Kategori: Politik

Epidemin — en klassfråga

Sjukdom är i ett kapitalistiskt system alltid en klassfråga, så den måste därför ock ur klassernas synvinklar beaktas.

Revolutionerande demokratisk socialism är vägen ut ur krisen.

Kapitalismen har initialt inget verkligt intresse av sjuka människor, och verkligen inte för epidemier. Löntagarklassen måste kunna arbeta och förbli i arbete; det skall vara så intensivt som möjligt, så länge som möjligt. Naturligtvis kan detta bara göras med ett nödvändigt minimum av hälsa, både fysisk och psykisk. Utmattad arbetskraft är mindre produktiv, sjuka människor är inte produktiva alls.

Dessutom behöver kapitalismen löntagarna i egenskap av konsumenter. Varje avbrott i cykeln för produktion, konsumtion och vinst innebär en kapitalistisk kris, en ekonomisk kris, som uppstår regelbundet och lagligt ändå, eftersom arbetstagarna alltid får lägsta möjliga lön. Emellertid förvärrar exceptionella störningar, såsom en sjukdomsepidemi, krisen i den kapitalistiska cirkulationen.

Dessa fakta korrelerar med ett annat faktum: att den mänskliga arbetskraften alltid måste återställas, den måste reproduceras. Detta innebär först och främst helt enkelt vilopauser, sömn och näring, men också i större mening uppfödning av barn, utbildning, fritidsaktiviteter och hälsovård. Stora delar av denna reproduktion orsakar kostnader. Det ligger i kapitalets intresse att inte behöva bära dessa kostnader: Lönerna bör inte överstiga ett minimum nödvändigt för direkt reproduktion, statliga förmåner och anläggningar bör vara minimala och en avgörande del av reproduktionsarbetet bör bekostas av löntagarna.

Med dessa tre punkter är det redan tydligt att detta motsägelsefulla system inte kan fungera. Detta enkla socioekonomiska faktum kan förstås med grundläggande matematiska kunskaper, utan att ha studerat “Das Kapital”. Det är därför kapitalet, dess politiska partier och föreningar, dess regeringar, dess utbildningsväsen och dess media spenderar så mycket energi för att dölja att kapitalet inte kan kontrollera naturlagarna i sin egen “fria marknadsekonomi”.

Kapitalet kommer alltid att i viss utsträckning acceptera att människor blir sjuka, vilket enligt dess mening inte innebär något annat än att arbetskraften kommer att bli devalverad och icke-produktiv, och att konsumenterna kommer att förlora. Kapitalet kommer att hävda »Med olika åtgärder försökte vi åtminstone motverka de negativa konsekvenserna (men också använda dem för våra egna syften).»

Kapitalet upprätthåller en reservarmé av arbetslösa. Detta tjänar inte bara till att minska löner och sociala förmåner, utan också kompensera, om det är nödvändigt, förlusten av arbetskraft.

Dessutom utgör sjukdom en vinstmöjlighet. Detta gäller särskilt produktion av läkemedel, medicinsk utrustning och kostnadsintensiva patenterade specialbehandlingar. Med monopoliserade patent (i syfte att förhindra tillgängligheten av billigare läkemedel, t.ex. i form av generika, och uppnå maximal vinst även från patientbehandling) försäkrar sig kapitalet om att göra vinst även på mänskligt lidande.

Ur kapitalets perspektiv är det önskvärt att tunna ut eller helt förstöra befintliga statliga hälsosystem eller helst förhindra att de överhuvudtaget skapas. Offentliga sjuk- och hälsovårdstjänster ska minskas och samtidigt bli dyrare för folket genom nya nödvändiggjorda kompletterande försäkringar. Privatisering av sjukvården, minskning av antalet sängplatser, materialbesparing, avsiktlig personalbrist och subvention av privata institutioner innebär en omfördelning via statsbudgeten och nya vinstmöjligheter på bekostnad av löntagarna. Det blir ett folkhälsosystem till för vinst, inte för patienter.

Mer privat, mindre statligt – det är naturligtvis ett allmänt motto för kapitalet, ty varhelst kostnader då uppstår, skapas förutsättning för ytterligare vinster. Detta påverkar synnerligen allvarligt vård och behandling av kroniskt och långvarigt sjuka, av människor med funktionsnedsättningar eller psykiska sjukdomar, av personer som inte kan arbeta och inte minst av de äldre. Tanken är att flytta så mycket som möjligt av arbetet till den privata, obetalda sfären av släktingar och vänner. Människor kommer att tvingas att med egna pengar betala dyrt för privat vård, från låga löner, pensioner eller mödosamt hopsparade reserver.

Det är lätt att se hur ömtåligt detta hela system är, även om situationen fortfarande är bättre än i t.ex. USA – och det är inte en tillfällighet att Kuba är ett motexempel. Det är ett faktum att vårt, i hög grad privatiserade, sjukvårdssystemet inte är dimensionerat för den nuvarande epidemin. Det finns inte tillräckligt med sjukhusbäddar, inte tillräckligt med medicinsk personal, inte tillräckligt med material och materiel, samt inte tillräckligt med ekonomiska resurser. De systematiska problemen accepterades tidigare medvetet och kan inte lösas på kort sikt. Följden blir att sjuka kommer att lämnas att tillfriskna i hemmet och deras medboende kommer även de att utsättas för infektion.

Kapitalismen kan under viss tid hantera detta, men krisens verkliga genombrott skjuts bara upp. Vår ekonomi är i hög grad baserad på social produktion. Detta område är endast försiktigt inriktat på statliga åtgärder, eftersom vinstproduktionen så långt som möjligt inte bör riskeras. Det är emellertid ett faktum att grupper av människor samlas för att arbeta eller resa med kollektivtrafik till och från arbetet. Således kan restriktioner för reproduktion och tjänster, stängning av teatrar, biografer, restauranger och barer, skidorter och skolor vara en sak, men i slutändan handlar det om något annat: om fabrikerna (i vidaste bemärkelse), som trots all deindustrialisering utgör ryggraden i den kapitalistiska ekonomin, om stormarknader och om masstransport. Regeringen är väl medveten om detta, eftersom miljardbidrag förbereds och tillhandahålls i kompensation till företag. Arbetarna å andra sidan förväntas klara sig med mindre. Men nedskärningarna i reproduktionen kommer förr eller senare ändå att nå den kapitalistiska cirkulationen: Varje arbetare är också en konsument.

Tjänstemannaklassen kan genom distansarbete i hemmet hantera epidemin i den personliga sfären, medan arbetarna tvingas fortsätta arbeta i produktionslinjer och kontantdiskar. Kapitalet vill till varje pris rädda sina vinster — utan hänsyn till löntagarnas förluster.

De sämre bemedlade utsätts för den förstörda välfärden, medan de rikare har tillgång till privata anläggningar, dyra mediciner och specialbehandling. Men det är trots allt ett helt klasssamhälle där vi ska leva — och eventuellt att dö.

Hampus Cronander, Göteborg, den 1. april 2020

STATEMENT AGAINST IMPERIALIST AGGRESSION

Excerpt from a statement originally posted at solidnet.org by the Communist Party of Venezuela, Caracas, February 22 2020

The purposes of the aggression and the attacks by international capital and it’s lieutenants of the local Right wing forces against the national dignity and the well-being of the Venezuelan people are no longer a secret to anyone. The bourgeoisie of the United States, the big domestic capitalist monopolies and their related parties, have acted against peasants, workers and communities in Venezuela and Latin America for more than half a century.

The Imperial onslaught has increased considerably in the last decades of the Venezuelan political process. It does not only include political conspiracy, assassination attempts and plans of national fragmentation so as to occupy geographic areas, carried out by oil and mining companies, but also economic sabotage, the grotesque elevation of prices of the basic food basket, the transport boycott, the sewing of anarchy and thousands of other abuses committed daily by the pro-imperialist Right. It is well known that for the advancement of those plans, the Right takes advantage of impunity and other governmental mistakes. 

In recent months their isolationist plans and economic-military provocations have entered a new phase, looking to close in on surrounding the Venezuelan nation, to deliver the final blow against the Bolivarian process and its avant-garde. The imperialists and their lackeys, suffocated by the huge and prolonged structural crisis which consumes them, consider that the appropriate time has come to hit the struggles of the Venezuelan people at their base, ruining social plans, cornering the people and finding a way out of the Bolivarian Government through any route. These plans have been given the green light by the coup mongers, promoted by US imperialism, their footmen in Latin America, as well as by the unpatriotic Right based on Venezuelan soil. 

The policy of carrying out an interventionary coup, so developed by the imperialist government of the United States, the European Union, and with the shameful collaboration of a number of Latin American governments, now focuses its goal on an aggressive military-political propaganda campaign, hidden behind the so-called “humanitarian aid” which seeks to justify the invasion of our country. 

We condemn the imperialist plans of hunting down the natural resources and privatising them, publicly declared so by the United States, the European Union, the Lima Group, FEDECAMARAS-VENAMCHAM, and the National Assembly in contempt and directed by Guaido group. 

We, members of the FPAA, call for preparation, organization and popular mobilization. We demand a heavy hand by the Government against the saboteurs, intervenerors and terrorists, immediate jail for price speculators. We demand the application of article 113 and 114 of the Constitution of the Bolivarian Republic of Venezuela to the monopolist price speculators in particular and to the financial system. We call to establish worker-peasant-community-popular control over the processes of production, marketing and distribution, and to boost national industrialization plans. We also call for a real agrarian revolution that would definitively remove the dependence, exploitation and unpatriotic ruthless blackmail of the historical enemies of the Venezuelan people and of the world.

AGAINST IMPERIALIST AGGRESSION!
UNITY AND MOBILIZATION!

COMMUNIST PARTY OF VENEZUELA
HOMELAND FOR ALL PARTY
REVOLUTIONARY PARTY OF LABOUR
GAYONES MOVEMENT

Smålandspostens Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering

Smålandsposten
”Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp i tredje delen av sin stora artikelserie i sex delar om rasismen i dagens Sverige och nästa del kommer att handla om varför ordet ras har blivit tabubelagt i just det svenska språket och bland just de svensktalande och inte minst vilka långtgående och negativa konsekvenser den svenska antirasistiska stigmatiseringen av ordet ras har fått för landets invandrare och minoriteter.” konstaterar Tobias Hübinette den 29/3 2020. Strömberg skriver sålunda:

”2009 inrättades Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en sammanslagning av fyra olika myndigheter. Under dessa tio år har DO fått in 9 415 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion. 44 fall har tagits till domstol och man har fått 20 fällande domar. Det är bara två promille av anmälningarna.

När det gäller olaga diskriminering – som prövas som brottmål inte civilmål – är oddsen att få någon fälld ännu sämre. De senaste tio åren har 1 830 anmälningar gjorts. Under samma period har bara tre personer dömts i landets tingsrätter, senaste gången det hände var 2015.

Det är DO som ska se till att diskrimineringslagen efterföljs. Det är en vanlig uppfattning att DO hjälper diskriminerade människor att driva rättsprocesser men myndigheten ser inte det som sitt primära uppdrag. I första hand arbetar man förebyggande, man granskar hur bestämmelserna efterlevs. Informerar om brister.

Myndigheten har, så sent som i december i fjol, vänt sig till regeringen och påtalat att det saknas sanktioner för flera typer av överträdelser av diskrimineringsförbuden. I en kommentar till årsredovisningen 2019 är DO Agneta Broberg kritisk mot nuvarande lagstiftning:

«Efter tio år med diskrimineringslagen är det för mig tydligt att den modell lagstiftaren valt inte är tillräckligt effektiv. Min bedömning är att lagstiftningen inte uppfyller unionsrättens krav på effektiva och avskräckande sanktioner för överträdelser som drabbar eller riskerar att drabba flera.»

En utredning arbetar nu med en översyn av hur diskrimineringslagen kan bli mer effektiv. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 1 oktober 2020.

När det gäller etnisk diskriminering är mörkertalet stort. De anmälningar som DO får in synliggör bara en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Det påtalar myndigheten i sin senaste årsrapport.

Diskriminering är ett brott man kan utsättas för utan att veta om det. Du får inget svar på din ansökan och antar att de hittade någon mer meriterad för jobbet. Eller att lägenheten redan var uthyrd. Likväl blir konsekvensen att livschanser går dig förbi. Försök visar att särskilt muslimer utsätts för diskriminerande behandling inom flera sektorer – rättsväsende, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad.

Även den som upplever sig utsatt för diskriminering kan känna en ovilja mot att anmäla det. Etnisk eller religiös diskriminering riktas mot din identitet, den du är eller föreställs vara, den grupp du görs till representant för.

Forskning visar samtidigt att förtroendet för rättsväsendet är lågt bland de minoriteter som är mest utsatta för diskriminering och olika slags hatbrott.

Hatbrott är ett samlingsbegrepp, inget specifikt brott, och innebär enligt BRÅ:s definition «att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck».

Förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som är de två brottsrubriceringar som ryms under hatbrottsbegreppet, ger straffskärpningsregeln möjlighet att väga in hatmotiv vid domar för vilket brott som helst, allt från klotter till mord.

Enligt BRÅ:s sammanställning polisanmäldes 7 090 hatbrott under 2018. Två tredjedelar, 4 865, var rasistiska/främlingsfientliga. 20 procent var religiösa hatbrott, majoriteten av dem riktades mot muslimer. Här har antalet ökat trefaldigt på tio år. De antisemitiska hatbrotten har varierat kraftigt från år till år och här är trenden inte lika tydligt uppåtgående.

Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att göra en studie av de islamofobiska hatbrotten. En liknande studie om antisemitiska hatbrott redovisades i fjol.

Att hatbrott leder till åtal är ytterst sällsynt. Av de drygt 6 000 anmälningarna som kom in under år 2016 hade bara tre procent klarats upp i juni 2019 enligt BRÅ-rapporten. När det gäller brottskategorier är hot och ofredande vanligast, följt av skadegörelse och hets mot folkgrupp.

I februari i år dömdes en 38-åring bosatt i Uppvidinge till böter för hets mot folkgrupp sedan han på Facebook kallat svarta för “jävla apor”. I november i fjol dömdes en 22-årig Växjöbo till böter för samma brott, då handlade det bland annat om att muslimer är «mindre värda än avföring under skorna».

Under 2019 anmäldes, enligt preliminär statistik, totalt 1 419 fall av hets mot folkgrupp. Det är en minskning från valåret 2018 då det slogs rekord med 2 508 anmälningar. Jämfört med läget 2016 kan man konstatera att antalet anmälningar i dag ligger på det dubbla antalet.

BRÅ påtalar att hatbrottsstatistiken inte är tillförlitlig. Vid anmälningstillfället är brottsmotivet kanske något som varken offret eller polisen känner till eller uppmärksammar. Hatbrottens omfattning är dessutom omöjlig att fastställa då «det sällan går att utläsa i domskälen om hatbrottsaspekten har beaktats och lett till strängare straff», skriver BRÅ.

Den statistikförandemyndigheten saknar alltså underlag för att ens ge en övergripande lägesbild. Till detta kommer den samstämda uppfattningen från BRÅ, DO och forskare på området om att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av diskriminering och olika sorts hatbrott.

Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

https://nxt.smp.se/nyheter/diskriminerade-har-sma-mojligheter-att-fa-ratt

Den röda fanans kompromiss med korset.

Tidningen Brand
N:r 2 1905, av signaturen Lucifer.

Att bevara åt sig borgarnas »aktning» och »sympati» är den kompromissande socialdemokratin mycket kärt, och därför törs den ej proklamera storstrejken eller vara försvarsnihilistisk eller alltför radikalt angripa religionen eller ens direkt bekämpa densamma, ty se, patriotism och religion äro nu på modet och storstrejken mycket misshaglig för »herrskapsklassen». Utan socialdemokratin kompromissar och går gärna med på att sjunga en patriotisk sång eller en gudlig psalm om den så finner det fördelaktigt!

I skytteföreningarna — så säger den socialdemokratiska pressen i skön harmoni med den borgerliga — kunna öfver- och underklass (hvad för slags »öfver» och »under» ?) räcka hvarandra tassen; här ha kapitalisten och proletären, »söner af samma land», någonting gemensamt! Hvad åter religionen beträffar, så bekämpar socialdemokratin endast dess »missriktningar» — kärnan, gudsbegreppet, låter den vara i fred — samt har punkten »religionen privatsak» på sitt program.

Afsikten med all denna borgarkurtis är ju att på så sätt vinna så många medlemmar som möjligt åt det socialdemokratiska partiet. Men att på samma gång en mängd nationalistiska och klerikala element, som ej kunna vara annat än till den största skada, inkomma i partiet och orsaka försumpning, därpå tyckes man icke tänka. Se emellertid blott på vissa af partiets ledare och man skall ej kunna förneka de skadliga följderna af ofvanstående praxis.

Många socialdemokrater anse mycket riktigt, att kristendomen är en kulturfientlig vidskepelse, men de vilja dock icke genom en öppen kamp mot kristendomen stöta ifrån sig en massa folk, som visserligen tro på kristendomen, men som dock kunna vara socialdemokraterna nyttiga såsom valboskap och agitation.

Men denna »nytta» reduceras betydligt af den skada, dessa kristna, klerikala och frireligiösa göra partiet genom sin trånga syn på tingen och sina religiösa fördomar, hvilket allt inverkar på partiets tendens och sätter sin prägel på dess beslut och handlingar.

I Norge är det socialdemokratiska partiets religionskurtis en fullständig skandal, det visste vi förut och än tydligare framgår det af artikeln i »Til frihet», som finnes öfversatt i detta nummer af Brand.

Vi se, hvart kristendomsfjäsket har fört socialdemokratin därstädes. Det är ett rent hopplöst elände. Den röda fanans kompromiss med korset!

Om den svenska socialdemokratin ännu icke hunnit så långt i kristlig försumpning, så är den i alla fall på god väg tack vare moderata, kompromissdrifvande krafter.

Det är i sanning bedröfligt. Är en sådan socialdemokratisk rörelse verkligen en kulturrörelse, såsom den gärna vill kalla sig? Skall den en gång kunna åvägabringa en genomgripande förändring af det bestående, förverkliga socialismens ideal?

Nej! Intet socialistiskt parti skall kunna omhvälfva samhället, så länge det icke först bekämpat religionen.

Ty det är fåfängt att söka åstadkomma revolution med ett folk, som icke frigjort sig från religiösa åskådningar och bruk samt från hierarkien, det visar bl. a. Spaniens misslyckade revolutioner.

När en revolution misslyckas, beror det på att de nödvändiga förutsättningarna saknats, att folket icke varit förberedt och icke förstått att föra revolutionen dit det ville.

Därför måste vi förbereda folket för en kommande revolution. Och då måste vi också hos våra klasskamrater bortarbeta den religiösa fördummelsen, den fega underkastelse den predikar, försoffningen, trångsyntheten, auktoritetstron, det andliga slafveriet under gängse fördomar, hvilket allt varit och är orsaken till det sociala eländet och förtrycket. Endast med män och kvinnor, som frigjort sig från religionen, som alltid är en af det beståendes grundvalar, kan en social revolution genomföras och ett högre samhällsskick därpå uppbyggas och vidmakthållas. Saknas dessa förutsättningar blir revolutionen ett fiasko.

Religion, underkastelse och förtryck följas alltid åt.

Historien visar oss genom ovedersägliga fakta, att tider, då religionen djupast behärskat människornas sinnen och deras yttre lif samt då prästerskapet haft sitt största inflytande, alitid karakteriserats af kulturellt dödvatten, af det största såväl andliga som lekamliga slafveri och förtryck. Såsom t. ex. medeltiden, kristendomens storhetstid, tydligt visar.

Å andra sidan finna vi, att tider, då ett folk frigjort sig från religion och hierarki, just varit revolutionära tider, då folket rest sig ur nesligt slafveri, då utvecklingen på några dagar gjort framsteg, hvartill annars behöfts årtionden. Betrakta blott franska re- volutionen, som föregicks af en period, då kristendomen måste vika för ateismen, då forskningen blef fri på de religiösa fördomarnas och klerikalismens bekostnad, då förnuftet besegrade vidskepelsen. Såsom en följd af denna allmänna andliga frigörelse kom revolutionen, som annars varit omöjlig.

Socialisterna måste därför bekämpa religionen, hvilket ju ingalunda betyder intolerans mot de religiösa, såsom våra antagonister i denna sak velat göra troligt. Nej, det är saken, icke personerna, vi bekämpa!

Och vidare: bort med detta bedrägliga tal om att Jesus skulle ha varit socialist, att socialism och kristendom skulle ha samma vagga, hvarmed många socialdemokratiska agitatorer söka vinna de kristna på sin sida och som de också ofta själfva tro på.

Detta är emellertid en feluppfattning af socialismens och kristendomens i verkligheten helt olika härledningar och väsen.

Kristendomen säger, att det är en gud, som sänder oss allt slags socialt elände, fattigdom, krig, slafveri och förtryck, att vi ingenting själfva för- må, att vi ska vara tåliga och nöjda med vår lott, att vi ska vara undergifna öfverheten ehvad den är god eller dålig, ty den är af gud, att uppror mot öfverhetens tyranni är syndigt, och slutligen att vi skola få njuta den eviga saligheten i en himmel ofvan jorden.

Socialismen däremot säger, att det icke är en gud, som orsakar vårt elände, utan att vi själfva äro skuld till detsamma och att vi själfva kunna ändra allt, att vi hafva moralisk skyldighet att icke vara nöjda med det som är dåligt utan arbeta på förbättring, att öfverheten icke är af någon s. k. högre makt utan af oss, att vi icke ha någon skyldighet att finna oss i öfverhetens tyranni, att vi icke begå någon »synd» genom att göra uppror mot detsamma, att »det härliga landet» skall förverkligas här på jorden och att vi skola göra det.

Sluter socialdemokratin förbund med religionens eländighet, är steget verkligen icke långt till Ossian Nilssons »monarkiska socialism»! Den gamle kungen tages åter fram ur skräpvrån, dit socialdemokraterna i sina stridsdagar slängt undan honom, aftvättas den spott och smuts, de förut kastat på honom, renoveras och ställes åter upp på sin gamla hedersplats i mänskligheten. Historieskrifvarna få en ny epok i värdshistorien att behandla: det monarkiskt socialistiska samhället!!

Den kompromissande socialdemokratin, som under allt detta »utvecklas» till en alltmer sansad salongssocialdemokrati, går vidare i galanteri och låter alla »dåraktiga» afväpningsplaner och världsfredsdrömmar lika väl som den nu gouterade milislögnen fara samt accepterar den stående armén, men sätter en röd klut på nationalflaggan, för att ta afstånd från liberalerna, som ju i verkligheten slå samma blå dunster i de enfaldigas ögon.

Men nej, så får det icke gå! Kompromissens tid är slut. Uppkomlingsbegäret inom partiet måste stäfjas. Ärlighet och öfvertygelse besjäla alla i striden för vårt stora framtidsmål.

Optimized by Optimole