USA-imperialismens krigshets, särskilt dess provokation av en militär konfrontation med Kina i fråga om Taiwan, inklusive dess uppmaning till förstärkning av Filippinernas kustbevaknings och flottas operationer i Västfilippinska Havet, medför stor fara för filippinarnas liv och för Filippinernas oberoende.
USA trampar på Filippinernas rätt till självbestämmande
Etableringen av amerikanska militärbaser som en del av USA:s “krigsskådeplats” mot Kina trampar direkt på Filippinernas rätt till självbestämmande. Att använda AFP (Filippinernas väpnade styrkor) som stöd för USA:s krigsmaskineri kränker landets oberoende.
År 2023 påbörjades “enligt överenskommelse” byggandet av amerikanska militärbaser på nio platser i Filippinerna. Bland de slutförda projekten återfinns:
en depå för flygbränsle och en ledningscentral den civila flygplatsen Lal-lo (LLC) i norra Cagayan, Luzon
en utbyggnad av landningsbanan, ett lager och en hangar på flygbasen Basa, utanför Angeles City i Pampanga, Luzon
en depå för flygbränsle på flygbasen Mactan-Benito Ebuen, Cebu, Centrala Visayas
stora byggnader och kaserner på Filippinernas största militäranläggning, Fort Magsaysay, Nueva Ecija, Luzon
Arbete med att fördjupa hamnen, bygga en flygplats och ett militärläger på ön Balabac i Palawan och andra områden omfattade av EDCA (Enhanced Defense Cooperation Agreement), som uteslutande ska användas av amerikanska trupper har påbörjats. I september 2023 tillkännagav USA dessutom sin önskan att, utöver de befintliga, etablera ännu fler militärbaser.
USA stärker, genom sin kontroll över AFP:s vapenarsenal, sitt operativa grepp om Filippinernas militär. Allt större mängder bomber, vapen och begagnad militär utrustning från USA lagras på Filippinerna under förevändning att de väpnade styrkorna skall “moderniseras”. Detta fördjupar AFP:s beroende av USA:s finansiella och militära stöd och gör det underdånigt för USA:s diktat. USA använder bland annat dessa lager i sitt aggressiva ingripande i regimens “upprorsbekämpande” kampanjer mot den filippinska revolutionära rörelsen, som förblir det starkaste och största hindret för USA:s imperialistiska ambitioner i Asien.
Trots officiella uttalanden om att AFP nu koncentrerar sig på “yttre försvar”, är merparten av dess bataljoner fortfarande utplacerade i gerillafronter tillhörande Nya Folkarmén (NPA), av vilka de upprepade gånger förklarat många vara “fria från uppror”.
Försvarskonceptet för skärgården – en nyckelstrategi i USA:s planer för militär konfrontation med Kina
Det som kallas AFP:s omfattande försvarskoncept för skärgården (CADC), som påstås skydda Filippinernas exklusiva ekonomiska zon i öparadiset Palawan, Mimaropa (där amerikanska och kinesiska fartyg alltid är närvarande) och i Batanes, Filippinernas nordligaste provins (där USA, på grund av närheten till Taiwan, planerar att upprätta en militärbas), är i själva verket en del av USA:s kustartilleri och fastställer ett amerikanskt missil- och artillerinät i Filippinernas yttre skärgård i syfte att innesluta Kina. Denna strategi förvandlar Filippinerna till en buffertzon i det amerikanska fastlandets djupförsvar i händelse av krig mot Kina.
Således kan vi konstatera att CADC är ett strategiskt projekt för USA-imperialismens allianser i Asien, däribland AUKUS (Australien, Storbritannien och USA) och QUAD (USA, Storbritannien, Indien och Japan). Det handlar alltså i själva verket om en offensiv plan – en del av den bredare amerikanska strategin för att kontrollera det indo-västpacifiska området.
I takt med att USA:s provokationer mot Kina intensifieras ökar risken för att USA skall lyckas provocera fram ett krig som skulle hota Filippinernas existens.
GABRIELA är en filippinsk kvinnokampsorganisation som bildades i mars 1984. Till dess 40årsjubileum återpublicerar jag en artikel från gal-dem 2020. Samantha Jean Sumampong berättar hur hon, genom att gå med i en internationell grupp för social rättvisa, kan bekämpa autokrati och återknyta kontakten med sitt filippinska arv.
Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna
Samantha Jean Sumampong, GABRIELA Los Angeles, USA, 17 FEB 2020
Triggervarning: omnämnanden av statligt våld, dödsfall
Min resa mot att bli en del av GABRIELA, den feministiska gräsrotsgruppen som kämpar för nationell demokrati och socialism i Filippinerna, började efter att jag hade besökt en visning av den filippinska dokumentären Motherland under Los Angeles Asian Pacific Film Festival i april 2018. På vägen ut såg jag en annan biobesökare bära en lila basebollkeps med frasen “Pec-Pec Power” broderad på brättet med vita bokstäver.
Det fångade min uppmärksamhet eftersom “pec-pec” är slang för vulva på tagalog (det vanligaste språket i Filippinerna). Jag gick fram till bäraren för att fråga var hon hade köpt sin hatt och blev hänvisad till ett bord med broschyrer och affischer om en organisation med namnet “General Assembly Binding Women for Reform, Integrity, Equality, Leadership and Advocacy” – även kallad GABRIELA. Jag bad en av kvinnorna som satt bakom bordet att berätta mer för mig. Hon förklarade att GABRIELA är en nationell gräsrotsorganisation som arbetar för marginaliserade kvinnor och barn i Filippinerna.
“Jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet.”
Det var första gången jag hörde talas om en sådan grupp; jag är född och uppvuxen i ett övervägande vitt område i utkanten av Los Angeles. Under min uppväxt kände jag mig inte kopplad till mina filippinska rötter på det sätt som jag trodde att jag borde vara. Jag talade inte tagalog eller någon filippinsk dialekt; mina föräldrar hade inte lärt mig efter att ett talfel i barndomen fått en barnläkare att rekommendera att jag lärde mig ett enda språk för att undvika förvirring, och jag växte inte upp bland filippinska jämnåriga.
När jag besökte Filippinerna hade jag därför så svårt att kommunicera med min familj och mina släktingar att jag kände mig bortkopplad. Det hjälpte inte att jag inte hade några andra filippinska vänner att prata med om kulturella frågor; jag hade vuxit upp i ett område med få filippinska kamrater där “assimilering” uppmuntrades. Jag upptäckte att om jag uttryckte problem som jag hade med min filippinska familj, som deras oro över övernattningar, kunde min övervägande vita grupp av vänner inte förstå vad jag gick igenom.
Så jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna, valet av Donald Trump 2016 och en ökad oro över att högerextrema personer tar över ledarroller runt om i världen. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet. Det första mötet jag deltog i var en generalförsamling på La Casa Roja, ett medborgarhus i Los Angeles Koreatown. Medlemmarna röstade fram den nya verkställande kommittén för Los Angeles-avdelningen, diskuterade den politiska utvecklingen i Filippinerna och planerade hur vi skulle ta oss an den som grupp. Rummet surrade av småprat, spänning och intensitet. Det var första gången jag hade varit med i en grupp som hade som mål att förändra det politiska spektrumet i Filippinerna som helhet.
GABRIELA grundades ursprungligen som ett svar på den filippinska befolkningens oro över Ferdinand Marcos brutala diktatur, som varade från 1965 till 1986. Organisationen bildades i mars 1984 när kvinnor som representerade olika organisationer, institutioner och grupper samlades på St Scholastica’s, ett katolskt college i Manila. Den fick sitt namn efter Gabriela Silang, en filippinsk revolutionsledare från 1700-talet, mest känd för att ha brutit sig loss från den traditionella kristna kvinnorollen och lett en revolt mot den spanska kolonialismen.
Idag finns det mer än 200 organisationer, institutioner och program för kvinnor i hela Filippinerna. Organisationen har avdelningar i USA, Hongkong, Japan, Nederländerna, London, Italien, Taiwan och Förenade Arabemiraten och håller månatliga allmänna möten. Vid sidan av aktivism erbjuder organisationen utbildning, till exempel en workshop om det filippinska samhället och revolutionen (PSR) som jag deltog i. Där fick jag lära mig historien om mina förfäders land som inte behandlades i de böcker som vi läste i mina amerikanska skolor. Jag fick lära mig hur den spanska och amerikanska imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen hade förstört Filippinerna och skapat de förutsättningar för diktatur och korruption som landet lider av i dag.
Sedan 2016 har Filippinerna haft att göra med en annan autokratisk ledare: President Rodrigo Duterte. Sedan Duterte tillträdde har han genomfört en våldsam kampanj för “krig mot droger”, där polisen gör husrannsakningar för att gripa misstänkta narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Human Rights Watch uppskattar att omkring 12 000 människor har dött till följd av kampanjen under de senaste tre åren, främst filippinare som tillhör “städernas fattiga”.
Polisen bestämmer vilka som är misstänkta langare eller användare genom att skapa en “narkotikalista”, som de själva och den lokala grannsamverkan informerar om. Sedan går de hem till den misstänkta personen och informerar dem om att de finns med på narkotikalistan. Dessa besök är inte en varning utan syftar till att bekräfta de misstänktas identitet. När den misstänktes namn har bekräftats skjuter polisen eller personer som arbetar för polisen – som ofta har täckta ansikten och är klädda i svart – den misstänkte. De har ingen fullmakt.
Det har också dokumenterats att polisen planterar vapen nära misstänktas kroppar för att rationalisera sin våldsanvändning. Det storskaliga utomrättsliga våld som Duterte använder mot narkotikahandlare och narkotikamissbrukare är inte nytt. Denna taktik var ett kännetecken för hans 22-åriga mandatperiod som borgmästare i Davao City och en viktig del av den presidentvalskampanj som förde honom till makten.
“De som mördas som en del av Dutertes ‘krig mot droger’ är mestadels män, men deras död har en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner”
Enligt rapporter från den nationella polisen i Filippinerna har 5 526 misstänkta dödats i polisinsatser från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2019. I den siffran ingår inte de tusentals personer som dödats av anonyma gärningsmän och som polisen inte undersöker på allvar, vilket gör att dödssiffran kan uppgå till 27 000 enligt uppskattningar från inhemska människorättsgrupper.
Forskning som utförts av Human Rights Watch och medier som Rappler och Reuters visar att dessa vigilante-liknande mord ofta utförs av poliser eller av angripare med kopplingar till myndigheterna. Till en början var de utomrättsliga avrättningarna koncentrerade till Metro Manila, men från och med 2018 har avrättningar utförts i andra stadsområden som Cebu City, och på landsbygden i starkt militariserade områden som Mindanao. På landsbygden avrättas ledare för ursprungsbefolkningar, jordbrukare och människorättsaktivister.
Även om de som mördas som en del av Dutertes “krig mot droger” mestadels är män, har deras död en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner. Medan Duterte tror att hans narkotikapolitik minskar brottsligheten bidrar den i själva verket till ekonomisk otrygghet. Tusentals kvinnor har blivit utan ekonomiskt stöd på grund av att deras försörjande partner eller familjemedlem har dött plötsligt och våldsamt. Detta gör att många sörjande kvinnor befinner sig i otrygga situationer i fattiga stadsområden.
Det finns också en ökande paranoia inom samhällena; kvinnor som en gång var vänner och grannar i Filippinernas barangays (byar), där regeringens politik genomförs först, har blivit angivare åt varandra. Misstron är utbredd, liksom rödmärkningen (en person stämplas som “röd”, dvs. kommunist, en grupp som förföljs av Duterte) av en granne om denne misstänks för att hysa en påstådd narkotikamissbrukare eller narkotikalangare. Mödrar till missbrukare blir också utfrysta och ses som misslyckade föräldrar.
GABRIELA är särskilt oroad över Dutertes kampanj mot droger eftersom det är ett krig mot städernas fattiga och en täckmantel för att ge sig på aktivister eller alla som är frispråkiga mot regeringen. Många av de sekundära offren för den våldsamma kampanjen är ensamstående mödrar och barn som utsätts för farliga livsstilar eller drivs ännu längre in i fattigdom.
Medlemmar av GABRIELA Los Angeles (Foto: Samantha Jean Sumampong)
Min avdelning av GABRIELA Los Angeles slår tillbaka genom att organisera människor i USA för att påverka kongressen att minska militär- och polisbiståndet till Duterte som används för att finansiera hans krig mot droger. Hittills har USA betalat en halv miljard dollar till Dutertes regim. GABRIELA organiserar också solidaritetsresor till Filippinerna för att hjälpa till att sprida filippinernas berättelser i USA.
Den 22 juli 2019 deltog jag i mitt första People’s State of the Nation-tal framför trappan till det filippinska konsulatet i centrala Los Angeles. Det var en bönestund och ett möte för att motsätta sig Dutertes fascistiska politik och regim. Den hölls samma dag som Duterte höll sitt årliga tal till Filippinerna där han försvarade sitt krig mot droger och bad den filippinska kongressen att återinföra dödsstraffet för alla narkotikarelaterade brott. Det var en aktion som hade tagit sju månader att organisera, och att få umgås med mina GABRIELA-kollegor och träffa andra vänsterinriktade filippinska grupper medan vi brainstormade idéer fick mig att känna mig otroligt kopplad till min filippinska identitet.
Under protesten ropade GABRIELA, Malaya, Anakbayan och andra progressiva grupper slagord som “Hey, Hey/Ho, Ho/Durtete’s Got to Go” och “From Palestine to the Philippines/Stop the US War Machine”. Vi framförde tal och korta pjäser om de utomrättsliga avrättningarna och informerade människor om vikten av att strypa USA:s militära bistånd till Filippinerna. Det var så inspirerande och upprörande; vi hade folk i sina bilar som tutade på oss för att visa sitt stöd.
Under 2020 fortsatte GABRIELA att arbeta med sin kampanj “Defend Women, Defend GABRIELA”, som lanserades förra året. Det är ett svar på “Oplan Kapanatagan”, president Dutertes politik för upprorsbekämpning som riktar in sig på grupper som uppfattas stå i vägen för administrationens politiska och ekonomiska intressen.
“Defend Women, Defend GABRIELA” syftar till att avslöja och bekämpa förtrycket av opposition mot Dutertes regering, som GABRIELA, och dra nytta av både inhemskt och internationellt politiskt stöd för att försvara organisationen och kampen för de kvinnor som den representerar. Den lyfter fram resolutioner, de strider som redan utkämpats, som att få till stånd en utfrågning i kongressutskottet för att stoppa USA:s militära bistånd till Filippinerna, och program och tjänster som att utveckla en pool av advokater och paralegaler för att hjälpa marginaliserade individer. Det är också en kamp mot endo-kontraktering (praxis att företag ger arbetstagare anställning i mindre än sex månader och sedan säger upp dem så att de inte behöver betala förmåner), landgrabbing, förstörelse av förfäders land och miljö samt avhysning av fattiga från deras land.
“GABRIELA har hjälpt mig att utveckla vad som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig”
Att vara en GABRIELA organisatör är inspirerande, men det är också farligt. Jo Lapira, en 22-årig aktivist, medlem i GABRIELA Youth och student vid University of the Philippines, mördades 2017 i ett möte mellan filippinska regeringstjänstemän och kommunistiska New People’s Army i Nasugbu, Batangas. För vänner och familj beskrevs Lapira som en liten aktivist med stora drömmar och en mjuk röst som stod fast vid sina övertygelser. GABRIELA var förkrossad över hennes död och kritiserade militären för att ha avslöjat namnet på Lapira utan familjens samtycke och för att ha publicerat ett foto av hennes livlösa kropp på en Facebooksida (vilket också tycktes motbevisa militärens uttalande att Lapira hade behandlats på sjukhus innan hon dog).
I oktober 2019 genomfördes en räd mot de regionala kontoren för GABRIELA, Bayan Muna Partylist och National Federation of Sugar Workers i Bacalod, en stad i Visayas, den mellersta ön i Filippinerna. Totalt 62 personer greps och polisen betecknade dem som “kommunistrebeller”, inklusive sex minderåriga som den filippinska nationella polisen har sagt att de “räddade”.
Trots farorna kämpar vi vidare. GABRIELA betyder så mycket för mig; det är mer än bara en feministisk aktivistgrupp. Det är en grupp med andra filippinskor som hjälpte mig att få en starkare koppling till min kultur. Jag studerar tagalog via en prenumerationsapp som heter Drops och försöker praktisera det med min kusin Ryan, som också lär sig, med mina föräldrar och alla som jag ser är filippinska. Jag håller på att utveckla något som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig. Det har orsakat gräl med mina föräldrar, som stöder Duterte-regimen, men i stället för att backa står jag upp för mig själv.
Nu gör min ökade medvetenhet att jag är stolt över min kultur och dess landvinningar och att jag vill kämpa mot orättvisorna i Filippinerna. Det är hårt arbete, men det är inspirerande och jag är oändligt stolt över att vara en del av detta stycke aktivisthistoria.
Sedan Katipunan-revolutionens dagar mot den spanska kolonialismen och ännu tidigare har kvinnor alltid stått i främsta ledet i kampen för att störta imperialismen, byråkratkapitalismen och feodalismen, skriver Anakbayan i sitt pressmeddelande.
Fortsatt kamp för kvinnors rättigheter och frigörelse
pressmeddelande från Anakbayan den 8 mars 2024
På Internationella arbetarkvinnodagen lovar Anakbayan att fortsätta kampen för kvinnors rättigheter och frigörelse, oavsett om det är utomlands eller i Filippinerna. Som ett erkännande av den tilltagande kampen för filippinska kvinnor i på Filippinerna och i världen utanför, tillkännagav vi för fem år sedan bildandet av en kvinnokommitté inom vår organisation. Detta var ett första steg mot att bidra till det stora arvet av militanta kvinnors motstånd.
❖ ❖ ❖ ❖
För fem år sedan hävdade den macho-fascistiske presidenten att sexuella övergrepp är en del av kulturen och att det är ödesbestämt att filippinska migrantarbetare (offshore filippine workers), som han kallade “slavar”, ska utsättas för det. Ändå hade Digong Duterte, precis som sina föregångare, misslyckats med att ta itu med politiken för arbetskraftsexport. Bongbong Marcos fortsätter att ignorera den könsrelaterade exploateringen – den misshandel, de övergrepp och det sexuella våld som många filippinska migrantarbetare utsätts för.
När presidenter uttrycker, vidmakthåller och normaliserar våld mot kvinnor, tjänar det som en motor för att tysta kvinnliga kritiker och oliktänkande. Men deras flagranta uppvisande av sexism och kvinnohat eldar bara på vårt militanta motstånd mot alla macho-fascistiska diktatorer.
Dessutom gav Dutertes hejdukar i de statliga styrkorna PNP (Filippinernas nationella polismyndighet) och AFP (Filippinernas väpnade stryrkor, krigsmakten) gripit kvinnliga rättighetsförsvarare som tjänar sina samhällen och som försummats av regeringen.
Sedan Katipunan-revolutionens dagar mot den spanska kolonialismen och ännu tidigare har kvinnor alltid stått i främsta ledet i kampen för att störta imperialismen, byråkratkapitalismen och feodalismen. Den försämrade politiska situationen i Filippinerna under USA-Dutertes fascistiska regim har bara sporrat oss att upprätthålla denna vår revolutionära tradition. Det kan inte bli någon revolution utan kvinnors militanta motstånd.
Med Maria Lorena Barros ord: “Den nya kvinnan är först och främst militant.”
❖ ❖ ❖ ❖
Vi i Anakbayan vet att så länge Filippinerna inte är fritt, så är inga filippinare i världen fria. Och så länge det filippinska folket inte är fritt kommer de filippinska kvinnorna att fortsätta att bära tyngden av förtrycket.
Om vi korrekt skall kunna identifiera de problem som filippinska kvinnor möter i Filippinerna och utomlands, måste vi först observera de objektiva förhållandena och deras systemiska, historiska orsaker. När vi gör det ser vi tydligt att vår uppgift är att ena kvinnor från alla sektorer och progressiva sociala klasser och tillsammans kämpa mot den utländska imperialismens herravälde och dess inhemska samarbetspartner, den machofascistiska byråkratiska kapitalismen, som i ord och handling intensifierar förtrycket av alla kvinnor.
Vi måste ena kvinnorna mot den halvkoloniala och halvfeodala produktion som plågar majoriteten av filippinerna. Arbetskraften hos 75 miljoner bönder exploateras av storgodsägare och utländska kapitalister under feodala förhållanden, och bondekvinnornas arbetskraft exploateras dubbelt så mycket. Vi kämpar för en verklig jordbruksreform och inser att feodalismen i sin logik innebär att kvinnor underordnas män på alla sätt.
Vi måste ena kvinnorna i vår rättvisa kamp för socialistisk folkdemokrati i Filippinerna, för att bygga ett samhälle som i sin struktur innehåller de nödvändiga förutsättningarna för kvinnors frigörelse. Vi ser ingen annan väg framåt.
Som ungdomar och studenter i denna rörelse för verklig demokrati erkänner vi vår roll i att organisera de mest energiska och modiga kämparna för vår sak. Genom vår kvinnokommitté utvecklar vi de filippinska massornas medvetenhet om de grundläggande orsakerna till kvinnoförtrycket, och ännu viktigare, fortsätta att bygga upp filippinska kvinnors ledarskap i den nationaldemokratiska rörelsen. Återigen, vi ser ingen annan väg framåt.
❖ ❖ ❖ ❖
Tills Filippinerna är fritt kommer kvinnor alltid att leda kampen för frigörelse. På Internationella arbetarkvinnodagen uppmanar Anakbayan alla som är villiga att kämpa för nationell demokrati och kvinnors frigörelse i Filippinerna att agera. Kom med oss!
Bangsamoro action against injustices, Mindanao 16th of October 2023
Transcript: Bangsamoro Action Against Injustices, Mindanao, Philippines, 16th of October 2023.
Manifesto
Declaring our unwavering support to the Palestinians, who have continuously been suffering, for many decades, unbearable oppression, but far bitter, massive and painful more than ever since this past few days until now, under the hands of arrogant terrorists, murderous, barbaric extremists and inhuman Zionist Israelis, who consider Palestinians human animals.
As members of the Muslim Ummah and caring communities of Mindanao, we universally and ardently call the attention and appeal to the consigns of the United Nations, European Union and United States to immediately halt the intensified Zionist Israeli military attacks on Gaza using weapons of mass destruction that had been brutally killing hundreds of innocent civilians, children, women and elderly, and wounding thousands of Palestinians and completely destroying hospitals, schools and residential buildings, a war crime against humanity.
We also strongly call the United Nation, the United States and Great Britain to put to end the longest and endless Zionist war, the occupation of the Palestine since November 21, 1947, when Jewish state was established through UN resolution 181. Restore the peace and security in the Palestine land so that the Palestinians who are innocents and original inhabitants in this occupied land can live a normal life as human being and those with basic rights to life, dignity and liberty like the rest of other nations in the world, and above all uphold the fundamental human rights to be universally protected under the United Nations Declaration of Human Rights, which was proclaimed by the United Nations General Assembly in Paris on 10 December 1948. The international humanitarian law under the Four Geneva Conventions of 1949 apply to armed conflict that restrict the use and methods of warfare, protect civilians, prohibits the infliction of unceasing suffering and promotes the principle of humanity and the right to self-determination, provided under the international convention of civil and political rights which by virtue of that right all people can live freely, that means the political status pursue their and cultural development, it further declares that the state parties to the covenant shall promote the realization of right to self-determination and shall respect the tribe.
We vehemently demand Zionist-Israelists who are responsible for the protracted Israeli military operations and illegal occupation of the Palestine, especially Masjid al-Aqsa, as well as the recently used missile attacks on Gaza since last week that devastated and ruined the lives of the innocent Palestinians as grave violations of human rights against humanity.
We jointly protest the Zionist-Israelist food and water blockade and the cutting of electric supply to the Palestinians in Gaza as inhuman and barbaric act, apparently a violation of the fundamental human right to life and survival, therefore condemnable at the highest degree.
Zionist-Israelis must allow the passage and entry of unitarian interventions from the diverse nations across the globe, especially UN-based humanitarian organizations, to deliver relief goods and medical assistance to the huge number of starving and wounded civilians.
Finally, to our Muslim and all peace loving people around the globe who firmly believe in the universality of the Muslim Ummah and humanity we call upon you to hold on as one body and show support to our oppressed Palestinian brothers and sisters through solidarity, protest, humanitarian intervention and by extending our prayers to their survival, peace, liberty and freedom and so is the preservation of Marjol Aqsa for the Muslims, Christians and even for the Jews as common holy place.
Andres Bonifacio, den filippinska revolutionens fader och grundare av KKK (Kataastaasan Kagalang-galang na Katipunan ng mga Anak ng Bayan).
Bonifacio-dagen är en viktig nationell helgdag som firas varje år på Andrés Bonifacios födelsedag, den 30 november. Bonifacio är en av landets mest vördade nationalhjältar och var en nyckelperson i den filippinska revolutionen. Varje år, under denna allmänna helgdag, lägger filippinarna blommor på hans helgedom för att minnas hans heroiska handlingar.
Födelsen av en revolutionär hjälte: Andres Bonifacio
Andres Bonifacio, den filippinska revolutionens fader, var en filippinsk revolutionsledare som spelade en avgörande roll i kampen för självständighet från det spanska styret. Han föddes den 30 november 1863 som Andrés Bonifacio y de Castro och var äldst av sex barn i en fattig familj i Manila.
Bonifacios inspiration
Bonifacios liv präglades av svårigheter redan från tidig ålder. Hans föräldrar dog när han var ung och han fick ta hand om sina yngre syskon.
Trots dessa utmaningar och utan formell utbildning utvecklade han ett stort intresse för litteratur och historia, särskilt för Doktor José Rizals verk, en revolutionär mångsysslare, vars skrifter inspirerade den filippinska revolutionen och grundade propagandarörelsen La Liga Filipina.
Medan Rizal förespråkade fredliga reformer insåg Bonifacio, som påverkats av Rizals avrättning 1896, att självständighet endast kunde uppnås genom väpnad revolt. Han intog därför en mer radikal hållning och bildade det revolutionära hemliga sällskapet Katipunan (Kataastaasan Kagalang-galang na Katipunan ng mga Anak ng Bayan).
Katipunans bildande och uppgång
Den filippinska revolutionen, en avgörande period i landets historia, påverkades i hög grad av Andres Bonifacio. Under hans ledning genomgick Katipunan en betydande tillväxt och lockade tusentals medlemmar som förenades i sin önskan om självständighet.
Bonifacio och andra medlemmar, som Teodoro Plata och Ladislao Diwa, formulerade 1892 det hemliga sällskapets principer och inledde planerna på ett väpnat uppror mot spanjorerna. 1893 anslöt sig bland annat Gregoria de Jesus, Josefa Rizal, Marina Dizon och Angelica Lopez.
Katipunans uppdrag
Katipunans uppdrag var inriktat på fyra punkter: att utveckla en stark allians med varje enskild Katipunero; att ena Filippinerna till en solid nation; att vinna filippinskt oberoende mot spanjorerna genom en väpnad konflikt (revolution); och att upprätta en republik efter självständigheten.
Katipunans mål var huvudsakligen politiska, moraliska och medborgerliga. Revolutionärerna under ledning av Bonifacio förespråkade att frihet från Spanien skulle uppnås med hjälp av väpnad kamp. Ansvaret att hjälpa de fattiga och förtryckta och att lära dem gott uppförande, hygien och moral.
Bonifacios undergång
Bonifacios trots mot Emilio Aguinaldos regering efter Tejeros-konventionen visade sig bli hans fall. Emilio Aguinaldo beordrade att han skulle arresteras för anklagelser om uppvigling och förräderi genom att ha skapat sin egen rebellregering. Bonifacio avrättades 1897 tillsammans med sin bror Procopio i bergen i Maragondon, Cavite, på order av Aguinaldo som genom en kupp valts till republikens första president. Denna tragiska händelse markerade slutet på Bonifacios liv, men hans arv som nationell hjälte levde vidare. Tejeros konvention
Varför firar vi Bonifacio-dagen?
Bonifacio-dagen har en enorm betydelse för de filippinska folken. Den är en påminnelse om de uppoffringar som Bonifacio och hans kamrater gjorde i jakten på Filippinernas självständighet.
Till skillnad från Rizal Day, där man firar José Rizals död, uppmärksammar Bonifacio Day Bonifacios födelse. Detta val är symboliskt, eftersom Bonifacios avrättning utfördes av hans landsmän snarare än av utländska kolonisatörer.
En ledare från enkla förhållanden
Bonifacio var, till skillnad från många av sina samtida kollegor, en man med en blygsam bakgrund. Han var inte en rik ilustrado (upplyst) utan en arbetarklassindivid som upplevde det spanska kolonialväldets vedermödor på nära håll. Hans liv representerade den vanliga filippinarens kamp, vilket gjorde honom till en symbol för massorna.
Väpnat motstånd
Bonifacios filosofi om direkt aktion och väpnat motstånd stod dessutom i kontrast till Rizals förespråkande av fredliga reformer, vilket gav ett annorlunda perspektiv på kampen för självständighet. Bonifacios radikala synsätt gick hem hos många filippinare och påverkade i hög grad det nationella medvetandet och formade den nationella identiteten.
Bonifacio-dagen är ett tillfälle att hedra och hylla Bonifacios mod och motståndskraft, som spelade en avgörande roll för att tända den filippinska revolutionens lågor. Dagen är en påminnelse om vikten av att stå upp mot förtryck och kämpa för frihet.
Traditioner och firande av Bonifacio-dagen
Dagen uppmärksammas med olika aktiviteter som syftar till att hylla en av nationalhjältarna och påminna filippinerna om hans betydelsefulla roll i landets historia.
En av de mest anmärkningsvärda traditionerna är den årliga kransnedläggningsceremonin vid Bonifacio-monumentet i Caloocan City. Filippinerna hedrar honom också med blomsterarrangemang. Detta monument, även känt som Bonifacio y de Castro, står högt som en hyllning till Bonifacios hjältemod.
Regeringstjänstemän, inklusive Filippinernas president, brukar leda denna högtidliga ceremoni. Andra firanden inkluderar parader, kulturuppträdanden och utbildningsaktiviteter som kretsar kring Bonifacios liv och den filippinska revolutionen.
Bonifacio-dagens traditioner sträcker sig också till den akademiska världen. Skolor över hela landet utnyttjar denna dag för att lära eleverna om landets historia, särskilt den filippinska revolutionen.
Utbildningsinstitutioner anordnar uppsatstävlingar, poesiuppläsningar och debatter om Bonifacios liv och bidrag till Filippinernas självständighet.
Dessutom publicerar medier som Philippine News Agency särskilda inslag och artiklar för att upplysa allmänheten om Bonifacios historiska betydelse.
Bonifacio-dagens relevans i dagens samhälle
De värderingar som Bonifacio stod för är fortfarande aktuella för Filippinerna. I dagens samhälle är Bonifacio-dagen fortfarande högst relevant. Denna dag är en påminnelse om de värderingar som Bonifacio förespråkade – värderingar som fortfarande är aktuella för filippinare idag.
Bonifacios engagemang för nationell suveränitet, social rättvisa och jämlikhet är ideal som filippinarna fortsätter att kämpa för idag.
Bayanihan-andan
Bonifacios läror och filosofier fortsätter att påverka samtida rörelser för social och politisk förändring i Filippinerna. Hans uppmaning till enighet mot förtryck ekar i hjärtat hos många filippinier som förespråkar samhällsreformer. Den anda av “Bayanihan”, eller gemensam enighet, som Bonifacio exemplifierade, är ett värde som filippinerna fortsätter att förkroppsliga i kriser.
Bonifacio-dagen är dessutom ett tillfälle för de filippinska folken att reflektera över sin historia och identitet som nation. När de firar Bonifacio-dagen påminns de om sina förfäders kamp för frihet och de uppoffringar de gjorde för att bygga den nation de har idag.
Slutsats
Bonifacio-dagen är en påminnelse om Andrés Bonifacios mod, beslutsamhet och anti-koloniala patriotism. Den understryker vikten av enighet, motståndskraft och andan av “Bayanihan” när man möter motgångar.
När filippinerna minns Bonifacios liv och bidrag till den filippinska revolutionen påminns vi om deras gemensamma historia och fortsatta resa mot frigörelse från kolonialmakterna.
Firandet av Bonifaciodagen är verkligen ett bevis på det filippinska folkets okuvliga anda. Det är en bestående påminnelse om landets kamp för självständighet och de hjältar som gjorde den möjlig.
När vi hedrar Andrés Bonifacios minne inspireras vi att föra hans antikoloniala kamp vidare.
Eftersom människor brukar fråga hur det sociopolitiska landskapet ser ut för muslimer i Filippinerna, så kommer jag i denna artikel att kortfattat försöka besvara frågan med mina tankar i ämnet.
Först måste vi ha ett bredare perspektiv på muslimerna i Sydostasien. De olika grupper av muslimer som är bosatta i Sydostasien kan i ett religiöst perspektiv klassificeras utifrån personlig religiösa övertygelse. Islam i Sydostasien har alltid beskrivits som anpassningsbar och tolerant gentemot andra traditioner och annan tro. Ta till exempel Indonesien, Malaysia och Filippinerna, där lokal kultur och religion har smält samman på ett sätt som skiljer sig från övriga delar av världen.
Anm: det finns många andra som har djupare kunskap i ämnet än vad jag har och skulle vara bättre skickade att ge mer insiktsfulla svar. Är du en av dem är du välkommen att korrigera och komplettera nedanstående, tyvärr i vissa stycken alltför svepande och grovt generaliserande, artikel.
Vi måste även förstå skillnaden mellan islam och islamism. Liksom alla stora religioner strävar islam efter att förändra individen genom profeternas läror. Islamismen är däremot en politisk ideologi som strävar efter att omstrukturera hela samhällen genom att ta över statsmakten. Studier har visat att på grund av västvärldens påverkan radikaliseras de muslimska samhällena snabbt. Islamismen är en form av religiöst uppror som har sitt ursprung i hatet mot USA och dess allierade, ett hat grundat i främst USA:s, men även andra västmakters, förmåga att dels underblåsa lokala konflikter i syfte att söndra, härska och plundra och dels att bomba muslimska länder tillbaka till medeltiden.
Kumar Ramakrishnas klassificering av islam
Enligt Dr. Kumar Ramakrishna, docent och chef för policystudier vid kontoret för den verkställande vice ordföranden, S. Rajaratnam School of International Studies, Singapore, finns det sex övergripande slags islam i regionen.
För det första har vi de sekulära muslimerna. De flesta av dem äter utan betänkligheter griskött eller dricker alkohol och fastar kanske inte ens under ramadan. De avviker alltså från traditionell muslimsk sed, kan lätt anpassa sig till olika kulturer och har inga problem med att deras barn eller syskon får barn utanför äktenskapet eller gifter sig med icke-muslimer.
För det andra har vi de liberala muslimerna. De anser islam vara en viktig del av deras identitet. Till skillnad från de sekulära muslimerna fastar de under ramadan, avstår in i det längsta från att äta griskött och dricker sällan alkohol. För de liberala muslimerna är religionen en personlig angelägenhet som inte bör påtvingas andra, de kan lätt leva tillsammans med andra kulturer och deras barn eller syskon blir inte utfrusna om de gifter sig med icke-muslimer.
För det tredje har vi salafisterna. Dessa muslimer internaliserar sin tro i alla aspekter av sin identitet. De är mer konservativa än liberala muslimer när det gäller kost, klädsel och ritualer. Salafisterna är exklusiva när det gäller identitetsgränser och är därför mer sociala mot andra muslimer än mot icke-muslimer, men på det hela taget är deras syn på islam fortfarande mer en personlig tro än en politisk ideologi. Salafister accepterar inte om deras barn eller syskon gifter sig med icke-muslimer.
Den fjärde gruppen är islamisterna. Deras politiska agenda är inriktad på att omvandla samhället utifrån Koranens och Sunnahs läror, och deras främsta prioritet är att bevara sin identitets renhet. De är religiösa fundamentalister som vill skapa ett idealiskt samhälle genom sina tolkningar av sina heliga skrifter. Till skillnad från sekulära och liberala muslimer och salafister strävar de efter en binär värld med Darul Islam (islams hus) och Darul Harb (krigets hus). I detta paradigm ska alltså muslimerna alltid skiljas från icke-muslimerna.
För det femte, att vara islamist kan under vissa omständigheter vara en väg till våldsam radikalism. De nationalradikala islamisterna strävar efter att upprätta en islamisk stat och genom den försvara islamiska intressen, samt anser att detta kan endast uppnås med hjälp av våld. Vissa nationalradikala islamister, som Islamiska försvarsfronten (FPI) från Indonesien, använder våld för att (med deras ord) “moraliskt rena” samhället från social orenhet.
Den sjätte gruppen är de globala radikala islamisterna, som har spridit ett trossystem som banar väg för kosmisk kamp mot den “internationella korstågskonspirationen”. Deras primära mål är av ovan angivna skäl kristna västerlänningar.
Huvuddragen i religiös radikalism
Förutom dessa klassificeringar måste vi förstå de fem huvuddragen i den religiösa radikalismen.
Först har vi det teologiskt puritanska. Förespråkandet av en renodling av religionen manifesteras i deras förkastande av alla former av synkretism, vidskepelse och religiös sedvänja som inte är i överensstämmelse med vad de anser vara renlärigt.
För det andra har vi bokstavstroendet. Religiösa radikaler hänvisar strikt till sina heliga skrifter som religionens grund. De avskyr den rationella och kontextuella tolkningen av den heliga skriften och anser den vara potentiellt vilseledande.
För det tredje har vi motståndet till andra kulturer.
För det fjärde har budordsorienteringen. Radikala fundamentalister anser att den heliga skriften är en lagbok och dessutom den enda giltiga lagboken.
För det femte har vi de som accepterat våld som ett medel för att försvara och sprida religionen.
Radikala muslimer
Eftersom de radikala muslimerna har sitt ursprung i Mellanöstern har de gjort arabländerna till sin qiblia, en källa till inspiration och förebilder för muslimer. För dem är västvärlden källan till ondska och islams fiender.
De radikala muslimerna har Shari’a. I deras synvinkel är islam den fullständiga och perfekta religionen. Den besitter inte bara andlig vägledning utan även statspolitiskt ideologi. De förkastade Pancasilla (den officiella filosofiska grunden för den indonesiska staten) som statsideologi och upprättade en islamisk stat där shari’a tillämpas fullständigt.
De radikala har för avsikt att förstöra alla former av munkarat (laster), maksiyat (ondska) och metoder som aktivt eller passivt hotar islam. Radikaliseringen i Sydostasien och på Mindanao har blivit utbredd, och denna process katalyseras av externa faktorer och även av inhemska källor.
Islams historia på Filippinerna
För att förstå islam i Filippinerna måste vi koppla samman dess historiska rötter i sydostasiatisk islam.
Enligt Oxford Islamic Studies Online “finns det cirka 240 miljoner muslimer i Sydostasien, vilket utgör cirka 42 procent av den totala sydostasiatiska befolkningen och 25 procent av den totala muslimska befolkningen i världen, som uppskattas till 1,6 miljarder”.
Dr Imtiyaz Yusuf hävdar att majoriteten av muslimerna i Sydostasien tillhör sunni-sekten och följer den muslimska juristskolan Shafii. I Malaysia, Indonesien och Brunei är islam den officiella religionen. I sydostasiatiska länder som Thailand, Singapore, Myanmar, Laos, Kambodja, Vietnam och Filippinerna är muslimer minoriteter.
För att förstå sydostasiatisk islam är det viktigt att veta att islam i Sydostasien inte kom direkt från Mellanöstern utan via århundraden i Indien, där Islam samexisterar med den hinduisk-buddhistiska kulturen. Följden är att den islam som kom till Sydostasien hade modifierats och innehöll några mycket starka inslag av sufism. Islam i Sydostasien har alltså en särskild karaktär jämfört med den mellanöstliga typen av islam.
Islams historia på Mindanao
Enligt professor Carmen Abubakar kom islam till Mindanao, Sulu och Palawan genom handel med muslimska missionärer och köpmän. Detta skedde under en allmän expansion som följde efter profeten Muhammeds (Sallallahu Alaihi Wasallam) död. Kombinationen av handel och islamisering banade väg för Sulu och Maguindanao att avancera långt före andra ursprungsbefolkningar (Abubakar 2005).
Nur Misuari är en viktig företrädare för den muslimska minoriteten i Filippinerna. Han förespråkar självständighet och har uppnått visst självstyre för Bangsamoro.
Islam var den första som förde monoteism till landet, vilket avvek från tron på animism i samhällena. Det centraliserade livssystemet blev islams styrka mot utländsk dominans.
I Filippinerna finns det ungefär 6-8 miljoner muslimer, varav majoriteten är sunnimuslimer (som är indelade i minst fyra tankeskolor, Shafii, Hanbali, Maliki och Hanafi). Majoriteten av Filippinernas muslimer bor i Mindao.
Anm: ang. klyftan mellan sunni och shia: Av vad jag kunnat läsa mig till om islam och muslimerna i Sydostasien och på Mindanao finns det inga historiska uppgifter om våldsamma konflikter mellan sunni och shia. I Filippinerna finns inga större teologiska skillnader mellan sunni- och shia-anhängare.
Konflikten mellan sunni och shia kan nå Filippinerna om muslimska ledare inte är uppmärksamma på vad som händer på marken. Om de tillåter att förvrängda berättelserna om islams historia sprids kan ett enormt problem uppstå. Men det finns också grupper som syftar till att homogenisera muslimerna i Filippinerna.
Att hitta filippinska muslimers identiteter och en aktuella verkligheten i Bangsamoro
Rädsla, okunskap och fördomar kommer fram i diskussioner med människor ur alla samhällsskikt, kulturer och religioner. Jag har ett starkt intryck av att de missförstånd, oläkta trauman och känslomässiga sår som uppstått i relationen mellan muslimer och kristna fortfarande är närvarande. Det historiska förtrycket och de grymheter som amerikanska ockupationsstyrkor utsatte den muslimska befolkningen för under och efter det filippinska befrielsekriget har medfört att misstänksamheten mot kristna i allmänhet och kristna västerlänningar i synnerhet är starkt befäst i Bangsamoro. Det finns därför dels ett behov av fler intra- och interreligiösa dialoger på alla nivåer i samhället och dels ett (ännu större) behov av att USA drar sig tillbaka från Filippinerna.
Reza Azlan, professor i kreativt skrivande vid University of California, har uttryckt att: “Troende människor är alldeles för ivriga att ta avstånd från extremister i sitt samhälle och förnekar ofta att religiöst våld har någon som helst religiös motivering. Detta gäller särskilt muslimer, som ofta lättvindigt avfärdar dem som begår terrordåd i islams namn som “inte riktigt muslimer”.
Azlan har vidare sagt att “å andra sidan tenderar religionskritiker att uppvisa en oförmåga att förstå religion utanför dess absolutistiska konnotationer. De genomsöker heliga texter efter bitar av grymhet och pekar på extrema exempel på religiös bigotteri, som det finns alltför många av, för att generalisera om orsakerna till förtryck i hela världen”.
Jag håller med professor Reza Azlan om att frasen “jag är muslim”, “jag är kristen”, “jag är jude” och liknande ofta inte är så mycket en beskrivning av vad en person tror på eller vilka ritualer han eller hon följer, som ett enkelt identitetsuttalande om hur talaren ser på sin plats i världen. Denna insikt gör det möjligt för oss att tänka på flera faktorer om religiösa identiteter. För som Azlan hävdar är “religionen oskiljaktig från alla andra faktorer som utgör en persons självuppfattning, som kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning”. Vi tenderar dock att glömma att religion ofta är mycket mer en fråga om identitet än om tro och praxis.
I våra lokala miljöer har tyvärr väldigt många icke-muslimer en tendens att generalisera och homogenisera muslimer. Det är bara dumt att tro att t.ex. Bangsamoro-identiteten är knuten till islamiska staten och andra extremistiska muslimska rörelser.
Vi kan fråga oss själva vad filippinska muslimer har för identitet i Filippinerna. Om identiteten är knuten till flera lager av kultur, etnicitet, nationalitet, kön och sexuell läggning, hur definierar vi då muslimerna i detta land?
För att besvara denna fråga genomförde Al Qalam Institute från november 2011 till februari 2012 en rad rundabordssamtal och fokuserade gruppdiskussioner med unga muslimska yrkesverksamma personer från södra och centrala Mindanao, norra Mindanao och västra Mindanao. Initiativet uppstod ur diskussioner om behovet av att höra rösterna från de muslimska minoritetsgrupperna på Mindanao och deras egen definition av rätten till självbestämmande inom ramen för Bangsamoro och den filippinska nationen. Al Qalam har gjort denna verksamhet unik genom att använda sig av historiska, kulturella och antropologiska objektiv för att se på de muslimska filippinernas liv i Mindanao, som går utöver den befintliga politiska identiteten som Bangsamoro. Man undersöker också de olika islamiska identiteterna på Mindanao och dess förhållande till de muslimska länderna i Sydostasien.
Vid den efterföljande forskningskonferensen deltog över hundra unga muslimska filippiner i åldern 25-45 år, ledande inom sitt eget område i sitt samhälle, som oftast tillhörde minoritetsgrupper som Iranun, Kalagan, Sama och Sangir. Syftet var att definiera en gemensam grund för fred och utveckling och att utforska sätt att uppnå kollektiva visioner och samförstånd. Det konstaterades att de filippinska muslimernas identitet, med islam som helhet i deras sätt att leva, i samband med den kultur och de traditioner som deras förfäder har lämnat över, och med framväxten av den arabiska – wahabistiska kulturen, måste förstås inte bara av icke-muslimerna, utan även av de muslimska folken själva.
Har sunni-shia-konflikten nått Sydostasien?
Enligt min åsikt har dessa konflikter åtminstone ännu inte nått Mindanao speciellt eller Filippinerna i allmänhet. I dagsläget är filippinska muslimer och då speciellt Bangsamoro i Mindanao och Sulu upptagna med frågor som rör fredsprocessen med den federala regeringen, hanteringen av klankonflikter eller “rido” och konflikter som vanligen har att göra med tillgång till mark och andra naturresurser.
Det finns dock enskilda fall av mord som påstås ha samband med konflikten mellan sunni och shia. Detta skedde främst med “balik-islam” (muslimska återvändare).
Vad handlar denna konflikt om?
Time Magazine publicerade 2007 en artikel med titeln “Why They Hate Each Other: Behind the Sunni-Shi’ite Divide”, vars syfte var att förklara den befintliga konflikten i Mellanöstern.
I artikeln stod det: “Islams splittring började år 632 e.Kr., omedelbart efter att profeten Muhammed dog utan att utse en efterträdare som ledare för den nya muslimska flocken. En del av hans anhängare ansåg att rollen som kalif, eller Guds ställföreträdare, skulle föras vidare i Muhammeds blodslinje, med början hos hans kusin och svärson Ali ibn Abi Talib. Men majoriteten stödde profetens vän Abu Bakr, som i vederbörlig ordning blev kalif”.
Konflikten ledde till att två olika teologiska grupper växte fram, Ahlus Sunnah wal Jamaah (Folket av profetens exempel och majoriteten – bekvämt förkortat till “Sunni”) och Shi’at Ali (Alis parti eller “Shia”).
De flesta icke-muslimer från västländerna anser att “den ondskefulla schismen mellan sunni och shia har förgiftat islam i 1400 år – och den blir bara värre”. Detta tankesätt är för mig oanvändbart som grund för att analysera och förstå de geopolitiska förhållandena i regionen. Problemet med denna tes är att den är felaktig och vilseledande.
En saudisk författare vid namn Abdullah Hamiddadin sade: “Att beskriva denna klyfta mellan sunni och shia är lika absurt som att förklara de moderna spänningarna mellan Turkiet och EU som att de har sina rötter i den urgamla konflikten mellan kung Karl och kejsarinnan av Bysans”.
Denna berättelse om sunni- och shiaklyftan översätts alltså i dag som konflikterna Saudiarabien mot Iran och Syrien mot de syriska rebellerna.
Men är konflikterna verkligen religiösa eller politiska? Eller handlar det i själva verket om resurser och inflytande? Om vi studerar regionens geopolitik kan vi konstatera att detta är en modern konflikt som har sina rötter i tillgången till de oljerika arabländerna.
Sammandrag av åtalsunderlag mot USA och de dåvarande amerikanska ledarna för brott mot mänskligheten begångna på Filippinerna, främst mellan 1898 och 1913
Sammanfattning: USA:s militär använde sig av brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen och upprorsmän som kämpade mot den amerikanska ockupationen. För en mer detaljerad redogörelse, se den på konklusionen följande bilagan.
Åtal: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna under denna period kan åtalas för följande brott mot mänskligheten:
Massakrer: USA:s militär genomförde flera massakrer mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, som beskyllts för att stödja upprorsmännen. Dessa massakrer var väl dokumenterade av amerikanska journalister och andra vittnen.
Tortyr: Amerikanska soldater använde sig av tortyr mot filippinska fångar för att få information om upprorsrörelsen. Detta inkluderade bland annat skendränkning, elstötar och bränning med cigarrstumpar.
Systematiska våldtäkter: Det finns flera historiska dokument och ögonvittnesskildringar som bekräftar att amerikanska trupper systematiskt använde tortyr och våldtäkt mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn. Våldtäkterna var inte isolerade händelser utan förekom i stor skala och var en del av en bredare kultur av våld och sexuella övergrepp mot civilbefolkningen, vilket visar på en systematisk och brutal behandling av civilbefolkningen som strider mot internationell rätt.
Barnamord: Under konflikten på Filippinerna begick amerikanska trupper systematiska mord på filippinska barn. Dessa mord var utförda på order av de amerikanska ledarna och var därför planerade och medvetna handlingar. Det finns flera dokument som bevisar att de amerikanska ledarna var medvetna om och beordrade systematiska mord på filippinska barn. Till exempel finns det bevis på att general Arthur MacArthur gav order om att “döda alla över 10 år” och att general Jacob Smith beordrade sina soldater att “döda och bränna så mycket som möjligt.” Det finns också dokumenterade fall där soldater kastade spädbarn och småbarn i brunnar och floder. Dessa handlingar var inte enskilda fall av överträdelser utan var en del av en bredare strategi för att krossa motståndet från filippinska civila.
Tvångsförflyttningar: USA:s militär genomförde tvångsförflyttningar av filippinska civila från områden där upprorsmän misstänktes vara verksamma. Dessa förflyttningar genomfördes utan hänsyn till de drabbades rättigheter och resulterade i många dödsfall.
Tvångsdeportationer: USA-amerikanska myndigheter tvångsdeporterade tusentals filippinska civila till koncentrationsläger eller tvingade dem att lämna sina hem och byar, vilket resulterade i svält, sjukdomar och dödsfall.
Koncentrationsläger: USA skapade koncentrationsläger där filippinska fångar hölls under förhållanden som var så dåliga att de led av sjukdomar och hunger. Många dog i fångenskap.
Utomrättsliga andra avrättningar: Amerikanska styrkor hängde och avrättade på andra sätt tusentals filippinska gerillakämpar – utan rättegång eller rätt till försvar.
Inskränkt yttrandefrihet: Amerikanska myndigheter begränsade yttrandefriheten genom att förbjuda filippinska tidningar och böcker som kritiserade USA:s koloniala styre.
Tvångsarbete: Amerikanska myndigheter tvingade filippinska arbetare att arbeta under svåra slavliknande förhållanden på stora plantager och gruvor.
Förintelse av byar: USA-amerikanska trupper brände och förstörde filippinska byar, inklusive spannmålslager, bostäder och infrastruktur, som straff för att byborna hade gett skydd åt gerillakämpar.
Folkmord: USA:s koloniala regering i Filippinerna genomförde en politik av folkmord mot den filippinska befolkningen, särskilt mot de som motsatte sig det koloniala styret.
Förbjudna stridsmetoder: USA:s militär använde sig av förbjudna stridsmetoder, såsom att använda spårljusammunition mot levande mål, tända eld på filippinska byar och att använda sig av giftgas.
Förtryck av religiösa minoriteter: Amerikanska myndigheter förtryckte och förföljde religiösa minoriteter, inklusive muslimer och katolska präster som motsatte sig USA:s koloniala styre.
Brott mot mänskligheten: De brott som begicks av amerikanska soldater och ledare under denna period utgör enligt internationell lag definitionen av brott mot mänskligheten, vilket innefattar mord, tortyr, våldtäkter, tvångsförflyttningar och andra allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.
Konklusion: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna mellan 1898 och 1913 hade idag kunnat åtalas för brott mot mänskligheten enligt internationell lag. Detta åtalsunderlag bygger på omfattande dokumentation av de brott som begicks under denna period och på grundval av detta kan det argumenteras att de ansvariga ledarna bör ställas till svars för de övergrepp som begicks mot filippinska civila och upprorsmän under den amerikanska ockupationen av Filippinerna.
Anmärkning: Det är viktigt att notera att rättsliga åtgärder för sådana brott är komplicerade och kan ta lång tid att genomföra. Det är också möjligt att preskriptionstiden för dessa brott skulle ha löpt ut under utredningstiden. Trots det är det viktigt att uppmärksamma övergreppen och erkänna de lidanden som drabbade filippinska civila och filippinska upprorsmän under och efter denna period.
Bakgrund: Det amerikanska folkmorden i Visayas och Mindanao på Filippinerna under 1900-talets början var en tragisk och förkastlig händelse som orsakade stor skada och lidande för det filippinska folket. För att förstå vad som låg bakom denna händelse och hur den kunde accepteras är det viktigt att titta på bakgrunden till amerikansk kolonisation av Filippinerna.
Folkmord – en amerikansk policy
Folkmorden var främst motiverade av ekonomiska intressen, men de angloamerikanska ledarna använde rasistiska argument för att rättfärdiga dessa handlingar. Som ett led i den amerikanska politiken genomfördes en lång rad folkmord och ca 2/3 av befolkningen i södra Filippinerna mördades. Se även listan över massakrer på Filippinerna i slutet av dokumentet.
Efter att USA “köpt” (det redan fria) Filippinerna av Spanien efter det Amerikansk-Spanska kriget i slutet av 1800-talet, använde de sin nya koloni som ett experiment för att testa ut imperialistisk politik och maktprojektion. USA:s administratörer i Filippinerna ansåg att deras uppgift var att “civilisera” och modernisera den filippinska befolkningen, och att de själva var överlägsna och hade rätt att styra landet. Detta synsätt ledde till en rasistisk och föraktfull inställning gentemot filippinerna och deras kultur.
USA använde också sin militärmakt för att upprätthålla kontroll över Filippinerna och bekämpa eventuella uppror mot amerikanskt styre, något som resulterade i våldsamma konflikter och förtryck, särskilt i Mindanao-området, där många muslimska samhällen motstod den amerikanska ockupationen.
En annan faktor som bidrog till det amerikanska folkmordet i Mindanao var USA:s ekonomiska intressen i regionen. USA ville etablera bosättningar och exploatera naturresurser i området, vilket innebar att de “behövde skapa livsrum” och “rensa bort filippinska samhällen” som “stod i vägen” för deras planer.
Allt detta bidrog till att skapa en instabil och våldsam situation, där amerikanska styrkor och filippinska upprorsmän stod emot varandra. USA:s militär använde brutala taktiker som massavrättningar, tortyr och fördrivning av civilbefolkningen för att uppnå sina mål. Detta ledde till ett omfattande folkmord och förstörelse av filippinska samhällen.
En av de huvudsakliga undanflykterna för de amerikanska brotten mot mänskligheten var att de filippinska folken var “mindre civiliserade” än de amerikanska kolonisatörerna, och att det var de vitas uppgift att “hjälpa dem att utvecklas”. Detta argument (som efter en dikt av Rudyard Kipling benämns “den vite mannens börda”) användes för att rättfärdiga den brutala behandlingen av civila; för att ursäkta massakrer, tortyr och andra grova våldshandlingar.
En annan motivering var att Visayas- och Mindanaoregionerna var områden med stor ekonomisk potential, inklusive rikliga naturresurser och strategiskt läge för handel. Den amerikanska regeringen hävdade att angloamerikansk kontroll över dessa områden skulle gynna både USA och lokalbefolkningen genom ekonomisk tillväxt och modernisering.
Filippinarna har en lång tradition av motstånd mot kolonialmakterna. De har organiserat sig och rest sig mot kolonisatörer från bland annat Spanien, Storbritannien, USA och Japan.
Det fanns även rädsla för uppror och motstånd från lokalbefolkningen, särskilt efter det filippinska frihetskriget (som slutade stegvis mellan 1902 och 1913). Amerikanska ledare ansåg att de måste använda våldsam terror för att säkra kontrollen och avskräcka eventuellt motstånd.
Det Filippinska frihetskriget brukar sägas ha varat från 1899 till 1902, och Luzon kapitulerade 1901. Men kriget i Mindanao och andra delar av Filippinerna i fortsatte i många år efter 1902. Det moriska upproret, också känt som Moro-kriget, varade från 1899 till 1913 och utkämpades mellan den amerikansk-kontrollerade marionettregimen i Manila och (främst) muslimska grupper i Mindanao, Sulu och Palawan. Upproret var en av de längsta och mest våldsamma konflikterna i den filippinska historien och en fortsättning på frihetskriget. Det moriska upproret var riktat mot den amerikanska ockupationsmakten och deras marionettregim i Manila, och det kan och bör ses som en del av det bredare Amerikanska kriget i Filippinerna.
Under och efter det Amerikanska kriget i Filippinerna använde den amerikanska armén koncentrationsläger som ett sätt att kväsa motståndet från filippinska frihetskämpar. Koncentrationslägren var interneringsanläggningar dit civilbefolkningen fördes in från landsbygden och placerades under strikt övervakning.
De angloamerikanska ledarna motiverade användningen av koncentrationsläger som en krigstaktik för att få kontroll över områden som var under den filippinska gerillans kontroll. De hävdade att genom att koncentrera befolkningen på ett ställe skulle de kunna isolera gerillarörelsen från dess stöd och därigenom krossa gerillarörelsen.
Dessa koncentrationsläger var fruktansvärda platser där människor utsattes för svält, sjukdomar och våld. Väldigt många människor dog på grund av undernäring och sjukdomar som spreds snabbt i dessa trånga och ohälsosamma läger. Att civila som inte hade någon koppling till gerillarörelsen internerades i lägren ledde till att hela samhällen krossades.
Under samma period utvecklade angloamerikanerna nya tortyrmetoder på Filippinerna. Motiveringen för detta var att det påstods nödvändigt för att undertrycka motståndet mot det koloniala styret och säkra kontrollen över landet. Detta förklarades av de vita amerikanerna med att det filippinska folket var “vildar” som inte förstod något annat språk än fysisk och psykisk brutalitet.
De tortyrmetoder som användes av de angloamerikanska ledarna inkluderar bl.a.:
Skendränkning (vattenkur): Detta är en teknik där offret binds på rygg med huvudet lutande nedåt. Ett tygstycke, som går att andas igenom, spänns eller hålls över ansiktet så att det täcker luftvägarna. Vatten hälls sedan över tygstycket och förhörspersonen upplever en drunkning genom andnöd och inandning av vatten. Skendränkning framkallar nästan omgående en kräkreflex, vilket ofta leder till att offret aspirerar, vilket i sin tur oftast leder till lunginflammation (med sepsisdöden som slutresultat).
Elektrisk tortyr: Elektroder ansluts till offrets kropp, varefter strömmen slås på och av enligt förhörsledarens instruktioner. Detta kan orsaka allvarliga skador på hjärnan, hjärtat och andra vitala organ.
Månadsbur: Denna metod innebar att en fånge sätts i ett trångt utrymme utan mat och/eller vatten i flera veckor eller t.o.m. månader. Utan vatten inträder döden efter två till fyra dygn.
Pakaplog/pinata: Denna teknik var ett arv från den spanska kolonialmakten som innebär att fångar hängs upp i luften och pryglas med pinnar och rep, ibland tills buken spricker och organen i bukhålan “rinner ut”.
Sträckbänk: Detta var inte en ny, utan en medeltida, metod som innebär att en fånge binds fast på en bänk och sträcks ut på ett smärtsamt sätt. Leder dras ur led av metoden och till slut brister muskelfästen och därefter huden.
Dessa tortyrmetoder användes av amerikanska trupper på Filippinerna under åren 1899-1913 och ledde till allvarliga skador och dödsfall bland fångarna.
Idag erkänner de flesta människor att användningen av koncentrationsläger var en av de mest förkastliga handlingarna under det Amerikanska kriget i Filippinerna.
För att förhindra liknande händelser i framtiden är det viktigt att förstå de historiska ursäkterna för denna terror, dessa folkmord, dessa koncentrationsläger och denna tortyr och att erkänna alla de grova våldsbrott som begicks av den amerikanska ockupationsmakten. Genom att studera dessa händelser och deras konsekvenser kan vi lära oss att förhindra liknande övergrepp i framtiden och arbeta för en rättvis och fredlig värld.
Några av de amerikanska massakrerna på Filippinerna från 1899 och fram till modern tid:
Den första massakern i Malolos (1899): Amerikanska trupper attackerade staden Malolos på ön Luzon och dödade omkring 200 filippinska civila.
Massakern i Caloocan (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade mer än 300 filippinska civila i staden Caloocan efter ett misslyckat uppror.
Massakern i Manila (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila under slaget om Manila i februari 1899. Uppskattningsvis 20 000 civila dödades under striderna.
Den andra massakern i Malolos (1901): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila som flydde från staden Malolos efter en attack av amerikansk trupp.
Massakern i Balangiga (1901): Massakern i Balangiga är ett av de mest väldokumenterade exemplen på den amerikanska folkmordspolitiken. Denna massaker inträffade den 28 september 1901 i byn Balangiga på ön Samar i Filippinerna. Den var en hämndaktion av amerikanska styrkor mot en gerillagrupp som hade attackerat dem tidigare. Gerillan hade planerat och utfört en överraskningsattack mot den amerikanska garnisonen i Balangiga dagen innan massakern. Attacken lyckades och 48 amerikanska soldater dödades. Detta var den värsta amerikanska militärnederlaget sedan slaget vid Little Bighorn 1876. Amerikanska styrkor besvarade attacken genom att genomföra en brutal hämndaktion mot civilbefolkningen i Balangiga. På morgonen den 28 september gick de in i byn och sköt ihjäl alla män och pojkar som de kunde hitta. Kvinnor och barn gömde sig i sina hus och kyrkan, men amerikanska styrkor brände ner kyrkan och sköt ner alla som försökte fly från elden. Enligt vissa rapporter kan antalet dödade civila ha uppgått till 2 500. Massakern i Balangiga är än idag en symbol för den amerikanska koloniala regimens våldsamma och hänsynslösa behandling av filippinska civila.
Massakern i Santa (1901): Amerikanska trupper attackerade byn Santa på ön Luzon och dödade omkring 300 filippinska civila.
Massakern i Guinobatan (1901): Amerikanska styrkor dödade omkring 400 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i staden Guinobatan på ön Luzon.
Massakern i Balangiga (1901): Som jag tidigare nämnde, dödade amerikanska styrkor mer än 2 500 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Balangiga på ön Samar som hämnd för en attack mot en amerikansk garnison i Balangiga.
Massakern i Pulang Lupa (1901): Amerikanska trupper attackerade gerillakämpar som hade sökt skydd i en grotta i Pulang Lupa på ön Samar. De använde gas för att driva ut gerillakämparna och dödade sedan nästan alla.
Massakern i Batangas (1901): Amerikanska styrkor dödade hundratals filippinska civila i Batangas-provinsen på ön Luzon.
Massakern i Bantayan (1901): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Bantayan på ön Cebu.
Den första massakern i Samar (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
Massakern i Panay (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Panay.
Massakern i Lanao (1902): Amerikanska styrkor dödade mer än 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, i byn Lanao på ön Mindanao.
Den andra massakern i Samar (1904): Amerikanska styrkor dödade mer än 300 filippinska civila och förstörde byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
Massakern i Siocon (1905): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Siocon på ön Mindanao.
Massakern i Pulahan (1905-1906): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska bondeuppror i centrala Luzon som kämpade för rättvisa och rättigheter.
Massakern i Moro Crater (1906): Amerikanska styrkor dödade över 600 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot en by på ön Mindanao.
Den första massakern i Bud Dajo (1906): Amerikanska styrkor de flesta, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en bergsfästning i Bud Dajo på ön Jolo. Bud Dajo är en hög bergstopp i södra delen av ön Jolo, där cirka 800 muslimska moros hade sökt skydd från de amerikanska styrkorna, som inlett en kampanj för att underkuva öarna. Efter flera dagars belägring bestämde sig de amerikanska styrkorna för att storma toppen. Den 7 mars 1906 genomförde amerikanska soldater en massaker på de över 600 moros som fortfarande fanns kvar på toppen. Soldaterna använde bland annat kulsprutor och artilleri för att döda moros, inklusive kvinnor och barn. Endast ett fåtal moros överlevde och antalet offer för belägringen beräknas uppgå till ca 1 000 civila. Bud Dajo-massakern ledde till stor internationell uppmärksamhet och kritik mot de amerikanska styrkorna på Filippinerna. Detta var en av flera incidenter under den amerikanska kolonisationen av Filippinerna som präglades av våld och undertryckande av den filippinska befolkningen.
Massakern i Bud Bagsak (1913): Amerikanska styrkor dödade tusentals moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en fästning på ön Jolo.
Den andra massakern i Bud Dajo (1913): Amerikanska styrkor dödade över 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot berget Bud Dajo på ön Jolo.
Massakern i Bagumbayan (1916): Amerikanska styrkor dödade mer än 30 filippinska soldater och civila i staden Bagumbayan på ön Luzon efter ett misslyckat uppror.
Massakern i Parang (1925): Amerikanska styrkor dödade mer än 2 000 moro-muslimer i byn Parang på ön Mindanao under en operation för att utrota rebeller.
Massakern i Bagumbayan (1945): Massakern som ägde rum den 9 maj 1945 i Manila och utfördes av amerikanska styrkor under general Douglas MacArthur. Det exakta antalet döda i Bagumbayan-massakern är okänt, men det uppskattas att minst 1000 civila dog under de amerikanska attackerna. Massakern ledde till stark kritik mot de amerikanska styrkorna och bidrog till en ökad filippinsk självständighetsrörelse.
Massakern i Tarlac (1950): Massakern ägde rum i Tarlac-provinsen på Luzon den 12 maj 1950 och utfördes av den filippinska armén med stöd av amerikanska rådgivare och riktades mot Hukbalahap-rörelsen. Hundratals civila dödades eller fördes bort, torterades och försvann under massakern.
Massakern på Jolo (1972): Massakern ägde på ön Jolo i Sulu-arkipelagen den 7 december 1972 och utfördes av filippinska säkerhetsstyrkor med stöd av amerikanska militärer som en del av en kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Sulu-öarna. Minst 1 000 muslimska civila dödades eller försvann under massakern, vilket ledde till internationell kritik och tillväxt av självständighetsrörelsen på Sulu-öarna.
Massakern i Malisbong (1974): Massakern som ägde rum den 24 september 1974 inträffade i en by på Mindanao och utfördes av filippinska regeringsstyrkor med stöd av amerikanska militärer. Minst 1 500 muslimska invånare, inklusive kvinnor och barn mördades brutalt av fascistkoalitionen i attacken, som utfördes som en del av en militär kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Mindanao. Massakern har beskrivits som en av de värsta i filippinsk efterkrigshistoria.
Massakern i Mamasapano (2015): massakern utspelade sig den 25 januari 2015 i byn Mamasapano i provinsen Maguindanao. Konflikten resulterade i att över 60 personer dödades och startade när en USA-stödd specialstyrka, känd som Special Action Force (SAF), sände ett förband för att arrestera två högt uppsatta rebeller, Zulkifli Abdhir, även känd som Marwan, och Basit Usman, som uppehöll sig i en by kontrollerad av MILF. SAF-styrkan hade order att genomföra uppdraget utan att samarbeta med militären eller lokal polis, vilket senare skulle visa sig vara en katastrofal misstag. SAF-styrkan, bestående av över 300 poliser, träffade på tungt motstånd från MILF och dess allierade, som hade förvarnats om operationen. En eldstrid utbröt och flera timmar senare hade över 60 personer dödats. Den filippinska regeringen hade 2013 inlett fredsförhandlingar och lovat att skydda gerillakrigarnas baser under förhandlingarna, men i och med anfallet bröt regeringen vapenvilan, avbröt fredsförhandlingarna och inledde en stor offensiv mot MILF. Mamasapano-massakern är fortfarande en av de mest kontroversiella händelserna i Filippinernas moderna historia och den har också lett till kritik mot USA och den filippinska regeringen för deras hantering av väpnade konflikter.
Professor Jose Maria Sison, grundande ordföranden för Filippinernas kommunistparti, avled igår omkring kl. 13.40 (svensk tid) efter att under två veckor ha varit inlagd på sjukhus i Utrech i Holland ä. Han blev 83 år gammal.
Det filippinska proletariatet och det arbetande folket sörjer sin lärare och ledstjärna.
Hela Filippinernas kommunistparti ger den högsta möjliga hyllning till sin grundande ordförande, den store marxist-leninist-maoistiska tänkaren, patrioten, internationalisten och revolutionären.
Även när vi sörjer, lovar vi att fortsätta att, med all vår styrka och beslutsamhet, föra revolutionen framåt, vägledda av minnet och lärorna från de breda massornas älskade Ka Joma.
Låt Ka Jomas odödliga revolutionära anda leva vidare!
Filippinernas kommunistiska parti, den 17 december 2022.
Resolution från Filippinernas kommunistiska partis andra kongress
7 november 2016
Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) uttrycker sin djupa uppskattning och sin djupaste tacksamhet till kamrat Jose Ma. Sison för hans enorma bidrag till den filippinska revolutionen som grundande ordförande för partiet, grundare av Nya folkarmén och pionjär för den folkdemokratiska regeringen i Filippinerna.
Ka Joma är en extraordinär marxist-leninist-maoist och outtröttlig revolutionär kämpe. Han tillämpade dialektisk och historisk materialism för att avslöja den grundläggande karaktären hos det halvkoloniala och halvfeodala samhällssystemet i Filippinerna. Han lade fram en skarpsinnig klassanalys som avslöjade de stora borgerliga kompradorernas och storgodsägarnas dödliga, exploaterande och förtryckande styre i samförstånd med USA-imperialisterna.
Han lade fram ett program för en folkets demokratiska revolution som en omedelbar förberedelse för den socialistiska revolutionen. Han har alltid kommunismens slutmål i sikte.
Ka Joma var en revolutionär föregångare. I sin ungdom gick han med i arbetarfederationer och hjälpte till att organisera fackföreningar. Ka Joma bildade SCAUP (Student Cultural Association of the University of the Philippines) 1959 för att främja nationell demokrati och marxism-leninism och föra ideologisk och kulturell kamp mot religiösa sekterister och antikommunistiska krafter bland de intellektuella studenterna. Tillsammans med andra proletära revolutionärer tog han initiativ till studiemöten för att läsa och diskutera marxist-leninistiska klassiska skrifter.
Under Ka Jomas ledning organiserade SCAUP en protestaktion i mars 1961 mot kongressens häxjakt av kommittén för antifilippinska aktiviteter, som riktade in sig på UP-fakultetsmedlemmar som anklagades för att ha skrivit och publicerat marxistiskt material i strid med lagen om anti-subversion. Omkring 5 000 studenter anslöt sig till den första demonstrationen av antiimperialistisk och antifeodal karaktär sedan mer än tio år tillbaka. Som en följd av detta blev Ka Joma en måltavla för reaktionärt våld och överlevde mordförsök. Utan att låta sig påverkas fortsatte han och SCAUP att fram till 1964 genomföra protester mot Laurel-Langley-avtalet och avtalet om militärbaser och andra frågor som jordreform och nationell industrialisering, arbetstagares rättigheter, medborgerliga och politiska friheter och solidaritet med andra folk mot USA:s agressionshandlingar.
Han och andra proletära revolutionärer anslöt sig så småningom till den gamla sammanslagningen Socialist and Communist Party 1961. Som ett erkännande av sin kommunistiska och ungdomliga glöd fick han i uppdrag att leda det gamla partiets ungdomsbyrå och utsågs till medlem av den verkställande kommittén. Han tog initiativ till möten för att studera Marx’, Lenins, Maos och andra stora kommunistiska tänkares klassiska verk, vilket utmanade det gamla partiets föråldrade förhållanden.
Han grundade Kabataang Makabayan (KM) i november 1964 och ledde dess utveckling till en av de viktigaste ungdomsorganisationerna i Filippinernas historia. Som ordförande för KM och som ung professor och militant åkte han ut på universitetsbesök och talade inför studenter och unga yrkesverksamma för att framhålla nödvändigheten av att genomföra en nationell demokratisk revolution. Hans tal som sammanställdes i volymen Struggle for National Democracy (SND) fungerade som en av hörnstenarna i den nationaldemokratiska propagandarörelsen. KM skulle så småningom stå i spetsen för och utgöra kärnan i stora massdemonstrationer under slutet av 1960-talet fram till förklaringen av undantagstillstånd 1972.
Som en av ledarna för det gamla partiet utarbetade Ka Joma en politisk rapport där han avslöjade och förkastade revisionismen och opportunismen hos de successiva ledarna i Lava samt de fel som den militära äventyrligheten och kapitulationen hos Taruc-Sumulong-gänget i den gamla folkets befrielsearmé innebar. Det gamla partiet hade förfallit till att bli ett renodlat revisionistiskt parti.
Trots Ka Jomas ansträngningar visade det sig att det gamla partiet inte kunde återupplivas från sin revisionistiska död. Gangsters i det gamla partiet skulle genomföra mordförsök på honom för att kväva det filippinska proletariatets revolutionära återupplivning.
Som Amado Guerrero ledde Ka Joma återupprättandet av Filippinernas kommunistparti på marxism-leninism-maoismens teoretiska grund. Han utarbetade partiets stadgar, programmet för en folkdemokratisk revolution och dokumentet Rectify Errors and Rebuild the Party och ledde återupprättelsekongressen som hölls i Alaminos, Pangasinan den 26 december 1968. År 1969 skrev han Philippine Society and Revolution som presenterar det filippinska folkets historia, analyserar det filippinska samhällets halvkoloniala och halvfeodala karaktär och definierar den folkdemokratiska revolutionen. Han utarbetade den nya folkarméns grundregler och den nya folkarméns deklaration och ledde mötet med röda befälhavare och kämpar för att grunda den nya folkarmén (NPA) den 29 mars 1969.
Han ledde partiet under dess tidiga tillväxtperiod. Han skrev Organisationsguide och rapportöversikt i april 1971 och Revolutionär guide till jordreform i september 1972, som båda tjänade till att leda arbetet med att bygga upp massorganisationer, organ för politisk makt, enheter i folkarmén och partiet, samt att mobilisera bönderna för att genomföra en agrar revolution. Han var författare till den preliminära rapporten om norra Luzon i augusti 1970 som tjänade som mall för arbetet i andra regionala kommittéer.
Samtidigt som han ledde utvecklingen och utbildningen av den nya folkarméns armé från dess ursprungliga bas i centrala Luzon till skogarna i Isabela i Cagayan-dalen, vägledde han också ungdomsaktivisterna i deras kamp mot USA:s och Marcos diktatur i Metro Manila.
Ka Joma var alltid på topp när det gällde student- och arbetarrörelsens revolutionära uppsving 1970 och 1971. Sånger av Amado Guerreros namn genljuder i Manila och andra städer i harmoni med uppmaningar att ansluta sig till folkkriget på landsbygden.
CPP växte snabbt under sina första år under Ka Jomas ledning. Partiet etablerade sig över hela landet och ledde den revolutionära väpnade kampens landsomfattande framfart. Han övervakade personligen den politiska och militära utbildningen av partikadrer och NPA-befälhavare i skogsregionen Isabela, varifrån de skickades till andra regioner.
År 1971 var han ordförande för centralkommittén och presenterade en sammanfattning av våra erfarenheter efter tre år (1968-1971). 1974 utarbetade han Specific Characteristics of Our People’s War, där han på ett auktoritativt sätt redogjorde för strategin och taktiken för att föra folkkrig i Filippinerna. År 1975 skrev han Våra brådskande uppgifter, som innehöll centralkommitténs rapport och handlingsprogram. Han var chefredaktör för Ang Bayan under dess första år som tidning.
I den underjordiska rörelsen fortsatte Ka Joma att vägleda partiet och NPA i dess framväxt under diktator Marcos brutala fascistiska krigsrättsregim. Han utfärdade råd till underjordiska partikadrer och massaktivister. Inspirerade av det rasande folkkriget på landsbygden utmanade de det fascistiska maskineriet och genomförde organiseringsinsatser bland studenter och arbetare.
Den första arbetarstrejken bröt ut 1975 och föregick arbetarrörelsens framväxt. Stora studentdemonstrationer mot stigande skolavgifter och försämringen av utbildningssystemet genomfördes från 1977 och framåt och krossade helt och hållet krigslagens terror.
Ka Joma fortsatte att leda partiet i den rikstäckande tillväxten fram till 1977 då han och hans fru Julie arresterades av Marcosdiktaturens vildhundar när de var på väg från ett gerillagäng till ett annat. Han presenterades av AFP för Marcos som en trofé. Han fängslades, utsattes för svår tortyr och sattes i isoleringscell i mer än fem år, endast avbrutet av gemensam isolering med Julie 1980-1981, och senare delvis isolerad tillsammans med en eller två andra politiska fångar 1982-1985.
Under fängelsetiden kunde Ka Joma hålla kontakt med partiledningen och revolutionära krafter utanför genom hemliga kommunikationsmetoder. I samarbete med Ka Julie, Ka Jomas livslånga partner och kamrat, producerade de viktiga brev och råd. År 1983 publicerade Ka Julie artikeln JMS On the Mode of Production som tjänade som en teoretisk belysning och ett klargörande av det semikoloniala och semifeodala samhällssystemets natur för att kasta bort den förvirring som orsakats av USA-Marcos-diktaturens påståenden om industrialisering. Den gick till motangrepp mot påståenden från socialismens föregångare som insisterar på att Filippinerna hade blivit ett kapitalistiskt utvecklingsland under den fascistiska diktaturen.
Ett kraftigt uppsving för den antifascistiska massrörelsen följde på mordet på Marcos ärkerival Benigno Aquino 1983. Detta drevs främst av arbetar- och studentrörelsen som kunde anordna demonstrationer med 50 000 personer eller mer i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. 1984 publicerade Ka Joma under pseudonymen Patnubay Liwanag dokumentet On the Losing Course of the AFP för att bedöma styrkeförhållandena och för att signalera till eller påverka Pentagon att bättre släppa Marcos, vilket skulle leda till en splittring av AFP. I september 1984 följde Pentagon Armacosts formel och beslutade att tillsammans med USA:s utrikesdepartement och andra amerikanska organ släppa Marcos. I början av 1985 undertecknade Reagan ett nationellt säkerhetsdirektiv med en definit plan för att få bort Marcos.
Ka Joma hävdade också behovet av att försvaga den reaktionära väpnade styrkan på landsbygden och utöka folkets armé till en kritisk massa 25 000 gevär och en gerillapluton per kommun som konstruktiv kritik av planen att genomföra en “strategisk motoffensiv”.
Det antifascistiska upproret kulminerade i ett folkligt uppror som stöddes av ett militärt uppror av delar av den reaktionära AFP. Partiets ihärdiga och solida ledning av den antifascistiska rörelsen och den revolutionära väpnade kampen skapade gynnsamma förhållanden som ledde till att USA:s och Marcos diktatur störtades 1986. Trots starkt motstånd från USA och det reaktionära försvarsetablissemanget tvingades Aquino-regimen att öppna de avskyvärda portarna till Marcos fängelsehålor så att Ka Joma kunde släppas fri.
Han slösade ingen tid på att återuppta det revolutionära arbetet. På några månader ordnade han en stor föreläsningsserie för att lägga fram en kritisk klassanalys av Corazon Aquinos regim och avslöja den som representant för storborgerligt komprador- och godsägarstyre. Föreläsningsserien, som senare utgjorde volymen Philippine Crisis and Revolution, motsatte sig populisternas analys av det “politiska spektrumet” som framställde Aquino-regimen som en borgerlig liberal regim som skulle leda de revolutionära krafterna in på klassamarbete och kapitulation.
Dessa populister och andra charlataner genomförde en kampanj för att undergräva den grundläggande analysen av klasserna och produktionssystemet i Filippinerna för att rättfärdiga det invecklade konceptet med en strategisk motoffensiv, i den önskan att folkkriget kan hoppa över till strategisk seger utan att ta hänsyn till det sannolika historiska förloppet. Ett antal viktiga ledare för partiet och de revolutionära krafterna drogs in på den självdestruktiva vägen av upprorism och för tidig legalisering och militär äventyrlighet. Detta skulle senare medföra allvarliga och nästan dödliga förluster för partiet och NPA, liksom för massrörelsen i städerna.
Ka Joma tvingades i exil 1987 av Aquino-regimen, som annullerade hans pass och resehandlingar, och sökte politisk asyl i Nederländerna under en föreläsningsturné. Han bosatte sig så småningom i Utrecht och arbetade tillsammans med andra kamrater på National Democratic Fronts internationella kontor. Trots att han var tusentals mil från Filippinerna fortsatte han att hålla nära kontakt med partiledarna i landet och gav dem råd och vägledning för att hjälpa dem i deras arbete.
Ka Joma var en av de orubbliga företrädarna för den andra stora rättelserörelsen som lanserades av CPP:s centralkommittés tionde plenum 1992. Partiledningen efterfrågade aktivt Ka Jomas teoretiska insikter och analyser. Vid utarbetandet av nyckeldokumentet Reaffirm Our Basic Principles and Rectify Errors hänvisade partiledningen till Ka Joma och partiets grunddokument som han var författare till. Med Ka Jomas fulla stöd förenade och stärkte korrigeringskampanjen 1992-1998 partiet till allt större höjder.
Ka Joma spelade också en nyckelroll som författare till dokumentet Stand for Socialism Against Modern Revisionism, som belyste den socialistiska revolutionens väg under de mörka timmarna av det fullständiga återupprättandet av kapitalismen i Sovjetunionen 1990, som i de monopolistiska borgerliga massmedierna utropades som socialismens fall, ett förnekande av kommunismen och “historiens slut” och det kapitalistiska systemets slutliga seger.
I dokumentet, som återspeglar Ka Jomas skarpa maoistiska kritik av den moderna revisionismen, presenterades en tydlig historisk förståelse av processen för kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen från 1956 och framåt. Detta var nyckeln till förståelsen av socialismens fortsatta livskraft och till att inspirera det filippinska proletariatet att framhärda i tvåstegsrevolutionen och det internationella proletariatet att föra den socialistiska saken vidare.
Ka Jomas bas i Utrecht blev så småningom ett politiskt centrum för de internationella kommunistiska och antiimperialistiska motståndsrörelserna. Han spelade en viktig roll i firandet av Mao Zedongs hundraårsjubileum 1993, vilket fungerade som en kraftfull ideologisk kampanj för att på nytt bekräfta marxist-leninistiska åsikter och för att proklamera maoismen som den tredje epokutvecklingen av marxismen-leninismen.
Fram till början av 2000-talet spelade han också en ledande roll i bildandet av Internationella konferensen för marxist-leninistiska partier och organisationer (ICMLPO), som fungerar som ett centrum för ideologiskt och praktiskt utbyte mellan kommunist- och arbetarpartier som stod för socialismen och motsatte sig den moderna revisionismen. Han gav värdefulla insikter och praktisk hjälp till många kommunistpartier från Asien till Europa och Amerika.
Under det senaste decenniet har han lett International League of People’s Struggles, ILPS, som har fungerat som samordningscentrum för antiimperialistiska rörelser runt om i världen. Han är författare till dokumentet “On imperialist globalization” från 1997 som klargjorde att proletariatet fortfarande befinner sig i imperialismens och den socialistiska revolutionens era.
På grund av sin roll som ledare för den internationella antiimperialistiska kampens framfart hamnade Ka Joma i den amerikanska imperialismens sikte. Han togs upp på USA:s lista över “utländska terrorister” tillsammans med CPP och NPA. Vid 68 års ålder greps han 2007 av den nederländska polisen och hölls kvar i över 15 dagar.
Sedan 1992 har Ka Joma tillsammans med NDFP:s förhandlingspanel också skickligt företrätt det filippinska folkets och den revolutionära rörelsens intressen i fredsförhandlingar med olika företrädare för Republiken Filippinernas regering. Han har utsetts till politisk chefskonsult för NDFP:s förhandlingspanel och har skickligt lett den i förhandlingar med regeringen under de senaste 25 åren.
Under de senaste åren har Ka Joma fortsatt att ge ovärderliga insikter i den inhemska krisen och de revolutionära styrkornas situation. Han fortsätter att ge råd till partiet och de revolutionära krafterna i Filippinerna för att lösa problemen med att föra revolutionen till ett nytt och högre stadium.
Han har lagt fram kritiska analyser av de objektiva internationella förhållandena. Han har framfört en marxist-leninistisk kritik av den kapitalistiska överproduktionskrisen som ligger till grund för den internationella finanskrisen och den långvariga depression som har drabbat det globala kapitalistiska systemet. Han har på nytt bekräftat att vi fortfarande befinner oss i imperialismens historiska epok, kapitalismens sista krisstadium.
Ka Joma är den internationella kommunistiska rörelsens fackeltågsbärare. Under den mörka perioden av kapitalistisk restaurering har han hållit marxismen-leninismen-maoismens lågor brinnande och inspirerat proletariatet att dra nytta av den globala kapitalismens kris, att framhärda på socialismens och kommunismens väg och att föra den internationella kommunistiska revolutionen till ett nytt kapitel av återupplivning och förstärkning.
Resolutioner:
Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) beslutar att ge kamrat Jose Ma. Sison, stor kommunistisk tänkare, ledare, lärare och vägledare för det filippinska proletariatet och fackeltågsbärare för den internationella kommunistiska rörelsen.
Som ett erkännande av Ka Jomas enorma bidrag till den filippinska revolutionen och den internationella arbetarrörelsen beslutar den andra kongressen vidare följande:
1. Att uppdra åt centralkommittén att fortsätta att söka Ka Jomas insikter och råd om olika aspekter av partiets arbete på det ideologiska, politiska och organisatoriska området.
2. Att stödja Jose Ma:s skrifter i fem volymer. Sison som grundläggande referens- och studiematerial för CPP och att uppmana alla partimedlemmar och revolutionära krafter att läsa och studera Ka Jomas skrifter.
Andra kongressen för Filippinernas kommunistiska parti (CPP) är säker på att med den skatt av marxist-leninistiska-maoistiska verk som Ka Joma har producerat under de senaste fem decenniernas revolutionära praktik, är partiet väl rustat för att leda den nationella demokratiska revolutionen till större höjder och fullständig seger under de kommande åren.
En av vår tids största marxistiska revolutionärer gick bort igår, den 16 december 2022.
Professor Jose Maria Sison föddes den 8 februari 1939 i Cabugao, Ilocos Sur, Nordvästra Luzon, Filippinerna och dog den 16 december 2022 i Utrecht, Holland.
Professor Jose Maria Sison, Ka Joma som han allmänt kallades, var grundande ordföranden för CPP, Filippinernas Kommunistiska Parti, som den 26 december 1968 under ledning av Marxist-Leninist-Maoismen återuppstod ur resterna efter det gamla PKP, Partido Komunista ng Pilipinas. Ka Joma fortsatte, den 29 mars 1969, med att tillsammans med tidigare medlemmar av den gamla motståndsrörelsen HMB, Hukbong Mapagpalaya ng Bayan, grunda NPA, Nya folkarmén.
Ka Joma grundade också, den 30 november 1964, medan han var en ung universitetsprofessor, KM, Kabataang Makabayan. KM var den bredaste, största och mest progressiva organisationen på den tiden och bestod av ungdomar från alla klasser och sektorer (arbetare, bönder, studenter, unga yrkesverksamma, kvinnor). KM ledde det som kallades FKS, första kvartalet på sjuttiotalet, en tre månader lång serie av stora protester mot Imelda och Ferdinand Marcos Sr. cronykapitalistiska regim. I FKS deltog omkring 100.000 demonstranter, som skakade om det politiska etablissemanget till den grad att KM förbjöds när undantagstillstånd utlystes den 23 september 1972 och Filippinerna blev en diktatur.
Ka Joma tillfångatogs av militären 1977, fängslades och torterades. Han släpptes 1986 av president Cory, Corazon Aquino, efter den liberala EDSA-revolutionen (People Power Revolution) som kulminerat den 25 februari 1986. Han var i Europa för en rad diskussioner och föreläsningar när hans pass återkallades av den filippinska regeringen. Han sökte politisk flyktingstatus och levde fram till sin bortgång i exil i Utrecht, Holland.
Under sin exil fortsatte Ka Joma att delta i den filippinska revolutionen på olika sätt. Han blev t.ex. chefsförhandlare och politisk rådgivare för den breda vänsterns legala överbyggnad NDF, Nationella Demokratiska Fronten, i fredsförhandlingarna med den reaktionära regeringen. Han skrev böcker och dikter som belyste aktuella frågor och gav vägledning till revolutionärerna i hemlandet.
Ka Joma kunde aldrig återvända till sitt hemland. Men hans minne och stora bidrag till revolutionen kommer att leva vidare! Mabuhay!
En av de mest effektiva och uppenbara propagandametoderna är den slags stora lögn, som vi först tror på och sedan skäms över att vi gått på till den grad att vi hellre lever med den.
Olikheter: Filippinerna var (och är fortfarande) i huvudsak ett jordbruksland; i Sverige är färre en två procent bönder. Filippinerna var (och är fortfarande) ett religiöst land; Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Filippinerna och Sverige är ungefär lika stora till ytan. I Filippinerna levde för trettiosex år sedan ca femtiofyra miljoner (idag drygt dubbelt så många) människor; i Sverige lever drygt tio miljoner människor.
Likheter: Den dåvarande regimen på Filippinerna var en marionettregim i händerna på USA. Det var en korrupt regim som gynnade en liten krets kapitalister och omfördelade medel från en allt fattigare befolkning till den allt rikare, gynnade eliten och till i huvudsak amerikanska, multinationella bolag. Den nuvarande regimen i Sverige är en korrupt, kompiskapitalistisk marionettregim i händerna på USA och UK. Likheten är slående, oavsett om statsministern heter Karl Bildt, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson.
I 20 år hypnotiserade Ferdinand Marcos d.ä. Filippinerna och västvärlden. Han gjorde detta genom att använda en av de mest effektiva och uppenbara propagandametoderna – han predikade, precis som våra statsministrar gjort sedan den 28 februari 1986, den stora lögnen.
Marcos visste hur man använder människors rädsla mot dem själva. Marcos och amerikanska regeringen var besatta av tanken att de amerikanska militärbaserna vid Clark Air Field och Subic Bay utanför Manila var viktiga för USA:s militära intressen och Filippinernas säkerhet och utpressade varandra. USA fick fortsätta att utnyttja Filippinerna mot att Marcos beskyddades av CIA. Känns det igen? Magdalena Andersson och Ulf Kristersson visste hur man använder människors rädsla mot dem själva. De körde tillsammans över invånarna i Sverige och sålde ut de sista resterna av den svenska neutraliteten.
President Marcos påstod att “Filippinarna är oförmögna att välja själva, de är inte redo för demokrati. Jag är den ende som kan leda.” På detta sätt styrde Marcos i två decennier med stöd av USA, den filippinska militären och den militariserade nationella polisstyrkan – men han begick misstaget att nedvärdera filippinarna och i slutet av februari 1986, bara dagar innan den svenska statsministern Olof Palme sköts till döds på Sveavägen, flydde han, fullständigt besegrad, från Filippinerna. Filippinernas demokrati återföddes när Sveriges demokrati dog.
Berättelsen om folkets makt-revolutionen handlar om Ferdinand och Imelda Marcos självgodhet, uppgång och fall. Det är en berättelse om EDSA-demokratins uppkomst, om det filippinska folkets resning. Det är en berättelse om mycket, mycket smarta kvinnor som inte gör dumma val.
Det är också en berättelse om svaga och rädda generaler, en kämpande katolsk kardinal och politiskt engagerade biskopar, abbedissor, nunnor, munkar och präster, och ett vittnesbörd om ren befrielseteologi i en tid då frasen i västpropaganda hade kommit att få negativa politiska övertoner. Det är en krönika om icke-våldsamt motstånd, som i det katolska landet vävts till en oförblommerad hyllning till Gud Fader, Jungfru Maria och Jesusbarnet (inte den vuxne Jesus, utan det lilla barnet).
Filippinerna gör anspråk på att vara det enda kristna landet i Sydostasien. Koloniserat i fyra århundraden av Spanien och ockuperat i fem dekader av Amerikas förenta stater anser sig majoriteten av hennes över hundra miljoner invånare vara kristna. De flesta av dem är medlemmar av den romersk-katolska kyrkan. Och i detta land med sjutusende öar, till sjuttiofem procent agrarsamhälle, är berättelsen om EDSA-revolutionen fylld av katolsk symbolik.
Folkets makt-revolutionen är positivt biblisk. Den är storslagen som när Moses ledde folket genom Röda havet. Men folkets makt-revolutionen är också typiskt filippinsk. Filippinarnas obevekliga rättframhet och uppriktighet genomsyrade massrörelsen.
Historien om folkets makt-revolutionen börjar med Benigno “Ninoy” Aquinos död den 21 augusti 1983. Aquino, som fängslats av Marcos i sju år och sedan släppts för medicinsk behandling i USA, var på väg hem efter tre år i exil. Han sköts ihjäl av “okända gärningsmän” när han landat på Manilas internationella flygplats, som nu bär hans namn.
Francisco “Kit” Tatad, Marcos tidigare pressekreterare, sa att Aquino var Marcos “ärkefiende”. Detta är en politisk åsikt. För miljontals filippinare var Aquino en martyr, och ordspråket “martyrernas blod är kyrkans säd” har aldrig varit mer sant än den dag Ninoy Aquino dog.
Mordet utlöste en kedja av händelser som ledde att änkan efter Ninoy, Corazon “Cory” Aquino, valdes till president och till Ferdinand och Imelda Marcos flykt. För filippinarna är Cory Aquino Filippinernas Jeanne d’Arc.
Året innan undantagstillståndet i Filippinerna upphörde, året innan det åter hölls allmänna val, var ett marianskt år, ett år som ägnades åt att dyrka Jungfru Maria. Kardinal Jaime Sin beskriver detta som en viktig del av revolutionen: “Cory Aquino gick till ett kloster för att be och fråga Gud om hon skulle kandidera till presidentposten. Gud svarade henne att hon behöver en miljon underskrifter på en petition med en uppmaning till snabba val.” Att Gud verkar på mystiska sätt är skelettet i berättelsen i folkmun om folkets makt-revolutionen.
Miljonen underskrifter samlades in och det religiösa amerikanska presidentparet Ronald och Nancy Reagan pressade Marcos att utlysa snabba val. Cory Aquino ställde upp, vann, blev lurad på valsegern; men miljontals människor ställde upp för henne och gick ut på gatorna; EDSAs fjorton filer fylldes till brädden av människor som fått nog; generalerna, som fruktade för sina liv vände Marcos ryggen och avgick från sina poster; tusentals filippinare blev martyrer. Kardinalen skickade ut nunnor, munkar och präster som ställde sig framför stridsvagnarna och stormade radio- och tv-stationerna för att sända ocensurerade nyheter ut i etern. Och överallt protesterade filippinare iklädda nationaluniformen – teeshirt och flip-flops.
Medan världen väntade på fred tvivlade de katolska filippinarna inte på att den skulle komma till dem genom Jungfru Marias nåd. Kardinalen varnade och hindrade, med den unika befrielseteologi som bröt Ferdinand Marcos hypnotiska förtrollning och avslöjade den sanna filippinska naturen, den amerikanska regeringen från att blanda sig i och den amerikanska inblandningen begränsades till att paret Marcos fick politisk asyl i USA och hjälp att gömma undan de tiotals miljarder dollar de stulit från folket.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍