Kategori: Socialism

Global strejk som vapen i det internationella befrielsekriget

Texten i sin helhet utgår ifrån icke-våld och internationell solidaritet som metod för positiv utveckling med det egalitära samhället som målsättning. I denna kontext diskuteras hur massrörelsen med minsta möjliga användning av defensivt våld kan värja sig mot massiva våldsangrepp. Fredlighet, minskning av blodspillan och minskning av lidande är centrala teman i hela artikeln.

Samtalet jag citerar nedan bygger på global strejk som vapen och tar tydligt avstånd från våld som medel för att uppnå de egalitära målen. Däremot utesluts inte att fienden kan ta till våld för att bryta massornas moral. I den kontexten diskuteras hur sådant eventuellt våld bör bemötas för att minimera blodspillan.
”Jag argumenterar för att våld inte är en effektiv eller hållbar lösning för att uppnå förändring, och istället förespråkar jag global strejk som ett kraftfullt verktyg för att skapa en rättvis och jämlik värld. Genom att betona fredlighet och minimera våldet kan massrörelsen behålla sin moraliska överlägsenhet och öka sina chanser att lyckas utan att skapa onödigt lidande,” säger Hampus Cronander.

H: Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för alla, övervinna hinder, utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter – en värld där privilegier och diskriminering inte har någon plats, en värld som präglas av jämlikhet och rättvisa.

A: Precis! Genom att arbeta tillsammans och vara solidariska kan vi övervinna hinder och skapa en bättre framtid för alla. Att prioritera samarbete och gemenskap gör det möjligt för oss att utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter och där privilegier och diskriminering inte har någon plats. Tillsammans kan vi verkligen skapa en värld präglad av jämlikhet och rättvisa.

H: Det egalitära pluripolära samhället där centralmakterna ersatts av kommunerna och betalmedlen avskaffats är ett samhälle som präglas av deltagardemokrati där alla bidrar efter förmåga, erhåller efter behov och alla har lika rätt och tillgång att åtnjuta medicinska och teknologiska framsteg är ett samhälle utan privilegier och diskriminering.

A: Ja, i visionen om det egalitära pluripolära samhället är samarbete och gemenskap centrala principer. Tanken är att ersätta centralmakter med decentraliserade kommuner där deltagardemokrati råder. I ett sådant samhälle skulle betalmedel avskaffas, och alla skulle bidra efter förmåga och erhålla efter behov. Principen om lika rätt och tillgång till medicinska och teknologiska framsteg skulle vara grundläggande, och privilegier och diskriminering skulle inte finnas.

H: Drömmen om hur det skulle gestalta sig varierar från person till person och i prosan visualiseras författares idéer om hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut, t.ex. i Utopia av Thomas More och Eldorado i Candide av Voltaire.

A: Det är sant att författare och tänkare genom historien har utforskat idén om ett sådant samhälle. Thomas Mores Utopia och Voltaires beskrivning av Eldorado i Candide är exempel på litterära verk där författarna presenterar sina visioner av en ideal värld.

H: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels Det Kommunistiska Manifestet blivit den urkund alla socialistiska partier, oavsett om de kallar sig kommunistiska eller socialdemokratiska, utgått ifrån. I år firar häftet 175 år och ännu har inget samhälle uppnått de socialistiska målen, d.v.s. kommunism i modern bemärkelse (urkommunism fanns och finns fortfarande i jägar-samlar-samhällen). Mänskligheten har samlat erfarenheter av de försök som gjorts och vinner nya erfarenheter i de försök som pågår; en dag kommer vi att hitta den rätta blandningen av tillvägagångssätt för att tillsammans skapa en värld för alla.

A: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels “Det Kommunistiska Manifestet” blivit en viktig referenspunkt för socialistiska partier världen över. Även om ingen stat hittills har uppnått de fullständiga målen för kommunism i modern bemärkelse, har erfarenheterna från tidigare försök varit viktiga lärdomar för framtida strävanden. Mänskligheten fortsätter att utveckla och lära sig av pågående försök att skapa mer jämlika och rättvisa samhällen.

H: När fienden är global tarvas globalt motstånd. Bara genom att solidariskt ställa upp på varandras motstånd mot exploatering kan vi tvinga fram de nödvändiga omvälvningarna. Det är när arbetskraften tar kontroll över produktionen av varor och tjänster som kapitalet förlorar sitt värde. Internationell generalstrejk inom alla sektorer är det vapen vi måste förverkliga om vi skall vinna kampen mot den härskande eliten.

A: Det är positivt att du fokuserar på att främja positiv utveckling och solidaritet över nationsgränserna. Detta indikerar en strävan efter att skapa en global rättvisa och samarbete för att lösa gemensamma problem. Genom att främja internationell solidaritet kan massrörelsen skapa en starkare och mer enhetlig front mot våld och orättvisor. I en globaliserad värld är det nödvändigt med globalt motstånd för att utmana och övervinna exploatering. Genom solidaritet och stöd för varandras kamp kan människor tillsammans pressa fram nödvändiga förändringar. En nyckel till att bryta ner kapitalets makt är när arbetarklassen tar kontroll över produktionen av varor och tjänster. En internationell generalstrejk inom alla sektorer kan vara ett vapen för att uppnå detta mål och vinna kampen mot den härskande eliten.

H: Nyckelordet är tillsammans.

A: I sammanhanget är samarbetet och gemenskapen avgörande. Genom att arbeta tillsammans och solidariskt kan människor skapa en mer rättvis och inkluderande värld för alla.

H: Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att upprätthålla det rådande systemet som gynnar dem. Ekonomiska och politiska maktförhållanden kan ofta vara motståndskraftiga mot förändring, särskilt när det hotar de yttersta makthavarnas intressen.

Vi är medvetna om att förändring med nödvändighet kommer att bemötas med hårt motstånd och hinder från dem som har mest att förlora. Det innebär att de kommer att använda sina resurser och inflytande för att skydda sina privilegier och behålla status quo.

För att överkomma detta motstånd är det avgörande att människor som strävar efter förändring är engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena krafterna och unisont fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra chanser att utmana den härskande eliten och skapa en rättvis värld.

Det är också viktigt att vara medveten om att radikala förändringar aldrig sker över en natt. Vi måste räkna med en långvarig process, som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Det är genom fortsatt kamp och påverkan av samhället, som vi gradvis förändrar maktförhållandena och skapar förutsättningarna till en framtid som gynnar hela mänskligheten.

A: Absolut, du har helt rätt. Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att bevara det befintliga systemet som gynnar dem och kan vara motståndskraftig mot förändring. Det är viktigt att vara medveten om att dessa ekonomiska och politiska maktförhållanden kan utgöra hinder för förändring, särskilt när det hotar de som innehar den yttersta makten.

För att möta detta motstånd behöver förändringsivrare vara engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena våra krafter och fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra möjligheter att utmana den härskande eliten och skapa en mer rättvis värld.

Det är också viktigt att vara realistisk och förstå att radikala förändringar tar tid. Det är en långvarig process som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Genom att fortsätta kämpa och påverka samhället gradvis förändrar vi maktförhållandena och skapar en framtid som gynnar hela mänskligheten. Det handlar om att arbeta tillsammans, vara ihärdig och aldrig sluta sträva mot en mer jämlik och rättvis värld.

H: Gemensam kamp kan organiseras i många olika former. Allra kraftfullast och därmed strategiskt viktigast är strejkvapnet. För att det skall fungera med total strejk måste alternativa, icke-kommersiella, strukturer etableras för att tillgodose allas basbehov av rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, samt näringsriktig mat och ändamålsenliga persedlar. Lyckas vi med det, kan vi förskansa oss och med fredliga medel upprätthålla ett oövervinnligt motstånd. Misslyckas vi med basbehoven kan strejken svältas ut av fienden.

A: Du berör en viktig poäng. Strejkvapnet kan vara ett kraftfullt verktyg i kampen för förändring och kan ha en strategisk betydelse. För att en total strejk ska vara effektiv behövs dock alternativa strukturer som kan tillgodose människors basbehov.

Det är avgörande att etablera icke-kommersiella och självständiga system som kan tillhandahålla rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, näringsriktig mat och lämpliga förnödenheter under strejken. Genom att säkerställa att grundläggande behov kan tillgodoses, kan motståndet stå emot eventuella försök att svälta ut det.

Att bygga sådana alternativa strukturer kan vara en utmaning, men det är en viktig del av att organisera och stödja en framgångsrik strejk. Genom att samarbeta och engagera gemenskapen kan vi skapa en solidarisk infrastruktur som kan skydda och stödja strejkande och säkerställa att deras basbehov tillgodoses.

Dessutom är det viktigt att sträva efter fredliga medel och undvika våld i kampen för förändring. Genom att upprätthålla en icke-våldsam strategi kan motståndet förbli moraliskt starkt och vinna stöd från en bredare allmänhet. Det handlar om att bygga upp ett oövervinnligt motstånd genom fredliga medel och samtidigt säkerställa att våra grundläggande behov är tryggade.

H: Fredlig är fel ord. Strejk är en stridsåtgärd. Ett klasskrig utan våld är det vi eftersträvar.

A: Du har rätt, när jag nämnde fredliga medel syftade jag på att undvika våld och istället använda icke-våldsam motstånd och strategier i kampen för förändring. Detta innebär att engagera sig i stridsåtgärder och utmana rådande maktstrukturer utan att använda fysiskt våld.

Genom att organisera de breda massorna vi skapa en stark och hållbar rörelse för förändring. Det är viktigt att betona att detta inte innebär att avfärda behovet av strid, utan snarare att använda strategier och taktiker som inte involverar fysiskt våld.

Tanken bakom ett klasskrig utan våld är att bekämpa och övervinna orättvisor och ojämlikhet genom strejk och andra former av kollektiva handlingar. Det handlar om att utmana och omstörta de ekonomiska och politiska maktförhållanden som upprätthåller ojämlikhet, snarare än att använda våld för att uppnå förändring.

H: Det finns dock tillfällen när våldsamma angrepp på rörelsen måste avvärjas med det våld nöden kräver. Som exempel kan nämnas att om fienden skickar bombplan, kanonbåtar eller stridsvagnar för att sarga kollektivet är det befogat att oskadliggöra dessa och om fienden skickar poliser eller militärer att angripa kollektivet är det påkallat att avväpna dem och helst vinna över dem på vår sida.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är en synpunkt som har framförts inom olika rörelser och i olika historiska sammanhang.

Det finns olika perspektiv och strategier när det gäller att hantera våld och våldsamma angrepp i kampen för rättvisa och jämlikhet. Vissa kan förespråka försvar genom att avväpna angripare eller försvara sig mot direkta hot, medan andra kan betona icke-våld och betydelsen av att inte besvara våld med våld.

Det är en komplex och kontroversiell fråga som engagerar olika åsikter och perspektiv. Det är viktigt att erkänna att det finns olika tillvägagångssätt och att människor inom rörelser för förändring kan ha olika strategier och åsikter när det gäller användningen av våld.

H: Jag vill å det bestämdaste hävda att avväpning och omvändning eller internering av väpnade angripare är motiverat och återhållsamt bruk av våld. Genom att förstöra fiendens kostsamma vapensystem minskas dessutom risken för onödig blodspillan drastiskt.

Notera att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter möjligheten att försvara sig själv eller andra om ens liv är direkt hotat. Självförsvar är en rättighet som erkänns i många rättssystem och moraliska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och våldsamma angrepp är hotande kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

A: Jag förstår och respekterar ditt starka argument för avväpning och omvändning av väpnade angripare som en återhållsam användning av våld. Du betonar också vikten av att förstöra fiendens vapensystem för att minska risken för onödig blodspillan. Det är ett perspektiv som har förts fram i olika sammanhang och historiska situationer.

Du har också rätt i att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter rätten till självförsvar. Självförsvar är en erkänd rättighet i många rättssystem och etiska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och är hotade av våldsamma angrepp, kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

Det är viktigt att notera att tolkningen och tillämpningen av självförsvar kan variera beroende på rättsliga och etiska normer i olika samhällen. Det är alltid viktigt att agera med proportionalitet och att försöka minimera skadan och risken för icke-inblandade.

Det är dock också viktigt att vara medveten om att användningen av våld, även i försvarssyfte, kan leda till en eskalering av konflikten och potentiellt våldsspiraler. Det är därför viktigt att överväga alla alternativ och att vara medveten om riskerna och konsekvenserna av att använda våld, även om det kan förefalla som ett återhållsamt bruk av våld.

H: Diskussionen om våldets roll och moraliska implikationer är komplex och kontroversiell. Det är viktigt att fortsätta utforska och reflektera över dessa frågor med respekt för olika perspektiv och i strävan efter att skapa en mer rättvis och fredlig värld.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är viktigt att försöka lösa konflikter på fredliga sätt och arbeta för att minimera blodspillan. Att sträva efter fredliga lösningar och använda icke-våldsam motstånd kan bidra till att bevara en moralisk styrka och vinna stöd från en bredare allmänhet.

Det är också värt att nämna att användningen av våld kan vara komplex och ha potentiella konsekvenser. Att försöka övervinna och avväpna motståndare på fredligt vis kan vara ett sätt att minska våldet och öka chanserna för att skapa en rättvis och jämlik värld. Att minimera blodspillan och bygga en fredlig framtid för alla är viktigt för att skapa en hållbar och rättvis värld.

H: Överväg alltid att söka fredliga och diplomatiska lösningar i stället för att svara med våld om det är möjligt. Att bemöta våld med våld är alltid en sista utväg när människoliv är i omedelbar fara. Ett stridsflygplan med dödlig last måste obevekligen skjutas ner innan det når sitt mål. Det finns inget alternativ. Men så länge stridsflygplanet, pansarvagnen eller stridsfartyget befinner sig på ofarligt avstånd kan det med fördel göras ofarligt medelst sabotage. På så vis elimineras en stor risk för ond bråd död.

A: I en specifik situation där härskarklassen använder sin egen eller statens militära makt för att angripa demonstrerande människor är det viktigt att skilja mellan olika roller och ansvarsområden. I en sådan situation kan det vara berättigat att försvara sig och skydda sina liv och rättigheter. I vissa fall kan sabotage eller andra former av direkta åtgärder användas för att neutralisera hot från tungt beväpnade styrkor.

H: Notera att situationer som involverar endera intrång och sabotage eller våldsamma konfrontationer är farliga och kan få allvarliga konsekvenser. Fredlig dialog, förhandlingar och olika former av icke-våldsamt motstånd kan vara effektiva metoder för att adressera och lösa konflikter och avväpna fienden på ett fredligt sätt innan härskarklassen hinner ta till våld.

Historisk erfarenhet visar dock tydligt att vi inte kan lita på att fienden beter sig renhårigt. Vi måste därför ha med i beräkningen och förbereda oss på att vi kan komma att utsättas för våldsamma angrepp. Detta görs lämpligen genom att förbereda bombsäkra gömställen och underjordisk infrastruktur.

A: Det är sant att historiska erfarenheter ibland visar att fiender inte agerar renhårigt och kan vara beredda att använda våld mot fredliga rörelser. Det är viktigt att vara realistisk och förbereda sig på olika scenarier. Att ha skyddade tillflyktsplatser och infrastruktur kan vara en försiktighetsåtgärd för att skydda medlemmarna i massrörelsen och minimera risken för skador eller förluster.

H: Notera dock att förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp inte bör vara det primära fokusområdet. En balanserad strategi kan innebära att vara beredd på hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att kämpa för att omvälva samhället på ett fredligt sätt och på alla sätt och vis försöka undvika våld är den hållbara och etiska vägen framåt.

A: Absolut, du framhäver en viktig poäng. Det primära fokusområdet bör vara att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att aktivt arbeta för att skapa ett egalitärt samhälle genom fredliga medel är den mest hållbara och etiska vägen framåt.

Förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp är en försiktighetsåtgärd som är nödvändig. Det är rimligt att vara medveten om möjliga hot och att vidta åtgärder för att minimera risken för skador och förluster. Att ha kunskap om och tillgång till säkra tillflyktsplatser och skyddade strukturer är värdefullt för att skydda människor i händelse av en nödsituation.

Samtidigt är det viktigt att dessa förberedelser inte får ta överhanden och leda till en militariserad eller våldsfokuserad strategi. Att prioritera fred, dialog och icke-våld innebär att man aktivt arbetar för att bygga broar, skapa förståelse och hitta fredliga lösningar på konflikter. Det handlar om att skapa förändring genom att adressera orsakerna till ojämlikhet och orättvisor på ett fredligt och inkluderande sätt.

Den balanserade strategin du nämner innebär att vara medveten om hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred och icke-våld. Det handlar om att vara beredd på olika scenarier, samtidigt som man strävar efter att förändra samhället på ett fredligt sätt och undvika våld i möjligaste mån.

Den politiska lösningen på krisen i Ukraina

Demokratiska folkrepubliken Kinas utrikesdepartement den 24 februari 2023
Kinas president, kamrat ordförande Xi Jinping, har föreslagit det globala säkerhetsinitiativet, där han uppmanar länderna att anpassa sig till den genomgripande förändringen av det internationella landskapet i en anda av solidaritet och att ta itu med de komplexa och sammanflätade säkerhetsutmaningarna med en anda av vinn-vinn-tänkande.

Det globala säkerhetsinitiativet syftar till att undanröja de grundläggande orsakerna till internationella konflikter, förbättra den globala säkerhetsstyrningen, uppmuntra gemensamma internationella insatser för att skapa mer stabilitet och säkerhet i en instabil och föränderlig tid och främja varaktig fred och utveckling i världen.

Kinas ståndpunkt om den politiska lösningen på krisen i Ukraina

Demokratiska folkrepubliken Kinas utrikesdepartement publicerade den 24 februari en motion till världssamfundet om vad som bör göras för att snarast lösa krisen i Ukraina.

Kina intar en diplomatisk mittenposition i Ukrainakonflikten.
  1. Att respektera alla länders suveränitet. Universellt erkänd internationell rätt, inklusive syftena och principerna i FN-stadgan, måste följas strikt. Alla länders suveränitet, oberoende och territoriella integritet måste effektivt upprätthållas. Alla länder, stora eller små, starka eller svaga, rika eller fattiga, är likvärdiga medlemmar i det internationella samfundet. Alla parter bör gemensamt upprätthålla de grundläggande normer som styr de internationella förbindelserna och försvara internationell rättvisa. En jämlik och enhetlig tillämpning av internationell rätt bör främjas, medan dubbelmoral måste förkastas.
  2. Att överge mentaliteten från det kalla kriget. Ett lands säkerhet bör inte eftersträvas på andras bekostnad. En regions säkerhet bör inte uppnås genom att stärka eller utvidga militära block. Alla länders legitima säkerhetsintressen och farhågor måste tas på allvar och behandlas på lämpligt sätt. Det finns ingen enkel lösning på en komplex fråga. Alla parter bör, enligt visionen om en gemensam, övergripande, samarbetsinriktad och hållbar säkerhet och med tanke på den långsiktiga freden och stabiliteten i världen, bidra till att skapa en balanserad, effektiv och hållbar europeisk säkerhetsarkitektur. Alla parter bör motsätta sig att sträva efter egen säkerhet på bekostnad av andras säkerhet, förhindra blockkonfrontationer och arbeta tillsammans för fred och stabilitet på den eurasiska kontinenten.
  3. Att upphöra med fientligheterna. Konflikter och krig gynnar ingen. Alla parter måste förbli rationella och utöva återhållsamhet, undvika att blåsa upp eld och förvärra spänningarna och förhindra att krisen förvärras ytterligare eller till och med spårar ur. Alla parter bör stödja Ryssland och Ukraina i att arbeta i samma riktning och återuppta den direkta dialogen så snabbt som möjligt, för att gradvis deeskalera situationen och slutligen nå ett omfattande eldupphör.
  4. Att återuppta fredssamtalen. Dialog och förhandlingar är den enda hållbara lösningen på krisen i Ukraina. Alla ansträngningar som bidrar till en fredlig lösning av krisen måste uppmuntras och stödjas. Det internationella samfundet bör förbli engagerat i det rätta tillvägagångssättet att främja samtal för fred, hjälpa parterna i konflikten att öppna dörren till en politisk lösning så snart som möjligt och skapa förutsättningar och plattformar för att återuppta förhandlingarna. Kina kommer att fortsätta att spela en konstruktiv roll i detta avseende.
  5. Att lösa den humanitära krisen. Alla åtgärder som bidrar till att lindra den humanitära krisen måste uppmuntras och stödjas. Humanitära insatser bör följa principerna om neutralitet och opartiskhet, och humanitära frågor bör inte politiseras. Civilbefolkningens säkerhet måste skyddas effektivt och humanitära korridorer bör inrättas för evakuering av civila från konfliktområden. Det krävs insatser för att öka det humanitära biståndet till berörda områden, förbättra de humanitära förhållandena och ge snabbt, säkert och obehindrat humanitärt tillträde i syfte att förhindra en humanitär kris i större skala. FN bör få stöd för att spela en samordnande roll när det gäller att kanalisera humanitärt bistånd till konfliktområden.
  6. Att skydda civila och krigsfångar. Parterna i konflikten bör strikt följa internationell humanitär rätt, undvika att angripa civila eller civila anläggningar, skydda kvinnor, barn och andra offer för konflikten samt respektera krigsfångarnas grundläggande rättigheter. Kina stöder utbytet av krigsfångar mellan Ryssland och Ukraina och uppmanar alla parter att skapa gynnsammare villkor för detta ändamål.
  7. Att hålla kärnkraftverk säkra. Kina motsätter sig väpnade attacker mot kärnkraftverk eller andra fredliga kärntekniska anläggningar och uppmanar alla parter att följa internationell rätt, inklusive konventionen om kärnsäkerhet (CNS), och resolut undvika av människan orsakade kärnkraftsolyckor. Kina stöder Internationella atomenergiorganet (IAEA) när det gäller att spela en konstruktiv roll för att främja säkerheten och tryggheten för fredliga kärntekniska anläggningar.
  8. Att minska strategiska risker. Kärnvapen får inte användas och kärnvapenkrig får inte föras. Hotet om eller användningen av kärnvapen bör bekämpas. Kärnvapenspridning måste förhindras och kärnvapenkris undvikas. Kina motsätter sig forskning, utveckling och användning av kemiska och biologiska vapen av något land under alla omständigheter.
  9. Att underlätta exporten av spannmål. Alla parter måste genomföra Svartahavsinitiativet för spannmål som undertecknats av Ryssland, Turkiet, Ukraina och FN fullt ut och effektivt på ett balanserat sätt, och stödja FN i att spela en viktig roll i detta avseende. Det samarbetsinitiativ om global livsmedelsförsörjning som Kina har föreslagit utgör en genomförbar lösning på den globala livsmedelskrisen.
  10. Att stoppa unilaterala sanktioner. Unilaterala sanktioner och maximala påtryckningar kan inte lösa frågan, utan skapar bara nya problem. Kina motsätter sig unilaterala sanktioner som inte godkänts av FN:s säkerhetsråd. Relevanta länder bör sluta missbruka unilaterala sanktioner och “long-arm jurisdiction” mot andra länder, för att göra sin del i att deeskalera Ukrainakrisen och skapa förutsättningar för utvecklingsländerna att växa sina ekonomier och förbättra sina människors liv.
  11. Att hålla industri- och försörjningskedjor stabila. Alla parter bör på allvar upprätthålla det befintliga världsekonomiska systemet och motsätta sig att världsekonomin används som ett verktyg eller vapen för politiska syften. Det krävs gemensamma ansträngningar för att mildra krisens spridningseffekter och förhindra att den stör det internationella samarbetet inom energi, finans, livsmedelshandel och transporter och underminerar den globala ekonomiska återhämtningen.
  12. Att främja återuppbyggnad efter konflikter. Det internationella samfundet måste vidta åtgärder för att stödja återuppbyggnaden efter konflikter i konfliktområden. Kina är redo att ge stöd och spela en konstruktiv roll i detta.
För en pluripolär värld: I historisk tid, år 1259, räddade Kina världen från mongolisk hegemoni och kommer i modern tid att rädda världen från angloamerikansk hegemoni.

Marxismen lär oss att kampen för frihet är en oändlig kamp mellan naturliga kontradiktioner

Demokratiska folkrepubliken Sverige är fortfarande en avlägsen dröm, men ur klasskampen inom landet kommer så småningom drömmen att bli verklighet.

Marxismen, såsom den grundades av Karl Marx och Friedrich Engels, skulle ha blivit en livlös dogm om den inte hade utvecklats av tänkare som Vladimir Lenin, Antonio Gramsci, Mao Zedong och övriga efterföljande Marxister i enlighet med förändrade förhållanden. Marxismen förmår även att prestigelöst absorbera värdefulla metoder som utvecklats av andra sociala rörelser, t.ex. Kimberlé Crenshaws intersektionella analys för att identifiera och kartlägga privilegier.

Frihet är inget annat än erkännandet av nödvändigheten och förmågan att förändra verkligheten. Varje utveckling ger upphov till nya nödvändigheter och problem som människan måste bemästra och lösa om friheten ska kunna utvecklas. Även i grunden korrekta lösningar leder till nya problem på en ny och högre utvecklingsnivå. Det finns inget sådant som ett samhälle med slutlig fulländning. En sådan utopi är en omöjlighet.

Marxist-Leninist Reading Hub – Audiobook Links

AI generated portrait of Chairman Mao
Mirror of www.mlreadinghub.org/study-materials/audiobook-links

The suggested reading list is broken down into stages. These stages are in an order meant to help you progress from accessible texts to more complex texts that build upon each other. Within each stage feel free to go out of order, but the order listed is the suggested order.

Between stages you will see books that do not go out of order and are purposefully placed between one stage to the next. These “transitional must read” are placed to either help solidify what has been talked about in the stage you just finished and/or to help prepare you for the next stage.

You will also see “Optional Texts”. These texts are complementary for the stages they are placed in, but are not required to move on to the next stage.

In practice this would look a little like this:
Start Stage One: On Authority -> Principles of Communism -> Dialectical and Historical Materialism -> Transitional Must Read: Blackshirts and Reds -> Move on to Stage Two: The State and Revolution -> and so on...

Audiobook List

Stage 1

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 2

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 3

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 4

  • Marxism and the National Question by Stalin
  • Some Questions Concerning Methods of Leadership by Mao
  • On the Party: V. Democratic Centralism within the Party by Liu Shaoqi
  • On Correcting Mistaken Ideas in the Party by Mao
  • Combat Liberalism by Mao
  • Oppose Book Worship by Mao
  • The Three Main Rules of Discipline and the Eight Points for Attention by Mao
  • In Memory of Norman Bethune by Mao

Optional Texts

  • Freedom to Criticise and Unity of Action by Lenin
  • Twelve Recommendations by Ho Chi Minh
  • The Foolish Old Man Who Removed the Mountains by Mao
  • Serve the People by Mao

Naxalitkvinnornas kamp

Marxist-Leninist-Maoister strävar efter att eliminera både könsskillnaderna och klasskillnaderna.

Väpnade maoistiska revolutionärer tog tidigt ledningen i det som i området Naxalbari i Indien i maj 1967 började som ett uppror för jordlösa bönder och som under årens lopp har blommat upp och vuxit till ett enormt hot mot den kapitalistiska staten.

Den indiska regimen brottas med tre olika kategorier av motstånd, som den upplever som allvarliga problem för den inre säkerheten, nämligen separatism i Jammu och Kashmir, uppror i nordöstra delen av landet och naxalism. Av dessa tre kategorier har naxalismen, i och med den ständigt växande “röda korridoren” (som regeringen och medierna gärna kallar de områden som påverkas av naxalismen), sannolikt vuxit snabbast.

Enligt det skriftliga svaret på de frågor som ställdes i Lok Sabha, som publicerades 2013 av inrikesministeriet, omfattas totalt 106 distrikt i nio delstater i landet av SRE (systemet för säkerhetsrelaterade utgifter) med syfte att ersätta delstatsregeringarnas utgifter i CLWEP (programmet för åtgärder mot vänsterextremism). År 2004 angav ministeriet i sin årsrapport att antalet distrikt som berörs av naxalism var 55. År 2005 var antalet distrikt uppe i 76, och siffrorna har bara ökat i takt med att naxaliternas kopplingar har spridit sig över hela landet.

Naxaliternas rörelse, som syftar till att omvandla samhället genom att utradera klasstrukturerna, har många olösta problem. Jämställdhetsfrågan är en viktig fråga i detta sammanhang. Naxalitrörelsen har sedan starten sysselsatt ett mycket stort antal kvinnor och förtjänar att undersökas ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnorna deltar i allt större utsträckning i naxaliternas stridande verksamhet och därmed finns ett underlag för insikt i kvinnornas roll i gerillarörelsen.

Här följer ett försök att analysera berättelsen om kvinnorna i naxalitrörelsen.

De frågor artikeln försökt besvara avseende kvinnliga gerillasoldater är:

  • Vad som motiverade dem att ansluta sig till rörelsen.
  • Vilka roller de hade inom maoistpartiets struktur.
  • Deras senare liv utanför rörelsen.
  • Medicinska problem som drabbade dem.
Materialet som ligger till grund för de slutsatser som dragits i dokumentet är bland annat offentliggjorda regeringsuppgifter, medierapporter, tillgängliga vetenskapliga arbeten i ämnet och förstahandsberättelser från före detta kvinnliga gerillasoldater i form av memoarer och bloggar.

Naxaliternas uppror är resultatet av en komplicerad kombination av politiska faktorer som sträcker sig från socioekonomiska till kulturella faktorer, vilka återigen varierar från region till region.

I “Red Sun: Travels in Naxalite Country” (en noggrann redogörelse för författarens resa till maoisternas kärnområden i Indien) konstaterar Sudeep Chakravarti att “Fattigdom, bristande förvaltning, orättvisa och korruption är det största hotet mot Indiens inre säkerhet, inte maoismen. Maoismens närvaro i en tredjedel av Indien speglar bara våra brister som nation”. På grund av skillnaderna mellan landsbygden och städerna har maoisterna stödreserver i inlandet, som regeringen har svårt att knäcka.

Maoisterna strävar efter att eliminera inte bara klasskillnaderna utan även könsskillnaderna och kvinnorna betraktas som en minst lika viktig del av rörelsen som männen. För att dela med sig av sina livshistorier och hedra de kvinnliga kamraterna publicerade CPI (maoist) titeln Kvinnliga martyrer i den indiska revolutionen i två volymer. Sammanställningen är ett rikt verk eftersom den kastar ljus över bakgrunden och framgångarna för var och en av de kvinnliga maoisterna. För kvinnorna framstår maoisterna som en möjlighet att få egenmakt, auktoritet och kontroll över sina egna liv. Dessutom är kampen för jämlikhet än mer tilltalande för kvinnor, eftersom de utsatts för förtryck av det patriarkala samhället. Guerillans vapen, stridsdräkt och uniform gjuter hopp i unga kvinnor om att bryta sig loss från traditionella könsbaserade roller. Det slutar därför med att de ansluter sig till kampen, där de får verka på samma nivå som männen, en möjlighet som de sällan får i sitt normala liv.

Som exempel skriver Krishna Bandyopadhyay, en före detta medlem från Västbengalen, i sina memoarer Naxalbari Politics: A Feminist Narrative att “[…] även senare i livet kryper jag ihop inför diskrimineringen i varje aspekt av livet – matvanor, utbildning, rörelsefrihet […] De svidande såren av förnedring som jag upplevt sedan barndomen har aldrig låtit mig få lugn och ro. Exakt vid den tidpunkt då jag var på väg in i vuxenlivet hände något i norra Bengalen […]”. För medelklasskvinnor som hon var det ilskan över den diskriminering de utsattes för både hemma och utanför som ledde till att de aktivt deltog i rörelsen eftersom de hoppades kunna åstadkomma förändringar även för kvinnor. Driften att bli en “ledare” och bli respekterad var i de flesta fall en stark motivation. De flesta kvinnor ansluter sig i tonåren, men det finns exempel på kvinnor som anslutit sig till rörelsen (som bärare) redan vid nio års ålder. Ju yngre de är när de ansluter sig, desto lättare är det för kadrerna att utbilda dem. En tidig introduktion i rörelsen leder till en tidig acklimatisering till våldsam kamp, vilket gör att det blir en naturlig reaktion att döda om så krävs. Den effektivitet med vilken unga tonåriga naxaliter (både pojkar och flickor) eliminerar fienden, vittnar tydligt om att de inte är obekväma med blodsutgjutelse. De unga är mycket mottagliga för de eldiga slagord och de upproriska sånger som ropas och sjungs av de revolutionära kämparna. Ekonomiskt stöd till familjen och omständigheterna (statligt förtryck, viljan att hämnas för det fysiska och sexuella våld som de utsatts för av polisen) alla dessa faktorer bidrar till att de ansluter sig till det väpnade upproret. Det är inte bara analfabeter och stamkvinnor som flockas kring dessa väpnade strider, utan även kvalificerade och bildade ideologer blir aktiva medlemmar, vilket Anuradha Ghandy är det bästa exemplet på. Det finns också exempel på unga flickor som, för att slippa undan de vuxnas misshandel och utskällningar, valde att ansluta sig till en naxalgrupp som besökt deras hemby. Barnsoldater är inget nytt begrepp i väpnad kamp, men polisens påstående att naxaliterna har tvångsrekryterat både pojkar och flickor har inte bekräftats och regeringen har aldrig erkänt ens att det finns maoistiska barnsoldater. Ett exempel som utmärker sig är den unga flickan Narsingojula Padma, 14 år, från byn Pata Rudraram i Karimnagar i Telanga, som rymde hemifrån för att slippa gifta sig och som till slut anslöt sig till naxaliterna. På grund av påtryckningar från hennes föräldrar och bybor var rebellerna tvungna att släppa henne senare.

En Adivasi Gond, den 58-åriga Durva Nagubai, anslöt sig till rörelsen som medlem av Singaput dalam i PWG (People’s War Group) 1993 eftersom hon, liksom alla andra småbrukare i området, var avhängig regnberoende grödor som bomull och sojabönor, som ofta, på grund av frekvent torka, drabbades av missväxt. På grund av dessa svåra förhållanden och nästan obefintligt stöd från regeringen ansåg hon att det idealiska valet var att gå med i PWG. Hon arbetade med dem i ungefär åtta år innan hon slutligen lämnade 2001, då hon istället ställde upp i valet. Hon tjänstgjorde därefter som Mandal Parishad President i tre och ett halvt år, under vilka hon arbetade för elektricitet till byar, såg till att en 10 km lång grusväg byggdes och att det byggdes bostäder för utslagna människor.

Vanligtvis rekryteras kvinnorna genom “kvinnofronter” som Nari Mukti Sanghathan, som är verksamt i Jharkhand. Chitralekha påstår i sin bok Ordinary People, Extraordinary Violence påpekat att kvinnofronten främst förväntas hjälpa till med att organisera kulturaktiviteter för att sprida sin propaganda, och att de därmed främst hjälper till i icke stridande roller, men de kvinnliga kadrerna kan också utbildas för väpnade dastas. Det är de första berättelserna från före detta kvinnliga upprorsmän som kastar ljus över kvinnornas könsroll inom rörelsen. De kvinnliga kadrerna är ständigt utsatta för osäkra utrymmen eftersom de ständigt måste vara uppmärksamma på hotet mot sina kroppar. Inte ens stridskläder och vapen är tillräckliga för att skydda den kvinnliga kroppen från angriparnas nyfikna blickar, som sträcker sig från enstaka naxaliter i behov av rehabilitering till regeringsföreträdare. Vittnesmålen från kvinnliga kadrer som utsatts för sexuellt våld är tyvärr många. Srila Roy skriver i sin bok Remembering Revolution: Gender, Violence, and Subjectivity in India’s Naxalbari Movement hur sexuellt våld inom rörelsen har fått olika perspektiv och hon skriver “så, medan våldtäkter på bondekvinnor begångna av godsägare, poliser, militärer, högre kast och andra makthavare politiskt erkändes som klassförtryck, förnekades våldtäkter på medelklasskvinnor begångna av män från lägre klasser/kast rutinmässigt”.

Behovet av en genusbaserad analys av rörelsen uppstår på grund av de olika berättelser om sexuellt och genusbaserat utnyttjande av kvinnliga maoister som antingen delas av de före detta rebellkvinnorna själva i form av intervjuer för nyhetsrapporter eller memoarer som Krishna Bandyopadhyays Naxalbari Politics: A Feminist Narrative eller Shobha Mandis Ek Maowadi Ki Diary.

Memoarerna är viktiga dokument för att förstå rörelsen från ett insiderperspektiv. De personliga berättelserna behöver inte uppfattas som en historisk sanning, men de är ändå en alternativ återberättelse av den dominerande diskursen. Genom att studera sådana livsberättelser får man en inblick i hur de dolda utrymmena och strukturerna fungerar. Det finns bara en handfull sådana berättelser tillgängliga i brist på ordentlig dokumentation, eftersom en del av dem dödas innan de får möjlighet att berätta sin historia, och andra som kan göra det är inte tillräckligt utbildade och anser inte att litterära engagemang är något seriöst. I Bandyopadhyays memoarer påpekas till exempel att trots att ett stort antal kvinnor anslöt sig till rörelsen på 1970-talet fanns det ingen betydande roll för kvinnor. Kvinnorna uppmanades att bidra genom att vara informationsbärare, vårda sjuka, ge tak över huvudet och mat. Hon konstaterar vidare att även om kvinnorna arbetade hängivet bestod partiledningen endast av manliga medlemmar, vilket ledde till att deras politik automatiskt var patriarkalisk till sin natur. I en intervju berättar K. Ajitha, en annan före detta naxalit från Kerala: “Min första uppgift var att förbereda material för att utbilda medlemmarna. Jag brukade översätta och distribuera nästan allt material som vi fick från Kina. Vi bildade också en studiegrupp kallad ‘Nangal’ (Vi), som var mycket populär på femtiotalet.”

En av medlemmarna som tillhörde rörelsens första år Ajitha berättar hur medlemmarna 1968 beslutade att ta till vapen för att främja sin sak. Hennes insats blev dock kortvarig eftersom hon hamnade i fängelse i slutet av 1968 och tillbringade nio år i fängelse. Efter frigivningen gifte hon sig och försökte leva som en konventionellt gift kvinna. Men hon har strävat och kämpat för kvinnors frigörelse ända sedan hon deltog i kvinnokonferensen 1988. Hon berättar hur hennes erfarenhet som naxalit gav henne kraft för resten av livet. Hon erkänner att hon under sin tid som aktiv naxalit var missnöjd med kvinnornas ställning inom rebellrörelsen eftersom kvinnor alltid ansågs ha lägre positioner. För Ajitha själv var det störande att hon förlorade sina möjligheter på grund av att hon var kvinna. Enligt hennes berättelse behandlades kvinnor i rörelsens tidiga fas antingen som sexslavar eller som skulder som skulle skyddas. När kvinnorna inledningsvis rekryterades till Naxal-upproret i Orissa rekryterades de som kockar eller hushållsbiträden. Det var först mycket senare, omkring 1999, som dessa kvinnor började ta på sig stridbara roller. Inspirationen till att inkludera kvinnor i fältoperationer hämtades från kvinnliga naxalitkadrer i Andhra Pradesh, där de hade varit aktiva medlemmar sedan rörelsen startade.

Införandet av kvinnor i stridande roller har stärkt deras position. De kvinnliga kämparna i sina stridskläder utmanar normerna på fler än ett sätt, men de har ännu inte vunnit sin kamp mot patriarkatet. För kvinnorna är det nästan som att föra ett dubbelkrig eftersom de måste bevisa sitt engagemang för att skapa sig en position även i sitt parti. De kvinnliga kämparna får i slutändan kämpa för sin rätt till jämställdhet mot sexistiska manliga kadrer och mot det sexuella våldet från de statliga styrkorna. Med flera förövare av grymheterna får dessa kvinnor alltså utstå en daglig kamp. Sexuellt utnyttjande inom rörelsen har fortsatt trots anmärkningsvärda förändringar i de roller som kvinnor tillskrivs och friheten att strida med vapen. Fallen av sexuellt utnyttjande av naxalitkvinnor har ännu inte upphört. Märkligt nog är ett annat sätt på vilket partiet utövar makt över sina kvinnliga kamrater att se till att de lever upp till statusen och bilden av en martyrs änka om och när deras partner dödas. Så trots att de hävdar att de är klass- och kastlösa är naxaliternas struktur på många sätt alltjämt en kopia av de dominerande maktstrukturer som de tog till vapen mot från början. Det är inte heller fel att påstå att kvinnorna i högre grad än männen tvingas kämpa för en förtjänstfull position genom att ständigt bevisa sitt mod.

Tiderna håller dock på att förändras och kvinnor har långsamt och gradvis fått en betydande plats i rörelsen, eftersom vissa har varit kända för att ha lett beväpnade dastas med omkring 15-20 medlemmar bestående av både män och kvinnor. Det är tack vare den upproriska attityden och ansträngningarna från den tidiga generationen av kvinnliga maoister som en viss jämlikhet har uppnåtts för dagens kvinnliga gerillasoldater. I en nyhetsrapport av den 17 mars 2014 uppgavs att en affisch i Gadchiroli-distriktet i Maharashtra hyllade 17 kvinnliga befälhavare som dödats i sammandrabbningar under året. På affischer som återfanns i Gadchiroli stod det: “mahila bina kranti nahin, kranti bina shoshan mukt samaj nahin (ingen revolution utan kvinnor och utan revolution kan det inte finnas ett exploateringsfritt samhälle)”.

Livet är hårt för kvinnor som har maoistiska anhöriga. De statliga “säkerhetsstyrkorna”, polisen och myndigheterna behandlar naxaliternas kvinnliga släktingar, vare sig det är deras fruar, döttrar, systrar eller mödrar, med misstänksamhet och utsätter dem för extrem tortyr för att tvinga fram information. Trots att de är oskyldiga är polisen och säkerhetsstyrkorna ute efter dem för att förhöra dem.

De högsta beslutsfattande rollerna är fortfarande förbehållna de manliga medlemmarna, vilket gör att kvinnorna gradvis faller bort. I högre positioner bestäms kvinnornas inflytande fortfarande av faktorer som relationer med de äldre och mäktiga manliga medlemmarna i rebellgruppen, samtidigt som deras överlevnad ständigt är hotad på grund av deras yrke som rebeller. Vanligtvis hoppar de av på grund av dålig hälsa eller för att de ger efter för sin önskan att bilda familj och leva ett normalt liv. Men utmaningar möter dem i varje skede. Om de stannar kvar inom gruppen möts de av en ständig risk för sexuellt utnyttjande och medicinska problem och om de väljer att lämna gruppen möts de av samma risk, men måste dessutom ta itu med problemet med att skaffa sig ett levebröd. Koncentrationen och makten ligger alltså hos patriarkerna och mycket få av dem är för att kvinnliga efterträdare ska få ta över deras positioner. Utbildningen av kvinnliga kadrer för högre ledarroller begränsas, eftersom många av männen föredrar att behålla den auktoritära rollen. Med ett stort antal kvinnor som ansluter sig till rebellgruppen är det dock inte en kamp för män. Vad som kommer att vara intressant att notera i framtiden är att se om kvinnorna blir fler än männen och vad det isåfall medför. Att kvinnorna tar kampen på större allvar än vad männen gör beror även på att männen lättare kan komma undan med olämpliga handlingar, medan det finns få fall där kvinnor gör detsamma.

Livet utanför rörelsen är inte heller särskilt lovande för de före detta kvinnliga rebellerna. Majoriteten av de kvinnliga naxalisterna ger upp på grund av medicinska problem. En före detta upprorsmakare berättar: “[…] långsamt lärde jag mig att arbeta som bärare. Efter att ha slutat kan jag inte arbeta som coolie (dagslön) eftersom det extrema livet i skogen har tärt på mina krafter. Jag led av njurproblem, magsår, ledvärk och infektioner i könsorganen. De månatliga menstruationerna var extremt svåra.” Det hårda livet i mycket svår terräng och det lika hårda fysiska arbetet tar hårt på kroppen och gör att de ofta måste kämpa mot allvarliga sjukdomar resten av livet. Unga lockas till att ansluta sig till rebellerna genom att vårdnadshavarna får ekonomiskt stöd för att låta dem ansluta sig och arbeta med dem. De unga tror först att de kan lämna när de vill, men som Shobha Mandi, alias Uma, alias Shikha berättar i sin memoarbok Ek Maowadi ki diary “[…] men först när hon hade skrivit på insåg hon att hon aldrig kunde återvända hem. –Den som kommer hit återvänder aldrig, sa en högt uppsatt ledare till henne. Hon ville ha frihet från fattigdom men fann sig fastkedjad vid en ideologi som hon inte kunde förstå.”

M.K. Narayanan, tidigare guvernör i Västbengalen, har avfärdat dagens maoiströrelse som en rörelse som “är mer inriktad på att terrorisera delar av befolkningen än på att stödja folkets sak”. Han fortsätter också med att hävda att “fram till sekelskiftet behöll rörelsen åtminstone en del av sina ursprungliga ideologiska underlag och sin intellektuella sprudlande kraft […] vid sin start hade den de rätta referenser för att listas som en sann marxist-leninistisk rörelse. I de byar där maoisterna har lokalt stöd är det inte för att befolkningen tror på deras ideologier utan för att de tror att maoisterna kan ge dem bättre tillgång till tjänster (som utbildning, hälsovård osv.) som regeringen inte ger dem. I de flesta av de områden som hyser maoister är det en pågående kamp mellan Salwa Judum (det statligt sponsrade organet för bekämpning av naxaliterna) och rebellgrupperna om att territorisera områdena. Oavsett vilken av de två grupperna som erbjuder folket bättre incitament erbjuder byborna sin lojalitet till denna. För de kvinnliga maoister som anmäler sig för rekrytering till grupperna är de falskt tvingade att anpassa sig till en ideologi som de inte förstår och anpassar sig till. Med tiden försvinner också deras entusiasm eftersom deras förslag och åsikter inte värderas särskilt högt av de manliga medlemmarna. Detta leder till att de efter ett tag ger upp och uppger att de är desillusionerade av ideologierna och att de inte längre godkänner partiets eller kaderns sätt att fungera.”

En annan orsak till att de ger upp är de incitament som regeringen ger. Exemplet med Jartha Lakshmi, biträdande befälhavare vid SGS Srikakulam, visar att efter det att hon överlämnade sig tillsammans med nio andra naxaliter fick inte alla av dem den kompensation de skulle ha fått. När hon överlämnade sig den 6 augusti 2005 fick hon endast 20.000 av de totala belöningspengarna på 50.000. Medan hennes 30.000 fortfarande inte har betalats, väntar Naragoni Manjula, biträdande befälhavare för AOB SZC, och Naine Adilakshmi, medlem av Nagavali LOS Srikakulam-divisionen, på sina belöningsbelopp på 3 lakh respektive 2 lakh. Detta visar tydligt att omskolningen av dessa kvinnliga naxalsoldater inte är någon smidig process, eftersom ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan beloppen godkänns och därefter betalas ut till dem. Det finns många kryphål i det så kallade rehabiliteringssystemet. Förutom att mutan för att ge upp inte betalas ut i tid verkar det inte finnas någon medicinsk hjälp på plats.

Dessa kvinnliga gerillasoldaters utbildning, som omfattar vapenhantering, tillverkning av sprängämnen, grundläggande medicinsk vård av skadade kamrater et c., gör dem inte på något sätt lämpade för konventionella arbeten i det etablerade samhället. Deras grundläggande utbildning bidrar inte heller särskilt mycket till deras liv utanför partiet. Eftersom det finns ett totalt barnförbud tvingas alla par som beslutar sig för att antingen gifta sig eller leva som ett par att genomgå vasektomi för att förhindra fortplantning. Etiketterna “Maobadi”, “Ugravadi” och liknande etiketter förpestar sinnesfriden hos de kvinnor som ger upp. Så fort det sker en maoistattack eller en kidnappning i området är de första som hamnar i skymundan dessa kvinnor som har överlämnat sig och gör sitt bästa för att leva ett “normalt” liv. Mamta alias Shakuntala, 35, en före detta maoistskytt, berättar om hur brottslingar och skurkar vid mer än ett tillfälle samlade in avgifter i hennes namn från affärsmän och gjorde henne till syndabock. Hjälplös sprang hon hela tiden till polisstationer och domstolar för att bevisa sin oskuld. Hon säger att “det finns ingen respekt för kvinnors värdighet i vårt samhälle”, och trots att hon har gett upp, gör hennes tid som naxalit henne till ett lätt mål för vem som helst. Om de vill leva ett normalt liv får de dock lämna dalam. Detta väcker frågor om svårigheterna och livet utanför för dessa naxalitpar. Den första utmaningen är att skaffa sig ett levebröd. För det andra är det ekonomiska stödet från regeringen inte en smidig process, och för det tredje, om dessa par accepterar incitament från regeringen blir de ytterligare måltavlor för sina tidigare kamrater.

Men en annan aspekt av kvinnors deltagande i gerillakrigföring gör dem till en mycket viktig tillgång för naxalitrebellerna. Margaret Gonzalez-Perez har påpekat att kvinnor av naturliga skäl anses vara skickliga på att hantera lägrets behov. De visar sig vara effektiva när det gäller att utbilda kamraterna och vårda de sjuka. Dessutom har deras aktiva deltagande i både administrativa och fältmässiga operationer gjort dem till en allsidig person. Detta måste staten se som ett större hot eftersom de anses vara mer seriöst engagerade i sin sak än männen. I och med sin ökande effektivitet har kvinnorna visat sig vara ett starkare hot eftersom de bidrar till att göra naxalitupproret mer stabilt. Kanske är det därför som även regeringen har börjat förlita sig på kvinnliga soldater för att ta itu med rebellerna. I en nyhetsrapport från den 16 november 2014 som publicerats av PTI citeras hur kvinnliga kommandogrupper för första gången har satts in i Bastar och på okända platser i Jharkhand för att tjänstgöra i anti-Naxal-operationer. Tiden får utvisa om detta visar sig vara en effektiv strategi från regeringens sida.

För många kvinnor i den tidigare fasen och även i vissa fall i dag är den maoistiska organisationen som ett parallellt patriarkalt samhälle. Det är fel att beskriva allt som en homogen erfarenhet, men genom att belysa de olika berättelserna från flera kvinnor har man i uppsatsen ovan tittat närmare på några av de viktigaste frågorna. Naxalitrörelsen är en blandning av inre konflikt och yttre motstånd och det är i detta sammanhang som uppsatsen har undersökt situationen för de naxalitiska kvinnorna.

Det förra århundradets största filippinska politiker lämnade oss fridfullt igår

Professor Jose Maria Sison, grundande ordföranden för Filippinernas kommunistparti, avled igår omkring kl. 13.40 (svensk tid) efter att under två veckor ha varit inlagd på sjukhus i Utrech i Holland ä. Han blev 83 år gammal.


Det filippinska proletariatet och det arbetande folket sörjer sin lärare och ledstjärna.

Hela Filippinernas kommunistparti ger den högsta möjliga hyllning till sin grundande ordförande, den store marxist-leninist-maoistiska tänkaren, patrioten, internationalisten och revolutionären.

Även när vi sörjer, lovar vi att fortsätta att, med all vår styrka och beslutsamhet, föra revolutionen framåt, vägledda av minnet och lärorna från de breda massornas älskade Ka Joma.

Låt Ka Jomas odödliga revolutionära anda leva vidare!

Filippinernas kommunistiska parti, den 17 december 2022.

Resolution från Filippinernas kommunistiska partis andra kongress

7 november 2016

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) uttrycker sin djupa uppskattning och sin djupaste tacksamhet till kamrat Jose Ma. Sison för hans enorma bidrag till den filippinska revolutionen som grundande ordförande för partiet, grundare av Nya folkarmén och pionjär för den folkdemokratiska regeringen i Filippinerna.

Ka Joma är en extraordinär marxist-leninist-maoist och outtröttlig revolutionär kämpe. Han tillämpade dialektisk och historisk materialism för att avslöja den grundläggande karaktären hos det halvkoloniala och halvfeodala samhällssystemet i Filippinerna. Han lade fram en skarpsinnig klassanalys som avslöjade de stora borgerliga kompradorernas och storgodsägarnas dödliga, exploaterande och förtryckande styre i samförstånd med USA-imperialisterna.

Han lade fram ett program för en folkets demokratiska revolution som en omedelbar förberedelse för den socialistiska revolutionen. Han har alltid kommunismens slutmål i sikte.

Ka Joma var en revolutionär föregångare. I sin ungdom gick han med i arbetarfederationer och hjälpte till att organisera fackföreningar. Ka Joma bildade SCAUP (Student Cultural Association of the University of the Philippines) 1959 för att främja nationell demokrati och marxism-leninism och föra ideologisk och kulturell kamp mot religiösa sekterister och antikommunistiska krafter bland de intellektuella studenterna. Tillsammans med andra proletära revolutionärer tog han initiativ till studiemöten för att läsa och diskutera marxist-leninistiska klassiska skrifter.

Under Ka Jomas ledning organiserade SCAUP en protestaktion i mars 1961 mot kongressens häxjakt av kommittén för antifilippinska aktiviteter, som riktade in sig på UP-fakultetsmedlemmar som anklagades för att ha skrivit och publicerat marxistiskt material i strid med lagen om anti-subversion. Omkring 5 000 studenter anslöt sig till den första demonstrationen av antiimperialistisk och antifeodal karaktär sedan mer än tio år tillbaka. Som en följd av detta blev Ka Joma en måltavla för reaktionärt våld och överlevde mordförsök. Utan att låta sig påverkas fortsatte han och SCAUP att fram till 1964 genomföra protester mot Laurel-Langley-avtalet och avtalet om militärbaser och andra frågor som jordreform och nationell industrialisering, arbetstagares rättigheter, medborgerliga och politiska friheter och solidaritet med andra folk mot USA:s agressionshandlingar.

Han och andra proletära revolutionärer anslöt sig så småningom till den gamla sammanslagningen Socialist and Communist Party 1961. Som ett erkännande av sin kommunistiska och ungdomliga glöd fick han i uppdrag att leda det gamla partiets ungdomsbyrå och utsågs till medlem av den verkställande kommittén. Han tog initiativ till möten för att studera Marx’, Lenins, Maos och andra stora kommunistiska tänkares klassiska verk, vilket utmanade det gamla partiets föråldrade förhållanden.

Han grundade Kabataang Makabayan (KM) i november 1964 och ledde dess utveckling till en av de viktigaste ungdomsorganisationerna i Filippinernas historia. Som ordförande för KM och som ung professor och militant åkte han ut på universitetsbesök och talade inför studenter och unga yrkesverksamma för att framhålla nödvändigheten av att genomföra en nationell demokratisk revolution. Hans tal som sammanställdes i volymen Struggle for National Democracy (SND) fungerade som en av hörnstenarna i den nationaldemokratiska propagandarörelsen. KM skulle så småningom stå i spetsen för och utgöra kärnan i stora massdemonstrationer under slutet av 1960-talet fram till förklaringen av undantagstillstånd 1972.

Som en av ledarna för det gamla partiet utarbetade Ka Joma en politisk rapport där han avslöjade och förkastade revisionismen och opportunismen hos de successiva ledarna i Lava samt de fel som den militära äventyrligheten och kapitulationen hos Taruc-Sumulong-gänget i den gamla folkets befrielsearmé innebar. Det gamla partiet hade förfallit till att bli ett renodlat revisionistiskt parti.

Trots Ka Jomas ansträngningar visade det sig att det gamla partiet inte kunde återupplivas från sin revisionistiska död. Gangsters i det gamla partiet skulle genomföra mordförsök på honom för att kväva det filippinska proletariatets revolutionära återupplivning.

Som Amado Guerrero ledde Ka Joma återupprättandet av Filippinernas kommunistparti på marxism-leninism-maoismens teoretiska grund. Han utarbetade partiets stadgar, programmet för en folkdemokratisk revolution och dokumentet Rectify Errors and Rebuild the Party och ledde återupprättelsekongressen som hölls i Alaminos, Pangasinan den 26 december 1968. År 1969 skrev han Philippine Society and Revolution som presenterar det filippinska folkets historia, analyserar det filippinska samhällets halvkoloniala och halvfeodala karaktär och definierar den folkdemokratiska revolutionen. Han utarbetade den nya folkarméns grundregler och den nya folkarméns deklaration och ledde mötet med röda befälhavare och kämpar för att grunda den nya folkarmén (NPA) den 29 mars 1969.

Han ledde partiet under dess tidiga tillväxtperiod. Han skrev Organisationsguide och rapportöversikt i april 1971 och Revolutionär guide till jordreform i september 1972, som båda tjänade till att leda arbetet med att bygga upp massorganisationer, organ för politisk makt, enheter i folkarmén och partiet, samt att mobilisera bönderna för att genomföra en agrar revolution. Han var författare till den preliminära rapporten om norra Luzon i augusti 1970 som tjänade som mall för arbetet i andra regionala kommittéer.

Samtidigt som han ledde utvecklingen och utbildningen av den nya folkarméns armé från dess ursprungliga bas i centrala Luzon till skogarna i Isabela i Cagayan-dalen, vägledde han också ungdomsaktivisterna i deras kamp mot USA:s och Marcos diktatur i Metro Manila.

Ka Joma var alltid på topp när det gällde student- och arbetarrörelsens revolutionära uppsving 1970 och 1971. Sånger av Amado Guerreros namn genljuder i Manila och andra städer i harmoni med uppmaningar att ansluta sig till folkkriget på landsbygden.

CPP växte snabbt under sina första år under Ka Jomas ledning. Partiet etablerade sig över hela landet och ledde den revolutionära väpnade kampens landsomfattande framfart. Han övervakade personligen den politiska och militära utbildningen av partikadrer och NPA-befälhavare i skogsregionen Isabela, varifrån de skickades till andra regioner.

År 1971 var han ordförande för centralkommittén och presenterade en sammanfattning av våra erfarenheter efter tre år (1968-1971). 1974 utarbetade han Specific Characteristics of Our People’s War, där han på ett auktoritativt sätt redogjorde för strategin och taktiken för att föra folkkrig i Filippinerna. År 1975 skrev han Våra brådskande uppgifter, som innehöll centralkommitténs rapport och handlingsprogram. Han var chefredaktör för Ang Bayan under dess första år som tidning.

I den underjordiska rörelsen fortsatte Ka Joma att vägleda partiet och NPA i dess framväxt under diktator Marcos brutala fascistiska krigsrättsregim. Han utfärdade råd till underjordiska partikadrer och massaktivister. Inspirerade av det rasande folkkriget på landsbygden utmanade de det fascistiska maskineriet och genomförde organiseringsinsatser bland studenter och arbetare.

Den första arbetarstrejken bröt ut 1975 och föregick arbetarrörelsens framväxt. Stora studentdemonstrationer mot stigande skolavgifter och försämringen av utbildningssystemet genomfördes från 1977 och framåt och krossade helt och hållet krigslagens terror.

Ka Joma fortsatte att leda partiet i den rikstäckande tillväxten fram till 1977 då han och hans fru Julie arresterades av Marcosdiktaturens vildhundar när de var på väg från ett gerillagäng till ett annat. Han presenterades av AFP för Marcos som en trofé. Han fängslades, utsattes för svår tortyr och sattes i isoleringscell i mer än fem år, endast avbrutet av gemensam isolering med Julie 1980-1981, och senare delvis isolerad tillsammans med en eller två andra politiska fångar 1982-1985.

Under fängelsetiden kunde Ka Joma hålla kontakt med partiledningen och revolutionära krafter utanför genom hemliga kommunikationsmetoder. I samarbete med Ka Julie, Ka Jomas livslånga partner och kamrat, producerade de viktiga brev och råd. År 1983 publicerade Ka Julie artikeln JMS On the Mode of Production som tjänade som en teoretisk belysning och ett klargörande av det semikoloniala och semifeodala samhällssystemets natur för att kasta bort den förvirring som orsakats av USA-Marcos-diktaturens påståenden om industrialisering. Den gick till motangrepp mot påståenden från socialismens föregångare som insisterar på att Filippinerna hade blivit ett kapitalistiskt utvecklingsland under den fascistiska diktaturen.

Ett kraftigt uppsving för den antifascistiska massrörelsen följde på mordet på Marcos ärkerival Benigno Aquino 1983. Detta drevs främst av arbetar- och studentrörelsen som kunde anordna demonstrationer med 50 000 personer eller mer i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. 1984 publicerade Ka Joma under pseudonymen Patnubay Liwanag dokumentet On the Losing Course of the AFP för att bedöma styrkeförhållandena och för att signalera till eller påverka Pentagon att bättre släppa Marcos, vilket skulle leda till en splittring av AFP. I september 1984 följde Pentagon Armacosts formel och beslutade att tillsammans med USA:s utrikesdepartement och andra amerikanska organ släppa Marcos. I början av 1985 undertecknade Reagan ett nationellt säkerhetsdirektiv med en definit plan för att få bort Marcos.

Ka Joma hävdade också behovet av att försvaga den reaktionära väpnade styrkan på landsbygden och utöka folkets armé till en kritisk massa 25 000 gevär och en gerillapluton per kommun som konstruktiv kritik av planen att genomföra en “strategisk motoffensiv”.

Det antifascistiska upproret kulminerade i ett folkligt uppror som stöddes av ett militärt uppror av delar av den reaktionära AFP. Partiets ihärdiga och solida ledning av den antifascistiska rörelsen och den revolutionära väpnade kampen skapade gynnsamma förhållanden som ledde till att USA:s och Marcos diktatur störtades 1986. Trots starkt motstånd från USA och det reaktionära försvarsetablissemanget tvingades Aquino-regimen att öppna de avskyvärda portarna till Marcos fängelsehålor så att Ka Joma kunde släppas fri.

Han slösade ingen tid på att återuppta det revolutionära arbetet. På några månader ordnade han en stor föreläsningsserie för att lägga fram en kritisk klassanalys av Corazon Aquinos regim och avslöja den som representant för storborgerligt komprador- och godsägarstyre. Föreläsningsserien, som senare utgjorde volymen Philippine Crisis and Revolution, motsatte sig populisternas analys av det “politiska spektrumet” som framställde Aquino-regimen som en borgerlig liberal regim som skulle leda de revolutionära krafterna in på klassamarbete och kapitulation.

Dessa populister och andra charlataner genomförde en kampanj för att undergräva den grundläggande analysen av klasserna och produktionssystemet i Filippinerna för att rättfärdiga det invecklade konceptet med en strategisk motoffensiv, i den önskan att folkkriget kan hoppa över till strategisk seger utan att ta hänsyn till det sannolika historiska förloppet. Ett antal viktiga ledare för partiet och de revolutionära krafterna drogs in på den självdestruktiva vägen av upprorism och för tidig legalisering och militär äventyrlighet. Detta skulle senare medföra allvarliga och nästan dödliga förluster för partiet och NPA, liksom för massrörelsen i städerna.

Ka Joma tvingades i exil 1987 av Aquino-regimen, som annullerade hans pass och resehandlingar, och sökte politisk asyl i Nederländerna under en föreläsningsturné. Han bosatte sig så småningom i Utrecht och arbetade tillsammans med andra kamrater på National Democratic Fronts internationella kontor. Trots att han var tusentals mil från Filippinerna fortsatte han att hålla nära kontakt med partiledarna i landet och gav dem råd och vägledning för att hjälpa dem i deras arbete.

Ka Joma var en av de orubbliga företrädarna för den andra stora rättelserörelsen som lanserades av CPP:s centralkommittés tionde plenum 1992. Partiledningen efterfrågade aktivt Ka Jomas teoretiska insikter och analyser. Vid utarbetandet av nyckeldokumentet Reaffirm Our Basic Principles and Rectify Errors hänvisade partiledningen till Ka Joma och partiets grunddokument som han var författare till. Med Ka Jomas fulla stöd förenade och stärkte korrigeringskampanjen 1992-1998 partiet till allt större höjder.

Ka Joma spelade också en nyckelroll som författare till dokumentet Stand for Socialism Against Modern Revisionism, som belyste den socialistiska revolutionens väg under de mörka timmarna av det fullständiga återupprättandet av kapitalismen i Sovjetunionen 1990, som i de monopolistiska borgerliga massmedierna utropades som socialismens fall, ett förnekande av kommunismen och “historiens slut” och det kapitalistiska systemets slutliga seger.

I dokumentet, som återspeglar Ka Jomas skarpa maoistiska kritik av den moderna revisionismen, presenterades en tydlig historisk förståelse av processen för kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen från 1956 och framåt. Detta var nyckeln till förståelsen av socialismens fortsatta livskraft och till att inspirera det filippinska proletariatet att framhärda i tvåstegsrevolutionen och det internationella proletariatet att föra den socialistiska saken vidare.

Ka Jomas bas i Utrecht blev så småningom ett politiskt centrum för de internationella kommunistiska och antiimperialistiska motståndsrörelserna. Han spelade en viktig roll i firandet av Mao Zedongs hundraårsjubileum 1993, vilket fungerade som en kraftfull ideologisk kampanj för att på nytt bekräfta marxist-leninistiska åsikter och för att proklamera maoismen som den tredje epokutvecklingen av marxismen-leninismen.

Fram till början av 2000-talet spelade han också en ledande roll i bildandet av Internationella konferensen för marxist-leninistiska partier och organisationer (ICMLPO), som fungerar som ett centrum för ideologiskt och praktiskt utbyte mellan kommunist- och arbetarpartier som stod för socialismen och motsatte sig den moderna revisionismen. Han gav värdefulla insikter och praktisk hjälp till många kommunistpartier från Asien till Europa och Amerika.

Under det senaste decenniet har han lett International League of People’s Struggles, ILPS, som har fungerat som samordningscentrum för antiimperialistiska rörelser runt om i världen. Han är författare till dokumentet “On imperialist globalization” från 1997 som klargjorde att proletariatet fortfarande befinner sig i imperialismens och den socialistiska revolutionens era.

På grund av sin roll som ledare för den internationella antiimperialistiska kampens framfart hamnade Ka Joma i den amerikanska imperialismens sikte. Han togs upp på USA:s lista över “utländska terrorister” tillsammans med CPP och NPA. Vid 68 års ålder greps han 2007 av den nederländska polisen och hölls kvar i över 15 dagar.

Sedan 1992 har Ka Joma tillsammans med NDFP:s förhandlingspanel också skickligt företrätt det filippinska folkets och den revolutionära rörelsens intressen i fredsförhandlingar med olika företrädare för Republiken Filippinernas regering. Han har utsetts till politisk chefskonsult för NDFP:s förhandlingspanel och har skickligt lett den i förhandlingar med regeringen under de senaste 25 åren.

Under de senaste åren har Ka Joma fortsatt att ge ovärderliga insikter i den inhemska krisen och de revolutionära styrkornas situation. Han fortsätter att ge råd till partiet och de revolutionära krafterna i Filippinerna för att lösa problemen med att föra revolutionen till ett nytt och högre stadium.

Han har lagt fram kritiska analyser av de objektiva internationella förhållandena. Han har framfört en marxist-leninistisk kritik av den kapitalistiska överproduktionskrisen som ligger till grund för den internationella finanskrisen och den långvariga depression som har drabbat det globala kapitalistiska systemet. Han har på nytt bekräftat att vi fortfarande befinner oss i imperialismens historiska epok, kapitalismens sista krisstadium.

Ka Joma är den internationella kommunistiska rörelsens fackeltågsbärare. Under den mörka perioden av kapitalistisk restaurering har han hållit marxismen-leninismen-maoismens lågor brinnande och inspirerat proletariatet att dra nytta av den globala kapitalismens kris, att framhärda på socialismens och kommunismens väg och att föra den internationella kommunistiska revolutionen till ett nytt kapitel av återupplivning och förstärkning.

Resolutioner:

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) beslutar att ge kamrat Jose Ma. Sison, stor kommunistisk tänkare, ledare, lärare och vägledare för det filippinska proletariatet och fackeltågsbärare för den internationella kommunistiska rörelsen.

Som ett erkännande av Ka Jomas enorma bidrag till den filippinska revolutionen och den internationella arbetarrörelsen beslutar den andra kongressen vidare följande:

1. Att uppdra åt centralkommittén att fortsätta att söka Ka Jomas insikter och råd om olika aspekter av partiets arbete på det ideologiska, politiska och organisatoriska området.

2. Att stödja Jose Ma:s skrifter i fem volymer. Sison som grundläggande referens- och studiematerial för CPP och att uppmana alla partimedlemmar och revolutionära krafter att läsa och studera Ka Jomas skrifter.

Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) är säker på att med den skatt av marxist-leninistiska-maoistiska verk som Ka Joma har producerat under de senaste fem decenniernas revolutionära praktik, är partiet väl rustat för att leda den nationella demokratiska revolutionen till större höjder och fullständig seger under de kommande åren.

Via Struggle la Lucha

Ka Jomas minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare!

En av vår tids största marxistiska revolutionärer gick bort igår, den 16 december 2022.

Professor Jose Maria Sison föddes den 8 februari 1939 i Cabugao, Ilocos Sur, Nordvästra Luzon, Filippinerna och dog den 16 december 2022 i Utrecht, Holland.

Professor Jose Maria Sison, Ka Joma som han allmänt kallades, var grundande ordföranden för CPP, Filippinernas Kommunistiska Parti, som den 26 december 1968 under ledning av Marxist-Leninist-Maoismen återuppstod ur resterna efter det gamla PKP, Partido Komunista ng Pilipinas. Ka Joma fortsatte, den 29 mars 1969, med att tillsammans med tidigare medlemmar av den gamla motståndsrörelsen HMB, Hukbong Mapagpalaya ng Bayan, grunda NPA, Nya folkarmén.

Ka Joma grundade också, den 30 november 1964, medan han var en ung universitetsprofessor, KM, Kabataang Makabayan. KM var den bredaste, största och mest progressiva organisationen på den tiden och bestod av ungdomar från alla klasser och sektorer (arbetare, bönder, studenter, unga yrkesverksamma, kvinnor). KM ledde det som kallades FKS, första kvartalet på sjuttiotalet, en tre månader lång serie av stora protester mot Imelda och Ferdinand Marcos Sr. cronykapitalistiska regim. I FKS deltog omkring 100.000 demonstranter, som skakade om det politiska etablissemanget till den grad att KM förbjöds när undantagstillstånd utlystes den 23 september 1972 och Filippinerna blev en diktatur.

Ka Joma tillfångatogs av militären 1977, fängslades och torterades. Han släpptes 1986 av president Cory, Corazon Aquino, efter den liberala EDSA-revolutionen (People Power Revolution) som kulminerat den 25 februari 1986. Han var i Europa för en rad diskussioner och föreläsningar när hans pass återkallades av den filippinska regeringen. Han sökte politisk flyktingstatus och levde fram till sin bortgång i exil i Utrecht, Holland.

Under sin exil fortsatte Ka Joma att delta i den filippinska revolutionen på olika sätt. Han blev t.ex. chefsförhandlare och politisk rådgivare för den breda vänsterns legala överbyggnad NDF, Nationella Demokratiska Fronten, i fredsförhandlingarna med den reaktionära regeringen. Han skrev böcker och dikter som belyste aktuella frågor och gav vägledning till revolutionärerna i hemlandet.

Ka Joma kunde aldrig återvända till sitt hemland. Men hans minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare! Mabuhay!

PFLP: Kina är vår bästa vän

Exempel på Kinas konsekventa stöd till det palestinska folket.

Under sitt senaste statsbesök i Saudiarabien deltog president Xi Jinping inte bara i de första toppmötena mellan Kina och arabstaterna och mellan Kina och medlemmarna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), utan höll också bilaterala möten med ledare från många länder, däribland Egypten, Palestina, Kuwait, Sudan, Tunisien, Irak, Qatar, Somalia, Mauretanien, Djibouti, Komorerna, Bahrain, Jemen, Oman, Algeriet och Libanon.

Ett av hans första möten var med den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. President Xi påpekade att vänskapen mellan Kina och Palestina är djupt omhuldad av de två folken. Under de senaste fem decennierna och mer har de två sidorna alltid litat på och stöttat varandra. Oavsett hur den internationella och regionala situationen förändras, stöder Kina alltid bestämt det palestinska folkets rättfärdiga sak för att återupprätta sin nations legitima rättigheter och intressen, och står alltid på det palestinska folkets sida.

President Abbas sade att det palestinska folket är djupt stolt över sina vänskapliga förbindelser med det kinesiska folket. Kina är Palestinas uppriktiga och pålitliga vän och har alltid gett sitt fasta stöd till det palestinska folkets rättfärdiga sak genom att erbjuda Palestina ett allsidigt och villkorslöst stöd på det politiska, ekonomiska, moraliska och andra fronter. Allt palestinskt folk hyser uppriktiga känslor för det kinesiska folket.

De båda ledarnas ord var inte tomma ord. Kina skickade sin första hjälp till det palestinska folket 1960. När Palestinska befrielseorganisationen (PLO) grundades 1964 blev Kina det första icke-arabiska land som erkände den. I mars 1965 välkomnades en PLO-delegation under ledning av Ahmed Shuqairy av hundratusentals människor och togs emot av Mao Zedong, Zhou Enlai, Liu Shaoqi och andra ledare. De första palestinska kämparna skickades samma år till Kina för militär utbildning.

Redan året innan hade Yassir Arafats livslånga vapenkamrat Abu Jihad (Khalil al-Wazir) besökt Kina, tillsammans med de socialistiska grannstaterna Korea och Vietnam, som en del av en gemensam algerisk-palestinsk Fatah-delegation som försäkrade sig om de tre ländernas stöd för den palestinska revolutionen.

Yassir Arafat själv, den palestinska revolutionens historiska ledare, gjorde 14 officiella besök i Kina. Den avlidne kinesiske presidenten Yang Shangkun berättade en gång för honom att till och med det yngsta barnet i den mest avlägsna kinesiska byn kände till hans namn.

På 1960-talet förklarade Arafats al-Fatah-organisation att “Mao Zedongs tankegods är en andlig atombomb”, vilket var ett eko av en fras som var populär i Kina på den tiden. År 1970 sade Arafat att Kina är “det största inflytandet för att stödja vår revolution och stärka dess uthållighet”. Samma år sade George Habash, ledare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) helt enkelt: “Kina är vår bästa vän.”

Än i dag har Fatahs ledning en post som kommissionär för förbindelserna med arabländerna och Kina, vilket vittnar om det särskilda förhållandet mellan de två länderna och som för närvarande innehas av centralkommittémedlemmen Abbas Zaki.

Den 9 augusti 2021 publicerade den kinesiska tidningen Global Times en artikel med titeln Jag kommer att flytta bergen som kineserna gör – Yassir Arafat, Palestinas Yu Gong. I artikeln stod följande: “Arafat var ett stort fan av Mao Zedong och läste många av hans verk. Enligt personer i hans närhet ledde Arafat palestinierna i ett ganska framgångsrikt gerillakrig mot israelerna, vars militär vida överträffade deras. Under dessa svåra år hämtade han mycket visdom, erfarenhet och självförtroende på det militära området från ordförande Maos verk om gerillakrigföring. Hans favoritverk var Yu Gong flyttar bergen, som han läste många gånger. Enligt honom har det kinesiska folket en värdefull anda som inte kan köpas för pengar. Kineserna var inte rädda för imperialismen, inte heller han. Han såg sig själv som Yu Gong i Mao Zedongs bok, fast besluten att flytta imperialismens berg. (Anmärkning: Artikeln i fråga är officiellt översatt som “Den dåraktige gamle mannen som flyttade bergen” och var kamrat Mao Zedongs avslutande tal vid Kinas kommunistiska partis sjunde nationella kongress som hölls 1945).

Citat “I slutet av 1991, efter ett besök i Sydostasien, landade Arafats plan i Shanghai på grund av dåligt väder. Han fick ett varmt välkomnande från den kinesiska sidan. Före avgång på Shanghais internationella flygplats Hongqiao skrev Arafat i gästboken: Länge leve vänskapen mellan Palestina och Kina! Min uppriktiga tacksamhet! Det palestinska folket hälsar det kinesiska folket. Kina har bestämt stött Palestinas ståndpunkt. Vi kommer att kämpa axel mot axel fram till den slutliga segern! År 2000 träffade president Jiang Zemin den palestinske presidenten Yasser Arafat på besök och diskuterade förslaget om att bilda en palestinsk stat. Jiang Zemin berättade för honom att Kina anser att det palestinska folket har en oförytterlig rätt till nationellt självbestämmande, inklusive rätten till en stat. Kina respekterar det palestinska folkets val. Det erkände staten Palestina och upprättade diplomatiska förbindelser med den redan 1988. Oavsett hur situationen kan förändras i Mellanöstern kommer era beslut, om de tjänar det palestinska folkets intressen och den rättvisa saken, alltid att få stöd av den kinesiska regeringen och det kinesiska folket. Med tanke på denna djupa vänskap valde Arafat ofta att besöka Kina när Palestina befann sig i en kritisk situation.”

President Xi Jinping möter den palestinske presidenten Mahmoud Abbas

På eftermiddagen den 8 december lokal tid träffade president Xi Jinping den palestinske presidenten Mahmoud Abbas i Riyadh. 

President Xi påpekade att vänskapen mellan Kina och Palestina är djupt omhuldad av de två folken. Under de senaste fem decennierna och mer har de två sidorna alltid litat på och stöttat varandra. Oavsett hur den internationella och regionala situationen förändras, stöder Kina alltid bestämt det palestinska folkets rättfärdiga sak för att återupprätta sin nations legitima rättigheter och intressen, och står alltid på det palestinska folkets sida. Det internationella samfundet bör prioritera den palestinska frågan på den internationella dagordningen, hålla fast vid tvåstatslösningen och principen “land för fred” och underlätta återupptagandet av fredssamtalen på grundval av relevanta FN-resolutioner och det arabiska fredsinitiativet. Kina kommer att fortsätta att arbeta för en snabb, rättvis och varaktig lösning på den palestinska frågan.

Med tanke på 35-årsdagen av förbindelserna mellan Kina och Palestina nästa år betonade president Xi behovet av att båda sidor gör bra planer för att fira årsdagen. De två länderna undertecknade ett dokument om turistsamarbete, drev aktivt förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan Kina och Palestina framåt och höll framgångsrikt det andra mötet i den kinesiska-palestinska gemensamma kommittén för ekonomiskt, handelsmässigt och tekniskt samarbete. Kina har tillhandahållit en stor mängd vacciner och andra förnödenheter mot COVID till palestinska flyktingar och kommer att fortsätta att göra vad det kan för att hjälpa Palestina att utveckla sin ekonomi och förbättra människors välbefinnande. Kina lovordar Palestinas aktiva deltagande i och ansträngningar för att främja det kollektiva samarbetet mellan Kina och arabstaterna, och kommer att öka kommunikationen och samarbetet med Palestina för att främja de kinesisk-arabiska förbindelserna och genomföra det globala utvecklingsinitiativet och det globala säkerhetsinitiativet.

President Abbas sade att det palestinska folket är djupt stolt över sina vänskapliga förbindelser med det kinesiska folket. Kina är Palestinas uppriktiga och pålitliga vän och har alltid gett sitt fasta stöd till det palestinska folkets rättfärdiga sak genom att erbjuda Palestina allsidigt och villkorslöst stöd på politiska, ekonomiska, moraliska och andra fronter. Allt palestinskt folk hyser uppriktiga känslor för det kinesiska folket. Kinas ståndpunkter på den internationella scenen är rättvisa och rättvisande, och dess initiativ och förslag är positiva och konstruktiva. Palestina står fast vid Kinas sida. Abbas bekräftade på nytt Palestinas orubbliga engagemang för principen om ett Kina och ett fast stöd för Kinas rättvisa ståndpunkt i frågor som rör Taiwan, Hongkong och Xinjiang. Palestina stöder bestämt och deltar aktivt i samarbetet kring Bältet och vägen och är redo att samarbeta med Kina för att fortsätta att stärka samarbetet på alla områden. Palestina ser fram emot att samarbeta med Kina för att göra morgondagens första toppmöte mellan Kina och de arabiska staterna till en framgång. Ding Xuexiang, Wang Yi och He Lifeng var närvarande vid mötet. 

Xis besök och Mellanösterns framtid

Problemet med de flesta västerländska mediers politiska analyser är att de i allmänhet tenderar att vara kortsiktiga och fokusera mest på variabler som är av direkt intresse för västliga regeringar.

Dessa typer av analyser tillämpas nu för att förstå officiella arabiska attityder till Ryssland, Kina, global politik och konflikter.

När Kinas president Xi Jinping förbereder sig för att leda en stor delegation som ska träffa arabiska ledare i Saudiarabien den 9 december förmedlar västerländska medier en känsla av skräck.

Den kinesiska ledarens besök “kommer mot bakgrund” av Bidenadministrationens “ansträngda förbindelser med både Peking och Riyad” på grund av meningsskiljaktigheter, som enligt Reuters ska ha gällt “mänskliga rättigheter och Rysslands invasion av Ukraina”.

Samma resonemang följdes, utan några större ifrågasättanden, av många andra stora västerländska mediekällor, vilket felaktigt antyder att “mänskliga rättigheter”, tillsammans med andra rättfärdiga skäl, är huvudprioriteringen i USA:s och västvärldens utrikespolitiska agenda.

Och eftersom dessa analyser ofta formas av västerländska intressen tenderar de att vara selektiva när det gäller att läsa det större sammanhanget. Om man uteslutande eller i hög grad förlitar sig på den västerländska förståelsen av de massiva geopolitiska förändringarna runt om i världen är man säker på att bli vilseledd. Västerländska medier vill få oss att tro att de starka politiska ställningstaganden som arabländerna gör – neutralitet i händelse av krig, växande närhet till Kina och Ryssland, minskad oljeproduktion etc. – enbart görs för att “skicka ett budskap” till Washington eller för att straffa väst för att västvärlden ingriper i arabiska angelägenheter.

Sett ur ett bredare perspektiv är dessa antaganden dock antingen halvsanningar eller helt påhittade. Till exempel var OPEC+:s beslut att sänka oljeproduktionen den 5 oktober den enda rimliga strategin att tillämpa när världsmarknadens efterfrågan på energi är låg. Dessutom är arabisk neutralitet en lika rimlig strategi med tanke på att Washington och dess västliga allierade inte är de enda globala krafter som spelar roll för araberna. Det är inte heller sant att Mellanösterns växande affinitet med Asien är resultatet av dramatiska händelser på senare tid, utan en process som inleddes för nästan två decennier sedan, närmare bestämt ett år efter USA:s invasion av Irak.

År 2004 inrättade Kina och Arabförbundet samarbetsforumet Kina-arabiska stater.

CASCF representerade officiellt den kinesiska regeringen och Arabförbundets alla 22 medlemmar och fungerade så småningom som den viktigaste samordningsplattformen mellan Kina och araberna. Detta har gett Kina fördelen att investera i en kollektiv strategi för att utveckla handelsmässiga, ekonomiska och politiska förbindelser med hela arabvärlden. Å andra sidan hade även araberna inflytande genom att förhandla fram stora ekonomiska avtal med Kina som potentiellt kunde gynna flera arabstater samtidigt.

En ytterst viktig invändning är att CASCF byggde på vad som är känt som “de fem principerna för fredlig samexistens”. De fem principerna, som bygger på de västfaliska normerna för staters suveränitet, tycks bygga på ett helt annat paradigm för yttre förbindelser än västvärldens förhållningssätt till Mellanöstern och det globala syd i allmänhet, som sträcker sig från koloniala perioder till nykolonialismen efter andra världskriget: ömsesidig respekt för “territoriell integritet och suveränitet”, “icke-aggression”, “icke-ingripande” och så vidare.

De kinesisk-arabiska förbindelserna fortsätter att följa denna modell än i dag, med mycket små avvikelser. Detta bekräftar påståendet att de kollektiva arabiska politiska attityderna gentemot Kina och Xis besök i Mellanöstern knappast är ett resultat av någon plötslig förändring av politiken till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina de senaste månaderna.

Detta innebär inte att arabiska och kinesiska relationer med USA och västvärlden inte har haft någon inverkan på karaktären av den snabba utvecklingen av de kinesisk-arabiska förbindelserna. Den kinesiska modellen för “fredlig samexistens” tycks faktiskt utmana det modus operandi som nu är verksamt i Mellanöstern.

År 2021 tillkännagav Kina projekt för att bygga tusen skolor i Irak, en nyhet som fick stort utrymme i arabiska medier. Samma sak kan sägas om Kinas växande ekonomiska – inte bara handelsmässiga – inflytande i arabländerna.

Kinas lukrativa väg- och bältesinitiativ, som tillkännagavs 2013, passar sömlöst in i den politiska infrastrukturen för arabisk-kinesiska förbindelser, som byggdes upp under tidigare år. Enligt tidningen Asharq Al-Awsat var Riyad den största mottagaren av kinesiska investeringar inom BRI under första halvåret 2022.

Från och med mars gick Saudiarabien i princip med på att sälja sin olja till Kina med hjälp av den kinesiska yuanen i stället för den amerikanska dollarn. När detta beslut genomförs kommer det att få oåterkalleliga återverkningar på den globala marknaden men också på dollarns framtida status.

Att anta att sådana enorma förändringar i den globala geopolitiken är ett resultat av arabernas omedelbara behov av att “sända ett budskap” kommer att fortsätta att försämra västvärldens förmåga att verkligen förstå att de pågående förändringarna, inte bara i Mellanöstern utan i hela världen, är en del av permanenta förändringar på den politiska världskartan. Ju tidigare västvärlden uppnår denna insikt, desto bättre.

Med tanke på allt detta skulle det vara orättvist – i själva verket missriktat – att påstå att stora politiska enheter som Kina och arabländerna tillsammans utformar sin utrikespolitiska dagordning och därmed sätter sin framtid på spel på grund av knäböjande politiska reaktioner på attityden hos en enskild amerikansk president eller administration.

Toppmötet mellan Kina och arabstaterna: ytterligare en bro till en multipolär värld.

I detta historiska ögonblick befinner sig världen i stor turbulens. USA:s och Natos upptrappning i Ukraina har underlättat en energikris i Europa, förvärrat inflationskrisen globalt och bidragit till de militära konflikternas fasor. Arabstaterna är bekanta med denna situation.

Under mer än tre decennier har USA:s och västvärldens regeringar utnyttjat den postsovjetiska världsordningen för att genomdriva unilateralism och unipolär hegemoni i Mellanöstern. Deras interventioner i flera arabiskt ledda länder ödelade miljontals människors liv och lämnade regionen instabil.

Medan en stor del av världen söker en utväg för konflikten i Ukraina, försöker arabstaterna minska sitt beroende av USA-ledd unipolaritet. Kina är en naturlig partner i detta avseende. Framgången för socialismen med kinesiska särdrag beror till stor del på betoningen av suveränitet. Kina har lyckats både integrera sig i världsekonomin och fredligt hävda rätten att följa sin egen utvecklingsväg. Detta har inte bara lett till betydande framsteg när det gäller fattigdomsbekämpning och teknisk tillväxt utan också till en aldrig tidigare skådad grad av politisk stabilitet.

Multilaterala arrangemang som Bältes- och väginitiativet (BRI) och Shanghais samarbetsorganisation (SCO) är en del av Kinas åtagande att dela med sig av sina framgångar och bygga en gemenskap med en gemensam framtid med nationer runt om i världen. Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna har tagit ett stort steg framåt i denna riktning. Saudiarabien och länderna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) är rika på naturresurser och försöker diversifiera sina ekonomier för att uppnå viktiga utvecklingsmål.

Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna gav fruktbara resultat för alla inblandade. Ett stort antal bilaterala och multilaterala avtal undertecknades på områdena telekommunikation, energi, infrastruktur, folkhälsa och ekologisk lämplighet. Dessutom bekräftades och utvidgades Kinas och Saudiarabiens omfattande strategiska partnerskap.

Det är viktigt att notera att Saudiarabien var en ledande kraft när det gäller att organisera toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna. Saudiarabien och många arabstater har blivit alltmer trötta på ensidiga förbindelser med USA och västländer. USA:s president Joe Biden har till exempel försökt utnyttja sitt partnerskap med Saudiarabien för geopolitiska syften.

Under Bidens besök i Saudiarabien i juli krävde den amerikanske presidenten att Saudiarabien skulle öka oljeproduktionen för att mildra effekterna av USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland. När Saudiarabien avböjde kritiserade den amerikanska administrationen Saudiarabiens politiska system och tog upp frågan om mänskliga rättigheter.

Bidens Saudiarabienbesök var bara ett exempel av många där arabstater har utsatts för yttre påtryckningar och inblandning för att tjäna USA:s intressen. Partnerskap med Kina är inte förenat med sådana villkor. Kinas strikta efterlevnad av att inte blanda sig i andra länders angelägenheter innebär att arabstaterna kan utveckla band som betonar ömsesidighet snarare än nollsummapolitik.

Detta betyder dock inte att Kina inte främjar specifika principer. Vad det betyder är att Kina strävar efter diplomatiska och mogna utbyten med arabstaterna för att uppnå inte bara ekonomiska utvecklingsmål utan också en lösning på komplicerade frågor som den palestinska suveränitetens framtid.

Med andra ord kan arabstaterna lita på Kinas ord om att landet inte kommer att blanda sig i regionens inre angelägenheter. Ett sådant förtroende är otroligt viktigt i ett ögonblick då världen upplever chockvågor av kris på grund av Natos upptrappning i Ukraina och USA:s alltmer fientliga hållning gentemot Kina.

Multipolaritet har bara blivit mer attraktivt under dessa förhållanden eftersom fler länder söker den fred och stabilitet som krävs för att främja utvecklingen. Genom att välja att fördjupa sitt partnerskap med Kina bygger och stärker arabstaterna bron mot en multipolär värld.

Vissa amerikanska medier och politiska tjänstemän har hävdat att Kina försöker dela upp arabvärlden mot USA för att uppnå geopolitiska ambitioner. Ingenting skulle kunna vara längre från sanningen. Ännu en gång försöker USA göra Kina till syndabock för sina egna diplomatiska och utrikespolitiska misslyckanden.

Kina har inte uppmanat arabstater eller något annat land att avvisa USA:s förbindelser. Arabstaterna samarbetar frivilligt med Kina för att uppnå sina egna suveräna mål. Kina respekterar deras självbestämmande och söker samtidigt förbindelser som hjälper landet att uppnå sina egna utvecklingsmål.

Detta är grunden för ett samarbete som alla parter vinner på. Att bränna broar är bara en väg till förstörelse. Att bygga dem är en viktig pelare för fred och stabilitet i världen. Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna gav ett fruktbart utbyte för att bygga ytterligare en bro till en multipolär värld. USA:s politiska ledare skulle kunna lära sig mycket av den diplomati som ägde rum i Riyad mellan Kina och dess arabiska partner och börja undersöka hur man kan återuppbygga de broar som Kina bränner med stora delar av världen.

Det iranska folkets kamp

Mitt politiska intresse hade precis vaknat när jag första gången hörde talas om Rouhollah Khomeini. Det var TV-nyheterna som visade Ayatollah Khomeinis återkomst till Iran från sin exil i Paris. I inslaget kunde man se människor med hopp om en ljus framtid när Shahen störtats. Men det skulle inte dröja länge innan detta hopp förvandlats till en mardröm.

Givetvis sympatiserar jag med de breda massor som reser sig mot den regim som plågat landet sedan 1979. Men jag oroas över att CIA-stödda fascister tar kontroll över motståndet. Segrar de så kommer återigen en förtryckarregim att bytas mot en annan. Religiös tyranni kommer isåfall att bytas mot kapitalistisk kleptokrati och djup fattigdom. Därför är det av yttersta vikt att marxistiska celler i Iran får stöd av arbetare i alla länder. Då kanske utvecklingen kan vändas till verklig befrielse, samtidigt som motståndet mot den amerikanska kapitalist-imperialismen vidmakthålls. Länge leve socialismen, leve friheten!

Den Iranska revolutionen 1979: En tillbakablick.

Under 1979 förenade det gemensamma målet att störta shahen olika politiska partier och rörelser, där alla hoppades att deras ideologi skulle segra i det postrevolutionära Iran. De flesta accepterade att Rouhollah Khomeini mobiliserade massorna.

Rouhollah Khomeini (Ayatollah Khomeini) välkomnas den 1 februari 1979 av massorna vid sin återkomst från exilen i Paris.

Sociopolitiska publikationer och politiska organisationer och grupper som hade varit involverade i revolutionen stod inför ett snabbt krympande utrymme att verka inom. Redan i augusti 1979 beordrade åklagarmyndigheterna att 33 publikationer skulle stängas med motiveringen att de innehöll “oislamiskt” innehåll. Dessa omfattade både oberoende publikationer och tidskrifter från olika politiska grupper och organisationer.

Några år senare fann sig nästan alla vara måltavlor för systemet. Några av de viktigaste grupperna, som nämns i rapporten och i vittnesmålen, lyfts fram nedan.

People’s Mojahedin Organization of Iran (PMOI), även känd som Mojahedin-e Khalq (MEK) och Mojahedin-e Khalq Organization (MKO) bildades på 1960-talet som en politisk oppositionsgrupp som förespråkade störtandet av shahen genom gerillastrategier. Som ideologisk ram använde organisationen både islamiska principer och marxism.

PMOI stödde revolutionen 1979 och accepterade till en början Rouhollah Khomeinis ledarskap. Dess förbindelser med den islamiska republikens klerikala myndigheter försämrades dock från slutet av 1979 och framåt efter att organisationen bojkottade den konstitutionella folkomröstningen i december 1979. Gruppen hade tiotusentals medlemmar och sympatisörer under 1980-talet, varav många var gymnasie- och universitetsstudenter. I januari 1980 utfärdade Rouhollah Khomeini en fatwa där han förklarade att de som inte hade röstat för konstitutionen inte var kvalificerade att ställa upp som presidentkandidater. Detta tvingade i praktiken PMOI:s ledare Masoud Rajavi att dra tillbaka sin kandidatur till Islamiska republikens första presidentval.

De iranska myndigheterna använde sig allt oftare av nedsättande termer som monafeqin (hycklare) och nefaq (hyckleri och dubbelspel) för att referera till PMOI och mobiliserade sina anhängare för att angripa PMOI-medlemmar och -anhängare under deras demonstrationer och när de delade ut sina publikationer, vilket ledde till att flera PMOI-anhängare dog.

I mitten av 1981 flydde PMOI:s ledning landet till Frankrike, där de grundade Nationella motståndsrådet tillsammans med Irans första postrevolutionära president, Abolhassan Bani-Sadr, som avsattes av parlamentet i juni 1981. I början av 1986, efter att PMOI-ledarna utvisats från Frankrike, bosatte de sig i Irak och organiserade en väpnad styrka kallad Nationella befrielsearmén (NLA).

Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Fadaiyan Khalq Organization (nedan kallad Fadaiyan), grundades 1971 och anslöt sig till en marxist-leninistisk ideologi. Under 1979 och 1980 skedde flera splittringar inom organisationen som ledde till att flera fraktioner bildades. Fadaiyan spelade en aktiv roll i revolutionen 1979, varefter de växte till landets största vänsterorganisation med tiotusentals medlemmar och anhängare. Fadaiyan bojkottade folkomröstningen i mars 1979 om skapandet av den islamiska republiken.

I april 1979 skedde en splittring inom organisationen som ledde till att en liten grupp lämnade organisationen och bildade Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Ashraf Dehghani-gruppen, uppkallad efter en av de grundande ledarna.

Tudehpartiet bildades 1941 av en grupp marxistiska intellektuella. Under shahens styre fängslades, torterades och avrättades många av dess medlemmar. De accepterade Rouhollah Khomeinis ledarskap och röstade för konstitutionen i folkomröstningen i december 1979. Dess ledning stödde också i stort sett den islamiska republikens politik. Partiet förblev relativt immunt mot politisk förföljelse fram till omkring 1982, då förtrycket utvidgades till att krossa alla politiska organisationer som inte var kopplade till etablissemanget.

Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDPI), även känt som Demokratiska partiet i iranska Kurdistan, är den äldsta kurdiska oppositionsgruppen i Iran och grundades 1945. År 1946 utropade det sin egen kurdiska stat, allmänt kallad Republiken Mahabad efter platsen för dess huvudstad i nordvästra Iran. Administrationen kollapsade efter 11 månader. De iranska myndigheterna arresterade och ställde dess ledare inför rätta, avrättade många av dem och förbjöd KDPI. I mars 1979, efter år av hemlig verksamhet, meddelade KDPI officiellt att den återupptog sin politiska verksamhet. I de kurdiska städerna omedelbart efter revolutionen övergick makten till lokala råd som leddes av personer med anknytning till KDPI, som krävde sekulär demokrati för Iran och autonomi för Kurdistan.

Under de följande månaderna växte spänningarna successivt när myndigheterna i den nya islamiska republiken och KDPI förhandlade om regionens styre och autonomi. I mitten av 1979 bröt en väpnad konflikt ut mellan revolutionsgardet och KDPI-krigare. Den 19 augusti fördömde Rouhollah Khomeini KDPI som “Satans parti” och beordrade att det skulle krossas. I december 1979 hade revolutionsgardet etablerat militär kontroll över Kurdistanprovinsen och tvingade KDPI-krigare att dra sig tillbaka längre in i bergen vid gränsen mellan Iran och Irak. I slutet av 1980-talet hade KDPI gått i exil i den kurdiska regionen i Irak, där de sedan dess har stannat kvar. Förutom att de iranska myndigheterna har förföljt och avrättat hundratals KDPI-medlemmar och -anhängare sedan 1980-talet, har de också anstiftat eller utfört mord utomlands på flera framstående kurder med anknytning till KDPI under 1990-talet.

Komala är en väpnad kurdisk oppositionsgrupp med maoistiska rötter som grundades 1979 under namnet Komala – Revolutionära organisationen för arbetarna i Irans Kurdistan (Sazman-e Enqelabi-e Zahmatkeshan-e Kurdistan-e Iran). Efter revolutionen 1979 fick Komala många medlemmar och anhängare, särskilt bland arbetare och bönder i Kurdistanprovinsen. Dess väpnade styrkor deltog i väpnade aktiviteter mot centralregeringen och de som ansågs företräda “kapitalisternas” och “godsägarnas” intressen. År 1982 slogs Komala samman med en annan marxistisk grupp, Kommunistiska militanta unionen (Ettehad-e Mobarezan-e Communist), och bildade Irans kommunistiska parti. Komala bytte senare (före 1988) namn till Komala – Kurdistans organisation av Irans kommunistiska parti. Under de följande decennierna genomgick gruppen flera splittringar. Sedan mitten av 1980-talet har kämpar med anknytning till Komalas olika fraktioner varit baserade i norra Irak och bedrivit väpnad verksamhet mot Islamiska republiken Iran därifrån. Inom landet har de som anklagats för medlemskap i eller sympatier med Komala konsekvent utsatts för förföljelse, inklusive långa fängelsestraff och dödsstraff.

Efter revolutionen 1979 förblev ett antal oppositionsgrupper aktiva i Iran. De flesta av dem anslöt sig till vänsterideologier, inklusive marxism, marxism-leninism och maoism. De omfattade: Organisationen för revolutionära arbetare i Iran (Rah-e Kargar), Organisationen för kamp för arbetarklassens frigörelse (Peykar), Irans arbetarparti (Ranjbaran), Organisationen för de förtrycktas förtruppskämpar (Arman-e Mostazafin), Unionen av iranska kommunister (Ettehadieh Komonisthayeh Iran) och Organisationen för arbetarklassens frihetskämpar (Razmandegan).

Medlemmar av dessa grupper hade också kämpat mot monarkin under hela 1970-talet och avtjänat fängelsestraff under shahens styre. Under hela 1980-talet förstörde de iranska myndigheterna effektivt dessa gruppers strukturer genom att arrestera och avrätta deras ledande medlemmar.

Från och med 1982 utvidgades förtrycket till att omfatta medlemmar och anhängare av det kommunistiska Tudeh-partiet och den sekulära vänsterfraktionen Majority i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, politiska organisationer som fram till dess i stor utsträckning hade stött den islamiska republikens politik.

En annan våg av massarresteringar ägde rum 1985 och 1986, riktad mot hundratals medlemmar och anhängare av majoritetsfraktionen i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, en sekulär vänsterpolitisk politisk organisation. Många av dem förblev fängslade fram till det påtvingade försvinnandet och den utomrättsliga avrättningen av tusentals fångar i juli-september 1988.

Arbetarklassen och den nationella frågan (i modern tappning)

Hart när ingenting har, sedan 1913, förändrats vad avser högborgerlighetens och feodalherrarnas politiska strävan. De framsteg i välfärd och demokrati som gjordes under perioden 1917 till 1973 har sedan 1986 sakta men säkert avvecklats. Nu hotas de återstående spillrorna av den blåbruna röra som regerar i Sverige idag.

Hampus Cronander, Manilla, november 2022.

“Arbetarklassen och den nationella frågan” i modern tappning.

Regeringens politik, som är rentierernas och jordägarnas politik, genomsyras av reaktionära, monarkistiska och ultranationalistiska strömningar.

Denna politik är riktad mot majoriteten av folket. Och vid sidan av detta har vi den borgerliga nationalismen hos andra nationer, som också, genom att framhäva nationell identitet eller nationell kultur, försöker avleda arbetarklassen från dess stora världsomspännande uppgifter.

Den nationella frågan måste tydligt övervägas och lösas av alla klassmedvetna tjänstemän, hantverkare, hantlangare, enmansföretagare, jordlösa och fattigbönder (nedan kallade arbetare).

I dag fruktar bourgeoisin arbetarna och söker en allians med monarkister, konservativa reaktionärer och högerextrema politiker (kända för sina etnocentriska, ultranationalistiska, rasistiska och antisocialistiska åsikter). Bourgeoisin förråder demokratin, förespråkar förtryck och ojämlika rättigheter mellan nationerna och den korrumperar massorna med nationalistiska slagord.

I vår tid är det endast proletariatet som upprätthåller nationernas verkliga frihet och enigheten mellan arbetare från alla nationer.

För att olika nationer ska kunna leva tillsammans i fred och frihet eller separera och bilda olika stater (om det passar dem bättre) är en fullständig demokrati, som upprätthålls av arbetarklassen, nödvändig. Inga privilegier för någon nation eller något språk! Inte ens den minsta grad av förtryck eller den minsta orättvisa gentemot en nationell minoritet – sådana är principerna för arbetarklassens demokrati.

Kapitalisterna och godsägarna vill till varje pris hålla arbetare från olika nationer åtskilda medan makthavarna lever i välmåga tillsammans som rentierer av lönsamma företag som tillsammans omfattar över sju miljarder exploaterade arbetare från alla nationer.

De klassmedvetna står för full enighet mellan arbetare från alla nationer i alla utbildnings-, fackliga, politiska et c. arbetarorganisationer. Låt sprättarna skämma ut sig genom att förneka eller förringa vikten av lika rättigheter för minoriteter. Låt alla nationers bourgeoisi finna tröst i lögnaktiga fraser om nationell kultur, nationella uppgifter o.s.v. o.s.v.

Arbetarna kommer inte längre att låta sig splittras av söta tal om nationell kultur eller “nationellt kulturellt självstyre”. Arbetarna i alla nationer försvarar tillsammans, i samförstånd, full frihet och fullständig jämlikhet i rättigheter i organisationer som är gemensamma för alla – och det är garantin för äkta kultur.

Arbetarna i hela världen bygger, som frihetens förkämpar och förtryckets fiender länge har förberett, upp sin egen internationalistiska kultur. Mot den gamla världen, den värld som präglas av nationellt förtryck, nationellt käbbel och nationell isolering, ställer arbetarna en ny värld, en värld som präglas av det arbetande folkets enighet i alla nationer, en värld där det inte finns plats för privilegier eller den minsta grad av mänskligt förtryck.

Optimized by Optimole