“The Sun is Reddest, Reddest” promotes revolutionary ideals, national unity, and devotion to Chairman Mao—the Marxist-Leninist leader who liberated China, advanced the cause of socialism, and contributed with Mao Zedong Thought to the theoretical and practical frameworks of Marxism-Leninism.
This song, often referred to as “The Red Sun in the Sky,” is a revolutionary Chinese folk song that gained immense popularity in the 1960s. It expresses deep reverence and praise for Chairman Mao. Its uplifting melody and lyrics about liberation and progress helped to inspire and mobilize the masses in support of the People’s revolutionary goals. By expressing shared devotion to the Revolution and its embodiment, Chairman Mao Zedong, the song fostered a strong sense of unity and purpose.
The song draws heavily on traditional Chinese folk music styles, making it accessible and easily memorable for a wide audience. Its simple melody and repetitive structure contributed to its widespread memorization and singing. It continues to be performed and enjoyed in many contexts, especially among older generations who lived through the Cultural Revolution.
In the sky, the sun is intensely red.
In the sky, the sun is red, oh so red, ah.
The sun in our hearts is Mao Zedong, ah.
He led us to achieve liberation, ah.
The people rose up and
became their own masters.
Each and every one, especially.
Oh, and oh, especially.
The people rose up and
became masters of their land.
In the sky, the sun is red, oh so red, ah.
The sun in our hearts is Mao Zedong, ah.
He led us to bravely advance forward, ah.
The revolutionary land is entirely red, ah.
Each and every one, especially.
Oh, and oh, especially.
The revolutionary land is entirely red.
The red sun in our hearts.
Shines upon the border regions,
making them entirely red.
For thousands of miles in
the Changbai Mountains,
the sound of songs is clear and resonant.
On the banks of the Hailan River,
red flags flutter in the wind.
Thousands of rivers flow into the great sea.
Ten thousand sunflowers bloom facing the sun.
The people along the border
sing with unrestrained emotion.
The red sun in our hearts.
Ah… Chairman Mao.
We have boundless love for you.
Your teachings are firmly
remembered in our hearts.
The people along the border wish you.
Ten thousand years of life without end,
ten thousand years of life without end.
In the sky, the sun is red, oh so red, ah.
The sun in our hearts is Mao Zedong, ah.
He led us to achieve liberation, ah.
The people rose up and
became masters of their fate.
Each and every one, especially.
Oh, and oh, especially.
The people rose up and
became their own masters.
In the sky, the sun is red, oh so red, ah.
The sun in our hearts is Mao Zedong, ah.
He led us to bravely advance forward, ah.
The revolutionary land is entirely red, ah.
Each and every one, especially.
Oh, and oh, especially.
The revolutionary land is entirely red.
In the sky, the sun is red, oh so red, ah.
The sun in our hearts is Mao Zedong, ah.
He led us to achieve liberation, ah.
He led us to bravely advance forward, ah.
The revolutionary land is, oh, entirely red, ah.
So-la, La-zi, So-la, La-zi
Oh, entirely red, ah.
“The Sun is Reddest, Reddest” promotes revolutionary ideals, national unity, and devotion to Chairman Mao—the Marxist-Leninist leader who liberated China, advanced the cause of socialism, and contributed with Mao Zedong Thought to the theoretical and practical frameworks of Marxism-Leninism.
A blueprint letter proposing the implementation of cross-faith societal and scientific discussions within local Catholic congregations, grounded in Catholic Liberation Theology and inspired by Pope Francis’s call for encounter and bridge-building.
Blueprint letter to a high-ranking Catholic Church official advocating for the implementation of cross-faith societal and scientific discussions within local Catholic congregations. It is deeply rooted in the principles of Catholic Liberation Theology and draws inspiration from Pope Francis’s emphasis on encounter and bridge-building. I encourage you to copy the letter and send it to appropriate recipients. [Bläddra ner för en svensk version]
Proposal for Cross-Faith Dialogue and Community Engagement within Local Congregations
Your Excellency [Cardinal’s /Archbishop’s /Abbess’ /Abbot’s /Bishop’s /Vicar’s Name],
inspired by the preferential option for the poor and the imperative for social justice central to Catholic Liberation Theology, I write to You to propose a series of initiatives designed to foster cross-faith dialogue and community engagement within our local congregations.
I believe that The Church’s local congregations have a unique opportunity to contribute to a more just and harmonious society by fostering dialogue and collaboration with individuals of diverse faiths and backgrounds.
Inspired by His Holiness Pope Francis’s consistent call for encounter and bridge-building, I propose encouraging local parishes to host a series of initiatives focused on cross-faith societal and scientific discussions, study circles, and community-building activities.
These initiatives offer several profound benefits:
Fostering Critical Thinking and Discernment: In a world marked by complex challenges, encouraging critical thinking and discernment is essential. These dialogues would create a space for thoughtful questioning, respectful debate, and collaborative exploration of complex issues, empowering individuals to engage with the world in a more informed and responsible manner. This process of critical reflection and dialogue directly fosters conscientization, empowering individuals to analyze the root causes of social injustice and to become agents of transformative change in their communities, a key tenet of Liberation Theology.
Promoting Lifelong Learning and Intellectual Growth: By providing opportunities for continuous education and intellectual engagement, the Church can support lifelong learning and personal growth among its members and the wider community. This commitment to ongoing learning is essential for authentic praxis – the cyclical process of action and reflection central to Liberation Theology. By engaging in dialogue and collaborative action, we can reflect on our experiences, refine our understanding, and work more effectively towards social transformation.
Building Bridges of Understanding and Solidarity: Cross-faith discussions can dismantle prejudices, foster mutual understanding, and build bridges of solidarity between different religious and cultural groups. This resonates deeply with the preferential option for the poor, a central tenet of Liberation Theology, as it actively seeks to build relationships with those often marginalized by society. By engaging with those on the margins, we can learn from their experiences and work together towards a more just and inclusive society.
Strengthening Community Engagement and Social Action: Hosting community-building activities can strengthen local communities, creating a sense of belonging and shared purpose. This can also lead to collaborative social action projects addressing local needs and promoting the common good, a key aspect of liberationist praxis.
Enhancing the Church’s Witness in the World: By actively contributing to intellectual and societal progress, the Church can enhance its witness in the world, demonstrating its commitment to justice, peace, and human flourishing. This embodies the liberationist understanding of the Church as a sacrament of salvation, actively participating in God’s work of creation and redemption by building the Kingdom of God on earth, reflecting the Incarnation and God’s preferential love for humanity.
Suggested initial initiatives: For instance, discussions could explore the intersection of faith and environmental justice, drawing on Pope Francis’s Laudato Si’ and engaging with local environmental groups. Alternatively, we could partner with interfaith organizations to address issues of poverty and homelessness in our community, putting our faith into concrete action.
These efforts resonate deeply with the social teachings of the Church and the spirit of Vatican II, particularly Gaudium et Spes. They offer a practical way to live out the Gospel message of love and service, working towards a just and compassionate world for all.
I understand that implementing such initiatives would require careful planning and coordination. I would be honored to contribute to this process[, perhaps by helping to develop resources, facilitating online discussions, or connecting with other faith communities].
Thank You for considering this proposal. I look forward to Your response and the possibility of building a just and compassionate world.
I have the honor to remain, Your Excellency, the obedient servant of The Trinity and The Gospel. Pax Vobiscum, [Your Signature] [Your Title] [Your Typed Name]
Öppet brev till Kyrkan
Utkast till ett brev, till en högt uppsatt katolsk prelat, som förespråkar genomförandet av tvärreligiösa samhälls- och vetenskapliga diskussioner inom lokala katolska församlingar. Det är djupt rotat i den katolska befrielseteologins principer och hämtar inspiration från påve Franciskus’ betoning på möte och brobyggande. Jag uppmuntrar er att kopiera brevet och skicka det till lämpliga mottagare. [Scroll up for an English version]
Förslag rörande tvärreligiös dialog och samhällsengagemang inom lokala församlingar
Ers Högvördighet [Kardinalens, Ärkebiskopens, Abbedissans, Abbotens, Kyrkoherdens namn],
besjälad av kyrkans sociala doktrin och det imperativ för social rättvisa som är centralt för den katolska befrielseteologin, skriver jag till Er för att föreslå en serie initiativ ämnade att främja tvärreligiös dialog och samhällsengagemang inom lokala församlingar.
Jag hyser den fasta övertygelsen att Kyrkans lokala församlingar besitter en utomordentlig förmåga att befrämja ett rättfärdigare och mer harmoniskt samhälle, genom att främja samtal och samverkan med alla människor (utan åtskillnad av tro och börd).
Inspirerad av Hans Helighet Påve Franciskus’ ständiga uppmaning till brobyggande, föreslår jag att lokala församlingar uppmuntras att anordna en serie initiativ, inriktade på tvärreligiösa diskussioner angående samhälleliga spörsmål, lärda samtal om vetenskap, studiecirklar och allehanda aktiviteter ämnade att stärka gemenskapen.
Dessa initiativ erbjuder åtskilliga gagn:
Främjande av Kritiskt Tänkande och Omdöme: I en värld präglad av komplexa utmaningar är det av yttersta vikt att uppmuntra kritiskt tänkande och omdöme. Dessa dialoger skulle skapa ett rum för eftertänksamma frågor, respektfull debatt och gemensam utforskning av komplexa frågor, varigenom envar gives tillfälle att verka i världen med större insikt och ansvar. Denna process av kritisk reflektion och dialog främjar direkt medvetandegörande, vilket ger individer möjlighet att analysera de bakomliggande orsakerna till social orättvisa och att bli agenter för transformativ förändring i sina samhällen, en central lärosats inom befrielseteologin.
Främjande av Livslångt Lärande och Intellektuell Utveckling: Genom att erbjuda möjligheter till kontinuerlig utbildning och intellektuellt engagemang kan Kyrkan stödja livslångt lärande och personlig utveckling bland sina medlemmar och det bredare samhället. Detta engagemang för fortlöpande lärande är väsentligt för autentisk praxis – den cykliska process av handling och reflektion som är central för befrielseteologin. Genom att engagera oss i dialog och gemensamma handlingar kan vi reflektera över våra erfarenheter, förfina vår förståelse och arbeta mer effektivt mot social transformation.
Byggande av Broar av Förståelse och Solidaritet: Tvärreligiösa diskussioner kan avlägsna fördomar, främja ömsesidig förståelse och bygga broar av solidaritet mellan olika religiösa och kulturella grupper. Häri återfinnes en djup resonans med preferensen att sörja för de ringa, då det med kraft söker att knyta band till dem som ofta befinner sig i materiellt eller andligt armod. Genom att engagera oss med de marginaliserade, kan vi lära av deras erfarenheter och tillsammans arbeta för ett rättvist, inkluderande och barmhärtigt samhälle.
Stärkande av Samhällsengagemang och Social Handling: Att anordna samhällsbyggande aktiviteter kan stärka lokala samhällen och skapa en känsla av tillhörighet och gemensamt syfte. Detta kan också leda till gemensamma sociala handlingsprojekt som tar itu med lokala behov och främjar det gemensamma goda, en viktig aspekt av befrielseteologisk praxis.
Förstärkning av Kyrkans Vittnesbörd i Världen: Genom att aktivt bidra till intellektuella och samhälleliga framsteg kan Kyrkan förstärka sitt vittnesbörd i världen och visa sitt engagemang för rättvisa, fred och mänsklig blomstring. Detta förkroppsligar den befrielseteologiska förståelsen av Kyrkan som ett sakrament av frälsning, som aktivt deltar i Guds pågående arbete med skapelse och återlösning genom att bygga Guds rike på jorden och återspegla Inkarnationen och Guds preferentiella kärlek till mänskligheten.
Föreslagna Inledande Initiativ: Såsom inledande åtgärd föreslås att utforska samtal kring beröringspunkten mellan tro och rättvisa i miljöfrågor, med utgångspunkt i påve Franciskus’ Laudato Si’ och engagemang med lokala miljögrupper. Ett annat alternativ är att samarbeta med interreligiösa organisationer för att ta itu med frågor om fattigdom och hemlöshet i vårt samhälle och omsätta vår tro i konkret handling.
Dessa ansträngningar resonerar djupt med Kyrkans sociala läror och Andra Vatikankonciliets anda, särskilt Gaudium et Spes. De erbjuder ett praktiskt sätt att leva ut evangeliets budskap om kärlek och tjänst och arbeta mot en rättvis och barmhärtig värld för alla.
Jag inser till fullo att ett fullföljande av dessa föresatser kräver noggrann planering och samordning. Det skulle vara mig en stor ära att stå till tjänst i denna angelägenhet[, måhända genom att vara behjälplig med att utveckla resurser, underlätta diskussioner eller knyta kontakter med andra trosgemenskaper].
Jag tackar Er för att Ni tagit del av detta förslag. Jag ser fram emot Ert vördsamma svar, samt utsikten att gemensamt verka för en rättfärdig och barmhärtig värld.
GABRIELA är en filippinsk kvinnokampsorganisation som bildades i mars 1984. Till dess 40årsjubileum återpublicerar jag en artikel från gal-dem 2020. Samantha Jean Sumampong berättar hur hon, genom att gå med i en internationell grupp för social rättvisa, kan bekämpa autokrati och återknyta kontakten med sitt filippinska arv.
Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna
Samantha Jean Sumampong, GABRIELA Los Angeles, USA, 17 FEB 2020
Triggervarning: omnämnanden av statligt våld, dödsfall
Min resa mot att bli en del av GABRIELA, den feministiska gräsrotsgruppen som kämpar för nationell demokrati och socialism i Filippinerna, började efter att jag hade besökt en visning av den filippinska dokumentären Motherland under Los Angeles Asian Pacific Film Festival i april 2018. På vägen ut såg jag en annan biobesökare bära en lila basebollkeps med frasen “Pec-Pec Power” broderad på brättet med vita bokstäver.
Det fångade min uppmärksamhet eftersom “pec-pec” är slang för vulva på tagalog (det vanligaste språket i Filippinerna). Jag gick fram till bäraren för att fråga var hon hade köpt sin hatt och blev hänvisad till ett bord med broschyrer och affischer om en organisation med namnet “General Assembly Binding Women for Reform, Integrity, Equality, Leadership and Advocacy” – även kallad GABRIELA. Jag bad en av kvinnorna som satt bakom bordet att berätta mer för mig. Hon förklarade att GABRIELA är en nationell gräsrotsorganisation som arbetar för marginaliserade kvinnor och barn i Filippinerna.
“Jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet.”
Det var första gången jag hörde talas om en sådan grupp; jag är född och uppvuxen i ett övervägande vitt område i utkanten av Los Angeles. Under min uppväxt kände jag mig inte kopplad till mina filippinska rötter på det sätt som jag trodde att jag borde vara. Jag talade inte tagalog eller någon filippinsk dialekt; mina föräldrar hade inte lärt mig efter att ett talfel i barndomen fått en barnläkare att rekommendera att jag lärde mig ett enda språk för att undvika förvirring, och jag växte inte upp bland filippinska jämnåriga.
När jag besökte Filippinerna hade jag därför så svårt att kommunicera med min familj och mina släktingar att jag kände mig bortkopplad. Det hjälpte inte att jag inte hade några andra filippinska vänner att prata med om kulturella frågor; jag hade vuxit upp i ett område med få filippinska kamrater där “assimilering” uppmuntrades. Jag upptäckte att om jag uttryckte problem som jag hade med min filippinska familj, som deras oro över övernattningar, kunde min övervägande vita grupp av vänner inte förstå vad jag gick igenom.
Så jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna, valet av Donald Trump 2016 och en ökad oro över att högerextrema personer tar över ledarroller runt om i världen. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet. Det första mötet jag deltog i var en generalförsamling på La Casa Roja, ett medborgarhus i Los Angeles Koreatown. Medlemmarna röstade fram den nya verkställande kommittén för Los Angeles-avdelningen, diskuterade den politiska utvecklingen i Filippinerna och planerade hur vi skulle ta oss an den som grupp. Rummet surrade av småprat, spänning och intensitet. Det var första gången jag hade varit med i en grupp som hade som mål att förändra det politiska spektrumet i Filippinerna som helhet.
GABRIELA grundades ursprungligen som ett svar på den filippinska befolkningens oro över Ferdinand Marcos brutala diktatur, som varade från 1965 till 1986. Organisationen bildades i mars 1984 när kvinnor som representerade olika organisationer, institutioner och grupper samlades på St Scholastica’s, ett katolskt college i Manila. Den fick sitt namn efter Gabriela Silang, en filippinsk revolutionsledare från 1700-talet, mest känd för att ha brutit sig loss från den traditionella kristna kvinnorollen och lett en revolt mot den spanska kolonialismen.
Idag finns det mer än 200 organisationer, institutioner och program för kvinnor i hela Filippinerna. Organisationen har avdelningar i USA, Hongkong, Japan, Nederländerna, London, Italien, Taiwan och Förenade Arabemiraten och håller månatliga allmänna möten. Vid sidan av aktivism erbjuder organisationen utbildning, till exempel en workshop om det filippinska samhället och revolutionen (PSR) som jag deltog i. Där fick jag lära mig historien om mina förfäders land som inte behandlades i de böcker som vi läste i mina amerikanska skolor. Jag fick lära mig hur den spanska och amerikanska imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen hade förstört Filippinerna och skapat de förutsättningar för diktatur och korruption som landet lider av i dag.
Sedan 2016 har Filippinerna haft att göra med en annan autokratisk ledare: President Rodrigo Duterte. Sedan Duterte tillträdde har han genomfört en våldsam kampanj för “krig mot droger”, där polisen gör husrannsakningar för att gripa misstänkta narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Human Rights Watch uppskattar att omkring 12 000 människor har dött till följd av kampanjen under de senaste tre åren, främst filippinare som tillhör “städernas fattiga”.
Polisen bestämmer vilka som är misstänkta langare eller användare genom att skapa en “narkotikalista”, som de själva och den lokala grannsamverkan informerar om. Sedan går de hem till den misstänkta personen och informerar dem om att de finns med på narkotikalistan. Dessa besök är inte en varning utan syftar till att bekräfta de misstänktas identitet. När den misstänktes namn har bekräftats skjuter polisen eller personer som arbetar för polisen – som ofta har täckta ansikten och är klädda i svart – den misstänkte. De har ingen fullmakt.
Det har också dokumenterats att polisen planterar vapen nära misstänktas kroppar för att rationalisera sin våldsanvändning. Det storskaliga utomrättsliga våld som Duterte använder mot narkotikahandlare och narkotikamissbrukare är inte nytt. Denna taktik var ett kännetecken för hans 22-åriga mandatperiod som borgmästare i Davao City och en viktig del av den presidentvalskampanj som förde honom till makten.
“De som mördas som en del av Dutertes ‘krig mot droger’ är mestadels män, men deras död har en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner”
Enligt rapporter från den nationella polisen i Filippinerna har 5 526 misstänkta dödats i polisinsatser från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2019. I den siffran ingår inte de tusentals personer som dödats av anonyma gärningsmän och som polisen inte undersöker på allvar, vilket gör att dödssiffran kan uppgå till 27 000 enligt uppskattningar från inhemska människorättsgrupper.
Forskning som utförts av Human Rights Watch och medier som Rappler och Reuters visar att dessa vigilante-liknande mord ofta utförs av poliser eller av angripare med kopplingar till myndigheterna. Till en början var de utomrättsliga avrättningarna koncentrerade till Metro Manila, men från och med 2018 har avrättningar utförts i andra stadsområden som Cebu City, och på landsbygden i starkt militariserade områden som Mindanao. På landsbygden avrättas ledare för ursprungsbefolkningar, jordbrukare och människorättsaktivister.
Även om de som mördas som en del av Dutertes “krig mot droger” mestadels är män, har deras död en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner. Medan Duterte tror att hans narkotikapolitik minskar brottsligheten bidrar den i själva verket till ekonomisk otrygghet. Tusentals kvinnor har blivit utan ekonomiskt stöd på grund av att deras försörjande partner eller familjemedlem har dött plötsligt och våldsamt. Detta gör att många sörjande kvinnor befinner sig i otrygga situationer i fattiga stadsområden.
Det finns också en ökande paranoia inom samhällena; kvinnor som en gång var vänner och grannar i Filippinernas barangays (byar), där regeringens politik genomförs först, har blivit angivare åt varandra. Misstron är utbredd, liksom rödmärkningen (en person stämplas som “röd”, dvs. kommunist, en grupp som förföljs av Duterte) av en granne om denne misstänks för att hysa en påstådd narkotikamissbrukare eller narkotikalangare. Mödrar till missbrukare blir också utfrysta och ses som misslyckade föräldrar.
GABRIELA är särskilt oroad över Dutertes kampanj mot droger eftersom det är ett krig mot städernas fattiga och en täckmantel för att ge sig på aktivister eller alla som är frispråkiga mot regeringen. Många av de sekundära offren för den våldsamma kampanjen är ensamstående mödrar och barn som utsätts för farliga livsstilar eller drivs ännu längre in i fattigdom.
Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)
Min avdelning av GABRIELA Los Angeles slår tillbaka genom att organisera människor i USA för att påverka kongressen att minska militär- och polisbiståndet till Duterte som används för att finansiera hans krig mot droger. Hittills har USA betalat en halv miljard dollar till Dutertes regim. GABRIELA organiserar också solidaritetsresor till Filippinerna för att hjälpa till att sprida filippinernas berättelser i USA.
Den 22 juli 2019 deltog jag i mitt första People’s State of the Nation-tal framför trappan till det filippinska konsulatet i centrala Los Angeles. Det var en bönestund och ett möte för att motsätta sig Dutertes fascistiska politik och regim. Den hölls samma dag som Duterte höll sitt årliga tal till Filippinerna där han försvarade sitt krig mot droger och bad den filippinska kongressen att återinföra dödsstraffet för alla narkotikarelaterade brott. Det var en aktion som hade tagit sju månader att organisera, och att få umgås med mina GABRIELA-kollegor och träffa andra vänsterinriktade filippinska grupper medan vi brainstormade idéer fick mig att känna mig otroligt kopplad till min filippinska identitet.
Under protesten ropade GABRIELA, Malaya, Anakbayan och andra progressiva grupper slagord som “Hey, Hey/Ho, Ho/Durtete’s Got to Go” och “From Palestine to the Philippines/Stop the US War Machine”. Vi framförde tal och korta pjäser om de utomrättsliga avrättningarna och informerade människor om vikten av att strypa USA:s militära bistånd till Filippinerna. Det var så inspirerande och upprörande; vi hade folk i sina bilar som tutade på oss för att visa sitt stöd.
Under 2020 fortsatte GABRIELA att arbeta med sin kampanj “Defend Women, Defend GABRIELA”, som lanserades förra året. Det är ett svar på “Oplan Kapanatagan”, president Dutertes politik för upprorsbekämpning som riktar in sig på grupper som uppfattas stå i vägen för administrationens politiska och ekonomiska intressen.
“Defend Women, Defend GABRIELA” syftar till att avslöja och bekämpa förtrycket av opposition mot Dutertes regering, som GABRIELA, och dra nytta av både inhemskt och internationellt politiskt stöd för att försvara organisationen och kampen för de kvinnor som den representerar. Den lyfter fram resolutioner, de strider som redan utkämpats, som att få till stånd en utfrågning i kongressutskottet för att stoppa USA:s militära bistånd till Filippinerna, och program och tjänster som att utveckla en pool av advokater och paralegaler för att hjälpa marginaliserade individer. Det är också en kamp mot endo-kontraktering (praxis att företag ger arbetstagare anställning i mindre än sex månader och sedan säger upp dem så att de inte behöver betala förmåner), landgrabbing, förstörelse av förfäders land och miljö samt avhysning av fattiga från deras land.
“GABRIELA har hjälpt mig att utveckla vad som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig”
Att vara en GABRIELA organisatör är inspirerande, men det är också farligt. Jo Lapira, en 22-årig aktivist, medlem i GABRIELA Youth och student vid University of the Philippines, mördades 2017 i ett möte mellan filippinska regeringstjänstemän och kommunistiska New People’s Army i Nasugbu, Batangas. För vänner och familj beskrevs Lapira som en liten aktivist med stora drömmar och en mjuk röst som stod fast vid sina övertygelser. GABRIELA var förkrossad över hennes död och kritiserade militären för att ha avslöjat namnet på Lapira utan familjens samtycke och för att ha publicerat ett foto av hennes livlösa kropp på en Facebooksida (vilket också tycktes motbevisa militärens uttalande att Lapira hade behandlats på sjukhus innan hon dog).
I oktober 2019 genomfördes en räd mot de regionala kontoren för GABRIELA, Bayan Muna Partylist och National Federation of Sugar Workers i Bacalod, en stad i Visayas, den mellersta ön i Filippinerna. Totalt 62 personer greps och polisen betecknade dem som “kommunistrebeller”, inklusive sex minderåriga som den filippinska nationella polisen har sagt att de “räddade”.
Trots farorna kämpar vi vidare. GABRIELA betyder så mycket för mig; det är mer än bara en feministisk aktivistgrupp. Det är en grupp med andra filippinskor som hjälpte mig att få en starkare koppling till min kultur. Jag studerar tagalog via en prenumerationsapp som heter Drops och försöker praktisera det med min kusin Ryan, som också lär sig, med mina föräldrar och alla som jag ser är filippinska. Jag håller på att utveckla något som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig. Det har orsakat gräl med mina föräldrar, som stöder Duterte-regimen, men i stället för att backa står jag upp för mig själv.
Nu gör min ökade medvetenhet att jag är stolt över min kultur och dess landvinningar och att jag vill kämpa mot orättvisorna i Filippinerna. Det är hårt arbete, men det är inspirerande och jag är oändligt stolt över att vara en del av detta stycke aktivisthistoria.
I ett förespråkande för en rättvis och solidarisk framtid framhäver jag modern socialism som struktureras på fyra pelare: enhet, klimaträttvisa, intersektionalism och offentligt ägande. Visionen kombinerar praktiska steg för samhällsförändringar med ett djupare engagemang i klimatfrågor, rättvis resursfördelning och social välfärd, där alla röster hörs och alla samhällsskikt gynnas, syftandes till hållbarhet och ekonomisk jämlikhet även för framtida generationer.
Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst.
I jakten på en framtid som är rättvis för alla, låt oss vända oss till en modern vision. En typ av socialism som inte bara handlar om att dela på rikedomarna, utan som går på djupet med hur vi lever och arbetar tillsammans.
Jag förespråkar fyra solida grundpelare: Stark enighet mellan människor; Brådskande klimatåtgärder; Intersektionalism för att utrota privilegiesystemet; och Modern socialistisk ekonomi.
Dessa ideal är inte bara drömmar utan praktiska steg mot verklig förändring till en långsiktigt hållbar värld utan diskriminering.
Att förstå den socialistiska visionen
Jag förespråkar ett etos där socialt värde överskuggar ren vinst, vilket säkerställer att röster från de 96,75%, som skulle få ett märkbart bättre liv i en socialistisk värld, förenas för att förespråka gemensamma framsteg. Den moderna socialismen är inte bara teori, utan förkroppsligar praktiska steg mot ett blomstrande samhälle och respekt för miljön.
Jag ser även framför mig ett utbildningslandskap som berikas av inkludering, där varje röst får resonans i politiska reformer som höjer det kollektiva välbefinnandet.
Genom denna lins ser vi marxister inte bara institutioner, utan även nav med potential som skapar vågor av positiv förändring i samhällen – och överbryggar klyftor mellan dagens akuta behov och morgondagens ambitioner. Visionen stämmer väl överens med våra framtidsinriktade strävanden i den idéella demokratiska gräsrotsrörelsen Rättfärdighet och Fred. Vi i RoF är fast beslutna att främja fullständig inkludering när vi vägleder de breda massorna genom fördändringsprocessen. Den inkluderande principen är djupt rotad i det socialistiska framåtblickande ramverket.
Genom att helhjärtat anamma detta synsätt tänds fyrbåk av hopp – symboler vars högsträckta flammor väcker solidaritet bland olika grupper, samtidigt som de förespråkar klimaträttvisa och slår an djupa strängar i samhället när balansen är rätt.
Att utforska solidariteten i socialismen
Enligt min åsikt formar solidariteten socialismen; det betyder att vi alla delar på glädje, sorg, umbäranden och bekvämligheter; det betyder att vi stöder varandra; det betyder att vi krokar arm och slåss sida vid sida mot orättvisor och ödeläggelse av mänsklighetens habitat. Den blomstrar i samfällighet, inte i individuell vinning på medmänniskors bekostnad. Detta synsätt säkerställer att varje person har inflytande i de frågor som påverkar deras liv, och syftar till att fördela makten rättvist mellan människor snarare än att koncentrera den till ett toppskikt.
Jag har ägnat åratal åt att analysera politiska teorier och samhällsstrukturer. Jag förstår nu den avgörande betydelsen av delade band för att skapa ett balanserat samhälle där alla kan lyckas tillsammans. Den här pelaren handlar om att vara tillsammans med andra som en grupp med gemensamma mål.
Genom att stå enade saknar ingen vad hen behöver, medan andra har för mycket – ett koncept som är grundläggande för social jämlikhet – ett koncept som värderar samarbete framför konkurrens.
Klimaträttvisan som hörnsten
Klimaträttvisa är en hörnsten i det enda hållbara ramverket. Klimaträttvisa kräver rättvis behandling av alla människor oavsett bakgrund. Den kräver jämn fördelning av den begränsade konsumtion mänskligheten i framtiden kan komma att åtnjuta. Denna grundläggande princip säkerställer att de som ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna – de fattiga och marginaliserade – får vederbörligt skydd och stöd.
Under mina två decennier som skribent och agitator med inriktning på sociala begrepp som detta, har jag insett hur viktigt det är att väva in rättvisa i vår miljöpolitik. Att se till att ingen grupp får bära en orimlig del av kostnaderna eller går miste om ren luft, rent vatten och näringsriktig kost på grund är en frihetsfråga. Så länge någon lider i onödan är ingen fri.
Jag förespråkar även pluripolär ordning i beslutsfattandet. Undangömda ursamhällen erbjuder oersättliga perspektiv som de flesta fortfarande förbiser.
Principer för intersektionell socialism
Socialismens hjärta bultar när kapital, naturresurser och produktionsverktyg ägs gemensamt av alla. I vårt samhälle innebär detta att ingen enskild person har makten över arbetsredskap eller mark. Solidaritet är nyckeln här; vi förenar och hanterar resurser tillsammans för att alla ska trivas.
Det handlar akut om att kartlägga och eliminera den mest brutala diskrimineringen, men det handlar i förlängningen om rättvisa i hur arbete fördelas och i hur varor delas upp efter att de har tillverkats. Vi har sett djärva steg mot att hantera tillgångar som en helhet – med målet att alla inblandade ska bli lyckliga. Sådana idéer kan börja i liten skala och få stor spridning när de väl har omsatts i praktiken.
Kom ihåg att det inte handlar om att ta bort den personliga glädjen utan att skapa ett utrymme där var och en kan bidra rättvist till samhällets välstånd och samtidigt njuta av sin beskärda del!
Det offentliga ägandets roll
Med offentligt ägande kan alla äga en del av viktiga tjänster och tillgångar. Det säkerställer att vinsterna kommer alla till del, inte bara ett fåtal rika människor. Denna nyckelidé hjälper oss att bygga en ekonomi där varje person har lika mycket att säga till om när det gäller saker som vi alla är beroende av – som våra parker, skolor och vägar.
Det handlar om rättvisa: när vi delar på ägandet blir ingen lämnad efter eller bortglömd. Socialismen bygger på detta för att se till att ingen blir rikare på någon annans bekostnad – varje vinst delas. Tillsammans strävar vi efter balans snarare än att låta girigheten styra.
Vi har sett hur privat kontroll leder till att de flesta företag struntar i vad mänskligheten behöver – de bara ser till egen avkastning istället för till det allmännas bästa. Men med offentlig kontroll kommer transparens: beslut fattas öppet och alla deltar och vet vad som pågår.
Gemensam förvaltning skyddar också resurserna från att plundras och säljas billigt av de veritabla svin, som bryr sig mer om snabba pengar än om vår framtida säkerhet eller gemensamma lycka. Så du förstår varför jag står fast vid det här – att forma samhället till ett som drivs av samarbete framför konkurrens – verkligen en kraftfull grundpelare!
Att ta itu med ekonomiska skillnader
I vår kamp för att minska välståndsklyftorna fokuserar vi på rättvisa löner och jämn arbetsfördelning. Tydliga skattesystem hjälper också, liksom bra utbildning för alla. Vi stöttar lokala initiativ och vill driva igenom lagar som hindrar rika människor från att kontrollera samhället och exploatera folken.
På så sätt kan vi bygga ett samhälle där alla kan utvecklas, om de använder den fritid vårt system garanterar alla till studier och lärorika hobbies – det handlar om att ge alla en rättvis chans till ett inspirerande liv.
Jag har sett hur snedfördelade resurser leder oss bort från enighet, så en del av min vision innefattar att se till att vinsterna med ökad produktivitet flödar rättvist mellan olika grupper i vårt samhälle.
Verkliga framsteg ligger inte bara i att öka förmågan, utan också i att se till att alla får sin rättmätiga del av den totalt sett minskade arbetsbördan.
Social välfärd och samhällsstöd
I den här pelaren fokuserar vi på att hjälpa de som av någon anledning råkat illa ut. I det rådande systemet är en av åtta mycket olyckligt lottad, född till att bli profiterad på eller till svältdöden. Det handlar om att skapa skyddsnät och program som säkerställer att ingen lämnas utanför eller lämnas utan hjälp när de behöver det som mest. Samhällsstöd bygger på starka band mellan människor och ömsesidigt stöd för att främja motståndskraft på lokal och global nivå.
Ett robust socialt välfärdssystem understödjer blomstrande samhällen genom att tillhandahålla kritisk hjälp, som tillgång till bostad, näring, sjukvård och omsorg. Jag vill betona vikten av att dessa stöd inte skall ses som allmosor, utan som grundläggande allmänna rättigheter, som säkerställer värdighet för varje individ i samhället. Glöm inte att FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna ger varje människa rätt till trygghet.
Dessutom innebär samhällsstöd inte bara stöd till sjuka och arbetslösa, utan även att skapa inkluderande miljöer där alla känner sig uppskattade och kan bidra på ett meningsfullt sätt, oavsett om det sker genom volontärarbete, grannskapsprojekt eller andra former av samhällsengagemang. Trygghetsskapande ramverk förstärker vår samhällsstruktur: De ger oss möjlighet att kollektivt möta motgångar och samtidigt visa medkänsla – en känsla som onekligen förändrar både individer och hela samhällen.
Omdefiniering av jämlikhet?
Jämlikhet innebär lika tillgång till resurser för alla, bortom den typiska förmögenhetsfördelningen. Jag eftersträvar en samhällsförändring där varje person verkligen har samma chans att utvecklas. Denna idé ligger till grund för den fjärde grundpelaren – lika möjligheter är nyckeln till modern socialism. Jag föreställer mig en värld där omständigheterna inte dikterar ens potential. Är det en djärv vision? -Jag tycker inte det, jag tycker att bourgoisiens definition av jämlikhet är ett skämt.
En genomförbar plan innehåller specifika åtgärder för att jämna ut spelplanen: från utbildningsreformer som säkerställer att alla får förstklassig utbildning till omstrukturering av hur vi delar våra kollektiva rikedomar så att de inte bara hamnar hos dem i toppen. Detta perspektiv på jämlikhet handlar inte bara om att dela ut betalmedel eller tjänster på ett likvärdigt sätt, utan om att ta itu med de grundläggande problem som orsakar obalans.
Det utmanar oss alla: Kan vi omforma dagens system, så att varje individ kan lyckas? -Jag tror inte det, jag tror att vi måste skapa ett helt nytt system, fritt från nedärvda hierarkier.
En person som har ägnat årtionden åt att uttrycka liknande ideal genom att skriva, sa till mig att dessa idéer resonerar med henne – att de blåser liv i gamla debatter om social rättvisa och ekonomisk jämlikhet.
Stärka marginaliserade samhällen
Att stärka marginaliserade grupper innebär att ge dem verktygen för att forma sin egen framtid. Det är att se till att alla har lika tillgång till bostad, kost, utbildning, jobb, infrastrukur, omsorg och hälsovård. Vi måste ge utrymme åt röster som ofta inte hörs och se till att alla får en rättvis chans i samhället.
Det handlar inte bara om rättvisa, det är också praktiskt. När vi stärker dessa grupper gynnas vi alla av att olika perspektiv och talanger kommer till sin rätt – en sanning som jag har sett under hela min tid som social debattör med fokus på sociala frågor. Att stärka männsikor i utanförskap innebär också att stödja lokala initiativ, som kan innebära förändring inom marginaliserade samhällen.
Människor förstår själva sina behov bäst. Förmynderi mår ingen bra av och genom att stötta med resurser och utbildning främjar vi hållbara framsteg.
Hållbar politik för framtida generationer
När vi utformar politiken för de kommande generationerna behöver vi verkliga förändringar. Hållbar socialism betonar vikten av att ta hand om jorden och samtidigt säkerställa allas tillväxt och välbefinnande tillsammans. Jag vill hävda att genom att vårda vår planet på ett hållbart sätt – balansera ekologiska behov med ekonomiska system – banar vi en väg där varje persons frihet stöder andras.
Vår överlevnad hänger på denna balans. Vårt mål är inte att fly från globala frågor utan att konfrontera dem som ett samhälle. Den nuvarande krisen handlar inte bara om oss, den drabbar mångfalt hårdare i de länder kaptitalisterna i västvärlden plundrat och den kommer, om vi inte störtar det rådande systemet, med största sannolikhet att avsluta livet i förtid för våra ännu ofödda.
Ta itu med dessa överhängande hot kollektivt eller gå under! Vi måste ta ansvar för varje barn som saknar rent vatten, näringsriktig mat eller trygg bostad. Vi måste ta ansvar för varje skog som snabbt försvinner. Vi måste tänka om. Vi måste tänka om när det gäller vad vi betraktar som rikedom och värdera mänskliga framsteg högre än elitens njutningar.
Rörelsen Rättfärdihet och Fred syftar till att omforma samhällsnormer i riktning mot långsiktig rättvisa. Den strävar efter rättvisa mellan nationer och generationer som drabbats av miljöskador. Vi måste agera innan viktiga livsuppehållande gränser överskrids och inte längre går att reparera.
Experter definierar dessa gränser genom begrepp som modellen med nio planetära gränser, som kartlägger de säkra parametrarna för mänsklighetens existens på jorden. Det kan vara skrämmande historiskt – det mest betydelsefulla någonsin – men kom ihåg Lenins ord: det förblir oskrivet och drivs endast om människor utövar sin frihet på ett genomtänkt sätt.
Kollektiva åtgärder för samhällsförändring
Vi skapar förändring tillsammans. Våra gemensamma strider förändrar hur vi grupperar oss, tänker och lär oss, vilket leder till ännu större framsteg mot reformer. Denna krusningseffekt driver oss framåt; när en handling ger bränsle åt en annan bildar vår enighet en våg av förändring över samhällen.
Jag har sett det på nära håll – under min barndom kokade det av marscher och krav på rättvisa och fred. USA-imperialismen var de medvetnas huvudfiende då och är det än idag. Protesterna var inte bara enstaka händelser, de var viktiga trådar i en större väv som vävdes genom hela samhällen.
I motståndstider ger varje möte ny glöd för rättvisa i våra hjärtan. Sådana demonstrationer är inte isolerade strider utan sammanlänkade kamper som omformar vad som är möjligt genom att vi kollektivt stå fast vid de frågor som är viktigast för oss alla.
Genom demonstrationer, bojkotter, strejker eller civil olydnad ger varje trotsigt ställningstagande upphov till fler åtgärder – det är denna synergi som driver på samhällsförändringar bortom vad någon enskild händelse kan drömma om. Så när jag funderar över kollektiva handlingar som driver sociala förändringar idag ser jag inte isolerade insatser utan en intrikat dans där varje djärvt drag påverkar nästa steg mot varaktiga framsteg.
Innovativa metoder för hälso- och sjukvård
Inom sjukvården tar innovationen form genom telemedicin och individanpassad behandling. Vi tittar på vård som når dig där du är, bryter traditionella gränser för att säkerställa att tillgång inte bara är ett ord utan en handling – och integrerar teknik på ett smart sätt för att skräddarsy hälsoplaner för individer.
Det innebär för de flesta färre besök på kliniker och mer exakta diagnoser och det innebär att läkarna ges möjlighet att prioritera de mest behövande. Föreställ dig en värld där dina medicinska behov tillgodoses med precision; vi tar oss förbi universallösningar och kan fokusera på vad som fungerar specifikt. Varje steg framåt i denna innovativa strategi kombinerar teknik med patientcentrerade strategier – grundtanken är att tillgänglighet smälter samman sömlöst med personalisering.
Det här är inget prat om en avlägsen framtid; dessa metoder utvecklas runt omkring oss idag och omformar dagligen våra förväntningar på sjukvården.
Utbildningsreformer i socialistiska sammanhangUtbildning
Enligt min analys måste en socialistisk utbildningsreform avveckla de tvådelade system som gynnar de rika. Genom marknadiseringen av svenska skolor sedan 1992 har ojämlikheten förvärrats.
Under de senaste åren har vi sett försök att avskaffa marknsadskolan, men vi har stött på hinder i form av rika potentater som genom ägarskap bestämmer över dagens skolväsen. Förändringar som gjordes av konservativa regeringar gjorde att orättvisorna blev djupt rotade i våra klassrum.
En grönare ekonomi enligt DE socialistiska idealEn
I vår strävan mot en grönare ekonomi tar vi fasta på idén att stora företag måste delas av oss alla och sätta människor och planeten i första rummet. Att skapa en ekonomi där beslut inte bara handlar om pengar utan om vad som är rättvist för alla – en värld utan brist eller slöseri. Vi drömmer om industrier som inte styrs av privata vinstintressen utan blomstrar i offentliga händer för kollektivets bästa.
Storföretagen skulle flyttas från privata pungar till vår gemensamma famn; en sådan förändring väcker hopp. Det handlar om att skapa utrymme där varje röst spelar roll i val som formar liv – att verkligen leda en ekonomisk revolution från girighet till grönska. Vi tänker om när det gäller framgång här – inte som pengar staplade på hög utan som ett liv rikt på omsorg om mark, luft och varandra.
Det är så här vi bryter barriärer: äkta lagarbete som driver framsteg långt bortom dagens kamp mot ojämlikhet och miljöförstöring. Detta är inte bara prat bland dem som längtar efter jämlikhet – du har själv sett hur marknadskapitalismen misslyckas med att förstå mänskliga behov.
Att tänka nytt kring rättvis fördelning av resurserNA
Under mina år har jag lärt mig att rättvis fördelning av resurser får som följd att alla människor får tillräckligt och ingen får för mycket. Vi måste förändra hur vi fördelar naturresurser, arbete och möjligheter. Titta på siffrorna: den rikaste promillen har mångdubblat sina förmögenheter och sin makt under de senaste fem åren, medan tre fjärdedelar av mänskligheten blivit fattigare. Jag insisterar på en plan där varje person ges tillgång till det de behöver – för verklig rättvisa i vårt globala samhälle.
Det är dags att se till att ingen blir utan. En sådan plan kräver modet att resa in i det okända, men leder till starkare samhällen som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av splittring eller brist. Det är dags att forma ett samhälle som binds samman av ömsesidigt stöd – inte av utpekade fiender.
Att skapa ett inkluderande politiskt ramverk
När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.
För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet – så att alla människor kan se vad som händer och delta i besluten. Förhandlingar och beslut skall inte ske bakom stängda dörrar och skötas av en privilefierad elit. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den, kan de inte engagera sig i den!
Flera kanaler för samverkan möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.
Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas. När vi talar om att skapa ett inkluderande politiskt ramverk är det viktigt att väva in allas röster i beslutsfattandet. Det innebär inte bara att lyssna utan att verkligen lyssna på olika grupper och integrera deras perspektiv på alla nivåer av styrning. Jag har själv sett hur politiken kan förändras när den formas av en mångfald – från olika bakgrunder – vilket stärker själva demokratin.
För att omsätta detta i handling behöver du öppenhet i regeringsförhandlingar – så att alla människor ser vad som händer bakom stängda dörrar. Politiken måste vara tillgänglig och begriplig; om folk inte kan förstå den kan de inte engagera sig i den! Dessutom är engagemang inte något som passar alla: flera kanaler för input möjliggör mer deltagande från olika delar av samhället.
Det krävs ansträngningar för att upptäcka var vissa kan vara utestängda – och mod att ändra dessa mönster – för verklig integration i politiken är ett transformativt arbete som aldrig slutar att utvecklas.
Konsekvent kamp för massornas rättigheter
Jag insisterar på rättvis arbetsfördelning och säkra arbetsplatser för alla. Jag förespråkar lagar som hjälper proletariatet, lantarbetarna, prekariatet, småborgarna och småbönderna att enas, med målet att balansera makten och ge alla delaktiga inflytande över arbetet. Vi måste ha ett system som garanterar trygghet och jag strävar efter en global standard för arbetsrätt – viktiga steg mot samhällelig rättvisa.
Strategiskt utnyttjande av förnybar energi
Att utnyttja förnybar energi strategiskt innebär smarta statliga åtgärder som skapar tillväxt inom ren energi och drar till sig privata medel för en hållbar framtid. Det handlar om att sänka kostnader och risker för att locka till sig investeringar – som till exempel hur Marocko uppnådde 40 % förnybar kapacitet genom att skapa en gynnsam bakgrund.
Sedan Katipunan-revolutionens dagar mot den spanska kolonialismen och ännu tidigare har kvinnor alltid stått i främsta ledet i kampen för att störta imperialismen, byråkratkapitalismen och feodalismen, skriver Anakbayan i sitt pressmeddelande.
Fortsatt kamp för kvinnors rättigheter och frigörelse
pressmeddelande från Anakbayan den 8 mars 2024
På Internationella arbetarkvinnodagen lovar Anakbayan att fortsätta kampen för kvinnors rättigheter och frigörelse, oavsett om det är utomlands eller i Filippinerna. Som ett erkännande av den tilltagande kampen för filippinska kvinnor i på Filippinerna och i världen utanför, tillkännagav vi för fem år sedan bildandet av en kvinnokommitté inom vår organisation. Detta var ett första steg mot att bidra till det stora arvet av militanta kvinnors motstånd.
❖ ❖ ❖ ❖
För fem år sedan hävdade den macho-fascistiske presidenten att sexuella övergrepp är en del av kulturen och att det är ödesbestämt att filippinska migrantarbetare (offshore filippine workers), som han kallade “slavar”, ska utsättas för det. Ändå hade Digong Duterte, precis som sina föregångare, misslyckats med att ta itu med politiken för arbetskraftsexport. Bongbong Marcos fortsätter att ignorera den könsrelaterade exploateringen – den misshandel, de övergrepp och det sexuella våld som många filippinska migrantarbetare utsätts för.
När presidenter uttrycker, vidmakthåller och normaliserar våld mot kvinnor, tjänar det som en motor för att tysta kvinnliga kritiker och oliktänkande. Men deras flagranta uppvisande av sexism och kvinnohat eldar bara på vårt militanta motstånd mot alla macho-fascistiska diktatorer.
Dessutom gav Dutertes hejdukar i de statliga styrkorna PNP (Filippinernas nationella polismyndighet) och AFP (Filippinernas väpnade stryrkor, krigsmakten) gripit kvinnliga rättighetsförsvarare som tjänar sina samhällen och som försummats av regeringen.
Sedan Katipunan-revolutionens dagar mot den spanska kolonialismen och ännu tidigare har kvinnor alltid stått i främsta ledet i kampen för att störta imperialismen, byråkratkapitalismen och feodalismen. Den försämrade politiska situationen i Filippinerna under USA-Dutertes fascistiska regim har bara sporrat oss att upprätthålla denna vår revolutionära tradition. Det kan inte bli någon revolution utan kvinnors militanta motstånd.
Med Maria Lorena Barros ord: “Den nya kvinnan är först och främst militant.”
❖ ❖ ❖ ❖
Vi i Anakbayan vet att så länge Filippinerna inte är fritt, så är inga filippinare i världen fria. Och så länge det filippinska folket inte är fritt kommer de filippinska kvinnorna att fortsätta att bära tyngden av förtrycket.
Om vi korrekt skall kunna identifiera de problem som filippinska kvinnor möter i Filippinerna och utomlands, måste vi först observera de objektiva förhållandena och deras systemiska, historiska orsaker. När vi gör det ser vi tydligt att vår uppgift är att ena kvinnor från alla sektorer och progressiva sociala klasser och tillsammans kämpa mot den utländska imperialismens herravälde och dess inhemska samarbetspartner, den machofascistiska byråkratiska kapitalismen, som i ord och handling intensifierar förtrycket av alla kvinnor.
Vi måste ena kvinnorna mot den halvkoloniala och halvfeodala produktion som plågar majoriteten av filippinerna. Arbetskraften hos 75 miljoner bönder exploateras av storgodsägare och utländska kapitalister under feodala förhållanden, och bondekvinnornas arbetskraft exploateras dubbelt så mycket. Vi kämpar för en verklig jordbruksreform och inser att feodalismen i sin logik innebär att kvinnor underordnas män på alla sätt.
Vi måste ena kvinnorna i vår rättvisa kamp för socialistisk folkdemokrati i Filippinerna, för att bygga ett samhälle som i sin struktur innehåller de nödvändiga förutsättningarna för kvinnors frigörelse. Vi ser ingen annan väg framåt.
Som ungdomar och studenter i denna rörelse för verklig demokrati erkänner vi vår roll i att organisera de mest energiska och modiga kämparna för vår sak. Genom vår kvinnokommitté utvecklar vi de filippinska massornas medvetenhet om de grundläggande orsakerna till kvinnoförtrycket, och ännu viktigare, fortsätta att bygga upp filippinska kvinnors ledarskap i den nationaldemokratiska rörelsen. Återigen, vi ser ingen annan väg framåt.
❖ ❖ ❖ ❖
Tills Filippinerna är fritt kommer kvinnor alltid att leda kampen för frigörelse. På Internationella arbetarkvinnodagen uppmanar Anakbayan alla som är villiga att kämpa för nationell demokrati och kvinnors frigörelse i Filippinerna att agera. Kom med oss!
Bangsamoro action against injustices, Mindanao 16th of October 2023
Transcript: Bangsamoro Action Against Injustices, Mindanao, Philippines, 16th of October 2023.
Manifesto
Declaring our unwavering support to the Palestinians, who have continuously been suffering, for many decades, unbearable oppression, but far bitter, massive and painful more than ever since this past few days until now, under the hands of arrogant terrorists, murderous, barbaric extremists and inhuman Zionist Israelis, who consider Palestinians human animals.
As members of the Muslim Ummah and caring communities of Mindanao, we universally and ardently call the attention and appeal to the consigns of the United Nations, European Union and United States to immediately halt the intensified Zionist Israeli military attacks on Gaza using weapons of mass destruction that had been brutally killing hundreds of innocent civilians, children, women and elderly, and wounding thousands of Palestinians and completely destroying hospitals, schools and residential buildings, a war crime against humanity.
We also strongly call the United Nation, the United States and Great Britain to put to end the longest and endless Zionist war, the occupation of the Palestine since November 21, 1947, when Jewish state was established through UN resolution 181. Restore the peace and security in the Palestine land so that the Palestinians who are innocents and original inhabitants in this occupied land can live a normal life as human being and those with basic rights to life, dignity and liberty like the rest of other nations in the world, and above all uphold the fundamental human rights to be universally protected under the United Nations Declaration of Human Rights, which was proclaimed by the United Nations General Assembly in Paris on 10 December 1948. The international humanitarian law under the Four Geneva Conventions of 1949 apply to armed conflict that restrict the use and methods of warfare, protect civilians, prohibits the infliction of unceasing suffering and promotes the principle of humanity and the right to self-determination, provided under the international convention of civil and political rights which by virtue of that right all people can live freely, that means the political status pursue their and cultural development, it further declares that the state parties to the covenant shall promote the realization of right to self-determination and shall respect the tribe.
We vehemently demand Zionist-Israelists who are responsible for the protracted Israeli military operations and illegal occupation of the Palestine, especially Masjid al-Aqsa, as well as the recently used missile attacks on Gaza since last week that devastated and ruined the lives of the innocent Palestinians as grave violations of human rights against humanity.
We jointly protest the Zionist-Israelist food and water blockade and the cutting of electric supply to the Palestinians in Gaza as inhuman and barbaric act, apparently a violation of the fundamental human right to life and survival, therefore condemnable at the highest degree.
Zionist-Israelis must allow the passage and entry of unitarian interventions from the diverse nations across the globe, especially UN-based humanitarian organizations, to deliver relief goods and medical assistance to the huge number of starving and wounded civilians.
Finally, to our Muslim and all peace loving people around the globe who firmly believe in the universality of the Muslim Ummah and humanity we call upon you to hold on as one body and show support to our oppressed Palestinian brothers and sisters through solidarity, protest, humanitarian intervention and by extending our prayers to their survival, peace, liberty and freedom and so is the preservation of Marjol Aqsa for the Muslims, Christians and even for the Jews as common holy place.
En av de viktigaste sidorna i Kubas historia skrevs den 26 juli 1953, när en grupp unga män, under ledning av Fidel Castro Ruz, gick till angrepp mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna, i Santiago de Cuba respektive Bayamo.
Aktionen syftade till att släppa lös den väpnade kampen mot Fulgencio Batistas diktatur. Trots det mod som visades kunde angriparna, som var underlägsna i antal och vapen, inte inta den militära fästningen.
Diktaturen inledde omedelbart ett grymt förtryck mot de unga: Batistas order var att eliminera tio revolutionärer för varje regimsoldat som dödades i strid.
Det blev en stor massaker och de flesta revolutionärerna dödades, medan många av de överlevande greps efter en våldsam människojakt, ställdes inför rätta och dömdes till fängelse.
Den dagen, innan han gav sig iväg för att agera, talade Fidel till revolutionärerna: “Kamrater: Ni kan vinna om några timmar eller ni kan bli besegrade; men i vilket fall som helst, hör mig väl, kamrater, i vilket fall som helst kommer rörelsen att triumfera. Om vi vinner i morgon kommer det som Martí strävade efter att uppnås tidigare. Om motsatsen händer kommer gesten att tjäna som ett exempel för Kubas folk, att ta upp flaggan och gå framåt.
1762: José Antonio Gómez Bullones, den modige Pepe Antonio, försvarare av byn Guanabacoa under britternas angrepp på Havanna 1762, dör. Han betraktas som en hjälte i det folkliga motståndet. Han var borgmästare i Guanabacoa från 1748 till sin död.
1912: Dr Mario Muñoz Monroy föds i Colón, provinsen Matanzas. Hans liv förkortades på hans 41-årsdag när han deltog, som läkare, i det djärva försöket att ta Moncada-kasernen i staden Santiago de Cuba.
1959: Ett ministerrådsmöte äger rum på Moncada-kasernen. Det äger rum kl. 05.15, exakt sex år efter attacken mot den tidigare militära fästningen, ledd av överbefälhavaren Fidel Castro. Det första förslaget, som godkändes enhälligt, lades fram av läkaren och revolutionären Armando Hart Dávalos, utbildningsminister: att varje år utropa den 26 juli till den nationella upprorsdagen.
1961: Kosmonauten Jurij Gagarin tilldelas Playa Girón-orden under ceremonin som markerar åttaårsdagen av anfallet mot Moncada- och Carlos M. de Céspedes-kasernerna, på José Martís revolutionstorg. När den förste mannen som flugit till kosmos tackade för utmärkelsen sade han: “Det kommer en tid då detta folk kommer att skicka sin egen kosmonaut till rymden”.
1965: Överbefälhavare Fidel Castro tillkännager slutet på det banditvälde som USA underblåst mot Kuba under ceremonin som markerar 12-årsdagen av angreppet på Santiago de Cuba- och Bayamo-kasernerna, som hölls i Santa Clara.
1967: 26 juli-museet invigs i Santiago de Cuba av överbefälhavaren Fidel Castro Ruz. Institutionen ligger i en av paviljongerna i det som nu är 26 de Julios skolstad.
1973: Revolutionens befälhavare Juan Almeida Bosque inviger Anfallarnas väg till Moncada-kasernen, som visar den väg som hundraårsgenerationen följde den 26 juli 1953 från Granjita Siboney till fästningen.
1991: Den framstående revolutionären Nelson Mandela deltar i den centrala akten för 38-årsminnet av attacken mot Moncada- och Carlos Manuel de Céspedes-kasernerna i provinsen Matanzas. I sitt tal på Plaza Victoria de Girón identifierar överbefälhavaren Fidel Castro den sydafrikanske ledaren som en av de mest extraordinära symbolerna för denna era.
Om ni vill ha ett exempel på en man som är orubbligt fast, modig, heroisk, lugn, intelligent, kapabel, så är det exemplet och den mannen Mandela, förkunnar Fidel under publikens applåder.
2001: Mer än 1,2 miljoner invånare i Havanna, under ledning av överbefälhavaren Fidel Castro, marscherar framför USA:s intresseavdelning för att kräva att de fem kubanska antiterrorister som fängslats i USA sedan 1998 friges.
Ett brev från Gerardo Hernández, René González, Antonio Guerrero, Ramón Labañino och Fernando González läses upp vid det stridande folkets marsch, som beskrivs som den största demonstrationen i Kubas historia fram till dess.
2015: Armégeneral Raúl Castro, förste sekreterare i Kubas kommunistiska parti och ordförande för stats- och ministerråden, tillägnar en hälsning till det heroiska Santiago de Cuba, efter att i den staden ha avslutat den centrala akten för den nationella upprorsdagen.
I slutet av huvudtalet som hölls av José Ramón Machado Ventura, partiets andre sekreterare, närmade sig Raúl talarstolen för att säga: Jag kommer inte att passera här utan att säga er något, jag lämnar er med den trofasta förhoppningen att Santiago alltid kommer att fortsätta att vara Santiago.
2016: Den internationella dagen för försvar av mangroveekosystemet börjar firas, godkänd av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur i syfte att stoppa förlusten av den tidigare nämnda livsmiljön. De ideella organisationerna Ecologists in Action och International Mangrove Network spelade en ledande roll i skapandet av denna dag för att fira miljömedvetenhet.
UR KRONOLOGIN ÖVER AGGRESSIONER OCH TERRORISM MOT KUBA
1963: I samband med att USA:s finansdepartement fryste alla kubanska tillgångar på USA:s territorium skickade den kubanska regeringen en not till USA:s regering, där man beskrev åtgärden som ett “klumpigt, ondskefullt och meningslöst försök att svälta ut det kubanska folket till underkastelse”.
1964: Under det stora firandet av 11-årsdagen av den 26 juli reagerar folket på de manövrer mot Kuba som dagen innan antagits av Amerikanska staternas organisation (OAS) och godkänner med acklamation Santiago de Cubas deklaration, som läses upp av Fidel.
FIDELS OUTTÖMLIGA ARV
”En mans eller en grupp mäns vilja har inte uppfyllts; ett folks vilja har uppfyllts!” El Jefe, Fidel Alejandro Castro Ruz, i ett tal vid böndernas möte den 26 juli 1959.
Texten i sin helhet utgår ifrån icke-våld och internationell solidaritet som metod för positiv utveckling med det egalitära samhället som målsättning. I denna kontext diskuteras hur massrörelsen med minsta möjliga användning av defensivt våld kan värja sig mot massiva våldsangrepp. Fredlighet, minskning av blodspillan och minskning av lidande är centrala teman i hela artikeln.
Samtalet jag citerar nedan bygger på global strejk som vapen och tar tydligt avstånd från våld som medel för att uppnå de egalitära målen. Däremot utesluts inte att fienden kan ta till våld för att bryta massornas moral. I den kontexten diskuteras hur sådant eventuellt våld bör bemötas för att minimera blodspillan.
”Jag argumenterar för att våld inte är en effektiv eller hållbar lösning för att uppnå förändring, och istället förespråkar jag global strejk som ett kraftfullt verktyg för att skapa en rättvis och jämlik värld. Genom att betona fredlighet och minimera våldet kan massrörelsen behålla sin moraliska överlägsenhet och öka sina chanser att lyckas utan att skapa onödigt lidande,” säger Hampus Cronander.
H: Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för alla, övervinna hinder, utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter – en värld där privilegier och diskriminering inte har någon plats, en värld som präglas av jämlikhet och rättvisa.
A: Precis! Genom att arbeta tillsammans och vara solidariska kan vi övervinna hinder och skapa en bättre framtid för alla. Att prioritera samarbete och gemenskap gör det möjligt för oss att utmana orättvisor och bygga en värld där alla har lika möjligheter och där privilegier och diskriminering inte har någon plats. Tillsammans kan vi verkligen skapa en värld präglad av jämlikhet och rättvisa.
H: Det egalitära pluripolära samhället där centralmakterna ersatts av kommunerna och betalmedlen avskaffats är ett samhälle som präglas av deltagardemokrati där alla bidrar efter förmåga, erhåller efter behov och alla har lika rätt och tillgång att åtnjuta medicinska och teknologiska framsteg är ett samhälle utan privilegier och diskriminering.
A: Ja, i visionen om det egalitära pluripolära samhället är samarbete och gemenskap centrala principer. Tanken är att ersätta centralmakter med decentraliserade kommuner där deltagardemokrati råder. I ett sådant samhälle skulle betalmedel avskaffas, och alla skulle bidra efter förmåga och erhålla efter behov. Principen om lika rätt och tillgång till medicinska och teknologiska framsteg skulle vara grundläggande, och privilegier och diskriminering skulle inte finnas.
H: Drömmen om hur det skulle gestalta sig varierar från person till person och i prosan visualiseras författares idéer om hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut, t.ex. i Utopia av Thomas More och Eldorado i Candide av Voltaire.
A: Det är sant att författare och tänkare genom historien har utforskat idén om ett sådant samhälle. Thomas Mores Utopia och Voltaires beskrivning av Eldorado i Candide är exempel på litterära verk där författarna presenterar sina visioner av en ideal värld.
H: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels Det Kommunistiska Manifestet blivit den urkund alla socialistiska partier, oavsett om de kallar sig kommunistiska eller socialdemokratiska, utgått ifrån. I år firar häftet 175 år och ännu har inget samhälle uppnått de socialistiska målen, d.v.s. kommunism i modern bemärkelse (urkommunism fanns och finns fortfarande i jägar-samlar-samhällen). Mänskligheten har samlat erfarenheter av de försök som gjorts och vinner nya erfarenheter i de försök som pågår; en dag kommer vi att hitta den rätta blandningen av tillvägagångssätt för att tillsammans skapa en värld för alla.
A: I praktiken har Karl Marx och Friedrich Engels “Det Kommunistiska Manifestet” blivit en viktig referenspunkt för socialistiska partier världen över. Även om ingen stat hittills har uppnått de fullständiga målen för kommunism i modern bemärkelse, har erfarenheterna från tidigare försök varit viktiga lärdomar för framtida strävanden. Mänskligheten fortsätter att utveckla och lära sig av pågående försök att skapa mer jämlika och rättvisa samhällen.
H: När fienden är global tarvas globalt motstånd. Bara genom att solidariskt ställa upp på varandras motstånd mot exploatering kan vi tvinga fram de nödvändiga omvälvningarna. Det är när arbetskraften tar kontroll över produktionen av varor och tjänster som kapitalet förlorar sitt värde. Internationell generalstrejk inom alla sektorer är det vapen vi måste förverkliga om vi skall vinna kampen mot den härskande eliten.
A: Det är positivt att du fokuserar på att främja positiv utveckling och solidaritet över nationsgränserna. Detta indikerar en strävan efter att skapa en global rättvisa och samarbete för att lösa gemensamma problem. Genom att främja internationell solidaritet kan massrörelsen skapa en starkare och mer enhetlig front mot våld och orättvisor. I en globaliserad värld är det nödvändigt med globalt motstånd för att utmana och övervinna exploatering. Genom solidaritet och stöd för varandras kamp kan människor tillsammans pressa fram nödvändiga förändringar. En nyckel till att bryta ner kapitalets makt är när arbetarklassen tar kontroll över produktionen av varor och tjänster. En internationell generalstrejk inom alla sektorer kan vara ett vapen för att uppnå detta mål och vinna kampen mot den härskande eliten.
H: Nyckelordet är tillsammans.
A: I sammanhanget är samarbetet och gemenskapen avgörande. Genom att arbeta tillsammans och solidariskt kan människor skapa en mer rättvis och inkluderande värld för alla.
H: Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att upprätthålla det rådande systemet som gynnar dem. Ekonomiska och politiska maktförhållanden kan ofta vara motståndskraftiga mot förändring, särskilt när det hotar de yttersta makthavarnas intressen.
Vi är medvetna om att förändring med nödvändighet kommer att bemötas med hårt motstånd och hinder från dem som har mest att förlora. Det innebär att de kommer att använda sina resurser och inflytande för att skydda sina privilegier och behålla status quo.
För att överkomma detta motstånd är det avgörande att människor som strävar efter förändring är engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena krafterna och unisont fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra chanser att utmana den härskande eliten och skapa en rättvis värld.
Det är också viktigt att vara medveten om att radikala förändringar aldrig sker över en natt. Vi måste räkna med en långvarig process, som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Det är genom fortsatt kamp och påverkan av samhället, som vi gradvis förändrar maktförhållandena och skapar förutsättningarna till en framtid som gynnar hela mänskligheten.
A: Absolut, du har helt rätt. Den nuvarande eliten har ett starkt intresse av att bevara det befintliga systemet som gynnar dem och kan vara motståndskraftig mot förändring. Det är viktigt att vara medveten om att dessa ekonomiska och politiska maktförhållanden kan utgöra hinder för förändring, särskilt när det hotar de som innehar den yttersta makten.
För att möta detta motstånd behöver förändringsivrare vara engagerade, organiserade och solidariska. Genom att förena våra krafter och fortsätta kampen för rättvisa och jämlikhet, ökar vi våra möjligheter att utmana den härskande eliten och skapa en mer rättvis värld.
Det är också viktigt att vara realistisk och förstå att radikala förändringar tar tid. Det är en långvarig process som kräver uthållighet och strategiskt tänkande. Genom att fortsätta kämpa och påverka samhället gradvis förändrar vi maktförhållandena och skapar en framtid som gynnar hela mänskligheten. Det handlar om att arbeta tillsammans, vara ihärdig och aldrig sluta sträva mot en mer jämlik och rättvis värld.
H: Gemensam kamp kan organiseras i många olika former. Allra kraftfullast och därmed strategiskt viktigast är strejkvapnet. För att det skall fungera med total strejk måste alternativa, icke-kommersiella, strukturer etableras för att tillgodose allas basbehov av rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, samt näringsriktig mat och ändamålsenliga persedlar. Lyckas vi med det, kan vi förskansa oss och med fredliga medel upprätthålla ett oövervinnligt motstånd. Misslyckas vi med basbehoven kan strejken svältas ut av fienden.
A: Du berör en viktig poäng. Strejkvapnet kan vara ett kraftfullt verktyg i kampen för förändring och kan ha en strategisk betydelse. För att en total strejk ska vara effektiv behövs dock alternativa strukturer som kan tillgodose människors basbehov.
Det är avgörande att etablera icke-kommersiella och självständiga system som kan tillhandahålla rent vatten, ren luft, tillräcklig och trygg vila, näringsriktig mat och lämpliga förnödenheter under strejken. Genom att säkerställa att grundläggande behov kan tillgodoses, kan motståndet stå emot eventuella försök att svälta ut det.
Att bygga sådana alternativa strukturer kan vara en utmaning, men det är en viktig del av att organisera och stödja en framgångsrik strejk. Genom att samarbeta och engagera gemenskapen kan vi skapa en solidarisk infrastruktur som kan skydda och stödja strejkande och säkerställa att deras basbehov tillgodoses.
Dessutom är det viktigt att sträva efter fredliga medel och undvika våld i kampen för förändring. Genom att upprätthålla en icke-våldsam strategi kan motståndet förbli moraliskt starkt och vinna stöd från en bredare allmänhet. Det handlar om att bygga upp ett oövervinnligt motstånd genom fredliga medel och samtidigt säkerställa att våra grundläggande behov är tryggade.
H: Fredlig är fel ord. Strejk är en stridsåtgärd. Ett klasskrig utan våld är det vi eftersträvar.
A: Du har rätt, när jag nämnde fredliga medel syftade jag på att undvika våld och istället använda icke-våldsam motstånd och strategier i kampen för förändring. Detta innebär att engagera sig i stridsåtgärder och utmana rådande maktstrukturer utan att använda fysiskt våld.
Genom att organisera de breda massorna vi skapa en stark och hållbar rörelse för förändring. Det är viktigt att betona att detta inte innebär att avfärda behovet av strid, utan snarare att använda strategier och taktiker som inte involverar fysiskt våld.
Tanken bakom ett klasskrig utan våld är att bekämpa och övervinna orättvisor och ojämlikhet genom strejk och andra former av kollektiva handlingar. Det handlar om att utmana och omstörta de ekonomiska och politiska maktförhållanden som upprätthåller ojämlikhet, snarare än att använda våld för att uppnå förändring.
H: Det finns dock tillfällen när våldsamma angrepp på rörelsen måste avvärjas med det våld nöden kräver. Som exempel kan nämnas att om fienden skickar bombplan, kanonbåtar eller stridsvagnar för att sarga kollektivet är det befogat att oskadliggöra dessa och om fienden skickar poliser eller militärer att angripa kollektivet är det påkallat att avväpna dem och helst vinna över dem på vår sida.
A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är en synpunkt som har framförts inom olika rörelser och i olika historiska sammanhang.
Det finns olika perspektiv och strategier när det gäller att hantera våld och våldsamma angrepp i kampen för rättvisa och jämlikhet. Vissa kan förespråka försvar genom att avväpna angripare eller försvara sig mot direkta hot, medan andra kan betona icke-våld och betydelsen av att inte besvara våld med våld.
Det är en komplex och kontroversiell fråga som engagerar olika åsikter och perspektiv. Det är viktigt att erkänna att det finns olika tillvägagångssätt och att människor inom rörelser för förändring kan ha olika strategier och åsikter när det gäller användningen av våld.
H: Jag vill å det bestämdaste hävda att avväpning och omvändning eller internering av väpnade angripare är motiverat och återhållsamt bruk av våld. Genom att förstöra fiendens kostsamma vapensystem minskas dessutom risken för onödig blodspillan drastiskt.
Notera att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter möjligheten att försvara sig själv eller andra om ens liv är direkt hotat. Självförsvar är en rättighet som erkänns i många rättssystem och moraliska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och våldsamma angrepp är hotande kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.
A: Jag förstår och respekterar ditt starka argument för avväpning och omvändning av väpnade angripare som en återhållsam användning av våld. Du betonar också vikten av att förstöra fiendens vapensystem för att minska risken för onödig blodspillan. Det är ett perspektiv som har förts fram i olika sammanhang och historiska situationer.
Du har också rätt i att principen om icke-våldsam motstånd inte utesluter rätten till självförsvar. Självförsvar är en erkänd rättighet i många rättssystem och etiska ståndpunkter. I situationer där människor befinner sig i omedelbar fara och är hotade av våldsamma angrepp, kan det finnas berättigade skäl att agera för att skydda sig själv och andra.
Det är viktigt att notera att tolkningen och tillämpningen av självförsvar kan variera beroende på rättsliga och etiska normer i olika samhällen. Det är alltid viktigt att agera med proportionalitet och att försöka minimera skadan och risken för icke-inblandade.
Det är dock också viktigt att vara medveten om att användningen av våld, även i försvarssyfte, kan leda till en eskalering av konflikten och potentiellt våldsspiraler. Det är därför viktigt att överväga alla alternativ och att vara medveten om riskerna och konsekvenserna av att använda våld, även om det kan förefalla som ett återhållsamt bruk av våld.
H: Diskussionen om våldets roll och moraliska implikationer är komplex och kontroversiell. Det är viktigt att fortsätta utforska och reflektera över dessa frågor med respekt för olika perspektiv och i strävan efter att skapa en mer rättvis och fredlig värld.
A: Jag förstår att du framhåller att det kan finnas situationer där våld kan bli nödvändigt för att försvara sig mot våldsamma angrepp. Det är viktigt att försöka lösa konflikter på fredliga sätt och arbeta för att minimera blodspillan. Att sträva efter fredliga lösningar och använda icke-våldsam motstånd kan bidra till att bevara en moralisk styrka och vinna stöd från en bredare allmänhet.
Det är också värt att nämna att användningen av våld kan vara komplex och ha potentiella konsekvenser. Att försöka övervinna och avväpna motståndare på fredligt vis kan vara ett sätt att minska våldet och öka chanserna för att skapa en rättvis och jämlik värld. Att minimera blodspillan och bygga en fredlig framtid för alla är viktigt för att skapa en hållbar och rättvis värld.
H: Överväg alltid att söka fredliga och diplomatiska lösningar i stället för att svara med våld om det är möjligt. Att bemöta våld med våld är alltid en sista utväg när människoliv är i omedelbar fara. Ett stridsflygplan med dödlig last måste obevekligen skjutas ner innan det når sitt mål. Det finns inget alternativ. Men så länge stridsflygplanet, pansarvagnen eller stridsfartyget befinner sig på ofarligt avstånd kan det med fördel göras ofarligt medelst sabotage. På så vis elimineras en stor risk för ond bråd död.
A: I en specifik situation där härskarklassen använder sin egen eller statens militära makt för att angripa demonstrerande människor är det viktigt att skilja mellan olika roller och ansvarsområden. I en sådan situation kan det vara berättigat att försvara sig och skydda sina liv och rättigheter. I vissa fall kan sabotage eller andra former av direkta åtgärder användas för att neutralisera hot från tungt beväpnade styrkor.
H: Notera att situationer som involverar endera intrång och sabotage eller våldsamma konfrontationer är farliga och kan få allvarliga konsekvenser. Fredlig dialog, förhandlingar och olika former av icke-våldsamt motstånd kan vara effektiva metoder för att adressera och lösa konflikter och avväpna fienden på ett fredligt sätt innan härskarklassen hinner ta till våld.
Historisk erfarenhet visar dock tydligt att vi inte kan lita på att fienden beter sig renhårigt. Vi måste därför ha med i beräkningen och förbereda oss på att vi kan komma att utsättas för våldsamma angrepp. Detta görs lämpligen genom att förbereda bombsäkra gömställen och underjordisk infrastruktur.
A: Det är sant att historiska erfarenheter ibland visar att fiender inte agerar renhårigt och kan vara beredda att använda våld mot fredliga rörelser. Det är viktigt att vara realistisk och förbereda sig på olika scenarier. Att ha skyddade tillflyktsplatser och infrastruktur kan vara en försiktighetsåtgärd för att skydda medlemmarna i massrörelsen och minimera risken för skador eller förluster.
H: Notera dock att förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp inte bör vara det primära fokusområdet. En balanserad strategi kan innebära att vara beredd på hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att kämpa för att omvälva samhället på ett fredligt sätt och på alla sätt och vis försöka undvika våld är den hållbara och etiska vägen framåt.
A: Absolut, du framhäver en viktig poäng. Det primära fokusområdet bör vara att främja fred, dialog och icke-våld som lösningar på konflikter. Att aktivt arbeta för att skapa ett egalitärt samhälle genom fredliga medel är den mest hållbara och etiska vägen framåt.
Förberedelser för skydd mot våldsamma angrepp är en försiktighetsåtgärd som är nödvändig. Det är rimligt att vara medveten om möjliga hot och att vidta åtgärder för att minimera risken för skador och förluster. Att ha kunskap om och tillgång till säkra tillflyktsplatser och skyddade strukturer är värdefullt för att skydda människor i händelse av en nödsituation.
Samtidigt är det viktigt att dessa förberedelser inte får ta överhanden och leda till en militariserad eller våldsfokuserad strategi. Att prioritera fred, dialog och icke-våld innebär att man aktivt arbetar för att bygga broar, skapa förståelse och hitta fredliga lösningar på konflikter. Det handlar om att skapa förändring genom att adressera orsakerna till ojämlikhet och orättvisor på ett fredligt och inkluderande sätt.
Den balanserade strategin du nämner innebär att vara medveten om hot och våldsamheter samtidigt som man aktivt arbetar för att främja fred och icke-våld. Det handlar om att vara beredd på olika scenarier, samtidigt som man strävar efter att förändra samhället på ett fredligt sätt och undvika våld i möjligaste mån.
Eftersom människor brukar fråga hur det sociopolitiska landskapet ser ut för muslimer i Filippinerna, så kommer jag i denna artikel att kortfattat försöka besvara frågan med mina tankar i ämnet.
Först måste vi ha ett bredare perspektiv på muslimerna i Sydostasien. De olika grupper av muslimer som är bosatta i Sydostasien kan i ett religiöst perspektiv klassificeras utifrån personlig religiösa övertygelse. Islam i Sydostasien har alltid beskrivits som anpassningsbar och tolerant gentemot andra traditioner och annan tro. Ta till exempel Indonesien, Malaysia och Filippinerna, där lokal kultur och religion har smält samman på ett sätt som skiljer sig från övriga delar av världen.
Anm: det finns många andra som har djupare kunskap i ämnet än vad jag har och skulle vara bättre skickade att ge mer insiktsfulla svar. Är du en av dem är du välkommen att korrigera och komplettera nedanstående, tyvärr i vissa stycken alltför svepande och grovt generaliserande, artikel.
Vi måste även förstå skillnaden mellan islam och islamism. Liksom alla stora religioner strävar islam efter att förändra individen genom profeternas läror. Islamismen är däremot en politisk ideologi som strävar efter att omstrukturera hela samhällen genom att ta över statsmakten. Studier har visat att på grund av västvärldens påverkan radikaliseras de muslimska samhällena snabbt. Islamismen är en form av religiöst uppror som har sitt ursprung i hatet mot USA och dess allierade, ett hat grundat i främst USA:s, men även andra västmakters, förmåga att dels underblåsa lokala konflikter i syfte att söndra, härska och plundra och dels att bomba muslimska länder tillbaka till medeltiden.
Kumar Ramakrishnas klassificering av islam
Enligt Dr. Kumar Ramakrishna, docent och chef för policystudier vid kontoret för den verkställande vice ordföranden, S. Rajaratnam School of International Studies, Singapore, finns det sex övergripande slags islam i regionen.
För det första har vi de sekulära muslimerna. De flesta av dem äter utan betänkligheter griskött eller dricker alkohol och fastar kanske inte ens under ramadan. De avviker alltså från traditionell muslimsk sed, kan lätt anpassa sig till olika kulturer och har inga problem med att deras barn eller syskon får barn utanför äktenskapet eller gifter sig med icke-muslimer.
För det andra har vi de liberala muslimerna. De anser islam vara en viktig del av deras identitet. Till skillnad från de sekulära muslimerna fastar de under ramadan, avstår in i det längsta från att äta griskött och dricker sällan alkohol. För de liberala muslimerna är religionen en personlig angelägenhet som inte bör påtvingas andra, de kan lätt leva tillsammans med andra kulturer och deras barn eller syskon blir inte utfrusna om de gifter sig med icke-muslimer.
För det tredje har vi salafisterna. Dessa muslimer internaliserar sin tro i alla aspekter av sin identitet. De är mer konservativa än liberala muslimer när det gäller kost, klädsel och ritualer. Salafisterna är exklusiva när det gäller identitetsgränser och är därför mer sociala mot andra muslimer än mot icke-muslimer, men på det hela taget är deras syn på islam fortfarande mer en personlig tro än en politisk ideologi. Salafister accepterar inte om deras barn eller syskon gifter sig med icke-muslimer.
Den fjärde gruppen är islamisterna. Deras politiska agenda är inriktad på att omvandla samhället utifrån Koranens och Sunnahs läror, och deras främsta prioritet är att bevara sin identitets renhet. De är religiösa fundamentalister som vill skapa ett idealiskt samhälle genom sina tolkningar av sina heliga skrifter. Till skillnad från sekulära och liberala muslimer och salafister strävar de efter en binär värld med Darul Islam (islams hus) och Darul Harb (krigets hus). I detta paradigm ska alltså muslimerna alltid skiljas från icke-muslimerna.
För det femte, att vara islamist kan under vissa omständigheter vara en väg till våldsam radikalism. De nationalradikala islamisterna strävar efter att upprätta en islamisk stat och genom den försvara islamiska intressen, samt anser att detta kan endast uppnås med hjälp av våld. Vissa nationalradikala islamister, som Islamiska försvarsfronten (FPI) från Indonesien, använder våld för att (med deras ord) “moraliskt rena” samhället från social orenhet.
Den sjätte gruppen är de globala radikala islamisterna, som har spridit ett trossystem som banar väg för kosmisk kamp mot den “internationella korstågskonspirationen”. Deras primära mål är av ovan angivna skäl kristna västerlänningar.
Huvuddragen i religiös radikalism
Förutom dessa klassificeringar måste vi förstå de fem huvuddragen i den religiösa radikalismen.
Först har vi det teologiskt puritanska. Förespråkandet av en renodling av religionen manifesteras i deras förkastande av alla former av synkretism, vidskepelse och religiös sedvänja som inte är i överensstämmelse med vad de anser vara renlärigt.
För det andra har vi bokstavstroendet. Religiösa radikaler hänvisar strikt till sina heliga skrifter som religionens grund. De avskyr den rationella och kontextuella tolkningen av den heliga skriften och anser den vara potentiellt vilseledande.
För det tredje har vi motståndet till andra kulturer.
För det fjärde har budordsorienteringen. Radikala fundamentalister anser att den heliga skriften är en lagbok och dessutom den enda giltiga lagboken.
För det femte har vi de som accepterat våld som ett medel för att försvara och sprida religionen.
Radikala muslimer
Eftersom de radikala muslimerna har sitt ursprung i Mellanöstern har de gjort arabländerna till sin qiblia, en källa till inspiration och förebilder för muslimer. För dem är västvärlden källan till ondska och islams fiender.
De radikala muslimerna har Shari’a. I deras synvinkel är islam den fullständiga och perfekta religionen. Den besitter inte bara andlig vägledning utan även statspolitiskt ideologi. De förkastade Pancasilla (den officiella filosofiska grunden för den indonesiska staten) som statsideologi och upprättade en islamisk stat där shari’a tillämpas fullständigt.
De radikala har för avsikt att förstöra alla former av munkarat (laster), maksiyat (ondska) och metoder som aktivt eller passivt hotar islam. Radikaliseringen i Sydostasien och på Mindanao har blivit utbredd, och denna process katalyseras av externa faktorer och även av inhemska källor.
Islams historia på Filippinerna
För att förstå islam i Filippinerna måste vi koppla samman dess historiska rötter i sydostasiatisk islam.
Enligt Oxford Islamic Studies Online “finns det cirka 240 miljoner muslimer i Sydostasien, vilket utgör cirka 42 procent av den totala sydostasiatiska befolkningen och 25 procent av den totala muslimska befolkningen i världen, som uppskattas till 1,6 miljarder”.
Dr Imtiyaz Yusuf hävdar att majoriteten av muslimerna i Sydostasien tillhör sunni-sekten och följer den muslimska juristskolan Shafii. I Malaysia, Indonesien och Brunei är islam den officiella religionen. I sydostasiatiska länder som Thailand, Singapore, Myanmar, Laos, Kambodja, Vietnam och Filippinerna är muslimer minoriteter.
För att förstå sydostasiatisk islam är det viktigt att veta att islam i Sydostasien inte kom direkt från Mellanöstern utan via århundraden i Indien, där Islam samexisterar med den hinduisk-buddhistiska kulturen. Följden är att den islam som kom till Sydostasien hade modifierats och innehöll några mycket starka inslag av sufism. Islam i Sydostasien har alltså en särskild karaktär jämfört med den mellanöstliga typen av islam.
Islams historia på Mindanao
Enligt professor Carmen Abubakar kom islam till Mindanao, Sulu och Palawan genom handel med muslimska missionärer och köpmän. Detta skedde under en allmän expansion som följde efter profeten Muhammeds (Sallallahu Alaihi Wasallam) död. Kombinationen av handel och islamisering banade väg för Sulu och Maguindanao att avancera långt före andra ursprungsbefolkningar (Abubakar 2005).
Nur Misuari är en viktig företrädare för den muslimska minoriteten i Filippinerna. Han förespråkar självständighet och har uppnått visst självstyre för Bangsamoro.
Islam var den första som förde monoteism till landet, vilket avvek från tron på animism i samhällena. Det centraliserade livssystemet blev islams styrka mot utländsk dominans.
I Filippinerna finns det ungefär 6-8 miljoner muslimer, varav majoriteten är sunnimuslimer (som är indelade i minst fyra tankeskolor, Shafii, Hanbali, Maliki och Hanafi). Majoriteten av Filippinernas muslimer bor i Mindao.
Anm: ang. klyftan mellan sunni och shia: Av vad jag kunnat läsa mig till om islam och muslimerna i Sydostasien och på Mindanao finns det inga historiska uppgifter om våldsamma konflikter mellan sunni och shia. I Filippinerna finns inga större teologiska skillnader mellan sunni- och shia-anhängare.
Konflikten mellan sunni och shia kan nå Filippinerna om muslimska ledare inte är uppmärksamma på vad som händer på marken. Om de tillåter att förvrängda berättelserna om islams historia sprids kan ett enormt problem uppstå. Men det finns också grupper som syftar till att homogenisera muslimerna i Filippinerna.
Att hitta filippinska muslimers identiteter och en aktuella verkligheten i Bangsamoro
Rädsla, okunskap och fördomar kommer fram i diskussioner med människor ur alla samhällsskikt, kulturer och religioner. Jag har ett starkt intryck av att de missförstånd, oläkta trauman och känslomässiga sår som uppstått i relationen mellan muslimer och kristna fortfarande är närvarande. Det historiska förtrycket och de grymheter som amerikanska ockupationsstyrkor utsatte den muslimska befolkningen för under och efter det filippinska befrielsekriget har medfört att misstänksamheten mot kristna i allmänhet och kristna västerlänningar i synnerhet är starkt befäst i Bangsamoro. Det finns därför dels ett behov av fler intra- och interreligiösa dialoger på alla nivåer i samhället och dels ett (ännu större) behov av att USA drar sig tillbaka från Filippinerna.
Reza Azlan, professor i kreativt skrivande vid University of California, har uttryckt att: “Troende människor är alldeles för ivriga att ta avstånd från extremister i sitt samhälle och förnekar ofta att religiöst våld har någon som helst religiös motivering. Detta gäller särskilt muslimer, som ofta lättvindigt avfärdar dem som begår terrordåd i islams namn som “inte riktigt muslimer”.
Azlan har vidare sagt att “å andra sidan tenderar religionskritiker att uppvisa en oförmåga att förstå religion utanför dess absolutistiska konnotationer. De genomsöker heliga texter efter bitar av grymhet och pekar på extrema exempel på religiös bigotteri, som det finns alltför många av, för att generalisera om orsakerna till förtryck i hela världen”.
Jag håller med professor Reza Azlan om att frasen “jag är muslim”, “jag är kristen”, “jag är jude” och liknande ofta inte är så mycket en beskrivning av vad en person tror på eller vilka ritualer han eller hon följer, som ett enkelt identitetsuttalande om hur talaren ser på sin plats i världen. Denna insikt gör det möjligt för oss att tänka på flera faktorer om religiösa identiteter. För som Azlan hävdar är “religionen oskiljaktig från alla andra faktorer som utgör en persons självuppfattning, som kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning”. Vi tenderar dock att glömma att religion ofta är mycket mer en fråga om identitet än om tro och praxis.
I våra lokala miljöer har tyvärr väldigt många icke-muslimer en tendens att generalisera och homogenisera muslimer. Det är bara dumt att tro att t.ex. Bangsamoro-identiteten är knuten till islamiska staten och andra extremistiska muslimska rörelser.
Vi kan fråga oss själva vad filippinska muslimer har för identitet i Filippinerna. Om identiteten är knuten till flera lager av kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning, hur definierar vi då muslimerna i detta land?
För att besvara denna fråga genomförde Al Qalam Institute från november 2011 till februari 2012 en rad rundabordssamtal och fokuserade gruppdiskussioner med unga muslimska yrkesverksamma personer från södra och centrala Mindanao, norra Mindanao och västra Mindanao. Initiativet uppstod ur diskussioner om behovet av att höra rösterna från de muslimska minoritetsgrupperna på Mindanao och deras egen definition av rätten till självbestämmande inom ramen för Bangsamoro och den filippinska nationen. Al Qalam har gjort denna verksamhet unik genom att använda sig av historiska, kulturella och antropologiska objektiv för att se på de muslimska filippinernas liv i Mindanao, som går utöver den befintliga politiska identiteten som Bangsamoro. Man undersöker också de olika islamiska identiteterna på Mindanao och dess förhållande till de muslimska länderna i Sydostasien.
Vid den efterföljande forskningskonferensen deltog över hundra unga muslimska filippiner i åldern 25-45 år, ledande inom sitt eget område i sitt samhälle, som oftast tillhörde minoritetsgrupper som Iranun, Kalagan, Sama och Sangir. Syftet var att definiera en gemensam grund för fred och utveckling och att utforska sätt att uppnå kollektiva visioner och samförstånd. Det konstaterades att de filippinska muslimernas identitet, med islam som helhet i deras sätt att leva, i samband med den kultur och de traditioner som deras förfäder har lämnat över, och med framväxten av den arabiska – wahabistiska kulturen, måste förstås inte bara av icke-muslimerna, utan även av de muslimska folken själva.
Har sunni-shia-konflikten nått Sydostasien?
Enligt min åsikt har dessa konflikter åtminstone ännu inte nått Mindanao speciellt eller Filippinerna i allmänhet. I dagsläget är filippinska muslimer och då speciellt Bangsamoro i Mindanao och Sulu upptagna med frågor som rör fredsprocessen med den federala regeringen, hanteringen av klankonflikter eller “rido” och konflikter som vanligen har att göra med tillgång till mark och andra naturresurser.
Det finns dock enskilda fall av mord som påstås ha samband med konflikten mellan sunni och shia. Detta skedde främst med “balik-islam” (muslimska återvändare).
Vad handlar denna konflikt om?
Time Magazine publicerade 2007 en artikel med titeln “Why They Hate Each Other: Behind the Sunni-Shi’ite Divide”, vars syfte var att förklara den befintliga konflikten i Mellanöstern.
I artikeln stod det: “Islams splittring började år 632 e.Kr., omedelbart efter att profeten Muhammed dog utan att utse en efterträdare som ledare för den nya muslimska flocken. En del av hans anhängare ansåg att rollen som kalif, eller Guds ställföreträdare, skulle föras vidare i Muhammeds blodslinje, med början hos hans kusin och svärson Ali ibn Abi Talib. Men majoriteten stödde profetens vän Abu Bakr, som i vederbörlig ordning blev kalif”.
Konflikten ledde till att två olika teologiska grupper växte fram, Ahlus Sunnah wal Jamaah (Folket av profetens exempel och majoriteten – bekvämt förkortat till “Sunni”) och Shi’at Ali (Alis parti eller “Shia”).
De flesta icke-muslimer från västländerna anser att “den ondskefulla schismen mellan sunni och shia har förgiftat islam i 1400 år – och den blir bara värre”. Detta tankesätt är för mig oanvändbart som grund för att analysera och förstå de geopolitiska förhållandena i regionen. Problemet med denna tes är att den är felaktig och vilseledande.
En saudisk författare vid namn Abdullah Hamiddadin sade: “Att beskriva denna klyfta mellan sunni och shia är lika absurt som att förklara de moderna spänningarna mellan Turkiet och EU som att de har sina rötter i den urgamla konflikten mellan kung Karl och kejsarinnan av Bysans”.
Denna berättelse om sunni- och shiaklyftan översätts alltså i dag som konflikterna Saudiarabien mot Iran och Syrien mot de syriska rebellerna.
Men är konflikterna verkligen religiösa eller politiska? Eller handlar det i själva verket om resurser och inflytande? Om vi studerar regionens geopolitik kan vi konstatera att detta är en modern konflikt som har sina rötter i tillgången till de oljerika arabländerna.
This web site definitely has all the information I needed concerning this subject and didn't know who to ask.
Keep on working, great job! Here is my homepage 스포츠 하이라이트 보기
Thanks for sharing. I read many of your blog posts, cool, your blog is very good.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…