Det är sällsynt att använda kärlek som ett politiskt begrepp, men jag gör det. Liberalen Barack Obama använde hopp som sitt kampanjtema; auktoritärer som Trump, Bolsonaro, Modi och Ebba Busch rider på framgångsteologi för att säkerställa sitt ledarskap; auktoritärer som Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Marine le Pen spinner på rädsla, fördomar och hat. Men för mig är kärleken mer radikal.
I en tid då många har blivit väldigt vana vid att den politiska debatten dikteras av rubriker, hashtags och memes från troll på Twitter, Tiktok, Instagram, Facebook och andra sociala media, verkar det som om det inte finns något utrymme för diskurs om ideologiska frågor och principer. Sverige har länge varit fast i korruption, skulder, hälsoproblem, organiserad kriminalitet, orättvisa, maktmissbruk och fattigdom. Detta samtidigt som en promille av befolkningen anrikat astronomiska förmögenheter. Vi befinner oss på en sjunkande flotte och allmänheten verkar ha glömt att flotten måste hållas flytande för att kunna rädda liv.
Valet är över, rösträkningen är över. Högeretablissemanget säger, gå hem – någon har redan vunnit. Och eftersom valet är en tävling brukar den som fått flest röster hållas för segrare. Det är riktigt tungt över bröstet att det här valet slutar tvärtemot våra förhoppningar – eller kanske är det mer passande att säga att det slutar precis som vi fruktade mest. Det är inget skämt att bevittna ankomsten av den mardröm som representeras av Jimmie Åkesson, som med hjälp högerkonservativa och framgångsteologiska marionetter under de kommande fyra åren kommer att vältra välfärden över ättestupans rand. Det vi har sett är den ständiga försämringen av politiken i landet. Men vi kommer inte att gå hem, vi kommer att skärpa kampen för de breda massornas välfärd. Enär kärlek är mer radikalt, kommer vi inte att acceptera hat och förtryck.
#MasRadikalAngMagmahal
