av Orlando Guevara Núñez, Sierra Maestra, Kuba, 22 juli 2023
Historien har bekräftat en obestridlig sanning om händelserna den 26 juli 1953, då Moncada-kasernen i Santiago de Cuba och Carlos Manuel de Céspedes-kasernen i Bayamo attackerades under ledning av Fidel Castro. Där kämpade de inte bara mot två fiendepositioner och de soldater som försvarade dem, utan också mot ett orättvist samhällssystem.
Var kom angriparna ifrån? De var unga arbetare, bönder, studenter, ödmjuka arbetare som representerade de stora förtryckta massorna utan rättigheter. Bland dem fanns inga rika människor, inga korrupta politiker, inga som strävade efter framgång för att vinna positioner. De var alla inspirerade av önskan att störta tyranniet för att uppnå full frihet och suveränitet för Kuba, för att lösa de stora politiska, ekonomiska och sociala problem som drabbade den kubanska nationen.
Om ni vill ha bekräftelse på denna sanning, här är den sociala sammansättningen av de 61 unga män som gav sina liv i dessa aktioner, av vilka endast sex föll i strid och 55 dödades efter att ha tagits till fånga: Sju byggnadsarbetare. Två kakelarbetare. En stenarbetare. Två snickare. Två möbelsnickare. Sju bönder och lantarbetare. En kylmekaniker. Två chaufförer och en chaufförsassistent. Två hamnarbetare. Två kockar. En okvalificerad arbetare. En bartender. En gastronom. En bagare. En plåtslagare. En bryggeriarbetare. Två skomakare. Två kontorister. En läkare. En banktjänsteman. Två resande försäljare. Två fotografer. En student. En poesilärare. En skeppskommissionär, som hjälpte sin far med denna uppgift. En student, en medicinförsäljare. En butiksassistent. En student, lärare, kontorist. En handelsanställd. Arbetare inom elbranschen. Anställd på begravningsbyrå. Arbetare i butik. Två parkeringsvakter. En idrottsman. En ostronförsäljare (tillfällig) En blomsterförsäljare. En säsongsarbetare.
Många andra som överlevde hade samma enkla bakgrund. Och raidledaren själv, vars föräldrar var välbärgade, hade gett upp sina tillgångar för att ägna allt åt folkets sak.
Denna verklighet oroade till och med tyrannen Fulgencio Batista, som var van vid maktspel och strider mellan korrupta politiker och inte hade något annat alternativ än att ljuga för den allmänna opinionen utan några som helst skrupler.
Dagen efter händelserna den 26 juli hävdade tyrannen således att angriparna “hade rekryterats bland inhemska och utländska legosoldater”. Och han anklagade den president som han hade störtat i statskuppen den 10 mars 1952 – Carlos Prío Socarrás – för att ha finansierat aktionerna med en miljon pesos.
Med en cynism som saknar motstycke sade diktatorn: “Miljonärerna, som om de kunde luta sig mot sina högar av sedlar, tillkännager revolutioner, beväpnar sig, köper vapen utomlands, spenderar sitt kapital i överflöd i främmande länder, och det räcker inte med att ha plundrat statskassan, att ha skadat folkets hälsa, att ha skadat den nationella ekonomin djupt; nej, det är nödvändigt att misskreditera republiken, få blodet att flyta, men inte med risk för deras liv. De, därifrån, mellan madrasser av sedlar och silke, manövrerar illvilligt och de som har fallit är anonyma civila och det finns ingen synlig ledare”.
Detta påstod den man som under sin förra presidentperiod hade stulit mer än 40 miljoner pesos från statskassan. Och han skulle stjäla mycket mer mellan 1952-1958, då han bland många andra egendomar och skumma affärer kom att äga nio sockerbruk, en bank, tre flygbolag, ett pappersbruk, en vägtransportfirma, en gasproducent, två motell, flera radio- och TV-stationer, tidskrifter, en byggmaterialfabrik, ett turistcenter, flera fastigheter på landsbygden och i städer, flera kolonier och amerikanska företag, tillsammans med olikartade fastigheter som i många fall döljdes under andra namn.
Men ledaren för anfallet den 26 juli, Fidel Castro, som hade stått i frontlinjen och riskerat sitt liv och mirakulöst nog räddat det när han tillfångatogs den 1 augusti 1953, hade som enda finansiella kapital åtta enpesosedlar. Han var bara miljonär i moral och patriotism, där tyranniets alla militära ledare var fattiglappar.
Fulgencio Batista beskrev hjältarna från den 26 juli som nationella och utländska legosoldater. Han gjorde det trots att de var ärliga kämpar mot de nationella och utländska förtryckarna, som i boken The Owners of Cuba 1958 av Guillermo Jiménez klassificerades efter sitt ursprung. Av de 551 mest inflytelserika och mäktiga oligarkerna i landet var 65 spanjorer, 24 amerikaner och andra från en mosaik av nationaliteter. Naturligtvis stack monopolen, de stora egendomarna och annan amerikansk egendom ut.
Men den här gången skulle kampen inte stå mellan vargar. Det skulle vara mellan ärliga, patriotiska och revolutionära människor mot vargarna. Moncada var ett misslyckande ur militär synvinkel, men det var en politisk seger, eftersom den markerade början på en ny fas i det kubanska folkets kamp, den sista, för sin sanna upprättelse.
Det är också tydligt att kampen inte var mot soldaterna. Vid den tiden uppgick den militära personalen i landet till drygt 21 300. De höga cheferna blev rika, medan den stora majoriteten fick löjliga löner för att försvara exploatörernas och mördarnas intressen.
Ett faktum som visar tyranniets oförmåga att förstå de skäl som drev den gruppen unga människor att kämpa den 26 juli 1953, är samlingen av traditionella politiker och motståndare till Batistas regim, som ställdes inför rätta i samma rättegång som revolutionärerna. Sammanlagt 59 personer fick frikännas med motiveringen att de inte hade något samband med upproret.
Det var rättegången mot en av dessa politiker, dr Ramiro Arango Alsina, som gav upphov till ett uttalande av Fidel Castro som har blivit allmänt känt. Den anklagade, som försvarade sig, frågade Fidel om det inte var sant att han – Ramiro – inte var den intellektuelle författaren till angreppet, varpå revolutionsledaren svarade: “Ingen behöver oroa sig för att bli anklagad för att vara den intellektuelle författaren till revolutionen, eftersom den enda intellektuelle författaren till Moncada är José Martí, aposteln för vår självständighet”.
De upproriska vapnen från den 26 juli 1953 var riktade mot hjärtat av ett orättvist samhälle. Idag bekräftar det arbete som byggts och försvarats detta. Det är den historiska sanningen bakom varje skott som avlossades av de moncadistiska angriparna.
