Den kapitalistiska konkurrensen tvingar rivalerna att överträffa varandra kvantitativt, sänka löneandelen och investera mer kapital i maskiner, robotar, artificiell intelligens och nyare teknik, vilket leder till sjunkande vinster. Detta gäller även för de största kapitalisterna, av vilka de flesta är rentierer.
Den grundläggande kapitalistiska motsättningen mellan socialiserad produktion och privat ackumulation av mervärde fortsätter att intensifieras, och rikedomar och kapital blir alltmer koncentrerade i händerna på ett fåtal monopolkapitalister. Sedan 2020 har den kollektiva förmögenheten hos cirka 704 amerikanska miljardärer ökat med så mycket som 1,7 biljoner (1.700 miljarder) dollar och de 704 äger nu mer rikedom än 165 miljoner amerikaner. Bara under 2020 ökade förmögenheten hos Kinas superrika med 1,5 biljoner (1.500 miljarder) dollar.
Den olösliga och evigt förlängda krisen i det globala kapitalistiska systemet fortsätter att förvärras. Monopolkapitalisterna kämpar med överproduktionsproblemet och följaktligen med stora osålda lager och fortsatt nedgång i associerade råvarupriser och minskad profitkvot.
Samtidigt äger dollarmiljardärerna, som utgör en bråkdel av 1%-befolkningen, så mycket som 50% av världens produktionsmedel och finansiella tillgångar, något som tveklöst avslöjar den extrema graden av klassutnyttjande.
Konkurrensen, om marknader och inflytelsesfärer, mellan rivaliserande imperialistiska länder har länge hotat att utlösa reguljära krig. Särskilt markant har USA-hegemonins försök att, med hela den imperialistiska verktygslådan, slå tillbaka mot Brasilien, Indien, Kina och Ryssland, när dessa försöker öka sin andel av marknaden för råvaror som mineraler, olja och naturgas, samt högteknologiska varor som t.ex. elektronik, fordon och militära vapen.
Efter att USA, efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, blev den enda supermakten, ökade USA-hegemonins självförtroende, vilket de visade genom att lägga ut tillverkning till Kina, öka investeringarna i Kina, intensifiera handeln med Kina och överföra teknik över nivån för sweatshops till Kina. Måhända var det omedvetet man därmed underminerade sin egen sysselsättning och tillverkning. Västeuropa och Nordamerika koncentrerade sig på produktion av viktiga produkter inom den högteknologiska sektorn och inom det militärindustriella komplexet, både för att kunna sälja vapen och för att kunna delta i kostsamma aggressionskrig, t.ex. i Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen, Syrien och på andra håll.
Kolossen på Rhodos, Illustration av Andrei-Pervukhin (skärmdump)
Så sent som under det andra decenniet av detta århundrade skulle strategerna i USA inse att USA på detta vis har underminerat sin position och bli oroliga, dels för Kinas ekonomiska och militära uppgång och dels för Rysslands ekonomiska stabilisering (på grund av höga oljeinkomster).
Under de senaste årtiondena har USA och Nato fört aggressions- och interventionskrig för att tvinga länder i östra och centrala Europa att gå med i Nato, få dem att stationeras med amerikansk militär utrustning och inhysa militärbaser och missilanläggningar och anläggningar för missilförsvar för att omringa Ryssland längs dess gränser.
Putins beslut att invadera Ukraina måste fördömas av tre skäl: det är olagligt (bryter mot icke-interventionsklausulen i Helsingforsavtalet från 1975); de som drabbas av krigets fasor är civilbefolkning och meniga soldater; det är ett reaktionärt krig där samtliga inblandade parter är kapitalistiska kleptokratier.
Rysslands och USA-hegemonins proxykrig i Ukraina måste genast upphöra och både Ukraina och Ryssland strävar efter snarast avsluta det genom fredsförhandlingar. Den ukrainska regeringen har uttryckt sin vilja att avsluta kriget genom dialog och förklara sin neutralitet, men USA och Nato driver Ukraina att förlänga sitt väpnade motstånd: Ukraina konfronteras nu med utsikterna till ett långvarigt krig, eftersom USA och dess allierade i Nato häller upp stridsvagnar, stridsflygplan, missiler, bomber och andra vapen samt militärt och ekonomiskt stöd.
Efter den skändliga förlusten efter två decennier av ockupation och tillbakadragande av trupper i Afghanistan förra året behövde USA:s imperialister tända ett nytt krig för att hålla sin gigantiska militärmaskin i gång. Proxykriget i Ukraina visar återigen att imperialism innebär krig: USA är inställda på att spendera 13 miljarder dollar för att stationera trupper i Ukrainas Nato-grannländer och leverera vapen till Ukraina.
Samtidigt som USA-hegemonin har levererat vapen till och utökat det militära stödet till Ukraina har de också infört omfattande finansiella och handelsmässiga sanktioner mot Ryssland. USA kan dock bara räkna med att EU, UK, AU, Kanada, Japan, Sydkorea, Taiwan och Singapore ska genomföra dessa sanktioner, vilket återspeglar den stora klyftan mellan de imperialistiska makthavarna och tillåter Ryssland att fortsätta med handel och ekonomiska transaktioner med resten av den globala kapitalistiska världen. Storbritannien, USA:s närmaste allierade, sade att man kommer att införa oljesanktioner mot Ryssland, men att man kommer att börja införa dem först i slutet av året.
USA:s sanktioner väcker också missnöje bland de europeiska länder som importerar mer än 50 procent av sin naturgas från Ryssland. Under nordamerikanska påtryckningar har Tyskland, som importerar så mycket som 65 % av naturgasen från Ryssland, avbrutit kontraktet för driften av gasledningen Nord Stream 2, som skulle ha fördubblat volymen av naturgas som levereras från Ryssland. USA:s mål är att tvinga de europeiska länderna att importera mer flytande naturgas (LNG) och förlita sig på att USA bygger upp sin energiinfrastruktur, inklusive att bygga fler terminaler och lagringsanläggningar. USA har byggt upp sin LNG-kapacitet sedan 2016 och förväntas bli världens största producent i slutet av året.
Sanktioner mot rysk olja orsakar leveransstörningar och utnyttjas av oljeproducerande länder, monopololjebolag, finansiella investerare och hedgefonder som spekulerar i olja för att driva upp priserna på råolja och petroleumprodukter. Saudiarabien förklarade att det inte finns någon brist på utbudet. USA, som självt köper en stor del av sin oljeimport från Ryssland, har bråttom att köpa olja från Venezuela, ett land som är föremål för amerikanska omstörtande sanktioner.
För bara några månader sedan förklarade imperialistiska organ glatt att de hade uppnått en “economic rebound” förra året, efter den globala ekonomiska kollapsen i de kapitalistiska länderna i samband med Covid-pandemin 2020. Men den kapitalistiska krisens långa skugga kommer nu snabbt ikapp. De stigande priserna på oljeprodukter driver upp produktionskostnaderna och hotar att ytterligare förlänga krisen i det globala kapitalsystemet. En hotande inflationschock och utsikterna till stagflation hotar att dra ner de kapitalistiska samhällena i recession, även om flertalet länder ännu inte har återhämtat sig från de ekonomiska låsningar och handelsstörningar som infördes när Covid-19-pandemin var som störst.
De globala kapitalistiska tyngdpunkterna är återigen fast i en kris och drabbas av problem med svag produktion och stigande skulder.
Under de senaste två åren har USA:s regering satt ihop en blandning av nykeynesianska utgiftspaket som numera är känt som programmet Building a Better America, inom ramen för vilket man planerar att spendera närmare 3 biljoner (3.000 miljarder) dollar under de närmaste åren i ett försök att stimulera den inhemska produktionen.
Kina vacklar på grund av en avtagande efterfrågan, produktionssänkningar och enorma mängder offentliga och privata skulder som inte kan återbetalas. Den globala skulden ökade ytterligare till 303 biljoner (303.000.000 miljoner) dollar förra året, efter att ha skjutit i höjden under 2020, i ett desperat försök att rädda företag, betala för subventioner och stimulera produktionen.
Till grund för den globala kapitalkrisen ligger det olösliga problemet med överproduktion, överutbud av varor och överackumulering av kapital hos den dominerande monopolbourgeoisin, som är sprungen ur kapitalkonkurrensen och anarkin i produktionen. Det finns ett överutbud av stål, fordon, kläder och skor, olja och andra viktiga varor. Den tillfälliga bristen på elektroniska halvledare förra året ledde till att man skyndade sig att investera i nya fabriker i bl.a. USA, Nederländerna, Kina, Taiwan, Japan och Sydkorea, vilket från och med slutet av året förväntas leda till överutbud – särskilt när det gäller de lägre chipsen.
USA fortsätter att tillgripa militär keynesianism för att hålla igång produktionen. Dess försvarsbudget har skjutit i höjden till 776 miljarder dollar 2021 (trots att man dragit sig tillbaka från Afghanistan) och kommer att skjuta upp till 782 miljarder dollar 2022. Tyskland har också deklarerat planer på att avsevärt öka försvarsutgifterna till 113 miljarder dollar, i linje med Nato-överenskommelsen att spendera 2% av sin BNP på försvaret.
Samtidigt drabbas de breda massorna av allt värre former av exploatering och förtryck och dras mer och mer in i hunger, extrem fattigdom och allvarliga sociala förhållanden. Hundratals miljoner människor har förlorat jobb och inkomster. Mer än 100 miljoner människors inkomster sjönk till under 1,90 dollar per dag, medan mer än 163 miljoner människor nu lever på mindre än 5,50 dollar per dag.
De försämrade socioekonomiska förhållandena ger upphov till omfattande massprotester för att göra motstånd mot nyliberala ekonomiska åtgärder, fascistiska restriktioner och imperialistiska krig i olika delar av världen. Det revolutionära proletariatet måste fortsätta att stärka sig och dra nytta av de fördelaktiga förhållandena för att leda de förtryckta klassernas och de progressiva sektorernas demokratiska kamp.
Skall man se något positivt med eländet så är det att förutsättningarna för socialistisk kamp blir alltmer gynnsamma.
Kapitalismen kan inte existera utan expansionen. Nolltillväxt är vägen till en hållbar framtid.
”Expansionen är kapitalismens hjärtslag: Kapitalismen kan inte existera utan expansionen. Nolltillväxt är vägen till en hållbar framtid,” anser Hampus Cronander, som citerar både Olof Palme och Vladimir Lenin.
Olof Palme sade att vi måste våga satsa på nolltillväxt och Vladimir Lenin sade att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Lenins ord är en varning för vad som oundvikligen kommer att inträffa, om kapitalismen tillåts vara norm för samhället, medan Palmes ord beskriver nödvändigheten av att avnormalisera kapitalismen för att stoppa imperialismen med alla dess implikationer.
Imperialismen yttrar sig först i företag som nått gränsen för organisk tillväxt. När marknadens behov av produkten är mättat måste företaget hitta nya sätt att fortsätta växa.
Dels tillverkas produkter med avsiktligt begränsad livslängd, för att det ständigt skall finnas ett behov att ersätta uttjänta produkter, och dels försöker företaget att ta marknadsandelar av konkurrenter eller helt enkelt köpa konkurrenterna tills en monopolsituation uppstår.
För att lyckas med detta krävs anrikning av kapital (för marknadsföring eller företagsförvärv). För anrikning av kapital krävs exploatering av arbetskraft och/eller råvaror.
När den nödvändiga exploateringen inte är möjlig i företagets säte, flyttas produktionen till platser där arbetarnas rättigheter och/eller naturskyddet är eftersatta och exploateringsmöjligheten större.
När väl en monopolställning på hemmamarknaden uppnåtts, måste nya marknader erövras. När nationella företagsimperiet tar sig in på andra marknader, kan detta ske antingen organiskt (där behovet av produkten ännu ej är mättat) eller genom förvärv / prisdumpning på en mättad marknad.
I en kapitalistisk värld bestående av nationer, konkurrerar nationalstaterna med varandra i symbios med de företag, som har sina säten i respektive nationalstat. För att skydda sina kapitalister och därmed sin egen överlägsenhet, arbetar nationalstaterna med en uppsättning allt hotfullare diplomatiska verktyg. Dessa inkluderar:
Tullar
Handelsavtal
Frihandelsavtal
Finansiella påtryckningar
Infiltration och sabotage
Militära påtryckningar
Militära operationer
När Palme konstaterar att vi måste våga satsa på nolltillväxt, så säger han implicit att resultatet av att stoppa miljöförstöringen, stoppa exploateringen av arbetskraften och stoppa överexploateringen av naturresurserna är nolltillväxt.
Nolltillväxt betyder alltså både avsaknad av oorganisk expansion och avsaknad av ökad konsumtion, vilket i sin tur leder till att kapitalismens hjärta stannar. Nolltillväxt eliminerar de ekonomiska motiven för imperialismen. Nolltillväxt ökar betydligt förutsättningarna för fred.
Minst 27 väpnade konflikter pågår på jorden, men de avlägsna krigens muller försvinner ofta innan de når vårt medvetande.
FAIR är en mediebevakningsgrupp i USA, som sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Jag återpublicerar här en viktig analys av hur västmedia prioriterar och vinklar nyheter beroende på nationella intressen.
Hur mycket mindre nyhetsvärda är civila [offer] i andra konflikter [än den som just nu pågår i Ukraina]?
Mycket mindre, särskilt när de är offer för USA [och andra Nato-länder]. av Julie Hollar för FAIR den 18 mars 2022
När USA-hegemonins nyhetsmedier täckte de första chockerande veckorna av den ryska invasionen av Ukraina har vissa medieobservatörer – som FAIR-grundaren Jeff Cohen (Common Dreams, 28/2/22) – noterat sina intryck av hur täckningen skiljer sig från tidigare krig, särskilt när det gäller ett nytt fokus på konsekvenserna för civila.
Det är mycket mer sannolikt att TV-nyheter i USA-hegemonintalar med civila från Ukraina (till vänster, ABC, 26 februari 2022) än från Irak (till höger, CBS, 19 mars 2013).
För att kvantifiera och fördjupa dessa iakttagelser studerade FAIR den första veckans bevakning av kriget i Ukraina (24/2-3/2/22) på ABC World News Tonight, CBS Evening News och NBC Nightly News. Vi använde nyhetsdatabasen Nexis för att räkna både källor (vems röster får höras?) och segment (vilka vinklar täcks?) om Ukraina under studieperioden. Om man jämför denna bevakning med bevakningen av andra konflikter kan man konstatera både en välbekant förlitan på att amerikanska tjänstemän sätter ramarna för händelserna och en nyvunnen förmåga att bevaka konsekvenserna för civila – när dessa civila är vita och attackeras av en officiell amerikansk fiende, snarare än av USA självt.
Jeff Cohen (Common Dreams, 28 February 2022): “Unfortunately, there was virtually no focus on civilian death and agony when it was the US military launching the invasions.”
Ukrainska källor – inga experter
En av de mest slående sakerna med den första rapporteringen har varit det stora antalet ukrainska källor. FAIR utmanar alltid nyhetsmedierna att söka efter perspektivet hos dem som påverkas mest av händelserna, och de amerikanska medierna gör det i mycket större utsträckning i detta krig än i något annat krig under senare tid. Av totalt 234 källor – av vilka 230 hade identifierbar nationalitet – var 119 ukrainska (inklusive fem som bor i USA).
Det rörde sig dock till övervägande del om intervjuer med personer på gatan som sällan bestod av mer än en eller två rader. Till och med de tre ukrainska personer som identifierades som yrkeskunniga – två läkare och en journalist – talade endast om sina personliga erfarenheter av kriget. Tjugoen (17 % av de ukrainska källorna) var nuvarande eller tidigare regeringseller militärtjänstemän.
Att sända så många ukrainska röster, men be så få att tillhandahålla faktiska analyser, har effekten att skapa sympatier, men för ett folk som i första hand målas upp som brickor eller offer, snarare än som ett folk med värdefull kunskap, historia och potentiella bidrag för att bestämma sin egen framtid.
Under tiden har ryska regeringskällor endast förekommit fyra gånger. Sexton andra ryska källor citerades: Tretton personer på gatan, en oppositionspolitiker och två medlemmar av rika familjer.
Åttio källor kom från USA, däribland 57 nuvarande eller tidigare amerikanska tjänstemän. Trots EU:s diplomatiska engagemang nämndes endast två västeuropeiska källor: den norska Nato-generalsekreteraren och en tysk civilperson som hjälper flyktingar i Polen. Det fanns också åtta utländska civila personer som bodde i Ukraina: tre från USA, tre från Afrika och två från Mellanöstern.
For Ukrainian-American reaction to the Russian invasion, CBS (24 February 2022) turned to the leader of a group that “played a leading role in opposing federal investigations of suspected Nazi war criminals” (Salon, 25 February 2014).
Politiska ledare bidrar visserligen med viktiga kunskaper och perspektiv till krigsbevakningen, men det gör även forskare, tankesmedjor och medborgarorganisationer med regional expertis. Men dessa röster var nästan helt marginaliserade, med endast fem sådana experter från det civila samhället som förekom under studieperioden. Alla var i USA, även om en var ukrainsk-amerikanen Michael Sawkiw (CBS, 24/2-22), som representerade Ukrainian Congress Committee of America (en organisation som är associerad med Stepan Banderas fraktion av Organisationen av ukrainska nationalister, som deltog i förintelsen under andra världskriget).
I själva verket har alltså amerikanska nyhetsmedier i stor utsträckning låtit amerikanska tjänstemän utforma villkoren för konflikten för tittarna. Medan tjänstemännen skällde ut den ryska regeringen och betonade “vad vi kommer att göra för att hjälpa det ukrainska folket i kampen” (NBC, 3/1/22), ifrågasatte inga källor USA:s egen roll i att bidra till konflikten (FAIR.org, 3/4/22), eller de västliga sanktionernas inverkan på ryska civila.
Den partiskhet som gynnar amerikanska tjänstemän och marginaliseringen av experter från det land som invaderas – liksom experter från det civila samhället från alla länder – påminner om den amerikanska TV-nyhetstäckningen av en annan storskalig invasion under senare tid: USA:s invasion av Irak. En undersökning av FAIR (Extra!, 5-6/03) visade att under de tre veckorna efter det att USA inledde det kriget utgjorde nuvarande och tidigare amerikanska tjänstemän mer än hälften (52 %) av alla källor i nyhetsprogrammen på bästa sändningstid på ABC, CBS, NBC, CNN, Fox och PBS. Irakierna utgjorde endast 12 % av källorna, och 4 % av alla källor var företrädare för akademiker, tankesmedjor eller icke-statliga organisationer.
Med andra ord, även om fördomarna är ännu större när USA leder kriget, tycks amerikanska medier vara nöjda med att låta amerikanska tjänstemän utforma berättelsen om varje krig och att tysta sina kritiker.
Synliga och osynliga civila
Men det finns också slående skillnader i bevakningen av de två krigen. När USA invaderade Irak utgjorde de civila i landet en mycket mindre andel av källorna: 8 procent jämfört med 45 procent i Ukraina.
Amerikanska reportrar, som nästan alla var inbäddade i den amerikanska militären i Irak i början av kriget, tog till sig och återgav den amerikanska propagandan som beskrev kriget som ett befriande av irakier, inte som ett dödande av dem. Det fanns därför inte mycket motivation för att tala med eller visa dem, förutom att visa dem berömma USA – den typ av reaktion som en journalist som är inbäddad bland tungt beväpnade soldater sannolikt skulle ge.
En annan anmärkningsvärd skillnad är det sätt på vilket amerikanska nyhetsmedier bevakar antikrigsröster från angriparnationen. Intressant nog tycks den ryska allmänhetens motstånd mot kriget i Ukraina vara ungefär som den amerikanska allmänhetens motstånd mot Irakkriget, på så sätt att medan en majoritet i varje land stödde sin regerings aggressiva åtgärder i början av båda krigen, var ungefär en fjärdedel emot dem (Gallup, 24/3/03; Meduza, 22/3/22).
Men på amerikanska TV-nyheter framstod antikrigsandan som helt annorlunda i de två konflikterna. Av de 20 ryska källor som ingick i studien uttryckte tio (50 %) motstånd mot kriget, vilket var betydligt högre än den andel som opinionsundersökningarna visade. Samtidigt representerade antikrigsrösterna endast 3 % av alla amerikanska källor i den tidiga Irakbevakningen (FAIR.org, 5/03), vilket är en dramatisk nedtoning av allmänhetens motstånd.
Civil-centrerad krigsbevakning
In the Ukraine invasion, US TV news coverage focused appropriately on the civilians who pay the highest price in modern warfare (ABC, 28 February 2022)—but this focus was largely missing in reporting on US-led wars.
Det är nästan alltid oskyldiga civila som bär huvuddelen av de moderna krigen. Men USA:s mediatäckning av denna civila kostnad är sällan i skarpt fokus, vilket gör att den senaste rapporteringen om Rysslands invasion av Ukraina ger en exceptionell bild av hur en krigsbevakning med inriktning på civila kan se ut – under vissa omständigheter.
I vår studie tittade vi inte bara på källor utan även på innehållet i segmenten om Ukraina. Under den första veckan av kriget erbjöd de amerikanska nyhetssändningarna på bästa sändningstid på ABC, CBS och NBC regelbundna rapporter om invasionens civila kostnader och skickade reportrar till de större städer som var måltavlor, liksom till gränsområden som tog emot flyktingar.
Sjuttioen avsnitt i de tre nätverken täckte konsekvenserna för den ukrainska civilbefolkningen, både de som stannade kvar och de som flydde undan våldet. Tjugoåtta av dessa nämnde eller fokuserade på civila offer.
I många rapporter beskrevs eller sändes ljudklipp av civila som beskrev sin rädsla och de utmaningar de stod inför, och flera av dem tog upp barn. I ett representativt ABC-inslag (28/2/22) rapporterade till exempel korrespondent Matt Gutman: “Den här lilla flickan på tåget som snörvlar i sitt gosedjur är bara en av de mer än 500 000 människor som lämnar allt bakom sig och flyr i trånga tåg.”
Genom att göra konsekvenserna för civila människor till fokus för berättelsen och visa deras erfarenheter uppmuntras sympati för dessa civila människor och fördömande av kriget. Men denna demonstration av nyhetsmediernas förmåga att fokusera på den civila påverkan, inklusive civila offer, i Ukraina är desto mer fördömande för deras bevakning av krig där USA och dess allierade har varit angripare – eller där offren inte har varit vita.
“De verkar så lika oss”
Charlie D’Agata (CBS News, 25 February 2022): “This is a relatively civilized, relatively European—I have to choose those words carefully, too—city.”
Många experter och journalister har ertappats med att säga den tysta delen högt. “De verkar så lika oss”, skrev Daniel Hannan i Telegraph (26 februari 22). “Det är det som gör det så chockerande.”
CBS News Charlie D’Agata (25/2/22) berättade för tittarna att Ukraina
inte är en plats, med all respekt, som Irak eller Afghanistan, där konflikter har rasat i årtionden. Detta är en relativt civiliserad, relativt europeisk – jag måste också välja dessa ord med försiktighet – stad, en stad där man inte skulle förvänta sig detta, eller hoppas att det skulle hända.
“Det som är övertygande är att bara genom att titta på dem, hur de är klädda, så är de välmående – jag vill inte använda uttrycket – medelklassmänniskor”, förundrade sig BBC:s reporter Peter Dobbie på Al Jazeera (27/222):
Det är inte uppenbart att det rör sig om flyktingar som vill komma bort från områden i Mellanöstern som fortfarande befinner sig i ett stort krigstillstånd. Det är inte människor som försöker fly från områden i Nordafrika. De ser ut som vilken europeisk familj som helst som du skulle kunna bo granne med.
Även om amerikanska nyhetsmedier ibland har visat intresse för svarta och bruna flyktingar och krigsoffer (t.ex. Extra!, 10/15), är det svårt att föreställa sig att de någonsin kommer att få samma massiva bevakning som de ukrainare som “ser ut som oss” – enligt definitionen av vita journalister.
“Ge kriget en chans”
Thomas Friedman (New York Times, 6 April 1999): “Twelve days of surgical bombing was never going to turn Serbia around. Let’s see what 12 weeks of less than surgical bombing does.”
Och man kan säkert tänka sig exempel på fall där icke-vita flyktingar får för lite uppmärksamhet av amerikanska nyheter. Trots deras påståenden om djup oro för Afghanistans folk när USA drog tillbaka sina trupper förra året, har samma TV-kanaler till exempel knappt täckt den förutsägbara och undvikbara humanitära katastrof som landet står inför (FAIR.org, 12/21/21). Mer än 5 miljoner civila afghaner är antingen flyktingar eller internflyktingar.
Demokratiska republiken Kongo, som förra året utsågs till världens mest försummade flyktingkris av Norska flyktingrådet (5/27/21), med 1 miljon externa och 5 miljoner interna flyktingar, har inte fått ett enda omnämnande under de senaste två åren i de amerikanska nyheterna på bästa sändningstid. Och under 2000-talet, när uppskattningsvis 45 000 kongoleser dog av konfliktrelaterade orsaker varje månad, nämndes det i genomsnitt mindre än två gånger per år (FAIR.org, 4/09).
Vid vårt lands egna gränser minimerar nyhetsbevakningen flyktingarnas röster och framställer i stort sett deras historia som en politisk kris för USA, inte som en humanitär kris för de övervägande svarta och bruna flyktingarna (FAIR.org, 6/19/21).
Men att vara vit ger inte automatiskt civila offer en huvudroll i USA:s nyhetsbevakning. Under Kosovokriget tonades de serbiska offren för Natos bombningar ner – och ibland uppmuntrades deras död till och med – av amerikanska journalister (FAIR.org, 7/99). När Nato lättade på sina insatsregler, vilket ökade antalet civila offer, skrev New York Times-kolumnisten Thomas Friedman (4/6/99): “Tolv dagars kirurgiska bombningar skulle aldrig vända Serbien. Låt oss se vad 12 veckor av mindre än kirurgiska bombningar gör. Ge kriget en chans.”
Likaså kritiserade Washington Posts kolumnist Charles Krauthammer (4/8/99) den “outhärdliga selektiviteten” i Natos bombningar, och jublade över att “äntligen träffar de mål – kraftverk, bränsledepåer, broar, flygplatser, TV-sändare – som faktiskt kan döda fienden och civila i närheten”.
“Utformade för att endast döda mål”
Som dessa exempel antyder kan ras visserligen påverka journalisternas känslor av identifikation med civila offer, men i ett ekosystem av företagsbaserade medier som i så hög grad förlitar sig på amerikanska tjänstemän för att definiera och rama in händelser, kommer dessa tjänstemäns intressen med nödvändighet att forma vilka kriser som får mer täckning och vilka aktörer som får mer sympati.
Iraq Body Count notes that “gaps in recording and reporting suggest that even our highest totals to date may be missing many civilian deaths from violence.”
Irakkriget erbjuder en tydlig kontrast till Ukrainas bevakning. USA invaderade Irak under förevändning av oro för både Saddam Husseins förmodade massförstörelsevapen och hans behandling av det irakiska folket – och presenterade kriget som humanitärt (FAIR.org, 4/9/21). Men Iraq Body Count registrerade 3 986 våldsamma civila dödsfall till följd av kriget enbart i mars 2003. Invasionen inleddes den 20 mars, vilket innebär att dessa dödsfall inträffade på mindre än två veckor. (IBC:s siffror – som med största sannolikhet är en underskattning – dokumenterade cirka 200 000 civila dödsfall under krigets gång). Den USA-ledda koalitionen var till övervägande del ansvarig för dessa dödsfall.
(Även om kriget i slutändan resulterade i över 9 miljoner irakiska flyktingar eller internflyktingar, började denna förflyttning inte nå sitt massiva antal förrän senare, så den tidiga bevakningen skulle inte förväntas fokusera på flyktingar på samma sätt som bevakningen av Ukraina gör).
Under den första veckan av Irakkriget (20/3-26/03) hittade vi 32 avsnitt i ABC:s, CBS:s och NBC:s nyhetsprogram på bästa sändningstid som nämnde civila och krigets inverkan på dem – mindre än hälften av det antal som samma nyhetsprogram sände om civila i Ukraina.
Anmärkningsvärt nog var det bara nio av dessa inslag som pekade ut USA som ens potentiellt ansvarigt för civila offer, medan tolv av dem beskrev USA som en aktör som antingen agerade för att undvika att skada civila eller som arbetade för att hjälpa civila som hotades av Husseins agerande. NBC:s Jim Miklaszewski (21 mars 2003) informerade till exempel tittarna om att även om “mer än 1 000 vapen bombade Bagdad i dag… varje vapen är precisionsstyrt, med dödlig precision, och är utformat för att endast döda måltavlor, inte oskyldiga civila”.
När det gäller Ukraina-täckningen däremot, nämnde dessa program Ryssland som förövare i varenda en av de 28 omnämnandena av civila offer, utom i ett kort meddelande under rubriken om en stridsvagn som krossade en bil med en civilperson i den (ABC, 25/2/22).
“Ett direkt resultat av Saddam”
Tittarna på CBS Evening News hörde inte förrän i slutet av den första veckan av USA:s invasion av Irak något omnämnande av att USA hade skadat civila – även om de hörde att irakiska soldater klädde ut sig till civila och sedan sköt mot amerikanska trupper (3/23/03, 3/24/03); att de amerikanska koalitionsstyrkorna i en stad “inte skjuter in i stadens centrum eftersom vi inte kan riskera att de får kollaterala skador” (25.3.2003), och att de allierade styrkorna i en närliggande stad “förser desperata civila irakier med det första vattnet” som Hussein har avskurit från vattnet (25.3.2003). I programmet nämndes kortfattat civila offer två gånger (24/3/03, 26/3/03) utan att identifiera vilken sida som var ansvarig för skadorna, även om man i ett av programmen (24/3/03) betonade att när en skadad irakisk familj dök upp vid ett amerikanskt läger “fick dessa [amerikanska] soldater att strömma ut för att ge den hjälp de kunde”.
Efter att amerikanska luftangrepp härjade i ett bostadsområde i Bagdad den 25 mars började den amerikanska militärens noggrant kurerade mediehantering att visa vissa sprickor – men inte alla medier var redo att erkänna USA:s ansvar. Till CBS Dan Rather (26 mars 2003):
Scenes of civilian carnage in Baghdad, however they happened and whoever caused them, today quickly became part of a propaganda war, the very thing US military planners have tried to avoid.
Pentagon spokesperson Victoria Clarke (C-SPAN, 26 March 2003): “Any casualty that occurs, any death that occurs, is a direct result of Saddam Hussein’s policies.”
Även i rapporter som inte avfärdade civila offer som propaganda, dansade journalisterna ofta runt ansvaret för dem och mildrade kritiken. I ett NBC-inslag (26/3/03) använde Peter Arnett till exempel aldrig en aktiv röst för att identifiera förövaren av attacker mot civila och civila områden, utan cirkulerade runt det med repliker som: “Vi får en känsla av att Bagdad blir alltmer ett mål”, eller “Först med TV-stationen och nu med bombningar närmare stadens centrum”, eller “hela området ödelades” eller “När dessa missiler kom in i staden i dag var det relativt mycket folk i staden”. Istället beskrev han i slutet “amerikanska trupper” som “samlas för att attackera Bagdad” – som om de beskrivna bombningarna inte redan var en attack av amerikanska trupper.
I kombination med de upprepade omnämnandena av “mänskliga sköldar” och irakiska soldater som “klädde sig som civila”, gav denna typ av rapportering direkt näring åt Pentagons linje som talespersonen Torie Clarke (C-SPAN, 26 mars 2003) uttalade: “Vi gör extraordinära ansträngningar för att minska sannolikheten för dessa förluster. Alla offer som inträffar, alla dödsfall som inträffar, är ett direkt resultat av Saddam Husseins politik.”
Civila irakier kan mycket väl ha varit av mindre intresse än ukrainare för amerikanska reportrar eftersom de inte “verkade vara som vi”. Men deras dödsfall blev säkerligen mindre uppmärksammade eftersom de inte passade in i den officiella linje som journalisterna efterliknade.
“Det är perverst att fokusera för mycket på förluster”
Amnesty International (4/19) on the US-led assault on Raqqa, Syria: “In all the cases detailed in this report, Coalition forces launched air strikes on buildings full of civilians using wide–area effect munitions, which could be expected to destroy the buildings.”
USA inledde Irakkriget för nästan 20 år sedan, men nyhetsbevakningen av civila offer för USA:s aggressioner har förändrats föga med tiden. Under hela det pågående syriska inbördeskriget har USA ingripit i varierande grad, med en stor upptrappning under Donald Trump 2017. Från juni till oktober det året pamparade en USA-ledd koalition den tätbefolkade staden Raqqa, som hade tagits över av ISIS, med ett brutalt luftkrig.
Amnesty International (4/19) anklagade koalitionen för att ha förstört staden med luft- och artillerianfall och dödat mer än 1 600 civila – tio gånger så många som USA och dess allierade erkände – och skadat många fler. Mer än 11 000 byggnader förstördes. Som Anand Gopal i New Yorker (21/12/20) skrev: “Decimeringen av Raqqa är olik något som har setts i en amerikansk konflikt sedan andra världskriget”.
Under de fem månader då offensiven ägde rum nämndes civila i Syrien endast i 18 avsnitt i de tre nätverkens nyhetsprogram på bästa sändningstid. På ABC och NBC var de enda hänvisningarna till civila offer omnämnanden av Trump som lyfte fram en tidigare dödlig kemvapenattack av syriska styrkor någon annanstans i landet (ABC, 6/27/17; NBC, 6/27/17). (CBS nämnde också attacken under studieperioden-7/17/17.) Faktum är att fram till i dag har varken ABC World News Tonight eller NBC Nightly News nämnt något om amerikanska attacker mot civila i Raqqa, trots att Amnesty International släppt inte bara en utan två fördömande rapporter (6/5/18, 4/19).
Endast nio av de 17 avsnitten nämnde civila i Raqqa; alla kom från CBS, som var det enda nätverket av de tre som brydde sig om att skicka en korrespondent till den stad som nätverkets land bombade. CBS korrespondent Holly Williams gjorde åtta rapporter som nämnde civila offer, från den 24 augusti till den 17 oktober. I sex av dessa namngavs de amerikanska flygattackerna som orsakade civila dödsfall, men varje rapport nämnde i samma andetag ISIS brutalitet mot civila eller användning av mänskliga sköldar, som för att frikänna USA eller flytta skulden till ISIS.
Till exempel rapporterade Williams den 10 oktober:
Utan amerikanska flygattacker hade det varit nästan omöjligt att besegra ISIS. Men några av dem som nu flyr från ISIS-territorium säger att det är attackerna som är deras största rädsla. Den amerikanska koalitionen medger att mer än 700 civila oavsiktligt har dödats i Syrien och Irak, andra hävdar att antalet är mycket högre.
För Renas Halep är dock alla som vill förgöra ISIS en vän. Han berättade att ISIS felaktigt anklagade honom för stöld och amputerade hans hand för fyra år sedan. Det är ett straff som extremisterna har använt flitigt.
Denna “balans” är misstänkt konsekvent. Det är värt att komma ihåg att under Afghanistankriget beordrade CNN:s ordförande Walter Isaacson sin personal att kompensera rapporteringen om civilas förödelse med påminnelser om talibanernas brutalitet, och sade att det “verkar perverst att fokusera för mycket på förlusterna eller svårigheterna i Afghanistan” (FAIR.org, 11/1/01).
Ingen av Williams källor som var med i kameran kritiserade den amerikanska koalitionens flygattacker, medan många kritiserade ISIS – kanske på grund av CBS policy, eller kanske på grund av att Williams var inbäddad i koalitionsstyrkorna.
“De avlägsna krigens trumslag”
Lester Holt (NBC, 25 February 2022): “So often the booms of distant wars fade before they reach our consciousness.”
När den ryska invasionen av Ukraina började funderade NBC-ankaret Lester Holt (25/2/22):
Ikväll pågår minst 27 väpnade konflikter på vår planet. Ändå är det så ofta så att de avlägsna krigens dån försvinner innan de når vårt medvetande. Andra gånger är det råa beräkningar av gemensamma nationella intressen som minskar avståndet.
Men som bilder från Ukraina återigen påminner oss om är krigets smärta gränslös.
Holt talade som om journalister som han själv inte spelar någon roll för att avgöra vilka krig som når vårt medvetande och vilka som försvinner. Krigets smärta må vara gränslös, men de internationella reaktionerna på denna smärta beror i hög grad på den sympati som journalister skapar genom sin bevakning av kriget. Och västerländska journalister har gjort det mycket tydligt vilka offrens smärta som är mest nyhetsvärda för dem.
FAIR, den nationella mediebevakningsgruppen från USA, har sedan 1986 riktat väldokumenterad kritik mot mediernas partiskhet och [själv]censur. Vi arbetar för att stärka det första tillägget genom att förespråka större mångfald i pressen och genom att granska mediemetoder som marginaliserar allmänintresset, minoriteter och avvikande åsikter. Som en organisation mot censur och självcensur avslöjar vi försummade nyheter och försvarar arbetande journalister när de får munkavle. Som en progressiv grupp anser FAIR att det i slutändan behövs strukturella reformer för att bryta upp de dominerande mediekonglomeraten, inrätta oberoende offentliga sändningar och främja starka icke vinstdrivande informationskällor.
FAIR arbetar på ett unikt sätt med både aktivister och journalister. Vi upprätthåller en regelbunden dialog med reportrar på nyhetsbyråer runt om i landet, där vi ger konstruktiv kritik när det behövs och applåderar exceptionell, slagkraftig journalistik. Vi uppmuntrar också allmänheten att kontakta medierna för att framföra sina synpunkter och bli medieaktivister snarare än passiva nyhetskonsumenter.
FAIR publicerar Extra!, nyhetsbrevet om mediekritik, och producerar veckovis radioprogrammet CounterSpin, programmet som ger dig nyheterna bakom rubrikerna. Dessutom distribuerar FAIR:s blomstrande e-postlista artiklar och Action Alerts till vårt internationella nätverk av över 20.000 aktivister.
Ett socialistiskt perspektiv på att exportera krigsmateriel till krigshärdar.
• Är du helt historielös (inte menat som en förolämpning)? Men när socialdemokratin sprack, när 2a internationalen delades för knappt 110 år sedan så var det just i den nationella frågan.
Vänsterns ståndpunkt var att hålla fast vid Marx mål att hela världens arbetare skulle enas och stoppa alla framtida reaktionära krig. Klass över nation. Högerfalangen deklarerade trohet till kung, fosterland och finans och valde nation över klass. Det möjliggjorde första världskriget. Det var sossarnas stora svek mot mänskligheten.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
• Angående inrikes och utrikes aspekter av regimers legitimitet och tre högerregimer som dåliga exempel (KSA, Ryssland och USA).
En regims legitimitet i inrikespolitiken motiveras med graden av folkligt stöd och visst, USA:s presidenter väljs i allmänna val men måste ha goda relationer med kapitalets diktatur för att komma till val. Som illustrerande exempel kan vi nämna att Bernie Sanders utmanövrerades med lögner och makt över media av Biden och Bloomberg i South Carolina förra förvalet. USA är en plutokrati där ingen släpps fram utan storfinansens godkännande.
• Ett lands inre ordning får aldrig användas för att ge legitimitet åt inhuman utrikespolitik.
Men även om USA skulle varit en demokrati så skulle det inte gett Biden större rätt att angripa ett annat land än Kungen av Saudiarabien (KSA är definitivt ännu mindre demokrati än vad Ryssland är) har eller vad Poutine har. Angriparmaktens grad av demokrati är helt enkelt helt oväsentlig för dess rätt att starta angreppskrig. Det är alltid ytterst klandervärt att angripa ett annat land. Oavsett vem du är. Punkt.
• Angående det reaktionära, inter-imperialistiska, kriget i Ukraina, så bär Poutine ensam ansvaret för beslutet att invadera ett grannland. Men i en socialistisk värld hade förutsättningarna för att starta kriget inte funnits. När länder angriper varandra handlar det om rätten att exploatera och konflikten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.
Låt oss bortse från Natos provocerande utvidgning öster om Elbe. Att den förr eller senare skulle leda till ett krig var oundvikligt i en värld där länder konkurrerar om makten och resurserna. Eftersom våra makthavare litar blint på amerikansk analys har de blickarna riktade på förhållanden inne i Ryssland , så låt oss istället kort titta närmare på 2000-talets Ukraina.
Naomi Klein gav ut en bok 2007 som heter Chockdoktrinen. Den beskriver i princip exakt hur USA bryter ner och tar makten i länder med makroekonomiska styrmedel. Det har de gjort i t.ex. Sudan, Colombia och Ukraina. Samtidigt har USA uppmuntrat extremister att skapa oro i Ukraina precis på samma sätt som de gjort i land efter land i 70 år (Iran och Guatemala är de första exemplen på det som efter 1960-talets utveckling i Indonesien kallas Jakartametoden).
Poutine har gjort likadant. Han har kopierat Jakartametoden och genom att finansiera ryska och serbiska nassar skapat ett spegelkrig mot de av USA och EU finansierade ukrainska och västerländska nassarna.
De som lidit mest är de rysktalande pensionärerna i östra Ukraina. De har utnyttjats som en spelbricka av Putin och ignorerats av väst.
[Som ordförande Mao sa, är karriärmänniskor som grodor på botten av hinkar: de ser bara himlen ovanför, men är blinda för terrängen runtomkring sig och känner inte den mark de står på — en mark som gödslas med folkets ben och vattnas med de svagas blod.]
• När är det legitimt att intervenera?
När det gäller länders inre angelägenheter är det alltid lika klandervärt när centralmakten angriper en region eller en folkgrupp med militärt, polisiärt eller ekonomiskt våld. Inte heller i detta fall kan det försvaras med folkviljan. Att en majoritet bestämmer sig för att förtrycka en minoritet är inte mer rätt än om en minoritet griper makten och förtrycker en majoritet. Förtryck är förtryck.
Folkrätten är till för att skydda centralmakten, inte för att skydda de breda massorna. För folkets skydd finns istället konventioner för mänskliga rättigheter och mänsklighetens rättigheter. När förtrycket bryter mot dessa konventioner finns det legala skäl för folkligt uppror.
Som socialist ger jag mitt stöd till de som slåss för sina mänskliga rättigheter. Ibland är det ett ockuperat folk som slåss för att slänga ut en ockupant, ibland är det ett förslavat folk som slåss för sin frihet, ibland är det en förtryckt region som vill bli självständig. Det är i samtliga dessa fall klasskamp och skiljer sig från ett reaktionärt krig eftersom det senare handlar om två förtryckare som offrar arbetare på slagfälten för att vinna makten att förtrycka dessa arbetare och ta kontroll över naturresurserna.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
T-90M Armata är en av de mordmaskiner Ryssland har i sin krigsmaskin. Bild: Reuters
Igår var en mörk dag i Europas historia och på kvällen samlades statscheferna för EU:s länder i Bryssel.
EU-länderna enades om ett kraftfullt fördömande av Rysslands olagliga invasion av Ukraina.
Generellt vet vi, genom att studera historien, att den förutsägbara händelsekedjan utgörs av att kapitalismen leder till imperialism och när ett imperium når gränsen för sin expansion urartar kapitalismen i fascism inom imperiet och tillslut i någon form av aggression för att kunna fortsätta expansionen. Aggressionen är diplomatisk, finansiell och ytterst militär krigföring.
Självklart måste vi stå enade i solidaritet med de ukrainska folken.
Det är som alltid de breda massorna som kommer att tvingas slakta varandra på slagfälten, medan de reaktionära ledarskikten upphetsat för statistik över hur många människor som stympats och mördats — offrats på kapitalist-imperialismens altare.
Tillsammans med USA bär Ryssland ansvaret för att det åtta år långa inbördeskriget i Ukraina hållits vid liv, men det ryska ledarskiktet bär ansvaret för den militära invasionen.
Igår kväll enades stats- och regeringschefer från 27 medlemsstater om det mest omfattande sanktionspaketet någonsin. Sverige var drivande för hårda och kraftfulla sanktioner mot Ryssland.
Det blir massiva sanktioner mot finanssektorn, energisektorn och transportsektorn.
Konsekvenserna av Rysslands oprovocerade övergrepp mot Ukraina kommer att bli mycket kostsamma för EU-länderna. Eftersom Putin-regimen med hundra procents sannolikhet förberett sig på sanktioner kommer sådana att ha ungefär samma effekt som vore EU en kattunge som bet i en råtta av sten — vi kommer att skada tänderna medan den ryska stenen knappt rispas.
Om EU skall få märkbar effekt (förutom självskada) är det nödvändigt att få med sig Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika i sanktionerna mot Ryssland.
“Endast kunskap befriar verkligen människor,” sade en gång Jose Martí och det var något Fidel gärna citerade.
När vi förlorade Fidel, förlorade vi ett levande föredöme. Nu förvaltar vi hans arv: en bottenlös källa fylld till bredden av människokärlek och exemplarisk visdom.
Fidels historia är bortom all fantasi och kan inte beskrivas enbart med ord. Därför vill jag bara kortfattat delge min syn på saken.
Han använde all sin visdom, kunskap och hängivenhet för att under mer än 60 år kämpa för mänsklighetens rättigheter. Tillsammans med hängivna sociala entreprenörer lyckades Fidel bygga upp ett enat och organiserat land, som har förblivit oövervinnerligt för 1900-talets mäktigaste ekonomiska och militära kraft: Amerikas Förenta Staters imperium.
Under alla dessa år lärde sig det kubanska folket att möta de värsta motgångarna, vare de naturliga, som orkaner, stormar och förlorade skördar, eller orsakade av de nordamerikanska och brittiska angriparna. Och de har vunnit alla strider.
De har stått och står inför en oacceptabel ekonomisk blockad.
De har stått och står inför ett permanent krig, inklusive en militär invasion – Grisbukten 1961.
De har ställts inför svårigheterna i ett samhälle med begränsad produktion av materiella varor och ett kolonialt arv av extrem ojämlikhet, slavarbete, monokultur av sockerrör och kulturell underkastelse.
De har byggt upp ett samhälle som orubbligt strävar efter lika rättigheter och möjligheter för alla medborgare.
De har övervunnit okunnigheten och blivit ett land med världens högsta utbildningsnivå.
De har skapat förebyggande, solidarisk och humanitär medicin, samt har skickat oräkneliga läkare till så gott som alla världens länder — fler läkare än alla andra länder och internationella organisationer tillsammans.
De har alltid varit solidariska med alla folk i världen som kämpar mot förtryck och exploatering, särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika.
Till Brasilien har Kuba skickat 14000 läkare så att 44 miljoner brasilianare för första gången har fått uppleva förebyggande sjukvård av hög kvalitet. Läkare som Bolsonaro, efter påtryckningar från Washington DC, skickat hem.
Den brasilianska rörelsen för jordlösa arbetare på landsbygden (MST) har fått ständig solidaritet och stöd från det kubanska folket, med sina tekniska skolor, vid Latinamerikanska skolan för medicin (ELAM), där hundratals fattiga brasilianska ungdomar har utbildats, bland annat i metoder för läs- och skrivundervisning för vuxna.
På Kubas initiativ har folken i Latinamerika byggt upp internationella rörelser: Vía Campesina, Bolivarianska alliansen för vårt Amerikas folk (ALBA), Världsmötet för folkrörelser med påven, de kubanska bönderna i den nationella sammanslutningen av småbrukare (ANAP) och agroekologiexperterna i den kubanska sammanslutningen av experter på jord- och skogsbruk (ACTAF), de kubanska arbetarnas federation (CTC), Martin Luther King Center o.s.v.
Framför allt har vi lärt oss mycket av kubanernas exemplariska kamp och uthållighet.
Vi har aktivt deltagit tillsammans med det kubanska folket i kampanjen mot FTAA (Free Trade Area of the Americas – ALCA i sin spanska förkortning) och mot imperiets dominans över Latinamerika.
Och Fidel har alltid varit närvarande som organisatör och inspiratör.
Det räcker inte att här och nu fortsätta att hylla de personliga kvaliteterna hos denne ojämförlige figur, hos denne statsman, denne politiske strateg, denna outtömliga källa till medkänsla och visdom.
Jag vill gärna betona, för våra aktivister, Fidels exempel i två grundläggande aspekter av livet: Kärleken till medmänniskorna och kärleken till studier. Han var en ständig förespråkare av vikten av vetenskaplig kunskap och befriande bildning. Fidel arbetade ständigt med att fördjupa sin kunskap och förståelse.
Han var alltid med sitt folk, varje ögonblick, vid frontlinjen, i alla svåra situationer: i krig, i organisationen av forskning och spridandet av kunskap. Han skonade inga ansträngningar och var ett exempel på att arbete för allas bästa inte är en uppoffring. Varje räddat liv, varje befriad förtryckt är lön för mödan.
Fidel var lysande på grund av sin humanism, sina idéer och sin konsekvens.
Han lämnade oss ett fantastiskt arv, ett enastående exempel att följa.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍