Kategori: Opinion

Sedan 1967 är Vänsterpartiet ett demokratiskt socialistiskt parti. Till skillnad från Socialdemokraterna har Vänsterpartiet inte ingått något förbund med kapitalist-imperialisterna.

Ordförande C-H Hermanssons (f.1917 d.2016) påverkan på Vänsterpartiet får inte underskattas.

Från partibildningen 1917, men speciellt efter inträdet i Komintern 1919 och fram till 1943 var partiet ett omstörtande parti. I ett uttalande 1946 lade C-H Hermansson, då ekonomisk talesperson för SKP, grunden för omvandlingen till ett parlamentariskt parti. När C-H 1964 blev ordförande tillsatte han en arbetsgrupp som tog fram ett Socialistiskt Alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna från 1914. Alternativet antogs vid kongressen 1967 och sedan dess är Vänsterpartiet ett demokratiskt socialistiskt parti. Till skillnad från Socialdemokraterna har Vänsterpartiet inte ingått något förbund med kapitalist-imperialisterna.

Jag har skrivit en kort kommenterad sammanfattning av Säkerhetstjänst-kommissionens rapport SOU 2002:93. Stycken med information om viktiga steg i partiets utveckling har jag numrerat från ett till fem.

Rapporten berör översiktligt svensk vänster under perioden 1917-1995 och sammanfattar mer i detalj polisiär och militär underrättelse perioden 1948-1970. Material har hämtats ur MUST:s och SÄPO:s arkiv. I det ryms även rapporter som utarbetats inom försvarsstaben inklusive UB, Grupp B/IB och Grupp T.

Bakgrund: Från det att SSV bildades 1917 utgjordes de svenska säkerhetstjänsternas mest centrala hotbild av det som senare kom att kallas ”SKP-komplexet”.

[Anm: Borgfreden 1914, Brantings stora svek. Det av kung Gustav V ledda bondeupproret 1914 hade lett till att regeringen i avgick i protest. Därefter hade en ny regering ledd av Hammarskjöld tillträtt. Samma år skickades det omtalade Kisatelegrammet, där Branting deklarerade att SAP sluter upp bakom regeringen och ställer in alla politiska strider. Detta innebar att partiledningen inom SAP, där partihögern hade knapp majoritet, slöt upp bakom borgarklassen. Telegrammet var resultatet av allians mellan Branting, Knut Wallenberg och Gustav V. Söderpalm kallade denna entente ett folkviljans och storkapitalets pactum turpe (grundavtal). De inre stridigheter som följde på Borgfreden 1914 ledde till att SAP splittrades i februari 1917 och vänsterfalangen bildade SSV, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. 1921 återgick en del av SSV till SAP och SSV bytte namn till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Säkerhetstjänstens övervakning av SAP övergick i och med spliten 1917 till att övervaka SSV/SKP och dess avknoppningar.]

Vänsterpartiets ideologiska utveckling.

I juni 1919 anslöt sig SSV till den kommunistiska internationalen. När Komintern krävde att partiet skulle anta de 21 teserna för ett kommunistiskt partis uppträdande opponerade sig en betydande minoritet av medlemmarna. Opponenterna uteslöts vid partiets kongress i mars 1921. I enlighet med tes nr 17 antogs partinamnet ”Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen”. Ordförande Zeth Höglund accepterade inte centralstyrningen från Kominterns sida. Hans protester ledde till en öppen konflikt med Kominterns exekutivkommitté (EKKI) och enligt dennas anvisningar uteslöt partiets kongress i november 1924 Höglund och gruppen kring honom. I oktober 1929 uteslöts de s.k. oxkommunisterna (bl.a. Karl Kilbom, Nils Flyg och Oskar Samuelsson), som 1924 tagit ledningen, efter ett ingripande av EKKI, varpå Sven Linderot blev partiordförande.

(1) Komintern menade att proletariatets maktövertagande inte kunde äga rum utan väpnat uppror, d.v.s. en revolution av borgerlig karaktär. Denna åsikt har kommit att prägla den allmänna uppfattningen om begreppet politisk revolution.

1928 utfärdade generalstabschefen tjänstgöringsbestämmelser för en upplysnings- eller underrättelsebyrå (UB) som skulle bl.a. skulle följa och motarbeta den antimilitaristiska rörelsen. SKP verkade för nedrustning och blev den primära måltavlan för UB.

Marinstaben och Generalstaben förklarade 1929 i olika skrivelser till regeringen att den kommunistiska propagandan syftade till att i en given situation försöka att med våld omstörta det nuvarande samhället och införa proletariatets diktatur.

Statens offentliga utredning med syfte att förbjuda kommunistiska partier uttryckte några år senare farhågor med formuleringen ”att [SKP avsåg] omskapa arbetarmassornas ekonomiska, religiösa och moraliska föreställningar, att uppväcka och underhålla missnöje med den bestående samhällsordningen, att utså hat mellan olika samhällsgrupper, att förstöra respekten för samhällets lagar och institutioner samt att göra massorna förtrogna med tanken på den kommande kampen.”

Socialdemokraten Olof Olsson tog upp frågan i en reservation till partiförbudsutredningens betänkande. Enligt hans mening var enbart ett fåtal beredda att med våld genomföra proletariatets diktatur, medan majoriteten utgjordes av idealister som kämpade för konkreta samhällskrav utan tanke på omstörtande verksamhet, varför han, i motsats till utredningens majoritet, inte var beredd att förorda ett partiförbud.

Sedan kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen brutit ut vid midsommar 1941 fick kraven på ingripanden mot SKP ny näring av inkommande rapporter som visade på tyskt och finskt missnöje med Sveriges tillåtande hållning mot kommunisterna.

Kommunisternas opinionssiffror som legat runt tre procent sedan 1932 svängde kraftigt uppåt tio procent i och med Röda Arméns framgångar i kriget mot Tredje Riket. SKP:s återkomst på den politiska arenan var ett hot främst mot Socialdemokraterna och SAP:s första reaktion följde isolerings- och utfrysningslinjen.

(2) Efter Kominterns upplösning 1943 proklamerade SKP en svensk väg till socialismen. Maktövertagandet skulle vara fredligt och buret av en folklig majoritet. Storstrejkerna i seklets början angavs som arbetarklassens viktigaste vapen. Den fredliga hållningen bidrog till att SKP vid valet 1944 fick 10,3% av rösterna, en toppnotering som inte bröts förrän när VPK 1998 fick 12%.

(3) Partiets ekonomiske expert C-H Hermansson poängterade i maj 1946 i ett underlag för partiets föredragshållare att en demokratisk övergång till socialismen var en realistisk möjlighet. Skälet till denna optimism var framför allt arbetarklassens styrka: den utgjorde ensam omkring 60% av landets produktiva befolkning och tillsammans med småbönderna och städernas mellanskikt var den en överväldigande majoritet. Den svenska vägen till socialism skulle grunda sig på uppslutning från en stabil folkmajoritet. Människornas egna subjektiva viljor uttryckta i fria val skulle forma majoriteten.

Nomenklaturdebatten 1953: När det gällde nomenklaturen företrädde Set Persson en ortodox linje. Det gällde att inte vika från vältetablerade begrepp bara för att de vållade missförstånd. Man borde i stället undervisa om dess rätta innebörd. Linderot och Hermansson vidhöll en mer pragmatisk hållning till detta pedagogiska problem. Deras resonemang följde närmast linjen: Kallar vi t.ex. vårt mål för proletariatets diktatur kommer vi aldrig att nå det, eftersom människor förknippar begreppet med tyrannens diktatur. På samma sätt bör vi undvika ordet revolution, med vilket vi menar radikala reformer, medan allmänheten associerar detsamma med blodbad.

(4) När C-H Hermansson vid 1964 års partikongress valdes till partiordförande hämtades ny ideologisk inspiration från Gramscis tankar om hegemoni genom inflytande över människors medvetande och från den unge Marx’ humanistiska filosofi. Kongressen 1964 tog ytterligare ett steg i partiets utveckling i och tillsatte en programkommission för att ta fram ett socialistiskt alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna. Kommissionens förslag antogs vid 1967 års partikongress och den demokratiska och parlamentariska vägen till socialismen beskrivs därefter inte bara som önskvärd och möjlig utan också som den enda acceptabla. Partiet accepterade därmed, som de övriga riksdagspartierna, demokratin som överideologi. ”Vi går demokratins väg och den tänker vi inte vika ifrån”, deklarerade ordförande Hermansson. I samband med att Socialistiskt Alternativ antogs bytte partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna.

(5) Internationalismen hade under perioden 1964-1975 fått stå tillbaka för en reserverad hållning till socialistiska stater som inte lyckats upprätthålla VPK:s ideal avseende personlig integritet, förenings- och yttrandefrihet. Lars Werner, som var partiordförande 1975-1993), ansåg att det är bättre att upprätthålla kontakter och försöka påverka regeringar än att avstå från gemenskap med de socialistiska länderna.

[Anm: Nomenklaturdebatten 1990: Med hänvisning till 1953 års debatt om partinomenklaturen antogs den pragmatiska linjen. Eftersom den allmänna tolkningen av begreppet kommunism baseras på beskrivningen av tillståndet i länder styrda av kommunistpartier beslutades att begreppet skulle strykas ur programmet. I samband med detta bytte partiet namn till Vänsterpartiet.]

V är bäst även för företagare

Skall de 96,75% välja att gräva sin egen grav eller välja att rycka de 3,25% ur sadeln?!

Skyskrapor i den rikare delen av Bangkok. Bilden har inget med artikeln annat än kontrasten att göra. Min partner och jag vilade på en betonggris på andra sidan gata. På en betonggris som skyddade invånarna i ett tält från att bli påkörda.

Skilj på småföretagande entrepenörer och stora jättar som inte längre växer på egen hand utan istället ökar sin profit genom att köpa och lägga ner varandra och tillslut flytta produktionen till ett låglöneland. Det är följden av de rikaste 3,25%:ens ”företagande”. Innan de tar sista steget till utflytt säljer de gärna maskiner och inventarier till hårt arbetande småföretagare som tror de kommer kunna få uppdrag. Det går såklart inte när kunden drar utomlands. Följden blir konkurs, fogden tar maskinerna och säljer dem till underpris — ofta tillbaka till knösen som sålt dem i samband med fabriksnedläggningen, men till högst 20% av vad han sålt dem för. Sedan åker maskinerna också utomlands och kvar står en småföretagare med livslånga skulder och hundratals eller ibland tusentals arbetslösa arbetare.

De där allra rikaste representerades 1917 av Knut Wallenberg… han som Hjalmar Branting tecknade fredsavtal med. Kungen som också var med på borgfreden fick sitta kvar och Wallenberg och hans likar fick behålla makten över naturresurser och storkapital. Idag representeras de mäktigaste procenten av Blackrock, ett finansbolag i USA. Idag har makten över produktionsmedlen flyttat till Amerika. Visst finns det en handfull biljonärer i Sverige och visst har de makt, men inte tillräckligt för att direkt förhandling mellan dem och proletariatet skulle möjliggöra nyordning. Det tåget gick när Branting svek. Idag finns inte samma tydliga person att förhandla med. Idag är det US Air-force B52:or stationerade i Norge som motparten har i backfickan om förhandlingsläget blir skarpt.

Jag håller med om att det inte spelar någon roll att högste chefen på det växande företaget kanske har 10 gånger mer i lön än den sämst betalde i bolaget. Så var det även i stora företag fram till 1980. Men redan 1976 hade S gett upp den socialistiska kursen i inrikespolitiken. Löntagarfondernas utformning hade blivit en tummetott och den började avvecklas redan i början på 80-talet. Samtidigt drog spekulationsekonomin igång och växte med lånade pengar. På 90-talet ”sprack fastighetsbubblan” och de som gick förlorande ut var vanliga knegare som skaffat hus med lånade pengar. Det enorma underskottet betalades av med åtstramningar och utförsäljningar av välfärden under Carl Bildt och sedan under Göran Persson. Löneutvecklingen hölls tillbaka bland arbetare samtidigt som de högsta cheferna i de största bolagen och statliga och kommunala direktörer, ministrar och riksdagspolitiker ökade sina löner.

Idag har en börs-vd ca 60 gånger mer i månaden än en metallarbetare och en generaldirektör ca 30 gånger mer än majoriteten anställda på en myndighet eller ett statligt bolag. Det låter mycket, men det i sin tur är ingenting jämfört med hur mycket de rikaste 3,25% ökat sina tillgångar. Nu är skillnaden i förmögenhet mellan medelsvensson och de superrika tillbaka på 1910 års nivå. Det handlar såklart om större förmögenheter än vad de någonsin kommer att använda. Inte heller det spelar egentligen så stor roll eftersom riktigt stora förmögenheter till stor del är lån från framtiden (EVA based economy). Det som svider för folket är att med de där förmögenheterna följer också makten att styra över folkets arbetsvillkor och ekonomi.

Ivrigast att heja på den här extrema nyliberalismen har traditionellt inte varit M som arbetar efter försiktighets-/snålhetsprincipen, utan det har varit först KD och sedan C och därefter L tills Reinfeldt kom in i bilden och sjösatte Milton Friedmans nyliberala globalism på allvar. Just nu tävlar L och C om att vara längst ut på högerkanten på den socioekonomiska skalan. M har återgått till snålhetsprincipen. KD har bearbetat SD så att de släppt de folkliga frågorna och nu i princip bara har främlingsfientlighet som egen fråga kvar. På den nationalkonservativa skalan är SD längst ut till höger, men KD kommer inte långt efter.

Eftersom S idag i princip redan uppfyller SD:s mål från 2012 i migrationspolitiken, så är en röst på SD idag inte en röst på SD:s idéer om invandring utan en röst på M:s ekonomiska politik för de rikaste.

Man kan inte annat än häpna över hur näringslivet med hjälp av Palme och Persson och Åkesson lyckats lura löntagare att Sveriges bästa är om de 270 rikaste familjerna bestämmer landets ekonomiska framtid. För den båten sitter vi i idag.

[PS. Utrikespolitiskt var Olof Palme en riktig kraft som vågade föra progressiv rättvisepolitik. En riktig statsman som satte Sverige på kartan. Eftersom vi inte har någon egen utrikespolitik längre utan sitter i knät på Washington, så ligger vi geografiskt farligt till. USA:s närmaste utpost mot Ryssland. Troligen platsen för USA:s nästa krig. Varför? För att vi inte följt Palmes linje att vara lika kritiska och lika vänliga mot alla. När Hultqvist leker kelgris åt Pentagon spelar han med allas säkerhet.]

S utan annan agenda än att få sitta kvar och göra ingenting kommer inte att lyfta ett finger förrän folket börjar strejka och demonstrera en masse och väljer att rösta vänster istället. Så länge folk tror att SD kan hjälpa kommer S anpassa sig. Annie Lööf kan fortsätta styra S som en dockmästare och då blir det politik som fortsätter gynna de rikaste procenten eller så blir det en M,KD,SD-regering som kommer att föra samma politik, fast lite snålare eftersom M är med.

I Riksdagen finns bara Vänsterpartiet som står upp för folket idag. Tro det eller ej, men V:s politik ökar möjligheten för småföretagare att hävda sig mot jättarna, övriga partier står på den Internationella elitens sida. Bland arbetarfacken är det bara SAC som vågar ställa riktiga krav.

Alla har ett val och det handlar inte om den egna framtiden utan om barnbarnens. Skall de 96,75% välja att gräva sin egen grav eller välja att rycka de 3,25% ur sadeln? Rösta rätt, rösta rödare rött om ni vill att barnbarnen skall få det minst lika bra eller bättre än medelsvensson idag.

Rösta annorlunda om ni tycker det är viktigare att de redan stormrika skall leva i överflöd medan barnbarnen likt våra förfäder får gå med mössan i hand och be om ett dagsverke och med lite tur faktiskt tjäna några kronor ibland, men för det mesta gå hem med skrikande mage till en utkyld bostad. Förr kunde man iallafall i nödfall äta upp skorna, men idag är ju de i regel gjorda av plast.

Varför kritisera?

Varför, vem, vad, när och hur ska vi kritisera?

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin.

— Är det rätt och riktigt av en person i en grupp att kritisera andra grupper eller deras medlemmar när de gör fel?

— Är det rätt och riktigt även om det handlar om en nationell eller internationell syskonorganisation?

— Ja, det är inte bara rätt rätt och riktigt, utan dessutom nödvändigt. Det är faktiskt vår omvälvande plikt att göra det.

Den allmänna principen för kritik är att om den som upptäcker ett fel måste kritisera det, oavsett vad felet är och oavsett vem som begår det. Kom ihåg att vi kritiserar våra kamrater för att stötta i arbetet med ständiga förbättringar och/eller för att förmå andra att inte göra samma fel. Att avstå från att framföra kritik är själviskt och indikerar att du inte bryr dig om de konsekvenser dessa fel kan få.

Privat framförande av kritik är utan tvekan oftast bäst och mest effektivt, men dess görlighet begränsas inte sällan av rådande omständigheter och det finns många tillfällen då privat framförande varken är genomförbart eller korrekt.

När så är möjligt bör vi – åtminstone till en början – framföra idéer, förslag och kritik direkt till de personer som vi tror har nytta av det. Ofta tör detta om möjligt göras privat, men om idéer, förslag och kritik av vikt passerar obemärkt, så är det ofta nödvändigt framföra dem i ett större forum och stundom även motiverat att offentliggöra dem. Syftet med ett offentliggörande är att väcka opinion och därmed, genom att utsätta motsträviga individer för sociala påtryckningar, framtvinga ett reviderat beslut.

Ofta har vi dock ingen direktkontakt med den individ eller grupp som vi ser begå ett eller flera allvarliga misstag. Direkt och privat kritik är i de flesta sådana fall inte möjlig, inte ens i början.

Den viktigaste poängen med att framföra kritik är ofta inte att hjälpa den vars misstag kritiseras, utan snarare att hjälpa andra att undvika samma och relaterade fel. Då är det inte bara lämpligt utan helt nödvändigt att öppet och offentligt framföra kritiken.

Vi måste alla lära oss av andras erfarenheter, både av vad de gör rätt och av vad de gör fel. Den offentliga och om möjligt avpersonifiera kritiken av misstag är ett av de viktigaste sätten för oss alla att förstå sanningen och den finna den bästa vägen framåt. Att motsätta sig lärorik, öppen, offentlig kritik är därför i hög grad att motsätta sig ordentlig utbildning massorna.

På grund av den pedagogiska roll offentlig kritik spelar är det viktigt att inse att sådan kritik är berättigad även när det inte finns något som helst hopp om att kritiken kommer att iakttas av det direkta målet för densamma.

Faktum är att det ofta är nödvändigt att kritisera de avlidna, eftersom kritiken kommer att tjäna till att upplysa nu levande. Det finns t.ex. många goda skäl att kritisera beslut fattade av Stalin (för att inte nämna Chrustjov).

Men det är såklart inte bara de döda vi kan kritisera. Det görs många fel i vår rörelse i dag, inte bara av individer och grupper i andra länder, inte bara av människor i syskonorganisationer, utan även av oss själva och våra egna grupperingar.

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin rätt och riktigt. Lenin hade heller inga reservationer när det gäller att kritisera kamrater i andra länder, inte heller Rosa Luxemburg eller andra revolutionärer. (Även Marx och Engels kritiserade misstag var än de såg dem.) Naturligtvis var inte all denna kritik alltid korrekt, men det fanns under rörelsens första sekel ett mycket hälsosammare klimat för öppen kritik än det gör idag. Vi måste gå tillbaka till en sundare situation med fri, öppen och ömsesidig kritik.

PS. Förutom kritik, som riktar sig till den egna åsiktssfären, med korrigerande eller bildande syfte, finns det kritik med andra syften. Till dessa hör att:

  1. förmå politiska motståndare att ändra kurs,
  2. förmå väljare att byta sida,
  3. reta upp en motståndare så att denne begår repellerande misstag,
  4. piska upp en antagonistisk stämning mot partier som befinner sig på fel planhalva.

The socialist parties must cooperate better

Comrades! I feel that 2021 is the year when, instead of devoting energy to criticizing our opponents, we should make every effort to tell everyone about our political line.

Original version in Swedish published in Dalademokraten February 12, 2021

When our personal views deviate significantly from the party’s, it would be dishonest not to make reservations and explain both the party’s and our own opinion.

The development of the party program is a democratic process and opinion formation within the framework of the party’s values is an important part of its constant adaptation to prevailing circumstances. The technology of today offers e.g. completely different conditions today than did just a few years ago and the development since 1848 has naturally been enormous.

The Swedish Left Wing Party is a socialist, feminist and anti-racist party on ecological grounds. We are part of the labor movement, the women’s movement, the anti-racist movement and the environmental movement, internationally and in Sweden. The party’s policies and activities are determined by our goal: to realize a society based on democracy, equality and solidarity, a society free from class, gender and racist oppression, a just and ecologically sustainable society where we build our own future in freedom and cooperation .

In order to change society, we must understand how it works. Theory and practice presuppose each other. For the Left Wing Party, Marxist and feminist theories are important political tools that must be used critically and experimentally, adapted to today’s conditions.

My personal opinion is that we must end the fruitless discussions about hair-splitting that have divided the labor movement on several occasions throughout history. From the first seed was sown in 1881 until today, the divisions have not been based on disagreement about the goal: economic democracy, but have been partly about the way there and partly the degree and character of authority.

When Hjalmar Branting, who represented a reformist agenda, agreed with the monarch and representatives of the capitalist class in 1917 to slow down development, this led to the progressive phalanx of the Social Democrats breaking out and forming what is today the Left Wing Party. In 1967, the progressives were divided into a series of divisions into what came to be known as the letter left. This has been of no use to anyone other than the monarch, the capital-owning class and its favorable pultrons.

I believe that we should as soon as possible form a cooperation body for at least F!, V, RS, SKP and K.

NOTA BENE: After the dissolution of the Paris Commune in 1871, the labor movement was divided into two parts: the syndicalist-anarchist and the socialist. I am convinced that when world socialism is achieved, this split will be reversed.

Hampus Cronander

Nyheter, nöjesindustri, politik, politiska mål och påverkan.

Riktig kommunism har inte funnits sedan jägarstenåldern. Nu är det dags att definiera framtidens kommunism.

Alla regeringar och alla företag gör hela tiden sitt bästa för att påverka allmänheten. Genom propaganda, reklam och vinklade nyheter.

Alla framhåller sina fienders dåliga sidor och sina egna goda sidor. Ibland sker ren nyhetsförfalskning. Några klassiska exempel är Adolf Hitlers ursäkt för att anfalla Polen och Lyndon B Johnsons ursäkt att anfalla Vietnam — båda två baserade på att de länder de anföll skulle ha attackerat dem först. Samma sak sker dagligen, om än med mindre uppenbar agenda.

Indoktrineringen börjar redan i förskolan. Vi blir matade med att vårt system är det bästa och att den lokala kulturen är mer rättvis, mer etiskt fulländad och mer förlåtande än andra kulturer. Syftet är att motverka förändringar och få invånarna att känna sig tacksamma över att få ha ett så bra ledarskap och att få bo på en så fin plats.

Samtidigt som vi hela tiden matas med systemstödjande propaganda och får lära oss att veta vår plats i samhället, att veta hut och bli vid våra läster, matas vi med kritik mot andra system och andra kulturer. Dessutom infogas information som underblåser spänningar mellan samhällsgrupper. Sålänge vi inte kan enas kan eliten fortsätta att söndra och härska.

I slutet av 1960-talet var ett globalt uppvaknande på väg. Hippierörelsen växte sig för vart år starkare och systemkritiken blev alltmer högljudd. Med massiv propaganda lyckades eliten kväsa uppvaknandet och sedan mitten av 1970-talet har den reaktionära rörelsen lyckats frånta folket initiativet till progressiv förändring. Istället för att att fortsätta att minska klyftorna har eliten befäst sin makt och ytterligare ökar gapet mellan det vanliga folket och oligarkerna.

Människans materiella välstånd har dramatiskt ökat, så allt var inte bättre förr, men folkets inflytande har minskat med tiden. I grova drag: Under jägarstenåldern rådde en kommunistisk ordning där alla tvingades ta hand om varandra för att stammen skulle överleva; från jordbrukarstenålder till järnålder rådde syndikalismen där sockenstämmor och ting utgjorde beslutande och dömande organ; från medeltiden till upplysningstiden utvecklades staten och feodalismen; den moderna tiden inleddes i och med industrialiseringen på slutet av 1700-talet och efter franska revolutionen har en liberalkapitalistisk ordning varit tongivande. Med tiden har alltså större och större del av befolkningen förlorat i termer av både solidaritet och inflytande.

Vi kan konstatera att de försök som under 1900-talet gjordes att med planekonomisk socialism återinföra kommunismen varit katastrofala. I land efter land har vi sett att individens kreativa frihet tillintetgjorts av despotiska system. Detta är inte något vi vill se igen. Samtidigt har dessa system utgjort en välbehövlig motvikt till ohämmad marknadsekonomi. Efter Sovjetunionens fall har vi upplevt effekterna av ohämmad kapitalism.

Nu måste något göras. De bästa aspekterna av liberalism, socialism och syndikalism måste utgöra grunden för framtidens kommunism.

Konkreta förslag:

• Privat marknadsekonomi för små och medelstora företag.

• Statlig planekonomi för banker, infrastruktur, skola, vård, omsorg och medborgarlön.

• Förbjud korporativismen. Företag skall inte kunna köpa eller äga varandra. När ett företag når förvaltningsfasen och har över 200 anställda eller når ett resultat på över 500 miljoner bör det köpas av staten och förvaltas av de anställda.

• Flerfamiljshus skall ägas och förvaltas av de boende. Lägenheter skall inte säljas på en öppen marknad utan distribueras via kösystem. Insatsen skall kunna lånas till mot ränta motsvarande inflationen. Fastighetens och lägenhetens skick skall avgöra instansens storlek.

• Förmögenhetstak: ingen skall kunna äga mer än 500 miljoner. Arvs- och förmögenhetsskatt bör införas på belopp överstigande 50 miljoner.

• Kapitalmoms: en skatt på 1% på börstransaktioner bör införas.

• Moms: slopa momsen på livsmedel. Bibehåll övrig moms.

• Inkomsttak: den samlade inkomsten av tjänst och kapital skall inte kunna överstiga 10 miljoner.

• Basinkomst: inför beskattningsbar basinkomst om 20000 per månad för alla över 18 år. Avskaffa bidragssystemet.

• Vård och omsorg: gratis sjukvård, gratis tandvård, gratis barn- och äldreomsorg, gratis handikapphjälp, gratis mentalvård.

• Hjälpmedel: gratis glasögon, gratis menskopp, gratis handikapphjälpmedel.

• Kommunal skatt: 20% för alla, både på inkomst av tjänst och inkomst av kapital.

• Statlig skatt: progressiv på både inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Höj gränsen för statlig skatt till 12 basbelopp och slopa marginalskattegränsen på 50%. När den sammanlagda inkomsten når 10 miljoner skall marginalskatten nå 100%.

• Specialskatter: slopa alla specialskatter (grifteskatt, TV-skatt et c) förutom energiskatter.

• Polis: öka kvaliteten, inte kvantiteten. En särskild myndighet för övervakning av polismyndigheten behöver inrättas.

• Militär: skrota krigsmakten och bygg om militär utrustning och militärfordon till arbetsredskap och räddningsfordon.

• Kriminalvård: anpassa kriminalvården så att omskolning står i fokus. För livstidsdömda bör inrättas arbete så att vistelsen blir självfinansierad.

• Internationellt engagemang: låt Olof Palme och Fidel Castro vara ledstjärnor för vårt multilaterala politiska engagemang. Vi skall göra det som gynnar suveränitet och mänsklighetens rättigheter, inte det som gynnar diplomatiska förbindelser.

• Internationell solidaritet: vi skall driva internationell fördelningspolitik, inte villkorad allmosepolitik. Att dela med oss av vårt välstånd är en plikt, inte ett hjälpsamt frivilligt åtagande. Altruism, inte nationalegoism.

• Reformerat rättsväsen: både lagstiftning och tillämpning behöver revideras. Myndighetsbeslut rörande privatpersoner måste kunna överklagas till en folktribunal bestående av folkvalda utsedda av folket i allmänna val. Samma tribunal skall äga mandat att ansvarsbefria myndighetspersoner vid civil olydnad (t.ex. skall en polis som vägrat utföra en oetisk order kunna frias av tribunalen).

• Alkohol, tobak och droger: inför ransonering av alkohol, legalisera cannabis, förbjud tobak och nikotin. Skärp restriktionerna kring narkotikaklassade läkemedel, speciellt psykofarmaka.

• Arbeta långsiktigt för avskaffandet av nationsgränserna.

Den röda fanans kompromiss med korset.

Tidningen Brand
N:r 2 1905, av signaturen Lucifer.

Att bevara åt sig borgarnas »aktning» och »sympati» är den kompromissande socialdemokratin mycket kärt, och därför törs den ej proklamera storstrejken eller vara försvarsnihilistisk eller alltför radikalt angripa religionen eller ens direkt bekämpa densamma, ty se, patriotism och religion äro nu på modet och storstrejken mycket misshaglig för »herrskapsklassen». Utan socialdemokratin kompromissar och går gärna med på att sjunga en patriotisk sång eller en gudlig psalm om den så finner det fördelaktigt!

I skytteföreningarna — så säger den socialdemokratiska pressen i skön harmoni med den borgerliga — kunna öfver- och underklass (hvad för slags »öfver» och »under» ?) räcka hvarandra tassen; här ha kapitalisten och proletären, »söner af samma land», någonting gemensamt! Hvad åter religionen beträffar, så bekämpar socialdemokratin endast dess »missriktningar» — kärnan, gudsbegreppet, låter den vara i fred — samt har punkten »religionen privatsak» på sitt program.

Afsikten med all denna borgarkurtis är ju att på så sätt vinna så många medlemmar som möjligt åt det socialdemokratiska partiet. Men att på samma gång en mängd nationalistiska och klerikala element, som ej kunna vara annat än till den största skada, inkomma i partiet och orsaka försumpning, därpå tyckes man icke tänka. Se emellertid blott på vissa af partiets ledare och man skall ej kunna förneka de skadliga följderna af ofvanstående praxis.

Många socialdemokrater anse mycket riktigt, att kristendomen är en kulturfientlig vidskepelse, men de vilja dock icke genom en öppen kamp mot kristendomen stöta ifrån sig en massa folk, som visserligen tro på kristendomen, men som dock kunna vara socialdemokraterna nyttiga såsom valboskap och agitation.

Men denna »nytta» reduceras betydligt af den skada, dessa kristna, klerikala och frireligiösa göra partiet genom sin trånga syn på tingen och sina religiösa fördomar, hvilket allt inverkar på partiets tendens och sätter sin prägel på dess beslut och handlingar.

I Norge är det socialdemokratiska partiets religionskurtis en fullständig skandal, det visste vi förut och än tydligare framgår det af artikeln i »Til frihet», som finnes öfversatt i detta nummer af Brand.

Vi se, hvart kristendomsfjäsket har fört socialdemokratin därstädes. Det är ett rent hopplöst elände. Den röda fanans kompromiss med korset!

Om den svenska socialdemokratin ännu icke hunnit så långt i kristlig försumpning, så är den i alla fall på god väg tack vare moderata, kompromissdrifvande krafter.

Det är i sanning bedröfligt. Är en sådan socialdemokratisk rörelse verkligen en kulturrörelse, såsom den gärna vill kalla sig? Skall den en gång kunna åvägabringa en genomgripande förändring af det bestående, förverkliga socialismens ideal?

Nej! Intet socialistiskt parti skall kunna omhvälfva samhället, så länge det icke först bekämpat religionen.

Ty det är fåfängt att söka åstadkomma revolution med ett folk, som icke frigjort sig från religiösa åskådningar och bruk samt från hierarkien, det visar bl. a. Spaniens misslyckade revolutioner.

När en revolution misslyckas, beror det på att de nödvändiga förutsättningarna saknats, att folket icke varit förberedt och icke förstått att föra revolutionen dit det ville.

Därför måste vi förbereda folket för en kommande revolution. Och då måste vi också hos våra klasskamrater bortarbeta den religiösa fördummelsen, den fega underkastelse den predikar, försoffningen, trångsyntheten, auktoritetstron, det andliga slafveriet under gängse fördomar, hvilket allt varit och är orsaken till det sociala eländet och förtrycket. Endast med män och kvinnor, som frigjort sig från religionen, som alltid är en af det beståendes grundvalar, kan en social revolution genomföras och ett högre samhällsskick därpå uppbyggas och vidmakthållas. Saknas dessa förutsättningar blir revolutionen ett fiasko.

Religion, underkastelse och förtryck följas alltid åt.

Historien visar oss genom ovedersägliga fakta, att tider, då religionen djupast behärskat människornas sinnen och deras yttre lif samt då prästerskapet haft sitt största inflytande, alitid karakteriserats af kulturellt dödvatten, af det största såväl andliga som lekamliga slafveri och förtryck. Såsom t. ex. medeltiden, kristendomens storhetstid, tydligt visar.

Å andra sidan finna vi, att tider, då ett folk frigjort sig från religion och hierarki, just varit revolutionära tider, då folket rest sig ur nesligt slafveri, då utvecklingen på några dagar gjort framsteg, hvartill annars behöfts årtionden. Betrakta blott franska re- volutionen, som föregicks af en period, då kristendomen måste vika för ateismen, då forskningen blef fri på de religiösa fördomarnas och klerikalismens bekostnad, då förnuftet besegrade vidskepelsen. Såsom en följd af denna allmänna andliga frigörelse kom revolutionen, som annars varit omöjlig.

Socialisterna måste därför bekämpa religionen, hvilket ju ingalunda betyder intolerans mot de religiösa, såsom våra antagonister i denna sak velat göra troligt. Nej, det är saken, icke personerna, vi bekämpa!

Och vidare: bort med detta bedrägliga tal om att Jesus skulle ha varit socialist, att socialism och kristendom skulle ha samma vagga, hvarmed många socialdemokratiska agitatorer söka vinna de kristna på sin sida och som de också ofta själfva tro på.

Detta är emellertid en feluppfattning af socialismens och kristendomens i verkligheten helt olika härledningar och väsen.

Kristendomen säger, att det är en gud, som sänder oss allt slags socialt elände, fattigdom, krig, slafveri och förtryck, att vi ingenting själfva för- må, att vi ska vara tåliga och nöjda med vår lott, att vi ska vara undergifna öfverheten ehvad den är god eller dålig, ty den är af gud, att uppror mot öfverhetens tyranni är syndigt, och slutligen att vi skola få njuta den eviga saligheten i en himmel ofvan jorden.

Socialismen däremot säger, att det icke är en gud, som orsakar vårt elände, utan att vi själfva äro skuld till detsamma och att vi själfva kunna ändra allt, att vi hafva moralisk skyldighet att icke vara nöjda med det som är dåligt utan arbeta på förbättring, att öfverheten icke är af någon s. k. högre makt utan af oss, att vi icke ha någon skyldighet att finna oss i öfverhetens tyranni, att vi icke begå någon »synd» genom att göra uppror mot detsamma, att »det härliga landet» skall förverkligas här på jorden och att vi skola göra det.

Sluter socialdemokratin förbund med religionens eländighet, är steget verkligen icke långt till Ossian Nilssons »monarkiska socialism»! Den gamle kungen tages åter fram ur skräpvrån, dit socialdemokraterna i sina stridsdagar slängt undan honom, aftvättas den spott och smuts, de förut kastat på honom, renoveras och ställes åter upp på sin gamla hedersplats i mänskligheten. Historieskrifvarna få en ny epok i värdshistorien att behandla: det monarkiskt socialistiska samhället!!

Den kompromissande socialdemokratin, som under allt detta »utvecklas» till en alltmer sansad salongssocialdemokrati, går vidare i galanteri och låter alla »dåraktiga» afväpningsplaner och världsfredsdrömmar lika väl som den nu gouterade milislögnen fara samt accepterar den stående armén, men sätter en röd klut på nationalflaggan, för att ta afstånd från liberalerna, som ju i verkligheten slå samma blå dunster i de enfaldigas ögon.

Men nej, så får det icke gå! Kompromissens tid är slut. Uppkomlingsbegäret inom partiet måste stäfjas. Ärlighet och öfvertygelse besjäla alla i striden för vårt stora framtidsmål.

Optimized by Optimole