Kategori: Socialism

Sexual rights and emancipation in Cuba.

The 1959 revolution represented Cuba’s achievement of national sovereignty; the launching of a project of social justice and equity; and the beginning of transformations in the nation and its culture, the most profound and radical in their history.

An event of such magnitude could not but completely change policies regarding gender and sexualities. This has been a process of complex cultural metamorphosis, leading to confrontations and dialogue between generations, cultural patterns, classes and social strata, in which women have been protagonists and promoters.

In this scenario of broad popular participation, the first actions were taken to implement political, economic and social changes that modified the role of men and women in society and within the family, in the relationships of couples, in sexualities, in intergenerational relations.

Between 1959 and 1961, the young Revolutionary state approved significant laws that responded to longstanding aspirations frustrated by the politicking of traditional parties, their corruption and servility to the powerful nation to the North. Outstanding among these was the Fundamental Law of the Republic of Cuba, approved on February 7, 1959, which established equal salaries for men and women.

On August 23, 1960, the Federation of Cuban Women (FMC) was officially established as an organized mass movement of women in civil society. Since then, women implemented our own project of empowerment as subjects by law, with a profound impact on all of society, politics and culture.

At the same time, different initiatives of broad citizen participation emerged, such as popular mobilizations in defense of terrorist aggressions organized by the government of the United States of America; women came to their homes dressed as militia members and their image in this new social role became everyday.

The broad incorporation of women into the workplace and a wide range of public events had a great impact on sexuality (Núñez, 2001). The new social condition of women contributed to changing the prevailing reproductive pattern from six children per woman to less than one son or daughter per woman (Alfonso, 2006), although the latest National Fertility Survey reports that the reproductive ideal for women is 2.13 and for men 2.31 (ONEI, 2009).

As a result of joint work by the FMC and the new National Public Health System, the National Family Planning Program was established in 1964 and in 1965 the voluntary termination of pregnancy was institutionalized as a free service, performed by professionals in public health institutions.

This was done with the goal of reducing maternal mortality and promoting and guaranteeing women’s right to make their own decisions about their bodies.

These decisions, along with other national program, contributed to a decrease in maternal mortality, which in 1959 was 120 per 100,000 live births, and by 1966 had been reduced to 60. Rigorous monitoring of this indicator to reduce its predictable causes is an ongoing task and one of the most important components of the Ministry’s Mother and Child Program, reporting a rate of 36 deaths per 100,000 live births in 2019.

In accordance its own mechanisms of participation, in 1972, the FMC established a multidisciplinary, inter-sectoral working group to manage and develop a National Sex Education Program.

The goal of this initiative was to respond to one of the proposals expressed by women in our annual plenary sessions: to prepare themselves in sex education in order to better guide their daughters and sons, and thus avoid the uncertainty they suffered. The National Sex Education Working Group was created with this premise.

The importance of sex education was acknowledged at the Second Congress of the FMC in 1974 and at the First Congress of the Communist Party of Cuba in 1975. Since then, sexuality education has been expressed in state policy, with families and schools recognized as the institutions with the greatest responsibility in the matter.

The policies of the 1960s were expressed in new laws during the 1970s, most notably the Family Code adopted in 1975 as a result of a broad process of popular consultation. Considered the most advanced for its time in the entire continent, it recognized the right of men and women to full sexuality and to share the same domestic and educational responsibilities.

As a result of the policy developed during the 1970s, Cuba was the first country to sign, and the second to ratify, government commitment to the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW, 1979).

Cuban culture has a strong patriarchal Hispanic-African heritage, with a long homophobic tradition, a model of domination imposed by the Spanish colonial system and its official religion, along with a worldwide scientific approach that stigmatized homosexuality.

When the Revolution triumphed, medical, psychological, social and legal sciences around the world took positions against homosexuality, and considered it an example of illness, insanity, moral decadence and deviation from social norms.

Unfortunately, the permanence of institutionalized homophobia in the first decades of the Revolution has not been analyzed in all its complexity. This situation is exploited by those who only see it as an opportunity to profit from the well-funded market of attacks on Cuba. Given this reality, it is essential that our institutions critically analyze practices that are inconsistent with the humanist spirit of the revolutionary process.

David Carter (2004), in his book Stonewall, on the protests that ignited the gay revolution, wrote, in 1961, that laws criminalizing homosexuality in the United States were tougher than those in Cuba, Russia or East Germany, countries customarily criticized by the U.S. government for their “despotic methods” (Carter D., p.16).

Understanding the current situation of lesbian, gay, bisexual, trans and intersex (LGBTI+) persons in Cuba, and the need to address attention to their needs as a question of policy, demands that we understand the historical evolution of the issue within the Cuban Revolution’s social agenda.

The National Working Group on Sex Education (Gntes, 1972), led by the FMC, became the National Center for Sex Education (Cenesex) in 1988, and since then has been subordinated to the Ministry of Public Health (Minsap).

Cenesex’s mission is to contribute to the development of comprehensive education on sexuality, sexual health, recognition and guarantee of the sexual rights of the entire population. Toward this end, the Center develops educational and communication strategies that include different national public welfare campaigns.

The initiative to celebrate the International Day against Homophobia and Transphobia, beginning May 17, 2007, has had significant impact on the mobilization of the Cuban population’s social conscience.

We welcomed the proposal by the French-Caribbean professor, Louis-Georges Tin, to place the celebration on the date of the World Health Organization’s decision to formally de-pathologize homosexuality, leaving behind unscientific points of view that contributed to stigma and discrimination. This occurred on May 17, 1990.

Since 2008, we have dedicated the entire month of May to developing educational and communication activities that promote respect for free sexual orientation and gender identities, as an exercise in justice and social equity, under the name of Cuban Days against Homophobia and Transphobia.

These days are coordinated by CENESEX, through Minsap, along with other state institutions, the government and the indispensable support of the Party at all levels. Campaigns have been focused on the family, school, work and, more recently, recognition of all rights for all people, without discrimination due to their sexual orientation or gender identity.

The Cuban Days against Homophobia and Transphobia have undoubtedly had an impact on the vision of the country approved by the 7th Congress of the Communist Party of Cuba (2016) and the National Assembly of People’s Power (2017) after a rigorous process of popular consultation.

The Conceptualization of the Cuban Economic and Social Model of Socialist Development, and the National Plan of Economic and Social Development through 2030, expressly mention the need to confront all forms of discrimination, including that motivated by sexual orientation or gender identity.

In total harmony with these decisions, since 2019, our Constitution textually recognizes sexual and reproductive rights, prohibits discrimination against persons with non-homonormative sexualities, protects family diversity and clearly regulates marriage as a legal institution accessible to all persons without discrimination of any kind.

Of course, we still have a long way to go. That is why we educate for love and respectful coexistence, not for the perpetuation of relationships of domination or violence. We educate in the humanist and democratic principles that are inspired by the emancipatory paradigm of socialism, in freedom as a complex individual and collective responsibility. We will continue working until all justice is achieved.

First published May 18. 2020 at Cuba Inside the World

Nyheter, nöjesindustri, politik, politiska mål och påverkan.

Riktig kommunism har inte funnits sedan jägarstenåldern. Nu är det dags att definiera framtidens kommunism.

Alla regeringar och alla företag gör hela tiden sitt bästa för att påverka allmänheten. Genom propaganda, reklam och vinklade nyheter.

Alla framhåller sina fienders dåliga sidor och sina egna goda sidor. Ibland sker ren nyhetsförfalskning. Några klassiska exempel är Adolf Hitlers ursäkt för att anfalla Polen och Lyndon B Johnsons ursäkt att anfalla Vietnam — båda två baserade på att de länder de anföll skulle ha attackerat dem först. Samma sak sker dagligen, om än med mindre uppenbar agenda.

Indoktrineringen börjar redan i förskolan. Vi blir matade med att vårt system är det bästa och att den lokala kulturen är mer rättvis, mer etiskt fulländad och mer förlåtande än andra kulturer. Syftet är att motverka förändringar och få invånarna att känna sig tacksamma över att få ha ett så bra ledarskap och att få bo på en så fin plats.

Samtidigt som vi hela tiden matas med systemstödjande propaganda och får lära oss att veta vår plats i samhället, att veta hut och bli vid våra läster, matas vi med kritik mot andra system och andra kulturer. Dessutom infogas information som underblåser spänningar mellan samhällsgrupper. Sålänge vi inte kan enas kan eliten fortsätta att söndra och härska.

I slutet av 1960-talet var ett globalt uppvaknande på väg. Hippierörelsen växte sig för vart år starkare och systemkritiken blev alltmer högljudd. Med massiv propaganda lyckades eliten kväsa uppvaknandet och sedan mitten av 1970-talet har den reaktionära rörelsen lyckats frånta folket initiativet till progressiv förändring. Istället för att att fortsätta att minska klyftorna har eliten befäst sin makt och ytterligare ökar gapet mellan det vanliga folket och oligarkerna.

Människans materiella välstånd har dramatiskt ökat, så allt var inte bättre förr, men folkets inflytande har minskat med tiden. I grova drag: Under jägarstenåldern rådde en kommunistisk ordning där alla tvingades ta hand om varandra för att stammen skulle överleva; från jordbrukarstenålder till järnålder rådde syndikalismen där sockenstämmor och ting utgjorde beslutande och dömande organ; från medeltiden till upplysningstiden utvecklades staten och feodalismen; den moderna tiden inleddes i och med industrialiseringen på slutet av 1700-talet och efter franska revolutionen har en liberalkapitalistisk ordning varit tongivande. Med tiden har alltså större och större del av befolkningen förlorat i termer av både solidaritet och inflytande.

Vi kan konstatera att de försök som under 1900-talet gjordes att med planekonomisk socialism återinföra kommunismen varit katastrofala. I land efter land har vi sett att individens kreativa frihet tillintetgjorts av despotiska system. Detta är inte något vi vill se igen. Samtidigt har dessa system utgjort en välbehövlig motvikt till ohämmad marknadsekonomi. Efter Sovjetunionens fall har vi upplevt effekterna av ohämmad kapitalism.

Nu måste något göras. De bästa aspekterna av liberalism, socialism och syndikalism måste utgöra grunden för framtidens kommunism.

Konkreta förslag:

• Privat marknadsekonomi för små och medelstora företag.

• Statlig planekonomi för banker, infrastruktur, skola, vård, omsorg och medborgarlön.

• Förbjud korporativismen. Företag skall inte kunna köpa eller äga varandra. När ett företag når förvaltningsfasen och har över 200 anställda eller når ett resultat på över 500 miljoner bör det köpas av staten och förvaltas av de anställda.

• Flerfamiljshus skall ägas och förvaltas av de boende. Lägenheter skall inte säljas på en öppen marknad utan distribueras via kösystem. Insatsen skall kunna lånas till mot ränta motsvarande inflationen. Fastighetens och lägenhetens skick skall avgöra instansens storlek.

• Förmögenhetstak: ingen skall kunna äga mer än 500 miljoner. Arvs- och förmögenhetsskatt bör införas på belopp överstigande 50 miljoner.

• Kapitalmoms: en skatt på 1% på börstransaktioner bör införas.

• Moms: slopa momsen på livsmedel. Bibehåll övrig moms.

• Inkomsttak: den samlade inkomsten av tjänst och kapital skall inte kunna överstiga 10 miljoner.

• Basinkomst: inför beskattningsbar basinkomst om 20000 per månad för alla över 18 år. Avskaffa bidragssystemet.

• Vård och omsorg: gratis sjukvård, gratis tandvård, gratis barn- och äldreomsorg, gratis handikapphjälp, gratis mentalvård.

• Hjälpmedel: gratis glasögon, gratis menskopp, gratis handikapphjälpmedel.

• Kommunal skatt: 20% för alla, både på inkomst av tjänst och inkomst av kapital.

• Statlig skatt: progressiv på både inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Höj gränsen för statlig skatt till 12 basbelopp och slopa marginalskattegränsen på 50%. När den sammanlagda inkomsten når 10 miljoner skall marginalskatten nå 100%.

• Specialskatter: slopa alla specialskatter (grifteskatt, TV-skatt et c) förutom energiskatter.

• Polis: öka kvaliteten, inte kvantiteten. En särskild myndighet för övervakning av polismyndigheten behöver inrättas.

• Militär: skrota krigsmakten och bygg om militär utrustning och militärfordon till arbetsredskap och räddningsfordon.

• Kriminalvård: anpassa kriminalvården så att omskolning står i fokus. För livstidsdömda bör inrättas arbete så att vistelsen blir självfinansierad.

• Internationellt engagemang: låt Olof Palme och Fidel Castro vara ledstjärnor för vårt multilaterala politiska engagemang. Vi skall göra det som gynnar suveränitet och mänsklighetens rättigheter, inte det som gynnar diplomatiska förbindelser.

• Internationell solidaritet: vi skall driva internationell fördelningspolitik, inte villkorad allmosepolitik. Att dela med oss av vårt välstånd är en plikt, inte ett hjälpsamt frivilligt åtagande. Altruism, inte nationalegoism.

• Reformerat rättsväsen: både lagstiftning och tillämpning behöver revideras. Myndighetsbeslut rörande privatpersoner måste kunna överklagas till en folktribunal bestående av folkvalda utsedda av folket i allmänna val. Samma tribunal skall äga mandat att ansvarsbefria myndighetspersoner vid civil olydnad (t.ex. skall en polis som vägrat utföra en oetisk order kunna frias av tribunalen).

• Alkohol, tobak och droger: inför ransonering av alkohol, legalisera cannabis, förbjud tobak och nikotin. Skärp restriktionerna kring narkotikaklassade läkemedel, speciellt psykofarmaka.

• Arbeta långsiktigt för avskaffandet av nationsgränserna.

Kubanska läkare anländer till Sydafrika

Pretoria, den 26. april 2020 [Prensa Latina]: Kubas 24:e specialiserade medicinska brigad, Henry Reeves internationella kontingent, kommer imorgon, söndag, på begäran av den sydafrikanska regeringen. Cirka 216 specialister kommer att anlända till Sydafrika kl 23:59, lokal tid, för att ansluta sig till den medicinska brigad om 200 specialister som redan är på plats och ytterligare förstärka bekämpningen av Covid-19-pandemin.

Dr. Reynaldo Denis de Armas, chef för den kubanska medicinska brigaden i Sydafrika, förklarade för Prensa Latina, att Henry Reeves medicinska brigad[1], efter att ha observerat en 14-dagars karantän, enligt överenskommelse med sydafrikanska myndigheter, kommer att distribueras över de nio provinserna i landet.

Enligt senaste officiella information från det sydafrikanska hälsoministeriet, är de registrerade fallen av Covid-19 hittills 4.361, medan antalet döda uppgår till 86.

Den kubanska ambassaden i Sydafrika uppgav att hälsobrigaden bland annat består av familjeläkare, epidemiologer och biostatiker, samt ingenjörer inom hälsoteknik och bioteknik, samt andra experter noggrant utvalda för att garantera stor erfarenhet och kunskap att planera, genomföra och hantera klinisk vård, samt att ansvarsfullt adressera folkhälsan.

[1]. ”Henry Reeve International Medical Brigade against Disasters and Serious Epidemics” bildades år 2005 av den kubanska revolutionens legendariske kommendör Fidel Castro

Världen behöver mer solidaritet, inte sanktioner, för att bekämpa Covid-19.

av Benítez Verson, Kubas ambassadör i Sydafrika, Eswatini och Lesotho

Världen står inför ett aldrig tidigare skådat prov, en hälsovårdsutmaning som är större än vad vi upplevt på över ett sekel.

Vår mänskliga familj är stressad, och den sociala strukturen rivs upp av Covid-19. Miljontals människor lider, är sjuka och rädda. Hela länder och städer är inlåsta. Gränserna stängs.

Samhällen är i oro. En global ekonomisk lågkonjunktur av rekordstora dimensioner är i nära antågande. Det finns ingen enkel väg ut ur denna svåra situation, men vi är inte hjälplösa. Om vi bortser från politiska och ideologiska skillnader och agerar snabbt och kollektivt kan vi begränsa effekterna av coronaviruset.

Det rör sig om är en humanitär kris som kräver solidaritet, samarbete och multilateralt samordnade åtgärder. Länder måste i förening och samordnat undertrycka smittoöverföringen och avsluta pandemin. Alla liv som kan räddas måste räddas. Vidare måste vi fortfarande konfrontera de förödande och bestående ekonomiska effekterna av pandemin.

I vår sammanlänkade värld är vi bara lika starka som den svagaste länken. De med goda hälsovårdsresurser bör stödja länder med färre resurser och speciellt de länder som står inför den mest komplexa situationen.

Kuba genomför ett omfattande nationellt program för att kontrollera infektionen. Social sammanhållning och solidaritet har varit av avgörande betydelse. Vi har en primär sjukvårdsinfrastruktur som säkerställer effektiv epidemiologisk kontroll. En del av vår vetenskapliga utveckling har specialiserat sig på smittsamma sjukdomar, och vi har en läkemedelsindustri med hög teknologisk nivå.

Trots vår svåra ekonomiska situation kommer Kuba att fortsätta skicka medicinska brigader till de länder som efterfrågar hjälp att bekämpa Covid-19.

Baserat på erfarenheten i Kina av behandlingen av coronaviruset med medicin skapad av Kuba, har vi fått många förfrågningar som vi så långt som möjligt försöker uppfylla.

Vi motiveras av den djupt humanistiska karaktären av den kubanska revolutionen, baserad på principen att dela vad vi har, även om det är knappt.

Medan världen behöver mer samarbete och solidaritet, intensifierar den amerikanska regeringen blockaden och aggressionen mot Kuba och andra länder.

Den ensidiga, 60 år långa, blockaden mot Kuba är kriminell, oetisk, omoralisk och olaglig, oavsett om det finns en pandemi eller inte.

Covid-19 har än tydligare avslöjat de mordiska begränsningar som blockaden påför vårt folk. Att upprätthålla och intensifiera sanktionerna mitt i en global pandemi som ett instrument för att skapa lidande hos våra människor, gör dem ännu grymare och demonstrerar imperialismens omänskliga karaktär.

Blockaden utgör ett grundläggande hinder för Kuba att skaffa mediciner, utrustning och material som krävs för att bemöta pandemin. Den påverkar vår förmåga att tillhandahålla och ta emot internationellt stöd och att agera fullt ut på nödsituationer.

Utan blockaden skulle Kuba kunna göra mycket mer till stöd för andra länder. De fruktansvärda konsekvenserna av blockaden kommer att bli än större för oss i ett sammanhang där vår ekonomi kommer att påverkas kraftigt på grund av förlamning av turismen och minskning av produktion, utländska investeringar och handel över hela världen.

Vidare, när erkännande av Kubas solidaritet med andra nationer sprids som en löpeld i världen, insisterar Washington på en nedsättande kampanj mot närvaron av kubanska läkare i andra länder och deras ädla arbete. De går till och med så långt som att de kräver att regeringar skall avvisa kubansk hjälp i kampen mot coronaviruset. Denna förnedringskampanj från Trump-administrationen är under alla omständigheter djupt oetisk, men i det nuvarande sammanhanget, när vi alla bör sträva efter att främja stöd till behövande, är det särskilt stötande för Kuba och resten av världen.

Som om inte allt ovan räckte, bekräftade en ny namngiven topptjänsteman i Pentagon, som nyligen citerades av publikationen Newsweek, att den amerikanska underrättelsegemenskapen hade bevis på narkotikahandel mellan Kuba och Venezuela.

Detta är totalt ogrundat förtal med farliga konsekvenser. Det är inte av en slump att dessa anklagelser lades till Vita husets senaste smutskastningskampanj, där ledarna för den venezolanska regeringen sammankopplas med narkotikahandel. Med hjälp av denna opportunistiska och falska förevändning har den amerikanska regeringen inlett militära operationer som inbegriper trupprörelser och krigsfartyg i närheten av Venezuela.

Dessa åtgärder är ett allvarligt hot mot fred i alla i regionen. Medan världens regeringar samlas mot pandemin, fabricerar Vita huset förtal för att motivera ökande ekonomiska belägringsåtgärder mot Kuba och Venezuela.

På internationell nivå har krav ställts på att den amerikanska regeringen upphör med ensidiga sanktioner och aggressioner mot Kuba, Venezuela och andra länder, åtminstone medan epidemin varar.

Men Trump-administrationen fortsätter att bortse från de alarmerande uppmaningarna från det internationella samfundet, inklusive de som gjorts av FN: s generalsekreterare, FN: s högkommissionär för mänskliga rättigheter, FN: s särskilda rapportör för livsmedel, Världskyrkans tjänst, det latinamerikanska parlamentet, liksom från många regeringar, politiska och sociala organisationer och personligheter runt om i världen.

Vi är mycket tacksamma för de viktiga uttalanden i solidaritet med Kuba från ANC, det sydafrikanska kommunistpartiet, Cosatu och många andra organisationer och folk i denna systernation.

Vi behöver och uppskattar verkligen, i det nuvarande sammanhanget, offentligen uttryckt stöd. Det kubanska folket kommer aldrig att glömma dem som visar sig vara våra verkliga vänner i så svåra tider.

Kubas svar på blockaden och aggressioner kommer att fortsätta att vara att så mycket som möjligt stödja de som behöver vår hjälp.

Kuba skulle inte tveka en sekund för att skicka medicinsk hjälp till New York eller någon annan amerikansk stad, om så begärs. »Vi är stolta över de tiotusentals kubanska hälso- och sjukvårdspersonal, vår ”Army of the White Coats”, som idag är i mer än 60 länder som hjälper till i kampen mot denna pandemi och förbättrar många hälsor.»

Trots alla svårigheter kan och kommer inte Kubas internationella solidaritet att blockeras.

Originaltext: Cuba Inside the World

Epidemin — en klassfråga

Sjukdom är i ett kapitalistiskt system alltid en klassfråga, så den måste därför ock ur klassernas synvinklar beaktas.

Revolutionerande demokratisk socialism är vägen ut ur krisen.

Kapitalismen har initialt inget verkligt intresse av sjuka människor, och verkligen inte för epidemier. Löntagarklassen måste kunna arbeta och förbli i arbete; det skall vara så intensivt som möjligt, så länge som möjligt. Naturligtvis kan detta bara göras med ett nödvändigt minimum av hälsa, både fysisk och psykisk. Utmattad arbetskraft är mindre produktiv, sjuka människor är inte produktiva alls.

Dessutom behöver kapitalismen löntagarna i egenskap av konsumenter. Varje avbrott i cykeln för produktion, konsumtion och vinst innebär en kapitalistisk kris, en ekonomisk kris, som uppstår regelbundet och lagligt ändå, eftersom arbetstagarna alltid får lägsta möjliga lön. Emellertid förvärrar exceptionella störningar, såsom en sjukdomsepidemi, krisen i den kapitalistiska cirkulationen.

Dessa fakta korrelerar med ett annat faktum: att den mänskliga arbetskraften alltid måste återställas, den måste reproduceras. Detta innebär först och främst helt enkelt vilopauser, sömn och näring, men också i större mening uppfödning av barn, utbildning, fritidsaktiviteter och hälsovård. Stora delar av denna reproduktion orsakar kostnader. Det ligger i kapitalets intresse att inte behöva bära dessa kostnader: Lönerna bör inte överstiga ett minimum nödvändigt för direkt reproduktion, statliga förmåner och anläggningar bör vara minimala och en avgörande del av reproduktionsarbetet bör bekostas av löntagarna.

Med dessa tre punkter är det redan tydligt att detta motsägelsefulla system inte kan fungera. Detta enkla socioekonomiska faktum kan förstås med grundläggande matematiska kunskaper, utan att ha studerat “Das Kapital”. Det är därför kapitalet, dess politiska partier och föreningar, dess regeringar, dess utbildningsväsen och dess media spenderar så mycket energi för att dölja att kapitalet inte kan kontrollera naturlagarna i sin egen “fria marknadsekonomi”.

Kapitalet kommer alltid att i viss utsträckning acceptera att människor blir sjuka, vilket enligt dess mening inte innebär något annat än att arbetskraften kommer att bli devalverad och icke-produktiv, och att konsumenterna kommer att förlora. Kapitalet kommer att hävda »Med olika åtgärder försökte vi åtminstone motverka de negativa konsekvenserna (men också använda dem för våra egna syften).»

Kapitalet upprätthåller en reservarmé av arbetslösa. Detta tjänar inte bara till att minska löner och sociala förmåner, utan också kompensera, om det är nödvändigt, förlusten av arbetskraft.

Dessutom utgör sjukdom en vinstmöjlighet. Detta gäller särskilt produktion av läkemedel, medicinsk utrustning och kostnadsintensiva patenterade specialbehandlingar. Med monopoliserade patent (i syfte att förhindra tillgängligheten av billigare läkemedel, t.ex. i form av generika, och uppnå maximal vinst även från patientbehandling) försäkrar sig kapitalet om att göra vinst även på mänskligt lidande.

Ur kapitalets perspektiv är det önskvärt att tunna ut eller helt förstöra befintliga statliga hälsosystem eller helst förhindra att de överhuvudtaget skapas. Offentliga sjuk- och hälsovårdstjänster ska minskas och samtidigt bli dyrare för folket genom nya nödvändiggjorda kompletterande försäkringar. Privatisering av sjukvården, minskning av antalet sängplatser, materialbesparing, avsiktlig personalbrist och subvention av privata institutioner innebär en omfördelning via statsbudgeten och nya vinstmöjligheter på bekostnad av löntagarna. Det blir ett folkhälsosystem till för vinst, inte för patienter.

Mer privat, mindre statligt – det är naturligtvis ett allmänt motto för kapitalet, ty varhelst kostnader då uppstår, skapas förutsättning för ytterligare vinster. Detta påverkar synnerligen allvarligt vård och behandling av kroniskt och långvarigt sjuka, av människor med funktionsnedsättningar eller psykiska sjukdomar, av personer som inte kan arbeta och inte minst av de äldre. Tanken är att flytta så mycket som möjligt av arbetet till den privata, obetalda sfären av släktingar och vänner. Människor kommer att tvingas att med egna pengar betala dyrt för privat vård, från låga löner, pensioner eller mödosamt hopsparade reserver.

Det är lätt att se hur ömtåligt detta hela system är, även om situationen fortfarande är bättre än i t.ex. USA – och det är inte en tillfällighet att Kuba är ett motexempel. Det är ett faktum att vårt, i hög grad privatiserade, sjukvårdssystemet inte är dimensionerat för den nuvarande epidemin. Det finns inte tillräckligt med sjukhusbäddar, inte tillräckligt med medicinsk personal, inte tillräckligt med material och materiel, samt inte tillräckligt med ekonomiska resurser. De systematiska problemen accepterades tidigare medvetet och kan inte lösas på kort sikt. Följden blir att sjuka kommer att lämnas att tillfriskna i hemmet och deras medboende kommer även de att utsättas för infektion.

Kapitalismen kan under viss tid hantera detta, men krisens verkliga genombrott skjuts bara upp. Vår ekonomi är i hög grad baserad på social produktion. Detta område är endast försiktigt inriktat på statliga åtgärder, eftersom vinstproduktionen så långt som möjligt inte bör riskeras. Det är emellertid ett faktum att grupper av människor samlas för att arbeta eller resa med kollektivtrafik till och från arbetet. Således kan restriktioner för reproduktion och tjänster, stängning av teatrar, biografer, restauranger och barer, skidorter och skolor vara en sak, men i slutändan handlar det om något annat: om fabrikerna (i vidaste bemärkelse), som trots all deindustrialisering utgör ryggraden i den kapitalistiska ekonomin, om stormarknader och om masstransport. Regeringen är väl medveten om detta, eftersom miljardbidrag förbereds och tillhandahålls i kompensation till företag. Arbetarna å andra sidan förväntas klara sig med mindre. Men nedskärningarna i reproduktionen kommer förr eller senare ändå att nå den kapitalistiska cirkulationen: Varje arbetare är också en konsument.

Tjänstemannaklassen kan genom distansarbete i hemmet hantera epidemin i den personliga sfären, medan arbetarna tvingas fortsätta arbeta i produktionslinjer och kontantdiskar. Kapitalet vill till varje pris rädda sina vinster — utan hänsyn till löntagarnas förluster.

De sämre bemedlade utsätts för den förstörda välfärden, medan de rikare har tillgång till privata anläggningar, dyra mediciner och specialbehandling. Men det är trots allt ett helt klasssamhälle där vi ska leva — och eventuellt att dö.

Hampus Cronander, Göteborg, den 1. april 2020

STATEMENT AGAINST IMPERIALIST AGGRESSION

Excerpt from a statement originally posted at solidnet.org by the Communist Party of Venezuela, Caracas, February 22 2020

The purposes of the aggression and the attacks by international capital and it’s lieutenants of the local Right wing forces against the national dignity and the well-being of the Venezuelan people are no longer a secret to anyone. The bourgeoisie of the United States, the big domestic capitalist monopolies and their related parties, have acted against peasants, workers and communities in Venezuela and Latin America for more than half a century.

The Imperial onslaught has increased considerably in the last decades of the Venezuelan political process. It does not only include political conspiracy, assassination attempts and plans of national fragmentation so as to occupy geographic areas, carried out by oil and mining companies, but also economic sabotage, the grotesque elevation of prices of the basic food basket, the transport boycott, the sewing of anarchy and thousands of other abuses committed daily by the pro-imperialist Right. It is well known that for the advancement of those plans, the Right takes advantage of impunity and other governmental mistakes. 

In recent months their isolationist plans and economic-military provocations have entered a new phase, looking to close in on surrounding the Venezuelan nation, to deliver the final blow against the Bolivarian process and its avant-garde. The imperialists and their lackeys, suffocated by the huge and prolonged structural crisis which consumes them, consider that the appropriate time has come to hit the struggles of the Venezuelan people at their base, ruining social plans, cornering the people and finding a way out of the Bolivarian Government through any route. These plans have been given the green light by the coup mongers, promoted by US imperialism, their footmen in Latin America, as well as by the unpatriotic Right based on Venezuelan soil. 

The policy of carrying out an interventionary coup, so developed by the imperialist government of the United States, the European Union, and with the shameful collaboration of a number of Latin American governments, now focuses its goal on an aggressive military-political propaganda campaign, hidden behind the so-called “humanitarian aid” which seeks to justify the invasion of our country. 

We condemn the imperialist plans of hunting down the natural resources and privatising them, publicly declared so by the United States, the European Union, the Lima Group, FEDECAMARAS-VENAMCHAM, and the National Assembly in contempt and directed by Guaido group. 

We, members of the FPAA, call for preparation, organization and popular mobilization. We demand a heavy hand by the Government against the saboteurs, intervenerors and terrorists, immediate jail for price speculators. We demand the application of article 113 and 114 of the Constitution of the Bolivarian Republic of Venezuela to the monopolist price speculators in particular and to the financial system. We call to establish worker-peasant-community-popular control over the processes of production, marketing and distribution, and to boost national industrialization plans. We also call for a real agrarian revolution that would definitively remove the dependence, exploitation and unpatriotic ruthless blackmail of the historical enemies of the Venezuelan people and of the world.

AGAINST IMPERIALIST AGGRESSION!
UNITY AND MOBILIZATION!

COMMUNIST PARTY OF VENEZUELA
HOMELAND FOR ALL PARTY
REVOLUTIONARY PARTY OF LABOUR
GAYONES MOVEMENT

Den röda fanans kompromiss med korset.

Tidningen Brand
N:r 2 1905, av signaturen Lucifer.

Att bevara åt sig borgarnas »aktning» och »sympati» är den kompromissande socialdemokratin mycket kärt, och därför törs den ej proklamera storstrejken eller vara försvarsnihilistisk eller alltför radikalt angripa religionen eller ens direkt bekämpa densamma, ty se, patriotism och religion äro nu på modet och storstrejken mycket misshaglig för »herrskapsklassen». Utan socialdemokratin kompromissar och går gärna med på att sjunga en patriotisk sång eller en gudlig psalm om den så finner det fördelaktigt!

I skytteföreningarna — så säger den socialdemokratiska pressen i skön harmoni med den borgerliga — kunna öfver- och underklass (hvad för slags »öfver» och »under» ?) räcka hvarandra tassen; här ha kapitalisten och proletären, »söner af samma land», någonting gemensamt! Hvad åter religionen beträffar, så bekämpar socialdemokratin endast dess »missriktningar» — kärnan, gudsbegreppet, låter den vara i fred — samt har punkten »religionen privatsak» på sitt program.

Afsikten med all denna borgarkurtis är ju att på så sätt vinna så många medlemmar som möjligt åt det socialdemokratiska partiet. Men att på samma gång en mängd nationalistiska och klerikala element, som ej kunna vara annat än till den största skada, inkomma i partiet och orsaka försumpning, därpå tyckes man icke tänka. Se emellertid blott på vissa af partiets ledare och man skall ej kunna förneka de skadliga följderna af ofvanstående praxis.

Många socialdemokrater anse mycket riktigt, att kristendomen är en kulturfientlig vidskepelse, men de vilja dock icke genom en öppen kamp mot kristendomen stöta ifrån sig en massa folk, som visserligen tro på kristendomen, men som dock kunna vara socialdemokraterna nyttiga såsom valboskap och agitation.

Men denna »nytta» reduceras betydligt af den skada, dessa kristna, klerikala och frireligiösa göra partiet genom sin trånga syn på tingen och sina religiösa fördomar, hvilket allt inverkar på partiets tendens och sätter sin prägel på dess beslut och handlingar.

I Norge är det socialdemokratiska partiets religionskurtis en fullständig skandal, det visste vi förut och än tydligare framgår det af artikeln i »Til frihet», som finnes öfversatt i detta nummer af Brand.

Vi se, hvart kristendomsfjäsket har fört socialdemokratin därstädes. Det är ett rent hopplöst elände. Den röda fanans kompromiss med korset!

Om den svenska socialdemokratin ännu icke hunnit så långt i kristlig försumpning, så är den i alla fall på god väg tack vare moderata, kompromissdrifvande krafter.

Det är i sanning bedröfligt. Är en sådan socialdemokratisk rörelse verkligen en kulturrörelse, såsom den gärna vill kalla sig? Skall den en gång kunna åvägabringa en genomgripande förändring af det bestående, förverkliga socialismens ideal?

Nej! Intet socialistiskt parti skall kunna omhvälfva samhället, så länge det icke först bekämpat religionen.

Ty det är fåfängt att söka åstadkomma revolution med ett folk, som icke frigjort sig från religiösa åskådningar och bruk samt från hierarkien, det visar bl. a. Spaniens misslyckade revolutioner.

När en revolution misslyckas, beror det på att de nödvändiga förutsättningarna saknats, att folket icke varit förberedt och icke förstått att föra revolutionen dit det ville.

Därför måste vi förbereda folket för en kommande revolution. Och då måste vi också hos våra klasskamrater bortarbeta den religiösa fördummelsen, den fega underkastelse den predikar, försoffningen, trångsyntheten, auktoritetstron, det andliga slafveriet under gängse fördomar, hvilket allt varit och är orsaken till det sociala eländet och förtrycket. Endast med män och kvinnor, som frigjort sig från religionen, som alltid är en af det beståendes grundvalar, kan en social revolution genomföras och ett högre samhällsskick därpå uppbyggas och vidmakthållas. Saknas dessa förutsättningar blir revolutionen ett fiasko.

Religion, underkastelse och förtryck följas alltid åt.

Historien visar oss genom ovedersägliga fakta, att tider, då religionen djupast behärskat människornas sinnen och deras yttre lif samt då prästerskapet haft sitt största inflytande, alitid karakteriserats af kulturellt dödvatten, af det största såväl andliga som lekamliga slafveri och förtryck. Såsom t. ex. medeltiden, kristendomens storhetstid, tydligt visar.

Å andra sidan finna vi, att tider, då ett folk frigjort sig från religion och hierarki, just varit revolutionära tider, då folket rest sig ur nesligt slafveri, då utvecklingen på några dagar gjort framsteg, hvartill annars behöfts årtionden. Betrakta blott franska re- volutionen, som föregicks af en period, då kristendomen måste vika för ateismen, då forskningen blef fri på de religiösa fördomarnas och klerikalismens bekostnad, då förnuftet besegrade vidskepelsen. Såsom en följd af denna allmänna andliga frigörelse kom revolutionen, som annars varit omöjlig.

Socialisterna måste därför bekämpa religionen, hvilket ju ingalunda betyder intolerans mot de religiösa, såsom våra antagonister i denna sak velat göra troligt. Nej, det är saken, icke personerna, vi bekämpa!

Och vidare: bort med detta bedrägliga tal om att Jesus skulle ha varit socialist, att socialism och kristendom skulle ha samma vagga, hvarmed många socialdemokratiska agitatorer söka vinna de kristna på sin sida och som de också ofta själfva tro på.

Detta är emellertid en feluppfattning af socialismens och kristendomens i verkligheten helt olika härledningar och väsen.

Kristendomen säger, att det är en gud, som sänder oss allt slags socialt elände, fattigdom, krig, slafveri och förtryck, att vi ingenting själfva för- må, att vi ska vara tåliga och nöjda med vår lott, att vi ska vara undergifna öfverheten ehvad den är god eller dålig, ty den är af gud, att uppror mot öfverhetens tyranni är syndigt, och slutligen att vi skola få njuta den eviga saligheten i en himmel ofvan jorden.

Socialismen däremot säger, att det icke är en gud, som orsakar vårt elände, utan att vi själfva äro skuld till detsamma och att vi själfva kunna ändra allt, att vi hafva moralisk skyldighet att icke vara nöjda med det som är dåligt utan arbeta på förbättring, att öfverheten icke är af någon s. k. högre makt utan af oss, att vi icke ha någon skyldighet att finna oss i öfverhetens tyranni, att vi icke begå någon »synd» genom att göra uppror mot detsamma, att »det härliga landet» skall förverkligas här på jorden och att vi skola göra det.

Sluter socialdemokratin förbund med religionens eländighet, är steget verkligen icke långt till Ossian Nilssons »monarkiska socialism»! Den gamle kungen tages åter fram ur skräpvrån, dit socialdemokraterna i sina stridsdagar slängt undan honom, aftvättas den spott och smuts, de förut kastat på honom, renoveras och ställes åter upp på sin gamla hedersplats i mänskligheten. Historieskrifvarna få en ny epok i värdshistorien att behandla: det monarkiskt socialistiska samhället!!

Den kompromissande socialdemokratin, som under allt detta »utvecklas» till en alltmer sansad salongssocialdemokrati, går vidare i galanteri och låter alla »dåraktiga» afväpningsplaner och världsfredsdrömmar lika väl som den nu gouterade milislögnen fara samt accepterar den stående armén, men sätter en röd klut på nationalflaggan, för att ta afstånd från liberalerna, som ju i verkligheten slå samma blå dunster i de enfaldigas ögon.

Men nej, så får det icke gå! Kompromissens tid är slut. Uppkomlingsbegäret inom partiet måste stäfjas. Ärlighet och öfvertygelse besjäla alla i striden för vårt stora framtidsmål.

Optimized by Optimole