellan kunskap och erfarenheter i gräsrotsprocesser och kollektiva aktioner, för att på ett effektivt sätt påverka scenarierna för pakter och beslutsfattande. En del av detta arbete har bestått i att utarbeta olika rapporter för att öka medvetenheten om den politiska, sociala, ekonomiska och kulturella situationen i landet, samt att tillhandahålla forum för debatt, såsom akademiska forum och utbildningsmöten, som är nödvändiga och giltiga för dialog, debatt och skapande av alternativ.
Metodik: Triangulering av information
Huvudflöde: • Rapporter eller kommunikéer från försvarsministeriet. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella polisen. • Rapporter eller meddelanden från justitieministeriet. • Rapporter eller meddelanden från den nationella flottan. • Rapporter eller kommunikéer från sociala organisationer. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella armén.
Sidoflöde 1: • Tidiga varningar från ombudsmannens kontor.
Sidoflöde 2: • Nyheter, artiklar och artiklar och journalistiska texter som publicerats av olika nationella och internationella nationella och utländska utländska medier.
Underlaget från ovanstående flöden granskades (minst 1.500 dokument) och därefter genomfördes differentiell analys med hjälp av informationsmatriser.)
Den kapitalistiska konkurrensen tvingar rivalerna att överträffa varandra kvantitativt, sänka löneandelen och investera mer kapital i maskiner, robotar, artificiell intelligens och nyare teknik, vilket leder till sjunkande vinster. Detta gäller även för de största kapitalisterna, av vilka de flesta är rentierer.
Den grundläggande kapitalistiska motsättningen mellan socialiserad produktion och privat ackumulation av mervärde fortsätter att intensifieras, och rikedomar och kapital blir alltmer koncentrerade i händerna på ett fåtal monopolkapitalister. Sedan 2020 har den kollektiva förmögenheten hos cirka 704 amerikanska miljardärer ökat med så mycket som 1,7 biljoner (1.700 miljarder) dollar och de 704 äger nu mer rikedom än 165 miljoner amerikaner. Bara under 2020 ökade förmögenheten hos Kinas superrika med 1,5 biljoner (1.500 miljarder) dollar.
Den olösliga och evigt förlängda krisen i det globala kapitalistiska systemet fortsätter att förvärras. Monopolkapitalisterna kämpar med överproduktionsproblemet och följaktligen med stora osålda lager och fortsatt nedgång i associerade råvarupriser och minskad profitkvot.
Samtidigt äger dollarmiljardärerna, som utgör en bråkdel av 1%-befolkningen, så mycket som 50% av världens produktionsmedel och finansiella tillgångar, något som tveklöst avslöjar den extrema graden av klassutnyttjande.
Konkurrensen, om marknader och inflytelsesfärer, mellan rivaliserande imperialistiska länder har länge hotat att utlösa reguljära krig. Särskilt markant har USA-hegemonins försök att, med hela den imperialistiska verktygslådan, slå tillbaka mot Brasilien, Indien, Kina och Ryssland, när dessa försöker öka sin andel av marknaden för råvaror som mineraler, olja och naturgas, samt högteknologiska varor som t.ex. elektronik, fordon och militära vapen.
Efter att USA, efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, blev den enda supermakten, ökade USA-hegemonins självförtroende, vilket de visade genom att lägga ut tillverkning till Kina, öka investeringarna i Kina, intensifiera handeln med Kina och överföra teknik över nivån för sweatshops till Kina. Måhända var det omedvetet man därmed underminerade sin egen sysselsättning och tillverkning. Västeuropa och Nordamerika koncentrerade sig på produktion av viktiga produkter inom den högteknologiska sektorn och inom det militärindustriella komplexet, både för att kunna sälja vapen och för att kunna delta i kostsamma aggressionskrig, t.ex. i Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen, Syrien och på andra håll.
Kolossen på Rhodos, Illustration av Andrei-Pervukhin (skärmdump)
Så sent som under det andra decenniet av detta århundrade skulle strategerna i USA inse att USA på detta vis har underminerat sin position och bli oroliga, dels för Kinas ekonomiska och militära uppgång och dels för Rysslands ekonomiska stabilisering (på grund av höga oljeinkomster).
Under de senaste årtiondena har USA och Nato fört aggressions- och interventionskrig för att tvinga länder i östra och centrala Europa att gå med i Nato, få dem att stationeras med amerikansk militär utrustning och inhysa militärbaser och missilanläggningar och anläggningar för missilförsvar för att omringa Ryssland längs dess gränser.
Putins beslut att invadera Ukraina måste fördömas av tre skäl: det är olagligt (bryter mot icke-interventionsklausulen i Helsingforsavtalet från 1975); de som drabbas av krigets fasor är civilbefolkning och meniga soldater; det är ett reaktionärt krig där samtliga inblandade parter är kapitalistiska kleptokratier.
Rysslands och USA-hegemonins proxykrig i Ukraina måste genast upphöra och både Ukraina och Ryssland strävar efter snarast avsluta det genom fredsförhandlingar. Den ukrainska regeringen har uttryckt sin vilja att avsluta kriget genom dialog och förklara sin neutralitet, men USA och Nato driver Ukraina att förlänga sitt väpnade motstånd: Ukraina konfronteras nu med utsikterna till ett långvarigt krig, eftersom USA och dess allierade i Nato häller upp stridsvagnar, stridsflygplan, missiler, bomber och andra vapen samt militärt och ekonomiskt stöd.
Efter den skändliga förlusten efter två decennier av ockupation och tillbakadragande av trupper i Afghanistan förra året behövde USA:s imperialister tända ett nytt krig för att hålla sin gigantiska militärmaskin i gång. Proxykriget i Ukraina visar återigen att imperialism innebär krig: USA är inställda på att spendera 13 miljarder dollar för att stationera trupper i Ukrainas Nato-grannländer och leverera vapen till Ukraina.
Samtidigt som USA-hegemonin har levererat vapen till och utökat det militära stödet till Ukraina har de också infört omfattande finansiella och handelsmässiga sanktioner mot Ryssland. USA kan dock bara räkna med att EU, UK, AU, Kanada, Japan, Sydkorea, Taiwan och Singapore ska genomföra dessa sanktioner, vilket återspeglar den stora klyftan mellan de imperialistiska makthavarna och tillåter Ryssland att fortsätta med handel och ekonomiska transaktioner med resten av den globala kapitalistiska världen. Storbritannien, USA:s närmaste allierade, sade att man kommer att införa oljesanktioner mot Ryssland, men att man kommer att börja införa dem först i slutet av året.
USA:s sanktioner väcker också missnöje bland de europeiska länder som importerar mer än 50 procent av sin naturgas från Ryssland. Under nordamerikanska påtryckningar har Tyskland, som importerar så mycket som 65 % av naturgasen från Ryssland, avbrutit kontraktet för driften av gasledningen Nord Stream 2, som skulle ha fördubblat volymen av naturgas som levereras från Ryssland. USA:s mål är att tvinga de europeiska länderna att importera mer flytande naturgas (LNG) och förlita sig på att USA bygger upp sin energiinfrastruktur, inklusive att bygga fler terminaler och lagringsanläggningar. USA har byggt upp sin LNG-kapacitet sedan 2016 och förväntas bli världens största producent i slutet av året.
Sanktioner mot rysk olja orsakar leveransstörningar och utnyttjas av oljeproducerande länder, monopololjebolag, finansiella investerare och hedgefonder som spekulerar i olja för att driva upp priserna på råolja och petroleumprodukter. Saudiarabien förklarade att det inte finns någon brist på utbudet. USA, som självt köper en stor del av sin oljeimport från Ryssland, har bråttom att köpa olja från Venezuela, ett land som är föremål för amerikanska omstörtande sanktioner.
För bara några månader sedan förklarade imperialistiska organ glatt att de hade uppnått en “economic rebound” förra året, efter den globala ekonomiska kollapsen i de kapitalistiska länderna i samband med Covid-pandemin 2020. Men den kapitalistiska krisens långa skugga kommer nu snabbt ikapp. De stigande priserna på oljeprodukter driver upp produktionskostnaderna och hotar att ytterligare förlänga krisen i det globala kapitalsystemet. En hotande inflationschock och utsikterna till stagflation hotar att dra ner de kapitalistiska samhällena i recession, även om flertalet länder ännu inte har återhämtat sig från de ekonomiska låsningar och handelsstörningar som infördes när Covid-19-pandemin var som störst.
De globala kapitalistiska tyngdpunkterna är återigen fast i en kris och drabbas av problem med svag produktion och stigande skulder.
Under de senaste två åren har USA:s regering satt ihop en blandning av nykeynesianska utgiftspaket som numera är känt som programmet Building a Better America, inom ramen för vilket man planerar att spendera närmare 3 biljoner (3.000 miljarder) dollar under de närmaste åren i ett försök att stimulera den inhemska produktionen.
Kina vacklar på grund av en avtagande efterfrågan, produktionssänkningar och enorma mängder offentliga och privata skulder som inte kan återbetalas. Den globala skulden ökade ytterligare till 303 biljoner (303.000.000 miljoner) dollar förra året, efter att ha skjutit i höjden under 2020, i ett desperat försök att rädda företag, betala för subventioner och stimulera produktionen.
Till grund för den globala kapitalkrisen ligger det olösliga problemet med överproduktion, överutbud av varor och överackumulering av kapital hos den dominerande monopolbourgeoisin, som är sprungen ur kapitalkonkurrensen och anarkin i produktionen. Det finns ett överutbud av stål, fordon, kläder och skor, olja och andra viktiga varor. Den tillfälliga bristen på elektroniska halvledare förra året ledde till att man skyndade sig att investera i nya fabriker i bl.a. USA, Nederländerna, Kina, Taiwan, Japan och Sydkorea, vilket från och med slutet av året förväntas leda till överutbud – särskilt när det gäller de lägre chipsen.
USA fortsätter att tillgripa militär keynesianism för att hålla igång produktionen. Dess försvarsbudget har skjutit i höjden till 776 miljarder dollar 2021 (trots att man dragit sig tillbaka från Afghanistan) och kommer att skjuta upp till 782 miljarder dollar 2022. Tyskland har också deklarerat planer på att avsevärt öka försvarsutgifterna till 113 miljarder dollar, i linje med Nato-överenskommelsen att spendera 2% av sin BNP på försvaret.
Samtidigt drabbas de breda massorna av allt värre former av exploatering och förtryck och dras mer och mer in i hunger, extrem fattigdom och allvarliga sociala förhållanden. Hundratals miljoner människor har förlorat jobb och inkomster. Mer än 100 miljoner människors inkomster sjönk till under 1,90 dollar per dag, medan mer än 163 miljoner människor nu lever på mindre än 5,50 dollar per dag.
De försämrade socioekonomiska förhållandena ger upphov till omfattande massprotester för att göra motstånd mot nyliberala ekonomiska åtgärder, fascistiska restriktioner och imperialistiska krig i olika delar av världen. Det revolutionära proletariatet måste fortsätta att stärka sig och dra nytta av de fördelaktiga förhållandena för att leda de förtryckta klassernas och de progressiva sektorernas demokratiska kamp.
Skall man se något positivt med eländet så är det att förutsättningarna för socialistisk kamp blir alltmer gynnsamma.
Vicepresident Leni Robredo är en av de två kvarvarande presidentkandidaterna 2022
Kortfattat kan man säga att av de fem mindre onda alternativ som i realiteten står mot Marcos är Leni Robredo det minst dåliga. Vi måste helt enkelt inse att Leody inte har någon chans att vinna.
En betydligt längre förklaring
Presidentkandidat Leody de Guzman kan genom sin kandidatur bana väg för att normalisera vänsterorienterad närvaro i den filippinska parlamentariska kampen utanför kongressen (även om detta återstår att se), och är något som kan vara ett livskraftigt alternativ i framtida val. Kandidaturen syftar dock inte bara till att säkra en plattform och befästa en progressiv röst i ett annars reaktionärt etablissemang. Men om priset är att förlora mot ett Marcos-Duterte team, som bara kommer att förlänga och förvärra den redan djupa kris som de filippinska massorna står inför, så blir en röst på Ka Leody en bortkastad röst.
Även om vänstern inte ansluter sig till liberalerna bland sina allierade, så kräver den konkreta situationen en politisk strategi som med säkerhet kan besegra det överhängande fascistiska hotet. Det är inte rätt tid att fundera på om en socialistisk revolutionär situation likt den i Kerala, Indien, kan vinnas i denna valkamp. Den revolutionära kampen hör än så länge hemma på gatorna, på universiteten, i fabrikerna och på landsbygden.
Jag skulle, om situationen tillåter det, vilja se nya försök i nästa val. Kanske borde den nationella demokratiska fronten till och med överväga att själva delta i nästa val, om så bara för att förankra sin närvaro i valprocessen. Sålänge denna nivå av deltagande i den parlamentariska kampen inte misstas som den primära folkrörelsen gör den mer nytta än skada.
Samtidigt är många tveksamma kring om separata parlamentariska övningar någonsin kommer att vara fruktbara, särskilt i ett land där massorna ständigt översköljs av fördummande amerikansk nöjeskultur. Risken är att en splittring av den breda vänstern sker till priset av förlusten mot större och mer omedelbara hot. Den organiserade massbasen och den nationella demokratiska frontens politiska maskineri, som byggts upp genom årtionden av agitation och massarbete, kan redan säkra andra positioner på samma front med mer konkreta resultat.
Utsikterna för de förtryckta massornas företrädare att vinna ett presidentval, i strid om rösterna emot USA-imperialismen, brottssyndikaten och hela den härskarklass som dominerar staten, är nästintill obefintliga. Det betyder att uppmärksamhet och fokus gör mer nytta om de ägnas åt att organisera folkrörelserna och ta itu med massornas mer omedelbara behov.
Många undrar även vilket syfte det tjänar att kandidera till presidentposten när den folkdemokratiska rörelsen redan håller på att bygga upp och etablera ett alternativt samhälle inom de zoner som kontrolleras av dess väpnade gren. Men att gripa den parlamentariska politiska makten innebär inte att driva samma traditionella borgerliga statsmaskineri vidare, utan att ersätta det med folkets demokratiska statsapparat!
Och även om det objektiva målet att ersätta den borgerliga staten med folkdemokrati är det yttersta målet, är det också revolutionärt att återkommande ta kontroll över den borgerliga staten via parlamentsval. Titta på Kerala i Indien: livet har blivit pyramidalt bättre för alla på grund av den revolutionära kontrollen över borgarstaten via valurnorna.
De tre parallella politiska striderna är inte motsägelsefulla och de är alla nödvändiga: kulturell kamp, parlamentarisk kamp och att bygga ett alternativt samhälle och skydda det med demokratiska krafter.
Eftersom Nur Misuari och Ahod Ebrahim äntligen verkar ha kommit överens med varandra har deras gemensamma förhandlingar med den federala regeringen gjort Bangsamoros självständighet från den borgerliga staten starkare. Zapatisterna i Chiapas, Mexiko, har blivit självständiga från den borgerliga staten. Indiens kommunistparti har vunnit val efter val i Kerala och har fortfarande kontroll över den regionala borgerliga staten. Dessa exempel har möjliggjorts genom utbildning av massorna.
I länder som kontrolleras av den amerikanska imperialismen är det mycket svårt att utbilda folket på grund av de bedövande distraktioner som erbjuds av den amerikanska underhållningsindustrin (i Europa, i Nordamerika, i Japan, i Australien, i Colombia och i Filippinerna är folk mer nöjda med att göra dumma “titta på mig”-klipp på TikTok än att delta i en livsförändrande rörelse). Det vi måste besegra för att möjliggöra en seger (oavsett vilken kamp det handlar om) är den amerikanska underhållningens inflytande. Vi kommer aldrig att få det nödvändiga stödet från massorna om vi inte avbryter eller överröstar den ständiga indoktrineringen.
Stödet från filippinsk vänster är inte självklart
Ka Leody, presidentkandidat för Partido Lakas ng Masa förklarade sin ståndpunkt om varför, den kontroversiella anti-kommunistiska arbetsgruppen, NTF-ELCAC måste avskaffas. Manila, Josiah Antonio, ABS-CBN News, den 28. november 2021.
«Detta efter att vissa sektorer uttryckt oro över vicepresident Leni Robredos ändrat ståndpunkt om den nationella arbetsgruppen för att avsluta lokala kommunistiska väpnade konflikter (NTF-ELCAC), som hon nyligen sade sig stödja efter att tidigare ha kritiserat den.
“Oroväckande”: Robredo uppmanas att ompröva sin inställning till NTF-ELCAC. “Den väpnade konflikten i landet kommer inte att upphöra utan kommer att förvärras av en militaristisk lösning. Stegen mot sann och fullständig fred är omfattande program som utrotar fattigdom och exploatering, respekterar mänskliga rättigheter och upprätthåller social rättvisa”, sade Leody De Guzman i ett uttalande.
“På den första dagen av vår mandatperiod förväntar vi oss ett omedelbart avskaffande av den oäkta NTF-ELCAC”, tillade han.
De Guzman hävdade att den nämnda myndigheten bara tillämpar en politik med en militaristisk strategi som inte skiljer sig från krigslagar.
Hälsovårdspersonal och anhängare under Bukluran ng Manggagawang Pilipino (BMP), ledda av deras ordförande och presidentkandidat Ka Leody De Guzman, tågade till senaten i Pasay City den 28 oktober 2021 för att kräva en högre budget för pandemisvaret. Gruppen krävde en högre budget för hälsosektorn och fler förmåner för vårdpersonal i stället för att prioritera skuldtjänst. Foto: Jonathan Cellona, ABS-CBN
“At pinatunayan ng implementasyon nito na ang pangunahing paraan ay ang pagpapailalim ng sibilyang autoridad sa militaristang pasya katulad at walang pinagiba sa martial law”, tillade han. (Och dess genomförande visade att det huvudsakliga sättet var att underkasta den civila myndigheten ett militaristiskt beslut som liknar och är oförminskat krigslagen).
NTF-ELCAC inrättades i samband med att president Rodrigo Duterte undertecknade den kontroversiella antiterrorlagen, till stora invändningar från rättighetsgrupper lokalt och utomlands, som hänvisade till möjliga övergrepp mot regeringskritiker.
När antiterrorlagen fyller ett år säger BAYAN att det är bevisat att den har rätt om att den har blivit ett vapen. De Guzman tillade att byrån har “utbredda” kränkningar av de mänskliga rättigheterna i form av bl.a. rödmärkning, trakasserier, hotelser och arresteringar.
“Ang NTF-ELCAC din ay isang tahasang paglabag sa 1998 Comprehensive Agreement on Respect of Human Rights and International Humanitarian Law. Binabalewala nito ang nauna nang balangkas patungo sa usaping pangkapayapaan”, tillade han. (NTF-ELCAC är också ett tydligt brott mot 1998 års övergripande avtal om respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Det ignorerar den tidigare ramen för fredsfrågan).
Presidentkandidaten sade att budgeten för NTF-ELCAC borde omfördelas till program som skulle bidra till att lösa fattigdomen.
“Ang pondong inilaan ng administrasyon para sa pagpapatakbo ng bastardong NTF-ELCAC ay mas nararapat gamitin at ilaan para sa mga programang magsisiguro ng panlipunang hustisya at pagkakapantay-pantay katulad ng pagbibigay ng trabaho at suporta sa ating mga manggagawa, pagpapamahagi ng lupa’t suporta sa ating magsasaka at maralita, pambili ng mga moderno at maka-kalikasang pampublikong sasakyan sa ating mga tsuper at mananakay, pagsasaayos ng libre at dekalidad na edukasyon sa ating kabataan at napakarami pang iba”, sade han. (De medel som administrationen avsätter för driften av den oäkta NTF-ELCAC borde användas bättre och fördelas till program som säkerställer social rättvisa och jämlikhet, t.ex. att tillhandahålla sysselsättning och stöd till våra arbetare, fördelning av mark och stöd till våra jordbrukare och fattiga, köpa moderna och miljövänliga kollektiva transporter för våra förare och åkare, ordna gratis och kvalitativ utbildning för våra ungdomar och så mycket mer).
“Ang bilyon-bilyong piso nakalagak sa ahensya ay nagsisilbi lamang na regalo para sa mga ilang mataas na opisyal ng militar at balon ng pandarambong at pagsasamantala. Kahit ang kalayaang binigay sa task force para pakialaman ang pondo ng iba’t-ibang ahensyang pambansa at lokal ay ginagamit para sa pampulitikang interes ng iilan at mauuwi lamang sa korapsyon”, tillade han. (De miljarder pesos som deponerats i byrån tjänar endast som gåvor till ett fåtal högt uppsatta militärtjänstemän och som brunnar för plundring och exploatering. Till och med den frihet som arbetsgruppen har fått att manipulera olika nationella och lokala myndigheters medel används för ett fåtal personers politiska intressen och leder bara till korruption).
Regeringens antikommunistiska arbetsgrupp, NTF-ELCAC, kommer att drabbas av en nedskärning av budgeten med 24 miljarder pesos nästa år efter att den inte fullt ut har rapporterat hur den har använt 16 miljarder pesos som skulle hjälpa lokala byar i år, har senatens finansutskotts ordförande, senator Sonny Angara, tidigare sagt.
De Guzman anslöt sig till presidentvalet 2022, tillsammans med mer än 90 andra. Bland de övriga presidentaspiranterna finns vicepresident Leni Robredo, senator Panfilo “Ping” Lacson, senator Manny Pacquiao, senator Bong Go, Manilas borgmästare Isko Moreno Domagoso och den tidigare senatorn Ferdinand “Bongbong” Marcos.
Valkommissionen kommer under de kommande veckorna att skära ner på listan för att ta bort de kandidater som anses vara besvärliga.»
Den officiella kampanjperioden för valet den 9 maj 2022 började den 8 februari 2022.
Minst 27 väpnade konflikter pågår på jorden, men de avlägsna krigens muller försvinner ofta innan de når vårt medvetande.
FAIR är en mediebevakningsgrupp i USA, som sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Jag återpublicerar här en viktig analys av hur västmedia prioriterar och vinklar nyheter beroende på nationella intressen.
Hur mycket mindre nyhetsvärda är civila [offer] i andra konflikter [än den som just nu pågår i Ukraina]?
Mycket mindre, särskilt när de är offer för USA [och andra Nato-länder]. av Julie Hollar för FAIR den 18 mars 2022
När USA-hegemonins nyhetsmedier täckte de första chockerande veckorna av den ryska invasionen av Ukraina har vissa medieobservatörer – som FAIR-grundaren Jeff Cohen (Common Dreams, 28/2/22) – noterat sina intryck av hur täckningen skiljer sig från tidigare krig, särskilt när det gäller ett nytt fokus på konsekvenserna för civila.
Det är mycket mer sannolikt att TV-nyheter i USA-hegemonintalar med civila från Ukraina (till vänster, ABC, 26 februari 2022) än från Irak (till höger, CBS, 19 mars 2013).
För att kvantifiera och fördjupa dessa iakttagelser studerade FAIR den första veckans bevakning av kriget i Ukraina (24/2-3/2/22) på ABC World News Tonight, CBS Evening News och NBC Nightly News. Vi använde nyhetsdatabasen Nexis för att räkna både källor (vems röster får höras?) och segment (vilka vinklar täcks?) om Ukraina under studieperioden. Om man jämför denna bevakning med bevakningen av andra konflikter kan man konstatera både en välbekant förlitan på att amerikanska tjänstemän sätter ramarna för händelserna och en nyvunnen förmåga att bevaka konsekvenserna för civila – när dessa civila är vita och attackeras av en officiell amerikansk fiende, snarare än av USA självt.
Jeff Cohen (Common Dreams, 28 February 2022): “Unfortunately, there was virtually no focus on civilian death and agony when it was the US military launching the invasions.”
Ukrainska källor – inga experter
En av de mest slående sakerna med den första rapporteringen har varit det stora antalet ukrainska källor. FAIR utmanar alltid nyhetsmedierna att söka efter perspektivet hos dem som påverkas mest av händelserna, och de amerikanska medierna gör det i mycket större utsträckning i detta krig än i något annat krig under senare tid. Av totalt 234 källor – av vilka 230 hade identifierbar nationalitet – var 119 ukrainska (inklusive fem som bor i USA).
Det rörde sig dock till övervägande del om intervjuer med personer på gatan som sällan bestod av mer än en eller två rader. Till och med de tre ukrainska personer som identifierades som yrkeskunniga – två läkare och en journalist – talade endast om sina personliga erfarenheter av kriget. Tjugoen (17 % av de ukrainska källorna) var nuvarande eller tidigare regeringseller militärtjänstemän.
Att sända så många ukrainska röster, men be så få att tillhandahålla faktiska analyser, har effekten att skapa sympatier, men för ett folk som i första hand målas upp som brickor eller offer, snarare än som ett folk med värdefull kunskap, historia och potentiella bidrag för att bestämma sin egen framtid.
Under tiden har ryska regeringskällor endast förekommit fyra gånger. Sexton andra ryska källor citerades: Tretton personer på gatan, en oppositionspolitiker och två medlemmar av rika familjer.
Åttio källor kom från USA, däribland 57 nuvarande eller tidigare amerikanska tjänstemän. Trots EU:s diplomatiska engagemang nämndes endast två västeuropeiska källor: den norska Nato-generalsekreteraren och en tysk civilperson som hjälper flyktingar i Polen. Det fanns också åtta utländska civila personer som bodde i Ukraina: tre från USA, tre från Afrika och två från Mellanöstern.
For Ukrainian-American reaction to the Russian invasion, CBS (24 February 2022) turned to the leader of a group that “played a leading role in opposing federal investigations of suspected Nazi war criminals” (Salon, 25 February 2014).
Politiska ledare bidrar visserligen med viktiga kunskaper och perspektiv till krigsbevakningen, men det gör även forskare, tankesmedjor och medborgarorganisationer med regional expertis. Men dessa röster var nästan helt marginaliserade, med endast fem sådana experter från det civila samhället som förekom under studieperioden. Alla var i USA, även om en var ukrainsk-amerikanen Michael Sawkiw (CBS, 24/2-22), som representerade Ukrainian Congress Committee of America (en organisation som är associerad med Stepan Banderas fraktion av Organisationen av ukrainska nationalister, som deltog i förintelsen under andra världskriget).
I själva verket har alltså amerikanska nyhetsmedier i stor utsträckning låtit amerikanska tjänstemän utforma villkoren för konflikten för tittarna. Medan tjänstemännen skällde ut den ryska regeringen och betonade “vad vi kommer att göra för att hjälpa det ukrainska folket i kampen” (NBC, 3/1/22), ifrågasatte inga källor USA:s egen roll i att bidra till konflikten (FAIR.org, 3/4/22), eller de västliga sanktionernas inverkan på ryska civila.
Den partiskhet som gynnar amerikanska tjänstemän och marginaliseringen av experter från det land som invaderas – liksom experter från det civila samhället från alla länder – påminner om den amerikanska TV-nyhetstäckningen av en annan storskalig invasion under senare tid: USA:s invasion av Irak. En undersökning av FAIR (Extra!, 5-6/03) visade att under de tre veckorna efter det att USA inledde det kriget utgjorde nuvarande och tidigare amerikanska tjänstemän mer än hälften (52 %) av alla källor i nyhetsprogrammen på bästa sändningstid på ABC, CBS, NBC, CNN, Fox och PBS. Irakierna utgjorde endast 12 % av källorna, och 4 % av alla källor var företrädare för akademiker, tankesmedjor eller icke-statliga organisationer.
Med andra ord, även om fördomarna är ännu större när USA leder kriget, tycks amerikanska medier vara nöjda med att låta amerikanska tjänstemän utforma berättelsen om varje krig och att tysta sina kritiker.
Synliga och osynliga civila
Men det finns också slående skillnader i bevakningen av de två krigen. När USA invaderade Irak utgjorde de civila i landet en mycket mindre andel av källorna: 8 procent jämfört med 45 procent i Ukraina.
Amerikanska reportrar, som nästan alla var inbäddade i den amerikanska militären i Irak i början av kriget, tog till sig och återgav den amerikanska propagandan som beskrev kriget som ett befriande av irakier, inte som ett dödande av dem. Det fanns därför inte mycket motivation för att tala med eller visa dem, förutom att visa dem berömma USA – den typ av reaktion som en journalist som är inbäddad bland tungt beväpnade soldater sannolikt skulle ge.
En annan anmärkningsvärd skillnad är det sätt på vilket amerikanska nyhetsmedier bevakar antikrigsröster från angriparnationen. Intressant nog tycks den ryska allmänhetens motstånd mot kriget i Ukraina vara ungefär som den amerikanska allmänhetens motstånd mot Irakkriget, på så sätt att medan en majoritet i varje land stödde sin regerings aggressiva åtgärder i början av båda krigen, var ungefär en fjärdedel emot dem (Gallup, 24/3/03; Meduza, 22/3/22).
Men på amerikanska TV-nyheter framstod antikrigsandan som helt annorlunda i de två konflikterna. Av de 20 ryska källor som ingick i studien uttryckte tio (50 %) motstånd mot kriget, vilket var betydligt högre än den andel som opinionsundersökningarna visade. Samtidigt representerade antikrigsrösterna endast 3 % av alla amerikanska källor i den tidiga Irakbevakningen (FAIR.org, 5/03), vilket är en dramatisk nedtoning av allmänhetens motstånd.
Civil-centrerad krigsbevakning
In the Ukraine invasion, US TV news coverage focused appropriately on the civilians who pay the highest price in modern warfare (ABC, 28 February 2022)—but this focus was largely missing in reporting on US-led wars.
Det är nästan alltid oskyldiga civila som bär huvuddelen av de moderna krigen. Men USA:s mediatäckning av denna civila kostnad är sällan i skarpt fokus, vilket gör att den senaste rapporteringen om Rysslands invasion av Ukraina ger en exceptionell bild av hur en krigsbevakning med inriktning på civila kan se ut – under vissa omständigheter.
I vår studie tittade vi inte bara på källor utan även på innehållet i segmenten om Ukraina. Under den första veckan av kriget erbjöd de amerikanska nyhetssändningarna på bästa sändningstid på ABC, CBS och NBC regelbundna rapporter om invasionens civila kostnader och skickade reportrar till de större städer som var måltavlor, liksom till gränsområden som tog emot flyktingar.
Sjuttioen avsnitt i de tre nätverken täckte konsekvenserna för den ukrainska civilbefolkningen, både de som stannade kvar och de som flydde undan våldet. Tjugoåtta av dessa nämnde eller fokuserade på civila offer.
I många rapporter beskrevs eller sändes ljudklipp av civila som beskrev sin rädsla och de utmaningar de stod inför, och flera av dem tog upp barn. I ett representativt ABC-inslag (28/2/22) rapporterade till exempel korrespondent Matt Gutman: “Den här lilla flickan på tåget som snörvlar i sitt gosedjur är bara en av de mer än 500 000 människor som lämnar allt bakom sig och flyr i trånga tåg.”
Genom att göra konsekvenserna för civila människor till fokus för berättelsen och visa deras erfarenheter uppmuntras sympati för dessa civila människor och fördömande av kriget. Men denna demonstration av nyhetsmediernas förmåga att fokusera på den civila påverkan, inklusive civila offer, i Ukraina är desto mer fördömande för deras bevakning av krig där USA och dess allierade har varit angripare – eller där offren inte har varit vita.
“De verkar så lika oss”
Charlie D’Agata (CBS News, 25 February 2022): “This is a relatively civilized, relatively European—I have to choose those words carefully, too—city.”
Många experter och journalister har ertappats med att säga den tysta delen högt. “De verkar så lika oss”, skrev Daniel Hannan i Telegraph (26 februari 22). “Det är det som gör det så chockerande.”
CBS News Charlie D’Agata (25/2/22) berättade för tittarna att Ukraina
inte är en plats, med all respekt, som Irak eller Afghanistan, där konflikter har rasat i årtionden. Detta är en relativt civiliserad, relativt europeisk – jag måste också välja dessa ord med försiktighet – stad, en stad där man inte skulle förvänta sig detta, eller hoppas att det skulle hända.
“Det som är övertygande är att bara genom att titta på dem, hur de är klädda, så är de välmående – jag vill inte använda uttrycket – medelklassmänniskor”, förundrade sig BBC:s reporter Peter Dobbie på Al Jazeera (27/222):
Det är inte uppenbart att det rör sig om flyktingar som vill komma bort från områden i Mellanöstern som fortfarande befinner sig i ett stort krigstillstånd. Det är inte människor som försöker fly från områden i Nordafrika. De ser ut som vilken europeisk familj som helst som du skulle kunna bo granne med.
Även om amerikanska nyhetsmedier ibland har visat intresse för svarta och bruna flyktingar och krigsoffer (t.ex. Extra!, 10/15), är det svårt att föreställa sig att de någonsin kommer att få samma massiva bevakning som de ukrainare som “ser ut som oss” – enligt definitionen av vita journalister.
“Ge kriget en chans”
Thomas Friedman (New York Times, 6 April 1999): “Twelve days of surgical bombing was never going to turn Serbia around. Let’s see what 12 weeks of less than surgical bombing does.”
Och man kan säkert tänka sig exempel på fall där icke-vita flyktingar får för lite uppmärksamhet av amerikanska nyheter. Trots deras påståenden om djup oro för Afghanistans folk när USA drog tillbaka sina trupper förra året, har samma TV-kanaler till exempel knappt täckt den förutsägbara och undvikbara humanitära katastrof som landet står inför (FAIR.org, 12/21/21). Mer än 5 miljoner civila afghaner är antingen flyktingar eller internflyktingar.
Demokratiska republiken Kongo, som förra året utsågs till världens mest försummade flyktingkris av Norska flyktingrådet (5/27/21), med 1 miljon externa och 5 miljoner interna flyktingar, har inte fått ett enda omnämnande under de senaste två åren i de amerikanska nyheterna på bästa sändningstid. Och under 2000-talet, när uppskattningsvis 45 000 kongoleser dog av konfliktrelaterade orsaker varje månad, nämndes det i genomsnitt mindre än två gånger per år (FAIR.org, 4/09).
Vid vårt lands egna gränser minimerar nyhetsbevakningen flyktingarnas röster och framställer i stort sett deras historia som en politisk kris för USA, inte som en humanitär kris för de övervägande svarta och bruna flyktingarna (FAIR.org, 6/19/21).
Men att vara vit ger inte automatiskt civila offer en huvudroll i USA:s nyhetsbevakning. Under Kosovokriget tonades de serbiska offren för Natos bombningar ner – och ibland uppmuntrades deras död till och med – av amerikanska journalister (FAIR.org, 7/99). När Nato lättade på sina insatsregler, vilket ökade antalet civila offer, skrev New York Times-kolumnisten Thomas Friedman (4/6/99): “Tolv dagars kirurgiska bombningar skulle aldrig vända Serbien. Låt oss se vad 12 veckor av mindre än kirurgiska bombningar gör. Ge kriget en chans.”
Likaså kritiserade Washington Posts kolumnist Charles Krauthammer (4/8/99) den “outhärdliga selektiviteten” i Natos bombningar, och jublade över att “äntligen träffar de mål – kraftverk, bränsledepåer, broar, flygplatser, TV-sändare – som faktiskt kan döda fienden och civila i närheten”.
“Utformade för att endast döda mål”
Som dessa exempel antyder kan ras visserligen påverka journalisternas känslor av identifikation med civila offer, men i ett ekosystem av företagsbaserade medier som i så hög grad förlitar sig på amerikanska tjänstemän för att definiera och rama in händelser, kommer dessa tjänstemäns intressen med nödvändighet att forma vilka kriser som får mer täckning och vilka aktörer som får mer sympati.
Iraq Body Count notes that “gaps in recording and reporting suggest that even our highest totals to date may be missing many civilian deaths from violence.”
Irakkriget erbjuder en tydlig kontrast till Ukrainas bevakning. USA invaderade Irak under förevändning av oro för både Saddam Husseins förmodade massförstörelsevapen och hans behandling av det irakiska folket – och presenterade kriget som humanitärt (FAIR.org, 4/9/21). Men Iraq Body Count registrerade 3 986 våldsamma civila dödsfall till följd av kriget enbart i mars 2003. Invasionen inleddes den 20 mars, vilket innebär att dessa dödsfall inträffade på mindre än två veckor. (IBC:s siffror – som med största sannolikhet är en underskattning – dokumenterade cirka 200 000 civila dödsfall under krigets gång). Den USA-ledda koalitionen var till övervägande del ansvarig för dessa dödsfall.
(Även om kriget i slutändan resulterade i över 9 miljoner irakiska flyktingar eller internflyktingar, började denna förflyttning inte nå sitt massiva antal förrän senare, så den tidiga bevakningen skulle inte förväntas fokusera på flyktingar på samma sätt som bevakningen av Ukraina gör).
Under den första veckan av Irakkriget (20/3-26/03) hittade vi 32 avsnitt i ABC:s, CBS:s och NBC:s nyhetsprogram på bästa sändningstid som nämnde civila och krigets inverkan på dem – mindre än hälften av det antal som samma nyhetsprogram sände om civila i Ukraina.
Anmärkningsvärt nog var det bara nio av dessa inslag som pekade ut USA som ens potentiellt ansvarigt för civila offer, medan tolv av dem beskrev USA som en aktör som antingen agerade för att undvika att skada civila eller som arbetade för att hjälpa civila som hotades av Husseins agerande. NBC:s Jim Miklaszewski (21 mars 2003) informerade till exempel tittarna om att även om “mer än 1 000 vapen bombade Bagdad i dag… varje vapen är precisionsstyrt, med dödlig precision, och är utformat för att endast döda måltavlor, inte oskyldiga civila”.
När det gäller Ukraina-täckningen däremot, nämnde dessa program Ryssland som förövare i varenda en av de 28 omnämnandena av civila offer, utom i ett kort meddelande under rubriken om en stridsvagn som krossade en bil med en civilperson i den (ABC, 25/2/22).
“Ett direkt resultat av Saddam”
Tittarna på CBS Evening News hörde inte förrän i slutet av den första veckan av USA:s invasion av Irak något omnämnande av att USA hade skadat civila – även om de hörde att irakiska soldater klädde ut sig till civila och sedan sköt mot amerikanska trupper (3/23/03, 3/24/03); att de amerikanska koalitionsstyrkorna i en stad “inte skjuter in i stadens centrum eftersom vi inte kan riskera att de får kollaterala skador” (25.3.2003), och att de allierade styrkorna i en närliggande stad “förser desperata civila irakier med det första vattnet” som Hussein har avskurit från vattnet (25.3.2003). I programmet nämndes kortfattat civila offer två gånger (24/3/03, 26/3/03) utan att identifiera vilken sida som var ansvarig för skadorna, även om man i ett av programmen (24/3/03) betonade att när en skadad irakisk familj dök upp vid ett amerikanskt läger “fick dessa [amerikanska] soldater att strömma ut för att ge den hjälp de kunde”.
Efter att amerikanska luftangrepp härjade i ett bostadsområde i Bagdad den 25 mars började den amerikanska militärens noggrant kurerade mediehantering att visa vissa sprickor – men inte alla medier var redo att erkänna USA:s ansvar. Till CBS Dan Rather (26 mars 2003):
Scenes of civilian carnage in Baghdad, however they happened and whoever caused them, today quickly became part of a propaganda war, the very thing US military planners have tried to avoid.
Pentagon spokesperson Victoria Clarke (C-SPAN, 26 March 2003): “Any casualty that occurs, any death that occurs, is a direct result of Saddam Hussein’s policies.”
Även i rapporter som inte avfärdade civila offer som propaganda, dansade journalisterna ofta runt ansvaret för dem och mildrade kritiken. I ett NBC-inslag (26/3/03) använde Peter Arnett till exempel aldrig en aktiv röst för att identifiera förövaren av attacker mot civila och civila områden, utan cirkulerade runt det med repliker som: “Vi får en känsla av att Bagdad blir alltmer ett mål”, eller “Först med TV-stationen och nu med bombningar närmare stadens centrum”, eller “hela området ödelades” eller “När dessa missiler kom in i staden i dag var det relativt mycket folk i staden”. Istället beskrev han i slutet “amerikanska trupper” som “samlas för att attackera Bagdad” – som om de beskrivna bombningarna inte redan var en attack av amerikanska trupper.
I kombination med de upprepade omnämnandena av “mänskliga sköldar” och irakiska soldater som “klädde sig som civila”, gav denna typ av rapportering direkt näring åt Pentagons linje som talespersonen Torie Clarke (C-SPAN, 26 mars 2003) uttalade: “Vi gör extraordinära ansträngningar för att minska sannolikheten för dessa förluster. Alla offer som inträffar, alla dödsfall som inträffar, är ett direkt resultat av Saddam Husseins politik.”
Civila irakier kan mycket väl ha varit av mindre intresse än ukrainare för amerikanska reportrar eftersom de inte “verkade vara som vi”. Men deras dödsfall blev säkerligen mindre uppmärksammade eftersom de inte passade in i den officiella linje som journalisterna efterliknade.
“Det är perverst att fokusera för mycket på förluster”
Amnesty International (4/19) on the US-led assault on Raqqa, Syria: “In all the cases detailed in this report, Coalition forces launched air strikes on buildings full of civilians using wide–area effect munitions, which could be expected to destroy the buildings.”
USA inledde Irakkriget för nästan 20 år sedan, men nyhetsbevakningen av civila offer för USA:s aggressioner har förändrats föga med tiden. Under hela det pågående syriska inbördeskriget har USA ingripit i varierande grad, med en stor upptrappning under Donald Trump 2017. Från juni till oktober det året pamparade en USA-ledd koalition den tätbefolkade staden Raqqa, som hade tagits över av ISIS, med ett brutalt luftkrig.
Amnesty International (4/19) anklagade koalitionen för att ha förstört staden med luft- och artillerianfall och dödat mer än 1 600 civila – tio gånger så många som USA och dess allierade erkände – och skadat många fler. Mer än 11 000 byggnader förstördes. Som Anand Gopal i New Yorker (21/12/20) skrev: “Decimeringen av Raqqa är olik något som har setts i en amerikansk konflikt sedan andra världskriget”.
Under de fem månader då offensiven ägde rum nämndes civila i Syrien endast i 18 avsnitt i de tre nätverkens nyhetsprogram på bästa sändningstid. På ABC och NBC var de enda hänvisningarna till civila offer omnämnanden av Trump som lyfte fram en tidigare dödlig kemvapenattack av syriska styrkor någon annanstans i landet (ABC, 6/27/17; NBC, 6/27/17). (CBS nämnde också attacken under studieperioden-7/17/17.) Faktum är att fram till i dag har varken ABC World News Tonight eller NBC Nightly News nämnt något om amerikanska attacker mot civila i Raqqa, trots att Amnesty International släppt inte bara en utan två fördömande rapporter (6/5/18, 4/19).
Endast nio av de 17 avsnitten nämnde civila i Raqqa; alla kom från CBS, som var det enda nätverket av de tre som brydde sig om att skicka en korrespondent till den stad som nätverkets land bombade. CBS korrespondent Holly Williams gjorde åtta rapporter som nämnde civila offer, från den 24 augusti till den 17 oktober. I sex av dessa namngavs de amerikanska flygattackerna som orsakade civila dödsfall, men varje rapport nämnde i samma andetag ISIS brutalitet mot civila eller användning av mänskliga sköldar, som för att frikänna USA eller flytta skulden till ISIS.
Till exempel rapporterade Williams den 10 oktober:
Utan amerikanska flygattacker hade det varit nästan omöjligt att besegra ISIS. Men några av dem som nu flyr från ISIS-territorium säger att det är attackerna som är deras största rädsla. Den amerikanska koalitionen medger att mer än 700 civila oavsiktligt har dödats i Syrien och Irak, andra hävdar att antalet är mycket högre.
För Renas Halep är dock alla som vill förgöra ISIS en vän. Han berättade att ISIS felaktigt anklagade honom för stöld och amputerade hans hand för fyra år sedan. Det är ett straff som extremisterna har använt flitigt.
Denna “balans” är misstänkt konsekvent. Det är värt att komma ihåg att under Afghanistankriget beordrade CNN:s ordförande Walter Isaacson sin personal att kompensera rapporteringen om civilas förödelse med påminnelser om talibanernas brutalitet, och sade att det “verkar perverst att fokusera för mycket på förlusterna eller svårigheterna i Afghanistan” (FAIR.org, 11/1/01).
Ingen av Williams källor som var med i kameran kritiserade den amerikanska koalitionens flygattacker, medan många kritiserade ISIS – kanske på grund av CBS policy, eller kanske på grund av att Williams var inbäddad i koalitionsstyrkorna.
“De avlägsna krigens trumslag”
Lester Holt (NBC, 25 February 2022): “So often the booms of distant wars fade before they reach our consciousness.”
När den ryska invasionen av Ukraina började funderade NBC-ankaret Lester Holt (25/2/22):
Ikväll pågår minst 27 väpnade konflikter på vår planet. Ändå är det så ofta så att de avlägsna krigens dån försvinner innan de når vårt medvetande. Andra gånger är det råa beräkningar av gemensamma nationella intressen som minskar avståndet.
Men som bilder från Ukraina återigen påminner oss om är krigets smärta gränslös.
Holt talade som om journalister som han själv inte spelar någon roll för att avgöra vilka krig som når vårt medvetande och vilka som försvinner. Krigets smärta må vara gränslös, men de internationella reaktionerna på denna smärta beror i hög grad på den sympati som journalister skapar genom sin bevakning av kriget. Och västerländska journalister har gjort det mycket tydligt vilka offrens smärta som är mest nyhetsvärda för dem.
FAIR, den nationella mediebevakningsgruppen från USA, har sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Vi arbetar för att stärka det första tillägget genom att förespråka större mångfald i pressen och genom att granska mediemetoder som marginaliserar allmänintresset, minoriteter och avvikande åsikter. Som en organisation mot censur och självcensur avslöjar vi försummade nyheter och försvarar arbetande journalister när de får munkavle. Som en progressiv grupp anser FAIR att det i slutändan behövs strukturella reformer för att bryta upp de dominerande mediekonglomeraten, inrätta oberoende offentliga sändningar och främja starka icke vinstdrivande informationskällor.
FAIR arbetar på ett unikt sätt med både aktivister och journalister. Vi upprätthåller en regelbunden dialog med reportrar på nyhetsbyråer runt om i landet, där vi ger konstruktiv kritik när det behövs och applåderar exceptionell, slagkraftig journalistik. Vi uppmuntrar också allmänheten att kontakta medierna för att framföra sina synpunkter och bli medieaktivister snarare än passiva nyhetskonsumenter.
FAIR publicerar Extra!, nyhetsbrevet om mediekritik, och producerar veckovis radioprogrammet CounterSpin, programmet som ger dig nyheterna bakom rubrikerna. Dessutom distribuerar FAIR:s blomstrande e-postlista artiklar och Action Alerts till vårt internationella nätverk av över 20.000 aktivister.
Det militärt-sexuella komplexet: Prostitution, sjukdom och imperiets gränser under det filippinsk-amerikanska kriget av Paul A. Kramer, publicerad i The Asia-Pacific Journal, 20 juli 2011
Översättarens förord Den vita kvinnans börda: Samtidigt som det vita patriarkatet exploaterar kvinnor i Trikontinentalen i ännu högre grad än det gör "hemma" (i Nordamerika, Europa, Japan, Australien och Mellanöstern), ser imperiefeminister i skärningspunkten mellan militär ockupation, kommersialiserat sex, prostitution och dess medicinska reglering en möjlighet att hävda vita kvinnors politiska makt över rasifierade koloniala subjekt.
Det första reservsjukhuset i Manila 1900. William Johnson, korrespondent för en förbudsivrande tidning, rapporterade att han fick höra av en läkare att en sjättedel av soldaterna på sjuklistan – över 3.000 fall – var smittade av könssjukdomar. Källa: Kongressbiblioteket.
Major Owen Sweets kampanj mot utnyttjande av prostituerade började strax efter hans ankomst till Jolo i södra Filippinerna i maj 1899. Situationen var brådskande. Fyra månader in i ett krig mot den filippinska republiken hade 23:e infanteriet tagit kontroll över området från spanska styrkor, men, som [rasisten] Sweet beklagade, hade hans trupper fallit “arvtagare till de slappa moraliska förhållanden som är förknippade med Filippinerna och orientaliska länder i allmänhet”. I brist på kasernutrymme hade hans soldater tvingats leva “i nära kontakt” med “blandade raser”, och Sweet hade “konfronterats med samma status av omoral och laglösa samhälle” som befälhavare hade gjort i Manila, Iloilo, Cebu och på andra ställen. En “personlig” utredning i november som innebar en “undersökning och inspektion från hus till hus” hade avslöjat spelhallar, grogbutiker, salonger, “ställen där de mest avskyvärda droger gavs ut” och “flera prostitutionsställen” som främst beboddes av kineser och japaner, men även filippinare, moros och “andra omoraliska kvinnor, som fanns utspridda i byarna”. Sweet fruktade att dessa förhållanden skulle kunna utlösa lokala spänningar och öppna en andra, muslimsk-amerikansk front som amerikanerna inte hade råd med.[1]
I en rapport till sina överordnade, som senare krävde en fullständig redogörelse för hans agerande på Jolo, berättade Sweet om sin energiska bekämpning av lasterna.[2] För att främja “moral, disciplin och god förvaltning” hade han gjort razzior på “spelställen” och “reglerat” sprithandeln, förstört binoförråden och stängt alla sprithandlare och salooner i början av 1900. Sweet, som stod inför “ett nästan helt omoraliskt kvinnosamhälle”, hade gett “dessa kvinnor och deras innehavare” en “reglering, begränsning och kontroll som hittills varit okänd under deras livstid”. Vad han kallade “noterade kvinnor” var “bevakade, tyglade och undersökta”. När det gällde bordellerna “införde han genast ett system med sträng övervakning, krävande restriktioner, inspektioner och kontroll samt bestraffningar och medicinska undersökningar av [arméns] kirurger”. Medan ett “förvarsläger” upprättades för sjuka soldater hade Sweet fängslat “alla kvinnor i Jolo som man visste var sjuka” i en särskild sjukhusavdelning och “deporterat” dem som befanns vara smittade med “så kallade asiatiska sjukdomar”. Tillsammans utgjorde dessa åtgärder ett “slitningssystem” som “tenderade att minska antalet på olika sätt”. Sweet hade först “befriat städerna från kineser, sedan från olika nationaliteter”, sedan från morokvinnor “på det mest lugna sätt man kan tänka sig” och “från tid till annan från de mer obehagliga japanska kvinnorna”. Därefter “drev han gradvis ut Visaya [sic] och filippinska kvinnor”. Sweet gick gradvis mot vad han kallade “slutlig eliminering” och hans program med avgifter, inspektioner, inspektioner, inspärrningar och deportationer, som var riktat mot de “vanliga kvinnorna”, hade enligt hans egna mått mätt lyckats i juni 1900, då “endast ett tjugotal kvinnor återstod”. Om han hade haft befälet några månader längre skulle 1901 det “sociala onda” där ha varit “utplånat”.[3]
Sweets kamp var bara en episod i en mycket större historia om politiseringen av prostitutionen under och efter det filippinsk-amerikanska kriget.[4] Det fanns en viss ironi i det faktum att utredningen av hans beteende hade föranletts av den kollektiva ilskan hos reformatorer som ansåg att hans repression av lasterna inte hade gått tillräckligt långt genom att tillåta ett trettiotal japanska prostituerade att stanna kvar i Jolo. Det var inte Sweets krig mot prostituerade utan de bestämmelser som han hade utfärdat och som krävde att de skulle genomgå medicinska kontroller som blev föremål för en intensiv debatt i Förenta staterna. Hans uppdrag var en del av ett mer omfattande uppdrag. Under det filippinsk-amerikanska kriget genomförde den amerikanska armén det mest omfattande program för venerisk inspektion av sexarbetare som den amerikanska militären hittills genomfört.[5] Det sattes igång bara några månader efter den amerikanska ockupationen av Manila och skulle under krigets lopp utarbetas där och på olika sätt i lokala armékommandon. I dessa många miljöer institutionaliserade förordningen könsbundna och rasifierade föreställningar om moral och sjukdom, och gjorde “infödda kvinnor” till “källan” till könssjukdomar och till de exklusiva objekten för inspektion, behandling och isolering.
Inspektionssystemet i sig gick obemärkt förbi i USA i nästan två år, men när en journalist om förbudet upptäckte det i juni 1900 utlöste det en mobilisering av en mängd olika reformgrupper och korståg för “avskaffande” som intensifierades under de följande två åren. Aktivister gjorde könsbesiktning till ett problem på olika sätt, var och en försökte använda den för att föra sin agenda framåt. För reformatorer som arbetar med “social renhet” “licensierade” regleringen sedlighet i flera avseenden, vilket hotade soldaternas moraliska och fysiska hälsa och hälsan i det samhälle som de skulle återvända till. Suffragetter framställde politiken som en naturlig biprodukt av en stat utan kvinnors moraliserande inflytande. Antikolonialister kopplade den till en bredare rädsla för kroppslig och politisk “korruption”. För dem alla signalerade antagandet av regleringen en tragisk kollaps av den nationella exceptionalismen, eftersom Förenta staterna antog vad de ansåg vara omoraliska, “europeiska” metoder för att begränsa könssjukdomar. Efter inledande förnekanden erkände krigsdepartementet och den amerikanska armén förekomsten av reglering och fördömde den så småningom retoriskt, samtidigt som de tillät att den fortsatte i modifierad, och mindre inhemskt synlig, form. Bland dessa ändringar formaliserade och universaliserade armén inspektionen av sina soldater i Filippinerna efter maj 1901; under senare år blev denna koloniala innovation nationell armépolitik.
Tack vare feministiska forskares och aktivisters arbete har det militära imperiets sexuella politik framträtt som ett av de viktigaste ämnena i en kritisk forskning om USA:s militära närvaro utomlands. Denna forskning har utforskat de sociala landskapen för sexuellt arbete nära militära installationer, de avtal mellan stater som ingåtts för att underlätta kommersialiserat sex, sexarbetarnas erfarenheter och den centrala roll som kontroverser om sex har spelat i politiken för militär basering.[6] Den här uppsatsen bidrar till dessa undersökningar på ett antal sätt. För det första ger den dem en förhistoria: medan den mesta av denna litteratur har fokuserat på det kalla kriget, visar jag att den amerikanska militärens ansträngningar för att formellt säkra sina manliga soldaters sexuella tillgång till kvinnor samtidigt som man skyddar sina styrkor från könssjukdomar – det som jag, med en ursäkt till Eisenhower, kommer att kalla det militärt-sexuella komplexet – går tillbaka till början av 1900-talet; det gör även kontroverserna om dessa ansträngningar. Samtidigt som jag flyttar fram denna tidslinje talar jag också till historieskrivningen om den amerikanska kolonialismen efter 1898 och visar att regleringen av sedlighet är ett viktigt och underkänt tema bland antikolonialister och andra reformatorer i det tidiga 1900-talets kamp mot “imperialismen”.[7]
På vägen dit avslöjar min forskning ett exempel på vad observatörer från sekelskiftet 1900 kallade “reflexhandling”: ett fall där projekt, politik eller institutioner som invigdes i koloniala miljöer fördes tillbaka och integrerades i storstadsmiljöer. Sådana kopplingar – där koloniala erfarenheter förväntades omvandla storstadsformationer, på gott och ont – förutsågs (och missförstods ofta) av historiska aktörer, vilket vi kommer att se.[8]
Dessa kopplingar har också varit ett slags helig graal för historiker av transnationella förbindelser, och har av denna anledning visat sig vara lätta att överdriva. Forskare utgår till exempel ofta från det felaktiga antagandet att de likheter som de uppfattar mellan diskurser, praxis eller institutioner i skilda miljöer utgör bevis för “kopplingar”.[9] Men historiker har också börjat kartlägga specifika koloniala teknikers genomströmning och följa deras banor genom individers och institutioners liv, med uppmärksamhet på brytningar, avledningar och förändringar på vägen; Alfred McCoys nyligen publicerade historia om den koloniala övervakningens och USA:s nationella säkerhetsstatens sammanflätade historier är ett övertygande exempel.[10] Om risken för att förstärka effekterna av koloniala överföringar kvarstår, öppnar en sådan forskning ändå möjligheten att upptäcka domäner av den amerikanska staten och det amerikanska samhället som byggts upp, skulle man kunna säga, utifrån och in. I mitt arbete här är tekniken i rörelse den regelbundna veneriska inspektionen av amerikanska soldater: den genomfördes för första gången i Filippinerna som svar på kritik mot den sexuella dubbelmoralen och svårigheterna med att inspektera lokala kvinnor, men blev snart amerikansk militärpolicy i allmänhet, med militärmedicinska myndigheter som hänvisade till filippinska prejudikat. Här var ett exempel på “reflexhandling” i arbete, men tvärtemot förväntningarna hos kommentatorer från början av 1900-talet, som förutsåg automatiska och exakta överföringar från koloni till metropol, visade det sig att metoderna förändrades i takt med att de migrerade: sådana överföringar avslöjade kopplingar som var lika täta som de var oförutsägbara.
Slutligen utforskar jag politiken kring sex, hygien, militär och imperium ur ett kulturhistoriskt perspektiv, genom att titta på hur “reglerad sedlighet” i Filippinerna föreställdes och diskuterades av ett brett spektrum av amerikanska offentligheter vid sekelskiftet 1900. Som jag visar blev kontroverser om prostitution och sjukdomar på komplicerade sätt sammanflätade med bredare argument som amerikanerna förde om innebörden och konsekvenserna av det koloniala imperiet. Även om kritikerna var överens om att något stank i skärningspunkten mellan militär ockupation, kommersialiserat sex och dess medicinska reglering, spårade de lukten till olika rötter av “korruption”. Var problemet med den amerikanska militärens medicinska inspektion av prostituerade att den legitimerade regleringsprincipen och sanktionerade prostitution (vilket kampanjarbetare för social renhet hävdade) eller att den var knuten till och symbolisk för en illegitim invasion (vilket antikolonialister hävdade)? Var problemet rasistiskt eftersom det medgav och sanerade “rasblandning”? Var det så att det undergrävde nationella exceptionella anspråk genom att göra Förenta staterna mer “europeiskt” (där Europa i varierande grad innebar imperium, statlighet och sexuell frihet)? Eller var det bara så att den reglerade prostitutionen var synlig, något som amerikanerna var tvungna att tänka på när de tänkte på sin roll i världen?
När man närmar sig det här sättet ger historien om militären, prostitutionen och könssjukdomar under det filippinsk-amerikanska kriget ett fönster till den kulturella historien om USA:s imperiala gränser: om hur amerikanerna markerade platsen där USA slutade och resten av världen började, och gav mening åt sin oförmåga att helt kontrollera de processer som flödade över den svårfångade gränsen.[11] Att tala om de amerikanska soldaternas kroppar och de faror som tömde deras kraft och renhet var med andra ord också att tala om det amerikanska imperiets “kropp” i ett ögonblick då denna kropps gränser, konstitution och sårbarheter var föremål för heta diskussioner. Den retoriska närvaron av filippinernas kroppar, som källor till hot snarare än objekt för våld, sade också mycket om den imperiala kroppens konturer och kanter. Detta är alltså både en historia om USA:s militärt-imperiala sjukdomskontroll i en kolonial miljö och om hur könsrelaterade och rasifierade rädslor för sexuell smitta både uttryckte och gav form åt djupare oro för genomsläppligheten i ett globaliserande USA.
År 1898 hade den statliga regleringen av prostitution genom påtvingad medicinsk inspektion av kvinnor blivit ett avgörande inslag i kommunpolitik, sanitär strategi och moralreformer över hela världen, även om dess särskilda institutionella praxis varierade kraftigt både mellan och inom stater.[12] Dessa system utvecklades först i kontinentaleuropa i mitten av 1800-talet, men som Philippa Levine dokumenterat var deras mest varierande projektioner i det brittiska imperiet. Contagious Diseases Acts (CD Acts), som först antogs av parlamentet 1864 och därefter reviderades, gav poliser i utvalda distrikt befogenhet att arrestera prostituerade, låta dem genomgå undersökning av könssjukdomar och fängsla de smittade på “lock hospitals”. 1870 fanns liknande förordningar i mer än ett dussin av Storbritanniens kolonier, i fördragshamnar och i Storbritannien självt.[13] Även om deras institutionella former och förfaranden skilde sig åt, föreskrev dessa förordningar obligatorisk läkarundersökning av prostituerade och inspärrning av dem som befanns ha veneriska sjukdomar på lock-sjukhus; de institutionaliserade dubbelmoralen genom att inte föreskriva inspektion eller inspärrning av män.[14] Under de sista decennierna av 1800-talet var regleringen av prostitution en del av vad som definierade ett modernt imperium, och den infördes i betydligt mindre och svagare koloniala imperier, som Spaniens.[15] På 1880- och 1890-talen hade Spaniens koloniala regering i Filippinerna till exempel inrättat program för inspektion av Manilas prostituerade under en byrå för folkhälsa.[16]
I takt med att regleringen spreds, ökade också rörelserna som syftade till att avskaffa den, särskilt i den angloamerikanska världen. Som Ian Tyrrell har visat sammanförde dessa ansträngningar förespråkare och diskurser från evangelisk kristendom, feminism och suffragism för att angripa regleringens logik som statens “tolerans” av “laster”. Kritiker av kolonialismen lade också till reglerad sedlighet till sin lista över militärimperiets missförhållanden. När den statliga regleringen rörde sig på imperiala kanaler utspelade sig dessa kampanjer på en global terräng. Organisationer som World Woman’s Christian Temperance Union (WWCTU) och International Federation for the Abolition of the State Regulation of Vice (Internationella federationen för avskaffande av statlig reglering av sedlighet) fick stöd av en angloamerikansk och ofta självmedvetet “anglosaxisk” väljargrupp.[17] Brittiska och amerikanska reformister som arbetar med social renhet utbytte personal, litteratur och resurser under 1800-talets två sista decennier, och de var förbundna med varandra genom långvariga transatlantiska reformnätverk – därav namnet “abolitionist”. Höjdpunkten för det angloamerikanska samarbetet enligt dessa linjer nåddes i kampen för att avskaffa regleringen i Indien. Två amerikaner, Katherine Bushnell och Elizabeth Andrew, rekryterades för att undersöka regleringspraxis i Indien 1897 under ett och ett halvt års tid. Deras rapport, The Queen’s Daughters in India, var en svidande anklagelse som, efter deras vittnesmål inför parlamentet, bidrog till att CD Acts avskaffades i Indien, elva år efter att de avskaffats i den brittiska metropolen.[18] Även om dessa anglo-amerikanska renhetsaktivister arbetade mycket tillsammans och delade idéer om stat, begär och sexuell handel, intog amerikanerna en särställning inom reformorganisationerna, en ställning som präglades av institutionell marginalitet och exceptionalistisk moralisk överlägsenhet. Förenta staterna, påpekade de inte trött på att påpeka, var “ren” från reglering bortsett från några få anmärkningsvärda kommunala experiment, som det i St. Louis, som hade krossats.[19]
Den amerikanska arméns ockupation av Manila i augusti 1898, som blockerade de filippinska revolutionära styrkornas intåg, tillät en annan, sekundär sysselsättning: den av hundratals prostituerade som kom in i staden från otaliga anlöpningshamnar. Det kejserliga kriget hade samlat världens sexarbetare i en tät huvudstad. Många kommentatorer förvånades över det snabba inflödet av vad en av dem kallade en “kosmopolitisk sköka”.[20] “Med de amerikanska truppernas ankomst kom det övergivna kvinnor från jordens alla hörn”, skrev H. S. Neuens från Purity Society of India.[21] De var en del av vad evangelisten pastor Arthur Judson kallade “det avskum som ständigt kastas upp av civilisationens framryckande vågor”.[22] Det största antalet utländska prostituerade var japanska: prostitutionsnätverk från Japan hade sträckt sig till Filippinerna redan på 1880-talet, men expanderade massivt i samband med den amerikanska ockupationen. Motoe Terami-Wada uppskattar att det fanns 167 japanska prostituerade i Filippinerna år 1900 och 2.435 år 1905. Även om man räknar med att datainsamlingen blev alltmer effektiv under denna period, innebär detta en ökning med nästan 15 gånger.[23] Men mer chockerande för de amerikanska militärmyndigheterna var att det fanns vita bland de nyanlända, särskilt “ryska, österrikiska och italienska”, enligt en medicinsk auktoritet.[24] Även om det var troligt att siffrorna skulle skifta snabbt och efterföljande sjukhusjournaler endast utgjorde ett högst ofullständigt statistiskt mått, inkluderade en rapport från november 1901 bland de “intagna” på en sjukhusavdelning för prostituerade en spanjor, en ungrare, en australiensare, två italienare, två “européer”, tolv ryssar och fjorton amerikaner.[25] Den sistnämnda gruppen, som var mest alarmerande för de amerikanska myndigheterna, borde inte ha varit överraskande: som Eileen Scully har visat fanns det amerikanska prostituerade även i utposterna till USA:s informella imperium, som till exempel i Kinas avtalshamnar.[26] Den stora majoriteten av Manilas sexarbetare var dock filippinare. Familjer på landsbygden i Filippinerna i slutet av 1800-talet, som tvingats bort från sina hem på grund av stigande hyror, exportjordbruk eller spanskt förtryck, hade skickat döttrar till Manila för att arbeta; många av dem tvingades och fångades in i prostitution.[27] USA:s ockupation av Manila ledde alltså inte bara till att USA kom in bland militärmakterna i Asien, utan samlade också en genuint internationell, imperialistisk arbetarklass av sexarbetare.
Inspektionsregimen infördes i samband med en upplevd moralisk och medicinsk kris.[28] Enligt Robert Hughes, generalprovost Marshall under perioden efter ockupationen, hade staden “endast ett fåtal vita familjer av dålig karaktär”, och tillsammans hade den militära hälsovårdsnämnden och polisen gjort “ihärdiga ansträngningar” för att “förhindra varje ökning av denna klass av människor från utländska hamnar”. Men det var nästan omöjligt “att lokalisera de inhemska kvinnorna med dålig karaktär” och “att förhindra att polisen kommunicerar mellan dem och våra soldater”. För en peseta tog en “infödd” med sig “kvinnan” till “någon utpekad plats” för att träffa en kund; erfarenheten visade att “det onda” endast kunde förhindras “genom att göra kvinnorna till fångar”. Denna “ondska” manifesterade sig på ett annat sätt: i oktober fanns det 300 män på sjukhuset för könssjukdomar, särskilt syfilis och gonorré, och 50 operationer hade genomförts. Utan reserver och med rädsla för att sjukdomen skulle kunna göra de militära insatserna “allvarligt förlamade”, kände sig Hughes tvungen att agera för att “svartsjukt skydda mannen bakom geväret”.[29]
Vissa läkare beklagade sig över dessa sexuella möten i sig själva, bortsett från en uttalad sjukdomskontext. En kirurg klagade över att “samlag med infödda kvinnor inte kan kontrolleras när trupperna är stationerade i utspridda stadskvarter”.[30] Det faktum att detta i sig självt föreställdes som en medicinsk kris tyder på hur rädslan för sjukdom och rasblandning korsades.[31] Med tanke på att filippinare i många fall troddes vara naturligt sjuka innebar rasblandning smitta; oavsett om specifika filippinska kvinnor troddes vara smittade eller inte, föreställdes rasblandning ofta som både ett tecken på och en utlösande faktor för fysisk och moralisk “degeneration” bland vita amerikanska soldater. För vissa utgjorde smittan av könssjukdomar och sex med “infödda kvinnor” olika men besläktade former av “förräderi”. När befälhavare antydde att könssjukdomar främst var ett problem med truppstyrkan och att soldaternas omoral och vårdslöshet var orsaken, gjorde de kontraktionsakten till ett slags kroppsligt förräderi, ett partiellt förnekande av ens fysiska konstitution till staten.
När de amerikanska tjänstemännen sammanställde sitt regleringssystem valde de en väg som bjöd på minst motstånd: i stället för att importera politik antingen från USA:s metropol eller från grannkolonierna fortsatte de lokala metoder som först hade genomförts av spanjorerna och, under en kortare tid, av den revolutionära regeringen under Emilio Aguinaldo som hade efterträtt den.[32] Ett spanskt regleringssystem hade införts i Manila i slutet av 1880-talet under en liberal guvernör, uppenbarligen baserat på Madridreglerna. 1897 införde en sektion för folkhälsa vid hälsodepartementet obligatorisk registrering av bordeller och de prostituerade som bodde och arbetade i dem och rapportering av byte av bostadsort, tillsammans med obligatorisk läkarinspektion och inspärrning på sjukhus och behandling vid sjukdom. Hälsovårdsmyndigheterna fick betydande befogenheter att stänga bordeller och bötfälla bordellägare eller prostituerade vid överträdelser.[33] Med tanke på de tumultartade förändringarna i Manilas styrelseskick i mitten av 1898 är det dock slående att det finns en uppenbar kontinuitet i inspektionsmetoderna mellan de spanska, filippinska och amerikanska regeringarna. Den dag då amerikanska trupper ockuperade Manila hade till exempel Aguinaldo och Leandro Ibarra, den revolutionära regeringens inrikesminister, undertecknat ett dekret som godkände fortsättningen av Spaniens regleringsprogram “för att förhindra att syfilitiska och veneriska sjukdomar smittar”.[34]
Det amerikanska inspektionssystemet byggde på de grundläggande konturerna av det befintliga spanska programmet, inklusive dess mest innovativa inslag, nämligen dess finansiering genom obligatoriska avgifter och straffavgifter som kvinnorna själva betalade. USA:s anställning av en “infödd läkare (spansk)” för att utföra medicinska inspektioner tyder på ytterligare kontinuiteter.[35] Det fanns naturligtvis också avbrott: USA:s inspektioner ägde rum varje vecka i stället för varannan vecka, och de amerikanska inspektörerna beordrades inte (även om vissa försökte) att råda prostituerade att avstå från att bedriva sin verksamhet. Men i stort sett verkar den amerikanska regleringspolitiken ha baserats på dessa och andra lokala institutioner. När civila tog över hälsovårdsnämnden och regleringsprojektet från armén 1901, till exempel, övade de tanken på att låna strategier – från amerikanska källor – bara för att förkasta strategin till förmån för rådande praxis. Även om “Honolulus och St Louis förordningar om prostitution” “nu fanns i arkivet på detta kontor”, noterade armékirurgen och styrelseledamoten Charles Lynch, “ansågs det inte nödvändigt med några ändringar i de metoder som tillämpades”.[36]
I slutet av 1898 var militärens regleringsprogram väl utvecklat. Den 2 november, knappt tre månader efter ockupationen, hade styrelsen inrättat ett “kvinnosjukhus” för isolering och “behandling” av alla prostituerade som befanns vara sjuka, i en flygel av spetälska sjukhuset i San Lazaro. Hughes betonade institutionens lokala ursprung och hävdade att beslutet var “helt och hållet mitt eget”, men att det hade fattats i samråd med hälsovårdsnämndens direktör Frank Bourns och nämndens andra “medicinska herrar”.[37] Det fanns en läkare som gjorde dagliga besök, en manlig skötare, två kvinnliga sjuksköterskor, två tjänstefolk och en kokerska. Enligt Bourns hade nämnden också “tagit i besittning” en tidigare vaccinationscentral, Calle de Iris 24, och gjort om den till ett “inspektionskontor” där intyg utfärdades till de kvinnor som befanns vara fria från sjukdom. De som befanns vara smittade var “tvungna att gå till sjukhuset för behandling”. Bourns begärde att poliser från Manila skulle avdelas för att “vakta kvarhållna (sjuka) personer och leda dem till sjukhuset” och för att besöka “varje känt prostitutionshus” minst en gång i veckan för att kontrollera att intygen för “intagna” var aktuella. Om så inte var fallet skulle huset i fråga “stängas tills varje fånge har undersökts ordentligt”.[38]
Systemets första princip var den prostituerade som den eviga och exklusiva smittkällan. Sedan starten hade man i ansträngningarna att kontrollera könssjukdomar genom statliga medicinska inspektioner infört en rigid sexuell dubbelmoral som både uttryckligen och underförstått tillskrev kvinnorna könsepidemier och rationaliserade att männen inte undersöktes. I koloniala sammanhang var den ofta sammanflätad med rasifierade medicinska teorier som utmålade koloniserade folk som reservoarer för farliga tropiska sjukdomar.[39] Den amerikanska arméns veneriska inspektioner i Filippinerna var till en början inte annorlunda, med en ökad oro för de amerikanska truppernas hälsa utan att det fanns obligatoriska system för att inspektera dem. Liksom i den brittiska regleringen ansågs det vara påträngande, förnedrande, vanhedrande och “demoraliserande” att utsätta män för venerisk inspektion; prostituerade hemma eller utomlands hade tydligen inget av denna betungande heder att förlora. När Simon Flexner och L. F. Barker, professorer vid Johns Hopkins University, skickades till Filippinerna i mars 1899 som en “medicinsk kommission” för att studera “alla sjukdomsfall som inträffade inom det område som omfattades av de amerikanska militärlinjerna”, förbigick de frågan om könssjukdomar bland amerikanska trupper.[40] Deras första rapport, som lämnades i december, innehöll redogörelser för pågående amerikanska insatser mot beriberi, dysenteri, tyfus och malaria, “de viktigaste sjukdomarna som amerikanerna led av”; men inte ens deras andra lista, “tuberkulos, difteri och scharlakansfeber”, omfattade könssjukdomar.[41]
Under de följande två och ett halvt åren blev inspektionsprogrammet mer systematiserat och intensivt. I takt med att det utvecklades införlivades tydligen många av de funktioner som ursprungligen hade tilldelats polisen: en “infödd läkare (spansk)” anställdes som “medicinsk inspektör” för att varje vecka göra inspektioner “från hus till hus” av “alla kända bordeller” i staden och undersöka var och en av deras “fångar”. Istället för att utfärda intyg varje vecka delade byrån ut “inspektionsböcker” som varje kvinna skulle ha med sig. Om inspektören fann att en kvinna var fri från sjukdom registrerade han detta i hennes bok; om inte, “placerades hon på sjukhus”. Till stöd för den medicinska inspektören fick en “lekmannainspektör” stort handlingsutrymme, “spåra var kvinnor som inte hittats av läkaren befinner sig, hitta nya hus, ta eller skicka kvinnor till sjukhus vars böcker var försenade…”. Denna lekmannainspektör var “en värvad man som var detaljerad”, och efter hösten 1900 anställdes samma man som civilperson.[42] Fram till början av 1901 tog programmet in mellan 20 och 90 kvinnor till sjukhuset, de flesta av dem filippinare. För att minska ineffektiviteten och kostnaderna för transport och övervakning var kostnaden för undersökningarna 1,00 mexikanska dollar för undersökningar på plats på sjukhuset och 2,00 mexikanska dollar för undersökningar som gjordes på bordeller. (Den uppskattade kostnaden för en inspektion var 47 cent per kvinna; avgifterna fastställdes enligt en rasistisk glidande skala, dubbelt så höga för vita kvinnor). Dessa medel förblev åtskilda från arméns övriga budgetar i en “specialfond”; mellan mitten av 1899 och början av 1901 gjorde byrån en imponerande vinst på 23 procent.[43]
I början av mars 1901 omorganiserades inspektionssystemet och placerades under hälsovårdsnämndens ledning. Anledningen till denna förändring kan ha varit avslöjanden om programmet. Dessutom kan en separat “Bureau of Municipal Inspection” ha setts som mer politiskt utsatt än en inbäddad funktion i vad som 1901 var en komplex byrå som hade ett flertal sanitära och hälsorelaterade uppgifter. Det var också troligen relaterat till bredare folkhälsofrågor. När böldpest hade drabbat Manila i januari 1900 hade nämnden inspekterat alla bordeller, “eftersom man trodde att pesten kunde spridas från sådana här platser”. Det nya systemet var självmedvetet vitare när det gällde personalen: på jakt efter vad major Charles Lynch, kirurg och medlem av hälsovårdsnämnden med ansvar för sjukhuset, kallade “kompetent verkställande kraft”, anställde nämnden en amerikansk läkare “som gör samma arbete som de två tidigare infödda läkarna”; han anslöt sig till en amerikansk sjukvårdare och en lekmannainspektör, som båda var “utmärkta män”.
Systemet var också mer kraftfullt: bara två månader efter övertagandet fängslade det 86 procent fler kvinnor än tidigare; det hade registrerat 115 procent fler. Det strävade halvhjärtat efter att utvidga sin täckning till att omfatta soldater – vars inspektion inte formaliserades – och lagarbetare anställda av kvartermästaren, “bland vilka det finns mycket könssjukdomar”.[44] Slutligen projicerade regleringen under hälsovårdsstyrelsens överinseende moraliserande impulser, eftersom tjänstemännen tog hjälp av missionärer i ett bredare arbete för “upplyftning”. Lynch identifierade vad han kallade ett “brett fält för missionärsarbete” på sjukhuset för kyrkliga kvinnor som talade spanska eller tagalog och som “inte var rädda för moralisk kontaminering från dessa prostituerade”. (Han trodde att filippinier var särskilt omställningsbara, eftersom de “inte var berusade” och kom in “av nödvändighet” eller på grund av “föräldrarnas girighet” snarare än, som amerikaner, européer och japaner, på grund av hårdproffessionalism.)
Men trots sin ökande energi och sitt ökande självförtroende stötte inspektörerna på otaliga problem med verkställigheten, nästan uteslutande när det gällde filippinska kvinnor.[45] Som både programmets aggressiva övervakning och avgiftsincitamenten antydde, gjorde sexarbetarna motstånd mot medicinsk inspektion. Tjänstemännen kände ett behov av att “frigöra sig från tanken att sjukhuset är ett fängelse”.[46] I mitten av 1901 erbjöd sig sjukhuset att behandla kvinnornas “andra besvär”; även om få hade utnyttjat detta, hoppades man att “från tid till annan kommer många att utnyttja detta privilegium, eftersom det inte finns någon annan plats där de kan få bra behandling”. De största utmaningarna kretsade kring identifiering. Det var svårt att överhuvudtaget känna igen bordeller. Programmets avgiftsdrivna karaktär garanterade att nya, oinspekterade bordeller skulle växa fram i utkanten av de undersökta distrikten; enorma möjligheter till mutor försäkrade att de skulle uppstå inom själva systemet.[47] I maj 1900 föreslog dr Ira Brown, dåvarande ordförande för hälsovårdsnämnden, att man skulle bilda ett strikt avgränsat rödljusdistrikt; endast bordellinvånare skulle tillåtas bo i det. Kvarteret skulle övervakas delvis med hjälp av befintliga fängelsemekanismer; alla kvinnor som gör affärer utanför detta område skulle “berövas sin frihet” för att förstärka att hon “inte kan blanda sig med samhället utanför”.[48] Viktigt är att det skulle göra det möjligt för respektabla Manila-bor att undvika möten med laster. Stadens invånare, sade han, “bör skyddas från hus som växer upp här och där mitt ibland dem; särskilt bör barnet skyddas”.[49] Det skulle också hjälpa potentiella kunder att identifiera bordeller; “ofta hade män som led av akut alkoholism” tydligen “gått in i respektabla hus som låg nära de hus som beboddes av prostituerade”.[50]
De svåraste identifieringsproblemen fanns dock på individnivå. I centrum för Sweets kategori av “känd kvinna” fanns en grundläggande paradox, nämligen att en “prostituerad” på många sätt inte kunde särskiljas från någon som inte var det. Detta faktum förvirrade ofta inspektörerna. När “flera män går in på ett ställe där det bara finns två eller tre kvinnor”, konstaterade Brown med bestörtning, “skickar de företagsamma kvinnorna ut en granne och ber henne komma in och hjälpa till”. Denna granne var “inte regelbundet i branschen och undgår granskning, och det är i sådana fall som sjukdomar sprids”.[51] Men vid sidan av dilemmat med att övervaka gränsen för “prostitution” var det en utmaning att identifiera även de enskilda kvinnor som var registrerade. I över ett år hade programmet fungerat med hjälp av antingen intyg eller inspektionsböcker som endast innehöll namn och identifikationsnummer. Men precis som de undvek övervakningen och dess kostnader hade Manilas sexarbetare snabbt utvecklat en livlig handel med uppdaterade, sjukdomsfria inspektionsböcker. Denna handel var en förutsägbar följd av riskerna med fängelsevistelse, svårigheten att undvika sjukdomar och efterfrågans elasticitet. Det är oklart hur detta utbyte fungerade: inspektionen av hela bordeller vid ett och samma tillfälle skulle ha försvårat ett sådant bedrägeri, men bedrägeriet var kanske lättare att genomföra i den mer individualiserade sjukhusmiljön. Kunskap om förändrade inspektionsmönster i staden kan ha gjort det möjligt att samordna handeln på en mycket bredare skala än den enskilda bordellen. Kanske gav det, tillsammans med mutor under den befintliga avgiftsstrukturen, inspektörerna tillräckliga skäl att låtsas vara lurade. Någon gång under 1900 fick inspektörerna dock order om att börja fotografera enskilda kvinnor.[52] En kopia av fotografiet placerades på ett registerkort med namn och nummer, så att “varje kvinnas exakta status kan fastställas med ett ögonkast”. Ett nummer kopplade detta kort till “siffror på blad i en bok”.[53] Ett annat placerades i den prostituerades inspektionsbok, “så att en kvinna inte kan ersätta en annan kvinna med en undersökning eller en bok”. Trots inspektörernas tilltro till fotoidentifieringens makt får man spekulera i vilka spel kvinnorna kan ha spelat med kommersiellt tillgängliga fotografier.
Även om den största och mest komplexa institutionella manifestationen skedde i Manila, gjordes även mindre ansträngningar för att “reglera” i provinsstäderna, en process som möjliggjordes av den amerikanska kommandostrukturens decentraliserade karaktär. Det är fortfarande svårt att bedöma karaktären och omfattningen av dessa metoder, men fallet Jolo, där Sweet hade varit ansvarig, visar på inspektionssystemens varierande och kontextuella karaktär. Regleringsplanerna skiljde sig åt inte bara mellan Filippinerna och andra kolonier utan även inom Filippinerna själva, som arbetade med en rad olika resurser och var föremål för olika politiska krafter. Enligt kapten R. R. Stevens, när de amerikanska trupperna hade tagit Jolo från spanjorerna i mitten av maj 1899, skedde ett “stort inflöde av asiater av båda könen och av många nationaliteter och med den vanliga orientaliska moralstandarden, inklusive cingaleser, ostindier, kineser, japaner och filippiner”.[54] De amerikanska soldaterna hade snabbt börjat “blanda sig” med kvinnorna och därefter utvecklat veneriska sjukdomar; värst av alla hade kinesiska och moro-prostituerade som levde utanför Jolos murar varit. Sweet hade inlett en i stort sett framgångsrik process för “eliminering” av dessa “infödda kvinnor” som, som en löjtnant uttryckte det, “enligt vanliga rapporter nästan alla drabbades av könssjukdomar”.[55] Åtminstone vissa delar av detta “inflöde” hade dock skett med officiellt militärt godkännande. Major E. B. Pratt minns att han strax efter den amerikanska ockupationen informerades om att “några japanska kvinnor (prostituerade)” som då befann sig i norra Borneo ville komma till Jolo. Efter att ha “övervägt frågan noggrant” hade Pratt “beslutat att ge tillstånd”. När han fick veta att de anlänt och bosatt sig på “en av huvudgatorna” hade han beordrat dem att flytta “nära utkanten i närheten av murarna”. Det gjorde de och tog fyra hus i bruk – ett av dem var avsett som sjukhus – på en “bakgata” i staden.[56]
Även om både Pratt och Sweet senare nekade till anklagelser om “licensiering” eller “uppmuntran” var bordellerna i Jolo på många sätt projekt av staten. Patruller och vaktposter som var stationerade i närheten av bordellerna fick order om att göra en rasistisk åtskillnad, “att inte låta andra personer än soldater komma in i lokalerna”.[57] Enligt en soldat “[n]ativister, kineser och tillfälliga besökare var uteslutna som en nödvändig sanitär försiktighetsåtgärd”.[58] I motsats till vad som var brukligt på andra ställen inspekterades amerikanska soldater själva en gång i månaden. De var också förbjudna att gå in i bordellen under inspektionerna, om de befanns vara sjuka eller efter det att “taps” spelats, “utom genom ett skriftligt tillstånd som undertecknats av kompanichefen”.[59] Samtidigt som soldaternas tillträde var starkt kontrollerat var det också strängt förbjudet för kvinnorna “att göra reklam för sig själva genom att gå omkring på gatorna”.[60] De tvingades att varje vecka genomgå en medicinsk inspektion av en kirurg från den amerikanska armén, som bordellägaren betalade för; om kvinnan var sjuk, fick hon stanna på sjukhuset för behandling. Mer än en officer vittnade om att armékirurgen utförde dessa undersökningar för privat vinning, “i naturen av en utomstående praktik”.[61] Många såg systemet som en framgång på grund av att det var så gott som osynligt. En löjtnant förundrades över att “vilken dam som helst kunde ha bott där under hela tiden” under den amerikanska ockupationen utan att “ha vetat att sådana ställen existerade”.[62] Det berodde delvis på att de japanska prostituerade följde reglerna, som var “fullständigt mottagliga”, vilket “knappast kunde sägas om de olika andra kvinnorna”.[63] Den “oordning” som förekom berodde på de amerikanska soldaterna, bland annat genom att “slåss och slå sönder möbler”, stjäla från kvinnorna och angripa dem.[64]
Inspektionsregimen i Jolo var ett svar på lokala politiskt-militära eventualiteter: 23:e infanteriet hade till uppgift att förhindra ett utbrott av fientligheter med den dominerande muslimska befolkningen, vilket skulle ha öppnat en katastrofal sydlig front i det filippinsk-amerikanska kriget. Enligt kapten C.E. Hampton “rapporterades det av Sulu-kvinnor att några av soldaterna hade gjort otillbörliga närmanden till dem”.[65] Detta var en extremt brännbar situation för de amerikanska befälhavarna. Hampton, som hade gjort en “ingående undersökning av sulufolkets karaktär och vanor”, drog slutsatsen att prostitution var “praktiskt taget okänd bland dem”. Varje “inblandning, hur liten den än må vara” med morokvinnor skulle “uppfattas som en reaktion på det hetaste och mest vilda sättet”.[66] Major W. A. Nichols förklarade att “det skäl som man förstod till att dessa hus fick existera” var att “moromännen visade stor uppvaktning för sina kvinnor”; vissa hade “förklarat att det skulle uppstå problem mellan moros och amerikaner om soldaterna umgicks med morokvinnor”.[67] “Som ett resultat av detta, som en kapten erinrade sig, “[var] soldaterna förbjudna att umgås med morokvinnor eller andra utanför stadens murar”.[68] I detta ljus förhindrade dessa kontroller inte bara spridningen av sjukdomar utan även krigsutbrottet. En kapten erinrade sig att när de japanska kvinnorna anlände var “våra relationer med moros [sic] mycket osäkra…”[69] “Toleransen” för bordellerna hade “inte bara främjat de värvade männens hälsa och tillfredsställelse”, utan också “undvikit olyckliga komplikationer med moros [sic] utanför den muromgärdade staden”, dit “våra män utan tvekan skulle ha tagit sig för att bryta mot order”.[70]
Även om regleringen var tänkt att skydda amerikanska soldater, påskyndade det filippinsk-amerikanska kriget spridningen av könssjukdomar till den filippinska landsbygdsbefolkningen i hela skärgården. Trots antagandet att sjukdomen var nedärvd i filippinernas kroppar lämnade de amerikanska trupperna Nordamerika tungt smittade av veneriska sjukdomar, vilket många läkare i den amerikanska armén medgav. Enligt Ken De Bevoise hade 17 av 1.000 kandidater för värvning avvisats på dessa grunder; antalet könssjukdomar ökade under utbildningen eftersom bordeller växte upp runt de amerikanska baserna. Trupper som samlades vid Presidio i San Francisco undersöktes för könssjukdomar, fick medicin och återgick till tjänstgöring. En arméofficer som seglade med ett av de första regementena som avgick, i mitten av 1898, rapporterade att 480 av enhetens cirka 1.300 män hade “registrerats för könssjukdomar” innan de avgick. Detta tal ökade återigen kraftigt efter det att de amerikanska trupperna hade landstigit i Manila. Men som De Bevoise påpekar, gav den snabba spridningen av amerikanska trupper på den filippinska landsbygden efter 1900 idealiska förutsättningar för en explosiv spridning av könssjukdomar. Den avsiktliga förstörelsen av landsbygdens resurser, särskilt de amerikanska truppernas bränning av grödor och dödande av carabao, och den massiva förskjutning och svält bland filippinerna som följde, minskade kraftigt den allmänna sjukdomsimmuniteten bland filippinerna.[71]
Samtidigt innebar gerillakriget en nära social kontakt mellan amerikanska trupper och filippinare i formellt garnisonerade städer, vilket inkluderade sexuella förbindelser. Överlevnadsstrategier bland uppryckta familjer på landsbygden innefattade att skicka döttrar till städerna i jakt på arbete. I denna mening skapade den amerikanska invasionen inte bara efterfrågan på sexuella arbetare utan, genom att förstöra materiella försörjningsmöjligheter, ökade utbudet av dem. I större städer inrättades bordeller för att betjäna de amerikanska garnisonerna, vilket ledde till att de blev täta på sjukdomsvektorer. I mindre städer, med mer tillfälliga amerikanska sysselsättningar, utvecklades prostitutionen i form av vad en läkare kallade “en tillfällig klass av infödda kvinnor som är smittade [och som] reser från en post till en annan och tillbringar några dagar i varje garnison”.[72] Få amerikaner noterade möjligheten att filippinare skulle kunna smittas av sjukdom, även om maj. F. A. Meacham från Manilas hälsovårdsnämnd konstaterade i mitten av 1901 att syfilis “spreds bland den infödda befolkningen på dessa öar”, med resultat som han trodde skulle upprepa tragiskt “den här sjukdomens historia bland primitiva folk”.[73]
Inspektionssystemet i Manila gick tydligen helt oupptäckt utanför Filippinerna under sina två första verksamhetsår, ett tecken på arméns omsorg om att maskera det, de logistiska svårigheterna med kommunikation över Stilla havet eller, möjligen, den amerikanska arméns framgångsrika censur. Det som gjorde detta mest överraskande var missionärernas växande närvaro på öarna under just denna period. Den amerikanska arméns ockupation av Manila hade åtföljts inte bara av horder av lägerföljare utan även av optimistiska protestanter.[74] Enligt missionären Charles Briggs hade styrelserepresentanter i Singapore och Kanton “länge tittat längtansfullt mot Manila och bett desto mer innerligt om att de eviga dörrarna skulle lyftas upp där och låta härlighetens konung komma in.[75] “Amiral Deweys seger vid Manilabukten i maj 1898 hade “tagits av de evangeliska missionsstyrelserna i Amerika som en kallelse att gå in på fältet, som nu för första gången var öppet…”[76] Den första protestantiska missionären, en presbyterianare, hade anlänt i april 1899; i mitten av 1901 hade sex andra samfund utbrett sig från Manila, som förblev en gemensam mark när man delade in skärgården i “comity”-zoner. Med tanke på deras iver är det förvånande att dessa missionärer lät den “reglerade sedligheten” få mycket utrymme. Kanske berodde det på de nyanländas begränsade informationsnätverk, eller så lyckades inte den “reglerade sedligheten” sticka ut på en sådan enorm syndig duk; å andra sidan kan det mycket väl ha varit en missionär som tipsade inhemska journalister.
Den 27 juni 1900 skrev William B. Johnson, korrespondent för Chicagos New Voice, en förbudsavis, en sensationell rapport vars upprörda detaljer ekade, med ytterligare förvrängningar, genom pressen för social renhet, rösträtt och antikolonialism under de följande två åren.[77] Artikeln började illavarslande med ett besök på Manilas första reservsjukhus, där 40 procent av arméns sjuka vårdades, och där en chefskirurg anonymt hade informerat Johnson om över 3.000 fall av könssjukdomar bland soldaterna, ungefär en sjättedel av dem som stod på sjuklistan. Johnson rapporterade också att han visades den “nationella kyrkogården” i Malate där, enligt hans guide, en amerikansk redaktör, fler av “våra pojkar” hade skickats “genom dåliga kvinnor och dryck än genom filippinernas kulor”. Bakom dessa krassa realiteter stod ett statligt maskineri av laster. Genom “tidningsmän, polisrapporter och tjänstemän” hade Johnson fått veta att det fanns “omkring 200 regelbundet licensierade prostitutionshus i staden”, som innehöll omkring 600 prostituerade “under direkt kontroll av de militära myndigheterna, som representerar den amerikanska ‘kristna’ civilisationen här”. (Detta antal inkluderade inte “de svärmar av lösa kvinnor som har rum och som smyger omkring på gatorna”.) Prostitutionen i staden, anklagade han, “bedrevs under övervakning av en reguljär avdelning inom militärregeringen”, som han kallade “‘prostitutionsavdelningen'”. Kontoret för kommunal inspektion, som drevs enligt “påstådda vetenskapliga principer”, hade en “stor stab av assistenter, inspektörer, läkare och lakejer av olika slag”. Enligt Johnson kunde kvinnor endast öppna en bordell med “de militära myndigheternas uttryckliga tillstånd” efter att ha betalat för en vin- och öllicens för 100 peso. Johnson beskrev noggrant inspektions- och inspärrningssystemet; när han hade frågat varför sjukhusvårdade kvinnor “tvingades betala för sin väg” hade han fått svaret att det var “‘officiellt ärende'” och att det “‘inte berörde allmänheten'”.
Detta fotografi, som ingår i Johnsons avslöjande om den amerikanska militärens reglering av prostitutionen i Filippinerna, använde bilden av stjärnorna och ränderna som hängde i eller på bordeller för att skandalisera denna praxis. Källa: William Johnson, “The Administration’s Brothels in the Philippines”, The New Voice Leaflets, Vol. 1, No. 26.
I likhet med andra reformatorer tenderade Johnson att se regleringen, och de sexuella marknader han såg blomstra under dess skydd, som både europeiserande och orientaliserande, båda kartografier som frammanade despotism och licens Av denna anledning fann han det störande hur “genom och genom amerikansk” “hela situationen” var. I Sampalocs rödljusdistrikt, “denna lustens bosättning”, fanns det “knappt ett prostitutionshus som inte var dekorerat med amerikanska flaggor”, en utsmyckning som han hade observerat både “på insidan och på utsidan”. En del av dem hade amerikanska flaggor “målade tydligt över fasaden på sina inrättningar”. Sampaloc var verkligen en “konkret uppenbarelse av ‘amerikansk civilisation'”. För att understryka sin poäng om den “officiella” karaktären hos prostitutionen i Manila prydde Johnson sin egen rapport med två fotografier som han hade tagit på två olika platser, båda med rubriken “Licensed House of Prostitution in Sampalog [sic] District, Manila”. Det fetstilade budskapet som åtföljde dessa beskrivningar – “Vem kommer att dra ner denna flagga?” – var en avsiktlig provokation. Republikanska kolonialister anklagade vid samma tidpunkt sina kritiker för att vilja “dra ner flaggan”, dvs. att dra tillbaka imperiets prestige, heder och maskulinitet samt suveränitet. Johnsons ironiska kommentar kastade denna flaggpatriotism tillbaka på sig själv: republikanernas “flagga” av imperial suveränitet kom med en annan, mer smutsig flagga.
Efter dessa avslöjanden togs problemet med “reglerad sedlighet” snabbt upp av en eklektisk samling reformatorer. Detaljer från Johnsons rapport – citerade, plagierade, parafraserade och återgivna med varierande grad av exakthet – dök omedelbart upp under indignerade rubriker i pressen för social renhet, rösträtt och antikolonialism. (I den senare kategorin inkluderade Mark Twain versen i sin opublicerade satiriska uppdatering av Battle Hymn of the Republic, anpassad till det filippinsk-amerikanska kriget: “Vi har legaliserat strumpet och bevakar hennes reträtt…” med en förklarande anteckning om att “I Manila har regeringen placerat en viss industri under vår flaggas beskydd.”[78]) Var och en av dessa grupper hade sin egen agenda att föra fram och sin egen koalition att bygga upp, och de tog sig an frågan med varierande grad av betoning och genom att fokusera på olika element. Därmed prioriterade de, i moraliska och kausala termer, krig, militarism, imperium, prostitution, omoral, sjukdom och rasrenhet på mycket olika sätt. I slutändan tvingade den kombinerade kraften av denna kritik krigsministeriet och den amerikanska armén att reformera inspektionssystemet.
Först och främst bland dem som politiserade den “reglerade sedvänjan” var de sociala renhetsreformatorerna, som länge hade varit aktiva i kampen mot lagen om smittsamma sjukdomar på en självmedveten angloamerikansk arena.[79] I den nuvarande krisen spred organisationer som APA (American Purity Alliance) och WCTU (Woman’s Christian Temperance Union) Johnsons rapport och mobiliserade petitioner och brevkampanjer.[80] Deras kritik överensstämde med tidigare kampanjer mot den “reglerade sedvänjan” i Europa och dess kolonier. Centralt för dem var en erotisk teori om staten: “Det sociala onda” möjliggjordes i sig självt av statens godkännande genom reglering, som uppmuntrade det genom att göra det “säkert”. Denna teori kan sägas bygga på orsakssambandet mellan “licens” – som statlig sanktion – och “licens” – som förstås som oreglerat sexuellt uttryck. När staten godkände laster externt, hävdade de, förvägrades det inre jaget privilegiet att undertrycka sig självt.
Redan före Johnsons avslöjanden hade amerikanska renlighetsreformatorer betraktat det spansk-kubansk-amerikanska kriget och förvärvet av kolonier i Västindien och Stilla havet genom det europeiska imperiets glasögon, och de hade profeterat om den snabba ankomsten av “reglerad sedlighet” till USA:s nya kolonier. Deras diskurs var en tragisk analogi, där USA, som en gång var exceptionellt utan utomeuropeiska kolonier, genom kolonialismen oundvikligen – men kanske inte oåterkalleligt – skulle hamna i de smutsiga vattnen av både sedlighet och reglering. “…vi kan vara ganska säkra på att samma problem med soldaternas moral och kvinnors förnedring kommer att stirra oss i ansiktet som stör det engelska folket när det gäller deras armé i Indien”, skrev Dr. O. Edward Janney, framtida ordförande för APA, om Filippinerna.[81] Mariana W. Chapman skrev att “det kommer att bli ett skamligt rekord för vår armé om vi upprepar de östindiska förhållandena när det gäller de infödda kvinnorna … Filippinerna kan för oss kombinera alla de olyckliga situationer som Storbritannien har befunnit sig i i Indien och Hongkong.”[82] När han talade från en självmedveten global oppositionsrörelse betonade APA:s president Aaron Powell de “besläktade allvarliga problem, med i huvudsak samma egenskaper och resultat” som Frankrike ställdes inför “i Afrika, Holland i sina holländska kolonier, Tyskland och Ryssland i sina enorma militärområden”. Men i stället för att uppmana till motstånd mot kolonialismen, lät Powell bara en varningstext ljuda. Han uppmanade amerikanerna, “av vilka många på senare tid tycks ha blivit bländade av utsikterna till utökade koloniala besittningar”, att “bli mer eftertänksamma när det gäller det allvarliga ansvar som detta innebär”, ett ansvar både för soldaternas “moraliska och fysiska hälsa” och för de “okunniga, odisciplinerade infödingarna på dessa tropiska öar”.[83]
När de amerikanska militärstyrkorna samlades i mitten av 1898 för att sättas in på Kuba, hade missionärer och reformatorer av social renhet som besökte arméläger och flottfartyg fått sina mörkaste farhågor bekräftade: horder av lägeranhängare skyddades av officerarnas toleranta ögon. Josiah W. Leeds hade flera år tidigare läst om en engelsk marinofficer som hade släppt in prostituerade på sitt fartyg och hade sagt till sig själv “i en anda av tacksamhet att sådana saker åtminstone inte tolererades i denna nations flotta”. Men “eftersom vår flotta och armé bevittnade expansion under det nya imperiet, att samma utsvävningar som i den gamla världens makter råder i de amerikanska tjänsterna”.[84] William Lloyd Garrison, Jr. rapporterade om ett samtal som han hade haft med en YMCA-arbetare som återvände från Camp Chickamauga, och hans svar antyder intensiteten i de angloamerikanska reformnätverken och ideologierna. Plötsligt förflyttades hans tankar från Tennessee till Indiens låssjukhus. “Bedrövad av detta avslöjande”, skrev han, “återvände mina tankar till de brittiska lägren i Indien, om vilka jag hade läst i mrs Josephine Butlers patetiska vädjan om hjälp för att förhindra att lagarna om smittsamma sjukdomar återinfördes…”[85]
Om det var något som skiljde de amerikanska renlighetsreformatorerna från sina brittiska motsvarigheter var det att de konfronterade “imperiet” som en nyhet; detta uppmuntrade dem att se “reglerad last” som den avskyvärda avkomman av en begynnande kolonialism. Formeln lånades från tidigare social renhetslogik, korsad med republikansk antimilitarism: kolonier betydde stående arméer, stående arméer betydde prostitution, och prostitution betydde officerarnas försök att reglera den i sjukdomskontrollens intresse. Som en amerikansk präst rapporterade om Barbados, “social och sexuell demoralisering är ett av de tillstånd som följer med militarismen…”[86] Formeln byggde också på en geografisk moralisk begränsning: ju längre arméer sändes ut från metropolen, desto längre bort från “återhållande inflytande i hemmet” som var det rätta, icke-statliga sättet att “reglera laster”. Den sociala renhetspressen citerade sergeant Oscar Fowler, som nyligen återvänt från Manila, på följande sätt: “Den sociala ondskan och andra orättfärdigheter finner en trivsam miljö”, skrev han, “i atmosfären av en militarism som existerar långt från hemlandets regeringssäte.”[87]
Även om förespråkare för social renhet vid enstaka tillfällen uttryckte oro för de koloniserade folkens moral – och ännu mer sällan för deras hälsa – var de mest upptagna av de kejserliga soldaterna och det inhemska samhälle som de skulle återvända till. I mitten av 1899 uttryckte Powell sin rädsla för att “så några av dessa soldater och sjömän, utan moralisk återhållsamhet och smittade i sin nya miljö” skulle komma hem och “i sin tur också smitta vår hembefolkning”.[88] Vid ett annat tillfälle instruerade han läsarna i “Lessons from India” i samma riktning.[89] “Amerikanska förespråkare för kolonial expansion citerar ofta, som ett prejudikat och ett rättfärdigande, engelska erfarenheter i Indien och andra koloniala beroenden”, konstaterade han. Det var ett tecken på hur täta dessa kopplingar förblev att Powell själv kände sig tvungen att citera brittiska myndigheter mot reglering. Han citerade till exempel Lord George Hamilton, statssekreterare för Indien, som motsatte sig reglering på grund av dess inhemska effekter, medicinska och icke-medicinska, på det brittiska samhället. Med reglering återvände brittiska soldater med “de förnedrande känslor och vanor som de förvärvat under sin indiska utbildning och som smittar våra industrisamhällen med en moralisk farsot som är mer destruktiv för den nationella uthålligheten” än själva könssjukdomen. Powell citerade också en London-översikt om problemet med “imbecilitet” bland hemvändande kejserliga soldater, som rapporterats av “polismyndigheter, fattigvårdsförvaltare och arbetshusmästare, utbildningsmyndigheter och alla filantropiska organisationer”. När en soldat återvände till det civila livet tog han med sig “på gott och ont de vanor och idéer som han lärt sig i armén”. Det civila livets “moral” skulle hotas tills “detta ‘återvändande av den infödde’ kan räknas som en positiv vinst….”[90]
Enligt detta synsätt främjade den “reglerade sedligheten” i kolonierna inte bara den faktiska sjukdomen i metropolen utan var i sig själv ett slags smitta som spreds från kolonierna inåt. Under det filippinsk-amerikanska kriget trodde man att den rörde sig i två olika riktningar. Den första gick från Europa till Förenta staterna: om regleringen var en naturlig utlöpare av militarismen i vilken form som helst, var den också (liksom militarismen i sig själv) nära förknippad med Europa, särskilt känt som “kontinentalsystemet”; att anta den innebar att man gav upp USA:s nationellt exceptionella dygd. Regleringens smitta smittade också från koloni till metropol. Förespråkare av social renhet fruktade att kolonierna skulle bli den öppna kilen som skulle göra det möjligt för regleringen att komma in i USA. Medan Fowler hade lokaliserat “militarismen” “långt från hemregeringens säte” var andra inte lika säkra. När Powell talade inför Londonkongressen för International Federation for the Abolition of State Regulation of Vice, observerade han “tecken på faran för en återupplivning av lagstiftningspropagandan här”, delvis på grund av “den utbredda förekomsten av sedlighet i samband med armélivet, långt från hemmets restriktioner”.[91] I ett APA-memorial från september 1900 som skickades till president McKinley betonades risken för att “delstaternas lagstiftande församlingar skulle införa ett liknande regleringssystem, uppviglat av [den nationella] regeringens exempel”.[92]
Medan amerikanska kampanjer för social renhet såg Europa som en källa till korruption, vände de sig också till brittiska förebilder för att få inspiration. Tillsammans med det brittiska upphävandet av CD Acts i både metropolen och Indien, anlitade de den 28 april 1898 en order från Lord Wolseley, överbefälhavare för den brittiska armén, en sträng varning till officerarna om att hålla sina män borta från laster. Wolseley beklagade att många män tillbringade “en stor del av sin korta tjänstgöringsperiod” på militärsjukhus, ett stort antal av dem “permanent vanställda och oförmögna” av syndigt liv. För att undvika sådana förluster skulle officerarna informera sina män, “och särskilt unga soldater”, om “de katastrofala effekterna av att ge efter för vanor som består av omåttlighet och omoral”. En soldat som levde ett “ondskefullt liv” med dryck och utsvävningar “försvagade sin konstitution” och utsatte sig för sjukdomar “av det slag som på senare tid har gjort fruktansvärda härjningar i den brittiska armén”. Män som var “smittade av denna sjukdom” var “värdelösa för staten” och en “källa till svaghet”… Officerarna uppmanades att “utöva ett hälsosamt inflytande i dessa frågor” och ge “exempel och vägledning” till män som befinner sig långt “från hemmets begränsningar och inflytande”. Moraliskt inflytande av detta slag, i kombination med bestraffning, skulle göra det möjligt för armén att “jämföra sig gynnsamt med andra klasser av civilbefolkningen” när det gäller moral.[93] Föga förvånande vidarebefordrade aktivister för social renhet Wolseleys order till krigsdepartementet: här var det social renhets uppfattning om sex, moral och staten som uttrycktes av befälhavaren för världens mäktigaste armé.
Även om förespråkarna för social renhet mest ivrigt hävdade “reglerad sedlighet” som sin angelägenhet, togs den också upp på ett sekundärt sätt av suffragetterna, som de var nära allierade med.[94] Det var en vanlig tanke i det sociala renhetstänkandet att det var av avgörande betydelse att ge kvinnorna rösträtt för att stärka rörelsen mot “reglerad sedlighet”, en politik som ingen kvinna med självrespekt troddes vara kapabel att stödja. National Woman’s Christian Temperance Union (NWCTU) var en av de främsta organisationerna som främjade kvinnors rösträtt, och medlemskap i den och rösträttsorganisationer som National American Woman Suffrage Association (NAWSA) överlappade i många fall varandra.[95] Enligt Kristin Hoganson var kvinnliga suffragetter splittrade kring frågan om det koloniala imperiet. I likhet med brittiska imperiefeminister såg vissa i imperiet en möjlighet att hävda vita kvinnors politiska makt över rasifierade koloniala subjekts politiska makt. Andra, betydligt färre till antalet, gjorde gemensam sak med den filippinska revolutionen och fördömde patriarkatet som “inhemsk imperialism”.[96] Rösträttsallianser med antikolonialister var dock inte bara behäftade med suffragetternas kolonialism utan även med antikolonialistisk patriarkat: medan vissa i det antikolonialistiska ledarskapet stödde kvinnlig rösträtt, var den stora majoriteten upptagen av kritik av det koloniala imperiet som ofta utgick från maskulinistiska förutsättningar om heder och nationell plikt.[97] I stor utsträckning var rösträttsperspektivet på det koloniala imperiet opportunistiskt; när antikolonialisternas led svällde till tre gånger så många som rösträttskvinnorna vid sekelskiftet 1900, sökte suffragetterna ett sätt att förbli relevanta i den “filippinska frågan”, som William Jennings Bryan förklarade vara den “viktigaste frågan” år 1900. Även om den “reglerade sedligheten” i Filippinerna bara fick en liten del av rösträttsenergin, gjorde den det möjligt för suffragetterna att hävda att sådana moraliska förfall var förutsägbara skapelser av en uteslutande manlig valmanskår. Det gjorde det också möjligt för suffragetterna att engagera sig i global politik utan att förbinda sig till antikolonialism: liksom för förespråkarna för social renhet var deras förhoppning att avskaffandet av “reglerad last” under kvinnors ledning skulle stärka Förenta staternas moraliska imperium.
Sådana farhågor föranledde NAWSA-reformisterna att anta en egen resolution, som “antogs med enhällig röst” och som sedan överlämnades till McKinley, när Johnsons avslöjande kom upp till ytan strax före 1900 års konvent i Rochester, New York. För det första var en sådan politik “i strid med god moral” och tycktes ge “officiell sanktion till sedlighet” inför “både våra soldater och de infödda”. För det andra fanns det en dubbelmoral, ett “brott mot rättvisan” som krävde obligatoriska undersökningar för “onda kvinnor” som “inte tillämpades på onda män”. För det tredje var regleringen ineffektiv och övergavs för närvarande överallt där den hade försökts. “Förenta staterna bör inte anta en metod som Europa håller på att kasta bort”, och inte heller “införa ett system som inte skulle tolereras hemma i våra främmande beroenden”. Protesten framfördes “i den amerikanska kvinnans namn” och dess känslor representerade “den bästa amerikanska mannens åsikt”. The Woman’s Column uppmanade “varje kvinna som läser denna artikel att skriva ett protestbrev till mr McKinley”, eller få sin man att göra det eftersom, konstaterade man sardoniskt, “väljarnas protester har större tyngd än kvinnornas”.[98] I februari följande år följde Mississippi Woman Suffrage Association detta råd och överlämnade sin egen fempunktsresolution till presidenten. Samtidigt som NAWSA delade NAWSA:s oro för moraliska budskap och dubbelmoral, kallade den också regleringen “en förolämpning mot kvinnligheten” och uttryckte oro för att den “föder en moralisk och fysisk degeneration som kommer att hämnas på vårt amerikanska samhälle när dessa soldater kommer att ha återkallats till sitt hemland”.[99]
Den bredare antikolonialistiska rörelsen använde sig också av “reglerad sedlighet” för sina egna syften, även om det inte var lika konsekvent som reformatorerna av den sociala renheten eller suffragetterna. De antikolonialistiska argumenten var lika varierande som de märkliga politiska sängkamrater – liberala republikaner, vita supremacistiska demokrater, organiserade arbetare – som de förde samman.[100] Bland sina andra bekymmer fördömde antikolonialisterna “militarismens” inverkan på inhemska republikanska institutioner och den risk för “mongrelisering” som kolonialismen innebar för USA:s politiska kropp.[101] Många av dessa farhågor var kopplade till föreställningar om “korruption”: den republikanska dygdens förfall inför imperiets tyranni och arrogans; “trusts” ondskefulla händer när det gäller att främja annektering i utlandet; bedrägerier av avlägsna tjänstemän som “lägger mattan på bordet” i de nya kolonierna; nedbrytning av individuella vita kroppar genom rasblandning och av en kollektiv, nationell vit kropp genom potentiell kolonial invandring och arbetskraftskonkurrens. När rapporterna om höga sjuktal bland trupperna kom tillbaka till Förenta staterna visade sig sjukdom vara en oemotståndlig metafor som kondenserade och konkretiserade dessa olika former av “korruption”. En före-och-efter-karikatyr visade Uncle Sam före “hans önskan om expansion” i ett tillstånd av robust “välstånd”, med utsikt över rökfyllda fabriker. I en efterföljande tavla som föreställer efterdyningarna är han en invalid som är hänvisad till att titta ut genom ett fönster på stängda industrianläggningar, sjuk och avtrubbad.[102]
Denna karikatyr från sekelskiftet 1900 visar Uncle Sam som drabbats av sjukdom och försvagats av kolonialismens strävan; denna sekvens återspeglar de kopplingar som antikolonialister gjorde mellan imperium och sjukdom, vilket drog en del till frågan om könssjukdomar och dess inverkan på den amerikanska militären. Källa: “Uncle Sam Before and After His Wish for Expansion”, “Expensive Expansion” (Boston, 1900), i Hoganson, Fighting for American Manhood, 182.
Det var genom dessa bredare diskurser om sjukdom som “korruption” som frågor om “reglerad last” kom in i den antikolonialistiska diskursen. Det mest direkta exemplet var Edward Atkinsons pamflett “The Hell of War and Its Penalties” från 1899. Bland antikolonialisterna var Atkinson lika ivrig som han var konfrontativ och utmanade USA:s militära censur genom att skicka sina uppflammande inhemska publikationer direkt till amerikanska soldater i Filippinerna.[103] I “The Hell of War” vände han sig till ämnet könssjukdomar som “korruption” och tog sig an det med en specificitet och känslighet som inte fanns i pressen om social renhet.[104] Han närmade sig sitt tema, liksom andra reformatorer, genom den brittiska imperiala erfarenheten. “Uppgifterna om den brittiska armén i Indien och Kina” och “tillståndet för de engelska trupperna i Hongkong” var “fruktansvärda i allra högsta grad”. Enligt en “engelsk gentleman” som Atkinson hade träffat var 50 procent av de brittiska trupperna i Hongkong smittade. Atkinson betonade att sjukdomen, liksom imperialismen, skulle ta sig från de nya kolonierna till metropolen när soldaterna förde den tillbaka till sina hem. “Det är välkänt att även om det kan finnas ett uppenbart botemedel”, skrev han, “så leder denna sjukdom till att blodet korrumperas i tredje och fjärde generationen och slutar i degeneration.”[105] Viktigt är att Atkinson inte nämnde vare sig prostitution eller dess reglering som överföringssätt: han kopplade samman könssjukdomar och koloniala imperier som oskiljaktiga processer av kroppsligt och politiskt förfall.
Statens första svar på de spiralformade anklagelserna var förnekande. Med en uppenbarligen uppriktig förvirring svarade tjänstemän vid krigsministeriet, som överöstes med korrespondens och framställningar, särskilt från lokala WCTU-avdelningar, att de inte hade någon kännedom om inspektionsprogrammet. I oktober 1900 till exempel informerade den tillförordnade krigsministern WCTU:s ordförande att “såvitt detta departement känner till råder inga sådana förhållanden som anges i ditt brev”. Men han lovade också att general MacArthur hade fått i uppdrag att “undersöka ämnet fullt ut och lämna en fullständig rapport om ämnet för dina resolutioner”.[106] Krigsministeriet var vid den här tidpunkten särskilt sårbart för sensationalistisk kritik av detta slag, eftersom tjänstemännen försökte få igenom arméns omorganisationslagens kommando- och stabsreformer mot slutet av 1900. Krigsminister Elihu Root klagade till William Howard Taft, chef för den andra filippinska kommissionen på öarna, över att “hycklare i gula tidningar som utger sig för att vara fanatiker” hade “skapat ett intryck bland miljoner goda människor att vi har förvandlat Manila till ett veritabelt helvete”; brev hade översvämmat krigsdepartementet “i tusental”.[107] Staden Manila, vars växande salooner fyllda med amerikanska soldater alltid åtföljde rapporter om “licensierade” bordeller, blev en övertygande symbol för nykterhetsreformatorer som motsatte sig bestämmelserna i lagförslaget om en armékantin.[108] Faktum är att bestämmelsen om kantinen gick under den 10 januari i ett hagel av tal om vad senator Teller kallade “förbannelsen” av “regeringens uppmuntran av drickande bland soldaterna i den amerikanska armén och filippinerna”.[109] Root uttryckte sin frustration över att senaten hade “fördröjt framskridandet av arméns lagförslag” för att diskutera denna fråga, liksom ändringsförslag som förbjöd import och försäljning av sprit till Filippinerna.[110]
Root, som var angelägen om att undanröja moraliska invändningar mot lagen om omorganisering av armén, begärde en fullständig redovisning från Taft den 15 januari, medan armén skickade en liknande begäran till general MacArthur.[111] Det var ett tecken på de pågående civila/militära sammandrabbningarna att deras svar skiljde sig mycket åt i fråga om graden av avslöjande. MacArthurs svar var en kortfattad och telegrafisk förnekelse: “Prostitutionslokaler är inte licensierade, skyddade eller uppmuntrade.”[112] Taft medgav att inspektionssystemet existerade och beskrev dess effektivitet när det gällde att “upprätthålla arméns effektivitet” genom att “underkasta kända lösaktiga kvinnor en certifierad undersökning”… Han hävdade att systemet hade “kraftigt reducerat procentandelen av invaliditet på grund av detta”. Taft ansåg det ändå nödvändigt att ta avstånd: regleringen var en “armépolisåtgärd utanför vår jurisdiktion; militär nödvändighet”. Han argumenterade också för det situationella sammanhanget: policyn var “bättre än meningslösa försök till totalt förtryck i en orientalisk stad med 300.000 invånare, vilket ledde till större ondska”.[113] Enligt renlighetsreformatorn Wilbur Crafts hade Tafts erkännande avsiktligt undanhållits krigsministeriet i sex dagar, vilket gjorde att MacArthurs förnekande kunde få rubriker.[114]
Under de första månaderna av 1901 beslutade krigsministeriet att engagera sociala renhetsaktivister genom att öppet erkänna och försvara inspektioner. MacArthurs noggrant formulerade rapport kom först den 4 februari och, “med tanke på det mycket betydande antalet… protester”, “sattes i typ” för masscirkulation. Han anklagade kritikerna av förordningen för att vara “vilseledda när det gäller de fakta som de kommenterar”, med “en mycket bristfällig information om de allmänna förhållandena i Orienten” och för att inte ta hänsyn till “de störda förhållanden som är förknippade med militär ockupation och det krigstillstånd som råder här”. Prostituerade hade inte “tillstånd” i Filippinerna, uppgav han, och de behövde inte heller landningstillstånd vid inresan. Kvinnor som “upptäcktes som prostituerade” förbjöds faktiskt att landa om de inte kunde uppvisa “tidigare laglig bosättning” och bevisa att de “inte skulle orsaka oordning i samhället”. Mot anklagelsen att armén aktivt hade underlättat deras inträde skryter MacArthur med att “många prostituerade har deporterats från öarna”.
MacArthur ägnade endast fyra ytterst känsliga meningar åt en beskrivning av vad han medgav var militärens medicinska inspektion av prostituerade. Men han satte dessa inspektioner i ljuset av andra “sanitära bestämmelser som är särskilt nödvändiga i tropikerna”, såsom de som var riktade mot smittkoppor och böldpest. Det var ett tecken på hans förkämpade ställning att MacArthur inte försvarade inspektionerna i princip utan på ett uppfinningsrikt sätt samlade skyddande lager av undantag runt dem. Regleringen hade antagits i ett exceptionellt ögonblick: den militära krigsregeringen hade “nödvändigtvis varit en nödsituation”. Den var en följd av en exceptionell situation: Manila, som var arméns främsta inrese- och avreseort, hade hyst 65.000 soldater “i livets bästa ålder” och “långt ifrån de återhållande influenser som skulle kunna utövas på dem av deras hemmiljöer”. Och i sitt utövande av reglering visade sig Förenta staterna vara en exceptionell kolonialmakt: Manilas tillstånd var “anmärkningsvärt med tanke på den allmänna bristen på moralisk ton som genomsyrade österns hamnstäder”.
Samtidigt som MacArthur använde sig av dessa undantag insisterade han också på att arméns dilemma var allestädes närvarande och banalt. Där kritiker hade försökt se i regleringen en tragisk och ny europeisering och orientalisering av Förenta staterna, omformade MacArthur den som den praktiskt taget universella lösningen på ett praktiskt taget universellt dilemma. “Vi har ställts inför ett problem som har plågat den moderna civilisationen i både Europa och Amerika”, skrev han. Den pågående erövringen och “livsstilen i de asiatiska städerna” hade “skapat svårigheter” att lösa det som “inte var så lätta att övervinna som de som man möter i USA eller på andra ställen där förhållandena är mer stabila…”. Å andra sidan hävdade han att jämförbara förhållanden på Filippinerna och i USA rättfärdigade arméns politik. När reformatorer klagade över att Manilapolisen till exempel kände till bordellernas läge, var detta “lika sant i Manila som i någon annan stad i USA”. MacArthur var “övertygad om att staden Manila i dag kan utmana en jämförelse med vilken stad i Förenta staterna som helst när det gäller moral och ordning.” Manilas politik var faktiskt överlägsen den i inhemska amerikanska städer. “Ingen stad i Amerika och Europa, och definitivt ingen i Asien, kan i dag konkurrera med Manila när det gäller den goda ordning och moral som har blivit resultatet av de praktiska åtgärder som vidtagits.” MacArthur uppmanade arméns kritiker att undersöka “de sociala förhållandena” på öarna själva, men insisterade på att om de gjorde det måste de “också besöka andra hamnar på den asiatiska kusten för att kunna jämföra”. De borde också, innan de reste hem, “bekanta sig med den statistik och de förhållanden när det gäller den sociala ondskan som råder i städer i USA med samma befolkning som Manila”. Efter att ha gjort detta var han säker på att de skulle omvärdera den amerikanska armén som en “civiliserande agent” och acceptera “tillfälliga åtgärder för att … möta de uppkomna förhållandena”.[115]
Rörelsen för “avskaffande” nådde ett stillestånd i mitten av 1901. Social renhet, rösträtt och antikolonialistisk petitionering mot “reglerad sedlighet” hade tillsammans endast uppnått ett offentligt erkännande från armén, om än ett som bar sin retoriska svaghet på sin axel. I början av 1902 skedde dock förändringar i metropolen, till stor del tack vare de Washingtonbaserade ansträngningar som gjordes av suffragisten och social renhetsreformatorn Margaret Dye Ellis. Ellis hade gjort vädjanden inför Woman’s National Council och Suffrage Association för att få till stånd starka antiregleringsresolutioner, och kombinerade dessa vädjanden med en dramatisk ny taktik. Vid båda mötena cirkulerade hon vad hon hävdade var den “officiella registreringsbok som utfärdats av de amerikanska myndigheterna” till en “barnprostituerad” med namnet “Maria de La Cruz” (vilket reformisterna var noga med att översätta). Enligt rösträttspressen innehöll boken regelbundna inspektionsrapporter och ett fotografi, “porträttet av en flicka som verkade vara omkring tolv år gammal, med ett barnsligt ansikte och stora, patetiska mörka ögon”. I februari 1902 lämnade Ellis tydligen kopior av “denna fruktansvärda lilla bok” till varje medlem av kommittén för Filippinerna. Med betoning på kvinnors politiska deltagande hävdade rösträttsutredare att “cirkulär som lämnats hemma hos kongressledamöterna föll i händerna på deras fruar och väckte dem till kvinnlig indignation”.[116] Mer troligt är att de hade fått stor spridning bland sociala renhetsnätverk och framkallat en lavin av brev till krigsdepartementet.
Under de följande två månaderna tycktes Root och president Roosevelt dramatiskt ändra kurs, från det defensiva erkännandet av regleringen till ett rakt fördömande av den. I mars 1902 fick motståndarna till “reglerad sedlighet” äntligen en amerikansk version av Wolseley-ordern (den brittiske överbefälhavarens uppmaning till sexuell självbehärskning), framförd av Roosevelt själv. Den 18 maj överlämnade Roosevelt en order riktad till “officerarna och de värvade i armén, särskilt de som tjänstgör i tropikerna”. Roosevelts slutsats var identisk med Wolseleys, och vissa av hans uttalanden direkt avskriven; han var dock betydligt mindre elliptisk och eufemistisk än Wolseley när det gällde könssjukdomarnas centrala roll i lasterpolitiken. Roosevelt förklarade rakt ut att “det enda verkligt effektiva sättet att kontrollera de sjukdomar som beror på omoral är att minska den last som är orsaken till dessa sjukdomar”. Könssjukdomar kunde förebyggas genom en sexuellt återhållsam och självdisciplinerad maskulinitet. Det var regements- och kompaniofficerarnas plikt att “försöka att genom föreskrifter och exempel” påpeka för soldaterna “det oundvikliga elände och den katastrof som följer på omåttlighet, moralisk orenhet och ett ondskefullt levnadssätt”. Officerarna måste naturligtvis själva vara förebilder för ett “måttfullt och rent liv”. De måste “med största möjliga takt, diskretion och sunt förnuft” antyda att könssjukdomar “nästan säkert följer på ett lösaktigt liv” och att det var “kriminell dårskap” att tro att “sexuell utsvävningen är nödvändig för hälsan”. Den maskulina hedern, dygden och renheten hos både soldaterna själva och den nation som de förkroppsligade stod på spel. “Som nation känner vi stor stolthet över våra soldaters tapperhet, disciplin och orubbliga uthållighet”, avslutade han. Tillsammans med dessa dygder måste de dygder som “självbehärskning, självrespekt och självkontroll” följa med.[117]
Roosevelts order hyllades som en seger av motståndarna till “reglerad sedlighet”. “Administrationen har genom krigsministern utfärdat en svidande tillrättavisning till de armétjänstemän som i Filippinerna har infört den europeiska metoden att göra sociala laster säkra”, krönte The Outlook. Denna “hälsosamma order”, förväntade man sig, skulle “sätta stopp för en skandal som existerade och som vi knappast kunde tro på när den först anklagades för två år sedan.”[118] I en skrivelse i juli förklarade APA:s ordförande att även om ordern till stor del var avsedd för soldater utomlands, “kommer den att gälla lika bra för soldaterna hemma och lika bra också för människor hemma som inte är soldater”. Den skulle “gälla såväl i Washington som i Manila”.[119] Maurice Gregory, en Londonbaserad antiregleringsivrare, kallade Roosevelts order för ett “kraftfullt memorandum”. Det var “en fråga om gratulation” för antiregleringsivrare “över hela världen” att det fanns “så mycket tankeverksamhet i vår fråga på den nordamerikanska kontinenten för närvarande”. Gregory hävdade de euroamerikanska reformförbindelserna och ansåg att de “inte kan undgå att återverka med mycket gynnsamma effekter på opinionen i den gamla världen”.[120]
Det var kombinationen av inhemska amerikanska påtryckningar och lokalt motstånd från kvinnor som gav upphov till den mest genomgripande förändringen av venerisk inspektion: formaliseringen av regelbundna undersökningar för amerikanska soldater. Även om detta hade gjorts tidigare på platser som Jolo, blev det en allmän policy den 21 maj 1901, med general MacArthurs generalorder nr 101, som för första gången gav mandat att göra en undersökning av amerikanska soldater i Filippinerna.[121] Kommenderande officerare skulle beordra medicinska officerare att göra en “grundlig fysisk inspektion” av värvade män två gånger i månaden, med “konstitutionella och lokala bevis på könssjukdomar… särskilt eftersökta”. Männen “måste vara avklädda” för dessa undersökningar, och de som befanns vara smittade med syfilis eller “oförmögna” på grund av andra könssjukdomar måste skickas till ett sjukhus. De som fortfarande var kapabla till tjänstgöring skulle föras upp på en lista och beordras att få behandling “tills de blir botade”. Samtidigt skulle inspektionen av kvinnor fortsätta. I städer och barrios där “en smittsam sjukdom råder i kommandot” skulle armékirurger skickas “för att om möjligt fastställa källan” och “alla kvinnor som hittas smittade … placeras under övervakning för att förhindra att sjukdomen sprids”. I orderna uppmanades särskilt till “hjälp av de lokala kommunala myndigheterna” för att genomföra instruktionerna; det skulle “klargöras” för dessa till stor del filippinska myndigheter att “genom deras hjärtliga samarbete kommer de att förbättra de hygieniska förhållandena för sitt folk”.
Men de samarbetande eliternas “hjärtliga samarbete” visade sig ofta vara svårt att få till stånd: övergången till inspektion av amerikanska soldater hade genomförts åtminstone delvis på grund av att filippinska tjänstemän vägrade att följa amerikanska medicinska mandat. När dr M. A. De Laney till exempel ombads svara för ett stort antal fall av könssjukdomar bland amerikanska soldater i Dagupan i februari 1903, medgav han att han hade funnit det nästan omöjligt att tillämpa befintliga förordningar om “åtskillnad” och “behandling” av prostituerade. Han hade informerat den kommunala presidenten om namn och platser för prostituerade och hade “försäkrats” om att presidenten “skulle beordra polisen att driva ut alla smittade kvinnor från staden”. Men inga åtgärder hade vidtagits; De Laney “fick inget svar” på efterföljande förfrågningar. Amerikanska soldater framstod alltså som den enda kvarvarande sjuka befolkningen som läkarna kunde övervaka fullt ut.[122]
I mitten av 1902 verkade det som om den “reglerade sedligheten”, så som reformatorerna uppfattade den, hade upphört att existera. I verkligheten hade Root dock bara genom Ellis upptäckt nyckeln till att avsluta tvisten: att göra regleringen osynlig. När de militära tjänstemännen ifrågasattes hade de försökt att täcka över systemet med tekniska distinktioner: MacArthur hade till exempel hävdat att prostitutionen inte var “licensierad, skyddad eller uppmuntrad”, ett påstående som, konstaterade Crafts bittert, “kanske var sant “i en Pickwickiansk mening”, eftersom prostituerade i Manila “bara var certifierade och övervakade”.[123] Johnsons bilder av flaggklädda bordeller togs upp av kritiker just därför att de verkade lösa oklarheterna om statens faktiska roll i den sexuella handeln: de hade fångat koloniala regleringar i en gripande form.
För vissa observatörer var Johnsons kondensering av regleringen till en stjärnspäckad bordell problematisk. Som en luthersk präst som hade arbetat på öarna, en arméallierad, tydligen hade noterat, även om amerikanska flaggor ofta draperade Manilas bordeller (vilket han trodde att de inte gjorde), så var en sådan användning “inte förbjuden enligt lag i hemlandet”. Dessutom, “varhelst vår flagga kan användas på detta sätt betyder det inte på något sätt att sådana hus är licensierade av regeringen.”[124] Men det var ett tecken på symbolens framgång att president Roosevelt själv började arbeta för att radera den. I mitten av mars 1902 begärde han information från myndigheterna i Manila om användningen av flaggor på bordeller i syfte att begränsa den.[125] Han fick veta att Manilas polischef George Curry redan hade agerat. Han hade nyligen sett en amerikansk flagga målad på framsidan av en bordell som höll på att renoveras och hade beordrat alla distriktschefer att “se till att den omedelbart avlägsnades eller utplånades och även att strikt förbjuda flaggning eller målning av flaggor på något av de dåliga husen”. Curry rapporterade stolt att “[d]et finns för närvarande inga flaggor eller målningar av flaggor i eller på några hus med dåligt rykte i den här staden.”[126] När reformatorer gjorde regleringen av prostitutionen till en symbol för vad som var fel med kolonialväldet var det ett litet pris att betala för att slippa dra ner amerikanska flaggor från bordeller för att slippa dra ner dem från Filippinerna som helhet.
Om avlägsnandet av flaggor från bordeller var ett sätt att avlägsna påträngande (om än falska) tecken på “reglerad sedlighet”, var ett annat sätt att göra sig av med andra materiella tecken på systemet, såsom inspektionshäftena. Den 19 februari telegraferade Root till Luke Wright, Filippinernas generalguvernör, och förklarade att han “ansåg [det] tillrådligt” att “inga avgifter tas ut” av inspekterade prostituerade och att “inga undersökningsintyg ges”. Det skulle inte bli några fler Marias de La Cruz. Läkare kunde “föra sina egna register över namn, beskrivningar, bostäder och undersökningsdatum”, och programmet kunde fortsätta “utan ansvar för missförstånd och utan anklagelse om att upprätthålla ett system med licensierad prostitution”.[127] Denna reform verkar ha antagits allmänt i Filippinerna: som framgår av General Orders No. 101 fortsatte man att inspektera kvinnor även om man hade övervunnit den dubbla standarden. Förespråkare av social renhet noterade detta faktum: i en rapport från oktober 1902 om “More Trouble in Manila” kontrasterades Roosevelts “beundransvärda predikan” mot den fortsatta “tysta toleransen” av prostitution i Manila.[128]
Även om de aldrig dog ut helt och hållet, minskade protesterna mot regleringen i Filippinerna hastigt från och med nu. Med tanke på att man medgav att en utbredd reglering kvarstod, kräver detta faktum en förklaring. En del av förklaringen kan hittas i karaktären på den lobbyverksamhet som ledde fram till Roosevelts order. Ellis hade till exempel uppenbarligen gått med på att byta ett slut på agitationen mot Roosevelts “preachment”. Efter ett möte med krigsminister Root skrev J.T. Ellis ett memo där han skrev att hans fru “med glädje kommer att offentliggöra det positiva utlåtande som ni så vänligt har gett mig om hela den här filippinska affären…”[129] Med offentlig “menar jag genom W.C.T.U.-organet och genom att cirkulera bland hennes delstatschefer…”. I april följande år bekräftade chefen för Bureau of Insular Affairs, Clarence Edwards, avtalet med Ellis själv. Edwards förstod att WCTU-aktivister “nu insåg och uppskattade att mycket felaktig information från fördomsfulla … källor hade spridits utomlands i detta ämne” och att Ellis “idag bara var angelägen om att få fram fakta”, fakta som han öppet medgav innebar att inspektionen skulle fortsätta utan avgifter eller certifikat.[130] Priset som reformatorer av social renhet hade betalat för en offentlig seger, verkade vara ett misslyckande när det gällde ett faktiskt “avskaffande”.
Men det fanns andra faktorer som bidrog till att frågan försvann från den offentliga debatten. Den första av dessa var en ytterligare proklamation som Roosevelt gjorde den 4 juli 1902: det förebyggande “slutet” på det filippinsk-amerikanska kriget. Kritiken från social renhet, suffragetter och antikolonialister hade definierat “imperium” i termer av “militarism” och “militarism” i termer av krig och mobilisering av trupper för krig. Även om den mest påträngande amerikanska närvaron i Filippinerna fortfarande skulle komma, så reducerade förklaringen om krigets slut och återvändandet av en majoritet av de amerikanska trupperna många av dessa kritiska synpunkter. Reglering och könssjukdomar hade alltid varit marginella i den antikolonialistiska kritiken, och under efterkrigstiden skulle antikolonialister fortsätta att kritisera USA:s kolonisation på andra grunder. För förespråkare av social renhet och suffragetter sågs det kanske som en bättre strategi att i mörker profetera vad soldaterna skulle bära med sig hem först när de faktiskt återvände. Krigsdepartementets försvarare av regleringar drog också fördel av övergången från krig till “fred”. Edwards skrev till exempel till Ellis att även om politiken hade varit en militär nödvändighet under krigstid, “när fredsförhållandena blev bättre, löstes frågan upp till en fråga om sanitet och tillämpning av sanitära lagar”.[131] Det var inte heller längre en “nationell” politik som utövades av armén – en viktig källa till kritik – utan en “kommunal” politik som bedrevs av specifika stadsregeringar. Regleringen i Filippinerna var inte längre motsvarigheten till lagen om smittsamma sjukdomar, ett nationellt-imperiellt mål, utan ett slags St Louis i Sydostasien, vars regering var mycket mindre utsatt för påtryckningar från USA:s sida.
På sätt och vis var nedgången i aktivismen för social renhet i frågan om koloniala regleringar inte så överraskande. Reformerna hade vunnit en viktig retorisk eftergift från presidenten och krigsdepartementet och hade gjort slut på dubbelmoralen vid medicinska inspektioner i Filippinerna. I den mån som reformen av social renhet hade varit opportunistisk, minskade chanserna att driva frågan när det fortfarande pågående kriget försvann från amerikanska tidningar och den offentliga diskussionen. Samtidigt mobiliserade den civila staten, särskilt i sitt sanitets- och utbildningsarbete, just de villkor som reformatorerna själva hade hållit emot arméns inspektionssystem: den framväxande koloniala regeringen skulle – även när den utförde inspektioner – framställa sig själv som garant för upphöjning, moral och nationell exceptionalism.
Reglering skulle komma att få en allt viktigare plats i de amerikanska militära institutionerna under åren före första världskriget. Exemplet från Jolo tycks ha cirkulerat flitigt bland amerikanska militärtjänstemän i Filippinerna. En löjtnant som hade tjänstgjort på många stationer var till exempel “särskilt imponerad av det system som den kommenderande officeren i Jolo hade antagit…”[132] Det var också de amerikanska militärmedicinska utbildarna, som markerade det filippinska experimentet som ett välkommet och exemplariskt avsteg från tidigare traditioner. Som kapten Edward Munson från arméns medicinska avdelning uttryckte det i sin lärobok Theory and Practice of Military Hygiene från 1901, som ofta användes i arméns medicinska utbildningsprogram, hade de “förändrade förhållandena” och den “förändrade moraliska miljön” som hade uppstått till följd av “det senaste förvärvet av främmande territorium och kontakten med främmande raser” givit regleringen “en enorm betydelse”. Avsaknaden av reglering i USA:s storstadsområden gjorde det nödvändigt att vända sig till andra nationers, särskilt Englands, “rikliga erfarenhet”. Men vid detta datum kunde Munson också stolt konstatera att reglering hade införts i “vissa städer” i Filippinerna, som till exempel Jolo; som ett resultat av detta var könssjukdomarna “milda till sin karaktär” och “i hög grad fria från de komplikationer som så ofta observerades i andra delar av Filippinerna”.[133]
Den venereala inspektionen av de amerikanska trupperna begränsades dock inte till imperiets utposter utan införlivades i den amerikanska arméns praxis mer allmänt. Överste L. M. Maus från läkarkåren skrev 1917 och erinrade sig att MacArthurs memorandum från 1901 hade varit “den första allmänna order som någonsin publicerats i ämnet, såvitt känt i vår militära tjänst”. Men det hade inte förblivit en praxis som enbart gällde Filippinerna. Maus observerade att “emedan det inte var allmänt känt för myndigheterna i Washington” hade inspektioner varannan vecka praktiserats vid “ett stort antal arméposter i Förenta staterna bland trupper som återvänt från Filippinerna sedan 1901”. Både officerare och män, hävdade han, “hade blivit vana” vid undersökningen och betraktade den som “en säker och sund sanitär åtgärd”.[134] Inte för sista gången hade institutionella reformer som först påbörjades i kolonierna vandrat lugnt och stilla till USA:s storstadsområden.
Men även när granskningen av både soldater och prostituerade fördjupades, dröjde oron för synligheten av veneriska kontroller kvar. År 1909 hade generalkirurgen skickat runt ett cirkulär där han uppmanade till moralisk undervisning av trupperna samt till fysisk undersökning av dem, men enligt Maus hade det inte verkställts av krigsministeriet av rädsla för “den kritik från landets moraliska sällskap och press som kunde ha väckts vid den tidpunkten”.[135] General Orders No. 17, som utfärdades i maj 1912, tillämpade dock MacArthurs föreskrifter från 1901 om trupper i Filippinerna på de amerikanska myndigheterna i USA. S.S. Army som helhet; detaljerna kring tillämpningen trycktes ändå i ett separat “konfidentiellt cirkulär” för att undvika “negativ kritik”.[136] Både i militärens formella slut på dubbelmoralen och i dess skygglappar när det gäller ämnet undersökning av könssjukdomar – om inte i avskaffandet av själva regelverket – kan man mäta reformatorernas tvetydiga triumf.
De sammanflätade historierna om militär ockupation, sexuellt arbete, sjukdomsbekämpning och moralpolitik var centrala för uppkomsten av USA:s imperium utomlands. De skulle fortsätta att utvecklas tillsammans under det “amerikanska århundradet”. Från Puerto Rico till Hawai’i och från Sydkorea till Vietnam skulle det militära imperiet anses överträffa och underminera USA:s moraliska imperium, särskilt när USA:s militära politik eller avtal om “status för styrkorna” isolerade soldater som begick våld eller brott mot lokala kvinnor från meningsfull rättvisa. Där det var möjligt skulle de militär-sexuella komplex som säkrade manliga soldaters tillgång till kvinnor fortsätta att döljas i ett försök att skydda moraliska rättfärdiganden av amerikansk makt utomlands, även om en kritisk medvetenhet om deras karaktär och kostnader skulle utvecklas under pådrivande av antikoloniala och feministiska rörelser.
Sexualimperialismens följder hade förutspåtts vid sekelskiftet 1900 i ett sarkastiskt soldatskämt. Amerikanska soldater som hittades med könssjukdomar i Filippinerna hade fått ett smeknamn av sina kamrater: “Rough Riders”.[137] Namnet förvandlade potentiell avmaskning på grund av sjukdom till en maskulinitetsmarkör och legitimerade möjligen aggressivt eller påtvingat sex. Men det antydde också att dessa soldater kopplade samman sexualitetspolitiken med imperiets politik. Genom att styla sina kamrater på detta sätt, framställde de också invasionen av Kuba under det spansk-kubansk-amerikanska kriget och, förmodligen, invasionen av Filippinerna som de var engagerade i, som handlingar av “hårt” sex. Även om sådana invasioner inte var utan nöjen för de kejserliga soldaterna och nationerna, medförde de också otaliga faror. Karaktären av dessa faror, och frågan om vem som skulle drabbas av dem, skulle fortsätta att hemsöka imperiets grymma framfart.
Om författaren: Paul A. Kramer är docent i historia vid Vanderbilt University och författare till The Blood of Government: Race, Empire, the United States and the Philippines (University of North Carolina Press; Ateneo de Manila University Press, 2006), som tilldelades Stuart L. Bernath Book Prize av Society for Historians of American Foreign Relations och James Rawley Prize av Organization of American Historians. Medredaktör för Cornell University Press bokserie "The United States in the World" och skriver för närvarande på en bok om migration och imperium i USA:s globala 1900-talshistoria. Hans webbplats finns här .
Notis: Författaren tackar Judith Walkowitz, Richard Meixsel, Martha Hodes, Dirk Bönker, Gabrielle Spiegel, Ann Stoler, Nancy Cott, Daniel Rodgers, Toby Ditz, Philippa Levine, Caleb McDaniel, Katherine Hijar, Mark Selden och Katherine Fusco för deras kommentarer och kritik. Eventuella fel är mina egna. En tidigare version av denna essä publicerades i Ann Stoler, red., Haunted by Empire: Geographies of Intimacy in North American History (Durham: Duke University Press, 2006).
Fotnoter
De södra Filippinerna, som aldrig helt erövrades av spanjorerna, förblev under kontroll av mäktiga muslimska datus; USA:s militära strategi mot Republiken Filippinerna berodde delvis på att förhindra krig mellan amerikanska och muslimska styrkor förrän efter det att Republiken Filippinerna hade besegrats.
Den 5 mars 1902 skickade adjutanten för 23:e infanteriet utdrag ur rapporter från pastor C. Guy Robbins, menige Adrian B. Trench, William B. Johnson och pastor A. B. Leonard med avseende på regleringen i Jolo, med begäran om ett svar; cirka 30 officerare svarade, däribland Sweet. Fakta kring Sweet’s avlägsnande förblir oklara. Sweets självförsvar åtföljdes av påståendet att denna “högst irriterande och försvårande rättegång” hade lett till “psykisk, fysisk nervös påfrestning och överarbete”, hälsobrott och en återresa till USA “för att rädda mitt liv”. Brev från Owen J. Sweet till befälhavaren (23rd Infantry), 12 mars 1902, RG94/417937/B, NARA DC.
Owen Sweet till generaladjutanten, 6 februari 1902, i RG94/417937/B, National Archives and Records Administration, Washington, DC (NARA DC).
Den befintliga litteraturen om det filippinsk-amerikanska kriget innehåller visserligen detaljer om både stridshistoria och krigets politik, men den innehåller lite eller ingenting om frågor om genus, sex och prostitution på fältet. Se Stuart Creighton Miller, “Benevolent Assimilation”: The American Conquest of the Philippines, 1899-1903 (New Haven: Yale University Press, 1982); Angel Velasco Shaw och Luis H. Francia, red, Vestiges of War: The Philippine-American War and the Aftermath of an Imperial Dream, 1899-1999 (New York: New York University Press, 2002); Brian McAllister Linn, The Philippine War, 1899-1902 (Lawrence: University Press of Kansas, 2000); Brian M. Linn, The United States Army and Counterinsurgency in the Philippine War, 1899-1902 (Chapel Hill, NC: University of North Carolina Press, 1989). För en redogörelse för könssjukdomar bland amerikanska trupper vid Camp Stotsenburg i början av 1900-talet, se Richard B. Meixsel, Clark Field and the U.S. Army Air Corps in the Philippines, 1919-1942 (Quezon City: New Day Publishers, 2001), 78-85.
Enligt en redogörelse hade bestämmelser som krävde en venerisk inspektion av prostituerade införts under inbördeskriget bland unionshärens trupper som var stationerade i Memphis och Nashville. Se överste Joseph F. Siler, The Prevention and Control of Venereal Diseases in the Army of the United States of America (Army Medical Bulletin No. 67) (Carlisle Barracks, PA: Medical Field Service School, maj 1943), 72. Jag tackar Richard Meixsel för att han identifierade denna källa.
Se särskilt Katharine H. S. Moon, Sex Among Allies: Military Prostitution in U.S.-Korea Relations (New York: Columbia University Press, 1997); Maria Höhn, GIs and Frauleins: The German-American Encounter in 1950s West Germany (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 2002); Beth Bailey och David Farber, The First Strange Place: The Alchemy of Race and Sex in World War II Hawaii (New York: Free Press; Toronto: Maxwell Macmillan Canada, c1992); Saundra Pollock Sturdevant och Brenda Stoltzfus, Let the Good Times Roll: Prostitution and the U.S. Military in Asia (New York: New Press, 1993); Cynthia H. Enloe, Bananas, Beaches and Bases: Making Feminist Sense of International Politics (Berkeley: University of California, 1989). För en utmärkt nyutgiven samling med forskning om politiken kring kön, ras, genus och USA:s militära basering, se Maria Höhn och Seungsook Moon, eds. Over There: Living with the U.S. Military Empire from World War Two to the Present (Durham: Duke University Press, 2010).
Angående debatten om “imperialism”, se Richard E. Welch Jr. The United States and the Philippine -American War, 1899-1902 (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1979); Daniel Schirmer, Republic or Empire: American Resistance to the Philippine War (Cambridge, Mass.: Schenkman Pub. Co. 1972); Robert L. Beisner, Twelve against Empire: The Anti-Imperialists, 1898-1900 (New York: McGraw-Hill 1968); E. Berkeley Thompkins, Anti-Imperialism in the United States: The Great Debate, 1890-1920 (Philadelphia: University of Pennsylvania Press 1970).
För en mer utförlig undersökning av diskursen om “reflexåtgärder” i debatten om USA:s kolonialism i början av 1900-talet, se Paul A. Kramer, “Reflex Actions: Colonialism, Corruption and the Politics of Technocracy in the Early 20th Century United States”, i Bevan Sewell och Scott Lucas, eds., Projecting American Foreign Policy: Power and Intervention (Palgrave Macmillan, kommande).
För ett exempel på ett arbete som systematiskt misstar likhet med koppling, se Ann Laura Stoler, “Tense and Tender Ties: The Politics of Comparison in North American History and (Post) Colonial Studies”, Journal of American History, Vol. 88 (Dec. 2001), 829-65.
Alfred McCoy, Policing America’s Empire: The United States, the Philippines, and the Rise of the Surveillance State (Madison: University of Wisconsin Press, 2009).
Om den kulturella politiken för USA:s imperiala gränsdragning mellan USA och Filippinerna och dess korsningar med raspolitiken, se Paul A. Kramer, The Blood of Government: Race, Empire, the United States and the Philippines (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 2006).
För en användbar översikt över historieskrivningen om prostitution, se Timothy J. Gilfoyle, “Prostitutes in History: From Parables of Pornography to Metaphors of Modernity”, American Historical Review, Vol. 104, No. 1 (1999), 117-141.
För det definitiva arbetet om prostitutionens politik och reglering i det brittiska imperiet, se Philippa Levine, Prostitution, Race and Politics: Policing Venereal Disease in the British Empire (New York: Routledge, 2003). Se även Kenneth Ballhatchet, Race, Sex and Class Under the Raj: Imperial Attitudes and Policies and Their Critics, 1793-1905 (London: Weidenfeld and Nicolson, 1980).
Judith R. Walkowitz, Prostitution and Victorian Society: Women, Class and the State (Cambridge; New York: Cambridge University Press, 1980); Mary Spongberg, Feminizing Venereal Disease: The Body of the Prostitute in 19th Century Medical Discourse (Washington Square, New York: New York University Press, 1997). Om behandlingen av könssjukdomar, se Allan M. Brandt, No Magic Bullet: A Social History of Venereal Disease in the United States since 1880 New York: Oxford University Press, 1985).
För prostitutionspolitiken i Puerto Rico under denna period, se till exempel Eileen J. Suárez Findlay, Imposing Decency: The Politics of Sexuality and Race in Puerto Rico, 1870-1920 (Durham, NC: Duke University Press, 1999), kapitel 3.
För de bästa beskrivningarna av könssjukdomar och prostitution i Filippinerna, se Ken De Bevoise, Agents of Apocalypse: Epidemic Disease in the Colonial Philippines (Princeton: Princeton University Press, 1995), 69-93; Ken De Bevoise, “A History of Sexually Transmitted Diseases and HIV/AIDS in the Philippines”, i Milton Lewis, et. al., eds., Sex, Disease and Society: A Comparative History of Sexually Transmitted Diseases and HIV/AIDS in Asia and the Pacific (Westport, CT: Greenwood Press, 1997), 113-38.
Ian R. Tyrrell, Woman’s World/Woman’s Empire: The Woman’s Christian Temperance Union in International Perspective (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1991), särskilt kapitel 9.
Elizabeth Wheeler Andrew och Katharine Caroline Bushnell, The Queen’s Daughters in India (London: Morgan and Scott, 1899). Om utredningen och dess konsekvenser, se Antoinette Burton, Burdens of History: British Feminists, Indian Women, and Imperial Culture, 1865-1915 (Chapel Hill: University of North Carolina, c1994), 157-64.
Om försök till kommunal reglering i 1800-talets USA, se John C. Burnham, “Medical Inspection of Prostitutes in America in the 19th Century: Louis Experimentet och dess uppföljare”, i Burnham, Paths into American Culture: Psychology, Medicine, and Morals (Philadelphia: Temple University Press, 1988), 138-149.
Frederic H. Sawyer, The Inhabitants of the Philippines (New York, C. Scribner’s Sons, 1900), 114.
H. S. Neuens, citerad i George Shibley, Momentous Issues: Competition in Business, Stable Price Level, Prosperity and Republic vs. Trusts, Falling Price Level, Depression, Empire, Militarism and Concentration of Wealth (Chicago: Schulte Publishing Company, 1900), 180.
Arthur Judson, The New Era in the Philippines (New York: Fleming H. Revell Co., 1903), 107.
Ira C. Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, i George W. Davis, red., Report on the Military Government of the City of Manila, P.I., from 1898 to 1901 (Manila, P.I.: Headquarters Division of the Philippines, 1901), 276.
Citerat i Rev. A. Lester Hazlett, “A View of the Moral Conditions Existing in the Philippines”, i RG94/343790 (Box 2307), NARA DC.
Eileen P. Scully, “Prostitution as Privilege: The ‘American Girl’ of Treaty-Port Shanghai, 1860-1937”, International History Review, Vol. 20, No. 4 (1998), 855-883; Eileen P. Scully, “Taking the Low Road to Sino-American Relations: ‘Open Door’ Expansionists and the Two China Markets”, Journal of American History, Vol 82, No 1 (1995), 62-83.
Om prostitution i 1800-talets Filippinerna, se Maria Luisa Camagay, Working Women of Manila in the 19th Century (Manila: University of the Philippines Press, Center for Women’s Studies, 1995); Luis C. Dery, “Prostitution in Colonial Manila”, Philippine Studies, Vol. 39 (1991), 475-89; Greg Bankoff, Crime, Society and the State in the 19th Century Philippines (Quezon Hall: Ateneo de Manila Press, 1996), 26-27, 41-4.
Regleringen av prostitutionen ägde rum i ett bredare sammanhang av ad hoc uppbyggnad av medicinska institutioner och folkhälsoinstitutioner. I september 1898 hade den amerikanska armén upprättat två reservsjukhus i Manila och en tillfällig hälsovårdsnämnd under militära myndigheter skulle börja upprätta sanitets- och hälsovårdspolitik och övervaka specialsjukhus för smittkoppor och spetälska samt könssjukdomar. Se Warwick Anderson, “Colonial Pathologies: American Medicine in the Philippines, 1898-1921” (avhandling, University of Pennsylvania, 1992), särskilt kapitel 1-2.
Robert Hughes till generaladjutant, U.S. Army, 7 februari 1902, RG 350/2039/8 1/2), Box 246, NARA CP.
Citat i De Bevoise, Agents of Apocalypse, 89.
Amerikanska missionärer i Filippinerna klagade till exempel ofta över “querida-problemet”, det utbredda samboendet mellan amerikanska soldater och filippinska kvinnor under och efter kriget. Problemet omfattade oskiljaktiga ras, köns- och klasselement: vanliga amerikanska soldater förbjöds att ta med sig amerikanska fruar, medan filippinsk-amerikanska föreningar väckte farhågor om moralisk och raslig degenerering genom “rasblandning”. Detta ämne, som är besläktat med men också skilt från detta ämne, förtjänar att behandlas på annat håll. För en banbrytande undersökning av dessa teman i samband med det koloniala Sydostasien, se Ann Stoler, “Sexual Affronts and Racial Frontiers: European Identities and the Cultural Politics of Exclusion in Colonial Southeast Asia” i Ann Stoler och Frederick Cooper, Tensions of Empire: Colonial Cultures in a Bourgeois World (Berkeley: University of California Press, 1997), 198-237.
Philippa Levine argumenterar på samma sätt för de lokala anpassningarna av systemen för inspektion av könssjukdomar i det brittiska imperiet, och viktiga variationer mellan dem. Levine, Prostitution, Race and Politics, 51. Medan regleringens kritiker skulle hävda att amerikanska tjänstemän hade “importerat” denna politik från Storbritannien, skulle general MacArthurs gynnsamma citat från februari 1901 om reglering i Brittiska Indien till försvar för den amerikanska politiken vara påfallande vagt. Även om “böcker som innehåller referenser till denna fråga” inte kunde “erhållas i Manila”, var MacArthur säker på att det fanns verk som visade “att man i Asien har vidtagit ovanligt kraftfulla åtgärder för att skydda den engelsktalande soldaten från resultatet av de frestelser som han ställs inför”. Generalmajor. Arthur MacArthur till arméns generaladjutant, 4 februari 1901, RG94/343790 (Box 2307) NARA DC.
De Bevoise, Agents of Apocalypse, 80-1.
John R. M. Taylor, The Philippine Insurrection against the United States, 1899-1903: A Compilation of Documents with Notes and Introduction (Pasay City, 1971-3), vol. 3, 194-5.
Albert Todd till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1901, i Davis, ed., 264.
Charles Lynch till ordföranden för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, ed., 267.
Robert Hughes till Adjutant General, U.S. Army, 7 februari 1902, RG 350/2039/8 1/2), Box 246, NARA CP.
Frank S. Bourns till R. P. Hughes, 2 november 1898, bilaga 41, i Davis, red. 261-2.
Warwick Anderson betonar föreställningen om filippinerna som “reservoarer” för sjukdomar i Warwick Anderson, “Immunities of Empire: Race, Disease, and the New Tropical Medicine”, Bulletin of the History of Medicine, Vol. 70, No. 1 (1996), 94-118.
Simon Flexner, M. D., “Medical Conditions Existing in the Philippines”, Transactions and Studies of the College of Physicians of Philadelphia, 3rd series, Vol. 21 (1899), 165-77. Detta gällde även deras längre rapport som publicerades året därpå: Simon Flexner och L. F. Barker, “Report of a Special Commission Sent to the Philippines by the Johns Hopkins University to Investigate the Prevalent Diseases of the Islands”, Journal of the Military Service Institution, Vol. 26 (1900), 421-33.
De hänvisade dock i förbigående till San Lazaro-sjukhuset med dess “en avdelning som ägnar sig åt behandling av könssjukdomar bland de infödda prostituerade”. Flexner, “Medical Conditions Existing in the Philippines”, 166.
Albert Todd till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1901, i Davis, ed., 264-6.
Mellan den 1 mars och den 15 maj 1901 rapporterade hälsovårdsstyrelsen en vinst på 52 procent. Charles Lynch till ordföranden för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, ed., 269.
Lynch till ordföranden för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, ed., 267-8.
Enligt amerikanska arméläkare undvek europeiska och amerikanska prostituerade i stort sett vad de uppfattade som stigmatiserande inspektioner av amerikanska arméläkare och föredrog istället att inspekteras av privata läkare.
Lynch to President, Board of Health, 18 maj 1901, i Davis, ed., 268.
Philippa Levine betonar tvetydigheten hos bordeller som utrymmen i “Erotic Geographies: Sex and the Managing of Colonial Space”, i Helena Michie och Roland R. Thomas, red: The Transformation of Space from the Victorian Age to the American Century (New Brunswick: Rutgers University Press, 2003), 149-160.
Major Ira C. Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, i Davis, red. 276.
Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, 275.
Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, 275. Detta försök genomfördes kort därefter och ett vicedistrikt invigdes. “Must Move Out to Adjust Social Evil”, The Manila Freedom, 31 augusti 1900, RG350/2039 (Box 246), National Archives and Record Administration College Park (NARA CP). Om distriktet och dess slutliga avskaffande, se Dery, 481-2.
Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, 276.
Ursprunget till denna politik i den amerikanska koloniala kontexten är fortfarande oklart. Prostituerade i Singapore fotograferades också av tjänstemännen där i identifieringssyfte, även om det krävs mer forskning innan några slutsatser om interkoloniala lån kan dras. Se James Frances Warren, Ah Ku och Karayuki-San: Prostitution in Singapore, 1870-1940 (Singapore University Press, 2003 [1993]), 100-1, 108-9.
Maj Charles Lynch till presidenten för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, red. 266-7.
R. R. Stevens till adjutant, 25 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 3), NARA DC.
J. A. Moore till adjutanten, 7 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 13), NARA DC.
E. B. Pratt till adjutanten, 11 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 17), NARA DC. Se även C. E. Hampton till adjutanten, 14 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 19). När en civil läkare i Zamboanga klagade på att denna lukrativa inkomstkälla var ett korrupt monopol, blev han avvisad av arméns tjänstemän. Brev från Dr. A. T. Short, oktober [inget datum] 1908; RG94/1481399, NARA DC.
R. R. Stevens till adjutanten, 25 mars 1902.
C. E. Hampton till adjutanten, 24 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 19, NARA DC.
R. C. Croxton till adjutanten, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 21, NARA DC.
W.H. Sage till adjutanten, 13 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 5, NARA DC.
W.A. Kent till adjutanten, 6 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 27, NARA DC.
H. C. Bonnycastle till adjutanten, 8 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 28, NARA DC.
R. R. Stevens till adjutanten, 25 mars 1902.
D. B. Devore till adjutanten, 13 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 24, NARA DC; J. H. Sutherland till adjutanten, 6 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga ?, NARA DC. För en hänvisning till en anklagelse om misshandel, se R. C. Croxton till adjutanten, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 21, NARA DC.
C. E. Hampton till adjutanten, 14 mars 1902, RG417937/B, bilaga 19, NARA DC.
C. E. Hampton till adjutanten, 14 mars 1902.
W. A. Nichols till befälhavaren, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 7, NARA DC.
R. C. Croxton till adjutanten, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 21, NARA DC.
H. G. Cole till adjutanten, 12 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 22, NARA DC.
H. G. Cole till adjutanten, 12 mars 1902.
Om koleraepidemin som följde omedelbart efter kriget, se De Bevoise, Agents of Apocalypse, 175-184; Reynaldo Ileto, “Cholera and the Origins of the American Sanitary Order in the Philippines”, i David Arnold, ed., Imperial Medicine and Indigenous Societies (Manchester University Press, 1988), 125-148.
Citat i De Bevoise, Agents of Apocalypse, 89.
De Bevoise, Agents of Apocalypse, 90.
Om protestantiska missioner i Filippinerna, se Kenton J. Clymer, Protestant Missionaries in the Philippines, 1898-1916: An Inquiry into the American Colonial Mentality (Urbana: University of Illinois Press, 1986).
Charles W. Briggs, The Progressing Philippines (Philadelphia: Griffith and Rowland Press, 1913), 122.
Charles W. Briggs, 112.
William B. Johnson, “The Administration’s Brothels in the Philippines”, The New Voice Leaflets, Vol. 1, No. 26 (18 augusti 1900); RG350/2045/10 (Box 246), NARA CP. Johnson var en “specialkommissionär” för New Voice. Information från denna artikel användes av The American League i dess broschyr “The Crowning Infamy of Imperialism”, RG 94/417937 (Box 2307), NARA DC.
Mark Twain, “Battle Hymn of the Republic (Brought Down to Date)”, [februari 1901], i Jim Zwick, red: Antiimperialist Writings on the Philippine-American War (Syracuse University Press, 1992), 41.
Om social renhet under denna tidigare period, se David J. Pivar, Purity Crusade: Sexual Morality and Social Control, 1868-1900 (Westport, Conn.: Greenwood Press, 1973). För det tidiga 1900-talet, se David J. Pivar, Purity and Hygiene: Women, Prostitution and the “American plan”, 1900-1930 (CT: Greenwood Press, c2002).
För moralreformatorer som pionjärer inom ny lobbyingtaktik, se Gaines M. Foster, Moral Reconstruction: Christian Lobbyists and the Federal Legislation of Morality, 1865-1920 (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 2002).
“Brev från Dr. O. Edward Janney”. The Philanthropist, Vol. 14, No. 2 (april 1899), 6.
Mrs Mariana W. Chapman, “The New Militarism and Purity”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 2 (april 1899), 2, 3.
Aaron M. Powell, “Lessons from India”, The Philanthropist, vol. 14, nr 3 (juli 1899), 11.
“Letter from Josiah W. Leeds”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 2 (april 1899), 7.
“The Schooling of a Camp”, The Philanthropist, vol. 14, nr 1 (januari 1899), 24. Artikeln citerade ett brev från Garrison till numret av The Woman’s Journal av den 18 oktober 1898.
“Notes and Comments”, The Philanthropist, Vol. 17, No. 2 (juli 1902).
“Notes and Comments”, The Philanthropist, Vol. 15, No. 4 (januari 1901), 1.
Aaron M. Powell, “Appeal for Purity”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 3 (juli 1899), 13.
Powell, “Lessons from India”, 10.
London Contemporary Review, citerad i Powell, “Lessons from India”, 11.
“London Congress of the International Federation for the Abolition of State Regulationof Vice”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 1 (januari 1899), 18.
September 27, 1900 American Purity Alliance memorial to McKinley, RG350/2045 (Box 246), NARA CP.
“Memorandum Issued by the Commander-In-Chief”, 28 april 1898 (London: Harrison and Sons, St. Martin’s Lane, 1898), RG 94/343790 (Box 2307), NARA DC.
Om rösträttsrörelsen och feminismen, se Nancy F. Cott, The Grounding of Modern Feminism (New Haven: Yale University Press, 1987); Aileen S. Kraditor, The Ideas of the Woman Suffrage Movement, 1890-1920 (New York: Columbia University Press, 1965).
Se Tyrrell.
Kristin Hoganson, “As Bad Off as the Filipinos’: U.S. Women Suffragists and the Imperial Issue at the Turn of the Twentieth Century”, Journal of Women’s History, Vol. 13, No. 2 (Summer 2001). Se även Alison L. Sneider, “The Impact of Empire on the North American Woman Suffrage Movement: Suffrage Racism in an Imperial Context”, UCLA Historical Journal, Vol. 14 (1994), 14-32; Louis Michele Newman, White Women’s Rights: The Racial Origins of Feminism in the United States (New York: Oxford University Press, 1999).
Om imperialistiska angrepp på antikolonialistisk maskulinitet, se Kristin Hoganson, Fighting for American Manhood: How Gender Politics Provoked the Spanish-American and Philippine-American Wars (New Haven: Yale University Press, 1998), särskilt kapitel 7.
“A National Disgrace”, The Woman’s Column (17 november 1900).
Resolution från Mississippi Woman Suffrage Association, till William McKinley (cirka 11 februari 1901), i RG94/343790 (Box 2307), NARA DC.
Om antikolonialism se särskilt Schirmer, Republic or Empire, Welch, Jr., Response to Imperialism.
Om antikolonialistisk rasism, se Christopher Lasch, “The Anti-Imperialists, The Philippines, and the Inequality of Man”. Journal of Southern History, Vol. 24 (augusti 1958), 319-331.
“Uncle Sam Before and After His Wish for Expansion”, “Expensive Expansion” (Boston, 1900), i Hoganson, Fighting for American Manhood, 182.
Om Atkinson, se Robert L. Beisner, Twelve Against Empire: The Anti-Imperialists, 1898-1900 (New York: McGraw-Hill Book Company, 1968), kapitel 5.
Atkinson anklagades för indelikatess och inexakthet och hans pamflett fördömdes som “The Venereal Disease Libel”, i Frederick C. Chamberlin, The Blow From Behind (Boston, Lee and Shepard, 1903), 83-91.
Atkinson, 18.
Acting Secretary of War to Lillian Stevens, 8 oktober 1900, RG94/343790, NARA DC.
Elihu Root till William Howard Taft, 21 januari 1901, William H. Taft Papers, Microfilm ed. M1584, Series 21, Special Correspondence, Vol. 2 (1900-1901), Reel 640. Mitt tack till Richard Meixsel för att han identifierade denna källa.
Det fanns djupgående kopplingar mellan politiken mot reglering och nykterhetspolitiken som inte kan utforskas fullt ut här. Bordeller och salonger sammanfördes strategiskt på ett sätt som förde samman nykterhetsreformatörer och reformatorer av social renhet: bordeller skulle locka soldater till att dricka och salonger skulle locka soldater till prostitution. “Reglerade” bordeller i Filippinerna föreställdes vara parallella med de armékantiner som tillät försäljning av alkohol till soldater. Om armékantiner se Edward Coffman, The Old Army: A Portrait of the American Army in Peacetime, 1784-1898 (New York, Oxford: Oxford University Press, 1986), 359-361. Om senare debatter om opiumtrafiken i Filippinerna och dess förbud, se Anne L. Foster, “Models for Governing: Opium and Colonial Policies in Southeast Asia, 1898-1910”, i Julian Go och Anne Foster, eds., The American Colonial State in the Philippines: Global Perspectives (Durham och London: Duke University Press, 2003), 92-117.
Teller, citerad i “No Beer for the Nation’s Defenders”, New York Times (10 januari 1901), 5.
Root till Taft, 21 januari 1901.
Telegram från Root till Taft, 15 januari 1901; Telegram från H. C. Corbin till A. MacArthur, 16 januari 1901, Taft Papers, Reel 640.
MacArthur, citerad i “Moral Conditions in the Philippines”, rapport bifogad Wilbur Crafts till Theodore Roosevelt, 22 januari 1902, 8, RG94/416181A, NARA DC.
Taft, citerad i “Moral Conditions in the Philippines”, 9.
“Moral Conditions in the Philippines”, 8.
Generalmajor. Arthur MacArthur till arméns generaladjutant, 4 februari 1901.
“Against ‘Regulated’ Vice”, The Woman’s Column (3 maj 1902), 1.
Roosevelt, citerad i “For Social Purity in the Army”, The Outlook (19 april 1902), 944-5.
“For Social Purity in the Army”, The Outlook (19 april 1902), 944-5.
Editorial, The Philanthropist, vol. 17, nr 2 (juli 1902), 4.
“Conditions in America”, The Philanthropist, vol. 17, nr 2 (juli 1902), 6-7.
General Orders No. 101, 21 maj 1901, RG350/2039/26 (Box 246), NARA CP.
M. A. De Laney till Chief Surgeon, 18 februari 1903, RG 112/26/88939/B (Box 614), NARA DC.
“Moral Conditions in the Philippines”, 9.
Citat i Geo. Davis till F. H. Maddocks, 24 november 1900, RG350/2045 (Box 246), NARA CP.
George Cortelyou till Elihu Root, 21 mars 1902, RG 350/2045/26 (Box 246), NARA CP.
Rapport från George Curry, 6 maj 1902, citerad i W. Cary Langer till George Cortelyou, 11 juni 1902, RG 350/2045/28 (Box 246), NARA CP.
Elihu Root till Luke Wright, 18 februari 1902, RG 350/2039 (Box 246), NARA CP.
“More Trouble in Manila”, The Philanthropist, vol. 17, nr 3 (oktober 1902), 4.
Bifogad not, presidentens sekreterare till Elihu Root, 6 februari 1902, RG350/2039/17 (Box 246), NARA CP.
Clarence Edwards till Mary Dye Ellis, 3 april 1902, RG350/2039/efter-20 (Box 246), NARA CP.
Edwards till Ellis, 3 april 1902.
Brev från H. C. Bonnycastle till adjutanten, 8 mars 1902.
Edward Lyman Munson, The Theory and Practice of Military Hygiene (New York: William Wood and Co., 1901), 835-7. Mitt tack till Warwick Anderson för att han identifierade denna källa. Munson tycks ha baserat sin bedömning på en positiv rapport från förste löjtnant S. L. Steer. Munsons rapport som var för reglering användes i sin tur av amerikanska officerare i deras försvar av inspektionsprogrammet på Jolo. Se brev från H. L. Laubach till adjutanten, 11 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 4, NARA; brev från W. H. Sage till adjutanten, 13 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 5, NARA DC.
L. M. Maus, “A Brief History of Venereal Diseases in the United States Army and Measures Employed for their Suppression”, American Social Hygiene Association, 14 juni 1917, 2, 5, Box 131, File 3, ASHA Collection, University of Minnesota. Som major i Filippinerna hade Maus förflyttats från arméns medicinska avdelning till att bli den första chefen för Bureau of Health under civil ledning i juli 1901. Venerisk inspektion trädde också i kraft på det ockuperade Kuba och Puerto Rico i efterdyningarna av det spansk-kubansk-amerikanska kriget, men verkar ha betonat inspektion av amerikanska soldater snarare än prostituerade. Se Siler, 75-78. Kontroll av prostituerade försökte man i provinsen Pinar del Rio, se Munson, 836. Det faktum att dessa inspektionsregimer inte senare politiserades tyder på att de sociala renlighetsreformatorerna förlitade sig på antikolonialisternas kritik av kriget i Filippinerna.
Maus, 6.
Siler identifierade ursprunget till dessa regleringar i den kubanska kontexten. Venereala kontrollåtgärder där, skrev han, hade “utvidgats i en eller annan form till andra geografiska områden vid senare tillfällen”. Se Siler, 75.
Ett socialistiskt perspektiv på att exportera krigsmateriel till krigshärdar.
• Är du helt historielös (inte menat som en förolämpning)? Men när socialdemokratin sprack, när 2a internationalen delades för knappt 110 år sedan så var det just i den nationella frågan.
Vänsterns ståndpunkt var att hålla fast vid Marx mål att hela världens arbetare skulle enas och stoppa alla framtida reaktionära krig. Klass över nation. Högerfalangen deklarerade trohet till kung, fosterland och finans och valde nation över klass. Det möjliggjorde första världskriget. Det var sossarnas stora svek mot mänskligheten.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
• Angående inrikes och utrikes aspekter av regimers legitimitet och tre högerregimer som dåliga exempel (KSA, Ryssland och USA).
En regims legitimitet i inrikespolitiken motiveras med graden av folkligt stöd och visst, USA:s presidenter väljs i allmänna val men måste ha goda relationer med kapitalets diktatur för att komma till val. Som illustrerande exempel kan vi nämna att Bernie Sanders utmanövrerades med lögner och makt över media av Biden och Bloomberg i South Carolina förra förvalet. USA är en plutokrati där ingen släpps fram utan storfinansens godkännande.
• Ett lands inre ordning får aldrig användas för att ge legitimitet åt inhuman utrikespolitik.
Men även om USA skulle varit en demokrati så skulle det inte gett Biden större rätt att angripa ett annat land än Kungen av Saudiarabien (KSA är definitivt ännu mindre demokrati än vad Ryssland är) har eller vad Poutine har. Angriparmaktens grad av demokrati är helt enkelt helt oväsentlig för dess rätt att starta angreppskrig. Det är alltid ytterst klandervärt att angripa ett annat land. Oavsett vem du är. Punkt.
• Angående det reaktionära, inter-imperialistiska, kriget i Ukraina, så bär Poutine ensam ansvaret för beslutet att invadera ett grannland. Men i en socialistisk värld hade förutsättningarna för att starta kriget inte funnits. När länder angriper varandra handlar det om rätten att exploatera och konflikten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.
Låt oss bortse från Natos provocerande utvidgning öster om Elbe. Att den förr eller senare skulle leda till ett krig var oundvikligt i en värld där länder konkurrerar om makten och resurserna. Eftersom våra makthavare litar blint på amerikansk analys har de blickarna riktade på förhållanden inne i Ryssland , så låt oss istället kort titta närmare på 2000-talets Ukraina.
Naomi Klein gav ut en bok 2007 som heter Chockdoktrinen. Den beskriver i princip exakt hur USA bryter ner och tar makten i länder med makroekonomiska styrmedel. Det har de gjort i t.ex. Sudan, Colombia och Ukraina. Samtidigt har USA uppmuntrat extremister att skapa oro i Ukraina precis på samma sätt som de gjort i land efter land i 70 år (Iran och Guatemala är de första exemplen på det som efter 1960-talets utveckling i Indonesien kallas Jakartametoden).
Poutine har gjort likadant. Han har kopierat Jakartametoden och genom att finansiera ryska och serbiska nassar skapat ett spegelkrig mot de av USA och EU finansierade ukrainska och västerländska nassarna.
De som lidit mest är de rysktalande pensionärerna i östra Ukraina. De har utnyttjats som en spelbricka av Putin och ignorerats av väst.
[Som ordförande Mao sa, är karriärmänniskor som grodor på botten av hinkar: de ser bara himlen ovanför, men är blinda för terrängen runtomkring sig och känner inte den mark de står på — en mark som gödslas med folkets ben och vattnas med de svagas blod.]
• När är det legitimt att intervenera?
När det gäller länders inre angelägenheter är det alltid lika klandervärt när centralmakten angriper en region eller en folkgrupp med militärt, polisiärt eller ekonomiskt våld. Inte heller i detta fall kan det försvaras med folkviljan. Att en majoritet bestämmer sig för att förtrycka en minoritet är inte mer rätt än om en minoritet griper makten och förtrycker en majoritet. Förtryck är förtryck.
Folkrätten är till för att skydda centralmakten, inte för att skydda de breda massorna. För folkets skydd finns istället konventioner för mänskliga rättigheter och mänsklighetens rättigheter. När förtrycket bryter mot dessa konventioner finns det legala skäl för folkligt uppror.
Som socialist ger jag mitt stöd till de som slåss för sina mänskliga rättigheter. Ibland är det ett ockuperat folk som slåss för att slänga ut en ockupant, ibland är det ett förslavat folk som slåss för sin frihet, ibland är det en förtryckt region som vill bli självständig. Det är i samtliga dessa fall klasskamp och skiljer sig från ett reaktionärt krig eftersom det senare handlar om två förtryckare som offrar arbetare på slagfälten för att vinna makten att förtrycka dessa arbetare och ta kontroll över naturresurserna.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
av Miguel Díaz-Canel Bermúdez för Monthly Review den 31. januari 2022
En gammal affisch för en kollektiv monter på bokmässan i Havanna, utformad av Raúl Martínez. Bilden skickades till oss av Center for Cuban Studies/Cuban Art Space. Fotograf: Sandra Levinson.
Det är mitt ansvar att avsluta den nionde lagstiftande församlingens sjunde ordinarie sammanträdesperiod, och samtidigt står jag inför er, vårt folks högsta representation, för att uppfylla ett lagligt mandat: att lämna räkenskaper och rapportera om min förvaltning som republikens president. Jag kommer att göra det genom att dela med mig av några bedömningar av den situation som vi har stått inför under denna period, de frågor som vi har fokuserat vårt arbete på och de frågor som vi måste inrikta våra huvudsakliga ansträngningar på. Jag gör det på en dag som är av särskild betydelse för alla kubaner, den dag då den alltid lojale Camilo Cienfuegos försvann, en symbol för kubanskt medborgarskap, för mod, en evig hjälte för den kubanska ungdomen, och, precis som de, glad och djup.
Genom att säga dessa ord offentligt kommer jag säkert att kunna räkna med inte bara era åsikter, utan också med vårt folks. Vi kommer att förlita oss på dem för att förbättra vårt arbete, med det ansvar som följer med att vara en offentlig tjänsteman.
För det första måste jag betona det mycket komplexa världssammanhanget, som skakats av flera kriser som skapats av den orättvisa globala ordningen och som har förvärrats på grund av två långa, hårda år av pandemi. För mindre än en vecka sedan uppgick antalet dödsfall till följd av COVID-19 i världen till cirka 5 miljoner och antalet smittade personer till över 243 700 000. Världshälsoorganisationen uppskattar att om vi tar hänsyn till den dödlighet som är direkt eller indirekt kopplad till det nya coronaviruset, kan pandemins dödssiffror vara två till tre gånger högre än vad de officiella uppgifterna visar, men de verkliga konsekvenserna för alla aspekter av livet på planetarisk nivå är ännu inte kända. Ingen tvivlar dock på att den kommer att kosta mycket för världsekonomin, som redan har drabbats av de ohållbara konsumtionsmönstren, som har gjort att lyx- och komfortzonerna har blivit allt snävare, medan de utestängdas värld har expanderat dramatiskt.
Trots Kubas fördelar – på grund av dess kostnadsfria, universella offentliga hälsovårdssystem och dess förmåga till snabb vetenskaplig utveckling, vilket gjorde att vi låg i framkant när det gäller forskning och vaccinproduktion globalt – kunde vi inte undkomma pandemins slag.
Som har tagits upp vid sammanträdena i denna församling har ekonomin sedan 2019 fungerat under exceptionella förhållanden. De kombinerade effekterna av blockadens skärpning och pandemins eskalering ledde till att landet förlorade mer än tre miljarder dollar i intäkter under denna period. Dessutom gjordes betydande icke-budgeterade utgifter för att konfrontera COVID-19, för att skydda arbetstagare och befolkningen i allmänhet. Allt detta har begränsat vår förmåga att ta på oss nödvändiga utgifter för att upprätthålla statliga leveranser, i huvudsak av livsmedel och läkemedel, samt de resurser som behövs för att upprätthålla det nationella elsystemet. Denna svåra situation framkallar missnöje och oro bland befolkningen. För att ge er en uppfattning: Det behövs cirka 300 miljoner dollar bara för hälsovårdstjänster och engångsförnödenheter för att behandla COVID-19-patienter, medan drift och underhåll av det nationella elsystemet kräver minst 250 miljoner dollar per år.
Underlåtenheten att genomföra det regelbundna underhållet i tid och vår oförmåga att skaffa de nödvändiga resurserna för att garantera elförsörjningen orsakade de besvärliga strömavbrotten som vi har upplevt sedan den 21 juni 2021. Även om begränsningarna inte har försvunnit, finns det bränsle för elproduktion tillgängligt och en viss finansieringsnivå har säkrats (under mycket svåra förhållanden), vilket kommer att göra det möjligt att återskapa 608 megawatt elproduktionskapacitet före utgången av 2021 och därmed gradvis förbättra servicen i hela landet.
I detta sammanhang har det uppstått förhållanden som gynnar inflationen på grund av att det finns en efterfrågan som är mycket större än utbudet, vilket gör det till den främsta prioriteringen i regeringens arbete. En lösning skulle vara att öka utbudet genom ett större deltagande av nationella producenter på vår inhemska marknad.
Tack vare den uthålliga kontrollen av COVID-19 har en gradvis process av ekonomisk och social återhämtning inletts, vilket bidragit till de åtgärder som godkänts för att ge större autonomi åt de socialistiska statliga företagen och för att förbättra och diversifiera de ekonomiska aktörerna.
Planen för ekonomin och statsbudgeten för 2022, som vi kommer att utvärdera i december nästa år, kommer bland annat att inriktas på att planera återhämtningen av grundläggande verksamhetsnivåer, uppnå större autonomi i den administrativa förvaltningen på territoriell nivå, prioritera kompensationsåtgärder för att hjälpa de mest utsatta och konsolidera genomförandet av Tarea Ordenamiento [processen för ekonomiska reformer].
Tack vare vårt system, tack vare integreringen av alla krafter i strävan efter ett mål – det vill säga tack vare enigheten kring partiet – fann Kuba omedelbara svar på den oförutsedda pandemin och samtidigt den förkastliga skärpningen av blockaden. Det är nödvändigt att återigen peka på vår motståndares föraktliga opportunism. Just under de månader då pandemin nådde sin kulmen i vårt land blev det ofta strömavbrott och utbudet av varor och tjänster minskade avsevärt, vilket skapade ett gynnsamt klimat för förbittring och missnöje. Den kubanska nationens historiska fiende, Förenta staterna, förstod betydelsen av ögonblicket och inledde attacker mot vår ekonomi med ännu större elakhet. I direkt motsats till president Joe Bidens senaste uttalanden inför FN:s generalförsamling, där han stödde multilateralism och samarbete i kampen mot pandemin på global nivå, skärptes blockaden mot Kuba, nya sanktioner infördes och en ny destabiliseringsplan sattes i verket, vilket följde deras “mjuka kupp” manual till punkt och pricka.
Vi har aldrig lutat oss tillbaka och väntat på en förändring av en politik som i över sextiotvå år har skiftat bara för att skärpa belägringen. Fiendens formel bygger på idén att våra stora materiella svårigheter kommer att försvaga folkets motståndskraft och slutligen tvinga oss på knä. Mot ett socialistiskt projekt som vårt utesluts aldrig våldsamma eller militära aktioner, invasion, ockupation; men den första satsningen är på demoralisering, på kapitulation. Det är därför budskapet om hat mot kommunismen, den antisocialistiska betoningen, förföljelsen av varje möjlig ekonomisk lösning – kort sagt, blockaden – fortsätter, oavsett hur mycket de skadar, hur mycket de urholkar ett folks tro på sina egna styrkor.
Hur osannolik och omoralisk den än kan verka är detta den imperialistiska planen för Kuba. De hycklande mörkläggningarna och bedrägerierna om en påstådd översyn av politiken, som den nuvarande regeringen tog avstånd från under den valkampanj som förde Biden till makten, är inte längre trovärdiga. Bedrägliga rättfärdiganden där man framhåller den påstådda avsikten att stödja det kubanska folket och bara förneka regeringen all hjälp är inte längre giltiga.
Bevisen finns där för alla att se att målet från början har varit att framkalla ekonomiska svårigheter, straffa folket, urholka deras levnadsstandard, begränsa deras inkomstkällor, begränsa konsumtionen och undergräva de sociala tjänster som en stor del av deras välbefinnande och tillgodoseendet av grundläggande behov beror på. Målet är att döma den kubanska befolkningen till gisslan i en folkmordspolitik med hegemoniska syften.
Det är därför som Washington är så irriterat över Kubas framgång i kampen mot pandemin, i synnerhet de utmärkta resultaten av vårt vaccinationsprogram, som utvecklats med uppfinningsrikedom, ansträngning och våra egna resurser. Det förklarar beslutsamheten att förringa vårt folkhälsosystem och förneka denna extraordinära prestation från Kuba, som avslöjar den bedrägliga bild som de vill påtvinga vår verklighet. Varje vaccin som skapas och administreras, varje immuniserad landsman, varje infektion som undviks och varje liv som räddas är segrar för den nationella saken och nederlag för den imperialistiska aggressionen mot vårt land. Det kan tyckas otroligt att beskriva det på detta sätt, men det finns inget annat sätt att beskriva det skamlösa användandet av en pandemi, med kall politisk beräkning, mot ett helt folk.
Som jag nyligen påpekade under avslutningen av det senaste plenumet i Kubas kommunistpartis centralkommitté, spelar Kubas ambassad i det nuvarande klimatet för våra bilaterala förbindelser med Förenta staterna en alltmer aktiv roll i politiska omstörtningsförsök. Däremot kan jag kategoriskt förklara att vår ambassad i Washington aldrig har bedrivit någon verksamhet som syftar till att undergräva den etablerade ordningen i Förenta staterna eller underminera dess politiska, rättsliga eller konstitutionella grund. Vårt diplomatiska uppdrag i landet är begränsat till en intensiv insats för att gynna bilaterala förbindelser, häva den ekonomiska blockaden och motverka förtalskampanjer mot Kuba och revolutionen.
Våra diplomatiska representationer i Förenta staterna har alltid haft en absolut fläckfri historia, trots vår genuina oro och våra legitima åsikter om det amerikanska politiska systemets orättvisa karaktär och de politiska, ekonomiska och rättsliga övergrepp som dagligen begås där. Den amerikanska regeringen utnyttjar skamlöst de privilegier som dess ambassad i vårt land åtnjuter. Amerikanska diplomatiska tjänstemän träffar ofta kontrarevolutionära ledare och ger dem vägledning, uppmuntran, logistiskt stöd samt direkt och indirekt finansiering. På sina kommunikationsplattformar, inklusive digitala nätverk, gör de dagligen offensiva uttalanden som utgör öppen inblandning i vårt lands inre angelägenheter.
Det är bara rättvist att fråga sig vad den amerikanska regeringen skulle svara om någon av de ambassader som är ackrediterade i Washington skulle vara inblandad i att anstifta, vägleda, motivera och finansiera någon av de många extremistiska grupper vars olagliga verksamhet hotar stabiliteten, livet och den allmänna ordningen i landet. Det skulle vara bra att veta hur den amerikanska regeringen skulle reagera på en ambassad ackrediterad på dess territorium som offentligt engagerar sig i att främja civil olydnad, politiska demonstrationer och massiva marscher mot den etablerade rättsordningen.
De senaste provokationerna har gjort det tydligt att det pågår en samordnad operation mot Kuba, med USA som bas, som omfattar miljontals dollar för att skapa en bild av Kuba som en misslyckad stat, där medborgarnas rättigheter trampas ner. Planen omfattar också ansträngningar för att rekrytera andra länder att ansluta sig till den ekonomiska aggressionen, och för att pressa Förenta staterna själva att vidta ännu mer bestraffande åtgärder i större skala.
Sanningen segrar alltid, oavsett hur kraftfulla verktyg vi har i dag för att dölja eller förvränga den. Lögnerna må sprida sig lika snabbt som COVID-19-viruset och ha förmågan att förvirra och smitta många, men de kommer inte att kunna bryta detta heroiska folks vilja, som prövats så många gånger. Trots imperialismens planer besegrar vi pandemin, liksom vi har besegrat och kommer att besegra deras aggressiva planer, oavsett hur elaka kampanjerna eller förtalen är. Blockaden är och kommer under överskådlig tid att fortsätta att vara ett grundläggande hinder för våra strategier och möjligheter till ekonomisk tillväxt och utveckling, men den är inte ett oöverstigligt hinder. Vi kommer att fortsätta att kämpa outtröttligt mot den, med stöd av det internationella samfundet.
Vår utveckling och folkets välbefinnande är nödvändigtvis beroende av den ansträngning vi gör och den intelligens vi tillför uppgiften, medvetna om att det grymma amerikanska kriget kommer att bestå så länge som det landets önskan att kontrollera Kubas öde kvarstår. Blockaden är inte bara avsedd att straffa oss för vårt motstånd. Den är en vardaglig del av ansträngningarna för att förhindra att socialismen förknippas med tillväxt, framsteg eller välstånd. Nej! Socialismen är inte skyldig till våra problem. Endast socialismen kan förklara det faktum att vi har överlevt denna grymma, folkmordsmässiga belägring utan att ge avkall på utvecklingen. Som jag uttryckte för några dagar sedan vid centralkommitténs plenum beror ett värdigt svar på denna oförtjänta bestraffning enbart på oss. Vår originalitet måste vara lika stor som illviljan hos dem som försöker underkuva oss. Revolutionen har kännetecknats och kommer alltid att kännetecknas av vårt folks förmåga att göra motstånd och skapa.
Vår ekonomiska och sociala strategi för att stimulera ekonomin och möta den globala kris som orsakats av COVID-19 var det första svaret. Den justerade landets prognoser med tanke på den nya situationen utan att ge avkall på vårt utvecklingsprogram fram till 2030. Det är ett revolutionärt svar med flexibilitet och förmåga att anpassa sig till komplexiteten i helt nya och oförutsägbara situationer, som pandemin i sig. Det är ett svar som bygger på våra styrkor och tar hänsyn till befintliga begränsningar.
För att främja utvecklingen av ett förvaltningssystem för staten som bygger på vetenskap och innovation har vi skapat det nationella innovationsrådet, för att ge specialiserade råd som kommer att påverka beslutsfattandet och våra mest angelägna problem. Bland de åtgärder som vidtagits för att komplettera den ekonomiska och sociala strategin har mer än sextio åtgärder godkänts för att stimulera produktion och distribution av livsmedel, tillsammans med andra som syftar till att öka effektiviteten i statliga företag, uppmuntra nya ekonomiska aktörers verksamhet (de så kallade mipymes [små och medelstora företag]), undanröja hinder i processer och skapa produktionskedjor.
Samtidigt har vår stat under ett år med så många begränsningar gjort en intensiv internationell insats för dialog, utbyte och samarbete med andra nationer och deras ledare, genom att delta i toppmöten – virtuellt och, i mindre utsträckning, ansikte mot ansikte – som har gjort det möjligt för oss att upprätthålla solida förbindelser med det internationella samfundet och i synnerhet med vänskapliga nationer. Som ett uttryck för Kubas oföränderliga engagemang för solidaritet, som erkänns med tacksamhet över hela världen, har cirka 57 sjukvårdsbrigader från Henry Reeve-kontingenten direkt konfronterat COVID-19 i 40 länder.
Jag har tillåtit mig att insistera på externa faktorer som syftar till att försvaga oss eftersom vi, under fyrverkerierna av icke-konventionell krigföring och det öronbedövande rabalder som professionella hatare producerar på Internet, skulle kunna hamna i misstaget att inte erkänna våra egna styrkor, att inte uppskatta våra obestridliga framsteg under dessa två senaste år som plågats av utmaningar och osäkerhet världen över. Låt oss börja med lagstiftningsarbetet, som bör bidra mycket till landets institutionella karaktär.
Under denna sammanträdesperiod har vi, i enlighet med den överenskomna tidsplanen, godkänt fyra viktiga lagar som utgör en transcendental reform av landets rättsliga och processuella ordning. Det är inte mer än rättvist att erkänna de ansträngningar som gjorts under de villkor som pandemin medfört. Dessa normer konkretiserar innehållet i Kubas konstitution och förstärker medborgarnas rättigheter, i harmoni med samhället som helhet. De är resultatet av en bred, kreativ och deltagande process, till vilken direktörer och specialister vid domstolarna, justitieministeriet, kollektiva juridiska grupper och universitetsprofessorer bidragit, förutom en del av vårt folk.
Vi måste fortsätta att förbättra denna praxis vid utarbetandet av lagstiftning, för att se till att varje lag som vi godkänner är resultatet av bidragen från alla som har anknytning till den aktuella frågan och som, när så är lämpligt, har rådfrågats med folket på olika sätt. De normativa bestämmelser som godkänts placerar landet i framkant när det gäller den mest avancerade och moderna lagstiftningen på detta område och återspeglar en anda av förnyelse, genom att bekräfta tillgången till rättvisa för alla, utvidga rättssäkerheten och på så sätt bidra till att konkretisera begreppet socialistisk rättsstat och social rättvisa, som erkänns i artikel 1 i Magna Carta.
Lagen om domstolar stärker landets rättsliga funktion, stärker rättsväsendets oberoende och domarnas roll i samhället och anpassar dess struktur och verksamhet till dagens krav. I lagen erkänns grundläggande principer i rättsliga frågor, bland annat konstitutionens överhöghet, opartiskhet, jämlikhet, fri tillgång till rättslig prövning och folkligt deltagande. Den straffrättsliga processen, i enlighet med lagen, är försedd med större garantier för alla inblandade. Bland de viktigaste inslagen kan nämnas stärkandet av de rättigheter och garantier som erkänns i konstitutionen och internationella fördrag, erkännandet av offer och skadelidande som processuella subjekt, förväntade former av lösningar i processerna, behandling av personer mellan 16 och 18 år som åtalas och åtalas. Viktiga är också bestämmelser som garanterar rättsligt bistånd från början av varje process, tillsammans med domstolskontroll av den förebyggande åtgärden förvarstagande i alla skeden av processen, frågor som togs upp under det folkliga samrådet om konstitutionstexten.
Lagen om administrativa förfaranden kommer, förutom att denna fråga för första gången blir oberoende i förfarandebestämmelserna, att garantera medborgarna möjligheten att lämna in klagomål till domstol om de anser att deras rättigheter har kränkts av den offentliga förvaltningen. Slutligen standardiserar processlagen förfarandena för civilrättsliga, handelsrättsliga, familje-, arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga frågor. Den stärker skyddet av människor i utsatta situationer och fastställer åtgärder för att verkställa rättsliga beslut, bland andra relevanta frågor.
De fyra godkända lagarna utgör en utmaning för de ansvariga för rättsväsendet, med tanke på behovet av att utbilda dem och garantera att de genomförs på ett lämpligt sätt för att garantera en snabb och effektiv rättskipning. Vi upprepar vår vilja att fortsätta att följa den tidsplan för lagstiftning som parlamentet har godkänt och därmed utveckla innehållet i vår socialistiska konstitution.
Den åttonde partikongressen inledde värdefulla debatter och erbjöd grundläggande direktiv som tjänar som referenser och drivkraft i det vi gör. Under evenemanget togs de mest utmanande problemen i vår verklighet upp: klyftorna, bristerna i kommunikationen, behovet av att främja dialog, deltagande och folklig kontroll, livet i våra bostadsområden, arbetet i mass- och samhällsorganisationer, uppmärksamheten på utsatta befolkningsgrupper, kunskapen om våra ungdomars problem och intressen, byråkratiseringen av samhällsarbetet, men framför allt blockadens effekter på alla kubaners vardag och den höga grad av politisk känslighet som krävs för genomförandet av Tarea Ordenamiento. Reformprocessen genomfördes under svåra omständigheter, eftersom den ansågs vara ett icke uppskjutbart steg för att öka företagens effektivitet, men den fick en oönskad effekt på medborgarnas liv, vilket i dag framför allt tar sig uttryck i en kraftig inflation.
Vice premiärminister Alejandro Gil förklarade orsakerna till och möjliga lösningar på detta problem utförligt i sitt betänkande, så jag ska inte försöka göra detsamma, förutom att säga att vi är medvetna om dess allvar och att det är regeringens prioritet att ta itu med det och stödja utsatta människor. Flera delar av den ursprungliga utformningen har korrigerats med hänsyn till folkets åsikter. Vi tänker inte ljuga och säga att detta kommer att lösas med ett penndrag; jag kan bara säga att revolutionen aldrig kommer att göra något som strider mot folkets intressen och krav. Och jag är personligen övertygad om att vi kommer att klara denna utmaning, precis som vi har övervunnit andra till synes oöverstigliga utmaningar.
De riktlinjer som uppdaterades vid den åttonde partikongressen och det som gäller denna femårsperiod i den nationella planen för ekonomisk och social utveckling fram till 2030 utgör grunden för strategin för att stimulera ekonomin, som vi har beslutat att ekonomi- och planeringsministeriet ska ansvara för genom sina makroekonomiska och andra program.
I tio år har den permanenta kommissionen för genomförande och utveckling av politiska riktlinjer arbetat med att uppdatera den ekonomiska och sociala modellen för socialistisk utveckling, men vi har beslutat att det är dags att avaktivera kommissionen och överföra dess huvudfunktioner till ekonomi- och planeringsministeriet. I dag har vi bättre förutsättningar att förbättra regeringsarbetet i nära samverkan med folkmaktsorganen, som har en stor outnyttjad potential. Jag kan inte tänka mig någon bättre plats än denna för att reflektera över vad vi förväntar oss av vår folkmakt. Folkmakt – äkta och nyskapande folkmakt, och därmed också ifrågasatt och angripen av dem som inte erkänner den eller fruktar dess exempel – utgör grunden och kärnan i det kubanska politiska systemet. Att stärka den är att stärka vårt folks initiativ och direkta handling i konsolideringen av socialismen.
Just detta sammanträde i församlingen har gett oss goda skäl att föreslå en kritisk och reflekterande diskussion om deltagande och folklig kontroll och dess olika former, mekanismer och förfaranden. Men jag påpekar också vikten av att genomföra dessa analyser i alla sociala miljöer, alla statliga institutioner och organ på alla nivåer, för att uppmuntra kreativt och ansvarsfullt agerande i den revolutionära socialistiska processen.
Om samtalen med företrädare för olika organisationer och sociala grupper – det vill säga möten med sektorer och rundturer i provinser och stadsdelar – har lärt oss något, så är det behovet av att anta nya arbetssätt som bättre återspeglar landets sociala heterogenitet, att på ett adekvat sätt kanalisera medborgarnas oro och bidrag och att svara på varje begäran som tas emot i tid, på ett relevant och välgrundat sätt inom den fastställda tidsramen och det fastställda förfarandet. Det är absolut nödvändigt att dra nytta av folkets kunskaper, styrkor och initiativ, inte på ett formellt sätt utan organiskt och respektfullt, i medvetande om att principen om medansvar i denna praxis accentueras på vägen mot största möjliga sociala rättvisa. När vi talar om innovation som en av pelarna i den statliga förvaltningen, tänker vi också på våra medborgares makt. Den socialistiska demokratin kräver att man gör, förnyar, förändrar och permanent omvandlar formerna för demokratiskt deltagande.
Konstitutionen från 2019 och de lagar som godkänts av folkmaktens nationalförsamlings nuvarande lagstiftande församling utgör den rättsliga grunden för våra åtgärder, som vi kommer att fortsätta att utveckla tillsammans med rättssystemet: åtgärder som stimulerar, främjar och konkretiserar det folkliga deltagandet har en defensiv och konstruktiv betydelse för socialismen. Immobilitet och formalism i regeringsorganen på lokal nivå är lika skadliga som paternalism, t.ex. när det gäller leverans av varor och resurser utan att beakta vikten av socialt deltagande.
Deltagande är kärnan och det bästa försvaret för vår socialism. Motsatsen tjänar bara revolutionens fiender och deras mål att återgå till kapitalism på Kuba. Diskussionsfrihet, utövandet av kritik och självkritik är avgörande för att fortsätta att gå framåt, skapa och älska. Vi måste lyssna, föra en dialog och lyssna på vårt folks förslag. Vi måste genomföra folkliga samråd om frågor av lokalt och nationellt intresse, främja deltagarbudgetar för att bland oss alla bestämma var och hur offentliga medel bäst ska spenderas, med tonvikt på det lokala, grannskapet, kommunen. Vi bekräftar här på nytt partiets, statens och det kubanska samhällets vilja att respektera, främja och garantera konstitutionella rättigheter, ett åtagande som uttrycktes under processen för konstitutionell reform – som hade som kulmen den bindande folkomröstningen för att godkänna 2019 års konstitution – och i alla de åtgärder som vidtas dagligen för att garantera skyddet av rättigheterna.
Dessa svåra pandemimånader är det bästa beviset på hur staten – med stöd av forskare, hälsovårdspersonal, lärare, arbetare, campesinos, soldater, ungdomar och studenter – har arbetat hårt för att minska antalet infektioner och dödsfall, i samhällen och stadsdelar, på arbetsplatser, i politiska och sociala massorganisationer. Medborgarnas deltagande räddar liv! Huvudpersonerna i denna process är de som bygger vår heliga enhet, de som utvecklar nationens förmåga till motståndskraft, värdighetens väktare: vårt folk. När vi går vidare med massvaccinering, med särskild uppmärksamhet på barn och ungdomar, visar vi vårt engagemang för ett omfattande skydd av den nya generationens rättigheter på Kuba. Att sådana insatser är vardagliga händelser gör dem inte på något sätt mindre extraordinära.
Vi har åtagit oss att erkänna och främja familjernas rättigheter och utveckla principerna om familjernas mångfald, mångfald, jämlikhet och icke-diskriminering. Som ett resultat av denna avsikt har vi nu ett preliminärt utkast till familjekodex – ett gediget, rigoröst dokument som bygger på människans värdighet som det högsta värdet som stöder erkännandet och utövandet av skyldigheter och rättigheter. Vi är övertygade om att vi genom processer med specialiserade samråd, folkligt samråd och debatter i folkmaktens nationalförsamling kommer att nå fram till den lagstiftande folkomröstningen med ett utkast till familjelag som kommer att placera Kuba bland de mest avancerade länderna i världen i denna fråga. Detta är bara några exempel bland många andra, bland annat det nationella programmet för kvinnors främjande, det nationella programmet mot rasism och rasdiskriminering och lagdekretet om arbetande kvinnor och moderskap, som visar att revolutionen respekterar, främjar och garanterar jämlikhet och demokrati.
Denna församling godkände nyligen ett viktigt uttalande som fördömer den amerikanska regeringens inblandning i våra inre angelägenheter och dess oacceptabla roll som anstiftare och underlättare av de aktuella provokationerna. I samma sal, där 2019 års konstitution diskuterades ingående fram till dess att den godkändes, kan jag inte låta bli att hänvisa till både de subtila och flagranta försök med vilka revolutionens motståndare, av vilka många attackerade den process som ledde till dess godkännande, i dag försöker använda de rättigheter som den garanterar för att förstöra det arbete som konstitutionen försvarar och skyddar. Enligt artikel 56 i Magna Carta: “Rätten att samlas, demonstrera och förenas i lagliga och fredliga syften erkänns av staten så länge den utövas med respekt för den allmänna ordningen och med iakttagande av de föreskrifter som fastställts av lagen.” Utövandet av rättigheter innebär att skyldigheter uppfylls, bland annat respekt för den ordning som fastställs i konstitutionen, som är ett uttryck för principen om folkets suveränitet. Lagarnas lag kan inte tolkas efter eget gottfinnande, och än mindre i intresset av dem som är de första som inte respekterar den. I artikel 7 i konstitutionen anges att den “är statens högsta lag”. Alla är skyldiga att följa den. Bestämmelser och handlingar av statliga organ, deras direktörer, tjänstemän och anställda, liksom av organisationer, enheter och individer ska följa dess bestämmelser”. Vår författning avskriver principerna om folkens oberoende och suveränitet, erkänner rätten till självbestämmande uttryckt i friheten att välja vårt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system, fördömer direkt eller indirekt inblandning i någon stats inre eller yttre angelägenheter, inklusive väpnad aggression, alla former av ekonomiskt eller politiskt tvång, ensidiga blockader i strid med internationell rätt och alla andra typer av inblandning eller hot mot staternas integritet.
Rättigheterna är inte obegränsade. Begränsningarna fastställs också i konstitutionen och omfattar andras rättigheter, kollektiv säkerhet, allmän välfärd, respekt för allmän ordning, konstitutionen och lagar. En demonstration upphör att vara fredlig i det ögonblick då deltagarna försöker förändra det normala samhällslivet, den sociala freden, uttrycker sin avsikt att undergräva den konstitutionella ordningen och positionera sig som oppositionen till socialismen, och i ännu högre grad när allt detta sker enligt ett manuskript som tjänar de politiska intressena hos en utländsk regering som har fört ett ekonomiskt krig mot vårt land i sex decennier.
Jag vill särskilt uttrycka vår tacksamhet till forskarsamhället, som har uppmanats att förse oss med de verktyg som endast vetenskapen kan och bör bidra till de ekonomiska och sociala processerna i denna tid. Tack vare Fidels visionära politik för att främja vetenskapen och den kontinuitet som Raúl gav detta arbete, tack vare den talang, det engagemang och den hängivenhet med vilka flera generationer av kubanska forskare har utbildats, har vår regering kunnat möta det fruktansvärda hotet från en pandemi som inte liknar någon annan i Latinamerika eller tredje världen. När vi inom en inte alltför avlägsen framtid granskar dessa år kommer vi att vara tvungna att först och främst tala om sjukvårdspersonal, kreativa forskare och akademiker som kom ut ur sina klassrum för att dela med sig av sin kunskap.
Och vi kommer också att tala om våra väpnade institutioner, de revolutionära väpnade styrkorna och inrikesministeriet, som på ett avgörande sätt bidrog till att stödja ansträngningarna att hantera situationen och som tog på sig det farliga uppdraget att producera, transportera och leverera syre till sjukhusen under landets mest kritiska timmar. Jag måste också erkänna de revolutionära väpnade styrkornas företagssystem för dess oumbärliga bidrag till landets ekonomi, som har försett oss med grundläggande resurser under nödsituationer.
Endast ett organiserat land med ett ledarskap som är förenat i ett gemensamt syfte – att skydda nationen – kan sätta de högsta målen i de svåraste timmarna. Eftersom vi visste att vår nation, som var blockerad och utan ekonomiska resurser, inte kunde sträva efter att skydda sin befolkning från hotet från pandemin, bad vi vårt forskarsamhälle om en suverän lösning för att möta spridningen av sjukdomen.
I dag är vi det första landet i Latinamerika med tre vacciner och två vaccinkandidater under utveckling, och det första i världen som börjar vaccinera barn mellan 2 och 18 år. På vägen dit har vi upplevt hårda slag: toppar av nya infektioner, fulla sjukhus, kriser när det gäller tillgången på sängar och syre, smärtsamma dödsfall, ökad spänning i samband med elkraftverkens haverier, begränsad tillgång till mediciner och mat. Den antikubanska mobben, som räknade med att vårt slut var nära, gick oss på nerverna med krav på ett humanitärt ingripande och till och med en militär invasion. De brydde sig inte ens om att titta på historien om hur nationer som “räddats” av yankee-trupper eller trupper från Nordatlantiska fördragsorganisationen har slutat under detta århundrade. Men det kubanska folket känner till denna historia, de är informerade, och det goda folket i världen känner också till den. Med denna medvetenhet organiserades solidaritetsdonationer, och de fortsätter att anlända till Kuba.
Under de senaste veckorna har antalet nya infektioner och dödsfall minskat betydligt. Eleverna gör sig redo att återgå till skolan och landet förbereder sig för att öppna gränserna för att ge syre åt ekonomin. Vi har lust att fira för våra barn, läkare, vetenskapsmän, våra vacciner och vårt folk; för Fidel, som gång på gång återkom till sin legitima tro på människan för att rädda liv och lysa upp horisonten. Det finns mer än ett skäl till att vårt firande bör vara ansvarsfullt och återhållsamt. I många delar av världen uppstår nya utbrott av pandemin mitt i den kris som orsakats av den ekonomiska nedgången. Detta är den värld vi lever i och det är upp till oss att ta risken. Låt oss se till att denna framgång blir bestående.
Den 15 november 2021 kommer Kuba att öppna sina gränser igen, eleverna kommer att återvända till skolan och Havanna, den värdiga huvudstaden, kommer att invänta sitt 502-årsjubileum för att fira, vilket den inte har kunnat göra de senaste två åren. Det nationella livet kommer att återuppta sin gång, med största glädje, men med vaksamhet. Den fred och harmoni som kännetecknar livet på våra gator kommer att fortsätta att råda. Ingen kommer att förstöra vår fest! Vi är nu vaccinerade mot COVID-19, och vi har alltid varit vaccinerade mot rädsla! Vi har ett hemland och vi försvarar livet! Och vi förblir trogna “¡Patria o Muerte!”. Vi kommer att segra!
Från vänster till höger: Paul Sweezy, Paul Baran, Fidel Castro och Leo Huberman (1960).Fidel Castro med Paul Sweezy (höger i förgrunden), Leo Huberman och Paul Baran (1960).
Om författaren: Miguel Díaz-Canel Bermúdez är förste sekreterare i Kubas kommunistparti och president i Republiken Kuba.
Denna artikel publicerades ursprungligen av Granma den 29 oktober 2021. Svensk översättning från den engelska anpassningen av Hampus Cronander.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍