Metakognitiva erfarenheters betydelse för individuella slutsatser

En kognitiv redogörelse för mekanismen bakom det talesätt som säger att en lögn som upprepas tillräckligt många gånger tillslut blir sanning.

Våra bedömningar av vad som är sant och vad som är falskt är lika mycket knutna till omedveten tolkning av metakognitiva upplevelser som till sådant vi är medvetna om.

Rent lingvistiskt är det ingen skillnad mellan lögner och sanningar. Skillnaden ligger istället i deras objektiva förenlighet med verkligheten. Lögner och sanningar är båda information som ska bearbetas och man kan mycket enkelt, genom upprepning och uppblandning, få lögner att framstå som mer sanningsenliga.

Du har nog hört talesättet att “en lögn som upprepas tusen gånger blir sanning” någon gång. Detta talesätt vilar på väl etablerad kognitiv grund.

Hasher, Goldstein och Toppino observerade för första gången 1977 att upprepad exponering för ett obekant påstående kunde öka den upplevda sanningsgraden för informationen, oavsett om den faktiskt var sann eller falsk. Om jag till exempel berättar för dig (påhittet) att “det enda kräftdjuret som har serotonerga vägar är hummer” tillsammans med andra påståenden och sedan ger dig en uppgift om sanningsbedömning, kommer du sannolikt att bedöma det påstående om hummer som jag just har hittat på som sant, i högre grad än lösryckta påståenden som du inte har sett förut. Detta fenomen, som kallas den illusoriska sanningseffekten, förekommer för alla typer av påståenden som sträcker sig från trivialiteter (t.ex. det högsta berget i Venezuela är Pico Bolívar) till åsikter (t.ex. tidig skolgång bör tillåtas för familjer med särskilda behov) (Dechêne, Stahl, Hansen & Wänke, 2010). Fenomenet är också ganska robust, att döma av det faktum att det finns även när de upprepade påståendena kommer från icke trovärdiga källor (Begg, Anas & Farinacci, 1992).

Även om idén om att upprepning skapar sanningar inte är helt främmande för oss – den har länge funnits i populärkulturen, är det svårt att föreställa sig att människor faktiskt även faller för effekten av upprepning i en enkel laboratorieuppgift. Så vad är det med upprepning som kan få vårt omdöme att svänga i riktning mot “sant”?

Det visar sig att den effektiva ingrediensen i upprepning sannolikt är att information som bearbetas snabbare och lättare har större sannolikhet att bedömas som sann, vilket Reber och Schwarz visade på ett elegant sätt 1999. De manipulerade på konstgjord väg flödet i informationsbearbetningen genom att manipulera den visuella kontrasten mellan text och bakgrund och mätte kognitionen genom att jämföra den tid det tog för människor att identifiera bokstäver som var skrivna med olika färger. Det observerades att deltagarna i gruppen med hög visuell kontrast bedömde påståendena som sanna oftare än deltagarna i gruppen med låg visuell kontrast, vilket innebär att hög bearbetningshastighet i sig är tillräcklig för att åstadkomma den illusoriska sanningseffekten. Upprepad exponering för information (igenkänning) är alltså inte nödvändig, utan kan ersättas med hög tillgänglighet.

Ändå kvarstår det grundproblemet: Oavsett om det handlar om upprepningsinducerad eller direkt processflora, vad har detta att göra med sanningsbedömning? För att besvara frågan ska vi först titta på hur processflödet är relaterat till bedömningar i allmänhet.

Betänk följande exempel på assertivitet. Om människor delas in i två grupper och sedan ombeds att komma på 6 respektive 12 exempel på sina egna självsäkra beteenden, vilken grupp tror du skulle bedöma sig själv som mer självsäker?

Vårt omdöme är visserligen bevisbaserat, men vårt tankeinnehåll (dvs. åsikter och händelser som vi skulle kunna förklara) är inte det enda som vägs in i omdömet. De metakognitiva erfarenheterna, till exempel den lätthet eller svårighet som upplevdes under processen att generera dessa tankar, tolkas och används också som underlag för bedömningar.

I fallet med assertivitet upplevde människor som uttömde sitt minne för att komma upp till 12 exempel gradvis större svårigheter än människor som bara behövde komma upp till 6. Den omedvetna upptäckten och tolkningen av denna upplevda svårighet ledde till att människor beslutade att de kanske inte var särskilt självsäkra i första hand. Det är svårt att komma på 12 exempel för att det inte finns så många att börja med (Schwarz, Bless, Strack et al., 1991)!

Metakognitiva erfarenheter och bedömningar överbryggas därför av möjligheten att tolka dessa erfarenheter. Bearbetningsflöde, som i huvudsak är den lätthet som upplevs under informationsbearbetningen, kan alltså också vara “informativ i sin egen rätt” (Schwarz, 2004). Den illusoriska sanningseffekten kan då ses som en följd av att människor tolkar det höga bearbetningsflöde de upplever av upprepad information och sedan tillskriver informationen ökad sanningshalt.

Nästa fråga är varför vi inte associerar högt bearbetningsflöde med informationens falskhet. Varför finns det en allmän tendens för människor att tolka högt bearbetningsflöde som en sanningsindikator?

En möjlighet att lösa detta mysterium, som Unkelbach föreslog 2007, är att denna tendens att läsa sanning ur hög bearbetningsfrekvens har förvärvats genom vår livserfarenhet. Jämför med hur vi lärt oss att uppmärksamma vad den spetsiga änden av en pil pekar på, medan vi har föga intresse av vad pilens stjärt pekar på.

Unkelbach testade sin idé således att deltagarna först utsattes för 60 påståenden. Sedan, i vad som skulle kunna kallas en “associationsstudiefas”, presenterades deltagarna för några nya påståenden, vars bearbetningsflyt manipulerades genom att ändra deras visuella kontrast. I denna fas ombads deltagarna att bedöma varje påstående som sant eller falskt och fick omedelbar återkoppling om varje påståendes veridiska sanningsstatus (dvs. de fick veta vilket påstående som faktiskt är falskt/sant). Varje påstående med hög visuell kontrast, som bearbetades mer flytande, märktes som falskt under återkopplingen och låg visuell kontrast som sant. På detta sätt blev hög bearbetningsflytande förknippad med falska påståenden. Resultatet av experimentet var att när deltagarna i den slutliga testfasen återigen stötte på de 60 påståenden de utsatts för i början av experimentet, var de mer benägna att bedöma dessa upprepade påståenden som falska jämfört med påståenden som de inte hade sett tidigare – den illusoriska sanningseffekten vändes framgångsrikt.

Det verkar som om man kan lära sig en ny tolkning av bearbetningsflödet. Det öppnar för möjligheten att den tolkning vi gör just nu plockats upp tidigare i livet. Med andra ord kan metakognitiva erfarenheter som processflöde tolkas för att informera om bedömningar, men hur eller i vilken riktning det kommer att tolkas beror på vilket mönster som hämtas från livet. Detta väcker i sin tur frågan om hur livet lärde oss att hög processfrekvens går hand i hand med sanning?

Unkelbach föreslog att det i denna värld finns ett oändligt antal lögner men endast ett begränsat antal sanningar. Låt oss återkalla exemplet på trivialitet. Sanningen om det högsta berget i Venezuela kan bara vara “Pico Bolívar”, men lögner kan praktiskt taget vara vad som helst. Jag kan om så behövs lätt skapa tillräckligt med falsk information om namnet på det högsta berget i Venezuela för att fylla en hårddisk på flera terabyte, men jag kan knappast komma på mer än en enda sanning i detta avseende. Ett resultat av detta är att det är mer sannolikt att man ofta stöter på samma sanningar än samma lögner (Unkelbach, 2007). Sanning blir därför förknippad med hög bearbetningskapacitet.

Om du inte är nöjd med den här redovisade praktiska förklaringen och är mer intresserad av en filosofisk redogörelse av “hur mentala system tror” som behandlar Spinozas idé om att förståelse och acceptans är en och samma sak och att sanning är en normalkonsekvens av förståelse, läs då denna PDF.

Nu kan vi slutligen säga att den mekanism som ligger till grund för den illusoriska sanningseffekten sannolikt är följande:

Baserat på vår livserfarenhet att sanningar är mer sannolika att ha högt bearbetningsflöde, drar vi omedvetet slutsatsen att lättillgänglig information sannolikt är sanning.

Även om vi nu har en ganska komplett och sannolik redogörelse för den illusoriska sanningseffekten finns det fortfarande mycket som skulle kunna sägas om denna effekt och dess mekanism, som verkar ligga till grund för en hel familj av kognitiva fördomar.

Till exempel föreslogs det låga bearbetningsflödet i anföranden från personer som inte talar sitt modersmål förklara varför dessa personer betraktas som mindre trovärdiga (Lev-Ari & Keysar, 2010); meningar som rimmar (t.ex. den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket) uppfattas som mer sanningsenliga än meningar utan rim, vilket är ett fenomen som kallas rim-och-reson-effekten, beror troligen på att rimmande meningar är lättare att bearbeta.

Även om vi intuitivt tror oss vara rationella varelser som fattar välgrundade beslut, så måste vi inse att sanningsbedömning inte enbart är ett spel för förnuftet; bedömningar är lika mycket knutna till sådant vi är medvetna om (d.v.s. tankar, intentioner, kunskap o.s.v.) som till det vi är omedvetna om (d.v.s. omedveten tolkning av metakognitiva upplevelser).

Referenser

• Ayue20, Colby College (2018). Unraveling the mechanism behind “a lie repeated a thousand times becomes truth”: A cognitive account.
• Begg, I. M., Anas, A., & Farinacci, S. (1992). Dissociation of processes in belief: Source recollection, statement familiarity, and the illusion of truth. Journal of Experimental Psychology: General, 121(4), 446–458.
• Dechêne, A., Stahl, C., Hansen, J., & Wänke, M. (2010). The truth about the truth: A meta-analytic review of the truth effect. Personality and Social Psychology Review, 14(2), 238–257.
• Hasher, L., Goldstein, D., & Toppino, T. (1977). Frequency and the conference of referential validity. Journal of Verbal Learning and Verbal Behavior, 16(1), 107–112.
• Lev-Ari, S., & Keysar, B. (2010). Why don’t we believe non-native speakers? The influence of accent on credibility. Journal of Experimental Social Psychology, 46(6), 1093–1096.
• Reber, R., & Schwarz, N. (1999). Effects of perceptual fluency on judgements of truth. Consciousness and Cognition, 8(3), 338–342.
• Schwarz, N. (2004). Metacognitive experiences in consumer judgement and decision making. Journal of Consumer Psychology, 14(4), 332–347.
• Schwarz, N., Bless, H., Strack, F., Klumpp, G., Rittenauer-Schatka, G., & Simons, A. (1991). Ease of retrieval as information: Another look at the availability heuristic. Journal of Personality and Social Psychology, 61(2), 195–202.
• Unkelbach, C. (2007). Reversing the truth effect: Learning the interpretation of processing fluency in judgments of truth. Journal of Experimental Psychology: Learning Memory and Cognition, 33(1), 219–230.