först publicerad av Revolutions redaktion i Revolution den 3 mars 2022
Med hänvisning till “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och “frihet” använder den svenska imperialismen cyniskt det ukrainska folkets lidanden för att rusta upp militären och utöka samarbetet med Nato. Lika lite som för den ryska eller amerikanska imperialismen, handlar denna svenska “solidaritet” om hänsyn till mänskligt lidande: syftet är att utöka sin egen förmåga att delta i plundringen av världens förtryckta nationer.
Foto: Socialdemokraterna
Det finns inga gränser för det hyckleri vi nu ser från de borgerliga medierna, de politiska partierna och hela det borgerliga etablissemanget. I enad kör upprepar de samma budskap som pumpas ut i alla västerländska medier: “Ryssland kränker Ukrainas suveränitet”, “vi måste stå upp för demokratin”, “vi måste stå enade” och så vidare, och så vidare. Under Magdalena Anderssons tal den andra mars menade hon att: “Rysslands väpnade angrepp är mer än en attack på Ukraina, det är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid.”
Samma personer som varit beredda att försvara alla möjliga typer av övergrepp, angreppskrig och folkmordiska bombningar när västimperialismen varit avsändare, står nu med både näsdukar och våtservetter i högsta hugg för att gråta krokodiltårar för Ukrainas folk.
Det är naturligtvis fullständigt nonsens att USA eller något utav EU-länderna skulle bry sig det minsta om något annat lands suveränitet. Hur var det med Iraks suveränitet under USA:s invasion, som kostat åtminstone en halv miljon människor livet? Eller Afghanistans? Eller Syriens och Libyens?
Behöver vi påminna någon om hur europeiska länder, med England i spetsen, med våld införde det kapitalistiska systemet i stora delar av världen genom kolonialismen? Eller om den spanska och engelska kolonialismens övergrepp mot ursprungsbefolkningen i Amerika? Eller om de otaliga invasioner, statskupper och kontrarevolutioner som den amerikanska imperialismen legat bakom bara under de senaste årtiondena?
USA har invaderat fler länder än någon annan nation i världen. Om den svenska imperialismen inte har lika många invasioner på sitt cv är det inte för att de inte velat, utan för att de saknat USA:s ekonomiska och militära muskler. Men varje gång som svenska kapitalister sett anledning att delta i ett krig har prat om behovet av att “försvara demokratin” använts som argument för att invadera, ockupera och massakrera ett annat lands befolkning.
Under täckmanteln “kriget mot terrorn” drev den svenska högern, socialdemokratin och svenska medier ivrigt på för att Sverige skulle delta i invasionen av Afghanistan 2001. Detta är regeringen än i dag nöjda över. För mindre än ett år sedan sade försvarsminister Peter Hultqvist att den svenska insatsen i Afghanistan gett Sveriges militär “erfarenhet av skarp operativ verksamhet. De erfarenheterna ska vi mycket nogsamt ta tillvara”. Så när svenska militärer övar sig i att mörda människor i andra länder så är det i ädla syften. När Ryssland gör samma sak är det “oförsvarbart”.
Putin hävdar att han invaderar Ukraina för att skydda den rysktalande befolkningen i Donbass. Alla förstår att detta är struntprat. Han ser dem bara som spelpjäser som han kan använda för att hävda den ryska imperialismens intressen i konflikten med Nato. Men det är värt att påpeka att detta är exakt samma cyniska strategi som USA, Frankrike, Storbritannien med flera använt otaliga gånger för att rättfärdiga krig. För att stoppa Assads angrepp på Syriens befolkning, eller Khadaffis angrepp på den libyska befolkningen: om och om igen har västimperialismen hävdat att man måste invadera ett land, för dess egen befolknings skull.
Men Sverige, USA och EU bryr sig lika lite om den ukrainska befolkningen som Putin och den ryska oligarkin: de är bara kanonmat som kan offras i kampen för den egna imperialismens intressen.
Den svenska imperialismens verkliga intressen
Det räcker med en enkel jämförelse för att se vad snacket om “demokrati”, “suveränitet” och “frihet” är värt. Den islamistiska diktaturen i Saudiarabien har sedan 2015 bedrivit ett krig i Jemen som lett till hundratusentals döda, att 16 miljoner lider av hungersnöd och 400 000 barn riskerar att dö av svält. Svaret från svenska politiker och svensk media? Tystnad.
Saudiarabien är nämligen allierade med USA, och svenska kapitalister har tjänat stora pengar på vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som haft god nytta av vapnen i Jemen.
Sveriges borgarklass, deras politiska representanter och deras media har inga som helst problem med diktaturer och krig – så länge det är en diktatur och ett krig som förs av deras allierade. Så länge ett krig inte går emot den svenska imperialismens intressen, har de inget att invända.
Ryssland är däremot en konkurrent till de västerländska imperialistmakterna. För Sveriges del har Ryssland varit en konkurrent i Östersjöområdet sedan en lång tid tillbaka. Sovjetunionens kollaps innebar stora möjligheter för svenska kapitalister att investera det kapital de fått genom en ökad utsugning av den svenska arbetarklassen i de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de svenska storbankerna Swedbank och SEB sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Swedbanks baltiska investeringar uppgår i dag till ungefär en femtedel av hela deras omsättning.
Ett starkare Ryssland är ett hot mot svenska kapitalisters intressen, vilket är orsaken till återupplivandet av den gamla rysskräcken. Detta tog fart efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 med påstådda ubåtar i Stockholms skärgård och liknande fantasier. Nu går det knappt en dag utan att ett tjugotal hysteriska artiklar skrivs i den borgerliga pressen om hur invasionen av Ukraina också är “ett hot mot Sverige”, och att ett svenskt medlemskap i Nato blivit en “akut angelägenhet”.
Men ingen seriös bedömare tror att ryssen kommer att krypa upp ur Östersjön för att erövra Gotland. Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska institutet, sade till exempel i SVT den 3 mars:
“I en situation där svenska medborgare redan är oroliga för eventuella ryska attacker så ska ju inte amerikanerna späda på den oron. Alltså Putin och Ryssland är starka, men att de skulle invadera halva Västeuropa, den tanken är ju fullständigt befängd. Det kommer inte att inträffa. Människor måste ta det här med en nypa salt. Det är olyckligt att en offentlig företrädare för USA uttrycker sig på det här viset. Det finns inte den här krigsrisken, den existerar inte.”
Att svenska trupper skickades till Gotland för att patrullera gatorna när konflikten började trappas upp hade bara ett syfte: att skrämma upp den svenska befolkningen och få dem att tro att ryssen är på väg för att stötta en upprustning av militären och ett svenskt medlemskap i Nato.
Foto: US Army
På många sätt kom detta krig väldigt lägligt för den svenska borgarklassen och regeringen: efter årtionden av ökade klassklyftor och försämringar finns en växande ilska mot politikerna, mot orättvisorna och de ständiga nedskärningarna. Borgarklassen, politikerna och media har använt en rad olika frågor under de senaste åren för att försöka avleda arbetarklassens uppmärksamhet från de verkliga problemen. Den ständiga rasistiska hetsen mot flyktingar och unga i förorten har varit en metod för att avleda från den högerpolitik som gjort borgarklassen allt rikare på arbetarklassens bekostnad.
Och på samma sätt som regeringen nu manar till nationell enhet mot Ryssland, försökte de mana till nationell enhet i början av pandemin. Men deras katastrofala hantering av pandemin slog tillbaka mot dem, och bidrog bara till att öka ilskan, särskilt bland arbetare inom välfärden som börjar nå bristningsgränsen.
Nu försöker de återigen lura den svenska arbetarklassen att deras fiende inte är den svenska borgarklassen utan Ryssland. De försöker återigen lura arbetarklassen att deras problem inte är bostadsbristen, inflationen, otrygga anställningar och omänskliga arbetsvillkor utan den ryska aggressionen. Men Sveriges upprustning och svensk nationalism kommer inte att kunna lösa något av arbetarklassens problem. Tvärtom kommer de ekonomiska konsekvenserna av kriget bara att förvärra dem.
En konflikt mellan två imperialistiska grupperingar
Kriget i Ukraina är konsekvensen av en lång konflikt mellan västimperialismen och Ryssland om makt, marknader och herravälde i Östeuropa. Trots löften om motsatsen när Sovjetunionen föll i början på 1990-talet, har Nato expanderat aggressivt österut och införlivade så sent som 2004 Estland, Lettland och Litauen. Man har köpt upp företag, installerat en rad västvänliga regeringar, placerat ut soldater i Östeuropa och hållit militärövningar vid Rysslands gränser. Kriget i Georgien 2008 var början på den ryska oligarkins försök att möta USA-imperialismens expansion och åter hävda sin makt i regionen.
Den västligt sponsrade, reaktionära Majdanrörelsen i Ukraina, 2014 var nästa sammandrabbning. Med stöd av nynazistiska huliganer installerades en reaktionär regim i landet som skulle se till att Ukraina gick med i EU och alliera sig med väst. Denna regering gick omedelbart till angrepp mot arbetarklassen med privatiseringar, nedskärningar, frysning av pensionerna och mycket annat. De tog in fascistiska huliganer i regeringen, samtidigt som Kommunistpartiet och vänstern drevs under jorden. Den 2 maj 2014 genomförde fascister en massaker på 46 aktivister i fackföreningshuset i Odessa. Allt detta ledde till ett uppror i östra Ukraina, som efter den ryska interventionen kristalliserades till Folkrepublikerna Lugansk och Donetsk. I den ukrainska regeringens krig mot dem har över 14 000 människor mist livet.
Varje angrepp behöver en ursäkt, och särskilt i väst har man en slående förmåga att motivera massmord med vackra fraser som “människors lika värde”, “frihet”, “demokrati” och så vidare. I Putins fall var ursäkten den ukrainska regimens verkliga bombningar av Donetsk och förtrycket mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Den verkliga anledningen var att den ryska borgarklassen inte kunde acceptera ännu en satellitstat till USA-imperialismen och EU precis intill den ryska gränsen.
Faktum är att Zelenskyj vann valet 2019 på ett program som kritiserade den regim som kom till makten efter euromajdan-rörelsen. Hans program inkluderade bland annat att anta en mildare ton i inbördeskriget (mot Donbassrepublikerna) och sluta fred med Ryssland. Men under borgerlig demokrati är sådana löften inte mer än ord – kapitalisternas intressen går först.
Zelenskyj är nära allierad med oligarker som Kolomojskyj, med nära kopplingar till väst och den nazistiska Azovbataljonen. Hans politik har inneburit nya IMF-lån, avregleringar för att sälja ukrainska företag till europeiska kapitalister, förtryck mot oppositionsmedier – och naturligtvis EU- och Nato-medlemskap.
Zelenskyjregimen är alltså inget neutralt offer för rysk aggression, utan tvärtom en företrädare för USA-imperialismen och Nato inuti Ukraina.
I tisdagens “tal till nationen” försökte Magdalena Andersson klumpigt dölja den västerländska imperialismens ambitioner genom det slående påståendet att: “Kreml hävdar att Ukraina tillhör en särskild rysk intressesfär. Men i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer.”
Man kan fråga sig vad en intressesfär under kapitalismen är, om inte att företagen i en grupp imperialistiska länder (USA och EU) lägger under sig företagen i ett annat land (Ukraina), köper dess borgarklass och politiker, och använder landets arbetare som kanonmat i sin egen konflikt med andra imperialistiska grupperingar.
När politikerna talar om att “lilla Ukraina” i sig inte utgör något hot mot “stora Ryssland”, handlar det bara om att dölja den västerländska imperialismens aggressiva expansion österut. De har mer än gärna tagit en “hård linje” mot Ryssland – med Ukrainas bönder och arbetare som enda insats. Ur deras synpunkt är det ukrainska folket bara brickor i ett spel, där mänskligt lidande är det nödvändiga priset för att västerländska kapitalister ska kunna öka sina profiter.
Det borde vara ABC för varje socialist att vi inte kan stötta någon sida i en sådan här konflikt: varken USA-imperialismen, Nato och deras europeiska allierade (inklusive Sverige) eller den ryska imperialismen. Att sluta upp bakom “sin” borgarklass och “sin” imperialism, innebär att avväpna arbetarna gentemot de egna kapitalisterna och att vända dem mot arbetare i andra länder.
Vänsterpartiet viker sig för pressen
Den svenska borgarklassen och deras representanter i ledningen för socialdemokratin har med glädje kastat undan alla pretentioner om att inte skicka vapen till länder i krig. Regeringen påstår att det är första gången sedan Sovjetunionens invasion av Finland 1939 som man skickar vapen till en krigszon.
Tyvärr är man inte lika villig att skicka vapen till Palestina. Rojava fick klara sig utan svenska vapen i kampen mot IS och för kurdisk frigörelse – däremot kunde Erdoganregimen i Turkiet använda svenska vapen för att kväsa kurderna.
På typiskt nyspråk talar den svenska lagstiftningen för vapenexporten om krav på “mottagarlandets respekt för de mänskliga rättigheterna”, om “demokrati”, om “en rättvis och hållbar utveckling i mottagarlandet” och så vidare. Detta är inget annat än en lämplig täckmantel för vapenexportens verkliga syfte: att främja svenska kapitalisters intressen i utlandet.
Att Sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg, blir ännu rikare på kuppen är naturligtvis bara bra ur deras synvinkel. Saabs aktie har rusat med över 20 procent efter måndagens beslut om att skicka vapen till Ukraina.
Vänsterpartiet var till att börja med det enda partiet att inte rösta för vapenexporten till Ukraina, vilket föga förvånande ledde till en storm av kritik i borgerliga media som krävde att partiet skulle rätta sig in i ledet. Den före detta partiledaren Jonas Sjöstedt använde sitt Twitter-konto till att orera om “Sveriges säkerhetsintresse” och uppmana partiledningen att ändra sig. Detta gjorde de på ett extrainsatt partistyrelsemöte under tisdagskvällen.
I stället för att avslöja den svenska imperialismens, USA-imperialismens, Natos och EU:s roll, har vänsterpartiledningen anammat deras verklighetsbeskrivning. Den 2 mars skrev Nooshi Dadgostar:
”Vladimir Putins invasion av Ukraina gör honom till en mördare och krigsförbrytare. Vanliga ukrainare offras nu för Putins stormaktsambitioner. Över en halv miljon människor har tvingats fly. De senaste dagarna har våra tre partier [Vänsterpartiet, Enhetslistan och finska Vänsterförbundet] fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig. Vi fortsätter trycka på för sanktioner mot rysk olja och gas, pengaflödet till Putins krigskassa måste strypas.”
Tyvärr sägs det inte ett ord om Nato och USA-imperialismens alla brott, eller hur de cyniskt använt Ukraina som ett slagfält i sina imperieambitioner. Genom sitt stöd till den amerikanska och europeiska imperialismen i dess konflikt med den ryska hjälper Vänsterpartiets ledning borgarklassen att bearbeta befolkningen inför ett svenskt medlemskap i Nato. Om Sverige går med i Nato, kommer Vänsterpartiet därmed bära en del av ansvaret för det.
Att Vänsterpartiets ledning kapitulerat inför den svenska borgarklassen är inte förvånande. Sedan 1990-talet har partiet tagit snabba steg åt höger, och under Nooshi Dadgostars ledning har man också börjat försöka framstå som ett ansvarstagande “näringslivsparti“, med en profil som är öppet positiv till de svenska industriföretagen. Beslutet om att man stödjer svensk vapenexport till Ukraina följer samma klassamarbetslinje: stöd svenska “intressen” (läs: storföretag), så faller förhoppningsvis några smulor ned till arbetarna.
Det är värt att påpeka att Vänsterpartiet motsatte sig att skicka vapen till kurderna i kampen mot IS 2014. “Vi ser inte heller att det är Sveriges roll att beväpna någon av parterna i krigen i Irak eller Syrien”, hette det då. Nu är man i stället för att skicka vapen som mycket väl kan hamna i händerna på ukrainska fascister, genom en korrupt och högerextrem regim som är uppbackad av Nato. Att partiet fortfarande är emot ett svenskt närmande till Nato gör liten skillnad om man i praktiken tar deras sida.
För en internationalistisk socialistisk hållning
Krig sätter alla tendenser inom arbetarrörelsen på prov. Med den massiva propaganda som den svenska borgarklassen utlöst var det självklart att varje svaghet inom vänstern och arbetarrörelsen skulle avslöjas. Att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kapitulerat inför pressen och stöttar sin egen härskande klass i konflikten är föga förvånande med tanke på att båda partiernas ledning stadigt gått till höger.
Det finns andra delar av vänstern som för fram en pacifistisk linje med uppmaningar till diplomatiska lösningar, nedrustning och fred. Men detta är lika delar naivt som det är reaktionärt. Även en diplomatisk lösning skulle innebära att något utav imperialistblocken skulle dominera Ukraina.
Krig är en ofrånkomlig del av kapitalismen, och att vädja till kapitalisterna, deras regeringar eller organ som FN att sätta stopp för krig är lika fruktlöst som att vädja till en kapitalist att sluta exploatera sina arbetare. Kapitalismens kris innebär en tilltagande konkurrens mellan imperialistmakter om bytet och därmed allt fler och blodigare krig. Det är bara genom klasskamp som vi kan kämpa mot krig. Det är bara genom att ta makten ifrån borgarklassen och avskaffa kapitalismen som vi kan undanröja de grundläggande orsakerna till att krig bryter ut.
Marxister är motståndare till alla paroller och åtgärder som innebär det minsta stöd till någon imperialistmakt eller härskande klass i något land. Oavsett om det är sanktioner, vapenleveranser eller uppmaningar till en diplomatisk lösning, är innebörden densamma: man ger stöd till den ena eller den andra sidan i konflikten, den ena eller andra härskande klassen.
Att arbetare i Sverige och övriga västvärlden känner en genuin solidaritet med de ukrainska massornas lidande råder det ingen tvekan om. Men detsamma kan inte sägas om de svenska kapitalisterna och den svenska regeringen. Därför kan vi inte göra gemensam sak med dem. Vi måste föra fram en självständig klassposition, som noggrant avvisar allt form av stöd till vår egen härskande klass liksom den härskande klassen i alla andra länder.
Därför kan vi inte föra fram paroller som “fred i Ukraina”, “Hands off Ukraina” och “vi står med Ukraina”, eftersom innebörden av dem är att det bara är Ryssland som ska dra sig ur Ukraina – medan USA och EU ska fortsätta att dominera landet. Fred i Ukraina innebär likaså ett stöd till den nuvarande regimen i Ukraina – den nationalistiska reaktionära regeringen under Zelenskyj som representerar USA och EU:s intressen i landet. Även en sådan paroll innebär att man tar ställning för västimperialismen mot den ryska imperialismen.
Vi stöttar ingen av sidorna. Den enda sidan vi står på är den internationella arbetarklassens. Vi tar en klassposition i kriget där vi stöttar arbetarnas kamp mot sin egen härskande klass i varje land.
Den vänster som tar ställning för västimperialismens sanktioner och vapenleveranser, och för Zelenskyjregimen, tar också ställning för Nato, EU, USA-imperialismen och den svenska imperialismen.
USA och EU kommer inte att lyckas störta Putin. Deras klumpiga försök gör det tvärtom lättare för honom att framstå som Rysslands “starke man” som står upp mot den västerländska imperialismen. Det är endast den ryska arbetarklassen som kan göra sig av med Putinregimen. På samma sätt kommer Putin om han får chansen endast att ersätta ukrainska nynazister med reaktionärer som viftar med den ryska imperieflaggan.
I Sverige är det vår uppgift att motsätta oss vår egen härskande klass, och avslöja deras intressen i konflikten. Naturligtvis ger vi inte det minsta stöd till Putin och hans reaktionära regim. Vi inspireras av de tusentals ungdomar som fängslats av Putin för sitt krigsmotstånd och stöttar våra ryska kamrater som modigt och benhårt motsatt sig Putins krig och avslöjat hans verkliga intentioner. Men som marxister i Sverige är det vår uppgift att följa deras exempel och avslöja den västerländska imperialismen.
Det värsta misstaget en svensk revolutionär kan göra i en sådan här situation är att stämma in i den öronbedövande hetsen mot Ryssland, som bara syftar till att maskera den svenska imperialismens brott och pressa in Sverige i krigsalliansen Nato. Vår hållning måste vara samma som Karl Liebknechts: “huvudfienden finns på hemmaplan!”
Inget stöd till klassfiendens militära äventyr – länge leve solidariteten med den internationella arbetarklassen!
Ned med krigsalliansen Nato – klasskamp mot imperialismen på alla sidor!
Ett socialistiskt perspektiv på att exportera krigsmateriel till krigshärdar.
• Är du helt historielös (inte menat som en förolämpning)? Men när socialdemokratin sprack, när 2a internationalen delades för knappt 110 år sedan så var det just i den nationella frågan.
Vänsterns ståndpunkt var att hålla fast vid Marx mål att hela världens arbetare skulle enas och stoppa alla framtida reaktionära krig. Klass över nation. Högerfalangen deklarerade trohet till kung, fosterland och finans och valde nation över klass. Det möjliggjorde första världskriget. Det var sossarnas stora svek mot mänskligheten.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
• Angående inrikes och utrikes aspekter av regimers legitimitet och tre högerregimer som dåliga exempel (KSA, Ryssland och USA).
En regims legitimitet i inrikespolitiken motiveras med graden av folkligt stöd och visst, USA:s presidenter väljs i allmänna val men måste ha goda relationer med kapitalets diktatur för att komma till val. Som illustrerande exempel kan vi nämna att Bernie Sanders utmanövrerades med lögner och makt över media av Biden och Bloomberg i South Carolina förra förvalet. USA är en plutokrati där ingen släpps fram utan storfinansens godkännande.
• Ett lands inre ordning får aldrig användas för att ge legitimitet åt inhuman utrikespolitik.
Men även om USA skulle varit en demokrati så skulle det inte gett Biden större rätt att angripa ett annat land än Kungen av Saudiarabien (KSA är definitivt ännu mindre demokrati än vad Ryssland är) har eller vad Poutine har. Angriparmaktens grad av demokrati är helt enkelt helt oväsentlig för dess rätt att starta angreppskrig. Det är alltid ytterst klandervärt att angripa ett annat land. Oavsett vem du är. Punkt.
• Angående det reaktionära, inter-imperialistiska, kriget i Ukraina, så bär Poutine ensam ansvaret för beslutet att invadera ett grannland. Men i en socialistisk värld hade förutsättningarna för att starta kriget inte funnits. När länder angriper varandra handlar det om rätten att exploatera och konflikten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.
Låt oss bortse från Natos provocerande utvidgning öster om Elbe. Att den förr eller senare skulle leda till ett krig var oundvikligt i en värld där länder konkurrerar om makten och resurserna. Eftersom våra makthavare litar blint på amerikansk analys har de blickarna riktade på förhållanden inne i Ryssland , så låt oss istället kort titta närmare på 2000-talets Ukraina.
Naomi Klein gav ut en bok 2007 som heter Chockdoktrinen. Den beskriver i princip exakt hur USA bryter ner och tar makten i länder med makroekonomiska styrmedel. Det har de gjort i t.ex. Sudan, Colombia och Ukraina. Samtidigt har USA uppmuntrat extremister att skapa oro i Ukraina precis på samma sätt som de gjort i land efter land i 70 år (Iran och Guatemala är de första exemplen på det som efter 1960-talets utveckling i Indonesien kallas Jakartametoden).
Poutine har gjort likadant. Han har kopierat Jakartametoden och genom att finansiera ryska och serbiska nassar skapat ett spegelkrig mot de av USA och EU finansierade ukrainska och västerländska nassarna.
De som lidit mest är de rysktalande pensionärerna i östra Ukraina. De har utnyttjats som en spelbricka av Putin och ignorerats av väst.
[Som ordförande Mao sa, är karriärmänniskor som grodor på botten av hinkar: de ser bara himlen ovanför, men är blinda för terrängen runtomkring sig och känner inte den mark de står på — en mark som gödslas med folkets ben och vattnas med de svagas blod.]
• När är det legitimt att intervenera?
När det gäller länders inre angelägenheter är det alltid lika klandervärt när centralmakten angriper en region eller en folkgrupp med militärt, polisiärt eller ekonomiskt våld. Inte heller i detta fall kan det försvaras med folkviljan. Att en majoritet bestämmer sig för att förtrycka en minoritet är inte mer rätt än om en minoritet griper makten och förtrycker en majoritet. Förtryck är förtryck.
Folkrätten är till för att skydda centralmakten, inte för att skydda de breda massorna. För folkets skydd finns istället konventioner för mänskliga rättigheter och mänsklighetens rättigheter. När förtrycket bryter mot dessa konventioner finns det legala skäl för folkligt uppror.
Som socialist ger jag mitt stöd till de som slåss för sina mänskliga rättigheter. Ibland är det ett ockuperat folk som slåss för att slänga ut en ockupant, ibland är det ett förslavat folk som slåss för sin frihet, ibland är det en förtryckt region som vill bli självständig. Det är i samtliga dessa fall klasskamp och skiljer sig från ett reaktionärt krig eftersom det senare handlar om två förtryckare som offrar arbetare på slagfälten för att vinna makten att förtrycka dessa arbetare och ta kontroll över naturresurserna.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
Efter årtionden av amerikanska mjukmaktshjälpsinterventioner för att utnyttja Sydsudans energireserver och motverka Kinas inflytande är republiken fast i en humanitär kris.
Liksom de flesta länder är Republiken Sydsudan en komplex nation med skiftande allianser och externa influenser.
Nyligen undertecknade president Salva Kiir, som bär en Stetson-hatt som han fått av George W. Bush, ett fredsavtal med gamla fiender i opposition, Sudan People’s Liberation Army. Ungefär samtidigt underlättade den så kallade ambassadtrojkan (bestående av USA, Storbritannien och Norge) Internationella valutafondens (IMF) program för Sydsudan.
När Kina föreslår investeringsprogram kallar amerikanska politiker det för “skuldfälldiplomati”. När västerländska företag försöker plundra fattiga, resursrika nationer kallar de det för “utveckling”, vilket man har sett i Sydsudan.
Västvärldens intresse för Sydsudan är olja.
Med hänvisning till 1800-talets imperialisters koloniala “den vita mannens börda” rättfärdigade det av den amerikanska regeringen stödda Voice of America nyligen utländsk inblandning i Sydsudan genom att påpeka att landets 3,5 miljarder bevisade fat råolja inte lätt kan exporteras på grund av bristen på infrastruktur för rörledningar och ekonomisk misskötsel. Ambassadtrojkan och dess IMF-program insisterar på “att skattedata – inklusive uppgifter om olje- och icke-oljeinkomster – bör offentliggöras … regelbundet och utan dröjsmål”.
I dag har USA förlorat kontrollen över den ställföreträdare man skapat och Sydsudan håller på att förvandlas till en humanitär kris. Alan Boswell, specialist på Sydsudan vid International Crisis Group, har erkänt: “USA:s insatser i Sydsudan verkade vara en sista spasm av naivt amerikanskt nationsbyggande, som alla har kollapsat på ett episkt sätt”.
Så vilken roll spelade USA för att splittra Sudan och driva landets södra del in i en kris?
“Säg att muslimerna är ansvariga”
År 1899 skapade Storbritannien det anglo-egyptiska kondominiumet i Sudan. Eponymen “egyptisk” var en felaktig benämning eftersom Storbritannien också styrde Egypten som ett så kallat “beslöjat protektorat”, så Sudan och dess huvudstad Khartoum placerades i princip under brittisk kontroll fram till självständigheten 1956.
Enligt en underrättelsebedömning från CIA utvecklades en “lönsam slavhandel av europeiska handelsmän och deras arabiska medhjälpare i Khartoum … Det våld och den grymhet som den främjade har inte glömts bort i söder”.
Storbritannien antog sin typiska “söndra och härska”-strategi. “Kristna missionärer höll slaverifrågan vid liv genom att tala om för sydstatsborna att nordliga muslimer var ansvariga.” Efter självständigheten var den södra regionen “knappt integrerad” med den norra.
År 1955 inledde sydliga rebeller, Anya-Nya (“ormgift”), det decennier långa inbördeskriget. I CIA:s Current Intelligence Country Handbook noterades att religionen inte var den enda – eller ens den viktigaste – punkten för splittring. Majoriteten av invånarna i söder var svarta och de styrande tjänstemännen i norr var till övervägande del araber. Resurskoncentrationen var ett stort problem. Khartoum, som var starkt beroende av intäkterna från bomull, absorberade Sudans rikedomar på bekostnad av resten av landet.
CIA:s analytiker hoppades att den första diktatorn efter självständigheten, generallöjtnant Ibrahim Abboud, skulle följa en Washingtonvänlig kurs. I en underrättelsebulletin står följande: “Regimen har accepterat det amerikanska biståndsprogrammet … [och] har vidtagit åtgärder för att stävja de prokommunistiska publikationerna på …..”
Vinster som kommunistiska politiker gjorde ett decennium senare krossades efter att den valda regeringen förbjöd vänsterpartier och berövade sydstatsborna sina rättigheter.
Medan nordens krig mot sydliga avskiljningar fortsatte hade enligt uppgift en miljon människor dött 1970 och hundratusentals hade flytt till grannländerna. USA tolererade sovjetiska vapen till Khartoum eftersom det i praktiken lät Sovjetunionen föra ett ombudskrig mot söder. Israel hällde in vapen i söder, enligt uppgift för att förvärra kriget i hopp om att avleda den nordliga regeringens uppmärksamhet från de arabisk-israeliska konflikterna.
Södern: “exploaterbara mängder råolja”
Mellan 1971 och 1972 förmedlade Etiopien en kortvarig fred mellan den sudanesiske härskaren, generalmajor Gaafar Nimeiri, och Anya-Nyas politiska gren, South(ern) Sudan Liberation Movement. Avtalet ledde senare till att Anya-Nya-rebellernas ledare, löjtnant Joseph Lagu, ledde det höga verkställande rådet för den autonoma regionen södra Sudan, ett politiskt arrangemang som varade tills det avskaffades av president Nimeiri 1983. Vid den här tiden hade Chevron spenderat miljontals dollar i ett fruktlöst försök att modernisera södra Sudan så att man kunde utvinna olja på ett effektivt sätt.
USA:s policy övergick till att i tysthet stödja separatisterna i sydstaterna. Eftersom Sudans olja huvudsakligen finns i söder, ansåg amerikanska analytiker att Nimeiris regim, som de beskrev som “moderat” och “västvänlig”, hade fortsatt att utveckla söder. Vid den tiden hade Washingtons motståndare, överste Muammar Gaddafi, länge suttit vid makten i Libyen. Den pro-sovjetiska Mengistu styrde Etiopien vid den sydöstra gränsen. CIA fruktade att Sudans “allvarligt underutvecklade” södra del återigen skulle göra uppror, försvaga Nimeiri och lämna Khartoum öppet för sovjetiskt inflytande.
Under 1980-talet uppstod amerikansk “mjuk makt” i Sudan: användning av “bistånd” och investeringar för att skapa en livskraftig, oberoende regim i söder.
I en historik över USAID:s (US Agency for International Development) verksamhet i det bördiga Sudan konstaterades i början av 1980-talet att “[b]ör Sudan blir Mellanösterns och andra delar av världens ‘brödkorg’ kommer det att behöva en hel del investeringar som riktas till utvecklingsprojekt”. Av större intresse för Washington var petroleum: “Den sudanesiska regeringen är rimligen övertygad om att kommersiellt exploaterbara mängder råolja har upptäckts i södra Sudan”.
År 1983 gjorde de sudanesiska väpnade styrkorna myteri. Kommendör John Garang, som hade utbildats av USA i Fort Benning i Georgia, ledde bildandet av södra Sudans folkets befrielsearmé. I ett CIA-forskningsdokument beskrivs Garang som en “socialist”. I andra dokument anges att han stöds av Etiopien och Libyen. Deras stöd skulle inte hålla i längden när USA:s “hjälpprogram” kom på skam.
Clinton-åren: “energihantering” och mjuk makt
Washingtons långsamma påtryckningar för sydsudanesisk utbrytning började förmodligen på 1980-talet, med så kallade civilsamhällesprojekt som syftade till att stärka de rebellgrupper som motsatte sig den nordliga regeringen. År 1987 började National Endowment for Democracy (NED) – den av USA:s regering sponsrade enheten för regimskifte – att finansiera The Sudan Times, som “använder NED-medel för att köpa förnödenheter som är nödvändiga för att den ska kunna fortsätta att publiceras”.
I norr störtades president Nimeiri av general Rahman Swar, vars kortvariga styre ersattes av den valda presidenten Ahmed al-Mirghani. Vid denna tidpunkt är CIA:s uppgifter tomma, så det är oklart vilka förbindelser USA inledningsvis hade med general Omar al-Bashir, som tog över genom en kupp 1989.
Martin Merediths Afrikahistoria noterar att från 1991 fick den etniska Nuer-befälhavaren Riek Machar hjälp av al-Bashir att ta oljefälten i besittning genom att ta kontrollen från Sudanska folkets befrielserörelse/armé, som leddes av Garang, en etnisk dinka. Det finns få bevis, men Clintonadministrationen (1993-2001) ansåg förmodligen att de politiska brytningarna i söder gav deras fiende i norr, al-Bashir, mer makt.
USAID:s program Sudan Transitional Rehabilitation förhandlade framgångsrikt fram en fred mellan Garang och Machar 1999. Byrån noterar att dess bidrag omfattade medel för “energiförvaltning”. William Reno från Northwest University tycks hävda att effekten av USAID:s Operation Lifeline Sudan, som inleddes det år då al-Bashir kom till makten, i slutändan legitimerade de sydliga rebellerna. Al-Bashirs män, som hävdade att de var spioner, avrättade USAID-personal 1992, vilket ledde till att byrån stoppade sina program i norra Sudan.
År 1993 uppvaktade Garang öppet USA:s utrikesdepartement, även om medierna visade föga intresse och historien är i stort sett begränsad till specialiserade publikationer. Vid ett möte i Washington drev Garang de sydliga eliternas sak med Frank Wisner, underförsvarsminister med ansvar för politik och CIA:s mångåriga medarbetare, och George Moose, biträdande utrikesminister med ansvar för afrikanska frågor. Så småningom gav mötena resultat.
USAID rapporterar: “1998 ändrade Vita huset, på uppmaning av kongressen, sin politik så att Förenta staterna kunde ge utvecklingsbistånd till områden som innehas av oppositionen tillsammans med humanitärt bistånd i hela landet.”
1997 avslöjade en rapport från Operation Lifeline Sudan den organisering på gräsrotsnivå som USAID och partnerorganisationer var inblandade i. I den så kallade kapacitetsuppbyggnaden ingick arbete med “samhällsledare” från Garangs Sudan People’s Liberation Movement, den politiska flygeln av den sydliga armén (SPLM/A). Utbildningen omfattade lantmäteri och könsmakt “i strid med kulturella normer och värderingar”. Det kulturella moderniseringsprojektet förberedde södra Sudan för framtida självständighet.
Proxynationer som “frontlinjestater”
Garang var personlig vän med Ugandas västvänliga diktator Yoweri Musevini, som försåg SPLM/A med vapen. Human Rights Watch rapporterade 1998: “USA tillhandahåller 20 miljoner dollar i överflödig militär utrustning till Eritrea, Etiopien och Uganda för defensiva ändamål (med hänvisning till Sudans regerings påstådda stöd till rebellstyrkor från vart och ett av dessa länder).” I en rapport från kongressbiblioteket konstateras också att “[det] var i mitten av 1990-talet som [Clinton] införde en politik för att utöva påtryckningar mot Khartoum med hjälp av Uganda, Etiopien och Eritrea”.
Clintonadministrationen sanktionerade Sudan och angav som ursäkt Bashirregimens påstådda kopplingar till “al-Qaida” och den politiska Nationella islamiska fronten, som vissa amerikanska politiker hävdade var en terrorgrupp. År 1998 avslöjade senatens utrikespolitiska kommitté (SFRC) följande: “Dr. John Garang insisterade i sitt möte med SFRC:s personal på att allt utvecklingsbistånd skulle riktas till områden under SPLA:s kontroll, varav vissa inte har varit under [Nationella islamiska frontens] kontroll på fem eller fler år.”
Så kallade biståndspengar fortsatte att strömma in i söder i ett försök att konsolidera rebellerna och bygga upp en känsla av sydlig nationalism i allmänhetens psyke. I mars 1999 sade Carl Gersham, ordförande för National Endowment for Democracy (NED): “NED:s stipendiater fortsatte att spela framträdande roller i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati i Liberia och Sudan, där NED har genomfört betydande program.”
År 2001 började NED finansiera Center for Documentation and Advocacy (CDA), som “publicerar och distribuerar South Sudan Post i hela Sudan och utomlands”. CDA fick också bidrag från USAID. USAID noterar att vapenvila i Nubabergen undertecknades i januari 2002 på uppmaning av USA och Schweiz, vilket lugnade våldet mellan al-Bashirs styrkor och SPLM/Nubafolket, som sitter på enorma oljeresurser. Machakosprotokollet från juli 2002, enligt USAID, “fastställde premissen ‘ett land, två system'”.
Men “ett land, två system” skulle snart bli två länder, två system. Vid det laget var George W. Bush-administrationens (2001-09) inställning till norr lite mer balanserad. Hemliga “antiterrorist”-operationer såg ett tyst samarbete mellan al-Bashir och Bushadministrationen, även om USA fortsatte att stödja al-Bashirs fiender i söder. Al-Bashirs nationella säkerhetsrådgivare, Salah Gosh, var till exempel en CIA-kollaboratör som träffade utrikesminister Colin Powell. (Gosh försökte senare göra en misslyckad kupp mot al-Bashir).
År 2002 beskrev USA:s ambassadör John Danforth SPLM som “de främsta antagonisterna i Sudankonflikten”. I december sponsrade USAID:s Office of Transitional Initiatives (OTI) konferensen All-Nuba Conference, som “[samlade] företrädare för det civila samhället, [Sudans regering], SPLM och andra från alla delar av det politiska spektrumet för att diskutera Nubafolkets framtid”.
Fredsavtal legitimerade sydliga rebeller
USAID:s OTI beskrevs 2004 som ett “stöd till fredsprocesser från folk till folk i södra Sudan”. Programmet syftade också till att “öka sydsudanesernas deltagande i deras styrelseskick”. Detta skulle uppnås genom att inrätta en så kallad oberoende sydsudanesisk media och skapa enheter för rättshjälp, stärka kvinnors egenmakt och ett centrum för utbildningsutveckling för att inrätta radiosändningar på kortvåg på dinka, engelska, jubaarabiska och nuer.
Med hjälp av USAID:s dåvarande administratör Andrew Natsios och ambassadör John Danforth undertecknade al-Bashir 2005 det övergripande fredsavtalet med SPLM. Även om USA tog åt sig äran var det en svårvunnen fred som till stor del förhandlades fram bakom kulisserna med Garang och vicepresident Ali Osman Taha. USAID konstaterar att CPA “inledde en ny era av amerikanskt bistånd i Sudan”. Landet blev en av USA:s viktigaste prioriteringar i Afrika och en av de högsta i världen.”
Garang dog i en helikopterkrasch 2005 som tillskrivs “pilotfel”. Han ersattes av Salva Kiir, som USA:s president George W. Bush beskrev som “en vän till mig”.
I november samma år talade Kiir inför den av den amerikanska regeringen finansierade tankesmedjan Wilson Center. “Jag har träffat mycket viktiga tjänstemän och jag har inte bara lärt känna dem på personlig nivå utan har haft möjlighet att få veta hur saker och ting fungerar i den amerikanska regeringen”, sade Kiir. Detta ledde till inrättandet av “de två kamrarna i de nationella lagstiftande församlingarna” i söder, “liksom ministerrådet (kabinettet) i den nationella enhetsregeringen”.
“Biståndet” fortsatte att forma de splittrade sydliga rebellrörelserna till en sammanhängande helhet inför omröstningen om självständighet. I november 2005 konstaterade USA:s vice utrikesminister Robert Zoellick att de sydliga grupperna var “oförmögna att komma samman”. Kanske ännu viktigare är att biståndet också användes för att propagera för att få de civila i söder att stödja enigheten. Khartoum Monitor, som drivs av Grand Africa Media Service Co., inrättades 2000 av journalister från södra Afrika. Dess utgivare Alfred Taban vann NED:s demokratipris 2006.
År 2007 sade representant Frank R. Wolf, en republikansk trotjänare av humanitär interventionism, till Bushs utrikesminister Condoleezza Rice: “Salva Kiir behöver att hans folk utbildas när det gäller säkerheten, med tanke på John Garangs död, om något skulle hända honom. Så om ni snabbt kan se till att hans folk får utbildning skulle det vara till hjälp.”
Obama-åren: att jaga olja till ett värde av miljontals dollar
I det USA-stödda övergripande fredsavtalet utlovades en folkomröstning om vissa regeringsformer för söder, inklusive möjligheten till utbrytning. I september 2010, bara några månader före folkomröstningen, sade president Obamas överdirektör för multilaterala frågor och framtida chef för USAID, Samantha Power, om sin chef: “Presidenten beslutade att delta i detta evenemang, som faktiskt vid ett tillfälle ursprungligen var tänkt som ett ministermöte, eftersom detta inte kunde vara en mer kritisk tidpunkt i Sudans liv.”
NED finansierade och stödde en mängd sydsudanesiska civilsamhälles- och propagandaorganisationer, däribland: South Sudanese Network for Democracy and Elections, Eye Radio 98.6FM, Internews Community Radio Network the Community Empowerment for Progress Organization och South Sudanese Women’s Empowerment Network.
Med PR-stunts för västvänliga frågor, som att bära Stetson-hatten, främjade den regionala ledaren Kiir USA:s ikonografi. Detta förstärktes av ett besök av Hollywoodstjärnan George Clooney, som “observerade” folkomröstningen, som officiellt övervakades av Southern Sudan Referendum Commission (SSRC) i Khartoum och Southern Sudan Referendum Bureau (SSRB).
Men USAID påverkade båda organisationerna: “Vi spelar en nyckelroll genom att tillhandahålla tekniskt och materiellt stöd och har tillhandahållit betydande finansiering till internationella och inhemska grupper för att både utbilda väljare och säkerställa en trovärdig observation av folkomröstningen.” Detta innefattade en kampanj för registrering av väljare, som enligt Europeiska unionens valobservatörsuppdrag (EUEOM) var mer inriktad på att få 60 procent av de registrerade väljarna att delta, vilket CPA krävde, än att utbilda befolkningen om frågorna.
Folkomröstningen ägde rum i januari 2011. Efter att ha tagit kontroll över medierna i söder blockerade USA genom ombud argument för enighet. EUEOM drog slutsatsen: “En nästan total avsaknad av kampanjer för enighet skapade en miljö där debatten om konsekvenserna av en utbrytning eller Sudans fortsatta enhet drunknade.”
Trots att en absurd andel på 98,83 procent av väljarna valde självständighet erkände USA:s president Barack Obama omedelbart den nya regeringen bestående av Salva Kiir och hans vicepresident Riek Machar som ledare för Republiken Sydsudan.
År 2011 legitimerades SPLA av USA:s Afrikakommando (Africom). SPLA-soldater utbildades i minröjning och taktisk vård av skadade av personal från Africom.
Joseph Konys “kristna” Herrens motståndsarmé (LRA) är den afrikanska motsvarigheten till al-Qaida: en svårfångad terrorgrupp som ger USA en förevändning för att beväpna flera nationer under förevändning av brottsbekämpning och terrorbekämpning. I februari 2012 kommenterade Karl Wycoff, biträdande biträdande utrikesminister för afrikanska frågor, LRA med följande ord (omskrivet av Africom): “Förenta staterna tillhandahåller utbildning, utrustning och logistiskt stöd till militära insatser i Uganda, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo och Sydsudan för att bekämpa upproret.”
Men Sydsudan, som översvämmades av amerikanska vapen och amerikansk utbildning, föll ner i inbördeskrig. Africom noterade oljans betydelse för ekvationen och konstaterade att “Sydsudans regering i Juba stängde av flödet i början av 2012 och anklagade sudaneserna för att ha tagit ut olja till ett värde av hundratals miljoner dollar (sic)”. Även 2012 reste USA:s president Obamas utrikesminister Hillary Clinton “till världens yngsta land, … där hon och president Kiir diskuterade säkerhet, olja och ekonomiska möjligheter”.
År av amerikansk inblandning kulminerar i humanitär katastrof
USA:s ansträngningar att skapa en oljelösasstat gick inte enligt planerna. Sydstaterna Kordofan och Unity förblev i konflikt, med Afrikanska unionen som försökte medla. När den nordliga sudanesiska regeringen med bas i Khartoum attackerade delstaterna skickade SPLA trupper för att ockupera oljefälten. Med hänvisning till SPLA:s attacker annekterade de sudanesiska väpnade styrkorna Kordofan.
Ett år senare, i december 2013, anklagade Kiir vicepresident Machar för att ha försökt göra en kupp. Detta ledde till det sydsudanesiska inbördeskriget, där Machar bildade den rivaliserande SPLM-In Opposition. Freden 2015 bröts efter att SPLM-In-oppositionen splittrades och underblåste fler interna strider.
I juli 2015 rapporterade Council on Foreign Relations (CFR): “Obama-administrationen är rättfram: den humanitära katastrof som nu pågår är resultatet av samvetslösa politiska ledare som har utnyttjat en etnisk konflikt som de inte kan kontrollera.” Men CFR försummade att nämna vem som gav dessa korrupta ledare makt.
Kina har i tysthet gjort det som flera amerikanska administrationer i följd hade hoppats att landet inte skulle göra: uppvaktat Sydsudans regering och investerat i landets energi. International Crisis Group har sagt att “år 2013 var omkring 100 kinesiska företag registrerade i Sydsudan, inom energi, ingenjörsvetenskap, byggnation, telekommunikation, medicinska tjänster, hotell, restauranger och detaljhandel”.
Under tiden lider allmänheten av konsekvenserna av det neokoloniala spelet. Sydsudans BNP är under 5 miljarder dollar jämfört med Sudans redan lilla 35 miljarder dollar. Den extrema fattigdomen är över 60 procent, jämfört med 25 procent i Sudan. Undernäringen är 12 procent i Sudan och har inte ens mätts i Sydsudan, även om USAID menar att den kan vara så hög som 50 procent. Spädbarnsdödligheten i Sydsudan är 62 dödsfall per 1 000 levande födda jämfört med 41 i Sudan. Republiken lider av interna maktkamper och våld, bland annat en gränskonflikt som ledde till 24 döda den 5 januari 2022.
Många av dessa ekonomiska skillnader och politiska problem fanns redan när södra Sudan var en del av Sudan, men efter årtionden av amerikansk inblandning finns det inte mycket ljus i slutet av tunneln.
Om författaren: Dr. T.J. Coles är forskare vid Cognition Institute vid Plymouth University och författare till flera böcker, varav den senaste är We’ll Tell You What to Think: Wikipedia, Propaganda and the Making of Liberal Consensus.
T-90M Armata är en av de mordmaskiner Ryssland har i sin krigsmaskin. Bild: Reuters
Igår var en mörk dag i Europas historia och på kvällen samlades statscheferna för EU:s länder i Bryssel.
EU-länderna enades om ett kraftfullt fördömande av Rysslands olagliga invasion av Ukraina.
Generellt vet vi, genom att studera historien, att den förutsägbara händelsekedjan utgörs av att kapitalismen leder till imperialism och när ett imperium når gränsen för sin expansion urartar kapitalismen i fascism inom imperiet och tillslut i någon form av aggression för att kunna fortsätta expansionen. Aggressionen är diplomatisk, finansiell och ytterst militär krigföring.
Självklart måste vi stå enade i solidaritet med de ukrainska folken.
Det är som alltid de breda massorna som kommer att tvingas slakta varandra på slagfälten, medan de reaktionära ledarskikten upphetsat för statistik över hur många människor som stympats och mördats — offrats på kapitalist-imperialismens altare.
Tillsammans med USA bär Ryssland ansvaret för att det åtta år långa inbördeskriget i Ukraina hållits vid liv, men det ryska ledarskiktet bär ansvaret för den militära invasionen.
Igår kväll enades stats- och regeringschefer från 27 medlemsstater om det mest omfattande sanktionspaketet någonsin. Sverige var drivande för hårda och kraftfulla sanktioner mot Ryssland.
Det blir massiva sanktioner mot finanssektorn, energisektorn och transportsektorn.
Konsekvenserna av Rysslands oprovocerade övergrepp mot Ukraina kommer att bli mycket kostsamma för EU-länderna. Eftersom Putin-regimen med hundra procents sannolikhet förberett sig på sanktioner kommer sådana att ha ungefär samma effekt som vore EU en kattunge som bet i en råtta av sten — vi kommer att skada tänderna medan den ryska stenen knappt rispas.
Om EU skall få märkbar effekt (förutom självskada) är det nödvändigt att få med sig Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika i sanktionerna mot Ryssland.
Dividernas ära. Vi är alla divider, delar av helheten. Vi är inte individer. Inte individer, utan divider.
Solidaritet och medkänsla utgör tillsammans överideologin som bärs upp av jämställdhet, jämlikhet och respekt.
Lojaliteten till dessa fem koncept är nyckeln, nyckeln till framtiden, till framtidens samhälle.
Om mänskligheten skall lyckas skapa en hållbar framtid är det av oerhört stor vikt att det i varje människa redan från start inpräntas att hennes ära hänger på förmågan att upprätthålla lojaliteten till de fem koncepten.
Den universella gemenskap som utgörs av hela mänskligheten är var och ens utökade familj.
Vi kan inte älska alla, men vi kan bry oss om alla och ge varandra trygghet, frihet, utrymme och möjlighet att utvecklas på egna villkor till en person som känner glädje, glädje i att bidra efter förmåga.
Otrygghet leder till girighet som i sin tur leder till förfall, till tävlan om resurser, hamstring, exploatering, profitering, våld och död.
Otrygghet leder till ärolöshet. Allas ära hänger därför på att upprätthålla trygghet för alla.
Doktriner, väpnade invasioner, hemliga åtgärder, blockader, embargon, samt annan politisk och finansiell inblandning.
Att tala om USA:s interventioner i Latinamerika är en påtaglig realitet med minst 198 års historia, om vi utgår från Monroe-doktrinen från december 1823 med dess idé om “Amerika för amerikanerna”, även om USA:s expansionistiska praxis i andra territorier föregår detta datum.
Det militära erövrandet av Florida i september 1817, som beordrades av den dåvarande presidenten James Monroe för att konfrontera dem som utnyttjade den spanska svagheten i hela Amerika för att utlysa Republiken Florida, är en fortsättning på en praxis som går tillbaka till själva den amerikanska republikens tillkomst. Thomas Jeffersons åsikt att “vi måste ha ett frihetens imperium” (Brev till James Madison, 27/04/1809) är den vägledning som kommer att rättfärdiga tidigare och framtida åtgärder mot andra kulturer än den de representerar.
Amerikanska urinvånare, franska och spanska bosättare, mexikaner, kubaner, puertoricaner, central- och sydamerikaner och resten av världen kommer att hotas och attackeras av den imperialistiska republikens “moraliska och rättsliga imperativ” som Förenta staternas grundare och deras ättlingar påstår sig förkroppsliga, vilket inte är något annat än försvaret av deras marknader och intressen.
Under den första tredjedelen av 1800-talet tog Monroe-doktrinens “fara för dess (Amerikas) fred och säkerhet” sig uttryck i möjligheten att de europeiska monarkierna, främst Spanien och Frankrike, skulle återfå sina tidigare utomeuropeiska besittningar inom ramen för den heliga alliansen.
I mitten av århundradet, efter kulmen på de spansk-amerikanska frihetskrigen, började man se “hot” i det som man ansåg vara den oordning och instabilitet som rådde i de latinamerikanska staterna. Inför en sådan situation fanns det inget bättre än att “fullfölja det uppenbara ödet att utvidga oss över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre” (1845). Enligt denna utgångspunkt skulle Mexiko förlora hälften av sitt territorium, 2,5 miljoner km2 , i mitten av det århundradet, och Kuba skulle eftertraktas som “den mogna frukt som en dag skulle falla i våra händer”, medan marinkåren utplacerade sin verksamhet över hela kontinenten.
Även om USA:s marinkårs föredragna insatsområde under dessa år begränsades till Centralamerika och Karibien undgick den avlägsna södra konen inte dess närvaro. År 1831 invaderade USA det argentinska territoriet Falklandsöarna och kidnappade sex medborgare som skickades till USA för att ställas inför rätta för sjöröveri. Landstigningar av amerikanska marinkårssoldater i de olika latinamerikanska republikerna för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” skulle vara en ständig praxis. En del av dessa landstigningar varade bara några timmar eller dagar, medan de flesta slutade med att pågå under lång tid, antingen för att stödja en man som de litade på som president i den invaderade republiken, för att direkt styra de invaderades öden, eller för att bekämpa nationalistiska krafter som motsatte sig att landet skulle överlämnas, som Augusto Cesar Sandinos i Nicaragua. I vissa fall var landstigningen av trupper en del av en större plan.
I juni 1898 landade amerikanska trupper på Kuba mitt under det självständighetskrig som höll på att tömma ön på vatten, medan andra fartyg seglade till Puerto Rico, Guamöarna och Filippinerna, som då var spanska kolonier. Tidigare hade president William McKinley förklarat krig mot Spanien och gett landet skulden för sprängningen av slagskeppet Maine i Havannas hamn. Fem år senare visade det sig att det var självförbränningen av det kol som lagrats i de fack som låg nära pannan som orsakade slagskeppets sprängning och de 254 sjömännens död.
Efter kriget mot Spanien tvingade USA Kuba att avstå en del av sitt territorium för att upprätta en militärbas i Guantánamo, som fortfarande finns kvar som ett samvälde, precis som Puerto Rico. I samband med expansionen i Karibien inledde Theodore Roosevelt 1900-talet med sin “Big Stick”-politik (1904), som förvandlade USA till en internationell polisman med möjlighet och förmåga att ingripa direkt i länderna i regionen för att tvinga dem att upphäva sina åtaganden gentemot de europeiska makterna eller, oftare, för att garantera förhållanden som gynnar USA:s ekonomiska intressen.
De politiska omvälvningarna under den första tredjedelen av det nya århundradet — den mexikanska revolutionen och bolsjevikrevolutionen i Ryssland, ledde till att de bytte namn på sina åtgärder för att behålla sin praxis. Från och med då och fram till Berlinmurens fall skulle det nya spöke som skulle ge bränsle åt USA:s interventionspolitik i Latinamerika och resten av världen vara “kommunismens spöke”.
Under nästan ett sekel har de olika amerikanska administrationerna rättfärdigat de mest skiftande öppna eller dolda aggressioner mot de latinamerikanska folken, utan hänsyn till att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har genomfört massakrer på bönder och ursprungsbefolkning för att uppnå sina mål, d.v.s. att besegra det som de kallade “främmande styrkor”, och att de har tvingats försvinna eller att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har främjat en politik med brända jordar.
Efter 1989, efter det att Sovjetblocket försvann, kommer interventionismen att styras av principen om kampen mot narkotikahandeln, trots att Förenta staterna är världens största producent av marijuana och konsument av narkotika, med hela det finansiella systemet till förfogande för penningtvätt. Efter den 11 september 2001 kommer fienden att förkroppsligas av terrorismen, även om detta inte minskar stödet till de allierade regeringar som fortsätter att främja de gamla metoderna med massakrer och försvinnanden av civila, även om de nu gör det under demokratins paraply. På senare tid har USA:s försvars- och underrättelsetjänster lagt till kampen mot “vänsterpopulism” i regionen, dvs. mot demokratiskt valda regeringar som har misslyckats med att leverera sina länder till de transnationella företagens och Internationella valutafondens intressen, på listan över pågående uppgifter.
När en amerikansk administration riktar blicken mot ett visst folk är det, som historien lär oss, för att den planerar att tillämpa en av sina gamla interventionistiska metoder, där desinformation spelar en dominerande roll. Redan 1829 meddelade befriaren Simón Bolívar i ett brev till överste Patricio Campbell, brittisk affärsläkare i Guayaquil, att “Förenta staterna tycks vara ödesbestämda av ödet att plundra Amerika på elände i frihetens namn”. För att förstå detta påstående räcker det med att titta på de latinamerikanska ländernas historia och se hur många händelser som USA har varit inblandat i i sin iver att “öppna marknader och kontrollera underutvecklade folk”. Följande kronologi, som är uppdelad i tjugofyra avsnitt, bekräftar Simón Bolívars föraning. Under 185 år har USA:s regeringar genomfört mer än 159 åtgärder av olika slag och omfattning mot Latinamerika och Västindien, med utgångspunkt i minst tolv doktrinära principer, i syfte att garantera kontrollen över vad de har kallat “sin bakgård”, vilket inte är något annat än den terräng där man i dag, med många skillnader och rytmer, bygger upp förhoppningarna om en demokratisk och solidarisk morgondag med ett mänskligt ansikte.
12. oktober: Día del Respeto
Interventioner i regionen under förevändning av Monroe-doktrinen
1823: Den 2 december utfärdar USA:s president James Monroe Monroe-doktrinen, med frasen “Amerika för amerikanerna”, där USA strävar efter att hålla de europeiska makterna borta från Latinamerika, eftersom det skulle betraktas som “ett hot mot deras inre fred och säkerhet”.
1824: Den 25 november går kommendör David Porter och en grupp på tvåhundra soldater i land och attackerar staden Fajardo i Puerto Rico, som då var spanskt territorium, eftersom staden hyste “pirater” och förolämpade de spanska sjöofficerarna. Porter tvingade regeringen att be om ursäkt.1831: Den 28 december invaderade amerikanska marinkårssoldater från korvetten Lexington med fransk flagg Falklandsöarna och förstörde Puerto Soledad. En grupp landsteg och förstörde bosättningen och tog de flesta av invånarna till fånga.
USA banar väg för annektering av Mexiko
1836: Den 2 mars förklarar amerikanska bosättare i det mexikanska territoriet Texas sitt oberoende och ansöker om att bli införlivade i USA. Målet är att ta över mexikanskt territorium för att utvidga slaveriet.
1842: Den 19 oktober ockuperar den amerikanske kommendörkaptenen T. Jones, som leder en skvadron marinkårssoldater, Monterrey i Mexiko, men drar sig efter några timmar tillbaka för att veckan därpå återockupera San Diego i Kalifornien.
1845: Den 1 mars undertecknar USA:s president John Tyler den lag genom vilken USA annekterar det mexikanska territoriet Texas. Tidigare hade han skickat amerikanska trupper till det mexikanska territoriet för att “skydda livet för de amerikanska medborgare” som bosatte sig där.
1845: Den amerikanske journalisten John O’Sullivan publicerar i United States Magazine and Democratic Review 17, nr 1, juli-augusti, artikeln Annexation där han konstaterar att “uppfyllandet av vårt uppenbara öde är att sträcka sig över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre”. Det är en rättighet, precis som trädets rätt att få den luft och jord som krävs för att dess förmåga ska kunna utvecklas fullt ut och växa som är dess öde.” Denna idé, som fick bränsle av USA:s expansion till mexikanskt territorium i Texas, kom att bli vägledande för USA:s politiska agerande gentemot sina kontinentala grannar.
1846: Den 13 maj förklarade James Polks regering krig mot Mexiko med motiveringen att dess trupper, som var stationerade vid gränsen till Texas, hade attackerats av mexikanerna, vilket utnyttjades för att invadera New Mexico och Kalifornien, där de amerikanska kolonisterna, beväpnade av flottan, hade förklarat sig självständiga.
1847: Den 16 september invaderade amerikanska trupper under ledning av general Winfield Scott Mexico City och året därpå införde de Guadalupe-Hidalgofördraget, som berövade Mexiko halva dess territorium, vilket vissa expansionister ansåg vara oacceptabelt eftersom de ville att det skulle vara “Hela Mexiko!
1859: Den 27 december korsar amerikanska soldater Rio Bravo och invaderar Mexiko i jakten på Juan Nepomuceno Cortina, en mexikansk boskapsskötare som utropat Texas självständighet från USA.
1866: För att “skydda de amerikanska invånarna” i Matamoros, Mexiko, lyckas general Sedgwick och 100 män den 24 november få republikanerna att kapitulera, men tvingas sedan lämna området.
Interventioner i Centralamerika är nyckeln till USA:s expansion
1853: Den 11 mars, mitt i en konflikt mellan liberaler och konservativa i Nicaragua om maktövertagandet, går amerikanska trupper i land för att “skydda sina medborgares intressen”.
1854: Den 9-15 juli, William Walkers filibusters slappnar av, bombarderar och förstör amerikanska fartyg efter slaget vid Granada i Nicaragua San Juan del Norte på Nicaraguas Atlantkust för att hämnas på en förolämpning mot USA:s ambassadör.
1855: Den 13 juni landar den amerikanske filibustern William Walker i El Realejo, Chinandega, för att konfrontera de konservativa på begäran av nicaraguanska liberaler. Efter att ha uppnått sitt ursprungliga mål utropade han sig med hjälp av sina legosoldater till president och erkändes av USA:s utrikesdepartement. År 1857 flydde han från Nicaragua med stöd av den amerikanska flottan.
1856: Den 19 september landar amerikanska trupper i nuvarande Panama för att “skydda medborgarnas intressen” under ett lokalt uppror.
1857: Den 23 november landar William Walker och hans filibusters vid Coloradoflodens mynning i Nicaraguas Atlanten med hjälp av den amerikanska korvetten Saratoga och tar nicaraguaner och costaricaner till fånga.
1867: I Nicaragua ockuperar marinkåren Managua och León.
1894: Den 6 juli landar amerikanska trupper i Bluefields, på Nicaraguas nordkust, under förevändning att “försvara amerikanska intressen” under det konservativa partiets uppror mot José Santos Zelayas liberala regering.
1896: Den 2 maj ockuperar amerikanska marinkårssoldater hamnen i Corinto i Nicaragua för att “skydda amerikanska intressen” under politiska oroligheter.
1898: Den 7 februari landar amerikanska trupper i San Juan del Sur i Nicaragua för att “skydda amerikanska liv och intressen”.
1899: Den 22 februari landar amerikanska marinkårssoldater i hamnarna i Bluefields och San Juan del Norte i Nicaragua för att tvinga president José Santos Zelaya att ingå ett avtal som garanterar “amerikanska rättigheter” vid det eventuella bygget av en interoceanisk kanal över San Juan-floden.
USA:s äventyr i södra konen
1855: Den 25 november landar amerikanska flottstyrkor i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen” under ett folkligt uppror.
1858: Den 2 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv” under ett folkligt uppror.
1859: Den 25 januari koncentrerar sig en expedition med 2 500 amerikanska marinsoldater till Rio de la Plata för att få “rättvis tillfredsställelse” från den paraguayanska regeringen, som tvingas acceptera ett nytt fördrag om vänskap, handel och sjöfart med Förenta staterna (17 februari).
1868: Den 7 februari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, under förevändning att “skydda utländska invånare och tullar” under revolterna mot general Venancio Flores’ andra “färgade” diktatur (1865-1868).
1891: Den 28 augusti landar amerikanska trupper i hamnen i Valparaíso, Chile, för att “skydda det amerikanska konsulatet och de kvinnor och barn” som hade tagit sin tillflykt dit under det brittiskstödda kriget som störtade José Manuel Balmacedas reformistiska regering.
1894: Den 6 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Rio de Janeiro mitt under en konflikt mellan rojalister och republikaner för att “skydda amerikansk handel och amerikanska fartyg” som ligger förankrade i hamnen.
Åtgärder som syftar till att kontrollera en havskanal i Panama eller Centralamerika
1860: Den 27 september landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1865: Den 9 och 10 mars landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1873: Den 7 maj och den 23 september landar amerikanska trupper i Panama under förevändning att skydda “amerikanernas intressen och liv”, och detta under fientligheter mellan lokala grupper som kämpar för att få kontroll över regeringen.
1885: Den 18 januari, mitt under kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Colon, Panama, under förevändning att “garantera den fria transiteringen av människor och varor genom Isthmiska järnvägen”.
1895: Den 8 mars landar marinkårssoldater i Bocas del Toro, i den colombianska provinsen Panama, under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1901: Den 18 november undertecknar USA och Storbritannien, utan de berörda regeringarnas samtycke, Hay-Pauncefotfördraget, genom vilket USA förbehåller sig ensamrätten att bygga en interoceanisk kanal genom Nicaragua, Panama eller Tehuantepec i Mexiko.
1901: Den 20 november, i slutet av det hundra dagar långa kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Panamaprovinsen under förevändning att “skydda amerikansk egendom och hålla järnvägen Colón-Panama öppen”.
1902: Den 16 april landar amerikanska trupper i Bocas del Toro i Panama för att “skydda amerikanska medborgare och egendom”.
1902: Den 17 september landar marinkårssoldater i Panama och ockuperar järnvägssystemet över holmen för att “säkerställa att det fungerar”.
1903: Den 4 november landar amerikanska trupper i Panama för att stödja självständighetsförklaringen som sponsrades av Theodore Roosevelts regering. Den franska affärsmannen Philipe Baneau-Varilla från New York förhandlar för den panamanska oligarkins räkning om ett avtal som ger USA absolut kontroll över den så kallade Panamakanalzonen.
1904: Den 17 november landar amerikanska trupper i Ancon, Panama, för att “skydda kanalbygget” och den regering som invaderarna har tillsatt.
1908: Den 15 maj, efter att ha hotat Panamas regering med trupper om det skulle förekomma våld i den interna valprocessen, ingrep USA officiellt i valprocessen genom att utse valkommissionärer i olika delar av landet, som fick befogenhet att lösa eventuella klagomål.
1912: Den 15 maj ingriper amerikanska tjänstemän i Panamas valkommission, som ansvarar för att organisera kommunal- och presidentvalen, där Taftadministrationen har Belisario Porras som kandidat, och han vinner till slut.
Mexiko igen: från slutet av 1800-talet till den mexikanska revolutionen
1876: Den 18 maj går amerikanska trupper in i staden Matamoros i Mexiko med hänvisning till det “maktvakuum” som skapats av general Porfirio Díaz’ uppror mot Sebastián Lerdo de Tejadas regering.
1906: Den 2 juni hjälper amerikanska trupper under överste Rining den mexikanske diktatorn Porfirio Díaz att slå ner en arbetarstrejk som lamslog verksamheten vid Cananea Consolidated Cooper Company i Sonora, Mexiko, på grund av krav från arbetstagarna.
1913: Den 9 februari firar USA:s ambassadör i Mexiko, Henry Lane Wilson, den statskupp han organiserat mot president Francisco Madero, som han beskriver som “sinnessjuk och som därför borde sitta på ett dårhus”.
1913: Den 22 februari mördas president Madero och hans vicepresident Pino Suárez av anhängare till general Victoriano Huerta, en man som ambassadören litade på och som hade vägrat “bära ansvaret för en sådan handling”.
1913: Den 5 september invaderar amerikanska trupper Claris del Estero i Mexiko för att evakuera “medborgare i USA och andra länder som är i fara” från det fördjupade inbördeskriget i landet.
1914: Den 21 april bombarderar och ockuperar amerikanska krigsfartyg hamnen i Veracruz, Mexiko, där de stannar i sju månader med motiveringen att “den amerikanska värdigheten har kränkts” av att de lokala myndigheterna gripit tio berusade sjömän som orsakat ett upplopp i staden. Under sin vistelse tog de åt sig åtta miljoner dollar som fanns i tullhamnen.
1916: Den 15 mars invaderar ett dussintal tusen amerikanska soldater under ledning av general John Pershing mexikanskt territorium norrifrån under förevändning att “straffa Pancho Villas styrkor” som hade attackerat staden Columbus.
1918: Den 27 augusti drabbade mexikanska trupper samman med amerikanska soldater i staden Nogales, Sonora, som vid två tidigare tillfällen hade gått in på mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditer”.
1919: Den 15 juni invaderade amerikanska soldater mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditen Pancho Villa”, följt av fem andra invasioner under samma förevändning. De strider som följde på dessa invasioner reducerade den militära kapaciteten hos Pancho Villas armé och Yaqui-indianerna under ledning av Mori till ett minimum.
USA:s ockupation av Haiti: på väg mot total förstörelse
1888: Den 20 december blockerar fartyg från den amerikanska flottan Haitis kust för att “övertala den haitiska regeringen att överlämna en amerikansk ångbåt” som tagits tillfånga för att ha brutit mot haitiska lagar.
1891: Den 2 maj blockerar amerikanska krigsfartyg den haitiska ön Navasa, innan marinkårssoldater går ner och krossar en revolt av svarta arbetare. Förevändningen var att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”, även om det verkliga syftet var att installera en flottbas i Molé Bay i Saint Nicholas.
1910: USA:s president William Tafts regering, med stöd av krigsfartyg från flottan, tvingar Haitis president Antoine Simon att ta ett lån från Speyer & Company och National City Bank samt Mac Donald-kontraktet, som innebär att den haitiska staten förlorar sin ekonomiska suveränitet och tillåter amerikanska monopol att tränga in i den lokala ekonomin.
1914: Den 29 januari landar amerikanska marinkårssoldater på haitisk mark under förevändning att “skydda USA:s medborgare” efter ett folkligt uppror, men det verkliga syftet var att tvinga Davilmar Theodores regering att lösa tvister med flera amerikanska monopol till dess fördel och att få kontroll över Molé Saint-Nicholasbukten. Landningarna upprepades i februari och oktober.
1915: Den 27 januari störtar amerikanska marinkårssoldater Haitis president Davilmar Theodore och sätter in general Vilbrum Sam, som flyr till den franska ambassaden efter att ha godkänt mordet på dussintals politiska fångar. Denna handling väckte indignation hos haitierna, som lyckades ta sig in i den franska legationen och med våld föra bort den flyende generalen för att avrätta honom mitt på gatan. Woodrow Wilsons amerikanska regering använde sig av dessa händelser för att stanna kvar på ön fram till 1934, en period som de använde för att krossa det folkliga och bondemässiga motståndet som kallades “tjuvarnas krig”.
1929: Den 5 december bombade amerikanska marinkårssoldater stationerade i Haiti Cayes för att kväsa folkets protester mot att Joseph Borno, den president som USA hade tillsatt 1922, hade ställt in valet som skulle hållas det året. Dagen därpå sköt marinkåren återigen mot en samling bönder i utkanten av byn, med 21 döda och 51 skadade som följd. Dessa händelser är kända som “Cayes-massakern”.
Det kubanska frihetskriget och dess efterdyningar
1898: Den 22 juni ingrep USA i det självständighetskrig som kubanerna hade fört mot den spanska armén sedan 1895 och gav Spanien skulden för att ha sprängt krigsfartyget Maine, som låg förankrat i Havannabukten. Under kriget ockuperar amerikanska trupper Puerto Rico och Filippinerna, spanska kolonier där man också kämpade för självständighet, samt Guamöarna i Stilla havet.
1900: Den 12 april antar Vita huset Foraker-lagen som gör Puerto Rico till en amerikansk koloni.
1901: Den 21 februari inför William McKinleys regering Platt-tillägget i konstitutionen för kubanerna i utbyte mot ett tillbakadragande, vilket gör ön till ett amerikanskt protektorat.
1904: Den 6 december proklamerar USA:s president Theodore Roosevelt Monroe-doktrinen och förklarar att “kronisk misskötsel eller impotens som leder till en allmän uppluckring av det civiliserade samhällets band kan i Amerika (…) kräva ett ingripande av något civiliserat land, och på västra halvklotet kan USA:s anknytning till Monroe-doktrinen tvinga det (…) att utöva internationell polismakt”.
1906: Den 19 september landade amerikanska trupper på Kuba för att “återställa den allmänna ordningen, skydda utlänningar och upprätta en stabil regering”, vilket ledde till att de stannade kvar på ön till 1909. William Taft, som då var USA:s krigsminister, tog över befälet över ön.
1908: Den 25 december anländer kanonbåten Dolphin och kryssaren North Carolina till La Guaira i Venezuela, som skickats av USA:s president Theodore Roosevelt för att stödja statskuppen under ledning av Juan Vicente Gómez.
1912: Den 31 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater på Kuba för att stödja José Miguel Gómez’ liberala regerings brutala förtryck mot anhängare av det färgade folkets oberoende parti som var koncentrerade i Oriente och Havanna.
1917: Den 24 februari går amerikanska trupper stationerade vid marinbasen i Guantánamo in på kubanskt territorium för att stödja omvalet av den konservative Mario García Menocal och slå ner den tidigare liberala presidenten José Miguel Gómez’ uppror.
Centralamerikanska frågor i början av 1900-talet
1903: Den 23 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras för att “skydda konsulatet och ångbåtsbryggan”, mitt i konflikten mellan liberaler och konservativa. De förstnämnda har stöd av United Fruit Company och de sistnämnda av Coyumel Fruit Company och andra amerikanska företag med intressen i landet sedan slutet av 1800-talet.
1905: Den 14 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras under förevändning att “skydda amerikanska intressen”, mitt i ett krig mellan honduraner och nicaraguaner.
1907: Den 18 mars, mitt under kriget mellan Honduras och Nicaragua, ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera städer i båda länderna och tvingar dem att underteckna ett “fredsavtal” ombord på det amerikanska krigsfartyget Chicago.
1909: Den 15 oktober tvingas Nicaraguas liberala president José Santos Zelaya att avgå efter att amerikanska kanonbåtar, som har åkt för att stödja det konservativa upproret, har placerats vid Atlantkusten.
1910: Den 19 maj landar amerikanska trupper i Bluefields, Nicaragua, mitt i en väpnad konflikt under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1911: Den 26 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att “garantera de amerikanska medborgarnas intressen” som hotas av de oroligheter som leder till att den liberala presidenten Miguel Dávila, som försvarade J.P. Morgans finansiella intressen, avgår och ersätts av den konservative Francisco Bertrand Barahona, representant för Coyumel Fruit Company.
1911: Den 9 maj tar Adolfo Díaz, tidigare förvaltare av de amerikanska gruvorna La Luz och Los Angeles, med stöd av USA:s ambassad över Nicaraguas regering och undertecknar omedelbart ett avtal med utrikesminister Philander Knox som innebär att landets framtid är beroende av USA:s intressen.
1912: Den 9 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att skydda “amerikanska medborgares intressen” mitt i ett uppror som leds av general Manuel Bonilla, som återvänder från sin exil i USA för att stärka Coyumel Fruit Company.
1912: Den 14 augusti går 2 500 marinsoldater i land i hamnen i Corinto, Nicaragua, för att försvara president Adolfo Diaz’ regering mot det uppror som leds av generalerna Luis Mena och Benjamin Zeledon, som dog i försvaret av Masaya i händerna på den invaderande armén. Interventionen pågick fram till 1925 under beteckningen “främjare av fred och stabila regeringar”.
1919: Den 8 september invaderar amerikanska trupper Honduras under en lokal revolt för att garantera “amerikanska medborgares liv”.
1919: Den 11 september ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera honduranska hamnar för att “upprätthålla den allmänna ordningen och skapa en neutral zon” under upproret som syftar till att störta den konservative Rafael López Gutiérrez, som är en trogen anhängare av USA:s intressen.
1920: Den 9 april landar amerikanska trupper i Guatemala för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” under det folkliga upproret som störtar Manuel Estrada Cabreras länge styrande pro-imperialistiska tyranni.
1925: Den 19 april landar amerikanska trupper i den honduranska hamnen La Ceiba för att “skydda utlänningar” under konflikten om liberalers och konservativas förkastande av Miguel Paz Barahonas fortsatta styre, som hade vunnit valet nyligen med amerikanskt stöd.
Den långa ockupationen av Dominikanska republiken
1903: Den 30 mars landar amerikanska trupper i Santo Domingo, Dominikanska republiken, mitt under inbördeskriget mellan Sierra- och Bonilla-anhängare, för att “skydda amerikanska intressen”.
1904: Den 2 januari går amerikanska marinkårssoldater ombord i Dominikanska republiken för att stödja den tidigare prästen Carlos Morales Languascos allierade regering.
1905: Den 20 januari ockuperar amerikanska trupper Dominikanska republiken och tvingar president Carlos Morales Languasco att underteckna 1905 års konvention, vilket officiellt innebär att USA:s “finansiella intervention” i landet inleds.
1914: Den 1 juni bombarderar och landar den amerikanska flottan i Puerto Plata, Dominikanska republiken, under förevändning att skapa en neutral zon mitt under inbördeskriget som leder till att flera presidenter störtas.
1916: Den 5 maj landar amerikanska trupper i Dominikanska republiken efter att ha avvisat utnämningen av dr Francisco Henríquez Carvajal till republikens president och ersatts av kapten Knapp, som förklarade sig vara “högsta lagstiftare, domare och verkställande myndighet”. Invasionen pågick fram till 1924, en period då det folkliga motståndet från de så kallade “gavilleros” slogs ner med blod och eld.
1924: Den 27 december undertecknar den dominikanska presidenten general Horacio Vasquez ett nytt avtal med Förenta staterna, genom vilket Dominikanska republiken överlåter den ekonomiska kontrollen över landet till Förenta staterna för de kommande tjugo åren.
Dollardiplomati
1912: Den 3 december betonade president William Howard Taft i sitt meddelande till den amerikanska kongressen att hans “dollardiplomati [skulle] ge allt nödvändigt stöd till amerikanska företag utomlands när han anser dem legitima och lönsamma”. Genom den manipulerades lån och investeringar till regeringar i regionen till förmån för amerikanska företag, vilket kulminerade i militära landstigningar för att “skydda amerikanska medborgares intressen”. Under Taft-administrationen (1909-1913) var investeringar och militära invasioner två sidor av samma mynt.
1921: Den 4 mars anlände slagskeppet Pennsylvania och kryssaren Sacramento den 5 mars till bukten Charco Azul i Panama med instruktioner om att “skydda amerikanska medborgare och intressen” i området, där gränskonflikter, som underblåstes av tvister mellan United Fruit Company och American Banana Company, ställde costaricanska och panamanska trupper mot varandra. Förenta staterna tvingade då båda länderna att upphöra med fientligheterna och dra sig tillbaka från området, och senare införde man den vita domen mot Panama, som innebar att landet avstod en del av sitt territorium i Coto-dalen till grannlandet Costa Rica.
1923: Den 29 augusti förhandlade USA:s president Calvin Coolidges regering med Salvadors president Jorge Meléndez om ett lån för att avskriva skulder till Storbritannien, i utbyte mot att amerikanerna fick kontroll över Salvadors tullar.
1924: Den 18 februari landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar Tegucigalpa, mitt i en konflikt mellan de amerikanska bananföretagen United Fruit Company och Coyumel Fruit om landkoncessioner.
1924: Den 28 april utser Calvin Coolidges amerikanska regering Vicente Tosta Carrasco till provisorisk president vid Amapala-konferensen i Honduras, mot Tiburcio Carías Andino, som stöds av United Fruit Company, Policarpo Bonilla, som stöds av Coyumel Fruit Company, och den oberoende Juan Arias.
1924: Den 10 september landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar flera städer mitt i en konflikt som underblåstes av presidentvalet med argumentet att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen”.
Konsolidering av Panamakanalen
1918: Den 28 juni ockuperade amerikanska trupper med kanton i kanalzonen städerna Panama och Colon för att kontrollera det folkliga missnöjet med den provisoriska presidenten Ciro Luis Urriolas krav på att förlänga sin mandatperiod och för att skydda Chiriqui Land Company, ett dotterbolag till United Fruit Company. Ockupationen varade i två år.
1925: Den 12 februari lyckades Richard O. Marsh, Förenta staternas före detta chargé d’affaires, som 1910 hade försökt få Samuel Lewis att kandidera, få cunaindianerna i Panama att proklamera sin “Deklaration om självständighet och mänskliga rättigheter för Tule de San Blas och Darien” och be om Förenta staternas beskydd.
1925: Den 12 oktober landar 600 marinkårssoldater i Panama för att slå ner “hyresgäststrejken”.
1941: Den 9 oktober genomförde styrkor organiserade av president Franklin Delano Roosevelts administration en statskupp mot Panamas president Arnulfo Arias Madrid för att föra Ricardo de la Guardia till makten, som genast godkände en utvidgning av USA:s militärbaser i kanalzonen. Enligt krigsminister Henry Stimson “var det en lättnad för oss [USA], eftersom Arias var ett stort problem eftersom han var pro-nazistisk”.
1964: Den 9 januari slog polisen och den amerikanska armén, som var stationerade i Panama, ner en studentdemonstration som var på väg till kanalområdet för att hissa den nationella flaggan och följa de avtal som undertecknats två år tidigare och som föreskrev att flaggorna skulle hissas gemensamt på fem offentliga platser i kanalområdet. Resultatet av repressionen var att 22 panamaner dödades och mer än 500 skadades under de fyra dagarna av demonstrationer.
Början av USA:s kamp mot sandinismen i Nicaragua
1926: Den 7 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater i Nicaragua, eftersom president Adolfo Díaz är oförmögen att stå emot “aggressioner från den mexikanska bolsjevismens agenter som äventyrar Förenta staternas intressen”. I sju år försökte inkräktarna, med hjälp av det nybildade nationalgardet, att stoppa de nationalistiska styrkorna som leddes av Augusto Cesar Sandino.
1927: Den 2 januari förklarar USA:s understatssekreterare Robert Olds att “det finns ingen plats för något annat utländskt inflytande än vårt eget i denna region. Centralamerika har hittills förstått att de regeringar som vi erkänner och stöder stannar vid makten, medan de som vi inte erkänner och stöder faller.
1927: Den 16 juli genomför USA den första flygbombningen i Latinamerika genom att attackera byn El Ocotal i Nicaragua, där 300 nicaraguaner dödas. Detta är svaret från den amerikanska kaptenen G. D. Hatfields svar på Augusto Cesar Sandinos vägran att lägga ner sina vapen. Sandino hade skrivit till honom några dagar tidigare att… “Jag kommer inte att ge upp och jag väntar på dig här. Jag vill ha ett fritt land eller dö. Jag är inte rädd för dem, jag räknar med den brinnande patriotismen hos dem som följer med mig”.
1934: Den 21 februari beordrar Anastasio Somoza García, general och chef för det nationalgarde som Förenta staterna skapat i Nicaragua, mordet på Augusto Cesar Sandino, med godkännande av Förenta staternas ambassadör Arthur Bliss Lane.
1936: Den 9 juni stöder president Franklin Delano Roosevelts regering en statskupp mot Nicaraguas president Juan Bautista Sacasa, ledd av nationalgardets chef Anastasio “Tacho” Somoza Gracia.
1937: Den 1 januari tar Anastasio “Tacho” Somoza Gracia, med stöd av Förenta staterna, över Nicaraguas presidentämbete och inleder därmed sin diktatur som varar till 1956, då han mördas av poeten Rigoberto López Pérez.
Förenta staterna stöder hänsynslösa diktatorer i regionen
1930: Den 23 februari genomför Rafael Leonidas Trujillo, som då var chef för det konstibulära gardet som skapats av Förenta staternas armé, en statskupp mot president Horacio Vásquez, en handling som omedelbart helgas av Vita huset och som därmed inledde en av de grymmaste diktaturerna i Västindien.
1931: Den 14 februari tar general Jorge Ubico, med stöd av USA:s ambassadör Sheldon Whitehouse, makten i Guatemala och upprättar en terrorregim som varar i fjorton år.
1932: Den 22 januari inleds ett uppror av bönder i västra El Salvador som leds av kommunistpartiet och som slås ned med tillstånd av president Maximiliano Hernández Martínez och med hjälp av amerikanska fartyg som bevakar El Salvadors Stillahavskust. Som ett resultat av detta dödades mer än trettiotusen människor under de två följande dagarna.
1932: Den 16 november tar general Tiburcio Carias Andino, med stöd av Vita huset, över Honduras presidentposten, som han innehar i sexton år.
1946: Pentagon grundar School of the Americas i Panamakanalzonen, ett militärt utbildningscentrum för kontinentens väpnade styrkor. I dess klassrum utbildas de mest brutala människorättsförbrytarna, däribland de viktigaste diktatorerna som plågade kontinenten under de följande decennierna.
1952: Den 10 mars stöder Vita huset statskuppen mot Carlos Prío Socarrás regering på Kuba för att förhindra att Kubas folkparti segrar. Den sätter general Fulgencio Batista på plats.
1954: Den 4 maj störtar general Alfredo Stroessner, med stöd av USA:s ambassadör, Paraguays president Federico Chávez och inleder en av de längsta, 35 år vid makten, och mest brutala diktaturerna i södra konen.
1957: Den 22 oktober tar François Duvalier över presidentposten i Haiti, med stöd av USA:s ambassadör, efter att valen på ön genomförts på ett bedrägligt sätt.
1960: Den 13 november skickar Dwight Eisenhowers regering krigsfartyg till Guatemalas kust för att stödja general Miguel Ydígoras Fuentes regering, som står inför ett uppror av officerare i arméns mellanklass för att försöka störta honom.
1971: Den 21 april, vid 19 års ålder, tillträder den USA-stödda Jean Claude Duvalier, “Baby Doc”, som Haitis president och förlänger den terrorregim som hans far upprättade 1956 med ytterligare femton år.
1971: Den 21 augusti genomför general Hugo Banzer Suárez, med stöd av USA, en statskupp mot general Juan José Torres, som hade tagit makten året innan med folkligt stöd för att förverkliga de nationalistiska postulaten från 1952 års revolution.
Den självutnämnda politiken för goda grannar
1933: Den 4 mars meddelar USA:s president Franklin Delano Roosevelt vid sin installation att “inom den internationella politiken kommer jag att ägna denna nation åt den goda grannens politik; den granne som respekterar sig själv och därför respekterar andras rättigheter; den granne som respekterar sina skyldigheter och respekterar kvaliteten på sina avtal i och med en värld av grannar”. Politiken för goda grannar kommer att innebära att man ersätter piskan med påtryckningar och hot om våldsanvändning för att upprätthålla dominansen i regionen.
1933: Den 4 september skickade Franklin Delano Roosevelts regering, som stod inför störtandet av sin allierade diktator på Kuba, Gerardo Machado, trettio krigsfartyg till öns kuster för att visa sin styrka och vägrade dessutom att erkänna den nationalistiska Grau San Martíns “100-dagarsregering”.
1934: Den 15 januari ställer USA:s ambassadör i Havanna, Jefferson Cafferey, med stöd av sergeant Fulgencio Baptista, ett ultimatum till Grau San Martín-regeringen, som tvingas avgå till förmån för överste Carlos Mendieta, som undertecknar fördraget som ger USA en obegränsad ockupation av den militära enklaven i Guantánamo.
1935: Den 24 oktober slår det amerikanska nationalgardet ner en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i Rio Piedra, Puerto Rico.
1937: Den 21 mars beskjuter det amerikanska nationalgardet en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i staden Ponce i Puerto Rico.
1940: Den 30 juli godkänner det andra samrådsmötet för utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Havanna, Kuba, den amerikanska kongressens gemensamma resolution om att Förenta staterna inte kommer att erkänna överföringen av något territorium på västra halvklotet “från en icke-amerikansk makt till en annan icke-amerikansk makt”.
1942: Den 30 mars, under det tredje samrådsmötet mellan utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Rio de Janeiro, Brasilien, grundas den interamerikanska försvarsstyrelsen, som består av alla arméer i regionen. I detta sammanhang har nya amerikanska militärbaser upprättats i Brasilien, Ecuador och Dominikanska republiken.
1946: Den 12 februari publicerar USA:s ambassad i Argentina “Blue Book” i ett försök att påverka de lokala valen. Tidigare hade den amerikanska ambassadören organiserat den politiska oppositionen för att förhindra att överste Juan Domingo Perón vann valet. Den peronistiska parollen “Braden eller Perón” var en hänvisning till den amerikanska ambassadören Spruille Bradens uppenbara inblandning i valkampanjen.
1946: Den 21 juli störtades den bolivianska presidenten Gualberto Villarroels nationalistiska regering av den bolivianska gruvoligarkin, med godkännande från Vita huset. Efter att ha mördats och kastats ut på gatan från regeringspalatset hängdes han tillsammans med sina närmaste medarbetare från en gatlykta på torget.
1952: Den 25 juli institutionaliserar Harry Trumans regering det så kallade samväldet och garanterar USA:s koloniala dominans över Puerto Rico.
Förenta staterna pressar Latinamerika under förevändning av kampen mot kommunismen
1947: Den 12 mars tillkännager USA:s president Harry Truman en politik för att förhindra “kommunismens frammarsch i hela världen”. I enlighet med “Truman-doktrinen” undertecknar tjugo regeringar i Latinamerika och Västindien det interamerikanska fördraget om ömsesidigt bistånd (TIAR) i Rio de Janeiro.
1948: Den 30 april grundas Amerikanska staternas organisation, som omedelbart godkänner resolutionen om bevarande och försvar av demokratin i Amerika, som är klart antikommunistisk till sin karaktär.
1948: Den 3 september antogs lagen om permanent försvar av demokratin i den chilenska kongressen på begäran av Gabriel González Videlas regering, som hade utsatts för påtryckningar från USA:s president Harry Trumans administration för att förbjuda kommunistpartiet och förfölja dess militanter. Resultatet blev att två tusen militanta kommunister sattes i koncentrationsläger i den nordliga hamnen i Pisagua under den dåvarande kaptenen Augusto Pinochets överinseende.
1948: Den 24 november störtas Venezuelas president Romulo Gallegos med amerikanskt stöd. USA:s militärattaché, överste Adams, följde de militära rebellerna till presidentpalatset i Miraflores. Några dagar senare hävdade översten att hans närvaro i statskuppens operationscentrum berodde på att han hade gått “för att hämta några fribiljetter som jag hade erbjudits till en tjurfäktning”.
1950: Den 6 december stödde Harry Trumans regering kuppen som förde general Paul Magloire till Haitis president, eftersom hans antikommunism var vad USA behövde.
1954: Den 27 juli störtas Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Arbenz Guzmán med stöd, råd och hjälp från CIA efter att han med stöd av OAS anklagats för att vara kommunist. Den verkliga orsaken till statskuppen var dock att jordbruksreformen tillämpades och att staten återfick mer än sexhundratusen hektar outnyttjad mark i privat ägo, varav mer än hälften tillhörde United Fruit Company, som skulle fördelas till hundra tusen familjer. USA:s dåvarande utrikesminister John Foster Dulles och hans bror Allen, chef för CIA, hade stora intressen i UFCo.
1963: Den 11 juli störtades Ecuadors president Carlos Julio Arosemena av armén, med godkännande av USA:s ambassadör, några timmar efter att han vid en bankett sagt att “USA:s regering utnyttjar Latinamerika och Ecuador”.
1963: Den 24 september störtas Dominikanska republikens första demokratiskt valda president med stöd av USA:s regering efter att ha anklagats för kommunistiska avvikelser. Juan Boschs sju månader långa regeringstid är inriktad på att respektera maktens oberoende, de medborgerliga rättigheterna, en hederlig användning av offentliga medel och att främja lika möjligheter för alla medborgare. Bosch: “Varken levande eller död, varken vid makten eller på gatan, kommer vi att kunna ändra vårt beteende. Vi har motsatt oss och kommer alltid att motsätta oss privilegier, stöld, förföljelse och tortyr.
1964: Den 31 mars störtades Brasiliens konstitutionella president Joao Goulart av armén, med stöd av CIA, med motiveringen att den regionala stabiliteten var i fara på grund av hans “närhet till kommunismen”. För att säkerställa att upproret under ledning av marskalk Humberto Castelo Branco skulle segra levererade Lyndon Johnsons regering vapen till paramilitära grupper som planerade en kupp och beordrade att flottan skulle mobiliseras till Brasiliens kuster samt att en oljetanker från Esso skulle leverera bränsle till kuppmakarna, som Johnson själv uttryckte det: “Jag tror att vi bör vidta alla åtgärder vi kan, vara beredda att göra allt vi behöver göra”.
1965: Den 28 april ingriper amerikanska väpnade styrkor, med stöd av OAS, Interamerikanska försvarsrådet och den brasilianska armén, i Dominikanska republiken för att förhindra att de nationalistiska styrkorna, ledda av överste Francisco Caamaño Deñó, som kräver att den avsatte presidenten Juan Bosch ska återvända, segrar.
1966: Den 28 juni störtas Argentinas konstitutionella president Arturo Umberto Illia med USA:s godkännande.
1973: Den 27 juni tar Juan María Bordaberry, med stöd av Förenta staterna, makten i Uruguay och institutionaliserar politisk förföljelse och statsterrorism.
1979: Den 19 juli tog den sandinistiska nationella befrielsefronten makten i Nicaragua efter att diktator Anastacio Somoza flytt, trots att USA:s administration under president Jimmy Carter i sista minuten försökte förhindra att nationalgardet störtades militärt och att gerillan kom till makten. Varken OAS:s begäran om ingripande, försöket att landsätta trupper eller USA:s begäran om Anastacio Somozas avgång för att bilda en nationell enhetsregering utan FSLN gav några resultat.
1983: Den 25 oktober invaderar amerikanska marinkårssoldater ön Grenada i östra Karibien för att “skydda livet på amerikanska medborgare” som studerar vid medicinska fakulteten, efter att interna meningsskiljaktigheter inom det styrande partiet New Jewel Movement lett till att den socialistiske ledaren Maurice Bishop och några av hans anhängare arresterats och därefter mördats. Operation Urgent Fury” utspelar sig sex dagar efter statskuppen som leds av vice premiärminister Bernard Coard.
1984: Den 4 november ropar Ronald Reagans amerikanska administration “bedrägeri” när den får reda på valresultatet som ger den sandinistiska nationella befrielsefronten segern i det första fria valet i Nicaraguas historia, trots att mer än 400 internationella observatörer bekräftar resultatet. USA:s vägran att erkänna valresultatet motsvarar det ekonomiska och militära stöd som USA ger till “contra” och till de civila talesmännen för oppositionen som är samlade i “Coordinadora Democratica”, vars kandidat, Arturo Cruz, drar sig ur valprocessen flera veckor före valet för att skapa en legitimitetskris för den kommande regeringen.
USA mot den kubanska revolutionen
1960: Den 17 mars ger president Dwight Eisenhowers amerikanska administration CIA i uppdrag att inleda hemliga operationer för att förhindra att den kubanska revolutionen stabiliseras och konsolideras.
1961: Den 15 april går 1 200 CIA-utbildade kubaner i land från amerikanska fartyg i Playa Girón på Kuba med målet att störta den kubanska regeringen, ledd av Fidel Castro.
1962: Den 7 februari inför Kennedyadministrationen ett handelsembargo och ett ekonomiskt och finansiellt embargo mot Kuba i syfte att sätta press på Fidel Castros regering. Embargot, mer känt som en blockad, som förhindrar transaktioner mellan USA och ön, utökades 1999 av dåvarande president Bill Clinton till att förbjuda utländska dotterbolag till amerikanska företag att handla med Kuba för mer än 700 miljoner dollar per år.
1962: Den 22 oktober blockerar USA:s flotta militärt Kuba och hotar med invasion efter att ha upptäckt att flera platser på ön förbereds för sovjetiska kärnvapenmissiler.
1964: Den 26 juli vinner Förenta staterna senatens godkännande vid OAS:s nionde utrikesministermöte i Washington för en resolution som ålägger alla medlemsstater att avbryta de diplomatiska, kommersiella och konsulära förbindelserna med Kuba. Den mexikanska regeringen är den enda som motsätter sig resolutionen.
1967: Den 2 augusti anländer CIA-agenterna Felix Rodriguez och Eduardo Gonzalez till La Paz i Bolivia. De ingår i den amerikanska insatsstyrkan som förföljde Che Guevara. De träffar officer Jim, en annan CIA-agent och en immigrationshandläggare. CIA:s station i La Paz ansvarar John Tilton, som så småningom får sällskap av CIA:s insatsstyrka med anti-Castro-agenten Gustavo Villoldo.
1976: Den 6 oktober spränger CIA-agenter av kubanskt och venezuelanskt ursprung, däribland Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, ett flygplan från Cubana de Aviación med 73 personer ombord. Bland passagerarna fanns öns ungdomslag i fäktning och en grupp guyanesiska pojkar som skulle studera medicin.
1996: Den 12 mars antar USA:s president Bill Clinton Helms-Burton-lagen, som syftar till att skärpa den ekonomiska belägringen av Kuba genom att överväga ekonomiska sanktioner mot de länder och privata företag som upprätthåller handel med ön.
USA utökar sina baser och intensifierar sina militära övningar i regionen
1967: Den 28 april undertecknar den bolivianska generalen Alfredo Ovando Candí och den amerikanska arméns stabschef ett samförståndsavtal om att överväga inrättandet av den bolivianska arméns andra Rangerbataljon, där villkoren för samarbetet mellan de amerikanska och bolivianska väpnade styrkorna i fråga om aktivering, organisering och utbildning av denna enhet tydligt fastställs.
1983: I juni bygger amerikanska trupper flygbasen Palmerola till en kostnad av 30 miljoner dollar. Det rapporterades då att Honduras regering hade begärt att de gemensamma övningarna med de amerikanska styrkorna skulle öka i omfattning och antal för att förbereda sig på risken för att den sandinistiska revolutionen skulle expandera i regionen. Ett år senare inrättades Joint Task Force Bravo på order av US Southern Command. Sedan dess har 500 amerikanska militärer stannat kvar på basen trots att de “hot” som motiverade deras närvaro inte längre existerar.
1989: Amerikanska specialstyrkor ökar sin närvaro i Colombia för att utbilda den lokala armén i kampen mot narkotikaguerillan, inom ramen för det andinska initiativet för narkotikabekämpning som tillkännagavs av president George H. Bush. Annat militärt och polisiärt stöd skickas till Bolivia och Peru.
1992: Den 5 april genomför Perus president Alberto Fujimori en självkupp, upplöser kongressen och avbryter rättsväsendets verksamhet. Förenta staterna förblev tysta inför detta agerande, samtidigt som man stärkte sin militärbas i Santa Lucia, varifrån Sydkommandot opererar, och ökade det väpnade biståndet under förevändning att hjälpa regeringen i kampen mot narkotikahandel och narkoterrorism. De tar inte heller hänsyn till de allt fler kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås av de statliga säkerhetsorganen under ledning av Vladimiro Montesinos och de paramilitära grupper som är knutna till dem.
1998: Efter att på diplomatisk väg ha löst den väpnade konflikten mellan ecuadorianer och peruaner om besittningen av tjugo kilometer av Cordillera del Cóndor, “övertygar” Förenta staterna båda regeringarna om att tillåta att Iquitos militärbas i Peru och den ecuadorianska arméns djungelskola installeras. I båda fallen garanteras de amerikanska truppernas immunitet och deras vistelse på obestämd tid.
1999: Den 16 april ingår USA:s regering ett tioårigt avtal med Nederländerna om att installera två Forward Operating Locations (FOL) på öarna Aruba och Curacao. På Aruba finns basen på Queen Beatrix International Airport och på Curacao på El Hato International Airport.
1999: Den 25 november överlämnade Ecuadors president Jamil Mahuad flygbasen i Manta till USA för installation av en “Forward Operating Location” (FOL), under förevändning att samarbeta i kampen mot narkotika. Avtalet gäller i tio år.2000 Den 30 mars undertecknar Salvadors president Francisco Flores ett avtal med USA:s regering om att tillåta installation av en framskjuten operativ plats (FOL) på Comalapas flygplats.2008: Den 1 juli återaktiverar Pentagon den amerikanska fjärde flottan med uppdraget att genomföra “sjösäkerhetsoperationer i Latinamerika och Karibien till stöd för USA:s mål samt samarbets- och säkerhetsverksamhet för att främja stabilitet och avskräcka från aggressioner tillsammans med de återstående delarna av Southern Command och allierade styrkor”.
2009: Den 3 november undertecknas ett avtal som ger USA:s väpnade styrkor rätt att använda sju colombianska militärbaser och civila internationella flygplatser under en tioårsperiod. Avtalet, som av den colombianska regeringen under president Álvaro Uribe presenterades som en utvidgning av tidigare avtal för att bekämpa narkotikahandel och terrorism, innebär i själva verket att trupper och militär och teknisk utrustning placeras i ett område som anses vara kritiskt för USA:s intressen.
Kondorplanen
1970: Den 11 september, en vecka efter det att resultatet av de chilenska valen blivit känt, vilket gav fördel åt Salvador Allende, kandidat för den folkliga enheten, kontaktade JD Neal på ITT:s vägnar Kissingers kontor på utrikesdepartementet och uttryckte på ITT:s ordförande Geneens vägnar att “vi förväntar oss att Vita huset, Pinochet och Kissinger, utrikesdepartementet osv. kommer att inta en neutral hållning eller att de inte kommer att uppmuntra Chile eller andra i händelse av att de försöker rädda situationen [dvs. förhindra att Allende blir president]”, kommer att inta en neutral hållning eller inte uppmuntra Chile eller andra om de försöker rädda situationen [dvs. förhindra Allendes tillträde till presidentposten]”. I detta syfte erbjöd de sig att “hjälpa till ekonomiskt med belopp på upp till sjusiffriga belopp”.
1973: Den 11 september störtades och mördades Chiles författningsenliga president Salvador Allende med medverkan av det amerikanska utrikesdepartementet, de amerikanska telekommunikations- och kopparmonopolen och med råd och hjälp av CIA. I statskuppen deltog också de traditionella politiska partierna, med kristdemokraterna i spetsen, medierna som finansierades av CIA, transportföretagen och kyrkan samt viktiga delar av medelklassen.
1974: Den 24 mars, med godkännande av USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger, installerades en militärjunta i Argentina med arméchefen general Jorge Videla som ordförande. Den brutalitet med vilken militären agerade ledde till att förtrycksnätverken utvidgades till att omfatta även grannländerna, vars regimer också blev inblandade i förföljelsen och försvinnandet av politiska motståndare inom ramen för den så kallade “Kondorplanen”.
Hotet från CIA
1980: Den 24 mars mördar före detta salvadoranska militärer, utbildade och kopplade till CIA, Monsignor Oscar Arnulfo Romero, som de anser vara en agent för kommunistisk subversion för att han helt enkelt anklagar de väpnade styrkorna för den terrororgie som skakar landet.
1981: Den 11 augusti lyckades CIA med hjälp av den argentinska underrättelsetjänsten att ena de två största nicaraguanska contra-grupperna i Honduras, vilket gav upphov till “Nicaraguan Democratic Force”, som från och med då även kallas “Contra”. De viktigaste baserna, som låg på honduranskt territorium som gränsar till Nicaragua, gjorde det möjligt för “Contras” att lätt infiltrera nicaraguanskt territorium i syfte att angripa bondebefolkningen och sabotera landets grödor och infrastruktur.
1982: Den 23 mars tar general Efraín Ríos Montt, med den amerikanska regeringens medverkan, över makten i Guatemala efter en statskupp som förskjuter general Romeo Lucas García. Ríos Montts sjutton månader som president var de grymmaste i Guatemalas senare historia. Den brända jordens politik ledde till mer än en miljon internflyktingar, en och en halv miljon flyktingar, fyrahundrafyrtio byar som försvann från kartan, tvåhundrafemtiotusen döda och förstörelse av stora delar av landets skogar.
1989: Den 19 december invaderar amerikanska trupper Panama för att leta efter sin tidigare allierade och CIA-agent general Manuel Antonio Noriega och hävdar att “amerikanska medborgares liv är i fara”. Dessutom hävdade George H. Bush-administrationen att “demokratin är i fara” och att dess tidigare allierade var en “narkotikasmugglare”. I “Operation Just Cause” bombade amerikanska flygplan urskillningslöst Panama City, förstörde flera byggnader och kvarteret El Chorrillo, som försvann från kartan, och lämnade mer än tre tusen döda och tusentals skadade och skadade. Medan inkräktarna förstörde staden svors Guillermo Endara in som president på en amerikansk militärbas.
1991: Den 30 september störtas Haitis president Jean Bertrand Aristide med hjälp av den amerikanska regeringens medverkan. Den duvalieristiska generallöjtnanten Raoul Cedras, utbildad vid School of the Americas i Fort Benning, USA, och CIA-agent, får en diktatur som varar i tre år. Under denna tid utövar paramilitära grupper med kopplingar till CIA och narkotikahandeln ett grymt förtryck, som leder till att mer än fyra tusen människor dödas och sextiotusen förvisas.
1994: Den 19 september ockuperar de amerikanska väpnade styrkorna Haiti inom ramen för “Operation Democracy Maintenance” för att uppfylla “FN:s mandat att garantera demokratins återkomst” och den straffrihet som garanteras i avtalet om Governor’s Island för militära människorättsförbrytare, som lämnar landet, en del till Honduras och andra till Panama.
Politisk sabotage genom NED och USAID och ingripanden i nationella val
1990: Den 25 april svors Violeta Barrios de Chamorro in som Nicaraguas president, vars valkampanj finansierades av Förenta staterna, genom National Endowment for Democracy och USAID, med en miljard dollar. Violeta de Chamorro blev visserligen president, men lyckades inte göra det monetära stöd som Vita huset erbjöd för att återställa den nationella ekonomin som förstörts under tio års krig finansierat av Vita huset effektivt, eftersom Nicaragua inte längre var en prioritet för den nationella säkerheten.
2004: Den 7 februari förklarar Roger Noriega, USA:s biträdande biträdande utrikesminister för frågor som rör det västra halvklotet, under ett officiellt besök i El Salvador bara några veckor före presidentvalet där den före detta gerillasoldaten Shafick Handal ställer upp som FMLN:s kandidat, att “vi vill fördjupa våra förbindelser med den salvadoranska regeringen och förhoppningsvis kommer det salvadoranska folket att välja någon som delar våra visioner och värderingar och som är intresserad av att fördjupa och förbättra förbindelserna och partnerskapet mellan våra länder”. Detta hot sammanfaller med hotet från Vita husets särskilda sändebud för Latinamerika, Otto Reich, som förklarade att om FMLN:s kandidat vinner valet kan “överföringar av pengar blockeras och antalet utvisningar av salvadorianer från Förenta staterna öka”.
Konsekvenserna av nyliberalismen
1993: Den 3 juli inför Bill Clintons administration ett avtal med Haitis förre president Jean Bertrand Aristide som garanterar straffrihet för de ansvariga för brott mot de mänskliga rättigheterna, tillämpning av “nyliberala recept” och minskning av hans personliga makt i utbyte mot att han återvänder till landet för att avsluta sin mandatperiod, vilket inte sker förrän året därpå. Avtalet från Governor’s Island, New York, anger riktningen för det som kommer att kallas “doktrin om spridning av demokrati och frihandel”.
USA:s interventioner under förevändning av narkotikabekämpning
1996: Den 11 juli återkallade Bill Clintons amerikanska administration visumet för Colombias president Ernesto Samper inför hans resa till FN i egenskap av ordförande pro tempore för den alliansfria rörelsen, och anklagade honom för att ha kopplingar till drogkarteller. Fyra månader tidigare hade landet “avcertifierats” av Förenta staterna på grund av dess negativa resultat i kampen mot narkotika.
2000: Den 29 augusti är det officiella datumet för starten av Colombiaplanen. Den dagen talar USA:s dåvarande president Bill Clinton, som är på besök i Colombia, till colombianerna i ett nationellt tal för att förklara vikten av planen och biståndspaketet. Planen, som sägs vara colombiansk, utformades och föddes av de amerikanska senatorerna Mike DeWine, Gresley och Coverdell, som presenterade den den 20 oktober 1999 inför den 106:e sessionen av den amerikanska kongressens kommitté för utrikesfrågor. Den ursprungliga titeln var “Plan för fred, välstånd och stärkande av staten”. Det första bidraget uppgick till 1,319 miljarder dollar.
2001: Den 29 november börjar USA:s södra kommando, som en del av Colombiaplanen, att driva den av USA finansierade och administrerade radarn för det gemensamma underrättelsecentret på flygbasen Tres Esquinas, med hänvisning till att man “bekämpar narkotikahandel”.
Förenta staterna mot 2000-talets vänster i Latinamerika
2002: Den 11 april störtades Venezuelas president Hugo Rafael Chávez Frías genom en statskupp. Militären, affärsmännen, fackföreningsmedlemmarna, de religiösa ledarna och medierna, av vilka många hade finansierats, och fortsatte att finansieras under de följande åren, av USA:s utrikesdepartement genom National Endowment for Democracy (NED) och USAID, gratulerades av USA:s ambassadör Sharles Shapiro till erkännandet av diktatorn Pedro Carmona, som bara hade suttit vid makten i 48 timmar. Detta stämmer överens med president George W. Bushs uttalande om att president Chavez är ansvarig för Chavez. Bush, som gav president Chávez skulden för den politiska krisen, men vägrade att kalla den för en statskupp. Enligt Vita husets talesman Ari Fleischer “avgick Chávez”.
2004: Den 29 februari invaderar amerikanska trupper ön Haiti och ockuperar presidentpalatset, där den då konstitutionellt valda presidenten Jean-Bertrand Aristide bodde. Amerikanska specialstyrkor krävde att Aristide skulle avgå, annars skulle han skickas till Miami för att ställas inför rätta för narkotikahandel. Under hot från M-16-gevär och i närvaro av USA:s ambassadör James Foley och Frankrikes ambassadör Thierry Burkard undertecknade president Aristide enligt uppgift den avskedsansökan som de invaderande soldaterna överlämnade till honom.
2006: Den 4 april uppmanar USA:s ambassadör i Nicaragua, Paul Trivelli, i ett offentligt brev oppositionskandidaterna att gå med på att hålla primärval för att utse den person som ska ställa upp mot Daniel Ortega, FSLN:s kandidat i valet i november samma år. Det erbjuder också tekniskt och ekonomiskt stöd för att genomföra oppositionens primärval. Tidigare (25/12/05) hade han redan sagt att “Förenta staterna skulle inte ha några betänkligheter om att leva med en mitten-vänsterregering i Nicaragua, men inte med Daniel Ortega”.
2008: Den 26 augusti utvisade Bolivias president Evo Morales USA:s ambassadör Phillip Goldberg, som hade samarbetat med separatiststyrkor i östra Bolivia. Två dagar tidigare hade ambassadör Goldberg tidigt på morgonen träffat guvernören i Santa Cruz, Rubén Costas, en av de främsta ledarna för den så kallade “media luna”, en separatistorganisation som samlar de mest konservativa sektorerna i östra Bolivia.
2009: Den 28 juni störtade militären, med stöd av ekonomiska grupper, kyrkan, de traditionella politiska partierna och deras företrädare i de olika statliga institutionerna, Honduras konstitutionella president Manuel Zelaya, som av militären tvingades gå ombord på ett plan till Costa Rica. Innan planet flög till San José stannade det dock vid militärbasen Palmerola, som sedan 1983 kontrolleras av den amerikanska militären. Tre dagar tidigare hade USA:s ambassadör Hugo Llorens kallat kuppens aktörer till ett möte i sin bostad, och samma ambassadör anklagade den konstitutionella presidenten för att ha “lämnat” presidentämbetet på dagen för aktionerna. Förenta staterna vägrade att beteckna händelserna som en statskupp.
2009: Den 29 november genomför den honduranska diktaturen under ledning av Roberto Micheletti den valprocess som redan hade fått stöd från Barack Obamas amerikanska regering, trots att de latinamerikanska länderna och det internationella samfundet förkastade den.
2010: I september misslyckades en kupp i Ecuador mot president Rafael Correa av militär- och polisenheter med stöd av ursprungsfolksorganisationerna CONAIE och Pachakutik. USA hade infiltrerat polisen och de väpnade styrkorna, medan NED och USAID finansierade dessa ursprungsfolksorganisationer.
2011: Efter jordbävningen i Haiti 2010, som dödade 200 000 människor, införde utrikesminister Hillary Clinton Michel Martelly som president efter att ha hotat med att avbryta USA:s bistånd till Haiti. Clinton flög till Haiti för att kräva att Martelly skulle utses till en av de två kandidaterna i slutspurten, trots att Martelly inte erkändes av valrådet som en av de kvalificerade kandidaterna. Trots en valbojkott, där mindre än 20 procent av väljarkåren röstade, tillkännagavs Martelly som vinnare av “uttagningen”. En anledning till att de flesta haitier bojkottade var att det mest populära politiska partiet i landet, Fanmi Lavalas, den förre presidenten Jean-Bertrand Aristides parti, uteslöts från valsedeln. Valet i Haiti finansierades av USAID, Kanada, OAS, Europeiska unionen och andra utländska organ.
2012: I Paraguay gjordes president Fernando Lugo till syndabock för en konfrontation mellan campesinos och polisen vid en markockupation som ledde till 17 dödsfall. President Lugo avsattes från sitt ämbete utan möjlighet att försvara sig i en lagkrigskupp.
2013: Efter valet i Venezuela i april, som Nicolas Maduro vann knappt, hävdade Henrique Capriles, den USA-stödda förloraren, att valet var stulet och kallade ut sina anhängare på gatorna i våldsamma protester. På grund av UNASUR-ländernas styrka vid denna tidpunkt kunde USA inte övertyga andra länder att också förkasta Maduros seger.
2014: “La Salida” (Utgången), som leddes av Leopoldo Lopez och Maria Corina Machado i Venezuela, resulterade i 43 dödsfall och syftade till att driva president Maduro från makten. Återigen kunde USA inte få andra latinamerikanska regeringar att fördöma Maduro, varken i UNASUR eller i OAS.
2015: Mellan 2012-2015 gick 30 miljoner dollar från NED till politiska partier, fackföreningar, dissidentrörelser och medier i Ecuador. Bara under 2013 spenderade USAID och NED 24 miljoner dollar i Ecuador. Detta gav resultat 2015 när CONAIE, som tackade USAID för finansieringen, uppmanade till ett uppror lett av ursprungsbefolkningen. De började med marscher i början av augusti och avslutades i Quito för ett uppror och en generalstrejk den 10 augusti. Kuppförsöket misslyckades.
2015: En ny valkupp om presidentposten på Haiti finansierades av USA med 30 miljoner dollar. Både USA och OAS avslog haitiernas krav på att ogiltigförklara valet. Polisen attackerade Anhängare av oppositionspartier sköts med skarpa skott och gummikulor, vilket dödade många. President Michel Martellys utvalda efterträdare Jovenel Moise blev president.
2015: USA iscensatte en kupp mot Guatemalas högerpopulistiska president Otto Perez Molina eftersom han inte var tillräckligt undergiven.
2015: Åklagare Alber Nisman i Argentina framställde falska brottsanklagelser mot president Fernández om att hon skulle varit inblandad i bombningen av ett judiskt församlingshem 1994. Detta användes för att skapa en skandal, avsätta henne och föra nyliberaler tillbaka till makten. Nyliberala krafter och medier använde fallet för att hindra Kirchnerkoalitionen från att vinna ett nytt presidentval. Nisman mördades efter han fullgjort sitt uppdrag att smutskasta Fernández.
2015-2019: El Salvadors högeropposition med stöd av USA försökte destabilisera president Salvador Sánchez Ceréns regering med stöd av Farabundo Martís nationella befrielsefront (FMLN). De konservativa massmedierna inledde en smutskastningskampanj mot regeringen, i samverkan med en ökning av gängstyrda mord som polischefen sade var en del av en kampanj för att öka antalet döda och avsätta FMLN-regeringen. Sanchez Cerén och andra före detta tjänstemän som var medlemmar i FMLN blev senare måltavlor för lawfare, “en strategi som under de senaste åren använts av konservativa grupper vid makten för att försöka demobilisera folkens organisering och motstånd mot nyliberalismen och andra former av dominans”.
2016: USA-stödda högerrörelser inledde en kampanj i Brasilien mot arbetarpartiets president Dilma Rousseff för “korruption”. Med stöd av företagsmedierna organiserade de en rad protester i Brasiliens största städer under hela 2015. I mars 2016 samlade en massiv politisk demonstration mer än 500 000 människor till stöd för att president Rousseff skulle avsättas. Hon åtalades slutligen av kongressen och avsattes från sitt ämbete i en framgångsrik lagkrigskupp.
2017: Våldsamma protester i Venezuela (guarimbas) med 126 dödsoffer som följd, organiserade av USA-finansierade Leopoldo Lopez, försökte avsätta president Maduro. Guarimbas upphörde efter valet till den nationella konstituerande församlingen.
2017: USA stödde en valkupp i Honduras av president Juan Orlando Hernández som innebar omfattande valfusk och att regeringen dödade dussintals människor i protester. USA erkände honom snabbt som president och pressade andra länder att också göra det, trots att OAS självt hade krävt ett nyval.
2018: USA-stödda våldsamma protester i Nicaragua, med stöd av anti-FSLN-medier och desinformationskampanjer i sociala medier, försökte avsätta president Daniel Ortega och sandinisterna från makten. Efter två månader vände sig allmänheten starkt mot de våldsamma protesterna och de upplöstes.
2018: Den tidigare presidenten i Brasilien, Lula de Silva, var den ledande kandidaten för att vinna presidentvalet, men fängslades på grund av en lawfare-operation från USA och Brasiliens höger, med hjälp av falska korruptionsanklagelser. Bolsonario vann valet med hjälp av en storskalig operation med falska nyheter som skickade ut hundratals miljoner WhatsApp-meddelanden till brasilianska väljare.
2019: USA försökte avbryta Kubas stöd till den socialistiske presidenten Nicolás Maduro i Venezuela genom att införa sanktioner mot fyra sjöfartsföretag och fartyg som transporterar venezuelansk olja till Kuba, mitt i en akut bränslebrist på ön som tvingar människor att köa för bensin. Bränslebristen påverkade kollektivtrafiken, bl.a. minskade Havannas busstrafik från 1,1 till 0,6 miljoner passagerare per dag och turerna på ön minskade från 7 till 4 tusen per dag. Kuba tvingades, på grund av energibrist, att avbryta tillverkningen av stål- och cement.
2019: För att minska inflödet av pengar till Kuba förbjöd USA kryssningsresor till Kuba och begränsade hur mycket pengar USA-kubaner kan skicka till sina släktingar på ön, samt stoppade alla transaktioner till Kuba via SWIFT/IBAN från resten av världen. USA-baserade bolag bötfälls från och med september 2019 om de gör affärer med tredje part som har affärer med Kuba.
2019: I januari förklarade Juan Guaido sig själv som Venezuelas president efter att USA:s vicepresident Pence försäkrat honom om USA:s erkännande. Den 30 april floppade Guaido-Leopoldo Lopez planerade uppror utanför en flygbas. Senare misslyckades en legosoldatattack från Colombia med att gripa president Maduro i presidentpalatset.
2019: USA och UK iscensatte tillsammans en kupp mot Evo Morales i Bolivia, delvis genom att använda en kampanj i sociala medier för att göra det falska påståendet att han stulit valet. OAS spelade en nyckelroll för att legitimera kuppen. Den katastrofala kuppregeringen under Jeanine Anez varade i drygt ett år.
2021: CIA orkestrerade tillsammans med Batistas i Florida och finansierade protester mot den kubanska regeringen i juli och november. USA försökte bygga upp en ny generation av kontrarevolutionärt ledarskap genom att skapa ny “oberoende” press och plattformar för sociala medier. Dessa misslyckades mer bedrövligt än protesterna 2003.
2021: I oktober försökte högern organisera en kupp och en generalstrejk i Bolivia och krävde att den tidigare kuppresidenten Anez, som nu satt fängslad för grov brottslighet, skulle släppas. Försöket lyckades endast i Santa Cruz, centrum för Media Luna. Senare ledde massorganisationer en samling, som omfattade 1,5 miljoner, till huvudstaden för att försvara MAS-regeringen.
2021 Högeroligarkin i Peru använde sig utan framgång av lawfare för att avsätta den nya presidenten Castillo, en ledare som kom fram ur den folkliga ursprungsfolksrörelsen, och försökte avsätta honom för att han var “permanent moraliskt oduglig”. Ett nytt rättsfall har dock inletts mot president Castillo angående “korruption”.
2021: USA planerade att upprepa protesterna i Nicaragua 2018, kombinerat med en påhittad kampanj om att Daniel Ortegas regering hade fängslat USA-finansierade oppositionella “förkandidater” före presidentvalet. Detta kuppförsök misslyckades men USA och OAS vägrade att erkänna valresultatet.
Redigerad av Hampus Cronander Vatikanstaten, 2 februari 2022
Senatorn och förhandskandidaten till Colombias presidentval, den tidigare gerillasoldaten Gustavo Petro, höll på onsdagen ett möte med påven Franciskus i Vatikanen.
De breda massornas favorit Gustavo Petro utmålas av Colombias förre president Alvaro Uribe som ett kommunistiskt hot mot den liberala demokratin.
De colombianska folken har dock en helt annan uppfattning och kallar den föraktade Alvaro Uribe för “Sydamerikas Sharon” (efter den sionistiske folkmördaren och israeliske expresidenten Ariel Sharon). Under sina åtta år vid makten gjorde sig Uribe ansvarig för minst 6004 utomrättsliga avrättningar.
Enligt colombianska medier diskuterade påven och politikern från den historiska pakten klimatförändringarna, fredsbyggandet i Colombia och fenomenet med venezuelansk migration.
Mötet mellan de två var enligt uppgift resultatet av en begäran som ledaren för Colombia Humana-rörelsen skickade till den apostoliska nuntien i Colombia, Monsignor Luis Mariano Montemayor.
I pressmeddelanden påpekas att detta är ett möte som saknar motstycke i Vatikanen och i Colombias politiska historia, eftersom Hans Helighet vanligtvis inte träffar presidentaspiranter, utan endast nuvarande presidenter. I detta sammanhang rapporterades det att påven skulle vara villig att träffa andra colombianska förkandidater.
Besöket i Vatikanen är en del av Petros turné i Europa som syftar till att dela med sig av sitt politiska program till företrädare för colombianska emigranter utomlands och presentera kandidater från den historiska pakten för val till representanthuset, som kommer att äga rum i parlamentsvalet som planeras till den 13 mars.
Vid möten under denna turné har det framkommit att omkring åtta miljoner colombianer lever som emigranter i andra länder, vilket är anledningen till att den historiska pakten uppmanar dem att registrera sina identitetskort och delta i detta val och sedan i presidentvalet (29 maj).
Som en del av sin rundresa i Europa träffade Petro den 10 januari den spanska regeringschefen Pedro Sánchez, som tog emot honom i egenskap av generalsekreterare för det spanska socialistiska arbetarpartiet (PSOE).
“Alla opinionsundersökningar ger Petro en övertygande valseger, om han överlever valet, det vill säga.” kommenterar Dick Emanuelsson, Tegucigalpa, Honduras.
El Che, Ernesto Guevara (aka Chang Cho Fuser) föddes i Rosario, Santa Fe, Argentina, den 14. juni 1928 och mördades för sin övertygelse i La Higuera, Vallegrande, Santa Cruz, Bolivia, den 9. oktober 1967.
Januari 2022 har varit Kuba-månad i Monthly Review. Jag har översatt de artiklar som publicerats där under månaden och dessutom ett par artiklar från andra källor. Totalt blev det tio artiklar om Kuba i svensk översättning.
av Miguel Díaz-Canel Bermúdez för Monthly Review den 31. januari 2022
En gammal affisch för en kollektiv monter på bokmässan i Havanna, utformad av Raúl Martínez. Bilden skickades till oss av Center for Cuban Studies/Cuban Art Space. Fotograf: Sandra Levinson.
Det är mitt ansvar att avsluta den nionde lagstiftande församlingens sjunde ordinarie sammanträdesperiod, och samtidigt står jag inför er, vårt folks högsta representation, för att uppfylla ett lagligt mandat: att lämna räkenskaper och rapportera om min förvaltning som republikens president. Jag kommer att göra det genom att dela med mig av några bedömningar av den situation som vi har stått inför under denna period, de frågor som vi har fokuserat vårt arbete på och de frågor som vi måste inrikta våra huvudsakliga ansträngningar på. Jag gör det på en dag som är av särskild betydelse för alla kubaner, den dag då den alltid lojale Camilo Cienfuegos försvann, en symbol för kubanskt medborgarskap, för mod, en evig hjälte för den kubanska ungdomen, och, precis som de, glad och djup.
Genom att säga dessa ord offentligt kommer jag säkert att kunna räkna med inte bara era åsikter, utan också med vårt folks. Vi kommer att förlita oss på dem för att förbättra vårt arbete, med det ansvar som följer med att vara en offentlig tjänsteman.
För det första måste jag betona det mycket komplexa världssammanhanget, som skakats av flera kriser som skapats av den orättvisa globala ordningen och som har förvärrats på grund av två långa, hårda år av pandemi. För mindre än en vecka sedan uppgick antalet dödsfall till följd av COVID-19 i världen till cirka 5 miljoner och antalet smittade personer till över 243 700 000. Världshälsoorganisationen uppskattar att om vi tar hänsyn till den dödlighet som är direkt eller indirekt kopplad till det nya coronaviruset, kan pandemins dödssiffror vara två till tre gånger högre än vad de officiella uppgifterna visar, men de verkliga konsekvenserna för alla aspekter av livet på planetarisk nivå är ännu inte kända. Ingen tvivlar dock på att den kommer att kosta mycket för världsekonomin, som redan har drabbats av de ohållbara konsumtionsmönstren, som har gjort att lyx- och komfortzonerna har blivit allt snävare, medan de utestängdas värld har expanderat dramatiskt.
Trots Kubas fördelar – på grund av dess kostnadsfria, universella offentliga hälsovårdssystem och dess förmåga till snabb vetenskaplig utveckling, vilket gjorde att vi låg i framkant när det gäller forskning och vaccinproduktion globalt – kunde vi inte undkomma pandemins slag.
Som har tagits upp vid sammanträdena i denna församling har ekonomin sedan 2019 fungerat under exceptionella förhållanden. De kombinerade effekterna av blockadens skärpning och pandemins eskalering ledde till att landet förlorade mer än tre miljarder dollar i intäkter under denna period. Dessutom gjordes betydande icke-budgeterade utgifter för att konfrontera COVID-19, för att skydda arbetstagare och befolkningen i allmänhet. Allt detta har begränsat vår förmåga att ta på oss nödvändiga utgifter för att upprätthålla statliga leveranser, i huvudsak av livsmedel och läkemedel, samt de resurser som behövs för att upprätthålla det nationella elsystemet. Denna svåra situation framkallar missnöje och oro bland befolkningen. För att ge er en uppfattning: Det behövs cirka 300 miljoner dollar bara för hälsovårdstjänster och engångsförnödenheter för att behandla COVID-19-patienter, medan drift och underhåll av det nationella elsystemet kräver minst 250 miljoner dollar per år.
Underlåtenheten att genomföra det regelbundna underhållet i tid och vår oförmåga att skaffa de nödvändiga resurserna för att garantera elförsörjningen orsakade de besvärliga strömavbrotten som vi har upplevt sedan den 21 juni 2021. Även om begränsningarna inte har försvunnit, finns det bränsle för elproduktion tillgängligt och en viss finansieringsnivå har säkrats (under mycket svåra förhållanden), vilket kommer att göra det möjligt att återskapa 608 megawatt elproduktionskapacitet före utgången av 2021 och därmed gradvis förbättra servicen i hela landet.
I detta sammanhang har det uppstått förhållanden som gynnar inflationen på grund av att det finns en efterfrågan som är mycket större än utbudet, vilket gör det till den främsta prioriteringen i regeringens arbete. En lösning skulle vara att öka utbudet genom ett större deltagande av nationella producenter på vår inhemska marknad.
Tack vare den uthålliga kontrollen av COVID-19 har en gradvis process av ekonomisk och social återhämtning inletts, vilket bidragit till de åtgärder som godkänts för att ge större autonomi åt de socialistiska statliga företagen och för att förbättra och diversifiera de ekonomiska aktörerna.
Planen för ekonomin och statsbudgeten för 2022, som vi kommer att utvärdera i december nästa år, kommer bland annat att inriktas på att planera återhämtningen av grundläggande verksamhetsnivåer, uppnå större autonomi i den administrativa förvaltningen på territoriell nivå, prioritera kompensationsåtgärder för att hjälpa de mest utsatta och konsolidera genomförandet av Tarea Ordenamiento [processen för ekonomiska reformer].
Tack vare vårt system, tack vare integreringen av alla krafter i strävan efter ett mål – det vill säga tack vare enigheten kring partiet – fann Kuba omedelbara svar på den oförutsedda pandemin och samtidigt den förkastliga skärpningen av blockaden. Det är nödvändigt att återigen peka på vår motståndares föraktliga opportunism. Just under de månader då pandemin nådde sin kulmen i vårt land blev det ofta strömavbrott och utbudet av varor och tjänster minskade avsevärt, vilket skapade ett gynnsamt klimat för förbittring och missnöje. Den kubanska nationens historiska fiende, Förenta staterna, förstod betydelsen av ögonblicket och inledde attacker mot vår ekonomi med ännu större elakhet. I direkt motsats till president Joe Bidens senaste uttalanden inför FN:s generalförsamling, där han stödde multilateralism och samarbete i kampen mot pandemin på global nivå, skärptes blockaden mot Kuba, nya sanktioner infördes och en ny destabiliseringsplan sattes i verket, vilket följde deras “mjuka kupp” manual till punkt och pricka.
Vi har aldrig lutat oss tillbaka och väntat på en förändring av en politik som i över sextiotvå år har skiftat bara för att skärpa belägringen. Fiendens formel bygger på idén att våra stora materiella svårigheter kommer att försvaga folkets motståndskraft och slutligen tvinga oss på knä. Mot ett socialistiskt projekt som vårt utesluts aldrig våldsamma eller militära aktioner, invasion, ockupation; men den första satsningen är på demoralisering, på kapitulation. Det är därför budskapet om hat mot kommunismen, den antisocialistiska betoningen, förföljelsen av varje möjlig ekonomisk lösning – kort sagt, blockaden – fortsätter, oavsett hur mycket de skadar, hur mycket de urholkar ett folks tro på sina egna styrkor.
Hur osannolik och omoralisk den än kan verka är detta den imperialistiska planen för Kuba. De hycklande mörkläggningarna och bedrägerierna om en påstådd översyn av politiken, som den nuvarande regeringen tog avstånd från under den valkampanj som förde Biden till makten, är inte längre trovärdiga. Bedrägliga rättfärdiganden där man framhåller den påstådda avsikten att stödja det kubanska folket och bara förneka regeringen all hjälp är inte längre giltiga.
Bevisen finns där för alla att se att målet från början har varit att framkalla ekonomiska svårigheter, straffa folket, urholka deras levnadsstandard, begränsa deras inkomstkällor, begränsa konsumtionen och undergräva de sociala tjänster som en stor del av deras välbefinnande och tillgodoseendet av grundläggande behov beror på. Målet är att döma den kubanska befolkningen till gisslan i en folkmordspolitik med hegemoniska syften.
Det är därför som Washington är så irriterat över Kubas framgång i kampen mot pandemin, i synnerhet de utmärkta resultaten av vårt vaccinationsprogram, som utvecklats med uppfinningsrikedom, ansträngning och våra egna resurser. Det förklarar beslutsamheten att förringa vårt folkhälsosystem och förneka denna extraordinära prestation från Kuba, som avslöjar den bedrägliga bild som de vill påtvinga vår verklighet. Varje vaccin som skapas och administreras, varje immuniserad landsman, varje infektion som undviks och varje liv som räddas är segrar för den nationella saken och nederlag för den imperialistiska aggressionen mot vårt land. Det kan tyckas otroligt att beskriva det på detta sätt, men det finns inget annat sätt att beskriva det skamlösa användandet av en pandemi, med kall politisk beräkning, mot ett helt folk.
Som jag nyligen påpekade under avslutningen av det senaste plenumet i Kubas kommunistpartis centralkommitté, spelar Kubas ambassad i det nuvarande klimatet för våra bilaterala förbindelser med Förenta staterna en alltmer aktiv roll i politiska omstörtningsförsök. Däremot kan jag kategoriskt förklara att vår ambassad i Washington aldrig har bedrivit någon verksamhet som syftar till att undergräva den etablerade ordningen i Förenta staterna eller underminera dess politiska, rättsliga eller konstitutionella grund. Vårt diplomatiska uppdrag i landet är begränsat till en intensiv insats för att gynna bilaterala förbindelser, häva den ekonomiska blockaden och motverka förtalskampanjer mot Kuba och revolutionen.
Våra diplomatiska representationer i Förenta staterna har alltid haft en absolut fläckfri historia, trots vår genuina oro och våra legitima åsikter om det amerikanska politiska systemets orättvisa karaktär och de politiska, ekonomiska och rättsliga övergrepp som dagligen begås där. Den amerikanska regeringen utnyttjar skamlöst de privilegier som dess ambassad i vårt land åtnjuter. Amerikanska diplomatiska tjänstemän träffar ofta kontrarevolutionära ledare och ger dem vägledning, uppmuntran, logistiskt stöd samt direkt och indirekt finansiering. På sina kommunikationsplattformar, inklusive digitala nätverk, gör de dagligen offensiva uttalanden som utgör öppen inblandning i vårt lands inre angelägenheter.
Det är bara rättvist att fråga sig vad den amerikanska regeringen skulle svara om någon av de ambassader som är ackrediterade i Washington skulle vara inblandad i att anstifta, vägleda, motivera och finansiera någon av de många extremistiska grupper vars olagliga verksamhet hotar stabiliteten, livet och den allmänna ordningen i landet. Det skulle vara bra att veta hur den amerikanska regeringen skulle reagera på en ambassad ackrediterad på dess territorium som offentligt engagerar sig i att främja civil olydnad, politiska demonstrationer och massiva marscher mot den etablerade rättsordningen.
De senaste provokationerna har gjort det tydligt att det pågår en samordnad operation mot Kuba, med USA som bas, som omfattar miljontals dollar för att skapa en bild av Kuba som en misslyckad stat, där medborgarnas rättigheter trampas ner. Planen omfattar också ansträngningar för att rekrytera andra länder att ansluta sig till den ekonomiska aggressionen, och för att pressa Förenta staterna själva att vidta ännu mer bestraffande åtgärder i större skala.
Sanningen segrar alltid, oavsett hur kraftfulla verktyg vi har i dag för att dölja eller förvränga den. Lögnerna må sprida sig lika snabbt som COVID-19-viruset och ha förmågan att förvirra och smitta många, men de kommer inte att kunna bryta detta heroiska folks vilja, som prövats så många gånger. Trots imperialismens planer besegrar vi pandemin, liksom vi har besegrat och kommer att besegra deras aggressiva planer, oavsett hur elaka kampanjerna eller förtalen är. Blockaden är och kommer under överskådlig tid att fortsätta att vara ett grundläggande hinder för våra strategier och möjligheter till ekonomisk tillväxt och utveckling, men den är inte ett oöverstigligt hinder. Vi kommer att fortsätta att kämpa outtröttligt mot den, med stöd av det internationella samfundet.
Vår utveckling och folkets välbefinnande är nödvändigtvis beroende av den ansträngning vi gör och den intelligens vi tillför uppgiften, medvetna om att det grymma amerikanska kriget kommer att bestå så länge som det landets önskan att kontrollera Kubas öde kvarstår. Blockaden är inte bara avsedd att straffa oss för vårt motstånd. Den är en vardaglig del av ansträngningarna för att förhindra att socialismen förknippas med tillväxt, framsteg eller välstånd. Nej! Socialismen är inte skyldig till våra problem. Endast socialismen kan förklara det faktum att vi har överlevt denna grymma, folkmordsmässiga belägring utan att ge avkall på utvecklingen. Som jag uttryckte för några dagar sedan vid centralkommitténs plenum beror ett värdigt svar på denna oförtjänta bestraffning enbart på oss. Vår originalitet måste vara lika stor som illviljan hos dem som försöker underkuva oss. Revolutionen har kännetecknats och kommer alltid att kännetecknas av vårt folks förmåga att göra motstånd och skapa.
Vår ekonomiska och sociala strategi för att stimulera ekonomin och möta den globala kris som orsakats av COVID-19 var det första svaret. Den justerade landets prognoser med tanke på den nya situationen utan att ge avkall på vårt utvecklingsprogram fram till 2030. Det är ett revolutionärt svar med flexibilitet och förmåga att anpassa sig till komplexiteten i helt nya och oförutsägbara situationer, som pandemin i sig. Det är ett svar som bygger på våra styrkor och tar hänsyn till befintliga begränsningar.
För att främja utvecklingen av ett förvaltningssystem för staten som bygger på vetenskap och innovation har vi skapat det nationella innovationsrådet, för att ge specialiserade råd som kommer att påverka beslutsfattandet och våra mest angelägna problem. Bland de åtgärder som vidtagits för att komplettera den ekonomiska och sociala strategin har mer än sextio åtgärder godkänts för att stimulera produktion och distribution av livsmedel, tillsammans med andra som syftar till att öka effektiviteten i statliga företag, uppmuntra nya ekonomiska aktörers verksamhet (de så kallade mipymes [små och medelstora företag]), undanröja hinder i processer och skapa produktionskedjor.
Samtidigt har vår stat under ett år med så många begränsningar gjort en intensiv internationell insats för dialog, utbyte och samarbete med andra nationer och deras ledare, genom att delta i toppmöten – virtuellt och, i mindre utsträckning, ansikte mot ansikte – som har gjort det möjligt för oss att upprätthålla solida förbindelser med det internationella samfundet och i synnerhet med vänskapliga nationer. Som ett uttryck för Kubas oföränderliga engagemang för solidaritet, som erkänns med tacksamhet över hela världen, har cirka 57 sjukvårdsbrigader från Henry Reeve-kontingenten direkt konfronterat COVID-19 i 40 länder.
Jag har tillåtit mig att insistera på externa faktorer som syftar till att försvaga oss eftersom vi, under fyrverkerierna av icke-konventionell krigföring och det öronbedövande rabalder som professionella hatare producerar på Internet, skulle kunna hamna i misstaget att inte erkänna våra egna styrkor, att inte uppskatta våra obestridliga framsteg under dessa två senaste år som plågats av utmaningar och osäkerhet världen över. Låt oss börja med lagstiftningsarbetet, som bör bidra mycket till landets institutionella karaktär.
Under denna sammanträdesperiod har vi, i enlighet med den överenskomna tidsplanen, godkänt fyra viktiga lagar som utgör en transcendental reform av landets rättsliga och processuella ordning. Det är inte mer än rättvist att erkänna de ansträngningar som gjorts under de villkor som pandemin medfört. Dessa normer konkretiserar innehållet i Kubas konstitution och förstärker medborgarnas rättigheter, i harmoni med samhället som helhet. De är resultatet av en bred, kreativ och deltagande process, till vilken direktörer och specialister vid domstolarna, justitieministeriet, kollektiva juridiska grupper och universitetsprofessorer bidragit, förutom en del av vårt folk.
Vi måste fortsätta att förbättra denna praxis vid utarbetandet av lagstiftning, för att se till att varje lag som vi godkänner är resultatet av bidragen från alla som har anknytning till den aktuella frågan och som, när så är lämpligt, har rådfrågats med folket på olika sätt. De normativa bestämmelser som godkänts placerar landet i framkant när det gäller den mest avancerade och moderna lagstiftningen på detta område och återspeglar en anda av förnyelse, genom att bekräfta tillgången till rättvisa för alla, utvidga rättssäkerheten och på så sätt bidra till att konkretisera begreppet socialistisk rättsstat och social rättvisa, som erkänns i artikel 1 i Magna Carta.
Lagen om domstolar stärker landets rättsliga funktion, stärker rättsväsendets oberoende och domarnas roll i samhället och anpassar dess struktur och verksamhet till dagens krav. I lagen erkänns grundläggande principer i rättsliga frågor, bland annat konstitutionens överhöghet, opartiskhet, jämlikhet, fri tillgång till rättslig prövning och folkligt deltagande. Den straffrättsliga processen, i enlighet med lagen, är försedd med större garantier för alla inblandade. Bland de viktigaste inslagen kan nämnas stärkandet av de rättigheter och garantier som erkänns i konstitutionen och internationella fördrag, erkännandet av offer och skadelidande som processuella subjekt, förväntade former av lösningar i processerna, behandling av personer mellan 16 och 18 år som åtalas och åtalas. Viktiga är också bestämmelser som garanterar rättsligt bistånd från början av varje process, tillsammans med domstolskontroll av den förebyggande åtgärden förvarstagande i alla skeden av processen, frågor som togs upp under det folkliga samrådet om konstitutionstexten.
Lagen om administrativa förfaranden kommer, förutom att denna fråga för första gången blir oberoende i förfarandebestämmelserna, att garantera medborgarna möjligheten att lämna in klagomål till domstol om de anser att deras rättigheter har kränkts av den offentliga förvaltningen. Slutligen standardiserar processlagen förfarandena för civilrättsliga, handelsrättsliga, familje-, arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga frågor. Den stärker skyddet av människor i utsatta situationer och fastställer åtgärder för att verkställa rättsliga beslut, bland andra relevanta frågor.
De fyra godkända lagarna utgör en utmaning för de ansvariga för rättsväsendet, med tanke på behovet av att utbilda dem och garantera att de genomförs på ett lämpligt sätt för att garantera en snabb och effektiv rättskipning. Vi upprepar vår vilja att fortsätta att följa den tidsplan för lagstiftning som parlamentet har godkänt och därmed utveckla innehållet i vår socialistiska konstitution.
Den åttonde partikongressen inledde värdefulla debatter och erbjöd grundläggande direktiv som tjänar som referenser och drivkraft i det vi gör. Under evenemanget togs de mest utmanande problemen i vår verklighet upp: klyftorna, bristerna i kommunikationen, behovet av att främja dialog, deltagande och folklig kontroll, livet i våra bostadsområden, arbetet i mass- och samhällsorganisationer, uppmärksamheten på utsatta befolkningsgrupper, kunskapen om våra ungdomars problem och intressen, byråkratiseringen av samhällsarbetet, men framför allt blockadens effekter på alla kubaners vardag och den höga grad av politisk känslighet som krävs för genomförandet av Tarea Ordenamiento. Reformprocessen genomfördes under svåra omständigheter, eftersom den ansågs vara ett icke uppskjutbart steg för att öka företagens effektivitet, men den fick en oönskad effekt på medborgarnas liv, vilket i dag framför allt tar sig uttryck i en kraftig inflation.
Vice premiärminister Alejandro Gil förklarade orsakerna till och möjliga lösningar på detta problem utförligt i sitt betänkande, så jag ska inte försöka göra detsamma, förutom att säga att vi är medvetna om dess allvar och att det är regeringens prioritet att ta itu med det och stödja utsatta människor. Flera delar av den ursprungliga utformningen har korrigerats med hänsyn till folkets åsikter. Vi tänker inte ljuga och säga att detta kommer att lösas med ett penndrag; jag kan bara säga att revolutionen aldrig kommer att göra något som strider mot folkets intressen och krav. Och jag är personligen övertygad om att vi kommer att klara denna utmaning, precis som vi har övervunnit andra till synes oöverstigliga utmaningar.
De riktlinjer som uppdaterades vid den åttonde partikongressen och det som gäller denna femårsperiod i den nationella planen för ekonomisk och social utveckling fram till 2030 utgör grunden för strategin för att stimulera ekonomin, som vi har beslutat att ekonomi- och planeringsministeriet ska ansvara för genom sina makroekonomiska och andra program.
I tio år har den permanenta kommissionen för genomförande och utveckling av politiska riktlinjer arbetat med att uppdatera den ekonomiska och sociala modellen för socialistisk utveckling, men vi har beslutat att det är dags att avaktivera kommissionen och överföra dess huvudfunktioner till ekonomi- och planeringsministeriet. I dag har vi bättre förutsättningar att förbättra regeringsarbetet i nära samverkan med folkmaktsorganen, som har en stor outnyttjad potential. Jag kan inte tänka mig någon bättre plats än denna för att reflektera över vad vi förväntar oss av vår folkmakt. Folkmakt – äkta och nyskapande folkmakt, och därmed också ifrågasatt och angripen av dem som inte erkänner den eller fruktar dess exempel – utgör grunden och kärnan i det kubanska politiska systemet. Att stärka den är att stärka vårt folks initiativ och direkta handling i konsolideringen av socialismen.
Just detta sammanträde i församlingen har gett oss goda skäl att föreslå en kritisk och reflekterande diskussion om deltagande och folklig kontroll och dess olika former, mekanismer och förfaranden. Men jag påpekar också vikten av att genomföra dessa analyser i alla sociala miljöer, alla statliga institutioner och organ på alla nivåer, för att uppmuntra kreativt och ansvarsfullt agerande i den revolutionära socialistiska processen.
Om samtalen med företrädare för olika organisationer och sociala grupper – det vill säga möten med sektorer och rundturer i provinser och stadsdelar – har lärt oss något, så är det behovet av att anta nya arbetssätt som bättre återspeglar landets sociala heterogenitet, att på ett adekvat sätt kanalisera medborgarnas oro och bidrag och att svara på varje begäran som tas emot i tid, på ett relevant och välgrundat sätt inom den fastställda tidsramen och det fastställda förfarandet. Det är absolut nödvändigt att dra nytta av folkets kunskaper, styrkor och initiativ, inte på ett formellt sätt utan organiskt och respektfullt, i medvetande om att principen om medansvar i denna praxis accentueras på vägen mot största möjliga sociala rättvisa. När vi talar om innovation som en av pelarna i den statliga förvaltningen, tänker vi också på våra medborgares makt. Den socialistiska demokratin kräver att man gör, förnyar, förändrar och permanent omvandlar formerna för demokratiskt deltagande.
Konstitutionen från 2019 och de lagar som godkänts av folkmaktens nationalförsamlings nuvarande lagstiftande församling utgör den rättsliga grunden för våra åtgärder, som vi kommer att fortsätta att utveckla tillsammans med rättssystemet: åtgärder som stimulerar, främjar och konkretiserar det folkliga deltagandet har en defensiv och konstruktiv betydelse för socialismen. Immobilitet och formalism i regeringsorganen på lokal nivå är lika skadliga som paternalism, t.ex. när det gäller leverans av varor och resurser utan att beakta vikten av socialt deltagande.
Deltagande är kärnan och det bästa försvaret för vår socialism. Motsatsen tjänar bara revolutionens fiender och deras mål att återgå till kapitalism på Kuba. Diskussionsfrihet, utövandet av kritik och självkritik är avgörande för att fortsätta att gå framåt, skapa och älska. Vi måste lyssna, föra en dialog och lyssna på vårt folks förslag. Vi måste genomföra folkliga samråd om frågor av lokalt och nationellt intresse, främja deltagarbudgetar för att bland oss alla bestämma var och hur offentliga medel bäst ska spenderas, med tonvikt på det lokala, grannskapet, kommunen. Vi bekräftar här på nytt partiets, statens och det kubanska samhällets vilja att respektera, främja och garantera konstitutionella rättigheter, ett åtagande som uttrycktes under processen för konstitutionell reform – som hade som kulmen den bindande folkomröstningen för att godkänna 2019 års konstitution – och i alla de åtgärder som vidtas dagligen för att garantera skyddet av rättigheterna.
Dessa svåra pandemimånader är det bästa beviset på hur staten – med stöd av forskare, hälsovårdspersonal, lärare, arbetare, campesinos, soldater, ungdomar och studenter – har arbetat hårt för att minska antalet infektioner och dödsfall, i samhällen och stadsdelar, på arbetsplatser, i politiska och sociala massorganisationer. Medborgarnas deltagande räddar liv! Huvudpersonerna i denna process är de som bygger vår heliga enhet, de som utvecklar nationens förmåga till motståndskraft, värdighetens väktare: vårt folk. När vi går vidare med massvaccinering, med särskild uppmärksamhet på barn och ungdomar, visar vi vårt engagemang för ett omfattande skydd av den nya generationens rättigheter på Kuba. Att sådana insatser är vardagliga händelser gör dem inte på något sätt mindre extraordinära.
Vi har åtagit oss att erkänna och främja familjernas rättigheter och utveckla principerna om familjernas mångfald, mångfald, jämlikhet och icke-diskriminering. Som ett resultat av denna avsikt har vi nu ett preliminärt utkast till familjekodex – ett gediget, rigoröst dokument som bygger på människans värdighet som det högsta värdet som stöder erkännandet och utövandet av skyldigheter och rättigheter. Vi är övertygade om att vi genom processer med specialiserade samråd, folkligt samråd och debatter i folkmaktens nationalförsamling kommer att nå fram till den lagstiftande folkomröstningen med ett utkast till familjelag som kommer att placera Kuba bland de mest avancerade länderna i världen i denna fråga. Detta är bara några exempel bland många andra, bland annat det nationella programmet för kvinnors främjande, det nationella programmet mot rasism och rasdiskriminering och lagdekretet om arbetande kvinnor och moderskap, som visar att revolutionen respekterar, främjar och garanterar jämlikhet och demokrati.
Denna församling godkände nyligen ett viktigt uttalande som fördömer den amerikanska regeringens inblandning i våra inre angelägenheter och dess oacceptabla roll som anstiftare och underlättare av de aktuella provokationerna. I samma sal, där 2019 års konstitution diskuterades ingående fram till dess att den godkändes, kan jag inte låta bli att hänvisa till både de subtila och flagranta försök med vilka revolutionens motståndare, av vilka många attackerade den process som ledde till dess godkännande, i dag försöker använda de rättigheter som den garanterar för att förstöra det arbete som konstitutionen försvarar och skyddar. Enligt artikel 56 i Magna Carta: “Rätten att samlas, demonstrera och förenas i lagliga och fredliga syften erkänns av staten så länge den utövas med respekt för den allmänna ordningen och med iakttagande av de föreskrifter som fastställts av lagen.” Utövandet av rättigheter innebär att skyldigheter uppfylls, bland annat respekt för den ordning som fastställs i konstitutionen, som är ett uttryck för principen om folkets suveränitet. Lagarnas lag kan inte tolkas efter eget gottfinnande, och än mindre i intresset av dem som är de första som inte respekterar den. I artikel 7 i konstitutionen anges att den “är statens högsta lag”. Alla är skyldiga att följa den. Bestämmelser och handlingar av statliga organ, deras direktörer, tjänstemän och anställda, liksom av organisationer, enheter och individer ska följa dess bestämmelser”. Vår författning avskriver principerna om folkens oberoende och suveränitet, erkänner rätten till självbestämmande uttryckt i friheten att välja vårt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system, fördömer direkt eller indirekt inblandning i någon stats inre eller yttre angelägenheter, inklusive väpnad aggression, alla former av ekonomiskt eller politiskt tvång, ensidiga blockader i strid med internationell rätt och alla andra typer av inblandning eller hot mot staternas integritet.
Rättigheterna är inte obegränsade. Begränsningarna fastställs också i konstitutionen och omfattar andras rättigheter, kollektiv säkerhet, allmän välfärd, respekt för allmän ordning, konstitutionen och lagar. En demonstration upphör att vara fredlig i det ögonblick då deltagarna försöker förändra det normala samhällslivet, den sociala freden, uttrycker sin avsikt att undergräva den konstitutionella ordningen och positionera sig som oppositionen till socialismen, och i ännu högre grad när allt detta sker enligt ett manuskript som tjänar de politiska intressena hos en utländsk regering som har fört ett ekonomiskt krig mot vårt land i sex decennier.
Jag vill särskilt uttrycka vår tacksamhet till forskarsamhället, som har uppmanats att förse oss med de verktyg som endast vetenskapen kan och bör bidra till de ekonomiska och sociala processerna i denna tid. Tack vare Fidels visionära politik för att främja vetenskapen och den kontinuitet som Raúl gav detta arbete, tack vare den talang, det engagemang och den hängivenhet med vilka flera generationer av kubanska forskare har utbildats, har vår regering kunnat möta det fruktansvärda hotet från en pandemi som inte liknar någon annan i Latinamerika eller tredje världen. När vi inom en inte alltför avlägsen framtid granskar dessa år kommer vi att vara tvungna att först och främst tala om sjukvårdspersonal, kreativa forskare och akademiker som kom ut ur sina klassrum för att dela med sig av sin kunskap.
Och vi kommer också att tala om våra väpnade institutioner, de revolutionära väpnade styrkorna och inrikesministeriet, som på ett avgörande sätt bidrog till att stödja ansträngningarna att hantera situationen och som tog på sig det farliga uppdraget att producera, transportera och leverera syre till sjukhusen under landets mest kritiska timmar. Jag måste också erkänna de revolutionära väpnade styrkornas företagssystem för dess oumbärliga bidrag till landets ekonomi, som har försett oss med grundläggande resurser under nödsituationer.
Endast ett organiserat land med ett ledarskap som är förenat i ett gemensamt syfte – att skydda nationen – kan sätta de högsta målen i de svåraste timmarna. Eftersom vi visste att vår nation, som var blockerad och utan ekonomiska resurser, inte kunde sträva efter att skydda sin befolkning från hotet från pandemin, bad vi vårt forskarsamhälle om en suverän lösning för att möta spridningen av sjukdomen.
I dag är vi det första landet i Latinamerika med tre vacciner och två vaccinkandidater under utveckling, och det första i världen som börjar vaccinera barn mellan 2 och 18 år. På vägen dit har vi upplevt hårda slag: toppar av nya infektioner, fulla sjukhus, kriser när det gäller tillgången på sängar och syre, smärtsamma dödsfall, ökad spänning i samband med elkraftverkens haverier, begränsad tillgång till mediciner och mat. Den antikubanska mobben, som räknade med att vårt slut var nära, gick oss på nerverna med krav på ett humanitärt ingripande och till och med en militär invasion. De brydde sig inte ens om att titta på historien om hur nationer som “räddats” av yankee-trupper eller trupper från Nordatlantiska fördragsorganisationen har slutat under detta århundrade. Men det kubanska folket känner till denna historia, de är informerade, och det goda folket i världen känner också till den. Med denna medvetenhet organiserades solidaritetsdonationer, och de fortsätter att anlända till Kuba.
Under de senaste veckorna har antalet nya infektioner och dödsfall minskat betydligt. Eleverna gör sig redo att återgå till skolan och landet förbereder sig för att öppna gränserna för att ge syre åt ekonomin. Vi har lust att fira för våra barn, läkare, vetenskapsmän, våra vacciner och vårt folk; för Fidel, som gång på gång återkom till sin legitima tro på människan för att rädda liv och lysa upp horisonten. Det finns mer än ett skäl till att vårt firande bör vara ansvarsfullt och återhållsamt. I många delar av världen uppstår nya utbrott av pandemin mitt i den kris som orsakats av den ekonomiska nedgången. Detta är den värld vi lever i och det är upp till oss att ta risken. Låt oss se till att denna framgång blir bestående.
Den 15 november 2021 kommer Kuba att öppna sina gränser igen, eleverna kommer att återvända till skolan och Havanna, den värdiga huvudstaden, kommer att invänta sitt 502-årsjubileum för att fira, vilket den inte har kunnat göra de senaste två åren. Det nationella livet kommer att återuppta sin gång, med största glädje, men med vaksamhet. Den fred och harmoni som kännetecknar livet på våra gator kommer att fortsätta att råda. Ingen kommer att förstöra vår fest! Vi är nu vaccinerade mot COVID-19, och vi har alltid varit vaccinerade mot rädsla! Vi har ett hemland och vi försvarar livet! Och vi förblir trogna “¡Patria o Muerte!”. Vi kommer att segra!
Från vänster till höger: Paul Sweezy, Paul Baran, Fidel Castro och Leo Huberman (1960).Fidel Castro med Paul Sweezy (höger i förgrunden), Leo Huberman och Paul Baran (1960).
Om författaren: Miguel Díaz-Canel Bermúdez är förste sekreterare i Kubas kommunistparti och president i Republiken Kuba.
Denna artikel publicerades ursprungligen av Granma den 29 oktober 2021. Svensk översättning från den engelska anpassningen av Hampus Cronander.
av Germán Sánchez Otero för Monthly Review, 24. januari 2022
“Callejón de Hamel, epicentrum för afrokubansk kultur i Havanna”, Adictos a los Viajes, juni 2013.
Jag delar med mig av mina tankar om Kubas kommunistiska partis (PCC) åttonde kongress – som hölls den 16-19 april 2021 – och andra teman om Kubas nuvarande verklighet från mitt ödmjuka och hetsiga hörn som revolutionär militant. Liksom många av mina landsmän vill jag bidra till lösningen av de problem som påverkar vår nation, inte bara de specifika miljöer där vi existerar och agerar.
Kriterier och förslag
Raúl Castros och Miguel Díaz-Canels tal under den åttonde kongressen utgör en uppdaterad politisk vägledning för partiet och revolutionen, som innehåller potentiella lösningar på en bred repertoar av problem och uppmuntrar till nya reflektioner och förslag. Dessa utesluter inte kontroversiella aspekter eller underrepresenterade teman.
Efter att ha hört tusentals åsikter i köer, i andra kollektiva utrymmen och bland vänner, familj och kollegor, eller läst i många digitala forum, tror jag att de flesta människor uppmärksammar konkreta resultat snarare än tal.
Under kongressen ratificerade PCC att den bara kommer att kunna vägleda folket om den är en central del av dem, att den finns till för att tjäna och leda folket – samtidigt som den också ömsesidigt tar deras ledning och följer deras exempel – mot tydliga mål som har omedelbara framgångsrika resultat, inte bara långsiktiga mål.
Detta är den svåraste konjunktur som revolutionen har upplevt sedan dess svindlande epos på 1960-talet – till och med mer kritisk än krisen under den särskilda perioden, som var som värst mellan 1991 och 1994. Det är brådskande att bryta och övervinna den pessimism och osäkerhet som sprids bland många människor som identifierar sig som revolutionära och patriotiska. Den förlamar, försvagar, kan generera desperata individuella lösningar och är en fruktbar jordmån för olika gifter och subversiva planer för imperiet att blomstra.
En sådan komplexitet gör det nödvändigt att möta och lösa angelägna problem snabbare och att minska underskott som ackumulerats under årtionden. Samtidigt krävs det att man släpper tunga bördor, inklusive politiska och statliga kadrer som inte klarar av att hantera den nya tiden. Detta har börjat ske, men inte i den omfattning eller takt som krävs.
Det kommer inte att finnas några magiska lösningar – det vet de flesta människor. Men det är nödvändigt med brandgator mot de olika “bränder” som finns över hela ön, på vissa platser mer än andra. Det handlar bland annat om en överväldigande ökning av priserna på livsmedel och andra viktiga varor, betydande brist på mediciner, ökande korruption, miniförsäljningar i samband med olagliga affärer, ineffektivitet och svagheter hos ledningskadrerna och otillräckliga institutioner på olika nivåer, för att nämna några exempel.
Det räcker inte att ha utmärkta dokument som definierar de ekonomiska och sociala målen på medellång och lång sikt, liksom teoretiska begrepp om vår socialistiska övergång. Även detta kan vara ett tveeggat svärd på det ideologiska och politiska området om det inte finns några påtagliga resultat – nationellt och lokalt – som skapar en visshet hos majoriteten av medborgarna om att det är möjligt att övervinna den nuvarande situationen och gå framåt. Ett positivt exempel är de många positiva effekter som framgången för de fem vaccinkandidaterna, varav en redan har godkänts, och framstegen med vaccinering har haft på vårt folk.
Även om det alltid finns utrymme för förbättringar utgör vår konstitutionella och institutionella ordning och de styrdokument som godkänts av PCC en exakt karta för navigering. Det avgörande nu är att styra båten i den högsta hastighet som den “perfekta stormen” tillåter, för att komma ut ur det mest riskfyllda området.
De flesta medborgare förstår att den långvariga blockaden, Donald Trumps drakoniska åtgärder som förvärrat den och pandemin är viktiga orsaker till de allvarliga problem vi lider av. Men många av oss är också överens om att de inte är de enda. Bland folket råder den åsikten att vi måste fokusera på att förändra och förbättra allt som ligger inom landets räckhåll, och inte göra sådana realiteter av utländskt ursprung till förevändningar för att rättfärdiga brister och endogena fel.
Vi får inte glömma det som Díaz-Canel alltid betonar: att vi inte får tröttna på att upprepa våra argument mot imperiets folkmordspolitik. Skäl och bevis, ja, välformulerade och övertygande – men aldrig som en täckmantel för fel och ineffektivitet under förevändning av blockaden.
Att göra motstånd och avancera är två nyckelverb. Men det är också nödvändigt att betona idén om att göra båda utan att förlora kursen. Det är nödvändigt att förhindra att de desperata smittar andra med sin panik och de magiska lösningar de föreslår, eller att sirenerna förför sjömännen till havet där de slutar med att drunkna.
Det handlar inte om att täcka öronen med smält vax eller binda sig vid fartygets mast, som Odysseus gjorde för att undvika att ge efter för sirenernas sång. Man måste lyssna och se allt. Man får aldrig hålla fast vid något och aldrig förlora initiativet. Agera med lätthet och snabbhet, alltid baserat på stora majoriteters klarhet och samförstånd. Avvisa ödesdigra förförelser, som i dessa tider av långvarigt mörker kan uppfattas som de enda möjliga ljusen.
Den ekonomiska dimensionen av krisen har med rätta lyfts fram, liksom de begrepp, den politik och de mekanismer som används för att fortsätta på utvecklingens väg. I detta avseende är de personliga bidragen från framstående kubanska ekonomer från flera generationer, inklusive några tidigare ministrar, lovvärda. Frågan om ekonomiska reformer (“uppdatering av den ekonomiska och sociala modellen”, enligt den officiella diskursen) har varit den axel kring vilken många av dessa texter har kretsat.
Det är värt att lyfta fram uthålligheten och lojaliteten hos nästan alla dessa specialister, som inte har gett upp sina ansträngningar att föreslå ekonomiska formler för genomförande. Dessa idéer har omfattat de övergripande och sekventiella sätten att genomföra reformen, vikten av harmoni mellan olika ekonomiska aktörer, betoning på de små och medelstora företagens dynamiska roll och behovet av att undvika de skador som orsakas av förseningar i genomförandet av det som har godkänts sedan PCC:s sjätte kongress.
Utan att försumma ekonomins betydelse är det viktigt att bedöma krisens omfattning, med den socialistiska övergången på Kuba som ledstjärna, och att finna samverkande lösningar. Ekonomiska teorier och mekanismer måste harmoniseras med och underordnas riktlinjer för den politiska strategin.
Under den senaste tiden har ekonomer och andra medborgare, som alla är engagerade i revolutionen och som förespråkar modellen “marknadssocialism” och andra begrepp och metoder som styr Kina och Vietnam, fått större utrymme. Det är logiskt att sådana framgångsrika erfarenheter är attraktiva och till och med bländande mitt i vår enorma kris. Det är nödvändigt att känna till dem, fundera över dem och återskapa de element som kan anpassas till våra föreställningar om den socialistiska övergången. Jag uppskattar att det är så revolutionens ledarskap har agerat, och det återspeglar den åsikt som dominerar bland majoriteten av våra ekonomer, särskilt de som har studerat dessa två asiatiska socialistiska länder.
Det är nödvändigt att kalibrera dessa särskilda historiska processer, utvecklingen av deras respektive ekonomisk-sociala formationer, kulturella särdrag, geopolitiska och geoekonomiska sammanhang, befolkningsstorlekar, utvecklingsnivåer inför reformerna, framgångar och misstag, bland andra faktorer som kan tjäna som användbara lärdomar. Men att kopiera skulle vara självmord. Här är det lämpligt att påminna om Simón Rodríguez’ aforism: “Antingen uppfinner vi eller så gör vi fel”. Det är dags att sluta med misstaget att en gång ha trott att man på andra sidan Atlanten hade upptäckt hur man skapar socialism. Skadliga spår av den kopia som vi gjorde av den felaktigt benämnda “realsocialismen” finns kvar i dag, till och med i föreställningar och praxis inom PCC och staten. Vi har erfarenhet och visdom – folket och dess politiska och intellektuella ledarskap – som inte får förväxlas med idéer som försöker få oss att tro att det förlovade landet den här gången ligger bortom Stilla havet.
I den ångest som orsakas av den nuvarande exceptionella krisen är det klokt att komma ihåg att Kuba har ett arv av sociala, politiska (interna och externa), militära, ekonomiska, vetenskapliga, kulturella, idrottsrelaterade, etiska, moraliska och ekologiska landvinningar – frukter av vår uppfattning om socialismen och otaliga erfarenheter som samlats under mer än sextio år. Detta är inte för att förringa revolutionens fel, brister, problem och sårbarheter, som i dag är mer synliga än någonsin.
Bland misstagen, upprepar jag, finns de komponenter som vi kopierade från den sovjetiska modellen. Men vår revolutionära process förmåga att fortsätta efter det att dessa “strategiska allierade” förflyttades för trettio år sedan är också anmärkningsvärd. Är det inte exceptionellt att ha överlevt “realsocialismens” hekatomb – när ingen i världen trodde att det var möjligt – och att dessutom kunna utvärdera orsakerna till och konsekvenserna av detta resultat? Det senare innehåller viktiga lärdomar som måste identifieras av PCC.
Den åttonde kongressen uppdaterade de två dokument som utgör dess teoretiska vision och ekonomiska och politiska riktlinjer, vilka båda bygger på ackumulerade erfarenheter och kollektivt tänkande på Kuba under mer än sex decennier. Om de används fullt ut – det vill säga utan doktrinär stelhet eller manipulation – utgör de en vägledning för att fortsätta att gå framåt mot socialismen.
Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?
Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.
Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.
Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.
Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.
Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.
Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.
Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.
När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.
Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?
Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.
Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.
Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.
Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.
Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.
Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.
Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.
När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.
I denna anda är det viktigt att skapa samförstånd på en inkluderande grund i alla aspekter av samhället, eftersom det alltid är mycket svårt att nå majoritetens förståelse. Vi måste sträva efter det och göra vad som krävs för att det skall bli så. Fidel uttryckte det väl i sitt tal till intellektuella i juni 1961: “Revolutionen måste bara avstå från dem som är oförbätterligt reaktionära, som är oförbätterligt kontrarevolutionära.” Det är sant att det har funnits otaliga exempel på sådana kontrarevolutionärer, men det har också funnits fall där oberäkneliga handlingar har lett till ett undvikbart avståndstagande och brytningar, som till och med involverat en del av dem som identifierar sig med revolutionen. Det skulle vara bra att försöka lösa de fall som inträffat under de senaste åren, vissa med skadliga offentliga konsekvenser för revolutionen, något som jag tror fortfarande är möjligt. Partiet bör genomföra detta helande medan fackföreningar och andra organisationer identifierar nyckelpersoner inom sina områden som kan hjälpa till att läka dessa sprickor.
Aldrig har det funnits så många debatter och korsvisa idéer i vår skärgård. Jag gratulerar. Överallt och alltid finns det överläggningar. Sociala nätverk och andra kommunikationskanaler som inte är personliga har exponentiellt mångdubblat det som alltid har funnits bland kubaner och i det kubanska samhället. Låt oss glädja oss, vår demokrati är rikare för det.
Det imperialistiska greppet har dock skärpts i extremis under de senaste åren. Tillsammans med pandemins angrepp, effekterna av Venezuelas kriminella omringning av vår ekonomi, de underskott som ackumulerats genom vår ojämna socialistiska övergång, långsamheten och sicksacksnacket i antagandet av vissa beslut, befinner vi oss i ett krismässigt träsk. Att helt och hållet omarbeta den ekonomiska och politiska modellen är ett extremt svårt pussel. Så mycket att många tror att det inte längre är möjligt att genomföra.
Sådana skeptiska (och ofta förvirrade) landsmän utgör en mycket viktig sektor, och partiet bör prioritera uppmärksamheten på den överallt. Utan att inkludera denna sektor i den stora förenade kraft som krävs för att driva revolutionen, när så många vindar blåser mot oss, kommer det att bli omöjligt att ta sig ur krisen och gå framåt.
Den åttonde kongressen och partiet
Det är uppenbart att revolutionens ledning beslutade att organisera den åttonde kongressen framför allt utifrån partiets strukturer på central nivå, utifrån de erfarenheter som politiska och statliga ledare och kadrer samlat på sig och utifrån den omfattande information de hanterar. Besluten och utvecklingen av mötet var genomtänkta och förberedda i förväg.
Jag anser dock att man missade ett tillfälle att omsätta i praktiken några av de begrepp som med stor tydlighet formulerades i Raúls och Díaz-Canels respektive tal. Bland dem fanns behovet av att uppnå största möjliga deltagande och samförstånd mellan folket och partiet i beslutsprocesserna, att vårda den önskade enheten och berika de ömsesidiga banden mellan parti och folk.
Det format som användes för den åttonde kongressen tog inte tillvara på de 700 000 militanternas rikedom av idéer och möjliga bidrag till de olika ämnena på dagordningen, och inte heller tillät det deras fulla medverkan i de slutliga besluten.
Liksom vid tidigare kongresser skulle den åttonde kongressen ha dragit nytta av visdomen hos alla medlemmar i PCC och det revolutionära folket, vilket skulle ha bidragit till högre nivåer av diskussion och enighet, vilket är så nödvändigt i denna tid. Det skulle också ha gett en möjlighet att mäta partiets band med resten av medborgarna och dess roll som statens ledande politiska kraft. Om dessa frågor inte togs upp på grund av de begränsningar som pandemin medförde, skulle de ändå ha kunnat (och borde) ha navigerats med realism och kreativitet.
Såvitt jag vet väckte kongressen inte några höga förväntningar eller något särskilt intresse hos befolkningen under upptakten till den. Inte heller medierna hjälpte till i det avseendet. Det var knappt med avslöjanden och information. Så sent som under kongressens första dag visste befolkningen inte ens om det skulle ske någon form av direkt eller uppskjuten överföring till allmänheten av vad som hände där inne. Nyheten var att det inte fanns några nyheter.
Raúls och Díaz-Canels tal bidrog till att mildra situationen, om än inte helt och hållet. Från och med den 27 maj 2021 finns det en plan för att hålla kongressen vid liv, bland annat genom att publicera kompendiet, initiera möten i provinserna under ledning av Díaz-Canel och två rundabordssamtal med vardera tre medlemmar av sekretariatet. Det sistnämnda är en unik händelse. Diaz-Canels sista tal den 22 maj 2021 vid ett nationellt möte för kadrer är också lärorikt och ett komplement till kongressen. Det räcker dock inte med att offentliggöra dessa och andra officiella evenemang.
Kommunikationsorganen bör vara bollplank för gräsrötternas röster och ekon. De frågor som skall offentliggöras kräver olika informativa och analytiska behandlingar. Den process som kommer att aktivera kompendiet är till exempel en möjlighet att uppnå detta. Vi hoppas att de som ansvarar för att styra medierna och våra journalister kommer att ta tillfället i akt att rätta till de fel som Raúl påpekade i sitt tal. Fram till i dag, när detta skrivs (nittio dagar senare), har detta inte varit fallet.
För att detta skall kunna ske anser jag att huvudansvaret ligger hos partiledningen på nationell nivå och provinsnivå. Det skulle kunna vara nytt och berikande för sekretariatet att hålla möten med partikärnor och medborgargrupper från gräsrötterna, att lyssna direkt och “rent”, utan medling, på de frågor som militanterna och befolkningen tar upp. Avsaknaden av information i medierna om partiets verksamhet på arbetsplatser och i samhällen har alltid väckt min uppmärksamhet. Det verkar som om partiets kärnor och militanter inte har någon direkt kommunikativ närvaro i pressen. Partiets offentliga uttryck för sina överläggningar är osynliga. Inte ens i Granma, PCC:s officiella organ, återspeglas kaderns arbete, deras bidrag, erfarenheter, misstag och framgångar. Partiet är i denna mening ett slags loge. Jag minns inte heller några karaktärer som skildras som PCC:s militanter och partiets kärnor i kubanska såpoperor, filmer, fiktionsserier och andra TV- och radioprogram. Det är svårt att förklara dessa mysterier. Partiet måste visa sig som det är i medierna och uppmuntra audiovisuella skapare att skildra partiledarnas och gräsrotsmilitanternas verksamhet, med alla deras dygder och brister, så som den ser ut i verkligheten.
Kongressens betydelse, förutom dess värde som en milstolpe för kontinuiteten, bör förklaras med attraktiva budskap som avslöjar begripliga och trovärdiga fakta och idéer. Det är brådskande att bryta med rutiner och den långsamma byråkratiska takten i besluten. Vi vet alla att tid i politiken, liksom i kriget, är en viktig fråga. Att vinna eller förlora en strid, eller att komplicera den och göra den mycket riskfylld, beror ofta på den. Om partiet är den enda möjliga efterträdaren till vår överbefälhavare, vilket Raúl så väl har proklamerat, bör vi ta till oss en fras som Fidel brukade upprepa – och praktisera – inför utmaningar: “Du kan inte förlora en minut.”
Det är svårt att uttala sig om sammansättningen av kongressdelegaterna, medlemmarna i centralkommittén och den politiska byrån, eftersom deras väsentliga biografiska uppgifter inte har offentliggjorts. Av alla medlemmarna i dessa organ – och i delegatgruppen – hur många är medlemmar i National Association of Small Farmers, hur många är industri- och byggnadsarbetare, läkare och hälsovårdspersonal, lärare och professorer, vetenskapsmän och samhällsarbetare, arbetstagare inom den privata sektorn och kooperativ, tjänste- och handelsarbetare, konstnärer, författare och kulturfrämjare, idrottsmän, journalister?
Vid sin fjärde kongress i oktober 1991 definierade PCC sig för första gången som den kubanska nationens parti. Fram till dess hade självbeskrivningen kopierats från Sovjetunionens kommunistparti: “arbetarklassens parti”. Den historiska sanningen om det senare är att det inte var ett arbetarklassens eller det sovjetiska folkets parti, utan byråkratins parti som sänkte socialismen i det landet. Att vara den kubanska nationens parti innebär viktiga åtaganden och konsekvenser. En av dem är att det måste öppna sina dörrar för alla de medborgare som uppfyller kraven för att bli militanter. De som tar på sig denna uppgift tar på sig alla medlemmars rättigheter och skyldigheter, inklusive att garantera PCC:s karaktär och framtoning som ett parti för hela folket, i Martíansk och Fidelistisk mening, och som enligt konstitutionen är utrustat med en enorm politisk makt: “den överlägsna ledande politiska kraften i samhället och staten”.
Är alla PCC:s militanter och ledare fullt medvetna om vad detta innebär, om det individuella ansvar som det innebär att vara medlem i den politiska kraft som det kubanska folket har gett ett så exceptionellt mandat? Ingen kan anta att PCC:s ovanliga makt är en “blankocheck”. Den har varit frukten av en originell historisk process som leddes av en gigant. Det osynliga men viktiga kontraktet att gå mot socialismen som vår nordstjärna är det bidrag som vi måste ta hand om mest av alla de många som den så kallade historiska generationen testamenterade till oss och som har utmärkt vårt ståndaktiga folk.
På så sätt är det i första hand partiet som ansvarar för revolutionens framgångar och framsteg, men också för revolutionens misstag, ineffektivitet, avvikelser och misslyckanden i staten och i hela det politiska och sociala institutionella systemet, på alla nivåer, från den nationella nivån till varje lokal nivå. När allvarliga misstag begås i landet och problem uppstår som en följd av detta måste partiet utan dröjsmål framföra relevant intern och offentlig kritik och agera därefter. Alla medborgare och medlemmar av militansen måste känna till denna kritik. Partiet spelar en ledande roll i samhället och staten, så det är skyldigt att söka lösningar som är relevanta för det suveräna folk som gav det sitt mandat.
Uttrycker de styrande organ som beslutades vid den åttonde kongressen – centralkommittén och i viss mån den politiska byrån – sammansättningen av militansen, nationens mångfald och därmed vårt parti? PCC:s sammansättning är inte baserad på kvoter utan styrs av kvalitativa politiska begrepp och värderingar. Men jag anser också att vi bör försöka se till att det finns en adekvat representation, att alla delar av folket uppfattar och känner att deras partimedlemmar finns där som direkta bärare av deras erfarenheter och åsikter, för att främja nationens projekt. Om det har varit möjligt att uppnå detta genom en alltmer representativ närvaro av kvinnor, ungdomar, svarta och mestiser, varför har man då inte definierat en liknande politik när det gäller andra faktorer i landets sociala sammansättning? Med tanke på att PCC är det nationella partiet, finns det då ett tak för hur många medlemmar som kan ingå i våra led? Till exempel personer utan fast anställning (av förklarliga skäl) och med exemplariskt revolutionärt beteende, bland dem de (felaktigt) kallade “hemmafruarna” och pensionärer (kanske med en viss åldersgräns).
Jag kan inte gå vidare med denna mycket komplicerade fråga utan relevant information. Men det är välkänt att det inte finns en enda intellektuell från det konstnärliga och litterära området i centralkommittén, inte heller någon ledare för deras organisationer eller statens kulturinstitutioner. Detta har aldrig varit fallet i partiets historia, och jag anser att det är en glidning som bör rättas till, i ännu högre grad med tanke på att fienden angriper oss kraftigt på detta område. Det är också slående att det nästan inte finns någon närvaro av gräsrotsarbetare (manuella och intellektuella), bönder och medlemmar i kooperativ. Det finns inte heller någon från den privata sektorn, religiösa institutioner eller samhällsvetare (förutom historikern Elier Ramírez). Detta står i kontrast till den stora närvaron av medlemmar från PCC:s direktorat på alla nivåer, från ministeriet för de revolutionära väpnade styrkorna till inrikesministeriet och till många kadrer från regeringen och andra statliga institutioner, inklusive flera företag.
Detta är förnuftigt och har historiskt sett varit fallet, men samtidigt frågar jag mig: Varför inte välja en centralkommitté med en större representation av andra delar av samhället, även om det skulle innebära att det skulle bli ett större organ? Det är också viktigt att veta hur kandidaterna väljs ut, vilka organ som föreslår en viss kandidat, vilka argument som läggs fram inför plenarsammanträdet, vilka åsikter som delegaterna har, och så vidare. Det skulle vara bra att ha information om sanktioner inom partiet och vilka de mest återkommande problemen är inom leden. Det skulle också vara bra med uppgifter om medlemsantal och ålderssammansättningen bland medlemmar och kadrer. Om tendensen är att bli äldre, vilket verkar vara tydligt i den centrala rapporten, bör vi diskutera rekrytering av yngre militanter. Young Communist League, PCC:s ungdomsorganisation, tog bara in en tredjedel av det totala antalet nya medlemmar – är detta tillfredsställande?
Att bevara revolutionens erövringar är av stort värde, men det räcker inte efter trettio år med få relevanta ekonomiska och sociala landvinningar. Ni måste agera snabbare och effektivare. Att inte ge upp planerade mål är bra, men det är ingen garanti. Den goda nyheten är att det nuvarande ledarskapet arbetar hårt för att övervinna hindren. Tyvärr förlorades mycket tid på att fatta viktiga beslut under decenniet mellan den sjätte och åttonde kongressen. Det mest relevanta exemplet är Tarea Ordenamiento (TO, den ekonomiska reformprocessen), vars första idéer började definieras av Fidel själv åtminstone några månader före hans hälsokris 2006.
Under dessa tio år publicerades dussintals verk av olika kubanska ekonomer, nästan alla engagerade i revolutionen och vårt socialistiska projekt. De pekade på och varnade för problem, erbjöd idéer och alternativ. Blev de tillfrågade om sina åsikter och råd? Jag vet inte, även om deras analyser säkert lästes och uppskattades.
Sanningen är att krisen har tvingat fram ett stort antal åtgärder som ursprungligen föreslogs men som försenats i sitt antagande. Många människor från alla sektorer uttryckte liknande känslor via nätverk, medier och Cubadebate, och jag antar att det också skedde bland kärnor av PCC, kommittéer från Kommunistiska ungdomsförbundet, fackföreningar och så vidare.
Även om TO är utomordentligt komplicerat borde det inte ha tagit mer än tio år att förbereda. Reformer och radikala förändringar som är lika svåra eller mer komplicerade har utformats och genomförts på Kuba under kortare tidsperioder. Det är inte övertygande att skylla förseningen på de problem som är inneboende i genomförandet. Naturligtvis skulle saker och ting vara annorlunda om vi hade haft de nödvändiga resurser som krävs för att undvika de effekter som vi drabbas av i detta första skede av TO.
Jag anser att man inte bör skapa falska förväntningar på TO. Krisens effekter kan förvärras, och även om den nuvarande situationen bibehålls kommer tidens slitage utan de nödvändiga resurserna att komplicera framtiden. Vi befinner oss nu på kanten av det stup som Raúl anspelade på 2010, när det verkade som om det skulle gå framåt i olympisk takt. Folket måste internalisera detta så mycket som möjligt, men framför allt måste vi revolutionära militanter bli fullt medvetna om situationen för att kunna kräva, växa och ingripa.
En kostsam glidning gjordes i TO-processen: partiet kunde inte förena sina nödvändiga reservationer mot vissa beslut med den tidigare information som gavs till folket, som skulle förverkliga dem. Folket rådfrågades inte, särskilt inte arbetare, jordbruksproducenter och företagare.
Att partiets baser inte var förberedda på att möta en så komplicerad kamp är inget rättfärdigande. Genom att vända ryggen åt folket förlorade man möjligheten att göra framsteg i skapandet av samförstånd – som alltid är nödvändigt, särskilt vid beslut av sådan betydelse -.
Partiet agerade snabbt för att införa korrigeringar baserade på befolkningens åsikter. TO påminner oss om att intelligenta människor löser problem effektivt, medan kloka människor undviker dem. Om PCC, som Raúl sade, ska sträva efter att vara den kollektiva ersättaren för vår överbefälhavare när det gäller att leda revolutionen, kan endast åtgärder som bygger på kollektiv visdom bidra till att undvika dessa problem.
Raúl uppgav i sin rapport att TO kommer att fortsätta att genomföras i enlighet med en godkänd tidsplan, tills det är fullständigt genomfört. Det skulle vara bra att veta mer ingående vad som är planerat och genomförbart i denna tidsplan, för att förbereda medborgarna på de olika etapperna och denna gång uppnå större samtycke och deltagande.
Om det inte hade varit för pandemin, även med Trumps ondska och effekterna av de allvarliga svårigheterna i Venezuela, skulle den kubanska ekonomin i dag vara i ett bättre läge för att minska de negativa effekterna av TO och påskynda dess process. Men utan TO skulle den ekonomiska situationen vara mer komplicerad, eftersom problemen skulle förbli desamma eller värre, och förutsättningarna för en ny fas skulle ännu inte finnas.
Den extrema bristen på likviditet tvingade fram ett återinförande av försäljning i fritt konvertibel valuta. Som nämnts har detta varit nödvändigt trots att man begränsat ett av målen för TO: avskaffandet av den dubbla valutan och dess skadliga inflationseffekter. Jag tror inte att denna nödvändiga åtgärd ännu har förståtts av alla människor, vilket konstateras i den centrala rapporten till kongressen. Många människor har missförstånd. Det är inte en fråga som har lösts i befolkningen. Tvärtom har fienden bland sina prioriteringar att förvirra och irritera människor.
Det är sant att ingen kan förutsäga hur länge denna anomali kommer att pågå, men det är viktigt att förhindra att nödvändigheten blir en dygd. Vi måste alltid tänka på allt som kan göras för att denna valutaförvrängning bara ska pågå så länge som nödvändigt. För att återupprätta ekonomin måste bland annat de nuvarande monetära snedvridningarna rättas till. Upprepa alltid (och agera i detta syfte): det är en tillfällig åtgärd för att rida ut den extrema krisen och förhindra att byråkratin anpassar sig till den.
Att uppnå konvertibilitet för den kubanska peson kan ta lång tid och kan i sin tur vara en nyckelfaktor för att ekonomin skall fungera smidigt. Den optimala tidpunkten för att skapa konvertibilitet måste vara strikt, inte förlängd en enda minut längre än nödvändigt, eftersom den dubbla valutan orsakar mycket skada, etiskt och politiskt, och inte bidrar till ekonomisk återhämtning.
Staten har bekräftat att den kommer att fungera “på grundval av en lämplig korrelation mellan priser och inkomster från arbete, pensioner och sociala förmåner”. Denna mycket känsliga fråga bör förklaras ytterligare, bortom tekniska och ekonomiska argument. Ta till exempel konsekvenserna av det framväxande pensionssystemet för dem som berörs samt för nya generationer, deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som är missnöjda med behandlingen av sina äldre. Många tror att de inte heller kommer att få den kompensation de borde få i sin framtida ålderdom. Pensionerna är en plikt för partiet som måste börja betalas ut så snart som möjligt och prioriteras i framtiden, även för alla pensionärer som har visat exceptionella förtjänster och förtjänar särskild behandling. Minst sex månader efter det att TO-processen inleddes skipades rättvisa åt våra upproriska mambises (gerillasoldater) i detta avseende, och folket välkomnade det med stor glädje.
Raúl upprepade: “Kuba är det enda land där man kan leva utan att arbeta”. Tiotusentals människor som vill arbeta har lyfts fram av pressen. Även om detta är sant har krisen ytterligare ökat antalet människor som lever utan formellt arbete. Man vet att orsakerna är relaterade till krisens omfattning. Det bör finnas en nationell politik och systematiska åtgärder för att ta itu med dessa problem – utan eldsjälar kommer de att fortsätta att förvärras, med allvarliga ekonomiska, etiska och politiska återverkningar.
Den inriktning som Raúl formulerat för att skaka om statens “affärsstrukturer” är av avgörande betydelse. Om det finns någon uppgift som kräver prioriterad uppmärksamhet från partiet och regeringen, liksom arbetarnas aktiva deltagande, så är det denna. Av de problem och allvarliga brister som har ackumulerats under åren är detta ett av de första och mest komplexa. Men vi måste se till att den inte blir föremål för vacklan och opportunism (även om den är omedveten). Ett mål av denna omfattning och kaliber kräver noggrannhet och tillräckligt med tid. Det kan inte antas som en slogan.
Det verkar inte vara en oföränderlig principfråga att staten ska ha ett obegränsat monopol på utrikeshandeln. Det är en sak att upprätthålla kontrollen över utrikeshandeln, med stöd av rättsliga normer och direkta och indirekta mekanismer, men det är något annat att staten är den enda som utför landets utrikeshandel. Det skulle vara förståeligt om monopolet gällde grundläggande import och export, på samma sätt som det definieras för äganderätten till produktionsmedlen.
Den blandade, harmoniska och dynamiska ekonomiska modell som har definierats och som för närvarande påskyndas i sitt genomförande (till exempel när det gäller mikroföretag och små och medelstora företag) kräver en annan behandling av utrikeshandeln. Det är inte möjligt att frigöra produktivkrafterna utan att frigöra utrikeshandeln. Jag tror till och med att utrikeshandeln, om den bedrivs på ett bra sätt, skulle kunna vara en ytterst viktig faktor för att övervinna imperiets täta blockad och skapa konkurrens som skulle kunna bidra till lägre priser och flytande produktions- och tjänstekedjor.
I praktiken har import för icke-kommersiella ändamål varit tillåten i åratal och bidragit till att förse befolkningen med ett antal varor för personligt och hushållsbruk, ibland nödvändiga för egenföretagare. Kontroll via skatter är den bästa metoden, tillsammans med effektiva resultat från de statliga export- och importföretagen.
Det har talats om överdriven byråkrati under många år. Vad består detta överskott av? Inom vilka institutioner förekommer den? Partiet har inte tagit itu med fenomenet byråkrati med tillräcklig noggrannhet, åtminstone inte offentligt. Det är känt att varje stat eller modern organisation behöver en byråkrati, men det som är skadligt är deformationerna, bland annat överflödiga anställda och ledare, avhumanisering, extrem ineffektivitet, klientelism och korruption. Avsaknaden av folklig kontroll, eller den ytliga och ibland självbelåtna kontrollen av statliga organ, är den mest skadliga. Byråkratismen, som vi lider så mycket av varje dag – misshandel, pappersarbete, okänslighet – är en av missbildningarna. Motgiftet är direkt, demokratisk folkmakt, utan byråkrati.
Vår socialistiska övergång har redan “smutsats” av kapitalismen – Fidel erkände det öppet, med början på 1990-talet. Det bästa vore att minska denna “smutsighet” och, om detta inte är möjligt eller lämpligt, att gå vidare inom den nya verkligheten, utan naivitet eller fördomar. Alla ekonomiska reformer omfattar en rad förändringar av ekonomins strukturer och funktioner, inklusive egendomsförhållandena. Processen måste utformas och utvecklas enligt en strategi som syftar till att modernisera och anpassa det ekonomiska systemet till nya omständigheter, utan att förändra den nuvarande samhällsformationen. Tvärtom är reformen utformad för att bevara det dominerande politiska systemet, inte för att göra övergången till ett annat system genomförbar.
Varje reform syftar till att korrigera faktorer och politik som begränsar eller förhindrar en bättre utveckling av ekonomin och till att tjäna den etablerade maktens intressen. Om detta upphör att ske, till förmån för dess antagonister, blir den en omstörtning av den rådande samhällsordningen, en restaurering. Det senare var vad som hände till exempel i Sovjetunionen och andra östeuropeiska länder mellan 1989 och 1992.
Kuba däremot genomförde 1990-talets reformer för att integrera sin ekonomi i de nya internationella förbindelser som landet måste utveckla från och med 1991 och för att anpassa den interna ekonomin till den djupa förlusten av de viktigaste externa ekonomiska förbindelserna, nämligen Sovjetblocket. Den första kubanska reformen kom alltså inte från en rörelse eller en inre kraft som drev på förändringar, som gav besluten den tid som krävdes och som lät dem genomföras med det nödvändiga sociala samförståndet.
De förändringar som följde var inte ytliga. Även om den ekonomiska modell som etablerades på 1960- och 70-talen genomgick betydande förändringar, förändrade dessa inte regimens socialistiska karaktär. Den ekonomiska reformen 1993-95 utformades för att hantera landets livshotande kris och bidrog till att rädda socialismen, inte till att underlätta en övergång till kapitalism. Även om reformen stöddes av majoriteten av befolkningen var den tvungen att genomföras under prekära ekonomiska och sociala förhållanden, till och med kvävande, därav dess förtjänst och höga kostnader (som fortfarande ackumuleras). Det var inte förrän i mitten av 1993 – vid krisens värsta tidpunkt – som de första interna ekonomiska reformerna inleddes, när ekonomin redan hade minskat med mer än 33 procent av bruttonationalprodukten jämfört med 1989. Varför tog det så lång tid? Kunde reformerna ha genomförts tidigare? I vilken utsträckning ledde effekterna av debaclet till vissa beslut?
Kanske hade det inte varit nödvändigt att vänta på ekonomins kollaps 1993 för att inleda vissa reformer som i någon mån skulle ha dämpat nedgången, särskilt dess ytterst allvarliga sociala konsekvenser. Men det är viktigt att erkänna de komplexa faktorerna vid den tiden, som gjorde det mycket svårt att påbörja de olika åtgärderna och fortsätta dem utan uppehåll.
Bland andra faktorer kan jag nämna följande: (1) Blockadens accentuering och ökningen av USA:s destabiliserande åtgärder för att försöka avleda reformerna mot en kapitalistisk övergång och besegra revolutionen. (2) Det fanns ingen nationell erfarenhet, vare sig inom Kuba eller någon annanstans, som var tillgänglig som giltig referens för att vägleda reformen. (3) Det katastrofala resultatet av perestrojkan i Sovjetunionen föranledde försiktighet och ett sökande efter originella lösningar som var förenliga med den kubanska verkligheten och målet att fortsätta socialismen. (4) Reformprocesserna i Kina och Vietnam hade andra särdrag och svarade på historiska omständigheter, brådskande omständigheter och imperativ som skiljer sig mycket från Kubas, där till exempel “marknadssocialism” varken är nödvändig eller lämplig, även om det är nödvändigt att artikulera socialism med en marknad. (5) De anmärkningsvärda materiella framsteg som det kubanska samhället hade uppnått fram till 1989, fördelade enligt etiska normer för rättvisa och jämlikhet, även med egalitära deformationer, fungerade nu som en börda som bromsade besluten, på grund av den logiska rädslan för att plötsligt och radikalt förändra ett egalitärt system för inkomstomfördelning som människor hade vant sig vid i mer än tre decennier. (6) Detta krävde, utöver andra politiska skäl, att man vävde folkets samförstånd innan man tillämpade åtgärderna, vilket krävde mer tid för debatt och ett gradvis införlivande av de väsentliga besluten. (7) Kuba strävade – praktiskt taget ensamt – efter inget mindre än att rädda socialismen, och i detta sammanhang borde reformerna spela en avgörande roll.
Med tanke på detta historiska sammanhang var det absolut nödvändigt att agera klokt och undvika alla felsteg, eftersom improvisation och kaos kunde leda till ett abrupt stup. Fidel var huvudarkitekten bakom denna odyssé, som borde vara mer känd och publicerad i dessa tider av liknande risker och möjligheter. Díaz-Canel uttryckte en idé som vi måste hålla fast vid: “Blockaden och pandemin har under det senaste året samverkat för att sätta våra prognoser och drömmar på undantag.” Han tillade: “Även om det ibland kan tyckas att vi inte kommer att kunna ta oss upp till ytan, blir vi mitt i osäkerheten plötsligt slagna och bländade av vår egen förmåga till motstånd och skapande.”
Det är sant. Men slitaget på folket har varit enormt, och det slutar inte. Effektiva åtgärder som uppstår ur kreativ djärvhet måste riktas mot det som mest påverkar och irriterar folket. Den nuvarande exceptionella krisen är också en unik utgångspunkt för ett nytt skede av revolutionen. De känslomässiga effekterna av våra vacciners framgång på folkets självförtroende och beslutsamhet visar att det är möjligt. Dessa framgångar i sig själva får dock inte balansen att tippa över till optimismens fördel.
Vår vaccinprestation, som gör folk stolta, är förknippad med den vetenskapliga insats som landet, tack vare Fidels vision, har kunnat utveckla i konfrontationen med COVID-19. Detta projekt har lett mycket väl av president Díaz-Canel, under ledning av Raúl, med utmärkta resultat från våra vetenskaps- och hälsovårdssystem. Utöver de individuella och kollektiva förtjänsterna hos våra vetenskapsmän och vår personal inom hälso- och sjukvården är det en prestation av den kubanska socialismen. Jag anser att denna dimension är grundläggande om vi ska kunna lyfta fram våra prestationer och fortsätta att sikta högt, i en tid då det har varit vanligt att bara peka på våra brister, verkliga eller förmodade.
Om författaren: Germán Sánchez Otero undervisade under många år vid Havannas universitet, var en av grundarna av det kubanska kommunistpartiets Departamento América och Kubas ambassadör i Venezuela. Han är författare till Los enigmas del Che (1997), Permiso para opinar sobre Cuba (2004) och Transparencia de Emmanuel (2008).
Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 14 juli 2021. Den har anpassats till Monthly Review och översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därefter till svenska av Hampus Cronander.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍