Kategori: Kvinnors rättigheter

Väpnade maoistiska revolutionärer tog tidigt ledningen i det som i området Naxalbari i Indien i maj 1967 började som ett uppror för jordlösa bönder och som under årens lopp har blommat upp och vuxit till ett enormt hot mot den kapitalistiska staten.

Den indiska regimen brottas med tre olika kategorier av motstånd, som den upplever som allvarliga problem för den inre säkerheten, nämligen separatism i Jammu och Kashmir, uppror i nordöstra delen av landet och naxalism. Av dessa tre kategorier har naxalismen, i och med den ständigt växande “röda korridoren” (som regeringen och medierna gärna kallar de områden som påverkas av naxalismen), sannolikt vuxit snabbast.

Enligt det skriftliga svaret på de frågor som ställdes i Lok Sabha, som publicerades 2013 av inrikesministeriet, omfattas totalt 106 distrikt i nio delstater i landet av SRE (systemet för säkerhetsrelaterade utgifter) med syfte att ersätta delstatsregeringarnas utgifter i CLWEP (programmet för åtgärder mot vänsterextremism). År 2004 angav ministeriet i sin årsrapport att antalet distrikt som berörs av naxalism var 55. År 2005 var antalet distrikt uppe i 76, och siffrorna har bara ökat i takt med att naxaliternas kopplingar har spridit sig över hela landet.

Naxaliternas rörelse, som syftar till att omvandla samhället genom att utradera klasstrukturerna, har många olösta problem. Jämställdhetsfrågan är en viktig fråga i detta sammanhang. Naxalitrörelsen har sedan starten sysselsatt ett mycket stort antal kvinnor och förtjänar att undersökas ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnorna deltar i allt större utsträckning i naxaliternas stridande verksamhet och därmed finns ett underlag för insikt i kvinnornas roll i gerillarörelsen.

Här följer ett försök att analysera berättelsen om kvinnorna i naxalitrörelsen.

De frågor artikeln försökt besvara avseende kvinnliga gerillasoldater är:

• Vad som motiverade dem att ansluta sig till rörelsen.
• Vilka roller de hade inom maoistpartiets struktur.
• Deras senare liv utanför rörelsen.
• Medicinska problem som drabbade dem.

Materialet som ligger till grund för de slutsatser som dragits i dokumentet är bland annat offentliggjorda regeringsuppgifter, medierapporter, tillgängliga vetenskapliga arbeten i ämnet och förstahandsberättelser från före detta kvinnliga gerillasoldater i form av memoarer och bloggar.

Naxaliternas uppror är resultatet av en komplicerad kombination av politiska faktorer som sträcker sig från socioekonomiska till kulturella faktorer, vilka återigen varierar från region till region.

I “Red Sun: Travels in Naxalite Country” (en noggrann redogörelse för författarens resa till maoisternas kärnområden i Indien) konstaterar Sudeep Chakravarti att “Fattigdom, bristande förvaltning, orättvisa och korruption är det största hotet mot Indiens inre säkerhet, inte maoismen. Maoismens närvaro i en tredjedel av Indien speglar bara våra brister som nation”. På grund av skillnaderna mellan landsbygden och städerna har maoisterna stödreserver i inlandet, som regeringen har svårt att knäcka.

Maoisterna strävar efter att eliminera inte bara klasskillnaderna utan även könsskillnaderna och kvinnorna betraktas som en minst lika viktig del av rörelsen som männen. För att dela med sig av sina livshistorier och hedra de kvinnliga kamraterna publicerade CPI (maoist) titeln Kvinnliga martyrer i den indiska revolutionen i två volymer. Sammanställningen är ett rikt verk eftersom den kastar ljus över bakgrunden och framgångarna för var och en av de kvinnliga maoisterna. För kvinnorna framstår maoisterna som en möjlighet att få egenmakt, auktoritet och kontroll över sina egna liv. Dessutom är kampen för jämlikhet än mer tilltalande för kvinnor, eftersom de utsatts för förtryck av det patriarkala samhället. Guerillans vapen, stridsdräkt och uniform gjuter hopp i unga kvinnor om att bryta sig loss från traditionella könsbaserade roller. Det slutar därför med att de ansluter sig till kampen, där de får verka på samma nivå som männen, en möjlighet som de sällan får i sitt normala liv.

Som exempel skriver Krishna Bandyopadhyay, en före detta medlem från Västbengalen, i sina memoarer Naxalbari Politics: A Feminist Narrative att “[…] även senare i livet kryper jag ihop inför diskrimineringen i varje aspekt av livet – matvanor, utbildning, rörelsefrihet […] De svidande såren av förnedring som jag upplevt sedan barndomen har aldrig låtit mig få lugn och ro. Exakt vid den tidpunkt då jag var på väg in i vuxenlivet hände något i norra Bengalen […]”. För medelklasskvinnor som hon var det ilskan över den diskriminering de utsattes för både hemma och utanför som ledde till att de aktivt deltog i rörelsen eftersom de hoppades kunna åstadkomma förändringar även för kvinnor. Driften att bli en “ledare” och bli respekterad var i de flesta fall en stark motivation. De flesta kvinnor ansluter sig i tonåren, men det finns exempel på kvinnor som anslutit sig till rörelsen (som bärare) redan vid nio års ålder. Ju yngre de är när de ansluter sig, desto lättare är det för kadrerna att utbilda dem. En tidig introduktion i rörelsen leder till en tidig acklimatisering till våldsam kamp, vilket gör att det blir en naturlig reaktion att döda om så krävs. Den effektivitet med vilken unga tonåriga naxaliter (både pojkar och flickor) eliminerar fienden, vittnar tydligt om att de inte är obekväma med blodsutgjutelse. De unga är mycket mottagliga för de eldiga slagord och de upproriska sånger som ropas och sjungs av de revolutionära kämparna. Ekonomiskt stöd till familjen och omständigheterna (statligt förtryck, viljan att hämnas för det fysiska och sexuella våld som de utsatts för av polisen) alla dessa faktorer bidrar till att de ansluter sig till det väpnade upproret. Det är inte bara analfabeter och stamkvinnor som flockas kring dessa väpnade strider, utan även kvalificerade och bildade ideologer blir aktiva medlemmar, vilket Anuradha Ghandy är det bästa exemplet på. Det finns också exempel på unga flickor som, för att slippa undan de vuxnas misshandel och utskällningar, valde att ansluta sig till en naxalgrupp som besökt deras hemby. Barnsoldater är inget nytt begrepp i väpnad kamp, men polisens påstående att naxaliterna har tvångsrekryterat både pojkar och flickor har inte bekräftats och regeringen har aldrig erkänt ens att det finns maoistiska barnsoldater. Ett exempel som utmärker sig är den unga flickan Narsingojula Padma, 14 år, från byn Pata Rudraram i Karimnagar i Telanga, som rymde hemifrån för att slippa gifta sig och som till slut anslöt sig till naxaliterna. På grund av påtryckningar från hennes föräldrar och bybor var rebellerna tvungna att släppa henne senare.

En Adivasi Gond, den 58-åriga Durva Nagubai, anslöt sig till rörelsen som medlem av Singaput dalam i PWG (People’s War Group) 1993 eftersom hon, liksom alla andra småbrukare i området, var avhängig regnberoende grödor som bomull och sojabönor, som ofta, på grund av frekvent torka, drabbades av missväxt. På grund av dessa svåra förhållanden och nästan obefintligt stöd från regeringen ansåg hon att det idealiska valet var att gå med i PWG. Hon arbetade med dem i ungefär åtta år innan hon slutligen lämnade 2001, då hon istället ställde upp i valet. Hon tjänstgjorde därefter som Mandal Parishad President i tre och ett halvt år, under vilka hon arbetade för elektricitet till byar, såg till att en 10 km lång grusväg byggdes och att det byggdes bostäder för utslagna människor.

Vanligtvis rekryteras kvinnorna genom “kvinnofronter” som Nari Mukti Sanghathan, som är verksamt i Jharkhand. Chitralekha påstår i sin bok Ordinary People, Extraordinary Violence påpekat att kvinnofronten främst förväntas hjälpa till med att organisera kulturaktiviteter för att sprida sin propaganda, och att de därmed främst hjälper till i icke stridande roller, men de kvinnliga kadrerna kan också utbildas för väpnade dastas. Det är de första berättelserna från före detta kvinnliga upprorsmän som kastar ljus över kvinnornas könsroll inom rörelsen. De kvinnliga kadrerna är ständigt utsatta för osäkra utrymmen eftersom de ständigt måste vara uppmärksamma på hotet mot sina kroppar. Inte ens stridskläder och vapen är tillräckliga för att skydda den kvinnliga kroppen från angriparnas nyfikna blickar, som sträcker sig från enstaka naxaliter i behov av rehabilitering till regeringsföreträdare. Vittnesmålen från kvinnliga kadrer som utsatts för sexuellt våld är tyvärr många. Srila Roy skriver i sin bok Remembering Revolution: Gender, Violence, and Subjectivity in India’s Naxalbari Movement hur sexuellt våld inom rörelsen har fått olika perspektiv och hon skriver “så, medan våldtäkter på bondekvinnor begångna av godsägare, poliser, militärer, högre kast och andra makthavare politiskt erkändes som klassförtryck, förnekades våldtäkter på medelklasskvinnor begångna av män från lägre klasser/kast rutinmässigt”.

Behovet av en genusbaserad analys av rörelsen uppstår på grund av de olika berättelser om sexuellt och genusbaserat utnyttjande av kvinnliga maoister som antingen delas av de före detta rebellkvinnorna själva i form av intervjuer för nyhetsrapporter eller memoarer som Krishna Bandyopadhyays Naxalbari Politics: A Feminist Narrative eller Shobha Mandis Ek Maowadi Ki Diary.

Memoarerna är viktiga dokument för att förstå rörelsen från ett insiderperspektiv. De personliga berättelserna behöver inte uppfattas som en historisk sanning, men de är ändå en alternativ återberättelse av den dominerande diskursen. Genom att studera sådana livsberättelser får man en inblick i hur de dolda utrymmena och strukturerna fungerar. Det finns bara en handfull sådana berättelser tillgängliga i brist på ordentlig dokumentation, eftersom en del av dem dödas innan de får möjlighet att berätta sin historia, och andra som kan göra det är inte tillräckligt utbildade och anser inte att litterära engagemang är något seriöst. I Bandyopadhyays memoarer påpekas till exempel att trots att ett stort antal kvinnor anslöt sig till rörelsen på 1970-talet fanns det ingen betydande roll för kvinnor. Kvinnorna uppmanades att bidra genom att vara informationsbärare, vårda sjuka, ge tak över huvudet och mat. Hon konstaterar vidare att även om kvinnorna arbetade hängivet bestod partiledningen endast av manliga medlemmar, vilket ledde till att deras politik automatiskt var patriarkalisk till sin natur. I en intervju berättar K. Ajitha, en annan före detta naxalit från Kerala: “Min första uppgift var att förbereda material för att utbilda medlemmarna. Jag brukade översätta och distribuera nästan allt material som vi fick från Kina. Vi bildade också en studiegrupp kallad ‘Nangal’ (Vi), som var mycket populär på femtiotalet.”

En av medlemmarna som tillhörde rörelsens första år Ajitha berättar hur medlemmarna 1968 beslutade att ta till vapen för att främja sin sak. Hennes insats blev dock kortvarig eftersom hon hamnade i fängelse i slutet av 1968 och tillbringade nio år i fängelse. Efter frigivningen gifte hon sig och försökte leva som en konventionellt gift kvinna. Men hon har strävat och kämpat för kvinnors frigörelse ända sedan hon deltog i kvinnokonferensen 1988. Hon berättar hur hennes erfarenhet som naxalit gav henne kraft för resten av livet. Hon erkänner att hon under sin tid som aktiv naxalit var missnöjd med kvinnornas ställning inom rebellrörelsen eftersom kvinnor alltid ansågs ha lägre positioner. För Ajitha själv var det störande att hon förlorade sina möjligheter på grund av att hon var kvinna. Enligt hennes berättelse behandlades kvinnor i rörelsens tidiga fas antingen som sexslavar eller som skulder som skulle skyddas. När kvinnorna inledningsvis rekryterades till Naxal-upproret i Orissa rekryterades de som kockar eller hushållsbiträden. Det var först mycket senare, omkring 1999, som dessa kvinnor började ta på sig stridbara roller. Inspirationen till att inkludera kvinnor i fältoperationer hämtades från kvinnliga naxalitkadrer i Andhra Pradesh, där de hade varit aktiva medlemmar sedan rörelsen startade.

Införandet av kvinnor i stridande roller har stärkt deras position. De kvinnliga kämparna i sina stridskläder utmanar normerna på fler än ett sätt, men de har ännu inte vunnit sin kamp mot patriarkatet. För kvinnorna är det nästan som att föra ett dubbelkrig eftersom de måste bevisa sitt engagemang för att skapa sig en position även i sitt parti. De kvinnliga kämparna får i slutändan kämpa för sin rätt till jämställdhet mot sexistiska manliga kadrer och mot det sexuella våldet från de statliga styrkorna. Med flera förövare av grymheterna får dessa kvinnor alltså utstå en daglig kamp. Sexuellt utnyttjande inom rörelsen har fortsatt trots anmärkningsvärda förändringar i de roller som kvinnor tillskrivs och friheten att strida med vapen. Fallen av sexuellt utnyttjande av naxalitkvinnor har ännu inte upphört. Märkligt nog är ett annat sätt på vilket partiet utövar makt över sina kvinnliga kamrater att se till att de lever upp till statusen och bilden av en martyrs änka om och när deras partner dödas. Så trots att de hävdar att de är klass- och kastlösa är naxaliternas struktur på många sätt alltjämt en kopia av de dominerande maktstrukturer som de tog till vapen mot från början. Det är inte heller fel att påstå att kvinnorna i högre grad än männen tvingas kämpa för en förtjänstfull position genom att ständigt bevisa sitt mod.

Tiderna håller dock på att förändras och kvinnor har långsamt och gradvis fått en betydande plats i rörelsen, eftersom vissa har varit kända för att ha lett beväpnade dastas med omkring 15-20 medlemmar bestående av både män och kvinnor. Det är tack vare den upproriska attityden och ansträngningarna från den tidiga generationen av kvinnliga maoister som en viss jämlikhet har uppnåtts för dagens kvinnliga gerillasoldater. I en nyhetsrapport av den 17 mars 2014 uppgavs att en affisch i Gadchiroli-distriktet i Maharashtra hyllade 17 kvinnliga befälhavare som dödats i sammandrabbningar under året. På affischer som återfanns i Gadchiroli stod det: “mahila bina kranti nahin, kranti bina shoshan mukt samaj nahin (ingen revolution utan kvinnor och utan revolution kan det inte finnas ett exploateringsfritt samhälle)”.

Livet är hårt för kvinnor som har maoistiska anhöriga. De statliga “säkerhetsstyrkorna”, polisen och myndigheterna behandlar naxaliternas kvinnliga släktingar, vare sig det är deras fruar, döttrar, systrar eller mödrar, med misstänksamhet och utsätter dem för extrem tortyr för att tvinga fram information. Trots att de är oskyldiga är polisen och säkerhetsstyrkorna ute efter dem för att förhöra dem.

De högsta beslutsfattande rollerna är fortfarande förbehållna de manliga medlemmarna, vilket gör att kvinnorna gradvis faller bort. I högre positioner bestäms kvinnornas inflytande fortfarande av faktorer som relationer med de äldre och mäktiga manliga medlemmarna i rebellgruppen, samtidigt som deras överlevnad ständigt är hotad på grund av deras yrke som rebeller. Vanligtvis hoppar de av på grund av dålig hälsa eller för att de ger efter för sin önskan att bilda familj och leva ett normalt liv. Men utmaningar möter dem i varje skede. Om de stannar kvar inom gruppen möts de av en ständig risk för sexuellt utnyttjande och medicinska problem och om de väljer att lämna gruppen möts de av samma risk, men måste dessutom ta itu med problemet med att skaffa sig ett levebröd. Koncentrationen och makten ligger alltså hos patriarkerna och mycket få av dem är för att kvinnliga efterträdare ska få ta över deras positioner. Utbildningen av kvinnliga kadrer för högre ledarroller begränsas, eftersom många av männen föredrar att behålla den auktoritära rollen. Med ett stort antal kvinnor som ansluter sig till rebellgruppen är det dock inte en kamp för män. Vad som kommer att vara intressant att notera i framtiden är att se om kvinnorna blir fler än männen och vad det isåfall medför. Att kvinnorna tar kampen på större allvar än vad männen gör beror även på att männen lättare kan komma undan med olämpliga handlingar, medan det finns få fall där kvinnor gör detsamma.

Livet utanför rörelsen är inte heller särskilt lovande för de före detta kvinnliga rebellerna. Majoriteten av de kvinnliga naxalisterna ger upp på grund av medicinska problem. En före detta upprorsmakare berättar: “[…] långsamt lärde jag mig att arbeta som bärare. Efter att ha slutat kan jag inte arbeta som coolie (dagslön) eftersom det extrema livet i skogen har tärt på mina krafter. Jag led av njurproblem, magsår, ledvärk och infektioner i könsorganen. De månatliga menstruationerna var extremt svåra.” Det hårda livet i mycket svår terräng och det lika hårda fysiska arbetet tar hårt på kroppen och gör att de ofta måste kämpa mot allvarliga sjukdomar resten av livet. Unga lockas till att ansluta sig till rebellerna genom att vårdnadshavarna får ekonomiskt stöd för att låta dem ansluta sig och arbeta med dem. De unga tror först att de kan lämna när de vill, men som Shobha Mandi, alias Uma, alias Shikha berättar i sin memoarbok Ek Maowadi ki diary “[…] men först när hon hade skrivit på insåg hon att hon aldrig kunde återvända hem. –Den som kommer hit återvänder aldrig, sa en högt uppsatt ledare till henne. Hon ville ha frihet från fattigdom men fann sig fastkedjad vid en ideologi som hon inte kunde förstå.”

M.K. Narayanan, tidigare guvernör i Västbengalen, har avfärdat dagens maoiströrelse som en rörelse som “är mer inriktad på att terrorisera delar av befolkningen än på att stödja folkets sak”. Han fortsätter också med att hävda att “fram till sekelskiftet behöll rörelsen åtminstone en del av sina ursprungliga ideologiska underlag och sin intellektuella sprudlande kraft […] vid sin start hade den de rätta referenser för att listas som en sann marxist-leninistisk rörelse. I de byar där maoisterna har lokalt stöd är det inte för att befolkningen tror på deras ideologier utan för att de tror att maoisterna kan ge dem bättre tillgång till tjänster (som utbildning, hälsovård osv.) som regeringen inte ger dem. I de flesta av de områden som hyser maoister är det en pågående kamp mellan Salwa Judum (det statligt sponsrade organet för bekämpning av naxaliterna) och rebellgrupperna om att territorisera områdena. Oavsett vilken av de två grupperna som erbjuder folket bättre incitament erbjuder byborna sin lojalitet till denna. För de kvinnliga maoister som anmäler sig för rekrytering till grupperna är de falskt tvingade att anpassa sig till en ideologi som de inte förstår och anpassar sig till. Med tiden försvinner också deras entusiasm eftersom deras förslag och åsikter inte värderas särskilt högt av de manliga medlemmarna. Detta leder till att de efter ett tag ger upp och uppger att de är desillusionerade av ideologierna och att de inte längre godkänner partiets eller kaderns sätt att fungera.”

En annan orsak till att de ger upp är de incitament som regeringen ger. Exemplet med Jartha Lakshmi, biträdande befälhavare vid SGS Srikakulam, visar att efter det att hon överlämnade sig tillsammans med nio andra naxaliter fick inte alla av dem den kompensation de skulle ha fått. När hon överlämnade sig den 6 augusti 2005 fick hon endast 20.000 av de totala belöningspengarna på 50.000. Medan hennes 30.000 fortfarande inte har betalats, väntar Naragoni Manjula, biträdande befälhavare för AOB SZC, och Naine Adilakshmi, medlem av Nagavali LOS Srikakulam-divisionen, på sina belöningsbelopp på 3 lakh respektive 2 lakh. Detta visar tydligt att omskolningen av dessa kvinnliga naxalsoldater inte är någon smidig process, eftersom ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan beloppen godkänns och därefter betalas ut till dem. Det finns många kryphål i det så kallade rehabiliteringssystemet. Förutom att mutan för att ge upp inte betalas ut i tid verkar det inte finnas någon medicinsk hjälp på plats.

Dessa kvinnliga gerillasoldaters utbildning, som omfattar vapenhantering, tillverkning av sprängämnen, grundläggande medicinsk vård av skadade kamrater et c., gör dem inte på något sätt lämpade för konventionella arbeten i det etablerade samhället. Deras grundläggande utbildning bidrar inte heller särskilt mycket till deras liv utanför partiet. Eftersom det finns ett totalt barnförbud tvingas alla par som beslutar sig för att antingen gifta sig eller leva som ett par att genomgå vasektomi för att förhindra fortplantning. Etiketterna “Maobadi”, “Ugravadi” och liknande etiketter förpestar sinnesfriden hos de kvinnor som ger upp. Så fort det sker en maoistattack eller en kidnappning i området är de första som hamnar i skymundan dessa kvinnor som har överlämnat sig och gör sitt bästa för att leva ett “normalt” liv. Mamta alias Shakuntala, 35, en före detta maoistskytt, berättar om hur brottslingar och skurkar vid mer än ett tillfälle samlade in avgifter i hennes namn från affärsmän och gjorde henne till syndabock. Hjälplös sprang hon hela tiden till polisstationer och domstolar för att bevisa sin oskuld. Hon säger att “det finns ingen respekt för kvinnors värdighet i vårt samhälle”, och trots att hon har gett upp, gör hennes tid som naxalit henne till ett lätt mål för vem som helst. Om de vill leva ett normalt liv får de dock lämna dalam. Detta väcker frågor om svårigheterna och livet utanför för dessa naxalitpar. Den första utmaningen är att skaffa sig ett levebröd. För det andra är det ekonomiska stödet från regeringen inte en smidig process, och för det tredje, om dessa par accepterar incitament från regeringen blir de ytterligare måltavlor för sina tidigare kamrater.

Men en annan aspekt av kvinnors deltagande i gerillakrigföring gör dem till en mycket viktig tillgång för naxalitrebellerna. Margaret Gonzalez-Perez har påpekat att kvinnor av naturliga skäl anses vara skickliga på att hantera lägrets behov. De visar sig vara effektiva när det gäller att utbilda kamraterna och vårda de sjuka. Dessutom har deras aktiva deltagande i både administrativa och fältmässiga operationer gjort dem till en allsidig person. Detta måste staten se som ett större hot eftersom de anses vara mer seriöst engagerade i sin sak än männen. I och med sin ökande effektivitet har kvinnorna visat sig vara ett starkare hot eftersom de bidrar till att göra naxalitupproret mer stabilt. Kanske är det därför som även regeringen har börjat förlita sig på kvinnliga soldater för att ta itu med rebellerna. I en nyhetsrapport från den 16 november 2014 som publicerats av PTI citeras hur kvinnliga kommandogrupper för första gången har satts in i Bastar och på okända platser i Jharkhand för att tjänstgöra i anti-Naxal-operationer. Tiden får utvisa om detta visar sig vara en effektiv strategi från regeringens sida.

För många kvinnor i den tidigare fasen och även i vissa fall i dag är den maoistiska organisationen som ett parallellt patriarkalt samhälle. Det är fel att beskriva allt som en homogen erfarenhet, men genom att belysa de olika berättelserna från flera kvinnor har man i uppsatsen ovan tittat närmare på några av de viktigaste frågorna. Naxalitrörelsen är en blandning av inre konflikt och yttre motstånd och det är i detta sammanhang som uppsatsen har undersökt situationen för de naxalitiska kvinnorna.