Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Idag står hotet om nästa världskrig sida vid sida med hotet om klimatets totala sammanbrott.
Nu är det fyrtionio år sedan Olof Palme tog bladet från munnen och kallade jänkarna för “satans mördare”, och det är trettiofem år sedan högerkrafter avrättade honom, troligen för att han stod i begrepp att göra permanenta insatser för världsfreden.
”När Ryssen kommer,” sades det när jag gjorde värnplikten. Media och regeringen jobbar hårt för att den övertygelsen skall bestå. Att ha någon att skrämmas med är ett beprövat sätt att skapa rättning i leden och i ett sekulärt land duger det inte med Guds vrede.
“Vi vet var vi hör hemma,” sa Tage Erlander en gång och då menade han Storbritannien. Så är det fortfarande, det är bara det att den ohälsosamma relationen med UK bytts ut mot en ännu osundare relation med USA. Där står alltså Erlanders efterföljare, fortfarande med mössan i hand, redo att tillsammans med bourgeoisien sälja ut Sveriges oavhängighet och den svenska arbetarklassen. Allt för att tillfredsställa kapitalets omättliga profithunger.
Den ekonomiskt oberoende eliten har alla resurser till sitt förfogande. Med konsumismen, bedövningsmedlen, underhållningsindustrin, åskådaridrotten, spelindustrin, media — med alla tillgängliga medel motas massornas uppmärksamhet bort från klimatkrisen, de ökande klassklyftorna, anfallskrigen, den nykoloniala exploateringen och den orättvisa handelspolitiken.
Klasskampen har aldrig upphört, den rasar för fullt över hela planeten.
Kapitalägarklassens översta skikt har förstått detta och det är ingen tillfällighet att vapensmedjorna går för fullt. Dollarmiljardärerna lyckas till och med, via sina tentakler, förmå världens folk att betala för de krigsmaskinerier som kommer att vändas mot dem. Så var det när galenskapen släpptes loss i de historiska krigen och så är det än idag.
Tendenserna är så tydliga att endast den som hålls fullt upptagen, antingen med kampen för att få vardagen att gå ihop eller med att distrahera sig, undgår att se åskmolnen förtätas. För säkerhets skull hålls människorna i okunnighet om feodalismens och kapitalismens oräkneliga offer. Istället framhävs de misslyckade sidorna av de stora socialistiska projekten; dessas mörkaste sidor förstoras till löjeväckande proportioner, medan de gigantiska humanitära framsteg som pressades fram förtigs.
Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Det är heller ingen slump att Jean-Paul Sartre kallade Fidel Alejandro Castro Ruz för den mest kompletta människan. Inte för att Fidel på något sätt var något slags övermänniska, utan för att han vågade vara fullt ut mänsklig.
Bild: Fidel Castro, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir med Juan Arcocha och Celia Sanchez (i bakgrunden), oktober 1960. Plats: Cienaga de Zapata, Kuba. Fotograf: Alberto Korda Kolorering: Manos Athanasiadis
Ordförande C-H Hermanssons (f.1917 d.2016) påverkan på Vänsterpartiet får inte underskattas.
Från partibildningen 1917, men speciellt efter inträdet i Komintern 1919 och fram till 1943 var partiet ett omstörtande parti. I ett uttalande 1946 lade C-H Hermansson, då ekonomisk talesperson för SKP, grunden för omvandlingen till ett parlamentariskt parti. När C-H 1964 blev ordförande tillsatte han en arbetsgrupp som tog fram ett Socialistiskt Alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna från 1914. Alternativet antogs vid kongressen 1967 och sedan dess är Vänsterpartiet ett demokratiskt socialistiskt parti. Till skillnad från Socialdemokraterna har Vänsterpartiet inte ingått något förbund med kapitalist-imperialisterna.
Jag har skrivit en kort kommenterad sammanfattning av Säkerhetstjänst-kommissionens rapport SOU 2002:93. Stycken med information om viktiga steg i partiets utveckling har jag numrerat från ett till fem.
Rapporten berör översiktligt svensk vänster under perioden 1917-1995 och sammanfattar mer i detalj polisiär och militär underrättelse perioden 1948-1970. Material har hämtats ur MUST:s och SÄPO:s arkiv. I det ryms även rapporter som utarbetats inom försvarsstaben inklusive UB, Grupp B/IB och Grupp T.
Bakgrund: Från det att SSV bildades 1917 utgjordes de svenska säkerhetstjänsternas mest centrala hotbild av det som senare kom att kallas ”SKP-komplexet”.
[Anm: Borgfreden 1914, Brantings stora svek. Det av kung Gustav V ledda bondeupproret 1914 hade lett till att regeringen i avgick i protest. Därefter hade en ny regering ledd av Hammarskjöld tillträtt. Samma år skickades det omtalade Kisatelegrammet, där Branting deklarerade att SAP sluter upp bakom regeringen och ställer in alla politiska strider. Detta innebar att partiledningen inom SAP, där partihögern hade knapp majoritet, slöt upp bakom borgarklassen. Telegrammet var resultatet av allians mellan Branting, Knut Wallenberg och Gustav V. Söderpalm kallade denna entente ett folkviljans och storkapitalets pactum turpe (grundavtal). De inre stridigheter som följde på Borgfreden 1914 ledde till att SAP splittrades i februari 1917 och vänsterfalangen bildade SSV, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. 1921 återgick en del av SSV till SAP och SSV bytte namn till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Säkerhetstjänstens övervakning av SAP övergick i och med spliten 1917 till att övervaka SSV/SKP och dess avknoppningar.]
Vänsterpartiets ideologiska utveckling.
I juni 1919 anslöt sig SSV till den kommunistiska internationalen. När Komintern krävde att partiet skulle anta de 21 teserna för ett kommunistiskt partis uppträdande opponerade sig en betydande minoritet av medlemmarna. Opponenterna uteslöts vid partiets kongress i mars 1921. I enlighet med tes nr 17 antogs partinamnet ”Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen”. Ordförande Zeth Höglund accepterade inte centralstyrningen från Kominterns sida. Hans protester ledde till en öppen konflikt med Kominterns exekutivkommitté (EKKI) och enligt dennas anvisningar uteslöt partiets kongress i november 1924 Höglund och gruppen kring honom. I oktober 1929 uteslöts de s.k. oxkommunisterna (bl.a. Karl Kilbom, Nils Flyg och Oskar Samuelsson), som 1924 tagit ledningen, efter ett ingripande av EKKI, varpå Sven Linderot blev partiordförande.
(1) Komintern menade att proletariatets maktövertagande inte kunde äga rum utan väpnat uppror, d.v.s. en revolution av borgerlig karaktär. Denna åsikt har kommit att prägla den allmänna uppfattningen om begreppet politisk revolution.
1928 utfärdade generalstabschefen tjänstgöringsbestämmelser för en upplysnings- eller underrättelsebyrå (UB) som skulle bl.a. skulle följa och motarbeta den antimilitaristiska rörelsen. SKP verkade för nedrustning och blev den primära måltavlan för UB.
Marinstaben och Generalstaben förklarade 1929 i olika skrivelser till regeringen att den kommunistiska propagandan syftade till att i en given situation försöka att med våld omstörta det nuvarande samhället och införa proletariatets diktatur.
Statens offentliga utredning med syfte att förbjuda kommunistiska partier uttryckte några år senare farhågor med formuleringen ”att [SKP avsåg] omskapa arbetarmassornas ekonomiska, religiösa och moraliska föreställningar, att uppväcka och underhålla missnöje med den bestående samhällsordningen, att utså hat mellan olika samhällsgrupper, att förstöra respekten för samhällets lagar och institutioner samt att göra massorna förtrogna med tanken på den kommande kampen.”
Socialdemokraten Olof Olsson tog upp frågan i en reservation till partiförbudsutredningens betänkande. Enligt hans mening var enbart ett fåtal beredda att med våld genomföra proletariatets diktatur, medan majoriteten utgjordes av idealister som kämpade för konkreta samhällskrav utan tanke på omstörtande verksamhet, varför han, i motsats till utredningens majoritet, inte var beredd att förorda ett partiförbud.
Sedan kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen brutit ut vid midsommar 1941 fick kraven på ingripanden mot SKP ny näring av inkommande rapporter som visade på tyskt och finskt missnöje med Sveriges tillåtande hållning mot kommunisterna.
Kommunisternas opinionssiffror som legat runt tre procent sedan 1932 svängde kraftigt uppåt tio procent i och med Röda Arméns framgångar i kriget mot Tredje Riket. SKP:s återkomst på den politiska arenan var ett hot främst mot Socialdemokraterna och SAP:s första reaktion följde isolerings- och utfrysningslinjen.
(2) Efter Kominterns upplösning 1943 proklamerade SKP en svensk väg till socialismen. Maktövertagandet skulle vara fredligt och buret av en folklig majoritet. Storstrejkerna i seklets början angavs som arbetarklassens viktigaste vapen. Den fredliga hållningen bidrog till att SKP vid valet 1944 fick 10,3% av rösterna, en toppnotering som inte bröts förrän när VPK 1998 fick 12%.
(3) Partiets ekonomiske expert C-H Hermansson poängterade i maj 1946 i ett underlag för partiets föredragshållare att en demokratisk övergång till socialismen var en realistisk möjlighet. Skälet till denna optimism var framför allt arbetarklassens styrka: den utgjorde ensam omkring 60% av landets produktiva befolkning och tillsammans med småbönderna och städernas mellanskikt var den en överväldigande majoritet. Den svenska vägen till socialism skulle grunda sig på uppslutning från en stabil folkmajoritet. Människornas egna subjektiva viljor uttryckta i fria val skulle forma majoriteten.
Nomenklaturdebatten 1953: När det gällde nomenklaturen företrädde Set Persson en ortodox linje. Det gällde att inte vika från vältetablerade begrepp bara för att de vållade missförstånd. Man borde i stället undervisa om dess rätta innebörd. Linderot och Hermansson vidhöll en mer pragmatisk hållning till detta pedagogiska problem. Deras resonemang följde närmast linjen: Kallar vi t.ex. vårt mål för proletariatets diktatur kommer vi aldrig att nå det, eftersom människor förknippar begreppet med tyrannens diktatur. På samma sätt bör vi undvika ordet revolution, med vilket vi menar radikala reformer, medan allmänheten associerar detsamma med blodbad.
(4) När C-H Hermansson vid 1964 års partikongress valdes till partiordförande hämtades ny ideologisk inspiration från Gramscis tankar om hegemoni genom inflytande över människors medvetande och från den unge Marx’ humanistiska filosofi. Kongressen 1964 tog ytterligare ett steg i partiets utveckling i och tillsatte en programkommission för att ta fram ett socialistiskt alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna. Kommissionens förslag antogs vid 1967 års partikongress och den demokratiska och parlamentariska vägen till socialismen beskrivs därefter inte bara som önskvärd och möjlig utan också som den enda acceptabla. Partiet accepterade därmed, som de övriga riksdagspartierna, demokratin som överideologi. ”Vi går demokratins väg och den tänker vi inte vika ifrån”, deklarerade ordförande Hermansson. I samband med att Socialistiskt Alternativ antogs bytte partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna.
(5) Internationalismen hade under perioden 1964-1975 fått stå tillbaka för en reserverad hållning till socialistiska stater som inte lyckats upprätthålla VPK:s ideal avseende personlig integritet, förenings- och yttrandefrihet. Lars Werner, som var partiordförande 1975-1993), ansåg att det är bättre att upprätthålla kontakter och försöka påverka regeringar än att avstå från gemenskap med de socialistiska länderna.
[Anm: Nomenklaturdebatten 1990: Med hänvisning till 1953 års debatt om partinomenklaturen antogs den pragmatiska linjen. Eftersom den allmänna tolkningen av begreppet kommunism baseras på beskrivningen av tillståndet i länder styrda av kommunistpartier beslutades att begreppet skulle strykas ur programmet. I samband med detta bytte partiet namn till Vänsterpartiet.]
Published in April 1960 in a Soviet journal entitled Problems of the East. Selected Works, vol. 4 (Hanoi: Foreign Languages Publishing House, 1962).
Uncle Hô with DDR sailors in Stralsund harbour during his 1957 visit to Germany.
After World War I, I made my living in Paris, now as a retoucher at a photographer’s, now as painter of “Chinese antiquities” (made in France!). I would distribute leaflets denouncing the crimes committed by the French colonialists in Viet Nam.
At that time, I supported the October Revolution only instinctively, not yet grasping all its historic importance. I loved and admired Lenin because he was a great patriot who liberated his compatriots; until then, I had read none of his books.
The reason for my joining the French Socialist Party was that these “ladies and gentlemen” – as I called my comrades at that moment – has shown their sympathy towards me, towards the struggle of the oppressed peoples. But I understood neither what was a party, a trade-union, nor what was socialism nor communism.
Heated discussions were then taking place in the branches of the Socialist Party, about the question whether the Socialist Party should remain in the Second International, should a Second and a half International be founded or should the Socialist Party join Lenin’s Third International? I attended the meetings regularly, twice or thrice a week and attentively listened to the discussion. First, I could not understand thoroughly. Why were the discussions so heated? Either with the Second, Second and a half or Third International, the revolution could be waged. What was the use of arguing then? As for the First International, what had become of it?
What I wanted most to know – and this precisely was not debated in the meetings – was: which International sides with the peoples of colonial countries?
I raised this question – the most important in my opinion – in a meeting. Some comrades answered: It is the Third, not the Second International. And a comrade gave me Lenin’s “Thesis on the national and colonial questions” published by l’Humanite to read.
There were political terms difficult to understand in this thesis. But by reading it again and again, finally I could grasp the main part of it. What emotion, enthusiasm, clear-sightedness and confidence it instilled into me! I was overjoyed to tears. Though sitting alone in my room, I shouted out aloud as if addressing large crowds: “Dear martyrs compatriots! This is what we need, this is the path to our liberation!”
After then, I had entire confidence in Lenin, in the Third International.
Formerly, during the meetings of the Party branch, I only listened to the discussion; I had a vague belief that all were logical, and could not differentiate as to who were right and who were wrong. But from then on, I also plunged into the debates and discussed with fervour. Though I was still lacking French words to express all my thoughts, I smashed the allegations attacking Lenin and the Third International with no less vigour. My only argument was: “If you do not condemn colonialism, if you do not side with the colonial people, what kind of revolution are you waging?”
Not only did I take part in the meetings of my own Party branch, but I also went to other Party branches to lay down “my position”. Now I must tell again that Comrades Marcel Cachin, Vaillant Couturier, Monmousseau and many others helped me to broaden my knowledge. Finally, at the Tours Congress, I voted with them for our joining the Third International.
At first, patriotism, not yet communism, led me to have confidence in Lenin, in the Third International. Step by step, along the struggle, by studying Marxism-Leninism parallel with participation in practical activities, I gradually came upon the fact that only socialism and communism can liberate the oppressed nations and the working people throughout the world from slavery.
There is a legend, in our country as well as in China, on the miraculous “Book of the Wise”. When facing great difficulties, one opens it and finds a way out. Leninism is not only a miraculous “book of the wise”, a compass for us Vietnamese revolutionaries and people: it is also the radiant sun illuminating our path to final victory, to socialism and communism.
Möte mellan Fidel och Che. Fotot är hämtat från Cubadebate.cu
En kronologi av mötesögonblick mellan befälhavarna Fidel Castro och Che Guevara. Ögonblick som markerade de kubanska revolutionens historiska vändningar. Under tolv år ledde de båda hjältarna processen av revolutionär omvandling från handling och tanke.
Fidel Alejandro Castro Ruz träffar Ernesto Guevara de la Serna.
19 juli 1955: Fidel möter den argentinska läkaren Ernesto Guevara i den lilla lägenheten på Emparan 49-C, där María Antonia González bor.
9 juli 1956: Fidel förblir fängslad tillsammans med Ernesto Guevara de la Serna, Calixto García Martínez och Santiago Liberato Hirzel vid Miguel Schultz 136 Immigration Station för att det påstås att deras invandringsdokument har upphört att gälla.
I Sierra Maestra 1957.
25 november 1956: Fidel avgår tillsammans med Raúl Castro, Camilo Cienfuegos, Ernesto Guevara och 78 andra expeditionsmedlemmar till Kuba från den mexikanska hamnen Tuxpan ombord på båten «Granma» med avsikt att starta om den väpnade kampen i bergen i Sierra Maestra.
21 juli 1957: Fidel befordrade Ernesto Che Guevara till befälhavare i revolutionsarmén.
I Sierra Maestra 1958.
29 augusti 1958: Befälhavare Ernesto Guevara och hans kolonn lämnar Sierra Marstra för invasionen av de centrala och västra provinserna på Kuba.
1 januari 1959: Fidel beordrar de invasiva kolonnerna nr 2 och 8 under befäl av Camilo Cienfuegos och Ernesto ”Che” Guevara, att fortsätta marschen mot Havanna.
5 januari 1959: Fidel möter Che igen i Camagüey. Befälhavare Guevara var i Havanna framför Cabaña fästning. De utbyter om situationen i landets huvudstad och samordnar nästa uppdrag.
12 juni 1959: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar avsked vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches diplomatiska resa som för honom till Spanien, Egypten, Irak, Sudan, Indonesien, Ghana, Pakistan, Indien, Japan och Marocko, där Che skall förhandla om att öppna nya marknader för Kubanska produkter.
7 oktober 1959: Fidel, i sällskap med befälhavare Ernesto Che Guevara, håller ett möte med de ansvariga för National Institute for Agrarian Reform (INRA). INRA Industrialization Department skapas och Che utses officiellt som chef.
2 augusti 1961: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar farväl vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches resa, i egenskap av ordförande för den kubanska delegationen, till konferensen för det interamerikanska ekonomiska och sociala rådet i Punta del Este, Uruguay.
Sista fotografiet tillsammans.
1965: Fidel tar farväl av Che innan denne åker till Kongo. Det är sista gången som de kära vännerna fotograferas tillsammans.
Ches avskedsbrev.Fidel informerar folket om Ches fall i strid.
15 oktober 1967: Fidel framträder framför tv-kamerorna och informerar officiellt folket om Ches fall i strid.
3 oktober 1965: Fidel läser Ches avskedsbrev.
Av: Edilberto Carmona Tamayo, redaktionellt team på webbplatsen “Fidel Soldado de las Ideas” den 14. juni 2019
Sovjetunionen och andra socialistiska stater i EMENA hade mycket som var problematiskt.
Det är dock fel att som västereuropé döma dem alltför hårt, vi är alla sedan mer än ett sekel indoktrinerade med massiv anti-kommunistisk propaganda.
Att mycket i Sovjetunionen och Öststaterna var enormt bra glöms väldigt lätt bort: arbetspolitik, bostadspolitik och pensionssystem, lagstiftad jämlikhet mellan könen, samt antirasistisk lagstiftning för att dra några exempel.
Ett stort problemet är att så snart man påpekar de goda aspekterna av Warszawapaktländernas internpolitik så antas man även vara positiv till auktoritärianism och censur.
Aktiva kommunister är väl medvetna om de socialistiska staternas problem och anser ett totalt avståndstagande vara rent skadligt för arbetarrörelsen.
Tyvärr är det avståndstagande krafter som fått nästintill totalt företräde i dagens vänster.
Die Demokratische Republik oder die Bundesrepublik? So sagen Menschen, die in beiden Systemen gelebt haben
Vorteile von der DDR
Nachteile von der DDR
– Für mich hatte die DDR nichts Schlimmes.
– Es war alles ruhiger, geordneter
– Jeder hatte Sicherheit
– Es gab keine Miethaie.
– Man konnte sich auf Nachbarn und Freude verlassen, was nicht mehr der Fall ist, da jeder nur an sich denkt.
– Beruflicher Streß war geringer
– Man brauchte sich nicht um so viele Dinge kümmern
– Es gab damals nicht solche erbitterten Konkurrenzkämpfe wie heutzutage.
– Für die Kinder wurde viel mehr getan. Wenn man Hilfe brauchte, wurde einem geholfen
– Irgendwie lief alles mehr in Ruhe ab
– Billige FDGB-Reisen.
– Kinderfreundlich.
– Jeder hatte Arbeit.
– Jeder war sozial abgesichert.
– Kein Elternteil brauchte sich um ihre Arbeit Sorgen zu machen
– Man kannte keine Überfälle am Tage in der Stadt
– Kollegialität im Arbeitsprozeß.
– Die Kinder hatten es sehr schön. Kindergarten, Ferienlager und viele Veranstaltungen in der Schule, Jugendklubs.
– Jeder hatte sein Auskommen, ohne Angst vor dem nächsten Tag
– Das Leben war ruhig, kein Streß
– Für jeden Menschen wurde eine Arbeitsstelle geschaffen, ob nötig oder nicht.
– Man konnte Tag und Nacht ohne Angst durch die Parks, Felder, Wälder und einsame Straßen gehen.
– Die Schule war nicht so anstrengend
– Fast alle waren gleich
– Jeder hatte Arbeit bis zur Rente sicher
– Billige Scheidung. Bus und Kino waren billiger
– Polizei und Justiz gingen härter gegen Kriminalität vor
– Keine Staus auf den Straßen
– Einfache Art der Steuern und Sozialversicherung
– Die Jugend war disziplinierter
– Kultur war für alle erreichbar
– Alle hatten Arbeit, was man so Arbeit nannte
– Die Bürokratie war nicht so extrem wie heute
– Niedrige, stabile Mieten, für jeden bezahlbar.
– Die Lauferei beim Einkaufen, das Anstehen, wenn man mal was haben wollte. In den Urlaub mußte man sich Zwiebeln und teils sogar Kartoffeln mitnehmen, weil man nichts bekam.
– Eine gute Wohnung zu bekommen war nur über Beziehungen möglich
– Es ging alles zu extrem nach Plan
– Bevorzugung der SED-Genossen in allen Lebensbereichen.
– Die Partei hatte immer recht
– Bei Reisen in die BRD starke Kontrolle (Hunde)
– Man konnte keine eigene Entscheidungen treffen , alles wurde vorgegeben ? Nicht mal einen Sack Zement bekam man ohne Beziehungen.
– Jahrelang auf eine Wohnung warten war für Kinderreiche besonders schlimm (8 Kinder)
– Schlechte Versorgung mit Babynahrung
– Schießen auf Menschen
– Als DDR-Bürger im Ausland nur Mensch 2. Klasse mit seinem Geld
– Politische Zwangserziehung bereits in Kinderkrippen und Kindergärten
– Machtlosigkeit gegenüber den staatlichen Organen.
– Der Hochmut der Handwerker
– Trennung von Verwandten im Westen
– Die ständige Bespitzelung
– Es gab wenig Obst und Fleisch.
– Materialmangel im Krankenhaus
– Niedrige Renten
– Keine Aufstiegschancen, ohne in der Partei zu sein. Es gab keine großen schlimmen Sachen, es waren die Kleinigkeiten.
– Das Schlimmste war die Lüge, mit der wir gelebt haben. Wenn man die Zeitung aufmachte, da war von Erfolgen und Planerfüllung zu lesen, und jeder wußte, daß das nicht stimmte.
– Die Vereinnahmung von Kindern durch den Staat.
– Daß man seine Westverwandtschaft “sterben ” lassen mußte.
– Auf eine Trabi mußte man 14 Jahre warten, und er war sehr teuer.
Marxismen är ett omätligt sofistikerat, nyanserat och djupt ämne, fullt av otroliga insikter, men samtidigt kan det sammanfattas mycket enkelt: samhällsstrukturen bör inte byggas för att tillgodose privat strävan efter profit utan för att verka till allas bästa. Därför röstar jag rödare rött!
Beror det på din politiska affiliering, på att du tillhör de 3,25% rikaste eller på att du är ignorant, att du diskvalificerar kommunismen? Eller är det så att du helt enkelt inte orkar förklara ordets innebörd för alla som förknippar det med auktoritära centralistiska socialistregimer? Isåfall – ge inte upp!
Vad innebär kommunism? Det är ett klasslöst samhälle där staten avskaffats och ersatts med autonoma men samverkande kommuner som äger och förvaltar de gemensamma produktionsmedlen (i den syndikalistiska varianten förvaltas dessa istället av dem som arbetar i produktionen). Ekonomisk demokrati råder och alla bidrar efter förmåga i proportion till produktionsbehovet och får efter behov i proportion till tillgången. Allt är fullständigt jämställt och jämlikt och utanförskap finns inte.
Kommunism har hittills aldrig införts eftersom modellen kräver att alla länder inför kommunismen samtidigt. Vägen till kommunismen är socialism och det är socialism med varierande grad av centralism som funnits i t.ex. det forna östblocket.
Kommunism som ideologi är baserad på en idealiserad människosyn, som utgör grunden för visionen om den mognare människan och det mognare samhället. Att kommunism är närmast hopplöst att realisera i vår samtid torde vara uppenbart, kanske är det även naivt att försöka — men… att inte ens försöka är att kapitulera inför ståndpunkten att människorna är och förblir brutala vildar, om än i snyggare kläder. I takt med vetenskapliga framsteg utvecklas dessutom både socialismen och den konceptuella kommunismen.
Steget till att hävda att kommunism (n.b. som aldrig har införts) eller för den delen socialism (vägen till kommunism) ligger till grund för storskaligt dödande är oöverstigligt stort (istället utgör socialismen grunden för välfärden). McCarthyism (i en liberalkonservativ kontext) brukar man benämna spridandet av desinformation om kommunism och förföljelse av kommunister.
PS. Låt mig föreslå att de som inte är bekanta med dagens idéer om kommunism läser:
Comrades! I feel that 2021 is the year when, instead of devoting energy to criticizing our opponents, we should make every effort to tell everyone about our political line.
When our personal views deviate significantly from the party’s, it would be dishonest not to make reservations and explain both the party’s and our own opinion.
The development of the party program is a democratic process and opinion formation within the framework of the party’s values is an important part of its constant adaptation to prevailing circumstances. The technology of today offers e.g. completely different conditions today than did just a few years ago and the development since 1848 has naturally been enormous.
The Swedish Left Wing Party is a socialist, feminist and anti-racist party on ecological grounds. We are part of the labor movement, the women’s movement, the anti-racist movement and the environmental movement, internationally and in Sweden. The party’s policies and activities are determined by our goal: to realize a society based on democracy, equality and solidarity, a society free from class, gender and racist oppression, a just and ecologically sustainable society where we build our own future in freedom and cooperation .
In order to change society, we must understand how it works. Theory and practice presuppose each other. For the Left Wing Party, Marxist and feminist theories are important political tools that must be used critically and experimentally, adapted to today’s conditions.
My personal opinion is that we must end the fruitless discussions about hair-splitting that have divided the labor movement on several occasions throughout history. From the first seed was sown in 1881 until today, the divisions have not been based on disagreement about the goal: economic democracy, but have been partly about the way there and partly the degree and character of authority.
When Hjalmar Branting, who represented a reformist agenda, agreed with the monarch and representatives of the capitalist class in 1917 to slow down development, this led to the progressive phalanx of the Social Democrats breaking out and forming what is today the Left Wing Party. In 1967, the progressives were divided into a series of divisions into what came to be known as the letter left. This has been of no use to anyone other than the monarch, the capital-owning class and its favorable pultrons.
I believe that we should as soon as possible form a cooperation body for at least F!, V, RS, SKP and K.
NOTA BENE: After the dissolution of the Paris Commune in 1871, the labor movement was divided into two parts: the syndicalist-anarchist and the socialist. I am convinced that when world socialism is achieved, this split will be reversed.
Tolka inte detta som förespråkande av Stalinismen. Som libertin anarkist-Marxist anser jag densamma vara reformistisk och byråkratisk, samt fruktansvärt auktoritär. Min avsikt är enbart att påvisa hur förljugen den bild vi serveras i västmedia är.
Josef Vissarionovich Dzjugasjvili, sedemera Stalin, känd som ”Soso” och ”Koba”, föddes den 18 december 1878 och var bolsjevikpartiets generalsekreterare 1922–1953, Sovjetunionens vozjd 1929-1953, samt premiärminister 1941–1953.
Den demonologi som beskriver hans eftermäle är naturligtvis en starkt överdriven karikatyr av såväl Soso — människan bakom Stalin, som hans gärning. För att förstå vad som verkligen hände måste vi lära känna både kontexten och de inblandade personerna. Efter Sovjetunionens fall öppnades arkiven och forskare från hela världen har kunnat ta del av brev, protokoll, dagböcker och rapporter som hemlighållits sedan 1953. Jag har läst några av de verk om Stalin som författats av dessa forskare och här följer mina anteckningar.
Soso var en hyperintelligent, begåvad politiker — en nervig intellektuell arbetsnarkoman, som närmast maniskt slukade skönlitteratur, poesi och historieböcker. Han led av kronisk tonsillit, psoriasis och svår reumatisk värk orsakad av de bistert kalla förvisningsåren i Sibirien. Han var en pratsam och sällskaplig, men samtidigt blyg, tafatt, ensam och olycklig människa, som gärna avskärmade och isolerade sig för att umgås med sina funderingar — ofta teoretiska hårklyverier. Hans humor var mörk och bistert ironisk. Han kunde sjunga, älskade trädgårdsodling, samt var en kärleksfull far och make.
Han motsatte sig den personkult som propagandan gett upphov till och om sig själv sa han ”Jag är inte Stalin. Stalin är Sovjetmakten. Stalin är den som finns i tidningarna och på porträtten, inte jag!”
Partiledningen och dess stab bodde allihop inträngda bakom Kremls murar och disponerade små lägenheter inrymda i det som en gång varit palats för tsaren och hans närmaste frälse. I den lägenhet som Soso och hans fru Nadja disponerade sov de sällan i samma rum. Soso, som arbetade sent på kvällarna och steg upp klockan fem om morgnarna för att fortsätta sitt flit, sov på en enkel brits i en skrubb innanför det arbetsrum han låtit inreda i lägenheten.
Efter en fest i november 1932 tog Nadja, uppfylld av obefogad svartsjuka, sitt liv genom att skjuta sig i huvudet med en .22 Mauserpistol. När Soso, framåt småtimmarna dagen efter festen, kom hem gick han direkt till sin skrubb och la sig. Nadja hittades morgonen därefter av en stabsmedlem. Ingen vågade väcka Soso för att berätta vad som hänt och det dröjde tills på eftermiddagen innan han blev tillkännagiven. Händelsen blev en vändpunkt i Sosos liv. Han sörjde otröstligt sin hädangångna hustru och misstänkte att någon kamrat, som varit på festen, tagit henne av daga, samt fruktade att han själv stod näst i tur. En utredning ledd av den extraordinära kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage inleddes omedelbart. Det inträffade skulle visa sig förändra allt: Förkrossad av sorg förvandlades Soso till en svårt sargad, suicidal, ofta oförsonlig och nästintill paranoid man — blott en spillra av sitt forna jag.
För att döva sin smärta arbetade han ännu hårdare och begick, av ren utmattning i kombination med självpåtagen isolering, misstag i planeringen av jordbrukens produktion som skulle leda till att nästan 4 miljoner människor dog av svält — något som i resten av hans liv gav honom grava skuldkänslor.
Chrusjtjov, vars far rättmätigt fängslats av Stalin för förräderi, skulle i hämndlystnad efter Stalins död förvanska beskrivningen av svältkatastrofen och påstå att den med berått mod orsakats i syfte att utrota Ukrainas bönder. Dessa falska, svartmålande rykten togs naturligtvis tacksamt emot i västvärlden. I kapitalistiska länder svalt nämligen, under perioden 1870-1970, ca 1 miljon människor ihjäl per år, så vad passade väl inte bättre än att påstå att det var minst lika illa i socialistiska länder. Sanningen, att det totala antalet svältdöda i socialistiska länder under perioden 1918-1978 var knappt 5 miljoner, medan antalet i kapitalistiska system var 60 miljoner, uppmärksammades inte i västmedia (t.ex. var Winston Churchill, som hatade indier och tyckte att de förökade sig som kaniner, genom att vägra hjälpsändningar till Bengalen 1943 direkt ansvarig för 4 miljoner svältdöda, och västs handelsembargo mot Nigeria 1967-1970 ledde till att 2 miljoner barn svalt till döds).
The 1959 revolution represented Cuba’s achievement of national sovereignty; the launching of a project of social justice and equity; and the beginning of transformations in the nation and its culture, the most profound and radical in their history.
An event of such magnitude could not but completely change policies regarding gender and sexualities. This has been a process of complex cultural metamorphosis, leading to confrontations and dialogue between generations, cultural patterns, classes and social strata, in which women have been protagonists and promoters.
In this scenario of broad popular participation, the first actions were taken to implement political, economic and social changes that modified the role of men and women in society and within the family, in the relationships of couples, in sexualities, in intergenerational relations.
Between 1959 and 1961, the young Revolutionary state approved significant laws that responded to longstanding aspirations frustrated by the politicking of traditional parties, their corruption and servility to the powerful nation to the North. Outstanding among these was the Fundamental Law of the Republic of Cuba, approved on February 7, 1959, which established equal salaries for men and women.
On August 23, 1960, the Federation of Cuban Women (FMC) was officially established as an organized mass movement of women in civil society. Since then, women implemented our own project of empowerment as subjects by law, with a profound impact on all of society, politics and culture.
At the same time, different initiatives of broad citizen participation emerged, such as popular mobilizations in defense of terrorist aggressions organized by the government of the United States of America; women came to their homes dressed as militia members and their image in this new social role became everyday.
The broad incorporation of women into the workplace and a wide range of public events had a great impact on sexuality (Núñez, 2001). The new social condition of women contributed to changing the prevailing reproductive pattern from six children per woman to less than one son or daughter per woman (Alfonso, 2006), although the latest National Fertility Survey reports that the reproductive ideal for women is 2.13 and for men 2.31 (ONEI, 2009).
As a result of joint work by the FMC and the new National Public Health System, the National Family Planning Program was established in 1964 and in 1965 the voluntary termination of pregnancy was institutionalized as a free service, performed by professionals in public health institutions.
This was done with the goal of reducing maternal mortality and promoting and guaranteeing women’s right to make their own decisions about their bodies.
These decisions, along with other national program, contributed to a decrease in maternal mortality, which in 1959 was 120 per 100,000 live births, and by 1966 had been reduced to 60. Rigorous monitoring of this indicator to reduce its predictable causes is an ongoing task and one of the most important components of the Ministry’s Mother and Child Program, reporting a rate of 36 deaths per 100,000 live births in 2019.
In accordance its own mechanisms of participation, in 1972, the FMC established a multidisciplinary, inter-sectoral working group to manage and develop a National Sex Education Program.
The goal of this initiative was to respond to one of the proposals expressed by women in our annual plenary sessions: to prepare themselves in sex education in order to better guide their daughters and sons, and thus avoid the uncertainty they suffered. The National Sex Education Working Group was created with this premise.
The importance of sex education was acknowledged at the Second Congress of the FMC in 1974 and at the First Congress of the Communist Party of Cuba in 1975. Since then, sexuality education has been expressed in state policy, with families and schools recognized as the institutions with the greatest responsibility in the matter.
The policies of the 1960s were expressed in new laws during the 1970s, most notably the Family Code adopted in 1975 as a result of a broad process of popular consultation. Considered the most advanced for its time in the entire continent, it recognized the right of men and women to full sexuality and to share the same domestic and educational responsibilities.
As a result of the policy developed during the 1970s, Cuba was the first country to sign, and the second to ratify, government commitment to the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW, 1979).
Cuban culture has a strong patriarchal Hispanic-African heritage, with a long homophobic tradition, a model of domination imposed by the Spanish colonial system and its official religion, along with a worldwide scientific approach that stigmatized homosexuality.
When the Revolution triumphed, medical, psychological, social and legal sciences around the world took positions against homosexuality, and considered it an example of illness, insanity, moral decadence and deviation from social norms.
Unfortunately, the permanence of institutionalized homophobia in the first decades of the Revolution has not been analyzed in all its complexity. This situation is exploited by those who only see it as an opportunity to profit from the well-funded market of attacks on Cuba. Given this reality, it is essential that our institutions critically analyze practices that are inconsistent with the humanist spirit of the revolutionary process.
David Carter (2004), in his book Stonewall, on the protests that ignited the gay revolution, wrote, in 1961, that laws criminalizing homosexuality in the United States were tougher than those in Cuba, Russia or East Germany, countries customarily criticized by the U.S. government for their “despotic methods” (Carter D., p.16).
Understanding the current situation of lesbian, gay, bisexual, trans and intersex (LGBTI+) persons in Cuba, and the need to address attention to their needs as a question of policy, demands that we understand the historical evolution of the issue within the Cuban Revolution’s social agenda.
The National Working Group on Sex Education (Gntes, 1972), led by the FMC, became the National Center for Sex Education (Cenesex) in 1988, and since then has been subordinated to the Ministry of Public Health (Minsap).
Cenesex’s mission is to contribute to the development of comprehensive education on sexuality, sexual health, recognition and guarantee of the sexual rights of the entire population. Toward this end, the Center develops educational and communication strategies that include different national public welfare campaigns.
The initiative to celebrate the International Day against Homophobia and Transphobia, beginning May 17, 2007, has had significant impact on the mobilization of the Cuban population’s social conscience.
We welcomed the proposal by the French-Caribbean professor, Louis-Georges Tin, to place the celebration on the date of the World Health Organization’s decision to formally de-pathologize homosexuality, leaving behind unscientific points of view that contributed to stigma and discrimination. This occurred on May 17, 1990.
Since 2008, we have dedicated the entire month of May to developing educational and communication activities that promote respect for free sexual orientation and gender identities, as an exercise in justice and social equity, under the name of Cuban Days against Homophobia and Transphobia.
These days are coordinated by CENESEX, through Minsap, along with other state institutions, the government and the indispensable support of the Party at all levels. Campaigns have been focused on the family, school, work and, more recently, recognition of all rights for all people, without discrimination due to their sexual orientation or gender identity.
The Cuban Days against Homophobia and Transphobia have undoubtedly had an impact on the vision of the country approved by the 7th Congress of the Communist Party of Cuba (2016) and the National Assembly of People’s Power (2017) after a rigorous process of popular consultation.
The Conceptualization of the Cuban Economic and Social Model of Socialist Development, and the National Plan of Economic and Social Development through 2030, expressly mention the need to confront all forms of discrimination, including that motivated by sexual orientation or gender identity.
In total harmony with these decisions, since 2019, our Constitution textually recognizes sexual and reproductive rights, prohibits discrimination against persons with non-homonormative sexualities, protects family diversity and clearly regulates marriage as a legal institution accessible to all persons without discrimination of any kind.
Of course, we still have a long way to go. That is why we educate for love and respectful coexistence, not for the perpetuation of relationships of domination or violence. We educate in the humanist and democratic principles that are inspired by the emancipatory paradigm of socialism, in freedom as a complex individual and collective responsibility. We will continue working until all justice is achieved.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍