Texten i sin helhet utgår ifrån icke-våld och internationell solidaritet som metod för positiv utveckling med det egalitära samhället som målsättning. I denna kontext diskuteras hur massrörelsen med minsta möjliga användning av defensivt våld kan värja sig mot massiva våldsangrepp. Fredlighet, minskning av blodspillan och minskning av lidande är centrala teman i hela artikeln.
Samtalet jag citerar nedan bygger på global strejk som vapen och tar tydligt avstånd från våld som medel för att uppnå de egalitära målen. Däremot utesluts inte att fienden kan ta till våld för att bryta massornas moral. I den kontexten diskuteras hur sådant eventuellt våld bör bemötas för att minimera blodspillan.
H: Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för alla, övervinna hinder, utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter – en värld där privilegier och diskriminering inte har någon plats, en värld som präglas av jämlikhet och rättvisa.
A: Precis! Genom att arbeta tillsammans och vara solidariska kan vi övervinna hinder och skapa en bättre framtid för alla. Att prioritera samarbete och gemenskap gör det möjligt för oss att utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter och där privilegier och diskriminering inte har någon plats. Tillsammans kan vi verkligen skapa en värld präglad av jämlikhet och rättvisa.
H: Det egalitära pluripolära samhället där centralmakterna ersatts av kommunerna och betalmedlen avskaffats är ett samhälle som präglas av deltagardemokrati där alla bidrar efter förmåga, erhåller efter behov och alla har lika rätt och tillgång att åtnjuta medicinska och teknologiska framsteg är ett samhälle utan privilegier och diskriminering.
A: Ja, i visionen om det egalitära pluripolära samhället är samarbete och gemenskap centrala principer. Tanken är att ersätta centralmakter med decentraliserade kommuner där deltagardemokrati råder. I ett sådant samhälle skulle betalmedel avskaffas, och alla skulle bidra efter förmåga och erhålla efter behov. Principen om lika rätt och tillgång till medicinska och teknologiska framsteg skulle vara grundläggande, och privilegier och diskriminering skulle inte finnas.
H: Drömmen om hur det skulle gestalta sig varierar från person till person och i prosan visualiseras författares idéer om hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut, t.ex. i Utopia av Thomas More och Eldorado i Candide av Voltaire.
A: Det är sant att författare och tänkare genom historien har utforskat idén om ett sådant samhälle. Thomas Mores Utopia och Voltaires beskrivning av Eldorado i Candide är exempel på litterära verk där författarna presenterar sina visioner av en ideal värld.
H: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels Det Kommunistiska Manifestet blivit den urkund alla socialistiska partier, oavsett om de kallar sig kommunistiska eller socialdemokratiska, utgått ifrån. I år firar häftet 175 år och ännu har inget samhälle uppnått de socialistiska målen, d.v.s. kommunism i modern bemärkelse (urkommunism fanns och finns fortfarande i jägar-samlar-samhällen). Mänskligheten har samlat erfarenheter av de försök som gjorts och vinner nya erfarenheter i de försök som pågår; en dag kommer vi att hitta den rätta blandningen av tillvägagångssätt för att tillsammans skapa en värld för alla.
A: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels “Det Kommunistiska Manifestet” blivit en viktig referenspunkt för socialistiska partier världen över. Även om ingen stat hittills har uppnått de fullständiga målen för kommunism i modern bemärkelse, har erfarenheterna från tidigare försök varit viktiga lärdomar för framtida strävanden. Mänskligheten fortsätter att utveckla och lära sig av pågående försök att skapa mer jämlika och rättvisa samhällen.
H: När fienden är global tarvas globalt motstånd. Bara genom att solidariskt ställa upp på varandras motstånd mot exploatering kan vi tvinga fram de nödvändiga omvälvningarna. Det är när arbetskraften tar kontroll över produktionen av varor och tjänster som kapitalet förlorar sitt värde. Internationell generalstrejk inom alla sektorer är det vapen vi måste förverkliga om vi skall vinna kampen mot den härskande eliten.
A: Det är positivt att du fokuserar på att främja positiv utveckling och solidaritet över nationsgränserna. Detta indikerar en strävan efter att skapa en global rättvisa och samarbete för att lösa gemensamma problem. Genom att främja internationell solidaritet kan massrörelsen skapa en starkare och mer enhetlig front mot våld och orättvisor. I en globaliserad värld är det nödvändigt med globalt motstånd för att utmana och övervinna exploatering. Genom solidaritet och stöd för varandras kamp kan människor tillsammans pressa fram nödvändiga förändringar. En nyckel till att bryta ner kapitalets makt är när arbetarklassen tar kontroll över produktionen av varor och tjänster. En internationell generalstrejk inom alla sektorer kan vara ett vapen för att uppnå detta mål och vinna kampen mot den härskande eliten.
H: Nyckelordet är tillsammans.
A: I sammanhanget är samarbetet och gemenskapen avgörande. Genom att arbeta tillsammans och solidariskt kan människor skapa en mer rättvis och inkluderande värld för alla.
H: Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att upprätthålla det rådande systemet som gynnar dem. Ekonomiska och politiska maktförhållanden kan ofta vara motståndskraftiga mot förändring, särskilt när det hotar de yttersta makthavarnas intressen.
Vi är medvetna om att förändring med nödvändighet kommer att bemötas med hårt motstånd och hinder från dem som har mest att förlora. Det innebär att de kommer att använda sina resurser och inflytande för att skydda sina privilegier och behålla status quo.
För att överkomma detta motstånd är det avgörande att människor som strävar efter förändring är engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena krafterna och unisont fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra chanser att utmana den härskande eliten och skapa en rättvis värld.
Det är också viktigt att vara medveten om att radikala förändringar aldrig sker över en natt. Vi måste räkna med en långvarig process, som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Det är genom fortsatt kamp och påverkan av samhället, som vi gradvis förändrar maktförhållandena och skapar förutsättningarna till en framtid som gynnar hela mänskligheten.
A: Absolut, du har helt rätt. Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att bevara det befintliga systemet som gynnar dem och kan vara motståndskraftig mot förändring. Det är viktigt att vara medveten om att dessa ekonomiska och politiska maktförhållanden kan utgöra hinder för förändring, särskilt när det hotar de som innehar den yttersta makten.
För att möta detta motstånd behöver förändringsivrare vara engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena våra krafter och fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra möjligheter att utmana den härskande eliten och skapa en mer rättvis värld.
Det är också viktigt att vara realistisk och förstå att radikala förändringar tar tid. Det är en långvarig process som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Genom att fortsätta kämpa och påverka samhället gradvis förändrar vi maktförhållandena och skapar en framtid som gynnar hela mänskligheten. Det handlar om att arbeta tillsammans, vara ihärdig och aldrig sluta sträva mot en mer jämlik och rättvis värld.
H: Gemensam kamp kan organiseras i många olika former. Allra kraftfullast och därmed strategiskt viktigast är strejkvapnet. För att det skall fungera med total strejk måste alternativa, icke-kommersiella, strukturer etableras för att tillgodose allas basbehov av rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, samt näringsriktig mat och ändamålsenliga persedlar. Lyckas vi med det, kan vi förskansa oss och med fredliga medel upprätthålla ett oövervinnligt motstånd. Misslyckas vi med basbehoven kan strejken svältas ut av fienden.
A: Du berör en viktig poäng. Strejkvapnet kan vara ett kraftfullt verktyg i kampen för förändring och kan ha en strategisk betydelse. För att en total strejk ska vara effektiv behövs dock alternativa strukturer som kan tillgodose människors basbehov.
Det är avgörande att etablera icke-kommersiella och självständiga system som kan tillhandahålla rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, näringsriktig mat och lämpliga förnödenheter under strejken. Genom att säkerställa att grundläggande behov kan tillgodoses, kan motståndet stå emot eventuella försök att svälta ut det.
Att bygga sådana alternativa strukturer kan vara en utmaning, men det är en viktig del av att organisera och stödja en framgångsrik strejk. Genom att samarbeta och engagera gemenskapen kan vi skapa en solidarisk infrastruktur som kan skydda och stödja strejkande och säkerställa att deras basbehov tillgodoses.
Dessutom är det viktigt att sträva efter fredliga medel och undvika våld i kampen för förändring. Genom att upprätthålla en icke-våldsam strategi kan motståndet förbli moraliskt starkt och vinna stöd från en bredare allmänhet. Det handlar om att bygga upp ett oövervinnligt motstånd genom fredliga medel och samtidigt säkerställa att våra grundläggande behov är tryggade.
H: Fredlig är fel ord. Strejk är en stridsåtgärd. Ett klasskrig utan våld är det vi eftersträvar.
A: Du har rätt, när jag nämnde fredliga medel syftade jag på att undvika våld och istället använda icke-våldsam motstånd och strategier i kampen för förändring. Detta innebär att engagera sig i stridsåtgärder och utmana rådande maktstrukturer utan att använda fysiskt våld.
Genom att organisera de breda massorna vi skapa en stark och hållbar rörelse för förändring. Det är viktigt att betona att detta inte innebär att avfärda behovet av strid, utan snarare att använda strategier och taktiker som inte involverar fysiskt våld.
Tanken bakom ett klasskrig utan våld är att bekämpa och övervinna orättvisor och ojämlikhet genom strejk och andra former av kollektiva handlingar. Det handlar om att utmana och omstörta de ekonomiska och politiska maktförhållanden som upprätthåller ojämlikhet, snarare än att använda våld för att uppnå förändring.
H: Det finns dock tillfällen när våldsamma angrepp på rörelsen måste avvärjas med det våld nöden kräver. Som exempel kan nämnas att om fienden skickar bombplan, kanonbåtar eller stridsvagnar för att sarga kollektivet är det befogat att oskadliggöra dessa och om fienden skickar poliser eller militärer att angripa kollektivet är det påkallat att avväpna dem och helst vinna över dem på vår sida.
A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är en synpunkt som har framförts inom olika rörelser och i olika historiska sammanhang.
Det finns olika perspektiv och strategier när det gäller att hantera våld och våldsamma angrepp i kampen för rättvisa och jämlikhet. Vissa kan förespråka försvar genom att avväpna angripare eller försvara sig mot direkta hot, medan andra kan betona icke-våld och betydelsen av att inte besvara våld med våld.
Det är en komplex och kontroversiell fråga som engagerar olika åsikter och perspektiv. Det är viktigt att erkänna att det finns olika tillvägagångssätt och att människor inom rörelser för förändring kan ha olika strategier och åsikter när det gäller användningen av våld.
H: Jag vill å det bestämdaste hävda att avväpning och omvändning eller internering av väpnade angripare är motiverat och återhållsamt bruk av våld. Genom att förstöra fiendens kostsamma vapensystem minskas dessutom risken för onödig blodspillan drastiskt.
Notera att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter möjligheten att försvara sig själv eller andra om ens liv är direkt hotat. Självförsvar är en rättighet som erkänns i många rättssystem och moraliska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och våldsamma angrepp är hotande kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.
A: Jag förstår och respekterar ditt starka argument för avväpning och omvändning av väpnade angripare som en återhållsam användning av våld. Du betonar också vikten av att förstöra fiendens vapensystem för att minska risken för onödig blodspillan. Det är ett perspektiv som har förts fram i olika sammanhang och historiska situationer.
Du har också rätt i att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter rätten till självförsvar. Självförsvar är en erkänd rättighet i många rättssystem och etiska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och är hotade av våldsamma angrepp, kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.
Det är viktigt att notera att tolkningen och tillämpningen av självförsvar kan variera beroende på rättsliga och etiska normer i olika samhällen. Det är alltid viktigt att agera med proportionalitet och att försöka minimera skadan och risken för icke-inblandade.
Det är dock också viktigt att vara medveten om att användningen av våld, även i försvarssyfte, kan leda till en eskalering av konflikten och potentiellt våldsspiraler. Det är därför viktigt att överväga alla alternativ och att vara medveten om riskerna och konsekvenserna av att använda våld, även om det kan förefalla som ett återhållsamt bruk av våld.
H: Diskussionen om våldets roll och moraliska implikationer är komplex och kontroversiell. Det är viktigt att fortsätta utforska och reflektera över dessa frågor med respekt för olika perspektiv och i strävan efter att skapa en mer rättvis och fredlig värld.
A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är viktigt att försöka lösa konflikter på fredliga sätt och arbeta för att minimera blodspillan. Att sträva efter fredliga lösningar och använda icke-våldsam motstånd kan bidra till att bevara en moralisk styrka och vinna stöd från en bredare allmänhet.
Det är också värt att nämna att användningen av våld kan vara komplex och ha potentiella konsekvenser. Att försöka övervinna och avväpna motståndare på fredligt vis kan vara ett sätt att minska våldet och öka chanserna för att skapa en rättvis och jämlik värld. Att minimera blodspillan och bygga en fredlig framtid för alla är viktigt för att skapa en hållbar och rättvis värld.
H: Överväg alltid att söka fredliga och diplomatiska lösningar i stället för att svara med våld om det är möjligt. Att bemöta våld med våld är alltid en sista utväg när människoliv är i omedelbar fara. Ett stridsflygplan med dödlig last måste obevekligen skjutas ner innan det når sitt mål. Det finns inget alternativ. Men så länge stridsflygplanet, pansarvagnen eller stridsfartyget befinner sig på ofarligt avstånd kan det med fördel göras ofarligt medelst sabotage. På så vis elimineras en stor risk för ond bråd död.
A: I en specifik situation där härskarklassen använder sin egen eller statens militära makt för att angripa demonstrerande människor är det viktigt att skilja mellan olika roller och ansvarsområden. I en sådan situation kan det vara berättigat att försvara sig och skydda sina liv och rättigheter. I vissa fall kan sabotage eller andra former av direkta åtgärder användas för att neutralisera hot från tungt beväpnade styrkor.
H: Notera att situationer som involverar endera intrång och sabotage eller våldsamma konfrontationer är farliga och kan få allvarliga konsekvenser. Fredlig dialog, förhandlingar och olika former av icke-våldsamt motstånd kan vara effektiva metoder för att adressera och lösa konflikter och avväpna fienden på ett fredligt sätt innan härskarklassen hinner ta till våld.
Historisk erfarenhet visar dock tydligt att vi inte kan lita på att fienden beter sig renhårigt. Vi måste därför ha med i beräkningen och förbereda oss på att vi kan komma att utsättas för våldsamma angrepp. Detta görs lämpligen genom att förbereda bombsäkra gömställen och underjordisk infrastruktur.
A: Det är sant att historiska erfarenheter ibland visar att fiender inte agerar renhårigt och kan vara beredda att använda våld mot fredliga rörelser. Det är viktigt att vara realistisk och förbereda sig på olika scenarier. Att ha skyddade tillflyktsplatser och infrastruktur kan vara en försiktighetsåtgärd för att skydda medlemmarna i massrörelsen och minimera risken för skador eller förluster.
H: Notera dock att förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp inte bör vara det primära fokusområdet. En balanserad strategi kan innebära att vara beredd på hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att kämpa för att omvälva samhället på ett fredligt sätt och på alla sätt och vis försöka undvika våld är den hållbara och etiska vägen framåt.
A: Absolut, du framhäver en viktig poäng. Det primära fokusområdet bör vara att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att aktivt arbeta för att skapa ett egalitärt samhälle genom fredliga medel är den mest hållbara och etiska vägen framåt.
Förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp är en försiktighetsåtgärd som är nödvändig. Det är rimligt att vara medveten om möjliga hot och att vidta åtgärder för att minimera risken för skador och förluster. Att ha kunskap om och tillgång till säkra tillflyktsplatser och skyddade strukturer är värdefullt för att skydda människor i händelse av en nödsituation.
Samtidigt är det viktigt att dessa förberedelser inte får ta överhanden och leda till en militariserad eller våldsfokuserad strategi. Att prioritera fred, dialog och icke-våld innebär att man aktivt arbetar för att bygga broar, skapa förståelse och hitta fredliga lösningar på konflikter. Det handlar om att skapa förändring genom att adressera orsakerna till ojämlikhet och orättvisor på ett fredligt och inkluderande sätt.
Den balanserade strategin du nämner innebär att vara medveten om hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred och icke-våld. Det handlar om att vara beredd på olika scenarier, samtidigt som man strävar efter att förändra samhället på ett fredligt sätt och undvika våld i möjligaste mån.
Medan de rikaste gör resor till rymden och fantiserar om att kolonisera Mars, har nästan en miljard människor ingen som helst tillgång till elektricitet.
Som många kommentatorer med rätta har hävdat kan ”mänskligheten” som helhet inte vara ansvarig för klimatkollapsen, när så många människor knappt släpper ut några växthusgaser alls. Klimatkrisen är emellertid inte bara präglad av ekonomisk ojämlikhet – den är präglad av imperialism. Nittiotvå procent av den klimatkatastrof som uppslukar planeten orsakas av den globala Norden, som berövar tidigare koloniserade länder det atmosfäriska utrymme som krävs för att garantera en mänsklig levnadsstandard. För att göra saken ännu värre dräneras varje år enorma mängder resurser och arbetskraft från det globala syd till det globala nord för att upprätthålla tillväxten och vinsterna för rika företag som dödar nästan allt liv på planeten.
Denna fossilbränslebaserade kapitalism stöds av Natos massiva imperiala armé, ett block av rika länder som spenderar mer pengar på militären än resten av världen tillsammans. Detta block invaderar nationer, störtar regeringar och sanktionerar brutalt hela folk som vägrar att böja sig. Förslag till en grön New Deal som inte tar itu med imperialismen kommer helt enkelt att förvandla det globala syd till en grön offerzon och förvärra ett system som präglas av klimatapartheid. Det är hög tid att klimatrörelsen i den globala nordliga världen ser några hårda sanningar i vitögat och att den slår in på en väg av internationell solidaritet.
Den globala Norden är ansvarig för klimatkollapsen
En nyligen genomförd studie i Lancet bekräftade att det globala nordliga samhället är ansvarigt för 92 procent av den klimatkatastrof som håller på att drabba planeten. I studien används en enkel metod: varje land har rätt till samma mängd utsläpp i proportion till sin genomsnittliga befolkningsstorlek sedan 1850. Om ett land överskrider sin rättmätiga andel drar det på sig en klimatskuld. Baserat på en koldioxidbudget som begränsar uppvärmningen till 1,5 grader Celsius i slutet av århundradet – i linje med Parisavtalet – kommer Kina sannolikt aldrig att överskrida sin skäliga andel. De flesta västländer överskred dock sin skäliga andel för flera decennier sedan.1
År 2018 fastställde FN:s internationella panel för klimatförändringar (IPCC) att högst 580 gigaton ytterligare koldioxid kan släppas ut om vi ska ha en 50-procentig chans att inte överskrida 1,5 graders uppvärmning till år 2100. De indiska forskarna T. Jayaraman och Tejal Kanitkar beräknade därefter vid vilken tidpunkt de nordliga länderna bör uppnå nollutsläpp för att hålla sig inom sin rättmätiga andel av den återstående budgeten, och för tillfället bortse från alla tidigare utsläpp.
Baserat på dessa beräkningar fann Jayaraman och Kanitkar att utsläppen måste nå noll år 2025 för USA, år 2031 för Japan och år 2033 för Europeiska unionen. Dessa maktblock har mycket högre utsläpp per capita än resten av världen. Trots detta har de alla satt upp sina mål för koldioxidneutralitet till 2050.
Den historiska klimatskulden före 2018 kan betalas genom klimatfinansiering för det globala syd. Baserat på ett koldioxidpris på 135 dollar per ton koldioxid – det minimum som krävs för att begränsa världen till 1,5 graders uppvärmning enligt IPCC – har de rika G7-länderna en sammanlagd klimatskuld på 114 biljoner dollar, enligt det mål som Jayaraman och Kanitkar har satt upp.
Forskning från Oxfam International visar att G7-länderna endast gav 17,5 miljarder dollar i klimatstöd 2017-18. I den takten kommer de att ha betalat av sina skulder till år 6500, när planeten sedan länge är kokad. Så vem är egentligen ansvarig för klimatkatastrofen?
Den globala Norden är ansvarig för det ekologiska sammanbrottet
En annan studie i Lancet visade att höginkomstländer står för 74 procent av den överdrivna resurskonsumtionen, som driver 90 procent av förlusten av biologisk mångfald, färskvattenstress och olika andra miljöpåfrestningar. I studien används en liknande metodik som i studien ovan, men år av underutsläpp tillåts inte kompensera för år av överskridande, vilket skulle öka Nordens ansvar till 84 procent. På grund av databegränsningar börjar studien 1970 och hoppar därmed över kolonialismens första period. Man kan därför lugnt säga att den ekologiska nedbrytningen i första hand har drivits av den globala nordliga världen.2
Vi har inga omfattande historiska siffror för några av de specifika ekologiska gränser som håller på att flyttas, men en titt på de nuvarande konsumtionsnivåerna per capita är i sig avslöjande. Plastavfall för engångsbruk? En genomsnittlig person i USA konsumerar 53 kilo per år, i Kina är denna mängd 18 kilo per person och år. Användning av sötvatten? Den dagliga förbrukningen i USA är 7 800 liter per person och dag, i Kina är den 2 900 liter per dag. Markfotavtryck? Nordamerika som helhet kräver 1,7 hektar per person, Kina 0,44 hektar per person. Observera att dessa siffror kommer i en tid då “Kina är på frammarsch”, en term som inte bara ignorerar århundraden av kolonialism, utan även den nyare nyliberala perioden av amerikansk hegemoni.
Kolonial skogsskövling
Kolonialhistorien kännetecknades av massivt ekocid och resursutvinning. Från den malaysiska halvön till Nederländska Ostindien avverkades skogarna för att bygga koloniala fartyg och skapa utrymme för plantagearbetsläger, där lokalbefolkningen slavade under barbariska förhållanden. Som Mike Davis dokumenterade i sin bok Late Victorian Holocausts ledde expansionen av exportorienterade plantagesystem till massiva svältkatastrofer i det globala syd som orsakade tiotals miljoner dödsfall under den imperiala epokens höjdpunkt. Samtidigt rånades biljoner dollar från den koloniserade världen, från det brittiskt ockuperade Indien till Nederländska Ostindien, vilket direkt fyllde kassakistorna för regeringar och företag i nordliga länder. De tidigare kolonialmakterna bär helt klart huvudansvaret för de ekologiska skador som detta system har orsakat.
Vi har inga bra uppgifter om historisk avskogning, men vetenskapliga uppskattningar av den globala koldioxidbudgeten för 2021 tyder på ett massivt kolonialt ansvar.3 Sedan 1850 skedde 40 procent av utsläppen till följd av förändrad markanvändning i Asien mellan 1850 och 1947, och 55 procent av sådana utsläpp i Afrika mellan 1850 och 1964.4 I Indien och Nigeria skedde hälften av de historiska utsläppen till följd av förändrad markanvändning under kolonialismen. I Indonesien och Demokratiska republiken Kongo är denna siffra 40 procent. I Angola? Upp till 70 procent.
Länderna i den globala nordliga världen avskogade också massivt sina egna territorier under kolonialtiden. Som helhet stod den globala nordvärlden för hälften av alla utsläpp av förändrad markanvändning mellan 1850 och 2019, även om man varken räknar med informell imperialism i länder som Brasilien, Argentina och Kina under 1800-talet eller handelsbaserad avskogning efter avkoloniseringen.
G7-länderna rapporterar nu negativa utsläpp från återbeskogningsprogram. I själva verket importerar de helt enkelt avskogning genom ojämlika handelsförbindelser, som vida överstiger deras inhemska återbeskogningsinsatser. Mellan 2001 och 2015 visar handelsbaserade korrigeringar att nettodebeskogningen inom gruppen av tjugo länder nästan helt och hållet drevs av länderna i den globala nordliga världen, inte av länderna i den globala sydliga världen.5
Globalisering av det industriella jordbruket
Det moderna industriella jordbruket är en annan huvudförbrytare när det gäller ekologisk nedbrytning, som är ansvarig för att tre planetära gränser överskrids (fosforförorening, kväveförorening och förstörelse av vildmark) och som i hög grad bidrar till ytterligare fyra planetära hot (klimatförstöring, kemisk förorening, kollaps av den biologiska mångfalden och färskvattenbrist). Varför har världen då infört industriellt jordbruk?
Den så kallade gröna revolutionen med industriellt jordbruk som spred sig över världen finansierades i hög grad av Rockefeller- och Ford-stiftelserna och drevs på av den amerikanska regeringen för att slå tillbaka hotet från vänsterrörelser världen över. För att undvika att ställas inför frågor om omfördelning av mark hoppades den av USA införda ordningen kunna upprätthålla kolonialtidens ojämlikheter genom att kraftigt öka livsmedelsproduktionen. Men den gröna revolutionen köpte bara tid: det industriella jordbruket utarmar jorden kraftigt, vilket långsamt minskar avkastningen och leder till en ond skuldcykel när jordbrukarna blir alltmer beroende av patenterat utsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel från västerländska multinationella företag. I Indien har detta lett till 300 000 självmord bland bönderna och de största protesterna bland bönderna i historien.
Undertryckande av omfördelning av mark
Traditionellt agroekologiskt jordbruk – en kolsänka som också bidrar till att hålla kvar sötvatten och bevara den biologiska mångfalden – är mycket mer arbetsintensivt. En storskalig övergång till agroekologiskt jordbruk skulle därför kräva att man stoppar eller till och med vänder de massiva flyttningsströmmar från landsbygden till städerna som är ett resultat av den stora fattigdomen bland landsbygdsbefolkningen, som utgör den stora majoriteten av världens extremt fattiga och undernärda. Endast en betydande omfördelning av mark till de fattigaste människorna på jorden kan göra detta möjligt. Men när regeringarna gör ett blygsamt försök till fördelning av mark är de kraftigt måltavlor för imperialismen.
År 1954, till exempel, störtades Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Árbenz av en CIA-stödd kupp efter att han försökt genomföra ett blygsamt program för omfördelning av mark. Kuppen förde en rad diktatorer till makten som mördade 200 000 ursprungsbefolkningar och rullade tillbaka Árbenz’ jordreformer.
När en gräsrotsrörelse av svarta jordlösa bönder i Zimbabwe 2001 tog tillbaka sin mark från den vita bosättareliten fick landet omfattande sanktioner från västvärlden. På ett motsägelsefullt sätt gav västmedia sedan Zimbabwe självt skulden för den kollapsande ekonomin, trots att de svarta bönderna gav utmärkta skördar.
Det är uppenbart att man inte kan ta itu med markfrågan utan att ta itu med imperialismen.
Imperialt tryck och industrialisering
De 8 procent av ansvaret för klimatkollapsen som ligger i det globala syd (enligt den tidigare nämnda Lancet-studien om nationellt ansvar) är också ett direkt resultat av imperialismen. Det land som överskrider sin budget mest är Kazakstan, som en gång var ett stort militärindustriellt centrum för Sovjetunionen och avgörande för att stoppa nazistarméns framfart.
Den historiska dokumentationen visar tydligt att Sovjetunionen och Kina hade viktiga säkerhetsöverväganden när de beslutade att industrialisera, särskilt inom de mest förorenande industrierna. Imperialismen tvingade dem till stor del att göra det. Västmakterna hade försökt förstöra det bolsjevikiska experimentet i dess vagga genom att invadera under det ryska inbördeskriget, ett krig som dödade åtta till tolv miljoner människor. Efter andra världskriget hade Förenta staterna planer på att radera både Sovjetunionen och Kina från kartan, vilket skulle kunna döda uppskattningsvis 600 miljoner människor med hjälp av kärnvapen. Även om det förvisso är sant att statssocialismen har haft sin beskärda del av ekologiska katastrofer, tas sällan hänsyn till dessa imperiala påtryckningar, liksom de socialistiska staternas olika ekologiska landvinningar.
De andra stora överskjutarna i det globala syd är lika talande: de så kallade asiatiska tigrarna och monarkierna i Persiska viken. Dessa länder befinner sig alla i hög grad i den västerländska geopolitiska sfären – inklusive i de flesta fall direkt utplacering av västerländska militärbaser på deras mark – och har fått utrymme för industriell utveckling i utbyte mot sin västerländska och antikommunistiska lojalitet.
Att kväva fram alternativ
För att hantera klimatkollaps och ekologisk kollaps och samtidigt tillgodose människans behov krävs ett kraftfullt statligt ingripande. Olika studier av indikatorer på livskvalitet, t.ex. förväntad livslängd och utbildning, visar att socialistiska länder överträffar sina kapitalistiska motsvarigheter med samma nivå av bruttonationalprodukt (BNP) med mycket stor marginal.
Omfattande forskning har entydigt visat att BNP har en enorm inverkan på miljö- och energifotspår. För att tillgodose mänskliga behov med ett litet miljöavtryck krävs därför en socialistisk politik som fokuserar på mänskliga behov, t.ex. gratis offentlig utbildning och hälsovård. Annars slösas alltför mycket produktion bort på lyx, planerad föråldring och otroligt slösaktiga privata tjänstesystem. Det finns helt enkelt inget annat sätt.
Indexet för hållbar utveckling, som väger in både mänsklig utveckling och dess ekologiska och koldioxidavtryck, visar att 1991 – strax innan den massiva nyliberala chockdoktrinen fick fullt genomslag – var hälften av de tio länder som presterade bäst tidigare socialistiska. Så sent som 2019, det sista året med tillgängliga uppgifter, omfattade topp tio fyra postsocialistiska länder som inte helt avvecklat sina välfärdssystem, tillsammans med det kommuniststyrda Kuba och den indiska delstaten Kerala.6 Andra länder som presterade bra, som Sri Lanka och Costa Rica, hade alla starka system för offentliga tjänster.
Det är dock ytterst svårt att staka ut en sådan ekosocialistisk väg. Den ekosocialistiska ledaren Thomas Sankara, som planterade fyra miljoner träd under sitt korta styre i Burkina Faso, mördades av amerikanska och franska underrättelsetjänster 1987. Explicit ekosocialistiska regeringar i Bolivia, Ecuador och Venezuela var också måltavlor för regimskifte. Den moderat vänsterregering som leddes av Arbetarpartiet i Brasilien, som minskade avskogningsgraden i Amazonas med 70 procent samtidigt som fattigdomen minskade dramatiskt, avsattes i en USA-stödd lagkrigskupp 2016. Kuba, ett av de mest hållbara länderna på planeten, lider under ett sextioårigt embargo från USA. Behöver vi fortsätta?
Den fossila krigsmaskinen
De stora (ny)kolonialmakterna – Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och USA – har varit i krig under större delen av de senaste femhundra åren. Varje revolution och oberoende politisk formation koloniserades, förtrycktes, störtades, tvingades, koopterades eller dränktes i blod. Inte ett enda land på jorden har förblivit opåverkat av dessa samtida, (ny)europeiska krigshetsare. Utvecklingen av en sann ekosocialistisk väg inom det globala syd kräver först och främst nationell suveränitet, befriad från imperialism. Det främsta målet för att öppna detta utrymme bör vara den nuvarande spetsen på det imperialistiska spjutet: Natos krigsmaskin.
Den amerikanska militären släpper ut mer koldioxidutsläpp än 140 länder på hela planeten. Det är dock viktigt att militärens verkliga koldioxidavtryck är mycket större än Pentagons direkta utsläpp. Hela det militärindustriella komplexet som förser dessa styrkor med ammunition, flygplan, ubåtar och enorma hangarfartyg bör inkluderas fullt ut i dess fotavtryck. Det totala globala militära koldioxidavtrycket uppskattas till 6 procent av de totala globala utsläppen, vilket är ungefär lika mycket som Indien eller Europeiska unionen och dubbelt så mycket som Afrikas utsläpp. I dessa siffror ingår inte utsläppen från återuppbyggnaden av den avsiktligt förstörda infrastrukturen i hela länder, t.ex. Irak, Vietnam, Korea, Afghanistan, f.d. Jugoslavien och Libyen.
Natoländerna driver på en global kapprustning genom att spendera mer pengar på militären än resten av världen tillsammans, och sjutton gånger mer än Collective Security Treaty Organization, Rysslands militärallians. Nato är således huvudansvarigt för detta massiva slöseri med atmosfäriskt utrymme i syfte att skapa död och förstörelse.
Att mörda landet
Och förstörelsen går långt utöver koldioxidutsläppen. Under Vietnamkriget riktades uppskattningsvis 85 procent av USA:s bomber inte mot fienden, utan mot den miljö som skyddade dem. Det totala tonnaget av ammunition som släpptes under den amerikanska invasionen var ungefär tre gånger så stort som under andra världskriget. Om detta inte kan räknas som ekocid, vad kan då räknas som ekocid?
De ökända napalmbomberna användes inte bara av Förenta staterna i stor skala för att skövla skogen i Vietnam, utan även i Korea, precis som fransmännen gjorde i Algeriet och Vietnam och britterna i Kenya. Den amerikanska militären har upprepade gånger använt kemiska och radioaktiva vapen i sina krig i f.d. Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Den radioaktiva föroreningen i Fallujah i Irak blev så allvarlig att det förekom 14 gånger oftare missbildade barn än i Hiroshima och Nagasaki efter atombomberna.
Det massiva nätverket av amerikanska militärbaser över hela världen förgiftar vattnet och luften i de omgivande samhällena med kemiska föreningar, till och med inom landet självt. Det är uppenbart att krigsmaskineriet inte bara förstör klimatet. De mördar alla och allt som står i deras väg.
Militärens koldioxidskugga
Militärens koldioxidavtryck är bara halva sanningen. Viktigare är militärens “klimatskugga”, militärens mindre uppenbara, mindre synliga inverkan på den mänskliga civilisationens bana på vår planet.
Fossil geopolitik
Militära överväganden har låst Natos ekonomier – särskilt Förenta staterna, den imperiala garanten – fast i ett koldioxidberoende. I energisäkerhetens namn har USA och Kanada blivit två av de största producenterna av olja och frackad gas, varav den senare är betydligt mer förorenande än naturgas. Natos ekonomiska krig mot Ryssland – som nu tvingar Europeiska unionen att anamma mer kol samt skiffergas från USA och Qatar – upprepar samma process i Europa.
Gör dock inga misstag: den så kallade energisäkerheten är bara ett nationalistiskt rättfärdigande av borrning efter fossila bränslen. Förenta staterna har kunnat tillgodose sina egna energibehov i åratal och har, före boomen för gas från skiffer, stadigt förlitat sig på sitt petrodollarsystem i årtionden. USA ökade medvetet sin produktion av fossila bränslen på 2010-talet för att driva ned de globala energipriserna – och därmed stabiliteten hos olje- och gasinkomstberoende konkurrenter som Venezuela, Iran och Ryssland – i en samordnad insats tillsammans med den saudiarabiska regeringen.7
När Hugo Chavez återupplivade Organisationen för oljeexporterande länder 2001 och inledde en historisk period av höga priser på fossila bränslen som enormt stärkte sol- och vindenergins konkurrenskraft – blev han snabbt måltavla för regimskifte. På samma sätt var Saddam Husseins hot om att sänka oljeproduktionen för politiska syften ett väldokumenterat motiv för invasionen av Irak 2003.
Natos militära installationer, som uppgår till cirka 950 i utlandet, är utspridda i de flesta av de stora oljeproducerande länderna och längs internationella rörledningar och transitvägar för att kunna projicera makt över hela världen, med möjlighet att stänga av stora oljerutter om det skulle behövas. Och även om den västerländska geopolitiska sfären kontrollerar majoriteten av världens oljeproduktion och ett flertal av världens gasproduktion, kan man inte säga detsamma om de metaller som används för att producera ren energiteknik, vars utvinning och bearbetning domineras av Kina och det alliansfria globala syd.8 Som sådan är själva maktbasen för USA:s imperiala allians starkt beroende av en världsekonomi baserad på fossila bränslen.
Det är därför ingen överraskning att Kina, snarare än USA, har varit den överlägset största investeraren i förnybar energi under 2010- och 20-talen. Faktum är att Kina under de senaste åren med tillgängliga uppgifter (2020-21) installerade nästan 20 procent mer sol- och vindkraftskapacitet än hela det västerländska geopolitiska blocket, vars sammanlagda ekonomi är nästan tre gånger större än Kinas.9
Petrodollarsystemet
Sedan 1974 har Gulfmonarkierna blivit en nyckelfaktor för USA:s ekonomiska och finansiella makt. Det året använde USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger hotet om en militär invasion för att tvinga Saudiarabien att sälja alla sina fossila bränslen i dollar och se till att dollarn förblev den globala reservvalutan. Detta gör det möjligt för USA att göra enorma exportunderskott utan att sänka värdet på den amerikanska dollarn, vilket i princip tvingar världen att subventionera den amerikanska ekonomin.
Den nyliberala vändningen, som är så katastrofal för miljön och människorna i det globala syd, underlättades direkt av den militariserade geopolitiken med fossila bränslen. De amerikanska storbankerna, som översvämmades av petrodollar, kunde investera sina enorma överskott i det globala syd och utvinna enorma vinster. Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken öppnade de sydliga marknaderna för utländska investeringar, tvingade fram privatiseringar och inledde en katastrofal period av mänsklig stagnation – till och med ökande fattigdom i Afrika söder om Sahara – i kombination med en snabb upptrappning av klimatet och det ekologiska sammanbrottet.
Militären var inte bara avgörande för att underlätta kanonbåtsdiplomatin under oljekrisen 1973; sektorn drog också direkt nytta av det petrodollarsystem som den bidrog till att skapa. Större delen av oljevinsterna återvinns genom vapeninköp från det västerländska militärindustriella komplexet. Saudiarabien, som aldrig har invaderats, har spenderat mellan 7 och 19 procent av sin BNP på militären sedan petrodollarsystemet infördes. Mellan 1974 och 2021 var detta land med 35 miljoner invånare den näst största vapenimportören i världen, varav nästan alla vapen kom från Natoländer. Detta mönster av vilt extravaganta vapeninköp från västvärlden upprepas av alla Gulfmonarkier.
Militariserade ekonomier
Det militärindustriella komplexet har haft en djupgående inverkan på hur våra ekonomier är organiserade. Militären är beroende av en blomstrande tung industri som leder till att militariserade stater har betydligt högre utsläpp, oberoende av deras BNP. Stora förorenande industrier som industriellt jordbruk och industriellt fiske har hämtat sin grundläggande teknik och sina strategiska mål från det militärindustriella komplexet. Den viktigaste tekniken som driver våra ekonomier i dag, från smarta telefoner till Internet, var alla ursprungligen projekt från militären.
Men militariseringen driver också på den ekonomiska tillväxten, eftersom förmågan till massproduktion snabbt kan mobiliseras för flera olika ändamål i krigstid. Det är ingen hemlighet att ekonomisk tillväxt länge har betraktats som en nationell säkerhetsfråga. Faktum är att själva begreppet BNP uppstod i samband med krig i USA, för att snabbt kunna mäta den totala produktionen av material. Det är därför ingen tillfällighet att BNP, som ursprungligen utformades för att ge bränsle till död och förstörelse, är fullständigt värdelös när det gäller att mäta mänskliga och ekologiska behov, men ändå har blivit det främsta fokuset för de flesta regeringar över hela världen under det USA-dominerade systemets förmyndarskap.
Koloniserade prioriteringar
Militären har en djupgående inverkan på mänsklighetens prioriteringar. Västvärldens militärstrateger, som har förberett sig för klimatkollaps sedan 1960-talet, har öppet planerat för resurskrig och för en accelererande gränsimperialism. De har främjat ett tankesätt som menar att klimatkatastrofen kan hanteras genom global apartheid, snarare än att ta itu med problemet på egen hand.
De oändliga krigen – mot droger, mot terrorism, mot “nästa Hitler”, mot “nästa trojka” eller “ondskans axel” – har direkt uppmuntrat hat och rasism, vilket ytterligare har gett bränsle åt den yttersta högern. På den internationella scenen har de främjat splittring och spänningar när vi verkligen behöver samarbete för att ta itu med den pågående klimatkrisen.
Medan de stora medierna i väst är besatta av Kina och Ryssland – eller vem som nu står på tur – har viktig energi, resurser och uppmärksamhet förskjutits från den svåra situation vi befinner oss i. Tyskland skulle alltså i ett slag kunna höja sin militärbudget med 113 miljarder dollar samtidigt som man med rakryggade ögon hävdar att de ynka 100 miljarder dollar i klimatfinansiering som utlovades till det globala syd (från hela det globala nord) förblir omöjliga.
Den senaste IPCC-klimatrapporten som varnar för att det är nu eller aldrig för världen ignorerades nästan helt i västerländska medier till förmån för ensidig rysshat. Kriget i Ukraina fick nästan dubbelt så mycket täckning (562 minuter) i de mest sedda amerikanska medierna på en månad som klimatupplösningen fick (344 minuter) under hela 2021.
Ännu mer patetiskt är att 2021 var ett rekordår för klimatnyhetsbevakning, med mer bevakning än de tre föregående åren tillsammans (275 minuter). År 2016 täcktes klimatkrisen knappt alls. Alla de krig som undersöktes i studien klarade sig bättre och fick samma (eller nästan samma) bevakning under bara en månad som klimatet fick under sitt allra bästa år.10
Psykologisk krigföring
När det gäller USA:s invasioner från Irak till Afghanistan var nyhetsbevakningen nästan undantagslöst positiv, inklusive direkt iscensatta propagandascener.
Allt detta har inget att göra med oro för mänskliga rättigheter. Den amerikanska militären förstörde medvetet hela den civila infrastrukturen i de länder den riktade in sig på – dess militära doktrin är mycket öppen om detta – en nivå av förstörelse som till och med högt uppsatta amerikanska försvarstjänstemän medger att Ryssland hittills inte har nått upp till i Ukraina. Enbart det USA-ledda kriget mot terrorismen beräknas ha dödat sex miljoner människor. Det är uppenbart att mediernas främsta prioritet är att skapa samtycke till krig, vare sig det är ekonomiskt eller militärt, och inte att ta itu med de viktigaste frågorna som hotar våra liv.
Dessa psykologiska tekniker – som ursprungligen utvecklades av den amerikanska militären – kopieras med stor effekt av den västerländska oljeindustrin, som sysselsätter många inflytelserika spindoktorer som först byggde upp sina karriärer som amerikanska agenter inom psykologisk krigföring. I själva verket är gränsen mellan västvärldens stats- och oljepropaganda mycket tunn. Vi vet att Shell och BP direkt finansierade Storbritanniens propaganda för det kalla kriget under 50- och 60-talen, och att Dick Cheney och George Bushs valkampanjer finansierades i hög grad av Big Oil, företag som sedan direkt deltog i planeringen av invasionen av Irak.
Vi ser samma propagandamönster på sociala medier, där Twitter, Facebook och YouTube nedvärderar antikrigsröster i sina algoritmer och ofta censurerar dem helt och hållet. När dessa jättar inom sociala medier skapar dessa censurpolicyer arbetar de direkt med tankesmedjor som får finansiering från västliga regeringar, vapenföretag, Gulfmonarkier och industrin för fossila bränslen.
Dessa riktlinjer fortsätter inte bara att ge bränsle till en imperialistisk krigsdrift som utgör grunden för den fossilbränslebaserade kapitalismen, utan de har också en direkt inverkan på klimatrörelsen. Kritiska program mot fracking i USA har till exempel censurerats helt och hållet för att sändas på Russia Today. Däremot fortsätter klimatförnekelse att spridas i stort sett obehindrat på västerländska sociala medier och förstärks ofta till och med av algoritmer i sociala medier.
Att köpa ut den västerländska arbetarklassen
Planer för en grön New Deal som inte tar itu med nykolonialismen hotar att intensifiera utvinningen av resurser från det globala syd. Den “ekologiska överskridningen” av konsumtionsnivåerna i nordliga länder orsakas främst av resurser som år ut och år in dräneras från det globala syd, genom ojämlika handelsförbindelser – och inget av detta återspeglas i den officiella klimat- och miljöpolitiken och de officiella miljömålen.
Siffrorna är enorma: varje år nettoextraheras 12 miljarder ton råvaror, 822 miljoner hektar mark, 21 exajoule energi och motsvarande 188 miljoner år av mänskligt arbete från det globala syd. Den mängd mark och energi som rånas årligen skulle räcka för att föda 6 miljarder människor och bygga upp och underhålla den nödvändiga infrastrukturen för anständiga bostäder, sjukvård, utbildning, sanitet och så vidare för 6,5 miljarder människor.
Och då har vi inte ens räknat med de enorma europeiska koloniala landgrabbarna, vars kolonier fortfarande omfattar hälften av hela landytan utanför deras hemland.11 Länder som Förenta staterna, Kanada och Australien – några av de mest glest befolkade länderna i världen efter massakern av större delen av ursprungsbefolkningen – har enorma mängder inhemska resurser till sitt förfogande.
Ändå fortsätter ursprungsbefolkningarna att göra modigt motstånd. Uppskattningsvis 25 procent av utsläppen av fossila bränslen i USA och Kanada stoppades av ursprungsfolkens motståndsrörelser. Cirka 80 procent av jordens biologiska mångfald skyddas fortfarande av ursprungsbefolkningar, som förvaltar endast 22 procent av jordens mark. Det är uppenbart att kampanjer för “Land Back” är avgörande för att bekämpa klimatet och den ekologiska nedbrytningen. Men motsatsen är också sann: fortsatt landfördrivning gör det möjligt för regeringarna i nord att köpa ut sina bosättarbefolkningar, som gynnas av den massiva stölden av fossila bränslen och materiella resurser.
I The Wealth of (Some) Nations visar Zak Cope att arbetarklassen i höginkomstländer – både bosättare och andra – i själva verket är underutnyttjade. Även om vinsterna var noll skulle det inte finnas tillräckliga resurser för att betala de genomsnittliga nordliga lönenivåerna globalt sett. Detta trots att forskning visar att arbetare i syd arbetar längre och är mer produktiva än sina västerländska motsvarigheter. Med andra ord har imperialismen köpt stora delar av den västerländska arbetarklassen genom att dela på bytet från superexploateringen i syd.
Detta är vad som bidrar till att förklara bristen på seriösa antiimperialistiska rörelser i det globala nord, liksom dess tendenser till fascism. Faktum är att samma imperialistiska krafter som invaderar andra länder patrullerar gränserna i det globala nord för att skapa en död zon för just de flyktingar som de skapat (enbart det USA-ledda kriget mot terrorismen orsakade uppskattningsvis 38 miljoner flyktingar). I den meningen går högerextrema politiker i takt med de “vanliga” politiska planerna i varje större armé i det globala nord, som anser att klimatet och den ekologiska kollapsen bara är “hotmultiplikatorer” som kan hanteras med våld, förtryck och krig.
Nedväxt erbjuder en väg till solidaritet
Därmed inte sagt att den västerländska arbetarklassen – särskilt dess mest exploaterade sektorer; Copes beräkningar var trots allt baserade på genomsnitt – inte har något att vinna på en antiimperialistisk grön revolution. Genom att prioritera mänskliga och ekologiska behov snarare än företagsvinster och konsumtionslivsstilar är det möjligt att skapa bättre och mer meningsfulla liv med lägre resurs- och energiförbrukning. Det kapitalistiska systemet är notoriskt slösaktigt och ineffektivt.
USA är det mest drastiska exemplet, där den förväntade livslängden (det antal år som en person förväntas leva utan allvarliga hälsoproblem) är betydligt lägre än i Kina och Kuba, trots massivt högre löner och ännu mer obscenta nivåer av rikedom.12 Det amerikanska privatiserade hälsovårdssystemet är notoriskt dyrt och ineffektivt. Ett grundläggande offentligt hälsovårdsalternativ skulle kunna förbättra levnadsstandarden i USA samtidigt som den ekonomiska produktionen skulle minska. Att följa en väg av ekosocialistisk avväxling i det globala nord är därför det enda sättet att skapa ett meningsfullt solidaritetsprojekt för den globala arbetarklassen.
Den sydliga medelklassen är inte problemet
Det är sant att de övre medelklasserna i det globala syd – många av dem samarbetare inom det imperiala systemet – har antagit ett “imperialistiskt levnadssätt” som bygger på höga löner, avpolitisering, en känsla av berättigande och en konsumtionsbaserad livsstil. Det är ett problem som verkligen måste åtgärdas. Ändå bör denna tendens inte överdrivas. Baserat på den amerikanska fattigdomsgränsen (15,70 dollar per dag 2011) fortsätter den stora majoriteten av det globala syd att leva i fattigdom, enligt Världsbankens uppgifter som använder köpkraftspariteter (PPP), korrigerade för prisskillnader.
Andelen människor som lever under den amerikanska fattigdomsgränsen är faktiskt ganska chockerande för varje region: Östeuropa och Centralasien (56 procent), Latinamerika och Karibien (67 procent), Östasien och Stillahavsområdet (74 procent), Mellanöstern och Nordafrika (87 procent), Afrika söder om Sahara (98 procent) och Sydasien (98,5 procent).13 Dessutom är fattigdomsnivån för stora delar av befolkningen inte bara förnedrande utan livshotande. Nästan hälften av befolkningen i Latinamerika och Central- och Sydasien och två tredjedelar av Afrika söder om Sahara har inte tillgång till tillräcklig mat.
Om man använder den vanligare europeiska fattigdomsgränsen (30 dollar) visar det sig att medelklassen i stort sett är obefintlig utanför höginkomstländerna: Endast mellan 7 och 13 procent av befolkningen lever över fattigdomsgränsen i Östeuropa och Centralasien, Latinamerika, Östasien och Stillahavsområdet, och mindre än en procent i Sydasien och Afrika söder om Sahara.14 Det är uppenbart att det är löjligt, om inte obscent, att skylla den ekologiska och klimatmässiga kollapsen på ett “Kina på väg uppåt” eller ett “Afrika på väg uppåt”.
Varningar om att världen inte kan upprätthålla en västerländsk livsstil för hela klotet är också missvisande, eftersom den livsstilen inte skulle vara möjlig utan imperialism i första hand. Det västerländska levnadssättet kan helt enkelt inte och kommer inte att globaliseras. Till och med i absoluta termer är det globala syds “medelklass” knappt registrerad. Den stora majoriteten av de människor som lever över den europeiska fattigdomsgränsen – chockerande 75 procent – bor i höginkomstländer. I verkligheten ser vi alltså en fördjupning av den globala apartheid med några få fickor av rika sydliga samarbetspartners och nationella bourgeoisier.
Det globala syd vägrar att vara en offerzon
Det har förekommit en hel del kritik mot vänsterregeringar i Latinamerika som fortsatte att utvinna naturresurser, även om vinsterna omdirigerades från företagens aktieägare till sociala välfärdsprogram. Men det behövs ändå en viss kontext här. Bolivia har till exempel bara använt 15 procent av sin rättvisa andel av koldioxidbudgeten och 70 procent av sin andel av budgeten för det materiella fotavtrycket.15 Trots dramatiska förbättringar av fattigdomsbekämpningen under den antiimperialistiska Movimiento al Socialismo (MAS)-regeringen sedan 2006 – som halverade andelen människor som lever i fattigdom – tjänar en tredjedel av befolkningen fortfarande för lite för att kunna garantera en anständig medellivslängd.16 Med andra ord: utan klimatersättning från det globala nord förblir en viss grad av utvinning en fråga om överlevnad för en stor del av den bolivianska befolkningen.
Och befolkningarna i syd är faktiskt inte villiga att ge upp sin värdighet för den globala nordliga världens bekväma, gröntvättade framtid. I slutet av året är det troligt att nästan hela den latinamerikanska kontinenten kommer att svepas av valsegrar för vänstern – de flesta av dem resursnationalister, vilket säkert är den starkaste uppvisningen av det rosa flodvattnet hittills.17 Den kinesiska regeringen (vars utsläpp per capita och materiella fotavtryck definitivt bör tyglas) har fortfarande några av de högsta godkännandenivåerna i världen för att ha lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom.
Detta gäller även ursprungsbefolkningar i Latinamerika, som så ofta symboliseras av västerländska icke-statliga organisationer, akademiker, medier och regeringar för att göra deras imperialistiska agenda mer lättsmaklig. Västvärldens fokus ligger regelbundet på mindre urfolksgrupper som historiskt sett har varit fientligt inställda till vänstern av komplicerade skäl. Bolivias låglandsindianer har till exempel varit fast på högerkanten sedan Hugo Banzers brutala diktatur tog initiativ till en allians mellan militär och bönder för att förhindra ett uppror i kubansk stil.
Ursprungsbefolkningarna som helhet har dock konsekvent och med överväldigande majoritet röstat på vänsterorienterade resursnationalister i Bolivia, Ecuador, Venezuela och Peru. Så gör dig inga illusioner: utan klimatskadestånd och en rättvisare global ekonomi kan en “grön framtid” bara upprätthållas genom våldsamt förtryck, kupper och massfattigdom.
Den kapitalistiska makten förblir koncentrerad till västvärlden
Det har talats mycket om en globaliserad kapitalistklass som antas göra den västerländska imperialismen irrelevant. Missta er inte, det är säkert sant att vi har sett ojämlikheten öka runt om i världen i en tid då Washingtonkonsensus, Världsbanken och IMF regerar. Och det är också onekligen sant att den globala multimiljonärsklassen måste avskaffas om vi vill ha en chans att ta itu med klimatet och den ekologiska nedbrytningen. År 2030 kommer utsläppen från de rikaste 10 procenten redan att ha överskridit gränserna i klimatavtalet från Paris, även om resten av världen släpper ut noll, nada, noll.
Men trots påståenden om motsatsen är kapitalistklassen fortfarande starkt koncentrerad till den globala nordliga världen. Mer än 75 procent av de extremt kapitalstarka personerna (UHNWI) – var och en värd mer än 30 miljoner dollar – bor inom det västerländska geopolitiska blocket.18 Så sent som 2012 hade de “mycket rika stadsborna” i Kina – de som förorenar mest i Kina, men som bara utgör 5 procent av befolkningen – fortfarande ett lägre koldioxidavtryck i hushållen än den genomsnittlige japanen eller EU-medborgaren, och nästan dubbelt så lågt som den genomsnittlige personen i Förenta staterna.19
Mycket viktigare än koldioxidavtryck är de som bestämmer över den globala ekonomins struktur. Bland de 2 000 största globala företagen på Forbes-rankingen tog det västerländska geopolitiska blocket 73-83 procent av intäkterna, vinsterna, tillgångarna och marknadsvärdet år 2021 i anspråk. Det är mer än tillräckligt för att dominera villkoren på den globala marknaden. En studie från 2013 visade att arton av de tjugofem företagssektorer som beskrivs i Forbes Global 2000-rapporten dominerades av amerikanska företag, en av Japan och ingen av Kina.
Detta inkluderar inte ens utländskt ägande: 36 procent av aktierna i Gazprom, till exempel, är USA-ägda; ett föga känt faktum i denna kalla krigskatastrof. Den internationella aktieägarstrukturen visar faktiskt på en chockerande mängd koncentrerad makt. En studie från 2011 visade att de 49 största aktieägarna – de flesta av dem inom finanssektorn – kontrollerade nästan 40 procent av produktionen i alla 43 060 multinationella företag i världen. Alla dessa 49 företag har sitt huvudkontor i Västeuropa, Nordamerika eller Japan20 .
Den västerländska imperialismen ger bränsle åt kapitalismen
Endast cirka 15 procent av UHNWI bor i länder som skulle kunna betraktas som geopolitiska konkurrenter, främst Collective Security Treaty Organization och Kina. Ironiskt nog har dessa ryska och kinesiska “oligarker” mycket mindre politisk makt än västvärldens så kallade entreprenörer och filantroper, eftersom de regelbundet fängslas och till och med dödas. Den mest ökända är den ryske oligarken Michail Chodorkovskij – en gång Rysslands rikaste man – som fängslades i tio år och hans företag Yukos, med oljereserver av Iraks storlek, förstatligades helt och hållet.
Västmakterna hade också en direkt roll i skapandet av den globala miljardärsklassen. Den postsovjetiska oligarkin var ett direkt resultat av västvärldens ekonomiska chockterapi på 1990-talet. Miljardärsklassen i Kina uppstod till stor del genom en överlevnadsstrategi mot västliga imperialistiska påtryckningar, genom att tillåta ett kontrollerat inflöde av marknadssystem för att undvika de förkrossande sanktioner, isolering och invasioner som så många andra länder fick utstå. Det är anmärkningsvärt att både den kinesiska och den ryska regeringen gynnades av västvärlden fram till det ögonblick då de började tygla oligarkernas makt – på ett blygsamt sätt, skulle jag vilja tillägga – och utmana västvärldens hegemoni.
Och detta börjar inte ens täcka IMF:s och Världsbankens roll när det gäller att skapa en global oligarki i resten av det globala syd. Forskning visar att endast de 10 procent av befolkningen som befinner sig i den övre delen av befolkningen drar nytta av IMF:s strukturanpassningsprogram som större delen av det globala syd utsattes för. I Latinamerika och södra Afrika domineras miljardärsklassen dessutom fortfarande kraftigt av vita bosättare som starkt gynnar Washingtons agenda. Det är uppenbart att det helt enkelt inte är trovärdigt att använda den globala miljardärsklassen för att argumentera mot den västerländska imperialismens relevans – den part som är mest ansvarig för deras existens från början.
Internationalism eller barbari
Det är ingen hemlighet att västvärldens säkerhetstjänster spionerar på klimatrörelser, arresterar och brutaliserar klimatdemonstranter och låser in alla som ägnar sig åt industrisabotage för livstids fängelse. Efter pensioneringen fortsätter många av dessa agenter sitt spionagearbete direkt på lönelistan för industrin för fossila bränslen. När de sociala rörelserna var starkare, på 1950-, 60- och 70-talen, mördades antiimperialistiska rörelseledare som Martin Luther King Jr, Malcolm X och Fred Hampton av den amerikanska regeringen. CIA planerade faktiskt att göra samma sak med Julian Assange.
Samma imperiala krigsmaskineri som driver exploateringen av det globala syd vänder sig inåt vid varje tecken på allvarlig revolt. Den tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn, som föreslog ett klimatmål tjugo år före Boris Johnsons och som kombinerade sitt löfte med en häftig antiimperialism, hotades preventivt med en kupp av den brittiska militären, bara för det fall att han skulle vinna valet.
Det är förvisso sant att vi också ser förtryck i det globala syd och i Östeuropa. Men det är just den västerländska imperialismen som ger krigshökar och auktoritärer i “fiendestater” makt, som kan slå ner på de medborgerliga friheterna med hjälp av mycket verkliga imperiala hot som rättfärdigande skäl. En ekosocialistisk revolution i dessa stater skulle dock vara oändligt mycket mer sannolik utan de imperialistiska påtryckningarna från det globala nord.
Dessutom bör vi inte anta den felaktiga uppfattningen att Förenta staterna leder en global kamp mot auktoritära system. I själva verket stöds 74 procent av diktatorerna direkt av USA. De fem länder där icke-våldsamma mark- och vattenskyddare har mördats sedan 2012 – Brasilien (317), Colombia (290), Filippinerna (250), Honduras (109) och Mexiko (100) – får alla militärt stöd från USA:s regering.
Det är uppenbart att varje verkligt alternativ kommer att möta ett massivt hot från den imperiala krigsmaskinen, oavsett om det är i det globala nord eller syd. Därför kommer vi att behöva verklig internationell solidaritet för att stoppa den kapitalistiska juggernaut som mördar vår planet. Det är den enda vägen framåt.
Fotnoter
I dessa siffror ingår inte utsläpp från internationell luftfart och sjöfart, som särskilt domineras av höginkomstländer. Genom att fördela utsläppen genom ägande, till exempel, fann en nyligen genomförd studie att 84 procent av utsläppen från internationell sjöfart fortfarande orsakas av höginkomstländer (författarens beräkningar baserade på data från Henrik Selin, Yiqi Zhang, Rebeccan Dunn, Noelle E. Selin och Alexis K. H. Lau, “Mitigation of CO2 Emissions from International Shipping through National Allocation”, Environmental Research Letters 16, no. 4 [2021]). Dessutom var militära utsläpp undantagna från klimatavtalen fram till Parisavtalen 2015, och rapporteringen av dem är fortfarande “frivillig” än i dag. Varken internationella transporter eller militära utsläpp beaktas normalt, och heltäckande uppgifter är helt enkelt inte tillgängliga. I Lancetstudien beaktas handelsbaserade konsumtionsutsläpp, men endast från 1970 och framåt; tidigare siffror är inte tillgängliga. Jayaramans och Kanitkars siffror tar inte hänsyn till någon av ovanstående siffror (internationella transporter, militära utsläpp eller utsläpp från handel); inte heller de officiella nationella siffror som rapporteras till FN i linje med formella klimatmål.
Författarens beräkning bygger på uppgifter från en studie i Lancet från 2022. Se Jason Hickel, Daniel O’Neill, Andrew Fanning och Huzaifa Zoomkawala, “National responsibility for ecological breakdown: a fair-shares assessment of resource use, 1970-2017”, Lancet Planetary Health 6, no. 4 (2022).
Pierre Friedlingstein, Matthew W. Jones, Michael O’Sullivan, Robbie M. Andrew, Dorothee C. E. Bakker, et al. “Global Carbon Budget 2021”, Earth System Science Data 14, no. 4 (2022). Felmarginalen för den globala nivån är plus eller minus 50 procent.
För Asien användes perioden 1850-1947 för dessa beräkningar, för Afrika 1850-1964.
De nuvarande sanktionerna mot Ryssland – som är avsedda att upprepa den förödande effekten av sanktionerna mot Venezuela och Iran – har i stort sett gett bakslag, eftersom Indien och Kina har tagit upp det medan de globala energipriserna stigit kraftigt. Nato har oavsiktligt skapat just den situation som man i så många år försökt förhindra: att öka Rysslands, Irans och Venezuelas oljeinkomster. Men de har också varit en stor välsignelse för den västerländska industrin för fossila bränslen, som har använt kriget som en ursäkt för att höja sina priser. Industrin redovisar nu rekordvinster och lovar ökade borrningar för att ersätta det ryska utbudet.
Förenta staterna, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Europeiska unionen, Schweiz, Norge, Island, Turkiet, Israel, Gulfmonarkierna, Japan och de fyra asiatiska tigrarna (utom Hongkong).
Baserat på uppgifter från Världsbanken om BNP PPP (Public Private Partnerships) 2020. Se föregående slutnot för författarens definition av “västligt geopolitiskt block”.
Dessa siffror är hämtade från ABC:s, CBS:s och NBC:s kvällsnyhetssändningar, som tillsammans är den enskilt viktigaste nyhetskällan i USA sett till tittarsiffrorna.
Australien, Nya Zeeland, Israel, Sibirien och hela Abya Yala; med undantag för oberoende länder där majoriteten av befolkningen har dominerande eller dominerande icke-europeisk härstamning, vilket är Karibiska gemenskapen, Norra triangeln, Bolivia, Peru och Ecuador.
Den förväntade livslängden för dessa länder är enligt WHO:s uppgifter för 2019 följande: Kina, 68,5 år, Kuba, 67,8 år och USA, 66,1 år. Observera att detta är före COVID-19-pandemin, som säkerligen har ökat skillnaderna.
Höginkomstländer är undantagna.
Höginkomstländer är undantagna.
Kolanvändning baserad på författarens beräkningar med hjälp av uppgifter från Lancet-studien av Hickel, O’Neill, Fanning och Zoomkawala, justerad för en uppvärmning på 1,5 grader Celsius (i stället för 1 grad). Material footprint baserat på författarens beräkningar med hjälp av en annan Lancet-studie (se Jason Hickel, Daniel O’Neill, Andrew Fanning och Huzaifa Zoomkawala, “National responsibility for ecological breakdown: a fair-shares assessment of resource use, 1970-2017”, Lancet Planetary Health 6, no. 4 [2022]), vilket gör det möjligt att kompensera för år med “överskridande” för att kompensera för år med “överskridande”. Som nämnts börjar de sistnämnda uppgifterna först 1970, vilket innebär att man hoppar över århundraden av kolonialism och nykolonialism.
Om Brasilien, som opinionsundersökningarna tyder på, kommer att se en vänstervalsseger 2022, kommer länder som kontrolleras av vänsterregeringar att utgöra mer än 90 procent av kontinentens ekonomi och befolkning. Visserligen har Boric och Petro i Chile respektive Colombia, åtminstone retoriskt, försökt att skilja sig från den vänsterorienterade resursnationalismen.
Se slutnot 8 för de länder som ingår i definitionen.
World Inequality Database ger en högre uppskattning för elitkinesiska koldioxidavtryck, men deras metodik utgår från att alla nationella utsläpp utanför hushållen gynnar kinesiska konsumenter. Detta är ett tvivelaktigt antagande.
Namnen på och länderna för de största kontrollerande intressena finns i bilagan: The Network of Global Corporate Control av Stefania Vitali, James B. Glattfelder, Stefano Battiston, Alejandro Raul Hernandez Montoya 2011
Om Chris Kaspar de Ploeg
Chris Kaspar de Ploeg är undersökande journalist och författare till boken Ukraine in the Crossfire (Clarity Press, 2017). Han är medgrundare och huvudorganisatör för Arts of Resistance och Aralez.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍