Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende.
Kubas president Fidel Castro hade hyllat Salvador Allendes valseger 1970 som den största revolutionära segern någonsin. En revolution via den borgerliga demokratins valurnor gav legitimitet åt det socialistiska systemskiftet på ett annat sätt än ett arbetare- och bondeuppror gjorde. Men hösten 1972 varnade kamrat Fidel Castro sin vän kamrat Salvador Allende för att klassfienden genom långsamheten i det chilenska systemskiftet fått utrymme att mobilisera. Storkapitalets tidningar spred omstörtande fascistpropaganda och trasproletariatets lojalitet skiftade från vänster till höger.
Det USA-stödda terroristdådet
Den 11 september 1973 attackerade USA-stödda terrorister presidentens residens La Moneda i Santiago de Chile.
Den 11 september 1973 genomförde Augusto Pinochets USA-stödda militärjunta, med hjälp av Richard Nixon, Henry Kissinger och CIA, en kupp mot den demokratiskt valde, socialistiske chilenske presidenten Salvador Allende, vilket ledde till att Chile förvandlades från demokrati land till en brutal diktatur.
Den 11 september 1973, under de flygräder och markattacker som föregick kuppen, höll Allende sitt sista tal, där han lovade att stanna kvar i presidentpalatset och avvisade erbjudanden om säker passage om han skulle välja exil framför konfrontation.
Mordet på Salvador Allende
Förrädaren Augusto Pinochet skulle bli kamrat Salvador Allendes bane.
Chile hade i årtionden hyllats som en ledstjärna för demokrati och politisk stabilitet medan resten av Sydamerika hade plågats av militärjuntor och diktatorer. Den chilenska demokratins sammanbrott avslutade en rad demokratiska regeringar i Chile, som hade hållit demokratiska val sedan 1932.
President Allende dog under kuppen. Juntan förklarade officiellt att han begick självmord med ett gevär som han fått av Fidel Castro, men nyligen upptäckta dokument indikerar att han mördades.
En nyliberal terrorregim
Över 3.000 chilenare mördades av Pinochet efter att han blivit diktator och över 40.000 fängslades och torterades av regimen, som hyllades av nyliberalismens ledstjärna Milton Friedman och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.
Från den 11 september 1973 till den 11 mars 1990 var de chilenska väpnade styrkorna, polisen och alla som var på samma linje som militärjuntan inblandade i att institutionalisera rädsla och terror i Chile.
De systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begicks av Chiles militärregering under general Augusto Pinochet omfattade grymma fysiska, psykiska och sexuella övergrepp.
De vanligaste formerna av statligt stödd tortyr som chilenska fångar fick utstå var elchocker, waterboarding, misshandel och sexuella övergrepp. En annan vanlig tortyrmekanism som användes var att “försvinna” de som ansågs vara potentiellt subversiva på grund av att de anslöt sig till vänsterpolitiska doktriner.
Taktiken att “försvinna” Pinochetregimens fiender genomfördes systematiskt under de fyra första åren av militärstyret. De “försvunna” hölls i hemlighet, utsattes för tortyr och 3.200 sågs aldrig mer.
USA försökte påverka valet 1970
USA:s och CIA:s stora insatser mot Allende inleddes redan 1970 i ett misslyckat försök att hindra hans val och tillträde till presidentposten.
Den 21 september 1970 förklarades Allende som segrare i det chilenska presidentvalet, men redan innan han tog över presidentposten rapporterade Edward Korry, USA:s ambassadör i Santiago, till Henry Kissinger: “När Allende väl kommer till makten kommer vi att göra allt som står i vår makt för att döma Chile och chilenarna till yttersta berövande och fattigdom”.
CIA-chefen Richard Helms träffade USA:s president Nixon och Henry Kissinger 1970, dagarna efter att Allende röstats in i ämbetet, och hade skrivit anteckningar om ett möte där presidenten krävde en kupp.
Där stod det: “En chans på tio kanske, men rädda Chile! /Värdig att spendera /inte orolig för de risker som är inblandade /ingen inblandning av ambassaden /10 000 000 dollar tillgängliga, mer om det behövs/ de bästa männen vi har/ spelplan/ få ekonomin att skrika /48 timmar för en handlingsplan”.
Den amerikanska administrationens långvariga fientlighet mot Allende och dess tidigare uppmuntran av en militärkupp mot honom var välkänd bland de chilenska kuppmakarna som till slut vidtog åtgärder på egen hand för att avsätta honom.
Även om CIA hävdar att de inte anstiftade kuppen som gjorde slut på Allendes regering den 11 september 1973, erkänner de att de var medvetna om militärens kupplaner, att de hade pågående underrättelseinhämtning med kuppmakarna och – eftersom CIA inte avrådde från maktövertagandet och hade försökt anstifta en kupp 1970 – att de troligen godkände och hjälpte till med kuppen.
Den USA/UK-stödda Pinochet-diktaturen skulle bestå fram till 1990.
De enda som hade rätt att avgöra om Allende skulle ha förbli Chiles president var det chilenska folket, genom demokratiska val, vilket gjorts i Chile sedan 1932, och inte CIA, Pinochet, Richard Nixon och Henry Kissinger.
🍚 Gluten-free bread made from rice, and rice only! I found the full recipe below by Chez Jorge on Facebook
This rice bread has a distinct mouthfeel, denser than regular white bread but chewy and fragrant in its own right.
This method was discovered through some Taiwanese and Japanese books, namely ones by Shiori. It’s amazing how blended rice goo can function so similar to gluten and bake into something with a soft, tight yet light crumb like this.
THE RECIPE: 4.6 dl (2 cups) raw white rice 2.3 dl (1 cup) water, room temp 3 tbsp vegetable oil or vegan butter 1 tsp salt 2 tbsp light-brown sugar or maple syrup 2¼ tsp instant yeast
DIRECTIONS: 1) Opt for rice that is naturally soft, springy, and fragrant. I found the best results with short-grain Japanese and Taiwanese rice; long-grain rice (like basmati, jasmine), glutinous rice, or rice flour all give poor results. Wash the rice like you would for cooking and soak in new water for 2 hrs, at room temp. 2) Drain rice well and add to a high-powered blender along with all ingredients, yeast last. Blend until very, very fine, about 2-3 mins; unblended grains will sink to the bottom, causing problems in the rising / baking process. Now the batter should be warm, about 40°C (105°F), no hotter. 3) Pour the batter into a lightly-greased non-stick loaf pan (consider parchment paper if yours isn’t non-stick). Mine is 24 cm x 10.5 cm x 9 cm. Whichever loaf pan you choose, make sure the batter only comes half-way up initially. 4) Cover and proof at 40°C (105°F, usually an oven’s lowest temp) until 1½ times the original size. Take the pan out and preheat the oven to 190°C (375°F). As soon as the batter rises to nearly 2 times the original size, bake uncovered for 35-40 mins, or until golden-brown on top. Be sure to spritz the top with water every now and then, as the rice batter is highly prone to drying-out. 5) Once baked, release the loaf onto a wire rack to cool. It’s best fresh, but can last a few days in the fridge.
Mombasa-Nairobi Standard Gauge Railway, byggd med kinesisk teknik, invigs i Kenya den 30 maj 2017. Foto:CFP
Den så kallade “kinesiska skuldfällan” är en lögn som USA och vissa andra västländer hittat på för att avleda ansvar och skuld, sade kamrat Wang Wenbin, talesperson för det kinesiska utrikesministeriet, på torsdagen.
USA:s utrikesminister Antony Blinken sade nyligen, vid ett besök i Afrika, att Kina låser in utvecklingsländer i en skuldfälla. Påståendet är helt grundlöst och baseras dels på det felaktiga antagandet att de policyer som Västeuropa, Nordamerika, Japan, Sydkorea, Australien och de av väst kontrollerade Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanksgruppen (WBG) även tillämpas av Kina, och dels på fabricerade uppgifter om fördelningen av utvecklingsländernas skuldbörda.
Kina fördömer anklagelsen om “kinesisk skuldfälla” som en lögn som enkelt kan motbevisas
“Deras påstående mot Kina är helt enkelt ohållbart”, sade Wang som svar på anklagelsen från Antony Blinken.
Wang hänvisade till att utvecklingsländerna huvudsakligen lånar från kommersiella och multilaterala långivare. Enligt Världsbankens internationella skuldstatistik stod kommersiella och multilaterala långivare i slutet av 2020 för 40 procent respektive 34 procent av den offentliga utlandsskulden i 82 låginkomstländer och lägre medelinkomstländer. Bilaterala officiella långivare stod vid samma tidpunkt för 26 procent och Kina för mindre än 10 procent.
Utvecklingsländerna har under de senaste åren huvudsakligen lånat sina nya skulder från västerländska kommersiella långivare och multilaterala institutioner.
Enligt statistik från Världsbanken stod kommersiella, multilaterala och bilaterala officiella skulder mellan 2015 och 2020 för 42 procent, 35 procent respektive 23 procent av de nya offentliga utlandsskulderna på 475,2 miljarder dollar i låg- och lägre medelinkomstländernas nya offentliga utlandsskulder.
De flesta kommersiella skulderna, eller 39 procent av de totala nya skulderna, finansieras med statsobligationer på den internationella finansmarknaden. En undersökning av Eurodad om 31 nyckelländer med skuldsättning visade att 95 procent av ländernas statsobligationer ägdes av västerländska finansinstitut, sade Wang.
Wang betonade att utvecklingsländernas betalning av skulder på medellång och lång sikt huvudsakligen flödade till västerländska kommersiella fordringsägare och multilaterala institutioner. Räntan på Kinas officiella och kommersiella lån till utvecklingsländer är både fast och mycket lägre än såväl räntan på tioåriga statsobligationer som på kommersiella lån, som dessutom ofta tecknas med rörlig ränta, från andra länder. Dessutom efterskänker Kina regelbundet utan motkrav skulder till länder med betalningssvårigheter.
Enligt Världsbankens beräkningar måste låginkomstländer och lägre medelinkomstländer göra återbetalningar av kapital och räntor till ett värde av 940 miljarder dollar under de kommande sju åren, varav 356,6 miljarder dollar till västerländska kommersiella fordringsägare och 273 miljarder dollar till multilaterala institutioner, 67 procent av de totala betalningarna som ska göras. Endast 14 procent av deras totala betalningar, eller 130,8 miljarder dollar, kommer att gå till den kinesiska regeringen och kommersiella institutioner.
De kommer att behöva betala mer än 300 miljarder dollar till innehavare av statsobligationer, varav de flesta är västerländska finansinstitut, som helt klart är den största källan till skuldtjänsttryck för de låntagande länderna, sade Wang.
Han sade att det är mycket dyrare att låna från västerländska kommersiella kreditgivare än från Kina. Ta Afrika som exempel: Enligt uppskattningar från Storbritanniens Debt Justice, som bygger på uppgifter från Världsbanken, är räntan på Kinas officiella och kommersiella lån till afrikanska länder lägre än räntan (på 5 procent) på kommersiella lån från andra länder. De är också mycket lägre än räntorna (4-10 procent) på tioåriga statsobligationer, enligt siffror från Afrikanska utvecklingsbanken.
Dessutom har de statliga lånen från Kina en fast ränta, medan västerländska kommersiella långivare ofta tillämpar en fluktuerande ränta. När den amerikanska dollarn går in i sin räntehöjningscykel står gäldenärsländerna inför ett växande tryck på återbetalning, sade Wang.
Talesmannen påpekade att västliga kommersiella kreditgivare och multilaterala institutioner har varit frånvarande i de globala ansträngningarna för skuldlättnad och inställda tjänster.
Kina har genomfört G20-initiativet för uppskjutande av skuldtjänster och är den största bidragsgivaren till insatsen. Däremot har västerländska kommersiella kreditgivare och multilaterala institutioner, som innehar den största delen av skulderna, hävdat att de måste behålla sin kreditvärdighet och har därför vägrat att delta i ansträngningarna och misslyckats med att ge proportionerliga bidrag för att lätta utvecklingsländernas skuldbörda, tillade Wang.
“När vissa politiker och medier i USA och vissa andra västländer trots dessa fakta gör stor sak av den så kallade “kinesiska skuldfällan” är deras verkliga syfte att skapa en narrativ fälla för att så oenighet mellan Kina och andra utvecklingsländer, hindra deras samarbete och störa utvecklingsländernas tillväxt”, sade Wang.
“Men utvecklingsländerna och människor med insikt från resten av det internationella samfundet kommer inte att falla för detta”, sade han.
I torsdags meddelade Kinas statsråd och utrikesminister Wang Yi att Kina kommer att avstå från 23 räntefria lån till 17 afrikanska länder som hade förfallit i slutet av 2021
“Kina kommer att fortsätta att aktivt stödja och delta i byggandet av större infrastruktur i Afrika genom finansiering, investeringar och bistånd”, sade han vid ett möte där man gick igenom de framsteg som gjorts när det gäller samarbetet mellan Kina och Afrika.
“Vi kommer också att fortsätta att öka importen från Afrika, stödja en större utveckling av Afrikas jordbruks- och tillverkningssektorer och utöka samarbetet inom framväxande branscher som den digitala ekonomin, hälsovård samt gröna och koldioxidsnåla sektorer”, tillade han.
Kinas utrikesminister lägger fram nya förslag om att bygga upp en gemenskap mellan Kina och Afrika med en gemensam framtid
Kamrat Wang Yi, utrikesminister för Folkrepubliken Kina, var värd för samordnarmötet om genomförandet av uppföljningsåtgärderna från den åttonde ministerkonferensen i FOCAC-forumet, som hölls via videolänk den 18 augusti 2022. Foto: Kinesiska utrikesdepartementet.
Kinas statsråd och utrikesminister Wang Yi föreslog på torsdagen att man ska bygga upp en kinesisk-afrikansk gemenskap med en gemensam framtid i den nya eran vid ett möte för att se över de framsteg som gjorts i samarbetet mellan Kina och Afrika.
Vid den åttonde ministerkonferensen för forumet för samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC) som hölls i Dakar i Senegal i november förra året meddelade Kina att man skulle genomföra nio program tillsammans med afrikanska länder, vilket visar på ett uthålligt samarbete och engagemang för kontinenten.
Wang sade att de två sidorna hade genomfört dessa beslut med goda framsteg och gett påtagliga fördelar för det afrikanska folket i sitt tal vid samordnarmötet om genomförandet av uppföljningsåtgärderna från den åttonde ministerkonferensen för forumet för samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC), som han var värd för via videolänk.
Kina och Afrika har arbetat med absolut uppriktighet för att värna om internationell rättvisa, driva på infrastrukturbyggandet för att underlätta Afrikas industrialiseringsdrift, gemensamt hantera den globala livsmedelskrisen och COVID-19-pandemin, sträva efter en hållbar utveckling genom samarbete om ren energi och åtgärder mot klimatförändringarna samt främja regional fred och stabilitet, sade Wang.
Wang noterade att detta år markerar 20-årsdagen av grundandet av Afrikanska unionen (AU) och sade att Kina och Afrika bör förena sig närmare för att driva gemensam utveckling och vitalisering och allvarligt bygga upp en kinesisk-afrikansk gemenskap med en gemensam framtid i den nya eran.
Han framlade sedan ett fempunktsförslag:
För det första bör båda sidor upprätthålla principen om uppriktighet, verkliga resultat, vänskap och god tro samt stärka enigheten och det ömsesidiga biståndet. Kina är redo att samarbeta med Afrika för att föra fram de fem principerna för fredlig samexistens, praktisera verklig multilateralism och gemensamt skydda utvecklingsländernas legitima rättigheter och intressen.
För det andra bör båda sidor engagera sig för gemensam utveckling. Kina kommer att fortsätta att ta en aktiv roll i Afrikas stora infrastrukturbyggande, fortsätta att öka importen från Afrika, stödja tillväxten av Afrikas jordbruk och tillverkningsindustrier och utvidga samarbetet inom framväxande industrier.
För det tredje bör båda sidor engagera sig för oberoende och gemensamt främja regional fred. Kina kommer att fortsätta att stödja afrikanska lösningar på afrikanska frågor, motsätta sig extern inblandning i afrikanska länders inre angelägenheter och motsätta sig att skapa konfrontationer och konflikter i Afrika.
För det fjärde bör båda sidor upprätthålla den traditionella vänskapen och främja utbytet mellan människor. Kina är redo att övervinna svårigheter som orsakats av pandemin och hjälpa afrikanska studenter som tidigare studerat i Kina att återvända. Kina stöder tankesmedjor, medier, icke-statliga organisationer, ungdomar och kvinnor på båda sidor för att stärka utbyte och samarbete.
För det femte bör båda sidor hålla fast vid öppenhet och win-win-samarbete för att främja en sund utveckling av det internationella samarbetet med Afrika.
I mötet deltog Aissata Tall Sall, utrikesminister i Senegal, det afrikanska land som är medordförande i FOCAC, samt företrädare för afrikanska subregioner och AU-kommissionen och diplomatiska sändebud från afrikanska länder i Kina.
De bekräftade på nytt att de håller fast vid principerna om internationell rättvisa, icke-inblandning i inre angelägenheter och principen om ett Kina, och att de stöder Kinas ansträngningar för att värna om nationell suveränitet och territoriell integritet.
Den afrikanska sidan är villig att samarbeta med Kina för att fortsätta att stärka uppbyggnaden av forummekanismer och främja en kontinuerlig uppgradering av samarbetet mellan Afrika och Kina, enligt de afrikanska diplomaterna.
Mötet antog också det gemensamma uttalandet från samordnarmötet om genomförandet av uppföljningsåtgärderna från FOCAC:s åttonde ministerkonferens.
De kulturella och historiska element som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, omfattande, mångsidig och händelserik historia tillsammans.
Detta skulle vara väsentligt om den kris som vi upplever i dag hade sina rötter i historien. Den är emellertid en produkt av nutiden. Det krig som vi ser i dag kommer inte från våra far- eller morföräldrar, våra farföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi har skapat denna kris. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara utnyttjat befintlig dynamik och utnyttjat Ukraina för att uppfylla en gammal dröm: att försöka sänka Ryssland. Chrystia Freelands, Antony Blinkens, Victoria Nulands och Olaf Scholz farfars farfar hade den drömmen; vi förverkligade den.
Hur vi förstår kriser avgör hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Detta är vad som händer i Ukraina. I detta fall är antalet frågor så enormt att vi inte kommer att kunna diskutera dem här. Låt mig bara fokusera på några av dem.
Gav James Baker löften om att begränsa Natos expansion österut till Michail Gorbatjov 1990?
År 2021 förklarade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att “det fanns aldrig något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall”. Detta påstående är fortfarande utbrett bland självutnämnda Rysslandsexperter, som förklarar att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller skriftligt avtal. Detta argument är lite förenklat och falskt.
Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut av Nordatlantiska rådet (NAC) som förkroppsligar sådana löften. Men det betyder inte att de inte har formulerats, eller att de formulerades av lättsinnighet!
I dag har vi en känsla av att Sovjetunionen, efter att ha “förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Detta är inte sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen de jure en vetorätt mot Tysklands återförening. Med andra ord var västländerna tvungna att få dess samtycke, i utbyte mot vilket Gorbatjov krävde ett åtagande att inte utvidga Nato. Man får inte glömma att Sovjetunionen 1990 fortfarande existerade och att det ännu inte var fråga om att avveckla det, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen befann sig därför inte i en svag ställning och kunde förhindra återföreningen.
Detta bekräftades av Hans-Dietrich Genscher, Tysklands utrikesminister, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:
Genscher varnade dock för att varje försök att utvidga [Natos] militära räckvidd till den tyska demokratiska republikens (DDR:s) territorium skulle blockera den tyska återföreningen.
Tysklands återförening fick två stora konsekvenser för Sovjetunionen: tillbakadragandet av Gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, och försvinnandet av en betydande del av dess skyddande “glacis”. Med andra ord skulle varje åtgärd ske på bekostnad av dess säkerhet. Detta är anledningen till att Genscher förklarade:
…Förändringarna i Östeuropa och den tyska enighetsprocessen skulle inte “undergräva Sovjets säkerhetsintressen”. Därför bör Nato utesluta en “utvidgning av sitt territorium österut, dvs. att närma sig de sovjetiska gränserna”.
I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Natos doktrin var oförändrad. Därför uttryckte Michail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att lugna Gorbatjovs oro förklarade Baker den 9 februari 1990 följande:
Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att få garantier för att om USA upprätthåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att sprida sig österut.
Löften gavs alltså helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ, för att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats. Gorbatjov accepterade Tysklands återförening endast därför att han hade fått försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, från förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, från Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, från president François Mitterrand, men också från CIA:s chef Robert Gates och Manfred Wörner, Natos dåvarande generalsekreterare.
Den 17 maj 1990 förklarade Manfred Wörner, Natos generalsekreterare, i ett tal i Bryssel:
Det faktum att vi är beredda att inte placera ut en Nato-armé utanför det tyska territoriet ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.
I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker, i den tyska tidskriften Der Spiegel ett avklassificerat SECRET-dokument av den 6 mars 1991, som skrevs efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. I dokumentet återges den tyske företrädaren Jürgen Chrobogs ord:
Vi klargjorde under 2+4-förhandlingarna att vi inte skulle utvidga Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Polen och de andra länderna medlemskap i Nato.
Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.
Så, skriftligt protokoll eller ej, det blev en “överenskommelse”, helt enkelt för att en “överenskommelse” var oundviklig. I internationell rätt är ett “löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (“promissio est servanda”). De som förnekar detta i dag är helt enkelt personer som inte känner till värdet av ett visst ord.
Har Vladimir Putin åsidosatt Budapestmemorandumet (1994)?
I februari 2022, vid säkerhetsforumet i München, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapestmemorandumet från 1994 och hotade med att bli en kärnvapenmakt igen. Det är dock osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och kärnvapenmakterna kommer inte heller att tillåta det. Zelensky och Putin vet detta. Faktum är att Zelensky inte använder memorandumet för att få kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot detta fördrag. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländerna som gisslan. För att förstå detta måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt “glömts bort” av våra historiker.
Den 20 januari 1991, före Ukrainas självständighet, uppmanades krimborna att i en folkomröstning välja mellan två alternativ: att stanna kvar i Kiev eller att återgå till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på röstsedeln var följande:
Är du för att återställa den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som ett subjekt i Sovjetunionen och en medlem av unionsfördraget?
Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av krimborna gick med på att knytas till Moskva. Den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim (ASSR Krim), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av Ukrainska SSR:s högsta sovjet. Den 17 mars anordnade Moskva en folkomröstning om bibehållande av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade krimbornas beslut. I detta skede stod Krim under Moskvas och inte Kievs kontroll, medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning om självständighet förblev krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte längre kände sig berörda.
Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att det senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krimparlamentet “Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, som gav den status som självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution. Staden Sevastopol, som under det kommunistiska systemet styrdes direkt av Moskva, befann sig i en liknande situation, eftersom den 1991 integrerades av Ukraina utanför all laglighet. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.
Genom att underteckna Budapestmemorandumet 1994 överlämnade Ukraina de kärnvapen från före detta Sovjetunionen som fanns kvar på dess territorium i utbyte mot “sin säkerhet, sitt oberoende och sin territoriella integritet”. I detta skede ansåg Krim att det de jure inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. Regeringen i Kiev å sin sida kände sig stärkt av memorandumet. Därför avskaffade den den 17 mars 1995 med våld Krimförfattningen. Den skickade sina specialstyrkor för att störta Jurij Mechkov, Krims president, och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för Krims anslutning till Ryssland. En händelse som knappt rapporterades av västerländska medier.
Krim styrdes sedan på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krimparlamentet i oktober 1995 formulerade en ny konstitution som återinförde den autonoma republiken Krim. Den nya konstitutionen ratificerades av Krimparlamentet den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den ryskspråkiga minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet i utbyte – och detta är mycket viktigt – mot en garanti för “skyddet av de nationella minoriteternas etniska, kulturella, språkliga och religiösa ursprung på deras territorium”.
Den 23 februari 2014 kom de nya myndigheterna i Kiev inte bara ut ur en statskupp som definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var valda, utan genom att upphäva Kivalov-Kolesnitjenko-lagen om officiella språk från 2012 respekterade de inte längre denna garanti i 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva det “återvändande” till Ryssland som de hade fått 30 år tidigare.
Den 4 mars frågade en journalist Vladimir Putin under hans presskonferens om situationen i Ukraina: “Hur ser du på Krims framtid? Tänker ni er möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” svarade han:
Nej, vi överväger inte det. I allmänhet anser jag att endast invånarna i ett visst land som är fria att bestämma och säkra kan och bör bestämma sin framtid. Om denna rättighet har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så är det ingen som utesluter nationernas rätt till självbestämmande, som, såvitt jag vet, fastställs i flera FN-dokument. Vi kommer dock inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att ge näring åt sådana känslor.
Den 6 mars beslutade Krimparlamentet att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om en anslutning till Ryssland.
I och med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det juridiskt sett hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför det förnyade sin begäran om att knytas till Moskva, liksom i januari 1991.
Dessutom hade avtalet om styrkestatus (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland om stationering av trupper på Krim och i Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på detta territorium. Krimbefolkningen, som med rätta kände sig förrådd av regeringen i Kiev, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.
Den 19 februari 2022 satte Anka Feldhusen, Tysklands ambassadör i Kiev, käppar i hjulet genom att i TV-kanalen Ukraina 24 förklara att Budapestmemorandumet inte var juridiskt bindande. Detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på den amerikanska ambassadens webbplats i Minsk.
Hela västvärldens berättelse om “annekteringen” av Krim bygger på en omskrivning av historien och på att man döljer folkomröstningen från 1991, som existerade och var helt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 citeras fortfarande flitigt sedan februari 2022, men västvärldens berättelse ignorerar helt enkelt vänskapsfördraget från 1997, som är orsaken till missnöjet bland de rysktalande ukrainska medborgarna.
Är den ukrainska regeringen legitim?
Ryssarna anser fortfarande att regimskiftet som skedde 2014 är illegitimt, eftersom det inte skedde genom en konstitutionell process och utan stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.
Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser, med olika aktörer. I dag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda “demokratisk impuls”: Ett sätt att bekräfta de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.
Till en början samlades befolkningen i Kiev på gatorna, besviken över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Regimskifte låg inte i luften. Detta var ett enkelt uttryck för missnöje.
I motsats till vad västvärlden hävdar var Ukraina då djupt splittrat i frågan om ett närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013 av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS) visar att det var delat nästan exakt “50/50” mellan dem som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och dem som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt knuten till Ryssland, och arbetstagarna fruktade att ett avtal som utesluter Ryssland skulle ta död på deras jobb. Det är vad som till slut skulle hända. I själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.
I Washington Post konstaterade Henry Kissinger, Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare, att Europeiska unionen “bidrog till att förvandla en förhandling till en kris”.
Det som hände senare involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper som kom från den västra delen av landet. Våld utbröt och regeringen drog sig tillbaka, efter att ha undertecknat ett avtal med upprorsmakarna om nyval. Men detta glömdes snabbt bort.
Det var inget mindre än en statskupp, ledd av Förenta staterna med stöd av Europeiska unionen, och genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som “öppet och ärligt” och som hade “erbjudit en imponerande demonstration av demokrati”. I december 2014 sade George Friedman, ordförande för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, i en intervju:
Ryssland definierar den händelse som ägde rum i början av året [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och faktum är att det var den mest uppenbara [kuppen] i historien.
Till skillnad från europeiska observatörer var Atlantrådet, trots att det är starkt för Nato, snabbt ute för att konstatera att Maidan-revolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. Rådet noterade att de reformer som Ukraina lovat inte hade genomförts och att västmedia höll fast vid en akritisk “svartvit” berättelse.
Ett telefonsamtal mellan Victoria Nuland, dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien, och Geoffrey Pyatt, USA:s ambassadör i Kiev, som avslöjats av BBC, visar att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, i strid med ukrainarna och européerna. Detta samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda “F*** the EU!”
Kuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller i form. Den var ett verk av en minoritet ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Deras första lagstiftningshandling, den 23 februari 2014, var att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, som fastställde det ryska språket som ett officiellt språk vid sidan av ukrainska. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i den södra delen av landet, mot myndigheter som de inte hade valt.
I juli 2019 konstaterade International Crisis Group (som finansieras av flera europeiska länder och Open Society Foundation):
Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […] Protesterna organiserades av lokala medborgare som hävdade att de representerade den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över den regeringens senare övergivna åtgärder för att förhindra officiell användning av det ryska språket i hela landet.
“Rebels without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine”, International Crisis Group, Europe Report N° 254, 16 juli 2019, s. 2
Västvärldens försök att legitimera denna högerextrema kupp i Kiev ledde till att oppositionen gömdes undan i den södra delen av landet. För att presentera denna revolution som demokratisk maskerades den verkliga “västliga handen” skickligt av den imaginära “ryska handen”. På så sätt skapades myten om ett ryskt militärt ingripande. Påståendena om en rysk militär närvaro var definitivt falska, en händelse chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015 att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.
Till råga på allt fick Ukraina ingen legitimitet genom sitt sätt att hantera upproret. Under 2014-2015, dåligt rådgivna av Natos militär, förde Ukraina ett krig som bara kunde leda till dess nederlag: man betraktade befolkningen i Donbass och på Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomisternas “hjärtan och sinnen”. I stället har dess strategi varit att straffa folket ännu mer. Banktjänster stoppades, ekonomiska förbindelser med de autonoma regionerna bröts helt enkelt, och Krim fick inte längre något dricksvatten.
Detta är anledningen till att det finns så många civila offer i Donbass, och till att den ryska befolkningen fortfarande i dag står i majoritet bakom sin regering. Konfliktens 14 000 offer tenderar att tillskrivas de “ryska inkräktarna” och de så kallade “separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 procent av de civila offren resultatet av ukrainska beskjutningar. Som vi kan se massakrerar den ukrainska regeringen sitt eget folk med hjälp, finansiering och råd från Natos militär, länderna i Europeiska unionen, som försvarar sina värderingar.
I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i de ukrainska regionerna Donetsk och Lugansk att hålla folkomröstningar om självbestämmande i Folkrepubliken Donetsk (som godkändes av 89 procent) och i Folkrepubliken Lugansk (som godkändes av 96 procent). Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om “självständighet” är det folkomröstningar om “självbestämmande” eller “autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 talade våra medier konsekvent om “separatister” och “separatistiska republiker”. I verkligheten, som det står i Minsk-avtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte “självständighet”, utan en “autonomi” inom Ukraina, med möjlighet att använda sitt eget språk och sina egna seder och bruk.
Är Nato en försvarsallians?
Natos syfte är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato utformades som en försvarsallians, även om nyligen avklassificerade amerikanska dokument visar att Sovjet uppenbarligen inte hade för avsikt att angripa västvärlden.
För ryssarna är frågan om huruvida Nato är offensivt eller defensivt ovidkommande. För att förstå Putins ståndpunkt måste vi beakta två saker som västliga kommentatorer vanligtvis förbiser: Natos utvidgning österut och USA:s gradvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ram.
Så länge USA inte placerade ut missiler i närheten av sina gränser brydde sig Ryssland inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland självt övervägde att ansöka om medlemskap. Men problem uppstod 2001, när George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och placera ut antiballistiska missiler i Östeuropa. Syftet med ABM-fördraget var att begränsa användningen av försvarsmissiler, med tanken att bibehålla avskräckningseffekten av ömsesidig förstörelse genom att tillåta att beslutsfattande organ skyddas av en ballistisk sköld (för att bevara förhandlingskapaciteten). Det begränsade således utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner (särskilt runt Washington DC och Moskva) och förbjöd den utanför nationella territorier.
Sedan dess har USA successivt dragit sig ur alla de vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM-fördraget (2002), Open Skies-fördraget (2018) och INF-fördraget (Intermediate-range Nuclear Forces) (2019).
År 2019 motiverade Donald Trump sitt tillbakadragande från INF-fördraget med påstådda överträdelser från rysk sida. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa överträdelser. I själva verket försökte USA helt enkelt komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS-missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att avlyssna iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt ifrågasätter amerikanernas goda vilja:
Det första är att det inte finns några tecken på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin förklarade inför ett utskott i den amerikanska senaten.
Det andra är att dessa system använder Mk41-lanseringar, som kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Anläggningen i Radzikowo i Polen ligger 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.
Bush- och Trumpadministrationerna sade att de system som satts upp i Europa var rent defensiva. Även om det teoretiskt sett är sant är det dock tekniskt och strategiskt falskt. För det tvivel som gjorde det möjligt att installera dem är samma tvivel som ryssarna legitimt skulle kunna ha i händelse av en konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan faktiskt leda till en kärnvapenkonflikt. I händelse av en konflikt skulle det nämligen inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som är laddade i systemen – ska ryssarna därför vänta på explosioner innan de reagerar? I själva verket känner vi till svaret: Eftersom det inte finns någon tid för tidig varning skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att avgöra vilken typ av missil som avfyras, och de skulle därför tvingas att reagera i förebyggande syfte med en kärnvapenattack.
Vladimir Putin ser inte bara detta som en risk för Rysslands säkerhet, utan han konstaterar också att Förenta staterna i allt högre grad åsidosätter internationell rätt för att föra en ensidig politik. Därför säger Vladimir Putin att europeiska länder kan dras in i en kärnvapenkonflikt utan att vilja det. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva i februari.
Finland och Sverige in i Nato – en bra idé?
Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att slå till mot rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att skydda sitt eget territorium från kärnvapen motattacker.
Dessutom har dessa två länder, som uppfyllde de kriterier för neutralitet som Ryssland skulle vilja ha för sina direkta grannar, medvetet placerat sig i Rysslands kärnvapenkorsning. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsskådeplatsen. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa skulle de ryska styrkorna främst vara engagerade i Centraleuropa och kunna använda sina kärnvapenarméer för att “flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, utan någon som helst risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.
Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?
Warszawapakten skapades strax efter det att Tyskland anslutit sig till Nato, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära insats var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer utom Albanien och Rumänien). Denna händelse ledde till att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare, och att Rumänien slutade att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Därför är det inte korrekt att hävda att ingen var fri att lämna fördraget.
Om författaren: Jacques Baud är en mycket respekterad geopolitisk expert som har publicerat många artiklar och böcker, bland annat Poutine: Maître du jeu? Gouverner avec les fake news och L'Affaire Navalny.
Tinabal är en god proteinkälla i alla måltider. Det är en typ av fiskberedning som påminner mycket om vår egen läckra surströmming. Den är populär på Filippinerna, speciellt i Bisayas, och de vanligaste fiskarterna för Tinabal är papegojfisk och fregattonfisk, men alla förekommande fisksorter används.
Tinabal lakas ur i rinnande färskvatten i tre till fyra timmar innan den äts. Den passar bra som huvudrätt tillsammans med grönsaker, antingen som den är eller stekt och sauterad med tomater, men även som sovel med rå lök till förrätt.
Det är så enkelt att göra Tinabal att detta recept kanske också kan vara en bra inkomstkälla för den som vill sälja mellanmål på badstranden.
Tvätta fisken noggrant med friskt vatten.
Fjälla och ta ur fisken och skölj den noggrant.
Dela fisken om den är större än strömming.
Låt den rengjorda fisken dra i tioprocentig saltlösning i en till två timmar.
Låt den rinna av i några minuter.
Varva fisken med grovsalt i en hink eller en skål.
Häll efter ett dygn av vätskan som bildats och packa om fisken med grovsalt.
Israeliska styrkor använde 16-åriga Ahed Mohammad Rida Mereb som mänsklig sköld i Jenin den 13 maj. (Foto: Familjen Mereb).
Israeliska soldater använde en 16-årig palestinsk flicka som mänsklig sköld framför ett israeliskt militärfordon när de var utplacerade i den norra ockuperade staden Jenin på Västbanken förra veckan.
Ca kl. 8:00 på morgonen den 13 maj tvingade israeliska soldater 16-åriga Ahed Mohammad Rida Mereb att ställa sig framför ett israeliskt militärfordon i stadsdelen Al Hadaf i Jenin. Detta skedde när den palestinska motståndsrörelsen sköt kraftigt mot de israeliska styrkornas position. Det framgår av information som samlats in av DCI Palestina. De israeliska styrkorna beordrade Ahed att stå framför militärfordonet i cirka två timmar, medan de satt inne i fordonet.
“Internationell lag är tydlig och förbjuder absolut att beväpnade styrkor eller beväpnade grupper använder barn som mänskliga sköldar”, säger Ayed Abu Eqtaish, chef för programmet för ansvarsskyldighet vid DCIP, Defense for Children International – Palestina. “Israeliska styrkor som avsiktligt utsätter ett barn för allvarlig fara för att skydda sig själva begår krigsbrott.”
De israeliska styrkorna belägrade familjen Merebs hem runt klockan sex på morgonen den 13 maj i syfte att arrestera Aheds 20-årige bror, enligt dokumentation som DCIP samlat in. De beordrade Ahed, hennes föräldrar och hennes två yngre bröder att lämna huset och stanna på en gårdsplan på andra sidan gatan.
Det utbröt eldväxling mellan de israeliska styrkorna och Aheds äldre bror, som stannade kvar i huset. Vid åttatiden på morgonen var flera palestinska män engagerade i kraftigt eldgivning mot ett israeliskt militärfordon, och då beordrades Ahed av dess besättning att ställa sig framför fordonet.
“Kulor sköts mot militärfordonet från alla håll”, berättade Ahed för DCIP. “Jag darrade och grät och skrek till soldaterna att de skulle ta bort mig eftersom kulorna ven runt mitt huvud, men en av dem beordrade mig på arabiska genom ett litet fönster i militärfordonet: ‘Stanna där du är och rör dig inte. Du är en terrorist. Stå kvar på din plats tills du tar farväl av din bror.’”
Ahed försökte luta huvudet åt sidan för att undvika kulorna, men de israeliska soldaterna beordrade henne att stå rakt upp. Ahed stod framför det israeliska militärfordonet i ungefär två timmar innan hon sprang till ett närliggande träd och föll ihop på marken.
Ungefär två timmar senare evakuerade israeliska styrkor Aheds tvåvåningshus, där hon bodde tillsammans med sina föräldrar, tre bröder, mor- och farföräldrar, två farbröder och deras fruar samt deras åtta barn i åldrarna ett till elva år. Efter att familjen hade evakuerats bombade israeliska styrkor huset med raketdrivna granater, vilket ledde till att huset fattade eld. Israeliska styrkor sköt också skarpt mot huset.
De israeliska styrkorna drog sig tillbaka från Aheds grannskap vid elvatiden. Hon fick veta att de israeliska styrkorna arresterat hennes bror och att de boende i grannskapet skrivit på sociala medier att hon användes som mänsklig sköld av de israeliska styrkorna, vilket fått de palestinska skyttarna att sluta att skjuta mot det israeliska militärfordonet.
Ahed fördes med privatfordon till Jenins sjukhus och behandlades för intensiv psykisk stress och svår syrebrist.
Användning av civila som mänskliga sköldar, där civila tvingas att direkt bistå militära operationer eller används för att skydda väpnade styrkor eller väpnade grupper eller objekt från angrepp, är förbjudet enligt internationell rätt. Detta är också förbjudet enligt israelisk lag enligt ett beslut från 2005 av Israels högsta domstol.
Sedan 2005 har DCIP dokumenterat minst 25 fall där palestinska barn använts som mänskliga sköldar av den israeliska armén. Ett av dessa fall ledde till att två soldater dömdes för “olämpligt beteende” och “överskridande av auktoritet”. Båda degraderades i rang och fick tre månaders villkorlig dom.
DCI, Defence for Children International grundades 1979 och är en världsomspännande rörelse för barns rättigheter. Var och en av DCI:s nationella sektioner arbetar med de barnrättsfrågor som är mest relevanta i deras respektive nationella sammanhang.
DCI generalsekretariat har sitt säte i Genève, Schweiz och spelar en avgörande roll i bevakning och förespråkande av barns rättigheter inom FN:s organ för mänskliga rättigheter. DCI World Service Foundation, med säte i Bryssel, skapades 2016 för att påverka EU:s institutioner.
"Vi dödade oskyldiga människor": pensionerade colombianska arméofficerare erkänner att de mördat civila.
Tio pensionerade soldater och en civilist erkänner att de kidnappat och mördat 120 oskyldiga bönder och utmålat dem som vänstergerillakrigare som dödats i strid. av Tanya Wadhwa för peoples dispatch den 29 april 2022.
Vid en nyligen genomförd utfrågning i JEP erkände tio pensionerade soldater att de mördat 120 oskyldiga bönder och presenterat dem för myndigheterna som vänstergerillakrigare som dödats i strid mellan 2007 och 2008. Offrens familjer kräver fortfarande att få veta vem som gav ordern. Foto: Kienyke
Tio pensionerade colombianska militärer erkände att de kidnappat och mördat över hundra civila och presenterat de dödade för myndigheterna som vänstergerillas fallna i strid under “upprorsbekämpande operationer” på 2000-talet. Erkännandena gjordes under offentliga utfrågningar anordnade av “organet för erkännande av sanningen inom den särskilda rättskipningen för fred” (JEP) i departementet Norte de Santander den 26 och 27 april 2022. Det skedde i ärende 03 som utreder “de falska positiva fallen” i Catatumbo-regionen i departementet. Vid utfrågningarna deltog familjemedlemmar till ett 50-tal offer.
Den 26 och 27 april 2022 vittnade en före detta general, fyra överstar, fem andra officerare och en civilist inför rätten. De erkände offentligt att de deltagit i det påtvingade försvinnandet och de utomrättsliga avrättningarna av 120 unga bönder från staden Ocaña och angränsande områden mellan 2007 och 2008.
“Vi dödade oskyldiga människor”
Ett av de uttalanden som väckte mest uppståndelse var korpral Néstor Guillermo Gutiérrez. Den pensionerade arméofficeren erkände inte bara att hans enhet mördade oskyldiga bönder, utan att denna typ av mord blev ett kriminellt fenomen i hela den regionen av landet. “Jag erkänner och accepterar mitt ansvar som medverkande till dessa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten … Jag tänker inte rättfärdiga det jag gjorde eftersom jag begick brott,” sade Gutiérrez. “Vi dödade oskyldiga människor, bönder. Jag vill betona att de vi dödade var bönder,” fortsatte Gutiérrez. “Det fanns påtryckningar,” tillade han. “De krävde att vi skulle ge resultat, vi var tvungna att leta efter resultat oavsett vad, och vi hade kontakt med paramilitära grupper i regionen, särskilt i Aguachica, för att få tag på vapen.” Som svar på kraven från en mamma, som bad om förklaringar till mordet på sin son, bad Gutiérrez henne och mödrar till andra offer om ursäkt. “Jag mördade dem fegt. Jag stal era söners drömmar. Jag slet sönder deras mödrars hjärtan på grund av trycket från falska resultat, för att hålla en regering nöjd. Det är inte rättvist.”
Den pensionerade kaptenen Rivera Jácome erkände också sitt ansvar för brotten och bad om ursäkt till det enda överlevande offret Villamir Rodríguez, som var på väg att mördas av militären, men som senare åtalades för att vara terrorist. “Jag vill klargöra för världen och colombianerna att du inte var en kombattant. Jag är här för att rentvå ditt namn,” sade Jácome.
Alexander Carretero, den ende civilisten, erkände att han var “en person som tog med sig dina nära och kära från olika delar av Colombia för att överlämna dem till armén så att de kunde mörda dem.” Han tillade att “jag kan inte lämna tillbaka era barn, men jag kan hjälpa er med sanningen. Det hade varit bättre om de hade dödat mig, då hade jag åtminstone inte begått dessa brott.”
General Paulino Coronado, överste Santiago Herrera, överste Rubén Darío Castro, överstelöjtnant Álvaro Diego Tamayo, överstelöjtnant Gabriel de Jesús Rincón Amado, major Juan Carlos Chaparro Chaparro, sergeant Rafael Antonio Urbano och sergeant Mauricio Pérez Contreras erkände också att de begått dessa brott och dolt dem med hjälp av falska dokument och betalda vittnen.
Alla de tio åtalade soldaterna ingick i mobil brigad nr 15 (BRIM15), infanteribataljon nr 15 “General Francisco de Paula Santander” (BISAN), som hade till uppgift att bekämpa illegala väpnade grupper i Norte de Santander.
“Vem gav ordern?”
Anhöriga till offren uppmanade å sin sida de före detta soldaterna att avslöja namnen på dem som beordrade dessa avskyvärda brott. Carmenza Gómez, en mor som förlorade sitt första barn i augusti 2008 och sitt andra i januari 2009, talade vid utfrågningen och bad arméföreträdarna att “lägga handen på hjärtat och ärligt berätta sanningen för oss och inte hoppa i vattnet ensamma. Vem gav ordern? Vi vet att det finns fantastiska människor bakom er. Vi vill ha namn. Allt vi behöver är namnen på dessa människor.”
På samma sätt betonade Idalí Garcerá, en annan mor vars son försvann i augusti 2008, att “det är mycket viktigt för oss att få veta denna sanning […] I går hörde jag dem säga att de pressades av regeringen att ge resultat, så jag måste få veta vem som bad om dessa resultat.”
Anderson Rodríguez, som förlorade sin bror, krävde också att soldaterna skulle berätta sanningen “så att det inte blir någon upprepning, för det är ni som vet vilka ägarna är, skaparna av denna grymma handling, en verksamhet som de fortsätter att bedriva än idag.”
Familjemedlemmar till flera andra offer delade också med sig av sina vittnesmål och bad de pensionerade officerarna att vara ärliga, lindra deras smärta, skipa rättvisa och gottgöra.
En väg till lösning
JEP:s ordförande Eduardo Cifuentes sade att vittnesmålen utgjorde ett av de viktigaste närmandena till sanningen om vad som hände under den väpnade konflikten. Han sade också att erkännande och klargörande av sanning och ansvar innebar ett framsteg när det gäller att tillgodose offrens rätt till vetskap, rättvisa och gottgörelse, och att det bidrog till att återställa den skada som orsakats de överlevande och deras familjemedlemmar.
Om organet för erkännande av sanningen inom den särskilda rättskipningen för fred
“Organet för erkännande av sanningen inom den särskilda rättskipningen för fred” (JEP) är en sanningskommission – ett system för övergångsrättskipning som november 2016 skapades inom ramen för de fredsavtal som undertecknades mellan den tidigare presidenten Juan Manuel Santos regering och den nu avmobiliserade gerillagruppen “Colombias revolutionära väpnade styrkor” (FARC) i Havanna på Kuba.
Genom JEP inrättades en domstol som ska utreda, döma och döma alla som anses ansvariga för de brott som begicks under ett fem decennier långt krig mellan gerillan och de colombianska säkerhetsstyrkorna. Den ger ibland mandat för alternativa straff i utbyte mot fullständig avslöjande av händelser som ägde rum under den interna väpnade konflikten.
Förra året konstaterade JEP att den colombianska militären utförde mer än 6 400 av dessa utomrättsliga avrättningar mellan 2002 och 2008, när president Álvaro Uribe var vid makten. Människorättsgrupper och offrens familjer har sagt att det verkliga antalet kan vara mycket högre.
Inom ramen för sitt program för demokratisk säkerhet belönade Uribe-administrationen militära tjänstemän som utförde dessa utomrättsliga avrättningar, som i Colombia även kallas “falska positiva”, med befordringar, semester och andra förmåner.
Den offentliga utfrågningen var ett historiskt ögonblick, inte bara för fredsprocessen utan också för familjerna till offren för de falska positiva fallen, som fick möjlighet att höra sanningen om sina nära och kära och få ett avslut.
JEP har nu tre månader på sig att utfärda en resolution. Tribunalen har befogenhet att erbjuda alternativ till fängelsestraff till personer som erkänner sina brott och gör gottgörelse.
Leni Robredos volontärrörelse trotsar traditionella kampanjer av Michelle Abad för Rappler den 4. maj 2022 Manilla (orientens pärla), Filippinerna
Rosa bakverk, konstverk, musiker som skriver gratis låtar, skådespelare som sjunger en sång på gatorna, vandrare som svingar rosa presenningar på bergstoppar, supportrar som går och väntar i timmar i solen och frivilliga som vågar tala ansikte mot ansikte med väljare som är fast beslutna att välja en annan kandidat än deras egen.
Detta är glimtar av hur kampanjen för vicepresident Leni Robredo och senator Francis Kiko Pangilinan ser ut.
Det inspirerar dig att stå upp. Det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer. Det känns som om jag bidrar till något som är större än jag själv.
Studenterna förskräcks inte av skolornas deadlines, arbetarna tar ledigt för att gå från hus till hus och bönderna marscherar över hela landet i ett försök att övertyga filippinarna om att välja tandemen #LeniKiko som sina nästa ledare.
Allt detta för en eftersläntrande tvåa och trea i opinionsmätningarna inför valet.
Det är en nivå av frivillighet som enligt vissa aldrig tidigare har skådats i filippinska val. Volontärer säger att det inte längre ser ut som en kampanj utan som en folkrörelse.
“Det här valet är verkligen unikt och i viss mån banbrytande, eftersom vi för första gången har sett fler och fler privatpersoner eller medborgare som deltar direkt i kampanjer. Vi har inte sett den här omfattningen i tidigare val”, sade advokat Emil Marañon i ett avsnitt av “Ask Your Election Lawyer” på Rappler.
I den senaste Pulse Asia-undersökningen i april fick Marcos 56% av rösterna, vilket är oförändrat jämfört med undersökningen i mars. Samtidigt låg Robredo praktiskt taget stabilt på 23% i april jämfört med 24% i mars.
Trots nedgången med en procentenhet är Robredo-lägret fortfarande övertygat om att det sker en förändring på marken. Robredo nådde med en ökning med nio procentenheter jämfört med februari upp till 24%. Hennes talesman Barry Gutierrez sade att siffrorna “fortfarande är uppmuntrande”.
Kakampinks (en lek med orden “kakampi” eller allierad och “rosa”) vägrar att förlora hoppet. Under den sista delen av kampanjen har uppmaningarna att täcka mer mark bara intensifierats.
Kontextualisering av en kampanj
“Hello po, puwede po ba kayong maistorbo (Hallå, får vi avbryta vad du gör)?”
Volontärer för Leni for You, en av de många grupper som hjälper Robredos kampanj, upprepade variationer av denna fråga när de gick från hus till hus längs smala gator i Marikina City. Det var fuktigt, och värmen denna lördagsmorgon i april var särskilt stickande, men gruppen på omkring femton volontärer var på gott humör.
Leni Robredo var inte ofta det första samtalsämnet, även om volontärernas rosa skjortor och armfulla presenningar och flygblad avslöjade vad de var där för. Volontärerna frågade först lokalbefolkningen om deras jobb och ambitioner. De frågade om deras familjer, vilka bekymmer de hade och vad de letade efter hos en kandidat – om de redan hade en.
En äldre man satt vid ett provisoriskt skjul under ett träd tillsammans med sin granne. De var båda för Marcos. De gillade att Marcos lovade att sänka elpriserna.
Den äldre mannen var en fordonsförare som råkat ut för en elolycka. Detta hindrade honom från att förnya sitt körkort, men han hoppades kunna köra igen så länge han fortfarande kunde, sade han. Ett av hans sex barn försörjer familjen nu.
Volontären talade med dem om Robredos förslag om arbetslöshetsförsäkring, där arbetslösa filippinare skulle kunna få 80% av sin tremånaderslön för att hjälpa dem att klara sig, tillsammans med andra detaljer i Robredos Hanapbuhay Para sa Lahat-plattform.
Ett samtal var inte tillräckligt för att på en gång övertyga de två männen att rösta på Robredo, men efter volontärens presentation av sin kandidat sa de att de skulle tänka på saken. Grannar som redan stödde Robredo retade dem när de tog emot och bar Leni-Kiko-bollarna som volontärerna gav dem.
Detta sågs redan som en vinst för volontärerna – först och främst öppenheten att lyssna trots stöd för en annan kandidat, och ett löfte om att tänka på saken. Om lokalbefolkningen inte ville ha rosa presenningar lämnade volontärerna rosa fläktar och serietidningar med Robredos och Pangilinans resultat och plattformar.
Detta är KAMPI-ramverket som Leni for You-volontärerna använder när de går från hus till hus, enligt Floy Soriano, en mentor för gruppen. Inom denna ram relaterar volontärerna lyssnarnas problem till hur Robredo planerar att lösa dem.
“Lalo na ‘yung mga soft voters or undecided, kasi kulang lang ‘yung impormasyon nila tungkol kay Ma’am Leni. Kaya ‘yun ‘yung kailangan talagang kausapin – alamin ano ang dahilan ng kanilang pagpili sa presidente na napupusuan nila. Och sedan överväga. Vi tvingar inte fram något”, sade Soriano. ([Vi använder detta] särskilt för mjuka väljare eller de obeslutsamma, eftersom de inte har tillräckligt med information om Ma’am Leni. Så det är dem vi verkligen måste tala med – för att få veta varför de väljer vissa presidentkandidater. Och sedan [ber vi dem] att överväga. Vi tvingar dem inte.)
Frivilliga tillämpar också detta ramverk när de deltar i “fickmöten”, där de samlar samhällen med hjälp av husägarföreningar eller samhällsmedlemmarnas mun till mun. Här läxar volontärerna inte upp dem om Robredos plattform, utan lär känna dem på en personlig nivå: deras sammanhang och drömmar och hur Robredo kan vara en del av att förverkliga dessa drömmar.
Noelle Cubacub, som är en av de viktigaste medlemmarna i Leni for You – Marikina, minns när hon tilldelades en grupp på ett möte i fickan där ingen tänkte på Robredo som president. Medlemmarna i gruppen föredrog Marcos, Manilas borgmästare Isko Moreno och senator Panfilo Lacson.
“Det var min första gång och jag var så nervös eftersom de alla var äldre än jag”, säger Cubacub, som är sistaårselev på college. Hon kämpade mot tankar som berättade för henne att hon var ett barn som inte hade rätt att prata politik med sina äldre.
Hennes ångest lättade när hon lät gruppmedlemmarna tala om vilka egenskaper de gillade hos sina kandidater. Cubacub sade att Robredo hade egna positiva egenskaper, som också var vad medlemmarna i samhället ville se hos sina ledare.
“Nag-focus kasi kami noon sa pangarap nila sa buhay, so pangarap nila na makatapos ‘yung mga anak nila or apo nila, ta’s from there, ‘pinasok ko na, ‘Ah, si Leni, alam ‘nyo po ba na may ganito ganyan?’ kasi important na super malapit sa personal nila ‘yung programa ni Leni na ‘binebenta natin’,” sa hon. (Vi fokuserade på deras livsdrömmar, och de drömde om att deras barn eller barnbarn skulle avsluta sin utbildning. Därifrån tog jag min ledtråd: “Vet du att Leni har det här och det här?”. Det är nämligen viktigt att Lenis program, som vi försöker sälja, ligger nära deras personliga ambitioner.)
Förutom att koppla Robredo till människors vardagliga erfarenheter skulle volontärerna fortfarande ge sina traditionella försäljningspresentationer om vad vicepresidenten redan har gjort i motsats till löften från andra kandidater. Många invånare sa att de inte ville ha korrupta ledare, och volontärerna var snabba med att ta fram Robredos kort över revisionskommissionen, där hennes kontor fick byråns högsta betyg tre år i rad.
Frivilliga tar ledningen
Några av Robredos frivilliggrupper har sina rötter redan innan hon tillkännagav att hon kandiderade till presidentposten. Medlemmarna i Leni for You började med att hålla lugaw-kök i samhällen och samla in namnunderskrifter för att få Robredo att kandidera till presidentposten när hon ännu inte hade bestämt sig.
Team Leni Robredo startade omkring december 2020 med bara tre eller fyra personer, men kallades Team Leni Robredo först den 12 juni 2021. En högt uppsatt tjänsteman på TLR, som bad om anonymitet, sade att det fanns en “lång bakgrund” i förberedelserna och organiseringen inför kampanjen.
I dag har TLR omkring 500 avdelningar i och utanför landet och 112.000 frivilliga. TLR och Leni for You är bara två av de otaliga grupper som lyder under Robredo People’s Council, eller paraplyorganisationen för alla frivilliggrupper.
Många inslag i kampanjen har varit volontärernas egna initiativ. Kampanjens jingel “Kay Leni Tayo” producerades redan innan Robredo bestämde sig för att kandidera. Robredo bar blått när hon tillkännagav sin kandidatur till presidentposten, men hennes anhängare klädde sig i rosa både online och offline – vilket Robredo helt enkelt följde.
De rosa onsdagarna var en idé från en grupp, liksom termen “TRoPa” (Team Robredo-Pangilinan). Robredo vägrar att ta åt sig äran för sin färgstarka kampanj och säger att hon bara blev en symbol för folkets törst efter förändring.
“Förhållandet mellan de frivilliga på marken och den nationella kampanjen är mycket dynamiskt, och det är det som gör den här kampanjen unik. För traditionellt sett, i Filippinerna och även utomlands, formas kampanjen av en nationell strategi. Det finns dessa personer ovanför som har stor erfarenhet av politiska kampanjer, de utformar strategin och den förs ner och verkställs, det finns en kommandostruktur”, sade den högste TLR-tjänstemannen.
“Ito iba, iba talaga siya – may energy na galing sa ‘baba, may innovation, may strategy na in-adapt sa ‘taas…. De förnyade sig så nu anpassar den centrala kampanjen strategin beroende på hur de ser det på marken”, tillade han. (Detta är unikt, verkligen unikt – det finns energi som kommer nerifrån, det finns innovation och strategi som toppen anpassade.)
Enligt Georgina Hernandez, som är samordnare för Robredos folkrörelse, har de lokala volontärerna i olika delar av landet självbestämmanderätt när det gäller att organisera sina demonstrationer. Hernandez sade att arrangörerna skulle bjuda in Robredo och Pangilinan till sina provinser, och RPC skulle bekräfta när tandemet kan komma och när de ska åka. “Sedan får de klara sig själva”, sade hon.
Från konceptet till valet av plats och inbjudan av artister och underhållare är det frivilliga som sköter organiseringen. RPC hjälper ibland till med att hänvisa gäster och artister med hjälp av grupper som Artists for Leni. De läkare som Robredo kallar på mitt i talet kommer från Medics for Leni. Lokala RPC samlar in medel för logistiska utgifter, t.ex. lokaler och ljudanläggningar.
Tillfälliga missanpassningar
TLR-tjänstemannen sade att eftersom de frivilliga har så stort inflytande kan detta också innebära en utmaning i samordningen, särskilt när det gäller budskap. Hernandez sade att RPC kan ge vägledning, men kan inte nödvändigtvis godkänna eller avvisa material för distribution. Robredo har alltid talat om att använda “radikal kärlek” för att förmedla sitt budskap, men de frivilligas frustrationer kan ibland ta överhanden.
VP Leni Robredo ber sina anhängare att sluta med smutskastning: “Det finns en kamp att vinna”.
Robredos kampanj har kritiserats för att vara elitistisk på vissa sätt – som till exempel hur husvagnar var “medelklass” eftersom deltagarna involverade bilägare, och hur vissa supportrar bestred lösa påståenden om att de fick betalt för att delta i valmöten genom att efteråt “spänna sig” med tvåhundrakronors biffar till middag.
Vissa grupper kan inte heller motstå negativa kampanjer mot Marcos Jr. Ett flygblad blev viralt på TikTok eftersom det hade Robredos, Pangilinans och deras senatskandidaters namn och ansikten på framsidan, men innehöll negativa inslag om Marcos på den andra sidan. Den nationella kampanjgruppen tog avstånd från flygbladen, men frivilliggruppen Kyusi 4 Leni gjorde ett uttalande där de stod fast vid sitt beslut att trycka och distribuera dem.
“För vår organisation står det klart att Robredo är den bästa kandidaten för presidentposten, och vi är övertygade om att landet inte har råd med ännu ett Marcos-ordförandeskap. Att jämföra de två kandidaterna speglar också vår frivilligdrivna kampanj som denna”, skriver gruppen i ett inlägg på Facebook.
Hur kan frivilliga ledare navigera i dessa missförhållanden? Hernandez säger att även volontärer tar ledningen i att övervaka varandra.
“Ang nagsisita sa isa’t isa ay volontärer din. Nakikita din natin ‘yon online – parang sällan ser du till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesperson, som uppmärksammar volontärerna ‘di ba? För det är verkligen inte kampanjens anda”, sade Hernandez. (Det är också de frivilliga som övervakar sina led. Vi ser detta också på nätet – det är sällan man ser till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesman, som uppmärksammar de frivilliga, eller hur?).
“Tyvärr finns det effekter, som elitistiska budskap [som kanske sägs av ett fåtal, men som] förstärks. Men det som är bra är att vi ser att volontärerna också påpekar [att det är fel]”, tillade hon på en blandning av engelska och filippinska.
Uppoffringar och hopp
Ett framträdande drag i Robredo-Pangilinan-kampanjen är mångfalden bland dess anhängare. Medan en viss del av dem kritiseras som elit, finns det också små men betydelsefulla rörelser, till exempel Sumilao-bönderna som marscherar över hela landet för att kampanja för Robredo, som en gång i tiden hjälpte till att kämpa för sina förfäders mark i Bukidnon som alternativ advokat innan hon gick in i politiken. LÄS: Sumilao-bönderna på marsch för Leni.
“Si Leni Robredo ang tunay na simbolismo ng pagkakaisa (Leni Robredo är den sanna symbolen för enighet)”, sade Pakisamas ordförande och Sumilao-bonden Noland Peñas till reportrar den 29 april.
“Kaya kami naniniwala na sa kanilang pagsisilbi – kahit noon pa pa man na hindi pa sila nanunungkulan, hanggang sa ngayon ay consistent nilang tinitingnan at pinahahalagahan ang mga katulad naming nasa laylayan.” (Det är därför vi tror på hennes tjänst – från innan hon tillträdde till nu har hon varit konsekvent när det gäller att fokusera och lägga vikt vid marginaliserade människor som vi.)
“Kaya kami nagtitiis sa hirap at init dahil gusto namin na makiisa, at mag-ambag sa simple naming pamamaraan upang makiisa at magkaisa tayong lahat”, tillade han. (Det är därför vi uthärdar kampen och värmen, eftersom vi vill vara solidariska och bidra på vårt eget enkla sätt så att vi verkligen kan enas.)
Den 29 april nådde jordbrukarna Pasig City. Med hjälp av lokala volontärer genomförde de en hus-till-hus-kampanj i Barangay Caniogan och berättade sina egna historier som bevis för att Robredo har agerat i de marginaliserades intresse när ingen såg på.
Det finns också de energiska Cheerleaders for Leni & Kiko, som började som en Facebook-sida som förenar röster från cheerleaders stöd för Robredo från olika lag och generationer. I takt med att Robredos kampanj växte förvandlades de till en fullfjädrad artistgrupp med hundratals frivilliga runt om i landet, enligt kärnmedlemmen Ajjie Mendelebar.
Hejarklacken är en av många abonado-frivilliga grupper som spenderar egna pengar för att stödja kampanjen. Vid vissa sammankomster har de kunnat få sponsring för mat och träningslokaler. De lyckades samla in en del pengar för att få laget att uppträda i Pampanga.
“Även om det inte finns någon finansiering har vi inget emot att använda våra egna pengar för att kunna uppträda. Skapandet av varje rutin är en gemensam insats av medlemmarna, från att förbereda cheer mixen, till koreografi, sekvensering av stunts osv. Alla händer på däck, som VP Leni alltid skulle säga”, säger 38-åriga Mendelebar, som också är med i gruppen.
“Den här kampanjen har förändrat spelet på så många sätt. Man kan bokstavligen bidra med vad man kan till ändamålet. I vårt fall var det vår kärlek till cheerleading och hoppet om en bättre framtid som verkligen drev oss att göra detta. Det spelade ingen roll att jag drog mig tillbaka från tävlingshearleading för nästan 20 år sedan, så länge min kropp klarar av det gör jag det”, säger han.
Även om det finns grupper som jordbrukarna och hejaklacksledarna som sticker ut, finns det också enskilda frivilliga som har en personlig pliktkänsla att gå ut för Robredo och Pangilinan. Kurt Mariano, en frivillig från Leni for You, tillbringade sin 18-årsdag med att gå från hus till hus den 16 april.
“Kagabi, pinag-iisipan ko na, ise-celebrate ko ba ‘yung birthday ko sa bahay lang, o ise-celebrate ko siya sa labas with house-to-house campaign? So ito na lang ang pinili ko. Makipag-usap, kumbinsihin ang tao, at ipakilala kung ano ang dapat,” sade han. (I går kväll tänkte jag: Ska jag fira min födelsedag bara hemma eller ska jag fira utomhus med en kampanj från hus till hus? Så det var detta jag valde: att föra en dialog, övertyga människor och presentera dem för dem vad som är rätt.)
Jazmin Escolano, som var med volontärerna i Pasig den 29 april, tog ledigt från sitt arbete som utbildningskonsult för att ta tillfället i akt att kampanja med bönderna i Sumilao. Hon bjöds in av Kurt Bermudez, hennes vän och volontär för Youth Vote for Leni-Kiko Caniogan. Escolano röstade visserligen 2019, men det är först den här valperioden som hon fann sig särskilt engagerad i en kampanj.
“‘Yung energy pati ‘yung volunteerism ng campaign ni VP Leni, nakaka-inspire siya. Na parang kailangan mo rin mag-stand up, hindi na siya parang, dahil lang sa ‘yo eh. Para na siya sa lahat ng mga tao, lalo na doon sa future generations”, sade Escolano. (Energin och frivilligheten i VP Lenis kampanj inspirerar mig. Det inspirerar dig att stå upp, för det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer.)
“Jag känner att jag bidrar till något större än mig själv”, tillade Bermudez.
Vägen till den 9. maj
Vad är det som gör Robredo så speciell att hon har ritat en sådan här kampanj? TLR-tjänstemannen sa att det kan ha att göra med hennes “uppriktighet och äkthet”.
“Med henne är det man ser vad man får, och jag tror att folk känner den här idén. Det är lätt och bekvämt för människor att erbjuda sin tid och sina talanger, eftersom de litar på henne och tror att det hon säger inte bara är enkla löften, utan verkligen är ett fast åtagande att leverera om hon får chansen att leda landet”, sade tjänstemannen.
Den rosa kampanjen har kallats en rad saker: unik, inspirerande, fenomenal. Men kommer det att räcka för att få Robredo att komma ikapp Marcos? Det är möjligt, enligt Michael Yusingco, expert på styrelseskick och seniorforskare vid Ateneo School of Government.
“Just nu ser vi att uppmärksamheten ligger mer på mötena, eftersom det estetiska är effektfullt, eller hur? Men kanske är effekten bara så stor som den estetiska aspekten. Men om de gör fler hus-till-hus-möten, rådhusmöten, strategier med direkt interaktion … tror jag att de kommer att vända utvecklingen, eftersom de andra kandidaterna inte gör det”, sade han på en blandning av engelska och filippinska.
Yusingco sade att de visuella bilderna vid mötena kan bidra till en respektingivande faktor, men att de inte nödvändigtvis kommer att beröra människor. Anhängare från andra läger kan fortfarande ha anledning att tro att folkmassorna lockas av de stjärnor på A-listan som stöder Robredo och uppträder vid hennes möten.
Alan German, veteran inom kampanjstrategin, stödde också effektiviteten i person-till-person-kampanjen.
“Det är bevisat. Många, många studier har bekräftat att det fortfarande inte finns någon ersättning för mänsklig interaktion – en levande, andas person som du kan interagera med, där informationen [går med] känslor”, sade han.
Robredo själv knackar kanske inte dörr, men de tusentals frivilliga som gör det kan vara “en nära motsvarighet till henne – förutsatt att de gör det på rätt sätt”, sade German. De som arbetar med kampanjerna från hus till hus måste fortfarande följa de riktlinjer som den centrala kampanjen vill driva igenom, eftersom de lätt skulle kunna störa lokalbefolkningen om de direkt gick till attack mot Marcos och Robredos andra rivaler.
Med lite tid kvar innan filippinarna lägger sina röster kan volontärerna bara hoppas att deras ansträngningar räcker.
“Det är här som nästa fas av kampanjen är förankrad. Det är egentligen bara tro. Det är egentligen bara folkets beslutsamhet att få henne att vinna. Marginalerna är fortfarande stora, och om man kunde räkna ut det, skulle vissa säga att det är omöjligt, andra att det är ett fotofinish, men man kan inte bortse från folkets beslutsamhet”, sade TLR-tjänstemannen. – med rapporter från Mara Cepeda/Rappler.com
Om författaren: Michelle Abad är forskare och skribent på Rappler. Hon har en feminists hjärta och själ och arbetar med att specialisera sig på kvinnofrågor i Newsbreak, Rapplers undersökande gren.
Arkivbild: Fotot från den 22 februari 2016 visar Marie Hilao-Enriquez, vice ordförande för Selda, en grupp människor som fängslades av den filippinske diktatorn Ferdinand Marcos säkerhetsstyrkor, och Seldas ordförande Bonifacio Ilagan, en före detta studentaktivist som fängslades utan rättegång i två år under diktaturen, när de deltar i en protest mot att Marcos eventuellt skulle återvända till presidentpalatset i Manila. (Foto: Noel Celis/AFP)
Det var med stor sorg jag hörde nyheten om Amaryllis ‘Marie’ Hilao-Enriquez bortgång den 24 april. Jag ansluter mig till det filippinska folket i sorgen över att deras älskade och mest beundrade kamrat har gått bort, och jag framför mina djupaste kondoleanser till hennes familj, kollegor och vänner.
Marie Hilao-Enriquez, en ikon inom människorättsrörelsen i Filippinerna, avled vid 68 års ålder söndagen den 24 april. Nyheten om hennes bortgång publicerades av hennes dotter Andrea Enriquez.
“Min mor ägnade sitt liv åt att kämpa för rättvisa och mänskliga rättigheter. Hon var en vacker person: rolig, intelligent, modig och stark. Hon var älskad och kommer att vara mycket saknad”, sade Andrea i ett inlägg.
År 1995 hjälpte Marie Enriquez till att grunda Karapatan där hon först var generalsekreterare och sedan 2009 ordförande.
Som människorättsaktivist arbetade Enriquez i strävan efter rättvisa för att politiska fångar skulle släppas och att anklagelserna mot felaktigt fängslade personer skulle avskrivas.
I ett utlåtande från fredsförhandlingspanelen för National Democratic Front of the Philippines, NDFP, står det: «Ka Marie kommer för alltid att bli ihågkommen som en outtröttlig, modig och djärv förespråkare för rättvisa och fred. Hon har burit facklan för det filippinska folket som hon tjänade så osjälviskt, och hon mötte fienden med fasthet och beslutsamhet för att skydda och försvara deras intressen.
Efter det att NDFP och Republiken Filippinernas regering hade undertecknat det övergripande avtalet om respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, ombads Marie att vara oberoende observatör i NDFP:s gemensamma övervakningskommitté. Hon gav värdefulla råd och bidrag vid utförandet av denna uppgift.
Hon kämpade för de politiska fångarnas och andra offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och deras intressen och välbefinnande. Hon slutade aldrig att skipa rättvisa för offren för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, särskilt de från de arbetande massorna. Hon kände deras smärta, ilska och önskan om rättvisa. När allt kommer omkring var hon och andra medlemmar av hennes närmaste familj själva arresterade, torterade och fängslade under Marcos diktatur. Hennes syster Liliosa Hilao var en av de första som torterades och dödades under Ferdinand Marcos Sr. -diktaturen.
Hon var outtröttlig. Hon visste hur viktigt det var att informera det internationella samfundet om den svåra situationen för de mänskliga rättigheterna i Filippinerna. Så även när hennes hälsa försämrades reste hon fortfarande för att delta i internationella forum, undersökningskommittéer och domstolar. Hennes röst blev rösten för dem som satt i fängelse, för dem som låg i sina gravar.
Hon trodde att man måste bekämpa exploatering, förtryck och orättvisor för att ett folk ska vara verkligt fritt. För Marie är upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna inte bara ett förespråkande, det är en passion. Marie sa alltid att själarna hos dem som drabbats av arrestering, tortyr, försvinnande och utomrättsliga avrättningar skriker efter rättvisa. Därför måste rättvisa skipas.»
Minnet av Marie Enriquez
Marie studerade arbetsterapi vid College of Medicine vid Filippinernas universitet. Det var där som hon engagerade sig i sociala frågor och aktivism och så småningom gick hon med i Kabataan Makabayan, en nationell demokratisk ungdomsorganisation.
Hennes syster, Liliosa Hilao, var också aktivist under undantagstillståndet och var chefredaktör för studentpublikationen Pamantasan ng Lungsod ng Maynila. Liliosa var det första rapporterade fallet av mord i militärfängelse efter det att Marcos krigslagar införts.
Enligt Karapatan gick Enriquez under jorden för att fortsätta sitt arbete som samhällsorganisatör efter sin systers död. På grund av sitt motstånd mot krigsmakten arresterades hon 1974, där hon torterades och hölls fängslad i två år.
Efter frigivningen gick Enriquez med i Kapisanan para sa Pagpapalaya at Amnestiya ng mga Detenidong Pulitikal sa Pilipinas eller Kapatid och kämpade för att hennes fängslade make skulle friges.
Enriquez fortsatte sin kampanj och sitt krav på rättvisa även efter det att den framlidne diktatorn Marcos hade avsatts. Efter EDSA kämpade hon för skadestånd till offren för brott mot de mänskliga rättigheterna under krigslagarperioden.
Som medlem av Samahan ng Ex-Detainees Laban sa Detensyon at Para sa Amnestiya (SELDA), där hon så småningom blev ordförande, arbetade Enriquez för att en grupptalan mot Marcos skulle kunna väckas på Hawaii, där hennes mor och lillasyster var namngivna som målsägande.
Enriquez arbetade också för att republikens lag nr 10368 (Republic Act No. 10368) eller lagen om gottgörelse och erkännande av offer för mänskliga rättigheter från 2013 skulle antas. Lagen ledde till att mer än 11.000 offer för undantagstillståndet fick ersättning av Human Rights Victims’ Claims Board.
År 2016 ledde Enriquez bildandet av Campaign Against the Return of the Marcoses and Martial Law (CARMMA) där hon och hennes organisation kampanjade mot historierevisionism av undantagstillståndstiden.
Karapatan minns Marie som en mentor för många aktivister och människorättsaktivister under hennes decennier långa tjänstgöring.
“Vi är djupt tacksamma för hennes briljanta, osjälviska och passionerade arbete som en av de främsta människorättsförsvararna i Filippinerna. Vi lovar att sträva efter att hedra hennes arv av tjänster till det filippinska folket på alla möjliga sätt som vi kan och så länge tyranner och diktatorer finns kvar bland oss”, sade Karapatan i sitt uttalande.
“Tita Marie, som hon kallas kärleksfullt av många, är en stark kraft i kampen mot Marcos diktatur och i det obarmhärtiga förespråket för rättvisa och ansvarsskyldighet för Marcos”, sade människorättsorganisationen Karapatan.
Samtidigt sade Edre Olalia, ordförande för National Union of Peoples’ Lawyers (NUPL) och Maries nära vän, att det är en underdrift att kalla Enriquez för “en ikon i kampen för mänskliga rättigheter”.
“Oroa er inte, vi har fått stafettpinnen och vi håller fast vid den”, tillade Olalia.
Hur kan vi fortsätta hennes arbete?
Under de senaste fem åren har Duterte-regimen enligt FN i sitt “War on drugs” urskuldat mord på tiotusentals människor. Tiotusentals fler lider av olagliga arresteringar, tortyr, påtvingade försvinnanden, tvångsevakueringar, urskillningslösa bombningar, trakasserier, censur och trakasserier. Åtminstone 427 politiska mord utförda av polis och militär på människorätts- och miljöaktivister har registrerats under samma period.
Låt oss hedra Tita Maries liv genom att allt mer beslutsamt kämpa mot exploatering, förtryck och orättvisor. Tills en rättvis värld skapats.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍