Kategori: Ekonomi

Marcos-familjens illasinnade rikedomar

Ang kinawat nga bahandi sa mga Marcos
Bild:www.tumblr.malacanang.gov.ph

Varför undviker Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr. offentliga debatter, forum och intervjuer? En av anledningarna är att han inte vill att allmänheten ska få veta om familjens dolda rikedomar.

Nganong ginalikayan ni Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr. ang mga pangpublikong debate, porum ug interbyu? Usa sa mga hinungdan mao nga dili niya gustong mahikyad sa publiko ang tinagong kinawat nga bahandi sa ilang pamilya.

Hur stor är Marcos stulna förmögenhet egentligen? Enligt försiktiga uppskattningar uppgår Marcos enorma stulna förmögenhet till cirka 10 miljarder dollar eller 510 miljarder ₱510 miljarder (1 dollar=₱51).

Unsa ba kadaku ang kinawat nga bahandi sa pamilyang Marcos? Adunay konserbatibong banabana nga mokabat kini sa $10 bilyon o ₱510 bilyon (sa bayloay nga ₱51 sa $1 sa kasamtangan).

Efter att Marcos diktatur störtades 1986 inrättade den första Aquino-regimen presidentens kommission för god förvaltning (PCGG) för att utreda och återta Marcos dolda rikedomar i landet och utomlands. Efter tre decennier kunde PCGG bara återvinna en liten del av tillgångarna. Detta berodde på komplikationer i den rättsliga processen, utländska regeringars bristande samarbete och PCGG:s interna svagheter.

Gitukod sa unang rehimeng Aquino ang Presidential Commission on Good Government (PCGG) dihang napalagpot sa poder ang diktadur‐ yang Marcos niadtong 1986 aron imbestigahan ug bawion ang tagong bahandi sa mga Marcos dinhi sa sulod ug gawas sa nasud. Human ang tulo ka dekada, mumho lang ang na‐ bawi sa PCGG tungod sa mga kumplikasyon sa ligal nga mga pro‐ seso, ang dili pagkooperar sa mga langyawng gubyerno, dugang pa sa pangsulod nga kahuyangan sa PCGG.

PCGG kunde endast återvinna 3,6 miljarder dollar i landet och utomlands från början av Aqui- no I-regimen fram till Rodrigo Dutertes nuvarande regering. I synnerhet Marcos tillgångar till ett värde av 680 miljoner dollar återfanns från banker i Schweiz, USA och andra länder. Från denna återvunna förmögenhet togs ersättning till offren för kränkningar av de mänskliga rättigheterna under den 14-åriga diktaturen mellan USA och Marcos.

Mikabat lamang sa $3.6 bilyong kantidad sa mga bahandi ang narekober sa PCGG sa sulod ug gawas sa nasud sukad niadtong panahon sa rehimeng Aquino I hangtud sa kasamtangang rehimen ni Rodrigo Duterte. Sa partikular, adunay nakuhang $680 milyong mga asset ni Marcos sa mga bangko sa Switzerland, sa US ug sa uban pang nasud. Gikan sa maong narekober nga mga bahandi gikuha ang mga gibayad isip danyo-sperwisyo sa mga biktima sa tawhanong katungod sa 14 ka tuig nga paghari sa diktaduryang US- Marcos.

Merparten av Marcos-familjens missgynnade rikedomar användes för att behålla sin livsstil som miljardär, upprätthålla sin politiska bas i Ilocos Norte och Leyte och återta den politiska makten på nationell nivå för att kunna fortsätta sin plundring och sitt blodiga styre.

Kadaghanan sa maong mga kinawat nga bahandi ginagamit sa mga Marcos aron mapabilin ang kinabuhing-bilyunaryo, aron mapabilin ang ilang pulitikanhong base sa Ilocos Norte ug sa Leyte ug aron bawion ang pulitikanhong gahum sa nasudnong angang aron ipadayon ang ilang pagpangawkaw ug madugoong paghari.

Det finns ingen sanning i de historier som cirkulerar om att Marcos rikedomar kom från Ferdinand Marcos Sr:s advokatbyrå och det hemliga “Tallano-guldet”.

Walay kamatooran ang ginapakaylap nga mga sugilanon nga ang bahandi sa mga Marcos naggikan sa pagka-abugado ni Ferdinand Marcos Sr. ug sa gipatagong “Tallano Gold.”

En betydande del av deras rikedomar, som stals från Japan-finansierade projekt, sattes in i Credit Suisse i Schweiz. Dessa sattes in på flera konton i namn av falska stiftelser och institutioner, t.ex. de som tillhörde hans kumpan Herminio Disini. Den första insättningen på 100 miljoner dollar ökade till mer än 800 miljoner dollar.

Dakung bahin sa gibulsa niyang bahandi gikan sa mga proyektong gipondohan sa Japan ang gideposito sa Credit Suisse sa Switzerland. Gi‐ butang kini sa pipila ka akawnt ila‐ lum sa mga pangalan sa hinimohimong institusyon ug korporasyon sama sa kroni niyang si Herminio Disini. Sa inisyal nga depositong $100 milyon, midaku kini ngadto sa kapin $800 milyon.

Efter att ha förskingrat pengarna från Japans krigsskadestånd, riktade Marcos sina ögon mot utländska lån från Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken för sina infrastrukturprojekt och privata ackumulation av byråkratiskt byte. Detta skedde genom att han överutnyttjade och överprissatte infrastrukturprojekt (t.ex. vägar och broar) för att kunna pressa ut stora summor i form av kickbacks, mäklararvoden och andra former av mutor från utländska företag och utländska leverantörer av byggnadsmaterial.

Dihang nahurot na ang gibayad sa Japan sa mga kadaut sa gyera sa nasud, gigamit usab ni Marcos ang langyawng utang sa World Bank ug Asian Development Bank alang sa iyang mga proyektong imprastruktura ug pribadong pagtigum sa burukratikong korapsyon. Kini pinaagi sa sobrang paggasto ug sobrang pagpresyo sa mga imprastrukturang proyekto (sama sa mga kalsada ug tulay) aron makakolekta og dakung mga komisyon, brokers’ fees ug uban pang porma sa pagpanuhol sa mga langyawng kumpanya, sa mga langyawng suplayer sa himang pangkonstruksyon.

Marcos hade absolut makt över militären och polisen under krigslagstiftningen, undertryckte all opposition och plundrade ostraffat de offentliga kassorna och de offentliga resurserna. Han trakasserade och konfiskerade privatägda företag som Meralco, PLDT, Philippine Airlines och två andra, massmedieföretag som sju TV-stationer, 16 dagstidningar, 11 veckotidningar, 66 lokaltidningar och 292 radiostationer.

Tungod aduna siyay absolutong poder sa paggamit sa militar ug pulis sa panahon sa balaod militar, gisumpo ni Marcos ang unsamang oposisyon ug gawasnong nangaw‐ kaw sa pondo sa katawhan ug bahandi sa publiko. Gipigot ug gikumpiska niya ang mga pribadong yutilidad sama sa Meralco, PLDT, Phi‐ lippine Airlines ug lain pang duha, mga korporasyong masmidya, lakip ang pito ka istasyon sa telebisyon, 16 ka nasudnong inadlaw nga mantalaan, 11 ka sinema nga magasin, 66 ka mantalaang pangkomunidad, ug 292 ka istasyon sa radyo.

Marcos använde sig av “presidentdekret” och “instruktionsbrev” för att ge sig själv och sina kumpaner förmåner. Till exempel tog hans försvarsminister Juan Ponce Enrile kontroll över skogsindustrin, Eduardo Cojuangco över kokosnötsindustrin, Roberto Benedicto kontrollerade sockerindustrin, Antonio Floirendo över bananindustrin och många fler.

Gigamit ni Marcos ang mga “presidential decree” ug “letters of instruction” aron hatagan siya og pa‐ bor ug ang iyang mga kroni. Mga pananglitan niini mao ang iyang kalihim sa depensa nga si Juan Ponce Enrile kansang adunay kontrol sa industriya sa troso, Eduardo Cojuangco sa industriya sa lubi, Roberto Benedicto sa industriya sa asukal, Antonio Floirendo sa industriya sa saging, ug daghan pang uban.

Trots ständiga förnekanden om familjens stulna rikedomar, slant Imelda Marcos tunga när hon hävdade att “Allt detta är vårt!”.

Luyo sa pagpangulipas nga walay kinawat nga bahandi ang pamilya, nasipyat pa gihapon si Imelda Marcos sa pagsulting “Amo na tanan!”

Om Marcos Jr. vinner presidentvalet i maj 2022 fruktar många att folket helt kommer att förlora kampen för att återfå sina illa förvärvade rikedomar.

Gikabalakan nga kung modaog si Marcos Jr. sa eleksyong presidensyal sa Mayo 2022, hingpit nga dili na mabawi sa katawhan ang kinawat nilang bahandi.

Det amerikanska imperiet förstör sig självt

men ingen trodde att det skulle ske så här snabbt.
av Michael Hudson, 6 mars 2022, USA
Foto av Ksenia Nechaeva, Pexels

Imperier följer ofta förloppet i en grekisk tragedi och åstadkommer just det öde som de försökte undvika. Det är verkligen fallet med det amerikanska imperiet som nu avvecklar sig självt i en inte så långsam rörelse.

Det grundläggande antagandet för ekonomiska och diplomatiska prognoser är att varje land kommer att agera i sitt eget intresse. Ett sådant resonemang är inte till någon hjälp i dagens värld. Observatörer över hela det politiska spektrumet använder fraser som “att skjuta sig själva i sin egen fot” för att beskriva USA:s diplomatiska konfrontation med både Ryssland och allierade.

I mer än en generation har de mest framstående amerikanska diplomaterna varnat för vad de trodde skulle utgöra det ultimata externa hotet: en allians mellan Ryssland och Kina som dominerar Eurasien. USA:s ekonomiska sanktioner och militära konfrontation har drivit dem samman och driver andra länder in i deras framväxande eurasiska omloppsbana.

Amerikansk ekonomisk och finansiell makt förväntades avvärja detta öde. Under det halvsekel som gått sedan Förenta staterna slutade använda guld 1971 har världens centralbanker arbetat enligt dollarstandarden och hållit sina internationella monetära reserver i form av amerikanska statspapper, amerikanska banktillgodohavanden och amerikanska aktier och obligationer. Den resulterande statsobligationsstandarden har gjort det möjligt för USA att finansiera sina utländska militärutgifter och sitt investeringsövertagande av andra länder helt enkelt genom att skapa skuldsedlar i dollar. USA:s underskott i betalningsbalansen hamnar i centralbankerna i länder med betalningsöverskott som deras reserver, medan gäldenärer i det globala syd behöver dollar för att betala sina obligationsinnehavare och bedriva sin utrikeshandel.

Detta monetära privilegium – dollar seignorage – har gjort det möjligt för den amerikanska diplomatin att påtvinga resten av världen en nyliberal politik utan att behöva använda mycket eget militärt våld, utom för att lägga beslag på olja från Mellanöstern.

Den senaste upptrappningen av USA:s sanktioner som blockerar Europa, Asien och andra länder från handel och investeringar med Ryssland, Iran och Kina har medfört enorma alternativkostnader – kostnaden för förlorade möjligheter – för USA:s allierade. Och den senaste tidens konfiskering av guld och utländska reserver i Venezuela, Afghanistan och nu Ryssland, tillsammans med det riktade gripandet av rika utlänningars bankkonton (i hopp om att vinna deras hjärtan och sinnen, tillsammans med återvinning av deras beslagtagna konton), har gjort slut på idén om att dollarinnehav eller innehav i Natos satelliter i pund sterling och euro är en säker investeringsplats när de ekonomiska förhållandena i världen blir skakiga.

Jag är därför något besviken när jag ser hur snabbt detta USA-centrerade finansialiserade system har avdollariserats inom loppet av bara ett eller två år. Det grundläggande temat i min Superimperialism har varit hur USA:s statsobligationsstandard under de senaste femtio åren har kanaliserat utländskt sparande till USA:s finansmarknader och banker, vilket har gett dollardiplomatin en fri lejd. Jag trodde att avdollarisering skulle ledas av Kina och Ryssland som rör sig för att ta kontroll över sina ekonomier för att undvika den typ av finansiell polarisering som påtvingar USA åtstramningar. Men USA:s tjänstemän tvingar dem att övervinna den tveksamhet de hade inför en avdollarisering.

Jag hade förväntat mig att slutet på den dollariserade imperieekonomin skulle komma till stånd genom att andra länder bröt sig loss. Men det är inte vad som har hänt. USA:s diplomater har valt att själva avsluta den internationella dollariseringen, samtidigt som de hjälper Ryssland att bygga upp sina egna medel för självständig jordbruks- och industriproduktion. Denna globala brytningsprocess har faktiskt pågått i några år nu, och började med sanktionerna som blockerade USA:s Nato-allierade och andra ekonomiska satelliter från att handla med Ryssland. för Ryssland hade dessa sanktioner samma effekt som skyddstullar skulle ha haft.

Ryssland hade förblivit alltför förtrollat av frimarknadsideologin för att vidta åtgärder för att skydda sitt eget jordbruk eller sin egen industri. USA gav den hjälp som behövdes genom att tvinga Ryssland till inhemsk självförsörjning (via sanktioner). När de baltiska staterna förlorade den ryska marknaden för ost och andra jordbruksprodukter skapade Ryssland snabbt sin egen ost- och mejerisektor – samtidigt som landet blev världens ledande spannmålsexportör.

Ryssland håller på att upptäcka (eller är på väg att upptäcka) att landet inte behöver amerikanska dollar som stöd för rubelns växelkurs. Landets centralbank kan skapa de rubler som behövs för att betala inhemska löner och finansiera kapitalbildning. De amerikanska konfiskeringarna kan således äntligen leda till att Ryssland slutar med den nyliberala monetära filosofin, vilket Sergej Glaziev länge har förespråkat till förmån för MMT.

Samma dynamik som undergräver USA:s påstådda mål har uppstått i samband med USA:s sanktioner mot de ledande ryska miljardärerna. Den nyliberala chockterapin och privatiseringarna på 1990-talet lämnade de ryska kleptokraterna med endast ett sätt att tjäna pengar på de tillgångar som de hade tagit från det offentliga området. Det var att bolagisera sina vinster och sälja sina aktier i London och New York. Det inhemska sparandet hade utplånats, och amerikanska rådgivare övertalade Rysslands centralbank att inte skapa egna rubelpengar.

Resultatet blev att Rysslands nationella olje-, gas- och mineralpatrimonium inte användes för att finansiera en rationalisering av rysk industri och bostäder. Istället för att intäkterna från privatiseringen investerades för att skapa nya ryska skyddsmedel brändes de upp på nyrika förvärv av lyxiga brittiska fastigheter, yachter och andra globala flygkapitaltillgångar. Men effekten av att göra de ryska innehaven i dollar, pund och euro till gisslan har varit att göra City of London till en alltför riskabel plats att förvara sina tillgångar på. Genom att införa sanktioner mot de rikaste ryssarna som står Putin närmast hoppades USA:s tjänstemän få dem att motsätta sig hans utbrytning från väst, och på så sätt tjäna effektivt som Natos inflytandeagenter. Men för de ryska miljardärerna börjar deras eget land att verka säkrast.

Under många decennier har Federal Reserve och finansministeriet kämpat mot att guldet ska återfå sin roll i de internationella reserverna. Men hur kommer Indien och Saudiarabien att se på sina dollarinnehav när Biden och Blinken försöker tvinga dem att följa USA:s “regelbaserade ordning” i stället för sitt eget nationella egenintresse? Den senaste tidens amerikanska diktat har gett dem inget annat alternativ än att börja skydda sin egen politiska självständighet genom att omvandla dollar- och euroinnehav till guld som en tillgång som är fri från det politiska ansvaret att hållas som gisslan för de alltmer kostsamma och störande amerikanska kraven.

Den amerikanska diplomatin har gnuggat Europa i dess underdåniga underkastelse genom att säga till dess regeringar att få sina företag att dumpa de ryska tillgångarna för en slant på en dollar efter det att Rysslands valutareserver blockerats och rubelns växelkurs störtdykt. Blackstone, Goldman Sachs och andra amerikanska investerare agerade snabbt för att köpa upp det som Shell Oil och andra utländska företag släppte.

Ingen trodde att efterkrigstidens världsordning 1945-2020 skulle ge vika så snabbt. En verkligt ny internationell ekonomisk ordning håller på att växa fram, även om det ännu inte är klart vilken form den kommer att anta. Men att “stöta björnen” med USA:s/NATO:s konfrontation med Ryssland har passerat nivån för kritisk massa. Det handlar inte längre bara om Ukraina. Det är bara en utlösare, en katalysator för att driva bort stora delar av världen från USA:s/Nato:s omloppsbana.

Nästa uppgörelse kan komma inom själva Europa. Nationalistiska politiker skulle kunna försöka leda en utbrytning från USA:s överdrivna maktfullkomlighet över sina europeiska och andra allierade, som förgäves försöker hålla dem beroende av USA-baserad handel och investeringar. Priset för deras fortsatta lydnad är att tvinga på deras industri en kostnadsinflation samtidigt som de avstår från sin demokratiska valpolitik för att underordna sig USA:s Nato-prokonsuler.

Dessa konsekvenser kan egentligen inte anses vara “oavsiktliga”. Alltför många observatörer har påpekat exakt vad som skulle hända – med president Putin och utrikesminister Lavrov i spetsen som förklarar exakt vad deras svar skulle bli om Nato insisterade på att backa in dem i ett hörn samtidigt som de attackerade de ryskspråkiga i östra Ukraina och flyttade tunga vapen till Rysslands västra gräns. Konsekvenserna var förutsedda. De neokonservativa som kontrollerar USA:s utrikespolitik brydde sig helt enkelt inte. Att erkänna sin oro ansågs göra en till Putinversteher.

Europeiska tjänstemän kände sig inte obekväma med att berätta för världen om sina farhågor om att Donald Trump var galen och rubbade den internationella diplomatins äppelkorg. Men de verkar ha blivit överrumplade av att utrikesminister Blinken och Victoria Nuland-Kagan i Bidens administration återuppväckte ett visceralt Rysslandshat. Trumps sätt att uttrycka sig och hans manér kan ha varit ohyfsat, men USA:s neokon-gäng har mycket mer globalt hotande konfrontationsbesatthet. För dem var det en fråga om vems verklighet som skulle gå segrande ur striden: den “verklighet” som de trodde att de kunde skapa, eller den ekonomiska verklighet som låg utanför USA:s kontroll.

Det som världen utanför USA inte har gjort självt – att ersätta Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken (WBG) och andra delar av den amerikanska diplomatin – tvingar amerikanska politiker dem att göra. I stället för att länder i Europa, Mellanöstern och det globala Syd bryter sig loss utifrån sina egna beräkningar av sina långsiktiga ekonomiska intressen, driver USA bort dem, precis som man har gjort med Ryssland och Kina. Fler politiker söker väljarnas stöd genom att fråga om de skulle vara bättre betjänta av nya monetära arrangemang som ersätter dollariserad handel, investeringar och till och med utländsk skuldtjänst.

Prispressen på energi och livsmedel drabbar länderna i det globala syd särskilt hårt, vilket sammanfaller med deras egna Covid-19-problem och den överhängande dollariserade skuldtjänst som kommer att förfalla till betalning. Något måste hända. Hur länge kommer dessa länder att införa åtstramningar för att betala utländska obligationsinnehavare?

Hur kommer USA:s och Europas ekonomier att klara av sina sanktioner mot import av rysk gas och olja, kobolt, aluminium, palladium och andra basmaterial? Amerikanska diplomater har gjort en lista över råvaror som deras ekonomi desperat behöver och som därför är undantagna från de handelssanktioner som införs. Detta ger Putin en praktisk lista över påtryckningspunkter som han kan använda för att omforma världsdiplomatin och på så sätt hjälpa europeiska och andra länder att bryta sig loss från den järnridå som USA har infört för att låsa in sina satelliter i ett beroende av högt prissatta amerikanska leveranser.

Men den slutgiltiga utbrytningen från Natos äventyrspolitik måste komma inifrån USA självt. När årets mellanårsval närmar sig kommer politikerna att finna en fruktbar grund i att visa de amerikanska väljarna att den prisinflation som leds av bensin och energi är en politisk biprodukt av att Biden-administrationen blockerar den ryska olje- och gasexporten. Gas behövs inte bara för uppvärmning och energiproduktion utan även för att tillverka gödningsmedel, som det redan råder brist på i världen. Detta förvärras av att den ryska och ukrainska spannmålsexporten blockeras, vilket får livsmedelspriserna i USA och Europa att skjuta i höjden.

Att försöka tvinga Ryssland att svara militärt och därmed se illa ut för resten av världen visar sig vara ett trick som bara syftar till att visa Europas behov av att bidra mer till Nato, köpa mer amerikansk militär utrustning och låsa in sig djupare i ett handels- och monetärt beroende av Förenta staterna. Den instabilitet som detta har orsakat visar sig ha effekten att Förenta staterna framstår som lika hotfullt som Ryssland.

Källa: https://michael-hudson.com/2022/03/the-american-empire-self-destructs/

President Ortegas omval visar att det nicaraguanska folket ser en ljus framtid

av Carlos Marcos för Workers World, Managua, Nicaragua, 19 januari 2022
Medlemmar av Costa Ricas folkliga avantgardeparti vid Daniel Ortegas invigning.

Tusentals människor samlades på Revolutionstorget i Managua för att bevittna invigningen av Daniel Ortega och Rosario María Murillo som Nicaraguas president respektive vicepresident den 10 januari. På plats fanns tjänstemän och representanter från nästan 50 länder och organisationer. Bland de mest framträdande var Kubas president Miguel Díaz-Canel och Venezuelas president Nicolás Maduro Moros samt ordföranden för Kinas nationalförsamling, Cao Jianming.

Det är anmärkningsvärt att ingen tjänsteman från USA:s Biden-regim var närvarande. I stället representerades USA av solidaritets- och fredsaktivisten Brian Wilson, författaren och professorn i mänskliga rättigheter Daniel Kovalik, chefredaktören för Black Agenda Report Margaret Kimberly och Luci Murphy från Claudia Jones School of Political Education. Efter de officiella förhandlingarna och svorseden höll president Ortega ett 30 minuter långt tal som inleddes med att hela det nicaraguanska folket svors in som president och försvarare av fosterlandet och revolutionen.

Ortega meddelade att Nicaragua kommer att ansluta sig till Kinas initiativ Bälte och väg (BRI). Detta tillkännagivande kommer bara en månad efter det att Nicaragua meddelade att man avslutat de diplomatiska förbindelserna med Republiken Kina (Taiwan) och att man erkänner och återgår till diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina. Sedan Ortegas tal har det avslöjats att Nicaragua och Kina har undertecknat ett samförståndsavtal om BRI, vilket gör Nicaragua till den senaste av över 100 nationer att skriva under den globala planen för ekonomisk utveckling och samarbete.

Ett annat viktigt exempel på internationellt samarbete som lyftes fram var det nya avtalet mellan Nicaragua och Honduras om havsgränser och tillgång till Fonseca-bukten. Ortega berörde också betydelsen av internationella grupper som ALBA (Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika) och CELAC (Gemenskapen av latinamerikanska och karibiska stater) för samarbetet och integrationen i regionen.

Medan Kina och Nicaraguas grannar erbjuder Nicaragua samarbete och ömsesidig respekt, erbjuder USA och dess EU-kumpaner hot och hotelser i form av sanktioner. Bara timmar innan måndagens invigningsceremoni skulle börja meddelade Washington och Bryssel nya unilaterala tvångsåtgärder (även kallade sanktioner) mot Nicaragua.

Avsluta sanktionerna, betala skadestånd NU!

De nya sanktionerna riktar sig mot över 100 personer och flera företag i Nicaragua. President Ortega tog sig tid att erkänna en särskild måltavla för sanktionerna – Brenda Rocha, ordförande för Högsta valrådet. Rocha förlorade sin högra arm när hon bara var 15 år gammal efter att ha skadats i en attack utförd av den USA-stödda Contras på 1980-talet.

President Ortega framhöll det rena hyckleriet hos ett land som USA att införa sanktioner mot ett annat land i namn av “mänskliga rättigheter”. Var fanns de mänskliga rättigheterna för Brenda Rocha när den USA-stödda Contras dödade 50 000 nicaraguaner? Var finns de mänskliga rättigheterna för det nicaraguanska folket när USA vägrar att betala de miljoner dollar i skadestånd som är skyldiga enligt vad Internationella domstolen fastställde 1986 i “målet om militär och paramilitär verksamhet i och mot Nicaragua”. (tinyurl.com/murbujt5)

USA anklagar Ortega och regeringen för Sandinistiska nationella befrielsefronten (FSLN) för “auktoritärt styre” för att ha fängslat korrupta politiker och personer som var inblandade i kuppförsöket 2018, medan samma hycklande amerikanska regering är oförmögen att begränsa varje växande politisk kris; ta till exempel fängslingen av 700 trumpitister för deras inblandning i upproret på det amerikanska Capitolium den 6 januari.

USA säger att Nicaragua är odemokratiskt; samtidigt som man iscensätter kupper mot nationer runt om i världen, inför olagliga sanktioner och blockader mot länder som Nicaragua, Kuba och Venezuela, och går till och med så långt som att försöka mörda statsöverhuvuden, vilket man försökte göra med president Maduro 2018.

Det rungande omvalet av Daniel Ortega visar att det nicaraguanska folket beslutsamt står bakom FSLN:s revolutionära regering. Medan USA:s och EU:s imperialister mobbar, attackerar och trakasserar nationer som de uppfattar som svagare, vänder sig deras offer till varandra för att få stöd och samarbete.

Allt fler länder överger proimperialistiska organisationer som Organization of American States och ansluter sig i stället till internationella grupper som ägnar sig åt ömsesidig respekt, samarbete, utveckling och suveränitet. Världens förtryckta folk och nationer “är inte längre rädda”, som president Ortega förklarade.

Viva Nicaragua! Viva FSLN! Viva Comandante Daniel Ortega! Bort med tassarna från Nicaragua!

Skribenten är en av delegaterna från USA som deltog i Ortegas installation.

Källa: https://www.workers.org/2022/01/61228/

När vi förlorade Fidel, förlorade vi ett levande föredöme.

“Endast kunskap befriar verkligen människor,” sade en gång Jose Martí och det var något Fidel gärna citerade.

När vi förlorade Fidel, förlorade vi ett levande föredöme. Nu förvaltar vi hans arv: en bottenlös källa fylld till bredden av människokärlek och exemplarisk visdom.

Fidels historia är bortom all fantasi och kan inte beskrivas enbart med ord. Därför vill jag bara kortfattat delge min syn på saken.

Han använde all sin visdom, kunskap och hängivenhet för att under mer än 60 år kämpa för mänsklighetens rättigheter. Tillsammans med hängivna sociala entreprenörer lyckades Fidel bygga upp ett enat och organiserat land, som har förblivit oövervinnerligt för 1900-talets mäktigaste ekonomiska och militära kraft: Amerikas Förenta Staters imperium.

Under alla dessa år lärde sig det kubanska folket att möta de värsta motgångarna, vare de naturliga, som orkaner, stormar och förlorade skördar, eller orsakade av de nordamerikanska och brittiska angriparna. Och de har vunnit alla strider.

De har stått och står inför en oacceptabel ekonomisk blockad.

De har stått och står inför ett permanent krig, inklusive en militär invasion – Grisbukten 1961.

De har ställts inför svårigheterna i ett samhälle med begränsad produktion av materiella varor och ett kolonialt arv av extrem ojämlikhet, slavarbete, monokultur av sockerrör och kulturell underkastelse.

De har byggt upp ett samhälle som orubbligt strävar efter lika rättigheter och möjligheter för alla medborgare.

De har övervunnit okunnigheten och blivit ett land med världens högsta utbildningsnivå.

De har skapat förebyggande, solidarisk och humanitär medicin, samt har skickat oräkneliga läkare till så gott som alla världens länder — fler läkare än alla andra länder och internationella organisationer tillsammans.

De har alltid varit solidariska med alla folk i världen som kämpar mot förtryck och exploatering, särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika.

Till Brasilien har Kuba skickat 14000 läkare så att 44 miljoner brasilianare för första gången har fått uppleva förebyggande sjukvård av hög kvalitet. Läkare som Bolsonaro, efter påtryckningar från Washington DC, skickat hem.

Den brasilianska rörelsen för jordlösa arbetare på landsbygden (MST) har fått ständig solidaritet och stöd från det kubanska folket, med sina tekniska skolor, vid Latinamerikanska skolan för medicin (ELAM), där hundratals fattiga brasilianska ungdomar har utbildats, bland annat i metoder för läs- och skrivundervisning för vuxna.

På Kubas initiativ har folken i Latinamerika byggt upp internationella rörelser: Vía Campesina, Bolivarianska alliansen för vårt Amerikas folk (ALBA), Världsmötet för folkrörelser med påven, de kubanska bönderna i den nationella sammanslutningen av småbrukare (ANAP) och agroekologiexperterna i den kubanska sammanslutningen av experter på jord- och skogsbruk (ACTAF), de kubanska arbetarnas federation (CTC), Martin Luther King Center o.s.v.

Framför allt har vi lärt oss mycket av kubanernas exemplariska kamp och uthållighet.

Vi har aktivt deltagit tillsammans med det kubanska folket i kampanjen mot FTAA (Free Trade Area of the Americas – ALCA i sin spanska förkortning) och mot imperiets dominans över Latinamerika.

Och Fidel har alltid varit närvarande som organisatör och inspiratör.

Det räcker inte att här och nu fortsätta att hylla de personliga kvaliteterna hos denne ojämförlige figur, hos denne statsman, denne politiske strateg, denna outtömliga källa till medkänsla och visdom.

Jag vill gärna betona, för våra aktivister, Fidels exempel i två grundläggande aspekter av livet: Kärleken till medmänniskorna och kärleken till studier. Han var en ständig förespråkare av vikten av vetenskaplig kunskap och befriande bildning. Fidel arbetade ständigt med att fördjupa sin kunskap och förståelse.

Han var alltid med sitt folk, varje ögonblick, vid frontlinjen, i alla svåra situationer: i krig, i organisationen av forskning och spridandet av kunskap. Han skonade inga ansträngningar och var ett exempel på att arbete för allas bästa inte är en uppoffring. Varje räddat liv, varje befriad förtryckt är lön för mödan.

Fidel var lysande på grund av sin humanism, sina idéer och sin konsekvens.

Han lämnade oss ett fantastiskt arv, ett enastående exempel att följa.

Viva Fidel! Fidel kommer att leva förevigt!

Varför Kubas extraordinära framgång med Covid-vaccinet kan vara det bästa hoppet för låginkomstländer

av Sam Meredith för CNBC, 13 januari 2022
Elev, som åtföljs av sin mamma, vaccineras (med en dos av Soberana 2-vaccinet mot COVID-19, som utvecklats på Kuba) på utbildningscentret Bolivar i Caracas, Venezuela, den 13 december 2021. Fotograf: Pedro Rances Mattey

Kuba har vaccinerat en större andel av sin befolkning mot Covid-19 än nästan alla världens största och rikaste länder. Faktum är att endast det oljerika Förenade Arabemiraten har ett bättre vaccinationsresultat.

VIKTIGA PUNKTER

• Kubas prestigefyllda biotekniksektor har hittills utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 % mot symptomatisk Covid när de administreras i tre doser.

• Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.

• WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle ha “enorm betydelse” för låginkomstländer, sade John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.

Den lilla kommuniststyrda karibiska ön har uppnått denna milstolpe genom att producera sitt eget Covid-vaccin, trots att den kämpar för att hålla hyllorna i snabbköpet fyllda i ett årtionden gammalt amerikanskt handelsembargo.

“Det är en otrolig bedrift”, säger Helen Yaffe, Kubaexpert och docent i ekonomisk och social historia vid universitetet i Glasgow, Skottland, till CNBC via telefon.

“De av oss som har studerat bioteknik är inte förvånade i den meningen, för det har inte bara kommit från klar himmel. Den är produkten av en medveten regeringspolitik med statliga investeringar i sektorn, både inom folkhälsa och medicinsk vetenskap.”

Hittills har cirka 86 procent av den kubanska befolkningen vaccinerats fullständigt mot Covid med tre doser, och ytterligare 7 procent har delvis vaccinerats mot sjukdomen, enligt officiell statistik som sammanställts av Our World in Data.

Dessa siffror inkluderar barn från två års ålder, som började få vaccinet för flera månader sedan. Landets hälsovårdsmyndigheter ger denna månad ut boostervaccinationer till hela befolkningen i ett försök att begränsa spridningen av den mycket smittsamma varianten av Covid omicron som är mycket smittsam.

Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.

“Bara den rena djärvheten hos detta pyttelilla land att producera sina egna vacciner och vaccinera 90 procent av sin befolkning är en extraordinär sak”, säger John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.

Kubas prestigefyllda biotekniksektor har utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 procent mot symptomatisk Covid när tre doser administreras.

Kubas data från kliniska försök med vacciner har ännu inte genomgått internationell vetenskaplig granskning, även om landet har deltagit i två virtuella informationsutbyten med Världshälsoorganisationen för att inleda processen för listning av dess vacciner för användning i nödsituationer.

Till skillnad från de amerikanska läkemedelsjättarna Pfizer och Moderna, som använder mRNA-teknik, är alla Kubas vacciner underenhetsproteinvacciner – som Novavax-vaccinet. Det är av avgörande betydelse för låginkomstländer att de är billiga att producera, kan tillverkas i stor skala och inte kräver djupfrysning.

Detta har fått internationella hälsovårdsmyndigheter att framhålla vaccinerna som en potentiell källa till hopp för det “globala syd”, särskilt med tanke på att vaccinationsfrekvensen fortfarande är låg. Medan till exempel omkring 70 procent av befolkningen i Europeiska unionen har vaccinerats fullständigt har mindre än 10 procent av den afrikanska befolkningen vaccinerats fullständigt.

För att detta ska kunna förverkligas måste dock WHO sannolikt godkänna Kubas vaccin. WHO:s granskningsprocess innebär att man bedömer de produktionsanläggningar där vaccinerna utvecklas, en punkt som Kubas hälsovårdstjänstemän säger har bromsat framstegen.

Vicente Verez, chef för Kubas Finlay Vaccine Institute, sade till Reuters förra månaden att FN:s hälsoorganisation bedömde Kubas tillverkningsanläggningar enligt en “förstavärldsstandard” och hänvisade till den kostsamma processen för att uppgradera dem till den nivån.

Verez har tidigare sagt att de nödvändiga dokumenten och uppgifterna skulle lämnas in till WHO under första kvartalet 2022. Ett godkännande från WHO skulle vara ett viktigt steg för att göra sprutorna tillgängliga i hela världen.

Enorm betydelse

På frågan om vad det skulle innebära för låginkomstländer om WHO skulle godkänna Kubas Covid-vaccin svarade Yaffe: “Jag tror att det är tydligt att många länder och befolkningar i det globala syd ser det kubanska vaccinet som deras bästa hopp om att bli vaccinerade senast 2025.”

“Och faktiskt påverkar det oss alla eftersom det vi ser med omikronvarianten är att det som händer när stora befolkningar nästan inte har någon täckning är att man får mutationer och nya varianter som utvecklas och sedan kommer de tillbaka för att hemsöka de avancerade kapitalistiska länderna som har hamstrat vacciner”, tillade hon.

Kirk höll med om att WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle få “enorm betydelse” för utvecklingsländerna.

“En sak som är viktig att komma ihåg är att vaccinerna inte kräver de extremt låga temperaturer som Pfizer och Moderna behöver, så det finns platser, särskilt i Afrika, där man inte har möjlighet att lagra dessa globala nordliga vacciner”, sade Kirk.

Han påpekade också att Kuba, till skillnad från andra länder eller läkemedelsföretag, hade erbjudit sig att delta i tekniköverföring för att dela med sig av sin expertis inom vaccinproduktion till låginkomstländer.

“Kubas mål är inte att tjäna snabba pengar, till skillnad från de multinationella läkemedelsföretagen, utan att hålla planeten frisk. Så ja, att göra en ärlig vinst, men inte en orimlig vinst som vissa av de multinationella företagen skulle göra”, sade Kirk.

Världshälsoorganisationens chef Tedros Adhanom Ghebreyesus varnade förra månaden för att en “tsunami” av Covid-fall som drivs av omikronvarianten var “så enorm och så snabb” att den hade överväldigat hälsovårdssystemen över hela världen.

Tedros upprepade sin uppmaning till ökad vaccinutdelning för att hjälpa låginkomstländer att vaccinera sina befolkningar, eftersom mer än 100 länder är på väg att missa FN:s hälsoorganisations mål att 70 procent av världen ska vara fullt vaccinerade i juli.

Världshälsoorganisationen (WHO) sade förra året att världen troligen kommer att ha tillräckligt med Covid-vaccin-doser år 2022 för att vaccinera hela den vuxna befolkningen i världen – förutsatt att höginkomstländerna inte hamstrar vaccin för att använda det i boostersprogrammen.

Tillsammans med branschorganisationer inom läkemedelsindustrin är ett antal västländer – som Kanada och Storbritannien – bland dem som aktivt blockerar ett förslag om patentundantag som syftar till att öka den globala produktionen av Covid-vaccin.

WHO, hälsoexperter, grupper i det civila samhället, fackföreningar, tidigare världsledare, internationella medicinska välgörenhetsorganisationer, nobelpristagare och människorättsorganisationer har upprepade gånger betonat hur brådskande det är att avstå från vissa immateriella rättigheter i samband med pandemin.

Ingen tvekan om vaccinering

Sju-dagarsgenomsnittet av dagliga Covid-fall på Kuba steg till 2063 per den 11 januari, vilket återspeglar en nästan tiofaldig ökning sedan slutet av december i takt med att omikronvarianten sprids.

Detta kommer samtidigt som antalet omicron Covid-fall ökar kraftigt i alla länder och territorier i Amerika-regionen. Pan American Health Organization, WHO:s regionala kontor i Amerika, har varnat för att en ökning av antalet fall kan leda till en ökning av antalet sjukhusinläggningar och dödsfall under de kommande veckorna.

PAHO har uppmanat länderna att påskynda vaccinationstäckningen för att minska överföringen av Covid och har upprepat sin rekommendation om folkhälsoåtgärder, som tättslutande masker – ett obligatoriskt krav på Kuba.

Yaffe har länge varit övertygad om Kubas förmåga att skryta med ett av världens starkaste vaccinationsresultat. När hon talade till CNBC i februari förra året – innan landet ens hade utvecklat ett inhemskt vaccin – sade hon att hon kunde “garantera” att Kuba skulle kunna administrera sitt inhemskt producerade Covid-vaccin extremt snabbt.

“Det var inga gissningar”, sade Yaffe. “Det var baserat på att jag förstod deras offentliga hälsovårdssystem och dess struktur. Så det faktum att de har vad de kallar familjeläkare och sjuksköterskekliniker i varje stadsdel.”

Många av dessa kliniker är baserade på landsbygden och i svårtillgängliga områden och det innebär att hälsomyndigheterna snabbt kan leverera vaccin till öns befolkning.

“Den andra aspekten är att de inte har någon rörelse av vaccinationsvägran, vilket är något som vi ser i många länder”, säger Yaffe.

Ämnesord: #Cuba #CubaSalva #CubaSalvaVidas #VivaFidel #COVID19

Källa: https://www.cnbc.com/2022/01/13/why-cubas-extraordinary-covid-vaccine-success-could-provide-the-best-hope-for-the-global-south.html

Vi måste vända tillbaka till framtiden

av La Tizza för Monthly Review, 10. januari 2022.
Bild: Roberto Regalado, “Den latinamerikanska vänsterns ebb,” La Tizza, May 18, 2021.

Ännu en gång har klockorna ringt för “slutet” för socialismen på Kuba. Munnarna har säkert dräglat på imperiets balkonger och bortom havet, vare sig det är nära eller långt borta, som skiljer denna ö från resten av världen – och i inte så få rännstenar också. De som förväxlar Karibien med Baltikum i sin tolkning av Kuba associerar glatt till bilder av Berlin eller Prag från dessas dagar av kollaps. Vad de inte vet är att den kubanska revolutionen inte kan desmerengar (en fidelism som innebär kollaps) eftersom den aldrig var gjord av maräng. Inte för att den inte har varit söt, utan snarare för att revolutionen också har smakat på bittra frukter som vi hittills har vetat hur vi ska förvandla till styrkor.

De [flesta] som kom ut för att protestera mot staten och socialismen på Kuba den 11 juli 2021 tillhörde folket. Vi kan till och med säga att många tillhör den del av folket som har drabbats hårdast av effekterna av den kris som framkallats av pandemin, blockaden, de nya amerikanska sanktionerna och den desperata och otillräckliga offentliga politik som vi måste hantera mitt i så många brister och ackumulerade problem. Det är också denna del av folket som har missgynnats mest av den oundvikliga ökningen av de sociala ojämlikheterna till följd av de marknadsreformer som har skurit sönder och segmenterat vårt samhälle. Vi vågar påstå att dessa många ojämlikheter, som ibland är dolda men alltid kännbara och som är så skadliga för den sociala rättvisan, har skapat en ojämlikhet. En brytning mellan dem som ropade “Patria y Vida” (“Land och liv”) på gatorna och det revolutionära projektet. Och detta avstånd, som förr eller senare leder till en viss känsla av övergivenhet, av politisk och ekonomisk föräldralöshet, har omvandlats till bitterhet och till och med hat.

Om vi undviker denna komplexitet, om vi bara ser dem som “kriminella” eller “marginella”, om vi vägrar att förstå marginaliseringsprocesserna och inte erkänner skulderna gentemot de mest ödmjuka i vårt samhälle, kommer vi aldrig att förstå vad som hände den där söndagen.

Denna mest marginaliserade sektor av folket – åtminstone i Havanna – mobiliserades av kontrarevolutionens politiska agenda, som visste hur man katalyserade dess missnöje och presenterade dess önskemål som prokapitalistiska. Föga förvånande plundrade de som protesterade på grund av “hunger” inte bara mat, utan även avancerade apparater för att tillfredsställa sin länge uppskjutna konsumtionsångest och för att bygga upp det liv som de hade lärt sig att föreställa sig och önska sig i avsaknad av någon effektiv motvikt från en annan och emanciperad kultur.

Det fanns en spontanitet och saker och ting blev till en snöboll under händelserna den 11 juli, men endast de som bryr sig lite om sanningen kan tro att detta kom helt “ur luften”. Ja, det var spontant, men det var också en politisk och underrättelsemässig operation som utfördes av aktörer som helt och hållet förstod den verkliga agendan. Är det någon som förresten anser att den plötsliga oro för Kuba som olika “påverkare” visat är en ren tillfällighet? Samma sak kan sägas om Miamis borgmästares petition, den samordnade kampanjen i sociala medier och den samtidiga tidpunkten för dessa åtgärder.

Det är dock ett misstag att tala om en “mjuk” kupp och ett icke-konventionellt krig som de enda orsakerna till denna reaktionära revolt. Ett sådant begränsat synsätt skulle ge det revolutionära blocket en (olämplig) fatalism – det vill säga att se dessa tragedier som oundvikliga. Det skulle också kunna uppmuntra till att tro att vi bara står inför ett problem med statens säkerhet.

Om det som hände bara var ett problem med statens säkerhet skulle de som tror – eller som vill få andra att tro – att det som hände den 11 juli var en konfrontation mellan folket och staten ha rätt. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Söndagen den 11 juli skedde ingen konfrontation mellan folket och staten som en entelechia, även om mer än en teoretiker slösade bläck på att försöka bevisa motsatsen. Det som hände var en konfrontation mellan två fraktioner eller delar av folket, mellan två projekt. Å ena sidan fanns den del som gav efter för agendan från dem som alltid har försökt tvinga fram kapitulation genom hunger och behov, och som nu är redo att avstå från suveränitet och socialism eftersom de förstår att det inte finns något kvar att vinna. Å andra sidan finns det de som inte är beredda att avstå från vare sig det revolutionära projekt som byggts upp under generationer, eller lagligheten i den demokratiskt godkända socialistiska konstitutionen, eller det emanciperade samhälle som de föreställer sig i sin framtid, bortom den befintliga staten, som är arvtagare till revolutionen, med alla dess brister. De som tror att endast militären, ledningen och innehavarna av fritt konvertibla valutor har skäl att försvara socialismen har mycket fel. Miljoner människor på Kuba i dag är inte villiga att förlora ett fredligt samhälle, ett projekt för social rättvisa och nationell värdighet, en revolution som långt ifrån är nöjd med sina historiska landvinningar, utan i stället är tvungen att slå in nya vägar.

Vissa ideologer inom den liberala restaurationen föreslår att det snarast bildas rundabordssamtal för dialog mellan kontrarevolutionens krafter och det revolutionära blocket – med vilket de endast menar staten.

Kanske ser de detta som en möjlighet att få en bit av kakan i samband med en öppen och offentlig dispyt. Åh, så långt deras balkonger är från gatorna! På de verkliga gatorna visade demonstranterna ett totalt ointresse för dialog. I stället är deras program, som uteslutande består av att förstöra socialismen, oförenligt med varje fördjupning av den sociala rättvisan. Berusade av upplösningens och förstörelsens eufori var de dessutom oförmögna att urskilja skuggan av ett begynnande ingripande eller deras sannolika elände i ett Kuba som är helt ödelagt av kapitalismen. I slutändan var dessa demonstranter brickor för ett program som inte är deras eget.

På 2000-talet, inför det utanförskap och den marginalisering som uppstått under krisens hårdaste år på 1990-talet, inledde Fidel Castro idéernas kamp. Genom denna process – som senare föraktades av vissa som bara talade om dess brister och helt hade förlorat dess mening ur sikte – kunde tusentals ungdomar i marginaliserade områden, som de vars ansikten fanns med på bilderna från den 11 juli, studera eller återgå till arbetsmarknaden.

Det var då som tillgången till universitet verkligen blev universell och inte reserverad för den utvalda gruppen av dem som klarade proven och fick ett “studietillstånd”. Konstlärare, socialarbetare och alla lärare ägnade sig åt att återvinna och återuppbygga en annan allmän kultur – för alla. Denna insats gjorde det möjligt för Fidel att höja ungdomarnas självkänsla, särskilt bland de mest missgynnade, och att lyckas återknyta dem till det revolutionära projektet.

På så sätt återställde Fidel en del av revolutionens sociala struktur, som har strävat efter att vara av de enkla, av de enkla och för de enkla. Utan idéernas kamp hade det som vi upplevde i söndags kunnat inträffa för tio år sedan. I tider som dessa har många revolutionärer Fidel i sina tankar, och inte bara på grund av den numera legendariska episoden i augusti 1994 (då tusentals kubaner gick till Malecón i Havanna för att uttrycka sin frustration över regeringen och den särskilda perioden), även om det också är av den anledningen. Fidel är i våra tankar eftersom ingen bättre än han visste hur man vänder bakslag och flera nederlag till nya vägar och segrar. Om vi kubanska revolutionärer, vi kubanska kommunister, vill lyckas, kan vi inte låta bli att se på det som var eller att gå tillbaka på upptrampade vägar. Om vi vill lyckas måste vi återvända till Fidel – det vill säga, vi måste återvända till framtiden.

Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 15 juli 2021. Den har översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därifrån till svenska av Hampus Cronander.

La Tizza-kollektivet består av en liten grupp unga kubanska intellektuella som startade en tidskrift på nätet 2017. Det är sprunget ur nätverket för unga antikapitalister på Kuba. Kollektivet ser sig självt som “en tankeplattform för att debattera framtiden för den kubanska revolutionens projekt, dess förhållande till dagens politiska praxis och dess möjliga framtid”.

Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/we-must-return-to-the-future/

Ämnen: #kuba #kultur #historia #media #revolution

V är bäst även för företagare

Skall de 96,75% välja att gräva sin egen grav eller välja att rycka de 3,25% ur sadeln?!

Skyskrapor i den rikare delen av Bangkok. Bilden har inget med artikeln annat än kontrasten att göra. Min partner och jag vilade på en betonggris på andra sidan gata. På en betonggris som skyddade invånarna i ett tält från att bli påkörda.

Skilj på småföretagande entrepenörer och stora jättar som inte längre växer på egen hand utan istället ökar sin profit genom att köpa och lägga ner varandra och tillslut flytta produktionen till ett låglöneland. Det är följden av de rikaste 3,25%:ens ”företagande”. Innan de tar sista steget till utflytt säljer de gärna maskiner och inventarier till hårt arbetande småföretagare som tror de kommer kunna få uppdrag. Det går såklart inte när kunden drar utomlands. Följden blir konkurs, fogden tar maskinerna och säljer dem till underpris — ofta tillbaka till knösen som sålt dem i samband med fabriksnedläggningen, men till högst 20% av vad han sålt dem för. Sedan åker maskinerna också utomlands och kvar står en småföretagare med livslånga skulder och hundratals eller ibland tusentals arbetslösa arbetare.

De där allra rikaste representerades 1917 av Knut Wallenberg… han som Hjalmar Branting tecknade fredsavtal med. Kungen som också var med på borgfreden fick sitta kvar och Wallenberg och hans likar fick behålla makten över naturresurser och storkapital. Idag representeras de mäktigaste procenten av Blackrock, ett finansbolag i USA. Idag har makten över produktionsmedlen flyttat till Amerika. Visst finns det en handfull biljonärer i Sverige och visst har de makt, men inte tillräckligt för att direkt förhandling mellan dem och proletariatet skulle möjliggöra nyordning. Det tåget gick när Branting svek. Idag finns inte samma tydliga person att förhandla med. Idag är det US Air-force B52:or stationerade i Norge som motparten har i backfickan om förhandlingsläget blir skarpt.

Jag håller med om att det inte spelar någon roll att högste chefen på det växande företaget kanske har 10 gånger mer i lön än den sämst betalde i bolaget. Så var det även i stora företag fram till 1980. Men redan 1976 hade S gett upp den socialistiska kursen i inrikespolitiken. Löntagarfondernas utformning hade blivit en tummetott och den började avvecklas redan i början på 80-talet. Samtidigt drog spekulationsekonomin igång och växte med lånade pengar. På 90-talet ”sprack fastighetsbubblan” och de som gick förlorande ut var vanliga knegare som skaffat hus med lånade pengar. Det enorma underskottet betalades av med åtstramningar och utförsäljningar av välfärden under Carl Bildt och sedan under Göran Persson. Löneutvecklingen hölls tillbaka bland arbetare samtidigt som de högsta cheferna i de största bolagen och statliga och kommunala direktörer, ministrar och riksdagspolitiker ökade sina löner.

Idag har en börs-vd ca 60 gånger mer i månaden än en metallarbetare och en generaldirektör ca 30 gånger mer än majoriteten anställda på en myndighet eller ett statligt bolag. Det låter mycket, men det i sin tur är ingenting jämfört med hur mycket de rikaste 3,25% ökat sina tillgångar. Nu är skillnaden i förmögenhet mellan medelsvensson och de superrika tillbaka på 1910 års nivå. Det handlar såklart om större förmögenheter än vad de någonsin kommer att använda. Inte heller det spelar egentligen så stor roll eftersom riktigt stora förmögenheter till stor del är lån från framtiden (EVA based economy). Det som svider för folket är att med de där förmögenheterna följer också makten att styra över folkets arbetsvillkor och ekonomi.

Ivrigast att heja på den här extrema nyliberalismen har traditionellt inte varit M som arbetar efter försiktighets-/snålhetsprincipen, utan det har varit först KD och sedan C och därefter L tills Reinfeldt kom in i bilden och sjösatte Milton Friedmans nyliberala globalism på allvar. Just nu tävlar L och C om att vara längst ut på högerkanten på den socioekonomiska skalan. M har återgått till snålhetsprincipen. KD har bearbetat SD så att de släppt de folkliga frågorna och nu i princip bara har främlingsfientlighet som egen fråga kvar. På den nationalkonservativa skalan är SD längst ut till höger, men KD kommer inte långt efter.

Eftersom S idag i princip redan uppfyller SD:s mål från 2012 i migrationspolitiken, så är en röst på SD idag inte en röst på SD:s idéer om invandring utan en röst på M:s ekonomiska politik för de rikaste.

Man kan inte annat än häpna över hur näringslivet med hjälp av Palme och Persson och Åkesson lyckats lura löntagare att Sveriges bästa är om de 270 rikaste familjerna bestämmer landets ekonomiska framtid. För den båten sitter vi i idag.

[PS. Utrikespolitiskt var Olof Palme en riktig kraft som vågade föra progressiv rättvisepolitik. En riktig statsman som satte Sverige på kartan. Eftersom vi inte har någon egen utrikespolitik längre utan sitter i knät på Washington, så ligger vi geografiskt farligt till. USA:s närmaste utpost mot Ryssland. Troligen platsen för USA:s nästa krig. Varför? För att vi inte följt Palmes linje att vara lika kritiska och lika vänliga mot alla. När Hultqvist leker kelgris åt Pentagon spelar han med allas säkerhet.]

S utan annan agenda än att få sitta kvar och göra ingenting kommer inte att lyfta ett finger förrän folket börjar strejka och demonstrera en masse och väljer att rösta vänster istället. Så länge folk tror att SD kan hjälpa kommer S anpassa sig. Annie Lööf kan fortsätta styra S som en dockmästare och då blir det politik som fortsätter gynna de rikaste procenten eller så blir det en M,KD,SD-regering som kommer att föra samma politik, fast lite snålare eftersom M är med.

I Riksdagen finns bara Vänsterpartiet som står upp för folket idag. Tro det eller ej, men V:s politik ökar möjligheten för småföretagare att hävda sig mot jättarna, övriga partier står på den Internationella elitens sida. Bland arbetarfacken är det bara SAC som vågar ställa riktiga krav.

Alla har ett val och det handlar inte om den egna framtiden utan om barnbarnens. Skall de 96,75% välja att gräva sin egen grav eller välja att rycka de 3,25% ur sadeln? Rösta rätt, rösta rödare rött om ni vill att barnbarnen skall få det minst lika bra eller bättre än medelsvensson idag.

Rösta annorlunda om ni tycker det är viktigare att de redan stormrika skall leva i överflöd medan barnbarnen likt våra förfäder får gå med mössan i hand och be om ett dagsverke och med lite tur faktiskt tjäna några kronor ibland, men för det mesta gå hem med skrikande mage till en utkyld bostad. Förr kunde man iallafall i nödfall äta upp skorna, men idag är ju de i regel gjorda av plast.

Tillhör du de 3,25% rikaste?

Marxismen är ett omätligt sofistikerat, nyanserat och djupt ämne, fullt av otroliga insikter, men samtidigt kan det sammanfattas mycket enkelt: samhällsstrukturen bör inte byggas för att tillgodose privat strävan efter profit utan för att verka till allas bästa. Därför röstar jag rödare rött!

Beror det på din politiska affiliering, på att du tillhör de 3,25% rikaste eller på att du är ignorant, att du diskvalificerar kommunismen? Eller är det så att du helt enkelt inte orkar förklara ordets innebörd för alla som förknippar det med auktoritära centralistiska socialistregimer? Isåfall – ge inte upp!

Vad innebär kommunism? Det är ett klasslöst samhälle där staten avskaffats och ersatts med autonoma men samverkande kommuner som äger och förvaltar de gemensamma produktionsmedlen (i den syndikalistiska varianten förvaltas dessa istället av dem som arbetar i produktionen). Ekonomisk demokrati råder och alla bidrar efter förmåga i proportion till produktionsbehovet och får efter behov i proportion till tillgången. Allt är fullständigt jämställt och jämlikt och utanförskap finns inte.

Kommunism har hittills aldrig införts eftersom modellen kräver att alla länder inför kommunismen samtidigt. Vägen till kommunismen är socialism och det är socialism med varierande grad av centralism som funnits i t.ex. det forna östblocket.

Kommunism som ideologi är baserad på en idealiserad människosyn, som utgör grunden för visionen om den mognare människan och det mognare samhället. Att kommunism är närmast hopplöst att realisera i vår samtid torde vara uppenbart, kanske är det även naivt att försöka — men… att inte ens försöka är att kapitulera inför ståndpunkten att människorna är och förblir brutala vildar, om än i snyggare kläder. I takt med vetenskapliga framsteg utvecklas dessutom både socialismen och den konceptuella kommunismen.

Steget till att hävda att kommunism (n.b. som aldrig har införts) eller för den delen socialism (vägen till kommunism) ligger till grund för storskaligt dödande är oöverstigligt stort (istället utgör socialismen grunden för välfärden). McCarthyism (i en liberalkonservativ kontext) brukar man benämna spridandet av desinformation om kommunism och förföljelse av kommunister.

PS. Låt mig föreslå att de som inte är bekanta med dagens idéer om kommunism läser:

  • Varat och Intet (Sartre),
  • Eldorado (Voltaire),
  • Kapitalet (Marx),
  • Stat och Revolution kap. 5 (Lenin),
  • Chomsky’s Anarchism (Chomsky),
  • Feminism utan gränser (Mohanty),
  • Välfärd utan tillväxt (Jackson),
  • Politisk Religion (Jping Zuo)

The anti-imperialist struggle and environmental issues: lessons of Thomas Sankara in Burkina Faso

After an article in Portuguese by
Ellen Monielle 2020-05-07

”The fight against desertification is a fight against imperialism. Imperialism is the incendiary of our forests and savannahs.” – Thomas Sankara

Thomas Sankara was the central leader of the popular and democratic revolution in the country Burkina Faso in West Africa from 1983 to 1987. In the early 1980s, Alto Volta — as the country was known until Sankara changed its name in 1984 — , a former French colony, faced a severe fiscal crisis, along with a political crisis. In this context, Sankara, defender of anti-imperialism and anti-colonialism, emerged as a spokesman for all African peoples who fought for better living conditions and against neocolonial oppression.
Moreover, it recognized the link between capitalist mode of production and consumption and environmental degradation. Taking into account the context of the time, Thomas Sankara was the first African president to perceive and recognize the protection of the environment as an emergency synonym, engaging in three main fights: against forest fires; against the wandering of cattle; and, finally, against the illegal cutting of firewood.
And so, when he took power in 1983, at the age of only 33, Sankara placed water, trees and life as fundamental and sacred elements in all the actions of the National Council of the Revolution (CNR), a congregation that led Burkina Faso. In addition, he created the committees for the Defense Of The Revolution (CDRs), formed by civil groups responsible for spreading the ideals of the revolution throughout the country’s villages. In this sense, it is the beginning of a revolutionary experience fueled by the desire for independence and the fight against imperialism.

In Sankara’s view, it was unacceptable to associate the African continent as an appendix of Western history. In this way, he vigorously defended in his speech the African search for greater self-sufficiency, reporting that it was time to “produce in Africa, transform in Africa and consume in Africa”. For this, in an arid country like Burkina Faso, being self-sufficient, in line with Sankara himself, meant the need to be environmentally sustainable.

“Imperialism is a system of exploitation that occurs not only in the brutal form of those who come with weapons to conquer territory. Imperialism often occurs in more subtle forms, such as a loan, food aid, blackmail. We are fighting against this system that allows a handful of men on Earth to rule all of humanity.” – Thomas Sankara

Therefore, Thomas Sankara made the protection and reforestation of Trees his priority and at events such as weddings, baptisms and visits of important personalities, it was celebrated with a planting ceremony. In addition to that the planting of trees should also be applied during international political summits or in the presentation of credibility letters to ambassadors.
In this perspective, ten million trees were planted under Burkina Faso in just fifteen months as part of a popular development program aimed at combating desertification. In the villages and valleys of the rivers, families were to plant a hundred trees a year in a vast operation called “popular harvest of Forest Seeds”, in order to supply the 7,000 nurseries.
In the national effort to reduce the consumption of firewood and to greet the New Year of 1986, all the children and students of the capital of Burkina Faso, Ouagadugu, built more than 3,500 improved stoves with their own hands, offering them to the mothers of the city. Thus, the cutting and sale of firewood were completely reorganized and strictly regulated. And as for the fires, all the criminal acts of burning were subject to trial and sanction by the people’s Courts of conciliation in the villages, and still, it is worth noting that the requirement to plant a certain number of trees was one of the sanctions issued by these courts.
In addition to this, it is necessary to recognize its commitment to family farming and food sovereignty.

Sankara yearned for food self-sufficiency and questioned:
“Where is imperialism? Look at your dishes when you eat. Rice and imported corn; that’s imperialism. To avoid this, let’s try to eat what we control.”

It therefore embraced agrarian reform to support small rural producers and cereal production, which before 1983 was close to 1.1 billion tonnes, rose to 1.6 billion tonnes in 1987. According to Jean Ziegler, former UN Special Rapporteur on the right to food, “Thomas Sankara overcame hunger. It made Burkina Faso self-sufficient in four years.”

Finally, Sankara illustrated how society’s resources are required to improve the lives of the majority, rather than benefit the enrichment of the minority. His example threatened the power of the presidents of the region and, more generally, the French presence in Africa, thus leading to his murder. Soon, Thomas Sankara awakened the African population to an anti-imperialist message and restoration of national honor, mainly through its environmental protection policies, after two decades of disillusionment and post-independence neocolonialism.

REFERENCES

B., Amber. Thomas Sankara: Imperialism is the Arsonist of our Forests and Savannas. 2018: https://anti-imperialism.org/2018/02/26/thomas-sankara-imperialism-is-the-arsonist-of-our-forests-and-savannas/.

DEMBÉLÉ, Demba Moussa. Thomas Sankara: an endogenous approach to development. Pambazuka News 651, 2013: https://www.thomassankara.net/thomas-sankara-an-endogenous-approach-to-development/?lang=en.

JAFFRÉ, Bruno. Thomas Sankara, precursos de lutas de hoje. 2013: http://www.thomassankara.net/thomas-sankara-precursos-de-lutas-de-hoje/.

LEPIDI, Pierre. Thomas Sankara, l’immortel. 2019: https://www.lemonde.fr/afrique/article/2019/12/31/thomas-sankara-l-immortel_6024468_3212.html.

OUDET, Maurice. L’héritage de Sankara sur les questions de l’écologie et de l’environnement. 2012: https://www.pambazuka.org/fr/pan-africanism/lh%C3%A9ritage-de-sankara-sur-les-questions-de-l%C3%A9cologie-et-de-lenvironnement.

RIDDELL, John. Exhuming Thomas Sankara: Anti-Imperialism in Burkina Faso, 1983–87. 2017: https://johnriddell.com/2017/08/18/exhuming-thomas-sankara-anti-imperialism-in-burkina-faso-1983-87/.

SANTOS, Gabriel. Em memória de Thomas Sankara, um revolucionário. 2019: https://esquerdaonline.com.br/2019/10/17/em-memoria-de-thomas-sankara-um-revolucionario/.

Nyheter, nöjesindustri, politik, politiska mål och påverkan.

Riktig kommunism har inte funnits sedan jägarstenåldern. Nu är det dags att definiera framtidens kommunism.

Alla regeringar och alla företag gör hela tiden sitt bästa för att påverka allmänheten. Genom propaganda, reklam och vinklade nyheter.

Alla framhåller sina fienders dåliga sidor och sina egna goda sidor. Ibland sker ren nyhetsförfalskning. Några klassiska exempel är Adolf Hitlers ursäkt för att anfalla Polen och Lyndon B Johnsons ursäkt att anfalla Vietnam — båda två baserade på att de länder de anföll skulle ha attackerat dem först. Samma sak sker dagligen, om än med mindre uppenbar agenda.

Indoktrineringen börjar redan i förskolan. Vi blir matade med att vårt system är det bästa och att den lokala kulturen är mer rättvis, mer etiskt fulländad och mer förlåtande än andra kulturer. Syftet är att motverka förändringar och få invånarna att känna sig tacksamma över att få ha ett så bra ledarskap och att få bo på en så fin plats.

Samtidigt som vi hela tiden matas med systemstödjande propaganda och får lära oss att veta vår plats i samhället, att veta hut och bli vid våra läster, matas vi med kritik mot andra system och andra kulturer. Dessutom infogas information som underblåser spänningar mellan samhällsgrupper. Sålänge vi inte kan enas kan eliten fortsätta att söndra och härska.

I slutet av 1960-talet var ett globalt uppvaknande på väg. Hippierörelsen växte sig för vart år starkare och systemkritiken blev alltmer högljudd. Med massiv propaganda lyckades eliten kväsa uppvaknandet och sedan mitten av 1970-talet har den reaktionära rörelsen lyckats frånta folket initiativet till progressiv förändring. Istället för att att fortsätta att minska klyftorna har eliten befäst sin makt och ytterligare ökar gapet mellan det vanliga folket och oligarkerna.

Människans materiella välstånd har dramatiskt ökat, så allt var inte bättre förr, men folkets inflytande har minskat med tiden. I grova drag: Under jägarstenåldern rådde en kommunistisk ordning där alla tvingades ta hand om varandra för att stammen skulle överleva; från jordbrukarstenålder till järnålder rådde syndikalismen där sockenstämmor och ting utgjorde beslutande och dömande organ; från medeltiden till upplysningstiden utvecklades staten och feodalismen; den moderna tiden inleddes i och med industrialiseringen på slutet av 1700-talet och efter franska revolutionen har en liberalkapitalistisk ordning varit tongivande. Med tiden har alltså större och större del av befolkningen förlorat i termer av både solidaritet och inflytande.

Vi kan konstatera att de försök som under 1900-talet gjordes att med planekonomisk socialism återinföra kommunismen varit katastrofala. I land efter land har vi sett att individens kreativa frihet tillintetgjorts av despotiska system. Detta är inte något vi vill se igen. Samtidigt har dessa system utgjort en välbehövlig motvikt till ohämmad marknadsekonomi. Efter Sovjetunionens fall har vi upplevt effekterna av ohämmad kapitalism.

Nu måste något göras. De bästa aspekterna av liberalism, socialism och syndikalism måste utgöra grunden för framtidens kommunism.

Konkreta förslag:

• Privat marknadsekonomi för små och medelstora företag.

• Statlig planekonomi för banker, infrastruktur, skola, vård, omsorg och medborgarlön.

• Förbjud korporativismen. Företag skall inte kunna köpa eller äga varandra. När ett företag når förvaltningsfasen och har över 200 anställda eller når ett resultat på över 500 miljoner bör det köpas av staten och förvaltas av de anställda.

• Flerfamiljshus skall ägas och förvaltas av de boende. Lägenheter skall inte säljas på en öppen marknad utan distribueras via kösystem. Insatsen skall kunna lånas till mot ränta motsvarande inflationen. Fastighetens och lägenhetens skick skall avgöra instansens storlek.

• Förmögenhetstak: ingen skall kunna äga mer än 500 miljoner. Arvs- och förmögenhetsskatt bör införas på belopp överstigande 50 miljoner.

• Kapitalmoms: en skatt på 1% på börstransaktioner bör införas.

• Moms: slopa momsen på livsmedel. Bibehåll övrig moms.

• Inkomsttak: den samlade inkomsten av tjänst och kapital skall inte kunna överstiga 10 miljoner.

• Basinkomst: inför beskattningsbar basinkomst om 20000 per månad för alla över 18 år. Avskaffa bidragssystemet.

• Vård och omsorg: gratis sjukvård, gratis tandvård, gratis barn- och äldreomsorg, gratis handikapphjälp, gratis mentalvård.

• Hjälpmedel: gratis glasögon, gratis menskopp, gratis handikapphjälpmedel.

• Kommunal skatt: 20% för alla, både på inkomst av tjänst och inkomst av kapital.

• Statlig skatt: progressiv på både inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Höj gränsen för statlig skatt till 12 basbelopp och slopa marginalskattegränsen på 50%. När den sammanlagda inkomsten når 10 miljoner skall marginalskatten nå 100%.

• Specialskatter: slopa alla specialskatter (grifteskatt, TV-skatt et c) förutom energiskatter.

• Polis: öka kvaliteten, inte kvantiteten. En särskild myndighet för övervakning av polismyndigheten behöver inrättas.

• Militär: skrota krigsmakten och bygg om militär utrustning och militärfordon till arbetsredskap och räddningsfordon.

• Kriminalvård: anpassa kriminalvården så att omskolning står i fokus. För livstidsdömda bör inrättas arbete så att vistelsen blir självfinansierad.

• Internationellt engagemang: låt Olof Palme och Fidel Castro vara ledstjärnor för vårt multilaterala politiska engagemang. Vi skall göra det som gynnar suveränitet och mänsklighetens rättigheter, inte det som gynnar diplomatiska förbindelser.

• Internationell solidaritet: vi skall driva internationell fördelningspolitik, inte villkorad allmosepolitik. Att dela med oss av vårt välstånd är en plikt, inte ett hjälpsamt frivilligt åtagande. Altruism, inte nationalegoism.

• Reformerat rättsväsen: både lagstiftning och tillämpning behöver revideras. Myndighetsbeslut rörande privatpersoner måste kunna överklagas till en folktribunal bestående av folkvalda utsedda av folket i allmänna val. Samma tribunal skall äga mandat att ansvarsbefria myndighetspersoner vid civil olydnad (t.ex. skall en polis som vägrat utföra en oetisk order kunna frias av tribunalen).

• Alkohol, tobak och droger: inför ransonering av alkohol, legalisera cannabis, förbjud tobak och nikotin. Skärp restriktionerna kring narkotikaklassade läkemedel, speciellt psykofarmaka.

• Arbeta långsiktigt för avskaffandet av nationsgränserna.

Optimized by Optimole