Intervju med Noam Chomsky av C.J. Polychroniou, Truthout, 22 juli 2022
Kolbaronen senator Joe Manchins beslut att blockera sitt eget partis program för ren energi utgör ett stort bakslag i kampen mot klimatupplösningen. Det är ännu mer dramatiskt med tanke på att USA är den enda stora ekonomin i världen som saknar en nationell klimatpolitik. Naturligtvis beror detta sorgliga tillstånd inte bara på sådana som Manchin, utan på den övergripande reaktionära karaktären hos landets politiska och ekonomiska landskap, vilket Noam Chomsky lyfter fram i denna exklusiva intervju för Truthout. De mörka krafter som verkar i dagens USA är faktiskt så starka att de kan kväva reformer även när planetens framtid står på spel. Men Chomsky hävdar att organiserad aktivism – engagemang på marken – precis som tidigare kan erbjuda en utväg även från de mest extremt betungande förhållandena.
Noam Chomsky är professor emeritus vid institutionen för lingvistik och filosofi vid MIT och pristagare i lingvistik och Agnese Nelms Haury Chair i programmet för miljö och social rättvisa vid University of Arizona. Chomsky är en av världens mest citerade forskare och en offentlig intellektuell person som miljontals människor betraktar som en nationell och internationell skatt. Han har publicerat mer än 150 böcker inom lingvistik, politisk och social tankeverksamhet, politisk ekonomi, mediestudier, amerikansk utrikespolitik och världsfrågor. Hans senaste böcker är The Secrets of Words (tillsammans med Andrea Moro; MIT Press, 2022), The Withdrawal: The Withdrage: Iraq, Libya, Afghanistan, and the Fragility of U.S. Power (med Vijay Prashad; The New Press, 2022); The Precipice: Neoliberalism, the Pandemic and the Urgent Need for Social Change (med C. J. Polychroniou; Haymarket Books, 2021).
C.J. Polychroniou: Noam, Förenta staterna gör av allt att döma ett fruktansvärt bra jobb när det gäller att ta itu med klimatkrisen. Environmental Performance Index, som utvecklats av universiteten i Yale och Columbia, placerar USA på 43:e plats bland 180 nationer när det gäller resultatindikatorer som omfattar klimatförändringar, miljöhälsa och ekosystemens livskraft. I själva verket är USA den enda stora ekonomin som saknar en nationell klimatförändringspolitik, och Bidens satsning på ett program för ren energi är så gott som död, tack vare att en enda senator är fast besluten att skydda sin egen portföljinvestering framför planetens framtid. Dessutom har Högsta domstolen begränsat EPA:s befogenheter att reglera utsläppen av växthusgaser. Det är alltså uppenbart att USA inte kommer att uppnå målet att minska utsläppen av växthusgaser med 50-52 procent från 2005 års nivåer till 2030. Så frågan av största vikt, enligt min egen ödmjuka åsikt, är denna: Varför är USA så unikt dåligt på att ta itu med klimatkrisen? Det måste finnas något mer i historien än det inflytande som industrin för fossila bränslen har, eller hur?
Noam Chomsky: Mycket mer. Några indikationer på vad som är på gång gavs i Högsta domstolens EPA-beslut. För det första fanns det ingen anledning alls för domstolen att ta upp detta fall, som hade att göra med ett förslag från 2015 som aldrig genomfördes och som inte är i kraft. Förmodligen gjorde domstolen allt för att välja ut fallet som en del av en långsiktig kampanj för att undergräva “förvaltningsstaten” – det vill säga att undergräva den offentliga kapaciteten att begränsa den rovgiriga och i detta fall destruktiva privata makten. Eller, för att uttrycka det mer levande, förmågan att begränsa det som Adam Smith kallade för “Vile Maxim”: “Allt för oss själva och ingenting för andra människor”, den maxim som tycks vägleda “mänsklighetens mästare … i alla tider i världen”.
I hans tidsålder var herrarna köpmännen och tillverkarna i England; i vår tidsålder är det de privata institutioner som har blivit alltmer koncentrerade och oanständigt rika under det nyliberala angreppet mot den globala befolkningen. Företagen för fossila bränslen är bland dem, men andra i den ekonomiska stratosfären kommer att gynnas av nedmonteringen av förvaltningsstaten, en avsevärd intensifiering av det nyliberala klasskriget. Det är vad vi sannolikt kommer att få se under de kommande dagarna om GOP, med sin extrema underordning under privata förmögenheter och företagsmakt, utökar sitt redan betydande inflytande över samhället.
Det kommer dock att bli en kortsiktig seger. Det finns goda skäl till varför näringslivet under de senaste åren regelbundet krävde regleringar och andra former av statligt ingripande för att skydda sig mot de okontrollerade marknadernas härjningar. Den inte särskilt dolda princip som ligger till grund för den ondskefulla maximen är att ni, världens “obefolkning”, ska kastas ut på marknaden för att hitta ett sätt att överleva. Vi, mästarna, kräver och får rikligt med skydd från den omhändertagande staten.
Behovet av en “synlig hand” är mycket mer angeläget nu när världen rusar mot en förstörelse av det organiserade mänskliga livet, där det smala fönstret för överlevnad stängs av herrarna och deras tjänare i det politiska systemet, som solar sig i applåder från de mest entusiastiska förespråkarna av den ondskefulla maximen.
Detta lämnar den djupare frågan obesvarad: Varför är USA så “unikt dåligt”? Det har inte alltid varit så. Det är viktigt att komma ihåg. Det som händer i dag påminner skrämmande mycket om 1930-talet, då det globala statskapitalistiska systemet höll på att kollapsa, med många “sjukliga symptom”. Gramscis uttryck, som han skrev i Mussolinis fängelseceller. Då var USA en hoppets ledstjärna. Medan Europa sjönk ner i fascistiskt mörker banade USA väg för socialdemokrati under inverkan av en återupplivad och militant arbetarrörelse, med en sympatisk administration.
En stor del av affärsvärlden var förvisso starkt emot denna utveckling och väntade på att få tillfälle att återupprätta det företagsstyre som har varit ovanligt starkt i USA, av historiska skäl som vi har diskuterat tidigare. Andra världskriget satte konflikterna i bakgrunden. När kriget tog slut inleddes kampanjen för att avveckla socialdemokratiska irrläror med kraft, men den blev inte triumferande förrän under de nyliberala åren, med hjälp av nyliberala ideologer som var färska från sin tjänstgöring i Pinochets ondskefulla diktatur.
BIDEN:s energiprograms öde är också lärorikt. Även om programmet inte alls var i närheten av att vara tillräckligt, var det ett långt steg bortom allt som föregått det, som ett resultat av stora aktivistkampanjer och Sanders-rörelsen. Det slutgiltiga slaget levererades faktiskt av kolbaronen Joe Manchin, som stadigt hade hackat på programmet och slutligen förklarade att han inte skulle acceptera något meningsfullt.
Manchin angav skäl: sin oro för underskottet och inflationen. Knappast trovärdigt. När det gäller underskottet är ett sätt att ta itu med det att vända på de radikalt regressiva skattesänkningarna under de nyliberala åren, som kulminerade i Trumps enda lagstiftningsframgång: The Donor Relief Act of 2017, som Joseph Stiglitz kallade det, en enorm gåva till de mycket rika och företagssektorn, som knivhögg alla andra i ryggen. För GOP är detta en röd linje som inte får röras (tillsammans med att finansiera IRS så att den kan fånga rika skattefuskare). Manchin går med på det. Ingen skatt på de rika. Vi måste bevara en av de neoliberala programmens stora landvinningar: För första gången på hundra år betalar miljardärer lägre skatt än arbetstagare.
Hur är det med inflationen? Det finns inget trovärdigt argument som kopplar Bidens klimatprogram till den globala inflationen. Och om Manchin var bekymrad över detta skulle han kräva en skatt på företagsvinster, minska den uppblåsta Pentagonbudgeten, återkalla de kraftigt regressiva skatteändringarna under de nyliberala åren och mycket annat.
De flesta demokrater är djupt missnöjda med Bidens övergripande inställning till klimatkrisen, enligt en rapport från Pew Research Center som släpptes så sent som förra veckan. Detta gäller särskilt bland unga amerikaner, vilket ger utrymme för att hoppas på att landets kurs kan ändras inom den närmaste framtiden. Kan man i alla fall inte hävda att Demokraternas omfattande plan för att ta itu med klimatkrisen var dömd att misslyckas om de försökte åstadkomma detta genom avtal i kulisserna i stället för att ta saken direkt till människor och samhällen runt om i landet?
Biden får orättvist skulden för detta och andra misslyckanden i hans lagstiftningsprogram. Den främsta orsaken till misslyckandet är Mitch McConnells strategi: Blockera allt som kan hjälpa landet, skylla de hårda resultaten på demokraterna, återta makten och öka skadorna för befolkningen samtidigt som man berikar ännu mer den valkrets som räknas. Det fungerar.
Ett folkligt baserat parti som engagerar sig för det gemensamma bästa skulle ha organiserat sig i hela landet, på gräsrotsnivå. Det är inte det moderna demokratiska partiet. Skulle det ha gjort någon skillnad? Det är svårt att säga. Skulle det till exempel ha kunnat beröra den republikanska väljarbasen, som nu är i träldom med sitt förnekande ledarskap och den gudomliga Trump? Minns de senaste opinionsundersökningarna som visar att när de moderata republikanerna fick välja mellan 29 frågor som de skulle ta ställning till inför det kommande valet, valde de klimatförändringar på 28:e plats och resten på 29:e plats. Det är inte lätt att bryta igenom.
Inte lätt, men inte nödvändigtvis omöjligt. Det är bra att påminna om Gula västarnas slogan: Ni privilegierade är oroliga för världens undergång, vi är oroliga för månadens slut. När människor oroar sig för hur de ska överleva i sina osäkra liv är det inte mycket idé att tala om för dem att forskare, som de ändå misstror, förutspår fruktansvärda konsekvenser längre fram.
Det budskapet bör dock aldrig undertryckas. Människor bryr sig om sina barnbarn. Men det bör åtföljas av en upplysning om hur man kan få ett bättre liv och bättre jobb redan nu genom att övergå från att förstöra den miljö som upprätthåller livet till att skapa en bättre miljö. Just nu. Jag kan återigen hänvisa till Bob Pollins enastående arbete, både noggranna analyser och direkt engagemang på plats.
President Joe Biden sade att han kommer att använda sina presidentbefogenheter för att ta itu med den akuta klimatfrågan. Varje president sedan Washington har använt sig av verkställande befogenheter på olika sätt, men det är oklart vad Biden har i åtanke när det gäller klimatpolitiken. Han kan till exempel utfärda en exekutiv ordermakt för att stoppa godkännanden av alla nya infrastrukturprojekt för fossila bränslen och förbjuda federal uthyrning och borrning av fossila bränslen. Ändå har han hela tiden drivit på för ökad oljeproduktion och godkänt fler tillstånd för uthyrning av olja och gas på federala marker under 2021 än vad Trump gjorde under sitt presidentskaps första år. Så vem lurar han när han talar om att använda befogenheterna för verkställande order för att ta itu med den akuta klimatfrågan?
När det gäller godkännandet av mer produktion och tillstånd finns det en ursäkt: Det beordrades av det högerorienterade rättsväsendet. Huruvida ursäkten är giltig eller en förevändning kan man diskutera. Reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina bör flytta minutvisaren på domedagsklockan ännu närmare midnatt genom att de begränsade ansträngningarna för att gå mot hållbar energi omkastas. Återigen kan man diskutera i vilken utsträckning detta val var tvingat. Utförandebeslutens räckvidd är begränsad, och domstolen kan återigen ta till sin doktrin om “viktiga frågor” för att påskynda kapplöpningen mot katastrofen, som den gjorde i West Virginia mot EPA.
Det finns en slutsats som vi kan dra med ganska stor säkerhet. Om det inte utvecklas en folklig massrörelse som är tillräckligt kraftfull för att bryta igenom de många hindren står mänskligheten inför ett bittert öde.
Den rapport från Pew Research Center som nämndes tidigare visar att en överväldigande majoritet av amerikanerna är för att plantera en biljon träd för att absorbera koldioxidutsläpp och ge företag skattekrediter för att utveckla teknik för att fånga upp och lagra koldioxidutsläpp. Detta bekräftar liknande allmänna åsikter om klimatpolitik som Pew-undersökningar har visat under tidigare år, vilket verkar tyda på att visionen om den gröna New Deal ännu inte har fått genomslag i det vanliga Amerika. Om så är fallet, vad har då gått fel? Och vad säger det om utsikterna att genomföra en global Green New Deal, som först lanserades av FN:s miljöprojekt 2009?
De två gynnade politikområdena har ett gemensamt drag: ingen minskning av användningen av fossila bränslen – eller minskning av vinsterna för konglomeratet av fossila bränslen (producenterna, bankerna, de företag som på annat sätt är inblandade i förgiftningen av atmosfären). Det mycket svårare budskapet att få fram är att vi måste vidta seriösa åtgärder redan nu för att möta den hotande utmaningen, som vi har framför ögonen i dessa brännande dagar. Ju längre vi dröjer, desto större blir hindren, desto större blir kostnaderna och lidandet. Vi kan se vad som har gått fel. Det finns ingen hemlighet om hur man styr Titanic bort från isbergen. Det finns fortfarande tid.
Jag ska upprepa något som är så uppenbart att det inte ens borde behöva formuleras. Detta måste vara en gemensam insats, överallt. Det innebär framför allt en gemensam ansträngning av stormakterna, hur svårt det än må vara att tänka sig för tillfället. Det innebär omsorg om de mest eländiga och plågade offren, som inte är ansvariga för den kris som har skapats av de rika i de rika samhällena, men som kommer att straffas hårdare än någon annan. Det innebär omsorg om de arter som berikar jorden och som håller på att förstöras av vår dumhet och vårt grymma förakt för vad vi gör med vårt gemensamma hem.
C.J. Polychroniou är statsvetare/politisk ekonom, författare och journalist som har undervisat och arbetat vid ett flertal universitet och forskningscentra i Europa och USA. För närvarande är hans huvudsakliga forskningsintressen USA-politik och USA:s politiska ekonomi, europeisk ekonomisk integration, globalisering, klimatförändringar och miljöekonomi samt dekonstruktionen av nyliberalismens politisk-ekonomiska projekt. Han bidrar regelbundet till Truthout samt är medlem i Truthouts Public Intellectual Project. Han har publicerat ett stort antal böcker och över 1 000 artiklar som har publicerats i en mängd olika tidskrifter, magasin, tidningar och populära nyhetswebbplatser. Många av hans publikationer har översatts till en mängd olika språk, däribland arabiska, kinesiska, kroatiska, nederländska, franska, tyska, grekiska, italienska, japanska, portugisiska, ryska, spanska, turkiska och kinesiska. Hans senaste böcker är Optimism Over Despair: Noam Chomsky On Capitalism, Empire, and Social Change (2017), Climate Crisis and the Global Green New Deal: The Political Economy of Saving the Planet (med Noam Chomsky och Robert Pollin som huvudförfattare, 2020), The Precipice: Neoliberalism, the Pandemic, and the Urgent Need for Radical Change (en antologi med intervjuer med Noam Chomsky, 2021) och Economics and the Left: Interviews with Progressive Economists (2021).
Källa: https://truthout.org/articles/chomsky-us-governments-nonresponse-to-climate-crisis-has-historical-precedent/
