Världen

Vem är den ryske kuppmakaren Yevgeny V. Prigozhin?

Legosoldatledaren Prigozhin, en affärsman som är känd som hänsynslös, skamlös och laglös, är nu inblandad i ett väpnat uppror mot den ryska militären. Detta kan sägas vara en betydande vändning för Prigozhin, som först förra hösten erkände att han hade grundat den paramilitära Wagnergruppen (Mikhail Metzel/TASS, via Screenshot NYT).

I januari skrev The New York Times att det verkar som om Rysslands president Vladimir Putin till slut har insett att kriget i Ukraina har skapat en farlig konkurrent till hans makt: Yevgeny Prigozhin, grundaren av den privata milisen Wagner-gruppen, vars trupper strider sida vid sida med den ryska armén. Vid den tidpunkten hade Prigozhin hamnat i konflikt med militärens generalstab.

The New York Times beskrev Prigozjin som den mest sannolika favoriten till att efterträda Putin och menade att Prigozjin inom en snar framtid kan komma att utmana presidenten och att Putin kanske inte längre kan motsätta sig sin tidigare kock.

Samtidigt som Yevgeny V. Prigozhin byggde upp en paramilitär legosoldatstyrka känd som Wagnergruppen, blev han ofantligt rik genom sina lukrativa catering- och byggkontrakt med den ryska regeringen. Han kontrollerar nu en privatarmé som opererar från Ukraina till Centralafrikanska republiken.

Till en början var Prigozhin känd som korvgubben som lyckades bli leverantör av skolluncher till ryska barn över hela landet. Sedan skapade han trollfabriken Internet Research Agency, och han pekades ut i Robert Muellers utredning om inblandning i valet 2016. Slutligen blev Prigozhin känd som grundare av Wagner-gruppen, vars legoknektar stred i Afrika, Syrien och nu Ukraina.

Enbart dessa prestationer garanterade Prigozhin ansvar för Putins mest känsliga uppdrag. Men i år gick Prigozhin upp i en annan liga och överträffade alla Putins andra vänner i maktposition. Dessa inkluderar försvarsminister Sergei Shoigu, sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, VD:n för Rysslands statligt ägda försvarsjätte, Rostec, Sergei Chemezov och Putins närmaste vän, Yury Kovalchuk. Prigozhin gick förbi dem alla och verkar vara den viktigaste aktören i Ryssland. Han är både den mest populära politiska aktören och den som fruktas av ryska höga tjänstemän och affärsmän.

Prigozjins politiska kometkarriär började sommaren 2022, när han började turnera i ryska fängelser och rekrytera fångar till sin privata Wagnerarmé, som erbjuder benådning till dem som strider vid frontlinjerna i Ukraina: sex månaders tjänstgöring och sedan frihet.

För att göra detta var Prigozhin tvungen att ta sig an flera viktiga ryska säkerhetsorgan samtidigt: den federala kriminalvården, en stat inom en stat i Ryssland, F.S.B., inrikesministeriet, riksåklagarämbetet och undersökningskommittén. Alla dessa grupper har en särskild status, de rapporterar endast till president Putin, och ingen vågar argumentera med dem. Men sedan förändrades situationen – en joker dök upp, som kan slå alla ess på samma gång. Om herr Prigozhin kan befria vilken fånge som helst, är hans makt obegränsad.

Nästa tecken på Prigozhins nya status var hans öppna konfrontation med försvarsministeriet och militärens generalstab. Denna konflikt var ett nytt fenomen för det ryska politiska systemet. Tidigare hade vissa av Putins underordnade vanligtvis inte tillåtit sig att offentligt attackera underordnade. Men 2022 förändrades detta. När invasionen började var Putin besatt av kriget. Det är hans enda intresse, hävdar källor. Endast de personer som befinner sig vid frontlinjen har direkt tillgång till Putin och tidigare medlemmar av den inre kretsen som hamnade i bakgrunden blev mindre betydelsefulla.

Prigozhin lyckades skapa en bild av sig själv som den mest effektiva krigaren. Han är inte underställd försvarsministeriet, han ingår inte i systemet med militär byråkrati, och han bestämmer sina egna uppgifter, mål och tidsramar. Enligt källor var Putin nöjd med detta arrangemang. Och han tillät Prigozhin att ohövligt och offentligt kritisera andra generaler. Putin har en låg uppfattning om dem, så han skällde inte ut Wagner-grundaren.

Förra hösten dödades Yevgeny Nuzhin, en före detta rysk fånge som hoppade av till Ukraina efter att ha rekryterats av Wagner-gruppen och hamnade tillbaka i Ryssland efter en fångutväxling, med en slägga. En video av denna massaker dök upp i november och var troligen avsedd som en varning till alla framtida desertörer.

Förvånansvärt nog har detta barbari många fans. Butiker i Ryssland började sälja “Wagner Sledgehammers”, liksom souvenirer och bilklistermärken med Wagner-symboler. Prigozhin, som gjorde ett uttalande där han stödde mordet på Nuzhin, blev något av en folkhjälte.

De mest radikala politikerna och affärsmännen har dragits till Prigozhin. Han har lyckats vinna förtroende hos ledarna för Tjetjenien, Donetsk och Luhansk; Konstantin Malofeev, ägare till den ultrakonservativa kanalen Tsargrad TV och filosofen Aleksandr Dugin, den moderna ryska fascismens ideolog, har hyllat Prigozjin.

Men Prigozhin verkar redan vara en helt oberoende politisk aktör. Han började kämpa mot guvernören i St Petersburg, Alexander Beglov, en mångårig medarbetare till Putin. “Människor som herr Beglov kommer att krossas av vårt samhälle som insekter, förr eller senare”, skrev han nyligen.

I slutet av 2022 var många affärsmän och tjänstemän i Moskva övertygade om att Prigozhin var ett verkligt hot. “Släggan är ett budskap till oss alla”, sa t.ex. en oligark till New York Times korrespondent. Under flera månader förra året ställdes frågor om varför Putin inte skulle sätta Prigozhin på plats, som han gjort med så många andra.

Den 10 januari rapporterade Prigozhin på sitt företags Telegram-kanal att militanta Wagner-styrkor hade intagit den ukrainska staden Soledar. Detta var hans mest kraftfulla propagandaseger och ett övertygande bevis på att Wagner är en av de mest stridsberedda ryska enheterna. Mina källor i Moskva säger att vissa högt uppsatta tjänstemän började diskutera – förmodligen halvt på skämt – om det var rätt tid att svära trohet till Prigozhin innan det var för sent.

Försvarsministeriet hävdade att erövringen av Soledar var deras bedrift, vilket omedelbart förnekades av Prigozhin och många militära korrespondenter. För propagandisterna orsakade en sådan obetydlig seger absolut hänförelse. Här är en av de karakteristiska kommentarerna: “Wagner PMC stormade den ryska staden Soledar och dödade alla invånare. Inte utbytt, utan dödat. Som galna hundar. Därför är Yevgeny Viktorovich Prigozhin en riktig rysk politiker. Han säger vad det goda ryska folket vill höra och gör vad de förväntar sig av sin armé.”

Det var förmodligen i detta ögonblick som Putin insåg att Prigozjin kanske var lite för populär. Så han upphöjde Prigozjins huvudfiender, generalerna Lapin och Valerij Gerasimov, och utsåg general Gerasimov till befälhavare för operationen i Ukraina. Detta är Putins traditionella byråkratiska spel, som har varit effektivt men kanske inte fungerar den här gången.

Efter att Rysslands speciella militära operation inleddes i Ukraina kastade Prigozjins in sina legosoldater i striden, medan deras led svällde med fångrekryter. Under de senaste månaderna har Prigozhin också framträtt som en offentlig maktspelare, som använder sociala medier för att göra hårda ord och brutalitet till sitt personliga varumärke. Samtidigt började han rikta anklagelser mot Rysslands militära ledning och beskyllde den för att inte förse sina styrkor med tillräckligt med ammunition och för att ignorera soldaternas kamp.

I Moskva har han förföljts av öppna frågor och kritik, och analytiker har uttryckt tvivel om att hans rekrytering av fångar och stöd för utomrättsliga avrättningar hade ett brett tilltal.

Men fram till i fredags – när ryska generaler anklagade Prigozhin för att ha genomfört en kupp – hade Putin inte fått reda på Prigozhins anklagelser på nätet, trots att många andra kritiker av kriget fängslats eller bötfällts.

Prigozhin utökade Wagners närvaro i Ukraina efter att Kremls försök att inta huvudstaden Kiev misslyckats under de första dagarna av invasionen i början av förra året. Det “privata militära företaget” var vid den tidpunkten till stor del aktivt i Syrien och Afrika, där det opererade både på uppdrag av den ryska regeringen och för att tjäna Prigozhins egna affärsintressen.

Han var även aktiv på andra håll. I februari 2018 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet genom Internet Research Agency, en trollfabrik som spred osanningar och bedrev informationskrigföring mot USA, till stöd för Donald J. Trumps presidentkampanj.

Trollfabrikören

I december 2016 införde USA sanktioner mot Prigozhin och därefter mot två av hans företag: Concord Management and Consulting och Concord Catering.

Långt innan han åtalades av USA i ett mål som rörde den trollfabrik som stod i spetsen för Rysslands försök att lägga sig i det amerikanska valet 2016, kom Yevgeny V. Prigozhin ut ur fängelset precis när Sovjetunionen höll på att kollapsa och öppnade en korvkiosk.

Snart, har han sagt, samlades rublerna på hög snabbare än hans mamma kunde räkna dem i köket i deras blygsamma lägenhet, och han var inställd på sin osannolika karriär. Han fick det något hånfulla smeknamnet “Putins kock”.

Trots sin blygsamma och problemfyllda ungdom blev Prigozhin en av Rysslands rikaste män och anslöt sig till en charmig krets vars medlemmar ofta delar ett särskilt attribut: deras närhet till president Vladimir V. Putin. Den lilla klubb av lojalister som vinner Putins förtroende får ofta, som Prigozhin, enorma statliga kontrakt. I gengäld förväntas de tillhandahålla andra, mörkare tjänster till Kreml efter behov.

I december 2016 var Prigozhin en av 13 ryssar som åtalades av en federal åtalsjury för inblandning i det amerikanska valet.

Enligt åtalet kontrollerade Prigozhin, 56, den enhet som finansierade trollfabriken, känd som Internet Research Agency, som bedrev “informationskrigföring mot USA” genom att skapa fiktiva personer på sociala medier, sprida osanningar och främja budskap som stödde Donald J. Trump och kritiserade Hillary Clinton. Han har förnekat all inblandning.

“Amerikanerna är mycket lättpåverkade människor; de ser vad de vill se”, citerade den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti Prigozhin på fredagen. “Jag har stor respekt för dem. Jag är inte alls upprörd över att jag hamnade på den här listan. Om de vill se djävulen, låt dem se honom.”

Prigozhins kritiker – inklusive oppositionspolitiker, journalister och aktivister, USA:s finansdepartement och nu den särskilde åklagaren Robert S. Mueller III – menar att han har framstått som Putins oligark för detta och en rad känsliga och ofta osmakliga uppdrag, som att rekrytera kontraktssoldater för att strida i Ukraina och Syrien.

USA införde sanktioner mot Prigozhin i december 2016, följt av hans två största, offentligt erkända företag, Concord Management and Consulting och Concord Catering. Enligt finansdepartementet gav han omfattande stöd till högre tjänstemän i Ryska federationen, bland annat genom att bygga en militärbas nära Ukraina som användes för att placera ut ryska trupper.

Den mest uppmärksammade verksamheten kopplad till Prigozhin är dock trollfarmen som anklagas för att angripa oppositionella i Ryssland och för att försöka förstora och förvärra sociala och politiska motsättningar i väst. Trots att Prigozhin ofta förnekar all inblandning menar hans kritiker att han och andra som han utgör ett sätt för Kreml att bedriva sådan verksamhet på diskret avstånd.

I åtalet som väcktes i USA i december 2016 sades bland annat att Prigozhin under 2015 och 2016 ofta träffade Mikhail I. Bystrov, den högste tjänstemannen i trollfabriken, som drev en desinformationskampanj kallad Project Lakhta som i september 2016 hade en månadsbudget på 1,2 miljoner dollar.

Boris L. Vishnevsky, en oppositionsledamot i stadsfullmäktige i Sankt Petersburg, som har krävt en officiell utredning av Prigozhins hot mot journalister, sade att Kreml stödde projekt som trollfarmen utan att direkt organisera dem.

“Detta görs av någon som får storskaliga statliga kontrakt”, sade han. “Det faktum att han får dessa kontrakt är ett dolt sätt att betala för hans tjänster.”

När trollfabriken bildades 2013 var dess grundläggande uppgift att översvämma sociala medier med artiklar och kommentarer som målade upp Ryssland under Putin som stabilt och bekvämt jämfört med det kaotiska, moraliskt korrupta väst. Trollen förgrenade sig snart till utländska operationer med fokus på ryska motståndare som Ukraina och USA.

Facebook, Twitter och Google har alla identifierat Internet Research Agency som en viktig källa till provokativa inlägg om splittrande amerikanska frågor, inklusive ras, religion, vapenlagar och homosexuellas rättigheter, särskilt under presidentvalet 2016. Facebook fann t.ex. att byrån hade publicerat 80 000 inlägg som nådde mer än 126 miljoner amerikaner.

I november 2016 meddelade Twitter att man hade börjat skicka e-post till mer än 677 000 personer i USA som hade interagerat med konton från byrån under valrörelsen.

Prigozhin sade att han var för upptagen för att bli intervjuad för den här artikeln; i själva verket har han bara gett två längre intervjuer under det senaste decenniet. Han förnekade dock anklagelserna om inblandning i valet 2016 efter en undersökning som nyligen publicerades av den ryska nyhetsmagasinet RBC.

“Varken Concord Company eller andra strukturer som ägs av affärsmannen är på något sätt kopplade till de aktiviteter som syftar till inblandning i det amerikanska valet”, citerade RBC en av Prigozhins representanter.

Dmitri S. Peskov, Putins dåvarande talesman, förnekade också alla kopplingar mellan Kreml och Internet Research Agency.

Vägen till toppen

Prigozhin föddes 1961 i dåvarande Leningrad, numera S:t Petersburg, och var under sin ungdom en lovande längdskidåkare som 1981 dömdes till fängelse för rån och andra brott, enligt en omfattande biografi som sammanställts av Meduza, en undersökande nätpublikation.

När han kom ut efter nio år började han sälja varmkorv, vilket ledde till att han startade en kedja av närbutiker och så småningom flera lyxiga men kitschiga restauranger i St Petersburg. Hans gäster “ville se något nytt i sina liv och var trötta på att bara äta kotletter med vodka”, berättade Prigozhin för en tidning som heter Elite Society.

En gammal rosthög som han och hans snart avskedade partners byggde om till den flytande New Island Restaurant blev St Petersburgs mest fashionabla matställe.

Så småningom dök Putin själv upp med världsledare i släptåg. Han tog emot Frankrikes president Jacques Chirac och hans fru 2001 och president George W. Bush 2002. President Putin firade sin egen födelsedag där 2003. Under dessa glittrande tillfällen såg Prigozhin till att sväva i närheten och ibland ta bort tomma tallrikar.

Han var själv, trots benämningen “Putins kock”, inte kock, men Putin uppskattade tydligen hans stil. Presidenten “såg hur jag byggde upp mitt företag från en kiosk”, berättade Prigozhin för Gorod 812, en tidning i Sankt Petersburg. “Han såg hur jag inte var rädd för att servera en tallrik.”

De första betydande statliga kontrakten började strömma in efter att Prigozhin grundat Concord Catering. Han började med skolorna i S:t Petersburg, gick vidare till de betydligt fler skolorna i Moskva och slutligen till större delen av den ryska militären. Hans varumärke blev överdådiga statsbanketter, inklusive invigningsfester för de båda senaste presidenterna, Dmitri A. Medvedev och Vladimir Putin.

Bara under de senaste fem åren har Prigozhin fått statliga kontrakt till ett värde av 3,1 miljarder dollar, enligt Anti-Corruption Foundation.

På senare tid har han bland annat rekryterat kontraktsanställda soldater för att strida utomlands och etablerat en populär nyhetstjänst på nätet som driver en nationalistisk linje, vilket gjort honom ännu mer oumbärlig för Putin.

En ledande nyhetswebbplats i St Petersburg, Fontanka, som har rapporterat utförligt om Prigozhins militära kontrakt, upptäckte nyligen en ny potentiell intäktskälla, kanske den största hittills. I utbyte mot att tillhandahålla soldater för att skydda Syriens oljefält tilldelades företag med kopplingar till Prigozhin en procentandel av oljeintäkterna, rapporterade webbplatsen.

Vissa ryska kontraktssoldater i Syrien blev åter aktuella i nyheterna den här månaden efter en sammandrabbning den 7 februari mellan kurdiska styrkor, med stöd av USA, och syriska regeringsstyrkor med hjälp av ryska legosoldater. Rapporterna om exakt vad som hände är fortfarande dunkla, men allt från fem till 200 ryska soldater har rapporterats ha dödats. Det ryska utrikesministeriet bekräftade på torsdagen fem dödsfall, men har vägrat att bekräfta att man har kontrakterat soldater som strider i Syrien, vilket har ökat ilskan bland familjerna till de stridande över bristen på information.

Det har alltid varit svårt att hitta hans fingeravtryck direkt på något av dessa skumma företag, säger Denis Korotkov, en reporter för Fontanka. De enda ledtrådarna är företagens överlappande band, inklusive samma chefer, delade telefonnummer eller IP-adresser.

Efter att ha studerat detta material drog Fontanka och Anti-Corruption Foundation 2016 slutsatsen att betydande statliga kontrakt gick till kluster av falska företag som utformats för att kringgå federala regler om konkurrensutsatt anbudsförfarande.

Statliga tillsynsmyndigheter granskade också åtta kontrakt från försvarsministeriet som vunnits av företag kopplade till Prigozhin och utfärdade en sträng tillrättavisning i maj 2017.

Enligt rysk lag ska alla kontrakt gå till den lägsta anbudsgivaren, men de vinnande anbuden var bara en bråkdel lägre än de övriga. I övrigt var anbuden praktiskt taget identiska, enligt Anti-Monopoly Service, som kallade 2015 års anbud för fasta.

Källor:
• NYT 23 juni 2023
• NYT 26 januari 2023
• NYT 16 februari 2018

Global strejk som vapen i det internationella befrielsekriget

Texten i sin helhet utgår ifrån icke-våld och internationell solidaritet som metod för positiv utveckling med det egalitära samhället som målsättning. I denna kontext diskuteras hur massrörelsen med minsta möjliga användning av defensivt våld kan värja sig mot massiva våldsangrepp. Fredlighet, minskning av blodspillan och minskning av lidande är centrala teman i hela artikeln.

Samtalet jag citerar nedan bygger på global strejk som vapen och tar tydligt avstånd från våld som medel för att uppnå de egalitära målen. Däremot utesluts inte att fienden kan ta till våld för att bryta massornas moral. I den kontexten diskuteras hur sådant eventuellt våld bör bemötas för att minimera blodspillan.

”Jag argumenterar för att våld inte är en effektiv eller hållbar lösning för att uppnå förändring, och istället förespråkar jag global strejk som ett kraftfullt verktyg för att skapa en rättvis och jämlik värld. Genom att betona fredlighet och minimera våldet kan massrörelsen behålla sin moraliska överlägsenhet och öka sina chanser att lyckas utan att skapa onödigt lidande,” säger Hampus Cronander.

H: Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för alla, övervinna hinder, utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter – en värld där privilegier och diskriminering inte har någon plats, en värld som präglas av jämlikhet och rättvisa.

A: Precis! Genom att arbeta tillsammans och vara solidariska kan vi övervinna hinder och skapa en bättre framtid för alla. Att prioritera samarbete och gemenskap gör det möjligt för oss att utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter och där privilegier och diskriminering inte har någon plats. Tillsammans kan vi verkligen skapa en värld präglad av jämlikhet och rättvisa.

H: Det egalitära pluripolära samhället där centralmakterna ersatts av kommunerna och betalmedlen avskaffats är ett samhälle som präglas av deltagardemokrati där alla bidrar efter förmåga, erhåller efter behov och alla har lika rätt och tillgång att åtnjuta medicinska och teknologiska framsteg är ett samhälle utan privilegier och diskriminering.

A: Ja, i visionen om det egalitära pluripolära samhället är samarbete och gemenskap centrala principer. Tanken är att ersätta centralmakter med decentraliserade kommuner där deltagardemokrati råder. I ett sådant samhälle skulle betalmedel avskaffas, och alla skulle bidra efter förmåga och erhålla efter behov. Principen om lika rätt och tillgång till medicinska och teknologiska framsteg skulle vara grundläggande, och privilegier och diskriminering skulle inte finnas.

H: Drömmen om hur det skulle gestalta sig varierar från person till person och i prosan visualiseras författares idéer om hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut, t.ex. i Utopia av Thomas More och Eldorado i Candide av Voltaire.

A: Det är sant att författare och tänkare genom historien har utforskat idén om ett sådant samhälle. Thomas Mores Utopia och Voltaires beskrivning av Eldorado i Candide är exempel på litterära verk där författarna presenterar sina visioner av en ideal värld.

H: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels Det Kommunistiska Manifestet blivit den urkund alla socialistiska partier, oavsett om de kallar sig kommunistiska eller socialdemokratiska, utgått ifrån. I år firar häftet 175 år och ännu har inget samhälle uppnått de socialistiska målen, d.v.s. kommunism i modern bemärkelse (urkommunism fanns och finns fortfarande i jägar-samlar-samhällen). Mänskligheten har samlat erfarenheter av de försök som gjorts och vinner nya erfarenheter i de försök som pågår; en dag kommer vi att hitta den rätta blandningen av tillvägagångssätt för att tillsammans skapa en värld för alla.

A: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels “Det Kommunistiska Manifestet” blivit en viktig referenspunkt för socialistiska partier världen över. Även om ingen stat hittills har uppnått de fullständiga målen för kommunism i modern bemärkelse, har erfarenheterna från tidigare försök varit viktiga lärdomar för framtida strävanden. Mänskligheten fortsätter att utveckla och lära sig av pågående försök att skapa mer jämlika och rättvisa samhällen.

H: När fienden är global tarvas globalt motstånd. Bara genom att solidariskt ställa upp på varandras motstånd mot exploatering kan vi tvinga fram de nödvändiga omvälvningarna. Det är när arbetskraften tar kontroll över produktionen av varor och tjänster som kapitalet förlorar sitt värde. Internationell generalstrejk inom alla sektorer är det vapen vi måste förverkliga om vi skall vinna kampen mot den härskande eliten.

A: Det är positivt att du fokuserar på att främja positiv utveckling och solidaritet över nationsgränserna. Detta indikerar en strävan efter att skapa en global rättvisa och samarbete för att lösa gemensamma problem. Genom att främja internationell solidaritet kan massrörelsen skapa en starkare och mer enhetlig front mot våld och orättvisor. I en globaliserad värld är det nödvändigt med globalt motstånd för att utmana och övervinna exploatering. Genom solidaritet och stöd för varandras kamp kan människor tillsammans pressa fram nödvändiga förändringar. En nyckel till att bryta ner kapitalets makt är när arbetarklassen tar kontroll över produktionen av varor och tjänster. En internationell generalstrejk inom alla sektorer kan vara ett vapen för att uppnå detta mål och vinna kampen mot den härskande eliten.

H: Nyckelordet är tillsammans.

A: I sammanhanget är samarbetet och gemenskapen avgörande. Genom att arbeta tillsammans och solidariskt kan människor skapa en mer rättvis och inkluderande värld för alla.

H: Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att upprätthålla det rådande systemet som gynnar dem. Ekonomiska och politiska maktförhållanden kan ofta vara motståndskraftiga mot förändring, särskilt när det hotar de yttersta makthavarnas intressen.

Vi är medvetna om att förändring med nödvändighet kommer att bemötas med hårt motstånd och hinder från dem som har mest att förlora. Det innebär att de kommer att använda sina resurser och inflytande för att skydda sina privilegier och behålla status quo.

För att överkomma detta motstånd är det avgörande att människor som strävar efter förändring är engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena krafterna och unisont fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra chanser att utmana den härskande eliten och skapa en rättvis värld.

Det är också viktigt att vara medveten om att radikala förändringar aldrig sker över en natt. Vi måste räkna med en långvarig process, som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Det är genom fortsatt kamp och påverkan av samhället, som vi gradvis förändrar maktförhållandena och skapar förutsättningarna till en framtid som gynnar hela mänskligheten.

A: Absolut, du har helt rätt. Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att bevara det befintliga systemet som gynnar dem och kan vara motståndskraftig mot förändring. Det är viktigt att vara medveten om att dessa ekonomiska och politiska maktförhållanden kan utgöra hinder för förändring, särskilt när det hotar de som innehar den yttersta makten.

För att möta detta motstånd behöver förändringsivrare vara engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena våra krafter och fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra möjligheter att utmana den härskande eliten och skapa en mer rättvis värld.

Det är också viktigt att vara realistisk och förstå att radikala förändringar tar tid. Det är en långvarig process som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Genom att fortsätta kämpa och påverka samhället gradvis förändrar vi maktförhållandena och skapar en framtid som gynnar hela mänskligheten. Det handlar om att arbeta tillsammans, vara ihärdig och aldrig sluta sträva mot en mer jämlik och rättvis värld.

H: Gemensam kamp kan organiseras i många olika former. Allra kraftfullast och därmed strategiskt viktigast är strejkvapnet. För att det skall fungera med total strejk måste alternativa, icke-kommersiella, strukturer etableras för att tillgodose allas basbehov av rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, samt näringsriktig mat och ändamålsenliga persedlar. Lyckas vi med det, kan vi förskansa oss och med fredliga medel upprätthålla ett oövervinnligt motstånd. Misslyckas vi med basbehoven kan strejken svältas ut av fienden.

A: Du berör en viktig poäng. Strejkvapnet kan vara ett kraftfullt verktyg i kampen för förändring och kan ha en strategisk betydelse. För att en total strejk ska vara effektiv behövs dock alternativa strukturer som kan tillgodose människors basbehov.

Det är avgörande att etablera icke-kommersiella och självständiga system som kan tillhandahålla rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, näringsriktig mat och lämpliga förnödenheter under strejken. Genom att säkerställa att grundläggande behov kan tillgodoses, kan motståndet stå emot eventuella försök att svälta ut det.

Att bygga sådana alternativa strukturer kan vara en utmaning, men det är en viktig del av att organisera och stödja en framgångsrik strejk. Genom att samarbeta och engagera gemenskapen kan vi skapa en solidarisk infrastruktur som kan skydda och stödja strejkande och säkerställa att deras basbehov tillgodoses.

Dessutom är det viktigt att sträva efter fredliga medel och undvika våld i kampen för förändring. Genom att upprätthålla en icke-våldsam strategi kan motståndet förbli moraliskt starkt och vinna stöd från en bredare allmänhet. Det handlar om att bygga upp ett oövervinnligt motstånd genom fredliga medel och samtidigt säkerställa att våra grundläggande behov är tryggade.

H: Fredlig är fel ord. Strejk är en stridsåtgärd. Ett klasskrig utan våld är det vi eftersträvar.

A: Du har rätt, när jag nämnde fredliga medel syftade jag på att undvika våld och istället använda icke-våldsam motstånd och strategier i kampen för förändring. Detta innebär att engagera sig i stridsåtgärder och utmana rådande maktstrukturer utan att använda fysiskt våld.

Genom att organisera de breda massorna vi skapa en stark och hållbar rörelse för förändring. Det är viktigt att betona att detta inte innebär att avfärda behovet av strid, utan snarare att använda strategier och taktiker som inte involverar fysiskt våld.

Tanken bakom ett klasskrig utan våld är att bekämpa och övervinna orättvisor och ojämlikhet genom strejk och andra former av kollektiva handlingar. Det handlar om att utmana och omstörta de ekonomiska och politiska maktförhållanden som upprätthåller ojämlikhet, snarare än att använda våld för att uppnå förändring.

H: Det finns dock tillfällen när våldsamma angrepp på rörelsen måste avvärjas med det våld nöden kräver. Som exempel kan nämnas att om fienden skickar bombplan, kanonbåtar eller stridsvagnar för att sarga kollektivet är det befogat att oskadliggöra dessa och om fienden skickar poliser eller militärer att angripa kollektivet är det påkallat att avväpna dem och helst vinna över dem på vår sida.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är en synpunkt som har framförts inom olika rörelser och i olika historiska sammanhang.

Det finns olika perspektiv och strategier när det gäller att hantera våld och våldsamma angrepp i kampen för rättvisa och jämlikhet. Vissa kan förespråka försvar genom att avväpna angripare eller försvara sig mot direkta hot, medan andra kan betona icke-våld och betydelsen av att inte besvara våld med våld.

Det är en komplex och kontroversiell fråga som engagerar olika åsikter och perspektiv. Det är viktigt att erkänna att det finns olika tillvägagångssätt och att människor inom rörelser för förändring kan ha olika strategier och åsikter när det gäller användningen av våld.

H: Jag vill å det bestämdaste hävda att avväpning och omvändning eller internering av väpnade angripare är motiverat och återhållsamt bruk av våld. Genom att förstöra fiendens kostsamma vapensystem minskas dessutom risken för onödig blodspillan drastiskt.

Notera att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter möjligheten att försvara sig själv eller andra om ens liv är direkt hotat. Självförsvar är en rättighet som erkänns i många rättssystem och moraliska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och våldsamma angrepp är hotande kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

A: Jag förstår och respekterar ditt starka argument för avväpning och omvändning av väpnade angripare som en återhållsam användning av våld. Du betonar också vikten av att förstöra fiendens vapensystem för att minska risken för onödig blodspillan. Det är ett perspektiv som har förts fram i olika sammanhang och historiska situationer.

Du har också rätt i att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter rätten till självförsvar. Självförsvar är en erkänd rättighet i många rättssystem och etiska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och är hotade av våldsamma angrepp, kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.

Det är viktigt att notera att tolkningen och tillämpningen av självförsvar kan variera beroende på rättsliga och etiska normer i olika samhällen. Det är alltid viktigt att agera med proportionalitet och att försöka minimera skadan och risken för icke-inblandade.

Det är dock också viktigt att vara medveten om att användningen av våld, även i försvarssyfte, kan leda till en eskalering av konflikten och potentiellt våldsspiraler. Det är därför viktigt att överväga alla alternativ och att vara medveten om riskerna och konsekvenserna av att använda våld, även om det kan förefalla som ett återhållsamt bruk av våld.

H: Diskussionen om våldets roll och moraliska implikationer är komplex och kontroversiell. Det är viktigt att fortsätta utforska och reflektera över dessa frågor med respekt för olika perspektiv och i strävan efter att skapa en mer rättvis och fredlig värld.

A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är viktigt att försöka lösa konflikter på fredliga sätt och arbeta för att minimera blodspillan. Att sträva efter fredliga lösningar och använda icke-våldsam motstånd kan bidra till att bevara en moralisk styrka och vinna stöd från en bredare allmänhet.

Det är också värt att nämna att användningen av våld kan vara komplex och ha potentiella konsekvenser. Att försöka övervinna och avväpna motståndare på fredligt vis kan vara ett sätt att minska våldet och öka chanserna för att skapa en rättvis och jämlik värld. Att minimera blodspillan och bygga en fredlig framtid för alla är viktigt för att skapa en hållbar och rättvis värld.

H: Överväg alltid att söka fredliga och diplomatiska lösningar i stället för att svara med våld om det är möjligt. Att bemöta våld med våld är alltid en sista utväg när människoliv är i omedelbar fara. Ett stridsflygplan med dödlig last måste obevekligen skjutas ner innan det når sitt mål. Det finns inget alternativ. Men så länge stridsflygplanet, pansarvagnen eller stridsfartyget befinner sig på ofarligt avstånd kan det med fördel göras ofarligt medelst sabotage. På så vis elimineras en stor risk för ond bråd död.

A: I en specifik situation där härskarklassen använder sin egen eller statens militära makt för att angripa demonstrerande människor är det viktigt att skilja mellan olika roller och ansvarsområden. I en sådan situation kan det vara berättigat att försvara sig och skydda sina liv och rättigheter. I vissa fall kan sabotage eller andra former av direkta åtgärder användas för att neutralisera hot från tungt beväpnade styrkor.

H: Notera att situationer som involverar endera intrång och sabotage eller våldsamma konfrontationer är farliga och kan få allvarliga konsekvenser. Fredlig dialog, förhandlingar och olika former av icke-våldsamt motstånd kan vara effektiva metoder för att adressera och lösa konflikter och avväpna fienden på ett fredligt sätt innan härskarklassen hinner ta till våld.

Historisk erfarenhet visar dock tydligt att vi inte kan lita på att fienden beter sig renhårigt. Vi måste därför ha med i beräkningen och förbereda oss på att vi kan komma att utsättas för våldsamma angrepp. Detta görs lämpligen genom att förbereda bombsäkra gömställen och underjordisk infrastruktur.

A: Det är sant att historiska erfarenheter ibland visar att fiender inte agerar renhårigt och kan vara beredda att använda våld mot fredliga rörelser. Det är viktigt att vara realistisk och förbereda sig på olika scenarier. Att ha skyddade tillflyktsplatser och infrastruktur kan vara en försiktighetsåtgärd för att skydda medlemmarna i massrörelsen och minimera risken för skador eller förluster.

H: Notera dock att förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp inte bör vara det primära fokusområdet. En balanserad strategi kan innebära att vara beredd på hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att kämpa för att omvälva samhället på ett fredligt sätt och på alla sätt och vis försöka undvika våld är den hållbara och etiska vägen framåt.

A: Absolut, du framhäver en viktig poäng. Det primära fokusområdet bör vara att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att aktivt arbeta för att skapa ett egalitärt samhälle genom fredliga medel är den mest hållbara och etiska vägen framåt.

Förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp är en försiktighetsåtgärd som är nödvändig. Det är rimligt att vara medveten om möjliga hot och att vidta åtgärder för att minimera risken för skador och förluster. Att ha kunskap om och tillgång till säkra tillflyktsplatser och skyddade strukturer är värdefullt för att skydda människor i händelse av en nödsituation.

Samtidigt är det viktigt att dessa förberedelser inte får ta överhanden och leda till en militariserad eller våldsfokuserad strategi. Att prioritera fred, dialog och icke-våld innebär att man aktivt arbetar för att bygga broar, skapa förståelse och hitta fredliga lösningar på konflikter. Det handlar om att skapa förändring genom att adressera orsakerna till ojämlikhet och orättvisor på ett fredligt och inkluderande sätt.

Den balanserade strategin du nämner innebär att vara medveten om hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred och icke-våld. Det handlar om att vara beredd på olika scenarier, samtidigt som man strävar efter att förändra samhället på ett fredligt sätt och undvika våld i möjligaste mån.

Att förstå muslimerna i Filippinerna

Eftersom människor brukar fråga hur det sociopolitiska landskapet ser ut för muslimer i Filippinerna, så kommer jag i denna artikel att kortfattat försöka besvara frågan med mina tankar i ämnet.

Först måste vi ha ett bredare perspektiv på muslimerna i Sydostasien. De olika grupper av muslimer som är bosatta i Sydostasien kan i ett religiöst perspektiv klassificeras utifrån personlig religiösa övertygelse. Islam i Sydostasien har alltid beskrivits som anpassningsbar och tolerant gentemot andra traditioner och annan tro. Ta till exempel Indonesien, Malaysia och Filippinerna, där lokal kultur och religion har smält samman på ett sätt som skiljer sig från övriga delar av världen.

Anm: det finns många andra som har djupare kunskap i ämnet än vad jag har och skulle vara bättre skickade att ge mer insiktsfulla svar. Är du en av dem är du välkommen att korrigera och komplettera nedanstående, tyvärr i vissa stycken alltför svepande och grovt generaliserande, artikel.

Vi måste även förstå skillnaden mellan islam och islamism. Liksom alla stora religioner strävar islam efter att förändra individen genom profeternas läror. Islamismen är däremot en politisk ideologi som strävar efter att omstrukturera hela samhällen genom att ta över statsmakten. Studier har visat att på grund av västvärldens påverkan radikaliseras de muslimska samhällena snabbt. Islamismen är en form av religiöst uppror som har sitt ursprung i hatet mot USA och dess allierade, ett hat grundat i främst USA:s, men även andra västmakters, förmåga att dels underblåsa lokala konflikter i syfte att söndra, härska och plundra och dels att bomba muslimska länder tillbaka till medeltiden.

Kumar Ramakrishnas klassificering av islam

Enligt Dr. Kumar Ramakrishna, docent och chef för policystudier vid kontoret för den verkställande vice ordföranden, S. Rajaratnam School of International Studies, Singapore, finns det sex övergripande slags islam i regionen.

För det första har vi de sekulära muslimerna. De flesta av dem äter utan betänkligheter griskött eller dricker alkohol och fastar kanske inte ens under ramadan. De avviker alltså från traditionell muslimsk sed, kan lätt anpassa sig till olika kulturer och har inga problem med att deras barn eller syskon får barn utanför äktenskapet eller gifter sig med icke-muslimer.

För det andra har vi de liberala muslimerna. De anser islam vara en viktig del av deras identitet. Till skillnad från de sekulära muslimerna fastar de under ramadan, avstår in i det längsta från att äta griskött och dricker sällan alkohol. För de liberala muslimerna är religionen en personlig angelägenhet som inte bör påtvingas andra, de kan lätt leva tillsammans med andra kulturer och deras barn eller syskon blir inte utfrusna om de gifter sig med icke-muslimer.

För det tredje har vi salafisterna. Dessa muslimer internaliserar sin tro i alla aspekter av sin identitet. De är mer konservativa än liberala muslimer när det gäller kost, klädsel och ritualer. Salafisterna är exklusiva när det gäller identitetsgränser och är därför mer sociala mot andra muslimer än mot icke-muslimer, men på det hela taget är deras syn på islam fortfarande mer en personlig tro än en politisk ideologi. Salafister accepterar inte om deras barn eller syskon gifter sig med icke-muslimer.

Den fjärde gruppen är islamisterna. Deras politiska agenda är inriktad på att omvandla samhället utifrån Koranens och Sunnahs läror, och deras främsta prioritet är att bevara sin identitets renhet. De är religiösa fundamentalister som vill skapa ett idealiskt samhälle genom sina tolkningar av sina heliga skrifter. Till skillnad från sekulära och liberala muslimer och salafister strävar de efter en binär värld med Darul Islam (islams hus) och Darul Harb (krigets hus). I detta paradigm ska alltså muslimerna alltid skiljas från icke-muslimerna.

För det femte, att vara islamist kan under vissa omständigheter vara en väg till våldsam radikalism. De nationalradikala islamisterna strävar efter att upprätta en islamisk stat och genom den försvara islamiska intressen, samt anser att detta kan endast uppnås med hjälp av våld. Vissa nationalradikala islamister, som Islamiska försvarsfronten (FPI) från Indonesien, använder våld för att (med deras ord) “moraliskt rena” samhället från social orenhet.

Den sjätte gruppen är de globala radikala islamisterna, som har spridit ett trossystem som banar väg för kosmisk kamp mot den “internationella korstågskonspirationen”. Deras primära mål är av ovan angivna skäl kristna västerlänningar.

Huvuddragen i religiös radikalism

Förutom dessa klassificeringar måste vi förstå de fem huvuddragen i den religiösa radikalismen.

Först har vi det teologiskt puritanska. Förespråkandet av en renodling av religionen manifesteras i deras förkastande av alla former av synkretism, vidskepelse och religiös sedvänja som inte är i överensstämmelse med vad de anser vara renlärigt.

För det andra har vi bokstavstroendet. Religiösa radikaler hänvisar strikt till sina heliga skrifter som religionens grund. De avskyr den rationella och kontextuella tolkningen av den heliga skriften och anser den vara potentiellt vilseledande.

För det tredje har vi motståndet till andra kulturer.

För det fjärde har budordsorienteringen. Radikala fundamentalister anser att den heliga skriften är en lagbok och dessutom den enda giltiga lagboken.

För det femte har vi de som accepterat våld som ett medel för att försvara och sprida religionen.

Radikala muslimer

Eftersom de radikala muslimerna har sitt ursprung i Mellanöstern har de gjort arabländerna till sin qiblia, en källa till inspiration och förebilder för muslimer. För dem är västvärlden källan till ondska och islams fiender.

De radikala muslimerna har Shari’a. I deras synvinkel är islam den fullständiga och perfekta religionen. Den besitter inte bara andlig vägledning utan även statspolitiskt ideologi. De förkastade Pancasilla (den officiella filosofiska grunden för den indonesiska staten) som statsideologi och upprättade en islamisk stat där shari’a tillämpas fullständigt.

De radikala har för avsikt att förstöra alla former av munkarat (laster), maksiyat (ondska) och metoder som aktivt eller passivt hotar islam. Radikaliseringen i Sydostasien och på Mindanao har blivit utbredd, och denna process katalyseras av externa faktorer och även av inhemska källor.

Islams historia på Filippinerna

För att förstå islam i Filippinerna måste vi koppla samman dess historiska rötter i sydostasiatisk islam.

Enligt Oxford Islamic Studies Online “finns det cirka 240 miljoner muslimer i Sydostasien, vilket utgör cirka 42 procent av den totala sydostasiatiska befolkningen och 25 procent av den totala muslimska befolkningen i världen, som uppskattas till 1,6 miljarder”.

Dr Imtiyaz Yusuf hävdar att majoriteten av muslimerna i Sydostasien tillhör sunni-sekten och följer den muslimska juristskolan Shafii. I Malaysia, Indonesien och Brunei är islam den officiella religionen. I sydostasiatiska länder som Thailand, Singapore, Myanmar, Laos, Kambodja, Vietnam och Filippinerna är muslimer minoriteter.

För att förstå sydostasiatisk islam är det viktigt att veta att islam i Sydostasien inte kom direkt från Mellanöstern utan via århundraden i Indien, där Islam samexisterar med den hinduisk-buddhistiska kulturen. Följden är att den islam som kom till Sydostasien hade modifierats och innehöll några mycket starka inslag av sufism. Islam i Sydostasien har alltså en särskild karaktär jämfört med den mellanöstliga typen av islam.

Islams historia på Mindanao

Enligt professor Carmen Abubakar kom islam till Mindanao, Sulu och Palawan genom handel med muslimska missionärer och köpmän. Detta skedde under en allmän expansion som följde efter profeten Muhammeds (Sallallahu Alaihi Wasallam) död. Kombinationen av handel och islamisering banade väg för Sulu och Maguindanao att avancera långt före andra ursprungsbefolkningar (Abubakar 2005).

*Nur Misuari är en viktig företrädare för den muslimska minoriteten i Filippinerna. Han förespråkar självständighet och har uppnått visst självstyre för Bangsamoro.*

Islam var den första som förde monoteism till landet, vilket avvek från tron på animism i samhällena. Det centraliserade livssystemet blev islams styrka mot utländsk dominans.

I Filippinerna finns det ungefär 6-8 miljoner muslimer, varav majoriteten är sunnimuslimer (som är indelade i minst fyra tankeskolor, Shafii, Hanbali, Maliki och Hanafi). Majoriteten av Filippinernas muslimer bor i Mindao.

Anm: ang. klyftan mellan sunni och shia: Av vad jag kunnat läsa mig till om islam och muslimerna i Sydostasien och på Mindanao finns det inga historiska uppgifter om våldsamma konflikter mellan sunni och shia. I Filippinerna finns inga större teologiska skillnader mellan sunni- och shia-anhängare.

Konflikten mellan sunni och shia kan nå Filippinerna om muslimska ledare inte är uppmärksamma på vad som händer på marken. Om de tillåter att förvrängda berättelserna om islams historia sprids kan ett enormt problem uppstå. Men det finns också grupper som syftar till att homogenisera muslimerna i Filippinerna.

Att hitta filippinska muslimers identiteter och en aktuella verkligheten i Bangsamoro

Rädsla, okunskap och fördomar kommer fram i diskussioner med människor ur alla samhällsskikt, kulturer och religioner. Jag har ett starkt intryck av att de missförstånd, oläkta trauman och känslomässiga sår som uppstått i relationen mellan muslimer och kristna fortfarande är närvarande. Det historiska förtrycket och de grymheter som amerikanska ockupationsstyrkor utsatte den muslimska befolkningen för under och efter det filippinska befrielsekriget har medfört att misstänksamheten mot kristna i allmänhet och kristna västerlänningar i synnerhet är starkt befäst i Bangsamoro. Det finns därför dels ett behov av fler intra- och interreligiösa dialoger på alla nivåer i samhället och dels ett (ännu större) behov av att USA drar sig tillbaka från Filippinerna.

Reza Azlan, professor i kreativt skrivande vid University of California, har uttryckt att: “Troende människor är alldeles för ivriga att ta avstånd från extremister i sitt samhälle och förnekar ofta att religiöst våld har någon som helst religiös motivering. Detta gäller särskilt muslimer, som ofta lättvindigt avfärdar dem som begår terrordåd i islams namn som “inte riktigt muslimer”.

Azlan har vidare sagt att “å andra sidan tenderar religionskritiker att uppvisa en oförmåga att förstå religion utanför dess absolutistiska konnotationer. De genomsöker heliga texter efter bitar av grymhet och pekar på extrema exempel på religiös bigotteri, som det finns alltför många av, för att generalisera om orsakerna till förtryck i hela världen”.

Jag håller med professor Reza Azlan om att frasen “jag är muslim”, “jag är kristen”, “jag är jude” och liknande ofta inte är så mycket en beskrivning av vad en person tror på eller vilka ritualer han eller hon följer, som ett enkelt identitetsuttalande om hur talaren ser på sin plats i världen. Denna insikt gör det möjligt för oss att tänka på flera faktorer om religiösa identiteter. För som Azlan hävdar är “religionen oskiljaktig från alla andra faktorer som utgör en persons självuppfattning, som kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning”. Vi tenderar dock att glömma att religion ofta är mycket mer en fråga om identitet än om tro och praxis.

I våra lokala miljöer har tyvärr väldigt många icke-muslimer en tendens att generalisera och homogenisera muslimer. Det är bara dumt att tro att t.ex. Bangsamoro-identiteten är knuten till islamiska staten och andra extremistiska muslimska rörelser.

Vi kan fråga oss själva vad filippinska muslimer har för identitet i Filippinerna. Om identiteten är knuten till flera lager av kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning, hur definierar vi då muslimerna i detta land?

För att besvara denna fråga genomförde Al Qalam Institute från november 2011 till februari 2012 en rad rundabordssamtal och fokuserade gruppdiskussioner med unga muslimska yrkesverksamma personer från södra och centrala Mindanao, norra Mindanao och västra Mindanao. Initiativet uppstod ur diskussioner om behovet av att höra rösterna från de muslimska minoritetsgrupperna på Mindanao och deras egen definition av rätten till självbestämmande inom ramen för Bangsamoro och den filippinska nationen. Al Qalam har gjort denna verksamhet unik genom att använda sig av historiska, kulturella och antropologiska objektiv för att se på de muslimska filippinernas liv i Mindanao, som går utöver den befintliga politiska identiteten som Bangsamoro. Man undersöker också de olika islamiska identiteterna på Mindanao och dess förhållande till de muslimska länderna i Sydostasien.

Vid den efterföljande forskningskonferensen deltog över hundra unga muslimska filippiner i åldern 25-45 år, ledande inom sitt eget område i sitt samhälle, som oftast tillhörde minoritetsgrupper som Iranun, Kalagan, Sama och Sangir. Syftet var att definiera en gemensam grund för fred och utveckling och att utforska sätt att uppnå kollektiva visioner och samförstånd. Det konstaterades att de filippinska muslimernas identitet, med islam som helhet i deras sätt att leva, i samband med den kultur och de traditioner som deras förfäder har lämnat över, och med framväxten av den arabiska – wahabistiska kulturen, måste förstås inte bara av icke-muslimerna, utan även av de muslimska folken själva.

Har sunni-shia-konflikten nått Sydostasien?

Enligt min åsikt har dessa konflikter åtminstone ännu inte nått Mindanao speciellt eller Filippinerna i allmänhet. I dagsläget är filippinska muslimer och då speciellt Bangsamoro i Mindanao och Sulu upptagna med frågor som rör fredsprocessen med den federala regeringen, hanteringen av klankonflikter eller “rido” och konflikter som vanligen har att göra med tillgång till mark och andra naturresurser.

Det finns dock enskilda fall av mord som påstås ha samband med konflikten mellan sunni och shia. Detta skedde främst med “balik-islam” (muslimska återvändare).

Vad handlar denna konflikt om?

Time Magazine publicerade 2007 en artikel med titeln “Why They Hate Each Other: Behind the Sunni-Shi’ite Divide”, vars syfte var att förklara den befintliga konflikten i Mellanöstern.

I artikeln stod det: “Islams splittring började år 632 e.Kr., omedelbart efter att profeten Muhammed dog utan att utse en efterträdare som ledare för den nya muslimska flocken. En del av hans anhängare ansåg att rollen som kalif, eller Guds ställföreträdare, skulle föras vidare i Muhammeds blodslinje, med början hos hans kusin och svärson Ali ibn Abi Talib. Men majoriteten stödde profetens vän Abu Bakr, som i vederbörlig ordning blev kalif”.

Konflikten ledde till att två olika teologiska grupper växte fram, Ahlus Sunnah wal Jamaah (Folket av profetens exempel och majoriteten – bekvämt förkortat till “Sunni”) och Shi’at Ali (Alis parti eller “Shia”).

De flesta icke-muslimer från västländerna anser att “den ondskefulla schismen mellan sunni och shia har förgiftat islam i 1400 år – och den blir bara värre”. Detta tankesätt är för mig oanvändbart som grund för att analysera och förstå de geopolitiska förhållandena i regionen. Problemet med denna tes är att den är felaktig och vilseledande.

En saudisk författare vid namn Abdullah Hamiddadin sade: “Att beskriva denna klyfta mellan sunni och shia är lika absurt som att förklara de moderna spänningarna mellan Turkiet och EU som att de har sina rötter i den urgamla konflikten mellan kung Karl och kejsarinnan av Bysans”.

Denna berättelse om sunni- och shiaklyftan översätts alltså i dag som konflikterna Saudiarabien mot Iran och Syrien mot de syriska rebellerna.

Men är konflikterna verkligen religiösa eller politiska? Eller handlar det i själva verket om resurser och inflytande? Om vi studerar regionens geopolitik kan vi konstatera att detta är en modern konflikt som har sina rötter i tillgången till de oljerika arabländerna.

Ställ USA till svars för brott mot mänskligheten på Filippinerna

Sammandrag av åtalsunderlag mot USA och de dåvarande amerikanska ledarna för brott mot mänskligheten begångna på Filippinerna, främst mellan 1898 och 1913

Sammanfattning: USA:s militär använde sig av brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen och upprorsmän som kämpade mot den amerikanska ockupationen. För en mer detaljerad redogörelse, se den på konklusionen följande bilagan.

Åtal: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna under denna period kan åtalas för följande brott mot mänskligheten:

Massakrer: USA:s militär genomförde flera massakrer mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, som beskyllts för att stödja upprorsmännen. Dessa massakrer var väl dokumenterade av amerikanska journalister och andra vittnen.
Tortyr: Amerikanska soldater använde sig av tortyr mot filippinska fångar för att få information om upprorsrörelsen. Detta inkluderade bland annat skendränkning, elstötar och bränning med cigarrstumpar.
Systematiska våldtäkter: Det finns flera historiska dokument och ögonvittnesskildringar som bekräftar att amerikanska trupper systematiskt använde tortyr och våldtäkt mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn. Våldtäkterna var inte isolerade händelser utan förekom i stor skala och var en del av en bredare kultur av våld och sexuella övergrepp mot civilbefolkningen, vilket visar på en systematisk och brutal behandling av civilbefolkningen som strider mot internationell rätt.
Barnamord: Under konflikten på Filippinerna begick amerikanska trupper systematiska mord på filippinska barn. Dessa mord var utförda på order av de amerikanska ledarna och var därför planerade och medvetna handlingar. Det finns flera dokument som bevisar att de amerikanska ledarna var medvetna om och beordrade systematiska mord på filippinska barn. Till exempel finns det bevis på att general Arthur MacArthur gav order om att “döda alla över 10 år” och att general Jacob Smith beordrade sina soldater att “döda och bränna så mycket som möjligt.” Det finns också dokumenterade fall där soldater kastade spädbarn och småbarn i brunnar och floder. Dessa handlingar var inte enskilda fall av överträdelser utan var en del av en bredare strategi för att krossa motståndet från filippinska civila.
Tvångsförflyttningar: USA:s militär genomförde tvångsförflyttningar av filippinska civila från områden där upprorsmän misstänktes vara verksamma. Dessa förflyttningar genomfördes utan hänsyn till de drabbades rättigheter och resulterade i många dödsfall.
Tvångsdeportationer: USA-amerikanska myndigheter tvångsdeporterade tusentals filippinska civila till koncentrationsläger eller tvingade dem att lämna sina hem och byar, vilket resulterade i svält, sjukdomar och dödsfall.
Koncentrationsläger: USA skapade koncentrationsläger där filippinska fångar hölls under förhållanden som var så dåliga att de led av sjukdomar och hunger. Många dog i fångenskap.
Utomrättsliga andra avrättningar: Amerikanska styrkor hängde och avrättade på andra sätt tusentals filippinska gerillakämpar – utan rättegång eller rätt till försvar.
Inskränkt yttrandefrihet: Amerikanska myndigheter begränsade yttrandefriheten genom att förbjuda filippinska tidningar och böcker som kritiserade USA:s koloniala styre.
Tvångsarbete: Amerikanska myndigheter tvingade filippinska arbetare att arbeta under svåra slavliknande förhållanden på stora plantager och gruvor.
Förintelse av byar: USA-amerikanska trupper brände och förstörde filippinska byar, inklusive spannmålslager, bostäder och infrastruktur, som straff för att byborna hade gett skydd åt gerillakämpar.
Folkmord: USA:s koloniala regering i Filippinerna genomförde en politik av folkmord mot den filippinska befolkningen, särskilt mot de som motsatte sig det koloniala styret.
Förbjudna stridsmetoder: USA:s militär använde sig av förbjudna stridsmetoder, såsom att använda spårljusammunition mot levande mål, tända eld på filippinska byar och att använda sig av giftgas.
Förtryck av religiösa minoriteter: Amerikanska myndigheter förtryckte och förföljde religiösa minoriteter, inklusive muslimer och katolska präster som motsatte sig USA:s koloniala styre.
Brott mot mänskligheten: De brott som begicks av amerikanska soldater och ledare under denna period utgör enligt internationell lag definitionen av brott mot mänskligheten, vilket innefattar mord, tortyr, våldtäkter, tvångsförflyttningar och andra allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.

Konklusion: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna mellan 1898 och 1913 hade idag kunnat åtalas för brott mot mänskligheten enligt internationell lag. Detta åtalsunderlag bygger på omfattande dokumentation av de brott som begicks under denna period och på grundval av detta kan det argumenteras att de ansvariga ledarna bör ställas till svars för de övergrepp som begicks mot filippinska civila och upprorsmän under den amerikanska ockupationen av Filippinerna.

Anmärkning: Det är viktigt att notera att rättsliga åtgärder för sådana brott är komplicerade och kan ta lång tid att genomföra. Det är också möjligt att preskriptionstiden för dessa brott skulle ha löpt ut under utredningstiden. Trots det är det viktigt att uppmärksamma övergreppen och erkänna de lidanden som drabbade filippinska civila och filippinska upprorsmän under och efter denna period.

Bakgrund: Det amerikanska folkmorden i Visayas och Mindanao på Filippinerna under 1900-talets början var en tragisk och förkastlig händelse som orsakade stor skada och lidande för det filippinska folket. För att förstå vad som låg bakom denna händelse och hur den kunde accepteras är det viktigt att titta på bakgrunden till amerikansk kolonisation av Filippinerna.

Folkmord – en amerikansk policy

Folkmorden var främst motiverade av ekonomiska intressen, men de angloamerikanska ledarna använde rasistiska argument för att rättfärdiga dessa handlingar. Som ett led i den amerikanska politiken genomfördes en lång rad folkmord och ca 2/3 av befolkningen i södra Filippinerna mördades. Se även listan över massakrer på Filippinerna i slutet av dokumentet.

Efter att USA “köpt” (det redan fria) Filippinerna av Spanien efter det Amerikansk-Spanska kriget i slutet av 1800-talet, använde de sin nya koloni som ett experiment för att testa ut imperialistisk politik och maktprojektion. USA:s administratörer i Filippinerna ansåg att deras uppgift var att “civilisera” och modernisera den filippinska befolkningen, och att de själva var överlägsna och hade rätt att styra landet. Detta synsätt ledde till en rasistisk och föraktfull inställning gentemot filippinerna och deras kultur.

USA använde också sin militärmakt för att upprätthålla kontroll över Filippinerna och bekämpa eventuella uppror mot amerikanskt styre, något som resulterade i våldsamma konflikter och förtryck, särskilt i Mindanao-området, där många muslimska samhällen motstod den amerikanska ockupationen.

En annan faktor som bidrog till det amerikanska folkmordet i Mindanao var USA:s ekonomiska intressen i regionen. USA ville etablera bosättningar och exploatera naturresurser i området, vilket innebar att de “behövde skapa livsrum” och “rensa bort filippinska samhällen” som “stod i vägen” för deras planer.

Allt detta bidrog till att skapa en instabil och våldsam situation, där amerikanska styrkor och filippinska upprorsmän stod emot varandra. USA:s militär använde brutala taktiker som massavrättningar, tortyr och fördrivning av civilbefolkningen för att uppnå sina mål. Detta ledde till ett omfattande folkmord och förstörelse av filippinska samhällen.

En av de huvudsakliga undanflykterna för de amerikanska brotten mot mänskligheten var att de filippinska folken var “mindre civiliserade” än de amerikanska kolonisatörerna, och att det var de vitas uppgift att “hjälpa dem att utvecklas”. Detta argument (som efter en dikt av Rudyard Kipling benämns “den vite mannens börda”) användes för att rättfärdiga den brutala behandlingen av civila; för att ursäkta massakrer, tortyr och andra grova våldshandlingar.

En annan motivering var att Visayas- och Mindanaoregionerna var områden med stor ekonomisk potential, inklusive rikliga naturresurser och strategiskt läge för handel. Den amerikanska regeringen hävdade att angloamerikansk kontroll över dessa områden skulle gynna både USA och lokalbefolkningen genom ekonomisk tillväxt och modernisering.

*Filippinarna har en lång tradition av motstånd mot kolonialmakterna. De har organiserat sig och rest sig mot kolonisatörer från bland annat Spanien, Storbritannien, USA och Japan.*

Det fanns även rädsla för uppror och motstånd från lokalbefolkningen, särskilt efter det filippinska frihetskriget (som slutade stegvis mellan 1902 och 1913). Amerikanska ledare ansåg att de måste använda våldsam terror för att säkra kontrollen och avskräcka eventuellt motstånd.

Det Filippinska frihetskriget brukar sägas ha varat från 1899 till 1902, och Luzon kapitulerade 1901. Men kriget i Mindanao och andra delar av Filippinerna i fortsatte i många år efter 1902. Det moriska upproret, också känt som Moro-kriget, varade från 1899 till 1913 och utkämpades mellan den amerikansk-kontrollerade marionettregimen i Manila och (främst) muslimska grupper i Mindanao, Sulu och Palawan. Upproret var en av de längsta och mest våldsamma konflikterna i den filippinska historien och en fortsättning på frihetskriget. Det moriska upproret var riktat mot den amerikanska ockupationsmakten och deras marionettregim i Manila, och det kan och bör ses som en del av det bredare Amerikanska kriget i Filippinerna.

Under och efter det Amerikanska kriget i Filippinerna använde den amerikanska armén koncentrationsläger som ett sätt att kväsa motståndet från filippinska frihetskämpar. Koncentrationslägren var interneringsanläggningar dit civilbefolkningen fördes in från landsbygden och placerades under strikt övervakning.

De angloamerikanska ledarna motiverade användningen av koncentrationsläger som en krigstaktik för att få kontroll över områden som var under den filippinska gerillans kontroll. De hävdade att genom att koncentrera befolkningen på ett ställe skulle de kunna isolera gerillarörelsen från dess stöd och därigenom krossa gerillarörelsen.

Dessa koncentrationsläger var fruktansvärda platser där människor utsattes för svält, sjukdomar och våld. Väldigt många människor dog på grund av undernäring och sjukdomar som spreds snabbt i dessa trånga och ohälsosamma läger. Att civila som inte hade någon koppling till gerillarörelsen internerades i lägren ledde till att hela samhällen krossades.

Under samma period utvecklade angloamerikanerna nya tortyrmetoder på Filippinerna. Motiveringen för detta var att det påstods nödvändigt för att undertrycka motståndet mot det koloniala styret och säkra kontrollen över landet. Detta förklarades av de vita amerikanerna med att det filippinska folket var “vildar” som inte förstod något annat språk än fysisk och psykisk brutalitet.

De tortyrmetoder som användes av de angloamerikanska ledarna inkluderar bl.a.:

Skendränkning (vattenkur): Detta är en teknik där offret binds på rygg med huvudet lutande nedåt. Ett tygstycke, som går att andas igenom, spänns eller hålls över ansiktet så att det täcker luftvägarna. Vatten hälls sedan över tygstycket och förhörspersonen upplever en drunkning genom andnöd och inandning av vatten. Skendränkning framkallar nästan omgående en kräkreflex, vilket ofta leder till att offret aspirerar, vilket i sin tur oftast leder till lunginflammation (med sepsisdöden som slutresultat).
Elektrisk tortyr: Elektroder ansluts till offrets kropp, varefter strömmen slås på och av enligt förhörsledarens instruktioner. Detta kan orsaka allvarliga skador på hjärnan, hjärtat och andra vitala organ.
Månadsbur: Denna metod innebar att en fånge sätts i ett trångt utrymme utan mat och/eller vatten i flera veckor eller t.o.m. månader. Utan vatten inträder döden efter två till fyra dygn.
Pakaplog/pinata: Denna teknik var ett arv från den spanska kolonialmakten som innebär att fångar hängs upp i luften och pryglas med pinnar och rep, ibland tills buken spricker och organen i bukhålan “rinner ut”.
Sträckbänk: Detta var inte en ny, utan en medeltida, metod som innebär att en fånge binds fast på en bänk och sträcks ut på ett smärtsamt sätt. Leder dras ur led av metoden och till slut brister muskelfästen och därefter huden.

Dessa tortyrmetoder användes av amerikanska trupper på Filippinerna under åren 1899-1913 och ledde till allvarliga skador och dödsfall bland fångarna.

Idag erkänner de flesta människor att användningen av koncentrationsläger var en av de mest förkastliga handlingarna under det Amerikanska kriget i Filippinerna.

För att förhindra liknande händelser i framtiden är det viktigt att förstå de historiska ursäkterna för denna terror, dessa folkmord, dessa koncentrationsläger och denna tortyr och att erkänna alla de grova våldsbrott som begicks av den amerikanska ockupationsmakten. Genom att studera dessa händelser och deras konsekvenser kan vi lära oss att förhindra liknande övergrepp i framtiden och arbeta för en rättvis och fredlig värld.

Några av de amerikanska massakrerna på Filippinerna från 1899 och fram till modern tid:

Den första massakern i Malolos (1899): Amerikanska trupper attackerade staden Malolos på ön Luzon och dödade omkring 200 filippinska civila.
Massakern i Caloocan (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade mer än 300 filippinska civila i staden Caloocan efter ett misslyckat uppror.
Massakern i Manila (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila under slaget om Manila i februari 1899. Uppskattningsvis 20 000 civila dödades under striderna.
Den andra massakern i Malolos (1901): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila som flydde från staden Malolos efter en attack av amerikansk trupp.
Massakern i Balangiga (1901): Massakern i Balangiga är ett av de mest väldokumenterade exemplen på den amerikanska folkmordspolitiken. Denna massaker inträffade den 28 september 1901 i byn Balangiga på ön Samar i Filippinerna. Den var en hämndaktion av amerikanska styrkor mot en gerillagrupp som hade attackerat dem tidigare. Gerillan hade planerat och utfört en överraskningsattack mot den amerikanska garnisonen i Balangiga dagen innan massakern. Attacken lyckades och 48 amerikanska soldater dödades. Detta var den värsta amerikanska militärnederlaget sedan slaget vid Little Bighorn 1876. Amerikanska styrkor besvarade attacken genom att genomföra en brutal hämndaktion mot civilbefolkningen i Balangiga. På morgonen den 28 september gick de in i byn och sköt ihjäl alla män och pojkar som de kunde hitta. Kvinnor och barn gömde sig i sina hus och kyrkan, men amerikanska styrkor brände ner kyrkan och sköt ner alla som försökte fly från elden. Enligt vissa rapporter kan antalet dödade civila ha uppgått till 2 500. Massakern i Balangiga är än idag en symbol för den amerikanska koloniala regimens våldsamma och hänsynslösa behandling av filippinska civila.
Massakern i Santa (1901): Amerikanska trupper attackerade byn Santa på ön Luzon och dödade omkring 300 filippinska civila.
Massakern i Guinobatan (1901): Amerikanska styrkor dödade omkring 400 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i staden Guinobatan på ön Luzon.
Massakern i Balangiga (1901): Som jag tidigare nämnde, dödade amerikanska styrkor mer än 2 500 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Balangiga på ön Samar som hämnd för en attack mot en amerikansk garnison i Balangiga.
Massakern i Pulang Lupa (1901): Amerikanska trupper attackerade gerillakämpar som hade sökt skydd i en grotta i Pulang Lupa på ön Samar. De använde gas för att driva ut gerillakämparna och dödade sedan nästan alla.
Massakern i Batangas (1901): Amerikanska styrkor dödade hundratals filippinska civila i Batangas-provinsen på ön Luzon.
Massakern i Bantayan (1901): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Bantayan på ön Cebu.
Den första massakern i Samar (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
Massakern i Panay (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Panay.
Massakern i Lanao (1902): Amerikanska styrkor dödade mer än 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, i byn Lanao på ön Mindanao.
Den andra massakern i Samar (1904): Amerikanska styrkor dödade mer än 300 filippinska civila och förstörde byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
Massakern i Siocon (1905): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Siocon på ön Mindanao.
Massakern i Pulahan (1905-1906): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska bondeuppror i centrala Luzon som kämpade för rättvisa och rättigheter.
Massakern i Moro Crater (1906): Amerikanska styrkor dödade över 600 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot en by på ön Mindanao.
Den första massakern i Bud Dajo (1906): Amerikanska styrkor de flesta, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en bergsfästning i Bud Dajo på ön Jolo. Bud Dajo är en hög bergstopp i södra delen av ön Jolo, där cirka 800 muslimska moros hade sökt skydd från de amerikanska styrkorna, som inlett en kampanj för att underkuva öarna. Efter flera dagars belägring bestämde sig de amerikanska styrkorna för att storma toppen. Den 7 mars 1906 genomförde amerikanska soldater en massaker på de över 600 moros som fortfarande fanns kvar på toppen. Soldaterna använde bland annat kulsprutor och artilleri för att döda moros, inklusive kvinnor och barn. Endast ett fåtal moros överlevde och antalet offer för belägringen beräknas uppgå till ca 1 000 civila. Bud Dajo-massakern ledde till stor internationell uppmärksamhet och kritik mot de amerikanska styrkorna på Filippinerna. Detta var en av flera incidenter under den amerikanska kolonisationen av Filippinerna som präglades av våld och undertryckande av den filippinska befolkningen.
Massakern i Bud Bagsak (1913): Amerikanska styrkor dödade tusentals moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en fästning på ön Jolo.
Den andra massakern i Bud Dajo (1913): Amerikanska styrkor dödade över 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot berget Bud Dajo på ön Jolo.
Massakern i Bagumbayan (1916): Amerikanska styrkor dödade mer än 30 filippinska soldater och civila i staden Bagumbayan på ön Luzon efter ett misslyckat uppror.
Massakern i Parang (1925): Amerikanska styrkor dödade mer än 2 000 moro-muslimer i byn Parang på ön Mindanao under en operation för att utrota rebeller.
Massakern i Bagumbayan (1945): Massakern som ägde rum den 9 maj 1945 i Manila och utfördes av amerikanska styrkor under general Douglas MacArthur. Det exakta antalet döda i Bagumbayan-massakern är okänt, men det uppskattas att minst 1000 civila dog under de amerikanska attackerna. Massakern ledde till stark kritik mot de amerikanska styrkorna och bidrog till en ökad filippinsk självständighetsrörelse.
Massakern i Tarlac (1950): Massakern ägde rum i Tarlac-provinsen på Luzon den 12 maj 1950 och utfördes av den filippinska armén med stöd av amerikanska rådgivare och riktades mot Hukbalahap-rörelsen. Hundratals civila dödades eller fördes bort, torterades och försvann under massakern.
Massakern på Jolo (1972): Massakern ägde på ön Jolo i Sulu-arkipelagen den 7 december 1972 och utfördes av filippinska säkerhetsstyrkor med stöd av amerikanska militärer som en del av en kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Sulu-öarna. Minst 1 000 muslimska civila dödades eller försvann under massakern, vilket ledde till internationell kritik och tillväxt av självständighetsrörelsen på Sulu-öarna.
Massakern i Malisbong (1974): Massakern som ägde rum den 24 september 1974 inträffade i en by på Mindanao och utfördes av filippinska regeringsstyrkor med stöd av amerikanska militärer. Minst 1 500 muslimska invånare, inklusive kvinnor och barn mördades brutalt av fascistkoalitionen i attacken, som utfördes som en del av en militär kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Mindanao. Massakern har beskrivits som en av de värsta i filippinsk efterkrigshistoria.
Massakern i Mamasapano (2015): massakern utspelade sig den 25 januari 2015 i byn Mamasapano i provinsen Maguindanao. Konflikten resulterade i att över 60 personer dödades och startade när en USA-stödd specialstyrka, känd som Special Action Force (SAF), sände ett förband för att arrestera två högt uppsatta rebeller, Zulkifli Abdhir, även känd som Marwan, och Basit Usman, som uppehöll sig i en by kontrollerad av MILF. SAF-styrkan hade order att genomföra uppdraget utan att samarbeta med militären eller lokal polis, vilket senare skulle visa sig vara en katastrofal misstag. SAF-styrkan, bestående av över 300 poliser, träffade på tungt motstånd från MILF och dess allierade, som hade förvarnats om operationen. En eldstrid utbröt och flera timmar senare hade över 60 personer dödats. Den filippinska regeringen hade 2013 inlett fredsförhandlingar och lovat att skydda gerillakrigarnas baser under förhandlingarna, men i och med anfallet bröt regeringen vapenvilan, avbröt fredsförhandlingarna och inledde en stor offensiv mot MILF. Mamasapano-massakern är fortfarande en av de mest kontroversiella händelserna i Filippinernas moderna historia och den har också lett till kritik mot USA och den filippinska regeringen för deras hantering av väpnade konflikter.

Berättelsen om Emily och giljotinen

en saga för vuxna av Hampus Cronander

Det var en gång en liten flicka som hette Emily. Hon var ett sömnigt och lugnt barn, men ibland hade hon mardrömmar som höll henne vaken hela natten.

En natt när Emily försökte sova hörde hon en mystisk röst som viskade hennes namn. Hon öppnade sina ögon och såg en skugga på väggen. Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud.

*”Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud”*

“Följ mig”, sa kvinnan med en isande röst som fick Emilys hjärta att slå snabbare.

Emily följde viljelöst den skrämmande kvinnan till ett mörkt rum där en bok låg på ett bord. Boken var täckt av mögel, damm och smuts och hade stora bokstäver på omslaget som löd “Mardrömsboken”.

Kvinnan öppnade boken och bläddrade till en sida som visade en bild av en giljotin. Emily kände sig illamående och rädd när hon såg bilden, men kunde inte ta blicken från sidan.

“Om du inte kan sova på natten, så kommer jag att hjälpa dig att somna”, sa kvinnan och bläddrade till nästa sida där det fanns en beskrivning av hur man bygger en giljotin.

Emily visste inte vad hon skulle göra, men hon var för rädd för att vägra lyda kvinnan. Hon gick med på att följa kvinnans instruktioner för att bygga giljotinen.

Medan Emily byggde sin giljotin berättade kvinnan om läkaren som uppfunnit den och om hur den användes under franska revolutionen.

Giljotinen är en avrättningsmaskin, som började användas under den franska revolutionen (1789-1799). Den används till att avrätta personer som dömts till döden. Giljotinen består av en tung träram, som höll en lodrät metallstång med en skarp, triangulär kniv – en bila – i nederändan. Offret placerades med huvudet på en liten plattform med nacken exakt under kniven, som sedan släpptes från höjden. Bilans tröghet ökades av en vikt.

När bilan faller i giljotinen sker en hastig rörelse som avskiljer huvudet från kroppen. Kniven är vass och skär igenom halsen, vilket leder till att det centrala nervsystemet, blodkärlen och luftstrupen skärs av. Huvudet faller sedan ner i en korg eller på en platta som är placerad under giljotinen.

Efter att huvudet har skiljts från kroppen, stannar hjärnan gradvis upp eftersom blodtillförseln upphör. Hjärnan är beroende av en konstant syre- och blodtillförsel för att fungera, och när huvudet skiljs från kroppen upphör denna tillförsel och hjärnan dör gradvis.

Under avrättningen av Marie Antoinette på Place de la Révolution i Paris den 16 oktober 1793 föll hennes huvud ner i en korg som var placerad under giljotinen. Detta var en vanlig praxis vid avrättningar med giljotin under den tiden.

Efter avrättningen av Marie Antoinette visade läkare och forskare intresse för vad som händer med hjärnan efter avskiljandet från kroppen. En fransk läkare vid namn Dr. Joseph Ignace Guillotin hade faktiskt uppfunnit giljotinen som ett mer humant sätt att avrätta människor, eftersom han ansåg att det var en snabb och smärtfri metod jämfört med andra metoder som användes vid den tiden.

Forskare som studerat avrättningar med giljotin har funnit att hjärnan fortfarande kan fungera under några få sekunder efter att huvudet har skiljts från kroppen, men det är osäkert hur länge hjärnan kan behålla någon form av medvetande eller kognitiv förmåga.

Solkungen, även känd som Ludvig XVI av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 21 januari 1793. Han hade styrt Frankrike sedan 1774 men hans styre var kännetecknat av politisk instabilitet och ekonomisk kris. Under den franska revolutionen, som bröt ut 1789, anklagades Ludvig för att ha försvagat landets ekonomi och för att ha varit delaktig i kontrarevolutionära försök. Han avsattes från tronen och fängslades 1792. Efter en rättegång dömdes han till döden och avrättades offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Marie Antoinette, Ludvigs hustru och drottning av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 16 oktober 1793. Hon hade varit en av de mest kontroversiella figurerna under den franska revolutionen, och hade anklagats för extravagans och för att ha varit en del av en kontrarevolutionär konspiration. Efter att hennes man hade avrättats sattes Marie Antoinette i fängelse och utsattes för svåra förhållanden. Hon förhördes och dömdes till döden av en revolutionär domstol. Precis som Ludvig XVI avrättades hon offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette med giljotin väckte starka reaktioner från folket i Paris och runt om i Frankrike. Å ena sidan var det de revolutionära krafterna som firade avrättningarna som en seger över den gamla ordningen. Men å andra sidan fanns det också de, som såg det som en hänsynslös och brutalt våldsam handling.

Många såg Solkungen och Marie Antoinette som symboler för en överklass som hade förtryckt folket och var ansvarig för landets kriser och fattigdom. Deras avrättningar sågs som en handling av rättvisa och en varning till andra kungar och drottningar runt om i Europa.

Men samtidigt sågs giljotinens brutala och effektiva natur som något fruktansvärt avskyvärt och många fann avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette som alltför grymma och barbariska. För många var det en svår avvägning mellan att straffa överheten för sina brott mot folket och att undvika att själva falla ner i hämnd och våld.

Det är viktigt att notera att reaktionerna var mycket splittrade och att det fanns många olika åsikter om avrättningarna. För vissa var det en seger över den gamla ordningen, medan andra såg det som en fruktansvärd händelse och en varning om de faror som kan uppstå när hämnd och våld tar över.

Båda avrättningarna var symboliska för den borgerliga franska revolutionen och innebar en radikal liberal förändring i Frankrikes politiska och sociala landskap:

Ludvigs avrättning symboliserade slutet på den franska monarkin och starten på republiken, medan Marie Antoinettes avrättning markerade slutet på en era av extravagans och privilegier för den franska aristokratin. Båda avrättningarna väckte stor uppmärksamhet både i Frankrike och i resten av Europa och kom att bli omtalade händelser i historieböckerna.

När giljotinen var klar sjöng kvinnan en sång:

Madame Guillotine, vår sista domare hon är
Med den kalla, skarpa bilan, denna sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar ”mera,” trots de dömdas klagande bön

Hon står där högt upp på Place de la Révolution
Där hennes blickar möter folket med en blodig devotion
Hon väntar inte länge, hennes verk är snabbt och rent
Och de dömda vet att deras sista stund är nära, nu sitt slut

Madame Guillotine, hon sjunger när hon arbetar
Med varje hugg så sjunger hon en sång så klar
En melodi så hemsökande, att den skär in i ens själ
En kuslig vaggvisa, som berättar om vår sista färd

Hon sjunger om livet, om hur det är så kort
Och hur det kan tas ifrån en, på ett ögonblick och utan svar
Hon sjunger om döden, och om dess obönhörliga makt
Och om tomma tystnaden, den som kvarstår när allt är sagt

Madame Guillotine, hon är en kvinna av stål
Och med varje fall, så hörs hennes sång så kall
En varning om revolution, och om det som kan ske
Om vi inte snabbt agerar, så ingen återvändo finns det att se

Hon sjunger om vår historia, och om allt som har hänt
Om den våldsamhet och blodspillan, som vi har sett i vår tid
Om mänsklighetens mörka sidor, och om dess höga pris
Och om den eviga cykeln, den som föder hat och förlust i evig kamp

Madame Guillotine, hon är vår sista domare
Med den kalla, skarpa bilan och sin sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar på mer, trots de dödas ständiga bön

Så länge hon står där, på Place de la Révolution
Så kommer hennes sång att sjunga om vår sista färd
Och vi kan bara undra, om det finns en annan väg att ta
Eller om vi alla är dömda att följa i hennes fotspår, en dag.

Kvinnan försvann när sången var slut. Emily kunde inte sluta tänka på vad hon hade gjort. Hon önskade att hon aldrig hade träffat kvinnan eller öppnat boken.

*”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”*

Men det var för sent. Emily kunde inte sova utan att tänka på giljotinen och hur hon byggde den. Varje natt när hon stängde sina ögon kunde hon höra ljudet av bilan som föll och skar genom halsen. Hon kunde känna den kalla korgen under hennes nacke och känna den blodiga kylan som strömmade genom hennes kropp.

Emily kunde inte längre sova. Hon var fast i en värld av mardrömmar och skräck. Hon försökte att berätta för sin mamma och pappa om den mystiska kvinnan och boken, men de bara skrattade åt henne och sa att det var en dröm.

Emily var ensam i sin kamp mot mardrömmarna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Men en natt, när hon var vaken och grät, såg hon kvinnan igen. Denna gång var hon inte rädd. Hon var arg.

“Hur kunde du göra detta mot mig?” frågade Emily.

Kvinnan skrattade. “Du var den perfekta kandidaten. Du är svag och lätt att påverka.”

Emily insåg att kvinnan hade rätt. Hon hade varit för rädd och lätt påverkad. Men nu var hon arg och fast besluten att inte låta kvinnan ta kontroll över henne längre.

Hon började läsa om giljotinen och dess historia, och lärde sig allt hon kunde om dess funktion och hur den användes under den franska revolutionen. Ju mer hon lärde sig, desto mindre rädd blev hon. Hon förstod att hon kunde övervinna sin rädsla genom att lära sig mer om det som skrämde henne.

Emily började också prata med andra om sina mardrömmar och upptäckte att hon inte var ensam. Många andra hade också drömmar som höll dem vakna på natten. Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar.

Efter många sömnlösa nätter och mycket forskning upptäckte Emily och hennes vänner att det fanns en skrämmande koppling mellan deras mardrömmar och en mystisk organisation som kallade sig “Mardrömsmakarna”. Organisationen var känd för att manipulera folks drömmar för att kontrollera dem och få dem att göra saker de aldrig skulle ha gjort annars.

Emily och hennes vänner bestämde sig för att ta upp kampen mot Mardrömsmakarna. De tränade sig i att kontrollera sina drömmar och lära sig att hantera sina rädslor. De lärde sig att samarbeta och arbeta tillsammans för att övervinna sina mardrömmar.

Till slut lyckades de avslöja Mardrömsmakarnas hemliga högkvarter och befria många människor som hade fallit offer för deras manipulativa drömmar. Emily och hennes vänner blev hjältar och firades för att ha räddat så många liv.

Emily fortsatte att ha mardrömmar ibland, men nu kunde hon hantera dem och använda sin rädsla som en drivkraft för att uppnå sina mål. Hon visste att hon aldrig skulle bli helt fri från sina mardrömmar, men hon visste också att hon hade styrkan att hantera dem och att hon aldrig skulle låta någon annan ta kontroll över henne igen.

Den politiska lösningen på krisen i Ukraina

Demokratiska folkrepubliken Kinas utrikesdepartement den 24 februari 2023

Kinas president, kamrat ordförande Xi Jinping, har föreslagit det globala säkerhetsinitiativet, där han uppmanar länderna att anpassa sig till den genomgripande förändringen av det internationella landskapet i en anda av solidaritet och att ta itu med de komplexa och sammanflätade säkerhetsutmaningarna med en anda av vinn-vinn-tänkande.

Det globala säkerhetsinitiativet syftar till att undanröja de grundläggande orsakerna till internationella konflikter, förbättra den globala säkerhetsstyrningen, uppmuntra gemensamma internationella insatser för att skapa mer stabilitet och säkerhet i en instabil och föränderlig tid och främja varaktig fred och utveckling i världen.

Kinas ståndpunkt om den politiska lösningen på krisen i Ukraina

Demokratiska folkrepubliken Kinas utrikesdepartement publicerade den 24 februari en motion till världssamfundet om vad som bör göras för att snarast lösa krisen i Ukraina.

*Kina intar en diplomatisk mittenposition i Ukrainakonflikten.*

Att respektera alla länders suveränitet. Universellt erkänd internationell rätt, inklusive syftena och principerna i FN-stadgan, måste följas strikt. Alla länders suveränitet, oberoende och territoriella integritet måste effektivt upprätthållas. Alla länder, stora eller små, starka eller svaga, rika eller fattiga, är likvärdiga medlemmar i det internationella samfundet. Alla parter bör gemensamt upprätthålla de grundläggande normer som styr de internationella förbindelserna och försvara internationell rättvisa. En jämlik och enhetlig tillämpning av internationell rätt bör främjas, medan dubbelmoral måste förkastas.
Att överge mentaliteten från det kalla kriget. Ett lands säkerhet bör inte eftersträvas på andras bekostnad. En regions säkerhet bör inte uppnås genom att stärka eller utvidga militära block. Alla länders legitima säkerhetsintressen och farhågor måste tas på allvar och behandlas på lämpligt sätt. Det finns ingen enkel lösning på en komplex fråga. Alla parter bör, enligt visionen om en gemensam, övergripande, samarbetsinriktad och hållbar säkerhet och med tanke på den långsiktiga freden och stabiliteten i världen, bidra till att skapa en balanserad, effektiv och hållbar europeisk säkerhetsarkitektur. Alla parter bör motsätta sig att sträva efter egen säkerhet på bekostnad av andras säkerhet, förhindra blockkonfrontationer och arbeta tillsammans för fred och stabilitet på den eurasiska kontinenten.
Att upphöra med fientligheterna. Konflikter och krig gynnar ingen. Alla parter måste förbli rationella och utöva återhållsamhet, undvika att blåsa upp eld och förvärra spänningarna och förhindra att krisen förvärras ytterligare eller till och med spårar ur. Alla parter bör stödja Ryssland och Ukraina i att arbeta i samma riktning och återuppta den direkta dialogen så snabbt som möjligt, för att gradvis deeskalera situationen och slutligen nå ett omfattande eldupphör.
Att återuppta fredssamtalen. Dialog och förhandlingar är den enda hållbara lösningen på krisen i Ukraina. Alla ansträngningar som bidrar till en fredlig lösning av krisen måste uppmuntras och stödjas. Det internationella samfundet bör förbli engagerat i det rätta tillvägagångssättet att främja samtal för fred, hjälpa parterna i konflikten att öppna dörren till en politisk lösning så snart som möjligt och skapa förutsättningar och plattformar för att återuppta förhandlingarna. Kina kommer att fortsätta att spela en konstruktiv roll i detta avseende.
Att lösa den humanitära krisen. Alla åtgärder som bidrar till att lindra den humanitära krisen måste uppmuntras och stödjas. Humanitära insatser bör följa principerna om neutralitet och opartiskhet, och humanitära frågor bör inte politiseras. Civilbefolkningens säkerhet måste skyddas effektivt och humanitära korridorer bör inrättas för evakuering av civila från konfliktområden. Det krävs insatser för att öka det humanitära biståndet till berörda områden, förbättra de humanitära förhållandena och ge snabbt, säkert och obehindrat humanitärt tillträde i syfte att förhindra en humanitär kris i större skala. FN bör få stöd för att spela en samordnande roll när det gäller att kanalisera humanitärt bistånd till konfliktområden.
Att skydda civila och krigsfångar. Parterna i konflikten bör strikt följa internationell humanitär rätt, undvika att angripa civila eller civila anläggningar, skydda kvinnor, barn och andra offer för konflikten samt respektera krigsfångarnas grundläggande rättigheter. Kina stöder utbytet av krigsfångar mellan Ryssland och Ukraina och uppmanar alla parter att skapa gynnsammare villkor för detta ändamål.
Att hålla kärnkraftverk säkra. Kina motsätter sig väpnade attacker mot kärnkraftverk eller andra fredliga kärntekniska anläggningar och uppmanar alla parter att följa internationell rätt, inklusive konventionen om kärnsäkerhet (CNS), och resolut undvika av människan orsakade kärnkraftsolyckor. Kina stöder Internationella atomenergiorganet (IAEA) när det gäller att spela en konstruktiv roll för att främja säkerheten och tryggheten för fredliga kärntekniska anläggningar.
Att minska strategiska risker. Kärnvapen får inte användas och kärnvapenkrig får inte föras. Hotet om eller användningen av kärnvapen bör bekämpas. Kärnvapenspridning måste förhindras och kärnvapenkris undvikas. Kina motsätter sig forskning, utveckling och användning av kemiska och biologiska vapen av något land under alla omständigheter.
Att underlätta exporten av spannmål. Alla parter måste genomföra Svartahavsinitiativet för spannmål som undertecknats av Ryssland, Turkiet, Ukraina och FN fullt ut och effektivt på ett balanserat sätt, och stödja FN i att spela en viktig roll i detta avseende. Det samarbetsinitiativ om global livsmedelsförsörjning som Kina har föreslagit utgör en genomförbar lösning på den globala livsmedelskrisen.
Att stoppa unilaterala sanktioner. Unilaterala sanktioner och maximala påtryckningar kan inte lösa frågan, utan skapar bara nya problem. Kina motsätter sig unilaterala sanktioner som inte godkänts av FN:s säkerhetsråd. Relevanta länder bör sluta missbruka unilaterala sanktioner och “long-arm jurisdiction” mot andra länder, för att göra sin del i att deeskalera Ukrainakrisen och skapa förutsättningar för utvecklingsländerna att växa sina ekonomier och förbättra sina människors liv.
Att hålla industri- och försörjningskedjor stabila. Alla parter bör på allvar upprätthålla det befintliga världsekonomiska systemet och motsätta sig att världsekonomin används som ett verktyg eller vapen för politiska syften. Det krävs gemensamma ansträngningar för att mildra krisens spridningseffekter och förhindra att den stör det internationella samarbetet inom energi, finans, livsmedelshandel och transporter och underminerar den globala ekonomiska återhämtningen.
Att främja återuppbyggnad efter konflikter. Det internationella samfundet måste vidta åtgärder för att stödja återuppbyggnaden efter konflikter i konfliktområden. Kina är redo att ge stöd och spela en konstruktiv roll i detta.

**För en pluripolär värld**: I historisk tid, år 1259, räddade Kina världen från mongolisk hegemoni och kommer i modern tid att rädda världen från angloamerikansk hegemoni.

Hur USA slog ut Nord Stream-ledningarna

New York Times kallade det ett "mysterium", men USA genomförde en hemlig operation till havs som hölls hemlig - tills nu.

Svensk översättning av How America Took Out The Nord Stream Pipeline
av Seymour Hersh, 8 februari 2023

*Enorma mängder växthusgas strömmar ut i atmosfären från tre sprängda pipelines i Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm (Danmark) i farvattnet mellan Sverige och Tyskland.*

På en plats som är lika obskyr som dess namn finns U.S. Navy’s Diving and Salvage Center – på vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en numera blomstrande semesterstad i Floridas sydvästra skaft, 70 mil söder om gränsen till Alabama. Centrets komplex är lika obestämd som platsen – en trist betongbyggnad från tiden efter andra världskriget som ser ut som en yrkeshögskola på västra sidan av Chicago. En myntautomat och en dansskola ligger på andra sidan det som nu är en fyrfilig väg.

Centret har i årtionden utbildat högt kvalificerade djuphavsdykare som, efter att ha varit utsedda till amerikanska militära enheter över hela världen, kan utföra tekniska dykningar för att göra det goda – använda C4-explosiva ämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – och det onda, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra inloppsventiler för undervattenskraftverk och förstöra slussar på viktiga sjöfartskanaler. Centret i Panama City, som har den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna avgångseleverna från den dykskola som förra sommaren framgångsrikt genomförde vad de hade fått tillstånd att göra 260 fot under Östersjöns yta.

I juni förra året placerade flottans dykare, som opererade under täckmantel av en mycket omtalad Nato-övning mitt i sommaren som kallas BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängladdningar som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-ledningarna, enligt en källa med direkt kännedom om den operativa planeringen.

Två av rörledningarna, som tillsammans kallades Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Ett andra par rörledningar, Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Nu, när ryska trupper samlas vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 hotar, såg president Joseph Biden rörledningarna som ett sätt för Vladimir Putin att använda naturgasen som ett vapen för sina politiska och territoriella ambitioner.

Adrienne Watson, en talesperson för Vita huset, som ombads kommentera detta, sade i ett e-postmeddelande: “Detta är falskt och fullständig fiktion”. Tammy Thorp, talesperson för Central Intelligence Agency, skrev på samma sätt: “Detta påstående är helt och hållet falskt”.

Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månaders mycket hemlig fram och tillbaka debatt inom Washingtons nationella säkerhetskrets om hur man bäst skulle uppnå detta mål. Under en stor del av den tiden handlade det inte om huruvida uppdraget skulle utföras, utan om hur det skulle kunna genomföras utan att det fanns någon öppen ledtråd om vem som var ansvarig.

Det fanns ett viktigt byråkratiskt skäl till att förlita sig på dem som hade gått ut centrumets dykskola i Panama City. Dykarna var enbart marinkåren och inte medlemmar av USA:s specialoperationsstyrka, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg informeras av ledningen för senaten och representanthuset – den så kallade De åttas gäng. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor när planeringen ägde rum i slutet av 2021 och under de första månaderna av 2022.

President Biden och hans utrikespolitiska grupp – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och Victoria Nuland, understatssekreterare för utrikespolitik – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte sida vid sida i 750 mil under Östersjön från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, passerade nära den danska ön Bornholm innan de slutade i norra Tyskland.

Den direkta rutten, som inte behövde passera Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som fick tillgång till ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva fabriker och värma upp bostäder och samtidigt göra det möjligt för tyska distributörer att sälja överskottsgas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kan spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Hemlighet var viktigt.

Nord Stream 1 sågs redan från början av Washington och dess antiryska Nato-partner som ett hot mot den västerländska dominansen. Holdingbolaget bakom projektet, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som ger enorma vinster till aktieägarna och som domineras av oligarker som är kända för att stå i Putins våld. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, medan fyra europeiska energibolag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – delade de återstående 49 procenten av aktierna och hade rätt att kontrollera försäljningen i efterföljande led av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och de statliga gas- och oljeintäkterna beräknades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.

USA:s politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu få en ytterligare och välbehövlig stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig naturgas som levereras av Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika skulle minska. I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen av den förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik-teori, som skulle göra det möjligt för efterkrigstidens Tyskland att rehabilitera sig självt och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget genom att, bland andra initiativ, utnyttja billig rysk gas för att ge bränsle till en välmående västeuropeisk marknad och handelsekonomi.

Nord Stream 1 var tillräckligt farligt enligt Nato och Washington, men Nord Stream 2, vars konstruktion avslutades i september 2021, skulle, om det godkänns av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla den mängd billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra ledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och Nato, med stöd av Bidenadministrationens aggressiva utrikespolitik.

Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp kvällen före Bidens installation i januari 2021, när republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet från billig rysk naturgas under Blinkens bekräftelseförhör som utrikesminister. Vid det laget hade en enig senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, “stoppade [pipelinen] i dess spår”. Den tyska regeringen, som då leddes av Angela Merkel, skulle utöva enorma politiska och ekonomiska påtryckningar för att få igång den andra rörledningen.

Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken svarade ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. “Jag vet att han är starkt övertygad om att Nord Stream 2 är en dålig idé”, sade han. “Jag vet att han vill att vi ska använda alla övertalningsverktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partner, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”

Några månader senare, när byggandet av den andra rörledningen närmade sig sitt slut, blinkade Biden. I maj samma år avstod administrationen i en häpnadsväckande vändning från sanktioner mot Nord Stream AG, och en tjänsteman vid utrikesdepartementet medgav att det “alltid har varit en långsökt chansning” att försöka stoppa rörledningen genom sanktioner och diplomati. Bakom kulisserna uppges tjänstemän från administrationen ha uppmanat Ukrainas president Volodymyr Zelensky, som då stod inför hotet om en rysk invasion, att inte kritisera åtgärden.

Det fick omedelbara konsekvenser. Republikanerna i senaten, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska kandidater och försenade antagandet av den årliga försvarsförslaget i månader, långt in på hösten. Politico beskrev senare Bidens vändning om den andra ryska pipelinen som “det enda beslut, förmodligen mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, som har äventyrat Bidens agenda”.

Administrationen var i en svår situation, trots att den fick en respit på krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter upphävde godkännandet av den andra Nord Stream-rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 procent inom några dagar, med växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det var inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnda förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz i ett tal i Prag offentligt ställt sig bakom den franske presidenten Emmanuel Macrons uppmaning till en mer självständig europeisk utrikespolitik – vilket tydligt antydde ett mindre beroende av Washington och dess skiftande agerande.

Under allt detta hade ryska trupper stadigt och illavarslande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i stånd att slå till från Vitryssland och Krim. Larmet växte i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde “fördubblas på kort tid”.

Administrationens uppmärksamhet riktades återigen mot Nord Stream. Så länge som Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen som behövdes för att besegra Ryssland.

Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att samla ihop en grupp mellan myndigheterna för att ta fram en plan.

Alla alternativ skulle ligga på bordet. Men bara ett skulle komma fram.

PLANERING

I december 2021, två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad arbetsgrupp – män och kvinnor från de gemensamma stabscheferna, CIA samt utrikes- och finansdepartementen – och bad om rekommendationer om hur man skulle reagera på Putins förestående invasion.

Det skulle bli det första av en serie topphemliga möten, i ett säkert rum på en översta våning i Old Executive Office Building, i anslutning till Vita huset, som också var hemvist för presidentens rådgivande nämnd för utrikes underrättelser (PFIAB). Det var det sedvanliga snacket fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen överlämnade till presidenten vara reversibel – t.ex. ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller irreversibel – dvs. kinetiska åtgärder som inte kunde göras ogjorda?

Det som blev tydligt för deltagarna, enligt en källa med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle ta fram en plan för att förstöra de två Nord Stream-ledningarna – och att han uppfyllde presidentens önskemål.

**SPELARNA** Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan.

Under de följande mötena diskuterade deltagarna olika alternativ för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nytillträdd ubåt för att angripa rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjd stubin som kunde utlösas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes måste det ske i hemlighet. Alla inblandade förstod vad som stod på spel. “Det här är inga barngrejer”, sade källan. Om attacken kunde spåras till USA “är det en krigshandling”.

Vid den här tiden leddes CIA av William Burns, en milt tonad före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obamas regering. Burns godkände snabbt en arbetsgrupp inom byrån vars ad hoc-medlemmar av en slump inkluderade någon som var bekant med kapaciteten hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de följande veckorna började medlemmarna i CIA:s arbetsgrupp att utarbeta en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.

Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu hemliga källor att två viktiga enheter i den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel som var nedgrävd i Okhotskiska havet, på Rysslands östra kust. Kabeln kopplade samman ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.

Ett handplockat team av agenter från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades någonstans i Washingtonområdet, under täckmantel, och utarbetade en plan med hjälp av flottans dykare, modifierade ubåtar och en räddningsfarkost för djupgående ubåtar, som efter många försök och misstag lyckades lokalisera den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsanordning på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.

NSA fick veta att höga ryska marinofficerare, som var övertygade om säkerheten i sin kommunikationslänk, chattade med sina kollegor utan kryptering. Inspelningsanordningen och dess band måste bytas ut varje månad och projektet fortsatte glatt i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes 1985 av en rysk avhoppare och dömdes till fängelse. Ryssarna betalade honom bara 5 000 dollar för hans avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han tillhandahöll och som aldrig offentliggjordes.

Denna undervattenssuccé, med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskfylld och gav ovärderliga upplysningar om den ryska flottans avsikter och planering.

Ändå var den myndighetsövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Östersjöns vatten var kraftigt patrullerade av den ryska flottan, och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis på andra sidan gränsen från Rysslands lastningsdockor för naturgas, för att träna inför uppdraget? “Det skulle vara ett getskit”, fick byrån veta.

Under “alla dessa planer”, sade källan, “sade några arbetande killar inom CIA och utrikesdepartementet: ‘Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut”.

Trots detta rapporterade CIA:s arbetsgrupp i början av 2022 tillbaka till Sullivans interagentgrupp: “Vi har ett sätt att spränga rörledningarna.”

Det som följde var förbluffande. Den 7 februari, mindre än tre veckor före den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, som efter en del vacklande nu var fast på den amerikanska sidan. Vid den efterföljande presskonferensen sade Biden trotsigt: “Om Ryssland invaderar … kommer det inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi kommer att sätta stopp för det.“

Tjugo dagar tidigare hade understatssekreterare Nuland lämnat i stort sett samma budskap vid en genomgång på utrikesdepartementet, med liten pressbevakning. “Jag vill vara mycket tydlig för er i dag”, sade hon som svar på en fråga. “Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att gå vidare.“

Flera av dem som var involverade i planeringen av uppdraget för rörledningen var bestörta över vad de såg som indirekta hänvisningar till attacken.

“Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi ska detonera den”, sade källan. “Planen var att alternativen skulle utföras efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller ignorerade det.”

Bidens och Nulands indiskretion, om det nu är vad det var, kan ha frustrerat vissa av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan bestämde några av CIA:s högre tjänstemän att det inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ att spränga rörledningen “eftersom presidenten just meddelade att vi visste hur man gör det”.

Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen informerades till en operation som ansågs vara en högt hemlig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, “fanns det inte längre något lagligt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har en suverän övervakning av Östersjön”.

Byråns arbetsgruppsmedlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att få reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu var ett faktum. Källan minns: “Bill Burns kommer tillbaka och säger: ‘Gör det’.”

*“Den norska flottan hittade snabbt rätt plats, i det grunda vattnet några kilometer utanför ön Bornholm i Danmark…”*

OPERATIONEN

Norge var den perfekta platsen för att basera uppdraget.

Under de senaste årens öst-västkris har den amerikanska militären kraftigt utökat sin närvaro inne i Norge, vars västra gräns löper 1 400 mil längs norra Atlanten och övergår ovanför polcirkeln i Ryssland. Pentagon har skapat högavlönade jobb och kontrakt, mitt i en del lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. De nya arbetena omfattade framför allt en avancerad syntetisk aperturradar långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland och som kom i drift precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningsplatser inne i Kina.

En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas, som hade varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu i nära samarbete med sina norska kollegor övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenförläggning 250 mil österut, på Kolahalvön. USA har också kraftigt utökat en norsk flygbas i norr och levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullflygplan till det norska flygvapnet för att stärka dess långdistansspionage av allt som rör Ryssland.

I gengäld gjorde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament arga i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetsavtalet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa “överenskomna områden” i norr över amerikanska soldater som anklagas för brott utanför basen, liksom över de norska medborgare som anklagas eller misstänks för att störa arbetet på basen.

Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Nato-fördraget 1949, i början av det kalla kriget. I dag är Natos överbefälhavare Jens Stoltenberg, en övertygad antikommunist, som var Norges statsminister i åtta år innan han med amerikanskt stöd flyttade till sin höga Natopost 2014. Han var en hårdför person när det gäller allt som rör Putin och Ryssland och hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Man har litat fullständigt på honom sedan dess. “Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sade källan.

Tillbaka i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. “De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av suveräna sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavsutvinning av olja och gas”, sade källan. Man kunde också lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Om Nord Stream förstörs – om amerikanerna lyckas – skulle Norge kunna sälja betydligt mer av sin egen naturgas till Europa).

Någon gång i mars flög några medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska säkerhetstjänsten och flottan. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön som var det bästa stället att placera sprängladdningarna. Nord Stream 1 och 2, som var och en har två uppsättningar rörledningar, var åtskilda en stor del av vägen med lite mer än en mil när de körde till hamnen i Greifswald i den yttersta nordöstra delen av Tyskland.

Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, i Östersjöns grunda vatten några kilometer utanför Danmarks Bornholmsö. Rörledningarna löpte med mer än en mils mellanrum längs en havsbotten som bara var 260 fot djup. Det skulle vara väl inom räckhåll för dykarna, som från en norsk minjaktare av Alta-klass skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmande från sina tankar och placera ut formade C4-laddningar på de fyra rörledningarna med skyddande betonghöljen. Det skulle bli ett mödosamt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnen utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar som skulle ha gjort dykningen mycket svårare.

Efter lite forskning var amerikanerna med på noterna.

Vid denna tidpunkt kom flottans obskyra djupdykargrupp i Panama City återigen in i bilden. Djuphavsskolorna i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som en oönskad baksida av elitutbildade från marinakademin i Annapolis, som vanligtvis söker ära genom att bli tilldelade en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om man måste bli en “Black Shoe” – det vill säga en medlem av det mindre eftertraktade kommandot för ytfartyg – finns det alltid åtminstone tjänstgöring på en förstörare, en kryssare eller ett amfibieskepp. Den minst glamorösa av alla är minkrigföring. Dess dykare förekommer aldrig i Hollywoodfilmer eller på omslagen till populärtidningar.

“De bästa dykarna med djupdykningskompetens är en tight gemenskap, och endast de allra bästa rekryteras för operationen och får veta att de ska vara beredda på att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.

Norrmännen och amerikanerna hade en plats och agenterna, men det fanns ett annat bekymmer: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm skulle kunna dra till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska flottan, som kunde rapportera det.

Danmark hade också varit en av Natos ursprungliga signatärer och var känt i underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud- och magnetsensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingades upp till ytan.

Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att vissa höga tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om eventuell dykverksamhet i området. På så sätt kunde någon högre uppsatt person ingripa och hålla en rapport utanför befälskedjan, vilket isolerade rörledningsverksamheten. “Vad de fick veta och vad de visste var medvetet olika”, berättade källan för mig. (Den norska ambassaden, som ombads att kommentera den här historien, svarade inte.)

Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Det var känt att den ryska flottan hade övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattensminor. De amerikanska sprängladdningarna måste kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att för det ryska systemet framstå som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.

Norrmännen hade också en lösning på den avgörande frågan om när operationen skulle äga rum. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor Nato-övning i Östersjön som omfattar mängder av allierade fartyg i hela regionen. Den aktuella övningen, som hålls i juni, kallas Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara ett idealiskt skydd för att placera ut minor.

Amerikanerna bidrog med en viktig del: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning i programmet. Övningen, som offentliggjordes av flottan, involverade sjätte flottan i samarbete med flottans “forsknings- och krigsforskningscentra”. Övningen till sjöss skulle hållas utanför Bornholmskusten och innefattade Nato-team av dykare som placerade ut minor, medan konkurrerande team använde sig av den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.

Det var både en användbar övning och ett genialt täckmantel. Pojkarna från Panama City skulle göra sin grej och C4-explosivämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer. Alla amerikaner och norrmän skulle vara borta sedan länge vid den första explosionen.

Dagarna räknades ner. “Klockan tickade, och vi närmade oss fullbordat uppdrag”, sade källan.

Och sedan: Washington fick en andra tanke. Bomberna skulle fortfarande placeras ut under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett fönster på två dagar för deras detonation skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.

I stället hade Vita huset en ny begäran: “Kan killarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”

Vissa medlemmar i planeringsgruppen blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamma inställning. Dykarna i Panama City hade upprepade gånger övat på att placera C4 på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville – möjligheten att ge en framgångsrik exekutionsorder vid en tidpunkt som han själv valde.

Att få i uppdrag att göra en godtycklig ändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa hade om nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.

Presidentens hemliga order påminde också om CIA:s dilemma under Vietnamkriget, när president Johnson, som konfronterades med växande känslor mot Vietnamkriget, beordrade CIA att bryta mot sin stadga – som uttryckligen förbjöd CIA att verka i Amerika – genom att spionera på ledare som kämpade mot kriget för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.

Byrån gick till slut med på det, och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. I efterdyningarna av Watergateskandalerna kom det senare tidningsavslöjanden om byråns spionage mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mord på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.

Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie utfrågningar i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det innebar att bryta mot lagen.

I ett opublicerat vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms med sorg att “man har nästan en obefläckad avlelse när man gör något” på hemliga order från presidenten. “Oavsett om det är rätt att du ska ha det eller fel att du ska ha det, så arbetar [CIA] enligt andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Han berättade i princip för senatorerna att han, som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.

Amerikanerna som arbetade i Norge arbetade enligt samma dynamik och började pliktskyldigt arbeta med det nya problemet – hur man på begäran av Biden skulle fjärrdetonera C4-explosivämnena. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för teamet i Norge att veta när presidenten skulle trycka på knappen. Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?

Den C4 som var fäst vid rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj som släpptes av ett flygplan med kort varsel, men förfarandet krävde den mest avancerade signalbehandlingstekniken. När de väl är på plats kan de fördröjda tidsanordningarna som är fästade vid någon av de fyra rörledningarna oavsiktligt utlösas av den komplexa blandningen av bakgrundsljud från havet i hela det hårt trafikerade Östersjön – från närliggande och avlägsna fartyg, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och till och med havsdjur. För att undvika detta skulle sonarbojen, när den väl är på plats, avge en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som avges av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och, efter en förinställd fördröjning på flera timmar, utlösa sprängladdningarna. (“Man vill ha en signal som är tillräckligt robust för att ingen annan signal oavsiktligt ska kunna sända en puls som detonerar sprängämnena”, sade dr Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT, till mig. Postol, som har tjänstgjort som vetenskaplig rådgivare till Pentagons chef för marinens operationer, sade att den fråga som gruppen i Norge ställs inför på grund av Bidens försening var en fråga om slump: “Ju längre tid sprängämnena är i vattnet, desto större är risken för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)

Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från den norska flottan en till synes rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de högeffektiva C4-explosivämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur funktion. Inom några minuter kunde man se pooler av metangas som fanns kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.

UTFALL

I den omedelbara efterdyningarna av bombningen av rörledningen behandlade de amerikanska medierna den som ett olöst mysterium. Ryssland angavs upprepade gånger som en trolig gärningsman, pådrivet av kalkylerade läckor från Vita huset – men utan att någonsin fastställa ett tydligt motiv för en sådan handling av självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i tysthet hade fått uppskattningar av kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheten som “komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen större amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna som Biden och understatssekreterare Nuland framfört.

Även om det aldrig blev klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering till presidentens åtgärd från utrikesminister Blinken.

När Blinken vid en presskonferens i september förra året tillfrågades om konsekvenserna av den förvärrade energikrisen i Västeuropa, beskrev han ögonblicket som ett potentiellt bra ögonblick:

“Det är ett fantastiskt tillfälle att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och därmed ta ifrån Vladimir Putin vapentillämpningen av energi som ett sätt att främja sina imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”

Mer nyligen uttryckte Victoria Nuland sin tillfredsställelse över att den nyaste av rörledningarna har gått i konkurs. När hon vittnade vid en utfrågning i senatens utrikesutskott i slutet av januari sade hon till senator Ted Cruz: “Precis som du är jag, och jag tror att administrationen är, mycket nöjd med att veta att Nord Stream 2 nu är, som du brukar säga, en metallklump på havets botten.”

Källan hade en mycket mer gatuaktig syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1 500 miles av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. “Tja”, sade han om presidenten, “jag måste erkänna att killen har ett par kulor. Han sa att han skulle göra det och han gjorde det.”

På frågan om varför han trodde att ryssarna inte reagerade svarade han cyniskt: “Kanske vill de ha möjlighet att göra samma saker som USA gjorde.

“Det var en vacker täckmantel”, fortsatte han. “Bakom det låg en hemlig operation som placerade experter på fältet och utrustning som fungerade på en hemlig signal.

“Den enda bristen var beslutet att göra det.”

Översättarens anmärkning: Den 8 februari 2023 publicerade Seymour Hersh artikeln ovan på Substack, där han detaljerat pekar ut USA som skyldiga till sprängingarna av Nord stream-ledningarna. Artikeln har väckt global uppmärksamhet. Vita Huset har avvisat bevisen som fiktion.

Om författaren: Seymour Myron Hersh, född den 8 april 1937 i Chicago, Illinois, USA, är en grävande journalist och Pulitzerpristagare.

I november 1969 avslöjade Pulitzerpristagaren Seymour Hersh den amerikanska Mỹ Lai-massakern i Sơn Mỹ, Vietnam, som inträffade 1968, för västvärlden. Avslöjandet skedde i samband med att den skyldige amerikanske officeren, löjtnant William Calley, ställdes inför krigsrätt.

I april 2004 avslöjade Hersh amerikanska militärers tortyr av fångar på Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad.

Frihet för folket i Myanmar

Militärregimen i Myanmar meddelade förra veckan att de allmänna valen kommer att skjutas upp med ytterligare sex månader. Juntan har gett makten till övergeneral Min Aung Hlaing, ledaren för den statskupp som inleddes mot Aung San Suu Kyi den 1 februari 2021. Den 3 februari fördömde ILPS-AP (Internationella förbundet för folkets kamp – Asien och Stillahavsområdet) Myanmars militärjunta Tatmadaw för beslutet att ytterligare förlänga diktaturen.

*Övergeneral Min Aung Hlaing, ledaren för statskuppen mot Aung San Suu Kyi 2021.*

I över två år har Myanmars befolkning levt under en brutal militärregim, där nästan tre tusen personer har dödats och fler än arton tusen arresterats, varav många torterats och försvunnit, för att de kämpat mot juntan och krävt demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Regimen har utökat sina grymheter mot Myanmars folk genom att intensifiera sina militära attacker, inklusive att släppa bomber över befolkningen.

Tatmadaw, som föraktas av det myanmariska folket, håller sig ekonomiskt flytande genom att fortsätta skörda pengar från företag som kontrolleras av och/eller ägs av militären.

Nyhetsbyråer har påvisat kopplingar mellan transnationella företag och Tatmadaw genom dess företagskonglomerat, bland annat förhållandet mellan det franska energibolaget Total och de energibolag som ägs av Tatmadaw. Juntans mest betydande konglomerat är MEC (Myanmar Economic Corporation), MEHL (Myanmar Economic Holdings Limited), MOGE( Myanmar Oil and Gas Enterprise).

Oppositionen mot militärjuntan fortsätter att växa i hela Myanmar, speciellt i de viktigaste tätorterna och i områden på landsbygden där motståndet mot militärregimen antagit väpnad form.

Må alla frihetsälskande människor i hela världen uppmärksamma och stödja myanmariernas kamp mot generalernas brutala regim som leds av Min Aung Hlaing!

Framåt mot verklig demokrati!
Framåt mot socialism och frihet!

Marxist-Leninist Reading Hub – Audiobook Links

Mirror of www.mlreadinghub.org/study-materials/audiobook-links

The suggested reading list is broken down into stages. These stages are in an order meant to help you progress from accessible texts to more complex texts that build upon each other. Within each stage feel free to go out of order, but the order listed is the suggested order.

Between stages you will see books that do not go out of order and are purposefully placed between one stage to the next. These “transitional must read” are placed to either help solidify what has been talked about in the stage you just finished and/or to help prepare you for the next stage.

You will also see “Optional Texts”. These texts are complementary for the stages they are placed in, but are not required to move on to the next stage.

In practice this would look a little like this:
Start Stage One: On Authority -> Principles of Communism -> Dialectical and Historical Materialism -> Transitional Must Read: Blackshirts and Reds -> Move on to Stage Two: The State and Revolution -> and so on...

Audiobook List

Stage 1

Principles of Communism by Engels
On Authority by Engels
Dialectical and Historical Materialism by Stalin

Optional Texts

Why Socialism? by Einstein
The Communist Manifesto by Marx and Engels

*TRANSITIONAL MUST READ*

Blackshirts and Reds: Rational Fascism and the Overthrow of Communism by Parenti

Stage 2

State and Revolution by Lenin
Wage Labor and Capital by Marx
Socialism: Utopian and Scientific by Engels

Optional Texts

Critique of the Gotha Programme by Marx
Foundations of Leninism by Stalin

*TRANSITIONAL MUST READ*

Reform or Revolution by Luxemburg

Stage 3

Imperialism: the Highest Stage of Capitalism by Lenin
“Left-Wing” Communism – An Infantile Disorder by Lenin
Where Do Correct Ideas Come From? by Mao
On Practice by Mao
On Contradiction by Mao

Optional Texts

Discourse on Colonialism by Aime Cesaire

*TRANSITIONAL MUST READ*

What is to be Done? by Lenin

Stage 4

Marxism and the National Question by Stalin
Some Questions Concerning Methods of Leadership by Mao
On the Party: V. Democratic Centralism within the Party by Liu Shaoqi
On Correcting Mistaken Ideas in the Party by Mao
Combat Liberalism by Mao
Oppose Book Worship by Mao
The Three Main Rules of Discipline and the Eight Points for Attention by Mao
In Memory of Norman Bethune by Mao

Optional Texts

Freedom to Criticise and Unity of Action by Lenin
Twelve Recommendations by Ho Chi Minh
The Foolish Old Man Who Removed the Mountains by Mao
Serve the People by Mao

Korruption: Hur Israel-lobbyn köper stöd för krigsförbrytelser

*Isaac Herzog, Israels president, och Roberta Metsola, Europaparlamentets ordförande, tittar beundrande på varandra strax efter massakern i Jenin i veckan. (Foto: via Twitter)*

Skandaler är som soliga dagar i Bryssel: tillräckligt sällsynta för att det skulle vara synd att inte njuta av dem…

Under de senaste månaderna har skvallerpressen hållits vid liv av Qatargate – det spekuleras mycket om vem som kan gripas härnäst och vissa EU-politiker och deras personal är utan tvekan nervösa.

En före detta ledamot av Europaparlamentet (som sitter fängslad och väntar på rättegång på grund av påståenden om att han ordnat mutor) har accepterat en uppgörelse om åtalseftergifter villkorade med att han avslöjar sina kumpaner.

Bevis säkrade vid polisrazzior visar att Qatar gav kassar med kontanter och andra gåvor till parlamentsledamöter. De lagstiftare som var inblandade i kontroversen hade tonat ner att arbetare har obefintliga rättigheter i Qatar och framhållit de få insatser på området som landet gjorde när det förberedde sig för att vara värd för fotbolls-VM.

Europaparlamentets officiella reaktion har varit att spela överraskat, men under december godkände parlamentet en resolution, som fördömde Qatars “påstådda försök” att påverka parlamentsledamöterna som “allvarlig utländsk inblandning i EU:s demokratiska processer”.

Vissa typer av utländsk inblandning är uppenbarligen mer värda att fördöma än andra

Bara timmar efter att Israel på torsdagsmorgonen dödat nio personer i den ockuperade staden Jenin på Västbanken klev Israels president Isaac Herzog upp på Europaparlamentets röda matta. Herzog var i Bryssel för ett “högtidligt sammanträde med syfte att uppmärksamma Förintelsens minnesdag”.

Genom att ta emot chefen för en stat som just hade utfört en massaker förolämpade Europaparlamentet inte bara palestinierna utan även nazisternas offer. Israel utnyttjar ständigt de brott som begåtts mot Europas judar för att försöka rättfärdiga sitt obevekliga förtryck av palestinierna. Det är skamligt att Europaparlamentet ger legitimitet åt detta utnyttjande.

Ett oseriöst dussin

Hittills har Israel och dess anhängare inte ertappats med att belöna vänliga parlamentsledamöter med pengar. Ändå finns det gott om bevis för att Israel använder sig av den typ av “utländsk påverkan” som Europaparlamentet nominellt avskyr.

Totalt har 38 parlamentsledamöter anslutit sig till gruppen Israels transatlantiska vänner. Av dem har 12 lämnat rapporter som visar hur de, sedan de valdes 2019, har deltagit i resor, som finansierats av den proisraeliska lobbyn.

Sötebrödsdagar

Den grekiska lagstiftaren Anna-Michelle Asimakopoulou är en i det skumma dussinet. Hon har deklarerat deltagande i tre resor som organiserats av proisraeliska lobbygrupper mellan 2019 och 2022. Förutom dessa tre resor deltog hon i ett besök i Förenade Arabemiraten. På resplanen för den resan ingick ett samtal med Israels ambassadör i Abu Dhabi om Abrahamsavtalen – normaliseringsavtalen mellan Israel och flera arabländer.

En av de tre sötebrödsresor som arrangerades av Israellobbyn ägde rum i slutet av oktober och början av november förra året. Den var inte billig. I Assimakopoulous rapport anges att hon bokades in på Tel Avivs femstjärniga Royal Beach Hotel för tre nätter. Hon stannade ytterligare en natt på Orient Hotel i Jerusalem – ett ställe som erbjuder “oöverträffad elegans mitt i den livliga kosmopolitiska staden”, om man får tro dess ägare. Notan för vistelsen betalades av European Leadership Network, en organisation som applåderar Israels aggressioner mot palestinierna i det berömda kosmopolitiska Jerusalem.

Vid en annan resa som Asimakopoulou deltog i stod American Jewish Committee som värd. Den innehöll en rundtur i en israelisk bosättning på den ockuperade Västbanken och en genomgång av Israels bosättningspolitik. Det outtalade syftet med sådana övningar är att övertyga parlamentsledamöterna om att de bör förkasta EU:s officiella politik. EU:s regeringar – tillsammans med alla stater i världen utom Israel – anser att byggandet och utvidgningen av bosättningarna på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, är olagligt.

Resan till Västbanken ägde rum i oktober 2019. Några veckor senare beslutade EU-domstolen att livsmedelsexport från Israels bosättningar måste märkas korrekt. Assimakopoulou och en del av Europaparlamentet reagerade på domen genom att underteckna ett uttalande från Israels transatlantiska vänner. “Mot bakgrund av den växande antisemitismen och hatet mot Israel är vi oroade över att märkningen spelar dem som försöker demonisera och isolera den enda judiska stateni händerna“, står det i uttalandet.

Flytande inlärning

Lukas Mandl, en österrikisk parlamentsledamot, deltog i samma resa som Assimakopoulou 2019. Han återvände uppenbarligen med flytande kunskaper om israeliska argument. När Europaparlamentet höll en debatt om koloniseringen av Västbanken i slutet av november 2019 hävdade Mandl bland annat att “om vi isolerar frågan om bosättningar från allt annat skulle det innebära att vi bryter mot fredsprocessen” eftersom “det bara är en aspekt bland många“.

Israels transatlantiska vänner är inte på något sätt en moderat gruppering

Israels transatlantiska vänner samlar medlemmar från olika valda församlingar och inkluderar Avigdor Lieberman, som tidigare har haft portföljerna för försvar och utrikesfrågor i den israeliska regeringen. Han har krävt att palestinska medborgare i Israel ska halshuggas och godkänt massmord på demonstranter i Gaza.

Israels transatlantiska vänner har inte heller några betänkligheter när det gäller att omfamna europeiska politiker med en utpräglat konservativ inställning. Bland dess anhängare finns den nederländska parlamentsledamoten Bert-Jan Ruissen. Han är en ledande person i det reformerade politiska partiet, som bildades i opposition mot kvinnlig rösträtt.

Ruissen har förklarat att han har deltagit i två sötebrödsresor som finansierats av Israel Allies Foundation. Denna organisation grundades av den avlidne Binyamin Elon, en fanatisk bosättare (och tidvis minister) som var direkt inblandad i försöken att tvinga ut palestinierna från Sheikh Jarrah, ett område i östra Jerusalem. Tillbaka i Bryssel har Ruissen entusiastiskt välkomnat besök av den israeliska bosättarledaren Yossi Dagan. Ruissen har själv sagt att “Israel har rätt att kräva Judea och Samaria [Västbanken]”.

Israel har ingen sådan rätt

Den militära ockupationen som inleddes i juni 1967 innebär dagliga brott mot internationell rätt. Byggandet av kolonier på Västbanken är enligt den fjärde Genèvekonventionen krigsbrott.

Lobbying för att bagatellisera betydelsen av krigsförbrytelser utgör utländsk inblandning i EU:s arbete. Men Bryssel är en hyckleriets huvudstad – utländsk inblandning fördöms endast när den praktiseras av vissa stater, medan andra [t.ex. USA och Israel] har frikort.

Politikerna som tog emot gåvor från Qatar riskerar nu att hamna i fängelse. Politiker som tar emot gåvor från Israel kommer förmodligen att få fortsätta med att leva gratis på femstjärniga hotell.

maps.google.vu om Metakognitiva erfarenheters betydelse för individuella slutsatser4 januari 2025
This web site definitely has all the information I needed concerning this subject and didn't know who to ask.
스포츠 하이라이트 보기 om Metakognitiva erfarenheters betydelse för individuella slutsatser30 december 2024
Keep on working, great job! Here is my homepage 스포츠 하이라이트 보기
skapa ett binance-konto om Vi måste vända tillbaka till framtiden26 december 2024
Thanks for sharing. I read many of your blog posts, cool, your blog is very good.
hampus.cronander om Shepherd David’s ancient call to action28 mars 2024
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Prijava om Shepherd David’s ancient call to action18 mars 2024
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…

Kategori: Världen

Vem är den ryske kuppmakaren Yevgeny V. Prigozhin?

Trollfabrikören

Vägen till toppen

Global strejk som vapen i det internationella befrielsekriget

Att förstå muslimerna i Filippinerna

Kumar Ramakrishnas klassificering av islam

Huvuddragen i religiös radikalism

Radikala muslimer

Islams historia på Filippinerna

Islams historia på Mindanao

Att hitta filippinska muslimers identiteter och en aktuella verkligheten i Bangsamoro

Har sunni-shia-konflikten nått Sydostasien?

Vad handlar denna konflikt om?

Ställ USA till svars för brott mot mänskligheten på Filippinerna

Folkmord – en amerikansk policy

De tortyrmetoder som användes av de angloamerikanska ledarna inkluderar bl.a.:

Några av de amerikanska massakrerna på Filippinerna från 1899 och fram till modern tid:

Berättelsen om Emily och giljotinen

Den politiska lösningen på krisen i Ukraina

Kinas ståndpunkt om den politiska lösningen på krisen i Ukraina

Hur USA slog ut Nord Stream-ledningarna

PLANERING

OPERATIONEN

UTFALL

Frihet för folket i Myanmar

Marxist-Leninist Reading Hub – Audiobook Links

Audiobook List

Korruption: Hur Israel-lobbyn köper stöd för krigsförbrytelser

Vissa typer av utländsk inblandning är uppenbarligen mer värda att fördöma än andra

Ett oseriöst dussin

Sötebrödsdagar

Flytande inlärning

Israels transatlantiska vänner är inte på något sätt en moderat gruppering

Israel har ingen sådan rätt

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Kategorier

Arkiv