Kära läsare, USA:s president Biden fortsätter att stödja en politik som straffar det kubanska folket. Förutom att han inte lyckats upphäva alla Donald Trumps 243 tvångsåtgärder har Biden inte heller upphävt Kubas utnämning till “statlig sponsor av terrorism”. Biden skulle kunna bidra till att lindra Kubas finansiella och kommersiella restriktioner med ett enda penndrag.
Genom att finnas med på denna lista utsätts Kuba för en rad sanktioner och internationella finansiella restriktioner som begränsar landets förmåga att genomföra kritiska transaktioner, bland annat de som behövs för att främja landets insatser för att bekämpa Covid-pandemin och för att få igång sin ekonomi.
Kuba togs bort från listan under Obama-Biden-administrationen men lades till igen av Trump-regimen, med hänvisning till att Kuba påstods utgöra en fristad för den colombianska gerillan. Att dess representanter befann sig i Havanna på grund av att Kuba erbjöd en säker plats för förhandlingar och därmed underlättade för de historiska fredsavtalen att komma till stånd, var något Trump-regimen valde att bortse ifrån. Kuba finns med på listan över statliga sponsorer av terrorism för att landet vägrade att bryta mot protokollen för fredsförhandlingarna. Kuba finns med på listan över statliga sponsorer av terrorism för att landet avslog Colombias begäran om utlämning av de ledare för den nationella befrielsearmén som befann sig i Havanna.
Under sin valkampanj lovade Biden att han skulle se över utnämningen till sponsor av terrorism.
Uppmana Biden att uppfylla sitt vallöfte genom att stryka Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism! Var snäll och gå med oss och uppmana Biden att ta bort Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism!
Att Kuba utses till sponsor av terrorism är cyniskt och hycklande. Till skillnad från USA fäller Kuba inga bomber. Istället har landet en lång historia av att tillhandahålla sjukvård och rädda liv runt om i världen, och skickar mer än 600.000 kubanska hälsovårdare runt om i världen för att tillhandahålla medicinskt bistånd.
Om Bidens administration brydde sig om det kubanska folkets välbefinnande skulle han ta bort Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism!
Skriv under vår petition till Vita huset:
Käre president Biden,
vi är oroade över att er politik gentemot Kuba, som har varit mer anpassad till president Trumps politik än till president Obamas, skadar det kubanska folkets välbefinnande. Även om era nyligen genomförda lättnader av rese- och överföringsrestriktioner är till hjälp, är de inte tillräckliga. En positiv och principiell åtgärd som ni lätt skulle kunna genomföra är att stryka Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism.
Som ni vet lade den dåvarande utrikesministern Mike Pompeo under den avgående Trumpadministrationens sista dagar återigen till Kuba på listan över statliga sponsorer av terrorism, efter att Kuba hade tagits bort från listan 2015 av Obama-Biden-administrationen. Efter en omfattande granskning hade Vita huset Obama-Biden intygat att: “(i) Kubas regering inte har gett något stöd till internationell terrorism under den föregående sexmånadersperioden, och (ii) Kubas regering har gett försäkringar om att den inte kommer att stödja internationella terrorhandlingar i framtiden”.
Trumps återupptag av Kuba på listan var ett rent politiskt drag för att behaga högerkonservativa kubansk-amerikaner. Ursäkten var att Kuba påstods ge colombianska upprorsmän en fristad, men dessa upprorsmän befann sig på Kuba på grund av öns roll i att underlätta de historiska fredsavtalen mellan den colombianska regeringen och en gerilla. Rebellverksamhet för flera år sedan, under det colombianska inbördeskriget, passar inte in på definitionen av internationell terrorism, och gerillans företrädare befann sig på Kuba som en del av en internationellt erkänd process av fredsförhandlingar som stöddes av Förenta staterna, Norge, Colombia och andra nationer.
Genom att Kuba finns med på denna lista utsätts landet för en rad sanktioner och internationella finansiella restriktioner som begränsar landets förmåga att genomföra viktiga finansiella transaktioner, inklusive de som behövs för att främja landets insatser för att bekämpa pandemin och få igång ekonomin igen. De ekonomiska försakelser som de amerikanska sanktionerna bidrar till har lett till massmigration av kubaner, vilket för närvarande är en stor utmaning för USA:s intressen när det gäller gränssäkerhet, samt orsakar en humanitär kris för just det kubanska folk som er administration påstår sig stödja.
Kuba är långt ifrån att stödja terrorism och har en lång historia av att tillhandahålla sjukvård och rädda liv runt om i världen. Sedan 1963 har mer än 600.000 kubanska hälsovårdare tillhandahållit medicinsk service i mer än 160 länder och bekämpat sjukdomar från ebola till COVID-19. I stället för att samarbeta med Kuba för att tillhandahålla sjukvård globalt mitt i en global pandemi har den amerikanska regeringen sanktionerat Kuba och pressat dess ekonomi med en brutal blockad.
Den amerikanska regeringens enorma makt över världens finansiella system innebär att banker och handlare vägrar att göra affärer med Kuba eftersom de är rädda för repressalier från den amerikanska regeringen för att de inte följer embargot. Till och med under pandemin har företag vägrat att sälja råvaror, reaktiva ämnen, diagnostiska kit, läkemedel och en rad andra material som är nödvändiga för att driva Kubas utmärkta, men ansträngda, offentliga vetenskaps- och hälsovårdssystem.
President Biden, ni skulle kunna stryka Kuba från denna terroristlista med ett penndrag. Vi uppmanar er att göra just det.”
Samantha, Teri, Michelle och Medea, Code Pink, 11. juli 2022
Eller mer korrekt: den grymma ironin i att USA är så besatta av att politisera de mänskliga rättigheterna – men bara utanför USA:s jurisdiktion.
USA:s besatthet av att politisera mänskliga rättigheter är i många fall en avledande manöver från USA:s egna avskyvärda människorättsliga resultat inom alla områden av den ekonomiska, sociala och demokratiska utvecklingen.
Jag vill inte påstå att det helt saknas anledning att rikta kritik mot Kina – alla länder har ett ansvar att uppmärksamma varandra på oegentligheter och alla länder har ett ansvar att ta till sig kritik. Men när USA väljer att sätta strålkastarljuset på mänskliga rättigheter i Kina är kritiken ofta helt grundlös och baserad på amerikanska falsarier eller in absurdum uppförstorad.
Det 50:e mötet i UNHRC har gått in i sin sista vecka av överläggningar. Vid just detta möte politiserade USA omedelbart frågan om mänskliga rättigheter genom att underteckna ett uttalande som fördömde Kina. I skrivelsen från Nederländerna och 46 andra länder uttrycks “allvarlig oro” över situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina, och man räknar upp de populära samtalsämnena i väst om den autonoma regionen Xinjiang Uygur, den särskilda administrativa regionen Hongkong och den autonoma regionen Tibet. Det går inte att förneka att enskilda statsanställda gjort sig skyldiga till övergrepp, men dessa brott har inte varit sanktionerade. Gärningsmännen har alltså hanterats och lagförts i Kina.
Kuba gjorde ett gemensamt uttalande för 70 länders räkning och förklarade att “Xinjiang, Hongkong och Tibet är Kinas interna angelägenheter”. Kinas ständiga representant vid FN:s kontor i Genève, Chen Xu, sade att “desinformation har fått en bred spridning, vilket allvarligt strider mot det ursprungliga syftet med FN:s råd för de mänskliga rättigheterna”.
USA:s politisering av mänskliga rättigheter mot Kina är på ett grymt sätt ironisk. Washington vägrar att erkänna det berg av bevis som visar att de allra flesta av anklagelserna mot Kina är illegitima.
Organisationen för islamiskt samarbete (OIC) skickade en delegation till Kina och uttryckte, i en resolution om delegationens slutsatser, sin tillfredsställelse över landets behandling av muslimer, inklusive uigurer. OIC har 57 medlemsstater och en befolkning på nästan två miljarder människor.
År 2020 gjorde Kuba ett uttalande, undertecknat av 45 länder, som berömde Kinas politik för bekämpning av terrorism och avradikalisering i Xinjiang.
Den 23-29 maj besökte FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet Kinas autonoma region Xinjiang Uygur. Besöket skedde under intensivt tryck från den oupphörliga propagandakampanj som leds av USA, som anklagar Kina inte bara för “kränkningar av de mänskliga rättigheterna” mot den etniska minoriteten uigurer, utan också för att undertrycka information om dem. Bachelet talade med uigurer, kinesiska muslimer och framstående tjänstemän. Hon besökte också fängelser och arbetsplatser. Michelle Bachelets uttalande efter besöket gick stick i stäv med de anklagelser om “folkmord” som det amerikanska utrikesdepartementet framfört.
USA:s tjänstemän reagerade med förtal genom att lögnaktigt påstå att Kina på något sätt hade manipulerat Bachelets besök.
I verkligheten ligger farliga politiska intressen bakom dessa anklagelser mot Kina. Mänskliga rättigheter har politiserats för att starta ett nytt kallt krig – något som definitivt strider mot mänsklighetens rättigheter. Ur USA:s synvinkel är de mänskliga rättigheterna inget annat än ett ideologiskt vapen för dess geopolitiska och imperialistiska ambitioner.
Detta illustreras bland annat av att lagen om förhindrande av uiguriskt tvångsarbete (Uygur Forced Labor Prevention Act) nyligen antogs och verkställdes i USA. Lagen förbjuder alla produkter som tillverkas i Xinjiang att importeras till USA på grundval av påhittad användning av “tvångsarbete”.
Om USA verkligen brydde sig om mänskliga rättigheter skulle man ta itu med sina egna ökande kränkningar.
Fångar i amerikanska fängelser utnyttjad som billig, nästintill obetald, arbetskraft. Faktum är att en stor del av den inhemska produktionen av enklare produkter i USA är helt beroende av det amerikanska fängelsesystemet. Företag i USA gör en årlig vinst på 11 miljarder dollar på fängelsearbete och enligt en färsk rapport från American Civil Liberties Union får fångar över hela USA en usel lön på mellan 13 och 52 cent i timmen och straffas rutinmässigt när de vägrar att arbeta.
Massskjutningarna i USA har blivit regelbundna, och ytterligare sex personer dödades under årets firande av Independence Day av en beväpnad man i Highland Park, Illinois.
Att Roe V. Wade har upphävts är inte bara ett stort bakslag för jämställdheten mellan könen, utan en direkt fientlighet mot USA:s kvinnor, som nu berövats sina reproduktiva rättigheter. Aborträtten ses i Kina som en grundläggande mänsklig rättighet, men valet att göra abort får inte baseras på fostrets kön. Därför får sjukvården inte könsbestämma foster i Kina förrän den gravida beslutat att behålla barnet.
USA:s resultat utomlands kastar ytterligare ljus över den grymma ironin i dess attacker mot Kina. USA:s krig har kostat amerikanska skattebetalare tusentals miljarder dollar och har lett till enorma förluster av människoliv. Bland annat har mer än 200.000 människor dött i Irak under invasionsperioden 2003-2011. Dessutom har USA:s och Natos stödda krig i Libyen, Syrien och Ukraina destabiliserat hela regioner och lett till en massiv flyktingkris.
Den av USA och UK stödda saudiska invasionen av Jemen har kostat hundratusentals liv och dragit ner landet i en svältkatastrof vars dödstal ännu inte går att förutse. USA bombar dessutom Somalia och hotar Salomonöarna med invasion.
Som kronan på verket har USA:s sanktioner mot Venezuela, Kuba, Nicaragua, Iran, Demokratiska folkrepubliken Korea och dussintals andra nationer hindrat tillgången till grundläggande förnödenheter, vilket har lett till tiotusentals onödiga dödsfall.
Sådan är den grymma ironin i Washingtons så kallade omsorg om de mänskliga rättigheterna. Bakom denna hycklande hållning till mänskliga rättigheter finns dock verkligheten att USA:s politik är huvudansvarig för mänskligt lidande, vilket gör det ännu viktigare för amerikanska tjänstemän att använda Kina som syndabock för landets många missförhållanden. Världen börjar tröttna på USA:s bedrägliga korståg.
Hunger, fattigdom, krig, rasism, klimatförändringar och ojämlikhet mellan könen är allvarliga frågor. Mänskliga rättigheter är en allvarlig fråga, och begreppet bör respekteras.
USA:s sanktioner har, även enligt föråldrade estimat, dödat tiotusentals venezuelaner. Den unilaterala politiken har i stor utsträckning fördömts av multilaterala organ och människorättsexperter på grund av dess dödliga effekter och för att den bryter mot internationell rätt (Venezuela-analys, 18/9-21, 15/9-21, 25/3-21, 31/1-19).
AP (17/5-22) rapporterade att USA kommer att “lätta på några ekonomiska sanktioner mot Venezuela”….
Men konsumenter av västmedia är helt omedvetna om denna verklighet, eftersom etablerade media har gjort allt för att stödja sanktionerna. Detta genom att helt och hållet tvätta bort sanktionernas effekter (FAIR.org, 4/6-21, 19/12-20) – de skriver till exempel att Washington har “sanktionerat regeringen” (AP, 22/5-22) snarare än Venezuelas folk.
En nyligen genomförd lättnad av USA:s policy, som till att börja med var mikroskopisk och som snabbt drogs tillbaka, visade upp alla dessa ohederliga drag och illustrerade hur fria händer amerikanska tjänstemän har att utan utmaning eller granskning fortsätta utöva kollektiva bestraffningar mot venezuelaner.
Avslappnade stenografer
…medan NBC (17/5-22) sade i presens att “USA lättar på vissa sanktioner”…
USA:s finansdepartement tillät den 17 maj det USA-baserade oljebolaget Chevron att tala med PDVSA, det statliga venezuelanska oljebolaget, för att diskutera sin verksamhet i landet. Statstjänstemännen klargjorde samtidigt att energijätten fortfarande är förbjuden att borra eller handla med venezuelansk råolja (AP, 17/5-22).
Två veckor senare förlängde Vita huset Chevrons nuvarande licens, som endast tillåter underhållsarbete, att gälla tills i november. Denna korta öppning avslöjade ändå några tydliga tendenser.
För det första hade alla mainstream-redaktioner i stort sett samma rubrik och skrev att USA “lättar på vissa sanktioner” (NBC, 17/5-22), skulle “lätta på några ekonomiska sanktioner” (AP, 17/5-22) eller “börjar lätta på restriktioner” (Washington Post, 17/5-22) mot Venezuela. Och även om den mycket snäva omfattningen av bemyndigandet lämnade få ordvalsalternativ, tvingade det verkligen inte journalisterna att hålla sig till den information som “anonyma tjänstemän” gav dem.
Inte en enda etablissemangskanal nämnde att sanktionerna har en inverkan på vanliga venezuelaner. Istället målades privilegiet att “bara prata” med oljechefer upp som ett incitament för president Nicolás Maduro att återuppta samtalen med oppositionen.
…och Washington Post (17/5-22) berättade för läsarna att Biden-administrationen “börjar lätta på restriktionerna för venezuelansk olja”.
Den magra bakgrund/kontext som tillhandahölls i de flesta artiklar lämnade utrymme för många tolkningar. När man hänvisade till varför samtalen mellan regeringen och oppositionen bröt samman i oktober förra året fick läsarna veta att Maduro gav sig av efter “utlämningen [till USA] av en nära/nyckelallierad” (Washington Post, 17/5-22; AP, 17/5-22). Det nämndes dock inte att den “allierade” i fråga (Alex Saab) enligt dokument som Caracas avslöjat har diplomatisk immunitet och att Washington bröt mot Wienkonventionen genom att låta gripa och utlämna honom utomlands (FAIR.org, 21/7-21).
Nyhetsbyråerna fortsatte att upprepa ogrundade anklagelser mot Maduros administration som vore de absoluta sanningar, vare sig det handlar om valfusk (FAIR.org, 27/2-21), narkotikahandel (FAIR.org, 24/9/19) eller censur av media (FAIR.org, 20/5-19). Konsekvensen är att ingen redaktör nu längre ryggar tillbaka för en beskrivning av den venezuelanska regeringen som “auktoritär” (Washington Post, 17/5-22), “autokratisk” (CNN, 17/5-22) eller “korrupt och förtryckande” (New York Times, 17/5-22).
Etablissemangets journalister var också glada att få upprepa maffialiknande hot från sina anonyma källor, nämligen att USA kommer att “kalibrera” sanktionerna beroende på om framstegen i samtalen mellan den venezolanska regeringen dess opposition av Washington anses vara acceptabla eller ej (Reuters, 17/5-22; NBC, 17/5-22; AFP, 17/5/-22; AP, 17/5-22).
USA:s regeringstjänstemän hänvisar till en politik som dödar tusentals civila, som vore den en kran de kan vrida på eller av på när de vill, och deras medhjälpare i medierna ser tydligen ingen anledning att bli oroade av detta.
New York Times (17/5-22) rubricerade nyheten mer korrekt: att USA skulle “erbjuda smärre sanktionslättnader”.
New York Times (17/5-22) beskrev å sin sida stegen som “smärre sanktionslättnader”, vilket trots adjektivet fortfarande verkar lite överdrivet, med tanke på att sanktionerna innefattar ett oljeembargo och att detta bara var ett tillfälle att prata med Chevron. Tidningen försökte även måla upp sanktionerna som om dessa har lite med kollapsen av Venezuelas oljeindustri att göra och skrev också att sanktionerna infördes först 2019. I själva verket härstammar de första åtgärderna mot PDVSA – att stänga av företaget från internationella krediter – från mitten av 2017, varefter produktionen kollapsade från nästan 2 miljoner fat per dag till 350.000 på tre år (Venezuela-analys, 27/8-21).
Samtidigt fick spanska Repsol och italienska Eni oljelicenser mot skulder som “inte kommer att gynna [PDVSA] ekonomiskt” (Reuters, 5/6-22). Och ingen journalist fann något problem med att USA:s finansdepartement på något sätt har makten att “låta” europeiska företag göra affärer med Venezuela.
Alla kritiker är inte lika
Wall Street Journal: Venezuela sanktionslättnader är en fälla för Biden. Mary Anastasia O’Grady (WSJ, 19/5-22) varnade för att USA var “på tå mot ett närmande till ’diktatorn’ Nicolás Maduro”.
Att Biden-administrationen reviderade sin sanktionspolitik ens en gnutta har skapat en våldsam motreaktion, som gav näring åt medias partiskhet. Wall Street Journals opinionssektion återgav sin sedvanliga extremism,när redaktionsmedlemmen Mary Anastasia O’Grady (26/5-22) skrev att USA kanske “går på tå mot ett närmande till ’diktatorn’ Nicolás Maduro som kommer att överge den venezolanska frihetens sak”.
WSJ-krönikören hänvisade till oppositionens icke-valde venezuelanska “interimspresident” Juan Guaidó som “internationellt erkänd”, när antalet länder som faktiskt erkänner honom är nere på 16 (Venezuela-analys, 8/12-21). Hon framställde också på något sätt den USA-stödda militärkuppen som 2022 kortvarigt avsatte den demokratiskt valda presidenten Hugo Chávez som “motståndare som försvarar rättsstaten med hjälp av institutioner”.
Det fanns även gott om partiskhet i nyhetsrapporteringen också när det gällde att väga fördelar mot nackdelar med Bidenadministrationens initiativ. Det är faktiskt bara “hökaktig” kritik av den officiella politiken som får sändningstid (FAIR.org, 2/5-22).
En grupp venezolanska oppositionsföreträdare, från ekonomer till politiska analytiker och företagsledare, skrev ett brev till Biden-administrationen i april, där de krävde sanktionslättnader (Bloomberg, 14/4-22). Även om de påpekade USA:s [förmodade] roll för att lösa landets politiska kris, påpekade de det uppenbara: sanktionerna skadar det venezuelanska folket. När det väl var dags att diskutera sanktionspolitiken försökte dock ingen journalist att nå någon av dessa personer för en kommentar.
Att häva sanktionerna mot Venezuela skulle “ge segern till en autokratisk allians som leds av Vladimir Putin”, enligt den som Guardian (14/5-22) kallar “landets vice utrikesminister”.
Istället vände sig Guardian (14/5-22) till de hårdföra och gick så långt att de intervjuade en person med ett påhittat jobb i Guaidós “interimsregering” och kallade henne “landets vice utrikesminister”. Den USA-sponsrade politikern motsatte sig sanktionslättnader utan politiska eftergifter och – för att följa de senaste trenderna inom propagandan – varnade för att “om Maduro får hjälp, så får Putin det också”.
Ett antal demokrater i USA:s representanthus har, baserat på dess humanitära konsekvenser, blivit alltmer högljudda i sitt motstånd mot administrationens Venezuela-politik. Dagarna före de försiktiga lättnaderna i sanktionerna skrev de ännu ett brev till Biden (The Hill, 12/5-22). Men när det var dags att utvärdera den senaste åtgärden fick detta brev sammanlagt en enda mening i en enda rapport (AP, 17/5-22).
Däremot var senator Marco Rubio (Guardian, 19/5-22) och representant Michael McCaul (New York Times, 17/5-22), båda hårdföra republikaner, på plats för att anklaga administrationen för att “blidka” eller “kapitulera inför” Maduro.
Den ende demokraten som deltog var den notoriske höken Bob Menendez, som är känd för att vara emot Kuba och Venezuela, och vars förkastande av att visa någon som helst barmhärtighet mot Venezuela cirkulerade i stor omfattning (AP, 17/5-22; AFP, 17/5-22; NBC, 17/5-22; Washington Post, 17/5-22; Reuters, 17/5-22).
Det är anmärkningsvärt att även efter att Biden-administrationen beslutade att skjuta Chevrons licens i sank fram till mellanårsvalen, så erbjöd nyhetsbyråer likt Associated Press (27/5-22) fortfarande bara en plattform åt de hårdföra.
Och så, med nästan inga förändringar i Trumps ansträngningar att utöva “maximalt tryck”, kommer mediakonsumenterna få se Vita huset kritiseras för att det har “böjt sig bakåt för att blidka en oljedespot”, men inte för att det har orsakat att 30 procent av Venezuelas befolkning är undernärd (Venezuela-analys, 22/8-21).
Imperialister i Underlandet
“Det ensidiga upphävandet av sanktionerna mot Venezuela kommer inte att förbättra venezolanernas liv”, hävdade en högt uppsatt rådgivare i Vita huset absurt nog till Bloomberg (19/5-22).
Om västerländska journalister inte är angelägna om att berätta för sin publik vad sanktionerna har inneburit, är de ännu mindre angelägna om att ifrågasätta rena osanningar, som kommer från högt uppsatta personer från Beltway.
I en rapport från Bloomberg (19/5-22) gick skribenterna Patrick Gillespie och Erik Schatzker en bekant väg genom att låta den högste rådgivaren i Vita huset, Juan Gonzalez, spela gisslantagare och framhålla att sanktionslättnader kommer att kräva ospecificerade “demokratiska steg” och “större politiska friheter”. Men på vägen publicerade de en upprörande och flagrant lögn.
“Det ensidiga upphävandet av sanktionerna mot Venezuela kommer inte att förbättra venezuelanernas liv“, citerade Bloomberg Gonzalez.
Otroligt nog lät författarna detta uttalande stå oemotsagt, när ett upphävande av sanktionerna faktiskt är det mest uppenbara som USA skulle kunna göra för att förbättra venezolanernas liv.
Venezuelas senaste framträdande i rampljuset visade återigen hur viktiga medierna är för USA:s utrikespolitik. Med sina “kalibrerade” ansträngningar att dölja sanktionernas konsekvenser har västliga journalister i själva verket gjort tusentals och åter tusentals venezuelanska offer osynliga för allmänheten. Det är medierna som förtjänar att bli sanktionerade.
Donald Trump har förmågan att tro på sina spontana lögner från den stund han yttrat dem.
Vi lever i en märklig tid. En tid när inte bara skickligt fabricerade lögner blir var mans sanning, utan en tid där gissningar och önsketänkande presenteras som alternativa sanningar. Det handlar alltså inte längre om att avslöja lögner utan om att välja vilken version av verkligheten man föredrar. Åtminstone om man är köpare eller säljare av den trumpismen.
Egentligen är Donald Trump som individ inte särskilt avvikande. Han har förmågan att tro på sina spontana lögner från den stund han yttrat dem. Därmed är han i egentlig mening inte lögnare utan en slags narcissistisk poet som lever i sin egen uppdiktade värld. Jag är benägen att uppfatta detta som en naturlig skyddsmekanism och att väldigt många människor i olika grad omfattas av samma fenomen.
Det sjuka är att vi har ett system där fantasier har lagfäst rätt att framställas som sanningar. Jag anser i och för sig att vi måste tillåta lögner för att inte av misstag censurera sanningar, men när systemet på olika sätt istället hindrar sanningar att spridas får lögnerna stå oemotsagda.
I USA är detta draget till sin spets i det att den som har råd att betala mest kan köpa sig rätten att äga sanningen, medan det i Sverige är Socialdemokratin som genom lång tid vid makten i samråd med gamla maktstrukturer lagt beslag på rätten att definiera vad som är sanning. Att fideikommisserna fortfarande har dispens från ärvdabalken är ett exempel på hur sossarna köpt sig den gamla feodaladelns stöd och att socialdemokrater efter ett politiskt värv kan se fram emot välbetalda tjänster inom bankväsendet eller Wallenberg-sfären illustrerar hur de sedan 1907 (när Hjalmar Branting valdes till ordförande) lierat sig med inflytelserika nyckelfamiljer i storkapitalet.
Vårt system har i olika grad tvingat in samtliga riksdagspartier i samma fålla. Moderaterna representerar fortfarande de ohemult rika familjer som tävlar mot Wallenbergarna; Centerpartiet har av någon outgrundlig anledning kommit att representera de nyrika; Liberalerna är de mest amerikaniserade och står ständigt på den övre medelklassens sida mot arbetare och lägre medelklass å ena sidan och storkapitalet och feodaladeln å andra sidan; Kristdemokraterna närmade sig under Alf Svenssons tid en slags medelklassocialistism, men har sedan tillsammans med utvecklingen av framgångsteologin gjort en resa högerut och är nu ett parti för vita, nyrika troende; Miljöpartiet är partiet med mest utvecklad interndemokrati och det är valet av språkrör som helt avgör hur de kommer att agera – de nuvarande språkrören är gröna Folkpartister och skiljer sig enormt från de vänsterradikala språkrören Birger Schlaug och Maria Wetterstrand, men de är nog det parti som på lång sikt är mest immunt mot lobbyister; Vänsterpartiet är så måna om att betraktas som ett “regeringsdugligt” parti att de i allt högre grad litar mer till opinionsmätningar i sakfrågor än till analys på ideologisk grund (Lars Ohly var så mån om att betraktas som resonabel att han inte vågade säga flaska och Jonas Sjöstedt gjorde sitt yttersta för att förvandla partiet från ett ideologiskt till ett praktiskt drivet parti); Sverigedemokraternas existens i Riksdagen är resultatet av de övriga riksdagspartiernas oärlighet – de är fortfarande ett parti som lockar till sig proteströstande väljare från alla läger, men de är också ett parti som lyckats slå mynt av att främst Socialdemokraterna, men även Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, hemfallit till ”cancel culture”. Genom att låta lögner stå obemötta och obekväma sanningar outredda har dessa partier gett Sverigedemokraterna en fribiljett till den missnöjda väljarbasen.
Min slutsats är att Vänsterpartiets feminism i fortsättningen inte får definieras av suffragetter utan måste utgå ifrån Alexandra Kolontajs teser om ekonomisk och social jämställdhet och jämlikhet mellan alla människor. Kolontaj hävdade att den borgerliga feminismen hindrar klasskampen eftersom den har som mål att ge borgerliga kvinnor de borgerliga männens privilegier istället för att ge alla samma materiella villkor och därmed göra ordet privilegium överflödigt. Eller med Fidel Castros ord på Hô Chí Mihns tankar: ”feminismen är revolutionen inom revolutionen”.
Google vädjar till lagstiftarna – skriver till kongressen att det nyligen föreslagna antitrustförslaget skulle hindra Google i arbetet att minska spridningen av anti-amerikanska fakta.
Google fortsätter att bedriva lobbying och kampanj mot lagstiftningsinsatser som syftar till att stävja dess monopolställning, den här gången öppet – i ett blogginlägg.
Google hävdar att antitrustlagstiftning – vars mål är att luckra upp det strypgrepp som företaget har på marknaden och konkurrenterna – skulle hindra företaget från att censurera “desinformation”.
Under de senaste månaderna har teknikjätten också använt sig av andra vägar, från [fabricerat] gräsrotsstöd som den påstår sig ha, till att spendera miljoner på professionella lobbyister i Washington DC.
I allt detta har Google framfört alla möjliga “målinriktade” argument i ett försök att se till att lagförslagen aldrig blir lag. Lagstiftare och väljare fick chansen att höra att om Google inte tillåts bedriva sin verksamhet obehindrat, precis som de gör nu, skulle allt från innovation till nationell säkerhet bli lidande.
Och nu, utan tvekan adresserat till den del av kongressen som är särskilt oroad över att odefinierad “desinformation” utgör internets “största olycka” – denna gång i ett geopolitiskt sammanhang – hävdar Google att de lagförslag som behandlas i kongressen, om de antas, skulle hindra Google från att censurera desinformation.
Royal Hansen, vice ordförande för Googles sekretess, säkerhet och trygghet, hävdar att lagstiftningen utgör en risk för USA:s och användarnas säkerhet, samtidigt som den inte tar upp problem som “amerikanerna bryr sig mest om”.
Trots sammanhanget i skrivelsen nämner Hansen av någon anledning “integritet, barnsäkerhet och inflation”. Denna Google-chef packar in en hel del FUD i bara några få meningar, för att dessutom “varna användarna” för att några av deras favoritprodukter, som Search och Maps, kommer att “gå sönder” om Google tvingas följa eventuella framtida antitrustlagar.
Bland många andra vanliga talepunkter som antas väga tyngre än behovet av att reglera Big Techs affärsmodeller talar Hansen om faran med att “rulla tillbaka” Googles “krig mot desinformation” – det vill säga de aldrig tidigare skådade nivåerna av censur som är synliga särskilt på YouTube.
Under de senaste åren har ämnena oftast varit Covid och valet i USA, men de börjar bli lite gamla, och därför tar Hansen upp kriget i Ukraina – som ytterligare ett skäl till varför den digitala marknaden inte bör vara en rättvis och jämlik spelplan för startups och andra konkurrenter.
“Genom att förbjuda oss att ‘diskriminera’ konkurrenter skulle lagförslaget hindra oss från att vidta åtgärder mot leverantörer av skadligt innehåll”, skriver Google-chefen. “Sedan Ryssland invaderade Ukraina har vi kunnat agera snabbt för att begränsa rysk propaganda och desinformation, även om detta innehåll har flyttats till nya kanaler. Den föreslagna lagstiftningen skulle kunna underminera detta arbete.”
Unos cuarenta buques de guerra de trece países están bajo el mando de Estados Unidos en los muelles de Estocolmo.
Estoy de acuerdo con el comandante en jefe Hugo Chavéz: ¡Váyanse al carajo yanquis de mierda que aquí hay un pueblo digno, aquí hay un pueblo digno, yanquis de mierda, váyanse al carajo cien veces!
Leni Robredos volontärrörelse trotsar traditionella kampanjer av Michelle Abad för Rappler den 4. maj 2022 Manilla (orientens pärla), Filippinerna
Rosa bakverk, konstverk, musiker som skriver gratis låtar, skådespelare som sjunger en sång på gatorna, vandrare som svingar rosa presenningar på bergstoppar, supportrar som går och väntar i timmar i solen och frivilliga som vågar tala ansikte mot ansikte med väljare som är fast beslutna att välja en annan kandidat än deras egen.
Detta är glimtar av hur kampanjen för vicepresident Leni Robredo och senator Francis Kiko Pangilinan ser ut.
Det inspirerar dig att stå upp. Det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer. Det känns som om jag bidrar till något som är större än jag själv.
Studenterna förskräcks inte av skolornas deadlines, arbetarna tar ledigt för att gå från hus till hus och bönderna marscherar över hela landet i ett försök att övertyga filippinarna om att välja tandemen #LeniKiko som sina nästa ledare.
Allt detta för en eftersläntrande tvåa och trea i opinionsmätningarna inför valet.
Det är en nivå av frivillighet som enligt vissa aldrig tidigare har skådats i filippinska val. Volontärer säger att det inte längre ser ut som en kampanj utan som en folkrörelse.
“Det här valet är verkligen unikt och i viss mån banbrytande, eftersom vi för första gången har sett fler och fler privatpersoner eller medborgare som deltar direkt i kampanjer. Vi har inte sett den här omfattningen i tidigare val”, sade advokat Emil Marañon i ett avsnitt av “Ask Your Election Lawyer” på Rappler.
I den senaste Pulse Asia-undersökningen i april fick Marcos 56% av rösterna, vilket är oförändrat jämfört med undersökningen i mars. Samtidigt låg Robredo praktiskt taget stabilt på 23% i april jämfört med 24% i mars.
Trots nedgången med en procentenhet är Robredo-lägret fortfarande övertygat om att det sker en förändring på marken. Robredo nådde med en ökning med nio procentenheter jämfört med februari upp till 24%. Hennes talesman Barry Gutierrez sade att siffrorna “fortfarande är uppmuntrande”.
Kakampinks (en lek med orden “kakampi” eller allierad och “rosa”) vägrar att förlora hoppet. Under den sista delen av kampanjen har uppmaningarna att täcka mer mark bara intensifierats.
Kontextualisering av en kampanj
“Hello po, puwede po ba kayong maistorbo (Hallå, får vi avbryta vad du gör)?”
Volontärer för Leni for You, en av de många grupper som hjälper Robredos kampanj, upprepade variationer av denna fråga när de gick från hus till hus längs smala gator i Marikina City. Det var fuktigt, och värmen denna lördagsmorgon i april var särskilt stickande, men gruppen på omkring femton volontärer var på gott humör.
Leni Robredo var inte ofta det första samtalsämnet, även om volontärernas rosa skjortor och armfulla presenningar och flygblad avslöjade vad de var där för. Volontärerna frågade först lokalbefolkningen om deras jobb och ambitioner. De frågade om deras familjer, vilka bekymmer de hade och vad de letade efter hos en kandidat – om de redan hade en.
En äldre man satt vid ett provisoriskt skjul under ett träd tillsammans med sin granne. De var båda för Marcos. De gillade att Marcos lovade att sänka elpriserna.
Den äldre mannen var en fordonsförare som råkat ut för en elolycka. Detta hindrade honom från att förnya sitt körkort, men han hoppades kunna köra igen så länge han fortfarande kunde, sade han. Ett av hans sex barn försörjer familjen nu.
Volontären talade med dem om Robredos förslag om arbetslöshetsförsäkring, där arbetslösa filippinare skulle kunna få 80% av sin tremånaderslön för att hjälpa dem att klara sig, tillsammans med andra detaljer i Robredos Hanapbuhay Para sa Lahat-plattform.
Ett samtal var inte tillräckligt för att på en gång övertyga de två männen att rösta på Robredo, men efter volontärens presentation av sin kandidat sa de att de skulle tänka på saken. Grannar som redan stödde Robredo retade dem när de tog emot och bar Leni-Kiko-bollarna som volontärerna gav dem.
Detta sågs redan som en vinst för volontärerna – först och främst öppenheten att lyssna trots stöd för en annan kandidat, och ett löfte om att tänka på saken. Om lokalbefolkningen inte ville ha rosa presenningar lämnade volontärerna rosa fläktar och serietidningar med Robredos och Pangilinans resultat och plattformar.
Detta är KAMPI-ramverket som Leni for You-volontärerna använder när de går från hus till hus, enligt Floy Soriano, en mentor för gruppen. Inom denna ram relaterar volontärerna lyssnarnas problem till hur Robredo planerar att lösa dem.
“Lalo na ‘yung mga soft voters or undecided, kasi kulang lang ‘yung impormasyon nila tungkol kay Ma’am Leni. Kaya ‘yun ‘yung kailangan talagang kausapin – alamin ano ang dahilan ng kanilang pagpili sa presidente na napupusuan nila. Och sedan överväga. Vi tvingar inte fram något”, sade Soriano. ([Vi använder detta] särskilt för mjuka väljare eller de obeslutsamma, eftersom de inte har tillräckligt med information om Ma’am Leni. Så det är dem vi verkligen måste tala med – för att få veta varför de väljer vissa presidentkandidater. Och sedan [ber vi dem] att överväga. Vi tvingar dem inte.)
Frivilliga tillämpar också detta ramverk när de deltar i “fickmöten”, där de samlar samhällen med hjälp av husägarföreningar eller samhällsmedlemmarnas mun till mun. Här läxar volontärerna inte upp dem om Robredos plattform, utan lär känna dem på en personlig nivå: deras sammanhang och drömmar och hur Robredo kan vara en del av att förverkliga dessa drömmar.
Noelle Cubacub, som är en av de viktigaste medlemmarna i Leni for You – Marikina, minns när hon tilldelades en grupp på ett möte i fickan där ingen tänkte på Robredo som president. Medlemmarna i gruppen föredrog Marcos, Manilas borgmästare Isko Moreno och senator Panfilo Lacson.
“Det var min första gång och jag var så nervös eftersom de alla var äldre än jag”, säger Cubacub, som är sistaårselev på college. Hon kämpade mot tankar som berättade för henne att hon var ett barn som inte hade rätt att prata politik med sina äldre.
Hennes ångest lättade när hon lät gruppmedlemmarna tala om vilka egenskaper de gillade hos sina kandidater. Cubacub sade att Robredo hade egna positiva egenskaper, som också var vad medlemmarna i samhället ville se hos sina ledare.
“Nag-focus kasi kami noon sa pangarap nila sa buhay, so pangarap nila na makatapos ‘yung mga anak nila or apo nila, ta’s from there, ‘pinasok ko na, ‘Ah, si Leni, alam ‘nyo po ba na may ganito ganyan?’ kasi important na super malapit sa personal nila ‘yung programa ni Leni na ‘binebenta natin’,” sa hon. (Vi fokuserade på deras livsdrömmar, och de drömde om att deras barn eller barnbarn skulle avsluta sin utbildning. Därifrån tog jag min ledtråd: “Vet du att Leni har det här och det här?”. Det är nämligen viktigt att Lenis program, som vi försöker sälja, ligger nära deras personliga ambitioner.)
Förutom att koppla Robredo till människors vardagliga erfarenheter skulle volontärerna fortfarande ge sina traditionella försäljningspresentationer om vad vicepresidenten redan har gjort i motsats till löften från andra kandidater. Många invånare sa att de inte ville ha korrupta ledare, och volontärerna var snabba med att ta fram Robredos kort över revisionskommissionen, där hennes kontor fick byråns högsta betyg tre år i rad.
Frivilliga tar ledningen
Några av Robredos frivilliggrupper har sina rötter redan innan hon tillkännagav att hon kandiderade till presidentposten. Medlemmarna i Leni for You började med att hålla lugaw-kök i samhällen och samla in namnunderskrifter för att få Robredo att kandidera till presidentposten när hon ännu inte hade bestämt sig.
Team Leni Robredo startade omkring december 2020 med bara tre eller fyra personer, men kallades Team Leni Robredo först den 12 juni 2021. En högt uppsatt tjänsteman på TLR, som bad om anonymitet, sade att det fanns en “lång bakgrund” i förberedelserna och organiseringen inför kampanjen.
I dag har TLR omkring 500 avdelningar i och utanför landet och 112.000 frivilliga. TLR och Leni for You är bara två av de otaliga grupper som lyder under Robredo People’s Council, eller paraplyorganisationen för alla frivilliggrupper.
Många inslag i kampanjen har varit volontärernas egna initiativ. Kampanjens jingel “Kay Leni Tayo” producerades redan innan Robredo bestämde sig för att kandidera. Robredo bar blått när hon tillkännagav sin kandidatur till presidentposten, men hennes anhängare klädde sig i rosa både online och offline – vilket Robredo helt enkelt följde.
De rosa onsdagarna var en idé från en grupp, liksom termen “TRoPa” (Team Robredo-Pangilinan). Robredo vägrar att ta åt sig äran för sin färgstarka kampanj och säger att hon bara blev en symbol för folkets törst efter förändring.
“Förhållandet mellan de frivilliga på marken och den nationella kampanjen är mycket dynamiskt, och det är det som gör den här kampanjen unik. För traditionellt sett, i Filippinerna och även utomlands, formas kampanjen av en nationell strategi. Det finns dessa personer ovanför som har stor erfarenhet av politiska kampanjer, de utformar strategin och den förs ner och verkställs, det finns en kommandostruktur”, sade den högste TLR-tjänstemannen.
“Ito iba, iba talaga siya – may energy na galing sa ‘baba, may innovation, may strategy na in-adapt sa ‘taas…. De förnyade sig så nu anpassar den centrala kampanjen strategin beroende på hur de ser det på marken”, tillade han. (Detta är unikt, verkligen unikt – det finns energi som kommer nerifrån, det finns innovation och strategi som toppen anpassade.)
Enligt Georgina Hernandez, som är samordnare för Robredos folkrörelse, har de lokala volontärerna i olika delar av landet självbestämmanderätt när det gäller att organisera sina demonstrationer. Hernandez sade att arrangörerna skulle bjuda in Robredo och Pangilinan till sina provinser, och RPC skulle bekräfta när tandemet kan komma och när de ska åka. “Sedan får de klara sig själva”, sade hon.
Från konceptet till valet av plats och inbjudan av artister och underhållare är det frivilliga som sköter organiseringen. RPC hjälper ibland till med att hänvisa gäster och artister med hjälp av grupper som Artists for Leni. De läkare som Robredo kallar på mitt i talet kommer från Medics for Leni. Lokala RPC samlar in medel för logistiska utgifter, t.ex. lokaler och ljudanläggningar.
Tillfälliga missanpassningar
TLR-tjänstemannen sade att eftersom de frivilliga har så stort inflytande kan detta också innebära en utmaning i samordningen, särskilt när det gäller budskap. Hernandez sade att RPC kan ge vägledning, men kan inte nödvändigtvis godkänna eller avvisa material för distribution. Robredo har alltid talat om att använda “radikal kärlek” för att förmedla sitt budskap, men de frivilligas frustrationer kan ibland ta överhanden.
VP Leni Robredo ber sina anhängare att sluta med smutskastning: “Det finns en kamp att vinna”.
Robredos kampanj har kritiserats för att vara elitistisk på vissa sätt – som till exempel hur husvagnar var “medelklass” eftersom deltagarna involverade bilägare, och hur vissa supportrar bestred lösa påståenden om att de fick betalt för att delta i valmöten genom att efteråt “spänna sig” med tvåhundrakronors biffar till middag.
Vissa grupper kan inte heller motstå negativa kampanjer mot Marcos Jr. Ett flygblad blev viralt på TikTok eftersom det hade Robredos, Pangilinans och deras senatskandidaters namn och ansikten på framsidan, men innehöll negativa inslag om Marcos på den andra sidan. Den nationella kampanjgruppen tog avstånd från flygbladen, men frivilliggruppen Kyusi 4 Leni gjorde ett uttalande där de stod fast vid sitt beslut att trycka och distribuera dem.
“För vår organisation står det klart att Robredo är den bästa kandidaten för presidentposten, och vi är övertygade om att landet inte har råd med ännu ett Marcos-ordförandeskap. Att jämföra de två kandidaterna speglar också vår frivilligdrivna kampanj som denna”, skriver gruppen i ett inlägg på Facebook.
Hur kan frivilliga ledare navigera i dessa missförhållanden? Hernandez säger att även volontärer tar ledningen i att övervaka varandra.
“Ang nagsisita sa isa’t isa ay volontärer din. Nakikita din natin ‘yon online – parang sällan ser du till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesperson, som uppmärksammar volontärerna ‘di ba? För det är verkligen inte kampanjens anda”, sade Hernandez. (Det är också de frivilliga som övervakar sina led. Vi ser detta också på nätet – det är sällan man ser till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesman, som uppmärksammar de frivilliga, eller hur?).
“Tyvärr finns det effekter, som elitistiska budskap [som kanske sägs av ett fåtal, men som] förstärks. Men det som är bra är att vi ser att volontärerna också påpekar [att det är fel]”, tillade hon på en blandning av engelska och filippinska.
Uppoffringar och hopp
Ett framträdande drag i Robredo-Pangilinan-kampanjen är mångfalden bland dess anhängare. Medan en viss del av dem kritiseras som elit, finns det också små men betydelsefulla rörelser, till exempel Sumilao-bönderna som marscherar över hela landet för att kampanja för Robredo, som en gång i tiden hjälpte till att kämpa för sina förfäders mark i Bukidnon som alternativ advokat innan hon gick in i politiken. LÄS: Sumilao-bönderna på marsch för Leni.
“Si Leni Robredo ang tunay na simbolismo ng pagkakaisa (Leni Robredo är den sanna symbolen för enighet)”, sade Pakisamas ordförande och Sumilao-bonden Noland Peñas till reportrar den 29 april.
“Kaya kami naniniwala na sa kanilang pagsisilbi – kahit noon pa pa man na hindi pa sila nanunungkulan, hanggang sa ngayon ay consistent nilang tinitingnan at pinahahalagahan ang mga katulad naming nasa laylayan.” (Det är därför vi tror på hennes tjänst – från innan hon tillträdde till nu har hon varit konsekvent när det gäller att fokusera och lägga vikt vid marginaliserade människor som vi.)
“Kaya kami nagtitiis sa hirap at init dahil gusto namin na makiisa, at mag-ambag sa simple naming pamamaraan upang makiisa at magkaisa tayong lahat”, tillade han. (Det är därför vi uthärdar kampen och värmen, eftersom vi vill vara solidariska och bidra på vårt eget enkla sätt så att vi verkligen kan enas.)
Den 29 april nådde jordbrukarna Pasig City. Med hjälp av lokala volontärer genomförde de en hus-till-hus-kampanj i Barangay Caniogan och berättade sina egna historier som bevis för att Robredo har agerat i de marginaliserades intresse när ingen såg på.
Det finns också de energiska Cheerleaders for Leni & Kiko, som började som en Facebook-sida som förenar röster från cheerleaders stöd för Robredo från olika lag och generationer. I takt med att Robredos kampanj växte förvandlades de till en fullfjädrad artistgrupp med hundratals frivilliga runt om i landet, enligt kärnmedlemmen Ajjie Mendelebar.
Hejarklacken är en av många abonado-frivilliga grupper som spenderar egna pengar för att stödja kampanjen. Vid vissa sammankomster har de kunnat få sponsring för mat och träningslokaler. De lyckades samla in en del pengar för att få laget att uppträda i Pampanga.
“Även om det inte finns någon finansiering har vi inget emot att använda våra egna pengar för att kunna uppträda. Skapandet av varje rutin är en gemensam insats av medlemmarna, från att förbereda cheer mixen, till koreografi, sekvensering av stunts osv. Alla händer på däck, som VP Leni alltid skulle säga”, säger 38-åriga Mendelebar, som också är med i gruppen.
“Den här kampanjen har förändrat spelet på så många sätt. Man kan bokstavligen bidra med vad man kan till ändamålet. I vårt fall var det vår kärlek till cheerleading och hoppet om en bättre framtid som verkligen drev oss att göra detta. Det spelade ingen roll att jag drog mig tillbaka från tävlingshearleading för nästan 20 år sedan, så länge min kropp klarar av det gör jag det”, säger han.
Även om det finns grupper som jordbrukarna och hejaklacksledarna som sticker ut, finns det också enskilda frivilliga som har en personlig pliktkänsla att gå ut för Robredo och Pangilinan. Kurt Mariano, en frivillig från Leni for You, tillbringade sin 18-årsdag med att gå från hus till hus den 16 april.
“Kagabi, pinag-iisipan ko na, ise-celebrate ko ba ‘yung birthday ko sa bahay lang, o ise-celebrate ko siya sa labas with house-to-house campaign? So ito na lang ang pinili ko. Makipag-usap, kumbinsihin ang tao, at ipakilala kung ano ang dapat,” sade han. (I går kväll tänkte jag: Ska jag fira min födelsedag bara hemma eller ska jag fira utomhus med en kampanj från hus till hus? Så det var detta jag valde: att föra en dialog, övertyga människor och presentera dem för dem vad som är rätt.)
Jazmin Escolano, som var med volontärerna i Pasig den 29 april, tog ledigt från sitt arbete som utbildningskonsult för att ta tillfället i akt att kampanja med bönderna i Sumilao. Hon bjöds in av Kurt Bermudez, hennes vän och volontär för Youth Vote for Leni-Kiko Caniogan. Escolano röstade visserligen 2019, men det är först den här valperioden som hon fann sig särskilt engagerad i en kampanj.
“‘Yung energy pati ‘yung volunteerism ng campaign ni VP Leni, nakaka-inspire siya. Na parang kailangan mo rin mag-stand up, hindi na siya parang, dahil lang sa ‘yo eh. Para na siya sa lahat ng mga tao, lalo na doon sa future generations”, sade Escolano. (Energin och frivilligheten i VP Lenis kampanj inspirerar mig. Det inspirerar dig att stå upp, för det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer.)
“Jag känner att jag bidrar till något större än mig själv”, tillade Bermudez.
Vägen till den 9. maj
Vad är det som gör Robredo så speciell att hon har ritat en sådan här kampanj? TLR-tjänstemannen sa att det kan ha att göra med hennes “uppriktighet och äkthet”.
“Med henne är det man ser vad man får, och jag tror att folk känner den här idén. Det är lätt och bekvämt för människor att erbjuda sin tid och sina talanger, eftersom de litar på henne och tror att det hon säger inte bara är enkla löften, utan verkligen är ett fast åtagande att leverera om hon får chansen att leda landet”, sade tjänstemannen.
Den rosa kampanjen har kallats en rad saker: unik, inspirerande, fenomenal. Men kommer det att räcka för att få Robredo att komma ikapp Marcos? Det är möjligt, enligt Michael Yusingco, expert på styrelseskick och seniorforskare vid Ateneo School of Government.
“Just nu ser vi att uppmärksamheten ligger mer på mötena, eftersom det estetiska är effektfullt, eller hur? Men kanske är effekten bara så stor som den estetiska aspekten. Men om de gör fler hus-till-hus-möten, rådhusmöten, strategier med direkt interaktion … tror jag att de kommer att vända utvecklingen, eftersom de andra kandidaterna inte gör det”, sade han på en blandning av engelska och filippinska.
Yusingco sade att de visuella bilderna vid mötena kan bidra till en respektingivande faktor, men att de inte nödvändigtvis kommer att beröra människor. Anhängare från andra läger kan fortfarande ha anledning att tro att folkmassorna lockas av de stjärnor på A-listan som stöder Robredo och uppträder vid hennes möten.
Alan German, veteran inom kampanjstrategin, stödde också effektiviteten i person-till-person-kampanjen.
“Det är bevisat. Många, många studier har bekräftat att det fortfarande inte finns någon ersättning för mänsklig interaktion – en levande, andas person som du kan interagera med, där informationen [går med] känslor”, sade han.
Robredo själv knackar kanske inte dörr, men de tusentals frivilliga som gör det kan vara “en nära motsvarighet till henne – förutsatt att de gör det på rätt sätt”, sade German. De som arbetar med kampanjerna från hus till hus måste fortfarande följa de riktlinjer som den centrala kampanjen vill driva igenom, eftersom de lätt skulle kunna störa lokalbefolkningen om de direkt gick till attack mot Marcos och Robredos andra rivaler.
Med lite tid kvar innan filippinarna lägger sina röster kan volontärerna bara hoppas att deras ansträngningar räcker.
“Det är här som nästa fas av kampanjen är förankrad. Det är egentligen bara tro. Det är egentligen bara folkets beslutsamhet att få henne att vinna. Marginalerna är fortfarande stora, och om man kunde räkna ut det, skulle vissa säga att det är omöjligt, andra att det är ett fotofinish, men man kan inte bortse från folkets beslutsamhet”, sade TLR-tjänstemannen. – med rapporter från Mara Cepeda/Rappler.com
Om författaren: Michelle Abad är forskare och skribent på Rappler. Hon har en feminists hjärta och själ och arbetar med att specialisera sig på kvinnofrågor i Newsbreak, Rapplers undersökande gren.
Jag är helt enig i att Sverige icke skall ansluta sig till någon militärallians. Jag anser att V skall fortsätta att verka för Natos upplösning. Jag var och är emot svensk upprustning. Jag anser att det bästa försvaret är omedelbar kapitulation följd av civilt motstånd, strejker, sabotage och gerillakrigföring.
Bella Ciao fue usado como un himno partisano contra los nazis que ocupaban Italia.
När folkets demokratiska armé, partisanernas röda front, för utdraget folkligt krig mot en ockupationsmakt, då kostar det inkräktaren ekonomiskt mer och är billigare för den angripne och då kostar det båda sidor färre människoliv. Lägg ner det tunga försvaret. Utbilda i gerillakrigföring och krigssjukvård.
Bella ciao!
När jag steg upp ur min säng en morgon O bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao När jag steg upp ur min säng en morgon stod fienden invid min dörr
Å Partisaner, jag vill gå med er. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Å Partisaner, jag vill gå med er Jag fruktar inte döden mer
Men om jag stupar, i frihetskampen. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Men om jag stupar, i frihetskampen, så måste ni begrava mig
Högt upp bland bergen, där vill jag vila. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Högt upp bland bergen, där vill jag vila, i skuggan av en vacker ros.
Och alla människor, som går förbi där. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Och alla människor, som går förbi där, skall säga: Vilken vacker ros!
Den vackra rosen, är partisanens. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Den vackra rosen, är partisanens, som gav sitt liv för friheten. Den vackra rosen är partisanens, som gav sitt liv för friheten.
Ever Fonseca (Kuba), Homenaje a la paz (“Hyllning till freden”), 1970.
Kära vänner, Hälsningar från Trikontinentalen, Institutet för social forskning.
Medan Förenta staterna inledde sitt olagliga krig mot Irak 2003 talade Kubas president Fidel Castro i Buenos Aires, Argentina. “Vårt land släpper inte bomber över andra folk”, sade han, “och skickar inte heller tusentals flygplan för att bomba städer … Vårt lands tiotusentals vetenskapsmän och läkare har utbildats för att rädda liv”. Kuba hade en armé, ja, men inte en armé för krig; Castro kallade den “en armé av vita rockar”. På senare tid har Kubas Henry Reeve-brigad av läkare osjälviskt arbetat runt om i världen för att hjälpa till att hejda pandemin COVID-19.
Castro påminner oss om att det finns två sätt att leva i denna värld. Vi kan leva i en krigsfylld värld som är full av vapen och förvirrad av skrämseltaktik, en värld som ständigt förbereder sig för strid. Eller så kan vi leva i en värld av lärare och läkare, vetenskapsmän och socialarbetare, berättare och sångare. Vi kan sätta vår tillit till människor som hjälper oss att skapa en bättre värld än den vi lever i i dag, denna eländiga värld av krig och vinst, där fulheten hotar att överväldiga oss.
Vår hud slår mot ytan av rädsla för att en ny järnridå ska falla, att det finns ett tryck på att boxa in Kina och Ryssland, att dela upp världen i läger. Men det är omöjligt, eftersom vi – som vi konstaterade i förra veckans nyhetsbrev – lever i en knut av motsägelser och inte i en renodlad värld av vissheter. Även USA:s nära allierade, som Australien, Tyskland, Japan och Indien, kan inte bryta sina ekonomiska och politiska band med Ryssland och Kina. Om de skulle göra det skulle de hamna i en recession, vilket skulle leda till det ekonomiska kaos som krig och sanktioner redan har orsakat i Honduras, Pakistan, Peru och Sri Lanka. I dessa länder – som redan är misshandlade av Internationella valutafonden på grund av eliternas girighet och utländska ambassader – har de stigande bränslepriserna förvandlat en ekonomisk kris till en politisk kris.
Sergey Grinevich (Vitryssland), Tank, 2013.
Krig slutar antingen med att ett lands politiska institutioner och sociala kapacitet förstörs eller så slutar de med vapenvila och förhandlingar. Nordatlantiska fördragsorganisationens (Nato) krig mot Libyen 2011 slutade med att landet snubblade med lukten av kordit i luften och en trasig samhällsordning. Libyens öde bör inte upprepas någonstans, och definitivt inte i Ukraina. Men det är ett öde som är förutbestämt för folket i Afghanistan, Somalia och Jemen, som har kvävts av krig som västvärlden har uppmuntrat – krig som västvärlden har beväpnat och som har varit lönsamma för västvärlden.
När det moderna Ryssland kom fram efter Sovjetunionens fall ledde Boris Jeltsin en kupp mot det ryska parlamentet, med stridsvagnar i luften. De som för närvarande sitter vid makten i Ryssland agerar i ljuset av denna våldsamma början och erfarenheterna från andra krigsdrabbade nationer. De kommer inte att tillåta sig att drabbas av Libyens, Jemens eller Afghanistans öde. Förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina pågår i Vitrysslands Homyel Voblasts (eller Gomelregionen), men förtroendet måste stärkas innan en vapenvila kan bli en verklig möjlighet. Ett eventuellt eldupphör bör inte bara gälla kriget i Ukraina – vilket är absolut nödvändigt – utan bör också innefatta ett stopp för den bredare amerikanska påtryckningskampanjen mot hela Eurasien.
Svetlana Rumak (Ryssland) Endless Green Fields, 2017.
Vad är den där påtryckningskampanjen och varför pratar man om den nu? Borde vi inte bara säga att Ryssland ska lämna Ukraina? En sådan slogan är visserligen korrekt, men tar inte upp de djupare problem som provocerade fram detta krig från början.
När Sovjetunionen kollapsade använde västländerna sina resurser och sin makt genom Boris Jeltsin (1991-1999) och sedan Vladimir Putin (från 1999). Först utarmade västvärlden det ryska folket genom att förstöra landets sociala nät och låta ryska eliter sluka landets sociala rikedomar. Sedan lockade de de nya ryska miljardärerna att investera i den västdrivna globaliseringen (inklusive engelska fotbollslag). Väst stödde Jeltsins blodiga krig i Tjetjenien (1994-1996) och sedan Putins krig i Tjetjenien (1999-2000). Den förre brittiske premiärministern Tony Blair (1997-2007) undertecknade tillstånd för Ryssland att köpa brittiska vapen tills hans arm gjorde ont och välkomnade Putin till London 2000 och sade: “Jag vill att Ryssland och väst ska samarbeta för att främja stabilitet och fred”. År 2001 beskrev USA:s tidigare president George W. Bush att han såg Putin i ögonen och såg hans själ och kallade honom “rakryggad och pålitlig”. Samma år uppmuntrade Thomas Friedman från New York Times sina läsare att “fortsätta att stödja Putin”. Det var västvärlden som hjälpte den ryska miljardärsklassen att ta över staten och rida över det ryska samhället.
När den ryska regeringen beslutade att integration med Europa och USA inte var möjlig började västvärlden att framställa Putin som djävulsk. Den här filmen fortsätter att spelas upp: Saddam Hussein i Irak var USA:s stora hjälte och sedan dess skurk, samma sak med den tidigare militärledaren Manuel Antonio Noriega i Panama. Nu är insatserna oförlåtligt högre och farorna större.
Shakir Hassan al-Said (Irak), Offren, 1957.
Under ytan av det nuvarande ögonblicket finns en dynamik som vi tog upp i vårt tionde nyhetsbrev i år. USA skadade ensidigt den internationella rustningskontrollarkitekturen genom att dra sig tillbaka från fördraget om antiballistiska missiler (2001) och INF-fördraget (Intermediate-Range Nuclear Forces) (2018) och därmed urholka avskräckningspolitiken. I december 2018 pressade USA sina allierade att med knapp marginal förhindra att FN:s generalförsamling antog en resolution för att försvara INF-fördraget. Putin började tala om behovet av säkerhetsgarantier, inte från Ukraina eller ens från Nato, som är en uppblåst trojansk häst för Washingtons ambitioner: Ryssland behövde säkerhetsgarantier direkt från USA.
Varför? Därför att den amerikanska regeringen 2018 tillkännagav en förändring av utrikespolitiken som signalerade att de skulle öka konkurrensen med Kina och Ryssland. Nato-ledda marina övningar nära båda länderna gav också Ryssland anledning till oro för sin säkerhet. USA:s stridslystnad finns inskriven i den nationella försvarsstrategin från 2022, där det hävdas att USA är “berett att segra i en konflikt när det är nödvändigt, med prioritering av [Kinas] utmaning i Indo-Stilla havet, därefter den ryska utmaningen i Europa”. Nyckelordet är att USA är berett att segra i en konflikt. Hela attityden av dominans och nederlag är en machoattityd mot mänskligheten. Den amerikanska påtryckningskampanjen runt om i Eurasien måste upphöra.
Abel Rodríguez (Colombia), Territorio de Mito (“Myth Territory”), 2017.
Vi vill inte ha en delad värld. Vi vill ha en realistisk värld: en mänsklighetens värld som tar itu med klimatkatastrofen på ett adekvat sätt. En värld som vill göra slut på hunger och analfabetism. En värld som vill lyfta oss från förtvivlan till hopp. En värld med fler arméer med vita rockar och i stället för arméer med vapen.
På Trikontinentalen, institutet för social forskning, förstärker vi livet och rösterna hos människor som bygger en värld av hopp mot rädsla, en värld av kärlek mot hat. En sådan person är Nela Martínez Espinosa (1912-2004), som står i fokus för den tredje studien i vår serie Women of Struggle, Women in Struggle. Nela, som vi kallar henne, var en ledande person i Ecuadors kommunistparti och en byggare av institutioner som ingav massorna förtroende. Dessa organisationer omfattade antifascistiska fronter och kvinnoförbund, stöd för ursprungsbefolkningens rättigheter i Ecuador och plattformar som försvarade den kubanska revolutionen. År 1944, under den gloriösa majrevolutionen, ledde Nela kortvarigt regeringen. Under hela sitt liv arbetade hon outtröttligt för att bygga grunden för en bättre värld.
År 2000 kämpade Nela som ordförande för Women’s Continental Front for Peace and against Intervention mot inrättandet av en amerikansk militärbas i staden Manta. “Koloniseringen återvänder”, sade Nela. Hur ska vi kunna undkomma denna kolonisering? Hur kan vi rättfärdiga oss själva inför vår feghet?”.
Den sista frågan hänger över oss. Vi vill inte leva i en delad värld. Vi måste agera för att förhindra att järnridån faller. Vi måste kämpa mot vår rädsla. Vi måste kämpa för en värld utan murar.
Washingtons långvariga fientlighet mot Internationella brottmålsdomstolen undergräver eventuella framtida åtal för krigsförbrytelser i Ukraina. Om inte annat måste USA ansluta sig till resten av världen och acceptera domstolens jurisdiktion.
En paradox i den internationella lag som för närvarande trampas ner av Rysslands president Vladimir Putin är att även om den är bra och tekniskt sett finns, så tillämpas den i praktiken ojämnt, för att uttrycka det milt. Detta är något som måste åtgärdas om det finns något hopp om att straffa Putin för hans senaste krigsbrott, eller åtminstone straffa och avskräcka andra ledares framtida krigsbrott.
Världen har chockats av nyheterna från den ukrainska staden Bucha, utanför huvudstaden Kiev, där hundratals lik, varav en del stympade, hittades utspridda på gatorna och begravda i en massgrav efter att de ryska styrkorna drog sig tillbaka förra veckan. Moskva har, föga förvånande, förnekat anklagelserna och hävdar i stället att det hela helt enkelt var “iscensatt”.
Även om vi naturligtvis bör vänta på resultaten av en utredning innan vi drar några svepande slutsatser, finns det vid det här laget rikligt med bevis för att Rysslands påstående är lika löjligt som det låter. Satellitbilder visar att åtminstone några av de kroppar som hittats på Buchas gator fanns där redan i mitten av mars, videor visar hur ryska styrkor dödar minst en ukrainsk civilperson, och tyska underrättelsetjänstemän sade nyligen att de avlyssnat samtal mellan ryska soldater som diskuterade grymheterna.
Utöver detta har reportrar och människorättsorganisationer talat med många ögonvittnen som vittnar om grymheter som utförts av ryska trupper i staden, från summariska avrättningar och tillfälliga mord till våldtäkter och tortyr. Australian Broadcasting Corporation har samlat in liknande ögonvittnesskildringar i en annan stad nordväst om Kiev, och Amnesty International har också fått kännedom om flera grymheter runt om i Kiev Oblast.
Det talas just nu mycket om vilket möjligt motiv ryska styrkor skulle ha haft för att göra detta. Men grymheter som dessa är varken överraskande eller kräver någon storslagen förklaring. Krig och krigsbrott går tyvärr hand i hand, även om det i teorin finns krigslagar som alla sidor är tänkta att följa.
Den fruktansvärda verkligheten är att militära kampanjer, särskilt när de blir avstannade, utdragna och alltmer kostsamma för den invaderande styrkan, vilket den här har visat sig vara, producerar eländiga, arga soldater som avhumaniserar lokalbefolkningen för att klara av den meningslösa skräck som de har till uppgift att utföra, och som slutar med att låta sin frustration gå ut över civila. Vi i västvärlden borde vara väl medvetna om detta vid det här laget, eftersom vi har sett exakt detta fenomen med våra egna invasionstrupper i krig som Vietnam, Irak och Afghanistan.
Det vore synd om de enda som ställs till svars för dessa brott, precis som i dessa konflikter, helt enkelt är soldater på låg nivå. Även om varje individ självklart är ansvarig för sina egna handlingar, och soldater som väljer att begå sådana fruktansvärda brott måste ta konsekvenserna av vad de har gjort, ligger det yttersta ansvaret när det gäller krig på ett lands militära och politiska ledning.
Det är trots allt de som har det direkta ansvaret för politiken, och det är de som väljer att sätta soldaterna (i det här fallet en del av dem värnpliktiga) i positioner där de, vilket är förutsägbart, slutar med att begå krigsförbrytelser. Det är därför som George W. Bush med rätta kallas krigsförbrytare, och det är därför som nazisternas ledare ställdes inför rätta och avrättades efter andra världskriget, trots att få av dem faktiskt var ute på slagfältet och lemlästade fiendens kroppar eller summariskt avrättade civila med sina egna händer. Därför kallar USA:s president Joe Biden och andra västerländska ledare nu Putin för en krigsförbrytare, och experter och experter kräver att han ställs inför rätta.
Det finns bara ett problem: den “regelbaserade internationella ordning” som teoretiskt sett är tänkt att göra denna typ av rättvisa möjlig existerar inte i verkligheten. Det internationella system vi lever i nu formades till stor del av segrarna i andra världskriget, främst USA, och även om vi har skapat skenet av ett system som styrs av regler, lagar och institutioner som upprätthåller dem, lever vi i verkligheten fortfarande i en relativt anarkistisk världsordning där regeringar som är tillräckligt mäktiga i viss utsträckning kan göra vad de vill.
Internationella brottmålsdomstolen (ICC) är ett utmärkt exempel. ICC skapades uttryckligen genom den internationella Romstadgan från 1998 för att fungera som en väg till rättvisa för just dessa typer av brott, eftersom den befintliga Internationella domstolen är till för att lösa rättsliga tvister mellan länder, och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (som Ryssland drog sig ur förra månaden) är tänkt att vara en sista utväg för människor som inte kan få rättvisa för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i sitt eget land. Men tyvärr gör det sätt på vilket ICC är uppbyggt det högst osannolikt att något meningsfullt kommer att hända för att ställa Putin till svars.
För det första har tre av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (Kina, Ryssland och USA, som också är tre av världens mäktigaste länder) aldrig ratificerat Romstadgan (den förre presidenten Bill Clinton undertecknade den, men den ratificerades aldrig av senaten). När allt kommer omkring, om man vet att något slags krig ligger i en nära och medellång framtid, varför ska man då öppna sig för åtal för det?
Förutom att det skadar domstolens legitimitet innebär det också att det finns lite som kan göras åt Ryssland. Det enda sättet att få in ett land som inte undertecknat konventionen i Haag är genom en omröstning i säkerhetsrådet, vilket Ryssland helt enkelt skulle lägga in sitt veto. Du kan skylla på de ledare som blev kvar efter andra världskriget, som i stället för att skapa en verklig demokratisk styrningsmekanism där de skulle vara i underläge och få det mycket svårare att få sin vilja igenom, beslutade sig för att ge sig själva en permanent vetorätt. Än i dag är de relativt vänskapslösa Libyen och Sudan de enda två icke-signatärer som har förts till Haag, eftersom de inte har detta extraordinära privilegium.
Om du tittar på ICC:s förteckning över fall kan du upptäcka ett mönster: alla svarande råkar komma från det globala syd, till övervägande del Afrika. Till och med i Libyen, som förstördes och förvandlades till mordisk anarki av ett Natokrig, är det bara de libyska förövarna som har en arresteringsorder. Vad de inte berättar om den “regelbaserade internationella ordningen” är att dessa regler endast gäller för länder som inte har särskilt mycket makt.
Sedan har vi den irriterande frågan om legitimitet. I samhället är en grundläggande del av rättsstaten att den ska gälla för alla. Du kanske i teorin håller med om att någon som begått ett mord ska gripas och åtalas, men om en rik och mäktig person rutinmässigt kommer undan med en hel rad mord i det fria utan att något händer honom eller henne – eller ännu värre, om det är han eller hon som leder åtalet – skulle du förmodligen börja förlora förtroendet för systemet eller till och med se det som fundamentalt orättvist, hycklande och politiskt drivet, vilket undergräver dess legitimitet.
Det är i princip vad vi har nu, när amerikanska tjänstemän förklarar Putin som en krigsförbrytare och uppmanar den amerikanska regeringen att bistå en krigsförbrytelseutredning om vad som hände i Bucha och på andra platser i Ukraina. Även om det normalt sett skulle vara till hjälp att bistå en sådan utredning, skulle i det här fallet varje amerikansk inblandning, eller ens uppfattningen att det finns någon, få processen att se ut som om den inte går att skilja från segrarens rättvisa.
Varför? Därför att USA tyvärr inte bara inte ville ratificera Romstadgan på grund av att dess medborgare skulle vara sårbara för “politiserade åtal” – vilket gör landet, liksom Ryssland, effektivt immunt mot dess jurisdiktion – utan också har varit oförsonligt fientligt inställt till tanken på att vara ansvarig inför en internationell brottmålsdomstol överhuvudtaget.
Under George W. Bush minskade USA:s regering stödet till Internationella brottmålsdomstolen, drog tillbaka det militära biståndet till länder som undertecknat Romstadgan, tvingade regeringar att underteckna bilaterala avtal om att inte utlämna amerikaner till Haag och, vilket är mest kontroversiellt, antog det som vissa kallar “Hague Invasion Act”, som ger Washington rätt att använda militärt våld för att befria amerikanska medborgare som hålls fängslade där, en lag som fortfarande är i kraft. Saker och ting blev värre under Donald Trump, som sanktionerade Internationella brottmålsdomstolen på grund av dess potentiella utredning och åtal av brott som utförts av amerikaner och israeler i Afghanistan och Palestina.
Så på samma sätt som åratal av västvärldens hyckleri i frågor om krig och territoriell suveränitet, varav en del pågår just nu, undergrävde ett enat globalt svar på Putins krig, finns det en god chans att USA:s inblandning i en krigsförbrytelseutredning mot Ryssland skulle göra allvarlig skada inte bara på domstolens ställning, utan på hela begreppet internationell rätt, om det ser ut som att det bara är ett verktyg som används selektivt för att göra upp om geopolitiska räkenskaper. Med tanke på hur västländerna i serie har släppts fria från att göra sig skyldiga till en rad olika angreppskrig kan detta tyvärr hända även utan USA:s inblandning.
I princip behöver det inte vara så här. Förenta staterna skulle både kunna bistå en eventuell krigsbrottsutredning och ge den global legitimitet genom att äntligen ratificera Romstadgan, bli part i ICC och upphäva den fientliga hållning till organet som går ända tillbaka till Bush-åren. Detta skulle sända en kraftfull signal om att detta inte bara är en opportunistisk användning av mänskliga rättigheter som ett geopolitiskt vapen, utan att Förenta staterna menar allvar med internationell rätt. Det skulle också neutralisera Rysslands påståenden om hyckleri, stärka internationell rätt och avsluta det nästan tre decennier gamla arbetet av en demokratisk administration, som spelade en nyckelroll i de förhandlingar som skapade domstolen från början.
Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men det är talande att detta inte ens så mycket som efterfrågas av någon med en meningsfull plattform i USA:s politiska diskurs, bortsett från några vänsterröster som representanten Ilhan Omar och Democracy Now!’s Amy Goodman och Denis Moynihan. När de uppmanade Biden att hjälpa till med en krigsförbrytelseutredning i Ukraina skrev den tidigare demokratiska senatorn Chris Dodd och den tidigare Bush-rådgivaren John B. Bellinger III att “Förenta staterna kan hjälpa domstolen i lämpliga fall samtidigt som de fortfarande starkt motsätter sig ICC-utredningar (även av amerikansk personal) som inte uppfyller domstolens strikta tröskelkrav”. Ett engagemang mot straffrihet är ett värde för båda partierna.
Det är inte svårt att förstå varför. Långt ifrån att riskera att “fredsbevarande” styrkor åtalas, vilket amerikanska tjänstemän hävdade när de motiverade sin vägran att underkasta sig domstolen, skulle ett medlemskap i ICC innebära att amerikanska krigsförbrytare skulle kunna ställas inför en viss faktisk rättvisa. Bara under de senaste veckorna har vi fått veta att USA:s stridsstrategi i Raqqa i Syrien 2017 ökade antalet civila offer där, att en grupp gröna baskrar kom undan med en örfil efter att ha torterat en afghansk misstänkt till döds, och att ett amerikanskt luftangrepp mot en ISIS-bombsfabrik slarvigt dödade åttiofem irakiska civila, vilket i ett fall utplånade en mans hela familj, och att så många som mer än femhundra skadades. För att säga det rent ut kan rädslan för att åtalas för krigsförbrytelser för saker som dessa tvinga fram en viss faktisk återhållsamhet när det gäller USA:s utrikespolitik.
Så åtminstone för tillfället kan vi vara förbannade att leva i en värld där internationell rätt fortsätter att tillämpas selektivt och mestadels vara teoretisk. Och det är en värld där länder tyvärr måste förlita sig på militär avskräckning i avsaknad av ett verkligt rättssystem, och stormakter kan känna sig fria att starta olagliga krig och begå olika övergrepp, i vetskap om att de står över alla lagar som finns. Vi kanske kan skapa en annan värld. Men först måste vi åtminstone försöka föreställa oss den.
Om författaren: Branko Marcetic är medarbetare på Jacobin och författare till "Yesterday's Man: The Case Against Joe Biden". Han bor i Chicago, Illinois.
Jacobin är en ledande röst inom den amerikanska vänstern och erbjuder socialistiska perspektiv på politik, ekonomi och kultur. Den tryckta tidningen utkommer kvartalsvis och når 75.000 prenumeranter, utöver en webbpublik på över 3.000.000 personer per månad.
Fakta om lagen om skydd av amerikanska soldater (American Service-Members’ Protection Act)
År 2002 undertecknade den dåvarande presidenten George W. Bush lagen om skydd av amerikanska soldater (American Service-Members’ Protection Act), som ger tillstånd att använda militärt våld för att befria sina medborgare från fängelse i Haag och från att ställas inför rätta av Internationella brottmålsdomstolen. Lagen, som kallas “Hague Invasion Act” efter namnet på den stad i Nederländerna där Internationella brottmålsdomstolen håller fångar, gör det möjligt för presidenten att använda den amerikanska militären för att befria sina egna eller allierade länders soldater som kan ha tagits till fånga för att ställas inför rätta där. Lagen är ännu mer hotfull för potentiella allierade, eftersom den gör det möjligt för Förenta staterna att upphöra med det militära stödet till länder som undertecknat ICC-fördraget, om de inte går med på att inte utlämna amerikanska medborgare till Haag. Den begränsar också amerikanska styrkor i FN:s fredsbevarande styrkor tills dessa trupper beviljas immunitet mot åtal enligt vissa internationella lagar. Enligt lagen kan USA fortfarande hjälpa till att ställa anklagade krigsförbrytare inför rätta – om de inte är amerikanska medborgare. Lagen förbjuder utlämning av någon i USA till Haag och hindrar ICC:s tjänstemän från att genomföra utredningar på amerikansk mark. En sittande president kan besluta om amerikanskt deltagande i sådana ansträngningar från fall till fall. För att understryka den planerade tillämpningen av lagen lade Förenta staterna in sitt veto mot FN:s fortsatta fredsbevarande operation i Bosnien 2002. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) grundades genom Romstadgan 1998 och är det första permanenta, oberoende rättsliga organet för att döma personer som anklagas för folkmord, krigsförbrytelser, aggressionsbrott och brott mot mänskligheten – brott som enligt överenskommelsen inte har någon preskriptionstid och som andra stater inte vill eller kan döma. FN:s säkerhetsråd kan också ge ICC i uppdrag att pröva vissa fall. Domstolen betalas av de nationer som har ratificerat Romstadgan och inledde sin verksamhet 2002. Det finns för närvarande 138 signatärer av fördraget. År 2017 skrev John Bolton, som nu är Vita husets nationella säkerhetsrådgivare, en debattartikel i Wall Street Journal där han varnade för ICC:s rörelse att rikta in sig på de amerikanska trupperna i Afghanistan, så det är inte troligt att USA kommer att se över lagstiftningen om Haaglagen i närtid.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍