Den olagliga blockaden, som har pågått sedan den 7 februari 1962, syftar, enligt USA:s president-proklamation 3447, till att isolera “Kubas nuvarande regering och därigenom minska det hot som dess närmande till kommunistmakterna utgör”.
Den 7 februari 1962 införde USA en total och olaglig blockad mot Kuba, den längsta och allvarligaste i mänsklighetens historia, som beräknas ha orsakat skador för 1 biljon dollar. Det kubanska folket och den kubanska regeringen har sedan dess krävt ett slut på den förödande blockaden.
USA riktade in sig på Kuba efter att revolutionen störtat den fascistiske diktatorn Fuego Batista, och de nya ledarna anslöt sig till kommunismen och lade beslag på amerikanska företag och egendom till förmån för det kubanska folket.
Trots obevekliga militära, ekonomiska och diplomatiska ansträngningar har USA inte lyckats besegra Kuba sedan revolutionens början. President JFK:s invasion i Grisbukten i syfte att störta Castro var en katastrof.
Minuterna innan Kennedy undertecknade proklamation 3447 som förbjöd all handel med Kuba, såg han till att ha gömt upp till 1 600 av de finaste kubanska cigarrerna i en humidor i Vita husets verkställande residens.
Den olagliga blockaden syftar till att isolera ”Kubas nuvarande regering och därigenom minska det hot som dess närmande till kommunistmakterna utgör”.
Blockaden förhindrar inte bara handeln mellan Kuba och USA utan gör det också omöjligt för Kuba att ha normala relationer med andra länder. USA:s finansdepartement åtalar och bestraffar företag över hela världen som handlar med Kuba.
Blockaden mot humanitärt bistånd har förödande effekter på det kubanska folket, särskilt de mest utsatta. Kubas FN-ambassadör, Pedro Cuesta, kallade blockaden ”det enskilt viktigaste hindret för Kubas utveckling”.
Kubanerna lider brist på många basvaror, t.ex. gödningsmedel, basläkemedel som smärtstillande medel, modersmjölksersättning och cancerbehandlingar. Det finns inga definitiva siffror på antalet dödsfall som orsakats av blockaden, men vissa studier uppskattar antalet dödsfall till tiotusentals.
Under 30 år i rad har en stor majoritet av världens länder röstat i FN:s generalförsamling mot att upprätthålla blockaden. Förra året röstade 185 länder för att fördöma blockaden, vilket innebar att endast USA och Israel röstade för blockaden.
Trots att USA i över 50 år fört ett ekonomiskt krig för att sabotera Kubas revolution, har Kuba en högre medellivslängd, läskunnighet och lägre barnadödlighet än USA, enligt färska uppgifter från Världsbanken.
En av de viktigaste sidorna i Kubas historia skrevs den 26 juli 1953, när en grupp unga män, under ledning av Fidel Castro Ruz, gick till angrepp mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna, i Santiago de Cuba respektive Bayamo.
Aktionen syftade till att släppa lös den väpnade kampen mot Fulgencio Batistas diktatur. Trots det mod som visades kunde angriparna, som var underlägsna i antal och vapen, inte inta den militära fästningen.
Diktaturen inledde omedelbart ett grymt förtryck mot de unga: Batistas order var att eliminera tio revolutionärer för varje regimsoldat som dödades i strid.
Det blev en stor massaker och de flesta revolutionärerna dödades, medan många av de överlevande greps efter en våldsam människojakt, ställdes inför rätta och dömdes till fängelse.
Den dagen, innan han gav sig iväg för att agera, talade Fidel till revolutionärerna: “Kamrater: Ni kan vinna om några timmar eller ni kan bli besegrade; men i vilket fall som helst, hör mig väl, kamrater, i vilket fall som helst kommer rörelsen att triumfera. Om vi vinner i morgon kommer det som Martí strävade efter att uppnås tidigare. Om motsatsen händer kommer gesten att tjäna som ett exempel för Kubas folk, att ta upp flaggan och gå framåt.
1762: José Antonio Gómez Bullones, den modige Pepe Antonio, försvarare av byn Guanabacoa under britternas angrepp på Havanna 1762, dör. Han betraktas som en hjälte i det folkliga motståndet. Han var borgmästare i Guanabacoa från 1748 till sin död.
1912: Dr Mario Muñoz Monroy föds i Colón, provinsen Matanzas. Hans liv förkortades på hans 41-årsdag när han deltog, som läkare, i det djärva försöket att ta Moncada-kasernen i staden Santiago de Cuba.
1959: Ett ministerrådsmöte äger rum på Moncada-kasernen. Det äger rum kl. 05.15, exakt sex år efter attacken mot den tidigare militära fästningen, ledd av överbefälhavaren Fidel Castro. Det första förslaget, som godkändes enhälligt, lades fram av läkaren och revolutionären Armando Hart Dávalos, utbildningsminister: att varje år utropa den 26 juli till den nationella upprorsdagen.
1961: Kosmonauten Jurij Gagarin tilldelas Playa Girón-orden under ceremonin som markerar åttaårsdagen av anfallet mot Moncada- och Carlos M. de Céspedes-kasernerna, på José Martís revolutionstorg. När den förste mannen som flugit till kosmos tackade för utmärkelsen sade han: “Det kommer en tid då detta folk kommer att skicka sin egen kosmonaut till rymden”.
1965: Överbefälhavare Fidel Castro tillkännager slutet på det banditvälde som USA underblåst mot Kuba under ceremonin som markerar 12-årsdagen av angreppet på Santiago de Cuba- och Bayamo-kasernerna, som hölls i Santa Clara.
1967: 26 juli-museet invigs i Santiago de Cuba av överbefälhavaren Fidel Castro Ruz. Institutionen ligger i en av paviljongerna i det som nu är 26 de Julios skolstad.
1973: Revolutionens befälhavare Juan Almeida Bosque inviger Anfallarnas väg till Moncada-kasernen, som visar den väg som hundraårsgenerationen följde den 26 juli 1953 från Granjita Siboney till fästningen.
1991: Den framstående revolutionären Nelson Mandela deltar i den centrala akten för 38-årsminnet av attacken mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna i provinsen Matanzas. I sitt tal på Plaza Victoria de Girón identifierar överbefälhavaren Fidel Castro den sydafrikanske ledaren som en av de mest extraordinära symbolerna för denna era.
Om ni vill ha ett exempel på en man som är orubbligt fast, modig, heroisk, lugn, intelligent, kapabel, så är det exemplet och den mannen Mandela, förkunnar Fidel under publikens applåder.
2001: Mer än 1,2 miljoner invånare i Havanna, under ledning av överbefälhavaren Fidel Castro, marscherar framför USA:s intresseavdelning för att kräva att de fem kubanska antiterrorister som fängslats i USA sedan 1998 friges.
Ett brev från Gerardo Hernández, René González, Antonio Guerrero, Ramón Labañino och Fernando González läses upp vid det stridande folkets marsch, som beskrivs som den största demonstrationen i Kubas historia fram till dess.
2015: Armégeneral Raúl Castro, förste sekreterare i Kubas kommunistiska parti och ordförande för stats- och ministerråden, tillägnar en hälsning till det heroiska Santiago de Cuba, efter att i den staden ha avslutat den centrala akten för den nationella upprorsdagen.
I slutet av huvudtalet som hölls av José Ramón Machado Ventura, partiets andre sekreterare, närmade sig Raúl talarstolen för att säga: Jag kommer inte att passera här utan att säga er något, jag lämnar er med den trofasta förhoppningen att Santiago alltid kommer att fortsätta att vara Santiago.
2016: Den internationella dagen för försvar av mangroveekosystemet börjar firas, godkänd av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur i syfte att stoppa förlusten av den tidigare nämnda livsmiljön. De ideella organisationerna Ecologists in Action och International Mangrove Network spelade en ledande roll i skapandet av denna dag för att fira miljömedvetenhet.
UR KRONOLOGIN ÖVER AGGRESSIONER OCH TERRORISM MOT KUBA
1963: I samband med att USA:s finansdepartement fryste alla kubanska tillgångar på USA:s territorium skickade den kubanska regeringen en not till USA:s regering, där man beskrev åtgärden som ett “klumpigt, ondskefullt och meningslöst försök att svälta ut det kubanska folket till underkastelse”.
1964: Under det stora firandet av 11-årsdagen av den 26 juli reagerar folket på de manövrer mot Kuba som dagen innan antagits av Amerikanska staternas organisation (OAS) och godkänner med acklamation Santiago de Cubas deklaration, som läses upp av Fidel.
FIDELS OUTTÖMLIGA ARV
”En mans eller en grupp mäns vilja har inte uppfyllts; ett folks vilja har uppfyllts!” El Jefe, Fidel Alejandro Castro Ruz, i ett tal vid böndernas möte den 26 juli 1959.
av Orlando Guevara Núñez, Sierra Maestra, Kuba, 22 juli 2023
Den 26 juli 2023 är det 70 år sedan Fidel Castro och hans kamrater startade 26 juli-rörelsen.
Historien har bekräftat en obestridlig sanning om händelserna den 26 juli 1953, då Moncada-kasernen i Santiago de Cuba och Carlos Manuel de Céspedes-kasernen i Bayamo attackerades under ledning av Fidel Castro. Där kämpade de inte bara mot två fiendepositioner och de soldater som försvarade dem, utan också mot ett orättvist samhällssystem.
Var kom angriparna ifrån? De var unga arbetare, bönder, studenter, ödmjuka arbetare som representerade de stora förtryckta massorna utan rättigheter. Bland dem fanns inga rika människor, inga korrupta politiker, inga som strävade efter framgång för att vinna positioner. De var alla inspirerade av önskan att störta tyranniet för att uppnå full frihet och suveränitet för Kuba, för att lösa de stora politiska, ekonomiska och sociala problem som drabbade den kubanska nationen.
Om ni vill ha bekräftelse på denna sanning, här är den sociala sammansättningen av de 61 unga män som gav sina liv i dessa aktioner, av vilka endast sex föll i strid och 55 dödades efter att ha tagits till fånga: Sju byggnadsarbetare. Två kakelarbetare. En stenarbetare. Två snickare. Två möbelsnickare. Sju bönder och lantarbetare. En kylmekaniker. Två chaufförer och en chaufförsassistent. Två hamnarbetare. Två kockar. En okvalificerad arbetare. En bartender. En gastronom. En bagare. En plåtslagare. En bryggeriarbetare. Två skomakare. Två kontorister. En läkare. En banktjänsteman. Två resande försäljare. Två fotografer. En student. En poesilärare. En skeppskommissionär, som hjälpte sin far med denna uppgift. En student, en medicinförsäljare. En butiksassistent. En student, lärare, kontorist. En handelsanställd. Arbetare inom elbranschen. Anställd på begravningsbyrå. Arbetare i butik. Två parkeringsvakter. En idrottsman. En ostronförsäljare (tillfällig) En blomsterförsäljare. En säsongsarbetare.
Många andra som överlevde hade samma enkla bakgrund. Och raidledaren själv, vars föräldrar var välbärgade, hade gett upp sina tillgångar för att ägna allt åt folkets sak.
Denna verklighet oroade till och med tyrannen Fulgencio Batista, som var van vid maktspel och strider mellan korrupta politiker och inte hade något annat alternativ än att ljuga för den allmänna opinionen utan några som helst skrupler.
Dagen efter händelserna den 26 juli hävdade tyrannen således att angriparna “hade rekryterats bland inhemska och utländska legosoldater”. Och han anklagade den president som han hade störtat i statskuppen den 10 mars 1952 – Carlos Prío Socarrás – för att ha finansierat aktionerna med en miljon pesos.
Med en cynism som saknar motstycke sade diktatorn: “Miljonärerna, som om de kunde luta sig mot sina högar av sedlar, tillkännager revolutioner, beväpnar sig, köper vapen utomlands, spenderar sitt kapital i överflöd i främmande länder, och det räcker inte med att ha plundrat statskassan, att ha skadat folkets hälsa, att ha skadat den nationella ekonomin djupt; nej, det är nödvändigt att misskreditera republiken, få blodet att flyta, men inte med risk för deras liv. De, därifrån, mellan madrasser av sedlar och silke, manövrerar illvilligt och de som har fallit är anonyma civila och det finns ingen synlig ledare”.
Detta påstod den man som under sin förra presidentperiod hade stulit mer än 40 miljoner pesos från statskassan. Och han skulle stjäla mycket mer mellan 1952-1958, då han bland många andra egendomar och skumma affärer kom att äga nio sockerbruk, en bank, tre flygbolag, ett pappersbruk, en vägtransportfirma, en gasproducent, två motell, flera radio- och TV-stationer, tidskrifter, en byggmaterialfabrik, ett turistcenter, flera fastigheter på landsbygden och i städer, flera kolonier och amerikanska företag, tillsammans med olikartade fastigheter som i många fall döljdes under andra namn.
Men ledaren för anfallet den 26 juli, Fidel Castro, som hade stått i frontlinjen och riskerat sitt liv och mirakulöst nog räddat det när han tillfångatogs den 1 augusti 1953, hade som enda finansiella kapital åtta enpesosedlar. Han var bara miljonär i moral och patriotism, där tyranniets alla militära ledare var fattiglappar.
Fulgencio Batista beskrev hjältarna från den 26 juli som nationella och utländska legosoldater. Han gjorde det trots att de var ärliga kämpar mot de nationella och utländska förtryckarna, som i boken The Owners of Cuba 1958 av Guillermo Jiménez klassificerades efter sitt ursprung. Av de 551 mest inflytelserika och mäktiga oligarkerna i landet var 65 spanjorer, 24 amerikaner och andra från en mosaik av nationaliteter. Naturligtvis stack monopolen, de stora egendomarna och annan amerikansk egendom ut.
Men den här gången skulle kampen inte stå mellan vargar. Det skulle vara mellan ärliga, patriotiska och revolutionära människor mot vargarna. Moncada var ett misslyckande ur militär synvinkel, men det var en politisk seger, eftersom den markerade början på en ny fas i det kubanska folkets kamp, den sista, för sin sanna upprättelse.
Det är också tydligt att kampen inte var mot soldaterna. Vid den tiden uppgick den militära personalen i landet till drygt 21 300. De höga cheferna blev rika, medan den stora majoriteten fick löjliga löner för att försvara exploatörernas och mördarnas intressen.
Ett faktum som visar tyranniets oförmåga att förstå de skäl som drev den gruppen unga människor att kämpa den 26 juli 1953, är samlingen av traditionella politiker och motståndare till Batistas regim, som ställdes inför rätta i samma rättegång som revolutionärerna. Sammanlagt 59 personer fick frikännas med motiveringen att de inte hade något samband med upproret.
Det var rättegången mot en av dessa politiker, dr Ramiro Arango Alsina, som gav upphov till ett uttalande av Fidel Castro som har blivit allmänt känt. Den anklagade, som försvarade sig, frågade Fidel om det inte var sant att han – Ramiro – inte var den intellektuelle författaren till angreppet, varpå revolutionsledaren svarade: “Ingen behöver oroa sig för att bli anklagad för att vara den intellektuelle författaren till revolutionen, eftersom den enda intellektuelle författaren till Moncada är José Martí, aposteln för vår självständighet”.
De upproriska vapnen från den 26 juli 1953 var riktade mot hjärtat av ett orättvist samhälle. Idag bekräftar det arbete som byggts och försvarats detta. Det är den historiska sanningen bakom varje skott som avlossades av de moncadistiska angriparna.
Kära läsare, USA:s president Biden fortsätter att stödja en politik som straffar det kubanska folket. Förutom att han inte lyckats upphäva alla Donald Trumps 243 tvångsåtgärder har Biden inte heller upphävt Kubas utnämning till “statlig sponsor av terrorism”. Biden skulle kunna bidra till att lindra Kubas finansiella och kommersiella restriktioner med ett enda penndrag.
Genom att finnas med på denna lista utsätts Kuba för en rad sanktioner och internationella finansiella restriktioner som begränsar landets förmåga att genomföra kritiska transaktioner, bland annat de som behövs för att främja landets insatser för att bekämpa Covid-pandemin och för att få igång sin ekonomi.
Kuba togs bort från listan under Obama-Biden-administrationen men lades till igen av Trump-regimen, med hänvisning till att Kuba påstods utgöra en fristad för den colombianska gerillan. Att dess representanter befann sig i Havanna på grund av att Kuba erbjöd en säker plats för förhandlingar och därmed underlättade för de historiska fredsavtalen att komma till stånd, var något Trump-regimen valde att bortse ifrån. Kuba finns med på listan över statliga sponsorer av terrorism för att landet vägrade att bryta mot protokollen för fredsförhandlingarna. Kuba finns med på listan över statliga sponsorer av terrorism för att landet avslog Colombias begäran om utlämning av de ledare för den nationella befrielsearmén som befann sig i Havanna.
Under sin valkampanj lovade Biden att han skulle se över utnämningen till sponsor av terrorism.
Uppmana Biden att uppfylla sitt vallöfte genom att stryka Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism! Var snäll och gå med oss och uppmana Biden att ta bort Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism!
Att Kuba utses till sponsor av terrorism är cyniskt och hycklande. Till skillnad från USA fäller Kuba inga bomber. Istället har landet en lång historia av att tillhandahålla sjukvård och rädda liv runt om i världen, och skickar mer än 600.000 kubanska hälsovårdare runt om i världen för att tillhandahålla medicinskt bistånd.
Om Bidens administration brydde sig om det kubanska folkets välbefinnande skulle han ta bort Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism!
Skriv under vår petition till Vita huset:
Käre president Biden,
vi är oroade över att er politik gentemot Kuba, som har varit mer anpassad till president Trumps politik än till president Obamas, skadar det kubanska folkets välbefinnande. Även om era nyligen genomförda lättnader av rese- och överföringsrestriktioner är till hjälp, är de inte tillräckliga. En positiv och principiell åtgärd som ni lätt skulle kunna genomföra är att stryka Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism.
Som ni vet lade den dåvarande utrikesministern Mike Pompeo under den avgående Trumpadministrationens sista dagar återigen till Kuba på listan över statliga sponsorer av terrorism, efter att Kuba hade tagits bort från listan 2015 av Obama-Biden-administrationen. Efter en omfattande granskning hade Vita huset Obama-Biden intygat att: “(i) Kubas regering inte har gett något stöd till internationell terrorism under den föregående sexmånadersperioden, och (ii) Kubas regering har gett försäkringar om att den inte kommer att stödja internationella terrorhandlingar i framtiden”.
Trumps återupptag av Kuba på listan var ett rent politiskt drag för att behaga högerkonservativa kubansk-amerikaner. Ursäkten var att Kuba påstods ge colombianska upprorsmän en fristad, men dessa upprorsmän befann sig på Kuba på grund av öns roll i att underlätta de historiska fredsavtalen mellan den colombianska regeringen och en gerilla. Rebellverksamhet för flera år sedan, under det colombianska inbördeskriget, passar inte in på definitionen av internationell terrorism, och gerillans företrädare befann sig på Kuba som en del av en internationellt erkänd process av fredsförhandlingar som stöddes av Förenta staterna, Norge, Colombia och andra nationer.
Genom att Kuba finns med på denna lista utsätts landet för en rad sanktioner och internationella finansiella restriktioner som begränsar landets förmåga att genomföra viktiga finansiella transaktioner, inklusive de som behövs för att främja landets insatser för att bekämpa pandemin och få igång ekonomin igen. De ekonomiska försakelser som de amerikanska sanktionerna bidrar till har lett till massmigration av kubaner, vilket för närvarande är en stor utmaning för USA:s intressen när det gäller gränssäkerhet, samt orsakar en humanitär kris för just det kubanska folk som er administration påstår sig stödja.
Kuba är långt ifrån att stödja terrorism och har en lång historia av att tillhandahålla sjukvård och rädda liv runt om i världen. Sedan 1963 har mer än 600.000 kubanska hälsovårdare tillhandahållit medicinsk service i mer än 160 länder och bekämpat sjukdomar från ebola till COVID-19. I stället för att samarbeta med Kuba för att tillhandahålla sjukvård globalt mitt i en global pandemi har den amerikanska regeringen sanktionerat Kuba och pressat dess ekonomi med en brutal blockad.
Den amerikanska regeringens enorma makt över världens finansiella system innebär att banker och handlare vägrar att göra affärer med Kuba eftersom de är rädda för repressalier från den amerikanska regeringen för att de inte följer embargot. Till och med under pandemin har företag vägrat att sälja råvaror, reaktiva ämnen, diagnostiska kit, läkemedel och en rad andra material som är nödvändiga för att driva Kubas utmärkta, men ansträngda, offentliga vetenskaps- och hälsovårdssystem.
President Biden, ni skulle kunna stryka Kuba från denna terroristlista med ett penndrag. Vi uppmanar er att göra just det.”
Samantha, Teri, Michelle och Medea, Code Pink, 11. juli 2022
Leni Robredos volontärrörelse trotsar traditionella kampanjer av Michelle Abad för Rappler den 4. maj 2022 Manilla (orientens pärla), Filippinerna
Rosa bakverk, konstverk, musiker som skriver gratis låtar, skådespelare som sjunger en sång på gatorna, vandrare som svingar rosa presenningar på bergstoppar, supportrar som går och väntar i timmar i solen och frivilliga som vågar tala ansikte mot ansikte med väljare som är fast beslutna att välja en annan kandidat än deras egen.
Detta är glimtar av hur kampanjen för vicepresident Leni Robredo och senator Francis Kiko Pangilinan ser ut.
Det inspirerar dig att stå upp. Det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer. Det känns som om jag bidrar till något som är större än jag själv.
Studenterna förskräcks inte av skolornas deadlines, arbetarna tar ledigt för att gå från hus till hus och bönderna marscherar över hela landet i ett försök att övertyga filippinarna om att välja tandemen #LeniKiko som sina nästa ledare.
Allt detta för en eftersläntrande tvåa och trea i opinionsmätningarna inför valet.
Det är en nivå av frivillighet som enligt vissa aldrig tidigare har skådats i filippinska val. Volontärer säger att det inte längre ser ut som en kampanj utan som en folkrörelse.
“Det här valet är verkligen unikt och i viss mån banbrytande, eftersom vi för första gången har sett fler och fler privatpersoner eller medborgare som deltar direkt i kampanjer. Vi har inte sett den här omfattningen i tidigare val”, sade advokat Emil Marañon i ett avsnitt av “Ask Your Election Lawyer” på Rappler.
I den senaste Pulse Asia-undersökningen i april fick Marcos 56% av rösterna, vilket är oförändrat jämfört med undersökningen i mars. Samtidigt låg Robredo praktiskt taget stabilt på 23% i april jämfört med 24% i mars.
Trots nedgången med en procentenhet är Robredo-lägret fortfarande övertygat om att det sker en förändring på marken. Robredo nådde med en ökning med nio procentenheter jämfört med februari upp till 24%. Hennes talesman Barry Gutierrez sade att siffrorna “fortfarande är uppmuntrande”.
Kakampinks (en lek med orden “kakampi” eller allierad och “rosa”) vägrar att förlora hoppet. Under den sista delen av kampanjen har uppmaningarna att täcka mer mark bara intensifierats.
Kontextualisering av en kampanj
“Hello po, puwede po ba kayong maistorbo (Hallå, får vi avbryta vad du gör)?”
Volontärer för Leni for You, en av de många grupper som hjälper Robredos kampanj, upprepade variationer av denna fråga när de gick från hus till hus längs smala gator i Marikina City. Det var fuktigt, och värmen denna lördagsmorgon i april var särskilt stickande, men gruppen på omkring femton volontärer var på gott humör.
Leni Robredo var inte ofta det första samtalsämnet, även om volontärernas rosa skjortor och armfulla presenningar och flygblad avslöjade vad de var där för. Volontärerna frågade först lokalbefolkningen om deras jobb och ambitioner. De frågade om deras familjer, vilka bekymmer de hade och vad de letade efter hos en kandidat – om de redan hade en.
En äldre man satt vid ett provisoriskt skjul under ett träd tillsammans med sin granne. De var båda för Marcos. De gillade att Marcos lovade att sänka elpriserna.
Den äldre mannen var en fordonsförare som råkat ut för en elolycka. Detta hindrade honom från att förnya sitt körkort, men han hoppades kunna köra igen så länge han fortfarande kunde, sade han. Ett av hans sex barn försörjer familjen nu.
Volontären talade med dem om Robredos förslag om arbetslöshetsförsäkring, där arbetslösa filippinare skulle kunna få 80% av sin tremånaderslön för att hjälpa dem att klara sig, tillsammans med andra detaljer i Robredos Hanapbuhay Para sa Lahat-plattform.
Ett samtal var inte tillräckligt för att på en gång övertyga de två männen att rösta på Robredo, men efter volontärens presentation av sin kandidat sa de att de skulle tänka på saken. Grannar som redan stödde Robredo retade dem när de tog emot och bar Leni-Kiko-bollarna som volontärerna gav dem.
Detta sågs redan som en vinst för volontärerna – först och främst öppenheten att lyssna trots stöd för en annan kandidat, och ett löfte om att tänka på saken. Om lokalbefolkningen inte ville ha rosa presenningar lämnade volontärerna rosa fläktar och serietidningar med Robredos och Pangilinans resultat och plattformar.
Detta är KAMPI-ramverket som Leni for You-volontärerna använder när de går från hus till hus, enligt Floy Soriano, en mentor för gruppen. Inom denna ram relaterar volontärerna lyssnarnas problem till hur Robredo planerar att lösa dem.
“Lalo na ‘yung mga soft voters or undecided, kasi kulang lang ‘yung impormasyon nila tungkol kay Ma’am Leni. Kaya ‘yun ‘yung kailangan talagang kausapin – alamin ano ang dahilan ng kanilang pagpili sa presidente na napupusuan nila. Och sedan överväga. Vi tvingar inte fram något”, sade Soriano. ([Vi använder detta] särskilt för mjuka väljare eller de obeslutsamma, eftersom de inte har tillräckligt med information om Ma’am Leni. Så det är dem vi verkligen måste tala med – för att få veta varför de väljer vissa presidentkandidater. Och sedan [ber vi dem] att överväga. Vi tvingar dem inte.)
Frivilliga tillämpar också detta ramverk när de deltar i “fickmöten”, där de samlar samhällen med hjälp av husägarföreningar eller samhällsmedlemmarnas mun till mun. Här läxar volontärerna inte upp dem om Robredos plattform, utan lär känna dem på en personlig nivå: deras sammanhang och drömmar och hur Robredo kan vara en del av att förverkliga dessa drömmar.
Noelle Cubacub, som är en av de viktigaste medlemmarna i Leni for You – Marikina, minns när hon tilldelades en grupp på ett möte i fickan där ingen tänkte på Robredo som president. Medlemmarna i gruppen föredrog Marcos, Manilas borgmästare Isko Moreno och senator Panfilo Lacson.
“Det var min första gång och jag var så nervös eftersom de alla var äldre än jag”, säger Cubacub, som är sistaårselev på college. Hon kämpade mot tankar som berättade för henne att hon var ett barn som inte hade rätt att prata politik med sina äldre.
Hennes ångest lättade när hon lät gruppmedlemmarna tala om vilka egenskaper de gillade hos sina kandidater. Cubacub sade att Robredo hade egna positiva egenskaper, som också var vad medlemmarna i samhället ville se hos sina ledare.
“Nag-focus kasi kami noon sa pangarap nila sa buhay, so pangarap nila na makatapos ‘yung mga anak nila or apo nila, ta’s from there, ‘pinasok ko na, ‘Ah, si Leni, alam ‘nyo po ba na may ganito ganyan?’ kasi important na super malapit sa personal nila ‘yung programa ni Leni na ‘binebenta natin’,” sa hon. (Vi fokuserade på deras livsdrömmar, och de drömde om att deras barn eller barnbarn skulle avsluta sin utbildning. Därifrån tog jag min ledtråd: “Vet du att Leni har det här och det här?”. Det är nämligen viktigt att Lenis program, som vi försöker sälja, ligger nära deras personliga ambitioner.)
Förutom att koppla Robredo till människors vardagliga erfarenheter skulle volontärerna fortfarande ge sina traditionella försäljningspresentationer om vad vicepresidenten redan har gjort i motsats till löften från andra kandidater. Många invånare sa att de inte ville ha korrupta ledare, och volontärerna var snabba med att ta fram Robredos kort över revisionskommissionen, där hennes kontor fick byråns högsta betyg tre år i rad.
Frivilliga tar ledningen
Några av Robredos frivilliggrupper har sina rötter redan innan hon tillkännagav att hon kandiderade till presidentposten. Medlemmarna i Leni for You började med att hålla lugaw-kök i samhällen och samla in namnunderskrifter för att få Robredo att kandidera till presidentposten när hon ännu inte hade bestämt sig.
Team Leni Robredo startade omkring december 2020 med bara tre eller fyra personer, men kallades Team Leni Robredo först den 12 juni 2021. En högt uppsatt tjänsteman på TLR, som bad om anonymitet, sade att det fanns en “lång bakgrund” i förberedelserna och organiseringen inför kampanjen.
I dag har TLR omkring 500 avdelningar i och utanför landet och 112.000 frivilliga. TLR och Leni for You är bara två av de otaliga grupper som lyder under Robredo People’s Council, eller paraplyorganisationen för alla frivilliggrupper.
Många inslag i kampanjen har varit volontärernas egna initiativ. Kampanjens jingel “Kay Leni Tayo” producerades redan innan Robredo bestämde sig för att kandidera. Robredo bar blått när hon tillkännagav sin kandidatur till presidentposten, men hennes anhängare klädde sig i rosa både online och offline – vilket Robredo helt enkelt följde.
De rosa onsdagarna var en idé från en grupp, liksom termen “TRoPa” (Team Robredo-Pangilinan). Robredo vägrar att ta åt sig äran för sin färgstarka kampanj och säger att hon bara blev en symbol för folkets törst efter förändring.
“Förhållandet mellan de frivilliga på marken och den nationella kampanjen är mycket dynamiskt, och det är det som gör den här kampanjen unik. För traditionellt sett, i Filippinerna och även utomlands, formas kampanjen av en nationell strategi. Det finns dessa personer ovanför som har stor erfarenhet av politiska kampanjer, de utformar strategin och den förs ner och verkställs, det finns en kommandostruktur”, sade den högste TLR-tjänstemannen.
“Ito iba, iba talaga siya – may energy na galing sa ‘baba, may innovation, may strategy na in-adapt sa ‘taas…. De förnyade sig så nu anpassar den centrala kampanjen strategin beroende på hur de ser det på marken”, tillade han. (Detta är unikt, verkligen unikt – det finns energi som kommer nerifrån, det finns innovation och strategi som toppen anpassade.)
Enligt Georgina Hernandez, som är samordnare för Robredos folkrörelse, har de lokala volontärerna i olika delar av landet självbestämmanderätt när det gäller att organisera sina demonstrationer. Hernandez sade att arrangörerna skulle bjuda in Robredo och Pangilinan till sina provinser, och RPC skulle bekräfta när tandemet kan komma och när de ska åka. “Sedan får de klara sig själva”, sade hon.
Från konceptet till valet av plats och inbjudan av artister och underhållare är det frivilliga som sköter organiseringen. RPC hjälper ibland till med att hänvisa gäster och artister med hjälp av grupper som Artists for Leni. De läkare som Robredo kallar på mitt i talet kommer från Medics for Leni. Lokala RPC samlar in medel för logistiska utgifter, t.ex. lokaler och ljudanläggningar.
Tillfälliga missanpassningar
TLR-tjänstemannen sade att eftersom de frivilliga har så stort inflytande kan detta också innebära en utmaning i samordningen, särskilt när det gäller budskap. Hernandez sade att RPC kan ge vägledning, men kan inte nödvändigtvis godkänna eller avvisa material för distribution. Robredo har alltid talat om att använda “radikal kärlek” för att förmedla sitt budskap, men de frivilligas frustrationer kan ibland ta överhanden.
VP Leni Robredo ber sina anhängare att sluta med smutskastning: “Det finns en kamp att vinna”.
Robredos kampanj har kritiserats för att vara elitistisk på vissa sätt – som till exempel hur husvagnar var “medelklass” eftersom deltagarna involverade bilägare, och hur vissa supportrar bestred lösa påståenden om att de fick betalt för att delta i valmöten genom att efteråt “spänna sig” med tvåhundrakronors biffar till middag.
Vissa grupper kan inte heller motstå negativa kampanjer mot Marcos Jr. Ett flygblad blev viralt på TikTok eftersom det hade Robredos, Pangilinans och deras senatskandidaters namn och ansikten på framsidan, men innehöll negativa inslag om Marcos på den andra sidan. Den nationella kampanjgruppen tog avstånd från flygbladen, men frivilliggruppen Kyusi 4 Leni gjorde ett uttalande där de stod fast vid sitt beslut att trycka och distribuera dem.
“För vår organisation står det klart att Robredo är den bästa kandidaten för presidentposten, och vi är övertygade om att landet inte har råd med ännu ett Marcos-ordförandeskap. Att jämföra de två kandidaterna speglar också vår frivilligdrivna kampanj som denna”, skriver gruppen i ett inlägg på Facebook.
Hur kan frivilliga ledare navigera i dessa missförhållanden? Hernandez säger att även volontärer tar ledningen i att övervaka varandra.
“Ang nagsisita sa isa’t isa ay volontärer din. Nakikita din natin ‘yon online – parang sällan ser du till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesperson, som uppmärksammar volontärerna ‘di ba? För det är verkligen inte kampanjens anda”, sade Hernandez. (Det är också de frivilliga som övervakar sina led. Vi ser detta också på nätet – det är sällan man ser till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesman, som uppmärksammar de frivilliga, eller hur?).
“Tyvärr finns det effekter, som elitistiska budskap [som kanske sägs av ett fåtal, men som] förstärks. Men det som är bra är att vi ser att volontärerna också påpekar [att det är fel]”, tillade hon på en blandning av engelska och filippinska.
Uppoffringar och hopp
Ett framträdande drag i Robredo-Pangilinan-kampanjen är mångfalden bland dess anhängare. Medan en viss del av dem kritiseras som elit, finns det också små men betydelsefulla rörelser, till exempel Sumilao-bönderna som marscherar över hela landet för att kampanja för Robredo, som en gång i tiden hjälpte till att kämpa för sina förfäders mark i Bukidnon som alternativ advokat innan hon gick in i politiken. LÄS: Sumilao-bönderna på marsch för Leni.
“Si Leni Robredo ang tunay na simbolismo ng pagkakaisa (Leni Robredo är den sanna symbolen för enighet)”, sade Pakisamas ordförande och Sumilao-bonden Noland Peñas till reportrar den 29 april.
“Kaya kami naniniwala na sa kanilang pagsisilbi – kahit noon pa pa man na hindi pa sila nanunungkulan, hanggang sa ngayon ay consistent nilang tinitingnan at pinahahalagahan ang mga katulad naming nasa laylayan.” (Det är därför vi tror på hennes tjänst – från innan hon tillträdde till nu har hon varit konsekvent när det gäller att fokusera och lägga vikt vid marginaliserade människor som vi.)
“Kaya kami nagtitiis sa hirap at init dahil gusto namin na makiisa, at mag-ambag sa simple naming pamamaraan upang makiisa at magkaisa tayong lahat”, tillade han. (Det är därför vi uthärdar kampen och värmen, eftersom vi vill vara solidariska och bidra på vårt eget enkla sätt så att vi verkligen kan enas.)
Den 29 april nådde jordbrukarna Pasig City. Med hjälp av lokala volontärer genomförde de en hus-till-hus-kampanj i Barangay Caniogan och berättade sina egna historier som bevis för att Robredo har agerat i de marginaliserades intresse när ingen såg på.
Det finns också de energiska Cheerleaders for Leni & Kiko, som började som en Facebook-sida som förenar röster från cheerleaders stöd för Robredo från olika lag och generationer. I takt med att Robredos kampanj växte förvandlades de till en fullfjädrad artistgrupp med hundratals frivilliga runt om i landet, enligt kärnmedlemmen Ajjie Mendelebar.
Hejarklacken är en av många abonado-frivilliga grupper som spenderar egna pengar för att stödja kampanjen. Vid vissa sammankomster har de kunnat få sponsring för mat och träningslokaler. De lyckades samla in en del pengar för att få laget att uppträda i Pampanga.
“Även om det inte finns någon finansiering har vi inget emot att använda våra egna pengar för att kunna uppträda. Skapandet av varje rutin är en gemensam insats av medlemmarna, från att förbereda cheer mixen, till koreografi, sekvensering av stunts osv. Alla händer på däck, som VP Leni alltid skulle säga”, säger 38-åriga Mendelebar, som också är med i gruppen.
“Den här kampanjen har förändrat spelet på så många sätt. Man kan bokstavligen bidra med vad man kan till ändamålet. I vårt fall var det vår kärlek till cheerleading och hoppet om en bättre framtid som verkligen drev oss att göra detta. Det spelade ingen roll att jag drog mig tillbaka från tävlingshearleading för nästan 20 år sedan, så länge min kropp klarar av det gör jag det”, säger han.
Även om det finns grupper som jordbrukarna och hejaklacksledarna som sticker ut, finns det också enskilda frivilliga som har en personlig pliktkänsla att gå ut för Robredo och Pangilinan. Kurt Mariano, en frivillig från Leni for You, tillbringade sin 18-årsdag med att gå från hus till hus den 16 april.
“Kagabi, pinag-iisipan ko na, ise-celebrate ko ba ‘yung birthday ko sa bahay lang, o ise-celebrate ko siya sa labas with house-to-house campaign? So ito na lang ang pinili ko. Makipag-usap, kumbinsihin ang tao, at ipakilala kung ano ang dapat,” sade han. (I går kväll tänkte jag: Ska jag fira min födelsedag bara hemma eller ska jag fira utomhus med en kampanj från hus till hus? Så det var detta jag valde: att föra en dialog, övertyga människor och presentera dem för dem vad som är rätt.)
Jazmin Escolano, som var med volontärerna i Pasig den 29 april, tog ledigt från sitt arbete som utbildningskonsult för att ta tillfället i akt att kampanja med bönderna i Sumilao. Hon bjöds in av Kurt Bermudez, hennes vän och volontär för Youth Vote for Leni-Kiko Caniogan. Escolano röstade visserligen 2019, men det är först den här valperioden som hon fann sig särskilt engagerad i en kampanj.
“‘Yung energy pati ‘yung volunteerism ng campaign ni VP Leni, nakaka-inspire siya. Na parang kailangan mo rin mag-stand up, hindi na siya parang, dahil lang sa ‘yo eh. Para na siya sa lahat ng mga tao, lalo na doon sa future generations”, sade Escolano. (Energin och frivilligheten i VP Lenis kampanj inspirerar mig. Det inspirerar dig att stå upp, för det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer.)
“Jag känner att jag bidrar till något större än mig själv”, tillade Bermudez.
Vägen till den 9. maj
Vad är det som gör Robredo så speciell att hon har ritat en sådan här kampanj? TLR-tjänstemannen sa att det kan ha att göra med hennes “uppriktighet och äkthet”.
“Med henne är det man ser vad man får, och jag tror att folk känner den här idén. Det är lätt och bekvämt för människor att erbjuda sin tid och sina talanger, eftersom de litar på henne och tror att det hon säger inte bara är enkla löften, utan verkligen är ett fast åtagande att leverera om hon får chansen att leda landet”, sade tjänstemannen.
Den rosa kampanjen har kallats en rad saker: unik, inspirerande, fenomenal. Men kommer det att räcka för att få Robredo att komma ikapp Marcos? Det är möjligt, enligt Michael Yusingco, expert på styrelseskick och seniorforskare vid Ateneo School of Government.
“Just nu ser vi att uppmärksamheten ligger mer på mötena, eftersom det estetiska är effektfullt, eller hur? Men kanske är effekten bara så stor som den estetiska aspekten. Men om de gör fler hus-till-hus-möten, rådhusmöten, strategier med direkt interaktion … tror jag att de kommer att vända utvecklingen, eftersom de andra kandidaterna inte gör det”, sade han på en blandning av engelska och filippinska.
Yusingco sade att de visuella bilderna vid mötena kan bidra till en respektingivande faktor, men att de inte nödvändigtvis kommer att beröra människor. Anhängare från andra läger kan fortfarande ha anledning att tro att folkmassorna lockas av de stjärnor på A-listan som stöder Robredo och uppträder vid hennes möten.
Alan German, veteran inom kampanjstrategin, stödde också effektiviteten i person-till-person-kampanjen.
“Det är bevisat. Många, många studier har bekräftat att det fortfarande inte finns någon ersättning för mänsklig interaktion – en levande, andas person som du kan interagera med, där informationen [går med] känslor”, sade han.
Robredo själv knackar kanske inte dörr, men de tusentals frivilliga som gör det kan vara “en nära motsvarighet till henne – förutsatt att de gör det på rätt sätt”, sade German. De som arbetar med kampanjerna från hus till hus måste fortfarande följa de riktlinjer som den centrala kampanjen vill driva igenom, eftersom de lätt skulle kunna störa lokalbefolkningen om de direkt gick till attack mot Marcos och Robredos andra rivaler.
Med lite tid kvar innan filippinarna lägger sina röster kan volontärerna bara hoppas att deras ansträngningar räcker.
“Det är här som nästa fas av kampanjen är förankrad. Det är egentligen bara tro. Det är egentligen bara folkets beslutsamhet att få henne att vinna. Marginalerna är fortfarande stora, och om man kunde räkna ut det, skulle vissa säga att det är omöjligt, andra att det är ett fotofinish, men man kan inte bortse från folkets beslutsamhet”, sade TLR-tjänstemannen. – med rapporter från Mara Cepeda/Rappler.com
Om författaren: Michelle Abad är forskare och skribent på Rappler. Hon har en feminists hjärta och själ och arbetar med att specialisera sig på kvinnofrågor i Newsbreak, Rapplers undersökande gren.
När jag imorse satte mig i bilen hade jag TeleSur Live i hörlurarna. En journalist från Pakistan talade om de återkommande filovirusepidemierna i västra och subsahariska Afrika. Framförallt berörde han att forskningen kring vacciner mot mRNA-virus startat redan på 1960-talet, intensifierats på 1970-talet och gett resultat på 1990-talet. Men eftersom dödliga filovirusepidemier knappt förekommit på norra halvklotet har tillämpad forskning för industriell framställning av dessa vacciner inte varit “kommersiellt intressant”.
Med COVID-19 var det en annan sak, time to market var så kort att man förstod att medicinjättarna vädrat guld. Det bekräftades när undantag från patentlagstiftningen inte kunde komma på fråga för USA-hegemonin. Pengar är ju som bekant viktigare än liv för de som redan har mest. Det verifierades dessutom av att det var Ryssland, Kina och Kuba som 2021 skänkte COVID-19-vaccin till Afrika (medan Kanada valde att destruera sitt överskott).
För Kuba, ett litet land med drygt tio miljoner invånare, som i sextio år utsatts för en förödande USA-ledd blockad, är den internationella solidariteten en självklarhet. Det rådde aldrig någon tvekan om ifall den karibiska ön skulle skänka vacciner till nödställda länder eller ej. Sådant är mer självklart för detta heroiska land, som med knappa resurser och låg BNP/capita är oerhört rikt på initiativ och medkänsla. Sedan 1959 har kubanska insatser på de mest svårtillgängliga och farliga platser räddat liv och bidragit till frihet, utbildning och hälsa. [¡Viva el commandante Fidel Alejandro Castro Ruz! ¡Viva Cuba!]
Epidemier, svält och humanitära katastrofer i västra och subsahariska Afrika just nu. Källa: WHO
Tunde Asaju från Ottawa, Kanada och med rötter i Sydafrika och Nigeria skrev en krönika om Västvärlden och dess vaccinationsrasism för Nigeria News den 30 November, 2021:
«Fredagen den 26 november kavlade jag upp ärmen för att få en boosterspruta av Covid-19-vaccinet. I och med den åtgärden har jag genomfört det föreskrivna antalet sprutor för att hålla mig relativt säker mot sjukdomen. Först tog jag Pfizer- och nu två Moderna-sprutor. Jag har tur, inte på grund av min hudpigmentering utan på grund av det land jag bor i och för tillfället den typ av jobb jag har.
Om jag bodde i Nigeria eller någon annanstans i Afrika skulle jag kanske inte ha den förmånen. De flesta av mina landsmän hade ett av två eller tre vaccinalternativ – det brittiska Astra-Zeneca-vaccinet, det kinesiska Sinovac- eller det ryska Sputnik-vaccinet.
I juli 2021 förstörde Kanada hundratusentals flaskor av Astra-Zeneca-vaccinet innan man upphörde att använda det lokalt. Förenta staterna, vars centrum för sjukdomskontroll är väl respekterat över hela världen, tog lång tid på sig för att licensiera Astra-Zenecas vaccin för användning på hemmaplan, trots att tusentals medborgare dog av viruset.
Enligt de insamlade bevisen är skillnaden mellan Astra-Zeneca och andra sprutor att den är lättare att förvara och använda. De tidiga sprutorna från Moderna och Pfizer krävde kylning på en nivå som fattiga länder inte har tillgång till. Det är en utvecklingsklyfta som de flesta av dem inte har kapacitet att överbrygga inom den tid som krävs för att skydda sina medborgare och hålla sina bräckliga ekonomier igång.
Det andra skälet är att de utvecklade länderna helt enkelt gick för långt för att köpa upp varje potentiell flaska av vaccinet från Pfizer och Moderna och därmed utestänga utvecklingsländerna från att köpa det. Så sent som förra veckan avslöjades det att Botswana köpte en flaska av ett av dessa vacciner för 29 dollar, nästan tre gånger så mycket som de utvecklade länderna betalade till tillverkaren för samma flaska. Ironiskt nog har miljontals utgångna vaccindoser förstörts i många utvecklade länder. Det är något som inte stämmer här, killar.
På höjden av vad som har kallats den första, andra och tredje vågen av denna pandemi, tryckte mäktiga länder i norr på för att vaccinera sina medborgare och permanenta invånare. Afrikanska länder hade å andra sidan medborgare som påverkades av religiöst hokus-pokus och konspirationsteorier i en världsdel där människor överlever mest på böner och mirakel.
Många afrikanska länder valde de ryska och kinesiska vaccinerna eftersom de var de enda länder som var vänliga nog att tillhandahålla dem gratis, trots att västvärlden ansåg att dessa vacciner var osäkra och hittills inte erkändes för resor eller uppehållstillstånd.
Även om sjuklighetsrationen inte var särskilt tung i Afrika, med undantag för länderna i södra Afrika, tvingades många av de fattiga länderna att anta samma nedstängningspolitik som sina västerländska allierade. Sanningen är att dessa åtgärder hade en värre effekt på medborgarna än själva pandemin och tvingade många till en för tidig död. Det finns knappast något land i Afrika som har en välfärdspolitik som har en direkt inverkan på det socioekonomiska livet för dess myllrande miljarder. I väst gick de lindrande åtgärderna dit de behövdes medan sjukhusen tog hand om de svårt sjuka.
De afrikanska länderna kände till effekten av att inte följa de globala bästa metoderna, även om de inte hade någon ekonomisk eller social grund för att göra det. De tvingades att följa reglerna och stängde ned bräckliga ekonomier och komatösa verksamhetssystem.
Den svarta rasen är den svåraste rasen att övertyga om altruismen i vetenskapliga experiment. Det var vi som användes som försökskaniner för varje vetenskapligt och pseudovetenskapligt experiment under årtiondena. Överlevande från Tuskegee-experimentet finns fortfarande kvar bland oss – de injicerades avsiktligt med syfilis för att testa motgiftens effektivitet.
De framsteg som görs i dag inom cancerforskningen kommer från ett oetiskt experiment på en svart kvinna, Henrietta Larks. På makro- och mikronivå, vem vet vilka andra experiment som har utförts av experimentella rasister?
Vem vet vad som skulle avslöjas femtio år senare när experimentella filer har avklassificerats. Vem vet vad som skulle avslöjas när vi får veta hur hiv/aids, ebola etc. främst drabbar fler färgade människor än andra.
Därför luktar den alarmistiska takt med vilken det så kallade internationella samfundet införde ett generellt förbud mot Sydafrika för att ha avslöjat Omicron-varianten av Covid-19 rasism.
Icke-rasifierade experter kämpar för att dölja sin chock och sitt förakt inför västvärldens knäppgökreaktion på en variant som avslöjats i Afrika!
Inom 48 timmar efter tillkännagivandet utökas flygförbuden över hela Afrika. Äntligen verkar det som om det finns en bra ursäkt för att stänga av kontinenten. Det är inte längre någon nyhet att vissa “experter” är chockade över att Afrika, trots att de förlorade tusentals människor, bara förlorade hundratals, trots sin förfallna hälsovård och sociala infrastruktur.
Det finns en frenetisk iver för att isolera de som nyligen har rest till någon del av Afrika med ofta dyra och improviserade karantänsregler. Detta spelar in i den berättelse som ser färgade människor som smittbärare av sjukdomar.
Med tanke på Covids försvagande effekt på den globala befolkningen och dess ekonomi är det lämpligt att regeringarna vidtar åtgärder för att förhindra dess spridning. Det stora problemet är att även om detta är den mest muterade formen av viruset finns det hittills inga bevis som visar att det har en försvagande effekt på någon. Vetenskapen är faktiskt tyst om huruvida de som nu har testats och befunnits bära på viruset har insjuknat eller inte om de har tagit minst två doser av Covid-vaccinet. Så varför så bråttom?
Experter säger att det skulle behövas ytterligare två veckor för att övervaka sjukdomsfrekvensen för Omicron-varianten för att veta om detta verkligen är något att oroa sig för. Vissa säger att denna typ av reaktion kan tvinga sydafrikanerna och andra i framtiden att hålla tyst om de upptäcker en sjukdom som kan vara ett bekymmer för resten av världen. Det är inte omöjligt med tanke på att Deltavarianten också “upptäcktes” där med en liknande reaktion.
Det finns inga tecken i Sydafrika på att fler människor dör av denna variant för att motivera de alarmistiska nyheterna och pseudoanalyserna som mäktiga västerländska nyhetsportaler har lagt fram. Det finns en skamlig hype som spelar in i en lika skamlig berättelse.
Jag är inte vetenskapsman, men det hade varit lämpligare att varna för de hot som denna variant utgör för icke-vaccinerade personer var som helst och behovet av att fortsätta att följa de protokoll som är kända för att begränsa spridningen av denna sjukdom. Det hade varit bättre att uppmana till försiktighet och vänta till de första två eller tre veckorna efter identifieringen innan man tillgriper förbud och isolering av den afrikanska nationen.
Även om de flesta afrikanska länder inte har kapacitet att vaccinera alla sina medborgare finns det bevis för att fler människor är villiga, ja skulle tvingas ta vaccinet mot sin vilja i Afrika än på andra håll i västvärlden.
Så sent som förra veckan lade Kanada fram en lag som kriminaliserar protester mot vaccinering på sjukhus och i närheten av skolor i samband med att landet införde sitt vaccinationsprogram för ungdomar. Mycket få, om ens några sådana protester har ägt rum i någon del av Afrika.
Experter säger att sådana här farsoter kommer vart 100:e år och stannar kvar i fem år. Vi är bara inne på det andra eller tredje året av denna farsot och vi har överlevt så här långt tack vare teknikens framsteg och samarbetet med goda människor som kavlat upp ärmarna i hopp om att livet är värt att bevara även om det bara är för ytterligare en eländig dag!
Det sätt på vilket världen slutligen behandlar denna nya utveckling från Sydafrika skulle ha starka förgreningar för framtida kampanjer för att begränsa spridningen av inte bara detta virus, utan även andra som sannolikt skulle komma efter det.»
Marburg och ebola virussjukdomar
Marburg- och ebolavirus är två medlemmar av familjen Filoviridae (filovirus). Även om de två sjukdomarna orsakas av olika virus är de kliniskt likartade. Båda sjukdomarna är sällsynta, kan orsaka dramatiska utbrott med hög dödlighet och sprids på likartat sätt.
Marburgs hemorragiska feber (MHF)
Fruktfladdermöss anses vara naturliga värdar för Marburgviruset. Marburgviruset, som orsakar allvarlig viral hemorragisk feber, överförs till människor från fladdermöss och sprids mellan människor genom överföring från människa till människa. Det finns ingen specifik antiviral behandling eller vaccin. Marburgviruset är orsak till Marburg hemorragisk feber (MHF), en sjukdom med en dödlighetskvot på upp till åttioåtta procent.
Ebola virussjukdom (EVD)
De återkommande utbrotten av ebola virussjukdom kan ha en förbisedd förklaring.
Ebolaviruset kan gömma sig i hjärnan (hos de som tillfrisknat från EVD och återhämtat sig efter medicinsk behandling) utan att orsaka symtom och orsaka återkommande infektioner, enligt en studie av en grupp som jag ledde och som publicerades i tidskriften Science Translational Medicine.[1]
Ebola är en av de dödligaste infektionssjukdomarna som mänskligheten känner till, med en genomsnittlig dödlighet på cirka femtio procent. Ebola är känt för att ha en hög grad av viral persistens, vilket innebär att viruset finns kvar i kroppen även efter att patienten har återhämtat sig. Men var detta gömställe kunde finnas var, fram tills nu, i stort sett helt okänt.
År 2021 skedde tre utbrott av EVD i Afrika, alla kopplade till tidigare smittade överlevande. Ebola återkom också i Guinea samma år, med koppling till en överlevande från ebolautbrottet 2013-2016.[2]
Ebolautbrottet 2013-2016
Ebolaviruset sprids genom direktkontakt (t.ex. genom trasig hud eller slemhinnor i ögon, näsa eller mun) med:
Blod eller kroppsvätskor (urin, saliv, svett, avföring, kräkningar, bröstmjölk, fostervatten och sperma) från en person som är sjuk eller har dött av EVD.
Föremål (t.ex. kläder, sängkläder, nålar och medicinsk utrustning) som förorenats med kroppsvätskor från en person som är sjuk eller har dött av EVD.
Infekterade primater, fladdermöss eller skogsantiloper.
Sperma från en man som återhämtat sig från ebola (genom oral-, anal- eller vaginalsex).
[Ett kontaminerat föremål kan förbli smittsamt i flera dagar, vilket innebär att kroppsvätskor, från ett smittat djur eller en smittad människa, som lämnas kvar på ett föremål kan sprida viruset.]
Viruset kan finnas kvar i vissa kroppsvätskor (inklusive sperma) från en patient som har återhämtat sig från EVD, även om de inte längre har några symptom på allvarlig sjukdom. Det finns inga bevis för att ebola kan spridas genom sex eller annan kontakt med vaginala vätskor från en kvinna som tillfrisknat från EVD.
När människor smittas av ebola börjar de inte utveckla tecken eller symtom direkt. Denna period mellan exponering för en sjukdom och att de får symtom kallas inkubationstid. En person kan endast sprida ebola till andra människor efter att de har utvecklat tecken och symtom på EVD.
Forskare tror att människor först smittas av ebolaviruset genom kontakt med ett infekterat djur, t.ex. en fruktfladdermus eller en icke-mänsklig primat. Detta kallas för en spillover-händelse. Därefter sprids viruset från person till person och kan potentiellt påverka ett stort antal människor.
Dessutom är det inte känt att ebolaviruset överförs via livsmedel. I vissa delar av världen kan dock ebolaviruset spridas genom hantering och konsumtion av kött från vilda djur eller jagade vilda djur som är infekterade med ebolavirus. Det finns inga bevis för att myggor eller andra insekter kan överföra ebolavirus.
Ibland insjuknar människor i EVD efter att ha kommit i kontakt med smittade djur, vilket kan leda till ebolautbrott som sprids från person till person. Det har vid ett fåtal tillfällen förts till USA av personer som smittats i andra länder; i ett fall spred en patient med ebolaviruset vidare till två sjuksköterskor som vårdade honom. Hittills har endast fyra fall av ebolavirus diagnostiserats i USA.
När man bor i eller reser till en region där ebolavirus kan förekomma finns det ett antal sätt att skydda sig och förhindra spridning av EVD:
Undvik kontakt med blod och kroppsvätskor (t.ex. urin, avföring, saliv, svett, kräkningar, bröstmjölk, fostervatten, sperma och vaginala vätskor) från personer som är sjuka.
Undvik kontakt med sperma från en man som har återhämtat sig från EVD, tills tester visar att viruset är borta från hans sperma.
Undvik kontakt med föremål som kan ha kommit i kontakt med en smittad persons blod eller kroppsvätskor (t.ex. kläder, sängkläder, nålar och medicinsk utrustning).
Undvik begravnings- eller begravningsmetoder som innebär att man rör vid kroppen av någon som dött av EVD eller misstänks ha fått EVD.
Undvik kontakt med fladdermöss, skogsantiloper och icke-mänskliga primater, blod, vätskor eller rått kött som framställts av dessa eller okända djur.
Samma förebyggande metoder bör användas när man bor i eller reser till ett område som upplever ett ebolautbrott. Efter att ha återvänt från ett område med ebolautbrott bör människor övervaka sin hälsa i 21 dagar och söka vård omedelbart om de får symtom på EVD.[3]
Fotnoter: 1. Science Translational Medicine, 9 februari 2022, vol. 14, nr. 631, Ebola virus persistence and disease recrudescence in the brains of antibody-treated nonhuman primate survivors. 2. El virus del Ébola puede “esconderse” en el cerebro después del tratamiento y causar infecciones recurrentes (16 de marzo de 2022) consultado el 16 de marzo de 2022 en MedicalXpress. 3. U.S. Centers for Disease Control and Prevention, CDC, Ebola (Ebola Virus Disease, EVD).
Doktriner, väpnade invasioner, hemliga åtgärder, blockader, embargon, samt annan politisk och finansiell inblandning.
Att tala om USA:s interventioner i Latinamerika är en påtaglig realitet med minst 198 års historia, om vi utgår från Monroe-doktrinen från december 1823 med dess idé om “Amerika för amerikanerna”, även om USA:s expansionistiska praxis i andra territorier föregår detta datum.
Det militära erövrandet av Florida i september 1817, som beordrades av den dåvarande presidenten James Monroe för att konfrontera dem som utnyttjade den spanska svagheten i hela Amerika för att utlysa Republiken Florida, är en fortsättning på en praxis som går tillbaka till själva den amerikanska republikens tillkomst. Thomas Jeffersons åsikt att “vi måste ha ett frihetens imperium” (Brev till James Madison, 27/04/1809) är den vägledning som kommer att rättfärdiga tidigare och framtida åtgärder mot andra kulturer än den de representerar.
Amerikanska urinvånare, franska och spanska bosättare, mexikaner, kubaner, puertoricaner, central- och sydamerikaner och resten av världen kommer att hotas och attackeras av den imperialistiska republikens “moraliska och rättsliga imperativ” som Förenta staternas grundare och deras ättlingar påstår sig förkroppsliga, vilket inte är något annat än försvaret av deras marknader och intressen.
Under den första tredjedelen av 1800-talet tog Monroe-doktrinens “fara för dess (Amerikas) fred och säkerhet” sig uttryck i möjligheten att de europeiska monarkierna, främst Spanien och Frankrike, skulle återfå sina tidigare utomeuropeiska besittningar inom ramen för den heliga alliansen.
I mitten av århundradet, efter kulmen på de spansk-amerikanska frihetskrigen, började man se “hot” i det som man ansåg vara den oordning och instabilitet som rådde i de latinamerikanska staterna. Inför en sådan situation fanns det inget bättre än att “fullfölja det uppenbara ödet att utvidga oss över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre” (1845). Enligt denna utgångspunkt skulle Mexiko förlora hälften av sitt territorium, 2,5 miljoner km2 , i mitten av det århundradet, och Kuba skulle eftertraktas som “den mogna frukt som en dag skulle falla i våra händer”, medan marinkåren utplacerade sin verksamhet över hela kontinenten.
Även om USA:s marinkårs föredragna insatsområde under dessa år begränsades till Centralamerika och Karibien undgick den avlägsna södra konen inte dess närvaro. År 1831 invaderade USA det argentinska territoriet Falklandsöarna och kidnappade sex medborgare som skickades till USA för att ställas inför rätta för sjöröveri. Landstigningar av amerikanska marinkårssoldater i de olika latinamerikanska republikerna för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” skulle vara en ständig praxis. En del av dessa landstigningar varade bara några timmar eller dagar, medan de flesta slutade med att pågå under lång tid, antingen för att stödja en man som de litade på som president i den invaderade republiken, för att direkt styra de invaderades öden, eller för att bekämpa nationalistiska krafter som motsatte sig att landet skulle överlämnas, som Augusto Cesar Sandinos i Nicaragua. I vissa fall var landstigningen av trupper en del av en större plan.
I juni 1898 landade amerikanska trupper på Kuba mitt under det självständighetskrig som höll på att tömma ön på vatten, medan andra fartyg seglade till Puerto Rico, Guamöarna och Filippinerna, som då var spanska kolonier. Tidigare hade president William McKinley förklarat krig mot Spanien och gett landet skulden för sprängningen av slagskeppet Maine i Havannas hamn. Fem år senare visade det sig att det var självförbränningen av det kol som lagrats i de fack som låg nära pannan som orsakade slagskeppets sprängning och de 254 sjömännens död.
Efter kriget mot Spanien tvingade USA Kuba att avstå en del av sitt territorium för att upprätta en militärbas i Guantánamo, som fortfarande finns kvar som ett samvälde, precis som Puerto Rico. I samband med expansionen i Karibien inledde Theodore Roosevelt 1900-talet med sin “Big Stick”-politik (1904), som förvandlade USA till en internationell polisman med möjlighet och förmåga att ingripa direkt i länderna i regionen för att tvinga dem att upphäva sina åtaganden gentemot de europeiska makterna eller, oftare, för att garantera förhållanden som gynnar USA:s ekonomiska intressen.
De politiska omvälvningarna under den första tredjedelen av det nya århundradet — den mexikanska revolutionen och bolsjevikrevolutionen i Ryssland, ledde till att de bytte namn på sina åtgärder för att behålla sin praxis. Från och med då och fram till Berlinmurens fall skulle det nya spöke som skulle ge bränsle åt USA:s interventionspolitik i Latinamerika och resten av världen vara “kommunismens spöke”.
Under nästan ett sekel har de olika amerikanska administrationerna rättfärdigat de mest skiftande öppna eller dolda aggressioner mot de latinamerikanska folken, utan hänsyn till att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har genomfört massakrer på bönder och ursprungsbefolkning för att uppnå sina mål, d.v.s. att besegra det som de kallade “främmande styrkor”, och att de har tvingats försvinna eller att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har främjat en politik med brända jordar.
Efter 1989, efter det att Sovjetblocket försvann, kommer interventionismen att styras av principen om kampen mot narkotikahandeln, trots att Förenta staterna är världens största producent av marijuana och konsument av narkotika, med hela det finansiella systemet till förfogande för penningtvätt. Efter den 11 september 2001 kommer fienden att förkroppsligas av terrorismen, även om detta inte minskar stödet till de allierade regeringar som fortsätter att främja de gamla metoderna med massakrer och försvinnanden av civila, även om de nu gör det under demokratins paraply. På senare tid har USA:s försvars- och underrättelsetjänster lagt till kampen mot “vänsterpopulism” i regionen, dvs. mot demokratiskt valda regeringar som har misslyckats med att leverera sina länder till de transnationella företagens och Internationella valutafondens intressen, på listan över pågående uppgifter.
När en amerikansk administration riktar blicken mot ett visst folk är det, som historien lär oss, för att den planerar att tillämpa en av sina gamla interventionistiska metoder, där desinformation spelar en dominerande roll. Redan 1829 meddelade befriaren Simón Bolívar i ett brev till överste Patricio Campbell, brittisk affärsläkare i Guayaquil, att “Förenta staterna tycks vara ödesbestämda av ödet att plundra Amerika på elände i frihetens namn”. För att förstå detta påstående räcker det med att titta på de latinamerikanska ländernas historia och se hur många händelser som USA har varit inblandat i i sin iver att “öppna marknader och kontrollera underutvecklade folk”. Följande kronologi, som är uppdelad i tjugofyra avsnitt, bekräftar Simón Bolívars föraning. Under 185 år har USA:s regeringar genomfört mer än 159 åtgärder av olika slag och omfattning mot Latinamerika och Västindien, med utgångspunkt i minst tolv doktrinära principer, i syfte att garantera kontrollen över vad de har kallat “sin bakgård”, vilket inte är något annat än den terräng där man i dag, med många skillnader och rytmer, bygger upp förhoppningarna om en demokratisk och solidarisk morgondag med ett mänskligt ansikte.
12. oktober: Día del Respeto
Interventioner i regionen under förevändning av Monroe-doktrinen
1823: Den 2 december utfärdar USA:s president James Monroe Monroe-doktrinen, med frasen “Amerika för amerikanerna”, där USA strävar efter att hålla de europeiska makterna borta från Latinamerika, eftersom det skulle betraktas som “ett hot mot deras inre fred och säkerhet”.
1824: Den 25 november går kommendör David Porter och en grupp på tvåhundra soldater i land och attackerar staden Fajardo i Puerto Rico, som då var spanskt territorium, eftersom staden hyste “pirater” och förolämpade de spanska sjöofficerarna. Porter tvingade regeringen att be om ursäkt.1831: Den 28 december invaderade amerikanska marinkårssoldater från korvetten Lexington med fransk flagg Falklandsöarna och förstörde Puerto Soledad. En grupp landsteg och förstörde bosättningen och tog de flesta av invånarna till fånga.
USA banar väg för annektering av Mexiko
1836: Den 2 mars förklarar amerikanska bosättare i det mexikanska territoriet Texas sitt oberoende och ansöker om att bli införlivade i USA. Målet är att ta över mexikanskt territorium för att utvidga slaveriet.
1842: Den 19 oktober ockuperar den amerikanske kommendörkaptenen T. Jones, som leder en skvadron marinkårssoldater, Monterrey i Mexiko, men drar sig efter några timmar tillbaka för att veckan därpå återockupera San Diego i Kalifornien.
1845: Den 1 mars undertecknar USA:s president John Tyler den lag genom vilken USA annekterar det mexikanska territoriet Texas. Tidigare hade han skickat amerikanska trupper till det mexikanska territoriet för att “skydda livet för de amerikanska medborgare” som bosatte sig där.
1845: Den amerikanske journalisten John O’Sullivan publicerar i United States Magazine and Democratic Review 17, nr 1, juli-augusti, artikeln Annexation där han konstaterar att “uppfyllandet av vårt uppenbara öde är att sträcka sig över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre”. Det är en rättighet, precis som trädets rätt att få den luft och jord som krävs för att dess förmåga ska kunna utvecklas fullt ut och växa som är dess öde.” Denna idé, som fick bränsle av USA:s expansion till mexikanskt territorium i Texas, kom att bli vägledande för USA:s politiska agerande gentemot sina kontinentala grannar.
1846: Den 13 maj förklarade James Polks regering krig mot Mexiko med motiveringen att dess trupper, som var stationerade vid gränsen till Texas, hade attackerats av mexikanerna, vilket utnyttjades för att invadera New Mexico och Kalifornien, där de amerikanska kolonisterna, beväpnade av flottan, hade förklarat sig självständiga.
1847: Den 16 september invaderade amerikanska trupper under ledning av general Winfield Scott Mexico City och året därpå införde de Guadalupe-Hidalgofördraget, som berövade Mexiko halva dess territorium, vilket vissa expansionister ansåg vara oacceptabelt eftersom de ville att det skulle vara “Hela Mexiko!
1859: Den 27 december korsar amerikanska soldater Rio Bravo och invaderar Mexiko i jakten på Juan Nepomuceno Cortina, en mexikansk boskapsskötare som utropat Texas självständighet från USA.
1866: För att “skydda de amerikanska invånarna” i Matamoros, Mexiko, lyckas general Sedgwick och 100 män den 24 november få republikanerna att kapitulera, men tvingas sedan lämna området.
Interventioner i Centralamerika är nyckeln till USA:s expansion
1853: Den 11 mars, mitt i en konflikt mellan liberaler och konservativa i Nicaragua om maktövertagandet, går amerikanska trupper i land för att “skydda sina medborgares intressen”.
1854: Den 9-15 juli, William Walkers filibusters slappnar av, bombarderar och förstör amerikanska fartyg efter slaget vid Granada i Nicaragua San Juan del Norte på Nicaraguas Atlantkust för att hämnas på en förolämpning mot USA:s ambassadör.
1855: Den 13 juni landar den amerikanske filibustern William Walker i El Realejo, Chinandega, för att konfrontera de konservativa på begäran av nicaraguanska liberaler. Efter att ha uppnått sitt ursprungliga mål utropade han sig med hjälp av sina legosoldater till president och erkändes av USA:s utrikesdepartement. År 1857 flydde han från Nicaragua med stöd av den amerikanska flottan.
1856: Den 19 september landar amerikanska trupper i nuvarande Panama för att “skydda medborgarnas intressen” under ett lokalt uppror.
1857: Den 23 november landar William Walker och hans filibusters vid Coloradoflodens mynning i Nicaraguas Atlanten med hjälp av den amerikanska korvetten Saratoga och tar nicaraguaner och costaricaner till fånga.
1867: I Nicaragua ockuperar marinkåren Managua och León.
1894: Den 6 juli landar amerikanska trupper i Bluefields, på Nicaraguas nordkust, under förevändning att “försvara amerikanska intressen” under det konservativa partiets uppror mot José Santos Zelayas liberala regering.
1896: Den 2 maj ockuperar amerikanska marinkårssoldater hamnen i Corinto i Nicaragua för att “skydda amerikanska intressen” under politiska oroligheter.
1898: Den 7 februari landar amerikanska trupper i San Juan del Sur i Nicaragua för att “skydda amerikanska liv och intressen”.
1899: Den 22 februari landar amerikanska marinkårssoldater i hamnarna i Bluefields och San Juan del Norte i Nicaragua för att tvinga president José Santos Zelaya att ingå ett avtal som garanterar “amerikanska rättigheter” vid det eventuella bygget av en interoceanisk kanal över San Juan-floden.
USA:s äventyr i södra konen
1855: Den 25 november landar amerikanska flottstyrkor i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen” under ett folkligt uppror.
1858: Den 2 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv” under ett folkligt uppror.
1859: Den 25 januari koncentrerar sig en expedition med 2 500 amerikanska marinsoldater till Rio de la Plata för att få “rättvis tillfredsställelse” från den paraguayanska regeringen, som tvingas acceptera ett nytt fördrag om vänskap, handel och sjöfart med Förenta staterna (17 februari).
1868: Den 7 februari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, under förevändning att “skydda utländska invånare och tullar” under revolterna mot general Venancio Flores’ andra “färgade” diktatur (1865-1868).
1891: Den 28 augusti landar amerikanska trupper i hamnen i Valparaíso, Chile, för att “skydda det amerikanska konsulatet och de kvinnor och barn” som hade tagit sin tillflykt dit under det brittiskstödda kriget som störtade José Manuel Balmacedas reformistiska regering.
1894: Den 6 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Rio de Janeiro mitt under en konflikt mellan rojalister och republikaner för att “skydda amerikansk handel och amerikanska fartyg” som ligger förankrade i hamnen.
Åtgärder som syftar till att kontrollera en havskanal i Panama eller Centralamerika
1860: Den 27 september landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1865: Den 9 och 10 mars landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1873: Den 7 maj och den 23 september landar amerikanska trupper i Panama under förevändning att skydda “amerikanernas intressen och liv”, och detta under fientligheter mellan lokala grupper som kämpar för att få kontroll över regeringen.
1885: Den 18 januari, mitt under kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Colon, Panama, under förevändning att “garantera den fria transiteringen av människor och varor genom Isthmiska järnvägen”.
1895: Den 8 mars landar marinkårssoldater i Bocas del Toro, i den colombianska provinsen Panama, under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1901: Den 18 november undertecknar USA och Storbritannien, utan de berörda regeringarnas samtycke, Hay-Pauncefotfördraget, genom vilket USA förbehåller sig ensamrätten att bygga en interoceanisk kanal genom Nicaragua, Panama eller Tehuantepec i Mexiko.
1901: Den 20 november, i slutet av det hundra dagar långa kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Panamaprovinsen under förevändning att “skydda amerikansk egendom och hålla järnvägen Colón-Panama öppen”.
1902: Den 16 april landar amerikanska trupper i Bocas del Toro i Panama för att “skydda amerikanska medborgare och egendom”.
1902: Den 17 september landar marinkårssoldater i Panama och ockuperar järnvägssystemet över holmen för att “säkerställa att det fungerar”.
1903: Den 4 november landar amerikanska trupper i Panama för att stödja självständighetsförklaringen som sponsrades av Theodore Roosevelts regering. Den franska affärsmannen Philipe Baneau-Varilla från New York förhandlar för den panamanska oligarkins räkning om ett avtal som ger USA absolut kontroll över den så kallade Panamakanalzonen.
1904: Den 17 november landar amerikanska trupper i Ancon, Panama, för att “skydda kanalbygget” och den regering som invaderarna har tillsatt.
1908: Den 15 maj, efter att ha hotat Panamas regering med trupper om det skulle förekomma våld i den interna valprocessen, ingrep USA officiellt i valprocessen genom att utse valkommissionärer i olika delar av landet, som fick befogenhet att lösa eventuella klagomål.
1912: Den 15 maj ingriper amerikanska tjänstemän i Panamas valkommission, som ansvarar för att organisera kommunal- och presidentvalen, där Taftadministrationen har Belisario Porras som kandidat, och han vinner till slut.
Mexiko igen: från slutet av 1800-talet till den mexikanska revolutionen
1876: Den 18 maj går amerikanska trupper in i staden Matamoros i Mexiko med hänvisning till det “maktvakuum” som skapats av general Porfirio Díaz’ uppror mot Sebastián Lerdo de Tejadas regering.
1906: Den 2 juni hjälper amerikanska trupper under överste Rining den mexikanske diktatorn Porfirio Díaz att slå ner en arbetarstrejk som lamslog verksamheten vid Cananea Consolidated Cooper Company i Sonora, Mexiko, på grund av krav från arbetstagarna.
1913: Den 9 februari firar USA:s ambassadör i Mexiko, Henry Lane Wilson, den statskupp han organiserat mot president Francisco Madero, som han beskriver som “sinnessjuk och som därför borde sitta på ett dårhus”.
1913: Den 22 februari mördas president Madero och hans vicepresident Pino Suárez av anhängare till general Victoriano Huerta, en man som ambassadören litade på och som hade vägrat “bära ansvaret för en sådan handling”.
1913: Den 5 september invaderar amerikanska trupper Claris del Estero i Mexiko för att evakuera “medborgare i USA och andra länder som är i fara” från det fördjupade inbördeskriget i landet.
1914: Den 21 april bombarderar och ockuperar amerikanska krigsfartyg hamnen i Veracruz, Mexiko, där de stannar i sju månader med motiveringen att “den amerikanska värdigheten har kränkts” av att de lokala myndigheterna gripit tio berusade sjömän som orsakat ett upplopp i staden. Under sin vistelse tog de åt sig åtta miljoner dollar som fanns i tullhamnen.
1916: Den 15 mars invaderar ett dussintal tusen amerikanska soldater under ledning av general John Pershing mexikanskt territorium norrifrån under förevändning att “straffa Pancho Villas styrkor” som hade attackerat staden Columbus.
1918: Den 27 augusti drabbade mexikanska trupper samman med amerikanska soldater i staden Nogales, Sonora, som vid två tidigare tillfällen hade gått in på mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditer”.
1919: Den 15 juni invaderade amerikanska soldater mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditen Pancho Villa”, följt av fem andra invasioner under samma förevändning. De strider som följde på dessa invasioner reducerade den militära kapaciteten hos Pancho Villas armé och Yaqui-indianerna under ledning av Mori till ett minimum.
USA:s ockupation av Haiti: på väg mot total förstörelse
1888: Den 20 december blockerar fartyg från den amerikanska flottan Haitis kust för att “övertala den haitiska regeringen att överlämna en amerikansk ångbåt” som tagits tillfånga för att ha brutit mot haitiska lagar.
1891: Den 2 maj blockerar amerikanska krigsfartyg den haitiska ön Navasa, innan marinkårssoldater går ner och krossar en revolt av svarta arbetare. Förevändningen var att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”, även om det verkliga syftet var att installera en flottbas i Molé Bay i Saint Nicholas.
1910: USA:s president William Tafts regering, med stöd av krigsfartyg från flottan, tvingar Haitis president Antoine Simon att ta ett lån från Speyer & Company och National City Bank samt Mac Donald-kontraktet, som innebär att den haitiska staten förlorar sin ekonomiska suveränitet och tillåter amerikanska monopol att tränga in i den lokala ekonomin.
1914: Den 29 januari landar amerikanska marinkårssoldater på haitisk mark under förevändning att “skydda USA:s medborgare” efter ett folkligt uppror, men det verkliga syftet var att tvinga Davilmar Theodores regering att lösa tvister med flera amerikanska monopol till dess fördel och att få kontroll över Molé Saint-Nicholasbukten. Landningarna upprepades i februari och oktober.
1915: Den 27 januari störtar amerikanska marinkårssoldater Haitis president Davilmar Theodore och sätter in general Vilbrum Sam, som flyr till den franska ambassaden efter att ha godkänt mordet på dussintals politiska fångar. Denna handling väckte indignation hos haitierna, som lyckades ta sig in i den franska legationen och med våld föra bort den flyende generalen för att avrätta honom mitt på gatan. Woodrow Wilsons amerikanska regering använde sig av dessa händelser för att stanna kvar på ön fram till 1934, en period som de använde för att krossa det folkliga och bondemässiga motståndet som kallades “tjuvarnas krig”.
1929: Den 5 december bombade amerikanska marinkårssoldater stationerade i Haiti Cayes för att kväsa folkets protester mot att Joseph Borno, den president som USA hade tillsatt 1922, hade ställt in valet som skulle hållas det året. Dagen därpå sköt marinkåren återigen mot en samling bönder i utkanten av byn, med 21 döda och 51 skadade som följd. Dessa händelser är kända som “Cayes-massakern”.
Det kubanska frihetskriget och dess efterdyningar
1898: Den 22 juni ingrep USA i det självständighetskrig som kubanerna hade fört mot den spanska armén sedan 1895 och gav Spanien skulden för att ha sprängt krigsfartyget Maine, som låg förankrat i Havannabukten. Under kriget ockuperar amerikanska trupper Puerto Rico och Filippinerna, spanska kolonier där man också kämpade för självständighet, samt Guamöarna i Stilla havet.
1900: Den 12 april antar Vita huset Foraker-lagen som gör Puerto Rico till en amerikansk koloni.
1901: Den 21 februari inför William McKinleys regering Platt-tillägget i konstitutionen för kubanerna i utbyte mot ett tillbakadragande, vilket gör ön till ett amerikanskt protektorat.
1904: Den 6 december proklamerar USA:s president Theodore Roosevelt Monroe-doktrinen och förklarar att “kronisk misskötsel eller impotens som leder till en allmän uppluckring av det civiliserade samhällets band kan i Amerika (…) kräva ett ingripande av något civiliserat land, och på västra halvklotet kan USA:s anknytning till Monroe-doktrinen tvinga det (…) att utöva internationell polismakt”.
1906: Den 19 september landade amerikanska trupper på Kuba för att “återställa den allmänna ordningen, skydda utlänningar och upprätta en stabil regering”, vilket ledde till att de stannade kvar på ön till 1909. William Taft, som då var USA:s krigsminister, tog över befälet över ön.
1908: Den 25 december anländer kanonbåten Dolphin och kryssaren North Carolina till La Guaira i Venezuela, som skickats av USA:s president Theodore Roosevelt för att stödja statskuppen under ledning av Juan Vicente Gómez.
1912: Den 31 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater på Kuba för att stödja José Miguel Gómez’ liberala regerings brutala förtryck mot anhängare av det färgade folkets oberoende parti som var koncentrerade i Oriente och Havanna.
1917: Den 24 februari går amerikanska trupper stationerade vid marinbasen i Guantánamo in på kubanskt territorium för att stödja omvalet av den konservative Mario García Menocal och slå ner den tidigare liberala presidenten José Miguel Gómez’ uppror.
Centralamerikanska frågor i början av 1900-talet
1903: Den 23 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras för att “skydda konsulatet och ångbåtsbryggan”, mitt i konflikten mellan liberaler och konservativa. De förstnämnda har stöd av United Fruit Company och de sistnämnda av Coyumel Fruit Company och andra amerikanska företag med intressen i landet sedan slutet av 1800-talet.
1905: Den 14 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras under förevändning att “skydda amerikanska intressen”, mitt i ett krig mellan honduraner och nicaraguaner.
1907: Den 18 mars, mitt under kriget mellan Honduras och Nicaragua, ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera städer i båda länderna och tvingar dem att underteckna ett “fredsavtal” ombord på det amerikanska krigsfartyget Chicago.
1909: Den 15 oktober tvingas Nicaraguas liberala president José Santos Zelaya att avgå efter att amerikanska kanonbåtar, som har åkt för att stödja det konservativa upproret, har placerats vid Atlantkusten.
1910: Den 19 maj landar amerikanska trupper i Bluefields, Nicaragua, mitt i en väpnad konflikt under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1911: Den 26 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att “garantera de amerikanska medborgarnas intressen” som hotas av de oroligheter som leder till att den liberala presidenten Miguel Dávila, som försvarade J.P. Morgans finansiella intressen, avgår och ersätts av den konservative Francisco Bertrand Barahona, representant för Coyumel Fruit Company.
1911: Den 9 maj tar Adolfo Díaz, tidigare förvaltare av de amerikanska gruvorna La Luz och Los Angeles, med stöd av USA:s ambassad över Nicaraguas regering och undertecknar omedelbart ett avtal med utrikesminister Philander Knox som innebär att landets framtid är beroende av USA:s intressen.
1912: Den 9 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att skydda “amerikanska medborgares intressen” mitt i ett uppror som leds av general Manuel Bonilla, som återvänder från sin exil i USA för att stärka Coyumel Fruit Company.
1912: Den 14 augusti går 2 500 marinsoldater i land i hamnen i Corinto, Nicaragua, för att försvara president Adolfo Diaz’ regering mot det uppror som leds av generalerna Luis Mena och Benjamin Zeledon, som dog i försvaret av Masaya i händerna på den invaderande armén. Interventionen pågick fram till 1925 under beteckningen “främjare av fred och stabila regeringar”.
1919: Den 8 september invaderar amerikanska trupper Honduras under en lokal revolt för att garantera “amerikanska medborgares liv”.
1919: Den 11 september ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera honduranska hamnar för att “upprätthålla den allmänna ordningen och skapa en neutral zon” under upproret som syftar till att störta den konservative Rafael López Gutiérrez, som är en trogen anhängare av USA:s intressen.
1920: Den 9 april landar amerikanska trupper i Guatemala för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” under det folkliga upproret som störtar Manuel Estrada Cabreras länge styrande pro-imperialistiska tyranni.
1925: Den 19 april landar amerikanska trupper i den honduranska hamnen La Ceiba för att “skydda utlänningar” under konflikten om liberalers och konservativas förkastande av Miguel Paz Barahonas fortsatta styre, som hade vunnit valet nyligen med amerikanskt stöd.
Den långa ockupationen av Dominikanska republiken
1903: Den 30 mars landar amerikanska trupper i Santo Domingo, Dominikanska republiken, mitt under inbördeskriget mellan Sierra- och Bonilla-anhängare, för att “skydda amerikanska intressen”.
1904: Den 2 januari går amerikanska marinkårssoldater ombord i Dominikanska republiken för att stödja den tidigare prästen Carlos Morales Languascos allierade regering.
1905: Den 20 januari ockuperar amerikanska trupper Dominikanska republiken och tvingar president Carlos Morales Languasco att underteckna 1905 års konvention, vilket officiellt innebär att USA:s “finansiella intervention” i landet inleds.
1914: Den 1 juni bombarderar och landar den amerikanska flottan i Puerto Plata, Dominikanska republiken, under förevändning att skapa en neutral zon mitt under inbördeskriget som leder till att flera presidenter störtas.
1916: Den 5 maj landar amerikanska trupper i Dominikanska republiken efter att ha avvisat utnämningen av dr Francisco Henríquez Carvajal till republikens president och ersatts av kapten Knapp, som förklarade sig vara “högsta lagstiftare, domare och verkställande myndighet”. Invasionen pågick fram till 1924, en period då det folkliga motståndet från de så kallade “gavilleros” slogs ner med blod och eld.
1924: Den 27 december undertecknar den dominikanska presidenten general Horacio Vasquez ett nytt avtal med Förenta staterna, genom vilket Dominikanska republiken överlåter den ekonomiska kontrollen över landet till Förenta staterna för de kommande tjugo åren.
Dollardiplomati
1912: Den 3 december betonade president William Howard Taft i sitt meddelande till den amerikanska kongressen att hans “dollardiplomati [skulle] ge allt nödvändigt stöd till amerikanska företag utomlands när han anser dem legitima och lönsamma”. Genom den manipulerades lån och investeringar till regeringar i regionen till förmån för amerikanska företag, vilket kulminerade i militära landstigningar för att “skydda amerikanska medborgares intressen”. Under Taft-administrationen (1909-1913) var investeringar och militära invasioner två sidor av samma mynt.
1921: Den 4 mars anlände slagskeppet Pennsylvania och kryssaren Sacramento den 5 mars till bukten Charco Azul i Panama med instruktioner om att “skydda amerikanska medborgare och intressen” i området, där gränskonflikter, som underblåstes av tvister mellan United Fruit Company och American Banana Company, ställde costaricanska och panamanska trupper mot varandra. Förenta staterna tvingade då båda länderna att upphöra med fientligheterna och dra sig tillbaka från området, och senare införde man den vita domen mot Panama, som innebar att landet avstod en del av sitt territorium i Coto-dalen till grannlandet Costa Rica.
1923: Den 29 augusti förhandlade USA:s president Calvin Coolidges regering med Salvadors president Jorge Meléndez om ett lån för att avskriva skulder till Storbritannien, i utbyte mot att amerikanerna fick kontroll över Salvadors tullar.
1924: Den 18 februari landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar Tegucigalpa, mitt i en konflikt mellan de amerikanska bananföretagen United Fruit Company och Coyumel Fruit om landkoncessioner.
1924: Den 28 april utser Calvin Coolidges amerikanska regering Vicente Tosta Carrasco till provisorisk president vid Amapala-konferensen i Honduras, mot Tiburcio Carías Andino, som stöds av United Fruit Company, Policarpo Bonilla, som stöds av Coyumel Fruit Company, och den oberoende Juan Arias.
1924: Den 10 september landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar flera städer mitt i en konflikt som underblåstes av presidentvalet med argumentet att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen”.
Konsolidering av Panamakanalen
1918: Den 28 juni ockuperade amerikanska trupper med kanton i kanalzonen städerna Panama och Colon för att kontrollera det folkliga missnöjet med den provisoriska presidenten Ciro Luis Urriolas krav på att förlänga sin mandatperiod och för att skydda Chiriqui Land Company, ett dotterbolag till United Fruit Company. Ockupationen varade i två år.
1925: Den 12 februari lyckades Richard O. Marsh, Förenta staternas före detta chargé d’affaires, som 1910 hade försökt få Samuel Lewis att kandidera, få cunaindianerna i Panama att proklamera sin “Deklaration om självständighet och mänskliga rättigheter för Tule de San Blas och Darien” och be om Förenta staternas beskydd.
1925: Den 12 oktober landar 600 marinkårssoldater i Panama för att slå ner “hyresgäststrejken”.
1941: Den 9 oktober genomförde styrkor organiserade av president Franklin Delano Roosevelts administration en statskupp mot Panamas president Arnulfo Arias Madrid för att föra Ricardo de la Guardia till makten, som genast godkände en utvidgning av USA:s militärbaser i kanalzonen. Enligt krigsminister Henry Stimson “var det en lättnad för oss [USA], eftersom Arias var ett stort problem eftersom han var pro-nazistisk”.
1964: Den 9 januari slog polisen och den amerikanska armén, som var stationerade i Panama, ner en studentdemonstration som var på väg till kanalområdet för att hissa den nationella flaggan och följa de avtal som undertecknats två år tidigare och som föreskrev att flaggorna skulle hissas gemensamt på fem offentliga platser i kanalområdet. Resultatet av repressionen var att 22 panamaner dödades och mer än 500 skadades under de fyra dagarna av demonstrationer.
Början av USA:s kamp mot sandinismen i Nicaragua
1926: Den 7 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater i Nicaragua, eftersom president Adolfo Díaz är oförmögen att stå emot “aggressioner från den mexikanska bolsjevismens agenter som äventyrar Förenta staternas intressen”. I sju år försökte inkräktarna, med hjälp av det nybildade nationalgardet, att stoppa de nationalistiska styrkorna som leddes av Augusto Cesar Sandino.
1927: Den 2 januari förklarar USA:s understatssekreterare Robert Olds att “det finns ingen plats för något annat utländskt inflytande än vårt eget i denna region. Centralamerika har hittills förstått att de regeringar som vi erkänner och stöder stannar vid makten, medan de som vi inte erkänner och stöder faller.
1927: Den 16 juli genomför USA den första flygbombningen i Latinamerika genom att attackera byn El Ocotal i Nicaragua, där 300 nicaraguaner dödas. Detta är svaret från den amerikanska kaptenen G. D. Hatfields svar på Augusto Cesar Sandinos vägran att lägga ner sina vapen. Sandino hade skrivit till honom några dagar tidigare att… “Jag kommer inte att ge upp och jag väntar på dig här. Jag vill ha ett fritt land eller dö. Jag är inte rädd för dem, jag räknar med den brinnande patriotismen hos dem som följer med mig”.
1934: Den 21 februari beordrar Anastasio Somoza García, general och chef för det nationalgarde som Förenta staterna skapat i Nicaragua, mordet på Augusto Cesar Sandino, med godkännande av Förenta staternas ambassadör Arthur Bliss Lane.
1936: Den 9 juni stöder president Franklin Delano Roosevelts regering en statskupp mot Nicaraguas president Juan Bautista Sacasa, ledd av nationalgardets chef Anastasio “Tacho” Somoza Gracia.
1937: Den 1 januari tar Anastasio “Tacho” Somoza Gracia, med stöd av Förenta staterna, över Nicaraguas presidentämbete och inleder därmed sin diktatur som varar till 1956, då han mördas av poeten Rigoberto López Pérez.
Förenta staterna stöder hänsynslösa diktatorer i regionen
1930: Den 23 februari genomför Rafael Leonidas Trujillo, som då var chef för det konstibulära gardet som skapats av Förenta staternas armé, en statskupp mot president Horacio Vásquez, en handling som omedelbart helgas av Vita huset och som därmed inledde en av de grymmaste diktaturerna i Västindien.
1931: Den 14 februari tar general Jorge Ubico, med stöd av USA:s ambassadör Sheldon Whitehouse, makten i Guatemala och upprättar en terrorregim som varar i fjorton år.
1932: Den 22 januari inleds ett uppror av bönder i västra El Salvador som leds av kommunistpartiet och som slås ned med tillstånd av president Maximiliano Hernández Martínez och med hjälp av amerikanska fartyg som bevakar El Salvadors Stillahavskust. Som ett resultat av detta dödades mer än trettiotusen människor under de två följande dagarna.
1932: Den 16 november tar general Tiburcio Carias Andino, med stöd av Vita huset, över Honduras presidentposten, som han innehar i sexton år.
1946: Pentagon grundar School of the Americas i Panamakanalzonen, ett militärt utbildningscentrum för kontinentens väpnade styrkor. I dess klassrum utbildas de mest brutala människorättsförbrytarna, däribland de viktigaste diktatorerna som plågade kontinenten under de följande decennierna.
1952: Den 10 mars stöder Vita huset statskuppen mot Carlos Prío Socarrás regering på Kuba för att förhindra att Kubas folkparti segrar. Den sätter general Fulgencio Batista på plats.
1954: Den 4 maj störtar general Alfredo Stroessner, med stöd av USA:s ambassadör, Paraguays president Federico Chávez och inleder en av de längsta, 35 år vid makten, och mest brutala diktaturerna i södra konen.
1957: Den 22 oktober tar François Duvalier över presidentposten i Haiti, med stöd av USA:s ambassadör, efter att valen på ön genomförts på ett bedrägligt sätt.
1960: Den 13 november skickar Dwight Eisenhowers regering krigsfartyg till Guatemalas kust för att stödja general Miguel Ydígoras Fuentes regering, som står inför ett uppror av officerare i arméns mellanklass för att försöka störta honom.
1971: Den 21 april, vid 19 års ålder, tillträder den USA-stödda Jean Claude Duvalier, “Baby Doc”, som Haitis president och förlänger den terrorregim som hans far upprättade 1956 med ytterligare femton år.
1971: Den 21 augusti genomför general Hugo Banzer Suárez, med stöd av USA, en statskupp mot general Juan José Torres, som hade tagit makten året innan med folkligt stöd för att förverkliga de nationalistiska postulaten från 1952 års revolution.
Den självutnämnda politiken för goda grannar
1933: Den 4 mars meddelar USA:s president Franklin Delano Roosevelt vid sin installation att “inom den internationella politiken kommer jag att ägna denna nation åt den goda grannens politik; den granne som respekterar sig själv och därför respekterar andras rättigheter; den granne som respekterar sina skyldigheter och respekterar kvaliteten på sina avtal i och med en värld av grannar”. Politiken för goda grannar kommer att innebära att man ersätter piskan med påtryckningar och hot om våldsanvändning för att upprätthålla dominansen i regionen.
1933: Den 4 september skickade Franklin Delano Roosevelts regering, som stod inför störtandet av sin allierade diktator på Kuba, Gerardo Machado, trettio krigsfartyg till öns kuster för att visa sin styrka och vägrade dessutom att erkänna den nationalistiska Grau San Martíns “100-dagarsregering”.
1934: Den 15 januari ställer USA:s ambassadör i Havanna, Jefferson Cafferey, med stöd av sergeant Fulgencio Baptista, ett ultimatum till Grau San Martín-regeringen, som tvingas avgå till förmån för överste Carlos Mendieta, som undertecknar fördraget som ger USA en obegränsad ockupation av den militära enklaven i Guantánamo.
1935: Den 24 oktober slår det amerikanska nationalgardet ner en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i Rio Piedra, Puerto Rico.
1937: Den 21 mars beskjuter det amerikanska nationalgardet en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i staden Ponce i Puerto Rico.
1940: Den 30 juli godkänner det andra samrådsmötet för utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Havanna, Kuba, den amerikanska kongressens gemensamma resolution om att Förenta staterna inte kommer att erkänna överföringen av något territorium på västra halvklotet “från en icke-amerikansk makt till en annan icke-amerikansk makt”.
1942: Den 30 mars, under det tredje samrådsmötet mellan utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Rio de Janeiro, Brasilien, grundas den interamerikanska försvarsstyrelsen, som består av alla arméer i regionen. I detta sammanhang har nya amerikanska militärbaser upprättats i Brasilien, Ecuador och Dominikanska republiken.
1946: Den 12 februari publicerar USA:s ambassad i Argentina “Blue Book” i ett försök att påverka de lokala valen. Tidigare hade den amerikanska ambassadören organiserat den politiska oppositionen för att förhindra att överste Juan Domingo Perón vann valet. Den peronistiska parollen “Braden eller Perón” var en hänvisning till den amerikanska ambassadören Spruille Bradens uppenbara inblandning i valkampanjen.
1946: Den 21 juli störtades den bolivianska presidenten Gualberto Villarroels nationalistiska regering av den bolivianska gruvoligarkin, med godkännande från Vita huset. Efter att ha mördats och kastats ut på gatan från regeringspalatset hängdes han tillsammans med sina närmaste medarbetare från en gatlykta på torget.
1952: Den 25 juli institutionaliserar Harry Trumans regering det så kallade samväldet och garanterar USA:s koloniala dominans över Puerto Rico.
Förenta staterna pressar Latinamerika under förevändning av kampen mot kommunismen
1947: Den 12 mars tillkännager USA:s president Harry Truman en politik för att förhindra “kommunismens frammarsch i hela världen”. I enlighet med “Truman-doktrinen” undertecknar tjugo regeringar i Latinamerika och Västindien det interamerikanska fördraget om ömsesidigt bistånd (TIAR) i Rio de Janeiro.
1948: Den 30 april grundas Amerikanska staternas organisation, som omedelbart godkänner resolutionen om bevarande och försvar av demokratin i Amerika, som är klart antikommunistisk till sin karaktär.
1948: Den 3 september antogs lagen om permanent försvar av demokratin i den chilenska kongressen på begäran av Gabriel González Videlas regering, som hade utsatts för påtryckningar från USA:s president Harry Trumans administration för att förbjuda kommunistpartiet och förfölja dess militanter. Resultatet blev att två tusen militanta kommunister sattes i koncentrationsläger i den nordliga hamnen i Pisagua under den dåvarande kaptenen Augusto Pinochets överinseende.
1948: Den 24 november störtas Venezuelas president Romulo Gallegos med amerikanskt stöd. USA:s militärattaché, överste Adams, följde de militära rebellerna till presidentpalatset i Miraflores. Några dagar senare hävdade översten att hans närvaro i statskuppens operationscentrum berodde på att han hade gått “för att hämta några fribiljetter som jag hade erbjudits till en tjurfäktning”.
1950: Den 6 december stödde Harry Trumans regering kuppen som förde general Paul Magloire till Haitis president, eftersom hans antikommunism var vad USA behövde.
1954: Den 27 juli störtas Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Arbenz Guzmán med stöd, råd och hjälp från CIA efter att han med stöd av OAS anklagats för att vara kommunist. Den verkliga orsaken till statskuppen var dock att jordbruksreformen tillämpades och att staten återfick mer än sexhundratusen hektar outnyttjad mark i privat ägo, varav mer än hälften tillhörde United Fruit Company, som skulle fördelas till hundra tusen familjer. USA:s dåvarande utrikesminister John Foster Dulles och hans bror Allen, chef för CIA, hade stora intressen i UFCo.
1963: Den 11 juli störtades Ecuadors president Carlos Julio Arosemena av armén, med godkännande av USA:s ambassadör, några timmar efter att han vid en bankett sagt att “USA:s regering utnyttjar Latinamerika och Ecuador”.
1963: Den 24 september störtas Dominikanska republikens första demokratiskt valda president med stöd av USA:s regering efter att ha anklagats för kommunistiska avvikelser. Juan Boschs sju månader långa regeringstid är inriktad på att respektera maktens oberoende, de medborgerliga rättigheterna, en hederlig användning av offentliga medel och att främja lika möjligheter för alla medborgare. Bosch: “Varken levande eller död, varken vid makten eller på gatan, kommer vi att kunna ändra vårt beteende. Vi har motsatt oss och kommer alltid att motsätta oss privilegier, stöld, förföljelse och tortyr.
1964: Den 31 mars störtades Brasiliens konstitutionella president Joao Goulart av armén, med stöd av CIA, med motiveringen att den regionala stabiliteten var i fara på grund av hans “närhet till kommunismen”. För att säkerställa att upproret under ledning av marskalk Humberto Castelo Branco skulle segra levererade Lyndon Johnsons regering vapen till paramilitära grupper som planerade en kupp och beordrade att flottan skulle mobiliseras till Brasiliens kuster samt att en oljetanker från Esso skulle leverera bränsle till kuppmakarna, som Johnson själv uttryckte det: “Jag tror att vi bör vidta alla åtgärder vi kan, vara beredda att göra allt vi behöver göra”.
1965: Den 28 april ingriper amerikanska väpnade styrkor, med stöd av OAS, Interamerikanska försvarsrådet och den brasilianska armén, i Dominikanska republiken för att förhindra att de nationalistiska styrkorna, ledda av överste Francisco Caamaño Deñó, som kräver att den avsatte presidenten Juan Bosch ska återvända, segrar.
1966: Den 28 juni störtas Argentinas konstitutionella president Arturo Umberto Illia med USA:s godkännande.
1973: Den 27 juni tar Juan María Bordaberry, med stöd av Förenta staterna, makten i Uruguay och institutionaliserar politisk förföljelse och statsterrorism.
1979: Den 19 juli tog den sandinistiska nationella befrielsefronten makten i Nicaragua efter att diktator Anastacio Somoza flytt, trots att USA:s administration under president Jimmy Carter i sista minuten försökte förhindra att nationalgardet störtades militärt och att gerillan kom till makten. Varken OAS:s begäran om ingripande, försöket att landsätta trupper eller USA:s begäran om Anastacio Somozas avgång för att bilda en nationell enhetsregering utan FSLN gav några resultat.
1983: Den 25 oktober invaderar amerikanska marinkårssoldater ön Grenada i östra Karibien för att “skydda livet på amerikanska medborgare” som studerar vid medicinska fakulteten, efter att interna meningsskiljaktigheter inom det styrande partiet New Jewel Movement lett till att den socialistiske ledaren Maurice Bishop och några av hans anhängare arresterats och därefter mördats. Operation Urgent Fury” utspelar sig sex dagar efter statskuppen som leds av vice premiärminister Bernard Coard.
1984: Den 4 november ropar Ronald Reagans amerikanska administration “bedrägeri” när den får reda på valresultatet som ger den sandinistiska nationella befrielsefronten segern i det första fria valet i Nicaraguas historia, trots att mer än 400 internationella observatörer bekräftar resultatet. USA:s vägran att erkänna valresultatet motsvarar det ekonomiska och militära stöd som USA ger till “contra” och till de civila talesmännen för oppositionen som är samlade i “Coordinadora Democratica”, vars kandidat, Arturo Cruz, drar sig ur valprocessen flera veckor före valet för att skapa en legitimitetskris för den kommande regeringen.
USA mot den kubanska revolutionen
1960: Den 17 mars ger president Dwight Eisenhowers amerikanska administration CIA i uppdrag att inleda hemliga operationer för att förhindra att den kubanska revolutionen stabiliseras och konsolideras.
1961: Den 15 april går 1 200 CIA-utbildade kubaner i land från amerikanska fartyg i Playa Girón på Kuba med målet att störta den kubanska regeringen, ledd av Fidel Castro.
1962: Den 7 februari inför Kennedyadministrationen ett handelsembargo och ett ekonomiskt och finansiellt embargo mot Kuba i syfte att sätta press på Fidel Castros regering. Embargot, mer känt som en blockad, som förhindrar transaktioner mellan USA och ön, utökades 1999 av dåvarande president Bill Clinton till att förbjuda utländska dotterbolag till amerikanska företag att handla med Kuba för mer än 700 miljoner dollar per år.
1962: Den 22 oktober blockerar USA:s flotta militärt Kuba och hotar med invasion efter att ha upptäckt att flera platser på ön förbereds för sovjetiska kärnvapenmissiler.
1964: Den 26 juli vinner Förenta staterna senatens godkännande vid OAS:s nionde utrikesministermöte i Washington för en resolution som ålägger alla medlemsstater att avbryta de diplomatiska, kommersiella och konsulära förbindelserna med Kuba. Den mexikanska regeringen är den enda som motsätter sig resolutionen.
1967: Den 2 augusti anländer CIA-agenterna Felix Rodriguez och Eduardo Gonzalez till La Paz i Bolivia. De ingår i den amerikanska insatsstyrkan som förföljde Che Guevara. De träffar officer Jim, en annan CIA-agent och en immigrationshandläggare. CIA:s station i La Paz ansvarar John Tilton, som så småningom får sällskap av CIA:s insatsstyrka med anti-Castro-agenten Gustavo Villoldo.
1976: Den 6 oktober spränger CIA-agenter av kubanskt och venezuelanskt ursprung, däribland Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, ett flygplan från Cubana de Aviación med 73 personer ombord. Bland passagerarna fanns öns ungdomslag i fäktning och en grupp guyanesiska pojkar som skulle studera medicin.
1996: Den 12 mars antar USA:s president Bill Clinton Helms-Burton-lagen, som syftar till att skärpa den ekonomiska belägringen av Kuba genom att överväga ekonomiska sanktioner mot de länder och privata företag som upprätthåller handel med ön.
USA utökar sina baser och intensifierar sina militära övningar i regionen
1967: Den 28 april undertecknar den bolivianska generalen Alfredo Ovando Candí och den amerikanska arméns stabschef ett samförståndsavtal om att överväga inrättandet av den bolivianska arméns andra Rangerbataljon, där villkoren för samarbetet mellan de amerikanska och bolivianska väpnade styrkorna i fråga om aktivering, organisering och utbildning av denna enhet tydligt fastställs.
1983: I juni bygger amerikanska trupper flygbasen Palmerola till en kostnad av 30 miljoner dollar. Det rapporterades då att Honduras regering hade begärt att de gemensamma övningarna med de amerikanska styrkorna skulle öka i omfattning och antal för att förbereda sig på risken för att den sandinistiska revolutionen skulle expandera i regionen. Ett år senare inrättades Joint Task Force Bravo på order av US Southern Command. Sedan dess har 500 amerikanska militärer stannat kvar på basen trots att de “hot” som motiverade deras närvaro inte längre existerar.
1989: Amerikanska specialstyrkor ökar sin närvaro i Colombia för att utbilda den lokala armén i kampen mot narkotikaguerillan, inom ramen för det andinska initiativet för narkotikabekämpning som tillkännagavs av president George H. Bush. Annat militärt och polisiärt stöd skickas till Bolivia och Peru.
1992: Den 5 april genomför Perus president Alberto Fujimori en självkupp, upplöser kongressen och avbryter rättsväsendets verksamhet. Förenta staterna förblev tysta inför detta agerande, samtidigt som man stärkte sin militärbas i Santa Lucia, varifrån Sydkommandot opererar, och ökade det väpnade biståndet under förevändning att hjälpa regeringen i kampen mot narkotikahandel och narkoterrorism. De tar inte heller hänsyn till de allt fler kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås av de statliga säkerhetsorganen under ledning av Vladimiro Montesinos och de paramilitära grupper som är knutna till dem.
1998: Efter att på diplomatisk väg ha löst den väpnade konflikten mellan ecuadorianer och peruaner om besittningen av tjugo kilometer av Cordillera del Cóndor, “övertygar” Förenta staterna båda regeringarna om att tillåta att Iquitos militärbas i Peru och den ecuadorianska arméns djungelskola installeras. I båda fallen garanteras de amerikanska truppernas immunitet och deras vistelse på obestämd tid.
1999: Den 16 april ingår USA:s regering ett tioårigt avtal med Nederländerna om att installera två Forward Operating Locations (FOL) på öarna Aruba och Curacao. På Aruba finns basen på Queen Beatrix International Airport och på Curacao på El Hato International Airport.
1999: Den 25 november överlämnade Ecuadors president Jamil Mahuad flygbasen i Manta till USA för installation av en “Forward Operating Location” (FOL), under förevändning att samarbeta i kampen mot narkotika. Avtalet gäller i tio år.2000 Den 30 mars undertecknar Salvadors president Francisco Flores ett avtal med USA:s regering om att tillåta installation av en framskjuten operativ plats (FOL) på Comalapas flygplats.2008: Den 1 juli återaktiverar Pentagon den amerikanska fjärde flottan med uppdraget att genomföra “sjösäkerhetsoperationer i Latinamerika och Karibien till stöd för USA:s mål samt samarbets- och säkerhetsverksamhet för att främja stabilitet och avskräcka från aggressioner tillsammans med de återstående delarna av Southern Command och allierade styrkor”.
2009: Den 3 november undertecknas ett avtal som ger USA:s väpnade styrkor rätt att använda sju colombianska militärbaser och civila internationella flygplatser under en tioårsperiod. Avtalet, som av den colombianska regeringen under president Álvaro Uribe presenterades som en utvidgning av tidigare avtal för att bekämpa narkotikahandel och terrorism, innebär i själva verket att trupper och militär och teknisk utrustning placeras i ett område som anses vara kritiskt för USA:s intressen.
Kondorplanen
1970: Den 11 september, en vecka efter det att resultatet av de chilenska valen blivit känt, vilket gav fördel åt Salvador Allende, kandidat för den folkliga enheten, kontaktade JD Neal på ITT:s vägnar Kissingers kontor på utrikesdepartementet och uttryckte på ITT:s ordförande Geneens vägnar att “vi förväntar oss att Vita huset, Pinochet och Kissinger, utrikesdepartementet osv. kommer att inta en neutral hållning eller att de inte kommer att uppmuntra Chile eller andra i händelse av att de försöker rädda situationen [dvs. förhindra att Allende blir president]”, kommer att inta en neutral hållning eller inte uppmuntra Chile eller andra om de försöker rädda situationen [dvs. förhindra Allendes tillträde till presidentposten]”. I detta syfte erbjöd de sig att “hjälpa till ekonomiskt med belopp på upp till sjusiffriga belopp”.
1973: Den 11 september störtades och mördades Chiles författningsenliga president Salvador Allende med medverkan av det amerikanska utrikesdepartementet, de amerikanska telekommunikations- och kopparmonopolen och med råd och hjälp av CIA. I statskuppen deltog också de traditionella politiska partierna, med kristdemokraterna i spetsen, medierna som finansierades av CIA, transportföretagen och kyrkan samt viktiga delar av medelklassen.
1974: Den 24 mars, med godkännande av USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger, installerades en militärjunta i Argentina med arméchefen general Jorge Videla som ordförande. Den brutalitet med vilken militären agerade ledde till att förtrycksnätverken utvidgades till att omfatta även grannländerna, vars regimer också blev inblandade i förföljelsen och försvinnandet av politiska motståndare inom ramen för den så kallade “Kondorplanen”.
Hotet från CIA
1980: Den 24 mars mördar före detta salvadoranska militärer, utbildade och kopplade till CIA, Monsignor Oscar Arnulfo Romero, som de anser vara en agent för kommunistisk subversion för att han helt enkelt anklagar de väpnade styrkorna för den terrororgie som skakar landet.
1981: Den 11 augusti lyckades CIA med hjälp av den argentinska underrättelsetjänsten att ena de två största nicaraguanska contra-grupperna i Honduras, vilket gav upphov till “Nicaraguan Democratic Force”, som från och med då även kallas “Contra”. De viktigaste baserna, som låg på honduranskt territorium som gränsar till Nicaragua, gjorde det möjligt för “Contras” att lätt infiltrera nicaraguanskt territorium i syfte att angripa bondebefolkningen och sabotera landets grödor och infrastruktur.
1982: Den 23 mars tar general Efraín Ríos Montt, med den amerikanska regeringens medverkan, över makten i Guatemala efter en statskupp som förskjuter general Romeo Lucas García. Ríos Montts sjutton månader som president var de grymmaste i Guatemalas senare historia. Den brända jordens politik ledde till mer än en miljon internflyktingar, en och en halv miljon flyktingar, fyrahundrafyrtio byar som försvann från kartan, tvåhundrafemtiotusen döda och förstörelse av stora delar av landets skogar.
1989: Den 19 december invaderar amerikanska trupper Panama för att leta efter sin tidigare allierade och CIA-agent general Manuel Antonio Noriega och hävdar att “amerikanska medborgares liv är i fara”. Dessutom hävdade George H. Bush-administrationen att “demokratin är i fara” och att dess tidigare allierade var en “narkotikasmugglare”. I “Operation Just Cause” bombade amerikanska flygplan urskillningslöst Panama City, förstörde flera byggnader och kvarteret El Chorrillo, som försvann från kartan, och lämnade mer än tre tusen döda och tusentals skadade och skadade. Medan inkräktarna förstörde staden svors Guillermo Endara in som president på en amerikansk militärbas.
1991: Den 30 september störtas Haitis president Jean Bertrand Aristide med hjälp av den amerikanska regeringens medverkan. Den duvalieristiska generallöjtnanten Raoul Cedras, utbildad vid School of the Americas i Fort Benning, USA, och CIA-agent, får en diktatur som varar i tre år. Under denna tid utövar paramilitära grupper med kopplingar till CIA och narkotikahandeln ett grymt förtryck, som leder till att mer än fyra tusen människor dödas och sextiotusen förvisas.
1994: Den 19 september ockuperar de amerikanska väpnade styrkorna Haiti inom ramen för “Operation Democracy Maintenance” för att uppfylla “FN:s mandat att garantera demokratins återkomst” och den straffrihet som garanteras i avtalet om Governor’s Island för militära människorättsförbrytare, som lämnar landet, en del till Honduras och andra till Panama.
Politisk sabotage genom NED och USAID och ingripanden i nationella val
1990: Den 25 april svors Violeta Barrios de Chamorro in som Nicaraguas president, vars valkampanj finansierades av Förenta staterna, genom National Endowment for Democracy och USAID, med en miljard dollar. Violeta de Chamorro blev visserligen president, men lyckades inte göra det monetära stöd som Vita huset erbjöd för att återställa den nationella ekonomin som förstörts under tio års krig finansierat av Vita huset effektivt, eftersom Nicaragua inte längre var en prioritet för den nationella säkerheten.
2004: Den 7 februari förklarar Roger Noriega, USA:s biträdande biträdande utrikesminister för frågor som rör det västra halvklotet, under ett officiellt besök i El Salvador bara några veckor före presidentvalet där den före detta gerillasoldaten Shafick Handal ställer upp som FMLN:s kandidat, att “vi vill fördjupa våra förbindelser med den salvadoranska regeringen och förhoppningsvis kommer det salvadoranska folket att välja någon som delar våra visioner och värderingar och som är intresserad av att fördjupa och förbättra förbindelserna och partnerskapet mellan våra länder”. Detta hot sammanfaller med hotet från Vita husets särskilda sändebud för Latinamerika, Otto Reich, som förklarade att om FMLN:s kandidat vinner valet kan “överföringar av pengar blockeras och antalet utvisningar av salvadorianer från Förenta staterna öka”.
Konsekvenserna av nyliberalismen
1993: Den 3 juli inför Bill Clintons administration ett avtal med Haitis förre president Jean Bertrand Aristide som garanterar straffrihet för de ansvariga för brott mot de mänskliga rättigheterna, tillämpning av “nyliberala recept” och minskning av hans personliga makt i utbyte mot att han återvänder till landet för att avsluta sin mandatperiod, vilket inte sker förrän året därpå. Avtalet från Governor’s Island, New York, anger riktningen för det som kommer att kallas “doktrin om spridning av demokrati och frihandel”.
USA:s interventioner under förevändning av narkotikabekämpning
1996: Den 11 juli återkallade Bill Clintons amerikanska administration visumet för Colombias president Ernesto Samper inför hans resa till FN i egenskap av ordförande pro tempore för den alliansfria rörelsen, och anklagade honom för att ha kopplingar till drogkarteller. Fyra månader tidigare hade landet “avcertifierats” av Förenta staterna på grund av dess negativa resultat i kampen mot narkotika.
2000: Den 29 augusti är det officiella datumet för starten av Colombiaplanen. Den dagen talar USA:s dåvarande president Bill Clinton, som är på besök i Colombia, till colombianerna i ett nationellt tal för att förklara vikten av planen och biståndspaketet. Planen, som sägs vara colombiansk, utformades och föddes av de amerikanska senatorerna Mike DeWine, Gresley och Coverdell, som presenterade den den 20 oktober 1999 inför den 106:e sessionen av den amerikanska kongressens kommitté för utrikesfrågor. Den ursprungliga titeln var “Plan för fred, välstånd och stärkande av staten”. Det första bidraget uppgick till 1,319 miljarder dollar.
2001: Den 29 november börjar USA:s södra kommando, som en del av Colombiaplanen, att driva den av USA finansierade och administrerade radarn för det gemensamma underrättelsecentret på flygbasen Tres Esquinas, med hänvisning till att man “bekämpar narkotikahandel”.
Förenta staterna mot 2000-talets vänster i Latinamerika
2002: Den 11 april störtades Venezuelas president Hugo Rafael Chávez Frías genom en statskupp. Militären, affärsmännen, fackföreningsmedlemmarna, de religiösa ledarna och medierna, av vilka många hade finansierats, och fortsatte att finansieras under de följande åren, av USA:s utrikesdepartement genom National Endowment for Democracy (NED) och USAID, gratulerades av USA:s ambassadör Sharles Shapiro till erkännandet av diktatorn Pedro Carmona, som bara hade suttit vid makten i 48 timmar. Detta stämmer överens med president George W. Bushs uttalande om att president Chavez är ansvarig för Chavez. Bush, som gav president Chávez skulden för den politiska krisen, men vägrade att kalla den för en statskupp. Enligt Vita husets talesman Ari Fleischer “avgick Chávez”.
2004: Den 29 februari invaderar amerikanska trupper ön Haiti och ockuperar presidentpalatset, där den då konstitutionellt valda presidenten Jean-Bertrand Aristide bodde. Amerikanska specialstyrkor krävde att Aristide skulle avgå, annars skulle han skickas till Miami för att ställas inför rätta för narkotikahandel. Under hot från M-16-gevär och i närvaro av USA:s ambassadör James Foley och Frankrikes ambassadör Thierry Burkard undertecknade president Aristide enligt uppgift den avskedsansökan som de invaderande soldaterna överlämnade till honom.
2006: Den 4 april uppmanar USA:s ambassadör i Nicaragua, Paul Trivelli, i ett offentligt brev oppositionskandidaterna att gå med på att hålla primärval för att utse den person som ska ställa upp mot Daniel Ortega, FSLN:s kandidat i valet i november samma år. Det erbjuder också tekniskt och ekonomiskt stöd för att genomföra oppositionens primärval. Tidigare (25/12/05) hade han redan sagt att “Förenta staterna skulle inte ha några betänkligheter om att leva med en mitten-vänsterregering i Nicaragua, men inte med Daniel Ortega”.
2008: Den 26 augusti utvisade Bolivias president Evo Morales USA:s ambassadör Phillip Goldberg, som hade samarbetat med separatiststyrkor i östra Bolivia. Två dagar tidigare hade ambassadör Goldberg tidigt på morgonen träffat guvernören i Santa Cruz, Rubén Costas, en av de främsta ledarna för den så kallade “media luna”, en separatistorganisation som samlar de mest konservativa sektorerna i östra Bolivia.
2009: Den 28 juni störtade militären, med stöd av ekonomiska grupper, kyrkan, de traditionella politiska partierna och deras företrädare i de olika statliga institutionerna, Honduras konstitutionella president Manuel Zelaya, som av militären tvingades gå ombord på ett plan till Costa Rica. Innan planet flög till San José stannade det dock vid militärbasen Palmerola, som sedan 1983 kontrolleras av den amerikanska militären. Tre dagar tidigare hade USA:s ambassadör Hugo Llorens kallat kuppens aktörer till ett möte i sin bostad, och samma ambassadör anklagade den konstitutionella presidenten för att ha “lämnat” presidentämbetet på dagen för aktionerna. Förenta staterna vägrade att beteckna händelserna som en statskupp.
2009: Den 29 november genomför den honduranska diktaturen under ledning av Roberto Micheletti den valprocess som redan hade fått stöd från Barack Obamas amerikanska regering, trots att de latinamerikanska länderna och det internationella samfundet förkastade den.
2010: I september misslyckades en kupp i Ecuador mot president Rafael Correa av militär- och polisenheter med stöd av ursprungsfolksorganisationerna CONAIE och Pachakutik. USA hade infiltrerat polisen och de väpnade styrkorna, medan NED och USAID finansierade dessa ursprungsfolksorganisationer.
2011: Efter jordbävningen i Haiti 2010, som dödade 200 000 människor, införde utrikesminister Hillary Clinton Michel Martelly som president efter att ha hotat med att avbryta USA:s bistånd till Haiti. Clinton flög till Haiti för att kräva att Martelly skulle utses till en av de två kandidaterna i slutspurten, trots att Martelly inte erkändes av valrådet som en av de kvalificerade kandidaterna. Trots en valbojkott, där mindre än 20 procent av väljarkåren röstade, tillkännagavs Martelly som vinnare av “uttagningen”. En anledning till att de flesta haitier bojkottade var att det mest populära politiska partiet i landet, Fanmi Lavalas, den förre presidenten Jean-Bertrand Aristides parti, uteslöts från valsedeln. Valet i Haiti finansierades av USAID, Kanada, OAS, Europeiska unionen och andra utländska organ.
2012: I Paraguay gjordes president Fernando Lugo till syndabock för en konfrontation mellan campesinos och polisen vid en markockupation som ledde till 17 dödsfall. President Lugo avsattes från sitt ämbete utan möjlighet att försvara sig i en lagkrigskupp.
2013: Efter valet i Venezuela i april, som Nicolas Maduro vann knappt, hävdade Henrique Capriles, den USA-stödda förloraren, att valet var stulet och kallade ut sina anhängare på gatorna i våldsamma protester. På grund av UNASUR-ländernas styrka vid denna tidpunkt kunde USA inte övertyga andra länder att också förkasta Maduros seger.
2014: “La Salida” (Utgången), som leddes av Leopoldo Lopez och Maria Corina Machado i Venezuela, resulterade i 43 dödsfall och syftade till att driva president Maduro från makten. Återigen kunde USA inte få andra latinamerikanska regeringar att fördöma Maduro, varken i UNASUR eller i OAS.
2015: Mellan 2012-2015 gick 30 miljoner dollar från NED till politiska partier, fackföreningar, dissidentrörelser och medier i Ecuador. Bara under 2013 spenderade USAID och NED 24 miljoner dollar i Ecuador. Detta gav resultat 2015 när CONAIE, som tackade USAID för finansieringen, uppmanade till ett uppror lett av ursprungsbefolkningen. De började med marscher i början av augusti och avslutades i Quito för ett uppror och en generalstrejk den 10 augusti. Kuppförsöket misslyckades.
2015: En ny valkupp om presidentposten på Haiti finansierades av USA med 30 miljoner dollar. Både USA och OAS avslog haitiernas krav på att ogiltigförklara valet. Polisen attackerade Anhängare av oppositionspartier sköts med skarpa skott och gummikulor, vilket dödade många. President Michel Martellys utvalda efterträdare Jovenel Moise blev president.
2015: USA iscensatte en kupp mot Guatemalas högerpopulistiska president Otto Perez Molina eftersom han inte var tillräckligt undergiven.
2015: Åklagare Alber Nisman i Argentina framställde falska brottsanklagelser mot president Fernández om att hon skulle varit inblandad i bombningen av ett judiskt församlingshem 1994. Detta användes för att skapa en skandal, avsätta henne och föra nyliberaler tillbaka till makten. Nyliberala krafter och medier använde fallet för att hindra Kirchnerkoalitionen från att vinna ett nytt presidentval. Nisman mördades efter han fullgjort sitt uppdrag att smutskasta Fernández.
2015-2019: El Salvadors högeropposition med stöd av USA försökte destabilisera president Salvador Sánchez Ceréns regering med stöd av Farabundo Martís nationella befrielsefront (FMLN). De konservativa massmedierna inledde en smutskastningskampanj mot regeringen, i samverkan med en ökning av gängstyrda mord som polischefen sade var en del av en kampanj för att öka antalet döda och avsätta FMLN-regeringen. Sanchez Cerén och andra före detta tjänstemän som var medlemmar i FMLN blev senare måltavlor för lawfare, “en strategi som under de senaste åren använts av konservativa grupper vid makten för att försöka demobilisera folkens organisering och motstånd mot nyliberalismen och andra former av dominans”.
2016: USA-stödda högerrörelser inledde en kampanj i Brasilien mot arbetarpartiets president Dilma Rousseff för “korruption”. Med stöd av företagsmedierna organiserade de en rad protester i Brasiliens största städer under hela 2015. I mars 2016 samlade en massiv politisk demonstration mer än 500 000 människor till stöd för att president Rousseff skulle avsättas. Hon åtalades slutligen av kongressen och avsattes från sitt ämbete i en framgångsrik lagkrigskupp.
2017: Våldsamma protester i Venezuela (guarimbas) med 126 dödsoffer som följd, organiserade av USA-finansierade Leopoldo Lopez, försökte avsätta president Maduro. Guarimbas upphörde efter valet till den nationella konstituerande församlingen.
2017: USA stödde en valkupp i Honduras av president Juan Orlando Hernández som innebar omfattande valfusk och att regeringen dödade dussintals människor i protester. USA erkände honom snabbt som president och pressade andra länder att också göra det, trots att OAS självt hade krävt ett nyval.
2018: USA-stödda våldsamma protester i Nicaragua, med stöd av anti-FSLN-medier och desinformationskampanjer i sociala medier, försökte avsätta president Daniel Ortega och sandinisterna från makten. Efter två månader vände sig allmänheten starkt mot de våldsamma protesterna och de upplöstes.
2018: Den tidigare presidenten i Brasilien, Lula de Silva, var den ledande kandidaten för att vinna presidentvalet, men fängslades på grund av en lawfare-operation från USA och Brasiliens höger, med hjälp av falska korruptionsanklagelser. Bolsonario vann valet med hjälp av en storskalig operation med falska nyheter som skickade ut hundratals miljoner WhatsApp-meddelanden till brasilianska väljare.
2019: USA försökte avbryta Kubas stöd till den socialistiske presidenten Nicolás Maduro i Venezuela genom att införa sanktioner mot fyra sjöfartsföretag och fartyg som transporterar venezuelansk olja till Kuba, mitt i en akut bränslebrist på ön som tvingar människor att köa för bensin. Bränslebristen påverkade kollektivtrafiken, bl.a. minskade Havannas busstrafik från 1,1 till 0,6 miljoner passagerare per dag och turerna på ön minskade från 7 till 4 tusen per dag. Kuba tvingades, på grund av energibrist, att avbryta tillverkningen av stål- och cement.
2019: För att minska inflödet av pengar till Kuba förbjöd USA kryssningsresor till Kuba och begränsade hur mycket pengar USA-kubaner kan skicka till sina släktingar på ön, samt stoppade alla transaktioner till Kuba via SWIFT/IBAN från resten av världen. USA-baserade bolag bötfälls från och med september 2019 om de gör affärer med tredje part som har affärer med Kuba.
2019: I januari förklarade Juan Guaido sig själv som Venezuelas president efter att USA:s vicepresident Pence försäkrat honom om USA:s erkännande. Den 30 april floppade Guaido-Leopoldo Lopez planerade uppror utanför en flygbas. Senare misslyckades en legosoldatattack från Colombia med att gripa president Maduro i presidentpalatset.
2019: USA och UK iscensatte tillsammans en kupp mot Evo Morales i Bolivia, delvis genom att använda en kampanj i sociala medier för att göra det falska påståendet att han stulit valet. OAS spelade en nyckelroll för att legitimera kuppen. Den katastrofala kuppregeringen under Jeanine Anez varade i drygt ett år.
2021: CIA orkestrerade tillsammans med Batistas i Florida och finansierade protester mot den kubanska regeringen i juli och november. USA försökte bygga upp en ny generation av kontrarevolutionärt ledarskap genom att skapa ny “oberoende” press och plattformar för sociala medier. Dessa misslyckades mer bedrövligt än protesterna 2003.
2021: I oktober försökte högern organisera en kupp och en generalstrejk i Bolivia och krävde att den tidigare kuppresidenten Anez, som nu satt fängslad för grov brottslighet, skulle släppas. Försöket lyckades endast i Santa Cruz, centrum för Media Luna. Senare ledde massorganisationer en samling, som omfattade 1,5 miljoner, till huvudstaden för att försvara MAS-regeringen.
2021 Högeroligarkin i Peru använde sig utan framgång av lawfare för att avsätta den nya presidenten Castillo, en ledare som kom fram ur den folkliga ursprungsfolksrörelsen, och försökte avsätta honom för att han var “permanent moraliskt oduglig”. Ett nytt rättsfall har dock inletts mot president Castillo angående “korruption”.
2021: USA planerade att upprepa protesterna i Nicaragua 2018, kombinerat med en påhittad kampanj om att Daniel Ortegas regering hade fängslat USA-finansierade oppositionella “förkandidater” före presidentvalet. Detta kuppförsök misslyckades men USA och OAS vägrade att erkänna valresultatet.
av Miguel Díaz-Canel Bermúdez för Monthly Review den 31. januari 2022
En gammal affisch för en kollektiv monter på bokmässan i Havanna, utformad av Raúl Martínez. Bilden skickades till oss av Center for Cuban Studies/Cuban Art Space. Fotograf: Sandra Levinson.
Det är mitt ansvar att avsluta den nionde lagstiftande församlingens sjunde ordinarie sammanträdesperiod, och samtidigt står jag inför er, vårt folks högsta representation, för att uppfylla ett lagligt mandat: att lämna räkenskaper och rapportera om min förvaltning som republikens president. Jag kommer att göra det genom att dela med mig av några bedömningar av den situation som vi har stått inför under denna period, de frågor som vi har fokuserat vårt arbete på och de frågor som vi måste inrikta våra huvudsakliga ansträngningar på. Jag gör det på en dag som är av särskild betydelse för alla kubaner, den dag då den alltid lojale Camilo Cienfuegos försvann, en symbol för kubanskt medborgarskap, för mod, en evig hjälte för den kubanska ungdomen, och, precis som de, glad och djup.
Genom att säga dessa ord offentligt kommer jag säkert att kunna räkna med inte bara era åsikter, utan också med vårt folks. Vi kommer att förlita oss på dem för att förbättra vårt arbete, med det ansvar som följer med att vara en offentlig tjänsteman.
För det första måste jag betona det mycket komplexa världssammanhanget, som skakats av flera kriser som skapats av den orättvisa globala ordningen och som har förvärrats på grund av två långa, hårda år av pandemi. För mindre än en vecka sedan uppgick antalet dödsfall till följd av COVID-19 i världen till cirka 5 miljoner och antalet smittade personer till över 243 700 000. Världshälsoorganisationen uppskattar att om vi tar hänsyn till den dödlighet som är direkt eller indirekt kopplad till det nya coronaviruset, kan pandemins dödssiffror vara två till tre gånger högre än vad de officiella uppgifterna visar, men de verkliga konsekvenserna för alla aspekter av livet på planetarisk nivå är ännu inte kända. Ingen tvivlar dock på att den kommer att kosta mycket för världsekonomin, som redan har drabbats av de ohållbara konsumtionsmönstren, som har gjort att lyx- och komfortzonerna har blivit allt snävare, medan de utestängdas värld har expanderat dramatiskt.
Trots Kubas fördelar – på grund av dess kostnadsfria, universella offentliga hälsovårdssystem och dess förmåga till snabb vetenskaplig utveckling, vilket gjorde att vi låg i framkant när det gäller forskning och vaccinproduktion globalt – kunde vi inte undkomma pandemins slag.
Som har tagits upp vid sammanträdena i denna församling har ekonomin sedan 2019 fungerat under exceptionella förhållanden. De kombinerade effekterna av blockadens skärpning och pandemins eskalering ledde till att landet förlorade mer än tre miljarder dollar i intäkter under denna period. Dessutom gjordes betydande icke-budgeterade utgifter för att konfrontera COVID-19, för att skydda arbetstagare och befolkningen i allmänhet. Allt detta har begränsat vår förmåga att ta på oss nödvändiga utgifter för att upprätthålla statliga leveranser, i huvudsak av livsmedel och läkemedel, samt de resurser som behövs för att upprätthålla det nationella elsystemet. Denna svåra situation framkallar missnöje och oro bland befolkningen. För att ge er en uppfattning: Det behövs cirka 300 miljoner dollar bara för hälsovårdstjänster och engångsförnödenheter för att behandla COVID-19-patienter, medan drift och underhåll av det nationella elsystemet kräver minst 250 miljoner dollar per år.
Underlåtenheten att genomföra det regelbundna underhållet i tid och vår oförmåga att skaffa de nödvändiga resurserna för att garantera elförsörjningen orsakade de besvärliga strömavbrotten som vi har upplevt sedan den 21 juni 2021. Även om begränsningarna inte har försvunnit, finns det bränsle för elproduktion tillgängligt och en viss finansieringsnivå har säkrats (under mycket svåra förhållanden), vilket kommer att göra det möjligt att återskapa 608 megawatt elproduktionskapacitet före utgången av 2021 och därmed gradvis förbättra servicen i hela landet.
I detta sammanhang har det uppstått förhållanden som gynnar inflationen på grund av att det finns en efterfrågan som är mycket större än utbudet, vilket gör det till den främsta prioriteringen i regeringens arbete. En lösning skulle vara att öka utbudet genom ett större deltagande av nationella producenter på vår inhemska marknad.
Tack vare den uthålliga kontrollen av COVID-19 har en gradvis process av ekonomisk och social återhämtning inletts, vilket bidragit till de åtgärder som godkänts för att ge större autonomi åt de socialistiska statliga företagen och för att förbättra och diversifiera de ekonomiska aktörerna.
Planen för ekonomin och statsbudgeten för 2022, som vi kommer att utvärdera i december nästa år, kommer bland annat att inriktas på att planera återhämtningen av grundläggande verksamhetsnivåer, uppnå större autonomi i den administrativa förvaltningen på territoriell nivå, prioritera kompensationsåtgärder för att hjälpa de mest utsatta och konsolidera genomförandet av Tarea Ordenamiento [processen för ekonomiska reformer].
Tack vare vårt system, tack vare integreringen av alla krafter i strävan efter ett mål – det vill säga tack vare enigheten kring partiet – fann Kuba omedelbara svar på den oförutsedda pandemin och samtidigt den förkastliga skärpningen av blockaden. Det är nödvändigt att återigen peka på vår motståndares föraktliga opportunism. Just under de månader då pandemin nådde sin kulmen i vårt land blev det ofta strömavbrott och utbudet av varor och tjänster minskade avsevärt, vilket skapade ett gynnsamt klimat för förbittring och missnöje. Den kubanska nationens historiska fiende, Förenta staterna, förstod betydelsen av ögonblicket och inledde attacker mot vår ekonomi med ännu större elakhet. I direkt motsats till president Joe Bidens senaste uttalanden inför FN:s generalförsamling, där han stödde multilateralism och samarbete i kampen mot pandemin på global nivå, skärptes blockaden mot Kuba, nya sanktioner infördes och en ny destabiliseringsplan sattes i verket, vilket följde deras “mjuka kupp” manual till punkt och pricka.
Vi har aldrig lutat oss tillbaka och väntat på en förändring av en politik som i över sextiotvå år har skiftat bara för att skärpa belägringen. Fiendens formel bygger på idén att våra stora materiella svårigheter kommer att försvaga folkets motståndskraft och slutligen tvinga oss på knä. Mot ett socialistiskt projekt som vårt utesluts aldrig våldsamma eller militära aktioner, invasion, ockupation; men den första satsningen är på demoralisering, på kapitulation. Det är därför budskapet om hat mot kommunismen, den antisocialistiska betoningen, förföljelsen av varje möjlig ekonomisk lösning – kort sagt, blockaden – fortsätter, oavsett hur mycket de skadar, hur mycket de urholkar ett folks tro på sina egna styrkor.
Hur osannolik och omoralisk den än kan verka är detta den imperialistiska planen för Kuba. De hycklande mörkläggningarna och bedrägerierna om en påstådd översyn av politiken, som den nuvarande regeringen tog avstånd från under den valkampanj som förde Biden till makten, är inte längre trovärdiga. Bedrägliga rättfärdiganden där man framhåller den påstådda avsikten att stödja det kubanska folket och bara förneka regeringen all hjälp är inte längre giltiga.
Bevisen finns där för alla att se att målet från början har varit att framkalla ekonomiska svårigheter, straffa folket, urholka deras levnadsstandard, begränsa deras inkomstkällor, begränsa konsumtionen och undergräva de sociala tjänster som en stor del av deras välbefinnande och tillgodoseendet av grundläggande behov beror på. Målet är att döma den kubanska befolkningen till gisslan i en folkmordspolitik med hegemoniska syften.
Det är därför som Washington är så irriterat över Kubas framgång i kampen mot pandemin, i synnerhet de utmärkta resultaten av vårt vaccinationsprogram, som utvecklats med uppfinningsrikedom, ansträngning och våra egna resurser. Det förklarar beslutsamheten att förringa vårt folkhälsosystem och förneka denna extraordinära prestation från Kuba, som avslöjar den bedrägliga bild som de vill påtvinga vår verklighet. Varje vaccin som skapas och administreras, varje immuniserad landsman, varje infektion som undviks och varje liv som räddas är segrar för den nationella saken och nederlag för den imperialistiska aggressionen mot vårt land. Det kan tyckas otroligt att beskriva det på detta sätt, men det finns inget annat sätt att beskriva det skamlösa användandet av en pandemi, med kall politisk beräkning, mot ett helt folk.
Som jag nyligen påpekade under avslutningen av det senaste plenumet i Kubas kommunistpartis centralkommitté, spelar Kubas ambassad i det nuvarande klimatet för våra bilaterala förbindelser med Förenta staterna en alltmer aktiv roll i politiska omstörtningsförsök. Däremot kan jag kategoriskt förklara att vår ambassad i Washington aldrig har bedrivit någon verksamhet som syftar till att undergräva den etablerade ordningen i Förenta staterna eller underminera dess politiska, rättsliga eller konstitutionella grund. Vårt diplomatiska uppdrag i landet är begränsat till en intensiv insats för att gynna bilaterala förbindelser, häva den ekonomiska blockaden och motverka förtalskampanjer mot Kuba och revolutionen.
Våra diplomatiska representationer i Förenta staterna har alltid haft en absolut fläckfri historia, trots vår genuina oro och våra legitima åsikter om det amerikanska politiska systemets orättvisa karaktär och de politiska, ekonomiska och rättsliga övergrepp som dagligen begås där. Den amerikanska regeringen utnyttjar skamlöst de privilegier som dess ambassad i vårt land åtnjuter. Amerikanska diplomatiska tjänstemän träffar ofta kontrarevolutionära ledare och ger dem vägledning, uppmuntran, logistiskt stöd samt direkt och indirekt finansiering. På sina kommunikationsplattformar, inklusive digitala nätverk, gör de dagligen offensiva uttalanden som utgör öppen inblandning i vårt lands inre angelägenheter.
Det är bara rättvist att fråga sig vad den amerikanska regeringen skulle svara om någon av de ambassader som är ackrediterade i Washington skulle vara inblandad i att anstifta, vägleda, motivera och finansiera någon av de många extremistiska grupper vars olagliga verksamhet hotar stabiliteten, livet och den allmänna ordningen i landet. Det skulle vara bra att veta hur den amerikanska regeringen skulle reagera på en ambassad ackrediterad på dess territorium som offentligt engagerar sig i att främja civil olydnad, politiska demonstrationer och massiva marscher mot den etablerade rättsordningen.
De senaste provokationerna har gjort det tydligt att det pågår en samordnad operation mot Kuba, med USA som bas, som omfattar miljontals dollar för att skapa en bild av Kuba som en misslyckad stat, där medborgarnas rättigheter trampas ner. Planen omfattar också ansträngningar för att rekrytera andra länder att ansluta sig till den ekonomiska aggressionen, och för att pressa Förenta staterna själva att vidta ännu mer bestraffande åtgärder i större skala.
Sanningen segrar alltid, oavsett hur kraftfulla verktyg vi har i dag för att dölja eller förvränga den. Lögnerna må sprida sig lika snabbt som COVID-19-viruset och ha förmågan att förvirra och smitta många, men de kommer inte att kunna bryta detta heroiska folks vilja, som prövats så många gånger. Trots imperialismens planer besegrar vi pandemin, liksom vi har besegrat och kommer att besegra deras aggressiva planer, oavsett hur elaka kampanjerna eller förtalen är. Blockaden är och kommer under överskådlig tid att fortsätta att vara ett grundläggande hinder för våra strategier och möjligheter till ekonomisk tillväxt och utveckling, men den är inte ett oöverstigligt hinder. Vi kommer att fortsätta att kämpa outtröttligt mot den, med stöd av det internationella samfundet.
Vår utveckling och folkets välbefinnande är nödvändigtvis beroende av den ansträngning vi gör och den intelligens vi tillför uppgiften, medvetna om att det grymma amerikanska kriget kommer att bestå så länge som det landets önskan att kontrollera Kubas öde kvarstår. Blockaden är inte bara avsedd att straffa oss för vårt motstånd. Den är en vardaglig del av ansträngningarna för att förhindra att socialismen förknippas med tillväxt, framsteg eller välstånd. Nej! Socialismen är inte skyldig till våra problem. Endast socialismen kan förklara det faktum att vi har överlevt denna grymma, folkmordsmässiga belägring utan att ge avkall på utvecklingen. Som jag uttryckte för några dagar sedan vid centralkommitténs plenum beror ett värdigt svar på denna oförtjänta bestraffning enbart på oss. Vår originalitet måste vara lika stor som illviljan hos dem som försöker underkuva oss. Revolutionen har kännetecknats och kommer alltid att kännetecknas av vårt folks förmåga att göra motstånd och skapa.
Vår ekonomiska och sociala strategi för att stimulera ekonomin och möta den globala kris som orsakats av COVID-19 var det första svaret. Den justerade landets prognoser med tanke på den nya situationen utan att ge avkall på vårt utvecklingsprogram fram till 2030. Det är ett revolutionärt svar med flexibilitet och förmåga att anpassa sig till komplexiteten i helt nya och oförutsägbara situationer, som pandemin i sig. Det är ett svar som bygger på våra styrkor och tar hänsyn till befintliga begränsningar.
För att främja utvecklingen av ett förvaltningssystem för staten som bygger på vetenskap och innovation har vi skapat det nationella innovationsrådet, för att ge specialiserade råd som kommer att påverka beslutsfattandet och våra mest angelägna problem. Bland de åtgärder som vidtagits för att komplettera den ekonomiska och sociala strategin har mer än sextio åtgärder godkänts för att stimulera produktion och distribution av livsmedel, tillsammans med andra som syftar till att öka effektiviteten i statliga företag, uppmuntra nya ekonomiska aktörers verksamhet (de så kallade mipymes [små och medelstora företag]), undanröja hinder i processer och skapa produktionskedjor.
Samtidigt har vår stat under ett år med så många begränsningar gjort en intensiv internationell insats för dialog, utbyte och samarbete med andra nationer och deras ledare, genom att delta i toppmöten – virtuellt och, i mindre utsträckning, ansikte mot ansikte – som har gjort det möjligt för oss att upprätthålla solida förbindelser med det internationella samfundet och i synnerhet med vänskapliga nationer. Som ett uttryck för Kubas oföränderliga engagemang för solidaritet, som erkänns med tacksamhet över hela världen, har cirka 57 sjukvårdsbrigader från Henry Reeve-kontingenten direkt konfronterat COVID-19 i 40 länder.
Jag har tillåtit mig att insistera på externa faktorer som syftar till att försvaga oss eftersom vi, under fyrverkerierna av icke-konventionell krigföring och det öronbedövande rabalder som professionella hatare producerar på Internet, skulle kunna hamna i misstaget att inte erkänna våra egna styrkor, att inte uppskatta våra obestridliga framsteg under dessa två senaste år som plågats av utmaningar och osäkerhet världen över. Låt oss börja med lagstiftningsarbetet, som bör bidra mycket till landets institutionella karaktär.
Under denna sammanträdesperiod har vi, i enlighet med den överenskomna tidsplanen, godkänt fyra viktiga lagar som utgör en transcendental reform av landets rättsliga och processuella ordning. Det är inte mer än rättvist att erkänna de ansträngningar som gjorts under de villkor som pandemin medfört. Dessa normer konkretiserar innehållet i Kubas konstitution och förstärker medborgarnas rättigheter, i harmoni med samhället som helhet. De är resultatet av en bred, kreativ och deltagande process, till vilken direktörer och specialister vid domstolarna, justitieministeriet, kollektiva juridiska grupper och universitetsprofessorer bidragit, förutom en del av vårt folk.
Vi måste fortsätta att förbättra denna praxis vid utarbetandet av lagstiftning, för att se till att varje lag som vi godkänner är resultatet av bidragen från alla som har anknytning till den aktuella frågan och som, när så är lämpligt, har rådfrågats med folket på olika sätt. De normativa bestämmelser som godkänts placerar landet i framkant när det gäller den mest avancerade och moderna lagstiftningen på detta område och återspeglar en anda av förnyelse, genom att bekräfta tillgången till rättvisa för alla, utvidga rättssäkerheten och på så sätt bidra till att konkretisera begreppet socialistisk rättsstat och social rättvisa, som erkänns i artikel 1 i Magna Carta.
Lagen om domstolar stärker landets rättsliga funktion, stärker rättsväsendets oberoende och domarnas roll i samhället och anpassar dess struktur och verksamhet till dagens krav. I lagen erkänns grundläggande principer i rättsliga frågor, bland annat konstitutionens överhöghet, opartiskhet, jämlikhet, fri tillgång till rättslig prövning och folkligt deltagande. Den straffrättsliga processen, i enlighet med lagen, är försedd med större garantier för alla inblandade. Bland de viktigaste inslagen kan nämnas stärkandet av de rättigheter och garantier som erkänns i konstitutionen och internationella fördrag, erkännandet av offer och skadelidande som processuella subjekt, förväntade former av lösningar i processerna, behandling av personer mellan 16 och 18 år som åtalas och åtalas. Viktiga är också bestämmelser som garanterar rättsligt bistånd från början av varje process, tillsammans med domstolskontroll av den förebyggande åtgärden förvarstagande i alla skeden av processen, frågor som togs upp under det folkliga samrådet om konstitutionstexten.
Lagen om administrativa förfaranden kommer, förutom att denna fråga för första gången blir oberoende i förfarandebestämmelserna, att garantera medborgarna möjligheten att lämna in klagomål till domstol om de anser att deras rättigheter har kränkts av den offentliga förvaltningen. Slutligen standardiserar processlagen förfarandena för civilrättsliga, handelsrättsliga, familje-, arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga frågor. Den stärker skyddet av människor i utsatta situationer och fastställer åtgärder för att verkställa rättsliga beslut, bland andra relevanta frågor.
De fyra godkända lagarna utgör en utmaning för de ansvariga för rättsväsendet, med tanke på behovet av att utbilda dem och garantera att de genomförs på ett lämpligt sätt för att garantera en snabb och effektiv rättskipning. Vi upprepar vår vilja att fortsätta att följa den tidsplan för lagstiftning som parlamentet har godkänt och därmed utveckla innehållet i vår socialistiska konstitution.
Den åttonde partikongressen inledde värdefulla debatter och erbjöd grundläggande direktiv som tjänar som referenser och drivkraft i det vi gör. Under evenemanget togs de mest utmanande problemen i vår verklighet upp: klyftorna, bristerna i kommunikationen, behovet av att främja dialog, deltagande och folklig kontroll, livet i våra bostadsområden, arbetet i mass- och samhällsorganisationer, uppmärksamheten på utsatta befolkningsgrupper, kunskapen om våra ungdomars problem och intressen, byråkratiseringen av samhällsarbetet, men framför allt blockadens effekter på alla kubaners vardag och den höga grad av politisk känslighet som krävs för genomförandet av Tarea Ordenamiento. Reformprocessen genomfördes under svåra omständigheter, eftersom den ansågs vara ett icke uppskjutbart steg för att öka företagens effektivitet, men den fick en oönskad effekt på medborgarnas liv, vilket i dag framför allt tar sig uttryck i en kraftig inflation.
Vice premiärminister Alejandro Gil förklarade orsakerna till och möjliga lösningar på detta problem utförligt i sitt betänkande, så jag ska inte försöka göra detsamma, förutom att säga att vi är medvetna om dess allvar och att det är regeringens prioritet att ta itu med det och stödja utsatta människor. Flera delar av den ursprungliga utformningen har korrigerats med hänsyn till folkets åsikter. Vi tänker inte ljuga och säga att detta kommer att lösas med ett penndrag; jag kan bara säga att revolutionen aldrig kommer att göra något som strider mot folkets intressen och krav. Och jag är personligen övertygad om att vi kommer att klara denna utmaning, precis som vi har övervunnit andra till synes oöverstigliga utmaningar.
De riktlinjer som uppdaterades vid den åttonde partikongressen och det som gäller denna femårsperiod i den nationella planen för ekonomisk och social utveckling fram till 2030 utgör grunden för strategin för att stimulera ekonomin, som vi har beslutat att ekonomi- och planeringsministeriet ska ansvara för genom sina makroekonomiska och andra program.
I tio år har den permanenta kommissionen för genomförande och utveckling av politiska riktlinjer arbetat med att uppdatera den ekonomiska och sociala modellen för socialistisk utveckling, men vi har beslutat att det är dags att avaktivera kommissionen och överföra dess huvudfunktioner till ekonomi- och planeringsministeriet. I dag har vi bättre förutsättningar att förbättra regeringsarbetet i nära samverkan med folkmaktsorganen, som har en stor outnyttjad potential. Jag kan inte tänka mig någon bättre plats än denna för att reflektera över vad vi förväntar oss av vår folkmakt. Folkmakt – äkta och nyskapande folkmakt, och därmed också ifrågasatt och angripen av dem som inte erkänner den eller fruktar dess exempel – utgör grunden och kärnan i det kubanska politiska systemet. Att stärka den är att stärka vårt folks initiativ och direkta handling i konsolideringen av socialismen.
Just detta sammanträde i församlingen har gett oss goda skäl att föreslå en kritisk och reflekterande diskussion om deltagande och folklig kontroll och dess olika former, mekanismer och förfaranden. Men jag påpekar också vikten av att genomföra dessa analyser i alla sociala miljöer, alla statliga institutioner och organ på alla nivåer, för att uppmuntra kreativt och ansvarsfullt agerande i den revolutionära socialistiska processen.
Om samtalen med företrädare för olika organisationer och sociala grupper – det vill säga möten med sektorer och rundturer i provinser och stadsdelar – har lärt oss något, så är det behovet av att anta nya arbetssätt som bättre återspeglar landets sociala heterogenitet, att på ett adekvat sätt kanalisera medborgarnas oro och bidrag och att svara på varje begäran som tas emot i tid, på ett relevant och välgrundat sätt inom den fastställda tidsramen och det fastställda förfarandet. Det är absolut nödvändigt att dra nytta av folkets kunskaper, styrkor och initiativ, inte på ett formellt sätt utan organiskt och respektfullt, i medvetande om att principen om medansvar i denna praxis accentueras på vägen mot största möjliga sociala rättvisa. När vi talar om innovation som en av pelarna i den statliga förvaltningen, tänker vi också på våra medborgares makt. Den socialistiska demokratin kräver att man gör, förnyar, förändrar och permanent omvandlar formerna för demokratiskt deltagande.
Konstitutionen från 2019 och de lagar som godkänts av folkmaktens nationalförsamlings nuvarande lagstiftande församling utgör den rättsliga grunden för våra åtgärder, som vi kommer att fortsätta att utveckla tillsammans med rättssystemet: åtgärder som stimulerar, främjar och konkretiserar det folkliga deltagandet har en defensiv och konstruktiv betydelse för socialismen. Immobilitet och formalism i regeringsorganen på lokal nivå är lika skadliga som paternalism, t.ex. när det gäller leverans av varor och resurser utan att beakta vikten av socialt deltagande.
Deltagande är kärnan och det bästa försvaret för vår socialism. Motsatsen tjänar bara revolutionens fiender och deras mål att återgå till kapitalism på Kuba. Diskussionsfrihet, utövandet av kritik och självkritik är avgörande för att fortsätta att gå framåt, skapa och älska. Vi måste lyssna, föra en dialog och lyssna på vårt folks förslag. Vi måste genomföra folkliga samråd om frågor av lokalt och nationellt intresse, främja deltagarbudgetar för att bland oss alla bestämma var och hur offentliga medel bäst ska spenderas, med tonvikt på det lokala, grannskapet, kommunen. Vi bekräftar här på nytt partiets, statens och det kubanska samhällets vilja att respektera, främja och garantera konstitutionella rättigheter, ett åtagande som uttrycktes under processen för konstitutionell reform – som hade som kulmen den bindande folkomröstningen för att godkänna 2019 års konstitution – och i alla de åtgärder som vidtas dagligen för att garantera skyddet av rättigheterna.
Dessa svåra pandemimånader är det bästa beviset på hur staten – med stöd av forskare, hälsovårdspersonal, lärare, arbetare, campesinos, soldater, ungdomar och studenter – har arbetat hårt för att minska antalet infektioner och dödsfall, i samhällen och stadsdelar, på arbetsplatser, i politiska och sociala massorganisationer. Medborgarnas deltagande räddar liv! Huvudpersonerna i denna process är de som bygger vår heliga enhet, de som utvecklar nationens förmåga till motståndskraft, värdighetens väktare: vårt folk. När vi går vidare med massvaccinering, med särskild uppmärksamhet på barn och ungdomar, visar vi vårt engagemang för ett omfattande skydd av den nya generationens rättigheter på Kuba. Att sådana insatser är vardagliga händelser gör dem inte på något sätt mindre extraordinära.
Vi har åtagit oss att erkänna och främja familjernas rättigheter och utveckla principerna om familjernas mångfald, mångfald, jämlikhet och icke-diskriminering. Som ett resultat av denna avsikt har vi nu ett preliminärt utkast till familjekodex – ett gediget, rigoröst dokument som bygger på människans värdighet som det högsta värdet som stöder erkännandet och utövandet av skyldigheter och rättigheter. Vi är övertygade om att vi genom processer med specialiserade samråd, folkligt samråd och debatter i folkmaktens nationalförsamling kommer att nå fram till den lagstiftande folkomröstningen med ett utkast till familjelag som kommer att placera Kuba bland de mest avancerade länderna i världen i denna fråga. Detta är bara några exempel bland många andra, bland annat det nationella programmet för kvinnors främjande, det nationella programmet mot rasism och rasdiskriminering och lagdekretet om arbetande kvinnor och moderskap, som visar att revolutionen respekterar, främjar och garanterar jämlikhet och demokrati.
Denna församling godkände nyligen ett viktigt uttalande som fördömer den amerikanska regeringens inblandning i våra inre angelägenheter och dess oacceptabla roll som anstiftare och underlättare av de aktuella provokationerna. I samma sal, där 2019 års konstitution diskuterades ingående fram till dess att den godkändes, kan jag inte låta bli att hänvisa till både de subtila och flagranta försök med vilka revolutionens motståndare, av vilka många attackerade den process som ledde till dess godkännande, i dag försöker använda de rättigheter som den garanterar för att förstöra det arbete som konstitutionen försvarar och skyddar. Enligt artikel 56 i Magna Carta: “Rätten att samlas, demonstrera och förenas i lagliga och fredliga syften erkänns av staten så länge den utövas med respekt för den allmänna ordningen och med iakttagande av de föreskrifter som fastställts av lagen.” Utövandet av rättigheter innebär att skyldigheter uppfylls, bland annat respekt för den ordning som fastställs i konstitutionen, som är ett uttryck för principen om folkets suveränitet. Lagarnas lag kan inte tolkas efter eget gottfinnande, och än mindre i intresset av dem som är de första som inte respekterar den. I artikel 7 i konstitutionen anges att den “är statens högsta lag”. Alla är skyldiga att följa den. Bestämmelser och handlingar av statliga organ, deras direktörer, tjänstemän och anställda, liksom av organisationer, enheter och individer ska följa dess bestämmelser”. Vår författning avskriver principerna om folkens oberoende och suveränitet, erkänner rätten till självbestämmande uttryckt i friheten att välja vårt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system, fördömer direkt eller indirekt inblandning i någon stats inre eller yttre angelägenheter, inklusive väpnad aggression, alla former av ekonomiskt eller politiskt tvång, ensidiga blockader i strid med internationell rätt och alla andra typer av inblandning eller hot mot staternas integritet.
Rättigheterna är inte obegränsade. Begränsningarna fastställs också i konstitutionen och omfattar andras rättigheter, kollektiv säkerhet, allmän välfärd, respekt för allmän ordning, konstitutionen och lagar. En demonstration upphör att vara fredlig i det ögonblick då deltagarna försöker förändra det normala samhällslivet, den sociala freden, uttrycker sin avsikt att undergräva den konstitutionella ordningen och positionera sig som oppositionen till socialismen, och i ännu högre grad när allt detta sker enligt ett manuskript som tjänar de politiska intressena hos en utländsk regering som har fört ett ekonomiskt krig mot vårt land i sex decennier.
Jag vill särskilt uttrycka vår tacksamhet till forskarsamhället, som har uppmanats att förse oss med de verktyg som endast vetenskapen kan och bör bidra till de ekonomiska och sociala processerna i denna tid. Tack vare Fidels visionära politik för att främja vetenskapen och den kontinuitet som Raúl gav detta arbete, tack vare den talang, det engagemang och den hängivenhet med vilka flera generationer av kubanska forskare har utbildats, har vår regering kunnat möta det fruktansvärda hotet från en pandemi som inte liknar någon annan i Latinamerika eller tredje världen. När vi inom en inte alltför avlägsen framtid granskar dessa år kommer vi att vara tvungna att först och främst tala om sjukvårdspersonal, kreativa forskare och akademiker som kom ut ur sina klassrum för att dela med sig av sin kunskap.
Och vi kommer också att tala om våra väpnade institutioner, de revolutionära väpnade styrkorna och inrikesministeriet, som på ett avgörande sätt bidrog till att stödja ansträngningarna att hantera situationen och som tog på sig det farliga uppdraget att producera, transportera och leverera syre till sjukhusen under landets mest kritiska timmar. Jag måste också erkänna de revolutionära väpnade styrkornas företagssystem för dess oumbärliga bidrag till landets ekonomi, som har försett oss med grundläggande resurser under nödsituationer.
Endast ett organiserat land med ett ledarskap som är förenat i ett gemensamt syfte – att skydda nationen – kan sätta de högsta målen i de svåraste timmarna. Eftersom vi visste att vår nation, som var blockerad och utan ekonomiska resurser, inte kunde sträva efter att skydda sin befolkning från hotet från pandemin, bad vi vårt forskarsamhälle om en suverän lösning för att möta spridningen av sjukdomen.
I dag är vi det första landet i Latinamerika med tre vacciner och två vaccinkandidater under utveckling, och det första i världen som börjar vaccinera barn mellan 2 och 18 år. På vägen dit har vi upplevt hårda slag: toppar av nya infektioner, fulla sjukhus, kriser när det gäller tillgången på sängar och syre, smärtsamma dödsfall, ökad spänning i samband med elkraftverkens haverier, begränsad tillgång till mediciner och mat. Den antikubanska mobben, som räknade med att vårt slut var nära, gick oss på nerverna med krav på ett humanitärt ingripande och till och med en militär invasion. De brydde sig inte ens om att titta på historien om hur nationer som “räddats” av yankee-trupper eller trupper från Nordatlantiska fördragsorganisationen har slutat under detta århundrade. Men det kubanska folket känner till denna historia, de är informerade, och det goda folket i världen känner också till den. Med denna medvetenhet organiserades solidaritetsdonationer, och de fortsätter att anlända till Kuba.
Under de senaste veckorna har antalet nya infektioner och dödsfall minskat betydligt. Eleverna gör sig redo att återgå till skolan och landet förbereder sig för att öppna gränserna för att ge syre åt ekonomin. Vi har lust att fira för våra barn, läkare, vetenskapsmän, våra vacciner och vårt folk; för Fidel, som gång på gång återkom till sin legitima tro på människan för att rädda liv och lysa upp horisonten. Det finns mer än ett skäl till att vårt firande bör vara ansvarsfullt och återhållsamt. I många delar av världen uppstår nya utbrott av pandemin mitt i den kris som orsakats av den ekonomiska nedgången. Detta är den värld vi lever i och det är upp till oss att ta risken. Låt oss se till att denna framgång blir bestående.
Den 15 november 2021 kommer Kuba att öppna sina gränser igen, eleverna kommer att återvända till skolan och Havanna, den värdiga huvudstaden, kommer att invänta sitt 502-årsjubileum för att fira, vilket den inte har kunnat göra de senaste två åren. Det nationella livet kommer att återuppta sin gång, med största glädje, men med vaksamhet. Den fred och harmoni som kännetecknar livet på våra gator kommer att fortsätta att råda. Ingen kommer att förstöra vår fest! Vi är nu vaccinerade mot COVID-19, och vi har alltid varit vaccinerade mot rädsla! Vi har ett hemland och vi försvarar livet! Och vi förblir trogna “¡Patria o Muerte!”. Vi kommer att segra!
Från vänster till höger: Paul Sweezy, Paul Baran, Fidel Castro och Leo Huberman (1960).Fidel Castro med Paul Sweezy (höger i förgrunden), Leo Huberman och Paul Baran (1960).
Om författaren: Miguel Díaz-Canel Bermúdez är förste sekreterare i Kubas kommunistparti och president i Republiken Kuba.
Denna artikel publicerades ursprungligen av Granma den 29 oktober 2021. Svensk översättning från den engelska anpassningen av Hampus Cronander.
av Germán Sánchez Otero för Monthly Review, 24. januari 2022
“Callejón de Hamel, epicentrum för afrokubansk kultur i Havanna”, Adictos a los Viajes, juni 2013.
Jag delar med mig av mina tankar om Kubas kommunistiska partis (PCC) åttonde kongress – som hölls den 16-19 april 2021 – och andra teman om Kubas nuvarande verklighet från mitt ödmjuka och hetsiga hörn som revolutionär militant. Liksom många av mina landsmän vill jag bidra till lösningen av de problem som påverkar vår nation, inte bara de specifika miljöer där vi existerar och agerar.
Kriterier och förslag
Raúl Castros och Miguel Díaz-Canels tal under den åttonde kongressen utgör en uppdaterad politisk vägledning för partiet och revolutionen, som innehåller potentiella lösningar på en bred repertoar av problem och uppmuntrar till nya reflektioner och förslag. Dessa utesluter inte kontroversiella aspekter eller underrepresenterade teman.
Efter att ha hört tusentals åsikter i köer, i andra kollektiva utrymmen och bland vänner, familj och kollegor, eller läst i många digitala forum, tror jag att de flesta människor uppmärksammar konkreta resultat snarare än tal.
Under kongressen ratificerade PCC att den bara kommer att kunna vägleda folket om den är en central del av dem, att den finns till för att tjäna och leda folket – samtidigt som den också ömsesidigt tar deras ledning och följer deras exempel – mot tydliga mål som har omedelbara framgångsrika resultat, inte bara långsiktiga mål.
Detta är den svåraste konjunktur som revolutionen har upplevt sedan dess svindlande epos på 1960-talet – till och med mer kritisk än krisen under den särskilda perioden, som var som värst mellan 1991 och 1994. Det är brådskande att bryta och övervinna den pessimism och osäkerhet som sprids bland många människor som identifierar sig som revolutionära och patriotiska. Den förlamar, försvagar, kan generera desperata individuella lösningar och är en fruktbar jordmån för olika gifter och subversiva planer för imperiet att blomstra.
En sådan komplexitet gör det nödvändigt att möta och lösa angelägna problem snabbare och att minska underskott som ackumulerats under årtionden. Samtidigt krävs det att man släpper tunga bördor, inklusive politiska och statliga kadrer som inte klarar av att hantera den nya tiden. Detta har börjat ske, men inte i den omfattning eller takt som krävs.
Det kommer inte att finnas några magiska lösningar – det vet de flesta människor. Men det är nödvändigt med brandgator mot de olika “bränder” som finns över hela ön, på vissa platser mer än andra. Det handlar bland annat om en överväldigande ökning av priserna på livsmedel och andra viktiga varor, betydande brist på mediciner, ökande korruption, miniförsäljningar i samband med olagliga affärer, ineffektivitet och svagheter hos ledningskadrerna och otillräckliga institutioner på olika nivåer, för att nämna några exempel.
Det räcker inte att ha utmärkta dokument som definierar de ekonomiska och sociala målen på medellång och lång sikt, liksom teoretiska begrepp om vår socialistiska övergång. Även detta kan vara ett tveeggat svärd på det ideologiska och politiska området om det inte finns några påtagliga resultat – nationellt och lokalt – som skapar en visshet hos majoriteten av medborgarna om att det är möjligt att övervinna den nuvarande situationen och gå framåt. Ett positivt exempel är de många positiva effekter som framgången för de fem vaccinkandidaterna, varav en redan har godkänts, och framstegen med vaccinering har haft på vårt folk.
Även om det alltid finns utrymme för förbättringar utgör vår konstitutionella och institutionella ordning och de styrdokument som godkänts av PCC en exakt karta för navigering. Det avgörande nu är att styra båten i den högsta hastighet som den “perfekta stormen” tillåter, för att komma ut ur det mest riskfyllda området.
De flesta medborgare förstår att den långvariga blockaden, Donald Trumps drakoniska åtgärder som förvärrat den och pandemin är viktiga orsaker till de allvarliga problem vi lider av. Men många av oss är också överens om att de inte är de enda. Bland folket råder den åsikten att vi måste fokusera på att förändra och förbättra allt som ligger inom landets räckhåll, och inte göra sådana realiteter av utländskt ursprung till förevändningar för att rättfärdiga brister och endogena fel.
Vi får inte glömma det som Díaz-Canel alltid betonar: att vi inte får tröttna på att upprepa våra argument mot imperiets folkmordspolitik. Skäl och bevis, ja, välformulerade och övertygande – men aldrig som en täckmantel för fel och ineffektivitet under förevändning av blockaden.
Att göra motstånd och avancera är två nyckelverb. Men det är också nödvändigt att betona idén om att göra båda utan att förlora kursen. Det är nödvändigt att förhindra att de desperata smittar andra med sin panik och de magiska lösningar de föreslår, eller att sirenerna förför sjömännen till havet där de slutar med att drunkna.
Det handlar inte om att täcka öronen med smält vax eller binda sig vid fartygets mast, som Odysseus gjorde för att undvika att ge efter för sirenernas sång. Man måste lyssna och se allt. Man får aldrig hålla fast vid något och aldrig förlora initiativet. Agera med lätthet och snabbhet, alltid baserat på stora majoriteters klarhet och samförstånd. Avvisa ödesdigra förförelser, som i dessa tider av långvarigt mörker kan uppfattas som de enda möjliga ljusen.
Den ekonomiska dimensionen av krisen har med rätta lyfts fram, liksom de begrepp, den politik och de mekanismer som används för att fortsätta på utvecklingens väg. I detta avseende är de personliga bidragen från framstående kubanska ekonomer från flera generationer, inklusive några tidigare ministrar, lovvärda. Frågan om ekonomiska reformer (“uppdatering av den ekonomiska och sociala modellen”, enligt den officiella diskursen) har varit den axel kring vilken många av dessa texter har kretsat.
Det är värt att lyfta fram uthålligheten och lojaliteten hos nästan alla dessa specialister, som inte har gett upp sina ansträngningar att föreslå ekonomiska formler för genomförande. Dessa idéer har omfattat de övergripande och sekventiella sätten att genomföra reformen, vikten av harmoni mellan olika ekonomiska aktörer, betoning på de små och medelstora företagens dynamiska roll och behovet av att undvika de skador som orsakas av förseningar i genomförandet av det som har godkänts sedan PCC:s sjätte kongress.
Utan att försumma ekonomins betydelse är det viktigt att bedöma krisens omfattning, med den socialistiska övergången på Kuba som ledstjärna, och att finna samverkande lösningar. Ekonomiska teorier och mekanismer måste harmoniseras med och underordnas riktlinjer för den politiska strategin.
Under den senaste tiden har ekonomer och andra medborgare, som alla är engagerade i revolutionen och som förespråkar modellen “marknadssocialism” och andra begrepp och metoder som styr Kina och Vietnam, fått större utrymme. Det är logiskt att sådana framgångsrika erfarenheter är attraktiva och till och med bländande mitt i vår enorma kris. Det är nödvändigt att känna till dem, fundera över dem och återskapa de element som kan anpassas till våra föreställningar om den socialistiska övergången. Jag uppskattar att det är så revolutionens ledarskap har agerat, och det återspeglar den åsikt som dominerar bland majoriteten av våra ekonomer, särskilt de som har studerat dessa två asiatiska socialistiska länder.
Det är nödvändigt att kalibrera dessa särskilda historiska processer, utvecklingen av deras respektive ekonomisk-sociala formationer, kulturella särdrag, geopolitiska och geoekonomiska sammanhang, befolkningsstorlekar, utvecklingsnivåer inför reformerna, framgångar och misstag, bland andra faktorer som kan tjäna som användbara lärdomar. Men att kopiera skulle vara självmord. Här är det lämpligt att påminna om Simón Rodríguez’ aforism: “Antingen uppfinner vi eller så gör vi fel”. Det är dags att sluta med misstaget att en gång ha trott att man på andra sidan Atlanten hade upptäckt hur man skapar socialism. Skadliga spår av den kopia som vi gjorde av den felaktigt benämnda “realsocialismen” finns kvar i dag, till och med i föreställningar och praxis inom PCC och staten. Vi har erfarenhet och visdom – folket och dess politiska och intellektuella ledarskap – som inte får förväxlas med idéer som försöker få oss att tro att det förlovade landet den här gången ligger bortom Stilla havet.
I den ångest som orsakas av den nuvarande exceptionella krisen är det klokt att komma ihåg att Kuba har ett arv av sociala, politiska (interna och externa), militära, ekonomiska, vetenskapliga, kulturella, idrottsrelaterade, etiska, moraliska och ekologiska landvinningar – frukter av vår uppfattning om socialismen och otaliga erfarenheter som samlats under mer än sextio år. Detta är inte för att förringa revolutionens fel, brister, problem och sårbarheter, som i dag är mer synliga än någonsin.
Bland misstagen, upprepar jag, finns de komponenter som vi kopierade från den sovjetiska modellen. Men vår revolutionära process förmåga att fortsätta efter det att dessa “strategiska allierade” förflyttades för trettio år sedan är också anmärkningsvärd. Är det inte exceptionellt att ha överlevt “realsocialismens” hekatomb – när ingen i världen trodde att det var möjligt – och att dessutom kunna utvärdera orsakerna till och konsekvenserna av detta resultat? Det senare innehåller viktiga lärdomar som måste identifieras av PCC.
Den åttonde kongressen uppdaterade de två dokument som utgör dess teoretiska vision och ekonomiska och politiska riktlinjer, vilka båda bygger på ackumulerade erfarenheter och kollektivt tänkande på Kuba under mer än sex decennier. Om de används fullt ut – det vill säga utan doktrinär stelhet eller manipulation – utgör de en vägledning för att fortsätta att gå framåt mot socialismen.
Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?
Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.
Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.
Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.
Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.
Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.
Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.
Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.
När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.
Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?
Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.
Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.
Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.
Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.
Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.
Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.
Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.
När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.
I denna anda är det viktigt att skapa samförstånd på en inkluderande grund i alla aspekter av samhället, eftersom det alltid är mycket svårt att nå majoritetens förståelse. Vi måste sträva efter det och göra vad som krävs för att det skall bli så. Fidel uttryckte det väl i sitt tal till intellektuella i juni 1961: “Revolutionen måste bara avstå från dem som är oförbätterligt reaktionära, som är oförbätterligt kontrarevolutionära.” Det är sant att det har funnits otaliga exempel på sådana kontrarevolutionärer, men det har också funnits fall där oberäkneliga handlingar har lett till ett undvikbart avståndstagande och brytningar, som till och med involverat en del av dem som identifierar sig med revolutionen. Det skulle vara bra att försöka lösa de fall som inträffat under de senaste åren, vissa med skadliga offentliga konsekvenser för revolutionen, något som jag tror fortfarande är möjligt. Partiet bör genomföra detta helande medan fackföreningar och andra organisationer identifierar nyckelpersoner inom sina områden som kan hjälpa till att läka dessa sprickor.
Aldrig har det funnits så många debatter och korsvisa idéer i vår skärgård. Jag gratulerar. Överallt och alltid finns det överläggningar. Sociala nätverk och andra kommunikationskanaler som inte är personliga har exponentiellt mångdubblat det som alltid har funnits bland kubaner och i det kubanska samhället. Låt oss glädja oss, vår demokrati är rikare för det.
Det imperialistiska greppet har dock skärpts i extremis under de senaste åren. Tillsammans med pandemins angrepp, effekterna av Venezuelas kriminella omringning av vår ekonomi, de underskott som ackumulerats genom vår ojämna socialistiska övergång, långsamheten och sicksacksnacket i antagandet av vissa beslut, befinner vi oss i ett krismässigt träsk. Att helt och hållet omarbeta den ekonomiska och politiska modellen är ett extremt svårt pussel. Så mycket att många tror att det inte längre är möjligt att genomföra.
Sådana skeptiska (och ofta förvirrade) landsmän utgör en mycket viktig sektor, och partiet bör prioritera uppmärksamheten på den överallt. Utan att inkludera denna sektor i den stora förenade kraft som krävs för att driva revolutionen, när så många vindar blåser mot oss, kommer det att bli omöjligt att ta sig ur krisen och gå framåt.
Den åttonde kongressen och partiet
Det är uppenbart att revolutionens ledning beslutade att organisera den åttonde kongressen framför allt utifrån partiets strukturer på central nivå, utifrån de erfarenheter som politiska och statliga ledare och kadrer samlat på sig och utifrån den omfattande information de hanterar. Besluten och utvecklingen av mötet var genomtänkta och förberedda i förväg.
Jag anser dock att man missade ett tillfälle att omsätta i praktiken några av de begrepp som med stor tydlighet formulerades i Raúls och Díaz-Canels respektive tal. Bland dem fanns behovet av att uppnå största möjliga deltagande och samförstånd mellan folket och partiet i beslutsprocesserna, att vårda den önskade enheten och berika de ömsesidiga banden mellan parti och folk.
Det format som användes för den åttonde kongressen tog inte tillvara på de 700 000 militanternas rikedom av idéer och möjliga bidrag till de olika ämnena på dagordningen, och inte heller tillät det deras fulla medverkan i de slutliga besluten.
Liksom vid tidigare kongresser skulle den åttonde kongressen ha dragit nytta av visdomen hos alla medlemmar i PCC och det revolutionära folket, vilket skulle ha bidragit till högre nivåer av diskussion och enighet, vilket är så nödvändigt i denna tid. Det skulle också ha gett en möjlighet att mäta partiets band med resten av medborgarna och dess roll som statens ledande politiska kraft. Om dessa frågor inte togs upp på grund av de begränsningar som pandemin medförde, skulle de ändå ha kunnat (och borde) ha navigerats med realism och kreativitet.
Såvitt jag vet väckte kongressen inte några höga förväntningar eller något särskilt intresse hos befolkningen under upptakten till den. Inte heller medierna hjälpte till i det avseendet. Det var knappt med avslöjanden och information. Så sent som under kongressens första dag visste befolkningen inte ens om det skulle ske någon form av direkt eller uppskjuten överföring till allmänheten av vad som hände där inne. Nyheten var att det inte fanns några nyheter.
Raúls och Díaz-Canels tal bidrog till att mildra situationen, om än inte helt och hållet. Från och med den 27 maj 2021 finns det en plan för att hålla kongressen vid liv, bland annat genom att publicera kompendiet, initiera möten i provinserna under ledning av Díaz-Canel och två rundabordssamtal med vardera tre medlemmar av sekretariatet. Det sistnämnda är en unik händelse. Diaz-Canels sista tal den 22 maj 2021 vid ett nationellt möte för kadrer är också lärorikt och ett komplement till kongressen. Det räcker dock inte med att offentliggöra dessa och andra officiella evenemang.
Kommunikationsorganen bör vara bollplank för gräsrötternas röster och ekon. De frågor som skall offentliggöras kräver olika informativa och analytiska behandlingar. Den process som kommer att aktivera kompendiet är till exempel en möjlighet att uppnå detta. Vi hoppas att de som ansvarar för att styra medierna och våra journalister kommer att ta tillfället i akt att rätta till de fel som Raúl påpekade i sitt tal. Fram till i dag, när detta skrivs (nittio dagar senare), har detta inte varit fallet.
För att detta skall kunna ske anser jag att huvudansvaret ligger hos partiledningen på nationell nivå och provinsnivå. Det skulle kunna vara nytt och berikande för sekretariatet att hålla möten med partikärnor och medborgargrupper från gräsrötterna, att lyssna direkt och “rent”, utan medling, på de frågor som militanterna och befolkningen tar upp. Avsaknaden av information i medierna om partiets verksamhet på arbetsplatser och i samhällen har alltid väckt min uppmärksamhet. Det verkar som om partiets kärnor och militanter inte har någon direkt kommunikativ närvaro i pressen. Partiets offentliga uttryck för sina överläggningar är osynliga. Inte ens i Granma, PCC:s officiella organ, återspeglas kaderns arbete, deras bidrag, erfarenheter, misstag och framgångar. Partiet är i denna mening ett slags loge. Jag minns inte heller några karaktärer som skildras som PCC:s militanter och partiets kärnor i kubanska såpoperor, filmer, fiktionsserier och andra TV- och radioprogram. Det är svårt att förklara dessa mysterier. Partiet måste visa sig som det är i medierna och uppmuntra audiovisuella skapare att skildra partiledarnas och gräsrotsmilitanternas verksamhet, med alla deras dygder och brister, så som den ser ut i verkligheten.
Kongressens betydelse, förutom dess värde som en milstolpe för kontinuiteten, bör förklaras med attraktiva budskap som avslöjar begripliga och trovärdiga fakta och idéer. Det är brådskande att bryta med rutiner och den långsamma byråkratiska takten i besluten. Vi vet alla att tid i politiken, liksom i kriget, är en viktig fråga. Att vinna eller förlora en strid, eller att komplicera den och göra den mycket riskfylld, beror ofta på den. Om partiet är den enda möjliga efterträdaren till vår överbefälhavare, vilket Raúl så väl har proklamerat, bör vi ta till oss en fras som Fidel brukade upprepa – och praktisera – inför utmaningar: “Du kan inte förlora en minut.”
Det är svårt att uttala sig om sammansättningen av kongressdelegaterna, medlemmarna i centralkommittén och den politiska byrån, eftersom deras väsentliga biografiska uppgifter inte har offentliggjorts. Av alla medlemmarna i dessa organ – och i delegatgruppen – hur många är medlemmar i National Association of Small Farmers, hur många är industri- och byggnadsarbetare, läkare och hälsovårdspersonal, lärare och professorer, vetenskapsmän och samhällsarbetare, arbetstagare inom den privata sektorn och kooperativ, tjänste- och handelsarbetare, konstnärer, författare och kulturfrämjare, idrottsmän, journalister?
Vid sin fjärde kongress i oktober 1991 definierade PCC sig för första gången som den kubanska nationens parti. Fram till dess hade självbeskrivningen kopierats från Sovjetunionens kommunistparti: “arbetarklassens parti”. Den historiska sanningen om det senare är att det inte var ett arbetarklassens eller det sovjetiska folkets parti, utan byråkratins parti som sänkte socialismen i det landet. Att vara den kubanska nationens parti innebär viktiga åtaganden och konsekvenser. En av dem är att det måste öppna sina dörrar för alla de medborgare som uppfyller kraven för att bli militanter. De som tar på sig denna uppgift tar på sig alla medlemmars rättigheter och skyldigheter, inklusive att garantera PCC:s karaktär och framtoning som ett parti för hela folket, i Martíansk och Fidelistisk mening, och som enligt konstitutionen är utrustat med en enorm politisk makt: “den överlägsna ledande politiska kraften i samhället och staten”.
Är alla PCC:s militanter och ledare fullt medvetna om vad detta innebär, om det individuella ansvar som det innebär att vara medlem i den politiska kraft som det kubanska folket har gett ett så exceptionellt mandat? Ingen kan anta att PCC:s ovanliga makt är en “blankocheck”. Den har varit frukten av en originell historisk process som leddes av en gigant. Det osynliga men viktiga kontraktet att gå mot socialismen som vår nordstjärna är det bidrag som vi måste ta hand om mest av alla de många som den så kallade historiska generationen testamenterade till oss och som har utmärkt vårt ståndaktiga folk.
På så sätt är det i första hand partiet som ansvarar för revolutionens framgångar och framsteg, men också för revolutionens misstag, ineffektivitet, avvikelser och misslyckanden i staten och i hela det politiska och sociala institutionella systemet, på alla nivåer, från den nationella nivån till varje lokal nivå. När allvarliga misstag begås i landet och problem uppstår som en följd av detta måste partiet utan dröjsmål framföra relevant intern och offentlig kritik och agera därefter. Alla medborgare och medlemmar av militansen måste känna till denna kritik. Partiet spelar en ledande roll i samhället och staten, så det är skyldigt att söka lösningar som är relevanta för det suveräna folk som gav det sitt mandat.
Uttrycker de styrande organ som beslutades vid den åttonde kongressen – centralkommittén och i viss mån den politiska byrån – sammansättningen av militansen, nationens mångfald och därmed vårt parti? PCC:s sammansättning är inte baserad på kvoter utan styrs av kvalitativa politiska begrepp och värderingar. Men jag anser också att vi bör försöka se till att det finns en adekvat representation, att alla delar av folket uppfattar och känner att deras partimedlemmar finns där som direkta bärare av deras erfarenheter och åsikter, för att främja nationens projekt. Om det har varit möjligt att uppnå detta genom en alltmer representativ närvaro av kvinnor, ungdomar, svarta och mestiser, varför har man då inte definierat en liknande politik när det gäller andra faktorer i landets sociala sammansättning? Med tanke på att PCC är det nationella partiet, finns det då ett tak för hur många medlemmar som kan ingå i våra led? Till exempel personer utan fast anställning (av förklarliga skäl) och med exemplariskt revolutionärt beteende, bland dem de (felaktigt) kallade “hemmafruarna” och pensionärer (kanske med en viss åldersgräns).
Jag kan inte gå vidare med denna mycket komplicerade fråga utan relevant information. Men det är välkänt att det inte finns en enda intellektuell från det konstnärliga och litterära området i centralkommittén, inte heller någon ledare för deras organisationer eller statens kulturinstitutioner. Detta har aldrig varit fallet i partiets historia, och jag anser att det är en glidning som bör rättas till, i ännu högre grad med tanke på att fienden angriper oss kraftigt på detta område. Det är också slående att det nästan inte finns någon närvaro av gräsrotsarbetare (manuella och intellektuella), bönder och medlemmar i kooperativ. Det finns inte heller någon från den privata sektorn, religiösa institutioner eller samhällsvetare (förutom historikern Elier Ramírez). Detta står i kontrast till den stora närvaron av medlemmar från PCC:s direktorat på alla nivåer, från ministeriet för de revolutionära väpnade styrkorna till inrikesministeriet och till många kadrer från regeringen och andra statliga institutioner, inklusive flera företag.
Detta är förnuftigt och har historiskt sett varit fallet, men samtidigt frågar jag mig: Varför inte välja en centralkommitté med en större representation av andra delar av samhället, även om det skulle innebära att det skulle bli ett större organ? Det är också viktigt att veta hur kandidaterna väljs ut, vilka organ som föreslår en viss kandidat, vilka argument som läggs fram inför plenarsammanträdet, vilka åsikter som delegaterna har, och så vidare. Det skulle vara bra att ha information om sanktioner inom partiet och vilka de mest återkommande problemen är inom leden. Det skulle också vara bra med uppgifter om medlemsantal och ålderssammansättningen bland medlemmar och kadrer. Om tendensen är att bli äldre, vilket verkar vara tydligt i den centrala rapporten, bör vi diskutera rekrytering av yngre militanter. Young Communist League, PCC:s ungdomsorganisation, tog bara in en tredjedel av det totala antalet nya medlemmar – är detta tillfredsställande?
Att bevara revolutionens erövringar är av stort värde, men det räcker inte efter trettio år med få relevanta ekonomiska och sociala landvinningar. Ni måste agera snabbare och effektivare. Att inte ge upp planerade mål är bra, men det är ingen garanti. Den goda nyheten är att det nuvarande ledarskapet arbetar hårt för att övervinna hindren. Tyvärr förlorades mycket tid på att fatta viktiga beslut under decenniet mellan den sjätte och åttonde kongressen. Det mest relevanta exemplet är Tarea Ordenamiento (TO, den ekonomiska reformprocessen), vars första idéer började definieras av Fidel själv åtminstone några månader före hans hälsokris 2006.
Under dessa tio år publicerades dussintals verk av olika kubanska ekonomer, nästan alla engagerade i revolutionen och vårt socialistiska projekt. De pekade på och varnade för problem, erbjöd idéer och alternativ. Blev de tillfrågade om sina åsikter och råd? Jag vet inte, även om deras analyser säkert lästes och uppskattades.
Sanningen är att krisen har tvingat fram ett stort antal åtgärder som ursprungligen föreslogs men som försenats i sitt antagande. Många människor från alla sektorer uttryckte liknande känslor via nätverk, medier och Cubadebate, och jag antar att det också skedde bland kärnor av PCC, kommittéer från Kommunistiska ungdomsförbundet, fackföreningar och så vidare.
Även om TO är utomordentligt komplicerat borde det inte ha tagit mer än tio år att förbereda. Reformer och radikala förändringar som är lika svåra eller mer komplicerade har utformats och genomförts på Kuba under kortare tidsperioder. Det är inte övertygande att skylla förseningen på de problem som är inneboende i genomförandet. Naturligtvis skulle saker och ting vara annorlunda om vi hade haft de nödvändiga resurser som krävs för att undvika de effekter som vi drabbas av i detta första skede av TO.
Jag anser att man inte bör skapa falska förväntningar på TO. Krisens effekter kan förvärras, och även om den nuvarande situationen bibehålls kommer tidens slitage utan de nödvändiga resurserna att komplicera framtiden. Vi befinner oss nu på kanten av det stup som Raúl anspelade på 2010, när det verkade som om det skulle gå framåt i olympisk takt. Folket måste internalisera detta så mycket som möjligt, men framför allt måste vi revolutionära militanter bli fullt medvetna om situationen för att kunna kräva, växa och ingripa.
En kostsam glidning gjordes i TO-processen: partiet kunde inte förena sina nödvändiga reservationer mot vissa beslut med den tidigare information som gavs till folket, som skulle förverkliga dem. Folket rådfrågades inte, särskilt inte arbetare, jordbruksproducenter och företagare.
Att partiets baser inte var förberedda på att möta en så komplicerad kamp är inget rättfärdigande. Genom att vända ryggen åt folket förlorade man möjligheten att göra framsteg i skapandet av samförstånd – som alltid är nödvändigt, särskilt vid beslut av sådan betydelse -.
Partiet agerade snabbt för att införa korrigeringar baserade på befolkningens åsikter. TO påminner oss om att intelligenta människor löser problem effektivt, medan kloka människor undviker dem. Om PCC, som Raúl sade, ska sträva efter att vara den kollektiva ersättaren för vår överbefälhavare när det gäller att leda revolutionen, kan endast åtgärder som bygger på kollektiv visdom bidra till att undvika dessa problem.
Raúl uppgav i sin rapport att TO kommer att fortsätta att genomföras i enlighet med en godkänd tidsplan, tills det är fullständigt genomfört. Det skulle vara bra att veta mer ingående vad som är planerat och genomförbart i denna tidsplan, för att förbereda medborgarna på de olika etapperna och denna gång uppnå större samtycke och deltagande.
Om det inte hade varit för pandemin, även med Trumps ondska och effekterna av de allvarliga svårigheterna i Venezuela, skulle den kubanska ekonomin i dag vara i ett bättre läge för att minska de negativa effekterna av TO och påskynda dess process. Men utan TO skulle den ekonomiska situationen vara mer komplicerad, eftersom problemen skulle förbli desamma eller värre, och förutsättningarna för en ny fas skulle ännu inte finnas.
Den extrema bristen på likviditet tvingade fram ett återinförande av försäljning i fritt konvertibel valuta. Som nämnts har detta varit nödvändigt trots att man begränsat ett av målen för TO: avskaffandet av den dubbla valutan och dess skadliga inflationseffekter. Jag tror inte att denna nödvändiga åtgärd ännu har förståtts av alla människor, vilket konstateras i den centrala rapporten till kongressen. Många människor har missförstånd. Det är inte en fråga som har lösts i befolkningen. Tvärtom har fienden bland sina prioriteringar att förvirra och irritera människor.
Det är sant att ingen kan förutsäga hur länge denna anomali kommer att pågå, men det är viktigt att förhindra att nödvändigheten blir en dygd. Vi måste alltid tänka på allt som kan göras för att denna valutaförvrängning bara ska pågå så länge som nödvändigt. För att återupprätta ekonomin måste bland annat de nuvarande monetära snedvridningarna rättas till. Upprepa alltid (och agera i detta syfte): det är en tillfällig åtgärd för att rida ut den extrema krisen och förhindra att byråkratin anpassar sig till den.
Att uppnå konvertibilitet för den kubanska peson kan ta lång tid och kan i sin tur vara en nyckelfaktor för att ekonomin skall fungera smidigt. Den optimala tidpunkten för att skapa konvertibilitet måste vara strikt, inte förlängd en enda minut längre än nödvändigt, eftersom den dubbla valutan orsakar mycket skada, etiskt och politiskt, och inte bidrar till ekonomisk återhämtning.
Staten har bekräftat att den kommer att fungera “på grundval av en lämplig korrelation mellan priser och inkomster från arbete, pensioner och sociala förmåner”. Denna mycket känsliga fråga bör förklaras ytterligare, bortom tekniska och ekonomiska argument. Ta till exempel konsekvenserna av det framväxande pensionssystemet för dem som berörs samt för nya generationer, deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som är missnöjda med behandlingen av sina äldre. Många tror att de inte heller kommer att få den kompensation de borde få i sin framtida ålderdom. Pensionerna är en plikt för partiet som måste börja betalas ut så snart som möjligt och prioriteras i framtiden, även för alla pensionärer som har visat exceptionella förtjänster och förtjänar särskild behandling. Minst sex månader efter det att TO-processen inleddes skipades rättvisa åt våra upproriska mambises (gerillasoldater) i detta avseende, och folket välkomnade det med stor glädje.
Raúl upprepade: “Kuba är det enda land där man kan leva utan att arbeta”. Tiotusentals människor som vill arbeta har lyfts fram av pressen. Även om detta är sant har krisen ytterligare ökat antalet människor som lever utan formellt arbete. Man vet att orsakerna är relaterade till krisens omfattning. Det bör finnas en nationell politik och systematiska åtgärder för att ta itu med dessa problem – utan eldsjälar kommer de att fortsätta att förvärras, med allvarliga ekonomiska, etiska och politiska återverkningar.
Den inriktning som Raúl formulerat för att skaka om statens “affärsstrukturer” är av avgörande betydelse. Om det finns någon uppgift som kräver prioriterad uppmärksamhet från partiet och regeringen, liksom arbetarnas aktiva deltagande, så är det denna. Av de problem och allvarliga brister som har ackumulerats under åren är detta ett av de första och mest komplexa. Men vi måste se till att den inte blir föremål för vacklan och opportunism (även om den är omedveten). Ett mål av denna omfattning och kaliber kräver noggrannhet och tillräckligt med tid. Det kan inte antas som en slogan.
Det verkar inte vara en oföränderlig principfråga att staten ska ha ett obegränsat monopol på utrikeshandeln. Det är en sak att upprätthålla kontrollen över utrikeshandeln, med stöd av rättsliga normer och direkta och indirekta mekanismer, men det är något annat att staten är den enda som utför landets utrikeshandel. Det skulle vara förståeligt om monopolet gällde grundläggande import och export, på samma sätt som det definieras för äganderätten till produktionsmedlen.
Den blandade, harmoniska och dynamiska ekonomiska modell som har definierats och som för närvarande påskyndas i sitt genomförande (till exempel när det gäller mikroföretag och små och medelstora företag) kräver en annan behandling av utrikeshandeln. Det är inte möjligt att frigöra produktivkrafterna utan att frigöra utrikeshandeln. Jag tror till och med att utrikeshandeln, om den bedrivs på ett bra sätt, skulle kunna vara en ytterst viktig faktor för att övervinna imperiets täta blockad och skapa konkurrens som skulle kunna bidra till lägre priser och flytande produktions- och tjänstekedjor.
I praktiken har import för icke-kommersiella ändamål varit tillåten i åratal och bidragit till att förse befolkningen med ett antal varor för personligt och hushållsbruk, ibland nödvändiga för egenföretagare. Kontroll via skatter är den bästa metoden, tillsammans med effektiva resultat från de statliga export- och importföretagen.
Det har talats om överdriven byråkrati under många år. Vad består detta överskott av? Inom vilka institutioner förekommer den? Partiet har inte tagit itu med fenomenet byråkrati med tillräcklig noggrannhet, åtminstone inte offentligt. Det är känt att varje stat eller modern organisation behöver en byråkrati, men det som är skadligt är deformationerna, bland annat överflödiga anställda och ledare, avhumanisering, extrem ineffektivitet, klientelism och korruption. Avsaknaden av folklig kontroll, eller den ytliga och ibland självbelåtna kontrollen av statliga organ, är den mest skadliga. Byråkratismen, som vi lider så mycket av varje dag – misshandel, pappersarbete, okänslighet – är en av missbildningarna. Motgiftet är direkt, demokratisk folkmakt, utan byråkrati.
Vår socialistiska övergång har redan “smutsats” av kapitalismen – Fidel erkände det öppet, med början på 1990-talet. Det bästa vore att minska denna “smutsighet” och, om detta inte är möjligt eller lämpligt, att gå vidare inom den nya verkligheten, utan naivitet eller fördomar. Alla ekonomiska reformer omfattar en rad förändringar av ekonomins strukturer och funktioner, inklusive egendomsförhållandena. Processen måste utformas och utvecklas enligt en strategi som syftar till att modernisera och anpassa det ekonomiska systemet till nya omständigheter, utan att förändra den nuvarande samhällsformationen. Tvärtom är reformen utformad för att bevara det dominerande politiska systemet, inte för att göra övergången till ett annat system genomförbar.
Varje reform syftar till att korrigera faktorer och politik som begränsar eller förhindrar en bättre utveckling av ekonomin och till att tjäna den etablerade maktens intressen. Om detta upphör att ske, till förmån för dess antagonister, blir den en omstörtning av den rådande samhällsordningen, en restaurering. Det senare var vad som hände till exempel i Sovjetunionen och andra östeuropeiska länder mellan 1989 och 1992.
Kuba däremot genomförde 1990-talets reformer för att integrera sin ekonomi i de nya internationella förbindelser som landet måste utveckla från och med 1991 och för att anpassa den interna ekonomin till den djupa förlusten av de viktigaste externa ekonomiska förbindelserna, nämligen Sovjetblocket. Den första kubanska reformen kom alltså inte från en rörelse eller en inre kraft som drev på förändringar, som gav besluten den tid som krävdes och som lät dem genomföras med det nödvändiga sociala samförståndet.
De förändringar som följde var inte ytliga. Även om den ekonomiska modell som etablerades på 1960- och 70-talen genomgick betydande förändringar, förändrade dessa inte regimens socialistiska karaktär. Den ekonomiska reformen 1993-95 utformades för att hantera landets livshotande kris och bidrog till att rädda socialismen, inte till att underlätta en övergång till kapitalism. Även om reformen stöddes av majoriteten av befolkningen var den tvungen att genomföras under prekära ekonomiska och sociala förhållanden, till och med kvävande, därav dess förtjänst och höga kostnader (som fortfarande ackumuleras). Det var inte förrän i mitten av 1993 – vid krisens värsta tidpunkt – som de första interna ekonomiska reformerna inleddes, när ekonomin redan hade minskat med mer än 33 procent av bruttonationalprodukten jämfört med 1989. Varför tog det så lång tid? Kunde reformerna ha genomförts tidigare? I vilken utsträckning ledde effekterna av debaclet till vissa beslut?
Kanske hade det inte varit nödvändigt att vänta på ekonomins kollaps 1993 för att inleda vissa reformer som i någon mån skulle ha dämpat nedgången, särskilt dess ytterst allvarliga sociala konsekvenser. Men det är viktigt att erkänna de komplexa faktorerna vid den tiden, som gjorde det mycket svårt att påbörja de olika åtgärderna och fortsätta dem utan uppehåll.
Bland andra faktorer kan jag nämna följande: (1) Blockadens accentuering och ökningen av USA:s destabiliserande åtgärder för att försöka avleda reformerna mot en kapitalistisk övergång och besegra revolutionen. (2) Det fanns ingen nationell erfarenhet, vare sig inom Kuba eller någon annanstans, som var tillgänglig som giltig referens för att vägleda reformen. (3) Det katastrofala resultatet av perestrojkan i Sovjetunionen föranledde försiktighet och ett sökande efter originella lösningar som var förenliga med den kubanska verkligheten och målet att fortsätta socialismen. (4) Reformprocesserna i Kina och Vietnam hade andra särdrag och svarade på historiska omständigheter, brådskande omständigheter och imperativ som skiljer sig mycket från Kubas, där till exempel “marknadssocialism” varken är nödvändig eller lämplig, även om det är nödvändigt att artikulera socialism med en marknad. (5) De anmärkningsvärda materiella framsteg som det kubanska samhället hade uppnått fram till 1989, fördelade enligt etiska normer för rättvisa och jämlikhet, även med egalitära deformationer, fungerade nu som en börda som bromsade besluten, på grund av den logiska rädslan för att plötsligt och radikalt förändra ett egalitärt system för inkomstomfördelning som människor hade vant sig vid i mer än tre decennier. (6) Detta krävde, utöver andra politiska skäl, att man vävde folkets samförstånd innan man tillämpade åtgärderna, vilket krävde mer tid för debatt och ett gradvis införlivande av de väsentliga besluten. (7) Kuba strävade – praktiskt taget ensamt – efter inget mindre än att rädda socialismen, och i detta sammanhang borde reformerna spela en avgörande roll.
Med tanke på detta historiska sammanhang var det absolut nödvändigt att agera klokt och undvika alla felsteg, eftersom improvisation och kaos kunde leda till ett abrupt stup. Fidel var huvudarkitekten bakom denna odyssé, som borde vara mer känd och publicerad i dessa tider av liknande risker och möjligheter. Díaz-Canel uttryckte en idé som vi måste hålla fast vid: “Blockaden och pandemin har under det senaste året samverkat för att sätta våra prognoser och drömmar på undantag.” Han tillade: “Även om det ibland kan tyckas att vi inte kommer att kunna ta oss upp till ytan, blir vi mitt i osäkerheten plötsligt slagna och bländade av vår egen förmåga till motstånd och skapande.”
Det är sant. Men slitaget på folket har varit enormt, och det slutar inte. Effektiva åtgärder som uppstår ur kreativ djärvhet måste riktas mot det som mest påverkar och irriterar folket. Den nuvarande exceptionella krisen är också en unik utgångspunkt för ett nytt skede av revolutionen. De känslomässiga effekterna av våra vacciners framgång på folkets självförtroende och beslutsamhet visar att det är möjligt. Dessa framgångar i sig själva får dock inte balansen att tippa över till optimismens fördel.
Vår vaccinprestation, som gör folk stolta, är förknippad med den vetenskapliga insats som landet, tack vare Fidels vision, har kunnat utveckla i konfrontationen med COVID-19. Detta projekt har lett mycket väl av president Díaz-Canel, under ledning av Raúl, med utmärkta resultat från våra vetenskaps- och hälsovårdssystem. Utöver de individuella och kollektiva förtjänsterna hos våra vetenskapsmän och vår personal inom hälso- och sjukvården är det en prestation av den kubanska socialismen. Jag anser att denna dimension är grundläggande om vi ska kunna lyfta fram våra prestationer och fortsätta att sikta högt, i en tid då det har varit vanligt att bara peka på våra brister, verkliga eller förmodade.
Om författaren: Germán Sánchez Otero undervisade under många år vid Havannas universitet, var en av grundarna av det kubanska kommunistpartiets Departamento América och Kubas ambassadör i Venezuela. Han är författare till Los enigmas del Che (1997), Permiso para opinar sobre Cuba (2004) och Transparencia de Emmanuel (2008).
Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 14 juli 2021. Den har anpassats till Monthly Review och översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därefter till svenska av Hampus Cronander.
"Unga kubanska röster om händelserna den 11 juli 2021," av Rita Karo för Monthly Review, 17 januari 2022
Bild: Roberto Regalado, “Obevekligt försvar och revolutionärt återupprättande av den kubanska socialismen”, Rebelión, 9 april 2021.
Söndagen den 11 juli 2021 ägde demonstrationer rum på olika platser på Kuba. Många av demonstranterna gick ut på gatorna för att protestera mot de ofta långvariga strömavbrotten på olika platser, bristen på mat och mediciner och den allmänna osäkerheten i det dagliga livet. Spänningarna ökade ytterligare på grund av den nya ökningen av antalet fall av COVID-19 i provinsen Matanzas, drygt 16 månader efter det att kampen mot pandemin inleddes i landet.
En mängd olika perspektiv ger sin egen bild av dessa händelser, som var utan motstycke i sin enorma omfattning och i det antal platser som var inblandade. De första demonstrationerna ägde rum i kommunen San Antonio de Los Baños i Artemisa-provinsen. Sedan dök det upp rapporter på sociala medier om protester över hela ön, även i huvudstaden.
Före dessa händelser utvecklades kampanjer på plattformar i sociala medier för att be om och få stöd – inte alltid baserat på solidaritet – för att bekämpa pandemin, i ett sammanhang med ett hälso- och sjukvårdssystem som saknar insatsvaror och läkemedel, vilket förvärrades av den intensifierade amerikanska blockaden och spridningen av Deltavarianten av det nya coronaviruset. I dessa framställningar om stöd användes hashtaggarna #SOSMatanzas och #SOSCuba. Senare åtföljdes dessa framställningar av frågor om regeringens hantering av hälsokrisen COVID-19 och klagomål på svårigheterna med att skicka donationer till Kuba, samt vissa röster som krävde att en “humanitär” intervention skulle inledas i landet.
När Kubas president Miguel Díaz-Canel fick kännedom om demonstrationerna reste han till Artemisa. Han framträdde senare i den nationella televisionen för att redogöra för fakta. Med tanke på landets hälsokris och medborgarnas missnöje med bristen på basvaror har tidskriften Alma Mater talat med fem unga kubaner för att analysera situationen på Kuba i dag, utifrån deras perspektiv och erfarenheter, och vad som enligt deras åsikt är de viktigaste orsakerna till händelserna den 11 juli.
Enligt Mauro Díaz Vázquez, journaliststudent på fjärde året vid Havannauniversitetet och demonstrant den 11 juli, “hade händelsen olika grundorsaker, bland annat sociala, ekonomiska, politiska och hälsorelaterade faktorer”. För det första är detta ett problem som går flera år tillbaka i tiden till den intensiva ekonomiska krisen på 1990-talet, som senare förvärrades av de sanktioner som Trumps administration införde och, naturligtvis, av den nuvarande pandemiperioden. En ytterligare faktor var ökningen av COVID-19-fall under de senaste veckorna, vilket ledde till att folkhälsosystemet kollapsade.”
Carolina García Salas, journalist och samhällsvetare som studerar i Spanien, konstaterar att Kuba genomgick och genomgår en mångfacetterad kris. För att förstå den nuvarande situationen är det nödvändigt att ta hänsyn till olika orsaksfaktorer som går igenom alla delar av det sociala livet. För det första nämner García Salas de interna orsakerna, däribland särskilt “begränsningarna i de förändringsprocesser som har inletts inom ramen för Modernisering av den ekonomiska och sociala modellen [Modernizar el modelo económico y social, en uppsättning riktlinjer från regeringen som offentliggjordes 2018]”. García Salas säger:
“Enligt den information som regeringen har publicerat har hittills endast 30 procent av riktlinjerna genomförts. Jag tror att det har varit slöhet och lite kreativitet och flexibilitet. Som ett resultat av detta har några av de mest gynnsamma riktlinjerna, till exempel de som rör egenföretagande, varit föremål för onödiga sicksackslingor och öppningar och nedläggningar. Andra sektorer förblir gisslan för byråkrati och övercentralisering. De ekonomiska åtgärder som inleddes i landet var inte felfria i fråga om utformning och omfattning, vilket många ekonomer erkänner. Men om dessa processer hade genomförts snabbare tror jag ändå att vi hade kunnat möta hälsokrisen under andra och mer gynnsamma förhållanden.”
Iramís Rosique Cárdenas, en ung kubansk intellektuell, betonar också de många faktorer och förhållanden som utlöste händelserna den 11 juli. Den främsta faktorn är enligt honom blockaden. Han konstaterar följande:
“Den permanenta krigsekonomin, som beror på USA:s blockad, påverkar allvarligt livskvaliteten för hela den kubanska befolkningen. Effekterna är dock mest kännbara bland de mest utsatta grupperna, såsom äldre, rasifierade människor, människor med olika förmågor, personer med låg utbildningsnivå, avlägsna samhällen eller landsbygdssamhällen, kvinnor, ungdomar och barn. Det är ingen tillfällighet att dessa grupper var rikligt representerade i protesterna.”
För Rosique Cárdenas ger hälsokrisen, de därav följande drastiska förändringarna i människors liv och de förvärrade villkoren i krigsekonomin näring åt det folkliga missnöjet, särskilt bland de mest utsatta sektorerna.
Enligt García Salas har ojämlikheterna ökat och fördjupats, samtidigt som “socialpolitiken har släpat efter, både när det gäller att erkänna problemen och att utforma strategier”. I processen att ‘avskaffa gratis varor och tjänster’ har klyftorna ökat och många samhällssektorer har hamnat längre bakåt och blivit mer sårbara.” García Salas påpekar att kubanska samhällsvetare vid flera tillfällen har konstaterat att dessa förändringar måste åtföljas av en riktad politik som riktar sig till specifika grupper och deras skilda behov och villkor samt de olika former av social utslagning som drabbar dem. Även här har de politiska svaren varit mycket begränsade. Som hon förklarar:
” Inrättandet av de fritt konvertibla valutabutikerna förvärrade ojämlikheterna och missnöjet, samt deprecierade den nationella valutan och ledde därmed till en förlust av köpkraft. Tarea Ordenamiento [den ekonomiska reformprocessen med dess monetära och växelkursmässiga förenhetligande] har haft och kommer att ha en djupgående inverkan på dessa processer genom att göra dem mer uppenbara och direkta. Tidpunkten och villkoren för dess genomförande påverkar den anmärkningsvärda prisökningen och försämringen av reallönerna. Allt detta har lett till allvarliga och reella konsekvenser för människors liv. Vi talar om omöjlig tillgång till livsmedel och rengöringsmedel och om skärpning av befintliga territoriella skillnader samt uppkomsten av nya. Vad vi säger är att det är omöjligt att leva ett värdigt liv.”
Denis Alejandro Matienzo Alonso, geografistudent vid Havannauniversitetet, betonar spridningen av en mångfald av information som leder till nya visioner av vad som händer i landet:
“Tidigare var de statliga medierna de enda medier som användes på Kuba och det var detta mediesystem som avkodade informationen. I dag finns det ett fåtal TV-program som förutom att ge information även misskrediterar dem som motsätter sig det etablerade tänkandet enligt regeringstjänstemännens beslut. Samtidigt har tillgången till Internet och icke-statliga alternativa medier lett till att kubanerna har större tillgång till nationella och internationella realiteter. Följaktligen har det varit möjligt att berätta många olika historier på Kuba.”
För Ernesto Teuma Taureaux, en annan ung intellektuell, kan “ogynnsamma ekonomiska förhållanden” och “institutionella brister” betraktas som katalysatorer för demonstrationerna. Han tillägger, utan att gå vidare, att man bara behöver bläddra i de viktigaste talen från den åttonde partikongressen eller föra ett samtal om ledningen av en viss institution för att få höra otaliga anekdoter. Han utvecklar:
” I lugnare tider är vissa tjänstemäns inkompetens, medelmåttighet, byråkrati, slöseri, klåfingrighet, dålig planering, korruption, tröghet och sekteristiska, toppstyrda, godtyckliga, ogenomskinliga och odemokratiska metoder alla skadliga och oförlåtliga. I det nuvarande sammanhanget, med ett så begränsat handlingsutrymme på grund av de rådande ekonomiska förhållandena, kan sådana laster emellertid vara politiskt ödesdigra. Detta beror på att dessa institutionella brister också har en direkt inverkan på människors liv, på deras dagliga angelägenheter, liksom på de beslut som fattas om deras välfärd eller om att mildra bristerna. I detta avseende måste vi tänka på lokala och mellanliggande strukturer, tjänstemän och företag, planering och vanliga människors behov, eftersom resultaten har uteblivit, tilldelade resurser slösas bort och förvaltningen är dålig.
Och ändå skulle inte ens denna uppsättning faktorer vara ödesdigra utan en tredje nyckelfaktor: ledarskap eller snarare avsaknaden av ledarskap. I själva verket genererar dålig förvaltning oundvikligen irritation, klagomål och kritik som kräver förändringar, förbättringar och omvandlingar. Så vem lyssnade på människorna i demonstranternas bostadsområden? Vilken politisk auktoritet “omsatte” denna oenighet, byggde upp ett samförstånd, sökte lösningar, ställde tjänstemännen till svars eller förklarade åtminstone situationen ansikte mot ansikte? Så vad som händer i vissa områden, där folket bor, är en nedbrytning av samhällets sociala struktur, en spridning och förlust av effektivitet hos politiska organisationer och massorganisationer, en avsaknad av mobilisering och apati.”
Som det har konstaterats vid otaliga tillfällen kan man inte förstå landets kris utan att ta hänsyn till effekterna av den amerikanska regeringens politik gentemot Kuba: den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockaden, inblandningen i öns inre angelägenheter och miljontals dollar för omstörtning. García Salas tillägger att “omkastningen av den så kallade ‘normaliseringsprocessen’ och den fientlighet som Trump-administrationen släppte lös har haft och fortsätter att ha allvarliga konsekvenser för nationen som dessutom har varit tvungen att hantera pandemin under mycket mer ogynnsamma förhållanden än majoriteten av världens länder”.
Rosique Cárdenas drar slutsatser av dessa reflektioner:
“Med tanke på denna verklighet är en viss del av samhället mottaglig för att mobiliseras av en politisk diskurs som inte ligger i linje med kommunistpartiets nuvarande politik och tillvägagångssätt. Och detta beror till stor del på att det är praktiskt taget omöjligt att använda en progressiv agenda för att kanalisera och mobilisera den oro som de nuvarande förhållandena ger upphov till bland många grupper och individer. Denna oro tar i stället formen av en oro mot regeringen. Eftersom staten, regeringen, partiet och revolutionen framställs som enhetliga i landets politiska kultur är det i själva verket mycket svårt att strukturera eller positionera en diskurs eller politisk handling som, även om den är kritisk till statens brister, ändå är rotad i och engagerad i projektet. Eftersom vi tillhör en tradition av statscentrerad socialism, som ser staten som huvudperson i den socialistiska övergången, tar försvaret av detta projekt ofta formen av ett kompromisslöst försvar av staten (inklusive dess missförhållanden) medan kritik av staten ses som kontrarevolutionär.”
Demonstrationernas legitimitet
García Salas var inte på Kuba när demonstrationerna bröt ut över hela landet. Sällan i sitt liv hade hon upplevt en så djup blandning av känslor. “Jag sov inte den natten och har sedan dess inte sovit på samma sätt som tidigare. Varken jag, min make eller någon av kubanerna i min krets kunde unna oss lyxen att sova så länge som händelserna fortsatte i vårt land. Vi ringde varandra, vi delade med oss av information, foton och videor. Vi tröstade varandra.” Kubaner utomlands hade svårt att kommunicera med sina familjer och vänner. Meddelandena var sporadiska under det digitala strömavbrottet. Det var i söndags. På måndagen verkade allting lugnt.
Som ung kuban anser Matienzo Alonso att medborgarna har rätt att protestera mot vad de anser vara fel, som ett uttryck för medborgarnas kollektiva tankar, om det inte leder till vandalism och våld. Det är inte fel att klaga, debattera och prata om politik. “Medborgarna i en nation kan ifrågasätta det arbete som utförs av dem som styr dem. De kan kräva vissa friheter och försvara sig mot beslut som fattas av staten.”
Díaz Vázquez sade att regeringar ser oliktänkande och protester som fienden. “När medborgarna talar ut är det för att det finns ett verkligt och påtagligt missnöje. Det är inte så lätt att avfärda så många människors åsikter som illegitima. Det är alltid värt att lyssna på folkets åsikter.” Han påpekar att rätten till fredliga demonstrationer är inskriven i den kubanska konstitutionen. “Den demonstration som jag deltog i – som jag upplevde – var helt fredlig. När en pojke kastade en sten sa alla med kraft åt honom att sluta. Vi höjde armarna när polisen närmade sig. Trots detta utdelades slag. Polisen grep många, inklusive några fredliga demonstranter. Detta är författningsvidrigt.”
På samma sätt vägrar García Salas att bidra till de absolutistiska bedömningarna, stigmatiseringen och kriminaliseringen av protesterna:
“För mig är det en grundläggande etisk, politisk och mänsklig förutsättning. Flera dagar har gått, falska nyheter har fördömts och det har konstaterats att det är omöjligt att konstruera en enda berättelse om vad som hände den 11 juli. Så min egen berättelse bygger på vad jag såg, läste, verifierade och upplevde genom några av mina vänner på Kuba, eftersom deras berättelser och lidande också är mina. Protesterna som jag såg började fredligt, även om många blev våldsamma. När det gäller det kaos som ägde rum kan eller vill jag varken stå här och bara avfärda våldet, eller de många olika våldsamheterna, om ni så vill. Jag säger det eftersom det inte bara fanns olika huvudpersoner utan också olika former av våld. Jag tror att det är viktigt att sätta detta i ett sammanhang och göra en ansträngning för att förstå dessa olika protagonister och former av våld, vilket inte är detsamma som att legitimera dem.”
“Söndagen den 11 juli var fullbordandet av en i förväg planerad kommunikations- och underrättelseoperation”, säger Rosique Cárdenas. “Ingenting lämnades åt slumpen vare sig i mediakampanjen, före eller efter, eller i den samtidiga tidpunkten för protesterna på olika platser i landet. Under dessa förhållanden lyckades reaktionens agenter politiskt aktivera en betydande massa medborgare på olika platser. Och naturligtvis gjorde de det för att främja sin egen reaktionära och annexionistiska agenda.” Han fortsätter:
“Många av de personer som demonstrerade mot regeringen tjänade som kanonmat för en sak som de varken är de intellektuella upphovsmännen eller, ofta, mottagarna av. Jag frågade många av demonstrationens anhängare om “dagen efter”. Det viktigaste med en aktion är vad som händer sedan. Vad skulle ha hänt dagen efter deras “seger”? Vad var deras plan? Den rena negativitet som man såg i Havanna, och som var uppenbar i de fattiga parollerna och den överdrivna aggressiviteten och våldet, gör att man tvivlar på sannolikheten för en dag efter som på något sätt skulle ha gynnat majoriteten av demonstranterna.”
“Det är brådskande att bryta med de konservativa diskurser som utgår från att de demonstranter som gick ut på gatorna alla är “brottslingar” eller “legosoldater” i den amerikanska regeringens tjänst”, säger García Salas. Hon konstaterar:
“Det var invånarna i landets mest utsatta områden och samhällen som gick ut på gatorna. Vi talar om sociala grupper med de sämsta levnadsvillkoren, som personligen lider av de växande ojämlikheterna och, i inte så få fall, övergivenhet. Dessutom är det historiskt sett dessa grupper som har drabbats av det största våldet, från andra människor, institutioner och även från den offentliga politiken. Därför kan jag inte låta bli att i många av deras handlingar se en legitim gest av uppror, desperation och trots – ett våldsamt svar på de former av våld som de utsätts för.”
Den 11 juli, klockan 16.00, framträdde president Díaz-Canel i TV för att tala till folket. För García Salas begicks ett politiskt och mänskligt misstag den söndagen:
“Presidenten använde fraser som ‘stridsordern har givits’ och ‘revolutionärer ut på gatorna’. Dessa fraser lämnade inget utrymme för nyanser och även om de gjorde det räckte kroppsspråket, tonen och sammanhanget. Presidenten talade till ett samhälle som han vet är djupt polariserat, med en sorglig historia av hot från mobben, konfrontationer mellan civila på grund av att vissa tycker annorlunda, ägg och stenar som kastas, skrik och våld. De uppmaningar som nu görs till enighet och till att inte låta sig ryckas med av hatet, uppmaningarna till försoning och kärlek borde ha börjat den 11 juli kl. 16.00. Om de hade tjänat till att undvika en enda våldshandling mellan kubaner på olika sidor av gatan hade det i sig varit värt det.”
Rosique Cárdenas å sin sida anser att president Díaz-Canel har fått mycket kritik för att han uppmanade kubanska revolutionärer att konfrontera demonstrationerna och försöken till destabilisering:
“Han har anklagats för att uppmana till våld. Jag anser att uppmaningen att gå ut på gatorna var det bästa som kunde ha gjorts den dagen, av två skäl. För det första gick vi revolutionärer ut på gatorna inte bara för att försvara det revolutionära projektet mot aggression, utan också för att skydda den revolutionära regeringen mot sig själv. Under inga omständigheter kunde man låta oredan växa i all oändlighet och uppsluka allting. Om revolutionärerna inte hade gått ut på gatorna skulle staten ha varit tvungen att återställa ordningen på gatorna genom att uteslutande och brutalt använda suveränt våld. Och det skulle ha krävt en våldsanvändning och ett våld som skulle ha lämnat en outplånlig och irreparabel fläck. Jag är inte säker på att det hade kunnat finnas en framtid för revolutionen efter detta.
Det andra skälet till att jag försvarar presidentens uppmaning är att min personliga erfarenhet i Havanna säger mig att på de platser där revolutionärerna var närvarande i stor skala var det färre episoder av överdriven våldsanvändning från säkerhetstjänstens sida. Polisen använde överdrivet våld i vissa fall, det är klart, men det var främst på platser där de var isolerade. Det fanns verkligen fredliga demonstranter den dagen. Ändå framträdde också en del av den mörkaste typen av hat, som de utestängda och intoleranta känner av. Vi såg båda typerna av hat: hatet och bitterheten mellan människor med olika sociala förhållanden, och det hysteriska hat som är specifikt för antikommunismen och som kräver att kommunister ska dödas, att presidenten ska dödas, ett hat som uppmanar till att förstöra allt och alla. Jag är säker på att den första typen av hat kan avhjälpas, och vi borde alla skämmas över att denna barriär har rests mellan oss. Jag är inte säker på att vi kan åtgärda den andra typen av hat.”
Teuma Taureaux menar att staten, som konfronterades med en våldsam och reaktionär utmaning mot ordningen, inledningsvis använde sig av polisiära åtgärder för att återupprätta ordningen:
“Jag tvivlar på att polisen och andra säkerhetsstyrkor kunde ha förutsett omfattningen av det som hände, och deras överraskning och till och med rädsla ledde till några fall av överdrivet våld, långt utöver vad som var nödvändigt för att åstadkomma något. Men en polisiär reaktion är inte tillräcklig, eftersom enbart återupprättandet av fred och lugn bara är ett uppskjutande, som en strid där avsaknaden av nederlag inte är lika med en seger. Den polisiära reaktionen är otillräcklig eftersom det krävs en politisk reaktion. När Díaz-Canel, i egenskap av republikens president och förste sekreterare i Kubas kommunistparti, uppmanade revolutionärerna att gå ut på gatorna, gick han längre än till polisiära åtgärder och till att hantera konflikten. Han banade väg till den politiska arenan genom att mobilisera en del av folket som, bortom staten och dess brister, försvarar tidigare generationers arbete och drömmar om ett eget och bättre samhälle under socialismen. Det var inte en konfrontation mellan staten och folket, utan snarare en konfrontation mellan två olika framtidsprojekt.”
Humanitärt ingripande
Med en betydande ökning av antalet infektioner under den senaste månaden upplever Kuba den värsta fasen av pandemin sedan det första fallet av COVID-19 rapporterades i landet i mars 2020. Det högsta antalet infektioner hittills inträffar under en ekonomisk omställningsprocess.
När förfrågningar om hjälp till Kuba började cirkulera via privata och sociala nätverk verkade allt mänskligt och broderligt. Och det var det i stort sett också, tills det började dyka upp förfrågningar om inrättandet av en humanitär korridor, tillsammans med en petition som krävde utländskt ingripande.
Díaz Vázquez undrar: “Hur många av dem som undertecknat petitionen med krav på intervention bor på Kuba? Hur många skulle drabbas av konsekvenserna? Hur många förstår ens vad en intervention är? I ett krig dör alla; bomber och kulor frågar inte först efter din politiska tillhörighet eller ditt CV.”
García Salas reflekterar:
“Jag bearbetar fortfarande och försöker förstå hur det är möjligt för kubaner, på Kuba och utomlands, att stödja en utländsk intervention eller att förespråka ett bibehållande av blockaden, utan att vara medveten om konsekvenserna. Det som verkligen är slående med dessa extrema ståndpunkter är ansiktena på dem som försvarar dem. Det var en obehaglig överraskning att upptäcka att så många unga människor hade dessa ansikten. Det var en självklarhet att de yngre generationerna av emigranter hade gjort en radikal brytning med sina föregångares politik. Jag trodde också att det var omöjligt att någon kuban år 2021 skulle kunna acceptera utländsk intervention som en legitim väg för att uppnå förändring. Många av de förbindelser och relationer som det hade krävt så mycket arbete att bygga upp igen har brutits sönder på grund av polariseringen och hatretoriken i alla sammanhang.
Det är vårt ansvar som kubaner att återgå till det som förenar oss. Dessutom anser jag att allt som hände när det gäller aktiveringen av mekanismer för internationell solidaritet präglades av stor manipulation och desinformation. Jag känner många människor som i olika länder var och fortfarande är inriktade på att samordna insatser och öka medvetenheten för att samla in donationer. Dessa personer erkänner att de föll offer för många terminologiska fallgropar, vilket naturligtvis inte var någon tillfällighet. Det enda som jag dock anser vara brådskande i dagsläget är att fortsätta att undanröja alla hinder och lätta på mekanismerna och byråkratin för att se till att solidariteten blir effektiv, vare sig det handlar om solidaritet från kubaner här och utomlands eller solidaritet från andra länder. I dag är det viktigaste att undvika att förstöra alla dessa nätverk, som för femton dagar sedan inrättades för att rädda liv.”
“Det råder stor förvirring om vad termer som humanitär kanal och humanitär korridor egentligen betyder”, påpekar Teuma Taureaux. I tider av svårigheter kan begreppet internationellt bistånd kanske ge människor uppmuntran. Han fortsätter:
“Inrättandet av en humanitär korridor innebär att man utan garantier avstår från suveränitet över en del av en stats territorium och att flera aktörer kan röra sig fritt i det området, för att ge humanitärt bistånd. I verkligheten är det ett fikonblad för en militär intervention, där fler bomber kommer att släppas än medicinska förnödenheter. Doktrinen om den humanitära interventionen har fungerat som en täckmantel för alla typer av imperialistiska manövrar.”
Omvandling av det kubanska samhället
För Matienzo Alonso måste problemen på Kuba lösas av kubaner, oavsett om de bor på ön eller utomlands, oavsett ideologi, trosbekännelse eller ras. Kuba måste byggas upp som ett mönsterland när det gäller mänskliga rättigheter. “För att en verklig förändring ska kunna ske på Kuba”, säger Matienzo Alonso,
“måste systemet förändras. Det är inte längre giltigt för den kubanska regeringen att fortsätta åberopa argumentet om hälsa och offentlig utbildning. Det är nödvändigt att inkludera alla röster i byggandet av ett nytt Kuba. Kubanerna har en stor förmåga till uppfinningar och anpassning. Kubanernas intellekt och kreativitet är välkänt i världen, vilket ett betydande antal kubaner utomlands har visat. Så varför kan vi inte göra detsamma i vårt land? Jag kan bara tänka mig ett svar: de kubanska ledarnas bromsar, som är underkastade en ideologi från ett annat århundrade, som driver på emigrationen och talangflykten, eftersom det som saknas i vårt land är utveckling och frihet att växa.”
För García Salas kommer landet inte att vara detsamma efter den 11 juli. Hon betonar att det är viktigt att komma ur krisen med strukturella förändringar. “Prioriteten nu måste vara att undvika fler dödsfall och infektioner. Därför måste alla tänka i samförstånd och fokusera på det arbete vi har framför oss. Många “botemedel” mot våra sjukdomar kan också hittas i solidaritet och humanism. Jag inser att situationen är extremt komplex och kritisk, och att det inte finns någon tid, eftersom människor dör.”
Díaz Vázquez håller med om att regeringen bör ta emot donationer från privatpersoner för att hjälpa till att lindra hälsokrisen, vilket premiärministern tillkännagav. Han konstaterar följande:
“Bortsett från hälsovårdssystemets kollaps och bristen på mediciner har jag stort förtroende för regeringens administration av hälsovården. Att ett fattigt land med elva miljoner invånare under ett år varit världsledande när det gäller de lägsta falltalen är ett bevis på en god förvaltning av hälso- och sjukvården. Medan man talar om fjärde eller femte vågor av pandemin i utvecklade länder har vi på Kuba bara haft en allvarlig våg: den här. Vi kan bara hoppas att det finns en effektiv vaccinationsplan och att befolkningen vaccineras så snart som möjligt. Åtgärderna för att kontrollera COVID-19 måste också intensifieras, både för kubanska medborgare och utländska besökare. Jag tror inte att det är en slump att de mest drabbade provinserna är de som har turistcentra i drift.”
Enligt Teuma Taureaux “måste vi, inom ramen för våra medel och möjligheter och på grundval av de lärdomar vi dragit under dessa sextiotre år, ta itu med blockaden. Att ta itu med blockaden innebär inte att vi måste släppa det internationella engagemanget och ansträngningarna för att få ett slut på den. Snarare handlar det om att utforma lösningar där vi är de avgörande aktörerna, till exempel att genomföra en översyn av investeringar och ekonomisk politik och av takten i de pågående förändringarna som pågår.”
Rosique Cárdenas ser återskapandet av samförstånd som en grundläggande uppgift. “En dialog som inte leder någonstans kommer bara att påverka våra institutioners trovärdighet och projektet i allmänhet. Jag tror att det är nödvändigt att utveckla mekanismer som gör det möjligt för människor att delta i den direkta kontrollen av folkmaktens administration.”
För García Salas är protesterna ett tecken på att medborgarna är trötta på att göra motstånd och inte kunna ropa ut, utmattade av blockaden och de ständiga misstagen i inrikespolitiken.
“Jag är inte samma person efter den 11 juli. Kuba är inte detsamma. Det är viktigt att för alltid utrota hatretoriken från det politiska språket, och med det menar jag hatretoriken i dess explicita former, men också i dess beslöjade och “hundpipande” former. För att börja om på nytt anser jag att det är nödvändigt att erkänna misstag. Demonstranternas krav får inte bli något annat än bittra minnen. Allt som kan förändras på hemmaplan, men som sköts upp, bör tas upp med brådska, till att börja med de ekonomiska reformerna och lagstiftningsagendan. Den offentliga politiken måste uppdateras för att fokusera på utsatta sociala grupper. Decentralisering och flexibilitet. Dialog och deltagande av alla kubaner, utan ideologisk diskriminering, utan segregation. Erkännande av landets politiska pluralism, av alla människors rättigheter. Demokratisk omvandling. År 2016 intervjuade jag tillsammans med en vän Juan Valdés Paz, en kubansk intellektuell som jag beundrar och respekterar mycket. Han sa då till oss att ‘socialismen kan inte skjuta upp sitt löfte om demokrati’. Jag anser att det har skjutits upp alltför länge.”
Rita Karo är journalist och har nyligen tagit examen från Havannas universitet. Hon skriver för Alma Mater, Kubas äldsta ungdomstidning som grundades av Julio Antonio Mella i november 1922.
Den här artikeln publicerades på spanska den 24 juli 2021 i Alma Mater och har översatts till engelska av Tony Kwan och anpassats för detta specialnummer. Svensk översättning har gjorts av Hampus Cronander.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍