Etikett: usa

Gaza: Den strategiska nödvändigheten

PROFESSOR MICHAEL HUDSON, SANNINGEN OM FÖRSTÖRELSEN AV GAZA – Ania K.
Bild av hosny salah från Pixabay

ANIA: Hej, allihopa. Välkommen tillbaka till min kanal. Idag har jag med mig för fjärde gången, jag räknar fortfarande, en mycket, mycket speciell gäst, en av de bästa professorerna i ekonomi och finansanalytiker i världen. Och jag är väldigt glad att vi återförenas med professor Hudson igen.

Jag vill börja denna live stream med att be er alla att kontrollera alla mina länkar nedanför denna live stream, för att vara på andra plattformar, särskilt nuförtiden, är mycket viktigt. Så du har mina lokalavdelningar där, du har e-postlistor och alla andra länkar om du väljer att stödja mitt arbete också.

Dessutom professor Hudsons tre länkar. Du har webbplatsen (michael-hudson.com), Patreon (patreon.com/michaelhudson) och alla böcker som professor Hudson har publicerat hittills, du kan beställa. Det är hela vägen ner under denna livestream. Jag är säker på att den här videon kommer att ge dig enormt värde, och jag skulle vilja att du trycker på den här gilla, eftersom det hjälper andra människor att se den, eftersom YouTube rekommenderar videor med många gilla-markeringar. Lämna kommentarerna och dela också videon, för den kunskap som du kommer att höra idag, det är ovärderligt.

Välkommen tillbaka, professor Hudson. Tack så mycket för att du kom till mig idag för detta samtal.

MICHAEL HUDSON: Tack för att jag fick komma tillbaka igen.

ANIA: Och jag skulle också vilja säga till publiken att den här videon är tillägnad det som sker, särskilt i Gaza och Israel. Naturligtvis kommer vi att ta upp andra länder som är relaterade till denna situation, men professor Hudson har skickat mig ett mycket djupgående e-postmeddelande efter vår senaste livestream för en vecka sedan, också på fredag, och vi beslutade faktiskt efter att vi avslutade den livestreamen att ha just detta ämne som huvudämne för denna video. Så jag ger detta till dig, professor Hudson, var skulle du vilja börja denna konversation, tack?

MICHAEL HUDSON: Jag tror att jag ska börja med min egen bakgrund, för för 50 år sedan, 1974, arbetade jag med Hudson Institute, med Herman Kahn, och mina kollegor där hade ett antal Mossad-agenter som höll på att utbildas. Uzi Arad var där, och han blev chef för Mossad och är för närvarande Benjamin Netanyahus huvudrådgivare.

Så allt det som händer i dag diskuterades för 50 år sedan, inte bara med israelerna, utan med många av USA:s försvarsfolk, eftersom jag arbetade för Hudson Institute, som var en nationell säkerhetsorganisation, eftersom jag hade skrivit Super Imperialism, och jag var expert på betalningsbalans, och försvarsdepartementet använde min bok Super Imperialism inte som ett avslöjande, utan som en “hur man gör”-bok. Och de tog dit mig som specialist på betalningsbalansen. Herman tog mig fram och tillbaka till Vita huset för att träffa kabinettmedlemmar och diskutera betalningsbalansen. Han tog mig också till War College och till flygvapnets tankesmedjor.

Så allt det som händer nu beskrevs för länge sedan, och Herman var känd som en futurist. Han var Dr. Strangelove i filmen. Allt detta baserades på hans teorier om atomkrig, men han var också den främsta teoretikern bakom Vietnamkriget. Och ingen verkar ha märkt att det som händer i Gaza och på Västbanken nu är baserat på vad som var USA:s strategi under Vietnamkriget. Och den byggde på idén om “strategiska byar”, det faktum att man kunde skära ner, man kunde helt enkelt dela upp hela Vietnam i små delar och ha vakter vid alla övergångspunkter från en del till en annan. Allt som Israel gör mot palestinierna i Gaza och på andra håll i Israel var en pionjärinsats i Vietnam.

Och Herman lät mig träffa några av generalerna där för att förklara det. Och jag tror att jag nämnde att jag flög till Asien två gånger med Uzi Arad. Vi hade en chans att [lära känna] varandra väldigt mycket. Och jag kunde se att avsikten från allra första början var att göra sig av med palestinierna och att verkligen använda Israel som grund för USA:s kontroll över Mellanösterns olja. Det var den ständiga diskussionen om detta ur amerikansk synvinkel. Det var Israel som en del av oljan.

Så Hermans analys byggde på systemanalys. Man definierar det övergripande målet och sedan arbetar man sig bakåt. Hur gör man det? Tja, ni kan se vad den israeliska politiken är i dag. Först och främst isolerar man palestinierna och de strategiska byarna. Det är vad Gaza redan har förvandlats till under de senaste 15 åren. Det har delats upp i distrikt som kräver elektroniska passerkort från en sektor till en annan för att ta sig in i Israel, till Jerusalem, eller för att ta sig till Israel för att arbeta.

Målet har hela tiden varit att döda dem. Eller först av allt, att göra livet så obehagligt för dem att de emigrerar. Det är det enkla sättet. Varför skulle någon vilja stanna i Gaza när det som händer dem är det som händer i dag? Ni kommer att ge er av. Men om de inte ger sig av måste ni döda dem, helst genom bombningar eftersom det minimerar de inhemska förlusterna. Israel vill inte att dess soldater ska dö, lika lite som amerikanerna vill det. Så den amerikanska formen av krig, som det var i Vietnam, är att bomba dem. Man vill inte ha personlig kontakt eftersom människor som kämpar för sina liv och sin frihet tenderar att vara bättre krigare eftersom det verkligen är livsviktigt för dem. För de andra är det bara soldatarbete.

Det folkmord som vi ser i dag är alltså en uttalad politik, och det var en politik som fördes av Israels förfäder, grundarna. Idén om ett land utan folk var ett land utan araber, ett land utan icke-judiska människor. Det var verkligen vad det innebar. De skulle drivas ut redan innan Israels officiella finansiering, den första Nakba, den arabiska förintelsen. Och de två israeliska premiärministrarna var medlemmar i terroristernas Stern-gäng. Terroristerna blev Israels härskare. De rymde från brittiskt fängelse och gick samman för att grunda Israel. Så vad du ser idag är den slutgiltiga lösningen på denna plan. Och Israels grundare var så besatta av nazisterna att de i princip ville göra samma sak mot dem som de gjorde mot oss, så förklarade de det för folk.

För Förenta staterna var det oljereserverna i Mellanöstern som de ville åt. Och gång på gång hörde jag frasen: “Du är vårt landade hangarfartyg i Israel”. Uzi Arad, den framtida Mossad-chefen, skulle känna sig mycket obekväm med detta eftersom han ville att Israel skulle styras av israelerna. Men de insåg att om Israel skulle klara sig med de pengar som landet behövde för sin betalningsbalans, måste det ingå i ett partnerskap med Förenta staterna.

Så det ni ser i dag är inte bara en mans arbete, Benjamin Netanyahus arbete. Det är ett verk av det team som president Biden har satt samman. Det är teamet med Jake Sullivan, den nationella säkerhetsrådgivaren Blinken, och hela djupstaten, hela neocon-gruppen bakom dem, Victoria Nuland och alla. De är alla självutnämnda sionister. Och de har gått igenom denna plan för i huvudsak USA:s dominans i Främre Orienten i årtionde efter årtionde.

Men som USA lärde sig under Vietnamkriget protesterar befolkningar, och den amerikanska befolkningen protesterade mot Vietnamkriget. Vad Biden-administrationen vill undvika är den situation som president Johnson hade 1968. Varje hotell, varje byggnad som han gick till för att hålla ett tal för sin återvalskampanj, fanns det folkmassor som ropade, LBJ, LBJ, hur många barn dödade du idag? President Johnson var tvungen att ta tjänarnas ingång för att komma bort från pressen så att ingen skulle se vad han gjorde. Och i princip gick han till TV och avgick.

För att förhindra denna typ av pinsamheter, och för att förhindra att de journalister som gjorde allt detta skulle bli generade, beskrev Seymour Hersh [Mai Lai]-massakern, och det hjälpte till att elda på oppositionen mot Johnson. President Biden, som har godkänt Netanyahus plan, säger att de första man måste döda är journalisterna. Om du ska tillåta folkmord måste du inse att du inte vill att den inhemska amerikanska befolkningen eller resten av världen ska motsätta sig USA och Israel. Man dödar journalisterna. Och under den senaste tiden, ända sedan Al-Aqsa-händelsen den 2 oktober, har en journalist per vecka dödats i Israel. Det är en del av det.

De andra som man inte vill ha, om man ska bomba dem, måste man börja med att bomba sjukhusen och alla viktiga centra. Det var också en del av idén med Vietnamkriget. Hur förintar man en befolkning? Allt detta utarbetades på 1970-talet, när människor försökte använda systemanalys för att tänka, hur arbetar du tillbaka och ser vad du behöver? Och idén att om man bombar en befolkning kan man inte riktigt dölja det, även om man dödar journalisterna. Hur dödar man en befolkning på ett passivt sätt? Så man minimerar den synliga bombningen. Det minsta motståndets linje är att svälta ut dem. Och det har varit den judiska, den israeliska politiken sedan 2008.

Du hade en artikel av Sarah Roy i New York Review, som citerade ett telegram från 2008, från Tel Aviv till ambassaden, där det stod att som en del av deras övergripande embargo-plan mot Gaza har israeliska tjänstemän vid flera tillfällen bekräftat för ambassadens tjänstemän att de tänker hålla Gazas ekonomi på gränsen till kollaps utan att riktigt driva den över kanten. Nu driver de den över kanten.

Därför har Israel särskilt inriktat sig på journalisterna, på sjukhusen, man bombar växthusen, man bombar träden, man sänker fiskebåtarna som har levererat mat till befolkningen. Och sedan försöker man bekämpa FN:s hjälparbetare.

Och ni har naturligtvis läst att alla nyheter den senaste veckan har handlat om attacken mot de sju matleverantörer som inte var araber. Och detta var, återigen, ur en systemanalytikers synvinkel, exakt vad läroboken säger att man ska göra strategiskt. Om du kan göra en mycket iögonfallande bombning av biståndsarbetare kommer du att få andra biståndsarbetare att bli rädda för att gå dit, eftersom de tänker att om dessa människor, biståndsarbetarna, bara blir beskjutna så kommer vi också att bli det.

Förenta staterna står helt bakom detta. Och för att hjälpa till att svälta ut Gazaborna drog Joe Biden omedelbart, direkt efter ICJ:s konstaterande av troligt folkmord, tillbaka all finansiering från FN:s hjälporganisationer. Tanken, återigen, förhoppningen var att hindra FN från att ha pengar till att leverera livsmedel.

Så när Förenta staterna nu försöker skylla på en person, och Biden går till ett tv-inspelat samtal med Netanyahu och säger, var snälla och var humana när ni släpper era bomber, gör det på ett humant sätt. Det är enbart för inhemsk konsumtion. Det är fantastiskt hur uppenbart hycklande allt detta är.

Och ända sedan Al-Aqsa-moskén plundrades av israeliska bosättare den 2 oktober, vilket ledde till Hamas Al-Aqsa-flodens vedergällning den 7 oktober, samordnades det nära med Biden-administrationen. Alla bomber har släppts dag efter dag, vecka efter vecka, med hela USA. Och Biden har vid ett antal tillfällen sagt att palestinierna är fiender.

Så jag tror att jag vill klargöra att detta inte bara är ett israeliskt krig mot Hamas. Det är ett israeliskt krig med amerikanskt stöd. Var och en av dem har sina egna mål. Israels mål är att ha ett land utan icke-judisk befolkning. Och USA:s mål är att Israel ska fungera som den lokala samordnaren, eftersom man har samordnat arbetet med IS och IS-befälhavarna för att vända dem mot mål som tillhandahålls av USA.

Det är i princip det duopol som har skapats.

Och jag tror att Alastair Crooke har citerat Trita Parsi, [forskaren om relationerna mellan USA och Iran], som säger att målet med allt detta, med Israels konflikt och Bidens samtycke till den, är att Israel bedriver en avsiktlig och systematisk strävan att förstöra befintliga lagar och normer om krigföring. Och det är verkligen det.

Ni har människor, ni har reportrar, som Pepe Escobar, som säger att Förenta staterna är en kaosagent. Men det finns en logik i detta. Förenta staterna ser fram emot vad de kommer att göra i Mellanöstern, i Ukraina och särskilt i Kinesiska havet och Taiwan. När USA blickar framåt undrar man hur vi ska förhindra att andra länder går emot oss i den internationella domstolen, stämmer oss eller på något sätt inför sanktioner mot oss. Israel är testfallet, inte bara för vad som händer där i Israel och Palestina, utan för allt som Förenta staterna kommer att göra i resten av världen.

Det var därför USA:s FN-ambassadör, som fick medhåll av [Blinken] och andra amerikanska tjänstemän, sa att det inte finns något domstolsbeslut mot folkmord, att det var ett icke-bindande beslut. Naturligtvis var det bindande, men det har inga medel för verkställighet. Och både [Blinken] och igår sa arméchefen att det inte pågår något folkmord i Gaza. Vad det betyder är att man måste gå till domstol, och det kommer att ta år efter år. Och när rättegången är över och det finns någon dom om skadestånd, då kommer du att, då kommer alla Gazabor att vara döda. USA:s mål är alltså att sätta stopp för internationell rätt, vilket är anledningen till att FN grundades 1945.

Och faktum är att denna internationella lag går tillbaka ända till 1648, då den Westfaliska freden slöts i Tyskland för att avsluta det 30-åriga kriget. Alla europeiska nationer kom överens om att inte blanda sig i andra länders interna angelägenheter. Detta var också en del av FN:s principer.

Och ändå förespråkar Förenta staterna uttryckligen regimförändringar i andra länder, framför allt i Ryssland och i hela Mellanöstern. Så om man kan sätta stopp för hela rättsstatsprincipen finns det egentligen inget alternativ till Förenta staternas regelbaserade ordning, vilket innebär att vi kan göra vad vi vill, kaos.

Och om man tittar på vad som händer i Gaza, som underlättar en övergång från en ordnad FN-värld till kaos, så kommer man att förstå i grunden vad det är för helhet, helhetsbild, långsiktig bild som har skapats under en rad årtionden. Det är därför som Förenta staterna, och Förenta staterna har ingen plan B. De har bara plan A för att göra detta. De tar inte hänsyn till motreaktionerna och återkopplingen. Vi kanske kan diskutera det lite senare. Det är bäst att jag lämnar frågorna till er.

ANIA: Tack så mycket. Du har faktiskt redan svarat på många av mina frågor i inledningen, men jag vill fråga dig det här nu. Jag kommer att hoppa lite nu. Jag har en fråga om något som du skrev till mig i ditt e-postmeddelande.

Jag tror att när man tittar på många, många situationer som äger rum i världen, att ibland är allt du verkligen behöver göra att följa pengarna och det kommer att ge dig många svar. Så som du sa i ditt mejl att, låt mig kolla, var är det? De israeliska byggherrarna planerar redan att förvandla Gaza till lyxiga strandfastigheter.

Låt mig därför fråga er, professor Hudson: Vad är egentligen huvudsyftet med Israels existens? Och i det här fallet, handlar det verkligen om deras lyxiga egendomar, olja? Vad mer handlar denna region egentligen om? Varför är den så avgörande?

MICHAEL HUDSON: Tja, det handlar inte bara om strandfastigheter. Det handlar om det som finns utanför stranden, gasen, naturgasen som de har upptäckt precis utanför Medelhavet och som tillhör Gaza. Så israelerna är ute efter gasen.

Men din grundläggande fråga, du hade skickat mig en lista med frågor som du skulle gå igenom. Och jag tror att om du håller dig till den sekvensen så är det bra. Vad du egentligen frågar är, du vet, vad är det huvudsakliga målet för Israels existens? Och jag tror att om folk inte gör det, så är deras känsla för rättvisa så stark att de inte kan tro på vad det ursprungliga målet var. Och det ursprungliga målet på 1800-talet formades under en period då Europa var antisemitiskt. Den mest antisemitiska delen av alla var Ukraina. Om du läser Leo Trotskijs självbiografi om hur han växte upp i Odessa, så beskriver han pogromerna där. Så sionisterna, den första vågen av sionister, letade efter hur det judiska folket skulle kunna fly från denna antisemitism.

Här är problemet. År 1947, när Israel bildades, var antisemitismen passé. De flesta judar i USA, i alla fall de som jag växte upp med, de var alla assimilerade. Naturligtvis hade de goda önskningar för Israel. Det talades väldigt lite om araberna. Men det fanns två grenar av judendomen.

Den ena armen var de människor som med hämndlystnad mindes vad som hade gjorts för dem mot dem i Ukraina och Ryssland, och särskilt av Hitler och förintelsen. De ville vara åtskilda och ha bara för att skyddas.

Men den största delen av den judiska befolkningen i Amerika och Europa var helt assimilerad. Och det sista de ville var att bli separerade. De ville precis tvärtom. De ville att antisemitismen skulle upphöra.

Men de sionister som styrde Israel, Stern-gängets ledare, var besatta av de gamla motsättningarna. Och på sätt och vis var de besatta av nazismen och sa, ja, vi vill göra mot dem vad de gjorde mot oss.

Och återigen innebar idén om ett land utan folk ett land – vi avser att göra Israel till ett land utan icke-judiska människor. Det var vad deras slogan, ett land utan folk, betydde. Och från allra första början började de med att driva ut araberna ur Palestina, förstöra deras olivträd, förstöra deras fruktträdgårdar, ta deras hus och bara döda dem. Det var därför engelsmännen kastade dem i fängelse innan de vände sig om och sa, ja, det är sant att vi har kastat alla ledare i fängelse, men låt oss erkänna Israel och göra Israel till ett helt land för att göra det som dessa ledare som vi tidigare kastade i fängelse gjorde.

ANIA: Tack så mycket.

Du sa också i ditt e-postmeddelande att IS är en del av USA:s främlingslegion. Kan du vara snäll och utveckla det?

MICHAEL HUDSON: ISIS organiserades ursprungligen för att strida i Afghanistan mot ryssarna. Och al-Qaida, som var ISIS moderorganisation, var helt enkelt en lista över personer som var villiga att strida under amerikanskt befäl.

En del av al-Qaida vände sig mot USA den 11 september, men de flesta, särskilt de sunnitiska anhängarna av wahhabitisk teologi, var mycket angelägna om att slåss mot shiiterna. Islam är uppdelad i två delar, sunniislam i Saudiarabien, Förenade arabrepublikerna och stora delar av Mellanöstern, och shiiter från Iran och kanske halva Irak och även delar av Syrien.

Så ni hade dessa två sekteristiska grupper som bekämpade varandra, och Förenta staterna gav dem finansiering och organisation och delegerade i huvudsak till Israel mycket av organisationen av att organisera ISIS för att bekämpa Assad, att bekämpa vem som helst som Förenta staterna utsåg som våra fiender, vilket betyder att vi vill ta deras oljeländer. Amerika har tagit irakisk olja och kommer inte att lämna den, tar syrisk olja och kommer inte att lämna den.

Så i huvudsak har USA använt ISIS för att bekämpa alla shiamuslimer utifrån teorin att all shiitisk islam kontrolleras av Iran, och de vill i huvudsak utplåna shiamuslimerna som de gör i Gaza, även om jag tror att palestinierna huvudsakligen är sunnimuslimer, men man bör se ISIS som USA:s främlingslegion. De har anlitat dem, de betalar dem och de rekryterar från dem.

Ni har just sett vad som hände i Ryssland på grund av ukrainarna, Ukraina rekryterade sunniterrorister från Tadzjikistan. Ni har sett hur Förenta staterna försöker använda IS för att rekrytera och strida i Rysslands södra periferi i Centralasien och i de uiguriska territorierna i Xinjiang i västra Kina. De använder IS för att försöka angripa Kinas, Rysslands och Syriens integritet och alla andra områden där Förenta staterna vill ha en regimförändring för att sätta in den vanliga klientoligarkin.

ANIA: Så intressant, och de säljer det under beskrivningen att detta är fienden och terroristen, och de grundar det. Och allmänheten köper fortfarande detta, professor Hudson. Hur är detta möjligt?

MICHAEL HUDSON: Tja, det här är hyckleri. Alla i hela världen är förfärade över IS grymhet och barbari. USA kommer inte att gå ut och säga, hej, det är oss de slåss mot. Vi styr ISIS från presidentens kontor. Vi älskar IS.

Biden älskar IS, och Blinken älskar IS, och hela neokonservativa, CIA älskar IS eftersom de alla driver det, men de kan inte säga det till den amerikanska allmänheten. De måste låtsas precis som de låtsas med Netanyahu att, åh herregud, titta på [vad] ISIS gör. Vi måste verkligen kämpa mot det.

Och till exempel när man satte in de vita hjälmarna i IS, var dessa den amerikanska PR-enheten för att i huvudsak göra falsk propaganda, falska bilder, göra attacker under falsk flagg. Alla dessa attacker under falsk flagg, alla de vita hjälmarna och all propaganda har samordnats av USA.

ANIA: Jag vill nu ställa dig en fråga som du i viss mån faktiskt redan har besvarat. Fattar Israel några självständiga beslut som inte är i samråd med Förenta staterna när det gäller bombningen av Gaza?

MICHAEL HUDSON: Tja, frågan är, vad är USA eller vad menar du med USA? De behöver inget officiellt godkännande. Det finns redan en bred principöverenskommelse. Gör vad ni måste göra.

Förenta staterna har gett dem fria händer och sagt att vi inte kommer att lägga oss i. Ni är våra chefer på plats. Precis som ni hanterar ISIS, kan ni säkert hantera ert eget land. USA har gett ett generellt godkännande för Israels folkmord. Det är därför man säger att det inte finns något folkmord där.

Och den delar målet att utvidga kriget för att bekämpa Iran. Om och om igen säger Netanyahu att vi inte kommer att vara säkra förrän vi har besegrat Iran. Förenta staterna har, det är Amerika, det är den neokonservativa plan som skisserades på 1990-talet. Den stakades ut, tror jag, av Wesley Clark, först Afghanistan, sedan Irak, sedan Syrien och sedan Iran. Allt detta utarbetades från början. Förenta staterna försöker ta reda på hur vi ska göra det.

Det finns en allmän förväntan att ett sätt att göra det är att få Israel att genomföra en attack under falsk flagg, något som Iran gör som är så illa att Israel slår tillbaka och sedan, som man just bombade den iranska ambassaden i Syrien, att Iran kommer att göra något mot Israel och att Förenta staterna kommer att skydda våra israeliska bröder och världsfreden och förhindra det folkmord som Gazaborna försöker göra mot Israel och som Iran försöker göra mot resten av världen och bomba Iran.

På 1970-talet diskuterade man vad man skulle göra. Vad kommer Iran att göra för att slå tillbaka? Tja, det finns en sak som Iran kan göra, och det är att inte bomba amerikanska trupper i Syrien eller Irak. Det behöver inte bomba Israel. Allt de behöver göra är att sänka ett fartyg i Hormuzsundet. Det är det stora sundet. Ni har sett vad som hände, vad houthierna har gjort med Röda havet. Den stora trafiken är Hormuzsundet. Det är där Saudiarabiens olja och vi kan kalla det oljegolfen. Det kallas Persiska viken, men det är egentligen oljegolfen. Det är där all oljehandel sker. Om ni sänker ett eller två fartyg i oljegolfen kommer det att driva upp oljepriserna rejält, eftersom det kommer att stänga av större delen av världen från Mellanösterns oljeförsörjning så länge som Iran vill.

Det är det som verkligen skrämmer Biden, eftersom han låtsas att det inte finns någon inflation i Förenta staterna och att ekonomin är ganska tung. Den inflation som skulle bli följden av att Iran sänker ett fartyg i Hormuz kommer i huvudsak att kröna den amerikanska oppositionen mot Biden, som växer.

Det är en sak att vara emot folkmord och att döda människor, men det är mycket viktigare att gaspriserna går upp, det amerikanska folket tycker att det är mycket viktigare än folkmord och brott mot mänskligheten. Det är verkligen det som skrämmer USA.

Frågan är just nu hur de kan göra den israeliska provokationen mot Iran till en ursäkt för Förenta staterna att gå in med allt stöd från Nato och Europa och på något sätt hindra Iran från att ha makten att stänga Hormuzsundet. Det är vad de försöker lista ut nu. Jag vet inte vad de kommer att göra, men som Blinken har sagt har Israel inte brutit mot några regler. Allt är okej. Vad Förenta staterna egentligen [säger], om de kan komma undan med detta, kan de säga att det egentligen inte finns några regler alls för hela världen. Vi kan göra vad vi vill. Just nu kommer vi till en höjdpunkt. Det är den uppföljning som man i förväg hade tänkt sig av hela den israeliska rörelsen mot Gaza.

ANIA: Tack, professor Hudson.

Nästa fråga handlar om att rikta in sig på civila, journalister och arbetare. Återigen, du har redan tagit upp detta, men jag vill fråga dig detta. Varför riktar den israeliska armén in sig på alla dessa grupper?

MICHAEL HUDSON: Jo, de riktar in sig på alla. De riktar in sig på alla civila eftersom de vill ha ett land utan palestinier. De riktar in sig på de mest kritiska personer som är nödvändiga för att ett Gazasamhälle ska överleva. Man riktar in sig på journalisterna eftersom man inte vill att världen ska se vad man gör, eftersom Israel redan har förlorat sin ställning i världen. Förenta staterna säger särskilt till dem att de måste döda journalisterna, för om de inte dödar dem kommer vi, Bidenadministrationen, att framstå i dålig dager. Vi har redan fått amerikanerna att vända sig mot kriget.

Det finns bara en antikrigskandidat som ställer upp i presidentvalet i november. Det är Jill Stein. Alla andra kandidater stöder helt Israel i kriget, men det amerikanska folket, majoriteten av amerikanerna, betraktar det som händer i Israel som folkmord och som ett brott mot mänskligheten. De kommer inte att rösta på Biden. Biden kommer att förlora valet eller definitivt inte vinna det. Det kan gå till representanthuset om ingen vinner det.

För att driva ut resten av Gazas befolkning måste man, nummer ett, göra sig av med journalisterna. Nummer två, du vill bli av med sjukhusen. När ni bombar människor kommer många av dem att bli skadade. Du vill att alla som skadats av bomberna ska dö. För det måste du bomba sjukhusen. Du måste särskilt rikta in dig på att döda läkarna. Inte nog med att det inte kommer att finnas läkare som kan vårda de skadade, andra läkare, läkare utan gränser från andra länder, kommer att vara rädda för att åka till Gaza, för om man åker dit vet man att om man är en livsmedelsarbetare som kommer med hjälp, en läkare eller en hjälparbetare kommer man att bli skjuten eftersom man står högst upp på listan över måltavlor.

ANIA: Det är hemskt. Bara att lyssna på det här, du vet, det är väldigt svårt att…

MICHAEL HUDSON: Ja, tänk er hur jag brukade känna när jag satt i möten och allt detta bara sades som om det var en del av ett spel och det är så här vi planerar allt. Allt detta var vad som diskuterades. Hur gör vi ondska? Jag menar, det här…

ANIA: Ja, men de är inte människor för mig. De är inte människor för mig.

MICHAEL HUDSON: Det stämmer.

ANIA: Själlösa varelser som inte är människor. Det är allt jag säger här.

Professor Hudson, nästa fråga handlar om de israeliska byggherrar som, vilket ni sade i ert e-postmeddelande, redan planerar att förvandla Gaza till lyxfastigheter vid stranden. Så vad vet du egentligen om detta? Planerar de redan detta? Som att de har planer för dessa fastigheter?

MICHAEL HUDSON: Amerikanerna gjorde en början. De började med att bygga bryggor. Man vill inte bara ha strandfastigheter, man vill också ha bryggor så att köparna har en plats att förtöja sina yachter eller segelbåtar.

Och därför bygger Förenta staterna dessa pirar. En anledning till att de gör det är att de kan låtsas att de kan säga att vi inte bygger pirarna för att israeliska fastighetsägare ska kunna ha yachter, utan för att vi ska kunna leverera mat. Men när vi är färdiga med att bygga pirarna kommer det inte att finnas några fler Gazabor. Jag menar, det är hela poängen. Genom att bygga pirarna har de gjort det möjligt för Israel att hindra matbilarna från att komma in söderifrån. Så att bygga pirarna är ett sätt att låtsas hjälpa till utan att göra någonting alls för att faktiskt [leverera] mat till Israel.

Så ja, i alla nyheter har det funnits uttalanden från de israeliska fastighetsbolagen som säger att Gaza kunde ha varit en trevlig plats att bo på om det inte hade funnits araber där. Och om vi nu kan rensa landet från araber, göra det till ett land utan dessa människor, då är detta en underbar egendom. Och den har naturgas som hjälper den israeliska betalningsbalansen. Så hela idén är att göra detta till ett centrum för Israels lyxutveckling.

ANIA: Återigen, absolut motbjudande för mig att bara lyssna på detta. Jag vill fråga dig nu, om Gaza [skulle upphöra] att existera helt, vad kommer att hända med alla de palestinier som överlevde?

MICHAEL HUDSON: Tja, marken kommer att finnas där, och det kommer att vara strandnära egendom. Alastair Crooke har, tycker jag, varit den tydligaste skribenten. Han var en av förhandlarna mellan Israel och palestinierna. Han har förklarat att det inte längre kan finnas någon tvåstatslösning.

Israelerna säger: “Vi kommer att döda alla palestinier. Palestinierna säger, ja, vi kan inte existera med israelerna, och vi måste försvara oss. Om vi inte dödar dem, kommer de att döda oss. Så Israel måste vara antingen palestinskt eller israeliskt. Det kan inte vara både och. Det är slut för alltid. Så alla som talar om en tvåstatslösning, de har bara inte kollat upp det.

Så frågan är hur Gaza ska kunna existera? Antingen kommer det att bli helt israeliskt, och Gazaborna kommer att tvingas fly. Israelerna vill att de ska fly med båtar och att de ska sänkas, de flesta av dem kommer att sänkas i Medelhavet, precis som efter att USA och Frankrike förstörde Libyen. Libyerna försökte fly i båtar, och de sänktes.

Så antingen kommer de att drunkna eller så kommer de på något sätt att ta sig in i ett fångläger som Egypten och dess ledare håller på att inrätta för flyktingar från Gazaremsan. Och sedan kommer Gazaborna på något sätt att försöka ta sig in i Europa eller andra länder. Så du kan förvänta dig en enorm tillströmning av Gazabor till Europa.

Vissa har föreslagit att nu när Ukraina håller på att förvandlas till ett land utan folk kanske antingen Gazaborna kan överlämna Ukraina till palestinierna, eller så kan vi ge det till israelerna och säga att det här är era förfäders land, det var här alla de pogromer som ledde till sionismen började. Nu kan ni åka tillbaka och det finns inga fler ukrainare. De har program mot er. Kanske israelerna borde åka till Ukraina. Den ena eller den andra befolkningen måste emigrera.

Israelerna har redan förlorat en stor del av sin befolkning, särskilt befolkningen i arbetsför ålder, särskilt de som har jobb inom informationsteknik eller högavlönade jobb. Så du ser redan ett utflöde av befolkning.

Så Gaza kommer att finnas kvar geografiskt, men vi har ingen aning om hur den demografiska sammansättningen kommer att se ut.

Och jag tror att den israeliska försvarsmaktens chef, Herzi Halevi, sa så sent som i söndags att Israel, han meddelade att Israel vet hur man ska hantera Iran, precis som de hanterar Gaza, att de har förberett sig för detta. De har bra försvarssystem. Och han sa, vi opererar och samarbetar med USA och strategiska problempartner i denna region. Så USA kommer att sätta press på Egypten att utvidga de koncentrationsläger som de upprättar och att sätta press på européerna. Kanske så många tyskar lämnar sitt land nu när det inte längre finns något arbete för dem. Kanske kommer palestinierna att bege sig till Tyskland och andra europeiska länder, och varhelst de kan finna någon form av tillflyktsort.

Amerika var villigt att ge den judiska befolkningen en fristad så länge den judiska befolkningen tjänade de europeiska imperialistiska målen att kontrollera Främre Orientens olja. Men vad kan Palestina erbjuda för att bli skyddat? Om palestinierna inte har något att erbjuda européerna eller amerikanerna, så bryr sig deras regeringar helt enkelt inte. De har gjort absolut ingenting för att skydda palestinierna eftersom de inte bryr sig om det inte finns några pengar i det för dem. Och de arabländer som har pengar, Saudiarabien och Förenade Arabrepubliken, har inte lyft en hand för att hjälpa till med detta. Även om en stor del av arbetskraften i Saudiarabien redan är palestinier, behöver de inte fler palestinier där. Så det är i princip vad som händer.

ANIA: Tack, professor Hudson. Innan jag ställer min sista fråga till dig, du vet, människors tro på att regeringarna bryr sig om dem. Det här är det mest… Jag förstår inte hur människor fortfarande kan tro att någon regering verkligen bryr sig om dem i världen, när de ser situationen så här. Det är hjärtskärande. Bara att lyssna på vad du sa är mycket för mig att ta in.

Den sista frågan är när bombningarna kommer att upphöra och vem som kommer att återuppbygga Gazaremsan?

MICHAEL HUDSON: Tja, bombningarna kommer att upphöra när det inte längre finns några palestinier att bomba. Israel har varken pengar eller avsikt att återuppbygga staden. Och även om Israel vill bygga upp det igen med fina hus hela vägen till stranden, vem ska då göra det?

Israel har redan slutit ett avtal med Indien om att låta en massa indiska byggnadsarbetare från de fattigaste provinserna i Indien komma över dit. Men återigen, vem ska betala dem? Man kan ge dem arbetstillstånd, men svaret är att de som kommer att betala dem är de entreprenörer som får kontrakten för att återuppbygga bostäder och kontor och den nya israeliska förläggningen i Gaza, om inte världen arbetar och säger, nej, israelerna måste ge tillbaka all mark och det är Israel som kommer att vara en minoritet under en palestinsk regering.

Man kan inte ha en israelisk regering som styr över hela regionen eftersom dess politik går ut på att döda palestinierna. Så jag ser inte, återigen, att man inte kan ha en tvåstatslösning. Det verkar inte som om någon stöder palestinierna just nu.

Vem skulle hjälpa till att bygga upp det igen? Tja, de turkiska byggarna kanske skulle komma in och bygga det. Andra Mellanösternbor skulle bygga upp det. Saudiarabien skulle kunna finansiera enorma utvecklingsprojekt där. Förenade Arabrepublikerna skulle kunna köpa mark. Amerikanska investerare, kanske Blackstone, skulle kunna hjälpa till att utveckla det, men det kommer att vara utländska investeringar.

Och om man tittar på det faktum att de utländska investerarna i alla dessa länder letar efter vad de kan få ut av folkmordet på palestinierna, inser man varför det inte finns något verkligt motstånd mot det folkmord som äger rum.

Och den stora fördelen för Förenta staterna med allt detta är att som ett resultat av denna frånvaro av alla slags moraliska känslor som ni just har uttryckt, kan inga anspråk riktas mot Förenta staterna för någon av den krigföring, något av det regimskifte, inblandning som de planerar för Iran, Kina, Ryssland, och som de har gjort i Afrika och Latinamerika. Så Israel och Gaza och Västbanken bör ses, tror jag, som en öppning av det nya kalla kriget. Och vad man än ser hända i Gaza efter att Gazaborna har drivits ut, ser man att detta verkligen är planen för vad Förenta staterna vill göra i Kina, i Ryssland, i Afrika, i hela resten av världen. Ni ser en plan för hur man i grund och botten finansierar och tjänar pengar på folkmord och förstörelse av samhället. Och för att kunna göra det måste man förhindra att något som Förenta nationerna får någon som helst auktoritet.

Och det ironiska i allt detta är att Förenta staterna skapar precis motsatsen till vad de ville göra. Jag menar, det är uppenbart att medan detta händer i Gaza är de flesta av den globala majoritet som vi har talat om tidigare, världen utanför Nato, Amerika och Europa, förskräckta. Och det enda sättet att förhindra att det som händer i Gaza händer i resten av världen är att skapa ett alternativ till FN, ett alternativ till Världsbanken, till IMF, ett alternativ till alla de organisationer som Förenta staterna har kontrollerat för att göra hela resten av världen till Gaza, om man kan.

ANIA: Dr Hudson, professor Hudson, jag vill tacka dig för att du kom tillbaka. Jag vill tacka dig för att du sa till mig efter vår senaste livestream att ta itu med detta, eftersom du delade det med mig och med publiken. Och jag hoppas verkligen att ni kommer att sprida den här videon, killar, ni kommer att dela den.

Så jag tror personligen att vi bekämpar ondskan. Och det sätt som jag känner att jag på ett litet sätt bidrar till detta är att försöka söka sanningen och få människor som har kunskap och förståelse att dela med sig av fakta och sanning till världen. För om du inte vet vad du kämpar mot, vad du kämpar med, då är du som Don Quijote. Man måste veta vad som är problemet. Och jag är oerhört tacksam för att gäster som du vill vara med på min kanal och dela med dig av din kunskap till publiken. Jag kan bara föreställa mig att veta allt detta, vad du delade med oss idag, leva med detta i så många år och titta på [utvecklingen] av dessa händelser i världen. För någon som har känslor och emotioner är det mycket svårt att bära. Jag kan bara föreställa mig det. Så tack för ditt bidrag.

MICHAEL HUDSON: Jag är med i din show, Ania, för att du ser att det här är ondska, och det är ondska.

ANIA: Ja. Tack så hemskt mycket. Jag vet att du måste gå. Och jag vill naturligtvis bjuda in dig igen inom en snar framtid. Förhoppningsvis hittar du tid för vårt nästa samtal. Till alla som tittar, se till att kontrollera alla länkar till professor Hudson som redan är bifogade nedanför denna livestream. Och som jag sa, dela gärna videon. Tryck här som. Det är gratis, och det hjälper också kanalen. Och fler människor kan höra denna information i världen. Tack så mycket, allihop. Och tills nästa gång.

USA:s krigshets mot Kina är ett hot mot filippinska liv

USA-imperialismens krigshets, särskilt dess provokation av en militär konfrontation med Kina i fråga om Taiwan, inklusive dess uppmaning till förstärkning av Filippinernas kustbevaknings och flottas operationer i Västfilippinska Havet, medför stor fara för filippinarnas liv och för Filippinernas oberoende.

USA trampar på Filippinernas rätt till självbestämmande

Etableringen av amerikanska militärbaser som en del av USA:s “krigsskådeplats” mot Kina trampar direkt på Filippinernas rätt till självbestämmande. Att använda AFP (Filippinernas väpnade styrkor) som stöd för USA:s krigsmaskineri kränker landets oberoende.

År 2023 påbörjades “enligt överenskommelse” byggandet av amerikanska militärbaser på nio platser i Filippinerna. Bland de slutförda projekten återfinns:

  • en depå för flygbränsle och en ledningscentral den civila flygplatsen Lal-lo (LLC) i norra Cagayan, Luzon
  • en utbyggnad av landningsbanan, ett lager och en hangar på flygbasen Basa, utanför Angeles City i Pampanga, Luzon
  • en depå för flygbränsle på flygbasen Mactan-Benito Ebuen, Cebu, Centrala Visayas
  • stora byggnader och kaserner på Filippinernas största militäranläggning, Fort Magsaysay, Nueva Ecija, Luzon

Arbete med att fördjupa hamnen, bygga en flygplats och ett militärläger på ön Balabac i Palawan och andra områden omfattade av EDCA (Enhanced Defense Cooperation Agreement), som uteslutande ska användas av amerikanska trupper har påbörjats. I september 2023 tillkännagav USA dessutom sin önskan att, utöver de befintliga, etablera ännu fler militärbaser.

USA stärker, genom sin kontroll över AFP:s vapenarsenal, sitt operativa grepp om Filippinernas militär. Allt större mängder bomber, vapen och begagnad militär utrustning från USA lagras på Filippinerna under förevändning att de väpnade styrkorna skall “moderniseras”. Detta fördjupar AFP:s beroende av USA:s finansiella och militära stöd och gör det underdånigt för USA:s diktat. USA använder bland annat dessa lager i sitt aggressiva ingripande i regimens “upprorsbekämpande” kampanjer mot den filippinska revolutionära rörelsen, som förblir det starkaste och största hindret för USA:s imperialistiska ambitioner i Asien. 

Trots officiella uttalanden om att AFP nu koncentrerar sig på “yttre försvar”, är merparten av dess bataljoner fortfarande utplacerade i gerillafronter tillhörande Nya Folkarmén (NPA), av vilka de upprepade gånger förklarat många vara “fria från uppror”.

Försvarskonceptet för skärgården – en nyckelstrategi i USA:s planer för militär konfrontation med Kina

Det som kallas AFP:s omfattande försvarskoncept för skärgården (CADC), som påstås skydda Filippinernas exklusiva ekonomiska zon i öparadiset Palawan, Mimaropa (där amerikanska och kinesiska fartyg alltid är närvarande) och i Batanes, Filippinernas nordligaste provins (där USA, på grund av närheten till Taiwan, planerar att upprätta en militärbas), är i själva verket en del av USA:s kustartilleri och fastställer ett amerikanskt missil- och artillerinät i Filippinernas yttre skärgård i syfte att innesluta Kina. Denna strategi förvandlar Filippinerna till en buffertzon i det amerikanska fastlandets djupförsvar i händelse av krig mot Kina.

Således kan vi konstatera att CADC är ett strategiskt projekt för USA-imperialismens allianser i Asien, däribland AUKUS (Australien, Storbritannien och USA) och QUAD (USA, Storbritannien, Indien och Japan). Det handlar alltså i själva verket om en offensiv plan – en del av den bredare amerikanska strategin för att kontrollera det indo-västpacifiska området.

I takt med att USA:s provokationer mot Kina intensifieras ökar risken för att USA skall lyckas provocera fram ett krig som skulle hota Filippinernas existens.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

GABRIELA är en filippinsk kvinnokampsorganisation som bildades i mars 1984. Till dess 40årsjubileum återpublicerar jag en artikel från gal-dem 2020. Samantha Jean Sumampong berättar hur hon, genom att gå med i en internationell grupp för social rättvisa, kan bekämpa autokrati och återknyta kontakten med sitt filippinska arv.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

Samantha Jean Sumampong, GABRIELA Los Angeles, USA, 17 FEB 2020

Triggervarning: omnämnanden av statligt våld, dödsfall

Min resa mot att bli en del av GABRIELA, den feministiska gräsrotsgruppen som kämpar för nationell demokrati och socialism i Filippinerna, började efter att jag hade besökt en visning av den filippinska dokumentären Motherland under Los Angeles Asian Pacific Film Festival i april 2018. På vägen ut såg jag en annan biobesökare bära en lila basebollkeps med frasen “Pec-Pec Power” broderad på brättet med vita bokstäver.

Det fångade min uppmärksamhet eftersom “pec-pec” är slang för vulva på tagalog (det vanligaste språket i Filippinerna). Jag gick fram till bäraren för att fråga var hon hade köpt sin hatt och blev hänvisad till ett bord med broschyrer och affischer om en organisation med namnet “General Assembly Binding Women for Reform, Integrity, Equality, Leadership and Advocacy” – även kallad GABRIELA. Jag bad en av kvinnorna som satt bakom bordet att berätta mer för mig. Hon förklarade att GABRIELA är en nationell gräsrotsorganisation som arbetar för marginaliserade kvinnor och barn i Filippinerna.

“Jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet.”

Det var första gången jag hörde talas om en sådan grupp; jag är född och uppvuxen i ett övervägande vitt område i utkanten av Los Angeles. Under min uppväxt kände jag mig inte kopplad till mina filippinska rötter på det sätt som jag trodde att jag borde vara. Jag talade inte tagalog eller någon filippinsk dialekt; mina föräldrar hade inte lärt mig efter att ett talfel i barndomen fått en barnläkare att rekommendera att jag lärde mig ett enda språk för att undvika förvirring, och jag växte inte upp bland filippinska jämnåriga.

När jag besökte Filippinerna hade jag därför så svårt att kommunicera med min familj och mina släktingar att jag kände mig bortkopplad. Det hjälpte inte att jag inte hade några andra filippinska vänner att prata med om kulturella frågor; jag hade vuxit upp i ett område med få filippinska kamrater där “assimilering” uppmuntrades. Jag upptäckte att om jag uttryckte problem som jag hade med min filippinska familj, som deras oro över övernattningar, kunde min övervägande vita grupp av vänner inte förstå vad jag gick igenom.

Så jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna, valet av Donald Trump 2016 och en ökad oro över att högerextrema personer tar över ledarroller runt om i världen. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet. Det första mötet jag deltog i var en generalförsamling på La Casa Roja, ett medborgarhus i Los Angeles Koreatown. Medlemmarna röstade fram den nya verkställande kommittén för Los Angeles-avdelningen, diskuterade den politiska utvecklingen i Filippinerna och planerade hur vi skulle ta oss an den som grupp. Rummet surrade av småprat, spänning och intensitet. Det var första gången jag hade varit med i en grupp som hade som mål att förändra det politiska spektrumet i Filippinerna som helhet.

GABRIELA grundades ursprungligen som ett svar på den filippinska befolkningens oro över Ferdinand Marcos brutala diktatur, som varade från 1965 till 1986. Organisationen bildades i mars 1984 när kvinnor som representerade olika organisationer, institutioner och grupper samlades på St Scholastica’s, ett katolskt college i Manila. Den fick sitt namn efter Gabriela Silang, en filippinsk revolutionsledare från 1700-talet, mest känd för att ha brutit sig loss från den traditionella kristna kvinnorollen och lett en revolt mot den spanska kolonialismen.

Idag finns det mer än 200 organisationer, institutioner och program för kvinnor i hela Filippinerna. Organisationen har avdelningar i USA, Hongkong, Japan, Nederländerna, London, Italien, Taiwan och Förenade Arabemiraten och håller månatliga allmänna möten. Vid sidan av aktivism erbjuder organisationen utbildning, till exempel en workshop om det filippinska samhället och revolutionen (PSR) som jag deltog i. Där fick jag lära mig historien om mina förfäders land som inte behandlades i de böcker som vi läste i mina amerikanska skolor. Jag fick lära mig hur den spanska och amerikanska imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen hade förstört Filippinerna och skapat de förutsättningar för diktatur och korruption som landet lider av i dag.

Sedan 2016 har Filippinerna haft att göra med en annan autokratisk ledare: President Rodrigo Duterte. Sedan Duterte tillträdde har han genomfört en våldsam kampanj för “krig mot droger”, där polisen gör husrannsakningar för att gripa misstänkta narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Human Rights Watch uppskattar att omkring 12 000 människor har dött till följd av kampanjen under de senaste tre åren, främst filippinare som tillhör “städernas fattiga”.

Polisen bestämmer vilka som är misstänkta langare eller användare genom att skapa en “narkotikalista”, som de själva och den lokala grannsamverkan informerar om. Sedan går de hem till den misstänkta personen och informerar dem om att de finns med på narkotikalistan. Dessa besök är inte en varning utan syftar till att bekräfta de misstänktas identitet. När den misstänktes namn har bekräftats skjuter polisen eller personer som arbetar för polisen – som ofta har täckta ansikten och är klädda i svart – den misstänkte. De har ingen fullmakt.

Det har också dokumenterats att polisen planterar vapen nära misstänktas kroppar för att rationalisera sin våldsanvändning. Det storskaliga utomrättsliga våld som Duterte använder mot narkotikahandlare och narkotikamissbrukare är inte nytt. Denna taktik var ett kännetecken för hans 22-åriga mandatperiod som borgmästare i Davao City och en viktig del av den presidentvalskampanj som förde honom till makten.

“De som mördas som en del av Dutertes ‘krig mot droger’ är mestadels män, men deras död har en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner”

Enligt rapporter från den nationella polisen i Filippinerna har 5 526 misstänkta dödats i polisinsatser från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2019. I den siffran ingår inte de tusentals personer som dödats av anonyma gärningsmän och som polisen inte undersöker på allvar, vilket gör att dödssiffran kan uppgå till 27 000 enligt uppskattningar från inhemska människorättsgrupper.

Forskning som utförts av Human Rights Watch och medier som Rappler och Reuters visar att dessa vigilante-liknande mord ofta utförs av poliser eller av angripare med kopplingar till myndigheterna. Till en början var de utomrättsliga avrättningarna koncentrerade till Metro Manila, men från och med 2018 har avrättningar utförts i andra stadsområden som Cebu City, och på landsbygden i starkt militariserade områden som Mindanao. På landsbygden avrättas ledare för ursprungsbefolkningar, jordbrukare och människorättsaktivister.

Även om de som mördas som en del av Dutertes “krig mot droger” mestadels är män, har deras död en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner. Medan Duterte tror att hans narkotikapolitik minskar brottsligheten bidrar den i själva verket till ekonomisk otrygghet. Tusentals kvinnor har blivit utan ekonomiskt stöd på grund av att deras försörjande partner eller familjemedlem har dött plötsligt och våldsamt. Detta gör att många sörjande kvinnor befinner sig i otrygga situationer i fattiga stadsområden.

Det finns också en ökande paranoia inom samhällena; kvinnor som en gång var vänner och grannar i Filippinernas barangays (byar), där regeringens politik genomförs först, har blivit angivare åt varandra. Misstron är utbredd, liksom rödmärkningen (en person stämplas som “röd”, dvs. kommunist, en grupp som förföljs av Duterte) av en granne om denne misstänks för att hysa en påstådd narkotikamissbrukare eller narkotikalangare. Mödrar till missbrukare blir också utfrysta och ses som misslyckade föräldrar.

GABRIELA är särskilt oroad över Dutertes kampanj mot droger eftersom det är ett krig mot städernas fattiga och en täckmantel för att ge sig på aktivister eller alla som är frispråkiga mot regeringen. Många av de sekundära offren för den våldsamma kampanjen är ensamstående mödrar och barn som utsätts för farliga livsstilar eller drivs ännu längre in i fattigdom.

Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)
Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)

Min avdelning av GABRIELA Los Angeles slår tillbaka genom att organisera människor i USA för att påverka kongressen att minska militär- och polisbiståndet till Duterte som används för att finansiera hans krig mot droger. Hittills har USA betalat en halv miljard dollar till Dutertes regim. GABRIELA organiserar också solidaritetsresor till Filippinerna för att hjälpa till att sprida filippinernas berättelser i USA.

Den 22 juli 2019 deltog jag i mitt första People’s State of the Nation-tal framför trappan till det filippinska konsulatet i centrala Los Angeles. Det var en bönestund och ett möte för att motsätta sig Dutertes fascistiska politik och regim. Den hölls samma dag som Duterte höll sitt årliga tal till Filippinerna där han försvarade sitt krig mot droger och bad den filippinska kongressen att återinföra dödsstraffet för alla narkotikarelaterade brott. Det var en aktion som hade tagit sju månader att organisera, och att få umgås med mina GABRIELA-kollegor och träffa andra vänsterinriktade filippinska grupper medan vi brainstormade idéer fick mig att känna mig otroligt kopplad till min filippinska identitet.

Under protesten ropade GABRIELA, Malaya, Anakbayan och andra progressiva grupper slagord som “Hey, Hey/Ho, Ho/Durtete’s Got to Go” och “From Palestine to the Philippines/Stop the US War Machine”. Vi framförde tal och korta pjäser om de utomrättsliga avrättningarna och informerade människor om vikten av att strypa USA:s militära bistånd till Filippinerna. Det var så inspirerande och upprörande; vi hade folk i sina bilar som tutade på oss för att visa sitt stöd.

Under 2020 fortsatte GABRIELA att arbeta med sin kampanj “Defend Women, Defend GABRIELA”, som lanserades förra året. Det är ett svar på “Oplan Kapanatagan”, president Dutertes politik för upprorsbekämpning som riktar in sig på grupper som uppfattas stå i vägen för administrationens politiska och ekonomiska intressen.

“Defend Women, Defend GABRIELA” syftar till att avslöja och bekämpa förtrycket av opposition mot Dutertes regering, som GABRIELA, och dra nytta av både inhemskt och internationellt politiskt stöd för att försvara organisationen och kampen för de kvinnor som den representerar. Den lyfter fram resolutioner, de strider som redan utkämpats, som att få till stånd en utfrågning i kongressutskottet för att stoppa USA:s militära bistånd till Filippinerna, och program och tjänster som att utveckla en pool av advokater och paralegaler för att hjälpa marginaliserade individer. Det är också en kamp mot endo-kontraktering (praxis att företag ger arbetstagare anställning i mindre än sex månader och sedan säger upp dem så att de inte behöver betala förmåner), landgrabbing, förstörelse av förfäders land och miljö samt avhysning av fattiga från deras land.

“GABRIELA har hjälpt mig att utveckla vad som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig”

Att vara en GABRIELA organisatör är inspirerande, men det är också farligt. Jo Lapira, en 22-årig aktivist, medlem i GABRIELA Youth och student vid University of the Philippines, mördades 2017 i ett möte mellan filippinska regeringstjänstemän och kommunistiska New People’s Army i Nasugbu, Batangas. För vänner och familj beskrevs Lapira som en liten aktivist med stora drömmar och en mjuk röst som stod fast vid sina övertygelser. GABRIELA var förkrossad över hennes död och kritiserade militären för att ha avslöjat namnet på Lapira utan familjens samtycke och för att ha publicerat ett foto av hennes livlösa kropp på en Facebooksida (vilket också tycktes motbevisa militärens uttalande att Lapira hade behandlats på sjukhus innan hon dog).

I oktober 2019 genomfördes en räd mot de regionala kontoren för GABRIELA, Bayan Muna Partylist och National Federation of Sugar Workers i Bacalod, en stad i Visayas, den mellersta ön i Filippinerna. Totalt 62 personer greps och polisen betecknade dem som “kommunistrebeller”, inklusive sex minderåriga som den filippinska nationella polisen har sagt att de “räddade”.

Trots farorna kämpar vi vidare. GABRIELA betyder så mycket för mig; det är mer än bara en feministisk aktivistgrupp. Det är en grupp med andra filippinskor som hjälpte mig att få en starkare koppling till min kultur. Jag studerar tagalog via en prenumerationsapp som heter Drops och försöker praktisera det med min kusin Ryan, som också lär sig, med mina föräldrar och alla som jag ser är filippinska. Jag håller på att utveckla något som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig. Det har orsakat gräl med mina föräldrar, som stöder Duterte-regimen, men i stället för att backa står jag upp för mig själv.

Nu gör min ökade medvetenhet att jag är stolt över min kultur och dess landvinningar och att jag vill kämpa mot orättvisorna i Filippinerna. Det är hårt arbete, men det är inspirerande och jag är oändligt stolt över att vara en del av detta stycke aktivisthistoria.

Samantha Jean Sumampong, Los Angeles 2020

USA:s omänskliga blockad mot Kuba

Den olagliga blockaden, som har pågått sedan den 7 februari 1962, syftar, enligt USA:s president-proklamation 3447, till att isolera “Kubas nuvarande regering och därigenom minska det hot som dess närmande till kommunistmakterna utgör”.

  • Den 7 februari 1962 införde USA en total och olaglig blockad mot Kuba, den längsta och allvarligaste i mänsklighetens historia, som beräknas ha orsakat skador för 1 biljon dollar. Det kubanska folket och den kubanska regeringen har sedan dess krävt ett slut på den förödande blockaden.
  • USA riktade in sig på Kuba efter att revolutionen störtat den fascistiske diktatorn Fuego Batista, och de nya ledarna anslöt sig till kommunismen och lade beslag på amerikanska företag och egendom till förmån för det kubanska folket.
  • Trots obevekliga militära, ekonomiska och diplomatiska ansträngningar har USA inte lyckats besegra Kuba sedan revolutionens början. President JFK:s invasion i Grisbukten i syfte att störta Castro var en katastrof.
  • Minuterna innan Kennedy undertecknade proklamation 3447 som förbjöd all handel med Kuba, såg han till att ha gömt upp till 1 600 av de finaste kubanska cigarrerna i en humidor i Vita husets verkställande residens.
  • Den olagliga blockaden syftar till att isolera ”Kubas nuvarande regering och därigenom minska det hot som dess närmande till kommunistmakterna utgör”.
  • Blockaden förhindrar inte bara handeln mellan Kuba och USA utan gör det också omöjligt för Kuba att ha normala relationer med andra länder. USA:s finansdepartement åtalar och bestraffar företag över hela världen som handlar med Kuba.
  • Blockaden mot humanitärt bistånd har förödande effekter på det kubanska folket, särskilt de mest utsatta. Kubas FN-ambassadör, Pedro Cuesta, kallade blockaden ”det enskilt viktigaste hindret för Kubas utveckling”.
  • Kubanerna lider brist på många basvaror, t.ex. gödningsmedel, basläkemedel som smärtstillande medel, modersmjölksersättning och cancerbehandlingar. Det finns inga definitiva siffror på antalet dödsfall som orsakats av blockaden, men vissa studier uppskattar antalet dödsfall till tiotusentals.
  • Under 30 år i rad har en stor majoritet av världens länder röstat i FN:s generalförsamling mot att upprätthålla blockaden. Förra året röstade 185 länder för att fördöma blockaden, vilket innebar att endast USA och Israel röstade för blockaden.
  • Trots att USA i över 50 år fört ett ekonomiskt krig för att sabotera Kubas revolution, har Kuba en högre medellivslängd, läskunnighet och lägre barnadödlighet än USA, enligt färska uppgifter från Världsbanken.

Till minne av Salvador Allende, som idag för femtio år sedan betalade med sitt liv för folkets förtroende.

För att en gång för alla förstå den västerländska borgerliga demokratins natur, räcker det att inse det faktum att den första folkvalda socialistiska presidenten i Latinamerika dog till följd av en militärkupp organiserad av Central Intelligence Agency i “demokratins högborg” – USA. Detta hände för exakt ett halvt sekel sedan, den 11 september 1973.

Salvador Allendes sista ord: Länge leve Chile! Länge leve folket! Länge leve arbetarna!

För att en gång för alla förstå den västerländska borgerliga demokratins natur, räcker det att inse det faktum att den första folkvalda socialistiska presidenten i Latinamerika dog till följd av en militärkupp organiserad av Central Intelligence Agency i “demokratins högborg” – USA. Detta hände för exakt ett halvt sekel sedan, den 11 september 1973.

Den tidigare chilenske presidenten Salvador Allendes kropp grävdes upp i maj 2011 i ett försök att fastställa om den demokratiskt valde socialistiske presidenten mördades av den chilenska militären i början av kuppen eller om han begick självmord som general Augusto Pinochet hävdade den dagen, den 11 september 1973.

Den sextiofemårige presidenten hade då suttit vid makten i tre år. En officiell utredning har också inletts om den världsberömde chilenske poeten Pablo Neruda, som avled den 23 september 1973. Juntan rapporterade att han dog av prostatacancer, men de nyligen offentliggjorda militära dokumenten visar att han mördats av Pinochet-regimen. Neruda var 69 år vid tidpunkten för sin död och hans chaufför har vittnat att Neruda blivit förgiftad av Pinochets hantlangare.

Domare Mario Carroza beordrade utredningarna av båda dödsfallen. Medan de flesta verkar stödja dessa, säger vissa att de kommer att “öppna upp gamla sår”. Pinochet fortsätter att ha anhängare inom den chilenska högern, men de flesta chilenare vill ha reda på sanningen och se rättvisa skipas.

En seger som inte kunde förlåtas

Allendes första åtgärd som president var att se till att alla skolbarn fick mjölk. Denna policy infördes delvis för att han, som läkare, såg utvecklingsbrister hos många fattiga barn. Därför drog han slutsatsen att mjölk i deras kost skulle förbättra deras hälsa och välbefinnande avsevärt.

Samtidigt var Allende och hans allierade i Folkliga enhetspartiet utbredda bland koppargruvarbetarna, fackföreningsfolk i allmänhet och kåkstadsinvånare. Följaktligen var den politiska högern, de rika och utländska företagsintressena, särskilt Kennecott Copper, Anaconda och ITT, alla motståndare till Allende. Detta var särskilt fallet eftersom han hade som mål att nationalisera de flesta större företag i tron att intäkterna från ett lands resurser skulle gå till det allmänna bästa, social utveckling och fattigdomsbekämpning snarare än till att berika den redan rika eliten och utländska företag.

Den amerikanske professorn Bradford Burns, som reste till Chile strax före kuppen, skrev i The Nation: “Trots stigande inflation kände arbetarklassen att dess köpkraft hade ökat markant under Allendes regering. Arbetarnas barn drack mjölk dagligen för första gången; arbetarnas köttkonsumtion ökade; konsumtionsvaror som cyklar, radioapparater, TV-apparater och spisar – lyxvaror som länge hade varit föremål för deras drömmar – blev vanliga i arbetarnas hem. I stället för eländiga slumområden och kåkstäder uppförde regeringen värdiga bostäder och prioriterade byggandet av hus för de fattiga. Medan medelklassens bostadsförhållanden blev något svårare, började de mest oprivilegierade leva bättre än någonsin.”

Detta är en ganska korrekt beskrivning av resultaten av den socialistiske presidentens politik i Chile. Den 4 september 1970 vann Salvador Allende, kandidaten för vänsterkoalitionen Unidad Popular, sensationellt över Nationalpartiets kandidat, Jorge Rodriguez.

(Det är lätt att föreställa sig skälen till att ett framgångsrikt socialistiskt land skulle utgöra ett allvarligt hot mot USA i förhållande till dess rådande ekonomiska modeller, politiska system och tillhörande ideologiska underbyggnad. Att förstöra eller marginalisera ett sådant land, i kombination med propaganda om socialism, är en acceptabel och långvarig amerikansk politik, oavsett om det handlar om Salvador Allende, Venezuelas Hugo Rafael Chávez Frías eller något annat antal ledare som skulle minska de maximala intäkterna för företag som gynnas av USA för att tjäna sina egna länders folk. Under dessa omständigheter kanske USA:s medborgare kan lära sig en läxa om sina egna nuvarande ekonomiska förhållanden).

Salvador Allende kunde konsten att förena olika politiska krafter, från kommunister till rättviseteologer. Detta ledde till framgång: med ett valdeltagande på 83,5 procent fick han röster från mer än en miljon chilenare (36,61 procent). Detta var dock inte tillräckligt för en författningsenlig seger, varför den konstitutionellt föreskrivna omröstningen i nationalkongressen fortfarande behövde äga rum.

USA hade invaderat Chile sedan början av 1800-talet och kontrollerade fram till valet 1970 upp till 20 procent av den Chilenska bruttonationalprodukten. Nu skulle alltså Chile snart ledas av en socialist. De amerikanska myndigheterna kunde naturligtvis inte tolerera något sådant, inte ens vid en tidpunkt då det totala nederlaget i Vietnam var nära förestående.

Redan innan Salvador Allende valdes till president 1970 var den amerikanska regeringen i full färd med att lägga sig i Chiles inre angelägenheter och suveränitet. Nixon och Kissinger hade slussat flera miljoner dollar till kandidater som motsatte sig Allende före valet och fortsatte att finansiera oppositionella efter valet. Det är därför förståeligt att President Richard Nixon deltog personligen, liksom hans säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, en välkänd makthavare från det kalla krigets era, i framtiden USA:s utrikesminister, mottagare av Nobels fredspris och sedan 2013 hedersdoktor vid Ryska federationens utrikesministeriums diplomatakademi. De var alltså mycket aktiva i försöken att manipulera Chiles inre angelägenheter omedelbart efter valet av Salvador Allende och i september 1970 höll Washingtonadministrationen intensiva möten om ”det chilenska problemet”. Två strategier, som kallades spår I och spår II, togs fram. Den första syftade till att förhindra att kandidaten från Unidad Popular godkändes av Chiles nationalkongress och att nyval utlöstes. Den andra strategin innebar en militärkupp med deltagande av CIA. President Nixon bestämde sig den 15 september 1970 för att störta den socialistiske presidenten med våld.

Sug på den karamellen: Allende var alltså ännu inte president i Chile, men Washington hade redan börjat förbereda en kupp.

Den första handlingen i sammanhanget var faktiskt mordet på general Rene Schneider den 22 oktober 1970. (Man får inte glömma att den första händelsen av 9/11-typ av många forskare anses ha ägt rum 1973 och var en handling av statsterrorism mot Salvador Allendes demokratiskt valda regering i Chile). Mordet på Rene Schneider, som sympatiserade med den chilenska demokratin, öppnade dörren för Pinochet att då leda militären.

Läkare. Socialist. President.

Salvador Allende kom tvåa i presidentvalet 1964 och förlorade mot kristdemokraternas kandidat. Eduardo Freis seger säkrades av USA, som finansierade hans kampanj. Ironiskt nog var det kristdemokraternas röster 1970 som var avgörande för att Allende skulle godkännas som president vid nationalkongressen den 24 oktober: Unidad Popular ingick en överenskommelse med en del av sina politiska motståndare och den 3 november tillträdde den socialistiske presidenten officiellt sitt ämbete.

Ur Salvador Allendes intellektuella framtoning, hans sätt att kommunicera, samt en något piffig klädstil uppstod ryktet att han representerade en “inte alltför radikal vänster”, och detta vilseleder idag många. Men hans biografi visar något annat.

Salvador föddes för 115 år sedan i Valparaiso i en familj av aristokrater med liberala åsikter, men i sin tidiga ungdom gjorde han ett val till förmån för marxismen. Detta skedde medan han studerade vid lyceet. Sedan blev det tjänstgöring i kavalleriet, där Allende fick en officersgrad. Men eftersom han föredrog yrket som barnläkare avslutade han sin militära karriär och skrev in sig vid den medicinska fakulteten på Chiles universitet. Det fungerade dock inte, eftersom han 1933, på grund av sina politiska åsikter, kastades i fängelse sex månader: Han organiserade en marxistisk krets på universitetet och deltog i bildandet av Chiles socialistiska parti. För detta fick han betala priset – efter fängelset fanns inte en chans att få anställning som läkare. Senare sa han: ”Jag drömde om yrket som barnkirurg, men blev en likrivare (obducent).”

Han gick efter det helt upp i politiken och kunde nå framgång: 1937 blev han suppleant i nationalkongressen. Och sedan lyckades Chiles folkfront, som förenade socialister, kommunister och till och med det småborgerliga Radikala partiet, göra det som många europeiska vänsterkrafter misslyckades med på 1930-talet: de lät inte fascisterna komma till makten, även om dessa 1938 försökte utföra en kupp. Folkfrontskandidaten Pedro Aguirre Cerda blev president i Chile.

Dr Allende blev vid 31 års ålder hälsominister. På denna post stannade han tills koalitionen kollapsade 1942. Det var under denna period som Chiles befolkning först lärde sig vad allmänt tillgänglig medicin var. Efter att ha lämnat regeringen blev Allende ledare för socialistpartiet och 1944 nominerades han för första gången som presidentkandidat.

Ett annat faktum karakteriserar denne man på ett levande sätt. Under inflytande av Förenta staterna, som organiserade en antikommunistisk häxjakt, antog Chile 1948 en lag “om försvaret av demokratin”, och kommunistpartiet förbjöds. Socialistpartiet stödde lagen och Allende lämnade sin post i protest och bildade Folkets socialistiska parti.

När alliansen mellan chilenska socialister och kommunister återupplivades återvände Allende till sitt tidigare parti. På 1960-talet, då Västeuropa redan var i full gång med eurokommunismen, graviterade förresten Chilenska socialister mot marxism-leninismen. I Chiles politiska spektrum var HRC förmodligen inte mindre vänster än CHR. Salvador Allende besökte Sovjetunionen tre gånger: 1954, 1967 och 1972, den sista gången som landets president – mindre än ett år före sin död.

Tre gånger – 1952, 1958 och 1964 – förlorade Allende som vänsterkoalitionens presidentkandidat. Det sägs att han efter ännu ett nederlag skämtade: “På min grav kommer det att stå: ‘Här ligger Chiles framtida president’. Men 1966 blev han ordförande för Nationalkongressens överhus. Detta var det sista steget före hans framgång i Chiles presidentval 1970.

Att bryta med det förflutna

Chile var ett av de mest ekonomiskt utvecklade och urbaniserade länderna i Latinamerika, och dess vändning mot socialism var helt naturlig. När Allende blev president tog han ett antal avgörande steg för att göra slut på det halvkoloniala förflutna. Han valde nationaliseringens väg, byggde upp sin egen ekonomiska bas och utökade sitt sociala stöd. Presidenten inledde en offensiv mot latifundisterna och ökade andelen statligt ägande av jordbruksmark till 40 procent. Jordägarna reagerade förresten på detta på samma sätt som kulakerna hade reagerat på jordbruksreformen i Sovjetunionen: de började masslakta boskap och orsakade brist. Men vanliga bönder stod på presidentens sida. Samtidigt skedde ingen nedgång inom jordbruket: det skedde en tillväxt på 6 procent.

Nationaliseringspolitiken genomfördes också inom industrin. Det påverkade pappersindustrin, där arga företagare försökte provocera arbetarna till protester. Allendes direkta sammanstötning med det amerikanska kapitalets intressen skedde i och med nationaliseringen av Chiles viktiga gruvindustri. Koppargruvor och smältverk stod för den huvudsakliga exportinkomsten, men kontrollerades till 80 procent av amerikanska företag. De utländska ägarna erbjöds kompensation, men Allende tänkte inte kompensera de förlorade supervinsterna eftersom han ansåg att det var orättvist. De amerikanska affärsmännen tyckte annorlunda och vägrade trotsigt kompensation, och förklarade nationaliseringen olaglig.

Det främsta trumfkortet i den nye presidentens politik var framgångarna på det sociala området, där program och förmåner omfattade alla kategorier av befolkningen. Tillgängligheten till och kvaliteten på utbildning och sjukvård ökade. Ett övertygande bevis på Allendes framgångar var befolkningens ökade köpkraft. En av de innovativa lösningarna var skapandet av Cybersin, ett datoriserat nätverkssystem för att hantera landets ekonomi. Detta inkluderade att få feedback från vanliga arbetare i företag för att förbättra förvaltningen och arbetsförhållandena. Detta kunde ha varit en banbrytande prestation som kunde ha omkullkastat världens uppfattning om planekonomin.

En av klichéerna i västvärldens propaganda är att Chiles sociala landvinningar köptes till ett “högt pris” och att ekonomin hamnade i kris, ur vilken Pinochets kupp skulle ha tagit den. De siffror som finns tillgängliga idag berättar en annan historia. Chiles bruttonationalprodukt (BNP) växte med imponerande 12 procent under 1971. Arbetslösheten minskade med en faktor på två och en halv på ett par år och nådde bara 3 procent 1972. Landet upplevde en byggboom, med tre och en halv gångers tillväxt på bara ett år 1972.

Under Allendes presidentskap, då han genomförde program för att förverkliga sin social- och inrikespolitik, lade sig USA ständigt i Chiles handelsrelationer och internationella bankrelationer. Verkligheten i Chile är därför att vi aldrig fick se hur ett fritt, socialistiskt Chile skulle ha sett ut på grund av den ständiga inblandningen och det i slutändan våldsamma USA-ledda motståndet mot en demokratiskt vald, socialistisk president. Så 1972 och framför allt 1973 började den ekonomiska situationen i Chile verkligen att försämras. Men orsakerna till detta står inte att finna i den socialistiske presidentens politik. Som CIA medgav i sin publikation 2007, krävde president Nixon sådana åtgärder för att få den chilenska ekonomin att “skrika”. Detta är exakt vad Richard Helms, Director of Central Intelligence och chef för amerikanska CIA, antecknade under ett möte med presidenten.

Genom dumpning kollapsade priserna på koppar och molybden, viktiga för Chile. Washington tömde till och med sina strategiska reserver för detta ändamål. Som ett resultat kollapsade den chilenska exporten och landets budget började förlora hundratals miljoner dollar. Dessutom frös USA Chiles medel på bankkonton och blockerade tillgången till internationella finansiella organisationer, vilket provocerade fram betalningsinställelser.

Dr Allende talade öppet om allt detta från FN:s podium. Utan tvekan kommer hans tal att förbli bland de mest levande och känslosamma i denna organisations historia, som i dag snabbt degenererar inför våra ögon.

Inte den första kuppen

Allendes sårbarhet, som USA utnyttjade, var de nära banden mellan den chilenska och den amerikanska militären. Omkring 1.500 officerare i den chilenska armén utbildades inom ramen för USA:s militära försäljningsprogram, inklusive utbildning vid baser i Panama. Mellan 1966 och 1974 spenderades över 31 miljoner dollar på detta. Ytterligare minst 8 miljoner gick till att finansiera så kallade direkta aktioner på chilenskt territorium, organiserade genom CIA. Mot denna bakgrund framstår den “sensation” som den engelske historikern professor Christopher Andrew kokat ihop om Sovjetunionens stöd till Allende på “tiotusentals dollar” under valen 1970 som helt död.

Det första kuppförsöket ägde rum före presidentvalet 1969, vars utgång Washington oroade sig för. Det var förhastat och misslyckades därför, och som ett resultat var CIA tvungen att spendera ungefär ett år på att återuppbygga sin byrå.

Den 25 oktober 1970, dagen efter att Allende bekräftats av nationalkongressen, dödades överbefälhavaren för de chilenska väpnade styrkorna, general René Schneider, i ett misslyckat kidnappningsförsök. Det organiserades av CIA-agenter och var tänkt att provocera armén till en kupp, men förövarna misslyckades. År 2001 lämnade generalens familj in en stämningsansökan där nobelpristagaren Henry Kissinger anklagades för att ha dödat Schneider.

Och det finns all anledning till det: denne av de ryska myndigheterna numera mycket respekterade gentleman var chef för “Special Verification Group”, som hösten 1970 presenterade ett hemligt memorandum om USA:s agerande i Chile. En sammanfattning av Kissingers memorandum lyder som följer:

1) USA kommer att fortsätta att upprätthålla kontakter i de chilenska väpnade styrkorna;

2) kommer att vidta åtgärder för att splittra Allendes anhängare;

3) kommer att samarbeta med media för att genomföra propagandakampanjer mot Allende;

4) kommer att stödja icke-kommunistiska politiska partier i Chile;

5) kommer att publicera material som visar att Allende inte följde den demokratiska processen utan ville knyta band med Kuba och Sovjetunionen.

Tack vare ansträngningarna att destabilisera Chile skilde sig situationen i landet redan under hösten 1972 – våren 1973 föga från inbördeskriget. Terroristattacker och sabotagehandlingar uppgick till dussintals per dag. Anhängare av Folklig Enhet blev offer för mordförsök. Arbetare som vägrade stödja provocerade strejker och gick ut till fabrikerna attackerades av militanter.

I juni 1973 skedde ytterligare ett försök till militärt myteri i huvudstaden – “tanketaso”. Huvudrollen i neutraliseringen av detta spelades av den mördade general Schneiders vän och efterträdare – general Carlos Prats, som under Allende vid olika tillfällen innehade posterna som inrikesminister, försvarsminister och överbefälhavare för armén. Men i slutet av sommaren avgick Prats efter påtryckningar och åkte med sin fru till Argentina. Detta räddade dem inte: 1974 sprängdes de båda i luften i en bil i Buenos Aires.

Den 23 augusti 1973 blev general Augusto Pinochet överbefälhavare för Chiles väpnade styrkor. Om Prats med eftertryck intog ståndpunkten att armén inte skulle blanda sig i politiken, visade Pinochet lojalitet mot Allende. Och den 11 september ledde han kuppen, som han länge hade varit hemligt inblandad i förberedelserna av.

Historien har bevarat den chilenske presidentens sista tal till sitt folk, som orädd sändes av radiostationen Magallanes. Det skedde klockan 9.10 på morgonen. Och tidigare, klockan 8.15, hade rebellerna gett Allende ett ultimatum, som han förkastade. Bland det som presidenten sade fanns dessa ord:

“Inför dessa händelser har jag bara en sak att säga till arbetarna – jag kommer inte att avgå!

Vid detta historiska vägskäl är jag beredd att betala med mitt liv för folkets förtroende. Och jag säger till dem med övertygelse att de frön vi har planterat i tusentals och åter tusentals chilenares sinnen inte längre kan förstöras helt och hållet. De har makten och de kan förtrycka er, men den sociala processen kan inte stoppas vare sig med våld eller med brott.

Historien tillhör oss, och den skapas av folken.”

Klockan 21.15 inleddes anfallet mot presidentpalatset La Moneda med stridsvagnar och flygplan, under vilket Allende dödades. Officiellt meddelade Pinochetjuntan att han hade begått självmord: han hade skjutit sig med ett Kalasjnikovgevär. År 2008 förklarade den rättsmedicinske experten Luis Ravanal, som i detalj analyserat omständigheterna kring den chilenske presidentens död, att han först skjutits i huvudet och att hans självmord först därefter var fejkat. År 2011 grävde chilenska tjänstemän upp Allendes kropp och hävdade att de hade bekräftat självmordsteorin. Det är dock inte alla som litar på denna forskning. Med tanke på den terror som Pinochetovtsy utövade under och efter kuppen var Allendes öde i vilket fall som helst förutbestämt: han skulle inte ha fått överleva.

Tiotusentals människor dog i händerna på de chilenska fascisterna. Dessa fakta fördunklas och ersätts på alla möjliga sätt av dem som vill idealisera diktatorn. Men sedan 1970-talet har utredningar om Pinochet-juntans brott inletts, och dessa har ganska exakt avslöjat antalet av dess direkta offer. Den stora majoriteten av landets medborgare led på ett eller annat sätt av diktaturen, vars levnadsstandard kollapsade, vars sociala garantier togs bort och vars medborgerliga rättigheter och friheter trampades på.

Förvandlingen av Santiagos nationalstadion och Chiles stadion till koncentrationsläger, och av deras stadion och intilliggande idrottsanläggningar till tortyrkammare och avrättningscentra fick stor publicitet. Över 30.000 människor dog där bara under diktaturens första månad.

Omkring 1.200 av Pinochetregimens offer har ännu inte återfunnits. Kidnappningar som utfördes av den politiska polisen blev en av de viktigaste terrormetoderna. Aktivister från Folklig enhet försvann helt enkelt och deras släktingar hade ingenstans att ta vägen för att gråta. Vi såg en liknande metod utföras av nationalistiska bataljoner i Ukraina 2014.

Efter kuppen med USA:s älskling Pinochet vid makten var Kennecott och Anaconda fria att utvinna Chiles mineraltillgångar utan att bry sig om samhället, rättvisa eller ekologiska överväganden. I stället var det vinster och andra typer av egennyttiga vinster som stod i centrum, precis som i dag när det gäller den amerikanska regeringens mysiga förhållande till storföretagen på bekostnad av vanliga människor i deras egna och andra länder.

Pinochet var diktator fram till 1990 och lämnade denna värld först 2006 vid 91 års ålder. Försöken att ställa honom inför rätta inleddes av Spanien 1998, även om de gick honom på nerverna, men misslyckades. Washington överger inte sina egna.

Suharto-diktaturen i Indonesien och Västpapua – en förbisedd parallell

USA har alltid ifrågasatts av klarsynta personer som den (självutnämnda) “största demokratin i världen” och dess utrikespolitik är som vi sett allt annat än demokratisk.

En nära men nästan helt ignorerad parallell till Chiles resursrikedomar och korrupta historia är Västpapua i Indonesien. Västpapua är en av de mest resursrika platserna på jorden med stora mängder guld och koppar. Trots den enorma resursrikedomen lever de flesta av de människor som bor där i extrem fattigdom. Dessutom togs Västpapua över av Indonesien under Suharto-diktaturen, och (naturligtvis) med den amerikanska regeringens välsignelse.

En sådan välsignelse är förståelig mot bakgrund av att den främsta mottagaren av de rikedomar som hittills utvunnits har varit det USA-baserade gruvbolaget Freeport. Amerikanska företagsintressen fortsätter att skörda rikedomarna i hela världen samtidigt som de visar liten eller ingen omsorg om befolkningen eller miljön på de platser som gör dem rika. Så Freeport är knappast undantaget från regeln i sitt partnerskap med den brutala indonesiska militären, som är inblandad i många brott mot de mänskliga rättigheterna och som fungerar som Freeports främsta säkerhetsstyrka.

Västpapua är och har i över fyrtio år varit ockuperat av den indonesiska militären, som i sin tur stöds av USA med vapen och regelbundna utbildningsarrangemang som betalas av de amerikanska skattebetalarna. Medan vi väntar på att få veta sanningen om Salvador Allende och Pablo Neruda bör vi komma ihåg att deras historia bara är en del av vår kamp för sanning och rättvisa – en långvarig, pågående och aldrig avslutande process som aldrig får överges.

“Miraklet” som aldrig inträffade

De som följde politiken i Ryssland under 1990-talet minns att de högerliberala krafterna gjorde allt för att idealisera Pinochets politik och framställa den som ett bra alternativ för Ryssland. De säger att terrorns offer är priset för “befrielsen från socialismen”, varefter ett “ekonomiskt mirakel” ägde rum. Som en person skrev, “landet levde under utegångsförbud och uppnådde ekonomisk framgång”. Propagandan antydde öppet att om ryssarna gjorde sig av med “det tunga arvet från Sovjetunionen” och vägrade att lita på CPRF, landets starkaste oppositionsparti, skulle allt omedelbart förbättras. Många hoppades naivt att det skulle komma en “stark hand” som skulle återställa ordningen.

Vad var då fallet med Pinochets “mirakel”? Låt oss titta på dess huvudkomponenter.

“Chockterapi” och “Chicago Boys”. Chilenarna blev bekanta med dessa begrepp mycket tidigare än ryssarna. I april 1975, som en del av den “chockterapipolitik” som utvecklats av de chilenska anhängarna av den nyliberale Milton Friedman från University of Chicago, genomfördes privatisering av statligt ägda företag, avreglering av priser och andra åtgärder som syftade till ekonomisk liberalisering, inklusive lönestopp och nedskärningar av investeringar i den offentliga sektorn av ekonomin. Konsekvenserna liknade dem i Ryssland på 1990-talet, justerade för landets och ekonomins omfattning. På kort tid kollapsade industriproduktionen i Chile med en fjärdedel och BNP som helhet med 19 procent.

Inflation. Inflationen översteg 500 procent 1973, 374 procent 1974 och 340 procent 1975. Senare sjönk inflationen, men ännu vid övergången mellan 1970- och 1980-talen översteg den 30%.

Krisen inom jordbruket. Den började med att Pinochet återlämnade mark till latifundistas. Bönderna svarade med protester. Detta ledde till recession, livsmedelsbrist och ett statligt förbud mot köttförsäljning i de flesta provinser i landet.

Devalvering. Ryssarna lärde sig detta ord för 25 år sedan, medan chilenarna lärde sig det omedelbart efter kuppen, då landets nationella valuta, escudon, devalverades med hälften. Nästa år devalverades escudon många gånger och 1975 var man tvungen att ersätta den med en ny valuta – peson – som var knuten … naturligtvis till den amerikanska dollarn. Detta hindrade inte peson från att depreciera tiofalt varje år, vilket ledde till att den chilenska valutan, när Pinochet lämnade sin post, hade deprecierats mer än trehundra gånger i förhållande till den amerikanska dollarn.

En attack mot arbetarnas rättigheter. Arbetsveckans längd ökade från 44 till 48 timmar, utan övertidsersättning, så genomsnittslönen sjönk omedelbart till 15 dollar per månad. Strejker förbjöds fram till 1988, och fackföreningarna blev regeringens fickkontor. Denna situation passade juntans amerikanska partners, eftersom arbetskraften i Chile var kvalificerad enligt latinamerikanska normer, men på grund av arbetslöshet och inflation snabbt blev billigare.

Arbetslöshet. Antalet arbetslösa ökade med 100.000 direkt efter kuppen. I början av 1980-talet nådde arbetslösheten ett genomsnitt på 25 procent i hela landet och 40 procent i vissa provinser. Befolkningen började fly: det totala antalet som lämnade Chile översteg en miljon människor.

Levnadsstandarden sjönk kraftigt. Befolkningens köpkraft sjönk med 60 procent under de första månaderna. Priserna på basprodukter steg flera gånger om. Medelklassen, som hade utgjort 64% av befolkningen i Chile, började krympa snabbt och blev snart en minoritet. Undantaget var huvudstaden Santiago, där den dock också krympte med en fjärdedel. Därefter levde mer än 2,2 miljoner av landets cirka 10 miljoner invånare i extrem fattigdom. Slumområdena växte igen. Inte ens i slutet av 1980-talet nådde konsumtionen per capita upp till de nivåer som rådde i slutet av 1960-talet. År 1987 var fattigdomsgraden över 45 procent.

Avskaffandet av gratis medicin. Barnadödligheten fördubblades i slutet av 1970-talet. Förekomsten av tuberkulos sexfaldigades. Den förväntade livslängden sjönk med mer än ett år.

Det fanns ingen positiv dynamik: de sa att de hade lidit och kommit över sjukdomen. En viss tillväxt i den chilenska ekonomin observerades i slutet av 1970-talet, men den förklaras främst av djupet i den tidigare nedgången. Den följdes av en monstruös recession i början av det nya årtiondet, som ersattes av en trög tillväxt under inflytande av den globala konjunkturen först under andra hälften av 1980-talet. Samtidigt har Chile enligt många indikatorer inte nått upp till den nivå som rådde under Allendes styre, utan till och med till 1960-talets nivå. Pinochets diktatur var en ren tillbakagång i historisk mening.

Men inte alla indikatorer sjönk efter kuppen. Många ökade, t.ex. utlandsskulden. Efter Allende var Chile skyldigt 4 miljarder dollar till externa kreditorer. Under Pinochet uppgick utlandsskulden till 27 miljarder dollar. Byråkratins storlek växte stadigt. De väpnade styrkorna nästan fyrdubblades på några år. Utgifterna för olika “brottsbekämpare” uppgick till 43% av statsbudgeten. Affärsbankerna gick bra, men under krisen 1982 drabbades även de och några av dem gick i konkurs. De sociala klyftorna växte: under 1980-talet kunde inkomstklyftan mellan ledningen för kommersiella företag och anställda inom den offentliga sektorn uppgå till 150 gånger.

Utländskt kapital gynnades. Det tilläts ta ut vinster från Chile utan restriktioner. Det gjorde det med framgång och tog upp till två tredjedelar av vinsterna i de chilenska företagen.

Chiles öde får oss att dra några slutsatser.

För det första hade marxismens klassiker helt rätt när de påpekade att den reaktionära karaktären hos föråldrade formationer ökar. Under dessa förhållanden visade den radikala ekonomiska liberalismen sin förmåga att komma överens perfekt med fascismen. År 1952 sade Stalin, som korrekt förutspådde kapitalismens utveckling, att väst hade kastat “de borgerligt-demokratiska friheternas fana överbord”. För borgarklassen behövde demokratiska fri- och rättigheter under den period då den kämpade för att komma till makten. Och när den behövde försvara sin politiska position mot socialismens övergrepp, kom de mest radikala medlen väl till pass. Så den nära alliansen mellan en högerliberal och en fascist blev ett naturligt fenomen. Det enda konstiga är att det fortfarande förvånar många människor idag.

I början av 1970-talet gick imperialismens världssystem in i en allvarlig kris. Chile var ett av offren för imperialisternas ökade aggressivitet. Det var otänkbart för USA, vars ställning helt hade övertagits av Sovjetunionen och dess allierade, att tillåta “ett annat Kuba”. Krisen hade en chans att bli ödesdiger för imperialismen, men i det historiska ögonblicket fanns varken Lenin eller Stalin i ledningen för det motsatta socialistiska systemet, som skulle ha förstått och använt den. Därför blev det en “avspänning”, som, vilket bör noteras, inte hindrade Washington från att genomföra en lokal motattack mot socialismen i Latinamerika och organisera ett blodbad i Chile. Snarare hjälpte det till och med. “Avspänningen” ersattes sedan av en rasande västlig offensiv mot det socialistiska blocket, som visade sig vara framgångsrik.

Många chilenska vänstermänniskor fann en fristad i Sovjetunionen efter Pinochets kupp. Sebastian Alarcón gjorde filmer och Volodya Teitelboim skrev. Deras öde kunde varit en varning, men den sorgliga erfarenheten från Chile förstods aldrig ordentligt av människorna i Sovjetunionen. Eller så gjorde den det, men av fel personer och för fel syften. Därför var deras “Chicago boys” snart i full gång på det forna Sovjetunionens territorium, och arenorna i Santiagos öde upprepades oktober 1993 i Krasnaya Presnya-stadion nära Sovjets hus i Moskva.

Texten är delvis baserad på en artikel i Pravda 2023-09-08 av Mikhail Kostrikov, kandidat i historiska vetenskaper.

Ställ USA till svars för brott mot mänskligheten på Filippinerna

Sammandrag av åtalsunderlag mot USA och de dåvarande amerikanska ledarna för brott mot mänskligheten begångna på Filippinerna, främst mellan 1898 och 1913

Sammanfattning: USA:s militär använde sig av brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen och upprorsmän som kämpade mot den amerikanska ockupationen. För en mer detaljerad redogörelse, se den på konklusionen följande bilagan.

Åtal: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna under denna period kan åtalas för följande brott mot mänskligheten:

  1. Massakrer: USA:s militär genomförde flera massakrer mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, som beskyllts för att stödja upprorsmännen. Dessa massakrer var väl dokumenterade av amerikanska journalister och andra vittnen.
  2. Tortyr: Amerikanska soldater använde sig av tortyr mot filippinska fångar för att få information om upprorsrörelsen. Detta inkluderade bland annat skendränkning, elstötar och bränning med cigarrstumpar.
  3. Systematiska våldtäkter: Det finns flera historiska dokument och ögonvittnesskildringar som bekräftar att amerikanska trupper systematiskt använde tortyr och våldtäkt mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn. Våldtäkterna var inte isolerade händelser utan förekom i stor skala och var en del av en bredare kultur av våld och sexuella övergrepp mot civilbefolkningen, vilket visar på en systematisk och brutal behandling av civilbefolkningen som strider mot internationell rätt.
  4. Barnamord: Under konflikten på Filippinerna begick amerikanska trupper systematiska mord på filippinska barn. Dessa mord var utförda på order av de amerikanska ledarna och var därför planerade och medvetna handlingar. Det finns flera dokument som bevisar att de amerikanska ledarna var medvetna om och beordrade systematiska mord på filippinska barn. Till exempel finns det bevis på att general Arthur MacArthur gav order om att “döda alla över 10 år” och att general Jacob Smith beordrade sina soldater att “döda och bränna så mycket som möjligt.” Det finns också dokumenterade fall där soldater kastade spädbarn och småbarn i brunnar och floder. Dessa handlingar var inte enskilda fall av överträdelser utan var en del av en bredare strategi för att krossa motståndet från filippinska civila.
  5. Tvångsförflyttningar: USA:s militär genomförde tvångsförflyttningar av filippinska civila från områden där upprorsmän misstänktes vara verksamma. Dessa förflyttningar genomfördes utan hänsyn till de drabbades rättigheter och resulterade i många dödsfall.
  6. Tvångsdeportationer: USA-amerikanska myndigheter tvångsdeporterade tusentals filippinska civila till koncentrationsläger eller tvingade dem att lämna sina hem och byar, vilket resulterade i svält, sjukdomar och dödsfall.
  7. Koncentrationsläger: USA skapade koncentrationsläger där filippinska fångar hölls under förhållanden som var så dåliga att de led av sjukdomar och hunger. Många dog i fångenskap.
  8. Utomrättsliga andra avrättningar: Amerikanska styrkor hängde och avrättade på andra sätt tusentals filippinska gerillakämpar – utan rättegång eller rätt till försvar.
  9. Inskränkt yttrandefrihet: Amerikanska myndigheter begränsade yttrandefriheten genom att förbjuda filippinska tidningar och böcker som kritiserade USA:s koloniala styre.
  10. Tvångsarbete: Amerikanska myndigheter tvingade filippinska arbetare att arbeta under svåra slavliknande förhållanden på stora plantager och gruvor.
  11. Förintelse av byar: USA-amerikanska trupper brände och förstörde filippinska byar, inklusive spannmålslager, bostäder och infrastruktur, som straff för att byborna hade gett skydd åt gerillakämpar.
  12. Folkmord: USA:s koloniala regering i Filippinerna genomförde en politik av folkmord mot den filippinska befolkningen, särskilt mot de som motsatte sig det koloniala styret.
  13. Förbjudna stridsmetoder: USA:s militär använde sig av förbjudna stridsmetoder, såsom att använda spårljusammunition mot levande mål, tända eld på filippinska byar och att använda sig av giftgas.
  14. Förtryck av religiösa minoriteter: Amerikanska myndigheter förtryckte och förföljde religiösa minoriteter, inklusive muslimer och katolska präster som motsatte sig USA:s koloniala styre.
  15. Brott mot mänskligheten: De brott som begicks av amerikanska soldater och ledare under denna period utgör enligt internationell lag definitionen av brott mot mänskligheten, vilket innefattar mord, tortyr, våldtäkter, tvångsförflyttningar och andra allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.

Konklusion: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna mellan 1898 och 1913 hade idag kunnat åtalas för brott mot mänskligheten enligt internationell lag. Detta åtalsunderlag bygger på omfattande dokumentation av de brott som begicks under denna period och på grundval av detta kan det argumenteras att de ansvariga ledarna bör ställas till svars för de övergrepp som begicks mot filippinska civila och upprorsmän under den amerikanska ockupationen av Filippinerna.

Anmärkning: Det är viktigt att notera att rättsliga åtgärder för sådana brott är komplicerade och kan ta lång tid att genomföra. Det är också möjligt att preskriptionstiden för dessa brott skulle ha löpt ut under utredningstiden. Trots det är det viktigt att uppmärksamma övergreppen och erkänna de lidanden som drabbade filippinska civila och filippinska upprorsmän under och efter denna period.

Bakgrund: Det amerikanska folkmorden i Visayas och Mindanao på Filippinerna under 1900-talets början var en tragisk och förkastlig händelse som orsakade stor skada och lidande för det filippinska folket. För att förstå vad som låg bakom denna händelse och hur den kunde accepteras är det viktigt att titta på bakgrunden till amerikansk kolonisation av Filippinerna.

Folkmord – en amerikansk policy

Folkmorden var främst motiverade av ekonomiska intressen, men de angloamerikanska ledarna använde rasistiska argument för att rättfärdiga dessa handlingar. Som ett led i den amerikanska politiken genomfördes en lång rad folkmord och ca 2/3 av befolkningen i södra Filippinerna mördades. Se även listan över massakrer på Filippinerna i slutet av dokumentet.

Efter att USA “köpt” (det redan fria) Filippinerna av Spanien efter det Amerikansk-Spanska kriget i slutet av 1800-talet, använde de sin nya koloni som ett experiment för att testa ut imperialistisk politik och maktprojektion. USA:s administratörer i Filippinerna ansåg att deras uppgift var att “civilisera” och modernisera den filippinska befolkningen, och att de själva var överlägsna och hade rätt att styra landet. Detta synsätt ledde till en rasistisk och föraktfull inställning gentemot filippinerna och deras kultur.

USA använde också sin militärmakt för att upprätthålla kontroll över Filippinerna och bekämpa eventuella uppror mot amerikanskt styre, något som resulterade i våldsamma konflikter och förtryck, särskilt i Mindanao-området, där många muslimska samhällen motstod den amerikanska ockupationen.

En annan faktor som bidrog till det amerikanska folkmordet i Mindanao var USA:s ekonomiska intressen i regionen. USA ville etablera bosättningar och exploatera naturresurser i området, vilket innebar att de “behövde skapa livsrum” och “rensa bort filippinska samhällen” som “stod i vägen” för deras planer.

Allt detta bidrog till att skapa en instabil och våldsam situation, där amerikanska styrkor och filippinska upprorsmän stod emot varandra. USA:s militär använde brutala taktiker som massavrättningar, tortyr och fördrivning av civilbefolkningen för att uppnå sina mål. Detta ledde till ett omfattande folkmord och förstörelse av filippinska samhällen.

En av de huvudsakliga undanflykterna för de amerikanska brotten mot mänskligheten var att de filippinska folken var “mindre civiliserade” än de amerikanska kolonisatörerna, och att det var de vitas uppgift att “hjälpa dem att utvecklas”. Detta argument (som efter en dikt av Rudyard Kipling benämns “den vite mannens börda”) användes för att rättfärdiga den brutala behandlingen av civila; för att ursäkta massakrer, tortyr och andra grova våldshandlingar.

En annan motivering var att Visayas- och Mindanaoregionerna var områden med stor ekonomisk potential, inklusive rikliga naturresurser och strategiskt läge för handel. Den amerikanska regeringen hävdade att angloamerikansk kontroll över dessa områden skulle gynna både USA och lokalbefolkningen genom ekonomisk tillväxt och modernisering.

Filippinarna har en lång tradition av motstånd mot kolonialmakterna. De har organiserat sig och rest sig mot kolonisatörer från bland annat Spanien, Storbritannien, USA och Japan.

Det fanns även rädsla för uppror och motstånd från lokalbefolkningen, särskilt efter det filippinska frihetskriget (som slutade stegvis mellan 1902 och 1913). Amerikanska ledare ansåg att de måste använda våldsam terror för att säkra kontrollen och avskräcka eventuellt motstånd.

Det Filippinska frihetskriget brukar sägas ha varat från 1899 till 1902, och Luzon kapitulerade 1901. Men kriget i Mindanao och andra delar av Filippinerna i fortsatte i många år efter 1902. Det moriska upproret, också känt som Moro-kriget, varade från 1899 till 1913 och utkämpades mellan den amerikansk-kontrollerade marionettregimen i Manila och (främst) muslimska grupper i Mindanao, Sulu och Palawan. Upproret var en av de längsta och mest våldsamma konflikterna i den filippinska historien och en fortsättning på frihetskriget. Det moriska upproret var riktat mot den amerikanska ockupationsmakten och deras marionettregim i Manila, och det kan och bör ses som en del av det bredare Amerikanska kriget i Filippinerna.

Under och efter det Amerikanska kriget i Filippinerna använde den amerikanska armén koncentrationsläger som ett sätt att kväsa motståndet från filippinska frihetskämpar. Koncentrationslägren var interneringsanläggningar dit civilbefolkningen fördes in från landsbygden och placerades under strikt övervakning.

De angloamerikanska ledarna motiverade användningen av koncentrationsläger som en krigstaktik för att få kontroll över områden som var under den filippinska gerillans kontroll. De hävdade att genom att koncentrera befolkningen på ett ställe skulle de kunna isolera gerillarörelsen från dess stöd och därigenom krossa gerillarörelsen.

Dessa koncentrationsläger var fruktansvärda platser där människor utsattes för svält, sjukdomar och våld. Väldigt många människor dog på grund av undernäring och sjukdomar som spreds snabbt i dessa trånga och ohälsosamma läger. Att civila som inte hade någon koppling till gerillarörelsen internerades i lägren ledde till att hela samhällen krossades.

Under samma period utvecklade angloamerikanerna nya tortyrmetoder på Filippinerna. Motiveringen för detta var att det påstods nödvändigt för att undertrycka motståndet mot det koloniala styret och säkra kontrollen över landet. Detta förklarades av de vita amerikanerna med att det filippinska folket var “vildar” som inte förstod något annat språk än fysisk och psykisk brutalitet.

De tortyrmetoder som användes av de angloamerikanska ledarna inkluderar bl.a.:

  1. Skendränkning (vattenkur): Detta är en teknik där offret binds på rygg med huvudet lutande nedåt. Ett tygstycke, som går att andas igenom, spänns eller hålls över ansiktet så att det täcker luftvägarna. Vatten hälls sedan över tygstycket och förhörspersonen upplever en drunkning genom andnöd och inandning av vatten. Skendränkning framkallar nästan omgående en kräkreflex, vilket ofta leder till att offret aspirerar, vilket i sin tur oftast leder till lunginflammation (med sepsisdöden som slutresultat).
  2. Elektrisk tortyr: Elektroder ansluts till offrets kropp, varefter strömmen slås på och av enligt förhörsledarens instruktioner. Detta kan orsaka allvarliga skador på hjärnan, hjärtat och andra vitala organ.
  3. Månadsbur: Denna metod innebar att en fånge sätts i ett trångt utrymme utan mat och/eller vatten i flera veckor eller t.o.m. månader. Utan vatten inträder döden efter två till fyra dygn.
  4. Pakaplog/pinata: Denna teknik var ett arv från den spanska kolonialmakten som innebär att fångar hängs upp i luften och pryglas med pinnar och rep, ibland tills buken spricker och organen i bukhålan “rinner ut”.
  5. Sträckbänk: Detta var inte en ny, utan en medeltida, metod som innebär att en fånge binds fast på en bänk och sträcks ut på ett smärtsamt sätt. Leder dras ur led av metoden och till slut brister muskelfästen och därefter huden.

Dessa tortyrmetoder användes av amerikanska trupper på Filippinerna under åren 1899-1913 och ledde till allvarliga skador och dödsfall bland fångarna.

Idag erkänner de flesta människor att användningen av koncentrationsläger var en av de mest förkastliga handlingarna under det Amerikanska kriget i Filippinerna.

För att förhindra liknande händelser i framtiden är det viktigt att förstå de historiska ursäkterna för denna terror, dessa folkmord, dessa koncentrationsläger och denna tortyr och att erkänna alla de grova våldsbrott som begicks av den amerikanska ockupationsmakten. Genom att studera dessa händelser och deras konsekvenser kan vi lära oss att förhindra liknande övergrepp i framtiden och arbeta för en rättvis och fredlig värld.

Några av de amerikanska massakrerna på Filippinerna från 1899 och fram till modern tid:

  1. Den första massakern i Malolos (1899): Amerikanska trupper attackerade staden Malolos på ön Luzon och dödade omkring 200 filippinska civila.
  2. Massakern i Caloocan (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade mer än 300 filippinska civila i staden Caloocan efter ett misslyckat uppror.
  3. Massakern i Manila (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila under slaget om Manila i februari 1899. Uppskattningsvis 20 000 civila dödades under striderna.
  4. Den andra massakern i Malolos (1901): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila som flydde från staden Malolos efter en attack av amerikansk trupp.
  5. Massakern i Balangiga (1901): Massakern i Balangiga är ett av de mest väldokumenterade exemplen på den amerikanska folkmordspolitiken. Denna massaker inträffade den 28 september 1901 i byn Balangiga på ön Samar i Filippinerna. Den var en hämndaktion av amerikanska styrkor mot en gerillagrupp som hade attackerat dem tidigare. Gerillan hade planerat och utfört en överraskningsattack mot den amerikanska garnisonen i Balangiga dagen innan massakern. Attacken lyckades och 48 amerikanska soldater dödades. Detta var den värsta amerikanska militärnederlaget sedan slaget vid Little Bighorn 1876. Amerikanska styrkor besvarade attacken genom att genomföra en brutal hämndaktion mot civilbefolkningen i Balangiga. På morgonen den 28 september gick de in i byn och sköt ihjäl alla män och pojkar som de kunde hitta. Kvinnor och barn gömde sig i sina hus och kyrkan, men amerikanska styrkor brände ner kyrkan och sköt ner alla som försökte fly från elden. Enligt vissa rapporter kan antalet dödade civila ha uppgått till 2 500. Massakern i Balangiga är än idag en symbol för den amerikanska koloniala regimens våldsamma och hänsynslösa behandling av filippinska civila.
  6. Massakern i Santa (1901): Amerikanska trupper attackerade byn Santa på ön Luzon och dödade omkring 300 filippinska civila.
  7. Massakern i Guinobatan (1901): Amerikanska styrkor dödade omkring 400 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i staden Guinobatan på ön Luzon.
  8. Massakern i Balangiga (1901): Som jag tidigare nämnde, dödade amerikanska styrkor mer än 2 500 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Balangiga på ön Samar som hämnd för en attack mot en amerikansk garnison i Balangiga.
  9. Massakern i Pulang Lupa (1901): Amerikanska trupper attackerade gerillakämpar som hade sökt skydd i en grotta i Pulang Lupa på ön Samar. De använde gas för att driva ut gerillakämparna och dödade sedan nästan alla.
  10. Massakern i Batangas (1901): Amerikanska styrkor dödade hundratals filippinska civila i Batangas-provinsen på ön Luzon.
  11. Massakern i Bantayan (1901): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Bantayan på ön Cebu.
  12. Den första massakern i Samar (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
  13. Massakern i Panay (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Panay.
  14. Massakern i Lanao (1902): Amerikanska styrkor dödade mer än 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, i byn Lanao på ön Mindanao.
  15. Den andra massakern i Samar (1904): Amerikanska styrkor dödade mer än 300 filippinska civila och förstörde byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
  16. Massakern i Siocon (1905): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Siocon på ön Mindanao.
  17. Massakern i Pulahan (1905-1906): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska bondeuppror i centrala Luzon som kämpade för rättvisa och rättigheter.
  18. Massakern i Moro Crater (1906): Amerikanska styrkor dödade över 600 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot en by på ön Mindanao.
  19. Den första massakern i Bud Dajo (1906): Amerikanska styrkor de flesta, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en bergsfästning i Bud Dajo på ön Jolo. Bud Dajo är en hög bergstopp i södra delen av ön Jolo, där cirka 800 muslimska moros hade sökt skydd från de amerikanska styrkorna, som inlett en kampanj för att underkuva öarna. Efter flera dagars belägring bestämde sig de amerikanska styrkorna för att storma toppen. Den 7 mars 1906 genomförde amerikanska soldater en massaker på de över 600 moros som fortfarande fanns kvar på toppen. Soldaterna använde bland annat kulsprutor och artilleri för att döda moros, inklusive kvinnor och barn. Endast ett fåtal moros överlevde och antalet offer för belägringen beräknas uppgå till ca 1 000 civila. Bud Dajo-massakern ledde till stor internationell uppmärksamhet och kritik mot de amerikanska styrkorna på Filippinerna. Detta var en av flera incidenter under den amerikanska kolonisationen av Filippinerna som präglades av våld och undertryckande av den filippinska befolkningen.
  20. Massakern i Bud Bagsak (1913): Amerikanska styrkor dödade tusentals moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en fästning på ön Jolo.
  21. Den andra massakern i Bud Dajo (1913): Amerikanska styrkor dödade över 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot berget Bud Dajo på ön Jolo.
  22. Massakern i Bagumbayan (1916): Amerikanska styrkor dödade mer än 30 filippinska soldater och civila i staden Bagumbayan på ön Luzon efter ett misslyckat uppror.
  23. Massakern i Parang (1925): Amerikanska styrkor dödade mer än 2 000 moro-muslimer i byn Parang på ön Mindanao under en operation för att utrota rebeller.
  24. Massakern i Bagumbayan (1945): Massakern som ägde rum den 9 maj 1945 i Manila och utfördes av amerikanska styrkor under general Douglas MacArthur. Det exakta antalet döda i Bagumbayan-massakern är okänt, men det uppskattas att minst 1000 civila dog under de amerikanska attackerna. Massakern ledde till stark kritik mot de amerikanska styrkorna och bidrog till en ökad filippinsk självständighetsrörelse.
  25. Massakern i Tarlac (1950): Massakern ägde rum i Tarlac-provinsen på Luzon den 12 maj 1950 och utfördes av den filippinska armén med stöd av amerikanska rådgivare och riktades mot Hukbalahap-rörelsen. Hundratals civila dödades eller fördes bort, torterades och försvann under massakern.
  26. Massakern på Jolo (1972): Massakern ägde på ön Jolo i Sulu-arkipelagen den 7 december 1972 och utfördes av filippinska säkerhetsstyrkor med stöd av amerikanska militärer som en del av en kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Sulu-öarna. Minst 1 000 muslimska civila dödades eller försvann under massakern, vilket ledde till internationell kritik och tillväxt av självständighetsrörelsen på Sulu-öarna.
  27. Massakern i Malisbong (1974): Massakern som ägde rum den 24 september 1974 inträffade i en by på Mindanao och utfördes av filippinska regeringsstyrkor med stöd av amerikanska militärer. Minst 1 500 muslimska invånare, inklusive kvinnor och barn mördades brutalt av fascistkoalitionen i attacken, som utfördes som en del av en militär kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Mindanao. Massakern har beskrivits som en av de värsta i filippinsk efterkrigshistoria.
  28. Massakern i Mamasapano (2015): massakern utspelade sig den 25 januari 2015 i byn Mamasapano i provinsen Maguindanao. Konflikten resulterade i att över 60 personer dödades och startade när en USA-stödd specialstyrka, känd som Special Action Force (SAF), sände ett förband för att arrestera två högt uppsatta rebeller, Zulkifli Abdhir, även känd som Marwan, och Basit Usman, som uppehöll sig i en by kontrollerad av MILF. SAF-styrkan hade order att genomföra uppdraget utan att samarbeta med militären eller lokal polis, vilket senare skulle visa sig vara en katastrofal misstag. SAF-styrkan, bestående av över 300 poliser, träffade på tungt motstånd från MILF och dess allierade, som hade förvarnats om operationen. En eldstrid utbröt och flera timmar senare hade över 60 personer dödats. Den filippinska regeringen hade 2013 inlett fredsförhandlingar och lovat att skydda gerillakrigarnas baser under förhandlingarna, men i och med anfallet bröt regeringen vapenvilan, avbröt fredsförhandlingarna och inledde en stor offensiv mot MILF. Mamasapano-massakern är fortfarande en av de mest kontroversiella händelserna i Filippinernas moderna historia och den har också lett till kritik mot USA och den filippinska regeringen för deras hantering av väpnade konflikter.

Hur USA slog ut Nord Stream-ledningarna

New York Times kallade det ett "mysterium", men USA genomförde en hemlig operation till havs som hölls hemlig - tills nu.

Svensk översättning av How America Took Out The Nord Stream Pipeline
av Seymour Hersh, 8 februari 2023
Enorma mängder växthusgas strömmar ut i atmosfären från tre sprängda pipelines i Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm (Danmark) i farvattnet mellan Sverige och Tyskland.

På en plats som är lika obskyr som dess namn finns U.S. Navy’s Diving and Salvage Center – på vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en numera blomstrande semesterstad i Floridas sydvästra skaft, 70 mil söder om gränsen till Alabama. Centrets komplex är lika obestämd som platsen – en trist betongbyggnad från tiden efter andra världskriget som ser ut som en yrkeshögskola på västra sidan av Chicago. En myntautomat och en dansskola ligger på andra sidan det som nu är en fyrfilig väg.

Centret har i årtionden utbildat högt kvalificerade djuphavsdykare som, efter att ha varit utsedda till amerikanska militära enheter över hela världen, kan utföra tekniska dykningar för att göra det goda – använda C4-explosiva ämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – och det onda, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra inloppsventiler för undervattenskraftverk och förstöra slussar på viktiga sjöfartskanaler. Centret i Panama City, som har den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna avgångseleverna från den dykskola som förra sommaren framgångsrikt genomförde vad de hade fått tillstånd att göra 260 fot under Östersjöns yta.

I juni förra året placerade flottans dykare, som opererade under täckmantel av en mycket omtalad Nato-övning mitt i sommaren som kallas BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängladdningar som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-ledningarna, enligt en källa med direkt kännedom om den operativa planeringen.

Två av rörledningarna, som tillsammans kallades Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Ett andra par rörledningar, Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Nu, när ryska trupper samlas vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 hotar, såg president Joseph Biden rörledningarna som ett sätt för Vladimir Putin att använda naturgasen som ett vapen för sina politiska och territoriella ambitioner.

Adrienne Watson, en talesperson för Vita huset, som ombads kommentera detta, sade i ett e-postmeddelande: “Detta är falskt och fullständig fiktion”. Tammy Thorp, talesperson för Central Intelligence Agency, skrev på samma sätt: “Detta påstående är helt och hållet falskt”.

Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månaders mycket hemlig fram och tillbaka debatt inom Washingtons nationella säkerhetskrets om hur man bäst skulle uppnå detta mål. Under en stor del av den tiden handlade det inte om huruvida uppdraget skulle utföras, utan om hur det skulle kunna genomföras utan att det fanns någon öppen ledtråd om vem som var ansvarig.

Det fanns ett viktigt byråkratiskt skäl till att förlita sig på dem som hade gått ut centrumets dykskola i Panama City. Dykarna var enbart marinkåren och inte medlemmar av USA:s specialoperationsstyrka, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg informeras av ledningen för senaten och representanthuset – den så kallade De åttas gäng. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor när planeringen ägde rum i slutet av 2021 och under de första månaderna av 2022.

President Biden och hans utrikespolitiska grupp – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och Victoria Nuland, understatssekreterare för utrikespolitik – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte sida vid sida i 750 mil under Östersjön från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, passerade nära den danska ön Bornholm innan de slutade i norra Tyskland.

Den direkta rutten, som inte behövde passera Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som fick tillgång till ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva fabriker och värma upp bostäder och samtidigt göra det möjligt för tyska distributörer att sälja överskottsgas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kan spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Hemlighet var viktigt.

Nord Stream 1 sågs redan från början av Washington och dess antiryska Nato-partner som ett hot mot den västerländska dominansen. Holdingbolaget bakom projektet, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som ger enorma vinster till aktieägarna och som domineras av oligarker som är kända för att stå i Putins våld. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, medan fyra europeiska energibolag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – delade de återstående 49 procenten av aktierna och hade rätt att kontrollera försäljningen i efterföljande led av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och de statliga gas- och oljeintäkterna beräknades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.

USA:s politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu få en ytterligare och välbehövlig stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig naturgas som levereras av Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika skulle minska. I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen av den förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik-teori, som skulle göra det möjligt för efterkrigstidens Tyskland att rehabilitera sig självt och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget genom att, bland andra initiativ, utnyttja billig rysk gas för att ge bränsle till en välmående västeuropeisk marknad och handelsekonomi.

Nord Stream 1 var tillräckligt farligt enligt Nato och Washington, men Nord Stream 2, vars konstruktion avslutades i september 2021, skulle, om det godkänns av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla den mängd billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra ledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och Nato, med stöd av Bidenadministrationens aggressiva utrikespolitik.

Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp kvällen före Bidens installation i januari 2021, när republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet från billig rysk naturgas under Blinkens bekräftelseförhör som utrikesminister. Vid det laget hade en enig senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, “stoppade [pipelinen] i dess spår”. Den tyska regeringen, som då leddes av Angela Merkel, skulle utöva enorma politiska och ekonomiska påtryckningar för att få igång den andra rörledningen.

Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken svarade ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. “Jag vet att han är starkt övertygad om att Nord Stream 2 är en dålig idé”, sade han. “Jag vet att han vill att vi ska använda alla övertalningsverktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partner, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”

Några månader senare, när byggandet av den andra rörledningen närmade sig sitt slut, blinkade Biden. I maj samma år avstod administrationen i en häpnadsväckande vändning från sanktioner mot Nord Stream AG, och en tjänsteman vid utrikesdepartementet medgav att det “alltid har varit en långsökt chansning” att försöka stoppa rörledningen genom sanktioner och diplomati. Bakom kulisserna uppges tjänstemän från administrationen ha uppmanat Ukrainas president Volodymyr Zelensky, som då stod inför hotet om en rysk invasion, att inte kritisera åtgärden.

Det fick omedelbara konsekvenser. Republikanerna i senaten, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska kandidater och försenade antagandet av den årliga försvarsförslaget i månader, långt in på hösten. Politico beskrev senare Bidens vändning om den andra ryska pipelinen som “det enda beslut, förmodligen mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, som har äventyrat Bidens agenda”.

Administrationen var i en svår situation, trots att den fick en respit på krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter upphävde godkännandet av den andra Nord Stream-rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 procent inom några dagar, med växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det var inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnda förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz i ett tal i Prag offentligt ställt sig bakom den franske presidenten Emmanuel Macrons uppmaning till en mer självständig europeisk utrikespolitik – vilket tydligt antydde ett mindre beroende av Washington och dess skiftande agerande.

Under allt detta hade ryska trupper stadigt och illavarslande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i stånd att slå till från Vitryssland och Krim. Larmet växte i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde “fördubblas på kort tid”.

Administrationens uppmärksamhet riktades återigen mot Nord Stream. Så länge som Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen som behövdes för att besegra Ryssland.

Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att samla ihop en grupp mellan myndigheterna för att ta fram en plan. 

Alla alternativ skulle ligga på bordet. Men bara ett skulle komma fram.

PLANERING

I december 2021, två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad arbetsgrupp – män och kvinnor från de gemensamma stabscheferna, CIA samt utrikes- och finansdepartementen – och bad om rekommendationer om hur man skulle reagera på Putins förestående invasion.

Det skulle bli det första av en serie topphemliga möten, i ett säkert rum på en översta våning i Old Executive Office Building, i anslutning till Vita huset, som också var hemvist för presidentens rådgivande nämnd för utrikes underrättelser (PFIAB). Det var det sedvanliga snacket fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen överlämnade till presidenten vara reversibel – t.ex. ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller irreversibel – dvs. kinetiska åtgärder som inte kunde göras ogjorda?

Det som blev tydligt för deltagarna, enligt en källa med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle ta fram en plan för att förstöra de två Nord Stream-ledningarna – och att han uppfyllde presidentens önskemål.

SPELARNA Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan.

Under de följande mötena diskuterade deltagarna olika alternativ för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nytillträdd ubåt för att angripa rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjd stubin som kunde utlösas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes måste det ske i hemlighet. Alla inblandade förstod vad som stod på spel. “Det här är inga barngrejer”, sade källan. Om attacken kunde spåras till USA “är det en krigshandling”.

Vid den här tiden leddes CIA av William Burns, en milt tonad före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obamas regering. Burns godkände snabbt en arbetsgrupp inom byrån vars ad hoc-medlemmar av en slump inkluderade någon som var bekant med kapaciteten hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de följande veckorna började medlemmarna i CIA:s arbetsgrupp att utarbeta en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.

Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu hemliga källor att två viktiga enheter i den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel som var nedgrävd i Okhotskiska havet, på Rysslands östra kust. Kabeln kopplade samman ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.

Ett handplockat team av agenter från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades någonstans i Washingtonområdet, under täckmantel, och utarbetade en plan med hjälp av flottans dykare, modifierade ubåtar och en räddningsfarkost för djupgående ubåtar, som efter många försök och misstag lyckades lokalisera den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsanordning på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.

NSA fick veta att höga ryska marinofficerare, som var övertygade om säkerheten i sin kommunikationslänk, chattade med sina kollegor utan kryptering. Inspelningsanordningen och dess band måste bytas ut varje månad och projektet fortsatte glatt i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes 1985 av en rysk avhoppare och dömdes till fängelse. Ryssarna betalade honom bara 5 000 dollar för hans avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han tillhandahöll och som aldrig offentliggjordes.

Denna undervattenssuccé, med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskfylld och gav ovärderliga upplysningar om den ryska flottans avsikter och planering.

Ändå var den myndighetsövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Östersjöns vatten var kraftigt patrullerade av den ryska flottan, och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis på andra sidan gränsen från Rysslands lastningsdockor för naturgas, för att träna inför uppdraget? “Det skulle vara ett getskit”, fick byrån veta.

Under “alla dessa planer”, sade källan, “sade några arbetande killar inom CIA och utrikesdepartementet: ‘Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut”.

Trots detta rapporterade CIA:s arbetsgrupp i början av 2022 tillbaka till Sullivans interagentgrupp: “Vi har ett sätt att spränga rörledningarna.”

Det som följde var förbluffande. Den 7 februari, mindre än tre veckor före den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, som efter en del vacklande nu var fast på den amerikanska sidan. Vid den efterföljande presskonferensen sade Biden trotsigt: “Om Ryssland invaderar … kommer det inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi kommer att sätta stopp för det.“

Tjugo dagar tidigare hade understatssekreterare Nuland lämnat i stort sett samma budskap vid en genomgång på utrikesdepartementet, med liten pressbevakning. “Jag vill vara mycket tydlig för er i dag”, sade hon som svar på en fråga. “Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att gå vidare.“

Flera av dem som var involverade i planeringen av uppdraget för rörledningen var bestörta över vad de såg som indirekta hänvisningar till attacken.

“Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi ska detonera den”, sade källan. “Planen var att alternativen skulle utföras efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller ignorerade det.”

Bidens och Nulands indiskretion, om det nu är vad det var, kan ha frustrerat vissa av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan bestämde några av CIA:s högre tjänstemän att det inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ att spränga rörledningen “eftersom presidenten just meddelade att vi visste hur man gör det”.

Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen informerades till en operation som ansågs vara en högt hemlig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, “fanns det inte längre något lagligt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har en suverän övervakning av Östersjön”.

Byråns arbetsgruppsmedlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att få reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu var ett faktum. Källan minns: “Bill Burns kommer tillbaka och säger: ‘Gör det’.”

“Den norska flottan hittade snabbt rätt plats, i det grunda vattnet några kilometer utanför ön Bornholm i Danmark…”

OPERATIONEN

Norge var den perfekta platsen för att basera uppdraget.

Under de senaste årens öst-västkris har den amerikanska militären kraftigt utökat sin närvaro inne i Norge, vars västra gräns löper 1 400 mil längs norra Atlanten och övergår ovanför polcirkeln i Ryssland. Pentagon har skapat högavlönade jobb och kontrakt, mitt i en del lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. De nya arbetena omfattade framför allt en avancerad syntetisk aperturradar långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland och som kom i drift precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningsplatser inne i Kina.

En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas, som hade varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu i nära samarbete med sina norska kollegor övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenförläggning 250 mil österut, på Kolahalvön. USA har också kraftigt utökat en norsk flygbas i norr och levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullflygplan till det norska flygvapnet för att stärka dess långdistansspionage av allt som rör Ryssland.

I gengäld gjorde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament arga i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetsavtalet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa “överenskomna områden” i norr över amerikanska soldater som anklagas för brott utanför basen, liksom över de norska medborgare som anklagas eller misstänks för att störa arbetet på basen.

Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Nato-fördraget 1949, i början av det kalla kriget. I dag är Natos överbefälhavare Jens Stoltenberg, en övertygad antikommunist, som var Norges statsminister i åtta år innan han med amerikanskt stöd flyttade till sin höga Natopost 2014. Han var en hårdför person när det gäller allt som rör Putin och Ryssland och hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Man har litat fullständigt på honom sedan dess. “Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sade källan.

Tillbaka i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. “De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av suveräna sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavsutvinning av olja och gas”, sade källan. Man kunde också lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Om Nord Stream förstörs – om amerikanerna lyckas – skulle Norge kunna sälja betydligt mer av sin egen naturgas till Europa).

Någon gång i mars flög några medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska säkerhetstjänsten och flottan. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön som var det bästa stället att placera sprängladdningarna. Nord Stream 1 och 2, som var och en har två uppsättningar rörledningar, var åtskilda en stor del av vägen med lite mer än en mil när de körde till hamnen i Greifswald i den yttersta nordöstra delen av Tyskland.

Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, i Östersjöns grunda vatten några kilometer utanför Danmarks Bornholmsö. Rörledningarna löpte med mer än en mils mellanrum längs en havsbotten som bara var 260 fot djup. Det skulle vara väl inom räckhåll för dykarna, som från en norsk minjaktare av Alta-klass skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmande från sina tankar och placera ut formade C4-laddningar på de fyra rörledningarna med skyddande betonghöljen. Det skulle bli ett mödosamt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnen utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar som skulle ha gjort dykningen mycket svårare.

Efter lite forskning var amerikanerna med på noterna.

Vid denna tidpunkt kom flottans obskyra djupdykargrupp i Panama City återigen in i bilden. Djuphavsskolorna i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som en oönskad baksida av elitutbildade från marinakademin i Annapolis, som vanligtvis söker ära genom att bli tilldelade en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om man måste bli en “Black Shoe” – det vill säga en medlem av det mindre eftertraktade kommandot för ytfartyg – finns det alltid åtminstone tjänstgöring på en förstörare, en kryssare eller ett amfibieskepp. Den minst glamorösa av alla är minkrigföring. Dess dykare förekommer aldrig i Hollywoodfilmer eller på omslagen till populärtidningar.

“De bästa dykarna med djupdykningskompetens är en tight gemenskap, och endast de allra bästa rekryteras för operationen och får veta att de ska vara beredda på att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.

Norrmännen och amerikanerna hade en plats och agenterna, men det fanns ett annat bekymmer: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm skulle kunna dra till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska flottan, som kunde rapportera det.  

Danmark hade också varit en av Natos ursprungliga signatärer och var känt i underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud- och magnetsensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingades upp till ytan.

Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att vissa höga tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om eventuell dykverksamhet i området. På så sätt kunde någon högre uppsatt person ingripa och hålla en rapport utanför befälskedjan, vilket isolerade rörledningsverksamheten. “Vad de fick veta och vad de visste var medvetet olika”, berättade källan för mig. (Den norska ambassaden, som ombads att kommentera den här historien, svarade inte.)

Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Det var känt att den ryska flottan hade övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattensminor. De amerikanska sprängladdningarna måste kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att för det ryska systemet framstå som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.

Norrmännen hade också en lösning på den avgörande frågan om när operationen skulle äga rum. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor Nato-övning i Östersjön som omfattar mängder av allierade fartyg i hela regionen. Den aktuella övningen, som hålls i juni, kallas Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara ett idealiskt skydd för att placera ut minor.

Amerikanerna bidrog med en viktig del: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning i programmet. Övningen, som offentliggjordes av flottan, involverade sjätte flottan i samarbete med flottans “forsknings- och krigsforskningscentra”. Övningen till sjöss skulle hållas utanför Bornholmskusten och innefattade Nato-team av dykare som placerade ut minor, medan konkurrerande team använde sig av den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.

Det var både en användbar övning och ett genialt täckmantel. Pojkarna från Panama City skulle göra sin grej och C4-explosivämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer. Alla amerikaner och norrmän skulle vara borta sedan länge vid den första explosionen. 

Dagarna räknades ner. “Klockan tickade, och vi närmade oss fullbordat uppdrag”, sade källan.

Och sedan: Washington fick en andra tanke. Bomberna skulle fortfarande placeras ut under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett fönster på två dagar för deras detonation skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.

I stället hade Vita huset en ny begäran: “Kan killarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”

Vissa medlemmar i planeringsgruppen blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamma inställning. Dykarna i Panama City hade upprepade gånger övat på att placera C4 på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville – möjligheten att ge en framgångsrik exekutionsorder vid en tidpunkt som han själv valde.  

Att få i uppdrag att göra en godtycklig ändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa hade om nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.

Presidentens hemliga order påminde också om CIA:s dilemma under Vietnamkriget, när president Johnson, som konfronterades med växande känslor mot Vietnamkriget, beordrade CIA att bryta mot sin stadga – som uttryckligen förbjöd CIA att verka i Amerika – genom att spionera på ledare som kämpade mot kriget för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.

Byrån gick till slut med på det, och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. I efterdyningarna av Watergateskandalerna kom det senare tidningsavslöjanden om byråns spionage mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mord på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.

Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie utfrågningar i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det innebar att bryta mot lagen.

I ett opublicerat vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms med sorg att “man har nästan en obefläckad avlelse när man gör något” på hemliga order från presidenten. “Oavsett om det är rätt att du ska ha det eller fel att du ska ha det, så arbetar [CIA] enligt andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Han berättade i princip för senatorerna att han, som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.

Amerikanerna som arbetade i Norge arbetade enligt samma dynamik och började pliktskyldigt arbeta med det nya problemet – hur man på begäran av Biden skulle fjärrdetonera C4-explosivämnena. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för teamet i Norge att veta när presidenten skulle trycka på knappen. Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?

Den C4 som var fäst vid rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj som släpptes av ett flygplan med kort varsel, men förfarandet krävde den mest avancerade signalbehandlingstekniken. När de väl är på plats kan de fördröjda tidsanordningarna som är fästade vid någon av de fyra rörledningarna oavsiktligt utlösas av den komplexa blandningen av bakgrundsljud från havet i hela det hårt trafikerade Östersjön – från närliggande och avlägsna fartyg, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och till och med havsdjur. För att undvika detta skulle sonarbojen, när den väl är på plats, avge en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som avges av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och, efter en förinställd fördröjning på flera timmar, utlösa sprängladdningarna. (“Man vill ha en signal som är tillräckligt robust för att ingen annan signal oavsiktligt ska kunna sända en puls som detonerar sprängämnena”, sade dr Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT, till mig. Postol, som har tjänstgjort som vetenskaplig rådgivare till Pentagons chef för marinens operationer, sade att den fråga som gruppen i Norge ställs inför på grund av Bidens försening var en fråga om slump: “Ju längre tid sprängämnena är i vattnet, desto större är risken för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)

Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från den norska flottan en till synes rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de högeffektiva C4-explosivämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur funktion. Inom några minuter kunde man se pooler av metangas som fanns kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.

UTFALL

I den omedelbara efterdyningarna av bombningen av rörledningen behandlade de amerikanska medierna den som ett olöst mysterium. Ryssland angavs upprepade gånger som en trolig gärningsman, pådrivet av kalkylerade läckor från Vita huset – men utan att någonsin fastställa ett tydligt motiv för en sådan handling av självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i tysthet hade fått uppskattningar av kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheten som “komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen större amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna som Biden och understatssekreterare Nuland framfört.

Även om det aldrig blev klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering till presidentens åtgärd från utrikesminister Blinken.

När Blinken vid en presskonferens i september förra året tillfrågades om konsekvenserna av den förvärrade energikrisen i Västeuropa, beskrev han ögonblicket som ett potentiellt bra ögonblick:

“Det är ett fantastiskt tillfälle att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och därmed ta ifrån Vladimir Putin vapentillämpningen av energi som ett sätt att främja sina imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”

Mer nyligen uttryckte Victoria Nuland sin tillfredsställelse över att den nyaste av rörledningarna har gått i konkurs. När hon vittnade vid en utfrågning i senatens utrikesutskott i slutet av januari sade hon till senator Ted Cruz: “Precis som du är jag, och jag tror att administrationen är, mycket nöjd med att veta att Nord Stream 2 nu är, som du brukar säga, en metallklump på havets botten.”

Källan hade en mycket mer gatuaktig syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1 500 miles av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. “Tja”, sade han om presidenten, “jag måste erkänna att killen har ett par kulor.  Han sa att han skulle göra det och han gjorde det.”

På frågan om varför han trodde att ryssarna inte reagerade svarade han cyniskt: “Kanske vill de ha möjlighet att göra samma saker som USA gjorde.

“Det var en vacker täckmantel”, fortsatte han. “Bakom det låg en hemlig operation som placerade experter på fältet och utrustning som fungerade på en hemlig signal.

“Den enda bristen var beslutet att göra det.”

Översättarens anmärkning: Den 8 februari 2023 publicerade Seymour Hersh artikeln ovan på Substack, där han detaljerat pekar ut USA som skyldiga till sprängingarna av Nord stream-ledningarna. Artikeln har väckt global uppmärksamhet. Vita Huset har avvisat bevisen som fiktion.
Om författaren: Seymour Myron Hersh, född den 8 april 1937 i Chicago, Illinois, USA, är en grävande journalist och Pulitzerpristagare.


I november 1969 avslöjade Pulitzerpristagaren Seymour Hersh den amerikanska Mỹ Lai-massakern i Sơn Mỹ, Vietnam, som inträffade 1968, för västvärlden. Avslöjandet skedde i samband med att den skyldige amerikanske officeren, löjtnant William Calley, ställdes inför krigsrätt.


I april 2004 avslöjade Hersh amerikanska militärers tortyr av fångar på Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad.

Korruption: Hur Israel-lobbyn köper stöd för krigsförbrytelser

Isaac Herzog, Israels president, och Roberta Metsola, Europaparlamentets ordförande, tittar beundrande på varandra strax efter massakern i Jenin i veckan. (Foto: via Twitter)

Skandaler är som soliga dagar i Bryssel: tillräckligt sällsynta för att det skulle vara synd att inte njuta av dem…

Under de senaste månaderna har skvallerpressen hållits vid liv av Qatargate – det spekuleras mycket om vem som kan gripas härnäst och vissa EU-politiker och deras personal är utan tvekan nervösa.

En före detta ledamot av Europaparlamentet (som sitter fängslad och väntar på rättegång på grund av påståenden om att han ordnat mutor) har accepterat en uppgörelse om åtalseftergifter villkorade med att han avslöjar sina kumpaner.

Bevis säkrade vid polisrazzior visar att Qatar gav kassar med kontanter och andra gåvor till parlamentsledamöter. De lagstiftare som var inblandade i kontroversen hade tonat ner att arbetare har obefintliga rättigheter i Qatar och framhållit de få insatser på området som landet gjorde när det förberedde sig för att vara värd för fotbolls-VM.

Europaparlamentets officiella reaktion har varit att spela överraskat, men under december godkände parlamentet en resolution, som fördömde Qatars “påstådda försök” att påverka parlamentsledamöterna som “allvarlig utländsk inblandning i EU:s demokratiska processer”.

Vissa typer av utländsk inblandning är uppenbarligen mer värda att fördöma än andra

Bara timmar efter att Israel på torsdagsmorgonen dödat nio personer i den ockuperade staden Jenin på Västbanken klev Israels president Isaac Herzog upp på Europaparlamentets röda matta. Herzog var i Bryssel för ett “högtidligt sammanträde med syfte att uppmärksamma Förintelsens minnesdag”.

Genom att ta emot chefen för en stat som just hade utfört en massaker förolämpade Europaparlamentet inte bara palestinierna utan även nazisternas offer. Israel utnyttjar ständigt de brott som begåtts mot Europas judar för att försöka rättfärdiga sitt obevekliga förtryck av palestinierna. Det är skamligt att Europaparlamentet ger legitimitet åt detta utnyttjande.

Ett oseriöst dussin

Hittills har Israel och dess anhängare inte ertappats med att belöna vänliga parlamentsledamöter med pengar. Ändå finns det gott om bevis för att Israel använder sig av den typ av “utländsk påverkan” som Europaparlamentet nominellt avskyr.

Totalt har 38 parlamentsledamöter anslutit sig till gruppen Israels transatlantiska vänner. Av dem har 12 lämnat rapporter som visar hur de, sedan de valdes 2019, har deltagit i resor, som finansierats av den proisraeliska lobbyn.

Sötebrödsdagar

Den grekiska lagstiftaren Anna-Michelle Asimakopoulou är en i det skumma dussinet. Hon har deklarerat deltagande i tre resor som organiserats av proisraeliska lobbygrupper mellan 2019 och 2022. Förutom dessa tre resor deltog hon i ett besök i Förenade Arabemiraten. På resplanen för den resan ingick ett samtal med Israels ambassadör i Abu Dhabi om Abrahamsavtalen – normaliseringsavtalen mellan Israel och flera arabländer.

En av de tre sötebrödsresor som arrangerades av Israellobbyn ägde rum i slutet av oktober och början av november förra året. Den var inte billig. I Assimakopoulous rapport anges att hon bokades in på Tel Avivs femstjärniga Royal Beach Hotel för tre nätter. Hon stannade ytterligare en natt på Orient Hotel i Jerusalem – ett ställe som erbjuder “oöverträffad elegans mitt i den livliga kosmopolitiska staden”, om man får tro dess ägare. Notan för vistelsen betalades av European Leadership Network, en organisation som applåderar Israels aggressioner mot palestinierna i det berömda kosmopolitiska Jerusalem.

Vid en annan resa som Asimakopoulou deltog i stod American Jewish Committee som värd. Den innehöll en rundtur i en israelisk bosättning på den ockuperade Västbanken och en genomgång av Israels bosättningspolitik. Det outtalade syftet med sådana övningar är att övertyga parlamentsledamöterna om att de bör förkasta EU:s officiella politik. EU:s regeringar – tillsammans med alla stater i världen utom Israel – anser att byggandet och utvidgningen av bosättningarna på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, är olagligt.

Resan till Västbanken ägde rum i oktober 2019. Några veckor senare beslutade EU-domstolen att livsmedelsexport från Israels bosättningar måste märkas korrekt. Assimakopoulou och en del av Europaparlamentet reagerade på domen genom att underteckna ett uttalande från Israels transatlantiska vänner. “Mot bakgrund av den växande antisemitismen och hatet mot Israel är vi oroade över att märkningen spelar dem som försöker demonisera och isolera den enda judiska stateni händerna“, står det i uttalandet.

Flytande inlärning

Lukas Mandl, en österrikisk parlamentsledamot, deltog i samma resa som Assimakopoulou 2019. Han återvände uppenbarligen med flytande kunskaper om israeliska argument. När Europaparlamentet höll en debatt om koloniseringen av Västbanken i slutet av november 2019 hävdade Mandl bland annat att “om vi isolerar frågan om bosättningar från allt annat skulle det innebära att vi bryter mot fredsprocessen” eftersom “det bara är en aspekt bland många“.

Israels transatlantiska vänner är inte på något sätt en moderat gruppering

Israels transatlantiska vänner samlar medlemmar från olika valda församlingar och inkluderar Avigdor Lieberman, som tidigare har haft portföljerna för försvar och utrikesfrågor i den israeliska regeringen. Han har krävt att palestinska medborgare i Israel ska halshuggas och godkänt massmord på demonstranter i Gaza.

Israels transatlantiska vänner har inte heller några betänkligheter när det gäller att omfamna europeiska politiker med en utpräglat konservativ inställning. Bland dess anhängare finns den nederländska parlamentsledamoten Bert-Jan Ruissen. Han är en ledande person i det reformerade politiska partiet, som bildades i opposition mot kvinnlig rösträtt.

Ruissen har förklarat att han har deltagit i två sötebrödsresor som finansierats av Israel Allies Foundation. Denna organisation grundades av den avlidne Binyamin Elon, en fanatisk bosättare (och tidvis minister) som var direkt inblandad i försöken att tvinga ut palestinierna från Sheikh Jarrah, ett område i östra Jerusalem. Tillbaka i Bryssel har Ruissen entusiastiskt välkomnat besök av den israeliska bosättarledaren Yossi Dagan. Ruissen har själv sagt att “Israel har rätt att kräva Judea och Samaria [Västbanken]”.

Israel har ingen sådan rätt

Den militära ockupationen som inleddes i juni 1967 innebär dagliga brott mot internationell rätt. Byggandet av kolonier på Västbanken är enligt den fjärde Genèvekonventionen krigsbrott.

Lobbying för att bagatellisera betydelsen av krigsförbrytelser utgör utländsk inblandning i EU:s arbete. Men Bryssel är en hyckleriets huvudstad – utländsk inblandning fördöms endast när den praktiseras av vissa stater, medan andra [t.ex. USA och Israel] har frikort.

Politikerna som tog emot gåvor från Qatar riskerar nu att hamna i fängelse. Politiker som tar emot gåvor från Israel kommer förmodligen att få fortsätta med att leva gratis på femstjärniga hotell.

Det iranska folkets kamp

Mitt politiska intresse hade precis vaknat när jag första gången hörde talas om Rouhollah Khomeini. Det var TV-nyheterna som visade Ayatollah Khomeinis återkomst till Iran från sin exil i Paris. I inslaget kunde man se människor med hopp om en ljus framtid när Shahen störtats. Men det skulle inte dröja länge innan detta hopp förvandlats till en mardröm.

Givetvis sympatiserar jag med de breda massor som reser sig mot den regim som plågat landet sedan 1979. Men jag oroas över att CIA-stödda fascister tar kontroll över motståndet. Segrar de så kommer återigen en förtryckarregim att bytas mot en annan. Religiös tyranni kommer isåfall att bytas mot kapitalistisk kleptokrati och djup fattigdom. Därför är det av yttersta vikt att marxistiska celler i Iran får stöd av arbetare i alla länder. Då kanske utvecklingen kan vändas till verklig befrielse, samtidigt som motståndet mot den amerikanska kapitalist-imperialismen vidmakthålls. Länge leve socialismen, leve friheten!

Den Iranska revolutionen 1979: En tillbakablick.

Under 1979 förenade det gemensamma målet att störta shahen olika politiska partier och rörelser, där alla hoppades att deras ideologi skulle segra i det postrevolutionära Iran. De flesta accepterade att Rouhollah Khomeini mobiliserade massorna.

Rouhollah Khomeini (Ayatollah Khomeini) välkomnas den 1 februari 1979 av massorna vid sin återkomst från exilen i Paris.

Sociopolitiska publikationer och politiska organisationer och grupper som hade varit involverade i revolutionen stod inför ett snabbt krympande utrymme att verka inom. Redan i augusti 1979 beordrade åklagarmyndigheterna att 33 publikationer skulle stängas med motiveringen att de innehöll “oislamiskt” innehåll. Dessa omfattade både oberoende publikationer och tidskrifter från olika politiska grupper och organisationer.

Några år senare fann sig nästan alla vara måltavlor för systemet. Några av de viktigaste grupperna, som nämns i rapporten och i vittnesmålen, lyfts fram nedan.

People’s Mojahedin Organization of Iran (PMOI), även känd som Mojahedin-e Khalq (MEK) och Mojahedin-e Khalq Organization (MKO) bildades på 1960-talet som en politisk oppositionsgrupp som förespråkade störtandet av shahen genom gerillastrategier. Som ideologisk ram använde organisationen både islamiska principer och marxism.

PMOI stödde revolutionen 1979 och accepterade till en början Rouhollah Khomeinis ledarskap. Dess förbindelser med den islamiska republikens klerikala myndigheter försämrades dock från slutet av 1979 och framåt efter att organisationen bojkottade den konstitutionella folkomröstningen i december 1979. Gruppen hade tiotusentals medlemmar och sympatisörer under 1980-talet, varav många var gymnasie- och universitetsstudenter. I januari 1980 utfärdade Rouhollah Khomeini en fatwa där han förklarade att de som inte hade röstat för konstitutionen inte var kvalificerade att ställa upp som presidentkandidater. Detta tvingade i praktiken PMOI:s ledare Masoud Rajavi att dra tillbaka sin kandidatur till Islamiska republikens första presidentval.

De iranska myndigheterna använde sig allt oftare av nedsättande termer som monafeqin (hycklare) och nefaq (hyckleri och dubbelspel) för att referera till PMOI och mobiliserade sina anhängare för att angripa PMOI-medlemmar och -anhängare under deras demonstrationer och när de delade ut sina publikationer, vilket ledde till att flera PMOI-anhängare dog.

I mitten av 1981 flydde PMOI:s ledning landet till Frankrike, där de grundade Nationella motståndsrådet tillsammans med Irans första postrevolutionära president, Abolhassan Bani-Sadr, som avsattes av parlamentet i juni 1981. I början av 1986, efter att PMOI-ledarna utvisats från Frankrike, bosatte de sig i Irak och organiserade en väpnad styrka kallad Nationella befrielsearmén (NLA).

Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Fadaiyan Khalq Organization (nedan kallad Fadaiyan), grundades 1971 och anslöt sig till en marxist-leninistisk ideologi. Under 1979 och 1980 skedde flera splittringar inom organisationen som ledde till att flera fraktioner bildades. Fadaiyan spelade en aktiv roll i revolutionen 1979, varefter de växte till landets största vänsterorganisation med tiotusentals medlemmar och anhängare. Fadaiyan bojkottade folkomröstningen i mars 1979 om skapandet av den islamiska republiken.

I april 1979 skedde en splittring inom organisationen som ledde till att en liten grupp lämnade organisationen och bildade Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Ashraf Dehghani-gruppen, uppkallad efter en av de grundande ledarna.

Tudehpartiet bildades 1941 av en grupp marxistiska intellektuella. Under shahens styre fängslades, torterades och avrättades många av dess medlemmar. De accepterade Rouhollah Khomeinis ledarskap och röstade för konstitutionen i folkomröstningen i december 1979. Dess ledning stödde också i stort sett den islamiska republikens politik. Partiet förblev relativt immunt mot politisk förföljelse fram till omkring 1982, då förtrycket utvidgades till att krossa alla politiska organisationer som inte var kopplade till etablissemanget.

Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDPI), även känt som Demokratiska partiet i iranska Kurdistan, är den äldsta kurdiska oppositionsgruppen i Iran och grundades 1945. År 1946 utropade det sin egen kurdiska stat, allmänt kallad Republiken Mahabad efter platsen för dess huvudstad i nordvästra Iran. Administrationen kollapsade efter 11 månader. De iranska myndigheterna arresterade och ställde dess ledare inför rätta, avrättade många av dem och förbjöd KDPI. I mars 1979, efter år av hemlig verksamhet, meddelade KDPI officiellt att den återupptog sin politiska verksamhet. I de kurdiska städerna omedelbart efter revolutionen övergick makten till lokala råd som leddes av personer med anknytning till KDPI, som krävde sekulär demokrati för Iran och autonomi för Kurdistan.

Under de följande månaderna växte spänningarna successivt när myndigheterna i den nya islamiska republiken och KDPI förhandlade om regionens styre och autonomi. I mitten av 1979 bröt en väpnad konflikt ut mellan revolutionsgardet och KDPI-krigare. Den 19 augusti fördömde Rouhollah Khomeini KDPI som “Satans parti” och beordrade att det skulle krossas. I december 1979 hade revolutionsgardet etablerat militär kontroll över Kurdistanprovinsen och tvingade KDPI-krigare att dra sig tillbaka längre in i bergen vid gränsen mellan Iran och Irak. I slutet av 1980-talet hade KDPI gått i exil i den kurdiska regionen i Irak, där de sedan dess har stannat kvar. Förutom att de iranska myndigheterna har förföljt och avrättat hundratals KDPI-medlemmar och -anhängare sedan 1980-talet, har de också anstiftat eller utfört mord utomlands på flera framstående kurder med anknytning till KDPI under 1990-talet.

Komala är en väpnad kurdisk oppositionsgrupp med maoistiska rötter som grundades 1979 under namnet Komala – Revolutionära organisationen för arbetarna i Irans Kurdistan (Sazman-e Enqelabi-e Zahmatkeshan-e Kurdistan-e Iran). Efter revolutionen 1979 fick Komala många medlemmar och anhängare, särskilt bland arbetare och bönder i Kurdistanprovinsen. Dess väpnade styrkor deltog i väpnade aktiviteter mot centralregeringen och de som ansågs företräda “kapitalisternas” och “godsägarnas” intressen. År 1982 slogs Komala samman med en annan marxistisk grupp, Kommunistiska militanta unionen (Ettehad-e Mobarezan-e Communist), och bildade Irans kommunistiska parti. Komala bytte senare (före 1988) namn till Komala – Kurdistans organisation av Irans kommunistiska parti. Under de följande decennierna genomgick gruppen flera splittringar. Sedan mitten av 1980-talet har kämpar med anknytning till Komalas olika fraktioner varit baserade i norra Irak och bedrivit väpnad verksamhet mot Islamiska republiken Iran därifrån. Inom landet har de som anklagats för medlemskap i eller sympatier med Komala konsekvent utsatts för förföljelse, inklusive långa fängelsestraff och dödsstraff.

Efter revolutionen 1979 förblev ett antal oppositionsgrupper aktiva i Iran. De flesta av dem anslöt sig till vänsterideologier, inklusive marxism, marxism-leninism och maoism. De omfattade: Organisationen för revolutionära arbetare i Iran (Rah-e Kargar), Organisationen för kamp för arbetarklassens frigörelse (Peykar), Irans arbetarparti (Ranjbaran), Organisationen för de förtrycktas förtruppskämpar (Arman-e Mostazafin), Unionen av iranska kommunister (Ettehadieh Komonisthayeh Iran) och Organisationen för arbetarklassens frihetskämpar (Razmandegan).

Medlemmar av dessa grupper hade också kämpat mot monarkin under hela 1970-talet och avtjänat fängelsestraff under shahens styre. Under hela 1980-talet förstörde de iranska myndigheterna effektivt dessa gruppers strukturer genom att arrestera och avrätta deras ledande medlemmar.

Från och med 1982 utvidgades förtrycket till att omfatta medlemmar och anhängare av det kommunistiska Tudeh-partiet och den sekulära vänsterfraktionen Majority i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, politiska organisationer som fram till dess i stor utsträckning hade stött den islamiska republikens politik.

En annan våg av massarresteringar ägde rum 1985 och 1986, riktad mot hundratals medlemmar och anhängare av majoritetsfraktionen i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, en sekulär vänsterpolitisk politisk organisation. Många av dem förblev fängslade fram till det påtvingade försvinnandet och den utomrättsliga avrättningen av tusentals fångar i juli-september 1988.

Cordilleramassivet

Centrala Cordillera eller Cordilleramassivet är en bergskedja som är 320 km i nord-sydlig och 118 km i öst-västlig riktning. Den ligger på nordvästcentrala delen av Luzon, Filippinernas största ö.

De högre regionerna av Cordillera utmärks av sitt tempererade klimat och universitetsstaden Bagiou City är känd för sin jämna medeltemperatur (20±3°C).

Cordilleramassivet omfattar alla provinser i den administrativa regionen Cordillera (Abra, Apayao, Benguet, Ifugao, Kalinga och Mountain Province) samt delar av östra Ilocos Norte, östra Ilocos Sur, östra La Union, nordöstra Pangasinan, västra Nueva Vizcaya och västra Cagayan. I norr slutar massivet vid Luzons norra kust längs Babuyan-kanalen i provinserna Ilocos Norte och Cagayan. I sin sydöstra del är Central Cordillera sammanlänkad med Sierra Madre-bergen, landets längsta bergskedja, genom Caraballo-bergen i provinsen Nueva Vizcaya. Under den spanska kolonialtiden kallades hela bergskedjan Nueva Provincia.

Geografi

Cordillera Central är den högsta bergskedjan i Filippinerna. Det omfattar ungefär 1/6 av hela ön Luzon med en total yta på 22.500 km². Det högsta berget i bergskedjan, Mount Pulag, är också det högsta berget på ön Luzon med sina 2.928 m. Det är officiellt det tredje högsta berget i landet efter Mount Dulang-dulang och Mount Apo på ön Mindanao, Filippinernas näst största ö.

Bergskedjan skiljer Ilocos-slätten i väster från Cagayan-dalen i öster. Det påverkar också vädermönstret på Luzon genom att den fungerar som en barriär mot nordöstra och sydvästra monsunerna, samt mot cykloner som korsar ön.

Cordilleramassivet delas in i tre mindre bergskedjor: Malayanmassivet ligger i den norra och västra delen av Cordillera, följt av Centralmassivet och sedan Polismassivet i den östra delen.

I Databerget i Centralmassivet finns källflödena till Suyoc (som rinner ut i Abra-floden), Chico (som rinner ut i Cagayan-floden), Asin (som rinner ut i Magat-floden) och Agno-floden (som rinner ut i Lingayenbukten).

Miljö

I bergen finns olika typer av livsmiljöer.

Höjder över 1.000 meter är täckta av tropiska tallskogar från Luzon med Benguet- tall (Pinus insularis), utom i norra delen av bergskedjan där de höga sluttningarna består av regnskogar från Luzons bergsområden.

Höjder under 1.000 meter ligger i ekoregionen Luzons regnskogar.

Två stora problem hotar miljön i Cordillera: Dammprojekt översvämmar floddalar och tar bort livsmiljöer och får människor att fly från sina hus och söka skydd i andra områden. Gruvdriftsprojekt förstör skogsområden och skapar inte heller rikedomar och resurser för att bevara stammarnas landområden.

Befolkning

Större delen av Centrala Cordillera är “bergsfolkens” urgamla område. Dessa grupper omfattar: Abra (Itneg), Apayao (Apayao), Benguet (Kankanaey och Ibaloi), Ifugao (Ifugao), Kalinga (Kalinga) och bergsprovinsen (Bontoc och Kankanaey). Var och en av dessa större etniska grupper har sin egen språk- och kulturfamilj.

En alternativ förteckning över de nordfilippinska folken är: Apayao/Isnag, Abra/Tinguian, Kalinga, Gaddang, Applai, Bontoc, Bago, I-lagod, Kankana-ey, Kangkanai, Balangao, Ibaloi, Ifugao, Ikalahan, Kalanguya, Karao och Ilongot.

Kultur och språk

Vid sidan av sina specifika stamkulturer finns det en kultur i Cordillera som till stor del är formad av geografin och det gemensamma arvet av motstånd mot invaderande imperialmakter (Spanien, USA och Japan i det förflutna – och efter 1946 betraktas även centralregeringen i Manila som en sådan), inklusive låglandsbors och multinationella företags fortsatta negativa intrång i form av skogsskövling, dammbyggen, gruvdrift och markstöld för storskalig fruktodling.

Ekonomi

Cordillera är en av landets rikaste regioner när det gäller naturresurser, en viktig resursbas i Filippinerna. Ca 11% av den totala arealen utgörs av jordbruk (risfält, fruktträdgårdar, grisfarmer och betesmarker) och 60% av landets icke-tropiska grönsaker produceras i där.

Cordillera är landets främsta gruvdistrikt. Det finns åtta stora gruvbolag i drift och de är till största delen är utlandskontrollerade. Ca 80% av Filippinernas totala guldproduktion kommer från Cordillera.

I bergskedjan finns också källorna till de större floderna i norra Luzon, med flera dammar, bland annat Ambuklao och Binga i Benguet.

Historia

När Filippinerna koloniserades av Spanien på 1500-talet bestod landet av mellan 10 och 20 mindre kungariken och sultanat, som bredde ut sig efter arkipelagens kuststräckor. På öarnas inland fanns (och finns i viss utsträckning än idag) ursamhällen, bebodda av Filippinernas 77 folkgrupper. Den rika filippinska kulturen präglas av mångfald och ömsesidig respekt och det finns flera nivåer av underförstått plurinationellt självbestämmande. Motståndet mot övermakter har alltid varit stort i Filippinerna.

Filippinerna var av intresse för Spanien redan innan spanjorerna nådde Cordillera. År 1565 nådde rapporter om enorma guldgruvor i Cordillera vicekungen av Mexiko, vilket ledde till den första officiella spanska expeditionen till Cordillera år 1576. Kung Filip III, som förde det trettioåriga kriget, behövde finansiering och beordrade stora expeditioner till Filippinerna.

År 1620 erbjöd kapten Garcia de Aldana Cabrera de motståndskraftiga Igorotstamledarna “nåd” om de var villiga att acceptera den katolska religionen, lyda den spanska regeringen och betala en femtedel av allt utvunnet guld i skatt till den spanske kungen. De vägrade och de spanska erövrarna byggde fort och organiserade militära trupper för att börja exploatera guldgruvorna.

Under de följande åren lyckades spanjorerna, trots igorotterna, som tack vare sitt motstånd förblev relativt oberoende av det spanska styret, handla med guld . Priset som igorotterna fick betala för detta oberoende var att de avskärmades från sina koloniserade bröder.

KKK (Kataastaasan Kagalang-galang na Katipunan ng mga Anak ng Bayan) grundades 1892 och lyckades 1896 iscensätta en frihetsrevolution. De förklarade Filippinerna självständigt den 12 juni 1898.

Filippinerna iscensatte Asiens första frihetsrevolution 1896 och förklarade sig självständiga den 12 juni 1898. Det nygrundade landet anfölls dock snart av USA och USA var den första utländska nation som helt och hållet invaderade högländerna i Cordillera för att driva på gruvverksamheten i territoriet.

USA:s invasion av den första filippinska republiken föregicks av att Spanien sålde (!) det fria Filippinerna till USA för 190 miljoner dollar som en del av Parisfördraget i december 1898. Parisfördraget avslutade officiellt fientligheterna i det spansk-amerikanska kriget. Efter en kort period av fred i regionen efter att fördraget hade slutförts påbörjade USA invasionen med det amerikanska-filippinsk kriget, som pågick i Luzon fram till 1902, och i Mindanao till 1913.

USA utvecklade under det amerikansk-filippinska kriget koncentrationsläger och tortyrmetoder, samt genomförde ett folkmord i södra Filippinerna där 2/3 av befolkningen systematiskt mördades. En order löd: låt ingen över 10 år leva, 11-åringar är vuxna nog att bruka vapen.

USA förklarade efter Parisfördraget att Filippinerna var amerikanskt ett protektorat (en form av kolonialism med visst lokalt självstyre som fortfarande används av USA i Puerto Rico).

USA upprättade efter erövringen av Luzon 1902, med “samtycke” från marionettregeringen i Manilla, strategiska militärbaser i Filippinerna.

Under andra världskriget tog japanerna tillfälligt kontrollen över Filippinerna. En kombinerad insats mellan amerikanska och filippinska väpnade styrkor och den filippinska gerillan lyckades framgångsrikt driva ut japanerna 1945.

Den 27 september 1927 upptäckte Benquet Consolidated Mining Company en av de rikaste guldådrorna någonsin, vid en tidpunkt då USA var på väg in i den stora depressionen. Detta var början på en verklig guldrusch i Cordillera: 1929 fanns det 94 gruvbolag, 1933 fanns det 17.812. Denna extrema exploatering fick enorma konsekvenser för landskapet; den förändrade den ursprungliga enkelriktade Mountain Trail till en trafikerad motorväg, trots de vägslitningar och vägskärningar som förekommer än i dag. Återigen, i likhet med kampen mot spanjorerna, protesterade ursprungsbefolkningen mot att deras mark förstördes och att deras rättigheter åsidosattes. Gruvdriften fortsatte att växa och 1939 var Filippinerna en av världens främsta guldproducenter.

Mellan 1936 och 1946 beviljades Filippinerna inhemsk självförvaltning kallad Filippinernas samvälde.

1941 föll landet under japanskt styre och befriades 1945 av militära styrkor från Förenta staterna, allierade filippinska samväldets militära styrkor, gerillastyrkor och lokala Igorot- styrkor i norra Luzon. USA erkände därefter Filippinernas självständighet den 4 juli 1946.

Den självständiga republikens politik skiftade till att integrera de “kulturella minoriteterna” i den vanliga kulturen. År 1966 antog den filippinska kongressen “Separation Bill”, som delade upp den gamla bergsprovinsen i fyra delar: Benguet, bergsprovinsen (Bontoc), Ifugao och Kalinga-Apayao. Den politiska eliten hoppades att skapandet av flera provinser skulle, genom att öka regionens representation, öka utvecklingsutgifterna i området.

Under Marcos administration tog politiseringen av Cordillera en ny vändning. Den nationella regeringens utvecklingsprojekt i området gick emot ursprungsbefolkningarnas intressen och fick starkt motstånd från dem. Särskilt viktiga var Chico River Dam-projektet och Cellophilprojektet. Det första hotade att översvämma traditionella byar, det andra gav utomstående kontroll över stora skogsmarker. Motståndet resulterade i ökad regional medvetenhet snarare än lokal etnisk medvetenhet.

År 1986 störtades Ferdinand Marcos diktatur av Filippinernas folkkraftsrevolution och han efterträddes av Corazon Aquino.

Aquinos administration misslyckades dock med att ta itu med viktiga frågor som jordreform och omstrukturering av ekonomin. Efter att förhandlingarna mellan regeringen och Nationella demokratiska fronten (NDF) hade brutit samman förklarade Aquino en “total krigspolitik” som syftade till att återta de områden som kontrollerades av Nya folkarmén (NPA) och att förstöra NPA:s organisatoriska och infrastrukturella bas. NPA hade flyttat in i Cordillera för att hjälpa till i motståndet mot projekten.

Topografi

Toppar i Cordillera, sorterade i fallande ordning efter höjd.

  • Pulagberget 2.928 m (9.606 fot)
  • Tabayoc 2.820 m (9.252 fot)
  • Pualberget 2.725 m (8.940 fot)
  • Timbak 2.719 m (8.921 fot)
  • Kalawitanberget 2.714 m (8.904 fot)
  • Kapiliganberget 2.709 m (8.888 fot)
  • Amuyaoberget 2.702 m (8.865 fot)
  • Panotoanberget 2.686 m (8.812 fot)
  • Alchanberget 2.617 m (8.586 fot)
  • Osdungberget 2.615 m (8.579 fot)
  • Napulauanberget 2.611 m (8.566 fot)
  • Babadakberget 2.602 m (8.537 fot)
  • Abaoberget 2.596 m (8.517 fot)
  • Nangaotoberget 2.555 m (8.383 fot)
  • Bangbanglangberget 2.467 m (8.094 fot)
  • Sapocoyberget 2.459 m (8.068 fot)
  • Pawoiberget 2.454 m (8.051 fot)
  • Mausan 2.393 m (7.851 fot)
  • Camingingel 2.371 m (7.779 fot)
  • Sicapooberget 2.361 m (7.746 fot)
  • Alimungaoberget 2.361 m (7.746 fot)
  • Akiberget 2.352 m (7.717 fot)
  • Pauadan 2.346 m (7.697 fot)
  • Loco-ono-berget 2.334 m (7.657 fot)
  • Binuluanberget 2.329 m (7.641 fot)
  • Databerget 2.310 m (7.580 fot)
  • Packberget 2.295 m (7.530 fot)
  • Sipitanberget 2.287 m (7.503 fot)
  • Mengmengberget 2.282 m (7.487 fot)
  • Matoni 2.269 m (7.444 fot)
  • Napalauanberget 2.258 m (7.408 fot)
  • Ambubunganberget 2.255 m (7.398 fot)
  • Santo Tomas-berget 2.252 m (7.388 fot)
  • Guibul 2.249 m (7.379 fot)
  • Balaitberget 2.211 m (7.254 fot)
  • Toyangan 2.205 m (7.234 fot)
  • Lacob-ti-duyog 2.205 m (7 234 fot)
  • Bayoyoberget 2.189 m (7.182 fot)
  • Palansaberget 2.169 m (7.116 fot)
  • Ugoberget 2.155 m (7.070 fot)
  • Masbit 2.152 m (7.060 fot)
  • Lamagan 2.136 m (7.008 fot)
  • Loboberget 2.121 m (6.959 fot)
  • Damocnocberget 2.121 m (6.959 fot)
  • Burnayberget 2.100 m (6.890 fot)
  • Tagpewberget 2.099 m (6.886 fot)
  • Puguisberget 2.093 m (6.867 ft)
  • Patapat 2.033 m (6.670 fot)
  • Yabnongberget 2.027 m (6.650 fot)
  • Kabuyaoberget 2.025 m (6.644 fot)
  • Manmanocberget 2.024 m (6.640 fot)
  • Polisberget 2.020 m (6.627 fot)
  • Bakokoberget 1.998 m (6.555 fot)
  • Awapannikiberget 1.993 m (6.539 fot)
  • Morotsspetsen 1.979 m (6.493 fot)
  • Lungodberget 1.921 m (6.302 fot)
  • Bayabasberget 1.911 m (6.270 fot)
  • Mating-oy-berget 1.906 m (6.253 fot)
  • Porisberget 1.872 m (6.142 fot)
  • Oyayaoberget 1.871 m (6.138 fot)
  • Patoc 1.865 m (6.119 fot)
  • Ulapberget 1.845 m (6.053 fot)
  • Atokberget 1.754 m (5.755 fot)
  • Ambaguioberget 1.717 m (5.633 fot)
  • Ampalauagberget 1.697 m (5.568 fot)
  • Binmacaberget 1.979 m (5.463 fot)
  • Yangbewberget 1.659 m (5.443 fot)
  • Lusodberget 1.641 m (5.384 fot)
  • Ananetoberget 1.634 m (5.361 fot)
  • Kotkotberget 1.612 m (5.289 fot)
  • Bumalayakberget 1.588 m (5.210 fot)
  • Dusongberget 1.554 m (5.098 fot)
  • Nazagarray-berget 1.526 m (5.007 fot)
  • Talalangberget 1.521 m (4.990 fot)
  • Indalmoganberget 1.519 m (4.984 fot)
  • Inoman 1.470 m (4.823 fot)
  • Salatberget 1.445 m (4.741 fot)
  • Jamalapahberget 1.422 m (4.665 fot)
  • Puloyberget 1.389 m (4.557 fot)
  • Sagangberget 1.253 m (4.111 fot)
  • Binhaganberget 1.158 m (3.799 fot)
  • Santo Domingo-berget 1.049 m (3.442 fot)
  • Mabittayonberget 634 m (2.080 fot)

Vulkaner

Tre vulkaner utan historiska utbrott men som fortfarande är termiskt aktiva finns i Cordillera Central:
  • Mount Binuluan, som är 2.329 meter hög i Kalinga-provinsen, har aktiva solfataror och termiska källor.
  • Mount Patoc, som är 1.865 meter högt, cirka 6 km norr om Bontoc stad i bergsprovinsen, har flera termiska källor i Barangay Mainit, Bontoc, på bergets västra sluttning.
  • Mount Santo Tomas, 2.252 meter högt i Tuba, Benguet nära Baguio, har Asin Hot Springs på sin västra sluttning.

Nationalparker

  • Balbalasang-Balbalan
  • Cassamata Hill
  • Mount Data
  • Mount Pulag
  • Norra Luzons Heroes Hill

Naturreservat

  • Skogsreservatet Lower Agno Watershed
  • Resursreservatet för övre Agno-flodens avrinningsområde

Vattenfall

  • Balentimolfallen, Hungduan
  • Binangafallen, La Trinidad
  • Bomod-ok-fallen, Sagada
  • Bridal Veil-fallen, Tuba
  • Hydrofallen, Tuba
  • Kaparkanfallen, Tineg
  • Pattanfallen, Bakun
  • Pongasfallen, Sagada
  • Pungitfallen, Tinglayan
  • Tappiyafallen, Banaue
  • Tenogtogfallen, Mayoyao
  • Towingfallen, Sablan
Optimized by Optimole