Kategori: Revolution

Att bryta barriärer: Den moderna socialismens fyra grundpelare

I ett förespråkande för en rättvis och solidarisk framtid framhäver jag modern socialism som struktureras på fyra pelare: enhet, klimaträttvisa, intersektionalism och offentligt ägande. Visionen kombinerar praktiska steg för samhällsförändringar med ett djupare engagemang i klimatfrågor, rättvis resursfördelning och social välfärd, där alla röster hörs och alla samhällsskikt gynnas, syftandes till hållbarhet och ekonomisk jämlikhet även för framtida generationer.

Kvinna talar med kamrater i landskap.
Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst.

I jakten på en framtid som är rättvis för alla, låt oss vända oss till en modern vision. En typ av socialism som inte bara handlar om att dela på rikedomarna, utan som går på djupet med hur vi lever och arbetar tillsammans.

Jag förespråkar fyra solida grundpelare: Stark enighet mellan människor; Brådskande klimatåtgärder; Intersektionalism för att utrota privilegiesystemet; och Modern socialistisk ekonomi.

Dessa ideal är inte bara drömmar utan praktiska steg mot verklig förändring till en långsiktigt hållbar värld utan diskriminering.

Att förstå den socialistiska visionen

Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst, vilket säkerställer att röster från de 96,75%, som skulle få ett märkbart bättre liv i en socialistisk värld, förenas för att förespråka gemensamma framsteg. Den moderna socialismen är inte bara teori, utan förkroppsligar praktiska steg mot ett blomstrande samhälle och respekt för miljön.

Jag ser även framför mig ett utbildningslandskap som berikas av inkludering, där varje röst får resonans i politiska reformer som höjer det kollektiva välbefinnandet.

Genom denna lins ser vi marxister inte bara institutioner, utan även nav med potential som skapar vågor av positiv förändring i samhällen – och överbryggar klyftor mellan dagens akuta behov och morgondagens ambitioner. Visionen stämmer väl överens med våra framtidsinriktade strävanden i den idéella demokratiska gräsrotsrörelsen Rättfärdighet och Fred. Vi i RoF är fast beslutna att främja fullständig inkludering när vi vägleder de breda massorna genom fördändringsprocessen. Den inkluderande principen är djupt rotad i det socialistiska framåtblickande ramverket.

Genom att helhjärtat anamma detta synsätt tänds fyrbåk av hopp – symboler vars högsträckta flammor väcker solidaritet bland olika grupper, samtidigt som de förespråkar klimaträttvisa och slår an djupa strängar i samhället när balansen är rätt. 

Att utforska solidariteten i socialismen

Enligt min åsikt formar solidariteten socialismen; det betyder att vi alla delar på glädje, sorg, umbäranden och bekvämligheter; det betyder att vi stöder varandra; det betyder att vi krokar arm och slåss sida vid sida mot orättvisor och ödeläggelse av mänsklighetens habitat. Den blomstrar i samfällighet, inte i individuell vinning på medmänniskors bekostnad. Detta synsätt säkerställer att varje person har inflytande i de frågor som påverkar deras liv, och syftar till att fördela makten rättvist mellan människor snarare än att koncentrera den till ett toppskikt.

Jag har ägnat åratal åt att analysera politiska teorier och samhällsstrukturer. Jag förstår nu den avgörande betydelsen av delade band för att skapa ett balanserat samhälle där alla kan lyckas tillsammans. Den här pelaren handlar om att vara tillsammans med andra som en grupp med gemensamma mål.

Genom att stå enade saknar ingen vad hen behöver, medan andra har för mycket – ett koncept som är grundläggande för social jämlikhet – ett koncept som värderar samarbete framför konkurrens.

Klimaträttvisan som hörnsten

Klimaträttvisa är en hörnsten i det enda hållbara ramverket. Klimaträttvisa kräver rättvis behandling av alla människor oavsett bakgrund. Den kräver jämn fördelning av den begränsade konsumtion mänskligheten i framtiden kan komma att åtnjuta. Denna grundläggande princip säkerställer att de som ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna – de fattiga och marginaliserade – får vederbörligt skydd och stöd.

Under mina två decennier som skribent och agitator med inriktning på sociala begrepp som detta, har jag insett hur viktigt det är att väva in rättvisa i vår miljöpolitik. Att se till att ingen grupp får bära en orimlig del av kostnaderna eller går miste om ren luft, rent vatten och näringsriktig kost på grund är en frihetsfråga. Så länge någon lider i onödan är ingen fri.

Jag förespråkar även pluripolär ordning i beslutsfattandet. Undangömda ursamhällen erbjuder oersättliga perspektiv som de flesta fortfarande förbiser. 

Principer för intersektionell socialism

Socialismens hjärta bultar när kapital, naturresurser och produktionsverktyg ägs gemensamt av alla. I vårt samhälle innebär detta att ingen enskild person har makten över arbetsredskap eller mark. Solidaritet är nyckeln här; vi förenar och hanterar resurser tillsammans för att alla ska trivas.

Det handlar akut om att kartlägga och eliminera den mest brutala diskrimineringen, men det handlar i förlängningen om rättvisa i hur arbete fördelas och i hur varor delas upp efter att de har tillverkats. Vi har sett djärva steg mot att hantera tillgångar som en helhet – med målet att alla inblandade ska bli lyckliga. Sådana idéer kan börja i liten skala och få stor spridning när de väl har omsatts i praktiken.

Kom ihåg att det inte handlar om att ta bort den personliga glädjen utan att skapa ett utrymme där var och en kan bidra rättvist till samhällets välstånd och samtidigt njuta av sin beskärda del!  

Det offentliga ägandets roll

Med offentligt ägande kan alla äga en del av viktiga tjänster och tillgångar. Det säkerställer att vinsterna kommer alla till del, inte bara ett fåtal rika människor. Denna nyckelidé hjälper oss att bygga en ekonomi där varje person har lika mycket att säga till om när det gäller saker som vi alla är beroende av – som våra parker, skolor och vägar.

Det handlar om rättvisa: när vi delar på ägandet blir ingen lämnad efter eller bortglömd. Socialismen bygger på detta för att se till att ingen blir rikare på någon annans bekostnad – varje vinst delas. Tillsammans strävar vi efter balans snarare än att låta girigheten styra.

Vi har sett hur privat kontroll leder till att de flesta företag struntar i vad mänskligheten behöver – de bara ser till egen avkastning istället för till det allmännas bästa. Men med offentlig kontroll kommer transparens: beslut fattas öppet och alla deltar och vet vad som pågår.

Gemensam förvaltning skyddar också resurserna från att plundras och säljas billigt av de veritabla svin, som bryr sig mer om snabba pengar än om vår framtida säkerhet eller gemensamma lycka. Så du förstår varför jag står fast vid det här – att forma samhället till ett som drivs av samarbete framför konkurrens – verkligen en kraftfull grundpelare!  

Att ta itu med ekonomiska skillnader

I vår kamp för att minska välståndsklyftorna fokuserar vi på rättvisa löner och jämn arbetsfördelning. Tydliga skattesystem hjälper också, liksom bra utbildning för alla. Vi stöttar lokala initiativ och vill driva igenom lagar som hindrar rika människor från att kontrollera samhället och exploatera folken.

På så sätt kan vi bygga ett samhälle där alla kan utvecklas, om de använder den fritid vårt system garanterar alla till studier och lärorika hobbies – det handlar om att ge alla en rättvis chans till ett inspirerande liv.

Jag har sett hur snedfördelade resurser leder oss bort från enighet, så en del av min vision innefattar att se till att vinsterna med ökad produktivitet flödar rättvist mellan olika grupper i vårt samhälle.

Verkliga framsteg ligger inte bara i att öka förmågan, utan också i att se till att alla får sin rättmätiga del av den totalt sett minskade arbetsbördan. 

Social välfärd och samhällsstöd

I den här pelaren fokuserar vi på att hjälpa de som av någon anledning råkat illa ut. I det rådande systemet är en av åtta mycket olyckligt lottad, född till att bli profiterad på eller till svältdöden. Det handlar om att skapa skyddsnät och program som säkerställer att ingen lämnas utanför eller lämnas utan hjälp när de behöver det som mest. Samhällsstöd bygger på starka band mellan människor och ömsesidigt stöd för att främja motståndskraft på lokal och global nivå.

Ett robust socialt välfärdssystem understödjer blomstrande samhällen genom att tillhandahålla kritisk hjälp, som tillgång till bostad, näring, sjukvård och omsorg. Jag vill betona vikten av att dessa stöd inte skall ses som allmosor, utan som grundläggande allmänna rättigheter, som säkerställer värdighet för varje individ i samhället. Glöm inte att FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna ger varje människa rätt till trygghet.

Dessutom innebär samhällsstöd inte bara stöd till sjuka och arbetslösa, utan även att skapa inkluderande miljöer där alla känner sig uppskattade och kan bidra på ett meningsfullt sätt, oavsett om det sker genom volontärarbete, grannskapsprojekt eller andra former av samhällsengagemang. Trygghetsskapande ramverk förstärker vår samhällsstruktur: De ger oss möjlighet att kollektivt möta motgångar och samtidigt visa medkänsla – en känsla som onekligen förändrar både individer och hela samhällen. 

Omdefiniering av jämlikhet?

Jämlikhet innebär lika tillgång till resurser för alla, bortom den typiska förmögenhetsfördelningen. Jag eftersträvar en samhällsförändring där varje person verkligen har samma chans att utvecklas. Denna idé ligger till grund för den fjärde grundpelaren – lika möjligheter är nyckeln till modern socialism. Jag föreställer mig en värld där omständigheterna inte dikterar ens potential. Är det en djärv vision? -Jag tycker inte det, jag tycker att bourgoisiens definition av jämlikhet är ett skämt.

En genomförbar plan innehåller specifika åtgärder för att jämna ut spelplanen: från utbildningsreformer som säkerställer att alla får förstklassig utbildning till omstrukturering av hur vi delar våra kollektiva rikedomar så att de inte bara hamnar hos dem i toppen. Detta perspektiv på jämlikhet handlar inte bara om att dela ut betalmedel eller tjänster på ett likvärdigt sätt, utan om att ta itu med de grundläggande problem som orsakar obalans.

Det utmanar oss alla: Kan vi omforma dagens system, så att varje individ kan lyckas? -Jag tror inte det, jag tror att vi måste skapa ett helt nytt system, fritt från nedärvda hierarkier.

En person som har ägnat årtionden åt att uttrycka liknande ideal genom att skriva, sa till mig att dessa idéer resonerar med henne – att de blåser liv i gamla debatter om social rättvisa och ekonomisk jämlikhet. 

Stärka marginaliserade samhällen

Att stärka marginaliserade grupper innebär att ge dem verktygen för att forma sin egen framtid. Det är att se till att alla har lika tillgång till bostad, kost, utbildning, jobb, infrastrukur, omsorg och hälsovård. Vi måste ge utrymme åt röster som ofta inte hörs och se till att alla får en rättvis chans i samhället.

Det handlar inte bara om rättvisa, det är också praktiskt. När vi stärker dessa grupper gynnas vi alla av att olika perspektiv och talanger kommer till sin rätt – en sanning som jag har sett under hela min tid som social debattör med fokus på sociala frågor. Att stärka männsikor i utanförskap innebär också att stödja lokala initiativ, som kan innebära förändring inom marginaliserade samhällen.

Människor förstår själva sina behov bäst. Förmynderi mår ingen bra av och genom att stötta med resurser och utbildning främjar vi hållbara framsteg. 

Hållbar politik för framtida generationer

När vi utformar politiken för de kommande generationerna behöver vi verkliga förändringar. Hållbar socialism betonar vikten av att ta hand om jorden och samtidigt säkerställa allas tillväxt och välbefinnande tillsammans. Jag vill hävda att genom att vårda vår planet på ett hållbart sätt – balansera ekologiska behov med ekonomiska system – banar vi en väg där varje persons frihet stöder andras.

Vår överlevnad hänger på denna balans. Vårt mål är inte att fly från globala frågor utan att konfrontera dem som ett samhälle. Den nuvarande krisen handlar inte bara om oss, den drabbar mångfalt hårdare i de länder kaptitalisterna i västvärlden plundrat och den kommer, om vi inte störtar det rådande systemet, med största sannolikhet att avsluta livet i förtid för våra ännu ofödda.

Ta itu med dessa överhängande hot kollektivt eller gå under! Vi måste ta ansvar för varje barn som saknar rent vatten, näringsriktig mat eller trygg bostad. Vi måste ta ansvar för varje skog som snabbt försvinner. Vi måste tänka om. Vi måste tänka om när det gäller vad vi betraktar som rikedom och värdera mänskliga framsteg högre än elitens njutningar.

Rörelsen Rättfärdihet och Fred syftar till att omforma samhällsnormer i riktning mot långsiktig rättvisa. Den strävar efter rättvisa mellan nationer och generationer som drabbats av miljöskador. Vi måste agera innan viktiga livsuppehållande gränser överskrids och inte längre går att reparera.

Experter definierar dessa gränser genom begrepp som modellen med nio planetära gränser, som kartlägger de säkra parametrarna för mänsklighetens existens på jorden. Det kan vara skrämmande historiskt – det mest betydelsefulla någonsin – men kom ihåg Lenins ord: det förblir oskrivet och drivs endast om människor utövar sin frihet på ett genomtänkt sätt.

Kollektiva åtgärder för samhällsförändring

Vi skapar förändring tillsammans. Våra gemensamma strider förändrar hur vi grupperar oss, tänker och lär oss, vilket leder till ännu större framsteg mot reformer. Denna krusningseffekt driver oss framåt; när en handling ger bränsle åt en annan bildar vår enighet en våg av förändring över samhällen.

Jag har sett det på nära håll – under min barndom kokade det av marscher och krav på rättvisa och fred. USA-imperialismen var de medvetnas huvudfiende då och är det än idag. Protesterna var inte bara enstaka händelser, de var viktiga trådar i en större väv som vävdes genom hela samhällen.

I motståndstider ger varje möte ny glöd för rättvisa i våra hjärtan. Sådana demonstrationer är inte isolerade strider utan sammanlänkade kamper som omformar vad som är möjligt genom att vi kollektivt stå fast vid de frågor som är viktigast för oss alla.

Genom demonstrationer, bojkotter, strejker eller civil olydnad ger varje trotsigt ställningstagande upphov till fler åtgärder – det är denna synergi som driver på samhällsförändringar bortom vad någon enskild händelse kan drömma om. Så när jag funderar över kollektiva handlingar som driver sociala förändringar idag ser jag inte isolerade insatser utan en intrikat dans där varje djärvt drag påverkar nästa steg mot varaktiga framsteg. 

Innovativa metoder för hälso- och sjukvård

Inom sjukvården tar innovationen form genom telemedicin och individanpassad behandling. Vi tittar på vård som når dig där du är, bryter traditionella gränser för att säkerställa att tillgång inte bara är ett ord utan en handling – och integrerar teknik på ett smart sätt för att skräddarsy hälsoplaner för individer.

Det innebär för de flesta färre besök på kliniker och mer exakta diagnoser och det innebär att läkarna ges möjlighet att prioritera de mest behövande. Föreställ dig en värld där dina medicinska behov tillgodoses med precision; vi tar oss förbi universallösningar och kan fokusera på vad som fungerar specifikt. Varje steg framåt i denna innovativa strategi kombinerar teknik med patientcentrerade strategier – grundtanken är att tillgänglighet smälter samman sömlöst med personalisering.

Det här är inget prat om en avlägsen framtid; dessa metoder utvecklas runt omkring oss idag och omformar dagligen våra förväntningar på sjukvården.

Utbildningsreformer i socialistiska sammanhangUtbildning

Enligt min analys måste en socialistisk utbildningsreform avveckla de tvådelade system som gynnar de rika. Genom marknadiseringen av svenska skolor sedan 1992 har ojämlikheten förvärrats.

Under de senaste åren har vi sett försök att avskaffa marknsadskolan, men vi har stött på hinder i form av rika potentater som genom ägarskap bestämmer över dagens skolväsen. Förändringar som gjordes av konservativa regeringar gjorde att orättvisorna blev djupt rotade i våra klassrum.

En grönare ekonomi enligt DE socialistiska idealEn

I vår strävan mot en grönare ekonomi tar vi fasta på idén att stora företag måste delas av oss alla och sätta människor och planeten i första rummet. Att skapa en ekonomi där beslut inte bara handlar om pengar utan om vad som är rättvist för alla – en värld utan brist eller slöseri. Vi drömmer om industrier som inte styrs av privata vinstintressen utan blomstrar i offentliga händer för kollektivets bästa.

Storföretagen skulle flyttas från privata pungar till vår gemensamma famn; en sådan förändring väcker hopp. Det handlar om att skapa utrymme där varje röst spelar roll i val som formar liv – att verkligen leda en ekonomisk revolution från girighet till grönska. Vi tänker om när det gäller framgång här – inte som pengar staplade på hög utan som ett liv rikt på omsorg om mark, luft och varandra.

Det är så här vi bryter barriärer: äkta lagarbete som driver framsteg långt bortom dagens kamp mot ojämlikhet och miljöförstöring. Detta är inte bara prat bland dem som längtar efter jämlikhet – du har själv sett hur marknadskapitalismen misslyckas med att förstå mänskliga behov.  

Att tänka nytt kring rättvis fördelning av resurserNA

Under mina år har jag lärt mig att rättvis fördelning av resurser får som följd att alla människor får tillräckligt och ingen får för mycket. Vi måste förändra hur vi fördelar naturresurser, arbete och möjligheter. Titta på siffrorna: den rikaste promillen har mångdubblat sina förmögenheter och sin makt under de senaste fem åren, medan tre fjärdedelar av mänskligheten blivit fattigare. Jag insisterar på en plan där varje person ges tillgång till det de behöver – för verklig rättvisa i vårt globala samhälle.

Det är dags att se till att ingen blir utan. En sådan plan kräver modet att resa in i det okända, men leder till starkare samhällen som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av splittring eller brist. Det är dags att forma ett samhälle som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av utpekade fiender.

Att skapa ett inkluderande politiskt ramverk

När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.

För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet – så att alla människor kan se vad som händer och delta i besluten. Förhandlingar och beslut skall inte ske bakom stängda dörrar och skötas av en privilefierad elit. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den, kan de inte engagera sig i den!

Flera kanaler för samverkan möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.

Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas. När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.

För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet i regeringsförhandlingar – så att alla människor ser vad som händer bakom stängda dörrar. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den kan de inte engagera sig i den! Dessutom är engagemang inte något som passar alla: flera kanaler för input möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.

Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas.

Konsekvent kamp för massornas rättigheter

Jag insisterar på rättvis arbetsfördelning och säkra arbetsplatser för alla. Jag förespråkar lagar som hjälper proletariatet, lantarbetarna, prekariatet, småborgarna och småbönderna att enas, med målet att balansera makten och ge alla delaktiga inflytande över arbetet. Vi måste ha ett system som garanterar trygghet och jag strävar efter en global standard för arbetsrätt – viktiga steg mot samhällelig rättvisa.

Strategiskt utnyttjande av förnybar energi

Att utnyttja förnybar energi strategiskt innebär smarta statliga åtgärder som skapar tillväxt inom ren energi och drar till sig privata medel för en hållbar framtid. Det handlar om att sänka kostnader och risker för att locka till sig investeringar – som till exempel hur Marocko uppnådde 40 % förnybar kapacitet genom att skapa en gynnsam bakgrund.

References:

https://thebrandeducation.com/blog/understanding-the-essence-of-brand/
https://digitalcommons.fiu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1173&context=classracecorporatepower
https://environmentalsolutions.mit.edu/wp-content/uploads/2023/10/Introduction-to-Climate-Justice.pdf
https://www.laits.utexas.edu/poltheory/jsmill/cos/cos.c04.html
https://mises.org/library/middle-road-policy-leads-socialism
https://www.cuw.edu/academics/schools/business/_assets/quaestus-journal/2020-quaestus-journal/i1-kaiser.pdf
http://piketty.pse.ens.fr/files/Piketty2020LSE.pdf
https://livingwithconviction.org/news/2024/1/3/breaking-barriers-amp-shining-light-2023
https://socialjustice.org/news/2024/1/3/swedish-minister-of-foreign-affairs-complicit-in-genocide
https://monthlyreview.org/2023/11/01/monthly-review-and-the-environment/
https://www.ssc.wisc.edu/~oliver/SOC924/Articles/Crowd.rtf
https://www.aha.org/news/blog/2020-07-20-breaking-down-barriers-greater-health-equity
https://tribunemag.co.uk/2021/07/imagining-a-socialist-education-system
https://www.nytimes.com/2019/12/05/opinion/socialism-capitalism.html
http://palmm.digital.flvc.org/islandora/object/ucf%3A5179/datastream/OBJ/view
https://escholarship.org/content/qt3v8721k4/qt3v8721k4_noSplash_3b4e6ac13f5affe613c65ce07b9dc032.pdf?t=otc21i
https://www.olthofhomes.com/blog/celebrating-women-in-construction-breaking-barriers-and-building-dreams
https://www.worldbank.org/en/news/feature/2023/05/16/breaking-down-barriers-to-clean-energy-transition

Varför firar vi Bonifacio-dagen?

Andres Bonifacio, den filippinska revolutionens fader och grundare av KKK (Kataastaasan Kagalang-galang na Katipunan ng mga Anak ng Bayan).

Bonifacio-dagen är en viktig nationell helgdag som firas varje år på Andrés Bonifacios födelsedag, den 30 november. Bonifacio är en av landets mest vördade nationalhjältar och var en nyckelperson i den filippinska revolutionen. Varje år, under denna allmänna helgdag, lägger filippinarna blommor på hans helgedom för att minnas hans heroiska handlingar.

Födelsen av en revolutionär hjälte: Andres Bonifacio

Andres Bonifacio, den filippinska revolutionens fader, var en filippinsk revolutionsledare som spelade en avgörande roll i kampen för självständighet från det spanska styret. Han föddes den 30 november 1863 som Andrés Bonifacio y de Castro och var äldst av sex barn i en fattig familj i Manila.

Bonifacios inspiration

Bonifacios liv präglades av svårigheter redan från tidig ålder. Hans föräldrar dog när han var ung och han fick ta hand om sina yngre syskon.

Trots dessa utmaningar och utan formell utbildning utvecklade han ett stort intresse för litteratur och historia, särskilt för Doktor José Rizals verk, en revolutionär mångsysslare, vars skrifter inspirerade den filippinska revolutionen och grundade propagandarörelsen La Liga Filipina.

Medan Rizal förespråkade fredliga reformer insåg Bonifacio, som påverkats av Rizals avrättning 1896, att självständighet endast kunde uppnås genom väpnad revolt. Han intog därför en mer radikal hållning och bildade det revolutionära hemliga sällskapet Katipunan (Kataastaasan Kagalang-galang na Katipunan ng mga Anak ng Bayan).

Katipunans bildande och uppgång

Den filippinska revolutionen, en avgörande period i landets historia, påverkades i hög grad av Andres Bonifacio. Under hans ledning genomgick Katipunan en betydande tillväxt och lockade tusentals medlemmar som förenades i sin önskan om självständighet.

Bonifacio och andra medlemmar, som Teodoro Plata och Ladislao Diwa, formulerade 1892 det hemliga sällskapets principer och inledde planerna på ett väpnat uppror mot spanjorerna. 1893 anslöt sig bland annat Gregoria de Jesus, Josefa Rizal, Marina Dizon och Angelica Lopez.

Katipunans uppdrag

Katipunans uppdrag var inriktat på fyra punkter: att utveckla en stark allians med varje enskild Katipunero; att ena Filippinerna till en solid nation; att vinna filippinskt oberoende mot spanjorerna genom en väpnad konflikt (revolution); och att upprätta en republik efter självständigheten.

Katipunans mål var huvudsakligen politiska, moraliska och medborgerliga. Revolutionärerna under ledning av Bonifacio förespråkade att frihet från Spanien skulle uppnås med hjälp av väpnad kamp. Ansvaret att hjälpa de fattiga och förtryckta och att lära dem gott uppförande, hygien och moral.

Bonifacios undergång

Bonifacios trots mot Emilio Aguinaldos regering efter Tejeros-konventionen visade sig bli hans fall. Emilio Aguinaldo beordrade att han skulle arresteras för anklagelser om uppvigling och förräderi genom att ha skapat sin egen rebellregering. Bonifacio avrättades 1897 tillsammans med sin bror Procopio i bergen i Maragondon, Cavite, på order av Aguinaldo som genom en kupp valts till republikens första president. Denna tragiska händelse markerade slutet på Bonifacios liv, men hans arv som nationell hjälte levde vidare. Tejeros konvention

Varför firar vi Bonifacio-dagen?

Bonifacio-dagen har en enorm betydelse för de filippinska folken. Den är en påminnelse om de uppoffringar som Bonifacio och hans kamrater gjorde i jakten på Filippinernas självständighet.

Till skillnad från Rizal Day, där man firar José Rizals död, uppmärksammar Bonifacio Day Bonifacios födelse. Detta val är symboliskt, eftersom Bonifacios avrättning utfördes av hans landsmän snarare än av utländska kolonisatörer.

En ledare från enkla förhållanden

Bonifacio var, till skillnad från många av sina samtida kollegor, en man med en blygsam bakgrund. Han var inte en rik ilustrado (upplyst) utan en arbetarklassindivid som upplevde det spanska kolonialväldets vedermödor på nära håll. Hans liv representerade den vanliga filippinarens kamp, vilket gjorde honom till en symbol för massorna.

Väpnat motstånd

Bonifacios filosofi om direkt aktion och väpnat motstånd stod dessutom i kontrast till Rizals förespråkande av fredliga reformer, vilket gav ett annorlunda perspektiv på kampen för självständighet. Bonifacios radikala synsätt gick hem hos många filippinare och påverkade i hög grad det nationella medvetandet och formade den nationella identiteten.

Bonifacio-dagen är ett tillfälle att hedra och hylla Bonifacios mod och motståndskraft, som spelade en avgörande roll för att tända den filippinska revolutionens lågor. Dagen är en påminnelse om vikten av att stå upp mot förtryck och kämpa för frihet.

Traditioner och firande av Bonifacio-dagen

Dagen uppmärksammas med olika aktiviteter som syftar till att hylla en av nationalhjältarna och påminna filippinerna om hans betydelsefulla roll i landets historia.

En av de mest anmärkningsvärda traditionerna är den årliga kransnedläggningsceremonin vid Bonifacio-monumentet i Caloocan City. Filippinerna hedrar honom också med blomsterarrangemang. Detta monument, även känt som Bonifacio y de Castro, står högt som en hyllning till Bonifacios hjältemod.

Regeringstjänstemän, inklusive Filippinernas president, brukar leda denna högtidliga ceremoni. Andra firanden inkluderar parader, kulturuppträdanden och utbildningsaktiviteter som kretsar kring Bonifacios liv och den filippinska revolutionen.

Bonifacio-dagens traditioner sträcker sig också till den akademiska världen. Skolor över hela landet utnyttjar denna dag för att lära eleverna om landets historia, särskilt den filippinska revolutionen.

Utbildningsinstitutioner anordnar uppsatstävlingar, poesiuppläsningar och debatter om Bonifacios liv och bidrag till Filippinernas självständighet.

Dessutom publicerar medier som Philippine News Agency särskilda inslag och artiklar för att upplysa allmänheten om Bonifacios historiska betydelse.

Bonifacio-dagens relevans i dagens samhälle

De värderingar som Bonifacio stod för är fortfarande aktuella för Filippinerna. I dagens samhälle är Bonifacio-dagen fortfarande högst relevant. Denna dag är en påminnelse om de värderingar som Bonifacio förespråkade – värderingar som fortfarande är aktuella för filippinare idag.

Bonifacios engagemang för nationell suveränitet, social rättvisa och jämlikhet är ideal som filippinarna fortsätter att kämpa för idag.

Bayanihan-andan

Bonifacios läror och filosofier fortsätter att påverka samtida rörelser för social och politisk förändring i Filippinerna. Hans uppmaning till enighet mot förtryck ekar i hjärtat hos många filippinier som förespråkar samhällsreformer. Den anda av “Bayanihan”, eller gemensam enighet, som Bonifacio exemplifierade, är ett värde som filippinerna fortsätter att förkroppsliga i kriser.

Bonifacio-dagen är dessutom ett tillfälle för de filippinska folken att reflektera över sin historia och identitet som nation. När de firar Bonifacio-dagen påminns de om sina förfäders kamp för frihet och de uppoffringar de gjorde för att bygga den nation de har idag.

Slutsats

Bonifacio-dagen är en påminnelse om Andrés Bonifacios mod, beslutsamhet och anti-koloniala patriotism. Den understryker vikten av enighet, motståndskraft och andan av “Bayanihan” när man möter motgångar.

När filippinerna minns Bonifacios liv och bidrag till den filippinska revolutionen påminns vi om deras gemensamma historia och fortsatta resa mot frigörelse från kolonialmakterna.

Firandet av Bonifaciodagen är verkligen ett bevis på det filippinska folkets okuvliga anda. Det är en bestående påminnelse om landets kamp för självständighet och de hjältar som gjorde den möjlig.

När vi hedrar Andrés Bonifacios minne inspireras vi att föra hans antikoloniala kamp vidare.

Läs vidare om Andres Bonifacio och Katipunan hos Filippinernas Historiekommission.

Till minne av Salvador Allende, som idag för femtio år sedan betalade med sitt liv för folkets förtroende.

För att en gång för alla förstå den västerländska borgerliga demokratins natur, räcker det att inse det faktum att den första folkvalda socialistiska presidenten i Latinamerika dog till följd av en militärkupp organiserad av Central Intelligence Agency i “demokratins högborg” – USA. Detta hände för exakt ett halvt sekel sedan, den 11 september 1973.

Salvador Allendes sista ord: Länge leve Chile! Länge leve folket! Länge leve arbetarna!

För att en gång för alla förstå den västerländska borgerliga demokratins natur, räcker det att inse det faktum att den första folkvalda socialistiska presidenten i Latinamerika dog till följd av en militärkupp organiserad av Central Intelligence Agency i “demokratins högborg” – USA. Detta hände för exakt ett halvt sekel sedan, den 11 september 1973.

Den tidigare chilenske presidenten Salvador Allendes kropp grävdes upp i maj 2011 i ett försök att fastställa om den demokratiskt valde socialistiske presidenten mördades av den chilenska militären i början av kuppen eller om han begick självmord som general Augusto Pinochet hävdade den dagen, den 11 september 1973.

Den sextiofemårige presidenten hade då suttit vid makten i tre år. En officiell utredning har också inletts om den världsberömde chilenske poeten Pablo Neruda, som avled den 23 september 1973. Juntan rapporterade att han dog av prostatacancer, men de nyligen offentliggjorda militära dokumenten visar att han mördats av Pinochet-regimen. Neruda var 69 år vid tidpunkten för sin död och hans chaufför har vittnat att Neruda blivit förgiftad av Pinochets hantlangare.

Domare Mario Carroza beordrade utredningarna av båda dödsfallen. Medan de flesta verkar stödja dessa, säger vissa att de kommer att “öppna upp gamla sår”. Pinochet fortsätter att ha anhängare inom den chilenska högern, men de flesta chilenare vill ha reda på sanningen och se rättvisa skipas.

En seger som inte kunde förlåtas

Allendes första åtgärd som president var att se till att alla skolbarn fick mjölk. Denna policy infördes delvis för att han, som läkare, såg utvecklingsbrister hos många fattiga barn. Därför drog han slutsatsen att mjölk i deras kost skulle förbättra deras hälsa och välbefinnande avsevärt.

Samtidigt var Allende och hans allierade i Folkliga enhetspartiet utbredda bland koppargruvarbetarna, fackföreningsfolk i allmänhet och kåkstadsinvånare. Följaktligen var den politiska högern, de rika och utländska företagsintressena, särskilt Kennecott Copper, Anaconda och ITT, alla motståndare till Allende. Detta var särskilt fallet eftersom han hade som mål att nationalisera de flesta större företag i tron att intäkterna från ett lands resurser skulle gå till det allmänna bästa, social utveckling och fattigdomsbekämpning snarare än till att berika den redan rika eliten och utländska företag.

Den amerikanske professorn Bradford Burns, som reste till Chile strax före kuppen, skrev i The Nation: “Trots stigande inflation kände arbetarklassen att dess köpkraft hade ökat markant under Allendes regering. Arbetarnas barn drack mjölk dagligen för första gången; arbetarnas köttkonsumtion ökade; konsumtionsvaror som cyklar, radioapparater, TV-apparater och spisar – lyxvaror som länge hade varit föremål för deras drömmar – blev vanliga i arbetarnas hem. I stället för eländiga slumområden och kåkstäder uppförde regeringen värdiga bostäder och prioriterade byggandet av hus för de fattiga. Medan medelklassens bostadsförhållanden blev något svårare, började de mest oprivilegierade leva bättre än någonsin.”

Detta är en ganska korrekt beskrivning av resultaten av den socialistiske presidentens politik i Chile. Den 4 september 1970 vann Salvador Allende, kandidaten för vänsterkoalitionen Unidad Popular, sensationellt över Nationalpartiets kandidat, Jorge Rodriguez.

(Det är lätt att föreställa sig skälen till att ett framgångsrikt socialistiskt land skulle utgöra ett allvarligt hot mot USA i förhållande till dess rådande ekonomiska modeller, politiska system och tillhörande ideologiska underbyggnad. Att förstöra eller marginalisera ett sådant land, i kombination med propaganda om socialism, är en acceptabel och långvarig amerikansk politik, oavsett om det handlar om Salvador Allende, Venezuelas Hugo Rafael Chávez Frías eller något annat antal ledare som skulle minska de maximala intäkterna för företag som gynnas av USA för att tjäna sina egna länders folk. Under dessa omständigheter kanske USA:s medborgare kan lära sig en läxa om sina egna nuvarande ekonomiska förhållanden).

Salvador Allende kunde konsten att förena olika politiska krafter, från kommunister till rättviseteologer. Detta ledde till framgång: med ett valdeltagande på 83,5 procent fick han röster från mer än en miljon chilenare (36,61 procent). Detta var dock inte tillräckligt för en författningsenlig seger, varför den konstitutionellt föreskrivna omröstningen i nationalkongressen fortfarande behövde äga rum.

USA hade invaderat Chile sedan början av 1800-talet och kontrollerade fram till valet 1970 upp till 20 procent av den Chilenska bruttonationalprodukten. Nu skulle alltså Chile snart ledas av en socialist. De amerikanska myndigheterna kunde naturligtvis inte tolerera något sådant, inte ens vid en tidpunkt då det totala nederlaget i Vietnam var nära förestående.

Redan innan Salvador Allende valdes till president 1970 var den amerikanska regeringen i full färd med att lägga sig i Chiles inre angelägenheter och suveränitet. Nixon och Kissinger hade slussat flera miljoner dollar till kandidater som motsatte sig Allende före valet och fortsatte att finansiera oppositionella efter valet. Det är därför förståeligt att President Richard Nixon deltog personligen, liksom hans säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, en välkänd makthavare från det kalla krigets era, i framtiden USA:s utrikesminister, mottagare av Nobels fredspris och sedan 2013 hedersdoktor vid Ryska federationens utrikesministeriums diplomatakademi. De var alltså mycket aktiva i försöken att manipulera Chiles inre angelägenheter omedelbart efter valet av Salvador Allende och i september 1970 höll Washingtonadministrationen intensiva möten om ”det chilenska problemet”. Två strategier, som kallades spår I och spår II, togs fram. Den första syftade till att förhindra att kandidaten från Unidad Popular godkändes av Chiles nationalkongress och att nyval utlöstes. Den andra strategin innebar en militärkupp med deltagande av CIA. President Nixon bestämde sig den 15 september 1970 för att störta den socialistiske presidenten med våld.

Sug på den karamellen: Allende var alltså ännu inte president i Chile, men Washington hade redan börjat förbereda en kupp.

Den första handlingen i sammanhanget var faktiskt mordet på general Rene Schneider den 22 oktober 1970. (Man får inte glömma att den första händelsen av 9/11-typ av många forskare anses ha ägt rum 1973 och var en handling av statsterrorism mot Salvador Allendes demokratiskt valda regering i Chile). Mordet på Rene Schneider, som sympatiserade med den chilenska demokratin, öppnade dörren för Pinochet att då leda militären.

Läkare. Socialist. President.

Salvador Allende kom tvåa i presidentvalet 1964 och förlorade mot kristdemokraternas kandidat. Eduardo Freis seger säkrades av USA, som finansierade hans kampanj. Ironiskt nog var det kristdemokraternas röster 1970 som var avgörande för att Allende skulle godkännas som president vid nationalkongressen den 24 oktober: Unidad Popular ingick en överenskommelse med en del av sina politiska motståndare och den 3 november tillträdde den socialistiske presidenten officiellt sitt ämbete.

Ur Salvador Allendes intellektuella framtoning, hans sätt att kommunicera, samt en något piffig klädstil uppstod ryktet att han representerade en “inte alltför radikal vänster”, och detta vilseleder idag många. Men hans biografi visar något annat.

Salvador föddes för 115 år sedan i Valparaiso i en familj av aristokrater med liberala åsikter, men i sin tidiga ungdom gjorde han ett val till förmån för marxismen. Detta skedde medan han studerade vid lyceet. Sedan blev det tjänstgöring i kavalleriet, där Allende fick en officersgrad. Men eftersom han föredrog yrket som barnläkare avslutade han sin militära karriär och skrev in sig vid den medicinska fakulteten på Chiles universitet. Det fungerade dock inte, eftersom han 1933, på grund av sina politiska åsikter, kastades i fängelse sex månader: Han organiserade en marxistisk krets på universitetet och deltog i bildandet av Chiles socialistiska parti. För detta fick han betala priset – efter fängelset fanns inte en chans att få anställning som läkare. Senare sa han: ”Jag drömde om yrket som barnkirurg, men blev en likrivare (obducent).”

Han gick efter det helt upp i politiken och kunde nå framgång: 1937 blev han suppleant i nationalkongressen. Och sedan lyckades Chiles folkfront, som förenade socialister, kommunister och till och med det småborgerliga Radikala partiet, göra det som många europeiska vänsterkrafter misslyckades med på 1930-talet: de lät inte fascisterna komma till makten, även om dessa 1938 försökte utföra en kupp. Folkfrontskandidaten Pedro Aguirre Cerda blev president i Chile.

Dr Allende blev vid 31 års ålder hälsominister. På denna post stannade han tills koalitionen kollapsade 1942. Det var under denna period som Chiles befolkning först lärde sig vad allmänt tillgänglig medicin var. Efter att ha lämnat regeringen blev Allende ledare för socialistpartiet och 1944 nominerades han för första gången som presidentkandidat.

Ett annat faktum karakteriserar denne man på ett levande sätt. Under inflytande av Förenta staterna, som organiserade en antikommunistisk häxjakt, antog Chile 1948 en lag “om försvaret av demokratin”, och kommunistpartiet förbjöds. Socialistpartiet stödde lagen och Allende lämnade sin post i protest och bildade Folkets socialistiska parti.

När alliansen mellan chilenska socialister och kommunister återupplivades återvände Allende till sitt tidigare parti. På 1960-talet, då Västeuropa redan var i full gång med eurokommunismen, graviterade förresten Chilenska socialister mot marxism-leninismen. I Chiles politiska spektrum var HRC förmodligen inte mindre vänster än CHR. Salvador Allende besökte Sovjetunionen tre gånger: 1954, 1967 och 1972, den sista gången som landets president – mindre än ett år före sin död.

Tre gånger – 1952, 1958 och 1964 – förlorade Allende som vänsterkoalitionens presidentkandidat. Det sägs att han efter ännu ett nederlag skämtade: “På min grav kommer det att stå: ‘Här ligger Chiles framtida president’. Men 1966 blev han ordförande för Nationalkongressens överhus. Detta var det sista steget före hans framgång i Chiles presidentval 1970.

Att bryta med det förflutna

Chile var ett av de mest ekonomiskt utvecklade och urbaniserade länderna i Latinamerika, och dess vändning mot socialism var helt naturlig. När Allende blev president tog han ett antal avgörande steg för att göra slut på det halvkoloniala förflutna. Han valde nationaliseringens väg, byggde upp sin egen ekonomiska bas och utökade sitt sociala stöd. Presidenten inledde en offensiv mot latifundisterna och ökade andelen statligt ägande av jordbruksmark till 40 procent. Jordägarna reagerade förresten på detta på samma sätt som kulakerna hade reagerat på jordbruksreformen i Sovjetunionen: de började masslakta boskap och orsakade brist. Men vanliga bönder stod på presidentens sida. Samtidigt skedde ingen nedgång inom jordbruket: det skedde en tillväxt på 6 procent.

Nationaliseringspolitiken genomfördes också inom industrin. Det påverkade pappersindustrin, där arga företagare försökte provocera arbetarna till protester. Allendes direkta sammanstötning med det amerikanska kapitalets intressen skedde i och med nationaliseringen av Chiles viktiga gruvindustri. Koppargruvor och smältverk stod för den huvudsakliga exportinkomsten, men kontrollerades till 80 procent av amerikanska företag. De utländska ägarna erbjöds kompensation, men Allende tänkte inte kompensera de förlorade supervinsterna eftersom han ansåg att det var orättvist. De amerikanska affärsmännen tyckte annorlunda och vägrade trotsigt kompensation, och förklarade nationaliseringen olaglig.

Det främsta trumfkortet i den nye presidentens politik var framgångarna på det sociala området, där program och förmåner omfattade alla kategorier av befolkningen. Tillgängligheten till och kvaliteten på utbildning och sjukvård ökade. Ett övertygande bevis på Allendes framgångar var befolkningens ökade köpkraft. En av de innovativa lösningarna var skapandet av Cybersin, ett datoriserat nätverkssystem för att hantera landets ekonomi. Detta inkluderade att få feedback från vanliga arbetare i företag för att förbättra förvaltningen och arbetsförhållandena. Detta kunde ha varit en banbrytande prestation som kunde ha omkullkastat världens uppfattning om planekonomin.

En av klichéerna i västvärldens propaganda är att Chiles sociala landvinningar köptes till ett “högt pris” och att ekonomin hamnade i kris, ur vilken Pinochets kupp skulle ha tagit den. De siffror som finns tillgängliga idag berättar en annan historia. Chiles bruttonationalprodukt (BNP) växte med imponerande 12 procent under 1971. Arbetslösheten minskade med en faktor på två och en halv på ett par år och nådde bara 3 procent 1972. Landet upplevde en byggboom, med tre och en halv gångers tillväxt på bara ett år 1972.

Under Allendes presidentskap, då han genomförde program för att förverkliga sin social- och inrikespolitik, lade sig USA ständigt i Chiles handelsrelationer och internationella bankrelationer. Verkligheten i Chile är därför att vi aldrig fick se hur ett fritt, socialistiskt Chile skulle ha sett ut på grund av den ständiga inblandningen och det i slutändan våldsamma USA-ledda motståndet mot en demokratiskt vald, socialistisk president. Så 1972 och framför allt 1973 började den ekonomiska situationen i Chile verkligen att försämras. Men orsakerna till detta står inte att finna i den socialistiske presidentens politik. Som CIA medgav i sin publikation 2007, krävde president Nixon sådana åtgärder för att få den chilenska ekonomin att “skrika”. Detta är exakt vad Richard Helms, Director of Central Intelligence och chef för amerikanska CIA, antecknade under ett möte med presidenten.

Genom dumpning kollapsade priserna på koppar och molybden, viktiga för Chile. Washington tömde till och med sina strategiska reserver för detta ändamål. Som ett resultat kollapsade den chilenska exporten och landets budget började förlora hundratals miljoner dollar. Dessutom frös USA Chiles medel på bankkonton och blockerade tillgången till internationella finansiella organisationer, vilket provocerade fram betalningsinställelser.

Dr Allende talade öppet om allt detta från FN:s podium. Utan tvekan kommer hans tal att förbli bland de mest levande och känslosamma i denna organisations historia, som i dag snabbt degenererar inför våra ögon.

Inte den första kuppen

Allendes sårbarhet, som USA utnyttjade, var de nära banden mellan den chilenska och den amerikanska militären. Omkring 1.500 officerare i den chilenska armén utbildades inom ramen för USA:s militära försäljningsprogram, inklusive utbildning vid baser i Panama. Mellan 1966 och 1974 spenderades över 31 miljoner dollar på detta. Ytterligare minst 8 miljoner gick till att finansiera så kallade direkta aktioner på chilenskt territorium, organiserade genom CIA. Mot denna bakgrund framstår den “sensation” som den engelske historikern professor Christopher Andrew kokat ihop om Sovjetunionens stöd till Allende på “tiotusentals dollar” under valen 1970 som helt död.

Det första kuppförsöket ägde rum före presidentvalet 1969, vars utgång Washington oroade sig för. Det var förhastat och misslyckades därför, och som ett resultat var CIA tvungen att spendera ungefär ett år på att återuppbygga sin byrå.

Den 25 oktober 1970, dagen efter att Allende bekräftats av nationalkongressen, dödades överbefälhavaren för de chilenska väpnade styrkorna, general René Schneider, i ett misslyckat kidnappningsförsök. Det organiserades av CIA-agenter och var tänkt att provocera armén till en kupp, men förövarna misslyckades. År 2001 lämnade generalens familj in en stämningsansökan där nobelpristagaren Henry Kissinger anklagades för att ha dödat Schneider.

Och det finns all anledning till det: denne av de ryska myndigheterna numera mycket respekterade gentleman var chef för “Special Verification Group”, som hösten 1970 presenterade ett hemligt memorandum om USA:s agerande i Chile. En sammanfattning av Kissingers memorandum lyder som följer:

1) USA kommer att fortsätta att upprätthålla kontakter i de chilenska väpnade styrkorna;

2) kommer att vidta åtgärder för att splittra Allendes anhängare;

3) kommer att samarbeta med media för att genomföra propagandakampanjer mot Allende;

4) kommer att stödja icke-kommunistiska politiska partier i Chile;

5) kommer att publicera material som visar att Allende inte följde den demokratiska processen utan ville knyta band med Kuba och Sovjetunionen.

Tack vare ansträngningarna att destabilisera Chile skilde sig situationen i landet redan under hösten 1972 – våren 1973 föga från inbördeskriget. Terroristattacker och sabotagehandlingar uppgick till dussintals per dag. Anhängare av Folklig Enhet blev offer för mordförsök. Arbetare som vägrade stödja provocerade strejker och gick ut till fabrikerna attackerades av militanter.

I juni 1973 skedde ytterligare ett försök till militärt myteri i huvudstaden – “tanketaso”. Huvudrollen i neutraliseringen av detta spelades av den mördade general Schneiders vän och efterträdare – general Carlos Prats, som under Allende vid olika tillfällen innehade posterna som inrikesminister, försvarsminister och överbefälhavare för armén. Men i slutet av sommaren avgick Prats efter påtryckningar och åkte med sin fru till Argentina. Detta räddade dem inte: 1974 sprängdes de båda i luften i en bil i Buenos Aires.

Den 23 augusti 1973 blev general Augusto Pinochet överbefälhavare för Chiles väpnade styrkor. Om Prats med eftertryck intog ståndpunkten att armén inte skulle blanda sig i politiken, visade Pinochet lojalitet mot Allende. Och den 11 september ledde han kuppen, som han länge hade varit hemligt inblandad i förberedelserna av.

Historien har bevarat den chilenske presidentens sista tal till sitt folk, som orädd sändes av radiostationen Magallanes. Det skedde klockan 9.10 på morgonen. Och tidigare, klockan 8.15, hade rebellerna gett Allende ett ultimatum, som han förkastade. Bland det som presidenten sade fanns dessa ord:

“Inför dessa händelser har jag bara en sak att säga till arbetarna – jag kommer inte att avgå!

Vid detta historiska vägskäl är jag beredd att betala med mitt liv för folkets förtroende. Och jag säger till dem med övertygelse att de frön vi har planterat i tusentals och åter tusentals chilenares sinnen inte längre kan förstöras helt och hållet. De har makten och de kan förtrycka er, men den sociala processen kan inte stoppas vare sig med våld eller med brott.

Historien tillhör oss, och den skapas av folken.”

Klockan 21.15 inleddes anfallet mot presidentpalatset La Moneda med stridsvagnar och flygplan, under vilket Allende dödades. Officiellt meddelade Pinochetjuntan att han hade begått självmord: han hade skjutit sig med ett Kalasjnikovgevär. År 2008 förklarade den rättsmedicinske experten Luis Ravanal, som i detalj analyserat omständigheterna kring den chilenske presidentens död, att han först skjutits i huvudet och att hans självmord först därefter var fejkat. År 2011 grävde chilenska tjänstemän upp Allendes kropp och hävdade att de hade bekräftat självmordsteorin. Det är dock inte alla som litar på denna forskning. Med tanke på den terror som Pinochetovtsy utövade under och efter kuppen var Allendes öde i vilket fall som helst förutbestämt: han skulle inte ha fått överleva.

Tiotusentals människor dog i händerna på de chilenska fascisterna. Dessa fakta fördunklas och ersätts på alla möjliga sätt av dem som vill idealisera diktatorn. Men sedan 1970-talet har utredningar om Pinochet-juntans brott inletts, och dessa har ganska exakt avslöjat antalet av dess direkta offer. Den stora majoriteten av landets medborgare led på ett eller annat sätt av diktaturen, vars levnadsstandard kollapsade, vars sociala garantier togs bort och vars medborgerliga rättigheter och friheter trampades på.

Förvandlingen av Santiagos nationalstadion och Chiles stadion till koncentrationsläger, och av deras stadion och intilliggande idrottsanläggningar till tortyrkammare och avrättningscentra fick stor publicitet. Över 30.000 människor dog där bara under diktaturens första månad.

Omkring 1.200 av Pinochetregimens offer har ännu inte återfunnits. Kidnappningar som utfördes av den politiska polisen blev en av de viktigaste terrormetoderna. Aktivister från Folklig enhet försvann helt enkelt och deras släktingar hade ingenstans att ta vägen för att gråta. Vi såg en liknande metod utföras av nationalistiska bataljoner i Ukraina 2014.

Efter kuppen med USA:s älskling Pinochet vid makten var Kennecott och Anaconda fria att utvinna Chiles mineraltillgångar utan att bry sig om samhället, rättvisa eller ekologiska överväganden. I stället var det vinster och andra typer av egennyttiga vinster som stod i centrum, precis som i dag när det gäller den amerikanska regeringens mysiga förhållande till storföretagen på bekostnad av vanliga människor i deras egna och andra länder.

Pinochet var diktator fram till 1990 och lämnade denna värld först 2006 vid 91 års ålder. Försöken att ställa honom inför rätta inleddes av Spanien 1998, även om de gick honom på nerverna, men misslyckades. Washington överger inte sina egna.

Suharto-diktaturen i Indonesien och Västpapua – en förbisedd parallell

USA har alltid ifrågasatts av klarsynta personer som den (självutnämnda) “största demokratin i världen” och dess utrikespolitik är som vi sett allt annat än demokratisk.

En nära men nästan helt ignorerad parallell till Chiles resursrikedomar och korrupta historia är Västpapua i Indonesien. Västpapua är en av de mest resursrika platserna på jorden med stora mängder guld och koppar. Trots den enorma resursrikedomen lever de flesta av de människor som bor där i extrem fattigdom. Dessutom togs Västpapua över av Indonesien under Suharto-diktaturen, och (naturligtvis) med den amerikanska regeringens välsignelse.

En sådan välsignelse är förståelig mot bakgrund av att den främsta mottagaren av de rikedomar som hittills utvunnits har varit det USA-baserade gruvbolaget Freeport. Amerikanska företagsintressen fortsätter att skörda rikedomarna i hela världen samtidigt som de visar liten eller ingen omsorg om befolkningen eller miljön på de platser som gör dem rika. Så Freeport är knappast undantaget från regeln i sitt partnerskap med den brutala indonesiska militären, som är inblandad i många brott mot de mänskliga rättigheterna och som fungerar som Freeports främsta säkerhetsstyrka.

Västpapua är och har i över fyrtio år varit ockuperat av den indonesiska militären, som i sin tur stöds av USA med vapen och regelbundna utbildningsarrangemang som betalas av de amerikanska skattebetalarna. Medan vi väntar på att få veta sanningen om Salvador Allende och Pablo Neruda bör vi komma ihåg att deras historia bara är en del av vår kamp för sanning och rättvisa – en långvarig, pågående och aldrig avslutande process som aldrig får överges.

“Miraklet” som aldrig inträffade

De som följde politiken i Ryssland under 1990-talet minns att de högerliberala krafterna gjorde allt för att idealisera Pinochets politik och framställa den som ett bra alternativ för Ryssland. De säger att terrorns offer är priset för “befrielsen från socialismen”, varefter ett “ekonomiskt mirakel” ägde rum. Som en person skrev, “landet levde under utegångsförbud och uppnådde ekonomisk framgång”. Propagandan antydde öppet att om ryssarna gjorde sig av med “det tunga arvet från Sovjetunionen” och vägrade att lita på CPRF, landets starkaste oppositionsparti, skulle allt omedelbart förbättras. Många hoppades naivt att det skulle komma en “stark hand” som skulle återställa ordningen.

Vad var då fallet med Pinochets “mirakel”? Låt oss titta på dess huvudkomponenter.

“Chockterapi” och “Chicago Boys”. Chilenarna blev bekanta med dessa begrepp mycket tidigare än ryssarna. I april 1975, som en del av den “chockterapipolitik” som utvecklats av de chilenska anhängarna av den nyliberale Milton Friedman från University of Chicago, genomfördes privatisering av statligt ägda företag, avreglering av priser och andra åtgärder som syftade till ekonomisk liberalisering, inklusive lönestopp och nedskärningar av investeringar i den offentliga sektorn av ekonomin. Konsekvenserna liknade dem i Ryssland på 1990-talet, justerade för landets och ekonomins omfattning. På kort tid kollapsade industriproduktionen i Chile med en fjärdedel och BNP som helhet med 19 procent.

Inflation. Inflationen översteg 500 procent 1973, 374 procent 1974 och 340 procent 1975. Senare sjönk inflationen, men ännu vid övergången mellan 1970- och 1980-talen översteg den 30%.

Krisen inom jordbruket. Den började med att Pinochet återlämnade mark till latifundistas. Bönderna svarade med protester. Detta ledde till recession, livsmedelsbrist och ett statligt förbud mot köttförsäljning i de flesta provinser i landet.

Devalvering. Ryssarna lärde sig detta ord för 25 år sedan, medan chilenarna lärde sig det omedelbart efter kuppen, då landets nationella valuta, escudon, devalverades med hälften. Nästa år devalverades escudon många gånger och 1975 var man tvungen att ersätta den med en ny valuta – peson – som var knuten … naturligtvis till den amerikanska dollarn. Detta hindrade inte peson från att depreciera tiofalt varje år, vilket ledde till att den chilenska valutan, när Pinochet lämnade sin post, hade deprecierats mer än trehundra gånger i förhållande till den amerikanska dollarn.

En attack mot arbetarnas rättigheter. Arbetsveckans längd ökade från 44 till 48 timmar, utan övertidsersättning, så genomsnittslönen sjönk omedelbart till 15 dollar per månad. Strejker förbjöds fram till 1988, och fackföreningarna blev regeringens fickkontor. Denna situation passade juntans amerikanska partners, eftersom arbetskraften i Chile var kvalificerad enligt latinamerikanska normer, men på grund av arbetslöshet och inflation snabbt blev billigare.

Arbetslöshet. Antalet arbetslösa ökade med 100.000 direkt efter kuppen. I början av 1980-talet nådde arbetslösheten ett genomsnitt på 25 procent i hela landet och 40 procent i vissa provinser. Befolkningen började fly: det totala antalet som lämnade Chile översteg en miljon människor.

Levnadsstandarden sjönk kraftigt. Befolkningens köpkraft sjönk med 60 procent under de första månaderna. Priserna på basprodukter steg flera gånger om. Medelklassen, som hade utgjort 64% av befolkningen i Chile, började krympa snabbt och blev snart en minoritet. Undantaget var huvudstaden Santiago, där den dock också krympte med en fjärdedel. Därefter levde mer än 2,2 miljoner av landets cirka 10 miljoner invånare i extrem fattigdom. Slumområdena växte igen. Inte ens i slutet av 1980-talet nådde konsumtionen per capita upp till de nivåer som rådde i slutet av 1960-talet. År 1987 var fattigdomsgraden över 45 procent.

Avskaffandet av gratis medicin. Barnadödligheten fördubblades i slutet av 1970-talet. Förekomsten av tuberkulos sexfaldigades. Den förväntade livslängden sjönk med mer än ett år.

Det fanns ingen positiv dynamik: de sa att de hade lidit och kommit över sjukdomen. En viss tillväxt i den chilenska ekonomin observerades i slutet av 1970-talet, men den förklaras främst av djupet i den tidigare nedgången. Den följdes av en monstruös recession i början av det nya årtiondet, som ersattes av en trög tillväxt under inflytande av den globala konjunkturen först under andra hälften av 1980-talet. Samtidigt har Chile enligt många indikatorer inte nått upp till den nivå som rådde under Allendes styre, utan till och med till 1960-talets nivå. Pinochets diktatur var en ren tillbakagång i historisk mening.

Men inte alla indikatorer sjönk efter kuppen. Många ökade, t.ex. utlandsskulden. Efter Allende var Chile skyldigt 4 miljarder dollar till externa kreditorer. Under Pinochet uppgick utlandsskulden till 27 miljarder dollar. Byråkratins storlek växte stadigt. De väpnade styrkorna nästan fyrdubblades på några år. Utgifterna för olika “brottsbekämpare” uppgick till 43% av statsbudgeten. Affärsbankerna gick bra, men under krisen 1982 drabbades även de och några av dem gick i konkurs. De sociala klyftorna växte: under 1980-talet kunde inkomstklyftan mellan ledningen för kommersiella företag och anställda inom den offentliga sektorn uppgå till 150 gånger.

Utländskt kapital gynnades. Det tilläts ta ut vinster från Chile utan restriktioner. Det gjorde det med framgång och tog upp till två tredjedelar av vinsterna i de chilenska företagen.

Chiles öde får oss att dra några slutsatser.

För det första hade marxismens klassiker helt rätt när de påpekade att den reaktionära karaktären hos föråldrade formationer ökar. Under dessa förhållanden visade den radikala ekonomiska liberalismen sin förmåga att komma överens perfekt med fascismen. År 1952 sade Stalin, som korrekt förutspådde kapitalismens utveckling, att väst hade kastat “de borgerligt-demokratiska friheternas fana överbord”. För borgarklassen behövde demokratiska fri- och rättigheter under den period då den kämpade för att komma till makten. Och när den behövde försvara sin politiska position mot socialismens övergrepp, kom de mest radikala medlen väl till pass. Så den nära alliansen mellan en högerliberal och en fascist blev ett naturligt fenomen. Det enda konstiga är att det fortfarande förvånar många människor idag.

I början av 1970-talet gick imperialismens världssystem in i en allvarlig kris. Chile var ett av offren för imperialisternas ökade aggressivitet. Det var otänkbart för USA, vars ställning helt hade övertagits av Sovjetunionen och dess allierade, att tillåta “ett annat Kuba”. Krisen hade en chans att bli ödesdiger för imperialismen, men i det historiska ögonblicket fanns varken Lenin eller Stalin i ledningen för det motsatta socialistiska systemet, som skulle ha förstått och använt den. Därför blev det en “avspänning”, som, vilket bör noteras, inte hindrade Washington från att genomföra en lokal motattack mot socialismen i Latinamerika och organisera ett blodbad i Chile. Snarare hjälpte det till och med. “Avspänningen” ersattes sedan av en rasande västlig offensiv mot det socialistiska blocket, som visade sig vara framgångsrik.

Många chilenska vänstermänniskor fann en fristad i Sovjetunionen efter Pinochets kupp. Sebastian Alarcón gjorde filmer och Volodya Teitelboim skrev. Deras öde kunde varit en varning, men den sorgliga erfarenheten från Chile förstods aldrig ordentligt av människorna i Sovjetunionen. Eller så gjorde den det, men av fel personer och för fel syften. Därför var deras “Chicago boys” snart i full gång på det forna Sovjetunionens territorium, och arenorna i Santiagos öde upprepades oktober 1993 i Krasnaya Presnya-stadion nära Sovjets hus i Moskva.

Texten är delvis baserad på en artikel i Pravda 2023-09-08 av Mikhail Kostrikov, kandidat i historiska vetenskaper.

Historien om 26 juli-rörelsen

Källa: ACN, Havanna, 25 juli 2023
El Movimento 26 de Julio

En av de viktigaste sidorna i Kubas historia skrevs den 26 juli 1953, när en grupp unga män, under ledning av Fidel Castro Ruz, gick till angrepp mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna, i Santiago de Cuba respektive Bayamo.

Aktionen syftade till att släppa lös den väpnade kampen mot Fulgencio Batistas diktatur. Trots det mod som visades kunde angriparna, som var underlägsna i antal och vapen, inte inta den militära fästningen.

Diktaturen inledde omedelbart ett grymt förtryck mot de unga: Batistas order var att eliminera tio revolutionärer för varje regimsoldat som dödades i strid.

Det blev en stor massaker och de flesta revolutionärerna dödades, medan många av de överlevande greps efter en våldsam människojakt, ställdes inför rätta och dömdes till fängelse.

Den dagen, innan han gav sig iväg för att agera, talade Fidel till revolutionärerna: “Kamrater: Ni kan vinna om några timmar eller ni kan bli besegrade; men i vilket fall som helst, hör mig väl, kamrater, i vilket fall som helst kommer rörelsen att triumfera. Om vi vinner i morgon kommer det som Martí strävade efter att uppnås tidigare. Om motsatsen händer kommer gesten att tjäna som ett exempel för Kubas folk, att ta upp flaggan och gå framåt.

1762: José Antonio Gómez Bullones, den modige Pepe Antonio, försvarare av byn Guanabacoa under britternas angrepp på Havanna 1762, dör. Han betraktas som en hjälte i det folkliga motståndet. Han var borgmästare i Guanabacoa från 1748 till sin död.

1912: Dr Mario Muñoz Monroy föds i Colón, provinsen Matanzas. Hans liv förkortades på hans 41-årsdag när han deltog, som läkare, i det djärva försöket att ta Moncada-kasernen i staden Santiago de Cuba.

1959: Ett ministerrådsmöte äger rum på Moncada-kasernen. Det äger rum kl. 05.15, exakt sex år efter attacken mot den tidigare militära fästningen, ledd av överbefälhavaren Fidel Castro. Det första förslaget, som godkändes enhälligt, lades fram av läkaren och revolutionären Armando Hart Dávalos, utbildningsminister: att varje år utropa den 26 juli till den nationella upprorsdagen.

1961: Kosmonauten Jurij Gagarin tilldelas Playa Girón-orden under ceremonin som markerar åttaårsdagen av anfallet mot Moncada- och Carlos M. de Céspedes-kasernerna, på José Martís revolutionstorg. När den förste mannen som flugit till kosmos tackade för utmärkelsen sade han: “Det kommer en tid då detta folk kommer att skicka sin egen kosmonaut till rymden”.

1965: Överbefälhavare Fidel Castro tillkännager slutet på det banditvälde som USA underblåst mot Kuba under ceremonin som markerar 12-årsdagen av angreppet på Santiago de Cuba- och Bayamo-kasernerna, som hölls i Santa Clara.

1967: 26 juli-museet invigs i Santiago de Cuba av överbefälhavaren Fidel Castro Ruz. Institutionen ligger i en av paviljongerna i det som nu är 26 de Julios skolstad.

1973: Revolutionens befälhavare Juan Almeida Bosque inviger Anfallarnas väg till Moncada-kasernen, som visar den väg som hundraårsgenerationen följde den 26 juli 1953 från Granjita Siboney till fästningen.

1991: Den framstående revolutionären Nelson Mandela deltar i den centrala akten för 38-årsminnet av attacken mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna i provinsen Matanzas. I sitt tal på Plaza Victoria de Girón identifierar överbefälhavaren Fidel Castro den sydafrikanske ledaren som en av de mest extraordinära symbolerna för denna era.

Om ni vill ha ett exempel på en man som är orubbligt fast, modig, heroisk, lugn, intelligent, kapabel, så är det exemplet och den mannen Mandela, förkunnar Fidel under publikens applåder.

2001: Mer än 1,2 miljoner invånare i Havanna, under ledning av överbefälhavaren Fidel Castro, marscherar framför USA:s intresseavdelning för att kräva att de fem kubanska antiterrorister som fängslats i USA sedan 1998 friges.

Ett brev från Gerardo Hernández, René González, Antonio Guerrero, Ramón Labañino och Fernando González läses upp vid det stridande folkets marsch, som beskrivs som den största demonstrationen i Kubas historia fram till dess.

2015: Armégeneral Raúl Castro, förste sekreterare i Kubas kommunistiska parti och ordförande för stats- och ministerråden, tillägnar en hälsning till det heroiska Santiago de Cuba, efter att i den staden ha avslutat den centrala akten för den nationella upprorsdagen.

I slutet av huvudtalet som hölls av José Ramón Machado Ventura, partiets andre sekreterare, närmade sig Raúl talarstolen för att säga: Jag kommer inte att passera här utan att säga er något, jag lämnar er med den trofasta förhoppningen att Santiago alltid kommer att fortsätta att vara Santiago.

2016: Den internationella dagen för försvar av mangroveekosystemet börjar firas, godkänd av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur i syfte att stoppa förlusten av den tidigare nämnda livsmiljön. De ideella organisationerna Ecologists in Action och International Mangrove Network spelade en ledande roll i skapandet av denna dag för att fira miljömedvetenhet.

UR KRONOLOGIN ÖVER AGGRESSIONER OCH TERRORISM MOT KUBA

1963: I samband med att USA:s finansdepartement fryste alla kubanska tillgångar på USA:s territorium skickade den kubanska regeringen en not till USA:s regering, där man beskrev åtgärden som ett “klumpigt, ondskefullt och meningslöst försök att svälta ut det kubanska folket till underkastelse”.

1964: Under det stora firandet av 11-årsdagen av den 26 juli reagerar folket på de manövrer mot Kuba som dagen innan antagits av Amerikanska staternas organisation (OAS) och godkänner med acklamation Santiago de Cubas deklaration, som läses upp av Fidel.

FIDELS OUTTÖMLIGA ARV

”En mans eller en grupp mäns vilja har inte uppfyllts; ett folks vilja har uppfyllts!” El Jefe, Fidel Alejandro Castro Ruz, i ett tal vid böndernas möte den 26 juli 1959.

26 juli 70 år

av Orlando Guevara Núñez, Sierra Maestra, Kuba, 22 juli 2023
Den 26 juli 2023 är det 70 år sedan Fidel Castro och hans kamrater startade 26 juli-rörelsen.

Historien har bekräftat en obestridlig sanning om händelserna den 26 juli 1953, då Moncada-kasernen i Santiago de Cuba och Carlos Manuel de Céspedes-kasernen i Bayamo attackerades under ledning av Fidel Castro. Där kämpade de inte bara mot två fiendepositioner och de soldater som försvarade dem, utan också mot ett orättvist samhällssystem.

Var kom angriparna ifrån? De var unga arbetare, bönder, studenter, ödmjuka arbetare som representerade de stora förtryckta massorna utan rättigheter. Bland dem fanns inga rika människor, inga korrupta politiker, inga som strävade efter framgång för att vinna positioner. De var alla inspirerade av önskan att störta tyranniet för att uppnå full frihet och suveränitet för Kuba, för att lösa de stora politiska, ekonomiska och sociala problem som drabbade den kubanska nationen.

Om ni vill ha bekräftelse på denna sanning, här är den sociala sammansättningen av de 61 unga män som gav sina liv i dessa aktioner, av vilka endast sex föll i strid och 55 dödades efter att ha tagits till fånga: Sju byggnadsarbetare. Två kakelarbetare. En stenarbetare. Två snickare. Två möbelsnickare. Sju bönder och lantarbetare. En kylmekaniker. Två chaufförer och en chaufförsassistent. Två hamnarbetare. Två kockar. En okvalificerad arbetare. En bartender. En gastronom. En bagare. En plåtslagare. En bryggeriarbetare. Två skomakare. Två kontorister. En läkare. En banktjänsteman. Två resande försäljare. Två fotografer. En student. En poesilärare. En skeppskommissionär, som hjälpte sin far med denna uppgift. En student, en medicinförsäljare. En butiksassistent. En student, lärare, kontorist. En handelsanställd. Arbetare inom elbranschen. Anställd på begravningsbyrå. Arbetare i butik. Två parkeringsvakter. En idrottsman. En ostronförsäljare (tillfällig) En blomsterförsäljare. En säsongsarbetare.

Många andra som överlevde hade samma enkla bakgrund. Och raidledaren själv, vars föräldrar var välbärgade, hade gett upp sina tillgångar för att ägna allt åt folkets sak.

Denna verklighet oroade till och med tyrannen Fulgencio Batista, som var van vid maktspel och strider mellan korrupta politiker och inte hade något annat alternativ än att ljuga för den allmänna opinionen utan några som helst skrupler.

Dagen efter händelserna den 26 juli hävdade tyrannen således att angriparna “hade rekryterats bland inhemska och utländska legosoldater”. Och han anklagade den president som han hade störtat i statskuppen den 10 mars 1952 – Carlos Prío Socarrás – för att ha finansierat aktionerna med en miljon pesos.

Med en cynism som saknar motstycke sade diktatorn: “Miljonärerna, som om de kunde luta sig mot sina högar av sedlar, tillkännager revolutioner, beväpnar sig, köper vapen utomlands, spenderar sitt kapital i överflöd i främmande länder, och det räcker inte med att ha plundrat statskassan, att ha skadat folkets hälsa, att ha skadat den nationella ekonomin djupt; nej, det är nödvändigt att misskreditera republiken, få blodet att flyta, men inte med risk för deras liv. De, därifrån, mellan madrasser av sedlar och silke, manövrerar illvilligt och de som har fallit är anonyma civila och det finns ingen synlig ledare”.

Detta påstod den man som under sin förra presidentperiod hade stulit mer än 40 miljoner pesos från statskassan. Och han skulle stjäla mycket mer mellan 1952-1958, då han bland många andra egendomar och skumma affärer kom att äga nio sockerbruk, en bank, tre flygbolag, ett pappersbruk, en vägtransportfirma, en gasproducent, två motell, flera radio- och TV-stationer, tidskrifter, en byggmaterialfabrik, ett turistcenter, flera fastigheter på landsbygden och i städer, flera kolonier och amerikanska företag, tillsammans med olikartade fastigheter som i många fall döljdes under andra namn.

Men ledaren för anfallet den 26 juli, Fidel Castro, som hade stått i frontlinjen och riskerat sitt liv och mirakulöst nog räddat det när han tillfångatogs den 1 augusti 1953, hade som enda finansiella kapital åtta enpesosedlar. Han var bara miljonär i moral och patriotism, där tyranniets alla militära ledare var fattiglappar.

Fulgencio Batista beskrev hjältarna från den 26 juli som nationella och utländska legosoldater. Han gjorde det trots att de var ärliga kämpar mot de nationella och utländska förtryckarna, som i boken The Owners of Cuba 1958 av Guillermo Jiménez klassificerades efter sitt ursprung. Av de 551 mest inflytelserika och mäktiga oligarkerna i landet var 65 spanjorer, 24 amerikaner och andra från en mosaik av nationaliteter. Naturligtvis stack monopolen, de stora egendomarna och annan amerikansk egendom ut.

Men den här gången skulle kampen inte stå mellan vargar. Det skulle vara mellan ärliga, patriotiska och revolutionära människor mot vargarna. Moncada var ett misslyckande ur militär synvinkel, men det var en politisk seger, eftersom den markerade början på en ny fas i det kubanska folkets kamp, den sista, för sin sanna upprättelse.

Det är också tydligt att kampen inte var mot soldaterna. Vid den tiden uppgick den militära personalen i landet till drygt 21 300. De höga cheferna blev rika, medan den stora majoriteten fick löjliga löner för att försvara exploatörernas och mördarnas intressen.

Ett faktum som visar tyranniets oförmåga att förstå de skäl som drev den gruppen unga människor att kämpa den 26 juli 1953, är samlingen av traditionella politiker och motståndare till Batistas regim, som ställdes inför rätta i samma rättegång som revolutionärerna. Sammanlagt 59 personer fick frikännas med motiveringen att de inte hade något samband med upproret.

Det var rättegången mot en av dessa politiker, dr Ramiro Arango Alsina, som gav upphov till ett uttalande av Fidel Castro som har blivit allmänt känt. Den anklagade, som försvarade sig, frågade Fidel om det inte var sant att han – Ramiro – inte var den intellektuelle författaren till angreppet, varpå revolutionsledaren svarade: “Ingen behöver oroa sig för att bli anklagad för att vara den intellektuelle författaren till revolutionen, eftersom den enda intellektuelle författaren till Moncada är José Martí, aposteln för vår självständighet”.

De upproriska vapnen från den 26 juli 1953 var riktade mot hjärtat av ett orättvist samhälle. Idag bekräftar det arbete som byggts och försvarats detta. Det är den historiska sanningen bakom varje skott som avlossades av de moncadistiska angriparna.

Att förstå muslimerna i Filippinerna

Eftersom människor brukar fråga hur det sociopolitiska landskapet ser ut för muslimer i Filippinerna, så kommer jag i denna artikel att kortfattat försöka besvara frågan med mina tankar i ämnet.

Först måste vi ha ett bredare perspektiv på muslimerna i Sydostasien. De olika grupper av muslimer som är bosatta i Sydostasien kan i ett religiöst perspektiv klassificeras utifrån personlig religiösa övertygelse. Islam i Sydostasien har alltid beskrivits som anpassningsbar och tolerant gentemot andra traditioner och annan tro. Ta till exempel Indonesien, Malaysia och Filippinerna, där lokal kultur och religion har smält samman på ett sätt som skiljer sig från övriga delar av världen.

Anm: det finns många andra som har djupare kunskap i ämnet än vad jag har och skulle vara bättre skickade att ge mer insiktsfulla svar. Är du en av dem är du välkommen att korrigera och komplettera nedanstående, tyvärr i vissa stycken alltför svepande och grovt generaliserande, artikel.

Vi måste även förstå skillnaden mellan islam och islamism. Liksom alla stora religioner strävar islam efter att förändra individen genom profeternas läror. Islamismen är däremot en politisk ideologi som strävar efter att omstrukturera hela samhällen genom att ta över statsmakten. Studier har visat att på grund av västvärldens påverkan radikaliseras de muslimska samhällena snabbt. Islamismen är en form av religiöst uppror som har sitt ursprung i hatet mot USA och dess allierade, ett hat grundat i främst USA:s, men även andra västmakters, förmåga att dels underblåsa lokala konflikter i syfte att söndra, härska och plundra och dels att bomba muslimska länder tillbaka till medeltiden.

Kumar Ramakrishnas klassificering av islam

Enligt Dr. Kumar Ramakrishna, docent och chef för policystudier vid kontoret för den verkställande vice ordföranden, S. Rajaratnam School of International Studies, Singapore, finns det sex övergripande slags islam i regionen.

För det första har vi de sekulära muslimerna. De flesta av dem äter utan betänkligheter griskött eller dricker alkohol och fastar kanske inte ens under ramadan. De avviker alltså från traditionell muslimsk sed, kan lätt anpassa sig till olika kulturer och har inga problem med att deras barn eller syskon får barn utanför äktenskapet eller gifter sig med icke-muslimer.

För det andra har vi de liberala muslimerna. De anser islam vara en viktig del av deras identitet. Till skillnad från de sekulära muslimerna fastar de under ramadan, avstår in i det längsta från att äta griskött och dricker sällan alkohol. För de liberala muslimerna är religionen en personlig angelägenhet som inte bör påtvingas andra, de kan lätt leva tillsammans med andra kulturer och deras barn eller syskon blir inte utfrusna om de gifter sig med icke-muslimer.

För det tredje har vi salafisterna. Dessa muslimer internaliserar sin tro i alla aspekter av sin identitet. De är mer konservativa än liberala muslimer när det gäller kost, klädsel och ritualer. Salafisterna är exklusiva när det gäller identitetsgränser och är därför mer sociala mot andra muslimer än mot icke-muslimer, men på det hela taget är deras syn på islam fortfarande mer en personlig tro än en politisk ideologi. Salafister accepterar inte om deras barn eller syskon gifter sig med icke-muslimer.

Den fjärde gruppen är islamisterna. Deras politiska agenda är inriktad på att omvandla samhället utifrån Koranens och Sunnahs läror, och deras främsta prioritet är att bevara sin identitets renhet. De är religiösa fundamentalister som vill skapa ett idealiskt samhälle genom sina tolkningar av sina heliga skrifter. Till skillnad från sekulära och liberala muslimer och salafister strävar de efter en binär värld med Darul Islam (islams hus) och Darul Harb (krigets hus). I detta paradigm ska alltså muslimerna alltid skiljas från icke-muslimerna.

För det femte, att vara islamist kan under vissa omständigheter vara en väg till våldsam radikalism. De nationalradikala islamisterna strävar efter att upprätta en islamisk stat och genom den försvara islamiska intressen, samt anser att detta kan endast uppnås med hjälp av våld. Vissa nationalradikala islamister, som Islamiska försvarsfronten (FPI) från Indonesien, använder våld för att (med deras ord) “moraliskt rena” samhället från social orenhet.

Den sjätte gruppen är de globala radikala islamisterna, som har spridit ett trossystem som banar väg för kosmisk kamp mot den “internationella korstågskonspirationen”. Deras primära mål är av ovan angivna skäl kristna västerlänningar.

Huvuddragen i religiös radikalism

Förutom dessa klassificeringar måste vi förstå de fem huvuddragen i den religiösa radikalismen.

Först har vi det teologiskt puritanska. Förespråkandet av en renodling av religionen manifesteras i deras förkastande av alla former av synkretism, vidskepelse och religiös sedvänja som inte är i överensstämmelse med vad de anser vara renlärigt.

För det andra har vi bokstavstroendet. Religiösa radikaler hänvisar strikt till sina heliga skrifter som religionens grund. De avskyr den rationella och kontextuella tolkningen av den heliga skriften och anser den vara potentiellt vilseledande.

För det tredje har vi motståndet till andra kulturer.

För det fjärde har budordsorienteringen. Radikala fundamentalister anser att den heliga skriften är en lagbok och dessutom den enda giltiga lagboken.

För det femte har vi de som accepterat våld som ett medel för att försvara och sprida religionen.

Radikala muslimer

Eftersom de radikala muslimerna har sitt ursprung i Mellanöstern har de gjort arabländerna till sin qiblia, en källa till inspiration och förebilder för muslimer. För dem är västvärlden källan till ondska och islams fiender.

De radikala muslimerna har Shari’a. I deras synvinkel är islam den fullständiga och perfekta religionen. Den besitter inte bara andlig vägledning utan även statspolitiskt ideologi. De förkastade Pancasilla (den officiella filosofiska grunden för den indonesiska staten) som statsideologi och upprättade en islamisk stat där shari’a tillämpas fullständigt.

De radikala har för avsikt att förstöra alla former av munkarat (laster), maksiyat (ondska) och metoder som aktivt eller passivt hotar islam. Radikaliseringen i Sydostasien och på Mindanao har blivit utbredd, och denna process katalyseras av externa faktorer och även av inhemska källor.

Islams historia på Filippinerna

För att förstå islam i Filippinerna måste vi koppla samman dess historiska rötter i sydostasiatisk islam.

Enligt Oxford Islamic Studies Online “finns det cirka 240 miljoner muslimer i Sydostasien, vilket utgör cirka 42 procent av den totala sydostasiatiska befolkningen och 25 procent av den totala muslimska befolkningen i världen, som uppskattas till 1,6 miljarder”.

Dr Imtiyaz Yusuf hävdar att majoriteten av muslimerna i Sydostasien tillhör sunni-sekten och följer den muslimska juristskolan Shafii. I Malaysia, Indonesien och Brunei är islam den officiella religionen. I sydostasiatiska länder som Thailand, Singapore, Myanmar, Laos, Kambodja, Vietnam och Filippinerna är muslimer minoriteter.

För att förstå sydostasiatisk islam är det viktigt att veta att islam i Sydostasien inte kom direkt från Mellanöstern utan via århundraden i Indien, där Islam samexisterar med den hinduisk-buddhistiska kulturen. Följden är att den islam som kom till Sydostasien hade modifierats och innehöll några mycket starka inslag av sufism. Islam i Sydostasien har alltså en särskild karaktär jämfört med den mellanöstliga typen av islam.

Islams historia på Mindanao

Enligt professor Carmen Abubakar kom islam till Mindanao, Sulu och Palawan genom handel med muslimska missionärer och köpmän. Detta skedde under en allmän expansion som följde efter profeten Muhammeds (Sallallahu Alaihi Wasallam) död. Kombinationen av handel och islamisering banade väg för Sulu och Maguindanao att avancera långt före andra ursprungsbefolkningar (Abubakar 2005).

Nur Misuari är en viktig företrädare för den muslimska minoriteten i Filippinerna. Han förespråkar självständighet och har uppnått visst självstyre för Bangsamoro.

Islam var den första som förde monoteism till landet, vilket avvek från tron på animism i samhällena. Det centraliserade livssystemet blev islams styrka mot utländsk dominans.

I Filippinerna finns det ungefär 6-8 miljoner muslimer, varav majoriteten är sunnimuslimer (som är indelade i minst fyra tankeskolor, Shafii, Hanbali, Maliki och Hanafi). Majoriteten av Filippinernas muslimer bor i Mindao.

Anm: ang. klyftan mellan sunni och shia: Av vad jag kunnat läsa mig till om islam och muslimerna i Sydostasien och på Mindanao finns det inga historiska uppgifter om våldsamma konflikter mellan sunni och shia. I Filippinerna finns inga större teologiska skillnader mellan sunni- och shia-anhängare.

Konflikten mellan sunni och shia kan nå Filippinerna om muslimska ledare inte är uppmärksamma på vad som händer på marken. Om de tillåter att förvrängda berättelserna om islams historia sprids kan ett enormt problem uppstå. Men det finns också grupper som syftar till att homogenisera muslimerna i Filippinerna.

Att hitta filippinska muslimers identiteter och en aktuella verkligheten i Bangsamoro

Rädsla, okunskap och fördomar kommer fram i diskussioner med människor ur alla samhällsskikt, kulturer och religioner. Jag har ett starkt intryck av att de missförstånd, oläkta trauman och känslomässiga sår som uppstått i relationen mellan muslimer och kristna fortfarande är närvarande. Det historiska förtrycket och de grymheter som amerikanska ockupationsstyrkor utsatte den muslimska befolkningen för under och efter det filippinska befrielsekriget har medfört att misstänksamheten mot kristna i allmänhet och kristna västerlänningar i synnerhet är starkt befäst i Bangsamoro. Det finns därför dels ett behov av fler intra- och interreligiösa dialoger på alla nivåer i samhället och dels ett (ännu större) behov av att USA drar sig tillbaka från Filippinerna.

Reza Azlan, professor i kreativt skrivande vid University of California, har uttryckt att: “Troende människor är alldeles för ivriga att ta avstånd från extremister i sitt samhälle och förnekar ofta att religiöst våld har någon som helst religiös motivering. Detta gäller särskilt muslimer, som ofta lättvindigt avfärdar dem som begår terrordåd i islams namn som “inte riktigt muslimer”.

Azlan har vidare sagt att “å andra sidan tenderar religionskritiker att uppvisa en oförmåga att förstå religion utanför dess absolutistiska konnotationer. De genomsöker heliga texter efter bitar av grymhet och pekar på extrema exempel på religiös bigotteri, som det finns alltför många av, för att generalisera om orsakerna till förtryck i hela världen”.

Jag håller med professor Reza Azlan om att frasen “jag är muslim”, “jag är kristen”, “jag är jude” och liknande ofta inte är så mycket en beskrivning av vad en person tror på eller vilka ritualer han eller hon följer, som ett enkelt identitetsuttalande om hur talaren ser på sin plats i världen. Denna insikt gör det möjligt för oss att tänka på flera faktorer om religiösa identiteter. För som Azlan hävdar är “religionen oskiljaktig från alla andra faktorer som utgör en persons självuppfattning, som kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning”. Vi tenderar dock att glömma att religion ofta är mycket mer en fråga om identitet än om tro och praxis.

I våra lokala miljöer har tyvärr väldigt många icke-muslimer en tendens att generalisera och homogenisera muslimer. Det är bara dumt att tro att t.ex. Bangsamoro-identiteten är knuten till islamiska staten och andra extremistiska muslimska rörelser.

Vi kan fråga oss själva vad filippinska muslimer har för identitet i Filippinerna. Om identiteten är knuten till flera lager av kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning, hur definierar vi då muslimerna i detta land?

För att besvara denna fråga genomförde Al Qalam Institute från november 2011 till februari 2012 en rad rundabordssamtal och fokuserade gruppdiskussioner med unga muslimska yrkesverksamma personer från södra och centrala Mindanao, norra Mindanao och västra Mindanao. Initiativet uppstod ur diskussioner om behovet av att höra rösterna från de muslimska minoritetsgrupperna på Mindanao och deras egen definition av rätten till självbestämmande inom ramen för Bangsamoro och den filippinska nationen. Al Qalam har gjort denna verksamhet unik genom att använda sig av historiska, kulturella och antropologiska objektiv för att se på de muslimska filippinernas liv i Mindanao, som går utöver den befintliga politiska identiteten som Bangsamoro. Man undersöker också de olika islamiska identiteterna på Mindanao och dess förhållande till de muslimska länderna i Sydostasien.

Vid den efterföljande forskningskonferensen deltog över hundra unga muslimska filippiner i åldern 25-45 år, ledande inom sitt eget område i sitt samhälle, som oftast tillhörde minoritetsgrupper som Iranun, Kalagan, Sama och Sangir. Syftet var att definiera en gemensam grund för fred och utveckling och att utforska sätt att uppnå kollektiva visioner och samförstånd. Det konstaterades att de filippinska muslimernas identitet, med islam som helhet i deras sätt att leva, i samband med den kultur och de traditioner som deras förfäder har lämnat över, och med framväxten av den arabiska – wahabistiska kulturen, måste förstås inte bara av icke-muslimerna, utan även av de muslimska folken själva.

Har sunni-shia-konflikten nått Sydostasien?

Enligt min åsikt har dessa konflikter åtminstone ännu inte nått Mindanao speciellt eller Filippinerna i allmänhet. I dagsläget är filippinska muslimer och då speciellt Bangsamoro i Mindanao och Sulu upptagna med frågor som rör fredsprocessen med den federala regeringen, hanteringen av klankonflikter eller “rido” och konflikter som vanligen har att göra med tillgång till mark och andra naturresurser.

Det finns dock enskilda fall av mord som påstås ha samband med konflikten mellan sunni och shia. Detta skedde främst med “balik-islam” (muslimska återvändare).

Vad handlar denna konflikt om?

Time Magazine publicerade 2007 en artikel med titeln “Why They Hate Each Other: Behind the Sunni-Shi’ite Divide”, vars syfte var att förklara den befintliga konflikten i Mellanöstern.

I artikeln stod det: “Islams splittring började år 632 e.Kr., omedelbart efter att profeten Muhammed dog utan att utse en efterträdare som ledare för den nya muslimska flocken. En del av hans anhängare ansåg att rollen som kalif, eller Guds ställföreträdare, skulle föras vidare i Muhammeds blodslinje, med början hos hans kusin och svärson Ali ibn Abi Talib. Men majoriteten stödde profetens vän Abu Bakr, som i vederbörlig ordning blev kalif”.

Konflikten ledde till att två olika teologiska grupper växte fram, Ahlus Sunnah wal Jamaah (Folket av profetens exempel och majoriteten – bekvämt förkortat till “Sunni”) och Shi’at Ali (Alis parti eller “Shia”).

De flesta icke-muslimer från västländerna anser att “den ondskefulla schismen mellan sunni och shia har förgiftat islam i 1400 år – och den blir bara värre”. Detta tankesätt är för mig oanvändbart som grund för att analysera och förstå de geopolitiska förhållandena i regionen. Problemet med denna tes är att den är felaktig och vilseledande.

En saudisk författare vid namn Abdullah Hamiddadin sade: “Att beskriva denna klyfta mellan sunni och shia är lika absurt som att förklara de moderna spänningarna mellan Turkiet och EU som att de har sina rötter i den urgamla konflikten mellan kung Karl och kejsarinnan av Bysans”.

Denna berättelse om sunni- och shiaklyftan översätts alltså i dag som konflikterna Saudiarabien mot Iran och Syrien mot de syriska rebellerna.

Men är konflikterna verkligen religiösa eller politiska? Eller handlar det i själva verket om resurser och inflytande? Om vi studerar regionens geopolitik kan vi konstatera att detta är en modern konflikt som har sina rötter i tillgången till de oljerika arabländerna.

Berättelsen om Emily och giljotinen

en saga för vuxna av Hampus Cronander

Det var en gång en liten flicka som hette Emily. Hon var ett sömnigt och lugnt barn, men ibland hade hon mardrömmar som höll henne vaken hela natten.

En natt när Emily försökte sova hörde hon en mystisk röst som viskade hennes namn. Hon öppnade sina ögon och såg en skugga på väggen. Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud.

”Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud”

“Följ mig”, sa kvinnan med en isande röst som fick Emilys hjärta att slå snabbare.

Emily följde viljelöst den skrämmande kvinnan till ett mörkt rum där en bok låg på ett bord. Boken var täckt av mögel, damm och smuts och hade stora bokstäver på omslaget som löd “Mardrömsboken”.

Kvinnan öppnade boken och bläddrade till en sida som visade en bild av en giljotin. Emily kände sig illamående och rädd när hon såg bilden, men kunde inte ta blicken från sidan.

“Om du inte kan sova på natten, så kommer jag att hjälpa dig att somna”, sa kvinnan och bläddrade till nästa sida där det fanns en beskrivning av hur man bygger en giljotin.

Emily visste inte vad hon skulle göra, men hon var för rädd för att vägra lyda kvinnan. Hon gick med på att följa kvinnans instruktioner för att bygga giljotinen.

Medan Emily byggde sin giljotin berättade kvinnan om läkaren som uppfunnit den och om hur den användes under franska revolutionen.

Giljotinen är en avrättningsmaskin, som började användas under den franska revolutionen (1789-1799). Den används till att avrätta personer som dömts till döden. Giljotinen består av en tung träram, som höll en lodrät metallstång med en skarp, triangulär kniv – en bila – i nederändan. Offret placerades med huvudet på en liten plattform med nacken exakt under kniven, som sedan släpptes från höjden. Bilans tröghet ökades av en vikt.

När bilan faller i giljotinen sker en hastig rörelse som avskiljer huvudet från kroppen. Kniven är vass och skär igenom halsen, vilket leder till att det centrala nervsystemet, blodkärlen och luftstrupen skärs av. Huvudet faller sedan ner i en korg eller på en platta som är placerad under giljotinen.

Efter att huvudet har skiljts från kroppen, stannar hjärnan gradvis upp eftersom blodtillförseln upphör. Hjärnan är beroende av en konstant syre- och blodtillförsel för att fungera, och när huvudet skiljs från kroppen upphör denna tillförsel och hjärnan dör gradvis.

Under avrättningen av Marie Antoinette på Place de la Révolution i Paris den 16 oktober 1793 föll hennes huvud ner i en korg som var placerad under giljotinen. Detta var en vanlig praxis vid avrättningar med giljotin under den tiden.

Efter avrättningen av Marie Antoinette visade läkare och forskare intresse för vad som händer med hjärnan efter avskiljandet från kroppen. En fransk läkare vid namn Dr. Joseph Ignace Guillotin hade faktiskt uppfunnit giljotinen som ett mer humant sätt att avrätta människor, eftersom han ansåg att det var en snabb och smärtfri metod jämfört med andra metoder som användes vid den tiden.

Forskare som studerat avrättningar med giljotin har funnit att hjärnan fortfarande kan fungera under några få sekunder efter att huvudet har skiljts från kroppen, men det är osäkert hur länge hjärnan kan behålla någon form av medvetande eller kognitiv förmåga.

Solkungen, även känd som Ludvig XVI av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 21 januari 1793. Han hade styrt Frankrike sedan 1774 men hans styre var kännetecknat av politisk instabilitet och ekonomisk kris. Under den franska revolutionen, som bröt ut 1789, anklagades Ludvig för att ha försvagat landets ekonomi och för att ha varit delaktig i kontrarevolutionära försök. Han avsattes från tronen och fängslades 1792. Efter en rättegång dömdes han till döden och avrättades offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Marie Antoinette, Ludvigs hustru och drottning av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 16 oktober 1793. Hon hade varit en av de mest kontroversiella figurerna under den franska revolutionen, och hade anklagats för extravagans och för att ha varit en del av en kontrarevolutionär konspiration. Efter att hennes man hade avrättats sattes Marie Antoinette i fängelse och utsattes för svåra förhållanden. Hon förhördes och dömdes till döden av en revolutionär domstol. Precis som Ludvig XVI avrättades hon offentligt på Place de la Révolution i Paris.

Avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette med giljotin väckte starka reaktioner från folket i Paris och runt om i Frankrike. Å ena sidan var det de revolutionära krafterna som firade avrättningarna som en seger över den gamla ordningen. Men å andra sidan fanns det också de, som såg det som en hänsynslös och brutalt våldsam handling.

Många såg Solkungen och Marie Antoinette som symboler för en överklass som hade förtryckt folket och var ansvarig för landets kriser och fattigdom. Deras avrättningar sågs som en handling av rättvisa och en varning till andra kungar och drottningar runt om i Europa.

Men samtidigt sågs giljotinens brutala och effektiva natur som något fruktansvärt avskyvärt och många fann avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette som alltför grymma och barbariska. För många var det en svår avvägning mellan att straffa överheten för sina brott mot folket och att undvika att själva falla ner i hämnd och våld.

Det är viktigt att notera att reaktionerna var mycket splittrade och att det fanns många olika åsikter om avrättningarna. För vissa var det en seger över den gamla ordningen, medan andra såg det som en fruktansvärd händelse och en varning om de faror som kan uppstå när hämnd och våld tar över.

Båda avrättningarna var symboliska för den borgerliga franska revolutionen och innebar en radikal liberal förändring i Frankrikes politiska och sociala landskap:

Ludvigs avrättning symboliserade slutet på den franska monarkin och starten på republiken, medan Marie Antoinettes avrättning markerade slutet på en era av extravagans och privilegier för den franska aristokratin. Båda avrättningarna väckte stor uppmärksamhet både i Frankrike och i resten av Europa och kom att bli omtalade händelser i historieböckerna.

När giljotinen var klar sjöng kvinnan en sång:

Madame Guillotine, vår sista domare hon är
Med den kalla, skarpa bilan, denna sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar ”mera,” trots de dömdas klagande bön

Hon står där högt upp på Place de la Révolution
Där hennes blickar möter folket med en blodig devotion
Hon väntar inte länge, hennes verk är snabbt och rent
Och de dömda vet att deras sista stund är nära, nu sitt slut

Madame Guillotine, hon sjunger när hon arbetar
Med varje hugg så sjunger hon en sång så klar
En melodi så hemsökande, att den skär in i ens själ
En kuslig vaggvisa, som berättar om vår sista färd

Hon sjunger om livet, om hur det är så kort
Och hur det kan tas ifrån en, på ett ögonblick och utan svar
Hon sjunger om döden, och om dess obönhörliga makt
Och om tomma tystnaden, den som kvarstår när allt är sagt

Madame Guillotine, hon är en kvinna av stål
Och med varje fall, så hörs hennes sång så kall
En varning om revolution, och om det som kan ske
Om vi inte snabbt agerar, så ingen återvändo finns det att se

Hon sjunger om vår historia, och om allt som har hänt
Om den våldsamhet och blodspillan, som vi har sett i vår tid
Om mänsklighetens mörka sidor, och om dess höga pris
Och om den eviga cykeln, den som föder hat och förlust i evig kamp

Madame Guillotine, hon är vår sista domare
Med den kalla, skarpa bilan och sin sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar på mer, trots de dödas ständiga bön

Så länge hon står där, på Place de la Révolution
Så kommer hennes sång att sjunga om vår sista färd
Och vi kan bara undra, om det finns en annan väg att ta
Eller om vi alla är dömda att följa i hennes fotspår, en dag.

Kvinnan försvann när sången var slut. Emily kunde inte sluta tänka på vad hon hade gjort. Hon önskade att hon aldrig hade träffat kvinnan eller öppnat boken.

”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”
”Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar”

Men det var för sent. Emily kunde inte sova utan att tänka på giljotinen och hur hon byggde den. Varje natt när hon stängde sina ögon kunde hon höra ljudet av bilan som föll och skar genom halsen. Hon kunde känna den kalla korgen under hennes nacke och känna den blodiga kylan som strömmade genom hennes kropp.

Emily kunde inte längre sova. Hon var fast i en värld av mardrömmar och skräck. Hon försökte att berätta för sin mamma och pappa om den mystiska kvinnan och boken, men de bara skrattade åt henne och sa att det var en dröm.

Emily var ensam i sin kamp mot mardrömmarna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Men en natt, när hon var vaken och grät, såg hon kvinnan igen. Denna gång var hon inte rädd. Hon var arg.

“Hur kunde du göra detta mot mig?” frågade Emily.

Kvinnan skrattade. “Du var den perfekta kandidaten. Du är svag och lätt att påverka.”

Emily insåg att kvinnan hade rätt. Hon hade varit för rädd och lätt påverkad. Men nu var hon arg och fast besluten att inte låta kvinnan ta kontroll över henne längre.

Hon började läsa om giljotinen och dess historia, och lärde sig allt hon kunde om dess funktion och hur den användes under den franska revolutionen. Ju mer hon lärde sig, desto mindre rädd blev hon. Hon förstod att hon kunde övervinna sin rädsla genom att lära sig mer om det som skrämde henne.

Emily började också prata med andra om sina mardrömmar och upptäckte att hon inte var ensam. Många andra hade också drömmar som höll dem vakna på natten. Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar.

Efter många sömnlösa nätter och mycket forskning upptäckte Emily och hennes vänner att det fanns en skrämmande koppling mellan deras mardrömmar och en mystisk organisation som kallade sig “Mardrömsmakarna”. Organisationen var känd för att manipulera folks drömmar för att kontrollera dem och få dem att göra saker de aldrig skulle ha gjort annars.

Emily och hennes vänner bestämde sig för att ta upp kampen mot Mardrömsmakarna. De tränade sig i att kontrollera sina drömmar och lära sig att hantera sina rädslor. De lärde sig att samarbeta och arbeta tillsammans för att övervinna sina mardrömmar.

Till slut lyckades de avslöja Mardrömsmakarnas hemliga högkvarter och befria många människor som hade fallit offer för deras manipulativa drömmar. Emily och hennes vänner blev hjältar och firades för att ha räddat så många liv.

Emily fortsatte att ha mardrömmar ibland, men nu kunde hon hantera dem och använda sin rädsla som en drivkraft för att uppnå sina mål. Hon visste att hon aldrig skulle bli helt fri från sina mardrömmar, men hon visste också att hon hade styrkan att hantera dem och att hon aldrig skulle låta någon annan ta kontroll över henne igen.

Marxist-Leninist Reading Hub – Audiobook Links

AI generated portrait of Chairman Mao
Mirror of www.mlreadinghub.org/study-materials/audiobook-links

The suggested reading list is broken down into stages. These stages are in an order meant to help you progress from accessible texts to more complex texts that build upon each other. Within each stage feel free to go out of order, but the order listed is the suggested order.

Between stages you will see books that do not go out of order and are purposefully placed between one stage to the next. These “transitional must read” are placed to either help solidify what has been talked about in the stage you just finished and/or to help prepare you for the next stage.

You will also see “Optional Texts”. These texts are complementary for the stages they are placed in, but are not required to move on to the next stage.

In practice this would look a little like this:
Start Stage One: On Authority -> Principles of Communism -> Dialectical and Historical Materialism -> Transitional Must Read: Blackshirts and Reds -> Move on to Stage Two: The State and Revolution -> and so on...

Audiobook List

Stage 1

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 2

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 3

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 4

  • Marxism and the National Question by Stalin
  • Some Questions Concerning Methods of Leadership by Mao
  • On the Party: V. Democratic Centralism within the Party by Liu Shaoqi
  • On Correcting Mistaken Ideas in the Party by Mao
  • Combat Liberalism by Mao
  • Oppose Book Worship by Mao
  • The Three Main Rules of Discipline and the Eight Points for Attention by Mao
  • In Memory of Norman Bethune by Mao

Optional Texts

  • Freedom to Criticise and Unity of Action by Lenin
  • Twelve Recommendations by Ho Chi Minh
  • The Foolish Old Man Who Removed the Mountains by Mao
  • Serve the People by Mao

Naxalitkvinnornas kamp

Marxist-Leninist-Maoister strävar efter att eliminera både könsskillnaderna och klasskillnaderna.

Väpnade maoistiska revolutionärer tog tidigt ledningen i det som i området Naxalbari i Indien i maj 1967 började som ett uppror för jordlösa bönder och som under årens lopp har blommat upp och vuxit till ett enormt hot mot den kapitalistiska staten.

Den indiska regimen brottas med tre olika kategorier av motstånd, som den upplever som allvarliga problem för den inre säkerheten, nämligen separatism i Jammu och Kashmir, uppror i nordöstra delen av landet och naxalism. Av dessa tre kategorier har naxalismen, i och med den ständigt växande “röda korridoren” (som regeringen och medierna gärna kallar de områden som påverkas av naxalismen), sannolikt vuxit snabbast.

Enligt det skriftliga svaret på de frågor som ställdes i Lok Sabha, som publicerades 2013 av inrikesministeriet, omfattas totalt 106 distrikt i nio delstater i landet av SRE (systemet för säkerhetsrelaterade utgifter) med syfte att ersätta delstatsregeringarnas utgifter i CLWEP (programmet för åtgärder mot vänsterextremism). År 2004 angav ministeriet i sin årsrapport att antalet distrikt som berörs av naxalism var 55. År 2005 var antalet distrikt uppe i 76, och siffrorna har bara ökat i takt med att naxaliternas kopplingar har spridit sig över hela landet.

Naxaliternas rörelse, som syftar till att omvandla samhället genom att utradera klasstrukturerna, har många olösta problem. Jämställdhetsfrågan är en viktig fråga i detta sammanhang. Naxalitrörelsen har sedan starten sysselsatt ett mycket stort antal kvinnor och förtjänar att undersökas ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnorna deltar i allt större utsträckning i naxaliternas stridande verksamhet och därmed finns ett underlag för insikt i kvinnornas roll i gerillarörelsen.

Här följer ett försök att analysera berättelsen om kvinnorna i naxalitrörelsen.

De frågor artikeln försökt besvara avseende kvinnliga gerillasoldater är:

  • Vad som motiverade dem att ansluta sig till rörelsen.
  • Vilka roller de hade inom maoistpartiets struktur.
  • Deras senare liv utanför rörelsen.
  • Medicinska problem som drabbade dem.
Materialet som ligger till grund för de slutsatser som dragits i dokumentet är bland annat offentliggjorda regeringsuppgifter, medierapporter, tillgängliga vetenskapliga arbeten i ämnet och förstahandsberättelser från före detta kvinnliga gerillasoldater i form av memoarer och bloggar.

Naxaliternas uppror är resultatet av en komplicerad kombination av politiska faktorer som sträcker sig från socioekonomiska till kulturella faktorer, vilka återigen varierar från region till region.

I “Red Sun: Travels in Naxalite Country” (en noggrann redogörelse för författarens resa till maoisternas kärnområden i Indien) konstaterar Sudeep Chakravarti att “Fattigdom, bristande förvaltning, orättvisa och korruption är det största hotet mot Indiens inre säkerhet, inte maoismen. Maoismens närvaro i en tredjedel av Indien speglar bara våra brister som nation”. På grund av skillnaderna mellan landsbygden och städerna har maoisterna stödreserver i inlandet, som regeringen har svårt att knäcka.

Maoisterna strävar efter att eliminera inte bara klasskillnaderna utan även könsskillnaderna och kvinnorna betraktas som en minst lika viktig del av rörelsen som männen. För att dela med sig av sina livshistorier och hedra de kvinnliga kamraterna publicerade CPI (maoist) titeln Kvinnliga martyrer i den indiska revolutionen i två volymer. Sammanställningen är ett rikt verk eftersom den kastar ljus över bakgrunden och framgångarna för var och en av de kvinnliga maoisterna. För kvinnorna framstår maoisterna som en möjlighet att få egenmakt, auktoritet och kontroll över sina egna liv. Dessutom är kampen för jämlikhet än mer tilltalande för kvinnor, eftersom de utsatts för förtryck av det patriarkala samhället. Guerillans vapen, stridsdräkt och uniform gjuter hopp i unga kvinnor om att bryta sig loss från traditionella könsbaserade roller. Det slutar därför med att de ansluter sig till kampen, där de får verka på samma nivå som männen, en möjlighet som de sällan får i sitt normala liv.

Som exempel skriver Krishna Bandyopadhyay, en före detta medlem från Västbengalen, i sina memoarer Naxalbari Politics: A Feminist Narrative att “[…] även senare i livet kryper jag ihop inför diskrimineringen i varje aspekt av livet – matvanor, utbildning, rörelsefrihet […] De svidande såren av förnedring som jag upplevt sedan barndomen har aldrig låtit mig få lugn och ro. Exakt vid den tidpunkt då jag var på väg in i vuxenlivet hände något i norra Bengalen […]”. För medelklasskvinnor som hon var det ilskan över den diskriminering de utsattes för både hemma och utanför som ledde till att de aktivt deltog i rörelsen eftersom de hoppades kunna åstadkomma förändringar även för kvinnor. Driften att bli en “ledare” och bli respekterad var i de flesta fall en stark motivation. De flesta kvinnor ansluter sig i tonåren, men det finns exempel på kvinnor som anslutit sig till rörelsen (som bärare) redan vid nio års ålder. Ju yngre de är när de ansluter sig, desto lättare är det för kadrerna att utbilda dem. En tidig introduktion i rörelsen leder till en tidig acklimatisering till våldsam kamp, vilket gör att det blir en naturlig reaktion att döda om så krävs. Den effektivitet med vilken unga tonåriga naxaliter (både pojkar och flickor) eliminerar fienden, vittnar tydligt om att de inte är obekväma med blodsutgjutelse. De unga är mycket mottagliga för de eldiga slagord och de upproriska sånger som ropas och sjungs av de revolutionära kämparna. Ekonomiskt stöd till familjen och omständigheterna (statligt förtryck, viljan att hämnas för det fysiska och sexuella våld som de utsatts för av polisen) alla dessa faktorer bidrar till att de ansluter sig till det väpnade upproret. Det är inte bara analfabeter och stamkvinnor som flockas kring dessa väpnade strider, utan även kvalificerade och bildade ideologer blir aktiva medlemmar, vilket Anuradha Ghandy är det bästa exemplet på. Det finns också exempel på unga flickor som, för att slippa undan de vuxnas misshandel och utskällningar, valde att ansluta sig till en naxalgrupp som besökt deras hemby. Barnsoldater är inget nytt begrepp i väpnad kamp, men polisens påstående att naxaliterna har tvångsrekryterat både pojkar och flickor har inte bekräftats och regeringen har aldrig erkänt ens att det finns maoistiska barnsoldater. Ett exempel som utmärker sig är den unga flickan Narsingojula Padma, 14 år, från byn Pata Rudraram i Karimnagar i Telanga, som rymde hemifrån för att slippa gifta sig och som till slut anslöt sig till naxaliterna. På grund av påtryckningar från hennes föräldrar och bybor var rebellerna tvungna att släppa henne senare.

En Adivasi Gond, den 58-åriga Durva Nagubai, anslöt sig till rörelsen som medlem av Singaput dalam i PWG (People’s War Group) 1993 eftersom hon, liksom alla andra småbrukare i området, var avhängig regnberoende grödor som bomull och sojabönor, som ofta, på grund av frekvent torka, drabbades av missväxt. På grund av dessa svåra förhållanden och nästan obefintligt stöd från regeringen ansåg hon att det idealiska valet var att gå med i PWG. Hon arbetade med dem i ungefär åtta år innan hon slutligen lämnade 2001, då hon istället ställde upp i valet. Hon tjänstgjorde därefter som Mandal Parishad President i tre och ett halvt år, under vilka hon arbetade för elektricitet till byar, såg till att en 10 km lång grusväg byggdes och att det byggdes bostäder för utslagna människor.

Vanligtvis rekryteras kvinnorna genom “kvinnofronter” som Nari Mukti Sanghathan, som är verksamt i Jharkhand. Chitralekha påstår i sin bok Ordinary People, Extraordinary Violence påpekat att kvinnofronten främst förväntas hjälpa till med att organisera kulturaktiviteter för att sprida sin propaganda, och att de därmed främst hjälper till i icke stridande roller, men de kvinnliga kadrerna kan också utbildas för väpnade dastas. Det är de första berättelserna från före detta kvinnliga upprorsmän som kastar ljus över kvinnornas könsroll inom rörelsen. De kvinnliga kadrerna är ständigt utsatta för osäkra utrymmen eftersom de ständigt måste vara uppmärksamma på hotet mot sina kroppar. Inte ens stridskläder och vapen är tillräckliga för att skydda den kvinnliga kroppen från angriparnas nyfikna blickar, som sträcker sig från enstaka naxaliter i behov av rehabilitering till regeringsföreträdare. Vittnesmålen från kvinnliga kadrer som utsatts för sexuellt våld är tyvärr många. Srila Roy skriver i sin bok Remembering Revolution: Gender, Violence, and Subjectivity in India’s Naxalbari Movement hur sexuellt våld inom rörelsen har fått olika perspektiv och hon skriver “så, medan våldtäkter på bondekvinnor begångna av godsägare, poliser, militärer, högre kast och andra makthavare politiskt erkändes som klassförtryck, förnekades våldtäkter på medelklasskvinnor begångna av män från lägre klasser/kast rutinmässigt”.

Behovet av en genusbaserad analys av rörelsen uppstår på grund av de olika berättelser om sexuellt och genusbaserat utnyttjande av kvinnliga maoister som antingen delas av de före detta rebellkvinnorna själva i form av intervjuer för nyhetsrapporter eller memoarer som Krishna Bandyopadhyays Naxalbari Politics: A Feminist Narrative eller Shobha Mandis Ek Maowadi Ki Diary.

Memoarerna är viktiga dokument för att förstå rörelsen från ett insiderperspektiv. De personliga berättelserna behöver inte uppfattas som en historisk sanning, men de är ändå en alternativ återberättelse av den dominerande diskursen. Genom att studera sådana livsberättelser får man en inblick i hur de dolda utrymmena och strukturerna fungerar. Det finns bara en handfull sådana berättelser tillgängliga i brist på ordentlig dokumentation, eftersom en del av dem dödas innan de får möjlighet att berätta sin historia, och andra som kan göra det är inte tillräckligt utbildade och anser inte att litterära engagemang är något seriöst. I Bandyopadhyays memoarer påpekas till exempel att trots att ett stort antal kvinnor anslöt sig till rörelsen på 1970-talet fanns det ingen betydande roll för kvinnor. Kvinnorna uppmanades att bidra genom att vara informationsbärare, vårda sjuka, ge tak över huvudet och mat. Hon konstaterar vidare att även om kvinnorna arbetade hängivet bestod partiledningen endast av manliga medlemmar, vilket ledde till att deras politik automatiskt var patriarkalisk till sin natur. I en intervju berättar K. Ajitha, en annan före detta naxalit från Kerala: “Min första uppgift var att förbereda material för att utbilda medlemmarna. Jag brukade översätta och distribuera nästan allt material som vi fick från Kina. Vi bildade också en studiegrupp kallad ‘Nangal’ (Vi), som var mycket populär på femtiotalet.”

En av medlemmarna som tillhörde rörelsens första år Ajitha berättar hur medlemmarna 1968 beslutade att ta till vapen för att främja sin sak. Hennes insats blev dock kortvarig eftersom hon hamnade i fängelse i slutet av 1968 och tillbringade nio år i fängelse. Efter frigivningen gifte hon sig och försökte leva som en konventionellt gift kvinna. Men hon har strävat och kämpat för kvinnors frigörelse ända sedan hon deltog i kvinnokonferensen 1988. Hon berättar hur hennes erfarenhet som naxalit gav henne kraft för resten av livet. Hon erkänner att hon under sin tid som aktiv naxalit var missnöjd med kvinnornas ställning inom rebellrörelsen eftersom kvinnor alltid ansågs ha lägre positioner. För Ajitha själv var det störande att hon förlorade sina möjligheter på grund av att hon var kvinna. Enligt hennes berättelse behandlades kvinnor i rörelsens tidiga fas antingen som sexslavar eller som skulder som skulle skyddas. När kvinnorna inledningsvis rekryterades till Naxal-upproret i Orissa rekryterades de som kockar eller hushållsbiträden. Det var först mycket senare, omkring 1999, som dessa kvinnor började ta på sig stridbara roller. Inspirationen till att inkludera kvinnor i fältoperationer hämtades från kvinnliga naxalitkadrer i Andhra Pradesh, där de hade varit aktiva medlemmar sedan rörelsen startade.

Införandet av kvinnor i stridande roller har stärkt deras position. De kvinnliga kämparna i sina stridskläder utmanar normerna på fler än ett sätt, men de har ännu inte vunnit sin kamp mot patriarkatet. För kvinnorna är det nästan som att föra ett dubbelkrig eftersom de måste bevisa sitt engagemang för att skapa sig en position även i sitt parti. De kvinnliga kämparna får i slutändan kämpa för sin rätt till jämställdhet mot sexistiska manliga kadrer och mot det sexuella våldet från de statliga styrkorna. Med flera förövare av grymheterna får dessa kvinnor alltså utstå en daglig kamp. Sexuellt utnyttjande inom rörelsen har fortsatt trots anmärkningsvärda förändringar i de roller som kvinnor tillskrivs och friheten att strida med vapen. Fallen av sexuellt utnyttjande av naxalitkvinnor har ännu inte upphört. Märkligt nog är ett annat sätt på vilket partiet utövar makt över sina kvinnliga kamrater att se till att de lever upp till statusen och bilden av en martyrs änka om och när deras partner dödas. Så trots att de hävdar att de är klass- och kastlösa är naxaliternas struktur på många sätt alltjämt en kopia av de dominerande maktstrukturer som de tog till vapen mot från början. Det är inte heller fel att påstå att kvinnorna i högre grad än männen tvingas kämpa för en förtjänstfull position genom att ständigt bevisa sitt mod.

Tiderna håller dock på att förändras och kvinnor har långsamt och gradvis fått en betydande plats i rörelsen, eftersom vissa har varit kända för att ha lett beväpnade dastas med omkring 15-20 medlemmar bestående av både män och kvinnor. Det är tack vare den upproriska attityden och ansträngningarna från den tidiga generationen av kvinnliga maoister som en viss jämlikhet har uppnåtts för dagens kvinnliga gerillasoldater. I en nyhetsrapport av den 17 mars 2014 uppgavs att en affisch i Gadchiroli-distriktet i Maharashtra hyllade 17 kvinnliga befälhavare som dödats i sammandrabbningar under året. På affischer som återfanns i Gadchiroli stod det: “mahila bina kranti nahin, kranti bina shoshan mukt samaj nahin (ingen revolution utan kvinnor och utan revolution kan det inte finnas ett exploateringsfritt samhälle)”.

Livet är hårt för kvinnor som har maoistiska anhöriga. De statliga “säkerhetsstyrkorna”, polisen och myndigheterna behandlar naxaliternas kvinnliga släktingar, vare sig det är deras fruar, döttrar, systrar eller mödrar, med misstänksamhet och utsätter dem för extrem tortyr för att tvinga fram information. Trots att de är oskyldiga är polisen och säkerhetsstyrkorna ute efter dem för att förhöra dem.

De högsta beslutsfattande rollerna är fortfarande förbehållna de manliga medlemmarna, vilket gör att kvinnorna gradvis faller bort. I högre positioner bestäms kvinnornas inflytande fortfarande av faktorer som relationer med de äldre och mäktiga manliga medlemmarna i rebellgruppen, samtidigt som deras överlevnad ständigt är hotad på grund av deras yrke som rebeller. Vanligtvis hoppar de av på grund av dålig hälsa eller för att de ger efter för sin önskan att bilda familj och leva ett normalt liv. Men utmaningar möter dem i varje skede. Om de stannar kvar inom gruppen möts de av en ständig risk för sexuellt utnyttjande och medicinska problem och om de väljer att lämna gruppen möts de av samma risk, men måste dessutom ta itu med problemet med att skaffa sig ett levebröd. Koncentrationen och makten ligger alltså hos patriarkerna och mycket få av dem är för att kvinnliga efterträdare ska få ta över deras positioner. Utbildningen av kvinnliga kadrer för högre ledarroller begränsas, eftersom många av männen föredrar att behålla den auktoritära rollen. Med ett stort antal kvinnor som ansluter sig till rebellgruppen är det dock inte en kamp för män. Vad som kommer att vara intressant att notera i framtiden är att se om kvinnorna blir fler än männen och vad det isåfall medför. Att kvinnorna tar kampen på större allvar än vad männen gör beror även på att männen lättare kan komma undan med olämpliga handlingar, medan det finns få fall där kvinnor gör detsamma.

Livet utanför rörelsen är inte heller särskilt lovande för de före detta kvinnliga rebellerna. Majoriteten av de kvinnliga naxalisterna ger upp på grund av medicinska problem. En före detta upprorsmakare berättar: “[…] långsamt lärde jag mig att arbeta som bärare. Efter att ha slutat kan jag inte arbeta som coolie (dagslön) eftersom det extrema livet i skogen har tärt på mina krafter. Jag led av njurproblem, magsår, ledvärk och infektioner i könsorganen. De månatliga menstruationerna var extremt svåra.” Det hårda livet i mycket svår terräng och det lika hårda fysiska arbetet tar hårt på kroppen och gör att de ofta måste kämpa mot allvarliga sjukdomar resten av livet. Unga lockas till att ansluta sig till rebellerna genom att vårdnadshavarna får ekonomiskt stöd för att låta dem ansluta sig och arbeta med dem. De unga tror först att de kan lämna när de vill, men som Shobha Mandi, alias Uma, alias Shikha berättar i sin memoarbok Ek Maowadi ki diary “[…] men först när hon hade skrivit på insåg hon att hon aldrig kunde återvända hem. –Den som kommer hit återvänder aldrig, sa en högt uppsatt ledare till henne. Hon ville ha frihet från fattigdom men fann sig fastkedjad vid en ideologi som hon inte kunde förstå.”

M.K. Narayanan, tidigare guvernör i Västbengalen, har avfärdat dagens maoiströrelse som en rörelse som “är mer inriktad på att terrorisera delar av befolkningen än på att stödja folkets sak”. Han fortsätter också med att hävda att “fram till sekelskiftet behöll rörelsen åtminstone en del av sina ursprungliga ideologiska underlag och sin intellektuella sprudlande kraft […] vid sin start hade den de rätta referenser för att listas som en sann marxist-leninistisk rörelse. I de byar där maoisterna har lokalt stöd är det inte för att befolkningen tror på deras ideologier utan för att de tror att maoisterna kan ge dem bättre tillgång till tjänster (som utbildning, hälsovård osv.) som regeringen inte ger dem. I de flesta av de områden som hyser maoister är det en pågående kamp mellan Salwa Judum (det statligt sponsrade organet för bekämpning av naxaliterna) och rebellgrupperna om att territorisera områdena. Oavsett vilken av de två grupperna som erbjuder folket bättre incitament erbjuder byborna sin lojalitet till denna. För de kvinnliga maoister som anmäler sig för rekrytering till grupperna är de falskt tvingade att anpassa sig till en ideologi som de inte förstår och anpassar sig till. Med tiden försvinner också deras entusiasm eftersom deras förslag och åsikter inte värderas särskilt högt av de manliga medlemmarna. Detta leder till att de efter ett tag ger upp och uppger att de är desillusionerade av ideologierna och att de inte längre godkänner partiets eller kaderns sätt att fungera.”

En annan orsak till att de ger upp är de incitament som regeringen ger. Exemplet med Jartha Lakshmi, biträdande befälhavare vid SGS Srikakulam, visar att efter det att hon överlämnade sig tillsammans med nio andra naxaliter fick inte alla av dem den kompensation de skulle ha fått. När hon överlämnade sig den 6 augusti 2005 fick hon endast 20.000 av de totala belöningspengarna på 50.000. Medan hennes 30.000 fortfarande inte har betalats, väntar Naragoni Manjula, biträdande befälhavare för AOB SZC, och Naine Adilakshmi, medlem av Nagavali LOS Srikakulam-divisionen, på sina belöningsbelopp på 3 lakh respektive 2 lakh. Detta visar tydligt att omskolningen av dessa kvinnliga naxalsoldater inte är någon smidig process, eftersom ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan beloppen godkänns och därefter betalas ut till dem. Det finns många kryphål i det så kallade rehabiliteringssystemet. Förutom att mutan för att ge upp inte betalas ut i tid verkar det inte finnas någon medicinsk hjälp på plats.

Dessa kvinnliga gerillasoldaters utbildning, som omfattar vapenhantering, tillverkning av sprängämnen, grundläggande medicinsk vård av skadade kamrater et c., gör dem inte på något sätt lämpade för konventionella arbeten i det etablerade samhället. Deras grundläggande utbildning bidrar inte heller särskilt mycket till deras liv utanför partiet. Eftersom det finns ett totalt barnförbud tvingas alla par som beslutar sig för att antingen gifta sig eller leva som ett par att genomgå vasektomi för att förhindra fortplantning. Etiketterna “Maobadi”, “Ugravadi” och liknande etiketter förpestar sinnesfriden hos de kvinnor som ger upp. Så fort det sker en maoistattack eller en kidnappning i området är de första som hamnar i skymundan dessa kvinnor som har överlämnat sig och gör sitt bästa för att leva ett “normalt” liv. Mamta alias Shakuntala, 35, en före detta maoistskytt, berättar om hur brottslingar och skurkar vid mer än ett tillfälle samlade in avgifter i hennes namn från affärsmän och gjorde henne till syndabock. Hjälplös sprang hon hela tiden till polisstationer och domstolar för att bevisa sin oskuld. Hon säger att “det finns ingen respekt för kvinnors värdighet i vårt samhälle”, och trots att hon har gett upp, gör hennes tid som naxalit henne till ett lätt mål för vem som helst. Om de vill leva ett normalt liv får de dock lämna dalam. Detta väcker frågor om svårigheterna och livet utanför för dessa naxalitpar. Den första utmaningen är att skaffa sig ett levebröd. För det andra är det ekonomiska stödet från regeringen inte en smidig process, och för det tredje, om dessa par accepterar incitament från regeringen blir de ytterligare måltavlor för sina tidigare kamrater.

Men en annan aspekt av kvinnors deltagande i gerillakrigföring gör dem till en mycket viktig tillgång för naxalitrebellerna. Margaret Gonzalez-Perez har påpekat att kvinnor av naturliga skäl anses vara skickliga på att hantera lägrets behov. De visar sig vara effektiva när det gäller att utbilda kamraterna och vårda de sjuka. Dessutom har deras aktiva deltagande i både administrativa och fältmässiga operationer gjort dem till en allsidig person. Detta måste staten se som ett större hot eftersom de anses vara mer seriöst engagerade i sin sak än männen. I och med sin ökande effektivitet har kvinnorna visat sig vara ett starkare hot eftersom de bidrar till att göra naxalitupproret mer stabilt. Kanske är det därför som även regeringen har börjat förlita sig på kvinnliga soldater för att ta itu med rebellerna. I en nyhetsrapport från den 16 november 2014 som publicerats av PTI citeras hur kvinnliga kommandogrupper för första gången har satts in i Bastar och på okända platser i Jharkhand för att tjänstgöra i anti-Naxal-operationer. Tiden får utvisa om detta visar sig vara en effektiv strategi från regeringens sida.

För många kvinnor i den tidigare fasen och även i vissa fall i dag är den maoistiska organisationen som ett parallellt patriarkalt samhälle. Det är fel att beskriva allt som en homogen erfarenhet, men genom att belysa de olika berättelserna från flera kvinnor har man i uppsatsen ovan tittat närmare på några av de viktigaste frågorna. Naxalitrörelsen är en blandning av inre konflikt och yttre motstånd och det är i detta sammanhang som uppsatsen har undersökt situationen för de naxalitiska kvinnorna.

Optimized by Optimole