av RICARDO VAZ, FAIR.org, 13 juni 2022
USA:s sanktioner har, även enligt föråldrade estimat, dödat tiotusentals venezuelaner. Den unilaterala politiken har i stor utsträckning fördömts av multilaterala organ och människorättsexperter på grund av dess dödliga effekter och för att den bryter mot internationell rätt (Venezuela-analys, 18/9-21, 15/9-21, 25/3-21, 31/1-19).
Men konsumenter av västmedia är helt omedvetna om denna verklighet, eftersom etablerade media har gjort allt för att stödja sanktionerna. Detta genom att helt och hållet tvätta bort sanktionernas effekter (FAIR.org, 4/6-21, 19/12-20) – de skriver till exempel att Washington har “sanktionerat regeringen” (AP, 22/5-22) snarare än Venezuelas folk.
En nyligen genomförd lättnad av USA:s policy, som till att börja med var mikroskopisk och som snabbt drogs tillbaka, visade upp alla dessa ohederliga drag och illustrerade hur fria händer amerikanska tjänstemän har att utan utmaning eller granskning fortsätta utöva kollektiva bestraffningar mot venezuelaner.
Avslappnade stenografer
USA:s finansdepartement tillät den 17 maj det USA-baserade oljebolaget Chevron att tala med PDVSA, det statliga venezuelanska oljebolaget, för att diskutera sin verksamhet i landet. Statstjänstemännen klargjorde samtidigt att energijätten fortfarande är förbjuden att borra eller handla med venezuelansk råolja (AP, 17/5-22).
Två veckor senare förlängde Vita huset Chevrons nuvarande licens, som endast tillåter underhållsarbete, att gälla tills i november. Denna korta öppning avslöjade ändå några tydliga tendenser.
För det första hade alla mainstream-redaktioner i stort sett samma rubrik och skrev att USA “lättar på vissa sanktioner” (NBC, 17/5-22), skulle “lätta på några ekonomiska sanktioner” (AP, 17/5-22) eller “börjar lätta på restriktioner” (Washington Post, 17/5-22) mot Venezuela. Och även om den mycket snäva omfattningen av bemyndigandet lämnade få ordvalsalternativ, tvingade det verkligen inte journalisterna att hålla sig till den information som “anonyma tjänstemän” gav dem.
Inte en enda etablissemangskanal nämnde att sanktionerna har en inverkan på vanliga venezuelaner. Istället målades privilegiet att “bara prata” med oljechefer upp som ett incitament för president Nicolás Maduro att återuppta samtalen med oppositionen.
Den magra bakgrund/kontext som tillhandahölls i de flesta artiklar lämnade utrymme för många tolkningar. När man hänvisade till varför samtalen mellan regeringen och oppositionen bröt samman i oktober förra året fick läsarna veta att Maduro gav sig av efter “utlämningen [till USA] av en nära/nyckelallierad” (Washington Post, 17/5-22; AP, 17/5-22). Det nämndes dock inte att den “allierade” i fråga (Alex Saab) enligt dokument som Caracas avslöjat har diplomatisk immunitet och att Washington bröt mot Wienkonventionen genom att låta gripa och utlämna honom utomlands (FAIR.org, 21/7-21).
Nyhetsbyråerna fortsatte att upprepa ogrundade anklagelser mot Maduros administration som vore de absoluta sanningar, vare sig det handlar om valfusk (FAIR.org, 27/2-21), narkotikahandel (FAIR.org, 24/9/19) eller censur av media (FAIR.org, 20/5-19). Konsekvensen är att ingen redaktör nu längre ryggar tillbaka för en beskrivning av den venezuelanska regeringen som “auktoritär” (Washington Post, 17/5-22), “autokratisk” (CNN, 17/5-22) eller “korrupt och förtryckande” (New York Times, 17/5-22).
Etablissemangets journalister var också glada att få upprepa maffialiknande hot från sina anonyma källor, nämligen att USA kommer att “kalibrera” sanktionerna beroende på om framstegen i samtalen mellan den venezolanska regeringen dess opposition av Washington anses vara acceptabla eller ej (Reuters, 17/5-22; NBC, 17/5-22; AFP, 17/5/-22; AP, 17/5-22).
USA:s regeringstjänstemän hänvisar till en politik som dödar tusentals civila, som vore den en kran de kan vrida på eller av på när de vill, och deras medhjälpare i medierna ser tydligen ingen anledning att bli oroade av detta.
New York Times (17/5-22) beskrev å sin sida stegen som “smärre sanktionslättnader”, vilket trots adjektivet fortfarande verkar lite överdrivet, med tanke på att sanktionerna innefattar ett oljeembargo och att detta bara var ett tillfälle att prata med Chevron. Tidningen försökte även måla upp sanktionerna som om dessa har lite med kollapsen av Venezuelas oljeindustri att göra och skrev också att sanktionerna infördes först 2019. I själva verket härstammar de första åtgärderna mot PDVSA – att stänga av företaget från internationella krediter – från mitten av 2017, varefter produktionen kollapsade från nästan 2 miljoner fat per dag till 350.000 på tre år (Venezuela-analys, 27/8-21).
Samtidigt fick spanska Repsol och italienska Eni oljelicenser mot skulder som “inte kommer att gynna [PDVSA] ekonomiskt” (Reuters, 5/6-22). Och ingen journalist fann något problem med att USA:s finansdepartement på något sätt har makten att “låta” europeiska företag göra affärer med Venezuela.
Alla kritiker är inte lika
Att Biden-administrationen reviderade sin sanktionspolitik ens en gnutta har skapat en våldsam motreaktion, som gav näring åt medias partiskhet. Wall Street Journals opinionssektion återgav sin sedvanliga extremism,när redaktionsmedlemmen Mary Anastasia O’Grady (26/5-22) skrev att USA kanske “går på tå mot ett närmande till ’diktatorn’ Nicolás Maduro som kommer att överge den venezolanska frihetens sak”.
WSJ-krönikören hänvisade till oppositionens icke-valde venezuelanska “interimspresident” Juan Guaidó som “internationellt erkänd”, när antalet länder som faktiskt erkänner honom är nere på 16 (Venezuela-analys, 8/12-21). Hon framställde också på något sätt den USA-stödda militärkuppen som 2022 kortvarigt avsatte den demokratiskt valda presidenten Hugo Chávez som “motståndare som försvarar rättsstaten med hjälp av institutioner”.
Det fanns även gott om partiskhet i nyhetsrapporteringen också när det gällde att väga fördelar mot nackdelar med Bidenadministrationens initiativ. Det är faktiskt bara “hökaktig” kritik av den officiella politiken som får sändningstid (FAIR.org, 2/5-22).
En grupp venezolanska oppositionsföreträdare, från ekonomer till politiska analytiker och företagsledare, skrev ett brev till Biden-administrationen i april, där de krävde sanktionslättnader (Bloomberg, 14/4-22). Även om de påpekade USA:s [förmodade] roll för att lösa landets politiska kris, påpekade de det uppenbara: sanktionerna skadar det venezuelanska folket. När det väl var dags att diskutera sanktionspolitiken försökte dock ingen journalist att nå någon av dessa personer för en kommentar.
Istället vände sig Guardian (14/5-22) till de hårdföra och gick så långt att de intervjuade en person med ett påhittat jobb i Guaidós “interimsregering” och kallade henne “landets vice utrikesminister”. Den USA-sponsrade politikern motsatte sig sanktionslättnader utan politiska eftergifter och – för att följa de senaste trenderna inom propagandan – varnade för att “om Maduro får hjälp, så får Putin det också”.
Ett antal demokrater i USA:s representanthus har, baserat på dess humanitära konsekvenser, blivit alltmer högljudda i sitt motstånd mot administrationens Venezuela-politik. Dagarna före de försiktiga lättnaderna i sanktionerna skrev de ännu ett brev till Biden (The Hill, 12/5-22). Men när det var dags att utvärdera den senaste åtgärden fick detta brev sammanlagt en enda mening i en enda rapport (AP, 17/5-22).
Däremot var senator Marco Rubio (Guardian, 19/5-22) och representant Michael McCaul (New York Times, 17/5-22), båda hårdföra republikaner, på plats för att anklaga administrationen för att “blidka” eller “kapitulera inför” Maduro.
Den ende demokraten som deltog var den notoriske höken Bob Menendez, som är känd för att vara emot Kuba och Venezuela, och vars förkastande av att visa någon som helst barmhärtighet mot Venezuela cirkulerade i stor omfattning (AP, 17/5-22; AFP, 17/5-22; NBC, 17/5-22; Washington Post, 17/5-22; Reuters, 17/5-22).
Det är anmärkningsvärt att även efter att Biden-administrationen beslutade att skjuta Chevrons licens i sank fram till mellanårsvalen, så erbjöd nyhetsbyråer likt Associated Press (27/5-22) fortfarande bara en plattform åt de hårdföra.
Och så, med nästan inga förändringar i Trumps ansträngningar att utöva “maximalt tryck”, kommer mediakonsumenterna få se Vita huset kritiseras för att det har “böjt sig bakåt för att blidka en oljedespot”, men inte för att det har orsakat att 30 procent av Venezuelas befolkning är undernärd (Venezuela-analys, 22/8-21).
Imperialister i Underlandet
Om västerländska journalister inte är angelägna om att berätta för sin publik vad sanktionerna har inneburit, är de ännu mindre angelägna om att ifrågasätta rena osanningar, som kommer från högt uppsatta personer från Beltway.
I en rapport från Bloomberg (19/5-22) gick skribenterna Patrick Gillespie och Erik Schatzker en bekant väg genom att låta den högste rådgivaren i Vita huset, Juan Gonzalez, spela gisslantagare och framhålla att sanktionslättnader kommer att kräva ospecificerade “demokratiska steg” och “större politiska friheter”. Men på vägen publicerade de en upprörande och flagrant lögn.
“Det ensidiga upphävandet av sanktionerna mot Venezuela kommer inte att förbättra venezuelanernas liv“, citerade Bloomberg Gonzalez.
Otroligt nog lät författarna detta uttalande stå oemotsagt, när ett upphävande av sanktionerna faktiskt är det mest uppenbara som USA skulle kunna göra för att förbättra venezolanernas liv.
Den venezolanska regeringen, venezolanska oppositionsfigurer/grupper, FN:s särskilda rapportörer, tankesmedjor, ekonomer, amerikanska politiska företrädare och till och med USA:s handelskammare har dokumenterat eller åtminstone erkänt de skadliga konsekvenserna av unilaterala sanktioner. Att inte ta med en enda av dessa källor för att bemöta Gonzalez löjliga påstående är ett val som är lika avsiktligt som oärligt.
Venezuelas senaste framträdande i rampljuset visade återigen hur viktiga medierna är för USA:s utrikespolitik. Med sina “kalibrerade” ansträngningar att dölja sanktionernas konsekvenser har västliga journalister i själva verket gjort tusentals och åter tusentals venezuelanska offer osynliga för allmänheten. Det är medierna som förtjänar att bli sanktionerade.
