Världsläget den 4. april 2022
Den kapitalistiska konkurrensen tvingar rivalerna att överträffa varandra kvantitativt, sänka löneandelen och investera mer kapital i maskiner, robotar, artificiell intelligens och nyare teknik, vilket leder till sjunkande vinster. Detta gäller även för de största kapitalisterna, av vilka de flesta är rentierer.
Den grundläggande kapitalistiska motsättningen mellan socialiserad produktion och privat ackumulation av mervärde fortsätter att intensifieras, och rikedomar och kapital blir alltmer koncentrerade i händerna på ett fåtal monopolkapitalister. Sedan 2020 har den kollektiva förmögenheten hos cirka 704 amerikanska miljardärer ökat med så mycket som 1,7 biljoner (1.700 miljarder) dollar och de 704 äger nu mer rikedom än 165 miljoner amerikaner. Bara under 2020 ökade förmögenheten hos Kinas superrika med 1,5 biljoner (1.500 miljarder) dollar.
Den olösliga och evigt förlängda krisen i det globala kapitalistiska systemet fortsätter att förvärras. Monopolkapitalisterna kämpar med överproduktionsproblemet och följaktligen med stora osålda lager och fortsatt nedgång i associerade råvarupriser och minskad profitkvot.
Samtidigt äger dollarmiljardärerna, som utgör en bråkdel av 1%-befolkningen, så mycket som 50% av världens produktionsmedel och finansiella tillgångar, något som tveklöst avslöjar den extrema graden av klassutnyttjande.
Konkurrensen, om marknader och inflytelsesfärer, mellan rivaliserande imperialistiska länder har länge hotat att utlösa reguljära krig. Särskilt markant har USA-hegemonins försök att, med hela den imperialistiska verktygslådan, slå tillbaka mot Brasilien, Indien, Kina och Ryssland, när dessa försöker öka sin andel av marknaden för råvaror som mineraler, olja och naturgas, samt högteknologiska varor som t.ex. elektronik, fordon och militära vapen.
Efter att USA, efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, blev den enda supermakten, ökade USA-hegemonins självförtroende, vilket de visade genom att lägga ut tillverkning till Kina, öka investeringarna i Kina, intensifiera handeln med Kina och överföra teknik över nivån för sweatshops till Kina. Måhända var det omedvetet man därmed underminerade sin egen sysselsättning och tillverkning. Västeuropa och Nordamerika koncentrerade sig på produktion av viktiga produkter inom den högteknologiska sektorn och inom det militärindustriella komplexet, både för att kunna sälja vapen och för att kunna delta i kostsamma aggressionskrig, t.ex. i Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen, Syrien och på andra håll.
Så sent som under det andra decenniet av detta århundrade skulle strategerna i USA inse att USA på detta vis har underminerat sin position och bli oroliga, dels för Kinas ekonomiska och militära uppgång och dels för Rysslands ekonomiska stabilisering (på grund av höga oljeinkomster).
Under de senaste årtiondena har USA och Nato fört aggressions- och interventionskrig för att tvinga länder i östra och centrala Europa att gå med i Nato, få dem att stationeras med amerikansk militär utrustning och inhysa militärbaser och missilanläggningar och anläggningar för missilförsvar för att omringa Ryssland längs dess gränser.
Putins beslut att invadera Ukraina måste fördömas av tre skäl: det är olagligt (bryter mot icke-interventionsklausulen i Helsingforsavtalet från 1975); de som drabbas av krigets fasor är civilbefolkning och meniga soldater; det är ett reaktionärt krig där samtliga inblandade parter är kapitalistiska kleptokratier.
Rysslands och USA-hegemonins proxykrig i Ukraina måste genast upphöra och både Ukraina och Ryssland strävar efter snarast avsluta det genom fredsförhandlingar. Den ukrainska regeringen har uttryckt sin vilja att avsluta kriget genom dialog och förklara sin neutralitet, men USA och Nato driver Ukraina att förlänga sitt väpnade motstånd: Ukraina konfronteras nu med utsikterna till ett långvarigt krig, eftersom USA och dess allierade i Nato häller upp stridsvagnar, stridsflygplan, missiler, bomber och andra vapen samt militärt och ekonomiskt stöd.
Efter den skändliga förlusten efter två decennier av ockupation och tillbakadragande av trupper i Afghanistan förra året behövde USA:s imperialister tända ett nytt krig för att hålla sin gigantiska militärmaskin i gång. Proxykriget i Ukraina visar återigen att imperialism innebär krig: USA är inställda på att spendera 13 miljarder dollar för att stationera trupper i Ukrainas Nato-grannländer och leverera vapen till Ukraina.
Samtidigt som USA-hegemonin har levererat vapen till och utökat det militära stödet till Ukraina har de också infört omfattande finansiella och handelsmässiga sanktioner mot Ryssland. USA kan dock bara räkna med att EU, UK, AU, Kanada, Japan, Sydkorea, Taiwan och Singapore ska genomföra dessa sanktioner, vilket återspeglar den stora klyftan mellan de imperialistiska makthavarna och tillåter Ryssland att fortsätta med handel och ekonomiska transaktioner med resten av den globala kapitalistiska världen. Storbritannien, USA:s närmaste allierade, sade att man kommer att införa oljesanktioner mot Ryssland, men att man kommer att börja införa dem först i slutet av året.
USA:s sanktioner väcker också missnöje bland de europeiska länder som importerar mer än 50 procent av sin naturgas från Ryssland. Under nordamerikanska påtryckningar har Tyskland, som importerar så mycket som 65 % av naturgasen från Ryssland, avbrutit kontraktet för driften av gasledningen Nord Stream 2, som skulle ha fördubblat volymen av naturgas som levereras från Ryssland. USA:s mål är att tvinga de europeiska länderna att importera mer flytande naturgas (LNG) och förlita sig på att USA bygger upp sin energiinfrastruktur, inklusive att bygga fler terminaler och lagringsanläggningar. USA har byggt upp sin LNG-kapacitet sedan 2016 och förväntas bli världens största producent i slutet av året.
Sanktioner mot rysk olja orsakar leveransstörningar och utnyttjas av oljeproducerande länder, monopololjebolag, finansiella investerare och hedgefonder som spekulerar i olja för att driva upp priserna på råolja och petroleumprodukter. Saudiarabien förklarade att det inte finns någon brist på utbudet. USA, som självt köper en stor del av sin oljeimport från Ryssland, har bråttom att köpa olja från Venezuela, ett land som är föremål för amerikanska omstörtande sanktioner.
För bara några månader sedan förklarade imperialistiska organ glatt att de hade uppnått en “economic rebound” förra året, efter den globala ekonomiska kollapsen i de kapitalistiska länderna i samband med Covid-pandemin 2020. Men den kapitalistiska krisens långa skugga kommer nu snabbt ikapp. De stigande priserna på oljeprodukter driver upp produktionskostnaderna och hotar att ytterligare förlänga krisen i det globala kapitalsystemet. En hotande inflationschock och utsikterna till stagflation hotar att dra ner de kapitalistiska samhällena i recession, även om flertalet länder ännu inte har återhämtat sig från de ekonomiska låsningar och handelsstörningar som infördes när Covid-19-pandemin var som störst.
De globala kapitalistiska tyngdpunkterna är återigen fast i en kris och drabbas av problem med svag produktion och stigande skulder.
Under de senaste två åren har USA:s regering satt ihop en blandning av nykeynesianska utgiftspaket som numera är känt som programmet Building a Better America, inom ramen för vilket man planerar att spendera närmare 3 biljoner (3.000 miljarder) dollar under de närmaste åren i ett försök att stimulera den inhemska produktionen.
Kina vacklar på grund av en avtagande efterfrågan, produktionssänkningar och enorma mängder offentliga och privata skulder som inte kan återbetalas. Den globala skulden ökade ytterligare till 303 biljoner (303.000.000 miljoner) dollar förra året, efter att ha skjutit i höjden under 2020, i ett desperat försök att rädda företag, betala för subventioner och stimulera produktionen.
Till grund för den globala kapitalkrisen ligger det olösliga problemet med överproduktion, överutbud av varor och överackumulering av kapital hos den dominerande monopolbourgeoisin, som är sprungen ur kapitalkonkurrensen och anarkin i produktionen. Det finns ett överutbud av stål, fordon, kläder och skor, olja och andra viktiga varor. Den tillfälliga bristen på elektroniska halvledare förra året ledde till att man skyndade sig att investera i nya fabriker i bl.a. USA, Nederländerna, Kina, Taiwan, Japan och Sydkorea, vilket från och med slutet av året förväntas leda till överutbud – särskilt när det gäller de lägre chipsen.
USA fortsätter att tillgripa militär keynesianism för att hålla igång produktionen. Dess försvarsbudget har skjutit i höjden till 776 miljarder dollar 2021 (trots att man dragit sig tillbaka från Afghanistan) och kommer att skjuta upp till 782 miljarder dollar 2022. Tyskland har också deklarerat planer på att avsevärt öka försvarsutgifterna till 113 miljarder dollar, i linje med Nato-överenskommelsen att spendera 2% av sin BNP på försvaret.
Samtidigt drabbas de breda massorna av allt värre former av exploatering och förtryck och dras mer och mer in i hunger, extrem fattigdom och allvarliga sociala förhållanden. Hundratals miljoner människor har förlorat jobb och inkomster. Mer än 100 miljoner människors inkomster sjönk till under 1,90 dollar per dag, medan mer än 163 miljoner människor nu lever på mindre än 5,50 dollar per dag.
De försämrade socioekonomiska förhållandena ger upphov till omfattande massprotester för att göra motstånd mot nyliberala ekonomiska åtgärder, fascistiska restriktioner och imperialistiska krig i olika delar av världen. Det revolutionära proletariatet måste fortsätta att stärka sig och dra nytta av de fördelaktiga förhållandena för att leda de förtryckta klassernas och de progressiva sektorernas demokratiska kamp.
Skall man se något positivt med eländet så är det att förutsättningarna för socialistisk kamp blir alltmer gynnsamma.
