Kategori: Historia

För att en gång för alla förstå den västerländska borgerliga demokratins natur, räcker det att inse det faktum att den första folkvalda socialistiska presidenten i Latinamerika dog till följd av en militärkupp organiserad av Central Intelligence Agency i “demokratins högborg” – USA. Detta hände för exakt ett halvt sekel sedan, den 11 september 1973.

Den tidigare chilenske presidenten Salvador Allendes kropp grävdes upp i maj 2011 i ett försök att fastställa om den demokratiskt valde socialistiske presidenten mördades av den chilenska militären i början av kuppen eller om han begick självmord som general Augusto Pinochet hävdade den dagen, den 11 september 1973.

Den sextiofemårige presidenten hade då suttit vid makten i tre år. En officiell utredning har också inletts om den världsberömde chilenske poeten Pablo Neruda, som avled den 23 september 1973. Juntan rapporterade att han dog av prostatacancer, men de nyligen offentliggjorda militära dokumenten visar att han mördats av Pinochet-regimen. Neruda var 69 år vid tidpunkten för sin död och hans chaufför har vittnat att Neruda blivit förgiftad av Pinochets hantlangare.

Domare Mario Carroza beordrade utredningarna av båda dödsfallen. Medan de flesta verkar stödja dessa, säger vissa att de kommer att “öppna upp gamla sår”. Pinochet fortsätter att ha anhängare inom den chilenska högern, men de flesta chilenare vill ha reda på sanningen och se rättvisa skipas.

En seger som inte kunde förlåtas

Allendes första åtgärd som president var att se till att alla skolbarn fick mjölk. Denna policy infördes delvis för att han, som läkare, såg utvecklingsbrister hos många fattiga barn. Därför drog han slutsatsen att mjölk i deras kost skulle förbättra deras hälsa och välbefinnande avsevärt.

Samtidigt var Allende och hans allierade i Folkliga enhetspartiet utbredda bland koppargruvarbetarna, fackföreningsfolk i allmänhet och kåkstadsinvånare. Följaktligen var den politiska högern, de rika och utländska företagsintressena, särskilt Kennecott Copper, Anaconda och ITT, alla motståndare till Allende. Detta var särskilt fallet eftersom han hade som mål att nationalisera de flesta större företag i tron att intäkterna från ett lands resurser skulle gå till det allmänna bästa, social utveckling och fattigdomsbekämpning snarare än till att berika den redan rika eliten och utländska företag.

Den amerikanske professorn Bradford Burns, som reste till Chile strax före kuppen, skrev i The Nation: “Trots stigande inflation kände arbetarklassen att dess köpkraft hade ökat markant under Allendes regering. Arbetarnas barn drack mjölk dagligen för första gången; arbetarnas köttkonsumtion ökade; konsumtionsvaror som cyklar, radioapparater, TV-apparater och spisar – lyxvaror som länge hade varit föremål för deras drömmar – blev vanliga i arbetarnas hem. I stället för eländiga slumområden och kåkstäder uppförde regeringen värdiga bostäder och prioriterade byggandet av hus för de fattiga. Medan medelklassens bostadsförhållanden blev något svårare, började de mest oprivilegierade leva bättre än någonsin.”

Detta är en ganska korrekt beskrivning av resultaten av den socialistiske presidentens politik i Chile. Den 4 september 1970 vann Salvador Allende, kandidaten för vänsterkoalitionen Unidad Popular, sensationellt över Nationalpartiets kandidat, Jorge Rodriguez.

(Det är lätt att föreställa sig skälen till att ett framgångsrikt socialistiskt land skulle utgöra ett allvarligt hot mot USA i förhållande till dess rådande ekonomiska modeller, politiska system och tillhörande ideologiska underbyggnad. Att förstöra eller marginalisera ett sådant land, i kombination med propaganda om socialism, är en acceptabel och långvarig amerikansk politik, oavsett om det handlar om Salvador Allende, Venezuelas Hugo Rafael Chávez Frías eller något annat antal ledare som skulle minska de maximala intäkterna för företag som gynnas av USA för att tjäna sina egna länders folk. Under dessa omständigheter kanske USA:s medborgare kan lära sig en läxa om sina egna nuvarande ekonomiska förhållanden).

Salvador Allende kunde konsten att förena olika politiska krafter, från kommunister till rättviseteologer. Detta ledde till framgång: med ett valdeltagande på 83,5 procent fick han röster från mer än en miljon chilenare (36,61 procent). Detta var dock inte tillräckligt för en författningsenlig seger, varför den konstitutionellt föreskrivna omröstningen i nationalkongressen fortfarande behövde äga rum.

USA hade invaderat Chile sedan början av 1800-talet och kontrollerade fram till valet 1970 upp till 20 procent av den Chilenska bruttonationalprodukten. Nu skulle alltså Chile snart ledas av en socialist. De amerikanska myndigheterna kunde naturligtvis inte tolerera något sådant, inte ens vid en tidpunkt då det totala nederlaget i Vietnam var nära förestående.

Redan innan Salvador Allende valdes till president 1970 var den amerikanska regeringen i full färd med att lägga sig i Chiles inre angelägenheter och suveränitet. Nixon och Kissinger hade slussat flera miljoner dollar till kandidater som motsatte sig Allende före valet och fortsatte att finansiera oppositionella efter valet. Det är därför förståeligt att President Richard Nixon deltog personligen, liksom hans säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, en välkänd makthavare från det kalla krigets era, i framtiden USA:s utrikesminister, mottagare av Nobels fredspris och sedan 2013 hedersdoktor vid Ryska federationens utrikesministeriums diplomatakademi. De var alltså mycket aktiva i försöken att manipulera Chiles inre angelägenheter omedelbart efter valet av Salvador Allende och i september 1970 höll Washingtonadministrationen intensiva möten om ”det chilenska problemet”. Två strategier, som kallades spår I och spår II, togs fram. Den första syftade till att förhindra att kandidaten från Unidad Popular godkändes av Chiles nationalkongress och att nyval utlöstes. Den andra strategin innebar en militärkupp med deltagande av CIA. President Nixon bestämde sig den 15 september 1970 för att störta den socialistiske presidenten med våld.

Sug på den karamellen: Allende var alltså ännu inte president i Chile, men Washington hade redan börjat förbereda en kupp.

Den första handlingen i sammanhanget var faktiskt mordet på general Rene Schneider den 22 oktober 1970. (Man får inte glömma att den första händelsen av 9/11-typ av många forskare anses ha ägt rum 1973 och var en handling av statsterrorism mot Salvador Allendes demokratiskt valda regering i Chile). Mordet på Rene Schneider, som sympatiserade med den chilenska demokratin, öppnade dörren för Pinochet att då leda militären.

Läkare. Socialist. President.

Salvador Allende kom tvåa i presidentvalet 1964 och förlorade mot kristdemokraternas kandidat. Eduardo Freis seger säkrades av USA, som finansierade hans kampanj. Ironiskt nog var det kristdemokraternas röster 1970 som var avgörande för att Allende skulle godkännas som president vid nationalkongressen den 24 oktober: Unidad Popular ingick en överenskommelse med en del av sina politiska motståndare och den 3 november tillträdde den socialistiske presidenten officiellt sitt ämbete.

Ur Salvador Allendes intellektuella framtoning, hans sätt att kommunicera, samt en något piffig klädstil uppstod ryktet att han representerade en “inte alltför radikal vänster”, och detta vilseleder idag många. Men hans biografi visar något annat.

Salvador föddes för 115 år sedan i Valparaiso i en familj av aristokrater med liberala åsikter, men i sin tidiga ungdom gjorde han ett val till förmån för marxismen. Detta skedde medan han studerade vid lyceet. Sedan blev det tjänstgöring i kavalleriet, där Allende fick en officersgrad. Men eftersom han föredrog yrket som barnläkare avslutade han sin militära karriär och skrev in sig vid den medicinska fakulteten på Chiles universitet. Det fungerade dock inte, eftersom han 1933, på grund av sina politiska åsikter, kastades i fängelse sex månader: Han organiserade en marxistisk krets på universitetet och deltog i bildandet av Chiles socialistiska parti. För detta fick han betala priset – efter fängelset fanns inte en chans att få anställning som läkare. Senare sa han: ”Jag drömde om yrket som barnkirurg, men blev en likrivare (obducent).”

Han gick efter det helt upp i politiken och kunde nå framgång: 1937 blev han suppleant i nationalkongressen. Och sedan lyckades Chiles folkfront, som förenade socialister, kommunister och till och med det småborgerliga Radikala partiet, göra det som många europeiska vänsterkrafter misslyckades med på 1930-talet: de lät inte fascisterna komma till makten, även om dessa 1938 försökte utföra en kupp. Folkfrontskandidaten Pedro Aguirre Cerda blev president i Chile.

Dr Allende blev vid 31 års ålder hälsominister. På denna post stannade han tills koalitionen kollapsade 1942. Det var under denna period som Chiles befolkning först lärde sig vad allmänt tillgänglig medicin var. Efter att ha lämnat regeringen blev Allende ledare för socialistpartiet och 1944 nominerades han för första gången som presidentkandidat.

Ett annat faktum karakteriserar denne man på ett levande sätt. Under inflytande av Förenta staterna, som organiserade en antikommunistisk häxjakt, antog Chile 1948 en lag “om försvaret av demokratin”, och kommunistpartiet förbjöds. Socialistpartiet stödde lagen och Allende lämnade sin post i protest och bildade Folkets socialistiska parti.

När alliansen mellan chilenska socialister och kommunister återupplivades återvände Allende till sitt tidigare parti. På 1960-talet, då Västeuropa redan var i full gång med eurokommunismen, graviterade förresten Chilenska socialister mot marxism-leninismen. I Chiles politiska spektrum var HRC förmodligen inte mindre vänster än CHR. Salvador Allende besökte Sovjetunionen tre gånger: 1954, 1967 och 1972, den sista gången som landets president – mindre än ett år före sin död.

Tre gånger – 1952, 1958 och 1964 – förlorade Allende som vänsterkoalitionens presidentkandidat. Det sägs att han efter ännu ett nederlag skämtade: “På min grav kommer det att stå: ‘Här ligger Chiles framtida president’. Men 1966 blev han ordförande för Nationalkongressens överhus. Detta var det sista steget före hans framgång i Chiles presidentval 1970.

Att bryta med det förflutna

Chile var ett av de mest ekonomiskt utvecklade och urbaniserade länderna i Latinamerika, och dess vändning mot socialism var helt naturlig. När Allende blev president tog han ett antal avgörande steg för att göra slut på det halvkoloniala förflutna. Han valde nationaliseringens väg, byggde upp sin egen ekonomiska bas och utökade sitt sociala stöd. Presidenten inledde en offensiv mot latifundisterna och ökade andelen statligt ägande av jordbruksmark till 40 procent. Jordägarna reagerade förresten på detta på samma sätt som kulakerna hade reagerat på jordbruksreformen i Sovjetunionen: de började masslakta boskap och orsakade brist. Men vanliga bönder stod på presidentens sida. Samtidigt skedde ingen nedgång inom jordbruket: det skedde en tillväxt på 6 procent.

Nationaliseringspolitiken genomfördes också inom industrin. Det påverkade pappersindustrin, där arga företagare försökte provocera arbetarna till protester. Allendes direkta sammanstötning med det amerikanska kapitalets intressen skedde i och med nationaliseringen av Chiles viktiga gruvindustri. Koppargruvor och smältverk stod för den huvudsakliga exportinkomsten, men kontrollerades till 80 procent av amerikanska företag. De utländska ägarna erbjöds kompensation, men Allende tänkte inte kompensera de förlorade supervinsterna eftersom han ansåg att det var orättvist. De amerikanska affärsmännen tyckte annorlunda och vägrade trotsigt kompensation, och förklarade nationaliseringen olaglig.

Det främsta trumfkortet i den nye presidentens politik var framgångarna på det sociala området, där program och förmåner omfattade alla kategorier av befolkningen. Tillgängligheten till och kvaliteten på utbildning och sjukvård ökade. Ett övertygande bevis på Allendes framgångar var befolkningens ökade köpkraft. En av de innovativa lösningarna var skapandet av Cybersin, ett datoriserat nätverkssystem för att hantera landets ekonomi. Detta inkluderade att få feedback från vanliga arbetare i företag för att förbättra förvaltningen och arbetsförhållandena. Detta kunde ha varit en banbrytande prestation som kunde ha omkullkastat världens uppfattning om planekonomin.

En av klichéerna i västvärldens propaganda är att Chiles sociala landvinningar köptes till ett “högt pris” och att ekonomin hamnade i kris, ur vilken Pinochets kupp skulle ha tagit den. De siffror som finns tillgängliga idag berättar en annan historia. Chiles bruttonationalprodukt (BNP) växte med imponerande 12 procent under 1971. Arbetslösheten minskade med en faktor på två och en halv på ett par år och nådde bara 3 procent 1972. Landet upplevde en byggboom, med tre och en halv gångers tillväxt på bara ett år 1972.

Under Allendes presidentskap, då han genomförde program för att förverkliga sin social- och inrikespolitik, lade sig USA ständigt i Chiles handelsrelationer och internationella bankrelationer. Verkligheten i Chile är därför att vi aldrig fick se hur ett fritt, socialistiskt Chile skulle ha sett ut på grund av den ständiga inblandningen och det i slutändan våldsamma USA-ledda motståndet mot en demokratiskt vald, socialistisk president. Så 1972 och framför allt 1973 började den ekonomiska situationen i Chile verkligen att försämras. Men orsakerna till detta står inte att finna i den socialistiske presidentens politik. Som CIA medgav i sin publikation 2007, krävde president Nixon sådana åtgärder för att få den chilenska ekonomin att “skrika”. Detta är exakt vad Richard Helms, Director of Central Intelligence och chef för amerikanska CIA, antecknade under ett möte med presidenten.

Genom dumpning kollapsade priserna på koppar och molybden, viktiga för Chile. Washington tömde till och med sina strategiska reserver för detta ändamål. Som ett resultat kollapsade den chilenska exporten och landets budget började förlora hundratals miljoner dollar. Dessutom frös USA Chiles medel på bankkonton och blockerade tillgången till internationella finansiella organisationer, vilket provocerade fram betalningsinställelser.

Dr Allende talade öppet om allt detta från FN:s podium. Utan tvekan kommer hans tal att förbli bland de mest levande och känslosamma i denna organisations historia, som i dag snabbt degenererar inför våra ögon.

Inte den första kuppen

Allendes sårbarhet, som USA utnyttjade, var de nära banden mellan den chilenska och den amerikanska militären. Omkring 1.500 officerare i den chilenska armén utbildades inom ramen för USA:s militära försäljningsprogram, inklusive utbildning vid baser i Panama. Mellan 1966 och 1974 spenderades över 31 miljoner dollar på detta. Ytterligare minst 8 miljoner gick till att finansiera så kallade direkta aktioner på chilenskt territorium, organiserade genom CIA. Mot denna bakgrund framstår den “sensation” som den engelske historikern professor Christopher Andrew kokat ihop om Sovjetunionens stöd till Allende på “tiotusentals dollar” under valen 1970 som helt död.

Det första kuppförsöket ägde rum före presidentvalet 1969, vars utgång Washington oroade sig för. Det var förhastat och misslyckades därför, och som ett resultat var CIA tvungen att spendera ungefär ett år på att återuppbygga sin byrå.

Den 25 oktober 1970, dagen efter att Allende bekräftats av nationalkongressen, dödades överbefälhavaren för de chilenska väpnade styrkorna, general René Schneider, i ett misslyckat kidnappningsförsök. Det organiserades av CIA-agenter och var tänkt att provocera armén till en kupp, men förövarna misslyckades. År 2001 lämnade generalens familj in en stämningsansökan där nobelpristagaren Henry Kissinger anklagades för att ha dödat Schneider.

Och det finns all anledning till det: denne av de ryska myndigheterna numera mycket respekterade gentleman var chef för “Special Verification Group”, som hösten 1970 presenterade ett hemligt memorandum om USA:s agerande i Chile. En sammanfattning av Kissingers memorandum lyder som följer:

1) USA kommer att fortsätta att upprätthålla kontakter i de chilenska väpnade styrkorna;

2) kommer att vidta åtgärder för att splittra Allendes anhängare;

3) kommer att samarbeta med media för att genomföra propagandakampanjer mot Allende;

4) kommer att stödja icke-kommunistiska politiska partier i Chile;

5) kommer att publicera material som visar att Allende inte följde den demokratiska processen utan ville knyta band med Kuba och Sovjetunionen.

Tack vare ansträngningarna att destabilisera Chile skilde sig situationen i landet redan under hösten 1972 – våren 1973 föga från inbördeskriget. Terroristattacker och sabotagehandlingar uppgick till dussintals per dag. Anhängare av Folklig Enhet blev offer för mordförsök. Arbetare som vägrade stödja provocerade strejker och gick ut till fabrikerna attackerades av militanter.

I juni 1973 skedde ytterligare ett försök till militärt myteri i huvudstaden – “tanketaso”. Huvudrollen i neutraliseringen av detta spelades av den mördade general Schneiders vän och efterträdare – general Carlos Prats, som under Allende vid olika tillfällen innehade posterna som inrikesminister, försvarsminister och överbefälhavare för armén. Men i slutet av sommaren avgick Prats efter påtryckningar och åkte med sin fru till Argentina. Detta räddade dem inte: 1974 sprängdes de båda i luften i en bil i Buenos Aires.

Den 23 augusti 1973 blev general Augusto Pinochet överbefälhavare för Chiles väpnade styrkor. Om Prats med eftertryck intog ståndpunkten att armén inte skulle blanda sig i politiken, visade Pinochet lojalitet mot Allende. Och den 11 september ledde han kuppen, som han länge hade varit hemligt inblandad i förberedelserna av.

Historien har bevarat den chilenske presidentens sista tal till sitt folk, som orädd sändes av radiostationen Magallanes. Det skedde klockan 9.10 på morgonen. Och tidigare, klockan 8.15, hade rebellerna gett Allende ett ultimatum, som han förkastade. Bland det som presidenten sade fanns dessa ord:

“Inför dessa händelser har jag bara en sak att säga till arbetarna – jag kommer inte att avgå!

Vid detta historiska vägskäl är jag beredd att betala med mitt liv för folkets förtroende. Och jag säger till dem med övertygelse att de frön vi har planterat i tusentals och åter tusentals chilenares sinnen inte längre kan förstöras helt och hållet. De har makten och de kan förtrycka er, men den sociala processen kan inte stoppas vare sig med våld eller med brott.

Historien tillhör oss, och den skapas av folken.”

Klockan 21.15 inleddes anfallet mot presidentpalatset La Moneda med stridsvagnar och flygplan, under vilket Allende dödades. Officiellt meddelade Pinochetjuntan att han hade begått självmord: han hade skjutit sig med ett Kalasjnikovgevär. År 2008 förklarade den rättsmedicinske experten Luis Ravanal, som i detalj analyserat omständigheterna kring den chilenske presidentens död, att han först skjutits i huvudet och att hans självmord först därefter var fejkat. År 2011 grävde chilenska tjänstemän upp Allendes kropp och hävdade att de hade bekräftat självmordsteorin. Det är dock inte alla som litar på denna forskning. Med tanke på den terror som Pinochetovtsy utövade under och efter kuppen var Allendes öde i vilket fall som helst förutbestämt: han skulle inte ha fått överleva.

Tiotusentals människor dog i händerna på de chilenska fascisterna. Dessa fakta fördunklas och ersätts på alla möjliga sätt av dem som vill idealisera diktatorn. Men sedan 1970-talet har utredningar om Pinochet-juntans brott inletts, och dessa har ganska exakt avslöjat antalet av dess direkta offer. Den stora majoriteten av landets medborgare led på ett eller annat sätt av diktaturen, vars levnadsstandard kollapsade, vars sociala garantier togs bort och vars medborgerliga rättigheter och friheter trampades på.

Förvandlingen av Santiagos nationalstadion och Chiles stadion till koncentrationsläger, och av deras stadion och intilliggande idrottsanläggningar till tortyrkammare och avrättningscentra fick stor publicitet. Över 30.000 människor dog där bara under diktaturens första månad.

Omkring 1.200 av Pinochetregimens offer har ännu inte återfunnits. Kidnappningar som utfördes av den politiska polisen blev en av de viktigaste terrormetoderna. Aktivister från Folklig enhet försvann helt enkelt och deras släktingar hade ingenstans att ta vägen för att gråta. Vi såg en liknande metod utföras av nationalistiska bataljoner i Ukraina 2014.

Efter kuppen med USA:s älskling Pinochet vid makten var Kennecott och Anaconda fria att utvinna Chiles mineraltillgångar utan att bry sig om samhället, rättvisa eller ekologiska överväganden. I stället var det vinster och andra typer av egennyttiga vinster som stod i centrum, precis som i dag när det gäller den amerikanska regeringens mysiga förhållande till storföretagen på bekostnad av vanliga människor i deras egna och andra länder.

Pinochet var diktator fram till 1990 och lämnade denna värld först 2006 vid 91 års ålder. Försöken att ställa honom inför rätta inleddes av Spanien 1998, även om de gick honom på nerverna, men misslyckades. Washington överger inte sina egna.

Suharto-diktaturen i Indonesien och Västpapua – en förbisedd parallell

USA har alltid ifrågasatts av klarsynta personer som den (självutnämnda) “största demokratin i världen” och dess utrikespolitik är som vi sett allt annat än demokratisk.

En nära men nästan helt ignorerad parallell till Chiles resursrikedomar och korrupta historia är Västpapua i Indonesien. Västpapua är en av de mest resursrika platserna på jorden med stora mängder guld och koppar. Trots den enorma resursrikedomen lever de flesta av de människor som bor där i extrem fattigdom. Dessutom togs Västpapua över av Indonesien under Suharto-diktaturen, och (naturligtvis) med den amerikanska regeringens välsignelse.

En sådan välsignelse är förståelig mot bakgrund av att den främsta mottagaren av de rikedomar som hittills utvunnits har varit det USA-baserade gruvbolaget Freeport. Amerikanska företagsintressen fortsätter att skörda rikedomarna i hela världen samtidigt som de visar liten eller ingen omsorg om befolkningen eller miljön på de platser som gör dem rika. Så Freeport är knappast undantaget från regeln i sitt partnerskap med den brutala indonesiska militären, som är inblandad i många brott mot de mänskliga rättigheterna och som fungerar som Freeports främsta säkerhetsstyrka.

Västpapua är och har i över fyrtio år varit ockuperat av den indonesiska militären, som i sin tur stöds av USA med vapen och regelbundna utbildningsarrangemang som betalas av de amerikanska skattebetalarna. Medan vi väntar på att få veta sanningen om Salvador Allende och Pablo Neruda bör vi komma ihåg att deras historia bara är en del av vår kamp för sanning och rättvisa – en långvarig, pågående och aldrig avslutande process som aldrig får överges.

“Miraklet” som aldrig inträffade

De som följde politiken i Ryssland under 1990-talet minns att de högerliberala krafterna gjorde allt för att idealisera Pinochets politik och framställa den som ett bra alternativ för Ryssland. De säger att terrorns offer är priset för “befrielsen från socialismen”, varefter ett “ekonomiskt mirakel” ägde rum. Som en person skrev, “landet levde under utegångsförbud och uppnådde ekonomisk framgång”. Propagandan antydde öppet att om ryssarna gjorde sig av med “det tunga arvet från Sovjetunionen” och vägrade att lita på CPRF, landets starkaste oppositionsparti, skulle allt omedelbart förbättras. Många hoppades naivt att det skulle komma en “stark hand” som skulle återställa ordningen.

Vad var då fallet med Pinochets “mirakel”? Låt oss titta på dess huvudkomponenter.

“Chockterapi” och “Chicago Boys”. Chilenarna blev bekanta med dessa begrepp mycket tidigare än ryssarna. I april 1975, som en del av den “chockterapipolitik” som utvecklats av de chilenska anhängarna av den nyliberale Milton Friedman från University of Chicago, genomfördes privatisering av statligt ägda företag, avreglering av priser och andra åtgärder som syftade till ekonomisk liberalisering, inklusive lönestopp och nedskärningar av investeringar i den offentliga sektorn av ekonomin. Konsekvenserna liknade dem i Ryssland på 1990-talet, justerade för landets och ekonomins omfattning. På kort tid kollapsade industriproduktionen i Chile med en fjärdedel och BNP som helhet med 19 procent.

Inflation. Inflationen översteg 500 procent 1973, 374 procent 1974 och 340 procent 1975. Senare sjönk inflationen, men ännu vid övergången mellan 1970- och 1980-talen översteg den 30%.

Krisen inom jordbruket. Den började med att Pinochet återlämnade mark till latifundistas. Bönderna svarade med protester. Detta ledde till recession, livsmedelsbrist och ett statligt förbud mot köttförsäljning i de flesta provinser i landet.

Devalvering. Ryssarna lärde sig detta ord för 25 år sedan, medan chilenarna lärde sig det omedelbart efter kuppen, då landets nationella valuta, escudon, devalverades med hälften. Nästa år devalverades escudon många gånger och 1975 var man tvungen att ersätta den med en ny valuta – peson – som var knuten … naturligtvis till den amerikanska dollarn. Detta hindrade inte peson från att depreciera tiofalt varje år, vilket ledde till att den chilenska valutan, när Pinochet lämnade sin post, hade deprecierats mer än trehundra gånger i förhållande till den amerikanska dollarn.

En attack mot arbetarnas rättigheter. Arbetsveckans längd ökade från 44 till 48 timmar, utan övertidsersättning, så genomsnittslönen sjönk omedelbart till 15 dollar per månad. Strejker förbjöds fram till 1988, och fackföreningarna blev regeringens fickkontor. Denna situation passade juntans amerikanska partners, eftersom arbetskraften i Chile var kvalificerad enligt latinamerikanska normer, men på grund av arbetslöshet och inflation snabbt blev billigare.

Arbetslöshet. Antalet arbetslösa ökade med 100.000 direkt efter kuppen. I början av 1980-talet nådde arbetslösheten ett genomsnitt på 25 procent i hela landet och 40 procent i vissa provinser. Befolkningen började fly: det totala antalet som lämnade Chile översteg en miljon människor.

Levnadsstandarden sjönk kraftigt. Befolkningens köpkraft sjönk med 60 procent under de första månaderna. Priserna på basprodukter steg flera gånger om. Medelklassen, som hade utgjort 64% av befolkningen i Chile, började krympa snabbt och blev snart en minoritet. Undantaget var huvudstaden Santiago, där den dock också krympte med en fjärdedel. Därefter levde mer än 2,2 miljoner av landets cirka 10 miljoner invånare i extrem fattigdom. Slumområdena växte igen. Inte ens i slutet av 1980-talet nådde konsumtionen per capita upp till de nivåer som rådde i slutet av 1960-talet. År 1987 var fattigdomsgraden över 45 procent.

Avskaffandet av gratis medicin. Barnadödligheten fördubblades i slutet av 1970-talet. Förekomsten av tuberkulos sexfaldigades. Den förväntade livslängden sjönk med mer än ett år.

Det fanns ingen positiv dynamik: de sa att de hade lidit och kommit över sjukdomen. En viss tillväxt i den chilenska ekonomin observerades i slutet av 1970-talet, men den förklaras främst av djupet i den tidigare nedgången. Den följdes av en monstruös recession i början av det nya årtiondet, som ersattes av en trög tillväxt under inflytande av den globala konjunkturen först under andra hälften av 1980-talet. Samtidigt har Chile enligt många indikatorer inte nått upp till den nivå som rådde under Allendes styre, utan till och med till 1960-talets nivå. Pinochets diktatur var en ren tillbakagång i historisk mening.

Men inte alla indikatorer sjönk efter kuppen. Många ökade, t.ex. utlandsskulden. Efter Allende var Chile skyldigt 4 miljarder dollar till externa kreditorer. Under Pinochet uppgick utlandsskulden till 27 miljarder dollar. Byråkratins storlek växte stadigt. De väpnade styrkorna nästan fyrdubblades på några år. Utgifterna för olika “brottsbekämpare” uppgick till 43% av statsbudgeten. Affärsbankerna gick bra, men under krisen 1982 drabbades även de och några av dem gick i konkurs. De sociala klyftorna växte: under 1980-talet kunde inkomstklyftan mellan ledningen för kommersiella företag och anställda inom den offentliga sektorn uppgå till 150 gånger.

Utländskt kapital gynnades. Det tilläts ta ut vinster från Chile utan restriktioner. Det gjorde det med framgång och tog upp till två tredjedelar av vinsterna i de chilenska företagen.

Chiles öde får oss att dra några slutsatser.

För det första hade marxismens klassiker helt rätt när de påpekade att den reaktionära karaktären hos föråldrade formationer ökar. Under dessa förhållanden visade den radikala ekonomiska liberalismen sin förmåga att komma överens perfekt med fascismen. År 1952 sade Stalin, som korrekt förutspådde kapitalismens utveckling, att väst hade kastat “de borgerligt-demokratiska friheternas fana överbord”. För borgarklassen behövde demokratiska fri- och rättigheter under den period då den kämpade för att komma till makten. Och när den behövde försvara sin politiska position mot socialismens övergrepp, kom de mest radikala medlen väl till pass. Så den nära alliansen mellan en högerliberal och en fascist blev ett naturligt fenomen. Det enda konstiga är att det fortfarande förvånar många människor idag.

I början av 1970-talet gick imperialismens världssystem in i en allvarlig kris. Chile var ett av offren för imperialisternas ökade aggressivitet. Det var otänkbart för USA, vars ställning helt hade övertagits av Sovjetunionen och dess allierade, att tillåta “ett annat Kuba”. Krisen hade en chans att bli ödesdiger för imperialismen, men i det historiska ögonblicket fanns varken Lenin eller Stalin i ledningen för det motsatta socialistiska systemet, som skulle ha förstått och använt den. Därför blev det en “avspänning”, som, vilket bör noteras, inte hindrade Washington från att genomföra en lokal motattack mot socialismen i Latinamerika och organisera ett blodbad i Chile. Snarare hjälpte det till och med. “Avspänningen” ersattes sedan av en rasande västlig offensiv mot det socialistiska blocket, som visade sig vara framgångsrik.

Många chilenska vänstermänniskor fann en fristad i Sovjetunionen efter Pinochets kupp. Sebastian Alarcón gjorde filmer och Volodya Teitelboim skrev. Deras öde kunde varit en varning, men den sorgliga erfarenheten från Chile förstods aldrig ordentligt av människorna i Sovjetunionen. Eller så gjorde den det, men av fel personer och för fel syften. Därför var deras “Chicago boys” snart i full gång på det forna Sovjetunionens territorium, och arenorna i Santiagos öde upprepades oktober 1993 i Krasnaya Presnya-stadion nära Sovjets hus i Moskva.

Texten är delvis baserad på en artikel i Pravda 2023-09-08 av Mikhail Kostrikov, kandidat i historiska vetenskaper.