Analys

Den dolda sanningen om kriget i Ukraina

av Jacques Baud, The Postil Magazine, 1 augusti 2022

De kulturella och historiska element som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, omfattande, mångsidig och händelserik historia tillsammans.

Detta skulle vara väsentligt om den kris som vi upplever i dag hade sina rötter i historien. Den är emellertid en produkt av nutiden. Det krig som vi ser i dag kommer inte från våra far- eller morföräldrar, våra farföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi har skapat denna kris. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara utnyttjat befintlig dynamik och utnyttjat Ukraina för att uppfylla en gammal dröm: att försöka sänka Ryssland. Chrystia Freelands, Antony Blinkens, Victoria Nulands och Olaf Scholz farfars farfar hade den drömmen; vi förverkligade den.

Hur vi förstår kriser avgör hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Detta är vad som händer i Ukraina. I detta fall är antalet frågor så enormt att vi inte kommer att kunna diskutera dem här. Låt mig bara fokusera på några av dem.

Gav James Baker löften om att begränsa Natos expansion österut till Michail Gorbatjov 1990?

År 2021 förklarade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att “det fanns aldrig något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall”. Detta påstående är fortfarande utbrett bland självutnämnda Rysslandsexperter, som förklarar att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller skriftligt avtal. Detta argument är lite förenklat och falskt.

Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut av Nordatlantiska rådet (NAC) som förkroppsligar sådana löften. Men det betyder inte att de inte har formulerats, eller att de formulerades av lättsinnighet!

I dag har vi en känsla av att Sovjetunionen, efter att ha “förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Detta är inte sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen de jure en vetorätt mot Tysklands återförening. Med andra ord var västländerna tvungna att få dess samtycke, i utbyte mot vilket Gorbatjov krävde ett åtagande att inte utvidga Nato. Man får inte glömma att Sovjetunionen 1990 fortfarande existerade och att det ännu inte var fråga om att avveckla det, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen befann sig därför inte i en svag ställning och kunde förhindra återföreningen.

Detta bekräftades av Hans-Dietrich Genscher, Tysklands utrikesminister, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:

Genscher varnade dock för att varje försök att utvidga [Natos] militära räckvidd till den tyska demokratiska republikens (DDR:s) territorium skulle blockera den tyska återföreningen.

Tysklands återförening fick två stora konsekvenser för Sovjetunionen: tillbakadragandet av Gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, och försvinnandet av en betydande del av dess skyddande “glacis”. Med andra ord skulle varje åtgärd ske på bekostnad av dess säkerhet. Detta är anledningen till att Genscher förklarade:

…Förändringarna i Östeuropa och den tyska enighetsprocessen skulle inte “undergräva Sovjets säkerhetsintressen”. Därför bör Nato utesluta en “utvidgning av sitt territorium österut, dvs. att närma sig de sovjetiska gränserna”.

I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Natos doktrin var oförändrad. Därför uttryckte Michail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att lugna Gorbatjovs oro förklarade Baker den 9 februari 1990 följande:

Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att få garantier för att om USA upprätthåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att sprida sig österut.

Löften gavs alltså helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ, för att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats. Gorbatjov accepterade Tysklands återförening endast därför att han hade fått försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, från förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, från Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, från president François Mitterrand, men också från CIA:s chef Robert Gates och Manfred Wörner, Natos dåvarande generalsekreterare.

Den 17 maj 1990 förklarade Manfred Wörner, Natos generalsekreterare, i ett tal i Bryssel:

Det faktum att vi är beredda att inte placera ut en Nato-armé utanför det tyska territoriet ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.

I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker, i den tyska tidskriften Der Spiegel ett avklassificerat SECRET-dokument av den 6 mars 1991, som skrevs efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. I dokumentet återges den tyske företrädaren Jürgen Chrobogs ord:

Vi klargjorde under 2+4-förhandlingarna att vi inte skulle utvidga Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Polen och de andra länderna medlemskap i Nato.

Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.

Så, skriftligt protokoll eller ej, det blev en “överenskommelse”, helt enkelt för att en “överenskommelse” var oundviklig. I internationell rätt är ett “löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (“promissio est servanda”). De som förnekar detta i dag är helt enkelt personer som inte känner till värdet av ett visst ord.

Har Vladimir Putin åsidosatt Budapestmemorandumet (1994)?

I februari 2022, vid säkerhetsforumet i München, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapestmemorandumet från 1994 och hotade med att bli en kärnvapenmakt igen. Det är dock osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och kärnvapenmakterna kommer inte heller att tillåta det. Zelensky och Putin vet detta. Faktum är att Zelensky inte använder memorandumet för att få kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot detta fördrag. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländerna som gisslan. För att förstå detta måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt “glömts bort” av våra historiker.

Den 20 januari 1991, före Ukrainas självständighet, uppmanades krimborna att i en folkomröstning välja mellan två alternativ: att stanna kvar i Kiev eller att återgå till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på röstsedeln var följande:

Är du för att återställa den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som ett subjekt i Sovjetunionen och en medlem av unionsfördraget?

Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av krimborna gick med på att knytas till Moskva. Den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim (ASSR Krim), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av Ukrainska SSR:s högsta sovjet. Den 17 mars anordnade Moskva en folkomröstning om bibehållande av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade krimbornas beslut. I detta skede stod Krim under Moskvas och inte Kievs kontroll, medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning om självständighet förblev krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte längre kände sig berörda.

Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att det senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krimparlamentet “Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, som gav den status som självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution. Staden Sevastopol, som under det kommunistiska systemet styrdes direkt av Moskva, befann sig i en liknande situation, eftersom den 1991 integrerades av Ukraina utanför all laglighet. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.

Genom att underteckna Budapestmemorandumet 1994 överlämnade Ukraina de kärnvapen från före detta Sovjetunionen som fanns kvar på dess territorium i utbyte mot “sin säkerhet, sitt oberoende och sin territoriella integritet”. I detta skede ansåg Krim att det de jure inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. Regeringen i Kiev å sin sida kände sig stärkt av memorandumet. Därför avskaffade den den 17 mars 1995 med våld Krimförfattningen. Den skickade sina specialstyrkor för att störta Jurij Mechkov, Krims president, och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för Krims anslutning till Ryssland. En händelse som knappt rapporterades av västerländska medier.

Krim styrdes sedan på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krimparlamentet i oktober 1995 formulerade en ny konstitution som återinförde den autonoma republiken Krim. Den nya konstitutionen ratificerades av Krimparlamentet den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den ryskspråkiga minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet i utbyte – och detta är mycket viktigt – mot en garanti för “skyddet av de nationella minoriteternas etniska, kulturella, språkliga och religiösa ursprung på deras territorium”.

Den 23 februari 2014 kom de nya myndigheterna i Kiev inte bara ut ur en statskupp som definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var valda, utan genom att upphäva Kivalov-Kolesnitjenko-lagen om officiella språk från 2012 respekterade de inte längre denna garanti i 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva det “återvändande” till Ryssland som de hade fått 30 år tidigare.

Den 4 mars frågade en journalist Vladimir Putin under hans presskonferens om situationen i Ukraina: “Hur ser du på Krims framtid? Tänker ni er möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” svarade han:

Nej, vi överväger inte det. I allmänhet anser jag att endast invånarna i ett visst land som är fria att bestämma och säkra kan och bör bestämma sin framtid. Om denna rättighet har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så är det ingen som utesluter nationernas rätt till självbestämmande, som, såvitt jag vet, fastställs i flera FN-dokument. Vi kommer dock inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att ge näring åt sådana känslor.

Den 6 mars beslutade Krimparlamentet att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om en anslutning till Ryssland.

I och med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det juridiskt sett hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför det förnyade sin begäran om att knytas till Moskva, liksom i januari 1991.

Dessutom hade avtalet om styrkestatus (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland om stationering av trupper på Krim och i Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på detta territorium. Krimbefolkningen, som med rätta kände sig förrådd av regeringen i Kiev, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.

Den 19 februari 2022 satte Anka Feldhusen, Tysklands ambassadör i Kiev, käppar i hjulet genom att i TV-kanalen Ukraina 24 förklara att Budapestmemorandumet inte var juridiskt bindande. Detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på den amerikanska ambassadens webbplats i Minsk.

Hela västvärldens berättelse om “annekteringen” av Krim bygger på en omskrivning av historien och på att man döljer folkomröstningen från 1991, som existerade och var helt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 citeras fortfarande flitigt sedan februari 2022, men västvärldens berättelse ignorerar helt enkelt vänskapsfördraget från 1997, som är orsaken till missnöjet bland de rysktalande ukrainska medborgarna.

Är den ukrainska regeringen legitim?

Ryssarna anser fortfarande att regimskiftet som skedde 2014 är illegitimt, eftersom det inte skedde genom en konstitutionell process och utan stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.

Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser, med olika aktörer. I dag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda “demokratisk impuls”: Ett sätt att bekräfta de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.

Till en början samlades befolkningen i Kiev på gatorna, besviken över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Regimskifte låg inte i luften. Detta var ett enkelt uttryck för missnöje.

I motsats till vad västvärlden hävdar var Ukraina då djupt splittrat i frågan om ett närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013 av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS) visar att det var delat nästan exakt “50/50” mellan dem som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och dem som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt knuten till Ryssland, och arbetstagarna fruktade att ett avtal som utesluter Ryssland skulle ta död på deras jobb. Det är vad som till slut skulle hända. I själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.

I Washington Post konstaterade Henry Kissinger, Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare, att Europeiska unionen “bidrog till att förvandla en förhandling till en kris”.

Det som hände senare involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper som kom från den västra delen av landet. Våld utbröt och regeringen drog sig tillbaka, efter att ha undertecknat ett avtal med upprorsmakarna om nyval. Men detta glömdes snabbt bort.

Det var inget mindre än en statskupp, ledd av Förenta staterna med stöd av Europeiska unionen, och genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som “öppet och ärligt” och som hade “erbjudit en imponerande demonstration av demokrati”. I december 2014 sade George Friedman, ordförande för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, i en intervju:

Ryssland definierar den händelse som ägde rum i början av året [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och faktum är att det var den mest uppenbara [kuppen] i historien.

Till skillnad från europeiska observatörer var Atlantrådet, trots att det är starkt för Nato, snabbt ute för att konstatera att Maidan-revolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. Rådet noterade att de reformer som Ukraina lovat inte hade genomförts och att västmedia höll fast vid en akritisk “svartvit” berättelse.

Ett telefonsamtal mellan Victoria Nuland, dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien, och Geoffrey Pyatt, USA:s ambassadör i Kiev, som avslöjats av BBC, visar att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, i strid med ukrainarna och européerna. Detta samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda “F*** the EU!”

Kuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller i form. Den var ett verk av en minoritet ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Deras första lagstiftningshandling, den 23 februari 2014, var att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, som fastställde det ryska språket som ett officiellt språk vid sidan av ukrainska. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i den södra delen av landet, mot myndigheter som de inte hade valt.

I juli 2019 konstaterade International Crisis Group (som finansieras av flera europeiska länder och Open Society Foundation):

Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […] Protesterna organiserades av lokala medborgare som hävdade att de representerade den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över den regeringens senare övergivna åtgärder för att förhindra officiell användning av det ryska språket i hela landet.
“Rebels without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine”, International Crisis Group, Europe Report N° 254, 16 juli 2019, s. 2

Västvärldens försök att legitimera denna högerextrema kupp i Kiev ledde till att oppositionen gömdes undan i den södra delen av landet. För att presentera denna revolution som demokratisk maskerades den verkliga “västliga handen” skickligt av den imaginära “ryska handen”. På så sätt skapades myten om ett ryskt militärt ingripande. Påståendena om en rysk militär närvaro var definitivt falska, en händelse chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015 att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.

Till råga på allt fick Ukraina ingen legitimitet genom sitt sätt att hantera upproret. Under 2014-2015, dåligt rådgivna av Natos militär, förde Ukraina ett krig som bara kunde leda till dess nederlag: man betraktade befolkningen i Donbass och på Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomisternas “hjärtan och sinnen”. I stället har dess strategi varit att straffa folket ännu mer. Banktjänster stoppades, ekonomiska förbindelser med de autonoma regionerna bröts helt enkelt, och Krim fick inte längre något dricksvatten.

Detta är anledningen till att det finns så många civila offer i Donbass, och till att den ryska befolkningen fortfarande i dag står i majoritet bakom sin regering. Konfliktens 14 000 offer tenderar att tillskrivas de “ryska inkräktarna” och de så kallade “separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 procent av de civila offren resultatet av ukrainska beskjutningar. Som vi kan se massakrerar den ukrainska regeringen sitt eget folk med hjälp, finansiering och råd från Natos militär, länderna i Europeiska unionen, som försvarar sina värderingar.

I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i de ukrainska regionerna Donetsk och Lugansk att hålla folkomröstningar om självbestämmande i Folkrepubliken Donetsk (som godkändes av 89 procent) och i Folkrepubliken Lugansk (som godkändes av 96 procent). Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om “självständighet” är det folkomröstningar om “självbestämmande” eller “autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 talade våra medier konsekvent om “separatister” och “separatistiska republiker”. I verkligheten, som det står i Minsk-avtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte “självständighet”, utan en “autonomi” inom Ukraina, med möjlighet att använda sitt eget språk och sina egna seder och bruk.

Är Nato en försvarsallians?

Natos syfte är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato utformades som en försvarsallians, även om nyligen avklassificerade amerikanska dokument visar att Sovjet uppenbarligen inte hade för avsikt att angripa västvärlden.

För ryssarna är frågan om huruvida Nato är offensivt eller defensivt ovidkommande. För att förstå Putins ståndpunkt måste vi beakta två saker som västliga kommentatorer vanligtvis förbiser: Natos utvidgning österut och USA:s gradvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ram.

Så länge USA inte placerade ut missiler i närheten av sina gränser brydde sig Ryssland inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland självt övervägde att ansöka om medlemskap. Men problem uppstod 2001, när George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och placera ut antiballistiska missiler i Östeuropa. Syftet med ABM-fördraget var att begränsa användningen av försvarsmissiler, med tanken att bibehålla avskräckningseffekten av ömsesidig förstörelse genom att tillåta att beslutsfattande organ skyddas av en ballistisk sköld (för att bevara förhandlingskapaciteten). Det begränsade således utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner (särskilt runt Washington DC och Moskva) och förbjöd den utanför nationella territorier.

Sedan dess har USA successivt dragit sig ur alla de vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM-fördraget (2002), Open Skies-fördraget (2018) och INF-fördraget (Intermediate-range Nuclear Forces) (2019).

År 2019 motiverade Donald Trump sitt tillbakadragande från INF-fördraget med påstådda överträdelser från rysk sida. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa överträdelser. I själva verket försökte USA helt enkelt komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS-missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att avlyssna iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt ifrågasätter amerikanernas goda vilja:

Det första är att det inte finns några tecken på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin förklarade inför ett utskott i den amerikanska senaten.
Det andra är att dessa system använder Mk41-lanseringar, som kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Anläggningen i Radzikowo i Polen ligger 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.

Bush- och Trumpadministrationerna sade att de system som satts upp i Europa var rent defensiva. Även om det teoretiskt sett är sant är det dock tekniskt och strategiskt falskt. För det tvivel som gjorde det möjligt att installera dem är samma tvivel som ryssarna legitimt skulle kunna ha i händelse av en konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan faktiskt leda till en kärnvapenkonflikt. I händelse av en konflikt skulle det nämligen inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som är laddade i systemen – ska ryssarna därför vänta på explosioner innan de reagerar? I själva verket känner vi till svaret: Eftersom det inte finns någon tid för tidig varning skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att avgöra vilken typ av missil som avfyras, och de skulle därför tvingas att reagera i förebyggande syfte med en kärnvapenattack.

Vladimir Putin ser inte bara detta som en risk för Rysslands säkerhet, utan han konstaterar också att Förenta staterna i allt högre grad åsidosätter internationell rätt för att föra en ensidig politik. Därför säger Vladimir Putin att europeiska länder kan dras in i en kärnvapenkonflikt utan att vilja det. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva i februari.

Finland och Sverige in i Nato – en bra idé?

Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att slå till mot rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att skydda sitt eget territorium från kärnvapen motattacker.

Dessutom har dessa två länder, som uppfyllde de kriterier för neutralitet som Ryssland skulle vilja ha för sina direkta grannar, medvetet placerat sig i Rysslands kärnvapenkorsning. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsskådeplatsen. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa skulle de ryska styrkorna främst vara engagerade i Centraleuropa och kunna använda sina kärnvapenarméer för att “flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, utan någon som helst risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.

Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?

Warszawapakten skapades strax efter det att Tyskland anslutit sig till Nato, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära insats var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer utom Albanien och Rumänien). Denna händelse ledde till att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare, och att Rumänien slutade att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Därför är det inte korrekt att hävda att ingen var fri att lämna fördraget.

Om författaren: Jacques Baud är en mycket respekterad geopolitisk expert som har publicerat många artiklar och böcker, bland annat Poutine: Maître du jeu? Gouverner avec les fake news och L'Affaire Navalny.

Sverigedemokraterna – historien om ett rasistiskt parti

Publicerat 21 augusti 2014 av Magnus Eriksson, utbildad norsk idéhistoriker, antirasist, antifascist och asylaktivist.

*August Landmesser, tysk arbetare som vägrar nedlåta sig till att göra hitlerhälsning (1936).*

Jimmi Åkesson, partiledare för det rasistiska partiet Sverigedemokraterna, besökte Norge för några dagar sedan. Han insåg snabbt att han inte var välkommen och åkte hem igen med svansen mellan benen.

Åkesson försökte hålla ett tal till svenska medborgare utanför Stortinget, men väldigt få var intresserade av att lyssna på honom. Istället möttes han av välförtjänt buande och skratt från de som dök upp. Naturligtvis tyckte vi på Radical Portal att detta var mycket glädjande eftersom partiet har en milt brun historia. Det här är ett parti som försöker försköna sitt förflutna och då är det viktigt för oss att upprepa några av de saker som partiet ofta “glömmer” att berätta.

Sverigedemokraternas tidiga historia

Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 orsakade islamofobi ett uppsving i Europa. Men islamofobi var redan ett centralt inslag i flera rasistiska grupper långt före attacken. En tidig exponent för islamofobiskt tänkande i Sverige var kampanjgruppen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som i slutet av åttiotalet blev Sverigedemokraterna. Även om det är fel att kalla Sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti har partiet både ideologiska rötter och historiska kopplingar till den nynazistiska rörelsen i Sverige. Partiet hade en plattform där nazistiska grupper och individer kunde utvecklas ganska ohämmat. Mellan 1988 och 1995 var kopplingarna mellan Sverigedemokraterna och den nynazistiska vit makt-rörelsen slående. Under denna period hade cirka 60% av partiets ledning konkreta kopplingar till naziströrelsen. I efterhand har partiet hävdat att en uppgörelse gjordes 1996, bland annat genom att hänvisa till ett infört enhetligt förbud. Den så kallade “bosättningen” kännetecknas emellertid av att vara av kosmetisk natur och inte en ideologisk lösning. Trots det enhetliga förbudet hade cirka 50% av partiledningen fortfarande kopplingar till nynazistiska grupper så sent som 1998. 2010 kunde Expressen visa att femtio Sverigedemokrater hade kopplingar till nazister. Inte heller 2014 har partiet lyckats städa upp i sitt eget läger.

Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna

1979 grundades BSS av flera personer med bakgrund i högerextrema och nynazistiska kretsar. En av dessa var Leif Zeilon (senare Ericsson) som hävdade att BSS inte grundades med rasistiska motiv. Zeilon själv hade dock band till både Nordiska Nationella Partiet (NRP) och Nysvenska Rörelsen (NsR). Nrp grundades 1956 under namnet NationalSocialista kampförbund och lades ner 2009. Partiet leddes av paret Assar och Vera Oredsson.

*Göran Assar Oredsson och hustrun Vera Oredsson, båda omväxlande partiledare för NRP.*

Om Zeilon själv var medlem i dessa grupper är osäkert, men enligt Säkerhetspolisen (SÄPO) hade han åtminstone omfattande kontakt med paret Oredsson. Även om personerna bakom Bevara Sverige Svenskt (BSS) ville tona ner arvet från Hitler och Mussolini hade en stor majoritet av grundarna en bakgrund från nazistiska grupper. Trots att man kan hitta uttalanden som: “Att någon vill bevara Sverige svenskt innebär inte att denne skulle hysa förakt eller missaktning mot personer från andra kulturer.” var kampanjgruppens program uttalat rasistiskt och inte på något sätt invandringskritiskt, eftersom de ofta ville framställa sig själva i media. Ett exempel på detta är att BSS ville förbjuda adoption av barn utanför Europa, vilket knappast kan sättas utanför ett rasbiologiskt sammanhang. Ett annat exempel är varningar mot att ha sex med afrikanska män.

Uttalandena om invandringen var ren skrämsel-propaganda och i BSS första flygblad kan man läsa följande:

För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som talar olika språk, huller om buller.

I BSS-nytt från 1983 får Sven Davidson, en ledande person inom BSS, frågan om han är rasist:

Ja, i ordets positiva betydelse. Jag önskar att raserna skall utvecklas separat, efter sina egna förutsättningar. De verkliga rashatarna är liberalerna, som önskar att förstöra raserna genom integration och rasblandning.

Detta sätt att uttrycka sig är identiskt med den etnopluralistiska rasistiska retorik som finns i till exempel Richard McCulloch, tredjepositionistiska grupper och identitetsrörelser. De senaste åren har den etnonationalistiska retoriken också ersatt de grövre rasistiska formuleringarna i en rad nazistiska partier.

Några av personerna i Bevara Sverige Svenskt

En något obskyr figur i BSS var journalisten Christopher Jolin. 1972 hade han skrivit boken “Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige”, där han hade påstått att vänsterextremister hade infiltrerat svenska medier. Hotet från sovjetmakterna, feministisk propaganda och hat riktat mot Olof Palme var andra teman i boken. 1973 deltog Jolin som kongressdelegat i World Anti Communist League, där inte mindre än 67% av deltagarna kunde kopplas till högerextrema/nynazistiska engagemang. Dessa stod också för nästan 100% av de västerländska deltagarna.

Jolins antikommunistiska engagemang och intellektuella utseende gav honom erkännande i borgerliga kretsar. Detta kunde lätt göras eftersom han inte pratade om judar eller rasbiologi, åtminstone inte på TV. Istället var det invandringen i allmänhet och de som han ansåg var skyldiga till den i synnerhet – det vill säga socialdemokratins förrädare. Anders Behring Breiviks massaker på AUF 2011 och mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986 kan båda förklaras av ett underliggande hat mot socialdemokratin. Aspekten kan knappast överdrivas i granskningen av högerextrema miljöer, där fiendebilder präglas av både förrädisk retorik och totalitärt språkbruk. Antifeminism, arbetarpartihat, antikommunism och fientlighet mot mångkultur är gemensamt för både Breivik och Jolin. Även om Jolin inte pratade om judar i TV råder det ingen tvekan om att han var antisemit. I tidskriften Fria Ord skrev han under pseudonymen Erik Niloj (Jolin bakåt), bland annat artikeln Mördade tyskarna sex miljoner judar? Senare började Jolin arbeta med den antisemitiska radiostationen Radio Islam. Här är en återgivning av Jan Guillous artikel “Pinsam Israeldebatt”, som handlar om Achmed Rami och Christopher Jolin. Idag hoppas många Sverigedemokrater att Christopher Jolins flörtande med antisemitism har glömts bort och därför försöker flera att aktualisera honom igen.

Officiellt försökte BSS bagatellisera antisemitismen, men det verkade svårt att balansera invandringsfientlighet och förrädisk retorik utan att peka på bakomliggande orsaker. Särskilt när man, som Jolin, hävdade att medierna infiltrerades av “något dolt”. Fokus riktas då ofta mot judarna (agendajudarna) eller kommunisterna, men ofta hängde dessa två ihop (marxistiska judar). Så skrev en av BSS styrelseledamöter i tidningen Patrioten:

Judarna och kommunisterna har visat vilka såta vänner de är. De är dreglande mördartyper som vill jaga livet ur människor med annan åsikt än deras.

En annan av BSS grundare var Jerker Magnusson, även han hade tidigare varit engagerad i ett antal nynazistiska projekt. Senare deltog han också i en bokbål som organiserades av NationalSocialist Front (NSF) 1996. Magnusson var också en nyckelperson i Sverigedemokraternas bildande, där han satt i partiledarskapet 1989–1991. Många viktiga aktivister i BSS hade också bakgrund från olika nazistiska partier som fanns på 1940-talet, inklusive National Socialist Labour Party (N.S.A.P).

*F.d. Sverigedemokraten Tina Hallgren Bengtsson håller tal under bokbrasan. Strax efter händelsen hyllades hon i SD:s partiorgan.*

Trots att BSS inte var ett politiskt parti, utan en anti-invandringskampanjgrupp, samarbetade de med ett antal utländska politiska partier, inklusive Front National i Frankrike, National People’s Party i Norge och National Front (NF) i England. BSS uppgav också att NF hade varit en förebild i grundandet:

13500 flygblad har hittils delats ut i Stockholm och fler kommer det att bli om inte nuvarande vanvittiga invandringspolitik stoppas. Bevara Sverige Svenskt kan då ses som embryot till en svensk National Front som kommer att fortsätta kampen för vårt folks överlevnad.

1986 gick BSS samman med Framstegspartiet för att bilda Sverigepartiet. Lösningen var att skapa en ny “nationell anka”, som skulle vara oberoende av ekonomisk-politiska ståndpunkter. Kravet som Sverigepartiet trodde att alla kunde stå bakom var:

Repatriering av alla utomeuropeiska invandrare så att Sverige kunde förbli svenskt – ‘ett land, ett folk och en egen identitet’.

Vidare lovade partiledaren att om Sverigepartiet kom till makten så skulle alla förrädare som propagerat för invandring straffas.

Sverigepartiet och Karl XII

Den 30 november, årsdagen av Karl XII:s död, har varit en högtid för svenska nazister sedan 1930-talet. Firandet avslutades på 1950-talet då det svenska nazistpartiet upplöstes. 1965 återupplivade Lars Hultén, själv medlem i Nationella Förbund, traditionen med fackeltåg och kransnedläggning vid Karl XII-statyn. 1968 delade de “nationella” demonstranterna ut flygblad, där “judar och negrer förbjuds att delta”. 1984 närvarar de första nynazistiska skinheadsna vid minneshögtiden, men jagas bort av arga motdemonstranter. 1987 deltog även Sverigepartiet i högtidlighållandet, tillsammans med jublande nynazistiska skinheads. 1991 stoppades marschen fysiskt av en bred antirasistisk koalition. Detta kommer att upprepas under de följande åren tills nazistfirandet upphörde.

Valet av Karl XII som symbol för nynazistiska och Sverigedemokratiska minneshögtider har ofta förlöjligats av både media och svenska historiker. Ändå har traditionen vissa rötter i Hitlersvärmar. Den 20 april 1939 överlämnade riksföreningen Sverige-Tyskland och Samfundet Manhem en statyett av Karl XII till Adolf Hitler i samband med hans födelsedag. För de svenska nazisterna var Karl XII, precis som Hitler, en symbol för antiryssarna. I samband med denna gåva skapade svenska nazister en myt om att Karl XII var en viktig inspirationskälla för Hitler.

Sverigedemokraterna

Det gemensamma projektet Sverigepartiet, som var en sammanslagning av BSS och det högerpopulistiska Framstegspartiet, kollapsade efter bara ett år och den 6 februari 1988 bildades Sverigedemokraterna. Det nya partiet bestod helt och hållet av personer med bakgrund i BSS sammet. Bland dessa fanns Leif Zeilon (som nu bytt namn till Ericsson), Jerker Magnusson, Sven Davidson, Anders Klarström och Johan Rinderheim. Det var lite som skilde det nya partiet från det föregående.

I artikeln Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna presenteras protokollet från mötet från grundandet av Sverigedemokraternas andra avdelning. Mötet ägde rum i Skåne den 21 februari samma år och sammankomsten bestod av ett antal personer med bakgrund från nazistiska organisationer. Bland dessa fanns flera SS-veteraner, medlemmar av Nordiska National Party och andra nazistiska grupper. Samma år som partiet bildades skrev den ledande Sverigedemokraten Patrik Ehn ett brev till Nordiska Nationella Partiet:

Det viktiga är att sprida nationalsocialismens idéer och få folk att inse att förr eller senare är det ett måste att Norden följer NRPs program om det (Norden) skall överleva… Nationell socialistisk hälsning!

I Sverigedemokraternas “partitidning” Sverigekuriren från 1989 (nr 7-8 s. 19-22) skrev Sverigedemokraten och fysikläraren Erik Walles en lång artikel där han försvarade att ha nazister i partiets led. Walles själv hade en bakgrund i NationalSocialist Labour Party. Walles var medlem i Sverigedemokraterna fram till sin död 1991 och bidrog intellektuellt med artiklar till partitidningen. Några år efter hans död hittades i hans hem en ”lista med 3.000 judar att mörda”.

1993 bildades Sverigedemokratisk Ungdom (SDU), samma år som nynazistisk vit makt-musik slog igenom på allvar. Ungdomspartiets unga fronttidning bar också detta. Många med kopplingar till de nynazistiska samfunden var aktiva i både SDU:s och Ungfrontens tidningsredaktion.

Ung Front intervjuar partiledaren Anders Klarström

Efter att Sverigedemokraterna grundats valdes Anders Klarström och Ola Sundberg till talespersoner för partiet. Klarström hade liksom många andra i partiet en bakgrund från Nordiska Nationella Partiet och dömdes tidigare för att ha mördat tv-profilen Hagge Geigert per telefon 1984:

Du ska passa dig jävligt noga. Du kommer inte att leva så många dagar till […] vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga judesvin. Passa dig Hagge! Vi vet att du heter Harry Johansson och var du bor också. Vi ska komma och döda dig.

I sista numret av Ung front intervjuas Klarström och frågorna är karaktäristiska för extremhögern. Till exempel får han frågan om vem han ska utse till årets förrädare, och vad han tror att framtidens samhälle kommer att bli om kommunisterna och andra förrädare får fortsätta att bestämma. Den förrädiska retoriken och föreställningen om den inre fienden spelade uppenbarligen en central roll i både SDU och partiledningen. Intervjun handlar om asylpolitiken, återupplivandet av en sund samhällsmoral och införandet av en “folklig gest” baserad på nationalistisk solidaritet. Vidare säger Klarström att han började intressera sig för nationalistisk politik på åttiotalet och engagerade sig i “olika politiska organisationer”. Han nämnde dock inte att denna inblandning enbart handlade om rasistiska och nazistiska organisationer. Men som partiledare för Sverigedemokraterna såg han inga svårigheter att demonstrera med den nynazistiska terrorgruppen Vitt Ariskt Motstand (VAM), men välkomnade dem å andra sidan att närvara vid partiets evenemang..

Robert Vesterlund

Flera av artiklarna om Ung Front är författade av Robert Vesterlund. I en artikel rekommenderar han sina läsare att skaffa tredjepositionisten Derek Hollands bok Den politiske soldaten. Boken kunde beställas direkt från Sverigedemokraterna. Vid den här tiden var Vesterlund både partiledare för SDU (1993-1994) och ledamot av Sverigedemokraternas arbetsutskott (till och med 1996 då han lämnade Sverigedemokraterna). Samtidigt som han var en aktiv del av Sverigedemokraterna var han också involverad i ett antal nynazistiska projekt. Den första maj 1993 greps Vesterlund tillsammans med två andra nynazister av polisen. Anledningen till detta var att de tre hade dykt upp under Vänsterpartiets Gudrun Schymans första majtal, beväpnade med en skarpt lastad handgranat. Niklas Irberger, som också suttit i Sverigedemokraternas styrelse, dömdes till ett års fängelse. Senare hade han också en redaktionell roll i den nynazistiska internettidningen Info-14.

Den politiska soldaten, både ett politiskt begrepp för den tredje positionistiska rörelsen på 1970-talet och Hollands bok med samma namn.
Här är ett omslag av korsfararromantik.

Motkraft, en webbportal som tillhör den svenska utomparlamentariska vänstern, beskrev en gång Robert Vesterlund som spindeln i den svenska nynazismens nät. Beskrivningen var träffande eftersom Vesterlund spelade en central roll i både organisering och aktivism i den nynazistiska rörelsen. Samtidigt som han var engagerad i Sveridemokraterna och partiledare för ungdomspartiet var han också aktiv i Unga Nationalsocialister, en grupp med nära band till VAM. Han har även stått bakom projekt som Nationella Alliansen och Blood & Honor Stockholm. 1995 var Vesterlund med och grundade tidskriften Info-14, vars namn spelar på de 14 orden i “Lane”, där han också blev redaktör. Genom Info-14 blev han en central figur i organisationen av nynazistiska Salemsmarschen, en årlig minnesmanifestation av den mördade snauskall Daniel Wretström. Vid denna minnesmarsch deltog också ett antal andra representanter från Sverigedemokraterna, och i efterhand kallade det nynazistiska nätverket Blod och heder marschen för: “… vår generations Horst Wessel”. Förutom marscher och sjaskiga nazistplatser låg Vesterlund också bakom skapandet av en begåvning kallad Gula Korset. Detta var avsett att betala ut ekonomiskt stöd till fängslade nynazister.

*Förre Sverigedemokraten Robert Vesterlund håller lovtal för döde nazisten Gösta Hallberg-Cuula.*

Den 16 september 2000 kunde Arbetaren avslöja att en nazist vid namn Robert Vesterlund satt i styrelsen för lokalförbundet, vilket ledde till att Vesterlund uteslöts. Tipset hade kommit från syndikatisten Björn Söderberg, en tidigare arbetskollega till Vesterlund. Den 12 oktober samma år kontaktades Söderberg av tre nynazister. Ett bråk uppstod som slutade med att Söderberg sköts till döds. Tidigare misstänktes nynazisterna ligga bakom en bombattack mot ett journalistpar, och var därför redan i rampljuset för politiken. Vesterlund var länge misstänkt för att ha beställt mordet, men det gick inte att bevisa..

Sverigedemokrater och ideologiska släktingar i Europa

Sverigedemokraterna behöll “Bevara Sverige Svenskt” som partislogan och som partisymbol använde de den brinnande facklan. Symbolen lånades från National Front, men istället för den brittiska flaggan i lågan användes naturligtvis den svenska. 1988 blev Sverigedemokraterna inbjudna av Franska Front National (FN) att delta i en kongress i Strasbourg. Konferensen organiserades av det nyfascistiska ungdomsförbundet Mouvement de la Jeunesse d ́Europe. I Ung front, 1/1993, skriver SDU mycket om sina ideologiska släktingar i Europa. I det bedövande nämns till exempel flamländska Vlams Blok och Front Nationals ungdomsparti som två exempel som SDU bör lära av.

Uniformsförbud

Sverigedemokraterna var utan tvekan en del av vit makt-rörelsen på 80- och 90-talet. Detta var särskilt tydligt i SDU, där nynazister hittade en plattform för att sprida propaganda.

Efter det att Mikael Jansson tog över som partiledare för Anders Klarström 1995 skedde en vändning i partiet och i den första SD-bulletinen från 1996 kan man läsa att Sverigedemokraternas centralstyrelse har infört ett enhetligt förbud eftersom “journalister tidigare lyckats fejka utmåla Sverigedemokraterna som ett o demokratiskt parti”.

Budskapet om uniformsförbudet upprepades också i nästa upplaga av SD-bulletinen samma år. En annan plats i SD-bulletinen lyder:

Sverigedemokraterna har fått dåligt rykte på grund av att vissa Hollywoodnazister och andra personer i uniformsliknande klädsel anslutit sig till Engelbrektsmarschen. Personer med så svag övertygelse att de måste klä ut sig på ett sådant sätt att de drar ett löjets skimmer och skam över Sverigedemokraterna ombedes att stanna hemma.

Utifrån kommentarer som denna, råder det ingen tvekan om att Sverigedemokraterna aldrig gjorde en ideologisk uppgörelse utan bara genomgick kosmetiska förändringar – och förklarade sin egen historia genom att sätta sig själva i offerrollen.

Sverigedemokraterna och islamofobi

Sverigedemokraterna har en lång historia av islamofobi, både i partiet och i ungdomspartiet SDU. Fröet till den här finns långt tillbaka i BSS och Sverigepartiet. Men med Sverigedemokraterna blir islamofobin både tydligare och mer extrem. En av anledningarna verkar vara att man försökte tona ner antisemitismen, men saknade en adekvat fiendebild. Muslimen fick ersätta juden, åtminstone provisoriskt. Den nya hatbilden fick också konsekvenser, vilket resulterade i våldshandlingar. 1993 bränner en av Sverigedemokraterna ner en moské i Trollhättan.

Sverigedemokraterna och kontrajihadismen

Lördagen den 14 april 2007 höll Edward “Baron Bodissey” May från Gates of Vienna och Peder Are “Fjordman” Nøstvold Jensen “UK and Scandinavia Counter-Jihad Summit” i Köpenhamn. Flera representanter från Sverige, Danmark och Norge deltog i evenemanget. Förutom Anders Gravers grupp Stoppa islamiseringen av Danmark (SIAD), Mays initiativ Medborgargardets centrum och ett antal bloggare var Sverigedemokraterna också representerade som det enda politiska partiet. Vid Wienportarna kallade May mötet för topphemligt, där alla säkerhetsåtgärder fanns på plats för att undvika antirasistiska aktivister.

I sitt tal till mötet höll May inte tillbaka i sin svavelpredikan. Bland annat talade han om “den mäktiga socialistiska staten”, “mångkulturalismens gift” och “islams våldsamma intolerans”, som tillsammans utgjorde en ond kombination – en demonisk samling av makt, gift och intolerans. Retoriken är välkänd, inte minst i ett Sverigdemokratisk sammanhang.

I samma tal betonade May vikten av Ted Ekeroths medverkan som representant för Sverigedemokraterna. Ett halvår senare, den 18-19 oktober, gjorde sig kontrajihadistnätverket åter, denna gång i Bryssel. Förutom Ekeroth deltog norrmannen Jens Arnfindsen, amerikanen Robert Spencer och Gisele “Bat Ye’Or” Littman. Littman höll ett tal med titeln Eurabia: Hur far har det gått?. Den här gången var Ekeroths deltagande också kopplat till Sverigedemokraterna:

Active in combating islam since a long time, running a pro-israeli anti-islamic website but dropped that project when he entered Swedish politics, as part of the Sweden Democrats (SD). SD is the only anti-immigration, anti-islamic party in Sweden. He has since tried to establish contact with other groups and parties around Europe.

I efterhand har Ekeroth hävdat att han inte företrädde Sverigedemokraterna, utan deltog i mötet som privatperson. Det är en lögn när hans inlägg handlade om Sverigedemokraternas strategi. I presentationen gick Ekeroth igenom partiets historia, utan att nämna dess kopplingar till nynazistiska grupper under 80- och 90-talet. Han medgav dock att Sverigedemokraterna tidigare hade deltagit i Euro-Nat, ett samarbete mellan franska Front National, ungerska Miep, serbiska Srpska Radikalna Stranka, men att allt samarbete hade upphört och att kontakten med Front National hade brutits på grund av stora politiska skillnader.

Andra med kopplingar till Sverigedemokraterna har också varit aktiva i kontrajihadistnätverket, däribland Teds bror Kent Ekeroth, som 2009 anordnade en antiislamiseringskonferens i Malmö. Vid Wienportarna hyllas Kent Ekeroth av “Fjordman” som någon som kanske kan stoppa islams framväxt. Bröderna Ekeroth är en länk mellan counterjihadrörelsen och Sverigedemokraterna. Det finns ytterligare Sverigedemokrater som kan kopplas till kontrajihadistnätverket. Den 31 mars 2012 deltog isak Nygren, tidigare Sverigedemokrat, i ett kontrajihadistmöte i Århus. Då som talesperson för Svenska Försvarsförbundet (SDL). Några år tidigare hade Nygren ansökt om medlemskap i Nordiska Förbundet. 2010 bjöd Sverigedemokraterna in Robert Spencer att hålla föreläsningen Islam och Jihad mot Europa.

Så småningom…

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett grumligt parti. Trots att partiet har proklamerat “nolltolerans mot rasism och extremism” är det tämligen tydligt att det inte finns något intresse av att städa upp smutsen, annat än rent kosmetiskt. Islamofobi, antisemitism, rasism, nazism, fascism är och verkar förbli delar av Sverigedemokraterna. De är helt enkelt ett parti som hetsar mot dem som de tror att de kan hetsa mot – muslimer, judar, afrikaner eller vad än nuet tyvärr tillåter. Samma innehåll, olika paketering.

Källa: http://radikalportal.no/2014/08/21/sverigedemokraterna-historien-om-et-rasistparti/

Den rosa vågen – valrörelsen som blev en folkrörelse

Leni Robredos volontärrörelse trotsar traditionella kampanjer
av Michelle Abad för Rappler den 4. maj 2022
Manilla (orientens pärla), Filippinerna

Rosa bakverk, konstverk, musiker som skriver gratis låtar, skådespelare som sjunger en sång på gatorna, vandrare som svingar rosa presenningar på bergstoppar, supportrar som går och väntar i timmar i solen och frivilliga som vågar tala ansikte mot ansikte med väljare som är fast beslutna att välja en annan kandidat än deras egen.

Detta är glimtar av hur kampanjen för vicepresident Leni Robredo och senator Francis Kiko Pangilinan ser ut.

Det inspirerar dig att stå upp. Det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer. Det känns som om jag bidrar till något som är större än jag själv.

Studenterna förskräcks inte av skolornas deadlines, arbetarna tar ledigt för att gå från hus till hus och bönderna marscherar över hela landet i ett försök att övertyga filippinarna om att välja tandemen #LeniKiko som sina nästa ledare.

Allt detta för en eftersläntrande tvåa och trea i opinionsmätningarna inför valet.

Det är en nivå av frivillighet som enligt vissa aldrig tidigare har skådats i filippinska val. Volontärer säger att det inte längre ser ut som en kampanj utan som en folkrörelse.

“Det här valet är verkligen unikt och i viss mån banbrytande, eftersom vi för första gången har sett fler och fler privatpersoner eller medborgare som deltar direkt i kampanjer. Vi har inte sett den här omfattningen i tidigare val”, sade advokat Emil Marañon i ett avsnitt av “Ask Your Election Lawyer” på Rappler.

De hundratusentals som deltar i Robredos valmöten kan vara lovande, men inga mindre än Robredos döttrar själva har påmint sina anhängare om att detta inte är någon garanti för en seger. – Trots de rosaklädda jättemassorna har den främste kandidaten, Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr., fortfarande en överväldigande stor ledning över Robredo.

I den senaste Pulse Asia-undersökningen i april fick Marcos 56% av rösterna, vilket är oförändrat jämfört med undersökningen i mars. Samtidigt låg Robredo praktiskt taget stabilt på 23% i april jämfört med 24% i mars.

Trots nedgången med en procentenhet är Robredo-lägret fortfarande övertygat om att det sker en förändring på marken. Robredo nådde med en ökning med nio procentenheter jämfört med februari upp till 24%. Hennes talesman Barry Gutierrez sade att siffrorna “fortfarande är uppmuntrande”.

Kakampinks (en lek med orden “kakampi” eller allierad och “rosa”) vägrar att förlora hoppet. Under den sista delen av kampanjen har uppmaningarna att täcka mer mark bara intensifierats.

Kontextualisering av en kampanj

“Hello po, puwede po ba kayong maistorbo (Hallå, får vi avbryta vad du gör)?”

Volontärer för Leni for You, en av de många grupper som hjälper Robredos kampanj, upprepade variationer av denna fråga när de gick från hus till hus längs smala gator i Marikina City. Det var fuktigt, och värmen denna lördagsmorgon i april var särskilt stickande, men gruppen på omkring femton volontärer var på gott humör.

Leni Robredo var inte ofta det första samtalsämnet, även om volontärernas rosa skjortor och armfulla presenningar och flygblad avslöjade vad de var där för. Volontärerna frågade först lokalbefolkningen om deras jobb och ambitioner. De frågade om deras familjer, vilka bekymmer de hade och vad de letade efter hos en kandidat – om de redan hade en.

En äldre man satt vid ett provisoriskt skjul under ett träd tillsammans med sin granne. De var båda för Marcos. De gillade att Marcos lovade att sänka elpriserna.

Den äldre mannen var en fordonsförare som råkat ut för en elolycka. Detta hindrade honom från att förnya sitt körkort, men han hoppades kunna köra igen så länge han fortfarande kunde, sade han. Ett av hans sex barn försörjer familjen nu.

Volontären talade med dem om Robredos förslag om arbetslöshetsförsäkring, där arbetslösa filippinare skulle kunna få 80% av sin tremånaderslön för att hjälpa dem att klara sig, tillsammans med andra detaljer i Robredos Hanapbuhay Para sa Lahat-plattform.

Ett samtal var inte tillräckligt för att på en gång övertyga de två männen att rösta på Robredo, men efter volontärens presentation av sin kandidat sa de att de skulle tänka på saken. Grannar som redan stödde Robredo retade dem när de tog emot och bar Leni-Kiko-bollarna som volontärerna gav dem.

Detta sågs redan som en vinst för volontärerna – först och främst öppenheten att lyssna trots stöd för en annan kandidat, och ett löfte om att tänka på saken. Om lokalbefolkningen inte ville ha rosa presenningar lämnade volontärerna rosa fläktar och serietidningar med Robredos och Pangilinans resultat och plattformar.

Detta är KAMPI-ramverket som Leni for You-volontärerna använder när de går från hus till hus, enligt Floy Soriano, en mentor för gruppen. Inom denna ram relaterar volontärerna lyssnarnas problem till hur Robredo planerar att lösa dem.

“Lalo na ‘yung mga soft voters or undecided, kasi kulang lang ‘yung impormasyon nila tungkol kay Ma’am Leni. Kaya ‘yun ‘yung kailangan talagang kausapin – alamin ano ang dahilan ng kanilang pagpili sa presidente na napupusuan nila. Och sedan överväga. Vi tvingar inte fram något”, sade Soriano.
([Vi använder detta] särskilt för mjuka väljare eller de obeslutsamma, eftersom de inte har tillräckligt med information om Ma’am Leni. Så det är dem vi verkligen måste tala med – för att få veta varför de väljer vissa presidentkandidater. Och sedan [ber vi dem] att överväga. Vi tvingar dem inte.)

Frivilliga tillämpar också detta ramverk när de deltar i “fickmöten”, där de samlar samhällen med hjälp av husägarföreningar eller samhällsmedlemmarnas mun till mun. Här läxar volontärerna inte upp dem om Robredos plattform, utan lär känna dem på en personlig nivå: deras sammanhang och drömmar och hur Robredo kan vara en del av att förverkliga dessa drömmar.

Noelle Cubacub, som är en av de viktigaste medlemmarna i Leni for You – Marikina, minns när hon tilldelades en grupp på ett möte i fickan där ingen tänkte på Robredo som president. Medlemmarna i gruppen föredrog Marcos, Manilas borgmästare Isko Moreno och senator Panfilo Lacson.

“Det var min första gång och jag var så nervös eftersom de alla var äldre än jag”, säger Cubacub, som är sistaårselev på college. Hon kämpade mot tankar som berättade för henne att hon var ett barn som inte hade rätt att prata politik med sina äldre.

Hennes ångest lättade när hon lät gruppmedlemmarna tala om vilka egenskaper de gillade hos sina kandidater. Cubacub sade att Robredo hade egna positiva egenskaper, som också var vad medlemmarna i samhället ville se hos sina ledare.

“Nag-focus kasi kami noon sa pangarap nila sa buhay, so pangarap nila na makatapos ‘yung mga anak nila or apo nila, ta’s from there, ‘pinasok ko na, ‘Ah, si Leni, alam ‘nyo po ba na may ganito ganyan?’ kasi important na super malapit sa personal nila ‘yung programa ni Leni na ‘binebenta natin’,” sa hon.
(Vi fokuserade på deras livsdrömmar, och de drömde om att deras barn eller barnbarn skulle avsluta sin utbildning. Därifrån tog jag min ledtråd: “Vet du att Leni har det här och det här?”. Det är nämligen viktigt att Lenis program, som vi försöker sälja, ligger nära deras personliga ambitioner.)

Förutom att koppla Robredo till människors vardagliga erfarenheter skulle volontärerna fortfarande ge sina traditionella försäljningspresentationer om vad vicepresidenten redan har gjort i motsats till löften från andra kandidater. Många invånare sa att de inte ville ha korrupta ledare, och volontärerna var snabba med att ta fram Robredos kort över revisionskommissionen, där hennes kontor fick byråns högsta betyg tre år i rad.

Frivilliga tar ledningen

Några av Robredos frivilliggrupper har sina rötter redan innan hon tillkännagav att hon kandiderade till presidentposten. Medlemmarna i Leni for You började med att hålla lugaw-kök i samhällen och samla in namnunderskrifter för att få Robredo att kandidera till presidentposten när hon ännu inte hade bestämt sig.

Team Leni Robredo startade omkring december 2020 med bara tre eller fyra personer, men kallades Team Leni Robredo först den 12 juni 2021. En högt uppsatt tjänsteman på TLR, som bad om anonymitet, sade att det fanns en “lång bakgrund” i förberedelserna och organiseringen inför kampanjen.

I dag har TLR omkring 500 avdelningar i och utanför landet och 112.000 frivilliga. TLR och Leni for You är bara två av de otaliga grupper som lyder under Robredo People’s Council, eller paraplyorganisationen för alla frivilliggrupper.

Många inslag i kampanjen har varit volontärernas egna initiativ. Kampanjens jingel “Kay Leni Tayo” producerades redan innan Robredo bestämde sig för att kandidera. Robredo bar blått när hon tillkännagav sin kandidatur till presidentposten, men hennes anhängare klädde sig i rosa både online och offline – vilket Robredo helt enkelt följde.

De rosa onsdagarna var en idé från en grupp, liksom termen “TRoPa” (Team Robredo-Pangilinan). Robredo vägrar att ta åt sig äran för sin färgstarka kampanj och säger att hon bara blev en symbol för folkets törst efter förändring.

“Förhållandet mellan de frivilliga på marken och den nationella kampanjen är mycket dynamiskt, och det är det som gör den här kampanjen unik. För traditionellt sett, i Filippinerna och även utomlands, formas kampanjen av en nationell strategi. Det finns dessa personer ovanför som har stor erfarenhet av politiska kampanjer, de utformar strategin och den förs ner och verkställs, det finns en kommandostruktur”, sade den högste TLR-tjänstemannen.

“Ito iba, iba talaga siya – may energy na galing sa ‘baba, may innovation, may strategy na in-adapt sa ‘taas…. De förnyade sig så nu anpassar den centrala kampanjen strategin beroende på hur de ser det på marken”, tillade han. (Detta är unikt, verkligen unikt – det finns energi som kommer nerifrån, det finns innovation och strategi som toppen anpassade.)

Enligt Georgina Hernandez, som är samordnare för Robredos folkrörelse, har de lokala volontärerna i olika delar av landet självbestämmanderätt när det gäller att organisera sina demonstrationer. Hernandez sade att arrangörerna skulle bjuda in Robredo och Pangilinan till sina provinser, och RPC skulle bekräfta när tandemet kan komma och när de ska åka. “Sedan får de klara sig själva”, sade hon.

Från konceptet till valet av plats och inbjudan av artister och underhållare är det frivilliga som sköter organiseringen. RPC hjälper ibland till med att hänvisa gäster och artister med hjälp av grupper som Artists for Leni. De läkare som Robredo kallar på mitt i talet kommer från Medics for Leni. Lokala RPC samlar in medel för logistiska utgifter, t.ex. lokaler och ljudanläggningar.

Tillfälliga missanpassningar

TLR-tjänstemannen sade att eftersom de frivilliga har så stort inflytande kan detta också innebära en utmaning i samordningen, särskilt när det gäller budskap. Hernandez sade att RPC kan ge vägledning, men kan inte nödvändigtvis godkänna eller avvisa material för distribution. Robredo har alltid talat om att använda “radikal kärlek” för att förmedla sitt budskap, men de frivilligas frustrationer kan ibland ta överhanden.

*VP Leni Robredo ber sina anhängare att sluta med smutskastning: “Det finns en kamp att vinna”.*

Robredos kampanj har kritiserats för att vara elitistisk på vissa sätt – som till exempel hur husvagnar var “medelklass” eftersom deltagarna involverade bilägare, och hur vissa supportrar bestred lösa påståenden om att de fick betalt för att delta i valmöten genom att efteråt “spänna sig” med tvåhundrakronors biffar till middag.

Vissa grupper kan inte heller motstå negativa kampanjer mot Marcos Jr. Ett flygblad blev viralt på TikTok eftersom det hade Robredos, Pangilinans och deras senatskandidaters namn och ansikten på framsidan, men innehöll negativa inslag om Marcos på den andra sidan. Den nationella kampanjgruppen tog avstånd från flygbladen, men frivilliggruppen Kyusi 4 Leni gjorde ett uttalande där de stod fast vid sitt beslut att trycka och distribuera dem.

“För vår organisation står det klart att Robredo är den bästa kandidaten för presidentposten, och vi är övertygade om att landet inte har råd med ännu ett Marcos-ordförandeskap. Att jämföra de två kandidaterna speglar också vår frivilligdrivna kampanj som denna”, skriver gruppen i ett inlägg på Facebook.

Hur kan frivilliga ledare navigera i dessa missförhållanden? Hernandez säger att även volontärer tar ledningen i att övervaka varandra.

“Ang nagsisita sa isa’t isa ay volontärer din. Nakikita din natin ‘yon online – parang sällan ser du till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesperson, som uppmärksammar volontärerna ‘di ba? För det är verkligen inte kampanjens anda”, sade Hernandez.
(Det är också de frivilliga som övervakar sina led. Vi ser detta också på nätet – det är sällan man ser till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesman, som uppmärksammar de frivilliga, eller hur?).

“Tyvärr finns det effekter, som elitistiska budskap [som kanske sägs av ett fåtal, men som] förstärks. Men det som är bra är att vi ser att volontärerna också påpekar [att det är fel]”, tillade hon på en blandning av engelska och filippinska.

Uppoffringar och hopp

Ett framträdande drag i Robredo-Pangilinan-kampanjen är mångfalden bland dess anhängare. Medan en viss del av dem kritiseras som elit, finns det också små men betydelsefulla rörelser, till exempel Sumilao-bönderna som marscherar över hela landet för att kampanja för Robredo, som en gång i tiden hjälpte till att kämpa för sina förfäders mark i Bukidnon som alternativ advokat innan hon gick in i politiken. LÄS: Sumilao-bönderna på marsch för Leni.

“Si Leni Robredo ang tunay na simbolismo ng pagkakaisa (Leni Robredo är den sanna symbolen för enighet)”, sade Pakisamas ordförande och Sumilao-bonden Noland Peñas till reportrar den 29 april.

“Kaya kami naniniwala na sa kanilang pagsisilbi – kahit noon pa pa man na hindi pa sila nanunungkulan, hanggang sa ngayon ay consistent nilang tinitingnan at pinahahalagahan ang mga katulad naming nasa laylayan.”
(Det är därför vi tror på hennes tjänst – från innan hon tillträdde till nu har hon varit konsekvent när det gäller att fokusera och lägga vikt vid marginaliserade människor som vi.)

“Kaya kami nagtitiis sa hirap at init dahil gusto namin na makiisa, at mag-ambag sa simple naming pamamaraan upang makiisa at magkaisa tayong lahat”, tillade han. (Det är därför vi uthärdar kampen och värmen, eftersom vi vill vara solidariska och bidra på vårt eget enkla sätt så att vi verkligen kan enas.)

Den 29 april nådde jordbrukarna Pasig City. Med hjälp av lokala volontärer genomförde de en hus-till-hus-kampanj i Barangay Caniogan och berättade sina egna historier som bevis för att Robredo har agerat i de marginaliserades intresse när ingen såg på.

Det finns också de energiska Cheerleaders for Leni & Kiko, som började som en Facebook-sida som förenar röster från cheerleaders stöd för Robredo från olika lag och generationer. I takt med att Robredos kampanj växte förvandlades de till en fullfjädrad artistgrupp med hundratals frivilliga runt om i landet, enligt kärnmedlemmen Ajjie Mendelebar.

Hejarklacken är en av många abonado-frivilliga grupper som spenderar egna pengar för att stödja kampanjen. Vid vissa sammankomster har de kunnat få sponsring för mat och träningslokaler. De lyckades samla in en del pengar för att få laget att uppträda i Pampanga.

“Även om det inte finns någon finansiering har vi inget emot att använda våra egna pengar för att kunna uppträda. Skapandet av varje rutin är en gemensam insats av medlemmarna, från att förbereda cheer mixen, till koreografi, sekvensering av stunts osv. Alla händer på däck, som VP Leni alltid skulle säga”, säger 38-åriga Mendelebar, som också är med i gruppen.

“Den här kampanjen har förändrat spelet på så många sätt. Man kan bokstavligen bidra med vad man kan till ändamålet. I vårt fall var det vår kärlek till cheerleading och hoppet om en bättre framtid som verkligen drev oss att göra detta. Det spelade ingen roll att jag drog mig tillbaka från tävlingshearleading för nästan 20 år sedan, så länge min kropp klarar av det gör jag det”, säger han.

Även om det finns grupper som jordbrukarna och hejaklacksledarna som sticker ut, finns det också enskilda frivilliga som har en personlig pliktkänsla att gå ut för Robredo och Pangilinan. Kurt Mariano, en frivillig från Leni for You, tillbringade sin 18-årsdag med att gå från hus till hus den 16 april.

“Kagabi, pinag-iisipan ko na, ise-celebrate ko ba ‘yung birthday ko sa bahay lang, o ise-celebrate ko siya sa labas with house-to-house campaign? So ito na lang ang pinili ko. Makipag-usap, kumbinsihin ang tao, at ipakilala kung ano ang dapat,” sade han.
(I går kväll tänkte jag: Ska jag fira min födelsedag bara hemma eller ska jag fira utomhus med en kampanj från hus till hus? Så det var detta jag valde: att föra en dialog, övertyga människor och presentera dem för dem vad som är rätt.)

Jazmin Escolano, som var med volontärerna i Pasig den 29 april, tog ledigt från sitt arbete som utbildningskonsult för att ta tillfället i akt att kampanja med bönderna i Sumilao. Hon bjöds in av Kurt Bermudez, hennes vän och volontär för Youth Vote for Leni-Kiko Caniogan. Escolano röstade visserligen 2019, men det är först den här valperioden som hon fann sig särskilt engagerad i en kampanj.

“‘Yung energy pati ‘yung volunteerism ng campaign ni VP Leni, nakaka-inspire siya. Na parang kailangan mo rin mag-stand up, hindi na siya parang, dahil lang sa ‘yo eh. Para na siya sa lahat ng mga tao, lalo na doon sa future generations”, sade Escolano. (Energin och frivilligheten i VP Lenis kampanj inspirerar mig. Det inspirerar dig att stå upp, för det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer.)

“Jag känner att jag bidrar till något större än mig själv”, tillade Bermudez.

Vägen till den 9. maj

Vad är det som gör Robredo så speciell att hon har ritat en sådan här kampanj? TLR-tjänstemannen sa att det kan ha att göra med hennes “uppriktighet och äkthet”.

“Med henne är det man ser vad man får, och jag tror att folk känner den här idén. Det är lätt och bekvämt för människor att erbjuda sin tid och sina talanger, eftersom de litar på henne och tror att det hon säger inte bara är enkla löften, utan verkligen är ett fast åtagande att leverera om hon får chansen att leda landet”, sade tjänstemannen.

Den rosa kampanjen har kallats en rad saker: unik, inspirerande, fenomenal. Men kommer det att räcka för att få Robredo att komma ikapp Marcos? Det är möjligt, enligt Michael Yusingco, expert på styrelseskick och seniorforskare vid Ateneo School of Government.

“Just nu ser vi att uppmärksamheten ligger mer på mötena, eftersom det estetiska är effektfullt, eller hur? Men kanske är effekten bara så stor som den estetiska aspekten. Men om de gör fler hus-till-hus-möten, rådhusmöten, strategier med direkt interaktion … tror jag att de kommer att vända utvecklingen, eftersom de andra kandidaterna inte gör det”, sade han på en blandning av engelska och filippinska.

Yusingco sade att de visuella bilderna vid mötena kan bidra till en respektingivande faktor, men att de inte nödvändigtvis kommer att beröra människor. Anhängare från andra läger kan fortfarande ha anledning att tro att folkmassorna lockas av de stjärnor på A-listan som stöder Robredo och uppträder vid hennes möten.

Alan German, veteran inom kampanjstrategin, stödde också effektiviteten i person-till-person-kampanjen.

“Det är bevisat. Många, många studier har bekräftat att det fortfarande inte finns någon ersättning för mänsklig interaktion – en levande, andas person som du kan interagera med, där informationen [går med] känslor”, sade han.

Robredo själv knackar kanske inte dörr, men de tusentals frivilliga som gör det kan vara “en nära motsvarighet till henne – förutsatt att de gör det på rätt sätt”, sade German. De som arbetar med kampanjerna från hus till hus måste fortfarande följa de riktlinjer som den centrala kampanjen vill driva igenom, eftersom de lätt skulle kunna störa lokalbefolkningen om de direkt gick till attack mot Marcos och Robredos andra rivaler.

Med lite tid kvar innan filippinarna lägger sina röster kan volontärerna bara hoppas att deras ansträngningar räcker.

“Det är här som nästa fas av kampanjen är förankrad. Det är egentligen bara tro. Det är egentligen bara folkets beslutsamhet att få henne att vinna. Marginalerna är fortfarande stora, och om man kunde räkna ut det, skulle vissa säga att det är omöjligt, andra att det är ett fotofinish, men man kan inte bortse från folkets beslutsamhet”, sade TLR-tjänstemannen. – med rapporter från Mara Cepeda/Rappler.com

Om författaren: Michelle Abad är forskare och skribent på Rappler. Hon har en feminists hjärta och själ och arbetar med att specialisera sig på kvinnofrågor i Newsbreak, Rapplers undersökande gren.

Översättning: Hampus Cronander

Källa: The Pink Wave: Robredo’s volunteer movement defies traditional campaigns (Rappler)

Vi vill inte ha en splittrad planet, vi vill ha en värld utan murar: Det femtonde nyhetsbrevet (2022)

Vijay Prashad, the tricontinental, 14 april 2022

*Ever Fonseca (Kuba), Homenaje a la paz (“Hyllning till freden”), 1970.*

Kära vänner,
Hälsningar från Trikontinentalen, Institutet för social forskning.

Medan Förenta staterna inledde sitt olagliga krig mot Irak 2003 talade Kubas president Fidel Castro i Buenos Aires, Argentina. “Vårt land släpper inte bomber över andra folk”, sade han, “och skickar inte heller tusentals flygplan för att bomba städer … Vårt lands tiotusentals vetenskapsmän och läkare har utbildats för att rädda liv”. Kuba hade en armé, ja, men inte en armé för krig; Castro kallade den “en armé av vita rockar”. På senare tid har Kubas Henry Reeve-brigad av läkare osjälviskt arbetat runt om i världen för att hjälpa till att hejda pandemin COVID-19.

Castro påminner oss om att det finns två sätt att leva i denna värld. Vi kan leva i en krigsfylld värld som är full av vapen och förvirrad av skrämseltaktik, en värld som ständigt förbereder sig för strid. Eller så kan vi leva i en värld av lärare och läkare, vetenskapsmän och socialarbetare, berättare och sångare. Vi kan sätta vår tillit till människor som hjälper oss att skapa en bättre värld än den vi lever i i dag, denna eländiga värld av krig och vinst, där fulheten hotar att överväldiga oss.

Vår hud slår mot ytan av rädsla för att en ny järnridå ska falla, att det finns ett tryck på att boxa in Kina och Ryssland, att dela upp världen i läger. Men det är omöjligt, eftersom vi – som vi konstaterade i förra veckans nyhetsbrev – lever i en knut av motsägelser och inte i en renodlad värld av vissheter. Även USA:s nära allierade, som Australien, Tyskland, Japan och Indien, kan inte bryta sina ekonomiska och politiska band med Ryssland och Kina. Om de skulle göra det skulle de hamna i en recession, vilket skulle leda till det ekonomiska kaos som krig och sanktioner redan har orsakat i Honduras, Pakistan, Peru och Sri Lanka. I dessa länder – som redan är misshandlade av Internationella valutafonden på grund av eliternas girighet och utländska ambassader – har de stigande bränslepriserna förvandlat en ekonomisk kris till en politisk kris.

*Sergey Grinevich (Vitryssland), Tank, 2013.*

Krig slutar antingen med att ett lands politiska institutioner och sociala kapacitet förstörs eller så slutar de med vapenvila och förhandlingar. Nordatlantiska fördragsorganisationens (Nato) krig mot Libyen 2011 slutade med att landet snubblade med lukten av kordit i luften och en trasig samhällsordning. Libyens öde bör inte upprepas någonstans, och definitivt inte i Ukraina. Men det är ett öde som är förutbestämt för folket i Afghanistan, Somalia och Jemen, som har kvävts av krig som västvärlden har uppmuntrat – krig som västvärlden har beväpnat och som har varit lönsamma för västvärlden.

När det moderna Ryssland kom fram efter Sovjetunionens fall ledde Boris Jeltsin en kupp mot det ryska parlamentet, med stridsvagnar i luften. De som för närvarande sitter vid makten i Ryssland agerar i ljuset av denna våldsamma början och erfarenheterna från andra krigsdrabbade nationer. De kommer inte att tillåta sig att drabbas av Libyens, Jemens eller Afghanistans öde. Förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina pågår i Vitrysslands Homyel Voblasts (eller Gomelregionen), men förtroendet måste stärkas innan en vapenvila kan bli en verklig möjlighet. Ett eventuellt eldupphör bör inte bara gälla kriget i Ukraina – vilket är absolut nödvändigt – utan bör också innefatta ett stopp för den bredare amerikanska påtryckningskampanjen mot hela Eurasien.

*Svetlana Rumak (Ryssland) Endless Green Fields, 2017.*

Vad är den där påtryckningskampanjen och varför pratar man om den nu? Borde vi inte bara säga att Ryssland ska lämna Ukraina? En sådan slogan är visserligen korrekt, men tar inte upp de djupare problem som provocerade fram detta krig från början.

När Sovjetunionen kollapsade använde västländerna sina resurser och sin makt genom Boris Jeltsin (1991-1999) och sedan Vladimir Putin (från 1999). Först utarmade västvärlden det ryska folket genom att förstöra landets sociala nät och låta ryska eliter sluka landets sociala rikedomar. Sedan lockade de de nya ryska miljardärerna att investera i den västdrivna globaliseringen (inklusive engelska fotbollslag). Väst stödde Jeltsins blodiga krig i Tjetjenien (1994-1996) och sedan Putins krig i Tjetjenien (1999-2000). Den förre brittiske premiärministern Tony Blair (1997-2007) undertecknade tillstånd för Ryssland att köpa brittiska vapen tills hans arm gjorde ont och välkomnade Putin till London 2000 och sade: “Jag vill att Ryssland och väst ska samarbeta för att främja stabilitet och fred”. År 2001 beskrev USA:s tidigare president George W. Bush att han såg Putin i ögonen och såg hans själ och kallade honom “rakryggad och pålitlig”. Samma år uppmuntrade Thomas Friedman från New York Times sina läsare att “fortsätta att stödja Putin”. Det var västvärlden som hjälpte den ryska miljardärsklassen att ta över staten och rida över det ryska samhället.

När den ryska regeringen beslutade att integration med Europa och USA inte var möjlig började västvärlden att framställa Putin som djävulsk. Den här filmen fortsätter att spelas upp: Saddam Hussein i Irak var USA:s stora hjälte och sedan dess skurk, samma sak med den tidigare militärledaren Manuel Antonio Noriega i Panama. Nu är insatserna oförlåtligt högre och farorna större.

*Shakir Hassan al-Said (Irak), Offren, 1957.*

Under ytan av det nuvarande ögonblicket finns en dynamik som vi tog upp i vårt tionde nyhetsbrev i år. USA skadade ensidigt den internationella rustningskontrollarkitekturen genom att dra sig tillbaka från fördraget om antiballistiska missiler (2001) och INF-fördraget (Intermediate-Range Nuclear Forces) (2018) och därmed urholka avskräckningspolitiken. I december 2018 pressade USA sina allierade att med knapp marginal förhindra att FN:s generalförsamling antog en resolution för att försvara INF-fördraget. Putin började tala om behovet av säkerhetsgarantier, inte från Ukraina eller ens från Nato, som är en uppblåst trojansk häst för Washingtons ambitioner: Ryssland behövde säkerhetsgarantier direkt från USA.

Varför? Därför att den amerikanska regeringen 2018 tillkännagav en förändring av utrikespolitiken som signalerade att de skulle öka konkurrensen med Kina och Ryssland. Nato-ledda marina övningar nära båda länderna gav också Ryssland anledning till oro för sin säkerhet. USA:s stridslystnad finns inskriven i den nationella försvarsstrategin från 2022, där det hävdas att USA är “berett att segra i en konflikt när det är nödvändigt, med prioritering av [Kinas] utmaning i Indo-Stilla havet, därefter den ryska utmaningen i Europa”. Nyckelordet är att USA är berett att segra i en konflikt. Hela attityden av dominans och nederlag är en machoattityd mot mänskligheten. Den amerikanska påtryckningskampanjen runt om i Eurasien måste upphöra.

*Abel Rodríguez (Colombia), Territorio de Mito (“Myth Territory”), 2017.*

Vi vill inte ha en delad värld. Vi vill ha en realistisk värld: en mänsklighetens värld som tar itu med klimatkatastrofen på ett adekvat sätt. En värld som vill göra slut på hunger och analfabetism. En värld som vill lyfta oss från förtvivlan till hopp. En värld med fler arméer med vita rockar och i stället för arméer med vapen.

På Trikontinentalen, institutet för social forskning, förstärker vi livet och rösterna hos människor som bygger en värld av hopp mot rädsla, en värld av kärlek mot hat. En sådan person är Nela Martínez Espinosa (1912-2004), som står i fokus för den tredje studien i vår serie Women of Struggle, Women in Struggle. Nela, som vi kallar henne, var en ledande person i Ecuadors kommunistparti och en byggare av institutioner som ingav massorna förtroende. Dessa organisationer omfattade antifascistiska fronter och kvinnoförbund, stöd för ursprungsbefolkningens rättigheter i Ecuador och plattformar som försvarade den kubanska revolutionen. År 1944, under den gloriösa majrevolutionen, ledde Nela kortvarigt regeringen. Under hela sitt liv arbetade hon outtröttligt för att bygga grunden för en bättre värld.

År 2000 kämpade Nela som ordförande för Women’s Continental Front for Peace and against Intervention mot inrättandet av en amerikansk militärbas i staden Manta. “Koloniseringen återvänder”, sade Nela. Hur ska vi kunna undkomma denna kolonisering? Hur kan vi rättfärdiga oss själva inför vår feghet?”.

Den sista frågan hänger över oss. Vi vill inte leva i en delad värld. Vi måste agera för att förhindra att järnridån faller. Vi måste kämpa mot vår rädsla. Vi måste kämpa för en värld utan murar.

Med vänliga hälsningar,
Vijay

Källa: We Do Not Want a Divided Planet; We Want a World Without Walls: The Fifteenth Newsletter (2022)

Balans i dynamiken för den nationella befrielsearmén, ELN, i Colombia

Institutet för utvecklings- och fredsstudier (INDEPAZ) / Observatoriet för konflikter och mänskliga rättigheter, januari 2021.

Å ena sidan ser vi en ökad territoriell närvaro genom patrullering eller tillfällig rörlighet och å andra sidan en politisk försvagning och förlust av social bas i samband med ELN:s inträde i andra regioner där de har blivit nyaktiva under de senaste tre åren.

Politisk försvagning och förlust av social bas i samband med inträde i andra regioner där samhällen förkastar väpnade gruppers närvaro.

Samhällen förkastar förekomsten av väpnade grupper och betraktar våldsamma tvister om deras territorier som ett hot.

ELN:s dynamik mellan 2018 och 2020-1 har varit en dynamik av återanpassning, på grund av den starka dispyten mellan narko-paramilitärer, återstående grupper och dissidenter i vissa områden som har konsoliderats (särskilt i Catatumbo, Choco och sydväst).

Denna situation har lett till att trupperna har rört sig för att förstärka sin närvaro, och i många fall har de kommit att ockupera områden som aldrig tidigare har visat tecken på ELN:s närvaro; i sin väg lämnar de kvar flaggor, graffiti och bomber, vilket innebär att det finns specifika åtgärder men ingen kontinuitet i nya regioner i landet: detta är vad som i rapporten kallas för en konsolideringskris och en instabil militär omorganisation.

*Denna forskningsrapport är inriktad på att erbjuda ett nytt perspektiv på ELN:s expansion och förstärkning i landet under de senaste tre åren.*

Analysen mellan 2018 och 2020-1 visar en återkommande (fortsatt) närvaro i 136 kommuner och undersökningar av expansion eller transitering i 57 nya kommuner.

Under första halvåret 2020 hade ELN någon form av konflikt i 71 kommuner, varav de flesta antingen var tvister med andra grupper eller av proselytisk art. Konfrontationer med säkerhetsstyrkorna stod för 10% och var i huvudsak attacker utförda med sprängmedel.

Under 2019 ökade närvaron i 54 kommuner jämfört med 2018, medan den utökades med tre kommuner under 2019. Dessa siffror kan tyda på att ELN omedelbart efter det att FARC lade ner sina vapen expanderade i angränsande områden, men snabbt nådde en gräns på grund av konflikter och brist på befälhavare.

259 är det totala antalet kommuner där ELN har haft någon form av aktivitet eller tecken på närvaro mellan 2018 och 2020.

I 136 av de 259 kommunerna fortsätter denna grupps verksamhet under de tre analyserade åren, medan 34 kommuner har en enda händelse eller åtgärd under två år och 89 kommuner har endast en viss åtgärd under ett år utan att den återkommer.

De landskap som har det högsta antalet registrerade ELN-händelser vid ett visst datum under 2018, 2019 och 2020 är i tur och ordning: Antioquia, Cauca, Chocó, Norte de Santander och Nariño. Det är i dessa områden som de största konflikterna mellan väpnade grupper äger rum, särskilt i den del som sträcker sig från Catatumbo till Choco och i södra Stilla havet.

Målsättningar ELN haft under perioden:

Upprätta rörlighetskorridorer som gör det möjligt för ELN att ansluta till Magdalena Medio och södra Bolívar.
Skapa processer för att ta kunna ta ut folkliga hyror från företag för t.ex. gruvdrift.
Dominera och/eller kontrollera transitzoner för att kunna ta ut tullavgifter (“gramaje”) för smuggelpassage.

ELN finns förankrade i bergiga kommuner (bl.a. Murindó, Segovia, Remedios, Frontino och Urrao), som genomkorsas av bergskedjor och har olika ekonomiska baser, bland annat guld- och silvergruvor. De har ökat sin närvaro i Bajo Cauca-regionen i Antioquia för att få kontakt med södra Bolívar, där alla typer av ekonomier förekommer. Förbindelsen mellan landskapen Bolívar, Antioquia och Santander var i sin tur nödvändig för att befästa ett upproriskt projekt av nationell betydelse. I kommunen Montecristo har ELN stor kontroll över guldverksamheten, så stor att de kontrollerar in- och utflyttning av gruvmaskiner. Denna kommun, som är en del av Mojana Bolivarense, förbinder landets norra, västra och centrala delar med varandra och kontrollerar viktiga floder som Magdalena och Cauca. ELN kontrollerar också San Lucas-bergen, i byarna El Dorado, El Paraíso och Caribona, genom vilka de går direkt till Santa Rosa del Sur och Bajo Cauca Antioqueño, varifrån de får vapen och taktiskt stöd från Jesús Darío Ramírez Castros krigsfront.

ELN föröker få kontroll över ett område som är en del av det som kallas Orinoco Mining Arc och som innehåller cirka 7.000 ton mineraler[1], såsom bland annat guld, koppar, diamanter, coltan (även kallat svart guld), järn och bauxit.

En löpande affär för ELN är försäljning av säkerhetsutrustning till smugglare (som också beskattas för sin smuggling av främst bensin) som har transitzoner mellan Venezuela och Colombia, vilket de gör genom Arauca-floden, där de passerar i motorbåtar för att försörja pimpineros spå den colombianska sidan. Smuggling av bensin sker annars främst längs vägen från Convención till Tibú och överförs sedan till Aguachica i Cesar, där den saluförs och distribueras till andra landskap.

Både Boyacá och Casanare fungerar, med hänsyn till att deras geografi gör det lätt kan gömma sig och sporadiskt hålla strategiska möten utan att upprätta baser i form av permanenta läger, som transitcentra för ELN. De förvaltar också förbindelsevägar mellan Serranía de Los Motilones och Perijábergen, som anländer från Venezuela och Norte de Santander, samt även ansluter till Catatumbo- och Cesar-regionerna, utan att detta innebär kontroll eller konsolidering i regionen, genom vilka de mobiliserar olika ekonomier.

I Cesar, liksom i andra landskap, förekommer även andra illegala verksamheter, t.ex. stulna nötkreatur, som ofta kommer från Venezuela in genom Serranía del Perijá och passerar genom kommunen Agustín Codazzi. Men terrängen i Cesar tjänar också de olika strukturerna som transitpunkt mellan Catatumbo och La Guajira, främst för transport av narkotika.

ELN vinner, på grund av områdets egenskaper, terräng i Chocó, som inkluderar en utgång till Stilla havet, en förbindelse med Panama för narkotikasändningar och vägar till det inre av landet. Kontrollen över floden Atrato, som förbinder södra och norra delen av landskapet Chocó och dess huvudstad Quibdó, där Manuel Hernández El Boche-fronten och de urbana krigsfronterna finns, säkrar en struktur som har till uppgift att tvätta pengar från illegal guldutvinning och andra illegala verksamheter.

Förbindelsen via Valle del Cauca och landskapet Cauca är särskilt viktig på grund av ett intresse i Buenaventura och ELN har försökt etablera sig i stadsområdet i små grupper, men andra gruppers dominans i staden gör att försöken inte lett till något annat än att området blivit en konflikthärd.

ELN är även lokaliserat i den norra och sydvästra delen av landskapet Nariño, vilket i princip har att göra med vikten av att förvalta gränsen mot Cauca och förbindelsen till Stilla havet. De har kontroll av de områden som den transandinska pipelinen passerar genom. Dessa ingår i en viktig rutt för kokainproducuenternas försörjning (vilket bevisas av de laboratorier som hittats i kommunen Samaniego, som ingår i den västra delen av regionen och där företaget Jaime Toño Obando är verksamt).

I Santa Bárbara de Iscuandé (Nariño) sägs Comuneros del Sur-fronten kontrollera olaglig gruvdrift, vilket är anledningen till att de kontrollerar in- och utförsel av maskiner för utvinning av olika mineraler.

I Cauca-landskapet är deras närvaro inte konsoliderad eller avgörande, även om de har försökt att införa sina regler genom att hota sociala ledare, vilket CRIC och andra ursprungsfolksorganisationer i området har fördömt.

ELN har lagt ut minfält för att försöka upprätta gränser mellan de olika grupperna, en taktik som används flitigt av denna grupp.

Fotnoter:
1. Venezuelas nationella offentliga kreditupplysningsbyrå, 2020.

Om INDEPAZ:
Instituto de Estudios para el Desarrollo y la Paz, INDEPAZ, är en tankesmedja som främjar fred och icke-våldsalternativ och som sedan 1990 har följt alla de aktörer, faktorer, strategier och processer som har varit och är en del av de väpnade, politiska och socioekonomiska konflikterna i Colombia. INDEPAZ har i sitt arbete strävat efter att bygga broar mellan kunskap och erfarenheter i gräsrotsprocesser och kollektiva aktioner, för att på ett effektivt sätt påverka scenarierna för pakter och beslutsfattande. En del av detta arbete har bestått i att utarbeta olika rapporter för att öka medvetenheten om den politiska, sociala, ekonomiska och kulturella situationen i landet, samt att tillhandahålla forum för debatt, såsom akademiska forum och utbildningsmöten, som är nödvändiga och giltiga för dialog, debatt och skapande av alternativ.

Metodik: Triangulering av information

 Huvudflöde:
 • Rapporter eller kommunikéer från försvarsministeriet.
 • Rapporter eller kommunikéer från den nationella polisen.
 • Rapporter eller meddelanden från justitieministeriet.
 • Rapporter eller meddelanden från den nationella flottan.
 • Rapporter eller kommunikéer från sociala organisationer.
 • Rapporter eller kommunikéer från den nationella armén.

 Sidoflöde 1:
 • Tidiga varningar från ombudsmannens kontor.

 Sidoflöde 2:
 • Nyheter, artiklar och artiklar och journalistiska texter som publicerats av olika nationella och internationella nationella och utländska utländska medier.

 Underlaget från ovanstående flöden granskades (minst 1.500 dokument) och därefter genomfördes differentiell analys med hjälp av informationsmatriser.)

Presentation: Balans i dynamiken för den nationella befrielsearmén, ELN, i Colombia.

Att hålla Putin ansvarig skulle kräva en verklig regelbaserad världsordning

av Branko Marcetic för Jacobin, 11 april 2022

*Internationella brottmålsdomstolen i Haag*

Washingtons långvariga fientlighet mot Internationella brottmålsdomstolen undergräver eventuella framtida åtal för krigsförbrytelser i Ukraina. Om inte annat måste USA ansluta sig till resten av världen och acceptera domstolens jurisdiktion.

En paradox i den internationella lag som för närvarande trampas ner av Rysslands president Vladimir Putin är att även om den är bra och tekniskt sett finns, så tillämpas den i praktiken ojämnt, för att uttrycka det milt. Detta är något som måste åtgärdas om det finns något hopp om att straffa Putin för hans senaste krigsbrott, eller åtminstone straffa och avskräcka andra ledares framtida krigsbrott.

Världen har chockats av nyheterna från den ukrainska staden Bucha, utanför huvudstaden Kiev, där hundratals lik, varav en del stympade, hittades utspridda på gatorna och begravda i en massgrav efter att de ryska styrkorna drog sig tillbaka förra veckan. Moskva har, föga förvånande, förnekat anklagelserna och hävdar i stället att det hela helt enkelt var “iscensatt”.

Även om vi naturligtvis bör vänta på resultaten av en utredning innan vi drar några svepande slutsatser, finns det vid det här laget rikligt med bevis för att Rysslands påstående är lika löjligt som det låter. Satellitbilder visar att åtminstone några av de kroppar som hittats på Buchas gator fanns där redan i mitten av mars, videor visar hur ryska styrkor dödar minst en ukrainsk civilperson, och tyska underrättelsetjänstemän sade nyligen att de avlyssnat samtal mellan ryska soldater som diskuterade grymheterna.

Utöver detta har reportrar och människorättsorganisationer talat med många ögonvittnen som vittnar om grymheter som utförts av ryska trupper i staden, från summariska avrättningar och tillfälliga mord till våldtäkter och tortyr. Australian Broadcasting Corporation har samlat in liknande ögonvittnesskildringar i en annan stad nordväst om Kiev, och Amnesty International har också fått kännedom om flera grymheter runt om i Kiev Oblast.

Det talas just nu mycket om vilket möjligt motiv ryska styrkor skulle ha haft för att göra detta. Men grymheter som dessa är varken överraskande eller kräver någon storslagen förklaring. Krig och krigsbrott går tyvärr hand i hand, även om det i teorin finns krigslagar som alla sidor är tänkta att följa.

Den fruktansvärda verkligheten är att militära kampanjer, särskilt när de blir avstannade, utdragna och alltmer kostsamma för den invaderande styrkan, vilket den här har visat sig vara, producerar eländiga, arga soldater som avhumaniserar lokalbefolkningen för att klara av den meningslösa skräck som de har till uppgift att utföra, och som slutar med att låta sin frustration gå ut över civila. Vi i västvärlden borde vara väl medvetna om detta vid det här laget, eftersom vi har sett exakt detta fenomen med våra egna invasionstrupper i krig som Vietnam, Irak och Afghanistan.

Det vore synd om de enda som ställs till svars för dessa brott, precis som i dessa konflikter, helt enkelt är soldater på låg nivå. Även om varje individ självklart är ansvarig för sina egna handlingar, och soldater som väljer att begå sådana fruktansvärda brott måste ta konsekvenserna av vad de har gjort, ligger det yttersta ansvaret när det gäller krig på ett lands militära och politiska ledning.

Det är trots allt de som har det direkta ansvaret för politiken, och det är de som väljer att sätta soldaterna (i det här fallet en del av dem värnpliktiga) i positioner där de, vilket är förutsägbart, slutar med att begå krigsförbrytelser. Det är därför som George W. Bush med rätta kallas krigsförbrytare, och det är därför som nazisternas ledare ställdes inför rätta och avrättades efter andra världskriget, trots att få av dem faktiskt var ute på slagfältet och lemlästade fiendens kroppar eller summariskt avrättade civila med sina egna händer. Därför kallar USA:s president Joe Biden och andra västerländska ledare nu Putin för en krigsförbrytare, och experter och experter kräver att han ställs inför rätta.

Det finns bara ett problem: den “regelbaserade internationella ordning” som teoretiskt sett är tänkt att göra denna typ av rättvisa möjlig existerar inte i verkligheten. Det internationella system vi lever i nu formades till stor del av segrarna i andra världskriget, främst USA, och även om vi har skapat skenet av ett system som styrs av regler, lagar och institutioner som upprätthåller dem, lever vi i verkligheten fortfarande i en relativt anarkistisk världsordning där regeringar som är tillräckligt mäktiga i viss utsträckning kan göra vad de vill.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) är ett utmärkt exempel. ICC skapades uttryckligen genom den internationella Romstadgan från 1998 för att fungera som en väg till rättvisa för just dessa typer av brott, eftersom den befintliga Internationella domstolen är till för att lösa rättsliga tvister mellan länder, och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (som Ryssland drog sig ur förra månaden) är tänkt att vara en sista utväg för människor som inte kan få rättvisa för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i sitt eget land. Men tyvärr gör det sätt på vilket ICC är uppbyggt det högst osannolikt att något meningsfullt kommer att hända för att ställa Putin till svars.

För det första har tre av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (Kina, Ryssland och USA, som också är tre av världens mäktigaste länder) aldrig ratificerat Romstadgan (den förre presidenten Bill Clinton undertecknade den, men den ratificerades aldrig av senaten). När allt kommer omkring, om man vet att något slags krig ligger i en nära och medellång framtid, varför ska man då öppna sig för åtal för det?

Förutom att det skadar domstolens legitimitet innebär det också att det finns lite som kan göras åt Ryssland. Det enda sättet att få in ett land som inte undertecknat konventionen i Haag är genom en omröstning i säkerhetsrådet, vilket Ryssland helt enkelt skulle lägga in sitt veto. Du kan skylla på de ledare som blev kvar efter andra världskriget, som i stället för att skapa en verklig demokratisk styrningsmekanism där de skulle vara i underläge och få det mycket svårare att få sin vilja igenom, beslutade sig för att ge sig själva en permanent vetorätt. Än i dag är de relativt vänskapslösa Libyen och Sudan de enda två icke-signatärer som har förts till Haag, eftersom de inte har detta extraordinära privilegium.

Om du tittar på ICC:s förteckning över fall kan du upptäcka ett mönster: alla svarande råkar komma från det globala syd, till övervägande del Afrika. Till och med i Libyen, som förstördes och förvandlades till mordisk anarki av ett Natokrig, är det bara de libyska förövarna som har en arresteringsorder. Vad de inte berättar om den “regelbaserade internationella ordningen” är att dessa regler endast gäller för länder som inte har särskilt mycket makt.

Sedan har vi den irriterande frågan om legitimitet. I samhället är en grundläggande del av rättsstaten att den ska gälla för alla. Du kanske i teorin håller med om att någon som begått ett mord ska gripas och åtalas, men om en rik och mäktig person rutinmässigt kommer undan med en hel rad mord i det fria utan att något händer honom eller henne – eller ännu värre, om det är han eller hon som leder åtalet – skulle du förmodligen börja förlora förtroendet för systemet eller till och med se det som fundamentalt orättvist, hycklande och politiskt drivet, vilket undergräver dess legitimitet.

Det är i princip vad vi har nu, när amerikanska tjänstemän förklarar Putin som en krigsförbrytare och uppmanar den amerikanska regeringen att bistå en krigsförbrytelseutredning om vad som hände i Bucha och på andra platser i Ukraina. Även om det normalt sett skulle vara till hjälp att bistå en sådan utredning, skulle i det här fallet varje amerikansk inblandning, eller ens uppfattningen att det finns någon, få processen att se ut som om den inte går att skilja från segrarens rättvisa.

Varför? Därför att USA tyvärr inte bara inte ville ratificera Romstadgan på grund av att dess medborgare skulle vara sårbara för “politiserade åtal” – vilket gör landet, liksom Ryssland, effektivt immunt mot dess jurisdiktion – utan också har varit oförsonligt fientligt inställt till tanken på att vara ansvarig inför en internationell brottmålsdomstol överhuvudtaget.

Under George W. Bush minskade USA:s regering stödet till Internationella brottmålsdomstolen, drog tillbaka det militära biståndet till länder som undertecknat Romstadgan, tvingade regeringar att underteckna bilaterala avtal om att inte utlämna amerikaner till Haag och, vilket är mest kontroversiellt, antog det som vissa kallar “Hague Invasion Act”, som ger Washington rätt att använda militärt våld för att befria amerikanska medborgare som hålls fängslade där, en lag som fortfarande är i kraft. Saker och ting blev värre under Donald Trump, som sanktionerade Internationella brottmålsdomstolen på grund av dess potentiella utredning och åtal av brott som utförts av amerikaner och israeler i Afghanistan och Palestina.

Så på samma sätt som åratal av västvärldens hyckleri i frågor om krig och territoriell suveränitet, varav en del pågår just nu, undergrävde ett enat globalt svar på Putins krig, finns det en god chans att USA:s inblandning i en krigsförbrytelseutredning mot Ryssland skulle göra allvarlig skada inte bara på domstolens ställning, utan på hela begreppet internationell rätt, om det ser ut som att det bara är ett verktyg som används selektivt för att göra upp om geopolitiska räkenskaper. Med tanke på hur västländerna i serie har släppts fria från att göra sig skyldiga till en rad olika angreppskrig kan detta tyvärr hända även utan USA:s inblandning.

I princip behöver det inte vara så här. Förenta staterna skulle både kunna bistå en eventuell krigsbrottsutredning och ge den global legitimitet genom att äntligen ratificera Romstadgan, bli part i ICC och upphäva den fientliga hållning till organet som går ända tillbaka till Bush-åren. Detta skulle sända en kraftfull signal om att detta inte bara är en opportunistisk användning av mänskliga rättigheter som ett geopolitiskt vapen, utan att Förenta staterna menar allvar med internationell rätt. Det skulle också neutralisera Rysslands påståenden om hyckleri, stärka internationell rätt och avsluta det nästan tre decennier gamla arbetet av en demokratisk administration, som spelade en nyckelroll i de förhandlingar som skapade domstolen från början.

Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men det är talande att detta inte ens så mycket som efterfrågas av någon med en meningsfull plattform i USA:s politiska diskurs, bortsett från några vänsterröster som representanten Ilhan Omar och Democracy Now!’s Amy Goodman och Denis Moynihan. När de uppmanade Biden att hjälpa till med en krigsförbrytelseutredning i Ukraina skrev den tidigare demokratiska senatorn Chris Dodd och den tidigare Bush-rådgivaren John B. Bellinger III att “Förenta staterna kan hjälpa domstolen i lämpliga fall samtidigt som de fortfarande starkt motsätter sig ICC-utredningar (även av amerikansk personal) som inte uppfyller domstolens strikta tröskelkrav”. Ett engagemang mot straffrihet är ett värde för båda partierna.

Det är inte svårt att förstå varför. Långt ifrån att riskera att “fredsbevarande” styrkor åtalas, vilket amerikanska tjänstemän hävdade när de motiverade sin vägran att underkasta sig domstolen, skulle ett medlemskap i ICC innebära att amerikanska krigsförbrytare skulle kunna ställas inför en viss faktisk rättvisa. Bara under de senaste veckorna har vi fått veta att USA:s stridsstrategi i Raqqa i Syrien 2017 ökade antalet civila offer där, att en grupp gröna baskrar kom undan med en örfil efter att ha torterat en afghansk misstänkt till döds, och att ett amerikanskt luftangrepp mot en ISIS-bombsfabrik slarvigt dödade åttiofem irakiska civila, vilket i ett fall utplånade en mans hela familj, och att så många som mer än femhundra skadades. För att säga det rent ut kan rädslan för att åtalas för krigsförbrytelser för saker som dessa tvinga fram en viss faktisk återhållsamhet när det gäller USA:s utrikespolitik.

Så åtminstone för tillfället kan vi vara förbannade att leva i en värld där internationell rätt fortsätter att tillämpas selektivt och mestadels vara teoretisk. Och det är en värld där länder tyvärr måste förlita sig på militär avskräckning i avsaknad av ett verkligt rättssystem, och stormakter kan känna sig fria att starta olagliga krig och begå olika övergrepp, i vetskap om att de står över alla lagar som finns. Vi kanske kan skapa en annan värld. Men först måste vi åtminstone försöka föreställa oss den.

Källa: Holding Putin Accountable Would Require an Actual Rules-Based World Order

Om författaren: Branko Marcetic är medarbetare på Jacobin och författare till "Yesterday's Man: The Case Against Joe Biden". Han bor i Chicago, Illinois.

Jacobin är en ledande röst inom den amerikanska vänstern och erbjuder socialistiska perspektiv på politik, ekonomi och kultur. Den tryckta tidningen utkommer kvartalsvis och når 75.000 prenumeranter, utöver en webbpublik på över 3.000.000 personer per månad.

Fakta om lagen om skydd av amerikanska soldater (American Service-Members’ Protection Act)

År 2002 undertecknade den dåvarande presidenten George W. Bush lagen om skydd av amerikanska soldater (American Service-Members’ Protection Act), som ger tillstånd att använda militärt våld för att befria sina medborgare från fängelse i Haag och från att ställas inför rätta av Internationella brottmålsdomstolen. Lagen, som kallas “Hague Invasion Act” efter namnet på den stad i Nederländerna där Internationella brottmålsdomstolen håller fångar, gör det möjligt för presidenten att använda den amerikanska militären för att befria sina egna eller allierade länders soldater som kan ha tagits till fånga för att ställas inför rätta där. Lagen är ännu mer hotfull för potentiella allierade, eftersom den gör det möjligt för Förenta staterna att upphöra med det militära stödet till länder som undertecknat ICC-fördraget, om de inte går med på att inte utlämna amerikanska medborgare till Haag. Den begränsar också amerikanska styrkor i FN:s fredsbevarande styrkor tills dessa trupper beviljas immunitet mot åtal enligt vissa internationella lagar. Enligt lagen kan USA fortfarande hjälpa till att ställa anklagade krigsförbrytare inför rätta – om de inte är amerikanska medborgare. Lagen förbjuder utlämning av någon i USA till Haag och hindrar ICC:s tjänstemän från att genomföra utredningar på amerikansk mark. En sittande president kan besluta om amerikanskt deltagande i sådana ansträngningar från fall till fall. För att understryka den planerade tillämpningen av lagen lade Förenta staterna in sitt veto mot FN:s fortsatta fredsbevarande operation i Bosnien 2002. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) grundades genom Romstadgan 1998 och är det första permanenta, oberoende rättsliga organet för att döma personer som anklagas för folkmord, krigsförbrytelser, aggressionsbrott och brott mot mänskligheten – brott som enligt överenskommelsen inte har någon preskriptionstid och som andra stater inte vill eller kan döma. FN:s säkerhetsråd kan också ge ICC i uppdrag att pröva vissa fall. Domstolen betalas av de nationer som har ratificerat Romstadgan och inledde sin verksamhet 2002. Det finns för närvarande 138 signatärer av fördraget. År 2017 skrev John Bolton, som nu är Vita husets nationella säkerhetsrådgivare, en debattartikel i Wall Street Journal där han varnade för ICC:s rörelse att rikta in sig på de amerikanska trupperna i Afghanistan, så det är inte troligt att USA kommer att se över lagstiftningen om Haaglagen i närtid.

Faktakälla: Legally, the US military can break people out of The Hague

Rasismen är inbakad i liberalismen, kapitalismens nyckelideologi

Abolition blev en synonym till frihet och frigörelse i samband med att slaveriet avskaffades i USA. Det går alltså inte att direktöversätta med avskaffande. Faktum är att det inte finns något inarbetat svenskt ord som förmedlar den fulla betydelsen av abolition, varför detta ord, som sedan 1844 förekommer i svenskan, kommer att användas i den följande texten.

Att resonera kring abolition innebär en möjlighet för oss att ta ett steg tillbaka och betrakta det nuvarande straffrättsliga systemet och upptäcka hur annorlunda det ser ut i jämförelse med hur vi föreställer oss detsamma. Låt oss sätta in detta i en kontext:

Regeringens moral fångas upp i den årliga budgeten.
Om pengarna spenderas på polisarbete, då spenderas de inte på det vi genom forskning vet kommer att hålla samhället säkert.
I detta sammanhang kan vi använda abolition i betydelsen “omforma budgeten, så att den skapar ett samhälle där alla känner sig trygga”.

Ett exempel hämtat ur verkligheten är kampanjen “Defund the Police”, som blev ett samlingsrop sommaren 2020, när demonstranter strömmade ut på gatorna i amerikanska städer och orter och krävde ett slut på polisbrutaliteten i kölvattnet av morden på Breonna Taylor och George Floyd av polisen.
Under de knappa två år, som gått sedan dess har hundratals stadsfullmäktige i hela USA röstat för att omfördela vad som motsvarar hundratals miljoner dollar från brottsbekämpning till ett bredare utbud av tjänster som stöder den allmänna säkerheten. Men dessa förändringar utgör bara en bråkdel av de pengar som spenderas på att upprätthålla lagar – för att inte tala om fängelsestraff och militär.

Kommer den nya abolitionsrörelsen att lyckas förändra hur vi investerar offentliga resurser i offentlig säkerhet? Och vilka är egentligen de ekonomiska grunderna för det system som denna rörelse vill förändra?

I The Laura Flanders Show den 29 december 2020 gav Vijay Prashad, historiker och verkställande direktör för det trikontinentala institutet för social forskning, ett globalt perspektiv på abolition.

Laura Flanders Show – Abolitionens ekonomi:

[Laura] Vijay, vi är här för att prata om avskaffande, särskilt om avskaffande av ekonomiska skäl. Men låt oss börja med att definiera våra begrepp. När ni talar om avskaffande, vad menar ni med det ordet?

[Vijay] Avskaffande är ett svårt begrepp eftersom det på ett sätt är en synonym till frihet och frigörelse. I Förenta staternas historia är abolition frigörelsen från en av de kanske mest fruktansvärda saker som människor har gjort, nämligen att förslava andra människor. Så abolitionsrörelsen var en rörelse för frigörelse av människor som hade förslavats. I dag står människor inför en annan typ av förslavning. Vi är på ett sätt förslavade i ett system som förnekar oss frihet för att vi inte har pengar. Så mitt sätt att förstå avskaffandet och frigörelsen, abolitionen, är att vi måste avskaffa det system som berövar oss vår värdighet.

[Laura] Men vilket system skulle vi behöva avskaffa för att frigöra oss på det sätt som du beskriver?

[Vijay] Om jag inte nämner systemet låter allt jag har sagt logiskt. Alla borde bli och blir också upprörda av det faktum att 2,5 miljarder människor går till sängs hungriga på kvällen – och av att det visar sig att flesta av de som går hungriga till sängs är barn.

[Vijay] Men, om jag säger att det som hindrar de hungriga från att få tillgång till mat är bristen på pengar – och att bristen på pengar – att berövandet av näring från ett stort antal människor är en konsekvens av – och här kommer det – är en konsekvens av kapitalismen. Och att vi därför måste tänka allvarligt på det faktum att kapitalismen helt enkelt bara klarar av att föda halva världens befolkning, och att vi därför måste avskaffa kapitalismen…

[Vijay] Jag menar, det skrämmer människor eftersom de tänker: “Vad pratar du om? Jag menar, kapitalismen är det som ger oss välstånd.” Och sedan vänder man naturligtvis på steken och säger:

Nej, det är inte kapitalismen som ger dig rikedom eller de fantastiska saker som den moderna världen har. Det är människans uppfinningsrikedom.

[Vijay] Om jag hade börjat med att säga att abolition innebär att kapitalismen avskaffas, hade det klickat till och samtalet hade varit över… Ingen vill se det, för det är skrämmande. Men, om man tänker på det, om man tänker djupt på det och undrar varför människor är berövade [sin försörjning]? Du vet – varför har folk inte pengar i fickan? Det beror inte på att de inte arbetar eller inte försöker hitta arbete. Dessa två saker är viktiga. Människor arbetar och kan inte betala sina räkningar.

[Laura] Du har inte nämnt ras än. Om vi tittar på våra rörelser, våra sociala rörelser som idag höjer stridsropet om abolition, finns det Black Lives Matter-rörelser, BLM. Det är mycket specifikt sett genom de rasifierades lins. Hur ser du på hur det rasistiska och patriarkala spelar in i allt detta?

[Vijay] Större delen av planeten är inte vit. I västvärlden är det naturligtvis färgade människor som i högre grad hamnar i hunger och fattigdom. Detta är kolonialismens historia. Det är på grund av slaveriet som stora mängder av rikedomar stals från människor och fördes till Storbritannien o.s.v. för att finansiera den industriella revolutionen. Så det är så kolonialismen finansierar kapitalismen och har sedan 300 år inverkat på den kapitalistiska utvecklingens historia.

[Laura] Och förhållandet till rasism, bara för att sätta fingret på det?

[Vijay] När kolonialismen började utvecklas kom de här idéerna, som innebär att vissa människor i världen helt enkelt inte förtjänar att leva med frukterna av värdighet. John Locke, som skrev sina avhandlingar om regeringsformen och ses som en av liberalismens viktigaste figurer, säger i Andra regeringsförfattningen att injaner, “eftersom de inte avancerar och utvecklar Guds gåva,” kan utrotas och berövas sin egendom.

Jag menar, detta handlar om en av de personer som betraktas som huvudpersoner, intellektuella personer inom upplysningen och liberalismen, som säger att det är okej att inte respektera injanerna, att förskjuta dem, att utrota dem o.s.v. Rasismen är inbakad i kapitalismens nyckelideologi, som är liberalismen.

[Laura] Anledningen till att det är viktigt att prata om detta, tycker jag, är att även om allt du har sagt är djupt nedslående, eftersom det ger en så lång bild – en så lång historia av ett mycket stort system.

Å andra sidan tyder det åtminstone på att detta fråntagande var något som skapades av människan, att det är ett system som vi kanske skulle kunna lösa upp. Och jag ber dig nu att tänka på det ögonblick av rörelse och uppror som vi befinner oss i just nu. Var ser du potentialen och var finns det kanske fallgropar?
Jag tänker på Black Lives Matter, på rörelsen för att avfinansiera polisen och kraven på abolition som för var dag som går ljuder allt högre.

[Vijay] Om jag skulle kunna koka ner det till ekonomiska termer, så skulle jag säga att det de säger, Laura, är att de säger att USA:s moral inte finns med i den amerikanska konstitutionen. Fortsätt inte att prata om konstitutionen för att förstå landet. Den amerikanska regeringens moral fångas i den årliga budgeten. Budgeten är en mycket bättre återspegling av ett lands moral än dess konstitution.

Och om vi varje år lägger mer pengar – mycket mer pengar – på förtryck, på polisen, på militären, på fängelsestraff o.s.v, och så lite pengar på att ta hand om mänskliga problem, så är det ingen som kan säga att vi är perfekta.
Du vet, vi [människor] är fyllda av brister. Vi [människor] behöver hjälp och samhällen kan hjälpa till, familjer kan hjälpa till, regeringen kan hjälpa till. Så det behövs pengar som går dit.

[Laura] I juni 2020, när demonstrationerna mot polisbrutalitet pågick på gatorna runt om i USA, bjöd Los Angeles stadsfullmäktige in företrädare för Black Lives Matter Los Angeles till stadsfullmäktige för att presentera Folkets budget. Den var ett förslag som tagits fram genom en aldrig tidigare skådad undersökning bland tiotusentals invånare i Los Angeles. Folkets budget var också ett svar på borgmästarens tillkännagivande att staden, mitt i de budgetnedskärningar (på över $200 miljoner) som COVID-19 gjort nödvändiga, skulle öka sin polisbudget med sju procent.

Till detta sa LA:s befolkning nej, och dr Melina Abdullah var där för att förmedla budskapet:

“Detta bör inte handla om era egna politiska ambitioner. Det bör handla om vilken sorts värld ni vill skapa. Världen talar just nu. De säger att vi inte vill ha ett polissystem som sätter mål på svarta människors ryggar, särskilt, men som också är en regelbunden angripare och traumatiserare av hela vårt samhälle. Du har nu en möjlighet att inte bara säga vem jag är som ledamot av stadsfullmäktige, utan också vem du är. Tillhör du Police Protective League, tillhör du dina ambitioner, tillhör du ditt ego eller tillhör du folket?”

[Laura] Vijay Prashad sade att man lär sig mer om ett land av dess budget än av dess konstitution. Varför bestämde ni er, med så många möjligheter, kroppskameror och allt annat, för att fokusera på budgeten för LA, i synnerhet dess polismyndighet?

[Melina] Visst, jag ska citera en annan ekonom, Julianne Malveaux, som säger att en budget är ett uttalande om ens etik och moral, eller hur?

När vi såg siffran, detta cirkeldiagram med 50 procent till LAPD, sa vi att det är alldeles för mycket. Sedan delade vi den med människor från hela det politiska spektrumet, och alla bekräftar vad vi tycker, att det är alldeles för mycket.
“Budgetar är också ett nollsummespel. Så om ni spenderar dessa pengar på LAPD, på polisarbete, spenderar ni dem inte på de saker som vi vet kommer att hålla samhällen säkra. Och vi anser att om vi hävdar att vi är ett demokratiskt samhälle, så betyder det att människor bör vara engagerade i hur våra egna skattepengar används. Därför tror vi på något som kallas deltagande budgetering. Och vi vet att det finns ledare som Chokwe Lumumba i Jackson, Mississippi, och Ras Baraka i Newark, New Jersey, som också håller med om att människor bör engageras i denna process.” Så vi tänkte: “Varför inte Los Angeles? Varför är inte människor engagerade i denna process?” Så vi sa att vi ska göra vår egen deltagarbudgetering. Så vi hade en serie råd, en serie workshops, och till slut sa vi att vi skulle göra några undersökningar. Det slutade med att vi fick 25.000 svar. Vi är långt över detta nu.
Och vad vi fann i undersökningen – innan mordet på George Floyd – eller hur – innan man började säga “defund the police” – var att de ville spendera endast 5,4 % av stadens budget på LAPD, trafik och åtal tillsammans. “Vi utmanar er att säga att ni tillhör folket, att göra något modigt, och vi ser exempel runt om i landet på människor som gör saker som är modiga.”

Marqueece Harris Dawson är ledamot av Los Angeles stadsfullmäktige för det åttonde distriktet i LA:

“Innan jag kom in i stadsfullmäktige ägnade jag hela mitt vuxna liv åt att vara aktivist och använde verkligen all min tid till att förespråka förbättringar av livskvaliteten i de samhällen jag bodde i, till exempel South LA. Platsen i stadsfullmäktige blev ledig, och jag har alltid tyckt att vi missade många möjligheter i stadsfullmäktige som samhällsaktivister och progressiva aktivister, så jag sökte platsen och fick väljarnas stöd.”

[Laura] Beskriv den upplevelse som du hade när du observerade dr Abdullah och hennes team när de presenterade folkets budget. Det är inte en vanlig händelse, att samhällsaktivister kommer in i stadshuset och gör en sådan presentation med den typen av uppgifter i ryggen.

[Marqueece] Det som var annorlunda med deras presentation var att de talade om hela budgeten. Vanligtvis kommer det in folk som talar om ungdomsvård, eller om miljön, eller om en sak och de kan sin sak väldigt, väldigt bra. Den här resan var mycket ambitiös eftersom man försökte tala om hela budgeten och hela stadens verksamhet.

[Laura] Så folkets budget, organiseringen bakom den, själva presentationen, det var inte svårt för dig att ta till dig argumenten som de framförde, men jag slår vad om att det var svårt för ett antal av dina kollegor, och jag vill fråga dig om det.

[Marqueece] Jag tror att många av dem var förbluffade. Många av dem ville veta mer, de ville lära sig mer. Och jag tror att många av dem ville prata, vilket jag tror var den stora bedriften.

[Laura] Samtalet är bra, uppmärksamheten är bra, men man måste fortfarande rösta om en verklig förändring av prioriteringarna på budgetnivå. Vad kommer det att kräva? Vilka hinder står ni inför, och vad behöver aktivister, och kanske även vanliga väljare, veta om den utmaning som ni som välmenande och engagerad ledamot av kommunfullmäktige står inför när ni försöker genomföra denna typ av förändring?

[Marqueece] Varje aktivist och varje observatör bör komma ihåg detta när vi talar om hur sociala förändringar uppnås och hur man flyttar stora system. Borgmästaren och finansgruppen lade i april fram en budget för kommunfullmäktige som innebar en nedskärning på 15 procent för alla våra avdelningar och en ökning av polisbudgeten med 123 miljoner dollar. Det slutade med att budgeten antogs enhälligt, även med min röst, även med de av oss som klagade på den, men vi var så små att vi inte kunde stoppa den.

Bokstavligen veckan efter att dessa hundratusentals människor gick ut på gatorna i Los Angeles kom samma människor tillbaka och röstade för en nedskärning av polisen, något som bara några veckor tidigare ansågs vara en politisk omöjlighet. Och det jag menar är att det är handling på gatorna som förändrar saker och ting. Det är faktiskt, återigen, viktigt att välja bra människor. Jag säger det varje gång jag ställer upp i valet, rösta på mig, jag är en bra person. Men vad som är viktigare är att skapa förutsättningar så att goda människor på insidan kan kämpa och skapa förändring.
Detta är absolut ett ögonblick då världen öppnas på vid gavel. Vad som kommer att sägas om detta ögonblick är beroende av människors vilja att få svarta liv att räknas, att faktiskt skapa en väsentlig förändring, att faktiskt inleda en väsentlig förändring, att faktiskt lyssna när vi säger att våra prioriteringar är att se till att människors universella behov tillgodoses. Vi lever i en värld av överflöd. Det borde finnas bostäder för alla, ren mat för alla, en ren miljö för alla. Och så kan vi få dessa saker. Samtidigt som vi kämpar för att omdefiniera den offentliga säkerheten försöker systemet också att befästa sig självt. Här i Los Angeles försökte borgmästaren att säga “Åh, omdömesgill offentlig säkerhet”, stjäla våra ord, och sedan inrätta en ny permanent byrå för LAPD. Det är viktigt att vi sa att det inte är så vi menar, att vi avslöjade honom för detta, att vi pressar honom på detta och att vi ser till att de 250 miljoner dollar som utlovades faktiskt går till saker som bostäder, psykisk hälsa och alla de andra resurser som vi har talat om. Så ja, ni vet, bara för att vi säger det betyder det inte att det blir gjort. Kampen är ständig, eller hur? Angela Davis säger att frihet är en ständig kamp. Och så vi kan inte släppa taget för ett ögonblick eftersom de inte kommer att släppa taget för ett ögonblick.

[Laura] Kampen för att komma fram till ett alternativ till polis och fängelser, som vi känner dem nu, har i stor utsträckning informerats om och letts av människor med förstahandserfarenhet av det nuvarande systemet. Människor som Andrea James. Hon är grundare och verkställande direktör för National Council for Incarcerated and Formerly Incarcerated Women and Girls, och hennes aktivism började när hon satt inne i två år medan ett av hennes barn fortfarande var mycket litet.

[Laura] Det var i fängelset som du började organisera dig och arbeta med andra intagna kvinnor och deras familjer för att på ett sätt förändra berättelsen om vilka problem som gör att människor hamnar i fängelse och vad de behöver i sina liv. I dag organiserar du en årlig konferens. Ni har just hållit den i år, virtuellt, Free Her. Berätta lite om de problem som de tusentals kvinnor och flickor som ni samlar till konferensen ställs inför. Vilka är de problem som de står inför i sina liv?

[Andrea] De kvinnor som hjälpte till att utforma konferensen är tidigare fängslade kvinnor och kvinnor som för närvarande är fängslade. Allt vi gör inkluderar våra systrar för att hjälpa, forma och ge en plattform för deras röster och arbete. Vi anser att vi är experter, liksom akademiker, forskare och politiker. Vi ställer frågan, och vi kommer upp och genomför idéerna kring hur olika ser ut för att verkligen gräva på djupet, visa allmänheten de sanna historierna bakom livet för dessa kvinnor som sitter i fängelse och hur det är en fortsatt orättvisa att bara använda sig av fängelse, eller att använda sig av fängelse överhuvudtaget, eftersom vi är abolitionister, för att lösa problem som verkligen är social rättvisa, sociala frågor som måste tas upp. Och det är mycket mer skattemässigt ansvarsfullt för oss att ta ett annat tillvägagångssätt än de miljarder dollar som vi fortsätter att spendera varje år på att låta människor gå in och ut ur fängelse och hindra dem från att efter fängelsestraffet kunna engagera sig i ekonomin igen.

[Laura] Vilken skillnad tror du att pandemin gör i denna diskussion om ekonomi, investeringar och abolition?

[Andrea] Laura, det är absolut hjärtskärande. Vi har förvandlats från en politisk organisation som arbetar med abolitionistiska principer till bokstavligen en organisation för ömsesidig hjälp. Vad vi har upptäckt är att vi har nått ut till borgmästaren, guvernören och våra lagstiftare, och vi har mötts av absolut tystnad. Och därför har vi varit tvungna att ta på oss att använda vår egen allmänna driftsbudget för att nu ta reda på hur vi ska omorganisera oss ekonomiskt för att stödja och stötta kvinnor med barn i hem utan några som helst resurser.

[Laura] Om du plötsligt blev guvernör, om du plötsligt blev borgmästare, vad skulle du spendera på i stället?

[Andrea] Om jag vore guvernör skulle jag använda min benådningsrätt. Det skulle vara det första jag skulle göra. Jag skulle sitta bakom mitt skrivbord som guvernör och göra en massbefrielse i Massachusetts. Femtio procent av den fängslade befolkningen i Massachusetts är äldre människor. De skulle vara den första gruppen människor, de och gravida kvinnor och kvinnor med barn som hamnar i barnomsorgssystemet (som för närvarande är en spegelbild av vårt straffrättsliga system), som jag skulle ge benådning.

Och det andra jag skulle göra är att utveckla fler saker som vi har skapat utan statlig finansiering, utan bidrag från staden, vi har just skapat det första övergångshuset som startades och leddes av tidigare fängslade kvinnor. Kimya’s House är ett övergångshem, långsiktigt, långsiktigt. När våra kvinnor kommer ut ur fängelset har de tur om de får en månad någonstans. Vi erbjuder arton månader plus för att hjälpa kvinnorna att läka och gå vidare med sina liv, hantera sina sjukdomar eller sina missbruk, återknyta kontakten med sina familjer och sina barn, återanpassa sig själva, till läkning.

[Laura] Varför är det så viktigt att ta tillvara färgade kvinnors ledarskap och att tillämpa både köns- och rasobjektivet på vårt problem?

[Andrea] Kvinnor har varit [och är] ryggraden i de samhällen som är mest utsatta för massinlåsning. De har varit [och är] stödsystemet för de familjemedlemmar som har hamnat i det straffrättsliga systemet. De har varit ett stödsystem sedan långt innan de började bli den snabbast och mest växande fängelsepopulationen. Det var de som också var stödtjänster för återinträde i samhället för deras familjer, och detta går, i afroamerikanska samhällen, tillbaka till slaveriet. Kvinnor har alltid varit de som hållit ihop familjerna och hållit barnen när föräldrarna av en eller annan anledning separerats. Därför måste vi göra en genusanalys.

[Laura] Kan du se abolitionen härifrån, Andrea?

[Andrea] Vi kan definitivt se abolitionen härifrån. Vi vet det eftersom vi inte väntar på att systemet ska göra förändringen. Vi har ingen – vi har ingen illusion om att fängelserna bara kommer att försvinna eller att folk kommer att förstå vad vi menar när vi ber om att avgiftsbelägga eller omfördela medel från brottsbekämpningen. Vi förväntar oss inte att folk kommer att förstå det på en gång. Många fler människor börjar förstå det.

Men för oss bygger vi dessa system i hyperlokala samhällen som är inriktade på individuellt ansvarstagande, som är inriktade på ansvarstagande i samhället, som är inriktade på transformativ rättvisa, som är inriktade på processer för att samla människor.
Medan det nuvarande systemet existerar bygger vi alltså system utanför det systemet som är folkstyrda.
Men det sista jag vill nämna för att få folk att tänka på, Laura, när det gäller abolition, är att abolition sker i landets rika vita samhällen varje dag. Svaret och skillnaden i svaret mot vita människor från rikare samhällen i det här landet är mycket annorlunda i det straffrättsliga systemet än svaret mot svarta och bruna samhällen i samma land, och det svar som rikare, vitare samhällen får är abolition, det är en form av abolition.
Om människor tänker på några av de avbräck som de har fått eller när de inte blev arresterade eller när något sopades under mattan på grund av deras yttre, eller vem de är, eller vilka deras familjer är, eller vilket samhälle de bor i.
Vår guvernörs egen son har ett fall som vi inte har någon aning om vad som hände. Om det hade varit en svart eller brun person från Roxbury hade han eller hon suttit i fängelse just nu.
Så att be guvernörer att ge nåd till sjuka och äldre kvinnor i Massachusetts och på andra platser som har suttit begravda i fängelser i årtionden är inte mycket begärt eftersom det är ett system som redan finns i det här landet.
Abolition finns. Vi ber bara om att det ska tillhandahållas som en möjlighet över hela linjen.
Du vet, det finns människor i mitten av allt detta, Laura, det är det viktigaste. Människor som arbetar med politik glömmer, tror jag, ibland att vi talar om människor. Och även när de tar hit människor för att vittna inför kommittéer och så vidare, tar de hit dem som karikatyrer. Ni måste säga detta för att mitt lagförslag ska göra det. Nej, lyssna på människor.

[Laura] Kan vi på något sätt lova att ta mänskligheten, andras mänsklighet, på allvar?

[Andrea] Min förhoppning, min bön, min tro, mitt arbete är att se till att ni om 20 år, när alla mina barn är vuxna, frågar om 20 år, att de lever på en plats där vår mänsklighet värderas, där alla människors mänsklighet värderas, där alla har allt de behöver och det mesta de vill ha. En av mina favoritböcker är Freedom Dreams, och vad han [Professor Robin D. G. Kelley] utmanar i den boken är att vi ska stjäla tillbaka den tid som vi har för att skapa visioner, och i våra visioner måste vi komma ihåg att den mest radikala vision vi kan göra är en vision som grundas i kärlek, rättvisa och frihet. Jag tror att om vi gör det arbetet med både visioner, kärlek, rättvisa och frihet kommer vi att förverkliga det om 20 år.

[Laura] För mer om detta avsnitt och annat framtidsinriktat innehåll och för att lyssna på vår podcast, besök vår webbplats lauraflanders .org och följ oss på sociala medier @TheLFShow.

Källa: The Laura Flanders Show - The economics of abolition

Pandemin har visat sig vara en berättelse om två system

av professor Radhika Desai


I denna insiktsfulla artikel av professor Radhika Desai, som ursprungligen publicerades i CGTN, förklaras varför de avancerade kapitalistiska länderna - särskilt de mest nyliberala och kapitaliserade - har presterat så dåligt i samband med Covid-19-pandemin och varför de socialistiska länderna har klarat sig så mycket bättre.

När världen markerade den andra internationella dagen för epidemisk beredskap (IDEP) den 27 december 2021 är inget tydligare än att världens rikaste och mäktigaste länder inte var redo inför pandemin. Den mycket smittsamma Omicron orsakade flygförseningar och inställda flygningar genom att flygbesättningar smittades, särskilt i USA.

Hô Chí Minh City genomförde Covid-19-vaccinering på natten.
Bildkälla: Dan Tri International

Varför klarar sig de rikaste länderna så dåligt mot viruset?

Det beror inte bara på att de har roffat åt sig av de tillgängliga vaccinerna genom att ge andra och tredje doser medan viruset rasat och muterat på andra håll. Det är inte bara det att de har lämnat åt Kuba, Kina och Ryssland att donera 600 miljoner vaccindoser till Afrika, samtidigt som Kanada destruerar vaccin och samtidigt som USA för ett nytt kallt krig med Kina och splittrar världen — i stället för att delta i en gemensam världsinsats mot pandemin.

Faktum är att pandemin har visat sig vara en berättelse om två system. Världens rikaste länder, ledda av de mest nyliberala och finansialiserade länderna, USA och Storbritannien, har presterat uselt medan de socialistiska länderna, ledda av Kina, har presterat mycket bättre.

Se bara på en enda indikator. Vid den andra IDEP-undersökningen, enligt den allmänt betrodda webbplatsen Our World in Data, uppgick de bekräftade kumulativa COVID-19-dödsfallen per miljon till 2.450,20 för USA och 2.171,55 för Storbritannien, medan siffran för Vietnam var 320,04 och för Kina endast 3,21. Till och med Kuba, som är beroende av turism och som är ödelagt av olagliga USA-sanktioner, låg på 735,23.

Faktum är att de rika länderna inte har bekämpat viruset utan prioriterat tre andra saker.

För det första är deras mål inte att stoppa utan att “platta ut kurvan” för infektioner så att deras offentliga hälsovårdssystem, som är utarmade av decennier av nyliberala nedskärningar, inte blir överväldigade. I stället för att hälso- och sjukvårdssystemen räddar medborgarna i dessa länder uppmanas medborgarna att rädda hälso- och sjukvårdssystemen i stället.
För det andra har man under parollen att man måste balansera räddning av “liv” mot räddning av “försörjning” räddat miljardärers förmögenheter och kapitalisters tillgångar samtidigt som man tvingar miljontals av de mest marginaliserade arbetande människorna att utsätta sig för viruset och drabbas av sjukdom och till och med död. Deras senaste slogan är att människor måste lära sig att “leva med viruset”. Vad de menar är att medan eliterna håller sig säkra hemma och i ultraresena sällsynta miljöer, hålls en kvinnlig och icke vit klass av “viktiga arbetare” utsatta för viruset.
Slutligen prioriterade de vacciner framför allt annat, vilket gynnar Big Pharma och undviker frågan om att öka personalstyrkan, finansieringen och den samhällsbaserade kapaciteten för testning, spårning och stödd isolering i deras hälsovårdssystem, vilket är nyckeln till att bekämpa denna pandemi och oundvikliga framtida pandemier, vilket särskilt Kinas erfarenheter har visat. Den nyliberala omerta eller tystnadskoden om utbyggnad av hälsovårdsanläggningar förblir obruten.

Det nya kalla kriget har faktiskt gjort det omöjligt för västvärlden att lära sig av Kina. Inte bara avfärdas Kinas erfarenheter och framgångar som “auktoritära”, inte bara har stora studier noggrant undvikit att inkludera Kina, utan på senare tid har stora nyhetsbyråer börjat kritisera Kina för dess “maximala förtryck” och “noll COVID”-strategi.

För The Economist är “Kinas försök att eliminera viruset, snarare än att bara hantera det, säkert kostsamma”. Financial Times klagar över att “Kinas ansträngningar för att kontrollera pandemin har bidragit till en bredare ekonomisk avmattning”. Sådana klagomål bortser helt från det faktum att Kina har räddat liv och försörjning mycket bättre än västvärlden.

Vacciner är inte och kan inte vara silverkulor mot viruset. De minskar endast risken för överföring, sjukligheten och dödligheten. Dessutom förblir en stor del av världen i alla fall ovaccinerad och är värd för mutationer.

Till sist var vaccinationsnivån alltför länge långt under den nivå som krävs för att uppnå flockimmunitet, även i många av de rika länderna — vilket främst beror på den opålitlighet, med vilken regeringarna har behandlat så många av sina egna medborgare, framför allt marginaliserade grupper. De fortsätter detta genom att stigmatisera de ovaccinerade i stället för att nå ut till dem och samarbeta med dem. Det är därför länder som USA, om inget mirakel inträffar, står inför en rekursiv cykel av utbrott och nedstängningar — kanske är det därför som ett mirakel har blivit det nya hoppet.

När världen nu [den 31 december 2021] avslutar ett andra pandemiskt år, har Omicron väckt hoppet om att den, genom att bli den dominerande varianten och omvandla det nya coronaviruset till ett vanligt förkylningsvirus, som endast de mest sårbara måste skyddas mot, kan få slut på pandemin. Det är anmärkningsvärt att detta är västvärldens bästa hopp om att slippa pandemin. Räddningen låg inte i något som offentliga myndigheter eller ens kapitalismens berömda vetenskapliga, tekniska eller innovativa kapacitet gjorde, utan i naturens egen barmhärtighet. Det är alltså till denna primitiva punkt, som kapitalismen lyckas driva Upplysningen.

Radhika Desai är professor vid institutionen för politiska studier, University of Manitoba, Winnipeg, Kanada och är författare till Geopolitical Economy: After US Hegemony, Globalization and Empire (2013), Slouching Towards Ayodhya: From Congress to Hindutva in Indian Politics (2004) och Intellectuals and Socialism: ‘Social Democrats’ and the Labour Party (1994), en månadens bok i New Statesman och Society Book of the Month, samt redaktör för Revitalizing Marxist Theory for Today’s Capitalism (2010) och Developmental and Cultural Nationalisms (2009). Hon är också författare till ett flertal artiklar i Economic and Political Weekly, New Left Review, Third World Quarterly och andra tidskrifter samt i redigerade samlingar om partier, politisk ekonomi, kultur och nationalism.

Hon arbetar nu på ytterligare en bok, The Making of the Indian Capitalist Class.

Radhika Desai är tillsammans med Alan Freeman redaktör för bokserien Future of Capitalism från Pluto Press.

Laibachs politik utan syfte eller den oemotsagda kontradiktionen

Av en händelse kom jag över ett exemplar av Slavoj Žižeks “Varför är Laibach och Neue Slowenische Kunst inte fascister?” från 2006. Jag kan inte vara ensam om att ha noterat att Žižek har radikaliserats de senaste åren och mer och mer kommit att framstå som en blandning av Otto Straßer, Jordan Peterson och Malcolm Kyeyune. Därför var det med extra skeptiska glasögon jag läste hans argumentation. Sedan frågade jag mig om Žižeks radikalisering kom före eller efter han skrivit boken och hittade en essä, skriven av filmvetaren Atene Mendelyte, som försökte besvara frågan om Laibachs politiska ställning. Samma fråga som Žižek försökt besvara.

*Slavoj Žižek har radikaliserats de senaste åren. Hurpass trovärdigt är hans påstående att Laibach inte är fascister?*

Mendelyte kommer fram till att Laibach överför ansvaret till betraktaren och att deras ståndpunkt inte är ironisk, utan snarare en objektiv spådom (utan andra värderingar än att nyliberalismen oundvikligen kommer att leda till en motreaktion). Växlingarna mellan militanta bildspråk hämtade ur Tredje Riket blandas med texter som antyder fascismens uppgång och fall. För vanguard vänster är Leibachs produktion en signal till ökad vaksamhet mot fascistiska tendenser; för högernationalister är den ett löfte om ett militariserat samhälle; och för marknadsliberaler en väckarklocka om vart bolagiseringen av samhället kommer att leda. Konservativa kapitalister och feodalister reagerar sannolikt bara med att tycka Leibachs avante garde är oväsen.

Här följer min översättning av "Laibach’s Politics without a cause or the unsublated contraction" av Atene Mendelyte för Krisis (tidskrift för samtida filosofi), 2013, nummer 3

Inledning

“Vad är det som är betydelsefullt med Laibach? Att man inte kan identifiera och låsa fast deras ideologiska rötter. Deras uttryck var en abstrakt totalitär symbolik, men en symbolik som alltid gled undan om man ville tränga in och fråga: Vad är det egentligen? Är det auktoritär realsocialism (stalinism)? Är det auktoritär kapitalism (fascism)?”. (Herscher och Žižek 1997: 61), frågar den politiska teoretikern Andrew Herscher i sin intervju med den slovenska tänkaren Slavoj Žižek. Det slovenska industriella bandet Laibach är huvudobjektet för denna diskussion, liksom i ett antal artiklar av Žižek själv[1]. Sedan finns det också gissningar om Žižeks egna kopplingar till Laibach genom att man frågar sig hur mycket av Žižeks Lacan som egentligen är Laibach[2], vilket bara ökar den tidigare nämnda svårigheten att försöka sätta fingret på denna politiska(?)-konstnärliga handling. Man frestas därför att fråga sig hur mycket politisk makt ett sådant band som inte är inblandat i någon partipolitik egentligen har. Detta är en urgammal fråga, som kan spåras åtminstone till Platon och angreppet på teatern utifrån hans antagande att den kan ha en skadlig inverkan på samhällets moral. När det gäller den industriella musikscenen, där Laibach är en av de tidigaste och välkända exponenterna, får denna fråga en särskild relevans. 3. Vad är alltså betydelsefullt med Laibach ur ett kulturellt och politiskt perspektiv?

Bandet grundades i början av 1980-talet, mitt i politisk kamp och kulturellt kaos (Sovjetunionens sista år), och chockade sin publik med sitt val av estetik och symbolik, vilket var ett vanligt inslag i den då framväxande industriscenen[4] i Margaret Thatchers Storbritannien (jfr Throbbing Gristle, Test Dept. etc.) och det forna Jugoslavien (Laibach, Autopsia etc.). Laibach var dessutom ett delprojekt i en större jugoslavisk radikal konströrelse, nämligen Neue Slowenische Kunst (den nya slovenska konsten eller NSK), tillsammans med andra liknande inriktade projekt som konstnärskollektivet IRWIN och Scipion Našice Sisters Theatre. Bandet använde främst nationalistiska och fascistiska bilder – även om stalinism och anarkism inte var ovanliga – allt detta manifesterades i texterna, skivdesignen, kostymerna (uniformerna) samt “konsertspektakel, marknadsföring/propagandamaterial, public relations såsom utfärdande av manifest och iscensättande av happenings” (Herscher och Žižek 1997: 66). Själva valet av bandets och rörelsens namn – Laibach är det tyska namnet på Ljubljana och Neue Slowenische Kunst står för den nya slovenska konsten – signalerar redan på en ytlig nivå en koppling till den tyska nationalsocialismen och på en djupare nivå ett påtvingande av denna (nazistiska) ideologi på en annan nationalistisk (slovensk) ideologi – en uttrycklig överkodning, så att säga.

Allt detta skapade anspelningar på de konstnärliga medlen och teknikerna i avantgardets och futuristernas konst från det tidiga 1900-talet, vilket fick Laibach att döpa sig själva till “det monumentala retro-avantgardet” (qtd. in Monroe 2007: 51). Bandets vision var allomfattande och skapade ett chockerande Gesamtkunstwerk som ett tvetydigt revolutionärt svar på både kapitalism och socialism. Musikaliskt sett använder dessutom “Laibachs låtar rytmer, instrumenteringar och samplingar från både Eurodisco och militärmarscher”, vilket enligt Žižek och Herscher verkar “artikulera var och en av dem som regementala, automatiserande mekanismer” (Herscher och Žižek 1997: 66). Som jag kommer att försöka visa är saken dock långt ifrån så klar, och har att göra med en något reviderad och återanvänt – som visat sig omfatta även de retro-avantgardistiska praktikerna – version av den framstående marxistiska tänkaren Fredric Jamesons begrepp om modernistisk ironi som en sublation/unsublation av två fullständigt motsägelsefulla termer genom att man säger två diametralt motsatta saker samtidigt i stället för att lösa upp deras motsättningar[5]; Detta kommer att vara det viktigaste verktyget för att hjälpa till att lösa Laibachs politisk-estetiska betydelse.

1. Miljön: Hur västvärlden chockades

Det är inte förvånande att bandet har anklagats för fascism till och med av Sloveniens egna kulturkritiker och intellektuella (Herscher och Žižek 1997: 58) på grund av bandets praktik av “överidentifiering”[6], vilket är ett teoretiskt begrepp som används av Laibach och Žižek för att beskriva bandets praxis, vilket gör att den konstnärliga handlingen blir lika estetisk och politisk. “Överidentifiering, […] tar systemet på orden och spelar så nära makten att den inte tål ditt deltagande. På det sättet är du farligare. Det är inte bara en parodi på totalitarismen utan en obsessiv identifiering med den, där man tar den på större allvar än den tar sig själv”. (Parker 2005: 107) Vad detta i praktiken innebar var att “[u]nder 1986-87 utövade [Laibach – A.M.] sin roll överallt, på kaféer, i sociala rum. De var alltid i uniform. Utformningen av uniformen var en konst i sig själv. Detta var mycket viktigt för det urbana, sociala klimatet, eftersom det var en mycket synlig social ritual i ett mycket litet Ljubljana”. (Parker 2005: 108)

Detta markerade också en utvidgning av texten inom gränserna för den egna kroppen samt stadens geografiska och kulturella kropp, vilket skapar en motsättning till mer vanliga kulturella gerillapraktiker från östblocket, som Belgrads underjordiska radiostation B92, som arbetade i tio år med att motsätta sig Slobodan Miloševićs styre. [7] Laibachs positionering av sig själva i synlighetens absoluta centrum i motsats till kulturgerillapraktikers existens i utkanter, luckor och icke-utrymmen är redan en betydelsefull gest, eftersom det innebar att öppet infoga fascistiska anspelningar i centrum av den officiella “antifascistiska” politiken i Jugoslavien och hela Sovjetregionen. För alla invånare i denna region innebar allt “officiellt” i allmänhet inget annat än Orwellskt dubbelspråk, utan någon egentlig politisk eller kulturell betydelse. Laibachs gest kan därför lätt kontextualiseras som en exponering av den ytliga karaktären hos all officiell politik.

Men saken blir ännu mer dyster. År 1986 gjorde Laibach ett antal covers på europeiska hitlåtar – en sådan praxis fortsätter än i dag. En av dessa var Rolling Stones “Sympathy for the Devil”. Vad Laibach gjorde i sin brytning av låten var att betona de fascistiska anspelningar som redan fanns i låten via användningen av Stalin-liknande sång (Laibachs traditionella djupa sångstil) och militära trummor (mycket typiskt för hela den industriella genren i allmänhet). Videoklippet drev dessa anspelningar till det yttersta genom att det visade bandmedlemmarna i sina vanliga uniformer under en nazistisk fest (bankett). Fascismen fanns redan implicit i Rolling Stones’ låt, även om den hade kommit på ett mer “neutraliserat” och mindre synligt/hörbart sätt. Historikern James J. Ward konstaterar att “[d]et är inte förvånande att Rolling Stones, som har gjort sig till rock’n’rollens “bad boys”, under sin höga satanistiska fas (1967-69) inkluderade ett förbigående till fascismen. I den hymniska “Sympathy for the Devil” på albumet Beggars Banquet sjunger Lucifer/Mick Jagger: “Jag körde en stridsvagn med generalens rang / Medan blitzkriget rasade och kropparna stank”. (Ward 1996: 158) Laibach kan då också ses som ett avslöjande av den implicita kryptofascism som är inneboende i populärmusiken och i förlängningen hela musikindustrin.

Ett annat exempel är 1985 års hit “Life is Life” av det österrikiska bandet Opus som Laibach 1986 gav ut ett svar på i sitt album Opus Dei. Vad Laibach gjorde med denna låt var samma förfarande för åternazifiering: “Laibach understryker denna språkliga hegemoni genom att översätta låten tillbaka till tyska. Mer än så, genom att kombinera sången med andra ljudelement lyfter de tydligt fram de latenta fascistiska elementen i originalinspelningen, som redan fanns implicit i sångens uppmaning till enhet: “It’s the feeling of the people / It’s the feeling of the land”” (Goddard 2006: 46). Videoklippet var ännu mer ideologiskt laddat: de uniformerade bandmedlemmarna går runt i de slovenska skogarna och kullarna för att understryka budskapet om “landet”, vilket skapar lager av dubbel betydelse. Lyriskt sett gjorde bandet en liten subversion genom att ändra “everyone gave everything and everyone sings” till “everyone gave everything and perished with the rest” (alla gav allt och alla sjunger), vilket för medieforskaren Michael Goddard är “en tydlig hänvisning till den självmordspolitik för total krigföring som var verksam inom nazistregimen” (Goddard 2006: 46).

Men trots alla de intressanta utläggningstaktikerna som bandet använder sig av är medieforskaren alltför snabb med att förespråka Laibachs kritik av nazistregimen, samtidigt som referensen till denna textuella omstörtning är långt ifrån tydlig. På åttiotalet – när låten och videon släpptes – fanns det en oro och en ökande nationell konflikt inom Socialistiska federala republiken Jugoslavien8, som kulminerade i republikens kollaps i olika mindre stater 1991. Därför är det analytiskt sett inte övertygande att en sådan politiskt medveten handling skulle referera till den nazistiska staten som sådan, vars relevans har avtagit. I samband med det slovenska landskapet, som semiotiskt sett är förenat med andra pastorala motiv “såsom såningsmannen eller den slovenska höstacken […], hjorten” (Monroe 2007: 50), står hänvisningen för den då aktuella politiska situationen, särskilt på grund av att den militära konflikten i Kosovo inleddes (1987) samma år som låten släpptes, och markerar snarare ytterligare en överkodning av den “slovenska” ideologin. Med andra ord gör Goddard i sin analys det som han hävdar att Laibach gör med populära låtar: han omkontextualiserar låten. Man får inte glömma Jamesons berömda diktum: historisera alltid!

2. Subversionen: Lång väg från en vision till en nation

Det är nu dags att ge en närmare titt på, och en läsning av, en av Laibachs låtar i ett försök att dechiffrera betydelsen av bandets användning av de fascistiska och nazistiska referenserna. Det finns en betydande tvetydighet när det gäller bandets inställning till nationalism såväl som fascism, och deras texter (låtar, klipp, konserter) är fulla av motsägelser som försvårar alla försök att ge en slutgiltig tolkning; texterna tycks alltid undkomma sådana kritiska strävanden. Den text som valts ut för denna analys kommer att vara låten och videon “Geburt einer Nation” (“The Birth of a Nation “9) (1987), en remake av Queens låt “One Vision” (1985), eftersom den bidrar till att ytterligare utforska de komplexa frågor om slovenska nationalismen som lyftes fram i det föregående avsnittet.

Återigen översatte Laibach inte bara texten till tyska, utan ändrade den också något. Eftersom bandet inte är tyskt är detta en viktig handling, ännu mer på grund av sångarens starka brytning, som av denna anledning inte kan förväxlas med en tysk medborgares brytning. Med andra ord uppfattas det omedelbart som ett medvetet (ideologiskt) val. Det som var en sång (åtminstone på ytan) om visionens enighet mot rasism och om att överskrida konflikter – Queens retorik påminner inte oavsiktligt om det berömda talet av Martin Luther King – började låta som nazistisk propaganda. Queens “One flesh, one bone / One true religion / One voice, one hope / One real decision” blir till “Ein Fleisch, ein Blut, / ein wahrer Glaube, / Eine Rasse und ein Traum, ein starker Wille” (Ett kött, ett blod, / One true belief, / One race and one dream, one starker Wille), vilket förvandlar det Kingeska till det Hitlereska endast med hjälp av språket och sådana byten som från “one voice” till “one race”.

Betecknande nog utelämnar Laibach hela den direkta anspelning på Kings tal som finns i en av drottningens strofer som börjar med “I had a dream”, vilket skyddar mot feltolkningar det som kommer därefter, nämligen strofen “There’s only one direction, / One world and one nation, / Yeah one vision”. Om man sätter in det i sammanhanget av Kings tal blir det tydligt att texten inte hänvisar till någon av nationalstaterna utan till en idealiserad enhet av nationernas transcendens. Men när Laibach utelämnar strofen och sjunger “Es gibt nur eine Richtung, / eine Erde und ein Volk, / Ein Leitbild” (Det finns bara en riktning, / Ett land och en nation, / En vision) når de helt fram till den ideologiskt motsatta effekten. Den största trans- formation sker i sångens sista rader: “Just gimme / One man, one man, / One bar, one night” blir till “ein Mensch, / ein Mann, / ein Gedanke, / eine Nacht, / einmal. / Jawohl. (en man, / en man, / en tro, / en natt, / en gång till. / Ja, sir!), vilket påminner om den nazistiska (miss)tolkningen av Friedrich Nietzsches begrepp der Übermensch (övermänniskan).

Laibachs sång är en subversion även på ett visuellt plan. I början av Queens klipp visas kameran “gå” ner i korridoren och hitta bandet i en inspelningsstudio. Medan kameran måste leta efter Queen, de mer passiva stjärnorna, marscherar Laibach aktivt mot den och kameran måste dra sig tillbaka – de första bilderna är närbilder på deras arméstövlar som visar deras militära estetik. I denna video uppträder Laibach på en tom teaterscen framför en röd bakgrund medan Queen, typiskt för de populära sångvideorna från 1980-talet, visas i inspelningsstudion, blandat med scener från deras liveframträdanden inför en massiv publik. Laibachs teaterscen betonar föreställningens skådespelaraspekt, som har samband med “den nazistiska estetiken [eftersom den – A.M.] i första hand är en visuell estetik, eftersom den nazistiska propagandans stora triumfer är av spekulativ karaktär”. (Strathausen 1999:10). I denna mening understryker även de ensamma figurerna på den tomma scenen konstverkets performativa aspekt. Detta är särskilt framträdande när soldater mot slutet av klippet höjer sina händer mot himlen eller håller om en döende(?) kamrat, vilket inte bara anspelar på propagandaposterestetiken, utan också indikerar pantomimens och tragikomikens karaktär hos sådana bilder när videon kommer att parodiera själva låten och kommer att betona den överdrivna stilen hos denna symboliska politiska handling.

Intressant nog parodierar Laibachs sångare också Freddy Mercury och skapar på så sätt ett “identitetscollage”: han är i sin arméklädsel men utan skjorta (återigen ett typiskt sartorialval för rockstjärnor) och bär Mercurys ikoniska mustasch. Denna dialog sträcker sig ännu längre då Queen visas spela på ett avslappnat sätt i sina semesterskjortor och solglasögon, vilket kodar uppträdandet som fritid och roligt, medan Laibach i sin tur är i sina stränga uniformer och de två trummisarna slår på sina krigstrummor på ett repetitivt marionett-manér. Detta kodar föreställningen som totalitär, som en regim, som en kontroll: är detta fritidsindustrin som beordrar massorna att njuta? Men vems föreställning är detta exempel på? Vem eller vad är objektet för denna representation?

När man ser Laibachs video och sedan återvänder till Queen’s ses den senare i ett nytt ljus. Man börjar ifrågasätta syftet med de förvrängda och “sataniskt” klingande ljud som läggs in i början av Queens låt och som till synes inte har något estetiskt, stilistiskt eller tematiskt samband med resten av låten. Mercurys framträdande inför en enorm publik och sådana knep som att han sträcker fram handen (en hälsning?) påminner om totalitära ledare och deras taktik för att kontrollera publiken. Till och med Queens till synes oskyldiga budskap om enighet och överskridande av olikheter verkar fascistiskt i sin förbättrande karaktär. Med andra ord tycks Laibach genom att åternazifiera låten avslöja populärkulturens fascistiska karaktär som sådan och den inte så oskyldiga jouissance[10] som lurar bakom den. Genom att använda denna martialiska och chockartade estetik avslöjar de de interpellations- och kontrollmekanismer som är verksamma inom populärkulturen, liksom det faktum att varje konstnärlig handling har ett politiskt omedvetet innehåll.

Dessutom stämmer denna tolkning av estetiken väl överens med kulturteoretikern Theodor Adornos idé om politiskt revolutionär konst: “I sin diskussion om “Nationalsocialismen och konsten” beskriver han som “infantila” de som anser att konsten i en ful värld bör försöka framkalla bilder av skönhet och harmoni. I stället, säger Adorno, bör konsten konfrontera sin publik med det fula […]. Endast i konfrontativ konst kan kopplingen mellan “musik och filosofisk sanning” upprätthållas […]. (Street 2007: 329) Det verkar som om det obehag Laibach skapar tjänar estetiskt till att väcka ett kritiskt medvetande: genom att producera dessa tvetydiga verk förbryllar de lyssnaren/tittaren till att ompröva sin egen tillhörighet och sitt politiska/filosofiska tänkande.

Laibach verkar inte bara uppmuntra till att ta ställning till sin egen musik, utan de tvingar också en att ompröva sitt förhållande till hela den populära musik- och kulturindustrin. Dessa collage och återanvändningar av politiska och kulturella artefakter tjänar sedan till att avlyssna lyssnarens/betraktarens snygga suturering – för att använda en filmteoretisk term – till sångens värld för att se bortom populärkulturens skenbara oskuld. Detta är återigen ett exempel på en marxistisk kritik par excel- lence eftersom den behandlar problemet med subjektets alltför nära inbäddning i sin egen kultur och sitt eget produktionssätt. 11 På grund av effekterna av detta synkrona mättnadsögonblick är man oförmögen att föreställa sig alternativa tankesätt. En sådan tendens är det som måste utmanas av samhällskritiken; det är där den revolutionära och oppositionella handlingen börjar. Detta skulle vara just den Žižekiska tolkningen av Laibachs taktik för överidentifiering, och “Geburt einer Nation” kan ses som ett exempel på detta. Detta är emellertid bara en sida av det ordspråksmässiga myntet.

3. Revolutionärerna: Var har all säkerhet tagit vägen?

Laibachs sång och video är inte unära; de är fulla av inre motsättningar som en närmare analys av utifrån ett jamesoniskt perspektiv[12] kommer att hjälpa oss att förstå varför detta inte bara kan ses som en oskyldig kritik av populär (kapitalistisk) kultur, på samma sätt som det inte bara kan ses som en kritik av den tyska nazismen. Jag kommer därför att ytterligare utvidga min tolkning av det föregående avsnittet för att ge en mer kontextualiserad läsning som behandlar denna symboliska handlings politiska omedvetna. Det är nödvändigt att se hur det politiska fungerar i denna text för att förstå dess betydelse inom ramen för det nuvarande produktionssättet.

För detta ändamål är det högst relevant att det på Laibachs teaterscen dyker upp rekvisita som tre vita hjortar, som inte bara är bandets personliga symboler utan även symboler för Slovenien. Som kulturforskaren Alexei Monroe – som har investerat mycket i studiet av NSK – påpekar, “[o]ver-identifiering diskuteras ofta i termer av ideologi, prestanda eller politik. Men de specifika visuella, ljudmässiga och symboliska motiv som används för att skapa överidentifieringseffekter får ibland mindre uppmärksamhet” (Monroe 2007: 49). Monroe ger alltså en analys av just den sym- bol av den slovenska hjorten som återkommer i bandets bildspråk gång på gång. Han hävdar att “även om den [hjorten – A.M.] ofta används på ett kitschigt/ironiskt sätt kan dess användning fortfarande utlösa undermedvetna eller för- rationella associationer och den bär på en ursprunglig laddning” (Monroe 2007: 50). Tillsammans med sångens ord “ein Volk” (en nation) framhäver hjortarna ett visst överkodat nationalistiskt budskap, inte minst mot bakgrund av årets (1987) händelser. Det komplexa förhållandet till den kapitalistiska kulturen eliminerar inte sångens koppling till nationalism och den fetischistiska fascinationen av de nationalistiska symbolerna.

Till skillnad från vad som gäller för den mesta punkmusiken (Ward 1996) blir sådana symboler inte helt tömda på sin innebörd. Istället återanvänds de för den då aktuella sociokulturella och ekonomiska situationen. Laibach gör alltså flera saker samtidigt i sina texter: de kritiserar det rådande (politiska) läget och avslöjar en ohämmad jouissance i sin transgression samt förmedlar ett nationalistiskt budskap, vilket vidmakthåller en blind och nästan mystisk fascination. Detta innebär två diametralt motsatta rörelser – både ett kritiskt avstånd till och en extrem inbäddning (överidentifiering) i den aktuella kulturen. Det är inte en paradox som bör lösas; det är den mest utmärkande aspekten av Laibachs operativa logik, som fortfarande måste förstås ordentligt. Det är här Jamesons förståelse av modernistisk ironi som en (n) (un)sublation av två motsägelsefulla termer kommer in; den kan utan tvekan ge en tillfredsställande referensram för att förklara bandets politiska omedvetna eftersom Laibach både hånar och omfamnar det politiska utan att kunna, eller ha behov av, att gå bortom motsägelsen.

Detta för mig till frågan om de utopiska impulserna[13], dvs. till en aspekt av det politiska omedvetna i den symboliska politiska handlingen “Geburt einer Nation”. Det är ett tydligt slag mot den kapitalistiska kulturen på grund av de diskuterade intertextuella referenserna och subversionerna. Låten förmedlar också en känsla av överdriven njutning av denna gränsöverskridande, subversiva handling och av fascinationen för allt totalitärt. I kombination med bilderna finns det ett nationalistiskt budskap inskrivet i texten (orden “en nation” inramas av de slovenska symbolerna). Samtidigt som den frigör signifikanterna från deras ursprungliga innebörd (både fascistisk symbolik och Queens sång) lämnas de inte i luften, de kombineras inte om och omformas inte till en ny ideologi, vilket är fallet i den mesta punkmusiken. Men kan man tala om en ny ideologi när texten säger två saker samtidigt, är en kritik av totalitarismen samt en pervers njutning av den? Innehåller den någon glimt, något frö av en framtid, eller är den helt nedsänkt i nuet?

Dessa frågor får en särskild relevans på grund av det aktuella mediet. Som den marxistiske kritikern Jacques Attali hävdar: “Musik är profetia. Dess stilar och organisation ligger före resten av samhället eftersom den utforskar, mycket snabbare än vad den materiella verkligheten kan göra, hela spektrumet av möjligheter inom en given kod. Den gör den nya värld hörbar som gradvis kommer att bli synlig, som kommer att tvinga sig på och reglera tingens ordning; den är inte bara bilden av saker och ting, utan överskrider det vardagliga, är förebudet om framtiden”. (Attali 1985:11) Även om dessa påståenden kan vara lika tillämpliga på konst i allmänhet som en plats för utforskning av möjligheter, verkar musiken vara ett särskilt lämpligt medium för konceptuella experiment på grund av ljudets inneboende tvetydighet. Dessutom påpekar den deleuzianiska forskaren Aden Evans: “Det är så musiken gör skillnad, genom att kräva något av lyssnaren, genom att styra minnet till att konstruera nya hörselobjekt. Detta är musikens ingång till det politiska, sociala och ekonomiska. (Evans 2005: 49) Genom att skapa förutsättningar för att nya tankesätt ska kunna uppstå och hjälpa nya hörande subjekt att bli till är musiken i grunden politisk. På grund av musikens exceptionellt utopiska karaktär är det ännu viktigare att fråga sig hur det utopiska fungerar i en så kontroversiell text som “Geburt einer Nation”.

I en Jamesonsk mening är framtiden eller den utopiska impulsen inte relaterad till att fastställa någon typ av dagordning för framtida politiska och kulturella åtgärder och det efterföljande skapandet av ett samhälle. Den utopiska impulsen omfattar en möjlighet att föreställa sig eller skapa en mörk föregångare – för att använda en deleusisk term – för uppkomsten av det tänkande som är nödvändigt för att överhuvudtaget skapa ett nytt samhälle (Jameson 2005). Även om Laibach kan sägas kritisera den kapitalistiska populärkulturen sker detta i första hand inifrån, utan möjlighet till sublation. De presenterar inte heller en text där ett främmande, ett helt annat tankesätt skulle vara genus, textens logisk-semantiska nivå – vilket med största sannolikhet skulle göra en sådan text oläsbar och inte tolkningsbar. Jouissance i samband med allt militärt, totalitärt och ideologiskt verkar inte motsäga kapitalismens logik.

Detta väcker emellertid en mycket viktig fråga. Hur kan en symbolisk politisk handling från 1980-talets Jugoslavien vara ett uttryck, en kartläggning, av kapitalismens logik? Skulle jag inte anklagas för en dekontextualisering, eftersom det produktionssätt som står på spel är socialismen? Här skulle jag vilja föreslå en till en början något kontroversiell idé: att det aldrig fanns någon socialism som ett egentligt produktionssätt från början. Det som existerade vid den tiden i Jugoslavien var ett förtryck av det kapitalistiska produktionssättet som ständigt dök upp. Den punkt som Jameson understryker i Det politiska omedvetna är att man inte kan få ett annat produktionssätt bara genom att ändra arbetsvillkoren. Tänkandets djupa struktur måste föregå detta, vilket inte var fallet i Jugoslavien.

Dessutom förlorar denna idé sin kontrovers så snart man tittar på den ekonomiska och politiska sidan av saker och ting. I slutet av 1980-talet tvingade Internationella valutafonden de fattiga men mer självständiga Sovjetstaterna att genomgå flera strukturella anpassningar, och strukturanpassningsprogrammet i Jugoslavien innebar en övergång till en mer nyliberal ekonomi genom att införa privatisering av egendom[14]. Ännu viktigare är att det “socialistiska” produktionssättet, som statsvetaren Gal Kirn i sin doktorsavhandling hävdar efter Louis Althusser, inte existerade ens i början av dess genomförande (1960-talet); det har alltid varit en kombination av socialism och kapitalism (Kirn 2012). Därför kan “Geburt einer Nation” utan större motsättning ses som ett avslöjande av den kapitalistiska djupa tankestruktur som låg till grund för den förment socialistiska jugoslaviska samhällsformationen. En sådan djupstruktur är tydligast symptomatiserad av den ironiska osublation, som jag nu ska övergå till.

4. Den osublation: Välj livet. Välj det goda. Eller välj det onda

Osuberationen i Laibachs praktik är kopplad till den dubbelsidiga karaktären hos det budskap som förmedlas. Laibach parasiterar på populärkultur (i det här fallet Queens “One Vision”) och fyller den med fascistisk symbolik, vilket i sin tur avslöjar (eller konstruerar) den tidigare låten som latent fascistisk från början. Men detta gör inte bara att man blir kritisk till sin lyssningsupplevelse och populärkultur; det gör att man ifrågasätter sin känsla av njutning och omedveten anpassning. Om Queen eller Laibach ger en överdriven njutning, vad har denna överdrivna njutning sina rötter i? Kommer det inte från den väsentliga dynamiken mellan makt och underkastelse, som är karakteristisk för totalitära regimer, att vara en del av en större och allsmäktig helhet (kultur, nation, [para]milis)? Denna insikt kan säkert avskräcka en från olika lyssnings- och tittarupplevelser, men den kan också i motsatt riktning leda till en mer medveten anpassning till vissa ideologiska idéer.

När det gäller Laibach är det inte alls klart vilka dessa ideologiska idéer är. Enligt psykoanalytikern Ian Parker “ger upphov till en oroande gåta och en osäkerhet om vad exakt som frammanas, särskilt eftersom Laibach aldrig har varit intresserade av att tala om för publiken vad de ska tänka, vilken den rätta linjen är” (Parker 2006: 106). Detta leder till att ett intressant fenomen i mottagandet av denna musik uppstår: “En av de politiskt störande aspekterna av Laibach-konserter i väst är att vänsterpartister och fascister ibland befinner sig tillsammans nära scenen och funderar över vad det är som den andre finner förenligt med deras politik” (Parker 2006: 109). Det visar alltså att kulturteoretikern Marc James Légers påstående att “publiken i [retro – A.M.] avantgardistiska produktioner tvingas ge upp sina fantasmatiska identifikationer som självuppsättande subjekt” (Léger 2012: 161) i verkligheten inte lever upp till sitt krav eftersom texterna rymmer mer än en (diametralt motsatt) fantasmatisk identifikation i stället för att avlägsna dem. Det är instruktivt att förskjutningen i den sociopolitiska horisonten på samma sätt orsakar en semiotisk förskjutning: inom ramen för det sovjetiska dubbelspråket är Laibachs praktik en kommentar till den statliga politiken, medan den i den västerländska kontexten skapar en mer motsägelsefull effekt.

Denna motsägelsefulla subjekt-effekt/subjekt för hörande som uppstår genom engagemanget i texten härrör från det faktum att motsättningen redan är rotad i textens viktigaste operativa ideologemes (eller teman[15]). Till exempel kan man i texten och videon hitta temat “nationalism är styrka”, men samma tema kan läsas som “nationalism är löjligt”[16]. Denna omformning av innebörden sker på grund av att ironin genomsyrar textens alla (figurativa, narrativa[17], logisk-semantiska) nivåer. Det finns också en instruktiv tvetydighet i de oppositionella paren: den “andra” konstrueras som populär (kapitalistisk) kultur som betecknas som oärlig, totalitär och interpellativ. Men jaget framställs som ärligt, totalitärt och interpellativt, dvs. skillnaden i fråga om subjektifieringen är en öppenhet.

Men som tidigare konstaterats är det inte alls klart vilken typ av interpellation man utsätts för, och därför upphävs semen “ärlighet”. Jaget (Laibach) och den andra (Queen) blir samma sak. Detta är ett överraskande sätt att kodifiera, eftersom det våld som vanligtvis ligger i konstruktionen av binära strukturer är att märkena av likhet mellan jaget och den andre avskaffas. I det här fallet bevittnar man den omvända tendensen, ja, den omvända binära principen. Därefter övergår distanseringen och kritiken i tvetydighet. Sådana textuella motsägelser är sammanflätade med ironins uppkomst (osublation), som i detta sammanhang inte innebär en aspekt av berättarstilen, utan en samexistens av motsatser på textens logisk-semantiska nivå, i den möjliga tankens struktur. Jameson uttrycker det så här: “Det är i ironin som vi kan ha kakan åt båda hållen och förneka det vi bekräftar, samtidigt som vi bekräftar det vi förnekar. Ironin är verkligen den [olösta – A.M.] syntes av motsatser som föreskrivs under den modernistiska perioden” (Jameson 2005: 177-178). Laibach är förespråkare för denna modernistiska ironi eftersom deras ironi avslöjar sina motsättningar som motsättningen, essensen av det nuvarande tillståndet.

Ur marxistisk synvinkel måste man fråga sig om detta innebär att motsättningen är olösbar (en misslyckad utopi), eller om den im- plicerar ett frö, en mörk föregångare till lösbarhet, till ett nytt tankesätt? Jag skulle vilja påstå att det snarare är det första alternativet som en sådan osublation medför. Enligt den jamesiska metoden är en misslyckad utopi inte mindre lärorik än en lyckad: de flesta utopier är oundvikligen dömda att misslyckas på grund av de synkrona tankesätt som är inneboende i det nuvarande, eller vilket som helst, produktionssättet. Vad som är intressant är just karaktären på dess misslyckande och vad det kan säga om hur det politiska omedvetna i en text och i samhället i allmänhet fungerar.

Skapandet av den tvetydiga subjektseffekten och de underliggande motsättningarna i “Geburt einer Nation” lyckas inte innehålla ett frö av en alternativ tanke eller politisk handling. I stället erbjuder den några (oförenliga) subjektiveringar, vilket innebär att den ger en möjlighet att välja. Likvärdigheten av oförenliga alternativ på urvalets axel är ett karakteristiskt drag för det kapitalistiska produktionssättet/tänkandet där allting får nivelleras ner till bytesvärde. Både gott och ont blir bara paradigmatiska val, utan några metafysiska spår. Även om detta påstående kan verka något abstrakt exemplifierar Laibach hur det fungerar i verkligheten. I det här fallet handlar det inte om cirkulationen av pengar utan om möjliga tankar – även om Laibach säljer sin konstnärliga produktion och därför deltar i denna form av utbyte i en mycket bokstavlig mening. För Jameson innebär reifikation inte en övergång från förhållandet mellan människor till förhållandet mellan saker (som Karl Marx skulle ha sagt), utan en abstraktion av sådana förhållanden, där alla förhållanden i kapitalismens sena skede äger rum på en abstrakt, immateriell och opersonlig nivå: digitala pengatransaktioner är ett uttryck för reifikation. Detta innebär att när reifikationen flyttar sig till den abstrakta nivån kommer den också att omfatta moraliska, politiska och filosofiska ståndpunkter: perspektivism och relativ etik uppstår. Detta är den djupa underliggande strukturen hos det möjliga tänkandet som Laibachs sång härrör från. Den rymmer den förändring av innebörden som äger rum när man tolkar Laibachs praktik i den västerländska kontexten i motsats till deras ursprungliga kontextuella horisont. “Geburt einer Nation” kan ses som både en kritik av Sovjetjugoslaviens politik genom att överidentifiera sig med den slovenska nationalismen och omfamna en sådan totalitarism/nationalism. I vilket fall som helst förblir Laibach fast inbäddat i det västerländska kapitalistiska produktionssättet, vilket framgår av en sådan dubbel subjektifiering – det ironiska leder till relativism i betydelsen.

Slutsatser

Laibach överför bevisbördan (och ansvaret) till lyssnaren/tittaren. Deras ståndpunkt är inte ironisk, vilket skulle innebära en redan löst, sublimerad motsägelse; deras ståndpunkt är ett samtidigt stöd för två oförenliga saker, som i Jamesons Ironi – en osublimerad motsägelse. Medan den konstnärliga praktiken i den jugoslaviska kontexten får en mindre ambivalent betydelse i förhållande till aspekter av regimen, skapar den, när den uppfattas ur ett västerländskt perspektiv, motsägelsefulla subjektseffekter och blir en identifikationspunkt för både vänster- och högerpolitiska subjekt. Lyssnaren/betraktaren måste göra ett hopp i tron (och i affekt/omedveten anpassning) genom att välja inte bara innebörden utan också politiken – även om det bara är på ett abstrakt, icke-bindande sätt. Viktigast av allt är att man inte kan undkomma det politiska i båda fallen.

Denna politisering av det estetiska är dock i slutändan ett estetiskt val, eftersom det inte främjar en utopisk impuls eller en revolutionär potential. Därav denna artikels titel, med vilken jag vill betona denna brist på en tydlig politisk orsak. Det vill säga, överidentifiering som “en dialektisk förmedling av politisk och kulturell praktik” (Léger 2012: 135) är inte ett lämpligt begrepp för att beskriva Laibachs agenda. Om man tänker sig det som sådant kommer verken av överidentifiering nästan oundvikligen att vara verk av misslyckad utopisk (politisk) karaktär eftersom “Geburt einer Nation” på ett exemplariskt sätt inte är ett uppror mot vare sig det förflutna eller det nuvarande produktionssättet (skillnaden mellan dessa är långt ifrån tydlig) utan ett sätt att ta dess logik till sina gränser. Vad Laibach gör är inte att föreslå en viss typ av utopi, utan – inte olikt de stora modernistiska konstnärerna – att skapa den ultimata dystopi som är inneboende i det nuvarande produktionssättet genom att exemplifiera logiken för utbytbarhet av mening och ideologi.

Det blir tydligt att det som bandet “överidentifierar” sig med inte så mycket är totalitära regimer eller slovensk nationalism som sådana utan själva den kapitalistiska produktions- och tankelogiken. Även om Laibachs osublicerade ironi är symptomatisk för den kapitalistiska operativa logik som finns i det politiska omedvetna i denna specifika symboliska handling, är det mycket möjligt att den kan tillämpas på andra retro-avantgardistiska och överidentifierande praktiker som Yes Men, Christoph Schlingensief, Janez Janša, Janez Janša, Janez Janša och Janez Janša, Komar & Melamid, Andrea Fraser, Jakob Boeskov, Thomas Hirschhorn, The Colbert Report etc. också. Faktum är att föreställningen om osublicerad ironi som symptomatisk för en estetisk handlings kapitalistiska politiska omedvetna kan bidra till att förklara deras misslyckanden som uttryckligen politiska handlingar (Léger 2012: 135- 136).

Om författaren: Atene Mendelyte är doktorand i filmvetenskap vid Centrum för språk och litteratur, Lunds universitet, Sverige. Dessförinnan har hon studerat vid Amsterdams universitet och varit knuten till Nederländernas institut för kulturanalys. Hon arbetar för närvarande med amerikansk avantgardistisk film i relation till Deleuzian filmfilosofi, mental- och neuroestetik. Tidigare har hon arbetat med Samuel Becketts televi- sionspjäser och hans teateranteckningsböcker och koncentrerat sig på antingen filmfilosofiska eller intermediala aspekter av hans verk.

Källa: "Laibach’s Politics without a cause or the unsublated contraction" av Atene Mendelyte för Krisis (tidskrift för samtida filosofi), 2013, nummer 3

Referenser
• Attali, J. (1985) [1977] Noise: The Political Economy of Music. B. Massumi (trans.) Minneapolis: University of Minnesota Press.
• Auer, S. (2009) "Public Intellectuals, East and West: Jan Patočka och Václav Havel i konflikt med Maurice Marleu-Ponty och Slavoj Žižek". I C. Fleck et al. (eds.) Intellectuals and their Publics - Perspectives from the Social Sciences. Farnham: Ashgate Publishing Limited, 89-106.
• BAVO (2007) "Introduktion: Kulturell aktivism i dag. Konsten att överidentifiera". I BAVO (red.) Cultural Activism Today: The Art of Over- identification. Rotterdam: Episode Publishers, 6-9.
• Collin, M. (2001) This Is Serbia Calling - Rock'n'Roll Radio and Belgrade's Underground Resistance. London: Serpent's Tail.
• Dragović-Sosso, J. (2002) Saviours of the Nation? Serbia's Intellectual Oppositionand the Revival of Nationalism. Montreal: Montreal: McGill-Queen's University Press.
• Evans, A. (2005) Sound Ideas: Music, Machines, and Experience. Minneapolis: University of Minnesota Press.
• Evans, D. (1996) An Introductory Dictionary of Lacanian Psychoanalysis. London: Routledge.
• Goddard, M. (2006) "We Are Time: Laibach/NSK, Retro-Avant-Gardism, and Machinic Repetition". I Angelaki: Journal of the Theoretical Humanities 11(1): 45-53.
• Hegarty, P. (2007) Noise Music: A History. New York: Continuum.
• Herscher, A., S. Žižek, (1997) "Everything Provokes Fascism/Plečnik avec Laibach". I Assemblage 33: 58-75.
• Jameson, F. (1983) The Political Unconscious: Narrative as a Socially Symbolic Act. London: Routledge.
• Jameson, F. (2005) Archaeologies of the Future: The Desire Called Utopia and Other Science Fictions. London, New York: Verso, 177-178.
• Kirn, G. (2012) Konceptualisering av politik och reproduktion i Louis Althussers verk: Case of Socialist Yugoslavia. Doktorsavhandling, University of Nova Gorica, Slovenien.
• Léger, M. J. (2012) "The Subject Supposed to Over-identify: BAVO och den grundläggande fantasin om ett kulturellt avantgarde". I M. J. Léger Brave New Avant Garde - Essays on Contemporary Art and Politics. Alresford: Zero Books, 133-164.
• Monroe, A. (2007) "The Myth of the Slovene Stag: Neue Slowenische Kunst and the Reprocessing of Traditional Symbolism". I BAVO (red.)
• Kulturell aktivism i dag: The Art of Over-identification. Rotterdam: Episode Publishers, 49-57.
• Parker, I. (2005) "Laibach and Enjoy: Slovenian Theory and Practice". I Psychoanalysis, Culture and Society 10: 105-112.
• Schroeder, J. L. (1998) The Vestal and the Fasces - Hegel, Lacan, Property and the Feminine. Berkeley, Los Angeles, London: University of California Press.
• Strathausen, C. (1999) "Nazistisk estetik". I Renaissance and Modern Studies 42(1): 5-19.
• Street, J. (2007) "Breaking the Silence: Music's Role in Political Thought and Action". I Critical Review of International Social and Political Philos- ophy 10(3): 321-337.
• Wachtel, A. (2002) Making a Nation, Breaking a Nation: Literature and Cultural Politics in Yugoslavia. Stanford: Stanford University Press.
• Ward, J. J. (1996) ''Det här är Tyskland! Det är 1933": Appropriations and Con- structions of "Fascism" in New York Punk/Hardcore in the 1980s''. I Journal of Popular Culture 30: 155-187.
• Žižek, S. (2003) "The Enlightenment in Laibach". I I. Arns (red.) IR- WINRETROPRINCIP: 1983-2003. Frankfurt: Revolver.
• Žižek, S. (2005) "Foreword: They Moved the Underground". I A. Monroe. Interrogation Machine: Laibach and the NSK State. Cambridge MA: MIT Press.
• Žižek, S. (2006) "Varför är Laibach och Neue Slowenische Kunst inte fascister?". I S. Žižek. The Universal Acception. London: Continuum.

Fotnoter

Jfr Žižek 2003, Žižek 2005, Žižek 2006.
Jfr Parker 2005: “Det finns en kuslig överlappning mellan vissa av Laibachs aktiviteter – NSK och Žižeks kulturpolitiska interventioner, och nu råder det viss oenighet mellan de två om vem som påverkade vem (det finns uppsatser om kopplingarna mellan NSK och Žižek på www.nskstate.com).”. (Parker 2005: 107). Detta förslag bör dock tas med en nypa salt eftersom NSK-staten i sig (en imaginär stat som skapats av de konstnärliga handlingar som var/är delar av NSK-rörelsen) snarare är ytterligare en provokation i Laibach-anda. Men Stefan Auer hävdar också att “[l]ike Laibach är Žižek en ärkemanipulator. Precis som Laibach försöker provocera genom att imitera gammal totalitär propaganda, försöker Žižek undergräva sin tids härskande ideologi[.] Mottagare av både Žižeks filosofi och Laibachs musik kan vara förvirrade över den “verkliga politiska innebörden” av dessa verk, budskapet bakom de ironiska gesterna, men deras förvirring är bara det första steget mot att övervinna deras blinda acceptans av den härskande ideologin. (Auer 2009: 93).
Det typiska draget för genren är att på olika direkta och indirekta sätt referera till fas- cism, nazism, kommunism, stalinism, anarkism, kapitalism; det finns en betydande brist på unära betydelser eftersom genren genomsyras av dubbla betydelser och kodningssystem.
Om den industriella genren, dess undergenrer, historia och genealogier, se Hegarty 2007.
Sublation innebär i sig själv redan ett visst mått av osublation eftersom “det alltid finns ett oförmedlat ögonblick, en hård kärna av osublimerad motsägelse, en fantomfjärde [bredvid tes, antites och syntes – A. M], dekonstruktionens spår eller differens, som motstår mediering” (Schroeder 1998: 26). Den egentliga osublation ska dock skiljas från denna “osublifierade rest” inom sublation.
Begreppet togs upp och vidareutvecklades till att omfatta bredare radikala re- sistancepraktiker av det Bryssel- och Rotterdambaserade anti-(neo)liberalistiska kollektivet BAVO. Jfr BAVO 2007 och Léger 2012.
Se Collin 2001.
Olika nationalistiska spänningar återfanns i alla sovjetstater (Slovenien, Serbien, Kroatien). Se Dragović-Sosso 2002 och Wachtel 2002.
Det är ingen tillfällighet att titeln anspelar på D. W. Griffiths ikoniska film The Birth of a Nation (1915) eftersom dess kontroversiella nationalism, rasism och andra aspekter resonerar med Laibachs egen praktik.
Den lacanska jouissance ska inte förväxlas med det psykoanalytiska begreppet njutning, eftersom det är just det som ligger bortom njutningsprincipen: “Resultatet av att överskrida njutningsprincipen är inte mer njutning, utan smärta, eftersom det bara finns en viss mängd njutning som ett subjekt kan bära. Om denna gräns överskrids blir njutningen till smärta, och denna “smärtsamma njutning” är vad Lacan kallar jouissance[…] Termen jouissance uttrycker således väl den paradoxala tillfredsställelse som subjektet får av sitt symptom[…]” (Evans 1996: 92).
Här följer jag Jameson, som i sin tur följer Louis Althusser, genom att förstå produktionssättet som helheten av det ekonomiska, det politiska och det kulturella, vilka är sammanlänkade utan att något av dessa lager kan särskiljas som en direkt eller förmedlande orsak till de andra.
I min analys kommer jag att fortsätta att växla mellan de tre tolkningshorisonter (politisk, social och historisk) som Jameson beskrev i sin Det politiska omedvetna, eftersom de inte är oberoende utan inbördes relaterade och kompletterande. Det är viktigt att betona att i varje horisont konstitueras texten och objektet på olika sätt. Endast på den första nivån är objektet i stort sett identiskt med en enda text (symbolisk handling). På den andra nivån måste det ses i termer av ideologem och klassernas dialogiska kamp. Slutligen, på den tredje nivån, framställs objektet i termer av formens ideologi, i termer av den synkrona och diakrona utvecklingen som är spår eller föregripanden av olika produktionssätt (jfr Fernand Braudels multipla temporaliteter). Jfr Jameson 1983.
Den utopiska impulsen kan förstås som ett spår eller en föregripande av ett produktionssätt och har att göra med den tredje tolkningshorisonten, nämligen den historiska.
Som ekonomiforskaren Catherine Samary hävdar hade Jugoslavien under de fyra decennierna (från 1945 till 1985) “fyra stora produktions- och utbytessystem, fyra olika modaliteter för artikulation av plan och marknad, som från 1950-talet och framåt bildade en självförvaltning som kom att kombineras med olika relationer till den globala marknaden” (Qtd. i Kirn 2012: 238).
Ett tema är till sin natur ett ideologeme, en enhet för ideologiskt tänkande. Till exempel kan man i ett antal böcker och framför allt i tv-sitcoms hitta ett tema “heterosexuell äktenskaplig kärlek leder till lycka”, vilket är ett exempel på den heteronormativa ideologin i arbete. I princip är inget tema opolitiskt.
Bakom min något förenklade formulering ligger ett helt sammanhang som omger och ger upphov till denna tanke. I det första fallet (“nationalism är styrka”) har ideologemet sina rötter i 1800-talets tyska idealism, medan ideologemet i det andra fallet (“nationalism är löjligt”) kan sägas verka inom ramarna för det libertarianska 1700-talstänkandet.
Den narrativa dimensionen i “Geburt einer Nation” manifesterar sig främst som en underförstådd berättelse om en nation. Men innebörden av den berättelse som Laibach berättar är återigen tvetydig. Narrativitet i musik är ett problematiskt område och väcker frågan om huruvida man i musik kan finna något som liknar en berättelse. Jag tenderar dock att förstå narrativ i en mycket bred bemärkelse som varje form av omvandling från ett tillstånd till ett annat. Som sådan förekommer narrativitet i många olika former i musik: som den (underförstådda) berättelsen i texterna, intertextuella omvandlingar (ljudliga/verbala direkta och indirekta citat), det narrativa förloppet i ett konceptalbum eller själva den musikaliska strukturen (början av ett musikaliskt tema, dess omvandling och dess coda), osv. Även om dessa aspekter kan ses som former av narrativitet kan de dock inte utan vidare jämställas med egentliga narrativa texter.

Den 13 mars 1979 genomfördes en oblodig revolution på Grenada

Den 13 mars markerar årsdagen av Grenada-revolutionen, då marxist-leninistiska New Jewel Movement under ledning av Maurice Bishop störtade regeringen och gjorde Grenada till den enda kommunistiska staten inom Samväldet.

Bishop sågs av Ronald Reagan som ett hot, eftersom han inte bara var socialist utan också var svart, talade engelska och eventuellt kunde inspirera trettio miljoner svarta amerikaner.

På grund av den grenadiska regeringens sociala program och närheten till Kubas och Nicaraguas befrielserörelser insåg den amerikanska regeringen potentialen i en engelskspråkig svart revolution i Amerika.

Kuppen mot Bishop och hans senare avrättning gav USA en ursäkt för att invadera landet den 25 oktober 1983, vilket avslutade det fyraåriga socialistiska experimentet på den lilla karibiska ön.

Maurice Bishop organiserade en oblodig kupp mot Eric Gairys USA-stödda regim i mars 1979. Bishop, som var känd för sin karisma, sin briljanta kommunikationsförmåga och sin förmåga att få kontakt med folket, ledde Grenadas revolutionära folkregering i en rad politiska åtgärder till förmån för de fattiga massorna.

Hans regering införde gratis offentlig hälsovård, gav människor skolprogram som minskade analfabetismen från 35% till 5% och minskade arbetslösheten från 50% till 14%. Arbetarnas och kvinnornas rättigheter stod i centrum för politiken tillsammans med kampen mot rasism, apartheid och imperialism.

Den 14 oktober 1983 störtades Bishop av Bernard Coard, vilket enligt uppgift utlöste protester som fick 1/3 av Grenadas befolkning att gå ut på gatan. Den 19 oktober torterades Bishop, medlemmar av hans kabinett och några anhängare och avrättades av en exekutionspluton.

“När kommer imperialismen att lära sig? Ja, de kan döda våra kroppar, men de kan aldrig döda andan hos ett folk som kämpar för sin befrielse.”

Godfrey Smith, Jamaica Observer, har skrivit ett utdrag ur sin bok "The Assassination of Maurice Bishop", som berättar om mordet på Grenadas tidigare premiärminister som dog i ett blodigt uppror på den karibiska ön 1983.

«Strax före 13.00 började de anlända till Mount Wheldale. Bilarna satte fart på den branta backen och saktade in vid kontrollstationen innan de vinkades in i det säkra området. De som satt i bilarna steg av och gick uppför den breda, rakt igenom utan räcken, betongtrappan som leder till verandan på premiärministerns residens. Det rymliga huset i kolonialstil med jalusier och ett expansivt rött tak låg inbäddat nära toppen av Mount Wheldale. Det hade en hisnande utsikt över det gamla Fort Rupert och den pittoreska staden St George’s, som ligger i en hästsko runt en majestätisk, turkosblå djupvattenshamn med en flotta av fiskebåtar som guppade och knarrade när vågorna rullade in.

De hade kallats till ett extraordinärt tredagarsmöte med partiets centralkommitté. Att det var extraordinärt och fastställt till tre dagar var inte ett tecken på någon större händelse. Centralkommitténs möten pågick rutinmässigt i flera dagar som ett slags uthållighetsträning för att bygga upp revolutionär uthållighet. En litania av rapporter från vad som verkade vara hundra underkommittéer lades vanligtvis fram och granskades. Det som var ovanligt, och som kunde ha skapat en viss oro, var att alla medlemmar som var utspridda utomlands hade fått instruktioner om att återvända hem för detta möte, oavsett var de befann sig eller vad de gjorde.

George Louison, jordbruksministern, skyndade sig tillbaka från Tyska demokratiska republiken. Överstelöjtnant Joseph Layne avbröt sina studier vid Vistrel militärakademi i Ryssland, där han hade varit de senaste tre månaderna, bara fyra veckor innan han hade avslutat dem. Han återvände via Kuba och övernattade hos sin gode vän Leon Cornwall, Grenadas ambassadör på Kuba, som också var medlem av centralkommittén. De stannade uppe och pratade långt in på natten och reste till Grenada dagen därpå. Ingen av dem skulle någonsin återvända för att slutföra sitt uppdrag.

De 13 ledamöterna i kommittén samlades på den vidsträckta verandan och pratade med varandra i väntan på att mötet skulle börja. De flesta hade Makarov-pistoler med sig. Det var inget ovanligt med det – detta var det revolutionära Grenada; det militariserade Grenada. Många människor gick omkring med vapen. Partiaktivister från varje församling på ön argumenterade seriöst för en “liten pjäs” som säkerhet mot kontrarevolutionärer, eller “kontrare” som de kallades.

Diktatorn Eric Gairy, en mer charmig Idi Amin i Karibien, hade störtats, men den nya revolutionära folkregeringen (PRG) var försiktig med att han skulle försöka återta ön. Under de första veckorna efter kuppen visade sig de många rapporterade iakttagelserna av kontringar och legosoldater som invaderade till sjöss bara vara spöken, inbillade av en panikslagen befolkning som var rädd för Gairys hämndlystna återkomst. Hela ön var i högsta beredskap.

Under den tidiga perioden gick Grenadierna med huvudet högt och bröstet utåt, stolta som fan över sin revolution. Deras lilla prick av en ö diskuterades i huvudstäderna i världens mäktigaste länder.

Tonåringar värvade sig entusiastiskt till folkmilisen, förförda av lockelsen att hantera vapen och försvara den ärofyllda revolutionen. Till och med från de välbärgade familjerna i förnäma stadsdelar som L’ance aux Epines kom de för att få den grova och färdiga utbildningen. “Folket är milisen, milisen är folket” stod det på stora reklamskyltar. Äldre människor som anslöt sig kunde förvänta sig att få två timmars drillning av tonåriga soldater, transporteras mitt i natten i en sovjetisk lastbil, lämnas i ett sockerrörsfält långt från huvudvägen och få instruktioner om att hitta tillbaka. Det var så det gick till närmast efter “revo”. Människor i alla åldrar och klasser blandade sig och samarbetade, glada över att få möjlighet att delta i byggandet av ett nytt Grenada. Revolutionära calypsosånger intonerade “Från underutveckling och förtryck till befrielse och utbildning; nu när vi är fria måste vi bekämpa analfabetismen”.

Men fyra år senare började de ljusa dagarna att blekna och en del missnöje, likt bittert ogräs, började gro i små grupper runt om på ön. Det sades att folk började bli desillusionerade. Milisens tillväxt hade minskat. Partimedlemmarnas entusiasm hade minskat. En del höll på att fysiskt kollapsa under revolutionens tunga krav. I partiets övre skikt betecknades situationen som en kris. Detta extraordinära möte, som är planerat till den 14-16 september 1983, sammankallades särskilt för att ta itu med denna situation.

Två av centralkommitténs 15 medlemmar var inte närvarande. Ian St Bernard, polischefen, var sjuk och general Hudson Austin, befälhavare för Folkets revolutionära armé (PRA), var på väg från Pyongyang där han hade representerat PRG vid firandet av Nordkoreas 35-årsjubileum. Han hade ändrat sin resväg för att hitta den snabbaste vägen hem men skulle ändå inte hinna tillbaka förrän den sista dagen av mötet. Det fanns ingen bland dem vars revolutionära meriter kunde ifrågasättas. De flesta hade riskerat sina liv vid planeringen och genomförandet av den lysande kupp som störtade diktatorn. Var och en av dem hade med hjärta och själ engagerat sig för att revolutionen skulle lyckas.

Bara cirka 50 meter från verandan där de samlades låg vice premiärminister Winston Bernard Coards hem. Han, hans fru Phyllis och deras tre små barn bodde i ett hus som låg på samma område som premiärministerns. Coards veranda gav en fri utsikt över dem som anlände till och lämnade premiärministerns bostad.

Inte långt efter den stora marsrevolutionens triumf hade premiärministern flyttat in i Mount Wheldales lokaler. Hans ställföreträdare hade följt efter och ockuperat det intilliggande huset. Domarna i West Indies Associated States Supreme Court, som då hade sitt säte i Grenada, hade övergivit bostäderna och flyttat till Saint Lucia efter det att PRG upphävt konstitutionen.

Det var på uppmaning av de kubanska säkerhetsrådgivarna som premiärministern hade flyttat från sitt hem på Parade i St Paul’s till Mount Wheldale. Kubanerna hade blivit förskräckta över sårbarheten i hans hem som låg helt öppet och tillgängligt. En sådan hög säkerhetsrisk för landets ledare kunde inte tolereras, hade de strängt rekommenderat. Premiärministern skulle gärna ha stannat kvar bland folket i St Paul’s, men han hade inte råd att vara dum, inte medan Gairy fortfarande aktivt sökte stöd för att återfå makten. Alltför mycket stod på spel. Den höga och hälsosamma atmosfären, högt uppe på kullen långt bort från massornas blickar, stod i alla fall i proportion till deras enorma ansvar. Det var ingen överdrift att säga att revolutionens överlevnad berodde på att premiärministern och hans ställföreträdare höll sig vid liv, och Mount Wheldale var en av de säkraste platserna i St George’s. Det var där alla möten i centralkommittén (CC) och den politiska byrån (PB) hölls.

Att bo nära varandra hade varit bekvämt för öns två mäktigaste män som samarbetade nära och rådgjorde med varandra dygnet runt. Så hade det åtminstone varit under revolutionens tre första år. I nästan ett år hade relationerna varit ansträngda, ända sedan Coard avgick från centralkommittén och den politiska byrån i oktober 1982.

Misstron var nu så djup att premiärministerns betrodda säkerhetsofficer, Cletus St Paul, sade att han hade satt upp en barriär av galvaniserad zink ovanpå staketet för att hindra Coards insyn i premiärministerns hus.

Coard var kvar i kabinettet som vice premiärminister och finansminister men hade avsagt sig alla partiposter och avlägsnat sig från partiarbetet. Han skulle därför inte delta i mötet i grannhuset. Endast kommitténs och presidiets medlemmar kände till hans avgång. Partiet var så hemlighetsfullt att kabinettsministrar som inte var partimedlemmar inte visste något om det. Endast en handfull personer kände till de ansträngda relationerna.

Premiärministern promenerade nonchalant in i arbetsrummet från matsalen och signalerade att mötet skulle börja. Iklädd sin karaktäristiska skjortjacka, hans klocka, en gåva från Muammar Gaddafi, bars som vanligt med urtavlan på insidan av handleden, skrattade han och skämtade med kamraterna innan han tog plats i den södra änden av det långa, sex meter långa konferensbordet. De andra trillade in från verandan genom en dörr som öppnade sig in i arbetsrummet.

Han kallade mötet till ordningen och delade ut en dagordning med sju punkter som innehöll en enormt omfattande bilaga med 16 rapporter. Ännu ett maratonmöte stod för dörren.

Överstelöjtnant Liam “Owusu” James kastade en blick på dagordningen och tittade sedan rakt på premiärministern och sade utan omsvep: “Kamrat Bishop, denna dagordning saknar fokus. James var chef för underrättelse- och kontraspionageverksamheten vid inrikesministeriet. Innan Maurice Bishop kunde reagera på det djärva och bestämt avvisandet av hans dagordning, lade John “Chalkie” Ventour snabbt fram ett motförslag med en dagordning i tre punkter:

Analys av partiets och revolutionens tillstånd;
analys av KK:s största problem, och
vägen framåt.

Ventour innehade den viktiga posten som generalsekreterare för Trade Union Council, paraplyorganet för landets arbetarrörelse.

Överste Layne ställde sig omedelbart bakom Ventours föreslagna dagordning. Layne var arméns andreman men hade de facto kontroll eftersom general Austin, befälhavaren, också var minister för byggnadsfrågor och offentliga nyttigheter och var fullt engagerad i revolutionens paradprojekt, den snart färdigställda nya internationella flygplatsen i Point Salines. Med snabba, staccatoartade ingripanden hade James, Ventour och Layne skickligt kapat dagordningen.

En sådan trotsig handling mot socialistiska ledare som Deng Xiaoping, Kim Il-Sung, Fidel Castro eller Leonid Brezjnev skulle ha varit otänkbar. Men ledaren för världens enda engelsktalande revolutionära stat var annorlunda. Hans kamrater visste att han var lättsam och undvek konfrontationer. Han föredrog att skapa samförstånd och söka anpassning snarare än att tvinga fram sin vilja. Han försökte undvika den inbillning av personlig överlägsenhet och ofelbarhet som drabbade så många andra ledare.

Om det fanns en enda avvikande röst försökte han övertyga den avvikande. Vice finans- och turistminister Lyden Ramdhanny såg detta som en brist. Han sade att Bishop var alltför tillmötesgående som ledare; han ville inte förolämpa människor och därför komprometterades ofta hans egna övertygelser och ståndpunkter. Lyden var en välbärgad affärsman och ordförande för Grenadas handelskammare när han för första gången träffade Maurice, som hade sökt upp honom på handelskammarens kontor på Melville Street för att lägga fram New Jewel Movement’s (NJM) argument mot att Grenada skulle bli självständigt under premiärminister Eric Gairy. Lyden hade imponerats av hans vältalighet och visioner för Grenada och började i tysthet finansiera NJM.

Det var inte alla som hade denna uppfattning om premiärministern. Vissa som arbetade mycket nära honom ansåg att han på vägen dit hade blivit alltmer autokratisk, likt en latinamerikansk caudillo, vilket stod i konflikt med principen om demokratisk centralism som styrde partiets beslutsfattande.

Jag har inga problem med att ändra dagordningen, svarade Bishop tillmötesgående, jag är bara orolig för tidsgränsen för analysen.

CC bör ta all den tid som krävs för att göra analysen, svarade Layne kortfattat, när den är uttömd kan vi gå vidare.

Vid 25 års ålder, lång och imponerande, var Layne extremt ung för att vara överste och operativ chef för armén. Men det var ett ungt parti. Hälften av kommitténs medlemmar var fortfarande i sina kallsinniga tjugoårsåldrar. Bishop själv var bara 39 år. Layne hade varit en av de revolutionärer som ledde attacken före gryningen mot True Blue-arméns kaserner den 13 mars 1979, vilket gjorde slut på Gairys styre. Han hade sedan dess utmärkt sig genom sin intelligens, disciplin och sitt engagemang och var mycket respekterad och omtyckt av de soldater som såg honom som ledare. Maurice var överbefälhavare, men det var Layne som hade det största inflytandet inom armén.

Premiärministern hade aldrig tidigare utmanats så öppet och aggressivt. Kamrater som var 15 år yngre än han behandlade honom som en skolpojke. Han blev överrumplad och sa ingenting när kommittén fortsatte att anta Ventours dagordning utan ändringar.

Layne började med punkt ett och målade upp en mycket skrämmande bild. För att vara en man som hade befunnit sig på en militärhögskola i Ryssland tusentals mil bort under de senaste tre månaderna hade han verkligen hållit sig uppdaterad om vad som hände i Grenada. Antingen det eller så hade någon förberett honom när han återvände några dagar tidigare. Hur som helst talade han med den allvarlighet som anstår hans militära rang. Revolutionen står inför sitt största hot, började han. Folket är nedstämda och missnöjda. Partiet är sönder, massorganisationerna kollapsar, ledarstilen är direktivbaserad, folk säger att demokratin är död i partiet och att besluten är alltför spontana. Han förklarade mycket utförligt och utan avbrott och satte tonen genom att måla upp en bild av en revolution på gränsen till kollaps och en kommitté på väg mot “högeropportunism”.

Högeropportunism – detta ord hade i ett revolutionärt tillstånd en omisskännlig innebörd som man inte kunde missa. Att bli stämplad som högeropportunist var nästan lika illa som att bli kallad förrädare. Högeropportunister satte individualism framför kollektivets intresse och eftersträvade själviska, borgerliga värderingar. Detta stod i motsats till revolutionen. Om centralkommittén – det högsta organet för ett aspirerande marxist-leninistiskt parti som New Jewel Movement – befann sig på högeropportunismens väg var det verkligen ett alarmerande avslöjande.

Bishop lyssnade och tog långa drag av sina 555-cigaretter. Det fanns inget spår av hans oemotståndliga jovialitet. Han visste att det obevekliga trycket från USA, de ökade militära manövrerna och det egna interna trycket att åstadkomma mer hade krävt ett högt pris och lett till utbrändhet på alla nivåer. Många partimedlemmar hade insjuknat i högt blodtryck, migrän, frekventa förkylningar, astma och bihåleproblem. Partiets svar på detta var “mer studier”, “större disciplin” och “bättre organisation”. Samtidigt hade ingenting gjorts för att utöka medlemsbasen för att dela på arbetsbördan. Det hade varit ett misstag att behålla ett mycket litet parti och ändå förvänta sig att medlemmarna på något sätt skulle klara av den exponentiella ökningen av arbetsuppgifter. Men ingen enskild person kunde hållas ansvarig för detta.

En efter en upprepade kamrater Laynes apokalyptiska vision om partiets förestående undergång. Klagomålen kom ner som ett lerigt jordskred efter dagar av skyfall. Det sades att viktiga anhängare höll på att avlägsna sig, att massorna hade gått bakåt ideologiskt, att milisen var obefintlig, att kamraterna var överarbetade och blev sjuka, att moralen i armén var låg, att medlemmarna var för blygsamma när det gällde att kritisera partiets högre organ, att det fanns en tendens att trycka ner saker i halsen på kamraterna, att revolutionen hade förlorat sin förmåga att “bemöta” kontrarevolutionärer och att den skulle kunna vändas om redan inom ett år. Och så vidare och så vidare och så vidare. Det var bara Unison Whiteman och George Louison som inte anslöt sig till den rungande domedagskören. Louison var knappt 32 år, utbildad lärare och ivrig jordbrukare, respekterad för sin förmåga att mobilisera människor. Han anklagade sina kamrater för att skapa panik på grund av det sätt på vilket de framförde sina synpunkter. Whiteman var utrikesminister och var med sina 42 år den äldsta personen i rummet. Han var en tyst, mild och tillbakadragen man. Utan att bestrida att klagomålen var sanna, varnade han på sitt vanliga mjuka sätt för att en del av misslyckandena berodde på överarbete och att man satte upp orealistiska mål. Alla visste att detta var sant.

Mönstret för de två första mötesdagarna var timmar av långa, upprepade utspel om hur dåligt partiet presterade och om “revo”:s nära förestående undergång. Leninistisk jargong hängde i luften, tjock och kvävande, som röken som krökte upp från Bishops cigarettkedja.

De var brinnande, uppriktiga ideologer i en hejdlös rusning för att uppnå ideologisk renhet enligt läroboken och anpassa människor till teorin. År senare, många år senare, skulle Cornwall, som vid det laget hade avsagt sig ateismen för metodismen, säga att det är omöjligt att verkligen förstå vad som hände då utan att inse att de var som fanatiker som var berusade av leninismens religion.

Bishop, som nu var spänd, kämpade för att behålla sitt lugn. Som ordförande i centralkommittén var det vanligt att han sammanfattade samförståndet i slutet av ett sammanträde.

Jag slås, sade han, av den uppenbara förberedelse som har gått till varje kamrats kommentarer.

Det var svårt att avgöra om han med “uppenbar förberedelse” menade att deras djupa analys verkligen imponerade på honom eller om han misstänkte att de hade gjort upp bakom hans rygg.

Vissa slutsatser är förhastade, fortsatte han, men jag delar den allmänna oron.

Han ifrågasatte inte grunden för deras alarmerande bedömning av den politiska och ekonomiska situationen när han faktiskt kunde ha gjort det. Världsbanken och IMF hade i juli gett Grenada ett gott betyg och hade undertecknat nya finansiella avtal med PRG.

Den internationella flygplatsen i Point Salines var på väg att invigas om några månader, vilket skulle sammanfalla med femårsdagen av revolutionen. Dess färdigställande skulle göra slut på den likviditetsbrist som ett antal ministerier drabbats av på grund av den stora belastning på de offentliga finanserna som byggnationen inneburit. En ny internationell flygplats som kan ta emot jetplan skulle innebära en ökning av antalet ankommande turister och utökade exportmöjligheter, vilket skulle leda till ökad hårdvaluta. Detta skulle leda till politisk popularitet för NJM och befästa dess styre. Det fanns därför goda skäl att vara optimistisk. Bishop accepterade dock passivt diagnosen att revolutionen befann sig i en “djup kris” och att centralkommittén (CC) – som han var ordförande för – var ansvarig.

När han avslutade dagens överläggningar sade han att det individuella och kollektiva ledarskapet behövde förbättras, att meningsfulla kommunikationskanaler mellan ledningen och medlemmarna måste utvecklas och att marxismen-leninismen måste tillämpas mer kraftfullt för att vägleda det framtida partiarbetet.

Med tanke på hur allvarlig kritiken var och det faktum att den hade framförts tidigare vid ett krismöte den 26 augusti 1983, om än inte med samma aggressivitet, var Maurices sammanfattning svagt. Vid mötet den 26 augusti sade Selwyn “Sello” Strachan att det fanns ett tyst uppror mot partiets högre organ som krävde en kritisk granskning av CK, särskilt eftersom CK inte hade kritiserat sig själv vid mötet i juli.

Unison Whiteman hade sagt att saker och ting pekade på att förtroendet för CC hade brutits samman. En annan medlem talade om splittringen mellan partiet och massorna. Maurice hade hållit med James om att partiet stod inför hotet om upplösning. De beslöt att ett nytt CK-möte skulle hållas för att se över den allvarliga situationen om två och en halv vecka. Detta möte var därför avsett att finna verkliga lösningar på dessa frågor. Bishops rekommendationer lät i det sammanhanget som plattityder.

Maurice anlände till University of London i december 1963. Han blev aktivt engagerad i West Indian Students’ Union, Standing Conference of West Indian Organisations och var ordförande för Student’s Association of Holborn College.

Som universitetsstudenter följde de de antikoloniala rörelsernas öden, den västindiska federationens nedslående upplösning och den spännande pånyttfödelsen av nya oberoende afrikanska och karibiska stater ur kolonialismens aska. De diskuterade Nkrumahs, Franz Fanons, Malcolm X:s, Fidel Castros och Che Guevaras skrifter. Julius Nyereres Ujamaa: Essays on Socialism och Arushadeklarationen från 1967 imponerade särskilt på Maurice.

Hans erfarenheter i England hjälpte honom att fokusera på rasism och att få en bättre känsla för arbetarklassens problem. Han deltog i evenemang som den brittiska West Indian Standing Conference och Campaign Against Racial Discrimination. Han ansåg att Storbritanniens dämpade reaktion på den vita minoritetens ensidiga självständighetsförklaring i Rhodesia – i motsats till dess snabba utplacering av en invasionsstyrka för att undertrycka Anguillas utropade självständighet 1967 – utsatte honom för den brittiska imperialismens hyckleri. Han betraktade Fidel och Che som internationella hjältar.

Black Power-rörelsens kulturella explosion i USA fick honom att tänka kritiskt på sin roll som svart man i en vitdominerad värld. Det spelar ingen roll att han i Västindien skulle ha betraktats som en privilegierad, ljushyad medlem av medelklassen. Han läste Walter Rodneys bok The Groundings with my Brothers, som påverkade hans tänkande, synsätt och stil. Han lät skägget växa, slutade gå i kyrkan och övergav västerländska kostymer. Rupert köpte flera kostymer till sin son under en av sina resor till London, men Maurice bar aldrig någon av dem. Hans farbror, Allan La Grenade, sade att han inte så mycket var en politiker som en troende i frågor: antikolonialism och svart nationalism på 60-talet och anti-Gairyism och socialism på 70-talet.

Bernard var på Brandeis när Stokely Carmichael och H Rap Brown satte Amerika i brand med sin brinnande oratorik. Som huvudlärare för Brandeis sommarprogram, “Upward Bound”, för ungdomar från ghettot, bjöd Bernard in Stokely för att tala till ungdomarna. Den progressiva vita professorn som ansvarade för programmet blev förskräckt men ställde inte in evenemanget.

Bernard lyssnade på intervjuer med Malcolm X och Martin Luther King på radion. King och Bernards äldre bror hade båda gått på Boston University och var vänner. Han blev exponerad för medborgarrättsrörelsens icke-våldsstrategi. Julius Nyerere och den kubanska revolutionen var också viktiga influenser. Det fastnade hos honom när han hörde Fidel, under krisen mellan Angola och Sydafrika, beskriva Kuba som det latinska Afrika.

Maurice och Bernard återknöt kortvarigt kontakten när Bernard anlände till England i september 1966 för att avlägga en magisterexamen vid Sussex. Efter att ha slutfört den började han arbeta heltid samtidigt som han disputerade i utvecklingsekonomi vid Sussex. Under tre och ett halvt år, mellan sommaren 1967 och december 1970, drev han kvällsklubbar för barn från sju skolor för “utbildningsmässigt undernormala” (ESN) och undervisade sedan på heltid vid två andra ESN-skolor. Detta gav honom förstahandserfarenhet av vad som hände i dessa skolor och i utbildningssystemet. Han blev upprörd när han upptäckte att ESN-skolorna användes som en bekväm dumpningsplats för svarta barn som han ansåg var allt annat än utbildningsmässigt subnormala. Han blev inbjuden att presentera en artikel om sina upptäckter vid en konferens med västindiska litterära tungviktare som Samuel Selvon och Andrew Salkey. Den mottogs så väl att han uppmanades att skriva en bok. Den bok som skrevs sommaren 1970, How the West Indian Child is Made Educationally Sub-Normal in the British School System, skapade stor publicitet och utlöste chockvågor inom det brittiska utbildningsväsendet.

Bernard blev övertygad om att hans telefon avlyssnades under cirka sex månader efter det att hans bok hade publicerats och att han och hans fru följdes. Polisen trakasserade hans unga brorson som var på besök.

Så småningom gick boken från att fördömas till rekommenderad läsning. McKies pojke från den lilla kolonin hade rest till metropolens hjärta och gett det brittiska utbildningsetablissemanget en smäll i ansiktet.

När centralkommittén återigen samlades på fredagsmorgonen inledde James, som han hade gjort de föregående dagarna, diskussionerna.

Vad som verkligen krävs är ett kallblodigt, objektivt och vetenskapligt förhållningssätt till situationen, konstaterade han. Det mest grundläggande problemet är kvaliteten på Cde Bishops ledarskap. Han kan inspirera, vinna internationell respekt för revolutionen och har den karisma som krävs för att bygga upp förtroendet hos folket i och utanför Grenada. Men dessa styrkor är inte tillräckliga. De egenskaper han saknar är just de som behövs för att driva revolutionen framåt.

Vad som behövs, fortsatte han, är en leninistisk nivå av organisation och disciplin, ett stort djup i ideologisk klarhet och briljans i strategi och taktik. Detta är de nödvändiga egenskaperna för ett marxist-leninistiskt ledarskap som saknas hos Cde-ledaren för närvarande, konstaterade han utan omsvep.

Maurice var förbluffad. Han såg hur kamrat efter kamrat, likt Caesars konspirerande senatorer, kastade dolkar av kritik mot hans ledarskap.

Layne, som det verkade vara mönstret, följde direkt efter James och vittnade om Bishops brist på kvaliteter. En annan kamrat, Tan Bartholomew, betonade hans tendens till vacklan. Kamau McBarnette, partiets propagandist, tillade att han var lös, oorganiserad och ofokuserad. Phyllis Coard anklagade honom för att vara oorganiserad och undvika ansvar för kritiska arbetsområden. Kamrater, påpekade hon, hade tidigare varit för rädda för att säga ifrån på grund av Cde-ledarens fientlighet mot kritik, men nu måste de svåra besluten fattas. Phyllis, den enda kvinnliga medlemmen i centralkommittén, var den erkända och oöverträffade förkämpen för kvinnors jämställdhet i PRG.

Maurice hade ingen aning om att denna typ av personliga angrepp skulle komma. Ingen förvarning hade getts av respekt för hans ställning som premiärminister och ledare för revolutionen. Han hade goda relationer med alla runt bordet. Ingen hade ens antytt denna typ av akut missnöje med hans ledarskap vid mötet den 26 augusti. Varifrån kom detta? Var han vittne till en spontan reaktion från uppriktiga kamrater som var trötta på hans ledarstil eller var det ett inövat manus med James i huvudrollen, Layne och Ventour som birollsskådespelare, Phyllis Coard som huvudrollsinnehavare och Bernard Coard som regissör utanför scenen? Coard skulle otroligt nog insistera på att han först i efterhand fick höra talas om mötet och att han och Phyllis hade en strikt regel om att arbete aldrig fick diskuteras hemma.

Konspiration eller inte, det verkade finnas ett visst berättigande i deras kritik eftersom både George Louison och Unison Whiteman, som var trogna bundsförvanter till Maurice, instämde i kritiken, om än i mycket mer moderata ordalag. George sade uppriktigt: det främsta problemet är kvaliteten på kamrat Bishops ledarskap; han tappar fokus och ägnar för mycket tid åt detaljer och CC har inte kunnat hjälpa honom att utveckla sina styrkor. Vi måste hitta sätt att göra det. Han insåg ännu inte att “metoderna och medlen” för att utveckla kamratledarens styrkor kanske redan hade utarbetats. Genom att instämma i deras kritik bidrog han omedvetet till att lägga grunden för det som skulle komma.»

The Assassination of Maurice Bishop ©2020 Godfrey Smith publiceras av Ian Randle Publishers.

Källa Jamaica Observer 20 sep. - 19. okt 2020
Del 1/4: https://www.jamaicaobserver.com/news/the-assassination-of-maurice-bishop-excerpt-1-of-4_203545
Del 2/4: https://www.jamaicaobserver.com/news/the-assassination-of-maurice-bishop-excerpt-2-of-4_204048
Del 3/4: https://www.jamaicaobserver.com/news/the-assassination-of-maurice-bishop-excerpt-3-of-4-_204542
Del 4/4: https://www.jamaicaobserver.com/news/the-assassination-of-maurice-bishop-final-excerpt-of-4-_205078

hampus.cronander om Shepherd David’s ancient call to action28 mars 2024
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Prijava om Shepherd David’s ancient call to action18 mars 2024
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
cartagocat om Metakognitiva erfarenheters betydelse för individuella slutsatser31 juli 2022
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
julcro1312 om En mer nyanserad bild av Josef Stalin och svältkatastrofen i Ukraina 1932-338 februari 2021
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍