Elev, som åtföljs av sin mamma, vaccineras (med en dos av Soberana 2-vaccinet mot COVID-19, som utvecklats på Kuba) på utbildningscentret Bolivar i Caracas, Venezuela, den 13 december 2021. Fotograf: Pedro Rances Mattey
Kuba har vaccinerat en större andel av sin befolkning mot Covid-19 än nästan alla världens största och rikaste länder. Faktum är att endast det oljerika Förenade Arabemiraten har ett bättre vaccinationsresultat.
VIKTIGA PUNKTER
• Kubas prestigefyllda biotekniksektor har hittills utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 % mot symptomatisk Covid när de administreras i tre doser.
• Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.
• WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle ha “enorm betydelse” för låginkomstländer, sade John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.
Den lilla kommuniststyrda karibiska ön har uppnått denna milstolpe genom att producera sitt eget Covid-vaccin, trots att den kämpar för att hålla hyllorna i snabbköpet fyllda i ett årtionden gammalt amerikanskt handelsembargo.
“Det är en otrolig bedrift”, säger Helen Yaffe, Kubaexpert och docent i ekonomisk och social historia vid universitetet i Glasgow, Skottland, till CNBC via telefon.
“De av oss som har studerat bioteknik är inte förvånade i den meningen, för det har inte bara kommit från klar himmel. Den är produkten av en medveten regeringspolitik med statliga investeringar i sektorn, både inom folkhälsa och medicinsk vetenskap.”
Hittills har cirka 86 procent av den kubanska befolkningen vaccinerats fullständigt mot Covid med tre doser, och ytterligare 7 procent har delvis vaccinerats mot sjukdomen, enligt officiell statistik som sammanställts av Our World in Data.
Dessa siffror inkluderar barn från två års ålder, som började få vaccinet för flera månader sedan. Landets hälsovårdsmyndigheter ger denna månad ut boostervaccinationer till hela befolkningen i ett försök att begränsa spridningen av den mycket smittsamma varianten av Covid omicron som är mycket smittsam.
Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.
“Bara den rena djärvheten hos detta pyttelilla land att producera sina egna vacciner och vaccinera 90 procent av sin befolkning är en extraordinär sak”, säger John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.
Kubas prestigefyllda biotekniksektor har utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 procent mot symptomatisk Covid när tre doser administreras.
Kubas data från kliniska försök med vacciner har ännu inte genomgått internationell vetenskaplig granskning, även om landet har deltagit i två virtuella informationsutbyten med Världshälsoorganisationen för att inleda processen för listning av dess vacciner för användning i nödsituationer.
Till skillnad från de amerikanska läkemedelsjättarna Pfizer och Moderna, som använder mRNA-teknik, är alla Kubas vacciner underenhetsproteinvacciner – som Novavax-vaccinet. Det är av avgörande betydelse för låginkomstländer att de är billiga att producera, kan tillverkas i stor skala och inte kräver djupfrysning.
Detta har fått internationella hälsovårdsmyndigheter att framhålla vaccinerna som en potentiell källa till hopp för det “globala syd”, särskilt med tanke på att vaccinationsfrekvensen fortfarande är låg. Medan till exempel omkring 70 procent av befolkningen i Europeiska unionen har vaccinerats fullständigt har mindre än 10 procent av den afrikanska befolkningen vaccinerats fullständigt.
För att detta ska kunna förverkligas måste dock WHO sannolikt godkänna Kubas vaccin. WHO:s granskningsprocess innebär att man bedömer de produktionsanläggningar där vaccinerna utvecklas, en punkt som Kubas hälsovårdstjänstemän säger har bromsat framstegen.
Vicente Verez, chef för Kubas Finlay Vaccine Institute, sade till Reuters förra månaden att FN:s hälsoorganisation bedömde Kubas tillverkningsanläggningar enligt en “förstavärldsstandard” och hänvisade till den kostsamma processen för att uppgradera dem till den nivån.
Verez har tidigare sagt att de nödvändiga dokumenten och uppgifterna skulle lämnas in till WHO under första kvartalet 2022. Ett godkännande från WHO skulle vara ett viktigt steg för att göra sprutorna tillgängliga i hela världen.
Enorm betydelse
På frågan om vad det skulle innebära för låginkomstländer om WHO skulle godkänna Kubas Covid-vaccin svarade Yaffe: “Jag tror att det är tydligt att många länder och befolkningar i det globala syd ser det kubanska vaccinet som deras bästa hopp om att bli vaccinerade senast 2025.”
“Och faktiskt påverkar det oss alla eftersom det vi ser med omikronvarianten är att det som händer när stora befolkningar nästan inte har någon täckning är att man får mutationer och nya varianter som utvecklas och sedan kommer de tillbaka för att hemsöka de avancerade kapitalistiska länderna som har hamstrat vacciner”, tillade hon.
Kirk höll med om att WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle få “enorm betydelse” för utvecklingsländerna.
“En sak som är viktig att komma ihåg är att vaccinerna inte kräver de extremt låga temperaturer som Pfizer och Moderna behöver, så det finns platser, särskilt i Afrika, där man inte har möjlighet att lagra dessa globala nordliga vacciner”, sade Kirk.
Han påpekade också att Kuba, till skillnad från andra länder eller läkemedelsföretag, hade erbjudit sig att delta i tekniköverföring för att dela med sig av sin expertis inom vaccinproduktion till låginkomstländer.
“Kubas mål är inte att tjäna snabba pengar, till skillnad från de multinationella läkemedelsföretagen, utan att hålla planeten frisk. Så ja, att göra en ärlig vinst, men inte en orimlig vinst som vissa av de multinationella företagen skulle göra”, sade Kirk.
Världshälsoorganisationens chef Tedros Adhanom Ghebreyesus varnade förra månaden för att en “tsunami” av Covid-fall som drivs av omikronvarianten var “så enorm och så snabb” att den hade överväldigat hälsovårdssystemen över hela världen.
Tedros upprepade sin uppmaning till ökad vaccinutdelning för att hjälpa låginkomstländer att vaccinera sina befolkningar, eftersom mer än 100 länder är på väg att missa FN:s hälsoorganisations mål att 70 procent av världen ska vara fullt vaccinerade i juli.
Världshälsoorganisationen (WHO) sade förra året att världen troligen kommer att ha tillräckligt med Covid-vaccin-doser år 2022 för att vaccinera hela den vuxna befolkningen i världen – förutsatt att höginkomstländerna inte hamstrar vaccin för att använda det i boostersprogrammen.
Tillsammans med branschorganisationer inom läkemedelsindustrin är ett antal västländer – som Kanada och Storbritannien – bland dem som aktivt blockerar ett förslag om patentundantag som syftar till att öka den globala produktionen av Covid-vaccin.
WHO, hälsoexperter, grupper i det civila samhället, fackföreningar, tidigare världsledare, internationella medicinska välgörenhetsorganisationer, nobelpristagare och människorättsorganisationer har upprepade gånger betonat hur brådskande det är att avstå från vissa immateriella rättigheter i samband med pandemin.
Ingen tvekan om vaccinering
Sju-dagarsgenomsnittet av dagliga Covid-fall på Kuba steg till 2063 per den 11 januari, vilket återspeglar en nästan tiofaldig ökning sedan slutet av december i takt med att omikronvarianten sprids.
Detta kommer samtidigt som antalet omicron Covid-fall ökar kraftigt i alla länder och territorier i Amerika-regionen. Pan American Health Organization, WHO:s regionala kontor i Amerika, har varnat för att en ökning av antalet fall kan leda till en ökning av antalet sjukhusinläggningar och dödsfall under de kommande veckorna.
PAHO har uppmanat länderna att påskynda vaccinationstäckningen för att minska överföringen av Covid och har upprepat sin rekommendation om folkhälsoåtgärder, som tättslutande masker – ett obligatoriskt krav på Kuba.
Yaffe har länge varit övertygad om Kubas förmåga att skryta med ett av världens starkaste vaccinationsresultat. När hon talade till CNBC i februari förra året – innan landet ens hade utvecklat ett inhemskt vaccin – sade hon att hon kunde “garantera” att Kuba skulle kunna administrera sitt inhemskt producerade Covid-vaccin extremt snabbt.
“Det var inga gissningar”, sade Yaffe. “Det var baserat på att jag förstod deras offentliga hälsovårdssystem och dess struktur. Så det faktum att de har vad de kallar familjeläkare och sjuksköterskekliniker i varje stadsdel.”
Många av dessa kliniker är baserade på landsbygden och i svårtillgängliga områden och det innebär att hälsomyndigheterna snabbt kan leverera vaccin till öns befolkning.
“Den andra aspekten är att de inte har någon rörelse av vaccinationsvägran, vilket är något som vi ser i många länder”, säger Yaffe.
av Eduardo Galeano för Monthly Review 1967, återpublicerad 1. nov. 2007
[Eduardo Galeano, som skrev följande essä 1967 som ett svar på mordet på Che, är en radikal uruguayansk journalist och romanförfattare. Han började sin författarkarriär som redaktör för veckotidningen Marcha och senare för dagstidningen Época i Montivedeo. År 1971 skrev han Open Veins of Latin America (Monthly Review Press), hans mest kända verk. I den gör han en översikt över Latinamerikas historia från tiden för den europeiska erövringen och analyserar dess ekonomiska och politiska dominans av den europeiska och senare den amerikanska imperialismen. Boken är fortfarande ett slags antiimperialistisk bibel för nya generationer av unga latinamerikaner och har till och med inspirerat bland annat ett venezuelanskt punkband och argentinska och brasilianska rockgrupper. År 1973 flydde Galeano från en militärkupp till Argentina där han 1976 lades till på en lista som skulle avrättas summariskt av dödspatruller och flydde igen, denna gång till Spanien. Där skrev han en mästerlig berättelse i tre volymer om det västra halvklotets historia, Memory of Fire. Med hjälp av skönlitterära medel är den ändå befolkad av historiens män och kvinnor: politiker, konstnärer, revolutionärer, arbetare, mäktiga och maktlösa, kända och okända. Galeano börjar med ursprungsbefolkningens skapelsemyter och följer den sekellånga historien om individuell kamp och masskamp. Hans arbete jämförs ofta med John Dos Passos och Gabriel García Márquez. Galeano är också författare till Days and Nights of Love and War, som publicerades 1983 av Monthly Review Press.
Denna essä, som först publicerades i Monthly Review i januari 1968, publicerades på spanska i Galeanos Reportajes 1967. Senare ögonvittnesskildringar och forskning har avslöjat mindre avvikelser i texten. Bland dessa finns namnet på Ches bödel, inte "löjtnant Pra" som Galeano skrev då, utan en viss Mario Teran, en sergeant från den bolivianska armén som leddes av den amerikanska arméns specialstyrkor och CIA (se fyllnadsdelen som följer). Eftersom uppsatsens politiska, historiska och känslomässiga insikter består, publiceras den här i sin ursprungliga form, okorrigerad.]
«Jag tror på väpnad kamp som den enda lösningen för folk som kämpar för att befria sig själva, och jag är konsekvent i min övertygelse. Många kommer att kalla mig en äventyrare, och det är jag, men av ett annat slag – av dem som riskerar sitt skinn för att testa sina sanningar. Det kan vara så att detta blir slutet. Jag söker inte det, men det ligger inom den logiska kalkylen av sannolikheter. Om det skulle bli så skickar jag er en sista omfamning. Jag har älskat dig mycket, men jag har inte vetat hur jag ska uttrycka min tillgivenhet; jag är oerhört stel i mina handlingar och jag tror att du ibland inte har förstått mig. Dessutom var det inte lätt att förstå mig, men tro mig bara i dag. Nu kommer ett testamente som jag har polerat med en konstnärs kärleksfulla omsorg att upprätthålla svaga ben och trötta lungor. Jag kommer att göra det….Giv en tanke då och då till denna lilla lyckosoldat från 1900-talet.» [ur Che Guevaras sista brev till sina föräldrar]
När dessa rader, som Che Guevara skickade till sina föräldrar en kort tid efter sitt försvinnande, nådde Buenos Aires var hans mor, Celia, redan död. Hon hade dött utan att ha kunnat kommunicera med sin son. Hon fick inte denna “sista omfamning”, detta avsked som innehöll en föraning om den nyhet som just har skakat hela världen. “I vårt svåra revolutionära arbete är döden en vanlig olycka”, hade han en gång skrivit i samband med en nära väns död; hans brev till Tricontinental slutar med att han hälsar den död som kommer att komma, med förbehållet att den kommer att ge upphov till “nya rop på strid och seger”. Tusen gånger sade han att döden var så mycket möjlig och ändå så mycket obetydlig. Han visste detta mycket väl: när det gäller sina egna successiva dödsfall och uppståndelser hävdade han själv att han hade sju liv.
Det sista tog slut så som han hade föreslagit. Han ställde sig själv i dödens väg utan att be om lov eller ursäkter: han gick den till mötes i Yuros dammiga, sönderslagna land, i spetsen för män som var omringade av armén; hans ben sköts under honom och han fortsatte att kämpa, sittande ett par timmar, tills M-l:n hoppade ur hans händer, förstörd av en fullträff. Trots modet hos den handfull gerillasoldater som kämpade för den skadade mannen från mitten av eftermiddagen till kvällens första skuggor, fångades han levande av de många soldaterna. Kropparna av Ches kamrater, som kämpade i närstrid, skulle senare ställas ut vid hans sida, med huvuden som slagits in av gevärskulor och kroppar fulla av bajonettsår.
Efter slaget, i slutet av en natt och en dag, blev väntan outhärdlig i militärlägret i Higueras hålighet. Löjtnant Pra kunde inte längre stå ut med den utmanande tystnaden från det listiga leendet och den oövervinneliga, lätt melankoliska blicken: han placerade pipan på sin 38-kalibriga pistol mot Ches vänstra sida och stoppade hans hjärta med ett enda skott. Barrientos regering har ännu inte sagt om den kommer att betala den patriotiska löjtnanten de 5 000 dollar som erbjudits som belöning. Några timmar senare bars den fortfarande varma kroppen, fastbunden vid en helikopters landningslöpare, över det ogästvänliga land som solen spruckit sönder till den plats där bergen öppnar sig mot Amazonasflodens delta.
På sjukhuset “Senor Malta” i den lilla staden Vallegrande ställdes Che ut för en grupp tidningsmän och fotografer. Därefter försvann han tillsammans med en tjock, flintskallig man som gav order på engelska. En liter formaldehyd hade injicerats i kadaveret. Barrientos sade att Che hade begravts, medan Ovando förklarade att han hade kremerats – på en plats där det inte finns några tekniska möjligheter att göra det. De meddelade att de hade huggit av hans händer. Till slut fick den bolivianska regeringen två balsamerade fingrar och fotostatkopior av guerrilleros dagbok; kroppens och originaldagbokens öde är en CIA-hemlighet.
Otaliga legender har redan vävts kring livet och döden, så fulla av motsägelser och mysterier, för denna vår tids hjälte: några, mycket få, är frukten av den obegränsade förmågan till skändlighet hos vissa oäktingar som som kråkfåglar flyger över minnet av den döde Che, trots att de skulle ha varit oförmögna att se den levande Che i ögonen; andra, nästan alla, kommer från den folkliga fantasin, som redan hyllar den fallne hjältens odödlighet inför Latinamerikas oändliga, osynliga altare.
“Jag började fundera på det bästa sättet att dö i det ögonblick då allt verkade förlorat. Jag kom ihåg en gammal berättelse av Jack London, där huvudpersonen, lutad mot en trädstam, förbereder sig för att avsluta sitt liv med värdighet.” Så skrev Che, när han mindes ett avgörande ögonblick i den slakt som följde på Granmas landstigning på Oriente-kusten på Kuba. Elva år har gått sedan denna första kontakt med döden. Nu granskar jag en efter en de röntgenbilder som har fångat denna orörliga kropp från alla vinklar, hålen där blyet trängt in i köttet, leendet som på samma gång är ironiskt och ömt, stolt och fullt av medkänsla, vilket en värre än kretin har förväxlat med en grym hånfullhet. Jag stannar kvar med ögonen fästa på guerrilleros ansikte, det magnifika ansiktet hos denna Kristus från Rio Plata, och jag känner för att gratulera den.
På dagen för sitt elddop, på en plats på Kuba som heter Alegria de Pio, fattade Che det beslut som definitivt skulle prägla hans öde: “Jag hade framför mig en ryggsäck full av mediciner och en låda med kulor; tillsammans var de två för tunga att bära. Jag tog lådan med kulor och lämnade ryggsäcken bakom mig när jag korsade gläntan mellan mig och sockerrörsfältet.” I det redan nämnda avskedet till sina föräldrar sade Che: “För nästan tio år sedan skrev jag ett annat avskedsbrev till er. Som jag minns det beklagade jag mig över att jag inte var en bättre soldat och en bättre läkare; det andra intresserar mig inte längre. Jag är inte en så dålig soldat.”
Han valde en post i revolutionens frontlinje, och han valde den för alltid, utan att tillåta sig själv att tvivla eller ändra sig. Detta är det unika fallet av en man som överger en revolution som redan har genomförts av honom och en handfull kamrater för att kasta sig in i en annan. Han levde inte för segern utan för kampen, den ständigt nödvändiga, aldrig sinande kampen mot förnedring och hunger. Han tillät sig inte ens privilegiet att se tillbaka på den vackra eld som steg upp ur de broar han brände bakom sig. Che förlorade aldrig någon tid.
Det berodde inte på astma, som en dagstidning i Buenos Aires trodde, och det var inte heller frukten av den sneda och sofistikerade förbittringen hos en patricier som förlorat sin sociala status, som en tidskrift med stor upplaga insinuerade. Ches lärlingstid i solidaritet kan lätt spåras i hans liv, och ordet solidaritet erbjuder den enda nyckeln till att förstå honom, även om det inte förekommer i Onganias skribenters vokabulär.
Ett oändligt antal möjligheter bredde ut sig framför ögonen på den unge Guevara, som nyligen kommit från bergen i Cordoba till Buenos Aires asfalt. Han arbetade tolv timmar om dagen, sex för att försörja sig själv och sex för att studera; han var en lysande läkarstudent, men samtidigt läste han komplicerade avhandlingar om högre matematik, skrev dikter och företog ambitiösa arkeologiska undersökningar. Vid 17 års ålder började han redigera ett “filosofiskt lexikon”, eftersom han upptäckte att studenterna, och han själv, behövde det.
År 1950 dök en bild på Che, som vid den tiden undertecknade sitt namn med “Ernesto Guevara Serna”, upp i en annons i El Gráfico tillsammans med ett brev som skickades till representanter för “Micron”-cykelmotorer. I brevet berättade Che att han hade rest 4 000 kilometer, dvs. 12 argentinska provinser, och att den lilla motorn hade svarat bra.
Fackföreningsledaren Armando March, en ungdomsvän till Che, har påmint om att när Ernesto var student hade hans mor opererats i bröstet; man fruktade att hon hade en tumör. Ernesto improviserade i sitt hus ett litet laboratorium där han började göra febriga experiment med marsvin, objektglas och oljelösningar i ett försök att rädda hennes liv. Tillsammans med mars hade Che velat åka till Paraguay för att kämpa mot Morínigo. Den unge Ernesto Guevara var intelligent, hade många intressen och en medfödd, förförisk kraft som hans senare liv bara skulle bekräfta och förstärka. Den unge Ernesto Guevara var inte någon bitter dandy, utan en ung man som var öppen för äventyr, utan tydliga politiska idéer och med en uttalad tendens att visa sig själv att han kunde göra det omöjliga: De ständiga astmaattackerna – som under så många år tvingade hans far att sova sittande vid hans säng så att sonen kunde tillbringa natten liggandes på hans bröst – hindrade honom inte från att spela fotboll och rugby, även om hans vänner i slutet av matcherna ofta var tvungna att bära honom av planen. Astma hindrade honom från att gå i skolan efter fjärde året, men det ordnades så att han kunde ta examen på egen hand, och han uppnådde senare ett utmärkt genomsnitt i gymnasiet. Kriget mot astman var det första kriget som Che utkämpade och vann – vann i den meningen att han aldrig lät astman fatta beslut åt honom.
Denna stora latinamerikanska kämpe förklarades olämplig för militärtjänstgöring i den argentinska armén. Che korsade därför Anderna på motorcykel och gick till fots in i Peru, lockad av legenden om Macchu Picchu. Patienterna på ett spetälska sjukhus byggde en flotte åt honom och hans vän Alberto Granados, som tillsammans följde en flod från hjärtat av den brasilianska djungeln till Colombia. I Iquitos var de fotbollstränare. Che deporterades från Bogotá och nådde slutligen Miami i ett flygplan som transporterade kapplöpningshästar.
En andra resa genom Latinamerika tog honom till Bolivia – till La Paz gator där gruvarbetare paraderade i triumf med dynamitpinnar i bältet – och senare till Guatemala. “Vi kunde inte se el Che i Ernesto Guevara”, berättade några guatemalanska revolutionärer som hade känt honom under den tiden för mig år senare. Han var då bara en funktionär i jordbruksreformen, eller en argentinare som var sängbunden i ett pensionat fullt av exilerade från Perus APRA [American Popular Revolutionary Alliance]. Ernesto Guevara upptäckte däremot el Che i Guatemala; han fann sig själv i den guatemalanska revolutionens eufori och nederlag, i segrarna och misstagen i den reformprocess som pågick och i den impotenta ilska med vilken han bevittnade Arbenzregimens fall. Paradoxalt nog var det en båt från United Fruit’s White Fleet som hade fört Guevara till det land där hans definitiva socialistiska passion skulle avslöjas.
Han kunde ha varit en framstående läkare från North End eller en välkänd specialist på blod- eller hudsjukdomar, en professionell politiker eller en bortskämd teknokrat; han kunde ha varit en kaffehuscharlatan, lika briljant som han var hånfull och djärv, eller en äventyrare som njöt av äventyret för dess egen skull. År senare kunde han ha valt att förbli den avgudadyrkade ledaren för en revolution som redan var invigd av framgång.
Högern är alltid angelägen om att knuffa in revolutionärerna på en psykoanalytikers soffa, att diagnostisera upproret genom att reducera det till den kliniska ramen för någon grundläggande frustration, som om militans och engagemang inte var något annat än resultatet av en okanaliserad aggressivitet, produkten av en förvrängd personlighet. Che var det levande exemplet på att revolutionen är den renaste formen av broderskap, men också den mest krävande, den svåraste. Det var inte ett patologiskt utlopp för en ung gentleman från en “god familj” som hade sett bättre dagar, utan en kontinuerlig handling av kärlek och generositet som utfördes utan hänsyn till personliga intressen; mycket få män i vår tids historia har avsagt sig så mycket och så upprepade gånger, i utbyte mot ett eller två förhoppningar och utan att begära någon personlig belöning.
Utan att be om något annat än första plats i offerets och farans stund och sista plats i belöningens och trygghetens stund. Mycket få män i vår tids historia har haft så många alibin att erbjuda sitt samvete: de obevekliga astmaattackerna eller den oerhört viktiga roll han spelade i uppbyggnaden av socialismen på Kuba. Han har själv berättat hur svårt det ibland var för honom att bestiga ett berg under Sierra Maestra-perioden: “Jag minns de ansträngningar som guajiro Crespo gjorde för att hjälpa mig att gå i dessa stunder: när jag inte kunde gå längre och bad om att bli kvarlämnad, sa han, med våra truppers valda vokabulär: ‘Din skit av en argentinare, du kommer att gå eller drivas med av min revolverkolv’.”
Trots den ständiga utmaningen med astman hade Che vetat hur han skulle bli den bästa eleven hos överste Bayo, i Mexiko, när Fidel Castros män tränade sig för revolutionen. På den tiden i Mexiko försörjde sig Che genom att fotografera barn på torgen och sälja små tryck av Jungfrun av Guadalupe. deporterad av regeringen flydde han från flygplatsen och återupptog kontakten med sina kamrater.
Före Mexiko hade han också påbörjat ett annat hemligt krig, kampen mot cynismen och bristen på tro som tycks vara inneboende i den hånfulla andan hos folket i Rio Plata, särskilt de från Buenos Aires. När han på ett kafé i Costa Rica lyssnade på ett gäng högljudda unga kubaner som talade om anfallet på Moncada och om den revolution som skulle göras mot Batista, kommenterade Che: “Varför berättar de inte en annan cowboyhistoria?” I Mexiko presenterade samma ungdomar honom en tid senare för en jätte som nyligen befriats från fängelset på Isle of Pines. Han hette Fidel Castro.
Nyligen, i Buenos Aires, fick jag den oförtjänta förmånen att läsa det brev som Ches mor försökte skicka till honom strax innan hon dog, och som aldrig nådde fram eftersom Guevara redan hade försvunnit för tillfället. Som om hon anade sin förestående död meddelade modern i brevet att hon skulle berätta vad hon hade att säga för honom så naturligt och direkt som möjligt, och hon bad honom att svara på samma sätt: “Jag vet inte om vi har förlorat den uppriktighet med vilken vi brukade behandla varandra eller om vi aldrig har haft den; vi har alltid talat med varandra i den lätt ironiska ton som vi som bor vid La Platas stränder använder, förvärrad av vår egen ännu mer privata familjekod….”. Che måste ha gett henne någon antydan om sitt omedelbara öde, för i ett annat stycke säger Celia: “Ja, du skulle alltid vara en utlänning. Det verkar vara ditt permanenta öde.”
En nära vän till Ches mamma förklarade det så här för mig:
Om man skulle tro dem skulle Ches liv inte ha varit tillräckligt långt för att ge var och en av dem två kyssar i en dörröppning. Men sanningen är att han hade en oerhörd magnetism. Inser ni att denna pojke, som lyssnade på Vivaldi, läste Heidegger och reste över hela kontinenten, frestades av praktiskt taget alla alternativ? Jag tror att det var Trotskij, jag är inte säker, som sade att den mest beundransvärda revolutionären är den som är i stånd att välja något annat, men som föredrar revolutionen. Från och med den tiden blev ensamheten på sätt och vis en skyldighet. Han kunde inte låta något band vara lika starkt som bandet till själva revolutionen. Han hade alltid ett djupt behov av totalitet och renhet.
Och i själva verket blev denne man, för vilken dörrarna till yrkesmässig och världslig framgång stod vidöppna, den mest puritanske av de västerländska revolutionära ledarna. På Kuba var han revolutionens jakobin: “Var försiktiga, Che kommer!” varnade kubanerna, bara halvt på skämt. Detta behov av totalitet och renhet översattes till en oöverkomlig förmåga till personlig uppoffring; han var så obönhörlig mot sig själv att han inte tillät sig en enda svaghet, en enda eftergift, för att ha en solid grund för de stora krav han ställde på andra. Han saknade flexibiliteten hos Fidel Castro, som har gett många bevis på sin skicklighet i att hantera politiska förhandlingar, från det att han gjorde upp med Gud och djävulen på vägen till att vinna makten i bergen och på slätterna. Che tycks ha levt efter parollen “Allt eller inget!” ända sedan han blev gerillakämpe. Det är inte svårt att föreställa sig den bittra kamp som denne förfinade intellektuella var tvungen att föra mot ett medvetande som ofta frestades av tvivel, för att slutligen få denna järnmässiga säkerhet, denna häpnadsväckande ideologiska stringens.
“Han är kanske Latinamerikas mest fascinerande legend sedan El Dorado”, skrev London Times. I Madrid jämförde en falangistisk dagstidning honom med conquistadores, på grund av den hisnande storleken på hans företag, och Azul y Blanco, den argentinska högernationalismens organ, bekräftade att han var “en 1800-talshjälte”. Fidel Castro säger att han aldrig kommer att kunna tala om honom i förfluten tid, och till och med general Ovando erkänner att han var “en hjälte i alla delar av världen”. President René Barrientos, som Che med rätta beskrev som en “idiot” i sin krigsdagbok, förklarar att “en idealist har dött”. Prästen Hernán Benítez, som var Evita Peróns biktfader, upphöjer den fallne hövdingen i dessa ordalag: “Precis som judarna i Gamla testamentet trodde på profeten Elias’ odödlighet, de medeltida spanjorerna på Cid Campeador och walesarna på kung Arthur, är det också möjligt att soldaterna i tredje världen under de kommande åren kommer att tro att de känner Che Guevaras lysande närvaro i gerillastridernas raseri.”
Jag minns en viss fras av Paul Nizan: “Det finns inget stort verk som inte också är en anklagelse mot världen”. Che Guevaras liv, så perfekt bekräftat av hans död, är, som alla stora verk, en anklagelse, i det här fallet av kulor riktade mot en värld, vår värld, som omvandlar majoriteten av människor till lastdjur för minoriteten av människor, och som dömer majoriteten av länder till slaveri och elände för att gynna minoriteten av länder; det är också en anklagelse mot de egoister, fegisar, konformister som inte kastar sig in i äventyret att förändra den.
•••
Kubanska läkare behandlar mannen som dödade Che
Kubanska läkare som arbetar i Bolivia har räddat synen på den man som avrättade revolutionsledaren Che Guevara 1967, rapporterar kubanska officiella medier. Mario Teran, en sergeant i den bolivianska armén, sköt ihjäl Che Guevara efter att han tillfångatogs i Bolivias östra lågland. Kubanska medier rapporterade nyheten om operationen inför 40-årsdagen av Ches död den 9 oktober. Teran fick grå starr bortopererad inom ramen för ett kubanskt program för att erbjuda gratis ögonbehandling i hela Latinamerika. Operationen av Teran ägde rum förra året och avslöjades först när hans son skrev till en boliviansk tidning för att tacka de kubanska läkarna för att de återställt hans fars syn.
Men kubanska medier tog upp historien under helgen när ön förbereder sig för minnesceremonier för att uppmärksamma Che Guevaras död för 40 år sedan. “Fyra decennier efter att Mario Teran försökte förstöra en dröm och en idé återvänder Che för att vinna ännu en strid”, proklamerade kommunistpartiets officiella tidning Granma.
“Nu är han [Teran] en gammal man och kan återigen uppskatta himlens och skogens färger, njuta av sina barnbarns leenden och titta på fotbollsmatcher.”
U.S. Central Intelligence Agency map of the Philippines, published by University of Texas Libraries.
The population census conducted in the Philippines in 2010 for the first time included an ethnicity variable but no official figure for Indigenous Peoples has been released yet. The country’s Indigenous population is estimated to be about 20 million of the national population of 100 million, based on the 2015 population census.
The Indigenous peoples organize in geographical group collectives covering the majority of tribes in each region: in the northern mountains of Luzon (Cordillera) as Igorot and in southern Mindanao as Lumad. There are smaller groups collectively known as Mangyan in the island of Mindoro as well as smaller, scattered groups in the Visayas islands and Luzon, including several groups of hunter-gatherers in transition.
Indigenous Peoples in the Philippines have retained much of their traditional, precolonial culture, social institutions and livelihood practices. They generally live in geographically isolated areas with a lack of access to basic social services and few opportunities for mainstream economic activities, education or political participation. In contrast, commercially valuable natural resources such as minerals, forests and rivers can be found primarily in their areas, making them continuously vulnerable to development aggression and land grabbing.
The Republic Act 8371, known as the Indigenous Peoples’ Rights Act (IPRA), was promulgated in 1997. The law has been lauded for its support for respect of Indigenous Peoples’ cultural integrity, right to their lands and right to self-directed development of those lands. More substantial implementation of the law is still being sought, however, apart from there being fundamental criticism of the law itself. The Philippines voted in favour of the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples (UNDRIP), but the government has not yet ratified ILO Convention 169.
The situation of Indigenous Peoples in the Philippines is worsening under the Duterte-regime. Development aggression has intensified, with various mining, energy and other so called ‘development’ projects encroaching on Indigenous territories. Human rights violations are likewise escalating, with Indigenous activists comprising most of the victims. In 2019, the international watchdog Global Witness has declared the Philippines as the world’s deadliest country for environmental defenders, with 30 deaths recorded in 2018.
China-funded projects violating Indigenous Peoples’ rights
After the Philippine government signed numerous loan agreements with the government of China in 2018, various issues hounded the loan agreements for the Chico River Pump Irrigation Project (even though construction started the same year) and the Kaliwa Dam project. Both projects are located in Indigenous territories in the Cordillera and Cal- abarzon regions affecting at least 3,765 Indigenous people. The loan agreements for these projects have not been disclosed to the public and have stirred criticism when leaked copies reached the public in 2019. Cordillera Peoples Alliance (CPA) denounced the onerous and lop- sided loan agreement between the governments of the Philippines and China for the project, which CPA characterised as a debt trap for the Filipino people and a sell-out of the country’s sovereignty.
Meanwhile, opposition to the China-funded Kaliwa Dam project has intensified as the project will displace over 1,400 Indigenous Dumagat families and affect more than 100,000 peoples. Despite the threats to Indigenous communities and the massive damages to the environment and biodiversity that the project may cause, President Duterte declared he would use ‘extraordinary powers’ to ensure that the project will push through. Indigenous Peoples and various groups also criticised the Department of Environment and Natural Resources (DENR) for issuing an environmental compliance certificate despite stiff opposition to the project.
On April 4 and May 9, petitions were lodged by the Makabayan Bloc, KATRIBU national alliance of Indigenous Peoples and environment advocates at the Philippine Supreme Court. The petitions were attempts to stop the implementation of the loans for the Chico River Pump Irrigation and Kaliwa Dam projects, since several provisions of the loan agreements violate the 1987 Philippine Constitution. These violations include the confidentiality clause, the choice of Chinese law as governing law, the selection of an arbitration tribunal in Hong Kong and the waiver of sovereign immunity over Philippine patrimonial assets of commercial value. On the Chico River Pump Irrigation Project, the Malacanang Palace said it will comply with the Supreme Court’s order for the government to respond to the petition against the project but insisted that the loan deal is constitutional. To date, Cordillera Indigenous Peoples do not know if the government has made any response.
Another China-backed flagship project of the Duterte administration that outrightly disregarded Indigenous Peoples’ rights is the New Clark City, which is envisioned by the government to be the first smart and green city in the country. The first phase of the project, which housed a “state-of-the-art sports facility” that was used during the 2019 South East Asian Games, has already displaced over 27,500 members of the Aeta Indigenous people. Expansion of the project threatens to displace around 500 Aeta families. The Bases Conversion and Development Authority (BCDA), a government-owned corporation under the Office of the President that is mandated to strengthen the country’s Armed Forces while building cities, maintains that the Aetas are not displaced as there are no Certificates of Ancestral Domain Titles in the area.
The latest deal between the Chinese government’s Belt and Road Initiative and the Duterte administration’s Build, Build, Build infrastructure program is the proposed 250-megawatt South Pulangi Hydroelectric Power Plant (PHPP) project, which will flood 2,833 hectares of Indigenous lands in four towns near Davao City and will affect residents of 20 communities. The USD$800 million contract agreement between PHPP CEO Josue Lapitan and China Energy Engineering Co Ltd Chairman Dong Bin was signed in April 2019 without the consent of the affected communities. For many years the Indigenous Peoples’ opposition to the PHPP has been met with militarisation, harassment, indiscriminate firing and extrajudicial killing.
Mining and other energy projects
Large-scale mining remains a constant threat faced by Philippine Indigenous Peoples. In August 2019, Cordillera Indigenous Peoples formed the Aywanan Mining and Environment Network in opposition to the mining applications of the Cordillera Exploration Company, Inc. (CEXCI), a subsidiary of Nickel Asia Corporation in partnership with Japan-based Sumitomo Metal Mining Co. Ltd. CEXCI’s mining applications cover 72,958 hectares of land in the ancestral lands of the Indigenous Peoples in the Cordillera and parts of Ilocos Sur. Petition-signing against the mining applications of CEXCI started in August 2019 and is continuing.
In Didipio, Nueva Vizcaya, a people’s barricade which started in July 2019 led to the temporary suspension of the gold and copper mining operations of multinational company OceanaGold. The company’s mining permit (Financial and Technical Assistance Agreement) expired in June 20 after 25 years of operation. Pending the renewal of its permit to operate, the company appealed to continue its operations but this was denied in a regional trial court. Communities affected by the mining operations opposed the renewal of the company’s mining permit. They have long been complaining of the environmental destruction and human rights violations committed by OceanaGold. In Mindanao, the Lumad Indigenous Peoples continue to oppose at least three mining tenements that were approved by the government and cover around 17,000 hectares in the Pantaron mountain range, which straddles the provinces of Davao del Norte, Davao del Sur, Bukidnon, Misamis Oriental, Agusan del Norte and Agusan del Sur. The Pantaron range is the main source of the major watersheds in the region.
In the energy front, aside from hydropower projects that the Duterte administration continues to build, the Kalinga geothermal project of Aragorn Power and Energy Corporation and Guidance Management Corporation, in partnership with global energy company Chevron, is about to complete its exploration stage. The project covers 26,139 hectares in Kalinga province.
Escalating attacks against Indigenous Peoples’ organisations and human rights defenders
Following the issuance of Executive Order 7022 by President Duterte in December 2018, the Duterte regime has intensified attacks against Indigenous Peoples through the formation of the Task Forces to End the Local Communist Armed Conflict. Executive Order 70 is part of the government’s “whole-of-nation” counter-insurgency operation plan which has an “Indigenous People”-centric approach. The attacks are meant to quell Indigenous Peoples’ resistance to development aggression and government policies that violate Indigenous Peoples’ rights, and results in further marginalisation of Indigenous Peoples in the country.
In the implementation of Executive Order 70, the Department of Education ordered the closure of 55 Lumad schools, leaving 3,500 students and more than 30 teachers out of school and jobs. The closure order was on baseless claims of the government that the Salugpongan schools are teaching students to rebel. The Lumad Indigenous Peoples decried this injustice that only deprives Lumad children of their right to education.
Strategies of disinformation are being used by other government agencies, such as the Department of Social Welfare and Development (DSWD) and Department of Foreign Affairs (DFA), and presidential agencies like the Presidential Communications Operations Office (PCOO), Office of the Presidential Adviser for the Peace Process (OPAPP) and the National Intelligence Coordinating Agency (NICA). Political dissenters are politically vilified and tagged as communists or members of the New People’s Army (NPA).
In a series of briefing sessions on the Whole of Nation Approach to government agencies in Baguio City, NICA has been presenting Indigenous Peoples’ organisations and Indigenous Peoples human rights defenders as Communist Terrorist Groups and members of the NPA. UN Special Rapporteur on the rights of Indigenous Peoples, Vicky Tauli-Corpuz, and some leaders of the CPA were accused of being infiltra- tors to the UN on behalf of the Communist Party of the Philippines and the NPA.
In a congressional briefing on 5 November 2019, Indigenous Peoples’ organisations such as the CPA, humanitarian organizations such as the Citizens’ Disaster Response Center and Oxfam Philippines, and the National Council of Churches in the Philippines were labeled by the Armed Forces of the Philippines and the Department of National Defense as communist terrorist groups.
The dangerous labelling of Indigenous Peoples’ organisations and human rights defenders as communist terrorist groups and members make them vulnerable to various forms of human rights violations. As of August 2019, eightysix Indigenous people have fallen victim of extrajudicial killings (at least nine victims in 2019), 66 Indigenous people were victims of frustrated extrajudicial killings (at least eight victims in 2019), 36 are political prisoners, and 31,004 were victims of forced evacuation since Duterte assumed the presidency in July 2016.30 Many of the victims were opposing development aggression, human rights violations and the policies of the government that violate Indigenous Peoples’ rights.
Indigenous Peoples’ advocates were not spared from the tyranny of the Duterte regime. Brandon Lee, a Chinese-American volunteer of the Ifugao Peasant Movement in the Cordillera region, has been brand- ed as an enemy of the state and was shot in front of his house in August 2019. He is now back home in the United States for his recovery.
The criminalisation of Indigenous human rights defenders is continuing. From 2016 to August 2019, trumped-up charges caused the arrest and detention of at least 196 Indigenous people, 36 of whom remain unjustly imprisoned. Datu Jomorito Guaynon, chairperson of Kalumbay Regional Lumad Organization remains in prison after he was arrested due to fabricated criminal charges. Rachel Mariano, a health worker of the Community Health, Education, Services and Training in the Cordillera Region, was acquitted in September 2019 after a year of detention. However, the judge who acquitted her, Mario Bañez, was shot dead two months later.34 Mariano still faces other fabricated charges and is out on bail.
After two-and-a-half years, the Martial Law in Mindanao was lifted on 31 December 2019. However, according to the Armed Forces of the Philippines, it will remain under a state of emergency by virtue of Proclamation No. 5536 which was issued in 2016. Indigenous Peoples thus fear that the situation will not change much since the proclamation allows military and police forces to impose checkpoints and curfew. They fear that the continued significant presence of the government’s armed forces in Mindanao and military operations will continue to protect investments in Indigenous territories.
Bringing the issues to the United Nations
Indigenous Peoples in the Philippines look forward to the UN probe on the human rights situation in the country. In preparation for the UN probe and for other international engagements, Indigenous Peoples human rights defenders representing various Indigenous Peoples’ organisations gathered in November 2019 for the national consultation workshop on the issues faced by Indigenous Peoples.
The national consultation workshop consolidated the data on the situation of human rights and economic, social and cultural rights of Indigenous Peoples, which was presented during the Asia Consultation with UN Special Rapporteur Vicky Tauli-Corpuz in November 2019. It also served as the basis for the Philippine Indigenous Peoples’ submission to the UN Office of the High Commissioner on Human Rights to contribute in the UN Human Rights report on the Philippines.
The struggle continues
Indigenous Peoples in the Philippines are further strengthening their organisations and their struggles for human rights and Indigenous Peoples’ rights towards facing the challenges in the next year.
Comrades! I feel that 2021 is the year when, instead of devoting energy to criticizing our opponents, we should make every effort to tell everyone about our political line.
When our personal views deviate significantly from the party’s, it would be dishonest not to make reservations and explain both the party’s and our own opinion.
The development of the party program is a democratic process and opinion formation within the framework of the party’s values is an important part of its constant adaptation to prevailing circumstances. The technology of today offers e.g. completely different conditions today than did just a few years ago and the development since 1848 has naturally been enormous.
The Swedish Left Wing Party is a socialist, feminist and anti-racist party on ecological grounds. We are part of the labor movement, the women’s movement, the anti-racist movement and the environmental movement, internationally and in Sweden. The party’s policies and activities are determined by our goal: to realize a society based on democracy, equality and solidarity, a society free from class, gender and racist oppression, a just and ecologically sustainable society where we build our own future in freedom and cooperation .
In order to change society, we must understand how it works. Theory and practice presuppose each other. For the Left Wing Party, Marxist and feminist theories are important political tools that must be used critically and experimentally, adapted to today’s conditions.
My personal opinion is that we must end the fruitless discussions about hair-splitting that have divided the labor movement on several occasions throughout history. From the first seed was sown in 1881 until today, the divisions have not been based on disagreement about the goal: economic democracy, but have been partly about the way there and partly the degree and character of authority.
When Hjalmar Branting, who represented a reformist agenda, agreed with the monarch and representatives of the capitalist class in 1917 to slow down development, this led to the progressive phalanx of the Social Democrats breaking out and forming what is today the Left Wing Party. In 1967, the progressives were divided into a series of divisions into what came to be known as the letter left. This has been of no use to anyone other than the monarch, the capital-owning class and its favorable pultrons.
I believe that we should as soon as possible form a cooperation body for at least F!, V, RS, SKP and K.
NOTA BENE: After the dissolution of the Paris Commune in 1871, the labor movement was divided into two parts: the syndicalist-anarchist and the socialist. I am convinced that when world socialism is achieved, this split will be reversed.
After an article in Portuguese by Ellen Monielle 2020-05-07
”The fight against desertification is a fight against imperialism. Imperialism is the incendiary of our forests and savannahs.” – Thomas Sankara
Thomas Sankara was the central leader of the popular and democratic revolution in the country Burkina Faso in West Africa from 1983 to 1987. In the early 1980s, Alto Volta — as the country was known until Sankara changed its name in 1984 — , a former French colony, faced a severe fiscal crisis, along with a political crisis. In this context, Sankara, defender of anti-imperialism and anti-colonialism, emerged as a spokesman for all African peoples who fought for better living conditions and against neocolonial oppression. Moreover, it recognized the link between capitalist mode of production and consumption and environmental degradation. Taking into account the context of the time, Thomas Sankara was the first African president to perceive and recognize the protection of the environment as an emergency synonym, engaging in three main fights: against forest fires; against the wandering of cattle; and, finally, against the illegal cutting of firewood. And so, when he took power in 1983, at the age of only 33, Sankara placed water, trees and life as fundamental and sacred elements in all the actions of the National Council of the Revolution (CNR), a congregation that led Burkina Faso. In addition, he created the committees for the Defense Of The Revolution (CDRs), formed by civil groups responsible for spreading the ideals of the revolution throughout the country’s villages. In this sense, it is the beginning of a revolutionary experience fueled by the desire for independence and the fight against imperialism.
In Sankara’s view, it was unacceptable to associate the African continent as an appendix of Western history. In this way, he vigorously defended in his speech the African search for greater self-sufficiency, reporting that it was time to “produce in Africa, transform in Africa and consume in Africa”. For this, in an arid country like Burkina Faso, being self-sufficient, in line with Sankara himself, meant the need to be environmentally sustainable.
“Imperialism is a system of exploitation that occurs not only in the brutal form of those who come with weapons to conquer territory. Imperialism often occurs in more subtle forms, such as a loan, food aid, blackmail. We are fighting against this system that allows a handful of men on Earth to rule all of humanity.” – Thomas Sankara
Therefore, Thomas Sankara made the protection and reforestation of Trees his priority and at events such as weddings, baptisms and visits of important personalities, it was celebrated with a planting ceremony. In addition to that the planting of trees should also be applied during international political summits or in the presentation of credibility letters to ambassadors. In this perspective, ten million trees were planted under Burkina Faso in just fifteen months as part of a popular development program aimed at combating desertification. In the villages and valleys of the rivers, families were to plant a hundred trees a year in a vast operation called “popular harvest of Forest Seeds”, in order to supply the 7,000 nurseries. In the national effort to reduce the consumption of firewood and to greet the New Year of 1986, all the children and students of the capital of Burkina Faso, Ouagadugu, built more than 3,500 improved stoves with their own hands, offering them to the mothers of the city. Thus, the cutting and sale of firewood were completely reorganized and strictly regulated. And as for the fires, all the criminal acts of burning were subject to trial and sanction by the people’s Courts of conciliation in the villages, and still, it is worth noting that the requirement to plant a certain number of trees was one of the sanctions issued by these courts. In addition to this, it is necessary to recognize its commitment to family farming and food sovereignty.
Sankara yearned for food self-sufficiency and questioned: “Where is imperialism? Look at your dishes when you eat. Rice and imported corn; that’s imperialism. To avoid this, let’s try to eat what we control.”
It therefore embraced agrarian reform to support small rural producers and cereal production, which before 1983 was close to 1.1 billion tonnes, rose to 1.6 billion tonnes in 1987. According to Jean Ziegler, former UN Special Rapporteur on the right to food, “Thomas Sankara overcame hunger. It made Burkina Faso self-sufficient in four years.”
Finally, Sankara illustrated how society’s resources are required to improve the lives of the majority, rather than benefit the enrichment of the minority. His example threatened the power of the presidents of the region and, more generally, the French presence in Africa, thus leading to his murder. Soon, Thomas Sankara awakened the African population to an anti-imperialist message and restoration of national honor, mainly through its environmental protection policies, after two decades of disillusionment and post-independence neocolonialism.
REFERENCES
B., Amber. Thomas Sankara: Imperialism is the Arsonist of our Forests and Savannas. 2018: https://anti-imperialism.org/2018/02/26/thomas-sankara-imperialism-is-the-arsonist-of-our-forests-and-savannas/.
DEMBÉLÉ, Demba Moussa. Thomas Sankara: an endogenous approach to development. Pambazuka News 651, 2013: https://www.thomassankara.net/thomas-sankara-an-endogenous-approach-to-development/?lang=en.
JAFFRÉ, Bruno. Thomas Sankara, precursos de lutas de hoje. 2013: http://www.thomassankara.net/thomas-sankara-precursos-de-lutas-de-hoje/.
LEPIDI, Pierre. Thomas Sankara, l’immortel. 2019: https://www.lemonde.fr/afrique/article/2019/12/31/thomas-sankara-l-immortel_6024468_3212.html.
OUDET, Maurice. L’héritage de Sankara sur les questions de l’écologie et de l’environnement. 2012: https://www.pambazuka.org/fr/pan-africanism/lh%C3%A9ritage-de-sankara-sur-les-questions-de-l%C3%A9cologie-et-de-lenvironnement.
RIDDELL, John. Exhuming Thomas Sankara: Anti-Imperialism in Burkina Faso, 1983–87. 2017: https://johnriddell.com/2017/08/18/exhuming-thomas-sankara-anti-imperialism-in-burkina-faso-1983-87/.
SANTOS, Gabriel. Em memória de Thomas Sankara, um revolucionário. 2019: https://esquerdaonline.com.br/2019/10/17/em-memoria-de-thomas-sankara-um-revolucionario/.
Riktig kommunism har inte funnits sedan jägarstenåldern. Nu är det dags att definiera framtidens kommunism.
Alla regeringar och alla företag gör hela tiden sitt bästa för att påverka allmänheten. Genom propaganda, reklam och vinklade nyheter.
Alla framhåller sina fienders dåliga sidor och sina egna goda sidor. Ibland sker ren nyhetsförfalskning. Några klassiska exempel är Adolf Hitlers ursäkt för att anfalla Polen och Lyndon B Johnsons ursäkt att anfalla Vietnam — båda två baserade på att de länder de anföll skulle ha attackerat dem först. Samma sak sker dagligen, om än med mindre uppenbar agenda.
Indoktrineringen börjar redan i förskolan. Vi blir matade med att vårt system är det bästa och att den lokala kulturen är mer rättvis, mer etiskt fulländad och mer förlåtande än andra kulturer. Syftet är att motverka förändringar och få invånarna att känna sig tacksamma över att få ha ett så bra ledarskap och att få bo på en så fin plats.
Samtidigt som vi hela tiden matas med systemstödjande propaganda och får lära oss att veta vår plats i samhället, att veta hut och bli vid våra läster, matas vi med kritik mot andra system och andra kulturer. Dessutom infogas information som underblåser spänningar mellan samhällsgrupper. Sålänge vi inte kan enas kan eliten fortsätta att söndra och härska.
I slutet av 1960-talet var ett globalt uppvaknande på väg. Hippierörelsen växte sig för vart år starkare och systemkritiken blev alltmer högljudd. Med massiv propaganda lyckades eliten kväsa uppvaknandet och sedan mitten av 1970-talet har den reaktionära rörelsen lyckats frånta folket initiativet till progressiv förändring. Istället för att att fortsätta att minska klyftorna har eliten befäst sin makt och ytterligare ökar gapet mellan det vanliga folket och oligarkerna.
Människans materiella välstånd har dramatiskt ökat, så allt var inte bättre förr, men folkets inflytande har minskat med tiden. I grova drag: Under jägarstenåldern rådde en kommunistisk ordning där alla tvingades ta hand om varandra för att stammen skulle överleva; från jordbrukarstenålder till järnålder rådde syndikalismen där sockenstämmor och ting utgjorde beslutande och dömande organ; från medeltiden till upplysningstiden utvecklades staten och feodalismen; den moderna tiden inleddes i och med industrialiseringen på slutet av 1700-talet och efter franska revolutionen har en liberalkapitalistisk ordning varit tongivande. Med tiden har alltså större och större del av befolkningen förlorat i termer av både solidaritet och inflytande.
Vi kan konstatera att de försök som under 1900-talet gjordes att med planekonomisk socialism återinföra kommunismen varit katastrofala. I land efter land har vi sett att individens kreativa frihet tillintetgjorts av despotiska system. Detta är inte något vi vill se igen. Samtidigt har dessa system utgjort en välbehövlig motvikt till ohämmad marknadsekonomi. Efter Sovjetunionens fall har vi upplevt effekterna av ohämmad kapitalism.
Nu måste något göras. De bästa aspekterna av liberalism, socialism och syndikalism måste utgöra grunden för framtidens kommunism.
Konkreta förslag:
• Privat marknadsekonomi för små och medelstora företag.
• Statlig planekonomi för banker, infrastruktur, skola, vård, omsorg och medborgarlön.
• Förbjud korporativismen. Företag skall inte kunna köpa eller äga varandra. När ett företag når förvaltningsfasen och har över 200 anställda eller når ett resultat på över 500 miljoner bör det köpas av staten och förvaltas av de anställda.
• Flerfamiljshus skall ägas och förvaltas av de boende. Lägenheter skall inte säljas på en öppen marknad utan distribueras via kösystem. Insatsen skall kunna lånas till mot ränta motsvarande inflationen. Fastighetens och lägenhetens skick skall avgöra instansens storlek.
• Förmögenhetstak: ingen skall kunna äga mer än 500 miljoner. Arvs- och förmögenhetsskatt bör införas på belopp överstigande 50 miljoner.
• Kapitalmoms: en skatt på 1% på börstransaktioner bör införas.
• Moms: slopa momsen på livsmedel. Bibehåll övrig moms.
• Inkomsttak: den samlade inkomsten av tjänst och kapital skall inte kunna överstiga 10 miljoner.
• Basinkomst: inför beskattningsbar basinkomst om 20000 per månad för alla över 18 år. Avskaffa bidragssystemet.
• Vård och omsorg: gratis sjukvård, gratis tandvård, gratis barn- och äldreomsorg, gratis handikapphjälp, gratis mentalvård.
• Kommunal skatt: 20% för alla, både på inkomst av tjänst och inkomst av kapital.
• Statlig skatt: progressiv på både inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Höj gränsen för statlig skatt till 12 basbelopp och slopa marginalskattegränsen på 50%. När den sammanlagda inkomsten når 10 miljoner skall marginalskatten nå 100%.
• Specialskatter: slopa alla specialskatter (grifteskatt, TV-skatt et c) förutom energiskatter.
• Polis: öka kvaliteten, inte kvantiteten. En särskild myndighet för övervakning av polismyndigheten behöver inrättas.
• Militär: skrota krigsmakten och bygg om militär utrustning och militärfordon till arbetsredskap och räddningsfordon.
• Kriminalvård: anpassa kriminalvården så att omskolning står i fokus. För livstidsdömda bör inrättas arbete så att vistelsen blir självfinansierad.
• Internationellt engagemang: låt Olof Palme och Fidel Castro vara ledstjärnor för vårt multilaterala politiska engagemang. Vi skall göra det som gynnar suveränitet och mänsklighetens rättigheter, inte det som gynnar diplomatiska förbindelser.
• Internationell solidaritet: vi skall driva internationell fördelningspolitik, inte villkorad allmosepolitik. Att dela med oss av vårt välstånd är en plikt, inte ett hjälpsamt frivilligt åtagande. Altruism, inte nationalegoism.
• Reformerat rättsväsen: både lagstiftning och tillämpning behöver revideras. Myndighetsbeslut rörande privatpersoner måste kunna överklagas till en folktribunal bestående av folkvalda utsedda av folket i allmänna val. Samma tribunal skall äga mandat att ansvarsbefria myndighetspersoner vid civil olydnad (t.ex. skall en polis som vägrat utföra en oetisk order kunna frias av tribunalen).
• Alkohol, tobak och droger: inför ransonering av alkohol, legalisera cannabis, förbjud tobak och nikotin. Skärp restriktionerna kring narkotikaklassade läkemedel, speciellt psykofarmaka.
• Arbeta långsiktigt för avskaffandet av nationsgränserna.
Sjukdom är i ett kapitalistiskt system alltid en klassfråga, så den måste därför ock ur klassernas synvinklar beaktas.
Revolutionerande demokratisk socialism är vägen ut ur krisen.
Kapitalismen har initialt inget verkligt intresse av sjuka människor, och verkligen inte för epidemier. Löntagarklassen måste kunna arbeta och förbli i arbete; det skall vara så intensivt som möjligt, så länge som möjligt. Naturligtvis kan detta bara göras med ett nödvändigt minimum av hälsa, både fysisk och psykisk. Utmattad arbetskraft är mindre produktiv, sjuka människor är inte produktiva alls.
Dessutom behöver kapitalismen löntagarna i egenskap av konsumenter. Varje avbrott i cykeln för produktion, konsumtion och vinst innebär en kapitalistisk kris, en ekonomisk kris, som uppstår regelbundet och lagligt ändå, eftersom arbetstagarna alltid får lägsta möjliga lön. Emellertid förvärrar exceptionella störningar, såsom en sjukdomsepidemi, krisen i den kapitalistiska cirkulationen.
Dessa fakta korrelerar med ett annat faktum: att den mänskliga arbetskraften alltid måste återställas, den måste reproduceras. Detta innebär först och främst helt enkelt vilopauser, sömn och näring, men också i större mening uppfödning av barn, utbildning, fritidsaktiviteter och hälsovård. Stora delar av denna reproduktion orsakar kostnader. Det ligger i kapitalets intresse att inte behöva bära dessa kostnader: Lönerna bör inte överstiga ett minimum nödvändigt för direkt reproduktion, statliga förmåner och anläggningar bör vara minimala och en avgörande del av reproduktionsarbetet bör bekostas av löntagarna.
Med dessa tre punkter är det redan tydligt att detta motsägelsefulla system inte kan fungera. Detta enkla socioekonomiska faktum kan förstås med grundläggande matematiska kunskaper, utan att ha studerat “Das Kapital”. Det är därför kapitalet, dess politiska partier och föreningar, dess regeringar, dess utbildningsväsen och dess media spenderar så mycket energi för att dölja att kapitalet inte kan kontrollera naturlagarna i sin egen “fria marknadsekonomi”.
Kapitalet kommer alltid att i viss utsträckning acceptera att människor blir sjuka, vilket enligt dess mening inte innebär något annat än att arbetskraften kommer att bli devalverad och icke-produktiv, och att konsumenterna kommer att förlora. Kapitalet kommer att hävda »Med olika åtgärder försökte vi åtminstone motverka de negativa konsekvenserna (men också använda dem för våra egna syften).»
Kapitalet upprätthåller en reservarmé av arbetslösa. Detta tjänar inte bara till att minska löner och sociala förmåner, utan också kompensera, om det är nödvändigt, förlusten av arbetskraft.
Dessutom utgör sjukdom en vinstmöjlighet. Detta gäller särskilt produktion av läkemedel, medicinsk utrustning och kostnadsintensiva patenterade specialbehandlingar. Med monopoliserade patent (i syfte att förhindra tillgängligheten av billigare läkemedel, t.ex. i form av generika, och uppnå maximal vinst även från patientbehandling) försäkrar sig kapitalet om att göra vinst även på mänskligt lidande.
Ur kapitalets perspektiv är det önskvärt att tunna ut eller helt förstöra befintliga statliga hälsosystem eller helst förhindra att de överhuvudtaget skapas. Offentliga sjuk- och hälsovårdstjänster ska minskas och samtidigt bli dyrare för folket genom nya nödvändiggjorda kompletterande försäkringar. Privatisering av sjukvården, minskning av antalet sängplatser, materialbesparing, avsiktlig personalbrist och subvention av privata institutioner innebär en omfördelning via statsbudgeten och nya vinstmöjligheter på bekostnad av löntagarna. Det blir ett folkhälsosystem till för vinst, inte för patienter.
Mer privat, mindre statligt – det är naturligtvis ett allmänt motto för kapitalet, ty varhelst kostnader då uppstår, skapas förutsättning för ytterligare vinster. Detta påverkar synnerligen allvarligt vård och behandling av kroniskt och långvarigt sjuka, av människor med funktionsnedsättningar eller psykiska sjukdomar, av personer som inte kan arbeta och inte minst av de äldre. Tanken är att flytta så mycket som möjligt av arbetet till den privata, obetalda sfären av släktingar och vänner. Människor kommer att tvingas att med egna pengar betala dyrt för privat vård, från låga löner, pensioner eller mödosamt hopsparade reserver.
Det är lätt att se hur ömtåligt detta hela system är, även om situationen fortfarande är bättre än i t.ex. USA – och det är inte en tillfällighet att Kuba är ett motexempel. Det är ett faktum att vårt, i hög grad privatiserade, sjukvårdssystemet inte är dimensionerat för den nuvarande epidemin. Det finns inte tillräckligt med sjukhusbäddar, inte tillräckligt med medicinsk personal, inte tillräckligt med material och materiel, samt inte tillräckligt med ekonomiska resurser. De systematiska problemen accepterades tidigare medvetet och kan inte lösas på kort sikt. Följden blir att sjuka kommer att lämnas att tillfriskna i hemmet och deras medboende kommer även de att utsättas för infektion.
Kapitalismen kan under viss tid hantera detta, men krisens verkliga genombrott skjuts bara upp. Vår ekonomi är i hög grad baserad på social produktion. Detta område är endast försiktigt inriktat på statliga åtgärder, eftersom vinstproduktionen så långt som möjligt inte bör riskeras. Det är emellertid ett faktum att grupper av människor samlas för att arbeta eller resa med kollektivtrafik till och från arbetet. Således kan restriktioner för reproduktion och tjänster, stängning av teatrar, biografer, restauranger och barer, skidorter och skolor vara en sak, men i slutändan handlar det om något annat: om fabrikerna (i vidaste bemärkelse), som trots all deindustrialisering utgör ryggraden i den kapitalistiska ekonomin, om stormarknader och om masstransport. Regeringen är väl medveten om detta, eftersom miljardbidrag förbereds och tillhandahålls i kompensation till företag. Arbetarna å andra sidan förväntas klara sig med mindre. Men nedskärningarna i reproduktionen kommer förr eller senare ändå att nå den kapitalistiska cirkulationen: Varje arbetare är också en konsument.
Tjänstemannaklassen kan genom distansarbete i hemmet hantera epidemin i den personliga sfären, medan arbetarna tvingas fortsätta arbeta i produktionslinjer och kontantdiskar. Kapitalet vill till varje pris rädda sina vinster — utan hänsyn till löntagarnas förluster.
De sämre bemedlade utsätts för den förstörda välfärden, medan de rikare har tillgång till privata anläggningar, dyra mediciner och specialbehandling. Men det är trots allt ett helt klasssamhälle där vi ska leva — och eventuellt att dö.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍