Marxismen är ett omätligt sofistikerat, nyanserat och djupt ämne, fullt av otroliga insikter, men samtidigt kan det sammanfattas mycket enkelt: samhällsstrukturen bör inte byggas för att tillgodose privat strävan efter profit utan för att verka till allas bästa. Därför röstar jag rödare rött!
Beror det på din politiska affiliering, på att du tillhör de 3,25% rikaste eller på att du är ignorant, att du diskvalificerar kommunismen? Eller är det så att du helt enkelt inte orkar förklara ordets innebörd för alla som förknippar det med auktoritära centralistiska socialistregimer? Isåfall – ge inte upp!
Vad innebär kommunism? Det är ett klasslöst samhälle där staten avskaffats och ersatts med autonoma men samverkande kommuner som äger och förvaltar de gemensamma produktionsmedlen (i den syndikalistiska varianten förvaltas dessa istället av dem som arbetar i produktionen). Ekonomisk demokrati råder och alla bidrar efter förmåga i proportion till produktionsbehovet och får efter behov i proportion till tillgången. Allt är fullständigt jämställt och jämlikt och utanförskap finns inte.
Kommunism har hittills aldrig införts eftersom modellen kräver att alla länder inför kommunismen samtidigt. Vägen till kommunismen är socialism och det är socialism med varierande grad av centralism som funnits i t.ex. det forna östblocket.
Kommunism som ideologi är baserad på en idealiserad människosyn, som utgör grunden för visionen om den mognare människan och det mognare samhället. Att kommunism är närmast hopplöst att realisera i vår samtid torde vara uppenbart, kanske är det även naivt att försöka — men… att inte ens försöka är att kapitulera inför ståndpunkten att människorna är och förblir brutala vildar, om än i snyggare kläder. I takt med vetenskapliga framsteg utvecklas dessutom både socialismen och den konceptuella kommunismen.
Steget till att hävda att kommunism (n.b. som aldrig har införts) eller för den delen socialism (vägen till kommunism) ligger till grund för storskaligt dödande är oöverstigligt stort (istället utgör socialismen grunden för välfärden). McCarthyism (i en liberalkonservativ kontext) brukar man benämna spridandet av desinformation om kommunism och förföljelse av kommunister.
PS. Låt mig föreslå att de som inte är bekanta med dagens idéer om kommunism läser:
Comrades! I feel that 2021 is the year when, instead of devoting energy to criticizing our opponents, we should make every effort to tell everyone about our political line.
When our personal views deviate significantly from the party’s, it would be dishonest not to make reservations and explain both the party’s and our own opinion.
The development of the party program is a democratic process and opinion formation within the framework of the party’s values is an important part of its constant adaptation to prevailing circumstances. The technology of today offers e.g. completely different conditions today than did just a few years ago and the development since 1848 has naturally been enormous.
The Swedish Left Wing Party is a socialist, feminist and anti-racist party on ecological grounds. We are part of the labor movement, the women’s movement, the anti-racist movement and the environmental movement, internationally and in Sweden. The party’s policies and activities are determined by our goal: to realize a society based on democracy, equality and solidarity, a society free from class, gender and racist oppression, a just and ecologically sustainable society where we build our own future in freedom and cooperation .
In order to change society, we must understand how it works. Theory and practice presuppose each other. For the Left Wing Party, Marxist and feminist theories are important political tools that must be used critically and experimentally, adapted to today’s conditions.
My personal opinion is that we must end the fruitless discussions about hair-splitting that have divided the labor movement on several occasions throughout history. From the first seed was sown in 1881 until today, the divisions have not been based on disagreement about the goal: economic democracy, but have been partly about the way there and partly the degree and character of authority.
When Hjalmar Branting, who represented a reformist agenda, agreed with the monarch and representatives of the capitalist class in 1917 to slow down development, this led to the progressive phalanx of the Social Democrats breaking out and forming what is today the Left Wing Party. In 1967, the progressives were divided into a series of divisions into what came to be known as the letter left. This has been of no use to anyone other than the monarch, the capital-owning class and its favorable pultrons.
I believe that we should as soon as possible form a cooperation body for at least F!, V, RS, SKP and K.
NOTA BENE: After the dissolution of the Paris Commune in 1871, the labor movement was divided into two parts: the syndicalist-anarchist and the socialist. I am convinced that when world socialism is achieved, this split will be reversed.
Tolka inte detta som förespråkande av Stalinismen. Som libertin anarkist-Marxist anser jag densamma vara reformistisk och byråkratisk, samt fruktansvärt auktoritär. Min avsikt är enbart att påvisa hur förljugen den bild vi serveras i västmedia är.
Josef Vissarionovich Dzjugasjvili, sedemera Stalin, känd som ”Soso” och ”Koba”, föddes den 18 december 1878 och var bolsjevikpartiets generalsekreterare 1922–1953, Sovjetunionens vozjd 1929-1953, samt premiärminister 1941–1953.
Den demonologi som beskriver hans eftermäle är naturligtvis en starkt överdriven karikatyr av såväl Soso — människan bakom Stalin, som hans gärning. För att förstå vad som verkligen hände måste vi lära känna både kontexten och de inblandade personerna. Efter Sovjetunionens fall öppnades arkiven och forskare från hela världen har kunnat ta del av brev, protokoll, dagböcker och rapporter som hemlighållits sedan 1953. Jag har läst några av de verk om Stalin som författats av dessa forskare och här följer mina anteckningar.
Soso var en hyperintelligent, begåvad politiker — en nervig intellektuell arbetsnarkoman, som närmast maniskt slukade skönlitteratur, poesi och historieböcker. Han led av kronisk tonsillit, psoriasis och svår reumatisk värk orsakad av de bistert kalla förvisningsåren i Sibirien. Han var en pratsam och sällskaplig, men samtidigt blyg, tafatt, ensam och olycklig människa, som gärna avskärmade och isolerade sig för att umgås med sina funderingar — ofta teoretiska hårklyverier. Hans humor var mörk och bistert ironisk. Han kunde sjunga, älskade trädgårdsodling, samt var en kärleksfull far och make.
Han motsatte sig den personkult som propagandan gett upphov till och om sig själv sa han ”Jag är inte Stalin. Stalin är Sovjetmakten. Stalin är den som finns i tidningarna och på porträtten, inte jag!”
Partiledningen och dess stab bodde allihop inträngda bakom Kremls murar och disponerade små lägenheter inrymda i det som en gång varit palats för tsaren och hans närmaste frälse. I den lägenhet som Soso och hans fru Nadja disponerade sov de sällan i samma rum. Soso, som arbetade sent på kvällarna och steg upp klockan fem om morgnarna för att fortsätta sitt flit, sov på en enkel brits i en skrubb innanför det arbetsrum han låtit inreda i lägenheten.
Efter en fest i november 1932 tog Nadja, uppfylld av obefogad svartsjuka, sitt liv genom att skjuta sig i huvudet med en .22 Mauserpistol. När Soso, framåt småtimmarna dagen efter festen, kom hem gick han direkt till sin skrubb och la sig. Nadja hittades morgonen därefter av en stabsmedlem. Ingen vågade väcka Soso för att berätta vad som hänt och det dröjde tills på eftermiddagen innan han blev tillkännagiven. Händelsen blev en vändpunkt i Sosos liv. Han sörjde otröstligt sin hädangångna hustru och misstänkte att någon kamrat, som varit på festen, tagit henne av daga, samt fruktade att han själv stod näst i tur. En utredning ledd av den extraordinära kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage inleddes omedelbart. Det inträffade skulle visa sig förändra allt: Förkrossad av sorg förvandlades Soso till en svårt sargad, suicidal, ofta oförsonlig och nästintill paranoid man — blott en spillra av sitt forna jag.
För att döva sin smärta arbetade han ännu hårdare och begick, av ren utmattning i kombination med självpåtagen isolering, misstag i planeringen av jordbrukens produktion som skulle leda till att nästan 4 miljoner människor dog av svält — något som i resten av hans liv gav honom grava skuldkänslor.
Chrusjtjov, vars far rättmätigt fängslats av Stalin för förräderi, skulle i hämndlystnad efter Stalins död förvanska beskrivningen av svältkatastrofen och påstå att den med berått mod orsakats i syfte att utrota Ukrainas bönder. Dessa falska, svartmålande rykten togs naturligtvis tacksamt emot i västvärlden. I kapitalistiska länder svalt nämligen, under perioden 1870-1970, ca 1 miljon människor ihjäl per år, så vad passade väl inte bättre än att påstå att det var minst lika illa i socialistiska länder. Sanningen, att det totala antalet svältdöda i socialistiska länder under perioden 1918-1978 var knappt 5 miljoner, medan antalet i kapitalistiska system var 60 miljoner, uppmärksammades inte i västmedia (t.ex. var Winston Churchill, som hatade indier och tyckte att de förökade sig som kaniner, genom att vägra hjälpsändningar till Bengalen 1943 direkt ansvarig för 4 miljoner svältdöda, och västs handelsembargo mot Nigeria 1967-1970 ledde till att 2 miljoner barn svalt till döds).
The 1959 revolution represented Cuba’s achievement of national sovereignty; the launching of a project of social justice and equity; and the beginning of transformations in the nation and its culture, the most profound and radical in their history.
An event of such magnitude could not but completely change policies regarding gender and sexualities. This has been a process of complex cultural metamorphosis, leading to confrontations and dialogue between generations, cultural patterns, classes and social strata, in which women have been protagonists and promoters.
In this scenario of broad popular participation, the first actions were taken to implement political, economic and social changes that modified the role of men and women in society and within the family, in the relationships of couples, in sexualities, in intergenerational relations.
Between 1959 and 1961, the young Revolutionary state approved significant laws that responded to longstanding aspirations frustrated by the politicking of traditional parties, their corruption and servility to the powerful nation to the North. Outstanding among these was the Fundamental Law of the Republic of Cuba, approved on February 7, 1959, which established equal salaries for men and women.
On August 23, 1960, the Federation of Cuban Women (FMC) was officially established as an organized mass movement of women in civil society. Since then, women implemented our own project of empowerment as subjects by law, with a profound impact on all of society, politics and culture.
At the same time, different initiatives of broad citizen participation emerged, such as popular mobilizations in defense of terrorist aggressions organized by the government of the United States of America; women came to their homes dressed as militia members and their image in this new social role became everyday.
The broad incorporation of women into the workplace and a wide range of public events had a great impact on sexuality (Núñez, 2001). The new social condition of women contributed to changing the prevailing reproductive pattern from six children per woman to less than one son or daughter per woman (Alfonso, 2006), although the latest National Fertility Survey reports that the reproductive ideal for women is 2.13 and for men 2.31 (ONEI, 2009).
As a result of joint work by the FMC and the new National Public Health System, the National Family Planning Program was established in 1964 and in 1965 the voluntary termination of pregnancy was institutionalized as a free service, performed by professionals in public health institutions.
This was done with the goal of reducing maternal mortality and promoting and guaranteeing women’s right to make their own decisions about their bodies.
These decisions, along with other national program, contributed to a decrease in maternal mortality, which in 1959 was 120 per 100,000 live births, and by 1966 had been reduced to 60. Rigorous monitoring of this indicator to reduce its predictable causes is an ongoing task and one of the most important components of the Ministry’s Mother and Child Program, reporting a rate of 36 deaths per 100,000 live births in 2019.
In accordance its own mechanisms of participation, in 1972, the FMC established a multidisciplinary, inter-sectoral working group to manage and develop a National Sex Education Program.
The goal of this initiative was to respond to one of the proposals expressed by women in our annual plenary sessions: to prepare themselves in sex education in order to better guide their daughters and sons, and thus avoid the uncertainty they suffered. The National Sex Education Working Group was created with this premise.
The importance of sex education was acknowledged at the Second Congress of the FMC in 1974 and at the First Congress of the Communist Party of Cuba in 1975. Since then, sexuality education has been expressed in state policy, with families and schools recognized as the institutions with the greatest responsibility in the matter.
The policies of the 1960s were expressed in new laws during the 1970s, most notably the Family Code adopted in 1975 as a result of a broad process of popular consultation. Considered the most advanced for its time in the entire continent, it recognized the right of men and women to full sexuality and to share the same domestic and educational responsibilities.
As a result of the policy developed during the 1970s, Cuba was the first country to sign, and the second to ratify, government commitment to the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW, 1979).
Cuban culture has a strong patriarchal Hispanic-African heritage, with a long homophobic tradition, a model of domination imposed by the Spanish colonial system and its official religion, along with a worldwide scientific approach that stigmatized homosexuality.
When the Revolution triumphed, medical, psychological, social and legal sciences around the world took positions against homosexuality, and considered it an example of illness, insanity, moral decadence and deviation from social norms.
Unfortunately, the permanence of institutionalized homophobia in the first decades of the Revolution has not been analyzed in all its complexity. This situation is exploited by those who only see it as an opportunity to profit from the well-funded market of attacks on Cuba. Given this reality, it is essential that our institutions critically analyze practices that are inconsistent with the humanist spirit of the revolutionary process.
David Carter (2004), in his book Stonewall, on the protests that ignited the gay revolution, wrote, in 1961, that laws criminalizing homosexuality in the United States were tougher than those in Cuba, Russia or East Germany, countries customarily criticized by the U.S. government for their “despotic methods” (Carter D., p.16).
Understanding the current situation of lesbian, gay, bisexual, trans and intersex (LGBTI+) persons in Cuba, and the need to address attention to their needs as a question of policy, demands that we understand the historical evolution of the issue within the Cuban Revolution’s social agenda.
The National Working Group on Sex Education (Gntes, 1972), led by the FMC, became the National Center for Sex Education (Cenesex) in 1988, and since then has been subordinated to the Ministry of Public Health (Minsap).
Cenesex’s mission is to contribute to the development of comprehensive education on sexuality, sexual health, recognition and guarantee of the sexual rights of the entire population. Toward this end, the Center develops educational and communication strategies that include different national public welfare campaigns.
The initiative to celebrate the International Day against Homophobia and Transphobia, beginning May 17, 2007, has had significant impact on the mobilization of the Cuban population’s social conscience.
We welcomed the proposal by the French-Caribbean professor, Louis-Georges Tin, to place the celebration on the date of the World Health Organization’s decision to formally de-pathologize homosexuality, leaving behind unscientific points of view that contributed to stigma and discrimination. This occurred on May 17, 1990.
Since 2008, we have dedicated the entire month of May to developing educational and communication activities that promote respect for free sexual orientation and gender identities, as an exercise in justice and social equity, under the name of Cuban Days against Homophobia and Transphobia.
These days are coordinated by CENESEX, through Minsap, along with other state institutions, the government and the indispensable support of the Party at all levels. Campaigns have been focused on the family, school, work and, more recently, recognition of all rights for all people, without discrimination due to their sexual orientation or gender identity.
The Cuban Days against Homophobia and Transphobia have undoubtedly had an impact on the vision of the country approved by the 7th Congress of the Communist Party of Cuba (2016) and the National Assembly of People’s Power (2017) after a rigorous process of popular consultation.
The Conceptualization of the Cuban Economic and Social Model of Socialist Development, and the National Plan of Economic and Social Development through 2030, expressly mention the need to confront all forms of discrimination, including that motivated by sexual orientation or gender identity.
In total harmony with these decisions, since 2019, our Constitution textually recognizes sexual and reproductive rights, prohibits discrimination against persons with non-homonormative sexualities, protects family diversity and clearly regulates marriage as a legal institution accessible to all persons without discrimination of any kind.
Of course, we still have a long way to go. That is why we educate for love and respectful coexistence, not for the perpetuation of relationships of domination or violence. We educate in the humanist and democratic principles that are inspired by the emancipatory paradigm of socialism, in freedom as a complex individual and collective responsibility. We will continue working until all justice is achieved.
After an article in Portuguese by Ellen Monielle 2020-05-07
”The fight against desertification is a fight against imperialism. Imperialism is the incendiary of our forests and savannahs.” – Thomas Sankara
Thomas Sankara was the central leader of the popular and democratic revolution in the country Burkina Faso in West Africa from 1983 to 1987. In the early 1980s, Alto Volta — as the country was known until Sankara changed its name in 1984 — , a former French colony, faced a severe fiscal crisis, along with a political crisis. In this context, Sankara, defender of anti-imperialism and anti-colonialism, emerged as a spokesman for all African peoples who fought for better living conditions and against neocolonial oppression. Moreover, it recognized the link between capitalist mode of production and consumption and environmental degradation. Taking into account the context of the time, Thomas Sankara was the first African president to perceive and recognize the protection of the environment as an emergency synonym, engaging in three main fights: against forest fires; against the wandering of cattle; and, finally, against the illegal cutting of firewood. And so, when he took power in 1983, at the age of only 33, Sankara placed water, trees and life as fundamental and sacred elements in all the actions of the National Council of the Revolution (CNR), a congregation that led Burkina Faso. In addition, he created the committees for the Defense Of The Revolution (CDRs), formed by civil groups responsible for spreading the ideals of the revolution throughout the country’s villages. In this sense, it is the beginning of a revolutionary experience fueled by the desire for independence and the fight against imperialism.
In Sankara’s view, it was unacceptable to associate the African continent as an appendix of Western history. In this way, he vigorously defended in his speech the African search for greater self-sufficiency, reporting that it was time to “produce in Africa, transform in Africa and consume in Africa”. For this, in an arid country like Burkina Faso, being self-sufficient, in line with Sankara himself, meant the need to be environmentally sustainable.
“Imperialism is a system of exploitation that occurs not only in the brutal form of those who come with weapons to conquer territory. Imperialism often occurs in more subtle forms, such as a loan, food aid, blackmail. We are fighting against this system that allows a handful of men on Earth to rule all of humanity.” – Thomas Sankara
Therefore, Thomas Sankara made the protection and reforestation of Trees his priority and at events such as weddings, baptisms and visits of important personalities, it was celebrated with a planting ceremony. In addition to that the planting of trees should also be applied during international political summits or in the presentation of credibility letters to ambassadors. In this perspective, ten million trees were planted under Burkina Faso in just fifteen months as part of a popular development program aimed at combating desertification. In the villages and valleys of the rivers, families were to plant a hundred trees a year in a vast operation called “popular harvest of Forest Seeds”, in order to supply the 7,000 nurseries. In the national effort to reduce the consumption of firewood and to greet the New Year of 1986, all the children and students of the capital of Burkina Faso, Ouagadugu, built more than 3,500 improved stoves with their own hands, offering them to the mothers of the city. Thus, the cutting and sale of firewood were completely reorganized and strictly regulated. And as for the fires, all the criminal acts of burning were subject to trial and sanction by the people’s Courts of conciliation in the villages, and still, it is worth noting that the requirement to plant a certain number of trees was one of the sanctions issued by these courts. In addition to this, it is necessary to recognize its commitment to family farming and food sovereignty.
Sankara yearned for food self-sufficiency and questioned: “Where is imperialism? Look at your dishes when you eat. Rice and imported corn; that’s imperialism. To avoid this, let’s try to eat what we control.”
It therefore embraced agrarian reform to support small rural producers and cereal production, which before 1983 was close to 1.1 billion tonnes, rose to 1.6 billion tonnes in 1987. According to Jean Ziegler, former UN Special Rapporteur on the right to food, “Thomas Sankara overcame hunger. It made Burkina Faso self-sufficient in four years.”
Finally, Sankara illustrated how society’s resources are required to improve the lives of the majority, rather than benefit the enrichment of the minority. His example threatened the power of the presidents of the region and, more generally, the French presence in Africa, thus leading to his murder. Soon, Thomas Sankara awakened the African population to an anti-imperialist message and restoration of national honor, mainly through its environmental protection policies, after two decades of disillusionment and post-independence neocolonialism.
REFERENCES
B., Amber. Thomas Sankara: Imperialism is the Arsonist of our Forests and Savannas. 2018: https://anti-imperialism.org/2018/02/26/thomas-sankara-imperialism-is-the-arsonist-of-our-forests-and-savannas/.
DEMBÉLÉ, Demba Moussa. Thomas Sankara: an endogenous approach to development. Pambazuka News 651, 2013: https://www.thomassankara.net/thomas-sankara-an-endogenous-approach-to-development/?lang=en.
JAFFRÉ, Bruno. Thomas Sankara, precursos de lutas de hoje. 2013: http://www.thomassankara.net/thomas-sankara-precursos-de-lutas-de-hoje/.
LEPIDI, Pierre. Thomas Sankara, l’immortel. 2019: https://www.lemonde.fr/afrique/article/2019/12/31/thomas-sankara-l-immortel_6024468_3212.html.
OUDET, Maurice. L’héritage de Sankara sur les questions de l’écologie et de l’environnement. 2012: https://www.pambazuka.org/fr/pan-africanism/lh%C3%A9ritage-de-sankara-sur-les-questions-de-l%C3%A9cologie-et-de-lenvironnement.
RIDDELL, John. Exhuming Thomas Sankara: Anti-Imperialism in Burkina Faso, 1983–87. 2017: https://johnriddell.com/2017/08/18/exhuming-thomas-sankara-anti-imperialism-in-burkina-faso-1983-87/.
SANTOS, Gabriel. Em memória de Thomas Sankara, um revolucionário. 2019: https://esquerdaonline.com.br/2019/10/17/em-memoria-de-thomas-sankara-um-revolucionario/.
Cuban doctors will save lives not enrich themselves.
The following statement is an official message from the Cuban government and the people of Cuba.
The world is facing an emergency far graver than what we have experienced in over a century. This crisis demands international solidarity and cooperation. If we act together, the propagation of Covid-19 will be halted in a faster and more cost-effective manner.
The virus knows no boundaries or ideologies. It does not distinguish the rich from the poor. However, its devastating effects multiply there where people that are most vulnerable and get the lowest incomes live. No country should assume it is big enough, or powerful enough to defend itself, isolating itself and ignoring the efforts and needs of others.
For decades Cuba has accumulated experiences in the development of international health cooperation, as generously acknowledged by the World Health Organization.
In the last few weeks, we have responded without hesitance to cooperation requests from other nations. So far, Cuban brigades of healthcare professionals have been deployed to join in the national efforts of 23 countries against Covid-19, including South Africa. Those Medical Brigades joined others working in 61 countries as part of the historic medical cooperation program that Cuba selflessly offers, as a result of its internationalism and solidarity, which means to share with others what we have, even if it’s scarce.
The Cuban Medical Brigade already in South Africa to assist against Covid-19 is integrated by 217 highly qualified healthcare professionals with a lot of experience. Many of them have previously assisted other countries, including South Africa.
It is the humble contribution of a small nation with very limited resources and affected by a brutal economic blockade imposed for 60 years by the US government. In their obsession to destroy the Cuban Revolution, the Trump Administration and its allies are now also promoting a denigrating campaign against the presence of Cuban doctors in other countries. Top US officials devote their time to issue statements threatening governments that faced with the drama of the pandemic exercise their sovereignty and decide to request Cuba’s assistance.
This smear campaign is immoral in all circumstances. In the midst of a pandemic it is also a crime, because it is seeking to deprive millions of people from their universal human right to healthcare services.
All our Medical Brigades have been sent to other countries by decision of the Cuban government based on official requests, without abandoning high quality care to the Cuban population.All our healthcare professionals are volunteers that decided to help those in need, even at the cost of separating from their families, friends and homes. The ones assisting against the Covid-19 have already attended over 5,500 patients in isolation areas, hospitals and red zones jeopardizing their own health and lives. They will do the same in South Africa.
The Cuban government pays the full salary of all our doctors while they are assisting other countries. The host countries have assumed the transportation, accommodation, food and basic means for the doctors, the minimum necessary in order to contribute to the sustainability of our healthcare services.
Cuban internationalist doctors are not looking for luxuries or big payments as it is usually the case with highly qualified specialists around the world. They are prepared to work even in the most difficult situations, including very complex rural areas, because their only priority is to save every live that can be saved. They are educated on the vision of Che Guevara who said: “The life of a single human being is worth a million times more than all the property of the richest man on earth.”
Our Embassy has received thousands of emotional messages of support and appreciation from all over this beautiful nation. Not a few have even selflessly offered their own homes to accommodate Cuban doctors. We expected nothing else from the noble South African brothers and sisters. On behalf of our doctors, the Cuban people and government, we convey our deep appreciation to the people and government of South Africa for the warm welcomed granted to our Medical Brigade.
With their altruism and heroism our health professionals destroy the denigrating campaigns and the manipulation of public opinion. We are very proud of our internationalist doctors, our “Army of the White Coats”, who today are assisting other countries, including South Africa, in the fight against the coronavirus. This is International Solidarity in Action!
Cuban Center for Genetic Engineering and Biotechnology (CIGB)
CIGB also developed a clinical study of a vaccine capable of stimulating innate immunity, which is a defense system that protects against certain diseases.
Cuban scientific authorities confirmed this week that the use of Interferon to treat COVID-19 patients was indeed effective.
Eulogio Pimentel Vázquez, President of CIGB, affirmed that the Interferon application complies with Cuban Health Ministry (Minsap) protocols. Pimentel stated that it is part of a patients’ treatment but not for those in severe and critical conditions.
“Cuban health system strength, and its close links with the biotechnology and pharmaceutical industry, in our social system, whose priority is the health of the people, makes it possible for it to reach all Cubans who need it,” Pimentel said.
Minsap’s statistics revealed 93.4% of COVID-19 positive patients were treated with Interferon Alfa B. After receiving the protein, only 5.5% entered in a severe or delicate disease stage. Also, Minsap reported a 2.7% lethality toll due to the virus but only 0.9% for those who were treated with Interferon. The data were collected and processed on April 14th.
“On the International Day of Immunology, our recognition to the Cuban specialists of this science. The contribution of Cuban immunology will be decisive in the fight against COVID-19 and in the success of this battle for life.”
These stats reveal Interferon accuracy facing COVID-19. Worldwide, about 20% of positive patients reached a severe state, while the fatality rate was over 6%.
CIGB’s president commented on interferon international appliance. Pimentel referred to pre-clinical and clinical evidence in the Wuhan case research on infected health workers. As the analysis revealed, 2,944 received the drug, and 3,387 did not. Approximately 50% percent of those not treated contracted the disease, while there was none among those who benefited from the drug.
“The data shows that the protocol in our country is effective, and interferon plays a role in the results,” Pimentel concluded.
CIGB also developed a clinical study of a vaccine capable of stimulating innate immunity, which is a defense system that protects against certain diseases.
The scientific institution has international prestige based on the effectiveness of its products, such as Heberprot P for diabetic patients. Currently, more than 80 countries requested Interferon from Cuba.
This article is republished from Cuba Inside the World where it first appeared April 29 2020.
Riktig kommunism har inte funnits sedan jägarstenåldern. Nu är det dags att definiera framtidens kommunism.
Alla regeringar och alla företag gör hela tiden sitt bästa för att påverka allmänheten. Genom propaganda, reklam och vinklade nyheter.
Alla framhåller sina fienders dåliga sidor och sina egna goda sidor. Ibland sker ren nyhetsförfalskning. Några klassiska exempel är Adolf Hitlers ursäkt för att anfalla Polen och Lyndon B Johnsons ursäkt att anfalla Vietnam — båda två baserade på att de länder de anföll skulle ha attackerat dem först. Samma sak sker dagligen, om än med mindre uppenbar agenda.
Indoktrineringen börjar redan i förskolan. Vi blir matade med att vårt system är det bästa och att den lokala kulturen är mer rättvis, mer etiskt fulländad och mer förlåtande än andra kulturer. Syftet är att motverka förändringar och få invånarna att känna sig tacksamma över att få ha ett så bra ledarskap och att få bo på en så fin plats.
Samtidigt som vi hela tiden matas med systemstödjande propaganda och får lära oss att veta vår plats i samhället, att veta hut och bli vid våra läster, matas vi med kritik mot andra system och andra kulturer. Dessutom infogas information som underblåser spänningar mellan samhällsgrupper. Sålänge vi inte kan enas kan eliten fortsätta att söndra och härska.
I slutet av 1960-talet var ett globalt uppvaknande på väg. Hippierörelsen växte sig för vart år starkare och systemkritiken blev alltmer högljudd. Med massiv propaganda lyckades eliten kväsa uppvaknandet och sedan mitten av 1970-talet har den reaktionära rörelsen lyckats frånta folket initiativet till progressiv förändring. Istället för att att fortsätta att minska klyftorna har eliten befäst sin makt och ytterligare ökar gapet mellan det vanliga folket och oligarkerna.
Människans materiella välstånd har dramatiskt ökat, så allt var inte bättre förr, men folkets inflytande har minskat med tiden. I grova drag: Under jägarstenåldern rådde en kommunistisk ordning där alla tvingades ta hand om varandra för att stammen skulle överleva; från jordbrukarstenålder till järnålder rådde syndikalismen där sockenstämmor och ting utgjorde beslutande och dömande organ; från medeltiden till upplysningstiden utvecklades staten och feodalismen; den moderna tiden inleddes i och med industrialiseringen på slutet av 1700-talet och efter franska revolutionen har en liberalkapitalistisk ordning varit tongivande. Med tiden har alltså större och större del av befolkningen förlorat i termer av både solidaritet och inflytande.
Vi kan konstatera att de försök som under 1900-talet gjordes att med planekonomisk socialism återinföra kommunismen varit katastrofala. I land efter land har vi sett att individens kreativa frihet tillintetgjorts av despotiska system. Detta är inte något vi vill se igen. Samtidigt har dessa system utgjort en välbehövlig motvikt till ohämmad marknadsekonomi. Efter Sovjetunionens fall har vi upplevt effekterna av ohämmad kapitalism.
Nu måste något göras. De bästa aspekterna av liberalism, socialism och syndikalism måste utgöra grunden för framtidens kommunism.
Konkreta förslag:
• Privat marknadsekonomi för små och medelstora företag.
• Statlig planekonomi för banker, infrastruktur, skola, vård, omsorg och medborgarlön.
• Förbjud korporativismen. Företag skall inte kunna köpa eller äga varandra. När ett företag når förvaltningsfasen och har över 200 anställda eller når ett resultat på över 500 miljoner bör det köpas av staten och förvaltas av de anställda.
• Flerfamiljshus skall ägas och förvaltas av de boende. Lägenheter skall inte säljas på en öppen marknad utan distribueras via kösystem. Insatsen skall kunna lånas till mot ränta motsvarande inflationen. Fastighetens och lägenhetens skick skall avgöra instansens storlek.
• Förmögenhetstak: ingen skall kunna äga mer än 500 miljoner. Arvs- och förmögenhetsskatt bör införas på belopp överstigande 50 miljoner.
• Kapitalmoms: en skatt på 1% på börstransaktioner bör införas.
• Moms: slopa momsen på livsmedel. Bibehåll övrig moms.
• Inkomsttak: den samlade inkomsten av tjänst och kapital skall inte kunna överstiga 10 miljoner.
• Basinkomst: inför beskattningsbar basinkomst om 20000 per månad för alla över 18 år. Avskaffa bidragssystemet.
• Vård och omsorg: gratis sjukvård, gratis tandvård, gratis barn- och äldreomsorg, gratis handikapphjälp, gratis mentalvård.
• Kommunal skatt: 20% för alla, både på inkomst av tjänst och inkomst av kapital.
• Statlig skatt: progressiv på både inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Höj gränsen för statlig skatt till 12 basbelopp och slopa marginalskattegränsen på 50%. När den sammanlagda inkomsten når 10 miljoner skall marginalskatten nå 100%.
• Specialskatter: slopa alla specialskatter (grifteskatt, TV-skatt et c) förutom energiskatter.
• Polis: öka kvaliteten, inte kvantiteten. En särskild myndighet för övervakning av polismyndigheten behöver inrättas.
• Militär: skrota krigsmakten och bygg om militär utrustning och militärfordon till arbetsredskap och räddningsfordon.
• Kriminalvård: anpassa kriminalvården så att omskolning står i fokus. För livstidsdömda bör inrättas arbete så att vistelsen blir självfinansierad.
• Internationellt engagemang: låt Olof Palme och Fidel Castro vara ledstjärnor för vårt multilaterala politiska engagemang. Vi skall göra det som gynnar suveränitet och mänsklighetens rättigheter, inte det som gynnar diplomatiska förbindelser.
• Internationell solidaritet: vi skall driva internationell fördelningspolitik, inte villkorad allmosepolitik. Att dela med oss av vårt välstånd är en plikt, inte ett hjälpsamt frivilligt åtagande. Altruism, inte nationalegoism.
• Reformerat rättsväsen: både lagstiftning och tillämpning behöver revideras. Myndighetsbeslut rörande privatpersoner måste kunna överklagas till en folktribunal bestående av folkvalda utsedda av folket i allmänna val. Samma tribunal skall äga mandat att ansvarsbefria myndighetspersoner vid civil olydnad (t.ex. skall en polis som vägrat utföra en oetisk order kunna frias av tribunalen).
• Alkohol, tobak och droger: inför ransonering av alkohol, legalisera cannabis, förbjud tobak och nikotin. Skärp restriktionerna kring narkotikaklassade läkemedel, speciellt psykofarmaka.
• Arbeta långsiktigt för avskaffandet av nationsgränserna.
Pretoria, den 26. april 2020 [Prensa Latina]: Kubas 24:e specialiserade medicinska brigad, Henry Reeves internationella kontingent, kommer imorgon, söndag, på begäran av den sydafrikanska regeringen. Cirka 216 specialister kommer att anlända till Sydafrika kl 23:59, lokal tid, för att ansluta sig till den medicinska brigad om 200 specialister som redan är på plats och ytterligare förstärka bekämpningen av Covid-19-pandemin.
Dr. Reynaldo Denis de Armas, chef för den kubanska medicinska brigaden i Sydafrika, förklarade för Prensa Latina, att Henry Reeves medicinska brigad[1], efter att ha observerat en 14-dagars karantän, enligt överenskommelse med sydafrikanska myndigheter, kommer att distribueras över de nio provinserna i landet.
Enligt senaste officiella information från det sydafrikanska hälsoministeriet, är de registrerade fallen av Covid-19 hittills 4.361, medan antalet döda uppgår till 86.
Den kubanska ambassaden i Sydafrika uppgav att hälsobrigaden bland annat består av familjeläkare, epidemiologer och biostatiker, samt ingenjörer inom hälsoteknik och bioteknik, samt andra experter noggrant utvalda för att garantera stor erfarenhet och kunskap att planera, genomföra och hantera klinisk vård, samt att ansvarsfullt adressera folkhälsan.
[1]. ”Henry Reeve International Medical Brigade against Disasters and Serious Epidemics” bildades år 2005 av den kubanska revolutionens legendariske kommendör Fidel Castro
av Benítez Verson, Kubas ambassadör i Sydafrika, Eswatini och Lesotho
Världen står inför ett aldrig tidigare skådat prov, en hälsovårdsutmaning som är större än vad vi upplevt på över ett sekel.
Vår mänskliga familj är stressad, och den sociala strukturen rivs upp av Covid-19. Miljontals människor lider, är sjuka och rädda. Hela länder och städer är inlåsta. Gränserna stängs.
Samhällen är i oro. En global ekonomisk lågkonjunktur av rekordstora dimensioner är i nära antågande. Det finns ingen enkel väg ut ur denna svåra situation, men vi är inte hjälplösa. Om vi bortser från politiska och ideologiska skillnader och agerar snabbt och kollektivt kan vi begränsa effekterna av coronaviruset.
Det rör sig om är en humanitär kris som kräver solidaritet, samarbete och multilateralt samordnade åtgärder. Länder måste i förening och samordnat undertrycka smittoöverföringen och avsluta pandemin. Alla liv som kan räddas måste räddas. Vidare måste vi fortfarande konfrontera de förödande och bestående ekonomiska effekterna av pandemin.
I vår sammanlänkade värld är vi bara lika starka som den svagaste länken. De med goda hälsovårdsresurser bör stödja länder med färre resurser och speciellt de länder som står inför den mest komplexa situationen.
Kuba genomför ett omfattande nationellt program för att kontrollera infektionen. Social sammanhållning och solidaritet har varit av avgörande betydelse. Vi har en primär sjukvårdsinfrastruktur som säkerställer effektiv epidemiologisk kontroll. En del av vår vetenskapliga utveckling har specialiserat sig på smittsamma sjukdomar, och vi har en läkemedelsindustri med hög teknologisk nivå.
Trots vår svåra ekonomiska situation kommer Kuba att fortsätta skicka medicinska brigader till de länder som efterfrågar hjälp att bekämpa Covid-19.
Baserat på erfarenheten i Kina av behandlingen av coronaviruset med medicin skapad av Kuba, har vi fått många förfrågningar som vi så långt som möjligt försöker uppfylla.
Vi motiveras av den djupt humanistiska karaktären av den kubanska revolutionen, baserad på principen att dela vad vi har, även om det är knappt.
Medan världen behöver mer samarbete och solidaritet, intensifierar den amerikanska regeringen blockaden och aggressionen mot Kuba och andra länder.
Den ensidiga, 60 år långa, blockaden mot Kuba är kriminell, oetisk, omoralisk och olaglig, oavsett om det finns en pandemi eller inte.
Covid-19 har än tydligare avslöjat de mordiska begränsningar som blockaden påför vårt folk. Att upprätthålla och intensifiera sanktionerna mitt i en global pandemi som ett instrument för att skapa lidande hos våra människor, gör dem ännu grymare och demonstrerar imperialismens omänskliga karaktär.
Blockaden utgör ett grundläggande hinder för Kuba att skaffa mediciner, utrustning och material som krävs för att bemöta pandemin. Den påverkar vår förmåga att tillhandahålla och ta emot internationellt stöd och att agera fullt ut på nödsituationer.
Utan blockaden skulle Kuba kunna göra mycket mer till stöd för andra länder. De fruktansvärda konsekvenserna av blockaden kommer att bli än större för oss i ett sammanhang där vår ekonomi kommer att påverkas kraftigt på grund av förlamning av turismen och minskning av produktion, utländska investeringar och handel över hela världen.
Vidare, när erkännande av Kubas solidaritet med andra nationer sprids som en löpeld i världen, insisterar Washington på en nedsättande kampanj mot närvaron av kubanska läkare i andra länder och deras ädla arbete. De går till och med så långt som att de kräver att regeringar skall avvisa kubansk hjälp i kampen mot coronaviruset. Denna förnedringskampanj från Trump-administrationen är under alla omständigheter djupt oetisk, men i det nuvarande sammanhanget, när vi alla bör sträva efter att främja stöd till behövande, är det särskilt stötande för Kuba och resten av världen.
Som om inte allt ovan räckte, bekräftade en ny namngiven topptjänsteman i Pentagon, som nyligen citerades av publikationen Newsweek, att den amerikanska underrättelsegemenskapen hade bevis på narkotikahandel mellan Kuba och Venezuela.
Detta är totalt ogrundat förtal med farliga konsekvenser. Det är inte av en slump att dessa anklagelser lades till Vita husets senaste smutskastningskampanj, där ledarna för den venezolanska regeringen sammankopplas med narkotikahandel. Med hjälp av denna opportunistiska och falska förevändning har den amerikanska regeringen inlett militära operationer som inbegriper trupprörelser och krigsfartyg i närheten av Venezuela.
Dessa åtgärder är ett allvarligt hot mot fred i alla i regionen. Medan världens regeringar samlas mot pandemin, fabricerar Vita huset förtal för att motivera ökande ekonomiska belägringsåtgärder mot Kuba och Venezuela.
På internationell nivå har krav ställts på att den amerikanska regeringen upphör med ensidiga sanktioner och aggressioner mot Kuba, Venezuela och andra länder, åtminstone medan epidemin varar.
Men Trump-administrationen fortsätter att bortse från de alarmerande uppmaningarna från det internationella samfundet, inklusive de som gjorts av FN: s generalsekreterare, FN: s högkommissionär för mänskliga rättigheter, FN: s särskilda rapportör för livsmedel, Världskyrkans tjänst, det latinamerikanska parlamentet, liksom från många regeringar, politiska och sociala organisationer och personligheter runt om i världen.
Vi är mycket tacksamma för de viktiga uttalanden i solidaritet med Kuba från ANC, det sydafrikanska kommunistpartiet, Cosatu och många andra organisationer och folk i denna systernation.
Vi behöver och uppskattar verkligen, i det nuvarande sammanhanget, offentligen uttryckt stöd. Det kubanska folket kommer aldrig att glömma dem som visar sig vara våra verkliga vänner i så svåra tider.
Kubas svar på blockaden och aggressioner kommer att fortsätta att vara att så mycket som möjligt stödja de som behöver vår hjälp.
Kuba skulle inte tveka en sekund för att skicka medicinsk hjälp till New York eller någon annan amerikansk stad, om så begärs. »Vi är stolta över de tiotusentals kubanska hälso- och sjukvårdspersonal, vår ”Army of the White Coats”, som idag är i mer än 60 länder som hjälper till i kampen mot denna pandemi och förbättrar många hälsor.»
Trots alla svårigheter kan och kommer inte Kubas internationella solidaritet att blockeras.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍