Jag är helt enig i att Sverige icke skall ansluta sig till någon militärallians. Jag anser att V skall fortsätta att verka för Natos upplösning. Jag var och är emot svensk upprustning. Jag anser att det bästa försvaret är omedelbar kapitulation följd av civilt motstånd, strejker, sabotage och gerillakrigföring.
Bella Ciao fue usado como un himno partisano contra los nazis que ocupaban Italia.
När folkets demokratiska armé, partisanernas röda front, för utdraget folkligt krig mot en ockupationsmakt, då kostar det inkräktaren ekonomiskt mer och är billigare för den angripne och då kostar det båda sidor färre människoliv. Lägg ner det tunga försvaret. Utbilda i gerillakrigföring och krigssjukvård.
Bella ciao!
När jag steg upp ur min säng en morgon O bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao När jag steg upp ur min säng en morgon stod fienden invid min dörr
Å Partisaner, jag vill gå med er. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Å Partisaner, jag vill gå med er Jag fruktar inte döden mer
Men om jag stupar, i frihetskampen. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Men om jag stupar, i frihetskampen, så måste ni begrava mig
Högt upp bland bergen, där vill jag vila. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Högt upp bland bergen, där vill jag vila, i skuggan av en vacker ros.
Och alla människor, som går förbi där. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Och alla människor, som går förbi där, skall säga: Vilken vacker ros!
Den vackra rosen, är partisanens. O bella ciao, bella ciao, bella ciao ciao ciao! Den vackra rosen, är partisanens, som gav sitt liv för friheten. Den vackra rosen är partisanens, som gav sitt liv för friheten.
Ever Fonseca (Kuba), Homenaje a la paz (“Hyllning till freden”), 1970.
Kära vänner, Hälsningar från Trikontinentalen, Institutet för social forskning.
Medan Förenta staterna inledde sitt olagliga krig mot Irak 2003 talade Kubas president Fidel Castro i Buenos Aires, Argentina. “Vårt land släpper inte bomber över andra folk”, sade han, “och skickar inte heller tusentals flygplan för att bomba städer … Vårt lands tiotusentals vetenskapsmän och läkare har utbildats för att rädda liv”. Kuba hade en armé, ja, men inte en armé för krig; Castro kallade den “en armé av vita rockar”. På senare tid har Kubas Henry Reeve-brigad av läkare osjälviskt arbetat runt om i världen för att hjälpa till att hejda pandemin COVID-19.
Castro påminner oss om att det finns två sätt att leva i denna värld. Vi kan leva i en krigsfylld värld som är full av vapen och förvirrad av skrämseltaktik, en värld som ständigt förbereder sig för strid. Eller så kan vi leva i en värld av lärare och läkare, vetenskapsmän och socialarbetare, berättare och sångare. Vi kan sätta vår tillit till människor som hjälper oss att skapa en bättre värld än den vi lever i i dag, denna eländiga värld av krig och vinst, där fulheten hotar att överväldiga oss.
Vår hud slår mot ytan av rädsla för att en ny järnridå ska falla, att det finns ett tryck på att boxa in Kina och Ryssland, att dela upp världen i läger. Men det är omöjligt, eftersom vi – som vi konstaterade i förra veckans nyhetsbrev – lever i en knut av motsägelser och inte i en renodlad värld av vissheter. Även USA:s nära allierade, som Australien, Tyskland, Japan och Indien, kan inte bryta sina ekonomiska och politiska band med Ryssland och Kina. Om de skulle göra det skulle de hamna i en recession, vilket skulle leda till det ekonomiska kaos som krig och sanktioner redan har orsakat i Honduras, Pakistan, Peru och Sri Lanka. I dessa länder – som redan är misshandlade av Internationella valutafonden på grund av eliternas girighet och utländska ambassader – har de stigande bränslepriserna förvandlat en ekonomisk kris till en politisk kris.
Sergey Grinevich (Vitryssland), Tank, 2013.
Krig slutar antingen med att ett lands politiska institutioner och sociala kapacitet förstörs eller så slutar de med vapenvila och förhandlingar. Nordatlantiska fördragsorganisationens (Nato) krig mot Libyen 2011 slutade med att landet snubblade med lukten av kordit i luften och en trasig samhällsordning. Libyens öde bör inte upprepas någonstans, och definitivt inte i Ukraina. Men det är ett öde som är förutbestämt för folket i Afghanistan, Somalia och Jemen, som har kvävts av krig som västvärlden har uppmuntrat – krig som västvärlden har beväpnat och som har varit lönsamma för västvärlden.
När det moderna Ryssland kom fram efter Sovjetunionens fall ledde Boris Jeltsin en kupp mot det ryska parlamentet, med stridsvagnar i luften. De som för närvarande sitter vid makten i Ryssland agerar i ljuset av denna våldsamma början och erfarenheterna från andra krigsdrabbade nationer. De kommer inte att tillåta sig att drabbas av Libyens, Jemens eller Afghanistans öde. Förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina pågår i Vitrysslands Homyel Voblasts (eller Gomelregionen), men förtroendet måste stärkas innan en vapenvila kan bli en verklig möjlighet. Ett eventuellt eldupphör bör inte bara gälla kriget i Ukraina – vilket är absolut nödvändigt – utan bör också innefatta ett stopp för den bredare amerikanska påtryckningskampanjen mot hela Eurasien.
Svetlana Rumak (Ryssland) Endless Green Fields, 2017.
Vad är den där påtryckningskampanjen och varför pratar man om den nu? Borde vi inte bara säga att Ryssland ska lämna Ukraina? En sådan slogan är visserligen korrekt, men tar inte upp de djupare problem som provocerade fram detta krig från början.
När Sovjetunionen kollapsade använde västländerna sina resurser och sin makt genom Boris Jeltsin (1991-1999) och sedan Vladimir Putin (från 1999). Först utarmade västvärlden det ryska folket genom att förstöra landets sociala nät och låta ryska eliter sluka landets sociala rikedomar. Sedan lockade de de nya ryska miljardärerna att investera i den västdrivna globaliseringen (inklusive engelska fotbollslag). Väst stödde Jeltsins blodiga krig i Tjetjenien (1994-1996) och sedan Putins krig i Tjetjenien (1999-2000). Den förre brittiske premiärministern Tony Blair (1997-2007) undertecknade tillstånd för Ryssland att köpa brittiska vapen tills hans arm gjorde ont och välkomnade Putin till London 2000 och sade: “Jag vill att Ryssland och väst ska samarbeta för att främja stabilitet och fred”. År 2001 beskrev USA:s tidigare president George W. Bush att han såg Putin i ögonen och såg hans själ och kallade honom “rakryggad och pålitlig”. Samma år uppmuntrade Thomas Friedman från New York Times sina läsare att “fortsätta att stödja Putin”. Det var västvärlden som hjälpte den ryska miljardärsklassen att ta över staten och rida över det ryska samhället.
När den ryska regeringen beslutade att integration med Europa och USA inte var möjlig började västvärlden att framställa Putin som djävulsk. Den här filmen fortsätter att spelas upp: Saddam Hussein i Irak var USA:s stora hjälte och sedan dess skurk, samma sak med den tidigare militärledaren Manuel Antonio Noriega i Panama. Nu är insatserna oförlåtligt högre och farorna större.
Shakir Hassan al-Said (Irak), Offren, 1957.
Under ytan av det nuvarande ögonblicket finns en dynamik som vi tog upp i vårt tionde nyhetsbrev i år. USA skadade ensidigt den internationella rustningskontrollarkitekturen genom att dra sig tillbaka från fördraget om antiballistiska missiler (2001) och INF-fördraget (Intermediate-Range Nuclear Forces) (2018) och därmed urholka avskräckningspolitiken. I december 2018 pressade USA sina allierade att med knapp marginal förhindra att FN:s generalförsamling antog en resolution för att försvara INF-fördraget. Putin började tala om behovet av säkerhetsgarantier, inte från Ukraina eller ens från Nato, som är en uppblåst trojansk häst för Washingtons ambitioner: Ryssland behövde säkerhetsgarantier direkt från USA.
Varför? Därför att den amerikanska regeringen 2018 tillkännagav en förändring av utrikespolitiken som signalerade att de skulle öka konkurrensen med Kina och Ryssland. Nato-ledda marina övningar nära båda länderna gav också Ryssland anledning till oro för sin säkerhet. USA:s stridslystnad finns inskriven i den nationella försvarsstrategin från 2022, där det hävdas att USA är “berett att segra i en konflikt när det är nödvändigt, med prioritering av [Kinas] utmaning i Indo-Stilla havet, därefter den ryska utmaningen i Europa”. Nyckelordet är att USA är berett att segra i en konflikt. Hela attityden av dominans och nederlag är en machoattityd mot mänskligheten. Den amerikanska påtryckningskampanjen runt om i Eurasien måste upphöra.
Abel Rodríguez (Colombia), Territorio de Mito (“Myth Territory”), 2017.
Vi vill inte ha en delad värld. Vi vill ha en realistisk värld: en mänsklighetens värld som tar itu med klimatkatastrofen på ett adekvat sätt. En värld som vill göra slut på hunger och analfabetism. En värld som vill lyfta oss från förtvivlan till hopp. En värld med fler arméer med vita rockar och i stället för arméer med vapen.
På Trikontinentalen, institutet för social forskning, förstärker vi livet och rösterna hos människor som bygger en värld av hopp mot rädsla, en värld av kärlek mot hat. En sådan person är Nela Martínez Espinosa (1912-2004), som står i fokus för den tredje studien i vår serie Women of Struggle, Women in Struggle. Nela, som vi kallar henne, var en ledande person i Ecuadors kommunistparti och en byggare av institutioner som ingav massorna förtroende. Dessa organisationer omfattade antifascistiska fronter och kvinnoförbund, stöd för ursprungsbefolkningens rättigheter i Ecuador och plattformar som försvarade den kubanska revolutionen. År 1944, under den gloriösa majrevolutionen, ledde Nela kortvarigt regeringen. Under hela sitt liv arbetade hon outtröttligt för att bygga grunden för en bättre värld.
År 2000 kämpade Nela som ordförande för Women’s Continental Front for Peace and against Intervention mot inrättandet av en amerikansk militärbas i staden Manta. “Koloniseringen återvänder”, sade Nela. Hur ska vi kunna undkomma denna kolonisering? Hur kan vi rättfärdiga oss själva inför vår feghet?”.
Den sista frågan hänger över oss. Vi vill inte leva i en delad värld. Vi måste agera för att förhindra att järnridån faller. Vi måste kämpa mot vår rädsla. Vi måste kämpa för en värld utan murar.
Institutet för utvecklings- och fredsstudier (INDEPAZ) / Observatoriet för konflikter och mänskliga rättigheter, januari 2021.
Å ena sidan ser vi en ökad territoriell närvaro genom patrullering eller tillfällig rörlighet och å andra sidan en politisk försvagning och förlust av social bas i samband med ELN:s inträde i andra regioner där de har blivit nyaktiva under de senaste tre åren.
Politisk försvagning och förlust av social bas i samband med inträde i andra regioner där samhällen förkastar väpnade gruppers närvaro.
Samhällen förkastar förekomsten av väpnade grupper och betraktar våldsamma tvister om deras territorier som ett hot.
ELN:s dynamik mellan 2018 och 2020-1 har varit en dynamik av återanpassning, på grund av den starka dispyten mellan narko-paramilitärer, återstående grupper och dissidenter i vissa områden som har konsoliderats (särskilt i Catatumbo, Choco och sydväst).
Denna situation har lett till att trupperna har rört sig för att förstärka sin närvaro, och i många fall har de kommit att ockupera områden som aldrig tidigare har visat tecken på ELN:s närvaro; i sin väg lämnar de kvar flaggor, graffiti och bomber, vilket innebär att det finns specifika åtgärder men ingen kontinuitet i nya regioner i landet: detta är vad som i rapporten kallas för en konsolideringskris och en instabil militär omorganisation.
Denna forskningsrapport är inriktad på att erbjuda ett nytt perspektiv på ELN:s expansion och förstärkning i landet under de senaste tre åren.
Analysen mellan 2018 och 2020-1 visar en återkommande (fortsatt) närvaro i 136 kommuner och undersökningar av expansion eller transitering i 57 nya kommuner.
Under första halvåret 2020 hade ELN någon form av konflikt i 71 kommuner, varav de flesta antingen var tvister med andra grupper eller av proselytisk art. Konfrontationer med säkerhetsstyrkorna stod för 10% och var i huvudsak attacker utförda med sprängmedel.
Under 2019 ökade närvaron i 54 kommuner jämfört med 2018, medan den utökades med tre kommuner under 2019. Dessa siffror kan tyda på att ELN omedelbart efter det att FARC lade ner sina vapen expanderade i angränsande områden, men snabbt nådde en gräns på grund av konflikter och brist på befälhavare.
259 är det totala antalet kommuner där ELN har haft någon form av aktivitet eller tecken på närvaro mellan 2018 och 2020.
I 136 av de 259 kommunerna fortsätter denna grupps verksamhet under de tre analyserade åren, medan 34 kommuner har en enda händelse eller åtgärd under två år och 89 kommuner har endast en viss åtgärd under ett år utan att den återkommer.
De landskap som har det högsta antalet registrerade ELN-händelser vid ett visst datum under 2018, 2019 och 2020 är i tur och ordning: Antioquia, Cauca, Chocó, Norte de Santander och Nariño. Det är i dessa områden som de största konflikterna mellan väpnade grupper äger rum, särskilt i den del som sträcker sig från Catatumbo till Choco och i södra Stilla havet.
Målsättningar ELN haft under perioden:
Upprätta rörlighetskorridorer som gör det möjligt för ELN att ansluta till Magdalena Medio och södra Bolívar.
Skapa processer för att ta kunna ta ut folkliga hyror från företag för t.ex. gruvdrift.
Dominera och/eller kontrollera transitzoner för att kunna ta ut tullavgifter (“gramaje”) för smuggelpassage.
ELN finns förankrade i bergiga kommuner (bl.a. Murindó, Segovia, Remedios, Frontino och Urrao), som genomkorsas av bergskedjor och har olika ekonomiska baser, bland annat guld- och silvergruvor. De har ökat sin närvaro i Bajo Cauca-regionen i Antioquia för att få kontakt med södra Bolívar, där alla typer av ekonomier förekommer. Förbindelsen mellan landskapen Bolívar, Antioquia och Santander var i sin tur nödvändig för att befästa ett upproriskt projekt av nationell betydelse. I kommunen Montecristo har ELN stor kontroll över guldverksamheten, så stor att de kontrollerar in- och utflyttning av gruvmaskiner. Denna kommun, som är en del av Mojana Bolivarense, förbinder landets norra, västra och centrala delar med varandra och kontrollerar viktiga floder som Magdalena och Cauca. ELN kontrollerar också San Lucas-bergen, i byarna El Dorado, El Paraíso och Caribona, genom vilka de går direkt till Santa Rosa del Sur och Bajo Cauca Antioqueño, varifrån de får vapen och taktiskt stöd från Jesús Darío Ramírez Castros krigsfront.
ELN föröker få kontroll över ett område som är en del av det som kallas Orinoco Mining Arc och som innehåller cirka 7.000 ton mineraler[1], såsom bland annat guld, koppar, diamanter, coltan (även kallat svart guld), järn och bauxit.
En löpande affär för ELN är försäljning av säkerhetsutrustning till smugglare (som också beskattas för sin smuggling av främst bensin) som har transitzoner mellan Venezuela och Colombia, vilket de gör genom Arauca-floden, där de passerar i motorbåtar för att försörja pimpineros spå den colombianska sidan. Smuggling av bensin sker annars främst längs vägen från Convención till Tibú och överförs sedan till Aguachica i Cesar, där den saluförs och distribueras till andra landskap.
Både Boyacá och Casanare fungerar, med hänsyn till att deras geografi gör det lätt kan gömma sig och sporadiskt hålla strategiska möten utan att upprätta baser i form av permanenta läger, som transitcentra för ELN. De förvaltar också förbindelsevägar mellan Serranía de Los Motilones och Perijábergen, som anländer från Venezuela och Norte de Santander, samt även ansluter till Catatumbo- och Cesar-regionerna, utan att detta innebär kontroll eller konsolidering i regionen, genom vilka de mobiliserar olika ekonomier.
I Cesar, liksom i andra landskap, förekommer även andra illegala verksamheter, t.ex. stulna nötkreatur, som ofta kommer från Venezuela in genom Serranía del Perijá och passerar genom kommunen Agustín Codazzi. Men terrängen i Cesar tjänar också de olika strukturerna som transitpunkt mellan Catatumbo och La Guajira, främst för transport av narkotika.
ELN vinner, på grund av områdets egenskaper, terräng i Chocó, som inkluderar en utgång till Stilla havet, en förbindelse med Panama för narkotikasändningar och vägar till det inre av landet. Kontrollen över floden Atrato, som förbinder södra och norra delen av landskapet Chocó och dess huvudstad Quibdó, där Manuel Hernández El Boche-fronten och de urbana krigsfronterna finns, säkrar en struktur som har till uppgift att tvätta pengar från illegal guldutvinning och andra illegala verksamheter.
Förbindelsen via Valle del Cauca och landskapet Cauca är särskilt viktig på grund av ett intresse i Buenaventura och ELN har försökt etablera sig i stadsområdet i små grupper, men andra gruppers dominans i staden gör att försöken inte lett till något annat än att området blivit en konflikthärd.
ELN är även lokaliserat i den norra och sydvästra delen av landskapet Nariño, vilket i princip har att göra med vikten av att förvalta gränsen mot Cauca och förbindelsen till Stilla havet. De har kontroll av de områden som den transandinska pipelinen passerar genom. Dessa ingår i en viktig rutt för kokainproducuenternas försörjning (vilket bevisas av de laboratorier som hittats i kommunen Samaniego, som ingår i den västra delen av regionen och där företaget Jaime Toño Obando är verksamt).
I Santa Bárbara de Iscuandé (Nariño) sägs Comuneros del Sur-fronten kontrollera olaglig gruvdrift, vilket är anledningen till att de kontrollerar in- och utförsel av maskiner för utvinning av olika mineraler.
I Cauca-landskapet är deras närvaro inte konsoliderad eller avgörande, även om de har försökt att införa sina regler genom att hota sociala ledare, vilket CRIC och andra ursprungsfolksorganisationer i området har fördömt.
ELN har lagt ut minfält för att försöka upprätta gränser mellan de olika grupperna, en taktik som används flitigt av denna grupp.
Om INDEPAZ: Instituto de Estudios para el Desarrollo y la Paz, INDEPAZ, är en tankesmedja som främjar fred och icke-våldsalternativ och som sedan 1990 har följt alla de aktörer, faktorer, strategier och processer som har varit och är en del av de väpnade, politiska och socioekonomiska konflikterna i Colombia. INDEPAZ har i sitt arbete strävat efter att bygga broar mellan kunskap och erfarenheter i gräsrotsprocesser och kollektiva aktioner, för att på ett effektivt sätt påverka scenarierna för pakter och beslutsfattande. En del av detta arbete har bestått i att utarbeta olika rapporter för att öka medvetenheten om den politiska, sociala, ekonomiska och kulturella situationen i landet, samt att tillhandahålla forum för debatt, såsom akademiska forum och utbildningsmöten, som är nödvändiga och giltiga för dialog, debatt och skapande av alternativ.
Metodik: Triangulering av information
Huvudflöde: • Rapporter eller kommunikéer från försvarsministeriet. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella polisen. • Rapporter eller meddelanden från justitieministeriet. • Rapporter eller meddelanden från den nationella flottan. • Rapporter eller kommunikéer från sociala organisationer. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella armén.
Sidoflöde 1: • Tidiga varningar från ombudsmannens kontor.
Sidoflöde 2: • Nyheter, artiklar och artiklar och journalistiska texter som publicerats av olika nationella och internationella nationella och utländska utländska medier.
Underlaget från ovanstående flöden granskades (minst 1.500 dokument) och därefter genomfördes differentiell analys med hjälp av informationsmatriser.)
Washingtons långvariga fientlighet mot Internationella brottmålsdomstolen undergräver eventuella framtida åtal för krigsförbrytelser i Ukraina. Om inte annat måste USA ansluta sig till resten av världen och acceptera domstolens jurisdiktion.
En paradox i den internationella lag som för närvarande trampas ner av Rysslands president Vladimir Putin är att även om den är bra och tekniskt sett finns, så tillämpas den i praktiken ojämnt, för att uttrycka det milt. Detta är något som måste åtgärdas om det finns något hopp om att straffa Putin för hans senaste krigsbrott, eller åtminstone straffa och avskräcka andra ledares framtida krigsbrott.
Världen har chockats av nyheterna från den ukrainska staden Bucha, utanför huvudstaden Kiev, där hundratals lik, varav en del stympade, hittades utspridda på gatorna och begravda i en massgrav efter att de ryska styrkorna drog sig tillbaka förra veckan. Moskva har, föga förvånande, förnekat anklagelserna och hävdar i stället att det hela helt enkelt var “iscensatt”.
Även om vi naturligtvis bör vänta på resultaten av en utredning innan vi drar några svepande slutsatser, finns det vid det här laget rikligt med bevis för att Rysslands påstående är lika löjligt som det låter. Satellitbilder visar att åtminstone några av de kroppar som hittats på Buchas gator fanns där redan i mitten av mars, videor visar hur ryska styrkor dödar minst en ukrainsk civilperson, och tyska underrättelsetjänstemän sade nyligen att de avlyssnat samtal mellan ryska soldater som diskuterade grymheterna.
Utöver detta har reportrar och människorättsorganisationer talat med många ögonvittnen som vittnar om grymheter som utförts av ryska trupper i staden, från summariska avrättningar och tillfälliga mord till våldtäkter och tortyr. Australian Broadcasting Corporation har samlat in liknande ögonvittnesskildringar i en annan stad nordväst om Kiev, och Amnesty International har också fått kännedom om flera grymheter runt om i Kiev Oblast.
Det talas just nu mycket om vilket möjligt motiv ryska styrkor skulle ha haft för att göra detta. Men grymheter som dessa är varken överraskande eller kräver någon storslagen förklaring. Krig och krigsbrott går tyvärr hand i hand, även om det i teorin finns krigslagar som alla sidor är tänkta att följa.
Den fruktansvärda verkligheten är att militära kampanjer, särskilt när de blir avstannade, utdragna och alltmer kostsamma för den invaderande styrkan, vilket den här har visat sig vara, producerar eländiga, arga soldater som avhumaniserar lokalbefolkningen för att klara av den meningslösa skräck som de har till uppgift att utföra, och som slutar med att låta sin frustration gå ut över civila. Vi i västvärlden borde vara väl medvetna om detta vid det här laget, eftersom vi har sett exakt detta fenomen med våra egna invasionstrupper i krig som Vietnam, Irak och Afghanistan.
Det vore synd om de enda som ställs till svars för dessa brott, precis som i dessa konflikter, helt enkelt är soldater på låg nivå. Även om varje individ självklart är ansvarig för sina egna handlingar, och soldater som väljer att begå sådana fruktansvärda brott måste ta konsekvenserna av vad de har gjort, ligger det yttersta ansvaret när det gäller krig på ett lands militära och politiska ledning.
Det är trots allt de som har det direkta ansvaret för politiken, och det är de som väljer att sätta soldaterna (i det här fallet en del av dem värnpliktiga) i positioner där de, vilket är förutsägbart, slutar med att begå krigsförbrytelser. Det är därför som George W. Bush med rätta kallas krigsförbrytare, och det är därför som nazisternas ledare ställdes inför rätta och avrättades efter andra världskriget, trots att få av dem faktiskt var ute på slagfältet och lemlästade fiendens kroppar eller summariskt avrättade civila med sina egna händer. Därför kallar USA:s president Joe Biden och andra västerländska ledare nu Putin för en krigsförbrytare, och experter och experter kräver att han ställs inför rätta.
Det finns bara ett problem: den “regelbaserade internationella ordning” som teoretiskt sett är tänkt att göra denna typ av rättvisa möjlig existerar inte i verkligheten. Det internationella system vi lever i nu formades till stor del av segrarna i andra världskriget, främst USA, och även om vi har skapat skenet av ett system som styrs av regler, lagar och institutioner som upprätthåller dem, lever vi i verkligheten fortfarande i en relativt anarkistisk världsordning där regeringar som är tillräckligt mäktiga i viss utsträckning kan göra vad de vill.
Internationella brottmålsdomstolen (ICC) är ett utmärkt exempel. ICC skapades uttryckligen genom den internationella Romstadgan från 1998 för att fungera som en väg till rättvisa för just dessa typer av brott, eftersom den befintliga Internationella domstolen är till för att lösa rättsliga tvister mellan länder, och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (som Ryssland drog sig ur förra månaden) är tänkt att vara en sista utväg för människor som inte kan få rättvisa för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i sitt eget land. Men tyvärr gör det sätt på vilket ICC är uppbyggt det högst osannolikt att något meningsfullt kommer att hända för att ställa Putin till svars.
För det första har tre av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (Kina, Ryssland och USA, som också är tre av världens mäktigaste länder) aldrig ratificerat Romstadgan (den förre presidenten Bill Clinton undertecknade den, men den ratificerades aldrig av senaten). När allt kommer omkring, om man vet att något slags krig ligger i en nära och medellång framtid, varför ska man då öppna sig för åtal för det?
Förutom att det skadar domstolens legitimitet innebär det också att det finns lite som kan göras åt Ryssland. Det enda sättet att få in ett land som inte undertecknat konventionen i Haag är genom en omröstning i säkerhetsrådet, vilket Ryssland helt enkelt skulle lägga in sitt veto. Du kan skylla på de ledare som blev kvar efter andra världskriget, som i stället för att skapa en verklig demokratisk styrningsmekanism där de skulle vara i underläge och få det mycket svårare att få sin vilja igenom, beslutade sig för att ge sig själva en permanent vetorätt. Än i dag är de relativt vänskapslösa Libyen och Sudan de enda två icke-signatärer som har förts till Haag, eftersom de inte har detta extraordinära privilegium.
Om du tittar på ICC:s förteckning över fall kan du upptäcka ett mönster: alla svarande råkar komma från det globala syd, till övervägande del Afrika. Till och med i Libyen, som förstördes och förvandlades till mordisk anarki av ett Natokrig, är det bara de libyska förövarna som har en arresteringsorder. Vad de inte berättar om den “regelbaserade internationella ordningen” är att dessa regler endast gäller för länder som inte har särskilt mycket makt.
Sedan har vi den irriterande frågan om legitimitet. I samhället är en grundläggande del av rättsstaten att den ska gälla för alla. Du kanske i teorin håller med om att någon som begått ett mord ska gripas och åtalas, men om en rik och mäktig person rutinmässigt kommer undan med en hel rad mord i det fria utan att något händer honom eller henne – eller ännu värre, om det är han eller hon som leder åtalet – skulle du förmodligen börja förlora förtroendet för systemet eller till och med se det som fundamentalt orättvist, hycklande och politiskt drivet, vilket undergräver dess legitimitet.
Det är i princip vad vi har nu, när amerikanska tjänstemän förklarar Putin som en krigsförbrytare och uppmanar den amerikanska regeringen att bistå en krigsförbrytelseutredning om vad som hände i Bucha och på andra platser i Ukraina. Även om det normalt sett skulle vara till hjälp att bistå en sådan utredning, skulle i det här fallet varje amerikansk inblandning, eller ens uppfattningen att det finns någon, få processen att se ut som om den inte går att skilja från segrarens rättvisa.
Varför? Därför att USA tyvärr inte bara inte ville ratificera Romstadgan på grund av att dess medborgare skulle vara sårbara för “politiserade åtal” – vilket gör landet, liksom Ryssland, effektivt immunt mot dess jurisdiktion – utan också har varit oförsonligt fientligt inställt till tanken på att vara ansvarig inför en internationell brottmålsdomstol överhuvudtaget.
Under George W. Bush minskade USA:s regering stödet till Internationella brottmålsdomstolen, drog tillbaka det militära biståndet till länder som undertecknat Romstadgan, tvingade regeringar att underteckna bilaterala avtal om att inte utlämna amerikaner till Haag och, vilket är mest kontroversiellt, antog det som vissa kallar “Hague Invasion Act”, som ger Washington rätt att använda militärt våld för att befria amerikanska medborgare som hålls fängslade där, en lag som fortfarande är i kraft. Saker och ting blev värre under Donald Trump, som sanktionerade Internationella brottmålsdomstolen på grund av dess potentiella utredning och åtal av brott som utförts av amerikaner och israeler i Afghanistan och Palestina.
Så på samma sätt som åratal av västvärldens hyckleri i frågor om krig och territoriell suveränitet, varav en del pågår just nu, undergrävde ett enat globalt svar på Putins krig, finns det en god chans att USA:s inblandning i en krigsförbrytelseutredning mot Ryssland skulle göra allvarlig skada inte bara på domstolens ställning, utan på hela begreppet internationell rätt, om det ser ut som att det bara är ett verktyg som används selektivt för att göra upp om geopolitiska räkenskaper. Med tanke på hur västländerna i serie har släppts fria från att göra sig skyldiga till en rad olika angreppskrig kan detta tyvärr hända även utan USA:s inblandning.
I princip behöver det inte vara så här. Förenta staterna skulle både kunna bistå en eventuell krigsbrottsutredning och ge den global legitimitet genom att äntligen ratificera Romstadgan, bli part i ICC och upphäva den fientliga hållning till organet som går ända tillbaka till Bush-åren. Detta skulle sända en kraftfull signal om att detta inte bara är en opportunistisk användning av mänskliga rättigheter som ett geopolitiskt vapen, utan att Förenta staterna menar allvar med internationell rätt. Det skulle också neutralisera Rysslands påståenden om hyckleri, stärka internationell rätt och avsluta det nästan tre decennier gamla arbetet av en demokratisk administration, som spelade en nyckelroll i de förhandlingar som skapade domstolen från början.
Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men det är talande att detta inte ens så mycket som efterfrågas av någon med en meningsfull plattform i USA:s politiska diskurs, bortsett från några vänsterröster som representanten Ilhan Omar och Democracy Now!’s Amy Goodman och Denis Moynihan. När de uppmanade Biden att hjälpa till med en krigsförbrytelseutredning i Ukraina skrev den tidigare demokratiska senatorn Chris Dodd och den tidigare Bush-rådgivaren John B. Bellinger III att “Förenta staterna kan hjälpa domstolen i lämpliga fall samtidigt som de fortfarande starkt motsätter sig ICC-utredningar (även av amerikansk personal) som inte uppfyller domstolens strikta tröskelkrav”. Ett engagemang mot straffrihet är ett värde för båda partierna.
Det är inte svårt att förstå varför. Långt ifrån att riskera att “fredsbevarande” styrkor åtalas, vilket amerikanska tjänstemän hävdade när de motiverade sin vägran att underkasta sig domstolen, skulle ett medlemskap i ICC innebära att amerikanska krigsförbrytare skulle kunna ställas inför en viss faktisk rättvisa. Bara under de senaste veckorna har vi fått veta att USA:s stridsstrategi i Raqqa i Syrien 2017 ökade antalet civila offer där, att en grupp gröna baskrar kom undan med en örfil efter att ha torterat en afghansk misstänkt till döds, och att ett amerikanskt luftangrepp mot en ISIS-bombsfabrik slarvigt dödade åttiofem irakiska civila, vilket i ett fall utplånade en mans hela familj, och att så många som mer än femhundra skadades. För att säga det rent ut kan rädslan för att åtalas för krigsförbrytelser för saker som dessa tvinga fram en viss faktisk återhållsamhet när det gäller USA:s utrikespolitik.
Så åtminstone för tillfället kan vi vara förbannade att leva i en värld där internationell rätt fortsätter att tillämpas selektivt och mestadels vara teoretisk. Och det är en värld där länder tyvärr måste förlita sig på militär avskräckning i avsaknad av ett verkligt rättssystem, och stormakter kan känna sig fria att starta olagliga krig och begå olika övergrepp, i vetskap om att de står över alla lagar som finns. Vi kanske kan skapa en annan värld. Men först måste vi åtminstone försöka föreställa oss den.
Om författaren: Branko Marcetic är medarbetare på Jacobin och författare till "Yesterday's Man: The Case Against Joe Biden". Han bor i Chicago, Illinois.
Jacobin är en ledande röst inom den amerikanska vänstern och erbjuder socialistiska perspektiv på politik, ekonomi och kultur. Den tryckta tidningen utkommer kvartalsvis och når 75.000 prenumeranter, utöver en webbpublik på över 3.000.000 personer per månad.
Fakta om lagen om skydd av amerikanska soldater (American Service-Members’ Protection Act)
År 2002 undertecknade den dåvarande presidenten George W. Bush lagen om skydd av amerikanska soldater (American Service-Members’ Protection Act), som ger tillstånd att använda militärt våld för att befria sina medborgare från fängelse i Haag och från att ställas inför rätta av Internationella brottmålsdomstolen. Lagen, som kallas “Hague Invasion Act” efter namnet på den stad i Nederländerna där Internationella brottmålsdomstolen håller fångar, gör det möjligt för presidenten att använda den amerikanska militären för att befria sina egna eller allierade länders soldater som kan ha tagits till fånga för att ställas inför rätta där. Lagen är ännu mer hotfull för potentiella allierade, eftersom den gör det möjligt för Förenta staterna att upphöra med det militära stödet till länder som undertecknat ICC-fördraget, om de inte går med på att inte utlämna amerikanska medborgare till Haag. Den begränsar också amerikanska styrkor i FN:s fredsbevarande styrkor tills dessa trupper beviljas immunitet mot åtal enligt vissa internationella lagar. Enligt lagen kan USA fortfarande hjälpa till att ställa anklagade krigsförbrytare inför rätta – om de inte är amerikanska medborgare. Lagen förbjuder utlämning av någon i USA till Haag och hindrar ICC:s tjänstemän från att genomföra utredningar på amerikansk mark. En sittande president kan besluta om amerikanskt deltagande i sådana ansträngningar från fall till fall. För att understryka den planerade tillämpningen av lagen lade Förenta staterna in sitt veto mot FN:s fortsatta fredsbevarande operation i Bosnien 2002. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) grundades genom Romstadgan 1998 och är det första permanenta, oberoende rättsliga organet för att döma personer som anklagas för folkmord, krigsförbrytelser, aggressionsbrott och brott mot mänskligheten – brott som enligt överenskommelsen inte har någon preskriptionstid och som andra stater inte vill eller kan döma. FN:s säkerhetsråd kan också ge ICC i uppdrag att pröva vissa fall. Domstolen betalas av de nationer som har ratificerat Romstadgan och inledde sin verksamhet 2002. Det finns för närvarande 138 signatärer av fördraget. År 2017 skrev John Bolton, som nu är Vita husets nationella säkerhetsrådgivare, en debattartikel i Wall Street Journal där han varnade för ICC:s rörelse att rikta in sig på de amerikanska trupperna i Afghanistan, så det är inte troligt att USA kommer att se över lagstiftningen om Haaglagen i närtid.
Abolition blev en synonym till frihet och frigörelse i samband med att slaveriet avskaffades i USA. Det går alltså inte att direktöversätta med avskaffande. Faktum är att det inte finns något inarbetat svenskt ord som förmedlar den fulla betydelsen av abolition, varför detta ord, som sedan 1844 förekommer i svenskan, kommer att användas i den följande texten.
Att resonera kring abolition innebär en möjlighet för oss att ta ett steg tillbaka och betrakta det nuvarande straffrättsliga systemet och upptäcka hur annorlunda det ser ut i jämförelse med hur vi föreställer oss detsamma. Låt oss sätta in detta i en kontext:
Regeringens moral fångas upp i den årliga budgeten.
Om pengarna spenderas på polisarbete, då spenderas de inte på det vi genom forskning vet kommer att hålla samhället säkert.
I detta sammanhang kan vi använda abolition i betydelsen “omforma budgeten, så att den skapar ett samhälle där alla känner sig trygga”.
Ett exempel hämtat ur verkligheten är kampanjen “Defund the Police”, som blev ett samlingsrop sommaren 2020, när demonstranter strömmade ut på gatorna i amerikanska städer och orter och krävde ett slut på polisbrutaliteten i kölvattnet av morden på Breonna Taylor och George Floyd av polisen. Under de knappa två år, som gått sedan dess har hundratals stadsfullmäktige i hela USA röstat för att omfördela vad som motsvarar hundratals miljoner dollar från brottsbekämpning till ett bredare utbud av tjänster som stöder den allmänna säkerheten. Men dessa förändringar utgör bara en bråkdel av de pengar som spenderas på att upprätthålla lagar – för att inte tala om fängelsestraff och militär.
Kommer den nya abolitionsrörelsen att lyckas förändra hur vi investerar offentliga resurser i offentlig säkerhet? Och vilka är egentligen de ekonomiska grunderna för det system som denna rörelse vill förändra?
I The Laura Flanders Show den 29 december 2020 gav Vijay Prashad, historiker och verkställande direktör för det trikontinentala institutet för social forskning, ett globalt perspektiv på abolition.
Laura Flanders Show – Abolitionens ekonomi:
Laura Flanders Show – Abolitionens ekonomi
[Laura] Vijay, vi är här för att prata om avskaffande, särskilt om avskaffande av ekonomiska skäl. Men låt oss börja med att definiera våra begrepp. När ni talar om avskaffande, vad menar ni med det ordet?
[Vijay] Avskaffande är ett svårt begrepp eftersom det på ett sätt är en synonym till frihet och frigörelse. I Förenta staternas historia är abolition frigörelsen från en av de kanske mest fruktansvärda saker som människor har gjort, nämligen att förslava andra människor. Så abolitionsrörelsen var en rörelse för frigörelse av människor som hade förslavats. I dag står människor inför en annan typ av förslavning. Vi är på ett sätt förslavade i ett system som förnekar oss frihet för att vi inte har pengar. Så mitt sätt att förstå avskaffandet och frigörelsen, abolitionen, är att vi måste avskaffa det system som berövar oss vår värdighet.
[Laura] Men vilket system skulle vi behöva avskaffa för att frigöra oss på det sätt som du beskriver?
[Vijay] Om jag inte nämner systemet låter allt jag har sagt logiskt. Alla borde bli och blir också upprörda av det faktum att 2,5 miljarder människor går till sängs hungriga på kvällen – och av att det visar sig att flesta av de som går hungriga till sängs är barn.
[Vijay] Men, om jag säger att det som hindrar de hungriga från att få tillgång till mat är bristen på pengar – och att bristen på pengar – att berövandet av näring från ett stort antal människor är en konsekvens av – och här kommer det – är en konsekvens av kapitalismen. Och att vi därför måste tänka allvarligt på det faktum att kapitalismen helt enkelt bara klarar av att föda halva världens befolkning, och att vi därför måste avskaffa kapitalismen…
[Vijay] Jag menar, det skrämmer människor eftersom de tänker: “Vad pratar du om? Jag menar, kapitalismen är det som ger oss välstånd.” Och sedan vänder man naturligtvis på steken och säger:
Nej, det är inte kapitalismen som ger dig rikedom eller de fantastiska saker som den moderna världen har. Det är människans uppfinningsrikedom.
[Vijay] Om jag hade börjat med att säga att abolition innebär att kapitalismen avskaffas, hade det klickat till och samtalet hade varit över… Ingen vill se det, för det är skrämmande. Men, om man tänker på det, om man tänker djupt på det och undrar varför människor är berövade [sin försörjning]? Du vet – varför har folk inte pengar i fickan? Det beror inte på att de inte arbetar eller inte försöker hitta arbete. Dessa två saker är viktiga. Människor arbetar och kan inte betala sina räkningar.
[Laura] Du har inte nämnt ras än. Om vi tittar på våra rörelser, våra sociala rörelser som idag höjer stridsropet om abolition, finns det Black Lives Matter-rörelser, BLM. Det är mycket specifikt sett genom de rasifierades lins. Hur ser du på hur det rasistiska och patriarkala spelar in i allt detta?
[Vijay] Större delen av planeten är inte vit. I västvärlden är det naturligtvis färgade människor som i högre grad hamnar i hunger och fattigdom. Detta är kolonialismens historia. Det är på grund av slaveriet som stora mängder av rikedomar stals från människor och fördes till Storbritannien o.s.v. för att finansiera den industriella revolutionen. Så det är så kolonialismen finansierar kapitalismen och har sedan 300 år inverkat på den kapitalistiska utvecklingens historia.
[Laura] Och förhållandet till rasism, bara för att sätta fingret på det?
[Vijay] När kolonialismen började utvecklas kom de här idéerna, som innebär att vissa människor i världen helt enkelt inte förtjänar att leva med frukterna av värdighet. John Locke, som skrev sina avhandlingar om regeringsformen och ses som en av liberalismens viktigaste figurer, säger i Andra regeringsförfattningen att injaner, “eftersom de inte avancerar och utvecklar Guds gåva,” kan utrotas och berövas sin egendom.
Jag menar, detta handlar om en av de personer som betraktas som huvudpersoner, intellektuella personer inom upplysningen och liberalismen, som säger att det är okej att inte respektera injanerna, att förskjuta dem, att utrota dem o.s.v. Rasismen är inbakad i kapitalismens nyckelideologi, som är liberalismen.
[Laura] Anledningen till att det är viktigt att prata om detta, tycker jag, är att även om allt du har sagt är djupt nedslående, eftersom det ger en så lång bild – en så lång historia av ett mycket stort system.
Å andra sidan tyder det åtminstone på att detta fråntagande var något som skapades av människan, att det är ett system som vi kanske skulle kunna lösa upp. Och jag ber dig nu att tänka på det ögonblick av rörelse och uppror som vi befinner oss i just nu. Var ser du potentialen och var finns det kanske fallgropar?
Jag tänker på Black Lives Matter, på rörelsen för att avfinansiera polisen och kraven på abolition som för var dag som går ljuder allt högre.
[Vijay] Om jag skulle kunna koka ner det till ekonomiska termer, så skulle jag säga att det de säger, Laura, är att de säger att USA:s moral inte finns med i den amerikanska konstitutionen. Fortsätt inte att prata om konstitutionen för att förstå landet. Den amerikanska regeringens moral fångas i den årliga budgeten. Budgeten är en mycket bättre återspegling av ett lands moral än dess konstitution.
Och om vi varje år lägger mer pengar – mycket mer pengar – på förtryck, på polisen, på militären, på fängelsestraff o.s.v, och så lite pengar på att ta hand om mänskliga problem, så är det ingen som kan säga att vi är perfekta.
Du vet, vi [människor] är fyllda av brister. Vi [människor] behöver hjälp och samhällen kan hjälpa till, familjer kan hjälpa till, regeringen kan hjälpa till. Så det behövs pengar som går dit.
[Laura] I juni 2020, när demonstrationerna mot polisbrutalitet pågick på gatorna runt om i USA, bjöd Los Angeles stadsfullmäktige in företrädare för Black Lives Matter Los Angeles till stadsfullmäktige för att presentera Folkets budget. Den var ett förslag som tagits fram genom en aldrig tidigare skådad undersökning bland tiotusentals invånare i Los Angeles. Folkets budget var också ett svar på borgmästarens tillkännagivande att staden, mitt i de budgetnedskärningar (på över $200 miljoner) som COVID-19 gjort nödvändiga, skulle öka sin polisbudget med sju procent.
Till detta sa LA:s befolkning nej, och dr Melina Abdullah var där för att förmedla budskapet:
“Detta bör inte handla om era egna politiska ambitioner. Det bör handla om vilken sorts värld ni vill skapa. Världen talar just nu. De säger att vi inte vill ha ett polissystem som sätter mål på svarta människors ryggar, särskilt, men som också är en regelbunden angripare och traumatiserare av hela vårt samhälle. Du har nu en möjlighet att inte bara säga vem jag är som ledamot av stadsfullmäktige, utan också vem du är. Tillhör du Police Protective League, tillhör du dina ambitioner, tillhör du ditt ego eller tillhör du folket?”
[Laura] Vijay Prashad sade att man lär sig mer om ett land av dess budget än av dess konstitution. Varför bestämde ni er, med så många möjligheter, kroppskameror och allt annat, för att fokusera på budgeten för LA, i synnerhet dess polismyndighet?
[Melina] Visst, jag ska citera en annan ekonom, Julianne Malveaux, som säger att en budget är ett uttalande om ens etik och moral, eller hur?
När vi såg siffran, detta cirkeldiagram med 50 procent till LAPD, sa vi att det är alldeles för mycket. Sedan delade vi den med människor från hela det politiska spektrumet, och alla bekräftar vad vi tycker, att det är alldeles för mycket. “Budgetar är också ett nollsummespel. Så om ni spenderar dessa pengar på LAPD, på polisarbete, spenderar ni dem inte på de saker som vi vet kommer att hålla samhällen säkra. Och vi anser att om vi hävdar att vi är ett demokratiskt samhälle, så betyder det att människor bör vara engagerade i hur våra egna skattepengar används. Därför tror vi på något som kallas deltagande budgetering. Och vi vet att det finns ledare som Chokwe Lumumba i Jackson, Mississippi, och Ras Baraka i Newark, New Jersey, som också håller med om att människor bör engageras i denna process.” Så vi tänkte: “Varför inte Los Angeles? Varför är inte människor engagerade i denna process?” Så vi sa att vi ska göra vår egen deltagarbudgetering. Så vi hade en serie råd, en serie workshops, och till slut sa vi att vi skulle göra några undersökningar. Det slutade med att vi fick 25.000 svar. Vi är långt över detta nu.
Och vad vi fann i undersökningen – innan mordet på George Floyd – eller hur – innan man började säga “defund the police” – var att de ville spendera endast 5,4 % av stadens budget på LAPD, trafik och åtal tillsammans. “Vi utmanar er att säga att ni tillhör folket, att göra något modigt, och vi ser exempel runt om i landet på människor som gör saker som är modiga.”
Marqueece Harris Dawson är ledamot av Los Angeles stadsfullmäktige för det åttonde distriktet i LA:
“Innan jag kom in i stadsfullmäktige ägnade jag hela mitt vuxna liv åt att vara aktivist och använde verkligen all min tid till att förespråka förbättringar av livskvaliteten i de samhällen jag bodde i, till exempel South LA. Platsen i stadsfullmäktige blev ledig, och jag har alltid tyckt att vi missade många möjligheter i stadsfullmäktige som samhällsaktivister och progressiva aktivister, så jag sökte platsen och fick väljarnas stöd.”
[Laura] Beskriv den upplevelse som du hade när du observerade dr Abdullah och hennes team när de presenterade folkets budget. Det är inte en vanlig händelse, att samhällsaktivister kommer in i stadshuset och gör en sådan presentation med den typen av uppgifter i ryggen.
[Marqueece] Det som var annorlunda med deras presentation var att de talade om hela budgeten. Vanligtvis kommer det in folk som talar om ungdomsvård, eller om miljön, eller om en sak och de kan sin sak väldigt, väldigt bra. Den här resan var mycket ambitiös eftersom man försökte tala om hela budgeten och hela stadens verksamhet.
[Laura] Så folkets budget, organiseringen bakom den, själva presentationen, det var inte svårt för dig att ta till dig argumenten som de framförde, men jag slår vad om att det var svårt för ett antal av dina kollegor, och jag vill fråga dig om det.
[Marqueece] Jag tror att många av dem var förbluffade. Många av dem ville veta mer, de ville lära sig mer. Och jag tror att många av dem ville prata, vilket jag tror var den stora bedriften.
[Laura] Samtalet är bra, uppmärksamheten är bra, men man måste fortfarande rösta om en verklig förändring av prioriteringarna på budgetnivå. Vad kommer det att kräva? Vilka hinder står ni inför, och vad behöver aktivister, och kanske även vanliga väljare, veta om den utmaning som ni som välmenande och engagerad ledamot av kommunfullmäktige står inför när ni försöker genomföra denna typ av förändring?
[Marqueece] Varje aktivist och varje observatör bör komma ihåg detta när vi talar om hur sociala förändringar uppnås och hur man flyttar stora system. Borgmästaren och finansgruppen lade i april fram en budget för kommunfullmäktige som innebar en nedskärning på 15 procent för alla våra avdelningar och en ökning av polisbudgeten med 123 miljoner dollar. Det slutade med att budgeten antogs enhälligt, även med min röst, även med de av oss som klagade på den, men vi var så små att vi inte kunde stoppa den.
Bokstavligen veckan efter att dessa hundratusentals människor gick ut på gatorna i Los Angeles kom samma människor tillbaka och röstade för en nedskärning av polisen, något som bara några veckor tidigare ansågs vara en politisk omöjlighet. Och det jag menar är att det är handling på gatorna som förändrar saker och ting. Det är faktiskt, återigen, viktigt att välja bra människor. Jag säger det varje gång jag ställer upp i valet, rösta på mig, jag är en bra person. Men vad som är viktigare är att skapa förutsättningar så att goda människor på insidan kan kämpa och skapa förändring.
Detta är absolut ett ögonblick då världen öppnas på vid gavel. Vad som kommer att sägas om detta ögonblick är beroende av människors vilja att få svarta liv att räknas, att faktiskt skapa en väsentlig förändring, att faktiskt inleda en väsentlig förändring, att faktiskt lyssna när vi säger att våra prioriteringar är att se till att människors universella behov tillgodoses. Vi lever i en värld av överflöd. Det borde finnas bostäder för alla, ren mat för alla, en ren miljö för alla. Och så kan vi få dessa saker. Samtidigt som vi kämpar för att omdefiniera den offentliga säkerheten försöker systemet också att befästa sig självt. Här i Los Angeles försökte borgmästaren att säga “Åh, omdömesgill offentlig säkerhet”, stjäla våra ord, och sedan inrätta en ny permanent byrå för LAPD. Det är viktigt att vi sa att det inte är så vi menar, att vi avslöjade honom för detta, att vi pressar honom på detta och att vi ser till att de 250 miljoner dollar som utlovades faktiskt går till saker som bostäder, psykisk hälsa och alla de andra resurser som vi har talat om. Så ja, ni vet, bara för att vi säger det betyder det inte att det blir gjort. Kampen är ständig, eller hur? Angela Davis säger att frihet är en ständig kamp. Och så vi kan inte släppa taget för ett ögonblick eftersom de inte kommer att släppa taget för ett ögonblick.
[Laura] Kampen för att komma fram till ett alternativ till polis och fängelser, som vi känner dem nu, har i stor utsträckning informerats om och letts av människor med förstahandserfarenhet av det nuvarande systemet. Människor som Andrea James. Hon är grundare och verkställande direktör för National Council for Incarcerated and Formerly Incarcerated Women and Girls, och hennes aktivism började när hon satt inne i två år medan ett av hennes barn fortfarande var mycket litet.
[Laura] Det var i fängelset som du började organisera dig och arbeta med andra intagna kvinnor och deras familjer för att på ett sätt förändra berättelsen om vilka problem som gör att människor hamnar i fängelse och vad de behöver i sina liv. I dag organiserar du en årlig konferens. Ni har just hållit den i år, virtuellt, Free Her. Berätta lite om de problem som de tusentals kvinnor och flickor som ni samlar till konferensen ställs inför. Vilka är de problem som de står inför i sina liv?
[Andrea] De kvinnor som hjälpte till att utforma konferensen är tidigare fängslade kvinnor och kvinnor som för närvarande är fängslade. Allt vi gör inkluderar våra systrar för att hjälpa, forma och ge en plattform för deras röster och arbete. Vi anser att vi är experter, liksom akademiker, forskare och politiker. Vi ställer frågan, och vi kommer upp och genomför idéerna kring hur olika ser ut för att verkligen gräva på djupet, visa allmänheten de sanna historierna bakom livet för dessa kvinnor som sitter i fängelse och hur det är en fortsatt orättvisa att bara använda sig av fängelse, eller att använda sig av fängelse överhuvudtaget, eftersom vi är abolitionister, för att lösa problem som verkligen är social rättvisa, sociala frågor som måste tas upp. Och det är mycket mer skattemässigt ansvarsfullt för oss att ta ett annat tillvägagångssätt än de miljarder dollar som vi fortsätter att spendera varje år på att låta människor gå in och ut ur fängelse och hindra dem från att efter fängelsestraffet kunna engagera sig i ekonomin igen.
[Laura] Vilken skillnad tror du att pandemin gör i denna diskussion om ekonomi, investeringar och abolition?
[Andrea] Laura, det är absolut hjärtskärande. Vi har förvandlats från en politisk organisation som arbetar med abolitionistiska principer till bokstavligen en organisation för ömsesidig hjälp. Vad vi har upptäckt är att vi har nått ut till borgmästaren, guvernören och våra lagstiftare, och vi har mötts av absolut tystnad. Och därför har vi varit tvungna att ta på oss att använda vår egen allmänna driftsbudget för att nu ta reda på hur vi ska omorganisera oss ekonomiskt för att stödja och stötta kvinnor med barn i hem utan några som helst resurser.
[Laura] Om du plötsligt blev guvernör, om du plötsligt blev borgmästare, vad skulle du spendera på i stället?
[Andrea] Om jag vore guvernör skulle jag använda min benådningsrätt. Det skulle vara det första jag skulle göra. Jag skulle sitta bakom mitt skrivbord som guvernör och göra en massbefrielse i Massachusetts. Femtio procent av den fängslade befolkningen i Massachusetts är äldre människor. De skulle vara den första gruppen människor, de och gravida kvinnor och kvinnor med barn som hamnar i barnomsorgssystemet (som för närvarande är en spegelbild av vårt straffrättsliga system), som jag skulle ge benådning.
Och det andra jag skulle göra är att utveckla fler saker som vi har skapat utan statlig finansiering, utan bidrag från staden, vi har just skapat det första övergångshuset som startades och leddes av tidigare fängslade kvinnor. Kimya’s House är ett övergångshem, långsiktigt, långsiktigt. När våra kvinnor kommer ut ur fängelset har de tur om de får en månad någonstans. Vi erbjuder arton månader plus för att hjälpa kvinnorna att läka och gå vidare med sina liv, hantera sina sjukdomar eller sina missbruk, återknyta kontakten med sina familjer och sina barn, återanpassa sig själva, till läkning.
[Laura] Varför är det så viktigt att ta tillvara färgade kvinnors ledarskap och att tillämpa både köns- och rasobjektivet på vårt problem?
[Andrea] Kvinnor har varit [och är] ryggraden i de samhällen som är mest utsatta för massinlåsning. De har varit [och är] stödsystemet för de familjemedlemmar som har hamnat i det straffrättsliga systemet. De har varit ett stödsystem sedan långt innan de började bli den snabbast och mest växande fängelsepopulationen. Det var de som också var stödtjänster för återinträde i samhället för deras familjer, och detta går, i afroamerikanska samhällen, tillbaka till slaveriet. Kvinnor har alltid varit de som hållit ihop familjerna och hållit barnen när föräldrarna av en eller annan anledning separerats. Därför måste vi göra en genusanalys.
[Laura] Kan du se abolitionen härifrån, Andrea?
[Andrea] Vi kan definitivt se abolitionen härifrån. Vi vet det eftersom vi inte väntar på att systemet ska göra förändringen. Vi har ingen – vi har ingen illusion om att fängelserna bara kommer att försvinna eller att folk kommer att förstå vad vi menar när vi ber om att avgiftsbelägga eller omfördela medel från brottsbekämpningen. Vi förväntar oss inte att folk kommer att förstå det på en gång. Många fler människor börjar förstå det.
Men för oss bygger vi dessa system i hyperlokala samhällen som är inriktade på individuellt ansvarstagande, som är inriktade på ansvarstagande i samhället, som är inriktade på transformativ rättvisa, som är inriktade på processer för att samla människor.
Medan det nuvarande systemet existerar bygger vi alltså system utanför det systemet som är folkstyrda.
Men det sista jag vill nämna för att få folk att tänka på, Laura, när det gäller abolition, är att abolition sker i landets rika vita samhällen varje dag. Svaret och skillnaden i svaret mot vita människor från rikare samhällen i det här landet är mycket annorlunda i det straffrättsliga systemet än svaret mot svarta och bruna samhällen i samma land, och det svar som rikare, vitare samhällen får är abolition, det är en form av abolition.
Om människor tänker på några av de avbräck som de har fått eller när de inte blev arresterade eller när något sopades under mattan på grund av deras yttre, eller vem de är, eller vilka deras familjer är, eller vilket samhälle de bor i.
Vår guvernörs egen son har ett fall som vi inte har någon aning om vad som hände. Om det hade varit en svart eller brun person från Roxbury hade han eller hon suttit i fängelse just nu.
Så att be guvernörer att ge nåd till sjuka och äldre kvinnor i Massachusetts och på andra platser som har suttit begravda i fängelser i årtionden är inte mycket begärt eftersom det är ett system som redan finns i det här landet.
Abolition finns. Vi ber bara om att det ska tillhandahållas som en möjlighet över hela linjen.
Du vet, det finns människor i mitten av allt detta, Laura, det är det viktigaste. Människor som arbetar med politik glömmer, tror jag, ibland att vi talar om människor. Och även när de tar hit människor för att vittna inför kommittéer och så vidare, tar de hit dem som karikatyrer. Ni måste säga detta för att mitt lagförslag ska göra det. Nej, lyssna på människor.
[Laura] Kan vi på något sätt lova att ta mänskligheten, andras mänsklighet, på allvar?
[Andrea] Min förhoppning, min bön, min tro, mitt arbete är att se till att ni om 20 år, när alla mina barn är vuxna, frågar om 20 år, att de lever på en plats där vår mänsklighet värderas, där alla människors mänsklighet värderas, där alla har allt de behöver och det mesta de vill ha. En av mina favoritböcker är Freedom Dreams, och vad han [Professor Robin D. G. Kelley] utmanar i den boken är att vi ska stjäla tillbaka den tid som vi har för att skapa visioner, och i våra visioner måste vi komma ihåg att den mest radikala vision vi kan göra är en vision som grundas i kärlek, rättvisa och frihet. Jag tror att om vi gör det arbetet med både visioner, kärlek, rättvisa och frihet kommer vi att förverkliga det om 20 år.
[Laura] För mer om detta avsnitt och annat framtidsinriktat innehåll och för att lyssna på vår podcast, besök vår webbplats lauraflanders .org och följ oss på sociala medier @TheLFShow.
Den kapitalistiska konkurrensen tvingar rivalerna att överträffa varandra kvantitativt, sänka löneandelen och investera mer kapital i maskiner, robotar, artificiell intelligens och nyare teknik, vilket leder till sjunkande vinster. Detta gäller även för de största kapitalisterna, av vilka de flesta är rentierer.
Den grundläggande kapitalistiska motsättningen mellan socialiserad produktion och privat ackumulation av mervärde fortsätter att intensifieras, och rikedomar och kapital blir alltmer koncentrerade i händerna på ett fåtal monopolkapitalister. Sedan 2020 har den kollektiva förmögenheten hos cirka 704 amerikanska miljardärer ökat med så mycket som 1,7 biljoner (1.700 miljarder) dollar och de 704 äger nu mer rikedom än 165 miljoner amerikaner. Bara under 2020 ökade förmögenheten hos Kinas superrika med 1,5 biljoner (1.500 miljarder) dollar.
Den olösliga och evigt förlängda krisen i det globala kapitalistiska systemet fortsätter att förvärras. Monopolkapitalisterna kämpar med överproduktionsproblemet och följaktligen med stora osålda lager och fortsatt nedgång i associerade råvarupriser och minskad profitkvot.
Samtidigt äger dollarmiljardärerna, som utgör en bråkdel av 1%-befolkningen, så mycket som 50% av världens produktionsmedel och finansiella tillgångar, något som tveklöst avslöjar den extrema graden av klassutnyttjande.
Konkurrensen, om marknader och inflytelsesfärer, mellan rivaliserande imperialistiska länder har länge hotat att utlösa reguljära krig. Särskilt markant har USA-hegemonins försök att, med hela den imperialistiska verktygslådan, slå tillbaka mot Brasilien, Indien, Kina och Ryssland, när dessa försöker öka sin andel av marknaden för råvaror som mineraler, olja och naturgas, samt högteknologiska varor som t.ex. elektronik, fordon och militära vapen.
Efter att USA, efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, blev den enda supermakten, ökade USA-hegemonins självförtroende, vilket de visade genom att lägga ut tillverkning till Kina, öka investeringarna i Kina, intensifiera handeln med Kina och överföra teknik över nivån för sweatshops till Kina. Måhända var det omedvetet man därmed underminerade sin egen sysselsättning och tillverkning. Västeuropa och Nordamerika koncentrerade sig på produktion av viktiga produkter inom den högteknologiska sektorn och inom det militärindustriella komplexet, både för att kunna sälja vapen och för att kunna delta i kostsamma aggressionskrig, t.ex. i Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen, Syrien och på andra håll.
Kolossen på Rhodos, Illustration av Andrei-Pervukhin (skärmdump)
Så sent som under det andra decenniet av detta århundrade skulle strategerna i USA inse att USA på detta vis har underminerat sin position och bli oroliga, dels för Kinas ekonomiska och militära uppgång och dels för Rysslands ekonomiska stabilisering (på grund av höga oljeinkomster).
Under de senaste årtiondena har USA och Nato fört aggressions- och interventionskrig för att tvinga länder i östra och centrala Europa att gå med i Nato, få dem att stationeras med amerikansk militär utrustning och inhysa militärbaser och missilanläggningar och anläggningar för missilförsvar för att omringa Ryssland längs dess gränser.
Putins beslut att invadera Ukraina måste fördömas av tre skäl: det är olagligt (bryter mot icke-interventionsklausulen i Helsingforsavtalet från 1975); de som drabbas av krigets fasor är civilbefolkning och meniga soldater; det är ett reaktionärt krig där samtliga inblandade parter är kapitalistiska kleptokratier.
Rysslands och USA-hegemonins proxykrig i Ukraina måste genast upphöra och både Ukraina och Ryssland strävar efter snarast avsluta det genom fredsförhandlingar. Den ukrainska regeringen har uttryckt sin vilja att avsluta kriget genom dialog och förklara sin neutralitet, men USA och Nato driver Ukraina att förlänga sitt väpnade motstånd: Ukraina konfronteras nu med utsikterna till ett långvarigt krig, eftersom USA och dess allierade i Nato häller upp stridsvagnar, stridsflygplan, missiler, bomber och andra vapen samt militärt och ekonomiskt stöd.
Efter den skändliga förlusten efter två decennier av ockupation och tillbakadragande av trupper i Afghanistan förra året behövde USA:s imperialister tända ett nytt krig för att hålla sin gigantiska militärmaskin i gång. Proxykriget i Ukraina visar återigen att imperialism innebär krig: USA är inställda på att spendera 13 miljarder dollar för att stationera trupper i Ukrainas Nato-grannländer och leverera vapen till Ukraina.
Samtidigt som USA-hegemonin har levererat vapen till och utökat det militära stödet till Ukraina har de också infört omfattande finansiella och handelsmässiga sanktioner mot Ryssland. USA kan dock bara räkna med att EU, UK, AU, Kanada, Japan, Sydkorea, Taiwan och Singapore ska genomföra dessa sanktioner, vilket återspeglar den stora klyftan mellan de imperialistiska makthavarna och tillåter Ryssland att fortsätta med handel och ekonomiska transaktioner med resten av den globala kapitalistiska världen. Storbritannien, USA:s närmaste allierade, sade att man kommer att införa oljesanktioner mot Ryssland, men att man kommer att börja införa dem först i slutet av året.
USA:s sanktioner väcker också missnöje bland de europeiska länder som importerar mer än 50 procent av sin naturgas från Ryssland. Under nordamerikanska påtryckningar har Tyskland, som importerar så mycket som 65 % av naturgasen från Ryssland, avbrutit kontraktet för driften av gasledningen Nord Stream 2, som skulle ha fördubblat volymen av naturgas som levereras från Ryssland. USA:s mål är att tvinga de europeiska länderna att importera mer flytande naturgas (LNG) och förlita sig på att USA bygger upp sin energiinfrastruktur, inklusive att bygga fler terminaler och lagringsanläggningar. USA har byggt upp sin LNG-kapacitet sedan 2016 och förväntas bli världens största producent i slutet av året.
Sanktioner mot rysk olja orsakar leveransstörningar och utnyttjas av oljeproducerande länder, monopololjebolag, finansiella investerare och hedgefonder som spekulerar i olja för att driva upp priserna på råolja och petroleumprodukter. Saudiarabien förklarade att det inte finns någon brist på utbudet. USA, som självt köper en stor del av sin oljeimport från Ryssland, har bråttom att köpa olja från Venezuela, ett land som är föremål för amerikanska omstörtande sanktioner.
För bara några månader sedan förklarade imperialistiska organ glatt att de hade uppnått en “economic rebound” förra året, efter den globala ekonomiska kollapsen i de kapitalistiska länderna i samband med Covid-pandemin 2020. Men den kapitalistiska krisens långa skugga kommer nu snabbt ikapp. De stigande priserna på oljeprodukter driver upp produktionskostnaderna och hotar att ytterligare förlänga krisen i det globala kapitalsystemet. En hotande inflationschock och utsikterna till stagflation hotar att dra ner de kapitalistiska samhällena i recession, även om flertalet länder ännu inte har återhämtat sig från de ekonomiska låsningar och handelsstörningar som infördes när Covid-19-pandemin var som störst.
De globala kapitalistiska tyngdpunkterna är återigen fast i en kris och drabbas av problem med svag produktion och stigande skulder.
Under de senaste två åren har USA:s regering satt ihop en blandning av nykeynesianska utgiftspaket som numera är känt som programmet Building a Better America, inom ramen för vilket man planerar att spendera närmare 3 biljoner (3.000 miljarder) dollar under de närmaste åren i ett försök att stimulera den inhemska produktionen.
Kina vacklar på grund av en avtagande efterfrågan, produktionssänkningar och enorma mängder offentliga och privata skulder som inte kan återbetalas. Den globala skulden ökade ytterligare till 303 biljoner (303.000.000 miljoner) dollar förra året, efter att ha skjutit i höjden under 2020, i ett desperat försök att rädda företag, betala för subventioner och stimulera produktionen.
Till grund för den globala kapitalkrisen ligger det olösliga problemet med överproduktion, överutbud av varor och överackumulering av kapital hos den dominerande monopolbourgeoisin, som är sprungen ur kapitalkonkurrensen och anarkin i produktionen. Det finns ett överutbud av stål, fordon, kläder och skor, olja och andra viktiga varor. Den tillfälliga bristen på elektroniska halvledare förra året ledde till att man skyndade sig att investera i nya fabriker i bl.a. USA, Nederländerna, Kina, Taiwan, Japan och Sydkorea, vilket från och med slutet av året förväntas leda till överutbud – särskilt när det gäller de lägre chipsen.
USA fortsätter att tillgripa militär keynesianism för att hålla igång produktionen. Dess försvarsbudget har skjutit i höjden till 776 miljarder dollar 2021 (trots att man dragit sig tillbaka från Afghanistan) och kommer att skjuta upp till 782 miljarder dollar 2022. Tyskland har också deklarerat planer på att avsevärt öka försvarsutgifterna till 113 miljarder dollar, i linje med Nato-överenskommelsen att spendera 2% av sin BNP på försvaret.
Samtidigt drabbas de breda massorna av allt värre former av exploatering och förtryck och dras mer och mer in i hunger, extrem fattigdom och allvarliga sociala förhållanden. Hundratals miljoner människor har förlorat jobb och inkomster. Mer än 100 miljoner människors inkomster sjönk till under 1,90 dollar per dag, medan mer än 163 miljoner människor nu lever på mindre än 5,50 dollar per dag.
De försämrade socioekonomiska förhållandena ger upphov till omfattande massprotester för att göra motstånd mot nyliberala ekonomiska åtgärder, fascistiska restriktioner och imperialistiska krig i olika delar av världen. Det revolutionära proletariatet måste fortsätta att stärka sig och dra nytta av de fördelaktiga förhållandena för att leda de förtryckta klassernas och de progressiva sektorernas demokratiska kamp.
Skall man se något positivt med eländet så är det att förutsättningarna för socialistisk kamp blir alltmer gynnsamma.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍